2007-09-27

Händer i Lund

V-aktion mot höjd busstaxa
Med anledning av att busstaxan höjs från 12 till 15 kr på måndag den 1/10 och vänsterpartiets krav på att istället ta tian tillbaka, så kommer vänsterpartiet att genomföra två aktioner i form av torgmöten på Botulfsplatsen.
På lördag den 29/9 när taxan fortfarande är 12 kr erbjuder vänsterpartiet folk att åka buss till vänsterpartipris, 10 kr (vi ger dem två kr samt ett flygblad), s-, mp-, dv-pris (gå på bussen, betala vad det kostar), borgerligt pris för dem som röstat borgerligt och inte ångrat sig (stå för din uppfattning, lägg tre kr i en bössa).
På måndag delar partiet i stället ut femkronor till dem som vill åka till vänsterpartipris.
Tid och plats: Kl 12-13 på Botulfsplatsen, lördag den 29/9 och måndag den 1/10. De som kan samlas på partilokalen en stund innan och hjälps åt att ta grejer till Botulfsplatsen.
Efter aktionen på lördag håller vänsterpartiet öppet hus på lokalen 13-14, då det är önskvärt att ett antal kamrater med kommunala uppdrag är med och fikar med ev. intresserade.
Ställ upp på en aktion som nog kan bli ovanligt kul!

-----------------------------------------------------------------------------------

Ekomässa i Lunds Stadshall
Äntligen textiltema på miljöveckan!
Bomull är en av världens mest besprutade grödor. Vid färgning och blekning används farliga kemikalier som ofta släpps rakt ut i omgivande vattendrag. Det är inte så roligt att tänka på att min tröja kanske förstört dricksvattnet för någon i Indien, eller på att den kan innehålla ämnen som är skadliga för min hälsa.
Den bästa lösningen för att minska problemet är förstås resurshushållning. Laga och sy om. Köp hållbart och second hand. Men ibland vill eller måste man köpa nytt.
Därför är årets miljövecka - som har textiltema - otroligt viktig. Vi i Naturskyddsföreningen behövs för att fånga och sprida den andra vågen av ekomode, som är på väg in. Denna gången ska vi se till att den är här för att stanna. Till skillnad från de ekologiska kläderna i början på 90-talet är det inte bara naturfärgat och rymligt, nu finns det något för alla stilar - street, friluft, dam m.m.
I Lund vill vi med en ekomässa visa på utbudet av miljöanpassade och rättvist producerade kläder, textil och mat. Kom till Stadshallen 29 september och inspireras av mångfalden! Då kan du hjälpa till att sätta press på butikerna att sluta med de gamla giftalternativen.
Vi inleder miljöveckan med Ekomässa i Stadshallen. Vi bjuder på provsmakning av ekologisk och Rättvisemärkt mat, visning av etiskt mode samt spännande föredrag. Ekomässan är öppen mellan 11.00 och 15.00.
Lundabygdens naturvårdsförening

-----------------------------------------------------------------------------------

Demokratisk Vänsters höstmötesserie
Demokratisk Vänsters möte med Karin Svensson Smith som refereras nedan ingår i en serie om tre möten i höst. Mötesserien utgår från Dv:s ideologiska grundsatser.
Nästa möte i serien inleds av Carin Högstedt, v-politiker från Växjö, och handlar om Social ekonomi. Detta möte äger rum den 7 november kl. 19.00. Lokal meddelas senare.

Händer i Malmö

Kafé Tyfon
Om man är intresserad att lyssna på föredrag och diskutera olika miljöfrågor så kan man göra detta på Café Tyfon på Falsterbogatan 22 i Malmö. Varannan måndag kl 19 har man program som arrangeras av Miljöförbundet Jordens Vänner och Fältbiologerna.

Höstens program
1/10 Lite vapenexport har väl ingen dött av?
Vapenexporten går på högvarv och svenska vapen används flitigt i Irak och Afghanistan. Vad kan vi göra åt det? Oscar Schön, Ofog.
15/10 Radikal miljöaktivism
Alla känner till klimatförändringarna men hur fixar vi biffen? Kom och snacka om aktivism och att sticka ut hakan i miljödebatten. Shora Esmailian, Klimax.
29/10 Bron över Fehmarn-Belt
Det planeras att bygga en bro mellan Tyskland och Danmark. Hur påverkas Östersjön och vår miljö? Erik Lensell, Fältbiologerna.
12/11 Miljö och feminism
Kampen för jämställdhet och miljö hör samman. Är män värre miljöbovar? Kajsa Lindqvist, MJV.
26/11 Amazonas under attack
Soja och etanol hotar regnskogen. Hur ska vi agera? René Alberto Chorquina, MJV.
10/12 Klass på miljön
Ju högre lön, desto mer konsumtion. Hur är sambanden mellan miljö och klass? Emil Schön, MJV.

Lördag 22 september mellan klockan 11 och 12
av Gunnar Stensson

Sol. Några DV-aktivister höll appellmöte på Mårtenstorget, inklämda mellan jättetältet med miljöbilar (Gunnar Sandin passerade utan att imponeras) och Konsthallen. Grönsaker i alla regnbågens färger fyllde det myllrande Mårtenstorget med jorddofter.
En tät ström besökare (skåningar, latinamerikaner, östeuropéer, alltså lundabor) drog in för att se konsthallens nya utställning dels om Pinochets USA-stödda fascistiska militärkupp i Chile med Salvador Allendes död den 11 september 1973 under bombningen av presidentpalatset i Santiago och den i Chile aldrig tidigare skådade terror som diktaturens kreatur utövade (terror – inte ”terrorism”; offren var fler än i New York samma datum 28 år senare) och dels om det magiska ögonblick av förtätad demokrati då Ceaucescu förlorade makten mitt i en mening under det tal han höll i december 1989 inför en stor folkmassa på torget i Bukarest och den brutala arkebuseringen av honom och hans hustru annandag jul efter en summarisk ståndrätt.
(Kommer FN, förlamat av Kina och Ryssland, att passivt bevittna ännu en massaker eller får vi uppleva ett magiskt ögonblick av förtätad demokrati i Rangoon som i Bukarest? Kanske vet vi redan när detta vb-nummer publiceras. Oavsett utgången – ett utställningsobjekt på Lunds konsthall om 20 år eller så? Tillfälle för rannsakan). Lunds FNL-grupp arrangerade en månad efter kuppen i Chile ett solidaritetsmöte i Svaneskolans nybyggda aula med Baran och Sweezy, ryktbara redaktörer för Monthly Review, Lena Granhagen, Brechtskådespelare från Stockholms stadsteater ( Den goda människan från Sezuan och Den heliga Johanna från slakthusen) och FNL:s sånggrupp Giai Phong. Aulan var smockad. En avgift på 3 kronor togs ut för att täcka kostnaderna. Ute var det full storm och svart natt. (Jag har skrivit om detta tidigare). Sedan kom Cristal Andino, Marta Pacheco, Nelson Silva och alla de andra kamraterna till Lund.
Sven-Bertil Persson försökte i vänliga ordalag övertala förbipasserande att besöka DV:s miljömöte med Karin Svensson-Smith följande måndag. Tove Klette cyklade leende förbi.

Adoptera klimatflyktingar!
av un

Karin Svensson Smith (mp) vid Demokratisk Vänsters möte:

Visst är klimathotet den överordnade miljöfrågan, men vi får inte glömma de andra hoten: kemikaliefrågorna, t ex, får inte komma i skymundan. Det var en av de utgångspunkter i miljöarbetet som Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för mp, slog fast som diskussionsinledare vid Demokratisk Vänsters öppna möte i måndags.
En annan och mera ideologiskt betonad utgångspunkt för Karin var att det behövs både styrning ovanifrån, dvs från stat och kommun, och personligt ansvar. Socialdemokratin och vänsterpartiet framhäver i alltför stor utsträckning ovanifrånperspektivet och det finns en tendens att de ser miljöavgifter som ett sätt för nedsmutsarna att köpa sig fria. Å andra sidan finns liberalismen, som överbetonar individernas önskan och möjligheter att ta personligt ansvar.

Röd och grön
En tredje slutsats som hon drog var att kapitalismens behöver tyglas, och det är alltid de fattigaste som drabbas hårdas av miljökatastrofer. Därför måste en radikal miljökamp vara både grön och röd.
Men Karins anförande innefattade inte bara ideologiska resonemang utan också i hög grad konkreta frågor: alltifrån berättelser om gamla VPK:s beundran för den sovjetiska ”miljövården” och historien om det ”kvicksilverfria” socialistiska kolet i Tyska Demokratiska Republiken till erfarenheter från dagens Nya Zealand.

Av- och återreglerad järnväg
Nya Zeeland har bland annat erfarenhet av avreglerad, dvs privatiserad, järnvägstrafik. Den privatiserade järnvägen struntade i att sköta underhållet. På vissa sträckor fick tågen köra högst 30 km/tim pga bristande underhåll. Staten ansåg sig tvungen att köpa tillbaka järnvägen. Detta beslut stöddes till och med av de konservativa. För övrigt kunde Karin berätta att Nya Zealand vid hennes besök där förklarat sig obenägna att importera Saab- och Volvobilar – man vill inte ha bilar som släpper ut så mycket koldioxid!

Adoptera klimatflyktingar
Och apropå fossilbränslen: Karin kunde också informera publiken om att en utredning om cancerogena kemikalier kunde påvisa att 90% av dessa ämnen ytterst gick tillbaka på petroleumprodukter av olika slag. Alltså ytterligare en anledning att sluta pumpa upp olja ur jordens innandöme! Slutligen fick åhörarna, som deltog i diskussionen med många frågor och synpunkter ett konkret förslag på internationell solidaritet i miljöarbetet: följ Nya Zeelands exempel* och var beredda att adoptera klimatflyktingar!
un

* Nya Zeeland har lovat ta emot klimatflyktingar från ögruppen Tuvalu i Stilla Oceanen. Ögruppen kommer att dränkas pga höjningen av havsnivån.

2007-09-20

Händer på stan

Finns inga illegala migranter, bara illegala regeringar!
Nationell aktionsvecka 18-25/9
Arrangör: Asylgruppen Lund

Lördag den 22 september Manifestation mot förvaret i Örkelljunga (Gemensam färd kommer arrangeras från Lund)

Söndag den 23 september
Kl 15.00 Föredrag: Asylpolitik ur ett genusperspektiv med Melinda Höglind och Andreas Ganslandt.
Kl 16.00 Föredrag: Ett samtal om papperslösas situation och kamp i Europa med Maja Sager.
Båda föredragen hålls på Miljöbiblioteket, Winstrupsgatan 3

------------------------------

Ideologi - hinder eller hjälp i miljöarbetet?

Vilka är de stora miljöhoten - globalt och lokalt?
Kan kapitalismen användas i miljökampen?
Vilka fördelar och hinder finns utifrån politisk ideologi?
Inledare: Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för miljöpartiet
Diskussionsmöte måndag 24 sep
kl 19 i Högevallsbadets konferenslokal
Arrangör: Demokratisk Vänster


------------------------------

Torgmöten

Demokratisk Vänster ha torgmöten den 22 och 29 september kl 11-12 på Mårtenstorget. Det är flygbladsutdelning och små korta appeller. Mötet den 29 september sker till ackompanjemang av Röda Kapellet.

Osynliga partiet
av Gr

Tre hus från vårt bodde en flicka som hette Ann. Vi umgicks inte, det gör man inte med sju års åldersskillnad under skolåren, men vi hälsade förstås på varandra.
Ann läste ett slag i Lund och var lite aktiv i kvinnorörelsen innan hon for till Stockholm. Hon kallar sej numera Ann Margrethe men har behållit efternamnet Livh. Sen ett år tillbaka är hon vänsterpartiets oppositionsråd i Stockholm.
Nyss mättes stockholmarnas kunskaper om sina ledande kommunalpolitiker. De var allmänt svaga. Svagast var de om Ann Margrethe. Strax innan hade en mätning visat att Lars Ohly låg sist bland partiledarna när det gällde medieexponering.
Det finns (numera, annat var det på Stalins tid) en skepsis i vänstern mot personfixering. Den är i och för sej sund. Men de anonyma företrädarna är också ett problem, något som påpekades både i partiets förvalsdiskussion (America Vera-Zavala) och i den preliminära eftervalsanalysen (Jenny Lindahl Persson). Just i ett läge där positionen anonymiserar partiet i dess egenskap av tredje rangens oppositionsparti hade det behövts representanter som kunde ta plats i debatten och medvetandet.
Eller är det nån som tror att vänsterpartiets företrädare i Stockholm och riket skulle ha varit lika obeaktade om de hade hetat Margareta Olofsson respektive Jonas Sjöstedt?

Krig och fred
av Lucifer

I årets regeringsförklaring har alliansregeringen utelämnat den vanliga försäkran om att Sverige är militärt alliansfritt. Det är självklart ingen tillfällighet: det är en diskret men tydlig markering till omvärlden om att landet är på väg att ändra sin säkerhetspolitik. Det är en förändring som sker mot en stor folkmajoritets vilja. Jag kan inte förstå varför inte vänstern, inkl. delar av socialdemokratin, går till hård politisk motoffensiv i denna fråga. Då skulle det också bli aktuellt att formulera en försvarspolitik.

Aktuell krigsvetenskap
Det är tråkigt att behöva ta upp ämnet igen, men det är så att Sverige numera har ett arméförsvar av storleksordningen ett kompani. En kompanistyrka om så där 125 man är alltså vad Sverige förmår snabbt ställa på benen i en situation där vi skulle angripas. Nu kommer vi inte att angripas, men visst är det väl lite klent? Uppgiften har jag från senaste numret av Krigsvetenskapsakademins tidskrift, så det är säkert korrekt. Att det är på det sättet är resultatet av de borgerligas och socialdemokraternas gemensamma ansträngningar. Tidigare försvarsminister Odenberg satt lugnt och administrerade detta. Från årsskiftet ska landet öka på till en bataljon, men den ska befinna sig i Afghanistan eller Darfur eller var Sverige nu ska försvaras.

Doktrinhistoria
I samma nummer ges en översikt över hur de amerikanska försvarsdoktrinerna har utvecklats. Det började med massiv vedergällning på 50-talet, men den trodde ju ingen på sen Sovjet började kunna slå tillbaka på samma sätt. Sen blev det air-land battle på 60-talet som var ett sätt att kriga i djupled, t.ex. mot fiendens reserver. Det som gällde var förstås flygöverlägsenhet och massiv eldkraft. Det ersattes av det s.k. manöverkriget, som helt enkelt var en modern variant av von Mansteins rörliga blitzkrig under andra världskriget. Sen kom på 90-talet en s.k. revolution in military affairs, framhejad av grabbar som Donald Rumsfeld som talade om snabba kirurgiska grepp, ett minimum av soldater och eliminerande av krigets kaos genom god datakommunikation. Det var det som provades i Irak II och som är grunden för den EU-stridsgrupp som Sverige nu sätter upp. Tja, sen är det på gång med det nätverksbaserade försvaret, en fantasi som älskas av tekniknördar och en försvarsindustri som är sugen på stora projekt.
Det anmärkningsvärda är då att Sverige oavbrutet har följt dessa modeväxlingar, från atomvapenutveckling på 1950-talet till nätverksförsvar i dag. Alltså, den ledande stormaktens doktriner i kampen om världsherraväldet kopieras ständigt till det mycket lilla landet Sverige. Det är inte konstigt att det har blivit dyrt.

Ska man tala om sådant?
Vad är då det senaste? Jo, manöverkrigets främste förespråkare William S. Lind skriver ofta om de amerikanska doktrinerna i den oumbärliga nättidningen Counterpunch. Han säger att vad som gäller nu, men som USA inte fattar, är fjärde generationens krigföring, en sorts guerillakrig som blandar moderna vapen med taktik som är urgammal. Den praktiseras av diverse motståndsgrupper i Irak mot USA och den användes av Hizbollah i Libanon mot Israel, i båda fallen framgångsrikt. NATO:s misslyckade flygkrig mot Serbien är en annan variant. Den nya krigföringen kommer säkert, med fördröjning. att studeras också i Sverige, detta med tanke på att den nya stridsgruppen ska bekämpa den. Men i stället borde naturligtvis Sverige lära och träna på att ha den sortens försvar och basera ett territoriellt, folkligt förankrat försvar på den.
Nu invänder säkert någon om varför man ska syssla med sånt här i en lokal vänstertidning som Veckobladet. Ja, vad gäller det lokala så är det ju så att Lund är den enda kommunen i Skåne som har ett regemente, nämligen det i Revinge. Regementet där ju också ett ställe som är djupt inblandat i utbildningen av soldater som ska ut och föra krig för EU. Det förpliktigar oss i Lund att bry oss lite mer. Dessutom är vi ju alla med och betalar för de militära extravaganserna. Vidare ska vi ju ta hand om de lemlästade och psykiskt skadade människor som kan bli resultatet av Sveriges tänkta krigsäventyr.
Men jag hämtar också stöd från gamle Friedrich Engels. Som en vän och läsare påpekat för mig uppmanade Engels livligt till studier av militärhistoria. Engels var förutom sina mellanhavanden med Marx i mitten av 1800-talet en, anses det numera, insiktsfull och skicklig skribent i militära frågor, väl inte i full nivå med Clausewitz men nästan. I dessa spalter gör vi inte anspråk på att matcha dessa herrar men när nu den vanliga mediabevakningen av sådana här frågor är så dålig får vi väl bidra till upplysningen efter förmåga.

Rapport från Sjöbo
Jag kom nu på att jag har missat att avge rapport om mitt årliga besök på Sjöbo marknad, en viktig plats för den som vill veta vad som rör sig i tiden. Jag kan då meddela att årets stora kommersiella slagnummer var s.k. Foppatofflor, en sorts plastskor med en massa runda hål i. Såvitt jag förstod användes formatet fritt utan besvärande bestämmelser om copyright/mönsterskydd/patent. Man kanske ska se det som en spridning av idéerna med öppen programvara från Linux etc. till helt nya områden.
Tja sen var det förstås de vanliga T-tröjorna med texter som jag dessvärre inte kan återge i en familjetidning som Veckobladet. Mera allmänt kunde man notera att nästan allt, från potatisskalare till kemiska rengöringsmedel nu utannonserades och såldes som klimatvänliga och miljöanpassade. Rent bedrägeri förstås, men det säger något om att det är argument som förväntas slå an i folksjälen. Vi som är intresserade av vad som händer folksjälen far alltid till Sjöbo marknad.

Brev från UbL

Nedanstående privatbrev, utan avsändare, poststämplat i Vancouver den 14 september, anlände till VB-redaktionen måndagen den 17. Trots att det nästan säkert är frågan om ett falsarium har redaktionen beslutat att publicera det, eftersom det på sitt sätt dokumenterar förhärskande stämningar i dagens samhälle.

Käre Robert,
Du är inte min vän men nästan den ende som jag kan ha ett ärligt meningsutbyte med.
Du inser naturligtvis att jag inte kommer att kunna styra USA länge till. Min makt minskar redan och kommer att upphöra fullständigt när min marionett om något år lämnar Vita Huset. Möjligen skulle mitt inflytande kunna förlängas någon tid om han före sin avgång väljer att bomba Iran som en sorts avskedspresent till mig och världen.
Terrorn de gångna sex åren har tjänat honom, liksom alla andra förtryckarregimer och repressiva regeringar, väl. Han har fått möjlighet att trotsa FN, bryta mot Geneve-konventionen, upphäva amerikanernas medborgerliga rättigheter, fängsla motståndare, mörda och tortera män och kvinnor okontrollerat, inskränka yttrandefriheten i stora delar av den så kallade fria världen och föröda den amerikanska ekonomin genom en lika massiv som meningslös upprustning.
Samma förmåner har samtliga förtryckare i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa åtnjutit, särskilt de prostituerade, förlåt, villiga regeringarna. Och de har sannerligen tagit vara på dem.
Mitt syfte är förstås inte terrorn i sig utan att genom terror öka regeringarnas förtryck och därmed folkens motstånd, samt att försvaga USA och få människor i alla länder att inse att USA är deras fiende.
Med mycket små medel, det måste Du erkänna, har jag åstadkommit revolutionerande förändringar, samtidigt som USA tack vare sina enorma resurser systematiskt försvagat sig självt moraliskt, ekonomiskt, politiskt, socialt och rentav militärt.
Men mitt inflytande i den muslimska världen närmar sig nu noll. Varenda självmordsbombare påstår sig utföra sina aktioner i mitt namn. De förfärar och väcker anstöt överallt och särskilt bland muslimer.
Terrorismen är en kollektiv psykos, det vet alla som läst sin historia. För en tid är den förhärskande. Sedan blir den genomskådad som den illusion den är. Risken att drabbas av terrorism är för den enskilde mycket mindre än till exempel risken att bli överkörd. Den verkliga faran för människorna är deras egen fruktan och de repressiva åtgärder makthavarna tar till i ”kriget mot terrorismen”.
Inte desto mindre har terrorism vid flera tillfällen tjänat sitt syfte i situationer då den kollektiva psykosen omfattat alla eller många. Den banade väg för den ryska revolutionen och inte minst bidrog den till upprättandet av staten Israel.
Men som sagt. Plötsligt släpper människornas paranoia och psykosen upplöses som en ond dröm. Då är terrorns makt bruten. Det har inte skett än, och moderna massmedier kan med sina subtila förförelsemetoder förlänga den (och min makt) någon tid.
Troligen slutar mitt liv samtidigt som min makt upphör. Jag är fysiskt ganska svag. Det är ansträngande att bära världen på sina axlar, även om man som jag i åratal suttit passiv och incommunicado i en sorts klostertillvaro här i bergen. Jag har visserligen talat in några meningslösa videos (denna föråldrade teknik!), som mina medhjälpare får publicera de närmaste åren efter min död, till vad verkan de hava kan.
Du vet ju att den historiska utvecklingen hängde på ett hår dagarna närmast efter den 11 september. Själv insåg jag inte genast vilka möjligheter att skapa världshistoria som situationen gav mig.
Du läste mitt första fax där jag förklarade att jag inte hade något med attacken mot World Trade Center att göra eftersom min religion förbjuder mig att döda oskyldiga.
På sätt och vis var det sant. Jag hade drömt om att utplåna i första hand Pentagon. Jag föreställde mig knappast att någon skulle ta mina drömmar på allvar. Än mindre förmå genomföra dem.
Den 6 oktober 2001 ville mulla Omar ställa mig inför rätta om han fick bevis för min skuld till attentaten från USA. Några sådana bevis existerar självfallet inte. Mulla Omar ville helt enkelt rädda Afghanistan undan en amerikansk invasion. Med tanke på hur landet drabbades klandrar jag honom inte.
Men de amerikanska bandhundarna kunde inte hålla sig ens en vecka. Redan dagen efter, den 7 oktober började invasionen.
Därmed var jag räddad. Och dömd.
Mitt öde var avgjort. Jag tog på mig ansvaret för 11 september. Det var liktydigt med en dödsdom, en dödsdom som kunde uppskjutas bara så länge jag kunde hålla mig undan. Men tills det skedde var jag allsmäktig.
Min fiende var det amerikanska imperiet. Min uppgift var att tillfoga det stora förluster och påskynda dess uppenbara sönderfall, ett sönderfall som bland annat tog sig det uttrycket att skrupelfria politiker kunnat göra en fanatisk åsna till president fast han förlorat valet. Det var en annan av de tillfälligheter som gav mig min makt. Vi dansar en alldeles särskild tango, George W och jag.
Med invasionen i Afghanistan 2001 inleddes USA-imperiets beslutsamma marsch mot sammanbrottet, precis som tidigare britternas och ryssarnas. De tunnlar och kommunikationer som vi byggt på 1980-talet under kriget mot ryssarna gjorde oss nästan helt oåtkomliga.
Men folket fick lida. Opiumodlingarna hade vi ju i stort sett lyckats utrota under våra drygt tio år vid makten. Nu har de mångdubblats. Och varenda gangster i Afghanistan upplever gyllene tider.
Jag iakttog fascinerat hur USA förlorade inflytande redan under förberedelserna för invasionen i Irak. När George W triumferade på hangarfartygsdäcket och ropade: ”Mission accomplished!” jublade jag. Han hade öppnat helvetets portar.
Sommaren 2006 släppte han den israeliska bandhunden på Libanon. Det ledde till att vi med små medel tillfogade USA och Israel ytterligare ett dundernederlag.
Några månader senare genomförde Etiopien på USA:s initiativ en fullständigt folkrättsvidrig invasion i Somalia, där de muslimska domstolarna börjat ett långsiktigt återuppbyggande av en civil struktur. Den slogs omedelbart i spillror. Destruktion duger vapnen till. Massdöd och massflykt blev invasionens konsekvenser. Den USA-beväpnade etiopiska armén härjar vilt i Somalia och Ogadenprovinsen.
Visserligen kontrollerar USA fortfarande FN, media och regeringar i väst och kunde ganska snabbt framtvinga ett accepterande av den amerikanska propagandaversionen av invasionen. But facts kick! Det enda USA på sikt har åstadkommit är ett nytt Irak på Afrikas Horn. Konsekvenserna kommer att bli fruktansvärda.
Min största triumf skulle jag uppnå om USA bombade Iran. Det skulle för all framtid grundmura imperiets anseende som mänsklighetens fiende nummer ett. Och därmed på sikt dess undergång.
Jag iakttog med stort intresse bombangreppet mot Syrien häromdagen. (Härmed har jag bevisat att jag alltjämt är kvar i livet). Jag brukar ju foga in sådana små ledtrådar i mina annars meningslösa meddelanden.



Käre Robert,
Jag minns med tillfredsställelse vårt samtal i Almatig i Sudan, 1993 tror jag det var, när mitt entreprenadföretag höll på med ett vägbygge från Khartoum till Port Sudan.
Kanske var det när du såg vägbygget som du ensam av alla analytiker insåg min verkliga insats under det tio-åriga kriget mot ryssarna i Afghanistan: att bygga vägar och tunnlar.
Visst deltog jag och mina män i striderna, men i det sammanhanget var vi amatörer. Vår verkliga insats var den vi gjorde som professionella väg- och tunnelkonstruktörer. Den bidrog till Sovjetunionens nederlag. Och den kommer att bidra till USA:s
Men det tioåriga kriget mot Sovjetunionen var, även om det ledde till det sovjetiska imperiets undergång, en kamp med mindre dimensioner än den nuvarande, vilken ju, trots dånet från explosionerna i Irak, egentligen förs med psykologiska medel.
När vi samtalade i Almatig var jag ganska trygg och avspänd, men jag uppskattade också vårt samtal i bergen utanför Jalalabad 1997, trots att det framgick av Dina artiklar och Din bok att Du underskattade mig, precis som alla andra..
Eller kanske inte. Min person är faktiskt helt betydelselös. USA-imperiets motståndare är inte jag, utan en myt, en 11 september-skugga som bär mitt namn.
Jag kan väl avslöja att jag befinner mig i en miljö som liknar den där vi möttes den gången i Afghanistan men som ligger mycket långt därifrån. Jag tycker om den fria rymden kring höga berg. Skillnaden är att jag nu slopat hela den löjliga skyddsapparat av beväpnade män osv som jag omgav mig med då. Sådant avslöjar mycket mer än det skyddar.
Jag skulle vilja be dig om en tjänst, Robert. Visserligen spelar det egentligen ingen som helst roll, men jag skulle gärna se att Du hjälpte mig med det här brevet, på ett alldeles speciellt sätt. Jag vill att det ska fungera som en sorts flaskpost, som i framtiden kan redovisa en del av mina tankar för eftervärlden.
Så jag ber Dig att Du väljer ut ett avlägset, konfliktfritt litet land med ett för de allra flesta okänt språk och låter översätta texten till detta språk. Sedan söker Du reda på minsta möjliga offentliga organ i någon provins i detta land, ett organ som nästan ingen läser eller ens känner till, men som trots allt existerar och publicerar politiska texter. Där ska du så diskret som möjligt publicera brevet. Underteckna det endast med mina initialer.
Din UbL

Fotgängare, cyklister, partistöd och hemlöshet
av un

Läsare av Sydsvenska Dagbladets lundasidor lever i den av tidningen spridda villfarelsen att det extra kommunfullmäktige som hölls på torsdag i förra veckan bara handlade om Sverige”demokraternas” motion om s k insynsposter för partiet i alla nämnder. Så var det inte. För läsare av Skånska Dagbladets lundasidor är det ännu värre: de vet inte ens om att det hölls ett extra fullmäktige, eftersom tidningen inte skrev ett ord om detta.
I själva verket behandlade det extra fullmäktigemötet en rad motioner och en interpellation.

Skilj gångbanor från cykelbanor
Så till exempel röstade en majoritet bestående av de borgerliga plus socialdemokraterna ner Demokratisk vänsters motion om att fysiskt skilja gångbanor från cykelbanor. Dv hävdade att de två miljövänligaste trafikslagen har olika förutsättningar, och att nuvarande blandning – med i bästa fall olika typ av beläggning för att skilja gång- från cykelbana – av fotgängare och cyklister inte visar respekt för de båda trafikslagens särart. När den fysiska utformningen av trafiksystemet inte visar respekt för trafikanten, tenderar trafikanten att bli respektlös mot såväl trafikregler som medtrafikanter.

Fortsatta konflikter
Därför vill Dv ha en utformning av GC-banorna som i de ”stora” cykelländerna Danmark och Nederländerna, dvs. med tydlig fysisk separation i form av nivåskillnader eller planteringsremsor. Men majoriteten tyckte alltså att det är bra att i praktiken blanda gående och cyklister huller om buller, även om det formella beslutet blev att anse motionen besvarad. V och mp gav dock förslaget sitt stöd.

Kommunalt partistöd
Demokratisk vänsters motion om att kommunalt partistöd vållande en lång debatt. Motionen hänvisade till avsikten med kommunalt partistöd, att det ska användas för partiernas verksamhet i den egna kommunen, och föreslog att kommunfullmäktige skulle uttala att stödet endast får användas för aktiviteter i Lunds kommun och att partierna skulle avkrävas redovisning för hur stödet används.
I sitt förslag har Dv lagt in en gardering: ifall det inte av formella skäl är möjligt att avkräva partierna en redovisning skulle fullmäktige besluta om att rekommendera partierna att redovisa hur pengarna – f n 13-14 miljoner per mandatperiod – används.

Rätt tolkning av Dv
När ärendet behandlades i kommunstyrelsen fanns som underlag en skrivelse från kommunkontoret. Skrivelsen gav Dv rätt: kommunalt partistöd ska användas i den egna kommunen. Eller mera precist: det skall ”tillgodose ett till kommunen anknutet intresse”. Till sådana intressen räknas inte att använda stödet för att bygga upp eller förstärka en riks- och/eller distriktsorganisation för partiet. Vidare menade kontoret att det inte är möjligt att avkräva partierna en redovisning, men hade inga invändningar mot en rekommendation.
En enig kommunstyrelse ansåg motionen ”besvarad” med denna skrivelse, dvs. alla sa ”jaså” till den. Noteras bör att Demokratisk vänster inte har rösträtt i kommunstyrelsen.

Omsvängning från s och v
Under motionens väg från kommunstyrelse till fullmäktige hände tydligen saker. Till alla andra partiers överraskning yrkade socialdemokraterna bifall till förslaget om en rekommenderad redovisning. Vänsterpartiet ansåg sig nödsakad att följa med och svängde under sittande möte (en vänsterpartist avstod från att rösta i den avslutande omröstningen). Även centerpartiet och enstaka folkpartister stödde förslaget. Emot gick borgerligheten i övrigt, med moderaterna i spetsen, samt miljöpartiet. Moderaterna hänvisade i sitt motstånd framför allt till praktiska svårigheter att skilja ut vad som var verksamhet i den egna kommunen från andra verksamheter och att det var svårt att skilja ut partistödet från andra inkomstkällor. Detta föranledde Anders Almgren (s) att påpeka att om moderaterna hade sådana svårigheter att hantera enkla redovisningsuppgifter var det nog dags för moderaterna att se över hela sitt ekonomiska redovisningssystem. Motionen röstades ner med röstsiffrorna 30 mot och 29 för, dvs beslutet blev att anse den ”besvarad” med kommunkontorets skrivelse.

Frågor om hemlösheten
I maj skrev Demokratisk vänsters Sven-Bertil Persson en interpellation, dvs en eller flera frågor,, till socialnämndens moderate ordförande Göran Wallén. Perssons frågor var helt enkelt om socialnämndens ordförande ansåg situationen för de hemlösa var acceptabel och om han inte tyckte det, vilka åtgärder är då på gång?
Interpellationen har sedan i maj bordlagts ett antal gånger beroende på tidsbrist, men nu kom den äntligen upp till behandling. Walléns svar blev i korthet att socialnämnden nu tillsatt en grupp för att kartlägga hemlösheten. Gruppen ska också komma med förslag till åtgärder. Persson förklarade sig tills vidare nöjd med svaret och såg förväntansfullt fram mot gruppens redovisning av sitt arbete.
I detta sammanhang kan tilläggas att Demokratisk vänster dagen efter valet i fjol lämnade in en motion med krav på kraftfulla åtgärder mot hemlösheten. Denna motion har uppenbarligen gått vilse i den kommunala apparaten och har ännu inte behandlats av fullmäktige.
un

PS. Jovisst, det fanns motioner från andra partier också. En socialdemokratisk om positiv särbehandling av underrepresenterat kön som besvarades med ett jaså av den borgerliga majoriteten, samt en folkpartistisk om betygsättning på kommunala verksamheter, som i stort sett bifölls av samma majoritet. DS

2007-09-13

Röda Kapellet på kulturnatten

Röda kapellet ger en modifierad version av sin Brechtföreställning på Kulturnatten i Lund den 15 september.
Plats: Kulturens hörsal kl 20.00. Musik av Kurt Weill och Hanns Eisler.
Solister: Marianne Olsson, sång. Kerstin Hugosson, piano.
Dirigent: Greger Andersson.
Välkommen!

Demokratisk Vänster laddar upp

Nu på lördag, dvs lördag den 15 september kör Demokratisk Vänster igång med en serie om tre torgmöten. Mötena är på Mårtenstorget mellan kl. 11.00 och 12.00 (c:a). Det blir flygbladsutdelning och korta appelltal av framför allt DV:s kommunalpolitiker. Huvudämnet för torgmötena är förstås ”Ett år efter valet”. De två följande lördagarna är det möten på samma tid och samma plats.

Ideologiska temamöten
I höst arrangerar Demokratisk Vänster också tre olika temamöten i anslutning till partiets ideologiska utgångspunkter. Det första ansluter till utgångspunkten "En ekologiskt hållbar utveckling" och äger rum måndagen den 24 september kl 19 (lokal ännu ej klar). Karin Svensson Smith, riksdagsman för miljöpartiet inleder. De kommande mötena kommer att behandla utgångspunkterna "Feminism" och "Frihetlig socialism".

En veckända under ekvatorns sol
av Bertil Egerö

Det svenska biståndet har i decennier dominerats av ”Afrika” – det svarta Afrika. Just nu pågår inom UD, för vilken gång i ordningen vet jag inte, en genomlysning av ”Afrika”, utan att det är särskilt tydligt vilket Afrika som avses. Kanske upplevs det som självklart – den muslimska regionen norr om Sahara är helt enkelt inte ”Afrika”.
Här i Ugandas huvudstad Kampala gäller inga sådana självklarheter. Libyens ledare Qaddafi har satt sin prägel på staden med en ny, enorm moské på en av de många kullarna. Muslimska Sudan har länge stött en politiskt ofokuserad och mycket våldsam ’Herrens befrielsearmé’ som i åratal plågat befolkningen i norra Uganda. Konflikterna på Afrikas Horn spiller ständigt över till detta land genom vapen till krigförande boskapsfolk i nordost, och nya flyktingvågor via Kenya eller andra vägar.
Idag är det söndag. Böneutroparen i universitetets moské tog det lugnare i morse, lyckades inte väcka mig helt. Jag bjuds på lunch av en glad masterstudent, etiopisk flykting undan den förment demokratiska regimen i Addis. Han bor långt ut i förorten och har lyckats få jobb i näringslivet. I hans hus träffar jag fyra nya flyktingar, på väg till säkrare länder. Läget i Etiopien är inte roligt – oppositionsledarna har setat fängslade sedan valet häromåret och släpptes nyss inför milleniefirandet* om några dagar – på order av USA. Men aktivisterna längre ner i partiet tvingas fly för att rädda livet. Jag upplever dem alla som rejält okunniga om konflikten med Eritrea, och lovar att köpa en aktuell bok som finns i bokhandeln här.
Igår fick jag besök av en ugandisk lärare och musiker som spelat in musik runt om i landet. Lyssnade på hans hembrända cd-skivor: mycket var västinspirerad körsång. Missionärerna kom tidigt med sina orglar, lärde barnen spela och sjunga på vårt vis. Först så småningom tilläts trummor och andra lokala instrument. Prägeln lever kvar – att hitta genuint opåverkad ugandisk musik idag är möjligen omöjligt.
Efter dagens lunch på ’injera’ (etiopisk tunnpannkaka gjord på ris) med de glada etiopierna hamnar jag i en avskedskonsert med en amerikansk flöjtist på stadens musikskola. Duktiga ugandiska pianister och flöjtister, till och med en cellist, deltar. Klassiskt från Händel till Poulenc. Amerikanskan var egentligen här för att forska om den europeiska musiken i landet, inspirerad av inhemska tonsättare som bygger sin musik på våra harmonier men med inhemska rytmer.
Missionärerna med sina orglar behövs inte längre – de flesta ugandier är kristna, och aktiva sådana. Nu importeras ”born again”-kristendom, en ultrakonservativ amerikansk variant, och vinner snabbt nya själar. En jättekyrka har byggts, och presidentfrun som räknar sig som god vän till fru Bush i USA är en framträdande representant. På universitetet härjar en pastor Sempa, vars frikyrkotricks lockar studenter till marscher mot HBT-rörelsen, men som också pläderar sexuell avhållsamhet mot HIV-epidemin.
Runtom i staden blir kineserna alltmer synliga. Många indier som återvänt från exilen under Idi Amin bör ha skäl att oroas över konkurrensen. Jag själv hoppas på lite bättre kvalitet på de kinesiska syltorna.
Nu har även Uganda olja, i Albertsjön som bildar gräns med ”demokratiska” Kongo. Smärre konflikter om var gränsen egentligen går i sjön har börjat, krigsrisken är inte obetydlig. Den redan avsevärda korruptionen, starkt påspädd av snabba pengar i AIDS-branschen, kommer att öka, säger mina kontakter och skakar på huvudet.
Bertil Egerö
Kampala den 2 september

* Etiopiens egen kalender med dess tretton månader bygger på en egen tideräkning, ca sju år efter vår egen.

Löftena kunna svika
av Gr

Nu planeras ett par stora livsmedelsbutiker och kanske även ett systembolag vid Mobilia, mitt över Fjelievägen från NovaLund räknat. Novas etablering föregicks av en del diskussioner i och utanför kommunfullmäktige, om lämpligheten av externa köpcentra, om risken för fortsatt kommersiell utarmning av stadskärnan. Det försäkrades då att Nova inte skulle bli som Center Syd eller Burlövs centrum. Här handlade det om en kvalitetsgalleria för främst mode, och den stora skillnaden var att det inte skulle finnas någon anslutande livsmedelsbutik. Mobilia/AG Favör låg visserligen strax intill men den hårt trafikerade Fjelievägen var en effektiv spärr. Nu planeras en gångtunnel under vägen, och så får Lund ett fullfjädrat externt köpcenter, som vi misstänkte och sa. Löftena kunna svika.
Vi tror inte att de nya livsmedelsbutikerna kommer att konkurrera särskilt starkt med Konsum vid Mårtenstorget eller Malmborgs, men klart är att hela Cityhandeln drabbas. Att enskilda fastighetsspekulanter inte har tid att informera sej om klimatlarmen må så vara, men kommunens politiker och tjänstemän borde ha större perspektiv. De borde också se upp med dubbelmoralen. Lund har i sina remisser konsekvent motarbetat grannkommunernas köplador med vackert tal om historiska handelsplatser, omsorg om billösa etc. Nu är de själva på väg att etablera samma sak.

À la recherche du temps perdu
av Sten Henriksson

Det är mycket återblickar nu för tiden och man kan undra varför. För inte var det väl bättre förr. Jag tittade naturligtvis på första delen av den uppreklamerade TV-serien ”Upp till kamp” och den för mig dominerande känslan var hur skönt det är att den tiden är förbi. Det var närmast skakande att bli påmind om hur det var 1965. Jag menar hela köret, från den taskiga musiken till de politiska och kulturella attityderna.

Nu var väl avsnittet i första hand tänkt som en rundmålning av den bakgrund mot vilken de senare upproren skulle spelas upp, men visst var det klent med det politiska innehållet. Särskilt tydligt blev det nog för oss som vistades i Lund som verkligen erbjöd politiskt intensiva miljöer. Andra avsnittet gjorde inte saken bättre. Det är så klart så att det här handlar inte om historieskrivning utan om en minisåpa som använder sig av en tidsperiod och en ungdomskultur som kuliss.
Sen kunde TV-filmarna förstås haft några mogna konsulter som kunde ha lagt in veto mot de mest anakronistiska replikerna. Ingen sa ”fucking Sverige” på den tiden eller ”tough shit” och ingen arbetargrabb for med Kungsholm till Amerika efter att ha blivit ovän med farsan. Men OK, man ska väl inte vara småaktig. Det är ändå roligt att det görs försök att göra skildringar från de här åren ur andra än segrarnas perspektiv.

Marxismens död
Jag var på en annan sorts minnesåterblick i tisdags: Svante Nordin föreläste för Filosoficirkeln på Palaestra under rubriken ”Den politiska idéhistorien under de senaste 30 åren”. Det var en initierad, kunnig och elegant föreläsning, tyckte jag. Den förvånade publiken (medelålder 60+) där majoriteten säkert aldrig hört talas om Poulantzas eller Althusser fick veta att marxismen var den självklara utgångspunkten för varje reflekterande, förnuftstroende europeisk intellektuell på 60- och 70-talen och att det i Lund utkom en tidskrift som hette Zenit som var politiskt ledande i Skandinavien. Vad Nordin skildrade, inte utan sardoniska leenden, var hur marxismen hamnade i en kris som bara fördjupades för varje år. Poulantzas och Althusser kastade sig ut från fönster eller värre, Sartre gjorde en intervju där han förnekade allt han sagt tidigare, Solsjenitsyn skrev om Gulag, och underminerade med sin berättelse varje tro på att det kunde komma något gott ut av kommunismen, Kina blev kapitalistiskt och till slut upplöstes Sovjetunionen. De forna marxisterna som trott på vetenskap och förnuft blir postmodernister och börjar läsa protofascisten Nietsche och nazisten Heidegger. Ja, så kan det gå.
Jag tycker kanske ändå inte att det är hela sanningen. Visst, marxismen som ”en av de stora berättelserna” är passé liksom, ska vi säga kristendomen, psykoanalysen m.fl. Ja, utopierna får vi klara oss utan. Men marxismen är och förblir ett överlägset verktyg för att förstå ekonomiska och sociala förhållanden under kapitalismen. Och OK, Althusser må vara död och glömd, men vem klarar sig utan Bourdieu? Han får väl sägas föra arvet vidare, liksom Castells
Vad det handlar om, menade Nordin, var att vi alla har slutat tro på Historien, att det kan bli bättre och att det lönar sig att kämpa. Visst, historien går inte alltid framåt, men sluta kämpa? Det jag tyckte saknades i hans föreläsning var en diskussion av högertänkarna, t.ex. den där Strauss som inspirerat folk som Wolfowitz och Rumsfeld. Då har vi ändå inte nämnt den djupa tänkaren Ayn Rand och hennes objektionism. Jag tror Nordin om att ha en del att säga också om libertarianer.
Jag vill till slut gärna förmedla Nordins hänvisning till var man kan hitta ett koncentrat av Lunds intellektuella historia under trettio år. Jo, på institutionen för ekonomisk historia. Där svärmade marxisterna i hopar och till sist var det bara Lennart Jörberg kvar på den neo-klassiska barrikaden. Men han höll ut och övertygade slynglarna och fram trädde t.ex. Lennart Schön och Mauricio Rojas och nu hyllas där marknadsekonomin morgon, middag och kväll!

Vietnamrörelsen får sin historia
Jag tänker också säga några uppskattande ord om en omfångsrik (446 sidor), vacker och välskriven bok: ”Vietnam var nära” av Åke Kilander med undertiteln ”En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975”.
Det är inte första och väl inte heller sista boken om FNL-rörelsen. År 1996 kom historieprofessorn Kim Salomon med ”Rebeller i takt med tiden” som gjorde mig besviken. Jag tyckte att den saknade politisk insikt och verkade mest ägnad åt att visa författarens hemhörighet i en nyare tidsanda. Den nya boken är definitivt skriven mer inifrån, vilket också har sina faror. Jag tycker att de i stort sett undgås: kanske finns här lite mycket förståelse för de politiska turerna kring SKP etc, men det är inte så farligt. Vad som lyfts fram är rörelsens arbetsformer och dess utomordentliga bidrag till förnyelsen av den svenska folkrörelsetraditionen och demokratin.
I Vietnamrörelsen grundlades nämligen det arbetssätt som i tjugo-trettio år vitaliserade det svenska politiska livet. Eftersom man i så hög grad var utestängd från det ordinarie politiska livet tvangs man att uppfinna allting själv. Behövdes det en tidning gjorde man den själv, var det dyrt med affischer fick man trycka dem själv, fanns det ingen blåsorkester fick man ställa en egen på benen. Det fanns i mitten på 60-talet en utbredd enighet bland borgare och socialdemokrater om att ideologierna var nästan döda och att förstamajdemonstra- tioner var förlegade och snarast borde läggas ner. Inom något år gjorde Vietnamrörelsen att det var mer folk i demonstrationstågen än på femtio år.
Som jag uppfattar så har den vågen av förnyelse nu ebbat ut. De som var med och skapade den sitter väl hemma och ägnar sig åt vinprovning medan de räknar på vad den slopade fastighetskatten kommer att ge. Förstamaj och ideologier dödförklaras på nytt. Kanske handlar det också om uppgivenhet när USA, utan att vi rusar ut på gatorna, begår likadana skändligheter i Afghanistan och Irak som då i Vietnam. Till eventuella nostalgitrippare vill jag återge Sköld Peter Matthis ord, citerade i boken: ”Det finns mycket som man upplever i ett engagerat liv. Det jag önskar är att folk inte lever på roliga minnen utan försöker skapa sig några nya.”
Sten Henriksson

500 inbjuds fira Lund-León 20 år
av Kajsa Theander

I år är det tjugo år sedan vänortsföreningen Lund-León bildades. Det firas med kalas för bidragsgivare och medlemmar. Det kan bli ett stort kalas för bidragsgivarna är många. Ca 470 personer, anställda i Lunds kommun, bidrar varje månad med en tia som dras från deras lön för att användas till något av de många projekt som vänortsföreningen har i León.
Det hela började för drygt tjugo år sedan. Lund hade vid den tiden vänorter i de nordiska länderna och i franska Nevers. De nordiska kontakterna hade etablerats i samband med världskriget och den franska vänorten hade tillkommit för att lundaföretaget Alfa Laval hade en fabrik i Nevers. I början av 80-talet var intresset för Latinamerika stort i Lund. Stödkommittén för Latinamerikas folk var en aktiv organisation som bl.a. samlade in jordbruksmaskiner som skeppades iväg till Latinamerika.
Särskilt Nicaragua tilldrog sig intresse. Ett litet land, som lyckats göra sig kvitt den diktatur som hade härskat över landet i 40 år och lyckats engagera befolkningen i att bygga upp ett nytt samhälle med fri skola, gratis sjukvård, fördelning av jorden m.m. väckte stor beundran, inte minst i Sverige och i Lund. Redan 1979 bidrog svenska staten till uppbyggnaden av sjukvården.


Varför just León?
Det finns många likheter mellan Lund och León. De är båda universitetsstäder med gamla anor. León har Nicaraguas äldsta universitet med speciell inriktning på medicin, kemi och odontologi. I båda städerna finns det en ståtlig katedral och de är båda centrum i en jordbruksbygd.
Kontakter fanns mellan universitetet i Lund och universitetet i León. Föreningen Nicarauác, som utgick från tekniska högskolan i Lund bedrev aktivt biståndsarbete i León. Forskare och privatpersoner etablerade kontakter i Nicaragua, reste dit och hjälpte till med kaffeskörden eller engagerade sig på annat sätt. Som en följd av lundabornas intresse för Nicaragua motionerade dåvarande vpk 1984 till kommunfullmäktige om att Lund skulle etablera en vänortskontakt med León. Motionen bifölls och Lund fick en ny vänort.
Den nya vänorten vållade problem. Det var uppenbart att de vanliga vänortskontakterna med besök av kommunens höjdare, ungdomar från musikskolan och fest på Grand inte skulle fungera i relationerna med León. Avståndet var för stort. Levnadsstandarden var helt annorlunda än vår. Och inte minst: moderaterna och centern var emot beslutet. De ville inte ha någon vänort i det socialistiska Nicaragua. Följden blev att den borgerliga majoriteten länge negligerade León.
Men sedan vänortsföreningen bildats 1987 och drev på kommunen kom arbetet igång. När det sen blev rödgrön majoritet i Lund tog samarbetet fart ordentligt. León är numera inte någon kontroversiell vänort. De politiska ledningarna har skiftat mer än en gång såväl i Nicaragua som i Lund. Vänorten är numera inte så politiskt laddad utan mer en stad i ett land som behöver bistånd.

Praktik hos gatubarn
Vänortsarbetet har funnit sin form. Nicaragua härjades av inbördeskrig från 1982 till 1988 vilket starkt påverkade landets ekonomi. Landet har drabbats av olika naturkatastrofer, vulkanutbrott, orkanen Mitch 1998 och Nicaragua har blivit Latinamerikas näst fattigaste land. Så samarbetet har i hög grad blivit hjälpaktioner till León. Vänortsföreningens arbete har framför allt riktats mot sådana områden där de båda vänorterna har mycket gemensamt, som skola, universitet, kultur och barnomsorg.
Det har handlat om upprustning av Leóns kulturhus, upprustning av Leóns teater, omhändertagande av gatubarn, datorisering av Leóns universitetsbibliotek, barnböcker på biblioteket, hantverksprojekt och mycket annat.
Det projekt som föreningen engagerat sig i under längst tid är Las Tias, ett gatubarnsprojekt för ungdomar mellan 14 och 18 år, som får hjälp att fullfölja sin skolgång, få arbetspraktik och allmänt psykologiskt stöd för att förbättra sin familjesituation. Inom detta projekt har det bildats ett litet hantverksprojekt med ungdomar som har fått hjälp att utbilda sig till snickare. Även barnboksprojektet ligger vänortsföreningen varmt om hjärtat. Biblioteket i León satsar på olika sätt på att stimulera barns läsning, bland annat genom boklådor som roterar inom kommunen där det inte finns tillgång till bibliotek.
Även om utbytet ekonomiskt sett varit enkelriktat har man i León på ett generöst sätt tagit emot ungdomar från Skåne som velat göra sin praktiktjänstgöring där, bland andra medicinstuderande och blivande socionomer. De senare har praktiserat på gatubarnsprojektet och fått mycket värdefull kunskap med sig därifrån.

Tian till León
Pengarna från de kommunanställda i Lund har till för några år sedan fungerat som egeninsats när vänortsföreningen har sökt pengar från Sida för de större projekten. Regeringens förslag att inte längre ge bistånd till Nicaragua har väckt oro både i Sverige och i Nicaragua. Många blir berörda eftersom det finns ett väl inarbetat stödarbete just till Nicaragua från organisationer och folkrörelser. Vänortsföreningens projekt har de senaste åren dock inte fått något stöd från Sida så de kommer att fortsätta att finnas till så länge lundabor och kommunanställda är intresserade av att avstå av sin lön för dem. Under vänortsföreningens tjugo år har det överförts 2 445 470 kr till stödprojekten, alla initierade från León.
De lundabor och kommunanställda som bidragit till vänortsföreningens arbete är väl värda det kalas som vänortsföreningen nu bjudit in till.
Kajsa Theander
samt material från vänortsföreningen

2007-09-06

Ett ointressant parti
av Gr

I lördags berättade radion att Camilla Sköld Jansson lämnar uppdraget som andra vice ordförande i vänsterpartiet i samband med att hon börjar ett jobb i organisationen Sveriges kommuner och landsting.
I hopp om att få veta mer slog jag upp söndagens Sydsvenska. Inte en rad! Likadant i Dagens Nyheter. Svenska Dagbladet hade faktiskt just en rad om att CSJ lämnar partistyrelsens verkställande utskott (och ersätts med Rossana Dinamarca).
Detta säger en del om de största svenska morgontidningarnas usla löpande politiska bevakning på helgerna, men sannolikt mer om det (bristande) intresse som vänsterpartiet väcker just nu. Men nog borde en uppmärksam politisk reporter kunna notera och kommentera ett par saker. Det handlade trots allt om en viceordförande i ett riksdagsparti.
För det första parallellen med Ulrica Messing som nyss gjorde ett liknande avhopp. Den gången handlade visserligen om ett nytt familjeliv som drog, men i såna här processer finns det ofta både pull och push. Knuffen har nog i bägge fallen att göra med den nya situationen efter valet. Ulrica befann sej förut i hetluften som chef för ett intressant departement men satt nu som skäligen anonym riksdagspolitiker. Väljarna i Jämtland gav inte Camilla fortsatt förtroende som riksdagsledamot, och även hennes liv kändes säkert tråkigare.
För det andra borde en vaken reporter dra sej till minnes att Camilla är en omstridd person i sitt parti. Inför valet av henne gick partiets populäraste rikspoliker, Jonas Sjöstedt, ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att inte utse någon andravice. Visst, det är en onödig befattning i ett litet parti men Jonas avsikt var förstås att hålla tillbaka en av de mest profilerade nytraditionalisterna.
Vilket han ju inte hade något för. Camillas uppdrag var förstås en markering från partistyrelsens nuvarande majoritet. Vi har i VB tidigare noterat hur ofta hon har inbjudits till Lund och Skåne.
Ulrica Messing lämnar riksdan men sitter tills vidare kvar i s-VU, Camilla Sköld Jansson stannar i sin partistyrelse. Bägge vill säkert hålla dörren öppen för en återkomst. För vänsterpartiets del får ändå konstateras att Camillas nedtrappning innebär en försvagning för den nytraditionalistiska strömningen. Om den innebär en motsvarande förstärkning av någon annan strömning återstår att se.
Och vi är väl inte så många som bryr oss. I opinionsmätningarna häckar visserligen vänsterpartiet nånstans i mitten av fältet 5–7-procentspartier men bland medlemmarna är stämningen flau, därom vittnar aktuella möten. Och det är svårt att se vad som skulle kunna ändra på situationen.

Vändpunkten
av OS

Det är verkligen en förmån att kunna cykla till och från sitt arbete och Lund är en stad som lämpar sig väl för cykling vart man än ska. Det är nästan inte för långt till något ställe i stan. Som cyklist känner man sig fri och kan ställa från sig sin cykel nästan var som helst i närheten av det ställe man ska till. I Lund flyter cykeltrafiken enkelt och behändigt. Eventuella framkomlighetsproblem löses smidigt. Om t ex fyra fotgängare går i bredd och fyller både gångbana och cykelbana så gör man bara en liten gir ut i gräset och tar sig förbi fotgängarna utan att göra något väsen av det. Hade detta skett i Malmö t ex hade cyklisten skrikit åt fotgängarna och hade de inte lämnat cykelbanan bums hade de blivit överkörda resolut. Så gör vi inte i Lund. Där löser vi de problem som uppstår utan åthävor, möjligen ibland lite okonventionellt. Det är möjligt att lösningarna ibland närmar sig det lagligas gräns, ja någon gång kanske även en smula över om problemet så kräver. Det kan hända att fotgängaren inte uppfattat vare sig problemet eller dess lösning och blir en aning överraskad eller till och med rädd. Men det finns ingen som helst anledning till det. Vi fixar problemen till allas bästa. Det säger sig själv att denna frihetskänsla och detta toleranta förhållningssätt som präglar lundacyklisten inte låter sig förenas med användning av cykelhjälm. Jo, rent förnuftsmässigt är jag naturligvis helt klar över att jag har ansvar för min hälsa – inte bara inför mig själv utan också inför min fru, mina barn och barnbarn, ja, inför samhället – och att jag naturligtvis bör använda cykelhjälm likaväl som jag använder bilbälte, gympar, inte röker, super måttligt och äter hälsosamt. Som lundacyklist ljuger jag för mig själv och säger att jag inte haft tid att skaffa hjälm, det inte blev av, etc och känner mig fri när jag kastar mig på stålhästen utan tillbehör.
Jag njuter verkligen av att cykla till jobbet. Ja, inte för att jag är särskilt morgonpigg, men själva cykelturen gör mig gott. Jag tycker uppriktigt synd om bilisterna som segar fram på Tunavägen. Denna morgon var det vackert väder och jag susar fram när något plötsligt händer som från och med nu kommer att förändra mitt liv. Ett telefonsamtal. Jag tar förstås mobilen i farten och svarar. Min fru är i telefonen och hon kvittrar, ”Jag träffade en sån trevlig kille nere vid Valvet…dom delar ut cykelhjälmar där. Jag tycker att Du skall åka ner där så får Du en cykelhjälm”. Vad skullle jag säga? Att jag inte har tid att cykla dit? Eller kunde det finnas något annat argument? Jag genomgick en inre kris, helt i klass med den som Karl-Bertil Jonsson genomgår när han överväger om man kan ljuga för sin mamma på julafton. Jag cyklar motvilligt till Valvet. Jag är fast, som en metmask på en krok slingrar jag mig och försöker komma loss, med jag finner inget hållbart argument för att inte ta emot den hjälm som delas ut. Det visar sig att kommunen inte delar ut hjälmarna vilkorslöst. Man måste skriva på ett kontrakt om att man skall använda den. Det finns ingen bortre parentes i kontraktet. Det är som ett äktenskap. Jag och min hjälm hör nu ihop tills döden skiljer oss åt.
Det är nu jag upptäcker att det är nästan bara jag som har hjälm (Var är alla ni andra som fick hjälmar vid Valvet? Det var ju kö till hjälmen.). Tidigare har jag noterat att en del har hjälm, men jag har aldrig funderat över om det är få eller många. En vän till mig försöker trösta mig med att det är bara i Lund det är så. I Stockholm t ex har nästan alla hjälm. Det skiter väl jag i om brorduktig stockholmare cyklar omkring i hjälm. Stockholmare är inga förebilder för mig, det är ju i Lund jag cyklar. Jag ser min skugga på marken, som ständigt påminner mig om min hjälm. Jag försöker återfinna känslan av att vara en fri lundacyklist. När jag skall åka hem från jobbet och jag förbereder mig vid min cykel står en mamma vid en buske och hjälper sin fyraårige son att kissa. När de är färdiga och jag just fått på mig min hjälm, tittar pojken upp på mig och säger ”Mamma mamma, jag har också en sån…”

Någonstans i Asien
av Lucifer

Sverige har numera inget nämnvärt militärt försvar och det till en kostnad av ca 40 miljarder per år. Närmast kan man jämföra med Finland som har ett fungerande modernt försvar som kostar 20 miljarder per år och som kan ställa 350,000 man på benen. Det är dessa fakta som utgör grunden för den motsägelsefulla situation som nu föreligger.

En total utförsäljning
Ta vänsterpartiet, det mest hatade och från höger utskällda anti-militaristiska partiet. Jo, vänsterpartiet vill fördubbla antalet som får göra lumpen från fem till tiotusen. Ta miljöpartiet, ofta kallat flummigt från samma håll, det vill ha en yrkesarmé på 8,000 stenhårda krigare som ska ut i världen och visa att det svenska stålet biter.Så har vi de traditionellt försvarsvänliga partierna. Deras försvarsvänlighet har visat sig i en ständig vilja att betala för stora mängder flygplan och stridsvagnar som direkt stoppas in i lagerlokalerna för att där åldras i frid. Att kalla in värnpliktiga har man inte haft råd med: de viktigaste satsningarna har varit att tömma mobiliseringsförråden på knäckebröd, kalsonger och terrängbilar. Brännugnarna har bågnat av de miljontals yllestrumpor och gasmaskväskor som eldats upp. Civilförsvarslagren har tömts på sängar och sjukvårdsmaterial – sånt behöver ju inte i våra moderna tider, i varje fall inte i det här landet. Pumpar och elverk har realiserats till rampris på den internationella marknaden – de var avförda just när stormarna satte in i Småland. Vapnen har smälts ner eller skickats till Lettland för att stärka demokratin där eller vad det är de har. Bunkrar och befästningsverk har raserats eller sprängts, bergrummen har dränkts i vatten. Utgångspunkten för försvarspolitiken har varit att Sverige bäst försvaras i Asien, gärna tillsammans med USA, den store förkämpen för demokratin och ekonomin.
Vad som då händer är att finansminister Borg liksom varje något så när tänkande finansminister finner det orimligt med de 40 miljarderna i försvarskostnader och menar att man kan dra ner lite grann, säg tio procent, dvs 3-4 miljarder. Man kan t.ex. att skjuta på alla dessa materielinköp. Det är en ytterst normal önskan. I finansdepartementet vet man sedan länge att folk i uniform inte kan hantera pengar och är oförmögna att hålla en budget.

Ryssen kommer – kommer ryssen?
Samtidigt grips några av de militärer som antingen hejat på den sk omställningen av försvaret eller som suttit tysta och möjligen muttrat för sig själv i ett hörn på mässen av insikten: Kejsaren har inga kläder, Sverige har inget försvar. Bo Pellnäs rycker ut i Svenskan och säger det, Wilhelm Agrell säger det. Frågan är då om vi behöver något försvar. De enklare själarna sätter då igång den klassiska retoriska apparaten med hotet från Ryssland. Ryssland blir farligare för var dag, nu vill de sälja gas och olja också och det bara för att kunna manipulera oss. Och se bara så negativa ryssarna är till USA:s tilltänkta fredsbevarande radarstationer i Tjeckien och missiler i Polen. Rör inte försvarsbudgeten säger de, vi behöver varenda krona, ryssen hotar.
I det läget ställer sig den moderate försvarsministern som alla försvarsministrar (utom Roine Carlsson, heder åt honom!) lojal med sina generaler (de lär vara ett fyrtiotal nuförtiden och stå i spetsen för en hel bataljon av överstelöjtnanter, så härjar inflationen). Han har i veckan annonserat sin avgång i protest och han hyllas nu för sin rakryggade hållning av nätskribenter av den sort som hatar sosserier och feministtanter och som i huvudsak uppträder i SvD:s och Expressens nätdiskussioner. Reinfeldt och Borg hånas, och den senare borde klippa sig och om han inte gör det få hästsvansen avklippt av någon Ärlig Svensk och Patriot.
Nästan alla media målar upp konflikten som om den handlade om vi ska ha ett bättre försvar eller ej. I själva verket gäller det om man ska fortsätta låta försvaret ösa ut miljarder eller sätta militärledningen under finansiella förmyndare. Då blir det också en fråga om en strid mellan gamla och nya moderater. Det var de nya moderaterna som vann valet och det fanns en person som var hjärnan bakom Reinfeldt: Anders Borg. Det är självklart att Reinfeldt måste välja Borgs sida i konflikten.
Det är lite komiskt att det ska behövas en vänsterblaska som Veckobladet i Lund för en så elementär analys. Men man ska så klart inte räkna ut de gamla moderaterna – de kan komma tillbaka under Bildts men knappast under Odenbergs ledning. Det är inom moderaterna man finner de mest fascinerande motsättningarna i svensk politik. Minns ni när Bo Lundgren försvann som genom en fallucka i golvet?

Sverige ut ur Afghanistan!
Vad ska man då tänka? Ja min partitrogenhet är måttlig men vänsterpartiets hållning är faktiskt väl avvägd. Sverige behöver ett försvar därför att vargarna ännu inte har förvandlats till lamm och därför att ett land inte mår väl av att vara ett militärt vacuum. Ett vacuum inbjuder till att bli fyllt, tex. av NATO. Det är klart vi ska ha ett territoriellt försvar och det enda rimliga är att det baseras på ett värnpliktsförsvar, av män och kvinnor. Vi är ju inte så många i landet på vår stora yta. I gengäld kan vi ta hem vårt folk från Afghanistan och hoppa av den tilltänkta stridsgruppen inom EU-armén. Vi kan visa vår internationella solidaritet som vi gjort tidigare, med fredsbevarande styrkor, till skillnad från de stridande förband vi nu ska skicka ut. Blir det så mycket billigare? Nej, men vi kan kanske komma ner till 30 miljarder per år, särskilt om vi slutar hålla Saab och Hägglunds under armarna. Men i gengäld får vi ett folkligt förankrat försvar och den medborgarfostran en obligatorisk värnplikt alltid har inneburit.

En kustjägare lämnar in.
Jo, jag kommer att sakna honom, den tidigare försvarsministern, majoren i kustartilleriets reserv, kustjägaren Mikael Odenberg. Det finns över hans person en doft av gamla tider och det är bara alltför lätt att tänka sig vilken lycka han måste ha gjort i officersmässar och gunrum och kring lägerelden. I VB:s spalter fick han rentav ett stående epitet och kallades ”vår rödbrusige försvarsminister”, en uppmärksamhet så god som någon.
I politiken har han inte gjort samma lycka: han har gjort uttalanden som inte har varit så lyckade och när han ville sätta FRA att granska elektronisk trafik som korsar våra gränser så togs det illa upp t.o.m. i moderata kretsar. Det skulle såvitt jag har förstått ha inneburit att all .hotmail- och .gmailtrafik hade granskats, för att inte tala om massor av finsk trafik. Illa tänkt helt enkelt.
Som gammal kustartillerist känns det naturligt att berätta om min erfarenhet av medelålders kustjägare. När man mötte kustjägare under utbildning var de ju fruktansvärt häftiga soldater med bättre vapen och utrustning än man själv hade, seniga grabbar som rörde sig som sälar i skärgårdarna och varken behövde mat eller dryck på flera dagar.
Men på en repövning med vårt bataljonsstora KA-förband hade vi också tilldelats en pluton kustjägare, nu repsoldater i 30-årsåldern. Jag tror att man kan säga att de var inte så mycket för att röra på sig, särskilt inte i oländig skärgårdsterräng. De åkte helst bil. De var påfallande välnärda för att inte säga lönnfeta och vad jag hörde var deras främsta merit deras förmåga att upprätta samband (via kurir) med Systemet i närmsta stad. Mitt intryck var att de gick mest på öl men att de inte föraktade en liten whisky vid lämpliga tillfällen. Ja så var det på den tiden, men numera försvaras ju Sverige i Afghanistan och vår rödbrusige försvarsminister har ersatts av en man som gjort vapenfri tjänst.

Svalor och detaljplaner
av Gunnar Stensson

Hela högsommaren har svalorna svärmat över vattenspeglarna på dammarna vid Höje å. Tornsvalorna är borta nu, men ladusvalorna med sina kortare vingar och vita bukar finns kvar. Nästan omöjliga att följa med blicken pilar de över vattnet, svänger i tvära kast, tycks nära att kollidera, susar tätt intill iakttagarens ansikte som om det vore en vassvippa eller ett brunt kaveldun, stiger mot himlens vita molnstoder, försvinner och återvänder från ett annat håll, hela tiden frenetiskt kvittrande.

Bokstavstrohet
När man ger sig i kast med en svårighet, som till exempel att i en samrådsprocess argumentera för en mindre förbättring av en byggplan, händer det att man i det svårgenomträngliga snåret av planer, ritningar och byråkratiska samband upptäcker dolda förhållanden som förklarar beslut och attityder som tidigare förefallit obegripliga.
Byggnadsnämndens förra ordförande, Gunnar Jönsson, s, och nuvarande, Göran Brink, m, visade sig båda oförmögna att acceptera ens minsta ändring i den detaljplan för BUP-området som presenterades 2006 inför det samråd, vars lagstadgade syfte är att fånga upp och ta hänsyn till ändringsförslag från boende och andra berörda. Deras trohet mot varje bokstav och siffra i den heliga planen påminde om fundamentalisters mot bibeln eller koranen. Och de lyckades få sina partier med sig.

Förklaringen
Förklaringen var att kommunstyrelsen och Realia Öresund KB, ”nedan benämnt Kungsleden”, redan långt i förväg (2006) slutit ett exploateringsavtal som totalt omöjliggjorde även de minsta ändringar i planen. Så säker var Realia på att planen skulle gå igenom i oförändrat skick att man slöt ett följdavtal med Riksbyggen gällande BUP-området som baserades på godkänt exploateringsavtal (formellt godkändes inte exploateringsavtalet förrän i juni 2007).
Detta uppenbarades i slutet av april 2006, när det yttrande som stadsarkitekt Bengt Aronsson avgivit på uppdrag från kommunstyrelsen i samband med minoritetsåterremissen blev offentligt. Fullmäktigemajoriteten, m och s, behandlade ju för övrigt också den på ett felaktigt sätt i syfte att förhindra planändringar, vilket föranledde Mats Ohlsson, v, att överklaga till länsrätten, som ännu inte tagit ställning till överklagandet.

Beslutat i förväg
I stadsarkitektens yttrande kan man läsa ”En förutsättning för det överenskomna exploateringsavtalet är att den föreliggande planen vinner laga kraft. Görs ändringar i föreslagen detaljplan faller exploateringsavtalet.”
Innebörden är att både Gunnar Jönsson och Göran Brink ansåg ärendet avgjort och beslutet fattat långt före samrådsprocessen. Med hjälp av sina partier, som tillsammans utgör en majoritet, lyckades de tvinga planen genom hela den politiska processen, trots att de bara fick stöd av Sverigedemokraterna.

Lagligheten kan ifrågasättas
Naturligtvis kan lagligheten i detta förfarande ifrågasättas, vilket skett genom överklaganden till länsrätten, liksom också det rimliga och lämpliga i delar av detaljplanen, vilka från många håll överklagats till länsstyrelsen. Länsrätt respektive länsstyrelse har ännu inte tagit ställning till överklagandena.

Förtroendevalda skyddade fastighetsbolagets intressen före medborgarnas.
Kanske kan man dra generella slutsatser. De stora fastighetsbolagen har med sina miljardtillgångar och juridiska en stark ställning jämfört med kommunerna. Att som Gunnar Jönsson benämna dem ”byggherrar” ger en missvisande bild av vad det är frågan om. I samband med förslaget att bygga ett hotellkomplex på Riddarfjärden i Stockholm har det framhållits att de stora fastighetsbolagen genom sina kontakter med höga kommunala tjänstemän anser sig ha rätt att bygga vad som helst var som helst.
Beträffande Sankt Lars-området har Realia missbrukat sin maktställning genom att förhala planeringen i tio år och med hot tilltvingat sig de eftergifter som misspryder detaljplanen för området.
Formellt har allt gått rätt till: detaljplanen togs i byggnadsnämnd och i fullmäktige, paragraf 88 i fullmäktigeprotokollet. Och därefter togs exploateringsavtalet, paragraf 89. Det verkliga beslutet togs när kommunstyrelsen slöt avtal med Realia någon gång 2006 eller tidigare. Samrådsförfarandet mm var bara ett spel för gallerierna. Den kommunala demokratin var bara ett sken. De förtroendevalda skyddade fastighetsbolagens intressen mot medborgarnas.

Vad sker på andra håll i Lund?
Man kan ifrågasätta om inte liknande processer ägde rum inför uppförandet av Akelius fyra sexvåningshus i Klostergården som beslutades av en enig kommunstyrelse mitt under en sommarsemester härom året. Och det finns skäl att granska turerna i förhandlingarna mellan Paulsson och kommunen inför den nu aktuella stora utbyggnaden mellan Klostergårdens idrottsplats och Stattenavägen.

Hägrar, storskarvar och karpar
Så kan man fundera medan man tittar på svalorna över Höje å och noterar att både hägrar och storskarvar förökat sig under sommaren, liksom de feta mörka karparna som rör sig i det gröna vattnets halvdunkel.

Kristidender II
av Erik Kågström

För den som vill skriva om kriser finns det i dag mycket att välja på och domedagsprofeterna är legio. Energibrist, vattenbrist, livsmedelsbrist, miljökris, klimatkris m m. Något som man dock inte läser mycket om är demokratikrisen. Jag tänker då inte på Ryssland, även om det kommer oroande rapporter därifrån, utan på världens största demokrati – Amerikas förenta stater.

I det antika Rom var det senaten som i kritiska situationer kunde utse en imperator med obegränsade maktbefogenheter. Det gällde ända till den dagen då Julius Caesar kastade tärningen och korsade Rubicon. Efter det var Rom inte längre en republik, utan en diktatur. President George W. Bush tycks nu gå samma väg som Caesar. Undan för undan ha han skaffat sig maktbefogenheter som ingen amerikansk president före honom har haft. I sin egenskap av överbefälhavare under ett pågående krig säger han sig inte behöva ta order av kongressen. De lagar som utfärdas betraktar han bara som rekommendationer som han inte behöver följa. Han har också satt sig över konstitutionen genom att i praktiken avskaffa habeas corpus. Och det är häpnadsväckande att man låtit honom göra allt detta utan att det blivit någon proteststorm. Nu har dock från både demokratiskt och republikanskt håll bildats kommittéer som inriktar sig på att av kandidaterna till presidentvalet 2008 avkräva försäkringar om att de skall respektera konstitutionen om de blir valda (1).

Sedan demokraterna vann majoritet i kongressen i mellanvalet 2006 har man väntat sig att de skulle sätta stopp för presidentens framfart. Men de demokratiska ledarna tycks vara inställda på att låta Bush göra sina misstag så att en demokratisk valseger säkras 2008. Men det blir kanske inget presidentval det året. Bush kan utnyttja någon kritisk händelse – en ny terroristaktion, en naturkatastrof, ett ekonomiskt krisläge, social oro, en kärnvapenattack på Iran – till att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar. Då blir det inga val förrän presidenten behagar förklara att undantagstillståndet upphört. Det är på vänsterliberala sajter i USA jag läser om farhågor för en sådan utveckling. Man undrar där också vad som är avsikten med det interneringsläger för 400 000 personer som amerikanska arméns ingenjörskår beställt av ett dotterföretag till Halliburton till en kostnad av 385 miljoner dollar. Vidare skall en topphemlig pentagonrapport den 1.juni i år ha innehållit uppgifter om ansatser till uppror (insurgency) inom USA och en omfattande plan för upprorsbekämpning.

Allt detta kan tyckas låta som den vanliga vänsternojan men när liknande tongångar får utrymme också i New York Times (2) så är det kanske inte så nojigt i alla fall. Jag kan rekommendera två artiklar i nätsajten Counterpunch som ganska väl sammanfattar vad det rör sig om (3,4). Där kan Veckobladets läsare själva bilda sig en uppfattning om relevansen i de påstådda hoten mot demokratin i USA. För övrigt behöver man nog inte vara paranoid för att tro det allra värsta om den nuvarande amerikanska presidenten.

1. John Nicols ”A Commitment to the Constitution”. The Nation 20070728
2. James Risen och Eric Lichtblau “Concerns Raised on Wider Spying under New Law”. The New York Times 20070819
3. Dave Lindorff “Martial Law is Now a Real Threat. Declaring the US a Battlefield” www.counterpunch.org/lindorff07272007.html
4. Chris Floyd “Bush’s Year of Triumph. Post-Mortem America” www.counterpunch.org/floyd09032007.html

Oviss framtid för lokstallarna
av Ulf Nymark

Kommer lokstallarna att bevaras? Ja, ska vi tro de glada budskapen i tidningar och från en del kommunpolitiker så är saken klar som korvspad. Fast ser man närmare på Tekniska nämndens beslut om försäljning av lokstallarna skönjer man åtskilligt grums på botten i korvgrytan.
Vid Tekniska nämndens sammanträde den 22 augusti fanns som beslutsunderlag en skrivelse från förvaltningen som presenterade två förslag rörande lokstallarnas framtid. Ett förslag, förslag A, gick ut på att försäljning ska ske utifrån gällande detaljplan, dvs. kontor/icke störande småindustri inom befintlig byggnadsvolym och fortsatt parkering på fastigheten Hardebergabanan 4.
Det andra förslaget, förslag B, var att försälja både lokstallarna och parkeringsplatsen för en omvandling av kvarteret tillsammans med ägaren av fastigheten intill. Detta förslag hade en detaljplaneändring som förutsättning, med i huvudsak (min kursivering) bibehållna byggnadsväggar.

Inbäddat förslag
Dock fanns ett tredje förslag inbäddat i skrivelsen, fast det inte framfördes av förvaltningen som ett förslag. Chefen för mark- och exploateringskontoret skriver: ”om det är ett oavvisligt krav (förvaltningens kursivering) att lokstallsbyggnaderna ska bevaras bör byggnaderna behållas i kommunens ägo (fortfarande förvaltningens emfas) och överlåtas till Serviceförvaltningen för upprustning, eventuell marksanering, fortsatt förvaltning och uthyrning”. Denna möjlighet lyftes fram som ett konkret förslag, kallat 0 plus, av undertecknad, helt enkelt av den anledningen att det var den enda garantin för att byggnaderna bevarades. Demokratisk vänster är en varm anhängare av att byggnaderna bevaras av historiska och kulturhistoriska skäl.
Kommunal ägo enda garantin
För att ytterligare klargöra förutsättningarna för bevarande heter det i förvaltningens skrivelse: ”Gällande planbestämmelser är ingen fullständig garanti för byggnadernas goda bestånd. Det är endast genom att behålla byggnaderna i kommunens ägo som bevarandet kan garanteras”. Chefen för mark- och exploateringskontoret underströk detta ytterligare under mötets gång: en köpare kan mycket väl efter köp och ytterligare granskning finna att hon/han tycker byggnaderna är i så dåligt skick att de inte går att bevara. Och då finns inga hinder att riva.

Bevara ”i huvudsak”?
Nämndens beslut, som de borgerliga och v stod bakom, blev ett modifierat förslag A. Lokstallarna (inte p-platsen) utannonseras till försäljning, men med krav på ”i huvudsak” bibehållna väggar. Köparen får ett år på sig att sätta igång att renovera/upprusta ,annars kan fastigheten gå tillbaka i kommunens ägo.
Socialdemokraterna stödde förslag B, där även parkeringsplatsen togs med i en kommande detaljplaneläggning. Demokratisk vänster förespråkade som sagt 0 plus alternativet, vilket i övrigt stöddes enbart av miljöpartiet.

Kautschukformulering
Vad innebär då nämndens beslut? Alldeles klart är att de tankar som Zoom arkitektbyrå presenterat i dagspressen inte kan bli aktuella, eftersom Zoom förutsätter att p-platsen ingår i försäljningen. Och det gör den inte. Inte heller är det aktuellt med detaljplanändring, detta har nämndens majoritet klart avvisat. Nämndens beslut innebär inga som helst garantier för att byggnaderna bevaras. Formuleringen ”i huvudsak” inom nuvarande byggnader är en kautschukformulering, och som det påpekats från förvaltningen, är lokstallarna väl sålda och en köpare tycker att byggnaderna är för nedgångna så kan de mycket väl bli tal om rivning. Men kravet på att upprustning/ianspråktagande ska ha påbörjats inom ett år garanterar inte det att byggnaderna verkligen kommer att upprustas? Till denna fråga finns en relevant motfråga: Vem kan tro att kommunen vill ha tillbaka lokstallarna om inget skett efter ett år?

Håll koll!
Sammanfattningsvis är lokstallarnas framtid fortfarande oviss. För alla lundabor som vill se dem bevarade och upprustade är det bara beklaga att nämnden inte tog ett klart beslut om bevarande. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa. Samt att noga hålla koll på försäljning och den nye ägarens mått och steg.