2007-05-31
Etanol brev 7
av Erik Kågström
Som jag nämnt i tidigare brev är energiekonomin vid produktion av etanol med spannmål som råvara inte imponerande. Insats av en del fossilt bränsle uppges t ex ge 1,3 – 1,5 delar etanol. Det finns studier som tyder på att utbytet i själva verket är ännu mindre. Man har då i kalkylerna försökt ta med alla insatser i produktionsprocessen. Att tillverka etanol på majs skulle då kräva 29% mer energi än som finns i slutprodukten (1). Biodiesel på sojabönor skulle ge en nettoförlust på 37%. För switchgrass (och sannolikt då också rörflen) skulle resultaten bli ännu sämre.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.
Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.
Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.
1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
Som läsaren säkert insett handlar mina etanolbrev om hur vi ska trygga livsmedelsförsörjningen i världen i den hårda konkurrensen med andra sektorer. Målsättningen ”ett ekologiskt hållbart samhälle” är inte längre bara en angelägenhet för miljörörelserna. Klimathotet har gjort att ersättningsmedel för fossila bränslen kommit i fokus. Men det är inte bara grön energi som är en bristvara. Man får inte glömma att vi när det gäller förnyelsebara resurser av alla slag globalt konsumerar uppskattningsvis 25% mer än naturen kan reproducera och att restprodukterna av mänsklig aktivitet överskrider vad naturen kan hantera.
Emergy synthesis
Ett nytt sätt att mäta energiflöden har visat sig särskilt värdefullt vid ekologiska studier(2). Emergi är den energi som krävs för att utföra arbete i vid mening. Eller snarare ”minnet” av den energi som enligt termodynamiska lagar degraderas i förvandlingsprocesser. Emergi blir då uttryck för energiinnehållet i den slutliga produkten. Enheterna för emergi är solenergiekvivalenter (solar emergy Joule – sej). Fossila material som olja, gas och kol betecknas som historisk emergi. Metoden möjliggör bedömning av både kvantitet och kvalitet när det gäller energi liksom värdering av ekosystemens tjänster och av biodiversitet. På detta sätt tycks det vara möjligt att få en fullständig bild av resursbehoven i ett system.
En svensk doktorsavhandling (3) är ett exempel på hur emergiprincipen kan tillämpas. Susanne Johansson vid SLU Ultuna har studerat resursåtgången i svensk livsmedelsproduktion och -konsumtion. Hon har utnyttjat begreppet ”ekologiskt fotavtryck” som innebär att man översätter samhälleliga aktiviteter till ianspråktagande av arealer. I detta fall gäller det livsmedelssektorn och hon talar därför om ”foodprint”.
Ytterst kommer den energi som driver processerna på vår jord från solen (fotosyntes, vind, regn), jordens inre värme och tidvattenrörelserna. Johanssons studie ger en aning om storleksordningen på den förändring som krävs i vårt sätt att leva och konsumera för att vi skall klara våra energibehov utan utnyttjande av ”historisk emergi”. Hon visar att i det svenska livsmedelssystemet ”från jord till bord” är endast 3% av de utnyttjade resurserna förnyelsebara. (För 150 år sedan bör det väl ha varit närmare 100%). Det beror naturligtvis på att alla led – produktion, förädling, distribution, konsumtion – kräver stora energiinsatser och att vi har en betydande livsmedelsimport. Den landyta som krävs för upprätthållande av svensk livsmedelskonsumtion är fyrtio gånger så stor som Sveriges nuvarande jordbruksareal. Enbart för produktionen krävs tio gånger nuvarande areal. När det gäller energiåtgången i svensk livsmedelsproduktion så gäller det fram allt diesel i produktionsledet och elektricitet i konsumtionsledet. Våra kylskåp kräver förresten lika mycket energi som de dieseldrivna maskinerna på åkern.
När man räknar enligt emergiprincipen ingår även de resurser som krävs för byggnader och maskiner. På samma sätt borde man förfara när det gäller transportsektorn. Det har visat sig att det krävs lika mycket energi för att producera och skrota en bil som det finns i de drivmedel som förbrukas under bilens livstid (4). Att ersätta bensin med etanol är sålunda inte ens halva lösningen på problemet.
Efter oljetoppen
Sambandet mellan livsmedelsproduktion och fordonsbränsle är uppenbart. Ändå är det sällan som den aspekten kommer upp i den pågående debatten om fossila drivmedel. Den amerikanska administrationen kritiseras nu för att den inte vill gå med på några bindande avtal om utsläppsnivåer när det gäller växthusgaser. Det är kanske så att president Bushs rådgivare anser att Sternrapportens optimistiska ”we can grow and be green” inte är realistisk. Utan tillväxt fungerar inte den kapitalistiska marknadsekonomin i längden och för tillväxt krävs olja och kol. Vårt hopp kanske måste stå till att det inte dröjer för länge innan ”oljetoppen” nås och vi därmed tvingas att minska på oljekonsumtionen.
År 1956 upptäckte geologen M. King Hubbert en regelbundenhet när det gällde oljefälts kapacitet. Det gjorde att han korrekt kunde förutspå att USA:s oljeproduktion skulle nå en topp år 1972 och därefter minska. Det tycks gälla för alla oljefyndigheter att när ungefär halva volymen pumpats upp så börjar utbytet minska. Och det gäller även jordens oljefyndigheter i sin helhet. I dag är experterna oeniga om när den globala oljetoppen skall inträffa, om det blir om tre eller trettio år eller om den rentav redan inträffat.
För två år sedan hölls ett seminarium med titeln ”Efter oljetoppen” organiserat av Sveriges Lantbruksuniversitet i Ultuna och Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Dokumenten från seminariet finns samlade i en bok (5). Den innehåller bl a en lättläst sammanfattning av fakta kring oljeutvinning och en uppskattning av de svenska jordbruks- och skogssektorernas möjligheter till självförsörjning med grön energi. Mest spännande i boken är två alternativa framtidsvisioner – ett lågenergisamhälle och ett högenergisamhälle. Lågenergialternativet tilltalade mig mest men är knappast förenligt med en ekonomi baserad på ständig materiell tillväxt. Boken rekommenderas varmt.
Förr eller senare blir det brist på fordonsbränsle. Man får hoppas att framtidens politiker är kloka nog att prioritera livsmedelssektorn när det gäller fördelningen av det bränsle som står till buds.
1. Tokar, B. The real scoop on biofuels. Synthesis/Regeneration 42, Winter 2007, pp. 8-9
2. Odum, H.T. 1996. Environmental accounting. EMERGY and environmental decision making. Wiley. New York.
3. Johansson, Susanne. The Swedish Foodprint. An Agroecological Study of Food Consumption. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. 2005:56.
4. Helmfrid, Hillevi. 2005 Efter oljetoppen: hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär? Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
2007-05-24
En kuplett till
av Lucifer
Härmed prövas läskretsens tålamod med ännu en politisk kuplett ur Röda Kapellets aktuella repertoar. Den här gången handlar det om att FRA, Försvarets radioanstalt, vill kolla all Internettrafik som korsar rikets gränser. Det skulle alltså inte bli som vid gammal hederlig telefonavlyssning då det krävs att domstol ger tillstånd utan här skulle all trafik få silas av FRA:s datorer efter behag. Man skulle, förmodas det, sålla ut brev som innehöll vissa nyckelord eller gick till vissa adresser eller spåra webbläsande på olämpliga sajter. Försvarsminister Mikael Odenberg (m) har talat varmt för förslaget. De FRA-anställda vill naturligtvis ha fortsatt jobb i en tid av tekniska och politiska förändringar, det är lätt att förstå. Radio har ersatts av Internet och när det inte längre finns något försvar att serva är det terrorismbekämpning som får stå för försörjningen. Inte oväntat har SÄPO avstyrkt: här skulle en konkurrent kunna ta marknadsandelar i vad man ser som en framtidsbransch.Då är det så att Internets kommunikation sker enligt kommunikationsprotokollet TCP/IP – det är i själva verket det som definierar Internet. Protokollet (reglerna) använder sig av packet-switching, på svenska paketförmedling, vilket innebär att varje meddelande hackas upp i små bitar som numreras och skickas iväg över nätet. De kan då ta olika vägar och komma fram i oordning, men det gör ingenting, de sätts ihop i rätt ordning igen när de kommer fram. Vilken väg varje paket tar beror på läget på nätet just då. Vidare är det så att mycket trafik man tror bara skulle hålla sig inom Sverige i själva verket tar en sväng över Holland eller Storbritannien eller USA. Handlar det dessutom om brev till eller från e-postadresser som hotmail eller gmail så är det säkert att breven åker utomlands.
Mot en sådan bakgrund var det naturligtvis omöjligt för textförfattaren att inte vända sig till Owe Thörnqvists gamla låt ”Ett litet rött paket” som blev ett slagnummer genom Sven-Ingvars version. Prova själv att sjunga texten här, det är inte helt lätt, man får vänta in en del pauser och det är möjligt att man skulle behöva plocka in några stavelser till.
ETT LITET RÖTT PAKET
Ett litet rött paket, det får vi kolla
på nätet ska vi lägga på en rem
din e-post vill vi väldigt gärna sålla
bland små paket ifrån datorn i ditt hem
I tråd och kabel tror vi det kan finnas
så mycket farligt som man inte vet
så bäst att FRA får brev att minnas
vi kan nog leta upp din lilla hemlighet
TCP/IP det heter protokollet
som delar upp ditt brev i små paket
men vi kan ändå kolla innehållet
nu blir det riktigt läsa av på Internet
Vi tänker bara på ditt allra bästa
när vi vill läsa alla dina brev
så när du slår dig ned vid datorn nästa
gång så kan du lita på att vi är också med
Alla till Heiligendamm!

Allt du behöver veta för att knäcka G8
Inom kort kommer ledarna för de rikaste industrinationerna att träffas för ett G8-toppmöte i Heiligendamm i norra Tyskland. Där sätts agendan för kapitalets globalisering, som gör de rikare rikare och fattiga fattigare. Vi, som tror på en globalisering underifrån byggd på demokratiska principer och rättvis fördelning av samhällets och jordens resurser, kommer att samlas med kamrater från hela Europa och världen för att visa att G8-ledarnas ickelegitima politik inte accepteras. Från syd till nord, från Prag till Genua, från Göteborg till Tessaloniki har vi visat att en rörelse av rörelser tror på att en annan värld är möjlig. Nu står Heiligendamm nära Rostock på tur för våra krafter. Stoppa G8!
Läs mer på http://motkraft.net/
Multietnisk kulturbal
Inom det multietnokulturella integrationsfrämjande utvecklingsprojektet MultiEtno*KulturNova Lundensiska kommer ITEK i samarbete med LIFS och andra medverkande personer och grupper att organisera Den II. Multietniska KULTURBALEN i Lund; lördagen den 26 maj , kl. 19.00 - 01.00 i Stadshallen i Lund. Årets Multikulturbal kommer att avsluta den m ångkulturella dagen. För mer information gå till http://www.lund.se /mangfaldsrundanAndra fakta om Kulturbalen:
Balorkestern: Sten-Gustens orkester från Lund - en av Lunds mest populära och mest kända musikgrupper.
Mat och dryck: multietniska maträtter & dryck
Inträde: Gratis till alla Lundabor.
Volvo i ”den stora världen”

Kommer ni ihåg när man lite elakt kallade Volvo för ”Svenssoncontainer” eller ”Hissingetraktor”? Det kan man inte göra längre. När VB:s utsände under förra veckans vårsemester besökte Plaza de Torros i Cordoba för att bevista en klassisk spansk corrida var det synen ovan som mötte honom. Corridans sponsor var Volvo och på arenan stod tre volvobilar. För att inte äventyra deras höga säkerhetsbetyg så kördes bilarna ut innan tjuren fick komma in.
Läsning i blandade ämnen
av Gr
Som gammal materialist måste jag konstatera att alla andra av dagens nyheter blir småttiga av den senaste klimatrapporten: att världens utsläpp av koldioxid just nu ökar med 3,1 procent om året. Med ränta på ränta torde det bli kring 35 procent för hela decenniet. Det finns anledning att än en gång påminna om prognosen från 1980 om att all havs- och inlandsis skulle smälta och få havet att stiga upp till bland annat den just nu hundraårsfirande stadsparken i Lund.
Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.
Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.
Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!
Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.
Moralisera mera!
En av de lokala politiker som länge tagit miljö- och klimatfrågan på allvar är Sven-Hugo Mattsson. Det understryks av hans inlägg i förra VB, där det är lätt att hålla med om det mesta.
Men inte allt. Han säger att det gäller att komma åt de stora strukturerna och att man ska vara försiktig med att moralisera över enskilda människors beteende. Och visst är klimatet i eminent grad en strukturfråga. Men jag har två invändningar mot hans resonemang:
1. Prognosen 1980 lyftes fram av kärnkraftsanhängarna inför det årets folkomröstning. Första oljekrisen 1973 hade startat en stor debatt om energi och miljö, och åtminstone sen dess kan ingen normal person som läser tidningar och/eller följer etermedierna påstå sej vara okunnig om riskerna. Man kan naturligtvis välja att strunta i risker och försiktighetsprincip och hoppas att problemen ska lösa sej på något sätt. Men om de inte gör det undkommer man inte sitt individuella ansvar. Att frikänna en sådan individ är att underkänna honom som moraliskt subjekt, skulle filosoferna säga. Därför väljer jag att inte frikänna honom.
2. Just de som drar personliga konsekvenser av sina insikter är mest benägna att försöka påverka de politiska och ekonomiska strukturer som måste förändras för att det inte ska gå åt helvete.
Så kritisera gärna din släkting, vän, arbetskamrat etc. för att han med sitt boende eller körande bidrar till att förstöra vår vackra värld. Det kan exempelvis bli början på många intressanta konversationer under säsongens många utomhuspartyn.
Vänsterpartiet uppfinner hjulet
Det kommer säkert ändå att snackas en hel del klimat på dessa fester. Ämnet ligger i tiden. Så har ju bland annat Fredrik Reinfeldt lanserat sej som klimatvärnare. Och jag säger: underskatta inte den mannen, och spindoktorerna bakom honom! De lyckades vinna ett val på moderaternas image som arbetarparti och har mer än tre år på sej att göra motsvarande grej med klimatet.
Särskilt som man inte har så mycket att kontra med från den nuvarande oppositionen, inklusive miljöpartiet, där här i Lund deras nya ledamot i det kommunala parkeringsbolaget inte vill stoppa det planerade p-huset vid Högevall utan i stället gräva ner det, för dyra pengar. Men jag vill här fästa uppmärksamheten på vänsterpartiet. Som i sin alternativbudget vill avsätta 1,6 miljarder om året till ett fyrårigt försök med ”klimattaxa”, det vill säga nolltaxa i kollektivtrafiken. Försöket skulle gälla två län, Örebro och Skåne, och studera om bilister lockades att byta färdsätt och därmed bidra till ett klimatvänligare samhälle. Åter finns det anledning att invända:
1. Vänsterpartiet uppfinner hjulet. Saken har redan prövats, både i Sverige (till exempel Kristinehamn) och utomlands. Den samlade erfarenheten är att kollektivresandet ökar, men att det främst är tidigare cyklister och fotgängare som hoppar på tåget, vilket är betänkligt ur folkhälsosynpunkt. Dessutom blir det mer tonårsstök i gratisbussarna. De flesta bilisterna kör däremot som förut. Bilens bekvämlighet är oslagbar.
2. Vi reser för mycket i dagens samhälle, i genomsnitt fem mil per yrkesverksam person och dag. Politiker hejar på detta med tal om regionförstoring. Normen blir mer än timslånga arbetsresor som sliter på individer, familjer och framför allt kvinnor (läs gärna Tora Fribergs olika studier i ämnet). I ett samhälle som måste hushålla med resurserna finns det anledning att använda prismekanismen för att hålla resandet på en rimlig nivå.
3. Förslaget är opportunistiskt. En överföring som den eftersträvade sker mycket effektivare och billigare genom sanktioner mot bilismen, ekonomiska och andra, men det vågar partiet inte föreslå.
4. För 1,6 x 4 = 6,4 miljarder skulle man kunna elektrifiera och återuppta persontrafiken på järnvägen till Nora och Karlskoga (landets största stad utan sådan trafik) och genomföra en rad järnvägssatsningar i Skåne som jag inte ska trötta läsarna med att upprepa.
Förslaget vittnar om hur kunskapen om miljö och klimat har försvagats i vänsterpartiet, vilket förstås är trist i en tid när alla talar om sådant. Valet av försökslän? Peter Pedersen representerar vänsterpartiet för Örebro län och sitter i riksdagens trafikutskott. För Skånes del framstår förslaget som så fegt och obegåvat att man får sina misstankar om vilken v-politiker härifrån som har drivit fram det.
Vereinigt marschieren, vereinigt schlagen
Alternativbudgeten presenterades i senaste numret av vänsterpartiets centrala medlemstidning Vänsterpress, som annars präglades av reportage från förstamajfirandet. Som börjar med Hultsfred. För att Lars Ohly talade där, men att han valde denna lilla ort berodde förstås på att det var ett samarrangemang mellan v, s och LO. Kunde vi inte ha något liknande i Lund? Det föreslogs nyss av en VB-krönikör och även (i v-Lunds internbulletin) av Olof Holmström.
Tanken är inte ny utan prövades på nittitalet. Strategin gick ut på ett successivt närmande och första steget var att koordinera demonstrationerna så att båda avslutades i folkparken, där deltagarna sen skulle kunna förbrödras. Det startade lovande med gemensamma debatter och dragkamp (som s vann överlägset), men det blev inget andra steg utan i stället ett tillbaka. Entusiasmen var aldrig stor hos socialdemokraterna och den svalnade ytterligare.
Nu är det ett nytt läge genom de nya samverkanssignalerna från Stockholm. Lokalt har s bytt ledning i både partiorganisation och kommunpolitik. Förutsättningarna borde vara bättre, men skillnaderna i politisk kultur får inte underskattas. Ska det bli en gemensam demonstration 2008 måste det nog skickas trevare redan nu. Här har vi kanske en initiativtagarroll för demokratisk vänster!
Musik från tornet
Paul Hindemith är en av de många tonsättare som har skrivit tornmusik. Att spela blecklåtar från kyrktorn är en fin gammal sed som från Tyskland har brett ut sej till bland annat Sverige. I Lund fanns en stampublik som samlades vid domkyrkan på allhelgonadagens morgon för att lyssna till tornmusiken, som oftast utfördes av en basunkvartett och mest bestod av ”gudisar”, för att citera en av musikanterna. Och så ett år uteblev plötsligt musiken, till publikens förvirring och sorg. En framstöt till domkyrkoorganisten fick det irriterade svaret att resurser saknades till sådant. Men i år hade ihärdiga påtryckningar (främst från universitetsadjunkt Sverker Holmstedt, en gammal vänsterman) gett resultat. Åter klingade tornmusiken, nu från en mässingssextett (ur Corps Callosum), rent och varkert och med ett mer varierat program än förr. Med lite bättre annonsering hade publiken varit större.
Kombinationen av morgonstillhet och frambrytande bleckklanger är svåremotståndlig. Men det var si och så med stillheten. Bussars och bilars buller från motorer och däck dränkte effektivt musiken när de passerade, och kommunens sopmaskin passade på att ta en runda runt kyrkan.
Om domkyrkoorganisten och kommunens kulturchef haft minsta sinne för musik hade sådant givetvis förhindrats.
Etanolbrev 6
av Erik Kågström
När jag började studera spannmålsflödena i världen (1) slog det mig att så stora volymer transporterades fram och tillbaka mellan länderna. Som jag nämnt i ett tidigare brev så exporterade Sverige år 2004 600 000 ton vete och importerade samma år 300 000 ton. Och vi exporterade 22 000 ton vete till Storbritannien och importerade 24 000 ton från samma land. En betydande del av världshandeln i spannmål utgörs alltså av utbyten mellan länderna. Förmodligen för att det finns flera olika sorters vete som passar till olika slag av produkter. Bagaren på Annes Konditori – Stortorget säger att han behöver 4-5 olika sorters vetemjöl för sin verksamhet. Och förmodligen odlas inte råvaror till alla dessa sorter i vårt land som för övrigt brukar ses som självförsörjande när det gäller vete. Men en viktig anledning till att dessa byten är så vanliga är nog att transportkostnaderna – ekonomiska och ekologiska – betraktas som försumbara i dessa sammanhang. Om transporterna beskattas kan det kanske leda till en diversifiering av veteodlingarna i Sverige.
Världens jordbrukare producerar omkring 2 miljarder ton spannmål om året. Av de råvaror som är aktuella för produktion av biobränsle saluförs på världsmarknaden 300 miljoner ton vete, 250 miljoner ton sojabönor, 200 miljoner ton majs och 80 miljoner ton ris.
Räcker resurserna?
Stora spannmålsexportörer är USA, Kanada, Australien, Frankrike och Argentina. Brasilien är störst när det gäller sojabönor. Stora spannmålsimportörer är länder i Afrika och kring Medelhavet, Japan, Kina och Sydostasien. Hälften av Sveriges veteexport går t ex sedan många år till Spanien. För Italien med sin stora konsumtion av pasta är veteimporten viktig. För Egypten är den livsavgörande.
Vad händer om de spannmåls- exporterande länderna använder sitt överskott till att producera biobränsle? Det har ju redan påbörjats och nu höjs det röster som anser att det är fel att göra bränsle av mat. Men om det nu är så att den mängd spannmål som produceras i världen, eller framöver kan produceras i världen, räcker både till att föda världens befolkning och till att ersätta en del av de fossila bränslena, så är det väl helt OK. Men frågan är - finns de resurserna?
Det finns studier (2) som visar att potentialen för ökad spannmålsproduktion finns om man tillämpar modern och mycket energiintensiv teknik, som man t ex gör i dag på de stora gårdarna i Västeuropa. Om sådan teknik tillämpas maximalt överallt i världen där man nu bedriver odling, så skulle skördarna kunna mångdubblas. Teoretiskt skulle det då räcka om man odlade spannmål på bara 45% av den odlingsbara arealen i världen för att föda alla. Resterande 55% skulle kunna utnyttjas till odling av bränslegrödor.
Problemen
Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att för att kunna öka skördarna måste man också öka insatserna av bränsle till fordonen för markberedning och transporter och öka insatserna av konstgödsel och bekämpningsmedel – allt med utnyttjande av fossila råvaror. Och inte minst viktigt - man måste öka den konstgjorda bevattningen. Och det i en situation där vattenbristen redan nu är ett av de stora problemen i världen.
Ett besvärande hinder mot ökad spannmålsproduktion i världen är de låga spannmålspriser som orsakats av västvärldens dumpning på världsmarknaden av sina överskott. I länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk blir lönsamheten dålig och därmed också lönerna låga. Arbetskraften på landet söker sig till storstäderna och hoppas på bättre avlönade jobb i industrin. Lyckas det inte kan den informella ekonomiska sektorn i städerna trots sin osäkerhet vara att föredra framför en återgång till det fattiga livet på landet. På många håll i världen där man skulle kunna få 2-3 skördar om året blir det nu bara en skörd p g a brist på arbetskraft.
Samma studier visar att om vi globalt tillämpar ett jordbruk baserat på låg energiintensitet – enligt principerna för ekologisk odling i dag – då skulle avkastningen per ytenhet bli mycket mindre. Hela den odlingsbara ytan på jorden skulle behövas för livsmedelsproduktion och ingen yta skulle bli över för biobränsle.
En vegetarisk diet kräver mindre än hälften så mycket spannmål som en ordinär diet baserad på animaliska produkter. Tyvärr verkar konsumtionsinriktningen i världen i detta avseende gå i fel riktning.
Om vi ser på spannmålssituationen i världen i dag så ser det inte lovande ut. Under de första åren av detta årtionde har konsumtionen av spannmål i världen varit större än produktionen - alla år utom 2004. Det betyder att vi tär på spannmålslagren i de stora jordbruksländerna. Underskotten beror på att efterfrågan växer snabbare än produktionsökningen. Efterfrågan ökar dels på p g a befolkningstillväxten med 70 miljoner om året dels på att de växande medelklasserna i Kina och Indien går över till en (västlig) diet som är rik på kött, fågel och mejeriprodukter – som kräver stora mängder spannmål. Nästan hälften av all spannmål i världen går i dag till djuruppfödning.
Prisförändringar
Spannmålspriserna på världsmarknaden har stigit under det senaste året - när det gäller majs med nästan 100%. Att den explosiva ökningen av etanoltillverkning med majs som råvara bidragit till denna prisökning är ganska säkert. Om inte spannmålsskördarna i världen ökar oväntat mycket under kommande år kan man vänta sig ytterligare prisökningar.
Vi kanske hamnar i en konkurrenssituation när det gäller spannmål där den ena parten består av 800 miljoner bilägare och växande medelklasser i utvecklingsländerna och den andra parten består av miljarden människor som skall försöka överleva på mindre än en dollar om dagen. Den mängd spannmål som behövs för att producera den mängd etanol som ryms i en enda tank i en stor SUV skulle räcka till att föda en människa ett helt år.
Vetenskapliga framsteg har betytt mycket för att förbättra våra möjligheter att utnyttja naturens håvor när det gäller livsmedel och kan kanske på längre sikt lösa de problem som kan synas oöverstigliga i dag. Men om de länder som normalt exporterar spannmål använder sina överskott till att producera biobränsle så kan det på kort sikt uppstå en katastrofal bristsituation i de länder som är beroende av spannmålsimport.
Etanol är ingen lösning på klimatproblemet. Däremot kan satsningen på etanol leda till svältkatastrofer på global nivå om inte spannmålsproduktionen i världen kan öka i takt med efterfrågan på både livsmedel och biobränsle.
Erik Kågström
1 http://faostat.fao.org/DesktopModules/Faostat/WATFDetailed2/watf.aspx?PageID=536
2 Wolf J., P.S. Bindraban, J.C. Luijten, and L.M. Vleshouwers. 2003. Exploratory study on the land area required for global food supply and the global production of bioenergy. Agricultural Systems 76, pp841
I kommande sista brev:
Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
Efter oljetoppen
Världens jordbrukare producerar omkring 2 miljarder ton spannmål om året. Av de råvaror som är aktuella för produktion av biobränsle saluförs på världsmarknaden 300 miljoner ton vete, 250 miljoner ton sojabönor, 200 miljoner ton majs och 80 miljoner ton ris.
Räcker resurserna?
Stora spannmålsexportörer är USA, Kanada, Australien, Frankrike och Argentina. Brasilien är störst när det gäller sojabönor. Stora spannmålsimportörer är länder i Afrika och kring Medelhavet, Japan, Kina och Sydostasien. Hälften av Sveriges veteexport går t ex sedan många år till Spanien. För Italien med sin stora konsumtion av pasta är veteimporten viktig. För Egypten är den livsavgörande.
Vad händer om de spannmåls- exporterande länderna använder sitt överskott till att producera biobränsle? Det har ju redan påbörjats och nu höjs det röster som anser att det är fel att göra bränsle av mat. Men om det nu är så att den mängd spannmål som produceras i världen, eller framöver kan produceras i världen, räcker både till att föda världens befolkning och till att ersätta en del av de fossila bränslena, så är det väl helt OK. Men frågan är - finns de resurserna?
Det finns studier (2) som visar att potentialen för ökad spannmålsproduktion finns om man tillämpar modern och mycket energiintensiv teknik, som man t ex gör i dag på de stora gårdarna i Västeuropa. Om sådan teknik tillämpas maximalt överallt i världen där man nu bedriver odling, så skulle skördarna kunna mångdubblas. Teoretiskt skulle det då räcka om man odlade spannmål på bara 45% av den odlingsbara arealen i världen för att föda alla. Resterande 55% skulle kunna utnyttjas till odling av bränslegrödor.
Problemen
Det var de goda nyheterna. De dåliga nyheterna är att för att kunna öka skördarna måste man också öka insatserna av bränsle till fordonen för markberedning och transporter och öka insatserna av konstgödsel och bekämpningsmedel – allt med utnyttjande av fossila råvaror. Och inte minst viktigt - man måste öka den konstgjorda bevattningen. Och det i en situation där vattenbristen redan nu är ett av de stora problemen i världen.
Ett besvärande hinder mot ökad spannmålsproduktion i världen är de låga spannmålspriser som orsakats av västvärldens dumpning på världsmarknaden av sina överskott. I länder som inte har råd att subventionera sitt jordbruk blir lönsamheten dålig och därmed också lönerna låga. Arbetskraften på landet söker sig till storstäderna och hoppas på bättre avlönade jobb i industrin. Lyckas det inte kan den informella ekonomiska sektorn i städerna trots sin osäkerhet vara att föredra framför en återgång till det fattiga livet på landet. På många håll i världen där man skulle kunna få 2-3 skördar om året blir det nu bara en skörd p g a brist på arbetskraft.
Samma studier visar att om vi globalt tillämpar ett jordbruk baserat på låg energiintensitet – enligt principerna för ekologisk odling i dag – då skulle avkastningen per ytenhet bli mycket mindre. Hela den odlingsbara ytan på jorden skulle behövas för livsmedelsproduktion och ingen yta skulle bli över för biobränsle.
En vegetarisk diet kräver mindre än hälften så mycket spannmål som en ordinär diet baserad på animaliska produkter. Tyvärr verkar konsumtionsinriktningen i världen i detta avseende gå i fel riktning.
Om vi ser på spannmålssituationen i världen i dag så ser det inte lovande ut. Under de första åren av detta årtionde har konsumtionen av spannmål i världen varit större än produktionen - alla år utom 2004. Det betyder att vi tär på spannmålslagren i de stora jordbruksländerna. Underskotten beror på att efterfrågan växer snabbare än produktionsökningen. Efterfrågan ökar dels på p g a befolkningstillväxten med 70 miljoner om året dels på att de växande medelklasserna i Kina och Indien går över till en (västlig) diet som är rik på kött, fågel och mejeriprodukter – som kräver stora mängder spannmål. Nästan hälften av all spannmål i världen går i dag till djuruppfödning.
Prisförändringar
Spannmålspriserna på världsmarknaden har stigit under det senaste året - när det gäller majs med nästan 100%. Att den explosiva ökningen av etanoltillverkning med majs som råvara bidragit till denna prisökning är ganska säkert. Om inte spannmålsskördarna i världen ökar oväntat mycket under kommande år kan man vänta sig ytterligare prisökningar.
Vi kanske hamnar i en konkurrenssituation när det gäller spannmål där den ena parten består av 800 miljoner bilägare och växande medelklasser i utvecklingsländerna och den andra parten består av miljarden människor som skall försöka överleva på mindre än en dollar om dagen. Den mängd spannmål som behövs för att producera den mängd etanol som ryms i en enda tank i en stor SUV skulle räcka till att föda en människa ett helt år.
Vetenskapliga framsteg har betytt mycket för att förbättra våra möjligheter att utnyttja naturens håvor när det gäller livsmedel och kan kanske på längre sikt lösa de problem som kan synas oöverstigliga i dag. Men om de länder som normalt exporterar spannmål använder sina överskott till att producera biobränsle så kan det på kort sikt uppstå en katastrofal bristsituation i de länder som är beroende av spannmålsimport.
Etanol är ingen lösning på klimatproblemet. Däremot kan satsningen på etanol leda till svältkatastrofer på global nivå om inte spannmålsproduktionen i världen kan öka i takt med efterfrågan på både livsmedel och biobränsle.
Erik Kågström
1 http://faostat.fao.org/DesktopModules/Faostat/WATFDetailed2/watf.aspx?PageID=536
2 Wolf J., P.S. Bindraban, J.C. Luijten, and L.M. Vleshouwers. 2003. Exploratory study on the land area required for global food supply and the global production of bioenergy. Agricultural Systems 76, pp841
I kommande sista brev:
Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
Efter oljetoppen
2007-05-10
Ingen VB nästa vecka
Redaktionen tar en kortare vårledighet och kommer med nästa nummer först om två veckor den 25 maj.
Ny politisk kuplett för Mårtenstorget
av Lucifer
Den politiska kupletten i Sverige befinner sig väl inte precis i någon blomstring. Men det har funnits en tid när det var vanligt att aktuell politik kommenterades i form av nya texter till gamla melodier. Det fanns rentav mästare i branschen som Karl-Gerhard som nästan alltid hade satiriska eller politiska kupletter i sina stora revyer.Inom Röda Kapellet har vi, om än med begränsade poetiska resurser, faktiskt försökt oss på genren, framför allt under valrörelserna. Yttre händelser har fått oss att på nytt pröva lyckan, som här.
Visan nedan baseras på att vår rödbrusige försvarsminister, reservmajoren Mikael Odenbrandt (m) har uttalat att han kan tänka sig att skicka JAS-plan till Afghanistan som stöd för de svenska pojkarna där. I Röda Kapellet erinrade vi oss då ett gammalt slagnummer från 1940-talet, en filmmelodi med text och musik av Lasse Dahlqvist som i filmen sjöngs av Alice Babs. Ingen ungdom precis, melodin alltså, men tidens tand läker alla sår och många tycks minnas den. Här är Röda Kapellets version.
GÅ UPP OCH PRÖVA DINA VINGAR
Sitt inte hemma i Sverige så grått,
här finns ju inget att göra
Afghanerna väntar på gult och på blått
Och Gripens raketer gör gott
refr.:
Så, gå upp och pröva dina vingar
Och känn hur underbart det är
när du mot talibanen svingar
från JAS den bomb som du har kär
Se på jänkarna, som sväva i det blå
Det är deras kurs vi gå
Så gå upp och pröva dina vingar
Och snart är hela jorden din.
Välkommen till Faslane 365!
Faslane 365 är en ett år lång fredlig blockad av Storbritanniens kärnvapenbas Faslane.
Blockaderna börjar 1 oktober 2006 och slutar 30 september 2007.
I samband med denna långblockad så anordnas många aktiviteter och nu inbjuder man till "the 2nd Academic Blockade on the 27-28th of June".
Hela inbjudan finns att läsa här.
Länk till hemsidan.
Blockaderna börjar 1 oktober 2006 och slutar 30 september 2007.
I samband med denna långblockad så anordnas många aktiviteter och nu inbjuder man till "the 2nd Academic Blockade on the 27-28th of June".
Hela inbjudan finns att läsa här.
Länk till hemsidan.
BUP-BUP, BUP-BUP, gal göken
av Gunnar Stensson
- Planen går nu tillbaka till kommunfullmäktige med en tydlig rekommendation att anta den, säger Mats Helmfrid, m.
Dock reserverar sig folkpartiet, centern, miljöpartiet, vänsterpartiet och demokratisk vänster. Och tveksamheten växer bland socialdemokraterna, konstaterade jag 1 maj.
BUP-området blommar som aldrig förr: bakom pilarna skimrar skyar av blommande plommon-, päron-, körsbärs- och äppleträn bland doftande snår av hägg, syren, hagtorn och fläder.
Koltrasten flöjtar, näktergalen kluckar, göken gal och svalorna pilar. Den förvildade trädgården borde bli ett artrikt naturreservat. Men Mats Helmfrid triumferar. Inom kort ska alltsammans schaktas bort.
Majoriteten för planen var betryggande vid fullmäktiges marsmöte, även om minoriteten var tillräckligt stor (en tredjedel) för att begära återremiss. Det sker blott en gång.
Nu kommer frågan upp igen. Om alla röstar som förra gången går planen igenom.
Sker det, så är det i realiteten ett fåtal som drivit igenom den. I två steg.
Detta fåtal bestod i steg ett av de kommunrepresentanter och förhandlare från fastighetsbolaget som slöt avtalet om planen.
I steg två bestod det av dem som råkade närvara vid ett internt s-möte i april då partiets linje fastslogs och majoriteten för planen säkrades.
Under debatten vid marsmötet teg samtliga socialdemokrater (utom Gunnar Jönsson) och samtliga moderater (utom Göran Brink). Sedan röstade samtliga s- och m-ledamöter ja. Också de som var emot planen.
Läktarna var fyllda av väljare som ville att den skulle avvisas. De kände sig inte representerade av sina förtroendevalda.
Vill vi ha politiska beslut grundade på fastighetsbolagens inflytande över den demokratiska processen och de förtroendevaldas partilojalitet (oavsett egen övertygelse)?
Göken sitter i pilens topp och ropar: BUP-BUP, BUP-BUP!
Dock reserverar sig folkpartiet, centern, miljöpartiet, vänsterpartiet och demokratisk vänster. Och tveksamheten växer bland socialdemokraterna, konstaterade jag 1 maj.
BUP-området blommar som aldrig förr: bakom pilarna skimrar skyar av blommande plommon-, päron-, körsbärs- och äppleträn bland doftande snår av hägg, syren, hagtorn och fläder.
Koltrasten flöjtar, näktergalen kluckar, göken gal och svalorna pilar. Den förvildade trädgården borde bli ett artrikt naturreservat. Men Mats Helmfrid triumferar. Inom kort ska alltsammans schaktas bort.
Majoriteten för planen var betryggande vid fullmäktiges marsmöte, även om minoriteten var tillräckligt stor (en tredjedel) för att begära återremiss. Det sker blott en gång.
Nu kommer frågan upp igen. Om alla röstar som förra gången går planen igenom.
Sker det, så är det i realiteten ett fåtal som drivit igenom den. I två steg.
Detta fåtal bestod i steg ett av de kommunrepresentanter och förhandlare från fastighetsbolaget som slöt avtalet om planen.
I steg två bestod det av dem som råkade närvara vid ett internt s-möte i april då partiets linje fastslogs och majoriteten för planen säkrades.
Under debatten vid marsmötet teg samtliga socialdemokrater (utom Gunnar Jönsson) och samtliga moderater (utom Göran Brink). Sedan röstade samtliga s- och m-ledamöter ja. Också de som var emot planen.
Läktarna var fyllda av väljare som ville att den skulle avvisas. De kände sig inte representerade av sina förtroendevalda.
Vill vi ha politiska beslut grundade på fastighetsbolagens inflytande över den demokratiska processen och de förtroendevaldas partilojalitet (oavsett egen övertygelse)?
Göken sitter i pilens topp och ropar: BUP-BUP, BUP-BUP!
Tankar om den globala uppvärmningen
av Sven-Hugo Mattsson
Under några få århundraden kommer mänskligheten att använda stora delar av den olja, kol och gas som lagrats under ofattbart lång tid. Att detta ger och kommer att ge klimatförändringar förefaller mig logiskt.
Av olika anledningar är jag pessimist i frågan. Jag tror att mänskligheten måste ändra livsstil. Men det är knappast det debatten handlar om nu. Den handlar om att vi skall kunna behålla det konsumtionsmönster vi har nu, men att vi skall förändra tekniken. Jag tror inte det räcker.
Miljöbil?
Den olja, kol och gas vi, globalt, framförallt använder har vi ”gratis”. Vi har i stort sett bara kostnader för att gräva upp denna kraftfulla energi. Det är därför till och med Sverige, som har oerhört mycket egen energi och landarealer, sitter i ett oljeberoende. När vi nu, med nödvändighet, skall ersätta detta med förnybar energi så kommer det att kräva stora landarealer. Finns dessa landarealer? Vi ser redan nu att priset stiger på vissa livsmedel och det finns forskare som varnar för att världssvälten kommer att öka när vi använder stora markresurser för att odla grödor som skall ersätta oljan.
Jag menar att det är fel att tala om miljöbilar och att det är ett felaktigt beslut att ge bonus till dom som köper dessa bilar.
Även i Lunds kommun går nu alla beslut fel. Fler vägar för bara bilismen, fler p-hus, fler externa köpcentra och höjd busstaxa i staden. Samtidigt ser vi en tröghet i satsningen på spårbunden kollektivtrafik.
Animalieproduktionen
Det finns ett annat problem som diskuteras, animalieproduktionen. Men det finns knappast någon diskussion om hur vi skall få ner denna. Animalieproduktionen lär ge lika mycket växthusgaser som transporterna. Köttproduktionen har ökat femfalt de senaste 50 åren och det finns ingen anledning tro annat än att denna ökning kommer att fortsätta med befolkningsökningen.
Vänster-högerfråga
Som jag ser det skall man ställa in den globala uppvärmningen i vänster-högerskalan. Det är dom fattiga länderna som orsakar minst skada, men som kommer att drabbas. Även om det är vi i den rika världen som orsakar den största skadan, jag tror att så gott som alla i den rika världen konsumerar för mycket, så finns ju även här ett klassperspektiv.
Men jag tror att man skall akta sig för att moralisera. Visst, den enskilde har ett ansvar men jag tror inte att vi löser några problem med att peka ut den eller den.
Jag tror att den enda lösningen finns i att beskatta det vi kommer fram till är farligt och orsakar växthusgaser. Varför inte en global skatt som används för att mildra effekterna i det översvämningsdrabbade Bangladesh, i torkans Afrika eller när städer som New Orleans förstörs.
Jag är som skrivet pessimist. Min fråga är helt enkelt: hur skall vi klara detta? Detta är ingen domedags- profetia och det är inte heller dom FN - rapporter som kommit. Däremot kommer vår planet att bli rätt mycket svårare att bebo för människor, djur och växter.
En optimistisk tanke finns dock. En del av lösningarna på problemen är att vi skall satsa på sol, vind, vatten och förbättrad kollektivtrafik. Det vill säga gamla vänsterkrav sen årtionden tillbaka.
Av olika anledningar är jag pessimist i frågan. Jag tror att mänskligheten måste ändra livsstil. Men det är knappast det debatten handlar om nu. Den handlar om att vi skall kunna behålla det konsumtionsmönster vi har nu, men att vi skall förändra tekniken. Jag tror inte det räcker.
Miljöbil?
Den olja, kol och gas vi, globalt, framförallt använder har vi ”gratis”. Vi har i stort sett bara kostnader för att gräva upp denna kraftfulla energi. Det är därför till och med Sverige, som har oerhört mycket egen energi och landarealer, sitter i ett oljeberoende. När vi nu, med nödvändighet, skall ersätta detta med förnybar energi så kommer det att kräva stora landarealer. Finns dessa landarealer? Vi ser redan nu att priset stiger på vissa livsmedel och det finns forskare som varnar för att världssvälten kommer att öka när vi använder stora markresurser för att odla grödor som skall ersätta oljan.
Jag menar att det är fel att tala om miljöbilar och att det är ett felaktigt beslut att ge bonus till dom som köper dessa bilar.
Även i Lunds kommun går nu alla beslut fel. Fler vägar för bara bilismen, fler p-hus, fler externa köpcentra och höjd busstaxa i staden. Samtidigt ser vi en tröghet i satsningen på spårbunden kollektivtrafik.
Animalieproduktionen
Det finns ett annat problem som diskuteras, animalieproduktionen. Men det finns knappast någon diskussion om hur vi skall få ner denna. Animalieproduktionen lär ge lika mycket växthusgaser som transporterna. Köttproduktionen har ökat femfalt de senaste 50 åren och det finns ingen anledning tro annat än att denna ökning kommer att fortsätta med befolkningsökningen.
Vänster-högerfråga
Som jag ser det skall man ställa in den globala uppvärmningen i vänster-högerskalan. Det är dom fattiga länderna som orsakar minst skada, men som kommer att drabbas. Även om det är vi i den rika världen som orsakar den största skadan, jag tror att så gott som alla i den rika världen konsumerar för mycket, så finns ju även här ett klassperspektiv.
Men jag tror att man skall akta sig för att moralisera. Visst, den enskilde har ett ansvar men jag tror inte att vi löser några problem med att peka ut den eller den.
Jag tror att den enda lösningen finns i att beskatta det vi kommer fram till är farligt och orsakar växthusgaser. Varför inte en global skatt som används för att mildra effekterna i det översvämningsdrabbade Bangladesh, i torkans Afrika eller när städer som New Orleans förstörs.
Jag är som skrivet pessimist. Min fråga är helt enkelt: hur skall vi klara detta? Detta är ingen domedags- profetia och det är inte heller dom FN - rapporter som kommit. Däremot kommer vår planet att bli rätt mycket svårare att bebo för människor, djur och växter.
En optimistisk tanke finns dock. En del av lösningarna på problemen är att vi skall satsa på sol, vind, vatten och förbättrad kollektivtrafik. Det vill säga gamla vänsterkrav sen årtionden tillbaka.
Hemlösheten i Lund
Hemlöshet
På lördag, den 12 maj, anordnar Demokratisk Vänster i Lund ett appellmöte på Mårtenstorget. Vi är där mellan klockan 12 och 13.
Mötet kommer framför allt att behandla hemlösheten i Lund, i ett samtal mellan Sven-Bertil Persson, kommunfullmäktigeledamot för Demokratisk Vänster och Hemlösas Föreningens ordförande Gertrud Anljung.
Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
Angående situationen för de hemlösa i Lund
Vid en politisk debatt i Stadshallen/sessionssalen den 11 september i fjol, sex dagar före valet, anordnad av Hemlösas förening i Lund diskuterades hemlöshetsproblemet och vad man skulle kunna göra för att lösa detta. Alla deltagarna, representanter för åtta olika partier, var rörande överens om att hemlöshet existerar i Lund (även om det rådde delade meningar om omfattningen), att inte tillräckligt gjorts för att minska hemlösheten och att nya grepp var nödvändiga.
Nu, åtta månader efter valet och fyra månader före ett planerat uppföljningsmöte är situationen inte märkbart bättre för de hemlösa. Tidningsartiklar och insändare har beskrivit hur hemlösa, under polisbevakning och med hotande schaktmaskiner, tvingas bort från sina tillfälliga tillflyktsorter med en timmes varsel, hur torg och passager ”befrias” från hemlösa missbrukare, hur hemlösa med de största problemen av en högt uppsatt tjänsteman på socialförvaltningen betecknas som ”fjortontaggare”.
Problemen kvarstår alltså, nya grepp lyser med sin frånvaro.
Därför vill jag ställa ett par frågor till socialnämndens ordförande:
* Tycker du att den aktuella situationen för Lunds hemlösa är acceptabel?
* Om inte, vilka åtgärder är på gång för att minska, helst avskaffa hemlösheten i Lund?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster i Lund
På lördag, den 12 maj, anordnar Demokratisk Vänster i Lund ett appellmöte på Mårtenstorget. Vi är där mellan klockan 12 och 13.
Mötet kommer framför allt att behandla hemlösheten i Lund, i ett samtal mellan Sven-Bertil Persson, kommunfullmäktigeledamot för Demokratisk Vänster och Hemlösas Föreningens ordförande Gertrud Anljung.
Interpellation till socialnämndens ordförande Göran Wallén (m)
Angående situationen för de hemlösa i Lund
Vid en politisk debatt i Stadshallen/sessionssalen den 11 september i fjol, sex dagar före valet, anordnad av Hemlösas förening i Lund diskuterades hemlöshetsproblemet och vad man skulle kunna göra för att lösa detta. Alla deltagarna, representanter för åtta olika partier, var rörande överens om att hemlöshet existerar i Lund (även om det rådde delade meningar om omfattningen), att inte tillräckligt gjorts för att minska hemlösheten och att nya grepp var nödvändiga.
Nu, åtta månader efter valet och fyra månader före ett planerat uppföljningsmöte är situationen inte märkbart bättre för de hemlösa. Tidningsartiklar och insändare har beskrivit hur hemlösa, under polisbevakning och med hotande schaktmaskiner, tvingas bort från sina tillfälliga tillflyktsorter med en timmes varsel, hur torg och passager ”befrias” från hemlösa missbrukare, hur hemlösa med de största problemen av en högt uppsatt tjänsteman på socialförvaltningen betecknas som ”fjortontaggare”.
Problemen kvarstår alltså, nya grepp lyser med sin frånvaro.
Därför vill jag ställa ett par frågor till socialnämndens ordförande:
* Tycker du att den aktuella situationen för Lunds hemlösa är acceptabel?
* Om inte, vilka åtgärder är på gång för att minska, helst avskaffa hemlösheten i Lund?
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster i Lund
2007-05-03
Brecht är inne!
av Goja
Det råder Brechtfeber just nu både i Kungl. Huvudstaden och i Lund. Överallt Brechtteater och Brechtmusik. Efter Röda kapellets konsert med Rikard Schönström för fullsatt hörsal på SOL-centrum i fredags var det dags för en ny underbar konsert med danska Oktoberkoret på Stadshallen den 1 maj. Kören sjöng under sin lika vackra som stränga ryska ledare Esther Bobrova Lange bl.a. Håkan Carlssons tonsättning av de dikter Brecht skrev som flykting i Svendborg. Körsången var precis och balanserad utan att det ens märktes att faktiskt musiken ibland är rätt svår.
Ackompanjatör under kvällen var den likaledes ryska och vackra Ludmila Lysenko som spelade distinkt och härligt musikaliskt både till körens och till solistens sång. Efter sviten av Håkan Carlsson blev det musik av Weill, Eisler och Dessau.
Visst var det fint att lyssna på kören men höjdpunkten blev ändå den danska skådespelerskan och sångerskan Birgitte Bruuns solotolkningar av ett antal mer eller mindre kända Brechtsånger Hon hade deltagit i master class för Gisela May men sjöng Brecht med en egen auktoritet. Sanningen är att hon fångade auditoriet helt med sin fantastiska sång men också med sina humoristiska och insiktsfulla presentationer av Brecht och hans texter.
Publiken, säkert hundra hoppackade personer, applåderade energiskt. Texterna som sjöngs på tyska lästes i översättning förtjänstfullt och med lagom inlevelse av Christina Merker. Det var som sagt en skön konsert. Jag säger till er som inte var där: det var synd ni inte kom - men det var tur, för det var redan fullt.
Ackompanjatör under kvällen var den likaledes ryska och vackra Ludmila Lysenko som spelade distinkt och härligt musikaliskt både till körens och till solistens sång. Efter sviten av Håkan Carlsson blev det musik av Weill, Eisler och Dessau.
Visst var det fint att lyssna på kören men höjdpunkten blev ändå den danska skådespelerskan och sångerskan Birgitte Bruuns solotolkningar av ett antal mer eller mindre kända Brechtsånger Hon hade deltagit i master class för Gisela May men sjöng Brecht med en egen auktoritet. Sanningen är att hon fångade auditoriet helt med sin fantastiska sång men också med sina humoristiska och insiktsfulla presentationer av Brecht och hans texter.
Publiken, säkert hundra hoppackade personer, applåderade energiskt. Texterna som sjöngs på tyska lästes i översättning förtjänstfullt och med lagom inlevelse av Christina Merker. Det var som sagt en skön konsert. Jag säger till er som inte var där: det var synd ni inte kom - men det var tur, för det var redan fullt.
Ingen v-kongress i Lund
av Gr
Enligt den arbetsplan som antogs på vänsterpartiets årsmöte skulle partiföreningen verka för att få 2008 års partikongress till Lund. Enligt den ambitiösa planen skulle placeringen i Skåne vara en markering mot de främlingsfientliga krafter som tyvärr är ovanligt starka i denna landsändan, och antirasismen skulle vara tema för ett antal seminarier under kongressen. Intressant var också det miljöriktiga konceptet: Kravmärkt och närproducerad mat, lånecyklar till alla deltagare, chartrat tåg från Lund.
Förslaget om massförläggning i sporthall påminner om miljöpartiets tidigaste kongresser. Detta och annat skulle göra kongressen billigare än sina närmaste föregångare, och det skulle ju passa bra för ett parti som inte bara tappade väljare och mandat utan också i partistöd i senaste valet.
Men – nu berättas att Lund dragit tillbaka sin ansökan. Planförfattarna upplever att de har motarbetats från vissa personer i partidistriktet som inte tror på alla de nya greppen.
Förslaget om massförläggning i sporthall påminner om miljöpartiets tidigaste kongresser. Detta och annat skulle göra kongressen billigare än sina närmaste föregångare, och det skulle ju passa bra för ett parti som inte bara tappade väljare och mandat utan också i partistöd i senaste valet.
Men – nu berättas att Lund dragit tillbaka sin ansökan. Planförfattarna upplever att de har motarbetats från vissa personer i partidistriktet som inte tror på alla de nya greppen.
Utrikesdebatt
av Lars-Anders Jönsson
En buss stoppas. Beväpnade män går in i bussen och tar ut de som man finner tillhör en annan etnisk grupp. Vid vägkanten och inför ögonen på passagerarna i bussen avrättas samtliga. Året är 2007 och vi är i Irak.
I VB nr 13 kritiserade jag Lucifer, och vänstern i allmänhet, för att deras ställningstagande i internationella frågor baseras på en mekanisk antiamerikansk/ antivästerländsk syn. I denna politik beskrivs fiendens(USA) fiender som motståndsmän och patrioter oavsett vilka metoder dessa använder. Det som hyllas är kampen, och då kampen mot USA. Konsekvenserna för befolkningen/ människorna lämnas därhän.
I sitt genmäle argumenterar Lucifer i egentlig bemärkelse inte mot mina påståenden. I stället gör Lucifer jämförelser. Även under Vietnamkriget beskylldes vänstern för att vara antiamerikansk. Även den amerikanska opinionen är idag emot USA:s närvaro i Irak, är den då antiamerikansk?
Nej opinionen i USA är naturligtvis inte antiamerikansk för att den nu tycker att USA så fort som möjligt skall dra sig ut ur Irak. Opinionen vill ha hem soldaterna för att kriget i Irak efter fyra år kostar mer i pengar och soldater än vad man tänkt sig.
Vi borde veta bättre nu
Ja nog var vänstern antiamerikansk under sextio- och sjuttiotalet i den meningen att vänstern såg USA som imperialismens/kapitalismens kärnland och det land som militärt inringade och bekämpade det socialistiska blocket. Det många, däribland jag själv, inte såg var att även den sida vi såg som socialistisk begick fel och bedrev en politik där de små folken utnyttjades i en större maktkamp. I dag vet vi bättre, eller borde veta bättre.
Lucifers med fleras ställningstagande tycks idag bygga på samma grund. USA är imperialismens mäktigaste stat och skall därför bekämpas oberoende av konfliktens karaktär. USA får en roll som inte kan omvärderas och vänstern ger upp friheten att analysera. USA skulle aldrig gått in i Irak och skall nu omedelbart ut ur Irak Detta oberoende av att de i Irak som vill ha ut USA även vill ha ut all västerländskt inflytande för att kunna upprätta ett religiöst feodalt samhälle.
På TV visas en videoinspelning. Vid en lastbil och intill en väg i Bosnien förs några unga män fram till vägkanten. Män i uniform avrättar dem en efter en. Det syns inget motstånd. Avrättarna röker och skrattar. De tycks helt oberörda.
En förenklad bild
Första maj och Jan Öberg är på besök i Lund. Öberg talar om inbördeskriget i Jugoslavien och om Irak. Det mesta var på ett högre diplomatiskt, territoriellt plan. De bilder av terror mot civilbefolkningen jag minns berörs inte.
Öberg framhöll att det inte finns konflikter där den ena har rätt och den andra fel, att det inte fanns något vitt eller svart. Ändå var Öbergs upplägg utformat på detta sätt. Flertalet politiker/förhandlare från Europa och USA beskrevs som inkompetenta eller idioter. Åter var USA den stora boven medan Irakierna beskrevs som ett kulturellt folk.
Öbergs bild var förenklad och vinklad. Nu var det kanske detta vänsterpubliken ville höra. Endast en i publiken, en kvinna, ställde en fråga som ifrågasatte Öbergs beskrivning av att valen till Iraks parlament ej var mycket värda då det hållits under ockupation. För mig var hela föreställningen lite skrämmande. Jag cyklar hem, besviken. Det är vår ute, men inom vänstern har kylan inte släppt sitt grepp. Det är långt tills vårflodens smältvatten tvingar ut isen ur älven.
I VB nr 13 kritiserade jag Lucifer, och vänstern i allmänhet, för att deras ställningstagande i internationella frågor baseras på en mekanisk antiamerikansk/ antivästerländsk syn. I denna politik beskrivs fiendens(USA) fiender som motståndsmän och patrioter oavsett vilka metoder dessa använder. Det som hyllas är kampen, och då kampen mot USA. Konsekvenserna för befolkningen/ människorna lämnas därhän.
I sitt genmäle argumenterar Lucifer i egentlig bemärkelse inte mot mina påståenden. I stället gör Lucifer jämförelser. Även under Vietnamkriget beskylldes vänstern för att vara antiamerikansk. Även den amerikanska opinionen är idag emot USA:s närvaro i Irak, är den då antiamerikansk?
Nej opinionen i USA är naturligtvis inte antiamerikansk för att den nu tycker att USA så fort som möjligt skall dra sig ut ur Irak. Opinionen vill ha hem soldaterna för att kriget i Irak efter fyra år kostar mer i pengar och soldater än vad man tänkt sig.
Vi borde veta bättre nu
Ja nog var vänstern antiamerikansk under sextio- och sjuttiotalet i den meningen att vänstern såg USA som imperialismens/kapitalismens kärnland och det land som militärt inringade och bekämpade det socialistiska blocket. Det många, däribland jag själv, inte såg var att även den sida vi såg som socialistisk begick fel och bedrev en politik där de små folken utnyttjades i en större maktkamp. I dag vet vi bättre, eller borde veta bättre.
Lucifers med fleras ställningstagande tycks idag bygga på samma grund. USA är imperialismens mäktigaste stat och skall därför bekämpas oberoende av konfliktens karaktär. USA får en roll som inte kan omvärderas och vänstern ger upp friheten att analysera. USA skulle aldrig gått in i Irak och skall nu omedelbart ut ur Irak Detta oberoende av att de i Irak som vill ha ut USA även vill ha ut all västerländskt inflytande för att kunna upprätta ett religiöst feodalt samhälle.
På TV visas en videoinspelning. Vid en lastbil och intill en väg i Bosnien förs några unga män fram till vägkanten. Män i uniform avrättar dem en efter en. Det syns inget motstånd. Avrättarna röker och skrattar. De tycks helt oberörda.
En förenklad bild
Första maj och Jan Öberg är på besök i Lund. Öberg talar om inbördeskriget i Jugoslavien och om Irak. Det mesta var på ett högre diplomatiskt, territoriellt plan. De bilder av terror mot civilbefolkningen jag minns berörs inte.
Öberg framhöll att det inte finns konflikter där den ena har rätt och den andra fel, att det inte fanns något vitt eller svart. Ändå var Öbergs upplägg utformat på detta sätt. Flertalet politiker/förhandlare från Europa och USA beskrevs som inkompetenta eller idioter. Åter var USA den stora boven medan Irakierna beskrevs som ett kulturellt folk.
Öbergs bild var förenklad och vinklad. Nu var det kanske detta vänsterpubliken ville höra. Endast en i publiken, en kvinna, ställde en fråga som ifrågasatte Öbergs beskrivning av att valen till Iraks parlament ej var mycket värda då det hållits under ockupation. För mig var hela föreställningen lite skrämmande. Jag cyklar hem, besviken. Det är vår ute, men inom vänstern har kylan inte släppt sitt grepp. Det är långt tills vårflodens smältvatten tvingar ut isen ur älven.
Historiens återkomst
av Lucifer
Ännu en 1 maj har passerat och på de borgerliga tidningarnas ledarsidor säger man traditionsenligt att det är dags att sluta demonstrera. Visst, det var ju inga folkmassor som var ute på gatorna. I Tomelilla hade sossarna i år följt råden och ställt in och lämnat demonstrerandet till sverigedemokraterna. Allt går igen, precis likadant sa borgarna i början av 60-talet: ideologierna var döda påstods det. Men i slutet av sextiotalet växte vänstertågen med många hundra procent och snart fylldes det också på rejält i de socialdemokratiska tågen.I grunden är det nog avund det gäller. Det är synd om de andra partierna som inte har denna årliga mönstring där man på gatan tvingas visa vad man står för. Det är inte alltid man älskar det, men jag skulle inte vilja vara utan. Sen är det en annan sak att vänstern och arbetarrörelsen borde kunna lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan. Det här är den internationella arbetarrörelsens dag och då borde vi kunna samlas kring den, med skilda paroller och plakat och kolonner, men i en gemensam manifestation. Hur länge ska det dröja innan det blir så?
Förvånande reaktioner
Skulle inte Estland få göra vad de vill inom sitt eget territorium, t.ex. flytta statyer och gräva upp soldatgravar. Jo, det är fritt fram att begå vilka dumheter och skändligheter som helst, inget kan hindra dem och nu har de dessutom fått stöd för sitt agerande av USA och Nato och utrikesminister Bildt.
Det är två saker som förvånar mig i det här. Den ena är de svenska ledarsidornas självklara stöd för det estniska handlandet. Boven i det här är Ryssland och Putin förklaras det, de tar en skitsak som en statyflyttning till intäkt för att hetsa mot ett litet försvarslöst land. Och så målas den upp på nytt, bilden av detta hotfulla Ryssland, Sveriges fiende sedan många hundra år. Frågan är om det inte dags för en insamling till en pansarbåt och en uppslutning kring kungen.
Jag överdriver bara lite. Det är så tydligt hur det är samma gamla krafter: högern, militärerna, den borgerliga offentligheten som driver opinionen mot Ryssland. Det var samma koalition som hetsade mot det folkrättsligt korrekta återsändandet av 187 baltiska soldater ur Waffen-SS 1945. Men under sin kommunistiske diktator Stalin besegrade faktiskt Sovjet Hitler, det var det som avgjorde det andra världskriget och 20 miljoner ryssar dog för det. När den estniska regeringen ger sig på minnesmärken över segern över fascismen, så är det ingen skitsak. Ja, och till detta kommer också diskrimineringen av den ryska befolkningen. Barn som fötts i Estland av människor som har bott där sedan mycket länge blir inte estniska medborgare, stora grupper rysktalande får inte rösta etc. etc.
Den andra saken som väcker min förvåning är den estniska regeringens politiska oskicklighet.
Den estniska nationalismen är förståelig, med tanke på vad landet upplevt. Men med en historia som Estlands (22 år av självständighet med vacklande demokrati) borde det väl finnas anledning att gå försiktigare fram och hålla den hetsigaste nationalismen på plats. Skulle inte en omfattande handel och goda relationer med Ryssland vara av större intresse?
Ockupation? Nej, annektering.
En fras som ständigt återkommer är ”den sovjetiska ockupationen”. Jo, det fanns en kort tid av ockupation 1939, och väl också 1944. Men de baltiska länderna var inte ockuperade utan annekterade. De ingick i den sovjetiska förbundsstaten av länder och invånarna hade samma skyldigheter och rättigheter som andra sovjetmedborgare. Klena rättigheter och svåra övergrepp förvisso och sanslösa deportationer av människor till andra delar av Sovjet, jo det är sant. Så där 30,000 flydde till Sverige, med övervikt för folk med borgerligt-nationella värderingar. Här har man med beundransvärd uthållighet värnat om sin nationella kultur, men man har också i Sverige agerat i allmänpolitiska frågor i klart reaktionär riktning. Estland hade ingen stor judisk befolkning att mörda och hälften av dem hann fly till Sovjet 1941, men de andra tog man död under allmän uppslutning av lokala krafter. Efter kriget inväntade bödlarna ålderdomen t.ex. i Sverige och Canada – de ställdes inte inför rätta trots Simon Wiesenthals vädjanden. Den estniska vänstern organiserade en motståndsrörelse mot Tyskland, men det estniska etablissemanget jobbade bra ihop med nazisterna. Det var inte heller i Estland svårt att fylla leden med soldater till Waffen-SS.
Försvarare av tyranniet?
Jag gissar att jag efter dessa ord kommer att få höra att jag är en försvarare av det sovjetiska tyranniet. Det är jag inte. Det jag har svårt för är den svenska opinion som i alla år har använt Baltikums sorgliga historia som ett element i svensk politik. Under krigsåren ville de gå till korståg mot bolsjevikerna i vapenbrödraskap med Finland och Tyskland borta på Svirfronten. Och jag erinrar mig en berättelse från det glada 50-talet. Det var svenska kärnvapen som skulle fram då, under allmän entusiasm från militärerna och borgerligheten och (mindre) delar av socialdemokratin. På Saab i Linköping satt man och jobbade på en tvåstegs raket (krut i steg 1, rammotor i steg 2). Den skulle bära kärnvapnen och nå de sovjetiska truppkoncentrationerna i Baltikum. Raketens officiella namn var Robot 330. Men dess interna smeknamn på Saab var ”Karl XII”.
Foreign affairs: Dubbelspel om Darfur
av Gunnar Stensson
George Bush har beskrivit folkrättsbrotten i Darfur som folkmord. Medlemmar i Sudans regering är inblandade i ogärningarna.
Men regimen i Khartoum har lyckats undvika sanktioner, hindra diplomatiska ansträngningar att uppnå hållbara lösningar och motstå internationella ansträngningar att sända fredsbevarande styrkor till Darfur genom att öka sitt underrättelsesamarbete med Washington.
I mitten av november förra året varnade Bush Sudans regering att den skulle utsättas för hårda sanktioner om den inte accepteade en fredsstyrka till Darfur före nyår.
Men vid nyår, när deadline inträffade, hände ingenting.
Sudans regering har odlat sin image som oumbärlig medkämpe till Washington i kampen mot terror för att minska det internationella tryck den utsätts för på grund av brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Och den har lyckats. Trots kraven på effektiva åtgärder mot folkmordet i Darfur har ännu ingen fungerande plan synts till.
Kriget mot terror har övertagit antikommunismens roll
Bushregimens krig mot terror och extrema ideologier har fullständigt överskuggat USA:s försök att lösa konflikter och skapa fungerande regimer i Afrika och Mellanöstern.
Kampen mot terror överskuggar all annan amerikansk politik på Afrikas Horn lika fullständigt som antikommunismen gjorde för en generation sedan.
I ansträngningarna att nå framgång i denna maniskt ensidiga strävan har Bushregimen allierat sig med autokratiska ledare och visat förkärlek för hemliga aktioner och militära lösningar framför diplomati.
Följderna är katastrofala. Sudans tyranner blir alltmer extrema.
I Somalia har den etiopiska invasionen lett till fullständig förödelse i huvudstaden och ett alltmer vidgat och desperat motstånd i hela landet.
Ledarna i Etiopien, Eritrea och Uganda har utnyttjat krigshotet och kampen mot terror som förevändning för att krossa den politiska oppositionen. Den humanitära situationen i hela Afrikas Horn är katastrofal. Nära nio miljoner människor har drivits på flykten och den ständiga instabiliteten förhindrar allvarligt tillgången till humanitär hjälp till de 16 miljoner människor som är i behov av den.
Blowing the Horn, författarna
De två amerikaner som framför denna välgrundade, ytterst skarpa kritik i Foreign Affairs mars/april-nummer är John Prendergast, som arbetade i det Nationella säkerhetsrådet och utrikesdepartementet under Clinton, och Colin Thomas-Jenssen som leder Afrika-sektionen i den Internationella krisgruppen ICG .
De punkter jag refererat här är centrala i artikeln, men utgör naturligtvis bara fragment av texten.
Gunnar Stensson
Massmedia 27 april:
Mogadishu brinner. Massaker i Etiopien, östra Ogaden
Häftiga strider pågår sedan tio dagar i Mogadishu efter Etiopiens USA-stödda invasion i Somalia.
400 000 har flytt huvudstaden som förvandlats till en spökstad med brinnande ruiner. Flyktingarna befinner sig utanför staden utan tillgång till mat, vatten och medicin. Hjälpsändningar stoppas vid vägspärrar runt Mogadishu och etiopierna och den så kallade övergångsregeringens soldater förser sig själva med förnödenheterna medan civilbefolkningen svälter.
I veckan utvidgades kriget till själva Etiopien. Då överfölls ett oljefält inne i den etiopiska Ogaden-provinsen. Många civila dödades, bland dem flera kinesiska oljearbetare.
Befolkningen i Ogaden är somalisk. Ogadens nationella befrielsefront, ONLF, tog på sig ansvaret. Den har i många år fört ett lågintensivt gerillakrig mot Etiopien. Nu har den uppenbarligen fått ökade resurser.
Etiopien anklagar Eritrea för att ligga bakom. Kriget kan komma att utvidgas.
Det principlösa amerikanska kriget mot terror har orsakat ännu en politisk och humanitär katastrof på Afrikas Horn.
Men regimen i Khartoum har lyckats undvika sanktioner, hindra diplomatiska ansträngningar att uppnå hållbara lösningar och motstå internationella ansträngningar att sända fredsbevarande styrkor till Darfur genom att öka sitt underrättelsesamarbete med Washington.
I mitten av november förra året varnade Bush Sudans regering att den skulle utsättas för hårda sanktioner om den inte accepteade en fredsstyrka till Darfur före nyår.
Men vid nyår, när deadline inträffade, hände ingenting.
Sudans regering har odlat sin image som oumbärlig medkämpe till Washington i kampen mot terror för att minska det internationella tryck den utsätts för på grund av brotten mot de mänskliga rättigheterna.
Och den har lyckats. Trots kraven på effektiva åtgärder mot folkmordet i Darfur har ännu ingen fungerande plan synts till.
Kriget mot terror har övertagit antikommunismens roll
Bushregimens krig mot terror och extrema ideologier har fullständigt överskuggat USA:s försök att lösa konflikter och skapa fungerande regimer i Afrika och Mellanöstern.
Kampen mot terror överskuggar all annan amerikansk politik på Afrikas Horn lika fullständigt som antikommunismen gjorde för en generation sedan.
I ansträngningarna att nå framgång i denna maniskt ensidiga strävan har Bushregimen allierat sig med autokratiska ledare och visat förkärlek för hemliga aktioner och militära lösningar framför diplomati.
Följderna är katastrofala. Sudans tyranner blir alltmer extrema.
I Somalia har den etiopiska invasionen lett till fullständig förödelse i huvudstaden och ett alltmer vidgat och desperat motstånd i hela landet.
Ledarna i Etiopien, Eritrea och Uganda har utnyttjat krigshotet och kampen mot terror som förevändning för att krossa den politiska oppositionen. Den humanitära situationen i hela Afrikas Horn är katastrofal. Nära nio miljoner människor har drivits på flykten och den ständiga instabiliteten förhindrar allvarligt tillgången till humanitär hjälp till de 16 miljoner människor som är i behov av den.
Blowing the Horn, författarna
De två amerikaner som framför denna välgrundade, ytterst skarpa kritik i Foreign Affairs mars/april-nummer är John Prendergast, som arbetade i det Nationella säkerhetsrådet och utrikesdepartementet under Clinton, och Colin Thomas-Jenssen som leder Afrika-sektionen i den Internationella krisgruppen ICG .
De punkter jag refererat här är centrala i artikeln, men utgör naturligtvis bara fragment av texten.
Gunnar Stensson
Massmedia 27 april:
Mogadishu brinner. Massaker i Etiopien, östra Ogaden
Häftiga strider pågår sedan tio dagar i Mogadishu efter Etiopiens USA-stödda invasion i Somalia.
400 000 har flytt huvudstaden som förvandlats till en spökstad med brinnande ruiner. Flyktingarna befinner sig utanför staden utan tillgång till mat, vatten och medicin. Hjälpsändningar stoppas vid vägspärrar runt Mogadishu och etiopierna och den så kallade övergångsregeringens soldater förser sig själva med förnödenheterna medan civilbefolkningen svälter.
I veckan utvidgades kriget till själva Etiopien. Då överfölls ett oljefält inne i den etiopiska Ogaden-provinsen. Många civila dödades, bland dem flera kinesiska oljearbetare.
Befolkningen i Ogaden är somalisk. Ogadens nationella befrielsefront, ONLF, tog på sig ansvaret. Den har i många år fört ett lågintensivt gerillakrig mot Etiopien. Nu har den uppenbarligen fått ökade resurser.
Etiopien anklagar Eritrea för att ligga bakom. Kriget kan komma att utvidgas.
Det principlösa amerikanska kriget mot terror har orsakat ännu en politisk och humanitär katastrof på Afrikas Horn.
Fyra förstamajtal
av Gunnar Sandin
I tisdags hade jag tillfälle att höra fyra av vänsterpartiets förstamajtalare. Det var blandade karameller.
1
Bäst var Herman Schmid i Trelleborg. Arrangörerna hade, nog delvis mot bakgrund av att sverigedemokraterna nu har sju mandat i kommunen, redogöra för de danska erfarenheterna av främlingsfientlighet, närmast i form av Dansk Folkeparti, och vad vi kan lära av dem i Sverige – Herman bor och arbetar ju i Danmark.
– Främlingsfientligheten är bara en del av problemet med DF, betonade Herman. Partiets potentiella bas är alla som känner sej förbisprungna av den utveckling som bland annat globaliseringen driver fram, som tycker att allt i princip var bättre förr. DF utnyttjar detta skickligt. Partiet försvarar inte bara traditionella danska symboler som kungahus och statskyrka utan även folkhemsinstitutioner som pensionssystemet med dess möjlighet att hoppa av arbetslivet i förtid och folkskolan i dess nuvarande utformning. Det slår vakt om danska språket på universiteten där det starkt hotas av engelskan. Invandrarna är bara ett av inslagen i allt det nya som skrämmer människor.
– Sverige har kanske ofarligare kanaler för att suga upp den typen av missnöje, fortsatte Herman. Och sd har inte lyckats bredda sin politik särskilt mycket utöver invandrarfrågan. Men så kan mycket väl ske. Globaliseringen och dess motsättningar tränger sej på. Vi ser att Europa om några decennier kan ha förvandlats till ett globalt bakvatten, förbisprunget av Östasien och andra regioner. Den politiska reaktionen på detta kan faktiskt bli en utbredd fascism.
– Diskutera inte invandrare och integration med sd. Såna diskissioner vinner de i princip alltid. Visa i stället på ihåligheten i strävan att bevara det gamla.
2
Sd fick alltså sju mandat i Trelleborg, och hade blivit stödparti åt socialdemokraterna om det senare partiets dåvarande starke man hade fått som han velat. I gengäld förlorade vänsterpartiet alla sina fyra. En faktor bakom den stora förlusten är kommunens indelning i två valkretsar, som en gång initierades av socialdemokraterna, just för att utestänga dåvarande vpk.
Mats Sjölin, lokal v-ordförande, har alltså fått lämna fullmäktige. Han redogjorde för några frågor (pågatågen, skolan) där partiet faktiskt hade lyckats påverka den lokala politiken positivt, men övergick sen till kommunalpolitikens brister och problem som var åtskilligt fler. En klar framställning som gav en utomstående ett hum och läget och förutsättningarna i landets sydligaste kommun.
Vänsterpartiet kunde väl komma tillbaka, och det var på sätt och vis skönt att slippa det kommunala och kunna ägna sej åt annat politiskt arbete, sa Mats. Ett argument som rätt många avsatta v-parlamentariker har sökt tröst i sen i september. En ganska så klen tröst.
3
Camilla Sköld Jansson sa ungefär det väntade på Stortorget i Lund, det som nog de flesta av dagens alla talare påpekade, oberoende av parti. Att det ”nya arbetarpartiet” snabbt hade kastat masken och visat sitt rätta ansikte som överklassens intresseparti. Men att detta väckte folklig vrede och förutom vänsterpartiet den stora majoriteten av socialdemokraternas medlemmar ville ha en radikalt annorlunda politik.
Camilla vände sej särskilt till ”vänstersocialdemokraterna” och uppmanade dem att ta aktiv ställning. Sådana maningar, och sådana förhoppningar att vänstern inom det stora partiet ska göra uppror, har en lång och djup tradition i vänsterpartiet. De brukar inte infrias men det händer. Senaste gången var vid EMU-omröstningen, och det kan ju ha varit en präglande erfarenhet för Camilla som kommer från Sveriges mest EU-kritiska län. Hon gjorde också flera starka markeringar mot EU. Med tanke på Mona Sahlins krav på mp och v att de ska uppge sitt EU-motstånd för bli regeringsfähiga stundar det intressanta diskussioner i vänsterpartiet, vars ledare numera gärna vill in i regeringen.
Camilla började talet med att exemplifiera högerns ”problemformuleringsinitiativ” men hade knappast något botemedel att föreslå. Miljön & klimatet ägnades inte många ord.
4
Det kommunala läget i Lund är intressant, med flera både praktiska och principiella frågor som ska avgöras, och nog hade det varit intressant att få en resumé av dem. Men stående förstamajpubliks tålamod är begränsat, och det är begripligt att organisatörerna ville begränsa antalet tal. Och att välja en företrädare för vänsterns studentförbund, tillika förbundsordförande, var rimligt med tanke på den gruppens vitalitet i Lund just nu. Och om utbildning och forskning borde det alltid finnas anledning att säga något om i en universitetsstad.
Det fick vi emellertid knappast höra något om. I stället blev det ett allmänpolitiskt tal av ungefär samma innehållsmässiga slag som Sköld Janssons. Men retoriskt överspänt och med metaforer som inte alltid var så lyckliga, allt förvärrat av en tal- och mikrofonteknik som lämnade en del övrigt att önska.
Det var åtminstone inledningsvis fem–sex hundra åhörare samlade på Stortorget. Lite retorik och paroller väntar de sej en sådan dag, men det är också en kvalificerad publik som förtjänar att få ta del av seriösa politiska analyser som kan väcka nya tankar. Sådana som man fick av Herman Schmid i Trelleborg eller Jan Øberg på demokratisk vänsters möte i Lund.
Felet ligger i första hand naturligtvis inte hos Carolina Lindkvist utan hos de organisatörer som inte tagit sitt fulla ansvar för att ge den lokala vänstern det förstamajprogram som den förtjänar.
1
Bäst var Herman Schmid i Trelleborg. Arrangörerna hade, nog delvis mot bakgrund av att sverigedemokraterna nu har sju mandat i kommunen, redogöra för de danska erfarenheterna av främlingsfientlighet, närmast i form av Dansk Folkeparti, och vad vi kan lära av dem i Sverige – Herman bor och arbetar ju i Danmark.
– Främlingsfientligheten är bara en del av problemet med DF, betonade Herman. Partiets potentiella bas är alla som känner sej förbisprungna av den utveckling som bland annat globaliseringen driver fram, som tycker att allt i princip var bättre förr. DF utnyttjar detta skickligt. Partiet försvarar inte bara traditionella danska symboler som kungahus och statskyrka utan även folkhemsinstitutioner som pensionssystemet med dess möjlighet att hoppa av arbetslivet i förtid och folkskolan i dess nuvarande utformning. Det slår vakt om danska språket på universiteten där det starkt hotas av engelskan. Invandrarna är bara ett av inslagen i allt det nya som skrämmer människor.
– Sverige har kanske ofarligare kanaler för att suga upp den typen av missnöje, fortsatte Herman. Och sd har inte lyckats bredda sin politik särskilt mycket utöver invandrarfrågan. Men så kan mycket väl ske. Globaliseringen och dess motsättningar tränger sej på. Vi ser att Europa om några decennier kan ha förvandlats till ett globalt bakvatten, förbisprunget av Östasien och andra regioner. Den politiska reaktionen på detta kan faktiskt bli en utbredd fascism.
– Diskutera inte invandrare och integration med sd. Såna diskissioner vinner de i princip alltid. Visa i stället på ihåligheten i strävan att bevara det gamla.
2
Sd fick alltså sju mandat i Trelleborg, och hade blivit stödparti åt socialdemokraterna om det senare partiets dåvarande starke man hade fått som han velat. I gengäld förlorade vänsterpartiet alla sina fyra. En faktor bakom den stora förlusten är kommunens indelning i två valkretsar, som en gång initierades av socialdemokraterna, just för att utestänga dåvarande vpk.
Mats Sjölin, lokal v-ordförande, har alltså fått lämna fullmäktige. Han redogjorde för några frågor (pågatågen, skolan) där partiet faktiskt hade lyckats påverka den lokala politiken positivt, men övergick sen till kommunalpolitikens brister och problem som var åtskilligt fler. En klar framställning som gav en utomstående ett hum och läget och förutsättningarna i landets sydligaste kommun.
Vänsterpartiet kunde väl komma tillbaka, och det var på sätt och vis skönt att slippa det kommunala och kunna ägna sej åt annat politiskt arbete, sa Mats. Ett argument som rätt många avsatta v-parlamentariker har sökt tröst i sen i september. En ganska så klen tröst.
3
Camilla Sköld Jansson sa ungefär det väntade på Stortorget i Lund, det som nog de flesta av dagens alla talare påpekade, oberoende av parti. Att det ”nya arbetarpartiet” snabbt hade kastat masken och visat sitt rätta ansikte som överklassens intresseparti. Men att detta väckte folklig vrede och förutom vänsterpartiet den stora majoriteten av socialdemokraternas medlemmar ville ha en radikalt annorlunda politik.
Camilla vände sej särskilt till ”vänstersocialdemokraterna” och uppmanade dem att ta aktiv ställning. Sådana maningar, och sådana förhoppningar att vänstern inom det stora partiet ska göra uppror, har en lång och djup tradition i vänsterpartiet. De brukar inte infrias men det händer. Senaste gången var vid EMU-omröstningen, och det kan ju ha varit en präglande erfarenhet för Camilla som kommer från Sveriges mest EU-kritiska län. Hon gjorde också flera starka markeringar mot EU. Med tanke på Mona Sahlins krav på mp och v att de ska uppge sitt EU-motstånd för bli regeringsfähiga stundar det intressanta diskussioner i vänsterpartiet, vars ledare numera gärna vill in i regeringen.
Camilla började talet med att exemplifiera högerns ”problemformuleringsinitiativ” men hade knappast något botemedel att föreslå. Miljön & klimatet ägnades inte många ord.
4
Det kommunala läget i Lund är intressant, med flera både praktiska och principiella frågor som ska avgöras, och nog hade det varit intressant att få en resumé av dem. Men stående förstamajpubliks tålamod är begränsat, och det är begripligt att organisatörerna ville begränsa antalet tal. Och att välja en företrädare för vänsterns studentförbund, tillika förbundsordförande, var rimligt med tanke på den gruppens vitalitet i Lund just nu. Och om utbildning och forskning borde det alltid finnas anledning att säga något om i en universitetsstad.
Det fick vi emellertid knappast höra något om. I stället blev det ett allmänpolitiskt tal av ungefär samma innehållsmässiga slag som Sköld Janssons. Men retoriskt överspänt och med metaforer som inte alltid var så lyckliga, allt förvärrat av en tal- och mikrofonteknik som lämnade en del övrigt att önska.
Det var åtminstone inledningsvis fem–sex hundra åhörare samlade på Stortorget. Lite retorik och paroller väntar de sej en sådan dag, men det är också en kvalificerad publik som förtjänar att få ta del av seriösa politiska analyser som kan väcka nya tankar. Sådana som man fick av Herman Schmid i Trelleborg eller Jan Øberg på demokratisk vänsters möte i Lund.
Felet ligger i första hand naturligtvis inte hos Carolina Lindkvist utan hos de organisatörer som inte tagit sitt fulla ansvar för att ge den lokala vänstern det förstamajprogram som den förtjänar.
Välsignat samråd i Helgeand
av Gunnar Stensson
Nu blir det ishockey i Lund, i stor lokal med plats för en publik på bortåt 1000 personer, jämte en mindre lokal för träning.
Handbollsarenan blir som sig bör ännu mycket större. Den ska ta 3500. Och kan också användas vid större musikevenemang mm.
Schaktmaskiner och truckar har varit i full gång och hyvlat bort gräs och schaktat vallar under mer än en månad.
Bortåt Högevallsbadet planeras ett stort parkeringhus. 400 bilar. De som inte ryms där ska stå på Åkerlunds och Rausings väg och på södra lekplatsen. Där tivolit brukar vara.
Fotboll. Ny matcharena, upp till superettenivå, och ny läktare, med ryggen mot järnvägen samt fyra fullstora fotbollsplaner mellan evenemangshallen och järnvägen.
Ändå stryker klubbfotbollen på foten, för det mesta av Klostergårdens idrottsplats förvandlas till Aktivitetspark.
Troligen spiller fotbollen över på de fem korpfotbollsplanerna som alltså i fortsättningen kanske blir tre.
Massorna väller in från norr, över bron
Evenemangsbesökarna väller in från norr över den befintliga bron till den för de båda anläggningarna gemensamma entrén. Tack och lov drabbar trafiken inte Klostergården och Nordanväg mer än möjligen marginellt.
Klostermuren längs Stattenavägen. Konflikt om exploatering
En mur av hus med ryggen mot Stattenavägen byggs från kvarteret Molnet i söder via bensinmacken och parkeringsplatsen utanför idrottsplatsen fram till idrottplatsens entré. Klostermuren kan den kanske kallas i analogi med Klostervallen.
Byggnaderna söder om Nordanväg blir lägre, 3 till 5 våningarna, längre norrut blir våningarna 8 och längst upp i norr byggs ett par 12-vånings punkthus. Detta enligt byggnadsnämndens nuvarande direktiv. Men byggmästar Paulsson vill exploatera hårdare. Där finns en konflikt.
Minst 300 lägenheter ska det bli i alla fall. Då blir det folk också.
Förskolebarn och skolbarn
Det lär bli en två- tre-hundra barn till i åldrarna 5 till 16. Klostergårdsskolan blir snart full. Nya lokaler behövs. Liksom en ny förskola.
De kan hamna på det redan belastade Klostergårdsfältet eller pressas in i nybyggnationen eller i Aktivitetsparken.
En annan möjlighet är att ta ytterligare en eller två korpfotbollsplaner i anspråk för att bygga dem. Hur går det då med korpfotbollen?
Ja, tanken att flytta den till den planerade storidrottsplatsen på Ladugårdsmarken nämns i programplanen.
Aktivitetsparken – det nya bostadsomådets lekplats
I Aktivitetsparken, hjärtat av idrottsplatsen, ersätts kanske de två skateboardsbanor som försvann när Akelius byggde de fyra höga husen i Klostergården. Och det blir en rad andra aktiviteter för alla åldrar, från sandlådor till boulebanor. Aktivitetsparken ska bli det nya bostadsområdets lekplats.
Det gröna stråket längs järnvägen får getingmidja, eftersom utrymmet för matchplan med läktare mellan evenemangshallen och järnvägen är i minsta laget. Stråket är populärt bland joggare och fågelvänner. Det är värt att kämpa för.
Trafik
Cykelleden från stan till Klostergården, Sankt Lars och Malmö går tvärs över Aktivitetsparken.
Järnvägen Lund –Trelleborg återupplivas och förses med hållplats i närheten av idrottsplatsen för kollektivåkande huliganer.
Och så har vi ju parkeringshuset i triangeln mellan Södra ringvägen, stambanan och Trelleborgsjärnvägen.
Transporterna av materiel till de stora evenemangen ska antingen gå via Nordanväg genom Aktivitetsparken eller längs en gata från Nordanväg mellan den nya bebyggelsen och Stattenavägen. Låt oss hoppas att det sistnämnda alternativet blir det som förverkligas.
Farligt gods
Alltsammans presenterades vid ett livligt och känslostarkt samrådsmöte i Helgeandshemmet förra onsdagen. Intensivast var villaägarna på andra sidan Stattenavägen som fruktar att Klostermuren ska få trafikbullret att återskalla in över deras trädgårdar. Kvällens skuggor från de höga husen bekymrar också.
De boende i Klostervallen vill ha ett litet kulligt grönområde i hörnet vid Nordanväg –Stattenavägen.
Man bekymrade sig också för alla farliga ämnen som transporteras på Stattenavägen med destination Västra industriområdet. Den för Höjeå-vännerna motbjudande tanken att förlänga Åkerlunds och Rausings väg över ån ner till väg 108 luftades. Varför inte i stället flytta hela Västra industriområdet och ersätta det med bostäder?
Ole Casimir tog fajten
Cool ledare genom stormen var Ole Casimir, detaljplanechef i Lund. För vid sidan av oron över den svåröverskådliga helheten blomstrade naturligtvis en uppsjö av missuppfattningar, framförda av besserwissrar utan större insikt men med starka emotionella resurser.
Till sin hjälp hade han modiga Elin Karlsson, som också uthärdat stormarna kring BUP-området.
Idrottschefen Berne Nilsson lyckades utan protester köra över hela samrådet, kom sent och gick tidigt, medan folket satt och försökte ta in vad han sagt.
Handbollsarenan blir som sig bör ännu mycket större. Den ska ta 3500. Och kan också användas vid större musikevenemang mm.
Schaktmaskiner och truckar har varit i full gång och hyvlat bort gräs och schaktat vallar under mer än en månad.
Bortåt Högevallsbadet planeras ett stort parkeringhus. 400 bilar. De som inte ryms där ska stå på Åkerlunds och Rausings väg och på södra lekplatsen. Där tivolit brukar vara.
Fotboll. Ny matcharena, upp till superettenivå, och ny läktare, med ryggen mot järnvägen samt fyra fullstora fotbollsplaner mellan evenemangshallen och järnvägen.
Ändå stryker klubbfotbollen på foten, för det mesta av Klostergårdens idrottsplats förvandlas till Aktivitetspark.
Troligen spiller fotbollen över på de fem korpfotbollsplanerna som alltså i fortsättningen kanske blir tre.
Massorna väller in från norr, över bron
Evenemangsbesökarna väller in från norr över den befintliga bron till den för de båda anläggningarna gemensamma entrén. Tack och lov drabbar trafiken inte Klostergården och Nordanväg mer än möjligen marginellt.
Klostermuren längs Stattenavägen. Konflikt om exploatering
En mur av hus med ryggen mot Stattenavägen byggs från kvarteret Molnet i söder via bensinmacken och parkeringsplatsen utanför idrottsplatsen fram till idrottplatsens entré. Klostermuren kan den kanske kallas i analogi med Klostervallen.
Byggnaderna söder om Nordanväg blir lägre, 3 till 5 våningarna, längre norrut blir våningarna 8 och längst upp i norr byggs ett par 12-vånings punkthus. Detta enligt byggnadsnämndens nuvarande direktiv. Men byggmästar Paulsson vill exploatera hårdare. Där finns en konflikt.
Minst 300 lägenheter ska det bli i alla fall. Då blir det folk också.
Förskolebarn och skolbarn
Det lär bli en två- tre-hundra barn till i åldrarna 5 till 16. Klostergårdsskolan blir snart full. Nya lokaler behövs. Liksom en ny förskola.
De kan hamna på det redan belastade Klostergårdsfältet eller pressas in i nybyggnationen eller i Aktivitetsparken.
En annan möjlighet är att ta ytterligare en eller två korpfotbollsplaner i anspråk för att bygga dem. Hur går det då med korpfotbollen?
Ja, tanken att flytta den till den planerade storidrottsplatsen på Ladugårdsmarken nämns i programplanen.
Aktivitetsparken – det nya bostadsomådets lekplats
I Aktivitetsparken, hjärtat av idrottsplatsen, ersätts kanske de två skateboardsbanor som försvann när Akelius byggde de fyra höga husen i Klostergården. Och det blir en rad andra aktiviteter för alla åldrar, från sandlådor till boulebanor. Aktivitetsparken ska bli det nya bostadsområdets lekplats.
Det gröna stråket längs järnvägen får getingmidja, eftersom utrymmet för matchplan med läktare mellan evenemangshallen och järnvägen är i minsta laget. Stråket är populärt bland joggare och fågelvänner. Det är värt att kämpa för.
Trafik
Cykelleden från stan till Klostergården, Sankt Lars och Malmö går tvärs över Aktivitetsparken.
Järnvägen Lund –Trelleborg återupplivas och förses med hållplats i närheten av idrottsplatsen för kollektivåkande huliganer.
Och så har vi ju parkeringshuset i triangeln mellan Södra ringvägen, stambanan och Trelleborgsjärnvägen.
Transporterna av materiel till de stora evenemangen ska antingen gå via Nordanväg genom Aktivitetsparken eller längs en gata från Nordanväg mellan den nya bebyggelsen och Stattenavägen. Låt oss hoppas att det sistnämnda alternativet blir det som förverkligas.
Farligt gods
Alltsammans presenterades vid ett livligt och känslostarkt samrådsmöte i Helgeandshemmet förra onsdagen. Intensivast var villaägarna på andra sidan Stattenavägen som fruktar att Klostermuren ska få trafikbullret att återskalla in över deras trädgårdar. Kvällens skuggor från de höga husen bekymrar också.
De boende i Klostervallen vill ha ett litet kulligt grönområde i hörnet vid Nordanväg –Stattenavägen.
Man bekymrade sig också för alla farliga ämnen som transporteras på Stattenavägen med destination Västra industriområdet. Den för Höjeå-vännerna motbjudande tanken att förlänga Åkerlunds och Rausings väg över ån ner till väg 108 luftades. Varför inte i stället flytta hela Västra industriområdet och ersätta det med bostäder?
Ole Casimir tog fajten
Cool ledare genom stormen var Ole Casimir, detaljplanechef i Lund. För vid sidan av oron över den svåröverskådliga helheten blomstrade naturligtvis en uppsjö av missuppfattningar, framförda av besserwissrar utan större insikt men med starka emotionella resurser.
Till sin hjälp hade han modiga Elin Karlsson, som också uthärdat stormarna kring BUP-området.
Idrottschefen Berne Nilsson lyckades utan protester köra över hela samrådet, kom sent och gick tidigt, medan folket satt och försökte ta in vad han sagt.
2007-04-26
Notiser
Valborgsmässofirandet vid Höje å
Studenternas folkdanslag medverkar i årets valborgsmässofirande i St Lars. Studenterna bjuder upp till dans i valborgsmässofirandet vid Höje å. Det blir dansuppvisning i den gamla danspaviljongen och dessutom hoppas de få med sig publiken i en långdans och i vals och schottis. Det är första gången det sker och vi hoppas det är inledningen på en lång tradition.
Annars firas det på det traditionella sättet.
Röda Kapellet samlar Klostergårdsborna till en liten upptaktskonsert i centrum klockan 18.45.
Firandet nere vid ån inleder de sedan med ett par musiknummer.
Klockan 19.30 hälsar Lunds allmänna sångförening våren välkommen.
Karin Stensson håller vårtalet. Klockan 20.00 tänds bålet. Samtidigt börjar folkdanslagets dansuppvisning. Arrangerar gör som vanligt de senaste åren Klostergårdens Byalag.
Förstemajkonsert med Brecht: Exil och det kommande kriget
I år kan man runda av 1 maj med en lyrisk konsert på Stadshallen. Vi gästas av vänsterkören Oktotoberkoret från Köpenhamn och på programmet står musik till texter av Bertolt Brecht. Brecht hade en förmåga att omge sig med intressanta musiker och tonsättare: Kurt Weill, Hanns Eisler , Paul Dessau och till dessa läggs nu också Håkan Carlsson. Den senare har nämligen satt raffinerad musik till några av Brechts Svendborgdikter. Namnet kommer sig av att Brecht mellan 1933 och 1939 bodde som landsflykting nära Svendborg på sydsidan av Fyn och där skrev en diktsamling om exilen och det krig som var på väg. Nu blir det inte bara Svendborgdikter: Oktoberkören har desutom med sig Birgitte Bruun, en av Danmarks utomordentliga Brechttolkare, som kommer att sjunga några stycken av Kurt Weill, t.ex. den inte okända Sjörövar-Jenny och den oförlikneliga Surabaya-Johnny
Arrangörer av konserten är ABF och Vänsterpartiet, och den är alltså en trappa upp i Stadshallen kl 19.00 den 1 maj.
Kom i tid, det kan bli trångt!
Konsert med Röda Kapellet
Lärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
Studenternas folkdanslag medverkar i årets valborgsmässofirande i St Lars. Studenterna bjuder upp till dans i valborgsmässofirandet vid Höje å. Det blir dansuppvisning i den gamla danspaviljongen och dessutom hoppas de få med sig publiken i en långdans och i vals och schottis. Det är första gången det sker och vi hoppas det är inledningen på en lång tradition.
Annars firas det på det traditionella sättet.
Röda Kapellet samlar Klostergårdsborna till en liten upptaktskonsert i centrum klockan 18.45.
Firandet nere vid ån inleder de sedan med ett par musiknummer.
Klockan 19.30 hälsar Lunds allmänna sångförening våren välkommen.
Karin Stensson håller vårtalet. Klockan 20.00 tänds bålet. Samtidigt börjar folkdanslagets dansuppvisning. Arrangerar gör som vanligt de senaste åren Klostergårdens Byalag.
Förstemajkonsert med Brecht: Exil och det kommande krigetI år kan man runda av 1 maj med en lyrisk konsert på Stadshallen. Vi gästas av vänsterkören Oktotoberkoret från Köpenhamn och på programmet står musik till texter av Bertolt Brecht. Brecht hade en förmåga att omge sig med intressanta musiker och tonsättare: Kurt Weill, Hanns Eisler , Paul Dessau och till dessa läggs nu också Håkan Carlsson. Den senare har nämligen satt raffinerad musik till några av Brechts Svendborgdikter. Namnet kommer sig av att Brecht mellan 1933 och 1939 bodde som landsflykting nära Svendborg på sydsidan av Fyn och där skrev en diktsamling om exilen och det krig som var på väg. Nu blir det inte bara Svendborgdikter: Oktoberkören har desutom med sig Birgitte Bruun, en av Danmarks utomordentliga Brechttolkare, som kommer att sjunga några stycken av Kurt Weill, t.ex. den inte okända Sjörövar-Jenny och den oförlikneliga Surabaya-Johnny
Arrangörer av konserten är ABF och Vänsterpartiet, och den är alltså en trappa upp i Stadshallen kl 19.00 den 1 maj.
Kom i tid, det kan bli trångt!
Konsert med Röda KapelletLärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
T.ex. om hur viktigt det är att kunna skilja på Skurup och Svedala
av Lucifer
I veckan slog den danska dagstidningen Politiken larm om hur illa det är. Man hade frågat danska niondeklassare var den danska staden Nakskov ligger och det visade sig att 40 procent hade inte en aning. Jag har visserligen bara lite udda iakttagelser att bidra med, men jag tror att läget är detsamma eller värre i Sverige. När mina två äldsta barn befann sig i de tidiga tonåren fann jag att de hade stora svårigheter att skilja på Skurup och Svedala för att inte tala om deras oförmåga att placera Åstorp och Klippan på kartan. Så illa kan det alltså vara.Namn, namn
Ja, jag skämtar bara lite. När jag gick i skolan fick jag lära mig var de många skånska sockerbruken fanns. Det har jag haft stor glädje av även om det nu bara ett av dem finns kvar (Örtofta). Jag var naturligtvis emot alla sorters inlärande av den sorten och inget var mera föraktligt än namngeografi. Vad skulle man med en massa namn till? Det har tagit rätt många år att inse att de fakta och diskussioner som jag menade borde ersätta namntragglandet kan inte äga rum om man inte har något att hänga upp det hela på. och vad som behövs är då namn, just det.
Fast visst kan det gå fel. Jag var tvungen att lära mig samla, pressa, klistra upp samt lära mig svenskt och latinskt namn på 50 växter. Det resulterade för min del i en livslång olust mot varje form av artkunskap när det gällde växter. Det här är en diskussion som är aktuell just nu när socialdemokraterna talar om en omprövning av sin skolpolitik till förmån för mera kunskapsinhämtande. Ja, det tror jag är bra. Jag är med på allt så länge det inte handlar om att tala väl om hur skolan var förr i tiden. Det är nämligen ett av de glädjeämnen man kan ha så här i mogen ålder: att varje höst se att nu börjar ett nytt läsår i skolan och man slipper vara med.
Goda råd
Jag blev via den utmärkta Ny Teknik (obs alla politiknördar: den måste man kolla ibland om man vill göra anspråk på att vara med i sin tid) att FOI, försvarets forskningsinstitut, gjort en utredning om vad olika varor och tjänster kostar vad gäller koloxidutsläpp och krav på energi. Huvudmetod är klassisk input-outputanalys. Man räknar samman allt: råvaror, tillverkning, paketering, transporter, handel och avfallshantering och så ser man vad det blir per utlagd krona för 319 olika varor och tjänster .
Vissa allmänna råd kommer förstås direkt ut ur beräkningarna. Man ska äta mindre kött och fisk och mer bruna bönor och hellre reparera och återanvända än att köpa nytt. Men det visste man väl innan.
Intressantare blir det när man kommer in på varugrupperna. Färsk gurka kräver 2,04 MJ per krona och ger 0,145 kg koldioxid per krona medan motsvarande siffror för färsk kål är 0,30 och 0,024, en dramatisk skillnad. Glass är klart förkastligt jämfört med både snacks och allmän godis. Vad gäller alkoholhaltiga drycker är sprit klart att föredra framför öl och vin, vilket väl kan föranleda en del höjda ögonbryn. Sällskapsdjur är bättre än elverktyg men bägge är avsevärt bättre än att spela golf som hamnar i samma klass som färsk gurka. Och att lingon slår jordgubbar bör väl inte förvåna någon.
Erst kommt das fressen
Ja, risken med sådant här är förstås att samhällsdiskussion och politik bara hamnar i privatmoral. Det hör ihop, det ska inte förnekas, men det blir krävande när varje vardagshandling kräver en moralisk kalkyl och ett medvetet ställningstagande. Det ligger en del i Brechts hållning sådan den lyfts fram av Hans Isaksson i ett Clarténummer för några år sen: Människan kan inte var moralisk i ett omoraliskt samhälle, det blir hyckleri. Bäst är det om inte individen behöver ha några dygder eftersom samhället är dygdigt. I en av Brechts dikter:
Rikskanslern äter inget kött
Det hade varit bättre om han ätit sju måltider om dan
Och det arbetande folket haft mer mjölk
Rikskanslern dricker inte
Det hade varit bättre om han varje kväll berusat sig offentligt
Och i ruset talat sanning.
Lucifer
PS.
Jeltsin är död och hyllas nu som en stor demokrat. Det är groteskt. Jeltsin kommenderade ett pansarförband att ställa upp framför det sovjetiska parlamentet och beordrade sen eld. Därutöver är Jeltsin huvudansvarig för att demokrati och medborgerlig frihet i Ryssland i första hand förknippas med fattigdom, oreda, sammanbrott för social välfärd, överlåtande av statens rikedomar till oligarker etc. Det är minnet av detta som gjort att Putin med sina starka auktoritära drag kommit att ses som en lättnad efter Jeltsinperioden och att tystandet av regimkritiker får fortsätta. Gorbatjov är väl värd respekt och beundran, men Jeltsin? Det är en person som på sin höjd må hyllas av Bill Clinton och Carl Bildt.
våra ömkliga partier--och sd!
av lebhard
mp -- småborgerliga opportunister, som pakterar med vem som helst bara de får del av makten (i Region Skåne har de t.e. gått ihop med de borgerliga)
v -- nystalinister av gammal dålig sovjettyp, med ytterligt hårda nypor inom partiet (alla någorlunda vettiga medlemmar har antingen tvingats ut eller tvingats till tystnad och passivitet -- tro mej, jag *vet*!)
s -- som sen länge överlevt sej själv -- det typiska förvaltningspartiet med inget annat intresse än makten
m -- som liksom alla partier i Alliansen sålt sin själ för Makten – bara en sån sak som att m just nu försvarar arbetsrätten och avtalen!
ur borgerlig och gammalhögerig synpunkt är detta ett *stort förräderi*!
vi får väl se när m slänger av sej sin opportunistiska kappa och avskaffar arbetsrätten och avtalsrätten -- det *kommer*, var så säkra!
om m blir kvar vid makten ... och det *blir* de, minst en mandatsperiod till!
(om nu inte konjunkturen sviker dom -- det är nog snarare den än dom som skapat de flesta nya jobben)
fp -- det där partiet som hjälpt sin valkampanj genom illegalt dataspioneri -- utmärker sej annars mest genom att lägga sej till höger om högern och förorda ett maximalt kontrollsamhälle -- samt *framför allt* genom att imitera sitt danska systerparti (Dansk Folkeparti under Pia Kjærsgaard, om nu någon i Sverige känner till *henne*?) i fråga om främlingsfientlighet! fp:s främsta mål ser ut att vara att värva väljare från sverigedemokraterna -- men *så* dumma är väl inte ens *dom*? (hoppas jag)
c -- har ganska plötsligt blivit företagarnas speciella intresseparti -- hur i h-e har detta gamla småfolksparti kommit att degenerera till den milda grad? Måddan (Maud Olofsson) är mångmiljonär och storgodsägare -- *kanske* har det *något* med saken att göra
kd -- som jag själv länge trodde hade *något* av idealism kvar -- dom har nu *också* sålt sin själ för att få vara kvar inne i värmen
att avskaffa fastighetsskatten gynnar enligt min mening nästan bara de rika -- och jag *trodde* att kristendomen skulle vara en religion som gynnade de fattiga
nästan alla partier i Sveriges riksdag -- speciellt alla de viktiga, jag räknar ut stalinisterna i v och de opportunistiska virrpannorna i mp -- har sålt sina själar för att -- *möjligen* -- få del i makten
dessutom:
alla dessa partier -- även s -- domineras av medelklassintellektuella som inte har en susning om hur vanligt folk har det! denna förbannelse, som följt och följer alla partier överallt, verkar det --- undantag är bara partier som sverigedemokraterna här hos oss, och på sin tid nazistpartiet i trettiotalets Tyskland!
i Sverige är sd det enda parti som verkligen speglar folkets röst! bl.a. det enda med en stor andel låginkomsttagare ...
jag menar med detta inte att jag delar deras åsikter --- men alla dessa politiker i de andra partierna, som nästan allihopa är välbärgade medelklassmänniskor (i regel med sin försörjning genom partiet, vilket gör det hela *ännu* värre) som inte fattar ett dugg om hur vanliga människor har det -- hur ska dessa människor, avskilda från vanliga människors vardag, kunna fatta tillräckligt mycket för att kunna bemöta sverigedemokkraterna! som är folkets röst! det går *inte* att bestrida!
v -- nystalinister av gammal dålig sovjettyp, med ytterligt hårda nypor inom partiet (alla någorlunda vettiga medlemmar har antingen tvingats ut eller tvingats till tystnad och passivitet -- tro mej, jag *vet*!)
s -- som sen länge överlevt sej själv -- det typiska förvaltningspartiet med inget annat intresse än makten
m -- som liksom alla partier i Alliansen sålt sin själ för Makten – bara en sån sak som att m just nu försvarar arbetsrätten och avtalen!
ur borgerlig och gammalhögerig synpunkt är detta ett *stort förräderi*!
vi får väl se när m slänger av sej sin opportunistiska kappa och avskaffar arbetsrätten och avtalsrätten -- det *kommer*, var så säkra!
om m blir kvar vid makten ... och det *blir* de, minst en mandatsperiod till!
(om nu inte konjunkturen sviker dom -- det är nog snarare den än dom som skapat de flesta nya jobben)
fp -- det där partiet som hjälpt sin valkampanj genom illegalt dataspioneri -- utmärker sej annars mest genom att lägga sej till höger om högern och förorda ett maximalt kontrollsamhälle -- samt *framför allt* genom att imitera sitt danska systerparti (Dansk Folkeparti under Pia Kjærsgaard, om nu någon i Sverige känner till *henne*?) i fråga om främlingsfientlighet! fp:s främsta mål ser ut att vara att värva väljare från sverigedemokraterna -- men *så* dumma är väl inte ens *dom*? (hoppas jag)
c -- har ganska plötsligt blivit företagarnas speciella intresseparti -- hur i h-e har detta gamla småfolksparti kommit att degenerera till den milda grad? Måddan (Maud Olofsson) är mångmiljonär och storgodsägare -- *kanske* har det *något* med saken att göra
kd -- som jag själv länge trodde hade *något* av idealism kvar -- dom har nu *också* sålt sin själ för att få vara kvar inne i värmen
att avskaffa fastighetsskatten gynnar enligt min mening nästan bara de rika -- och jag *trodde* att kristendomen skulle vara en religion som gynnade de fattiga
nästan alla partier i Sveriges riksdag -- speciellt alla de viktiga, jag räknar ut stalinisterna i v och de opportunistiska virrpannorna i mp -- har sålt sina själar för att -- *möjligen* -- få del i makten
dessutom:
alla dessa partier -- även s -- domineras av medelklassintellektuella som inte har en susning om hur vanligt folk har det! denna förbannelse, som följt och följer alla partier överallt, verkar det --- undantag är bara partier som sverigedemokraterna här hos oss, och på sin tid nazistpartiet i trettiotalets Tyskland!
i Sverige är sd det enda parti som verkligen speglar folkets röst! bl.a. det enda med en stor andel låginkomsttagare ...
jag menar med detta inte att jag delar deras åsikter --- men alla dessa politiker i de andra partierna, som nästan allihopa är välbärgade medelklassmänniskor (i regel med sin försörjning genom partiet, vilket gör det hela *ännu* värre) som inte fattar ett dugg om hur vanliga människor har det -- hur ska dessa människor, avskilda från vanliga människors vardag, kunna fatta tillräckligt mycket för att kunna bemöta sverigedemokkraterna! som är folkets röst! det går *inte* att bestrida!
DV-interpellation
DV-interpellation ställd till kommunalrådet Tove Klette:
Angående eventuellt införande av betygsliknande omdömen från årskurs 1 i Lunds grundskolor
I sitt svar på en interpellation angående ordningsbetyg i Lunds gymnasieskolor skriver Tove Klette bland annat följande:
”Vad beträffar grundskolan kommer förändringar redan höstterminen 2007. Utbildningsdepartementet har skickat ut en promemoria på remiss. Den ahndlar om att upphäva tidigare riksdagsbeslut att skriftlig information om elevers utveckling och skolgång i grundskolan endast får lämnas om föräldrarna efterfrågar det och inte får ha karaktären av betyg. Regeringen väntas fatta beslut före sommaren, så att de kommuner och skolor som så önskar kan ge skriftliga, också betygsliknande, omdömen vad gäller elevers kunskapsmässiga och sociala utveckling. I motsats till formella betyg behöver inte skriftliga omdömen se likadana ut i hela landet. Varje skola har frihet att utforma dem efter vad de tycker är lämpligt och som grund finns den information redan sammanställer inför utvecklingssamtalen. Detta är de borgerliga partierna i Lund positiva till och kommer att stödja.”
Ovanstående ger mej anledning att ställa följande frågor till Tove Klette:
1. Kommer det redan från höstterminen 2007 att införas betygsliknande omdömen i Lund?
2. Vilken instans i kommunen kommer att fatta beslut om införande av betygsliknande omdömen?
3. Kommer ett beslut att att införa betygsliknande omdömen att vara en rekommendation till de enskilda skolorna/klasserna, eller består friheten enbart i att utforma omdömena efter ”vad de tycker är lämpligt”?
4. Tror du på allvar att införande av betyg/betygsliknande omdömen redan i början av grundskolan underlättar skolornas arbete med att ”lägga grunden till ett livslångt lärande, ge goda förutsättningar för delaktighet i samhället och för vidare studier samt stimulera lusten att lära och inhämta kunskap” (Utbildningspolitiskt program för Lunds kommun)?
Lund den 12 april 2007
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster
Angående eventuellt införande av betygsliknande omdömen från årskurs 1 i Lunds grundskolor
I sitt svar på en interpellation angående ordningsbetyg i Lunds gymnasieskolor skriver Tove Klette bland annat följande:
”Vad beträffar grundskolan kommer förändringar redan höstterminen 2007. Utbildningsdepartementet har skickat ut en promemoria på remiss. Den ahndlar om att upphäva tidigare riksdagsbeslut att skriftlig information om elevers utveckling och skolgång i grundskolan endast får lämnas om föräldrarna efterfrågar det och inte får ha karaktären av betyg. Regeringen väntas fatta beslut före sommaren, så att de kommuner och skolor som så önskar kan ge skriftliga, också betygsliknande, omdömen vad gäller elevers kunskapsmässiga och sociala utveckling. I motsats till formella betyg behöver inte skriftliga omdömen se likadana ut i hela landet. Varje skola har frihet att utforma dem efter vad de tycker är lämpligt och som grund finns den information redan sammanställer inför utvecklingssamtalen. Detta är de borgerliga partierna i Lund positiva till och kommer att stödja.”
Ovanstående ger mej anledning att ställa följande frågor till Tove Klette:
1. Kommer det redan från höstterminen 2007 att införas betygsliknande omdömen i Lund?
2. Vilken instans i kommunen kommer att fatta beslut om införande av betygsliknande omdömen?
3. Kommer ett beslut att att införa betygsliknande omdömen att vara en rekommendation till de enskilda skolorna/klasserna, eller består friheten enbart i att utforma omdömena efter ”vad de tycker är lämpligt”?
4. Tror du på allvar att införande av betyg/betygsliknande omdömen redan i början av grundskolan underlättar skolornas arbete med att ”lägga grunden till ett livslångt lärande, ge goda förutsättningar för delaktighet i samhället och för vidare studier samt stimulera lusten att lära och inhämta kunskap” (Utbildningspolitiskt program för Lunds kommun)?
Lund den 12 april 2007
Sven-Bertil Persson
Demokratisk Vänster
2007-04-19
Notiser
DV:s förstamajmöte - Jan Öberg och Röda kapellet
I enlighet med den tradition som påbörjades förra året arrangerar Demokratisk Vänster ett första maj-möte även i år. Rubriken på årets möte är "Alternativ till Västs fredsförhindrande insatser. Balkan och Mellanöstern". Fredsforskaren och föreståndaren för TFF – Transnational Foundation for Peace and Future Research - Jan Öberg föreläser på detta tema. Röda Kapellet inleder mötet med rödgrön musik.
Mötet äger rum kl 15.30 på Lilla Teatern vid Stortorget

Aktiviteter på Mårtenstorget
Demokratisk Vänster har aktiviteter på Mårtenstorget under tre vårlördagar. Vi börjar den 21 april och fortsätter den 28 april och den 12 maj. Det blir flygbladsutdelning och korta appelltal. Tidpunkten blir mellan 12 och 13.

Konsert med Röda Kapellet
Lärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
I enlighet med den tradition som påbörjades förra året arrangerar Demokratisk Vänster ett första maj-möte även i år. Rubriken på årets möte är "Alternativ till Västs fredsförhindrande insatser. Balkan och Mellanöstern". Fredsforskaren och föreståndaren för TFF – Transnational Foundation for Peace and Future Research - Jan Öberg föreläser på detta tema. Röda Kapellet inleder mötet med rödgrön musik.
Mötet äger rum kl 15.30 på Lilla Teatern vid Stortorget

Aktiviteter på Mårtenstorget
Demokratisk Vänster har aktiviteter på Mårtenstorget under tre vårlördagar. Vi börjar den 21 april och fortsätter den 28 april och den 12 maj. Det blir flygbladsutdelning och korta appelltal. Tidpunkten blir mellan 12 och 13.

Konsert med Röda Kapellet
Lärandets lov – om Bertolt Brecht och hans musikanter
Lyssna på Röda Kapellet tillsammans med litteraturprofessorn Rikard Schönström. Fredag den 27 april kl 18.00 i Språk- och litteraturcentrums hörsal.
Rikard Schönström har länge intresserat sig för Bertolt Brechts mångsidiga författarskap.
Röda kapellet spelar ett antal godingar över rykande aktuella teman som krig och fred, vemod, politik och kärlek: Lärandets lov, Sjörövar-Jenny, Macke Kniven och flera andra.
Gratis inträde.
Välkomna! Röda Kapellet
Dikt och verklighet av
Lucifer
Jag läser i Guardian en engagerad artikel om att det gröna engelska landskapet är hotat. Detta av den lönsamma rapsen som brer ut sig i all sin häftiga gulhet. Och inte är den kallpressade rapsoljan så bra heller som den låtsas och dessutom kräver rapsodling en massa gifter. Ack, man får aldrig vara glad. Jag som just gick och såg fram mot de gula fälten.I madrassen
Verklighet och dikt: visst låter väl ”ekonomisk brottslighet” väldigt abstrakt. Orden associerar till kontoöverföringar och skentransaktioner på fjärran börser. Men i dag kom verkligheten med berättelsen om hur polisen vid husrannsakan hos en av riskkapitalisterna fann en halv miljon i sedelbuntar gömda i en bilbarnstol. Nu har de båda brottslingarna snott till sig betydligt mer än så och jag ser fram mot att polisen kommer att hitta pengarna, ja, var annars, i madrassen.
Det aktuella brottet lär ha varit användning av insiderinformation. Det ligger något komiskt och självmotsägande i detta. Aktiehandel bygger så klart på kunskap om dagsform, vilket insiders har. Det är ungefär som hästkapplöpningar. De som verkligen har kunskap tillhör dem som lyckas bäst, medan de som singlar slant om utgången får ett medelvärdesutfall. De som lyckas sämst är de som följer råden i tidningarna.
Lekande delfiner
Vi har i tidningarna nyss läst om återkomsten av två svenskar som suttit fängslade ett drygt år i Iran. Man unnar verkligen dem och deras familjer friheten och återkomsten. Varför de dömdes till tre års fängelse för spioneri? De var i Iran på någon form av arbete med betong. Ja, uppgifterna är lite vaga, men själva har de sagt att de turistiskt fotograferade delfiner som lekte i vattnet. Det är bara det att vattnet det gäller är Hormuzsundet, och tydligen hade de av misstag fått med en militär anläggning på bilden. Hormuzsundet är just nu en av världens militärt mest intressanta platser: här passerar alla tankfartyg ut och in ur Persiska viken, detta inför ögonen på det iranska kustförsvaret. Om USA eller Israel angriper Iran kommer Iran nog att svara med att blockera sundet och då blir det ont om olja och världsekonomin bryter samman mer eller mindre. Man kan därför förmoda att betongen i Hormuz avses bli bombad sönder och samman.
De yttre omständigheterna, och den aktiva insatsen av Urban Ahlin (s), vice ordförande i försvarsutskottet, gör förstås att fantasin kräver fritt spelrum och då skulle man kunna hamna i ungefär följande berättelse.
Den alternativa storyn
Humint, människor på marken som ser och hör och fotograferar är förstås guld värt i Iran just nu. Så när CIA-grabbarna får klart för sig att en svenska betongfirma är inblandad i byggena vid Hormuz så pratar de med sina svenska kollegor: ”Vi är tacksamma för allt ni kan få tag på. Och pengar är inget problem.” Och det är klart att grabbarna på den särskilda byrån ställer upp: det vet man ju inte när man själv kan behöva hjälp nästa gång och nu med Nordic Battle Group är ju hela världen vårt arbetsfält, eller hur? Så de pratar med de båda betongkillarna och säger att de skulle kunna göra en viktig insats för Sverige om de passade på och tog lite bilder där, i all diskretion förstås. Det är mest för den goda sakens skull, men det är klart, blir bilderna av hygglig klass kan det nog också bli en rejäl dusör. Och bra kameror får de förstå låna. Tja, det är klart de ställer upp, lite spännande är det ju och ingen stor risk.
Ja och så går det illa. Men sånt har hänt förr och tre år är inte det allra värsta. Det gäller bara att ligga lågt med det hela, Sverige har ju rätt stor handel med Iran. Man pratar med Iran om betongkillarnas ungdomliga oförstånd och att de blivit tubbade av gud vet vem. Och Urban Ahlin (s) som är en varmhjärtad själ tycker synd om dem och/eller känner lite ansvar för vad som hänt. Han får dem fria och berättar varför han jobbat med det här: ”Det är klart att jag engagerar mig, när det är två svenskar som sätts i fängelse i ett annat land, och jag är helt övertygad om att de är helt oskyldiga, säger Urban Ahlin och tillägger att de två också kommer från hans valkrets.” Inte ett öga är torrt efter den berättelsen och så kan det hela sjunka undan i nyhetsströmmen och lyckligt bli glömt.
Bara en fantasi
Det här är naturligtvis en fri fantasi, utan någon som helst förankring i vittnesmål eller fakta. Men skulle det kunnat gå till så här? Ja, det tror jag. Men tråkigt nog kommer vi inte att få veta vad som verkligen hänt. Och med svensk säkerhetspolitik som den ser ut nu så frestas man alltså spekulera så här.
Lucifer
PS. I förra numret anklagar Lars-Anders Jönsson mig och vänstern i allmänhet för att vara antiamerikansk. Det är samma tillvitelse man minns från Vietnamåren och som nu upprepas av bombhögern och med Lars-Arne alltså av bombvänstern. Är också den opinion i USA som nu (alltför sent!) vänder sig mot Irakkriget ”antiamerikansk”? Förhållandet mellan humanitära insatser och nationellt självbestämmande kan vara komplicerat, det ger jag däremot Lars-Anders rätt i. Min hållning är nog att jag tvivlar på den s.k. humaniteten. Var det den som drev CIA att bygga upp albanerna med vapen inför Kossovokriget? Och senast, var det den som drev återigen USA att genom Etiopien invadera Somalia när islamisterna i all sin religiösa nitälskan hade fått lite fred och ordning på det hela?
Vänsterpartiets nya kläder av
Gr
Sydsvenskans uppmärksamme ledarsideskribent Henrik Bredberg uppmärksammade den 18.4 något som varken DN eller SvD (efter vad jag sett) har uppmärksammat, nämligen vänsterpartiets program för att svida om. Stylist: partiets informationschef Jenny Lindahl Persson.
Bredberg noterade också att det var samma JLP som drog ner stormande applåder på partikongressen 2000 med sitt flammande försvar för partiets kommunistiska tradition. Ett tal och en reaktion som undergrävde Gudrun Schymans auktoritet och blev början på den långa utförsbacken i väljaropinionen, enligt sansade bedömare.
Men sen dess har JLP gått ut Handels och lärt sej ett och annat om PR och image. Nu sticker hon ut hakan i presentationen av partiets nya informationsplan. Hon/planen talar om partiets ”lite trötta, bakåtsträvande och sura” framtoning, och att det behöver en piggare och gladare profil, att annat ”varumärke”. Där finns en del att lära av moderaterna profilomvandling under Reinfeldt. Allt enligt referat i Norrskensflamman 5 april.
Man känner igen provokatören JLP, hon som en gång uttryckte sej föraktfullt om personer som fastnat bakom varuhusets kycklinggrill. Kanske var det den provokationen som gjorde att hon 2002 hårfint förlorade en riksdagsplats till Tasso Stafilides. Men sen dess har hon alltså blivit partiets informationschef (en titel som låter lite finare än det gamla ”informationssekreterare”), och det är förmodligen en position som ger större inflytande över utvecklingen än att harva i en inåtvänd riksdagsgrupp.
Själva uppskattar vi en glad provokatör, och tror dessutom att hon har kommit något på spåren. Med sin relativa ungdom och sitt liv i Stockholms city kan hon nog avläsa idétrenderna bättre än många andra, och det hon läser gör henne förmodligen bekymrad. Det var ju i huvudstaden som borgarna vann regeringsmakten, inte minst för att de inte framstod som trötta, bakåtsträvande och sura. Den nya parollen för vänstern är alltså glädje och aktivism, verksamhet i både gamla och nya rörelser, vilket ofrånkomligen minskar tiden och kraften för rent partiarbete – ja, ett kommunalt arbete där man inte lyckas åstadkomma något bör prioriteras bort, sägs det nu. Detta kan låta som den gamla klyschan om det utomparlamentariska arbetets överordning, men det behöver inte vara fel.
JLP berömmer moderaterna för att de lyckades få med sej medlemmarna i sin makeover. Vi får se hur det går i hennes eget trötta och sura parti. I Nfl-numret därpå frågade den allvarligt sinnade v-sympatisören Kerstin Eldh från Malmö ”Vem vill gå med i ett varumärke?”, och användningen av ”profil” och andra av fiendens termer blockerar nog en del.
Klart är i alla fall att vänsterpartiet behöver göra något i ett läge där man delar grannskapet av fyraprocentsgränsen med sverigedemokraterna.
Bredberg noterade också att det var samma JLP som drog ner stormande applåder på partikongressen 2000 med sitt flammande försvar för partiets kommunistiska tradition. Ett tal och en reaktion som undergrävde Gudrun Schymans auktoritet och blev början på den långa utförsbacken i väljaropinionen, enligt sansade bedömare.
Men sen dess har JLP gått ut Handels och lärt sej ett och annat om PR och image. Nu sticker hon ut hakan i presentationen av partiets nya informationsplan. Hon/planen talar om partiets ”lite trötta, bakåtsträvande och sura” framtoning, och att det behöver en piggare och gladare profil, att annat ”varumärke”. Där finns en del att lära av moderaterna profilomvandling under Reinfeldt. Allt enligt referat i Norrskensflamman 5 april.
Man känner igen provokatören JLP, hon som en gång uttryckte sej föraktfullt om personer som fastnat bakom varuhusets kycklinggrill. Kanske var det den provokationen som gjorde att hon 2002 hårfint förlorade en riksdagsplats till Tasso Stafilides. Men sen dess har hon alltså blivit partiets informationschef (en titel som låter lite finare än det gamla ”informationssekreterare”), och det är förmodligen en position som ger större inflytande över utvecklingen än att harva i en inåtvänd riksdagsgrupp.
Själva uppskattar vi en glad provokatör, och tror dessutom att hon har kommit något på spåren. Med sin relativa ungdom och sitt liv i Stockholms city kan hon nog avläsa idétrenderna bättre än många andra, och det hon läser gör henne förmodligen bekymrad. Det var ju i huvudstaden som borgarna vann regeringsmakten, inte minst för att de inte framstod som trötta, bakåtsträvande och sura. Den nya parollen för vänstern är alltså glädje och aktivism, verksamhet i både gamla och nya rörelser, vilket ofrånkomligen minskar tiden och kraften för rent partiarbete – ja, ett kommunalt arbete där man inte lyckas åstadkomma något bör prioriteras bort, sägs det nu. Detta kan låta som den gamla klyschan om det utomparlamentariska arbetets överordning, men det behöver inte vara fel.
JLP berömmer moderaterna för att de lyckades få med sej medlemmarna i sin makeover. Vi får se hur det går i hennes eget trötta och sura parti. I Nfl-numret därpå frågade den allvarligt sinnade v-sympatisören Kerstin Eldh från Malmö ”Vem vill gå med i ett varumärke?”, och användningen av ”profil” och andra av fiendens termer blockerar nog en del.
Klart är i alla fall att vänsterpartiet behöver göra något i ett läge där man delar grannskapet av fyraprocentsgränsen med sverigedemokraterna.
Du sköna nya värld – av
Bertil Egerö
Apropå att svensk-somalier tillfångatas av Etiopien och sedan behandlas som terrorister:
Det är lätt att glömma vad som föregick Etiopiens senaste invasion av Somalia. Efter åratals sönderslitande klanstrider hade ett nytt och fredligt Somalia börjat växa fram, i kraft av de Islamska domstolarna. USA stördes av utvecklingen. Med en helt egen logik som inte verkar ha väckt protester öppnade USA för Etiopien att mot bindande FN-sanktioner köpa militär utrustning från skurkstaten Nordkorea. Etiopien invaderade, oprovocerat och i strid med internationell rätt. USA följde upp med egna trupper på marken. Inga protester från EU eller AU, inga krav på tillbakadragande från FNs säkerhetsråd.
Logikens fortsättning är fullt begriplig. Den av befolkningen uppskattade rörelsen för fred, de islamska domstolarna, terroriststämplas, de som samarbetat med den blir misstänkta terrorister. Omvärlden verkar inte riktigt uppfatta scenbytet, som pumpas ut via okritiska media. När säkerhetsrådet i slutet av mars uttalar sig om det våld som på nytt breder ut sig i Somalia nämns orsaken – den etiopiska invasionen – inte vid namn.
När svensk-somalier på besök i Somalia tas till fånga och förs till Addis Ababa börjar SÄPO agera – till synes på uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten snarare än av UD. SÄPO-folk besöker de etiopiska fängelser UD säger sig ha svårt att nå fram till, och pumpar krigsfångarna – inte om de etiopiska aggressionerna och brotten mot mänskliga rättigheter, utan om deras liv i Sverige. Söker dessutom upp en i Sverige boende bror till en fånge, begär samarbete – om vad? – med både morot och piska. UD tiger still.
Även AU – den afrikanska unionen – verkar köpt. Inga röster höjdes i protest mot invasionen när AU strax därefter sammanträdde i Addis (!). Tvärtom inleddes försök att få medlemsstater att sända egna trupper till Somalia, lyckligtvis med ringa resultat.
Den etiopiska invasionen har lanserats som ett legitimt stöd för en av externa krafter konstruerad interimsregering utan politisk bas i Somalia. I kraft av den konstruktionen kunde de islamska domstolarna stämplas som en terrororganisation. USA och dess medlöpare kan nu härja fritt.
Så görs verkligheten om. Med ’den tredje statsmaktens’ – medias – hjälp görs svart till vitt. Orwell skulle le stort.
Det är lätt att glömma vad som föregick Etiopiens senaste invasion av Somalia. Efter åratals sönderslitande klanstrider hade ett nytt och fredligt Somalia börjat växa fram, i kraft av de Islamska domstolarna. USA stördes av utvecklingen. Med en helt egen logik som inte verkar ha väckt protester öppnade USA för Etiopien att mot bindande FN-sanktioner köpa militär utrustning från skurkstaten Nordkorea. Etiopien invaderade, oprovocerat och i strid med internationell rätt. USA följde upp med egna trupper på marken. Inga protester från EU eller AU, inga krav på tillbakadragande från FNs säkerhetsråd.
Logikens fortsättning är fullt begriplig. Den av befolkningen uppskattade rörelsen för fred, de islamska domstolarna, terroriststämplas, de som samarbetat med den blir misstänkta terrorister. Omvärlden verkar inte riktigt uppfatta scenbytet, som pumpas ut via okritiska media. När säkerhetsrådet i slutet av mars uttalar sig om det våld som på nytt breder ut sig i Somalia nämns orsaken – den etiopiska invasionen – inte vid namn.
När svensk-somalier på besök i Somalia tas till fånga och förs till Addis Ababa börjar SÄPO agera – till synes på uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten snarare än av UD. SÄPO-folk besöker de etiopiska fängelser UD säger sig ha svårt att nå fram till, och pumpar krigsfångarna – inte om de etiopiska aggressionerna och brotten mot mänskliga rättigheter, utan om deras liv i Sverige. Söker dessutom upp en i Sverige boende bror till en fånge, begär samarbete – om vad? – med både morot och piska. UD tiger still.
Även AU – den afrikanska unionen – verkar köpt. Inga röster höjdes i protest mot invasionen när AU strax därefter sammanträdde i Addis (!). Tvärtom inleddes försök att få medlemsstater att sända egna trupper till Somalia, lyckligtvis med ringa resultat.
Den etiopiska invasionen har lanserats som ett legitimt stöd för en av externa krafter konstruerad interimsregering utan politisk bas i Somalia. I kraft av den konstruktionen kunde de islamska domstolarna stämplas som en terrororganisation. USA och dess medlöpare kan nu härja fritt.
Så görs verkligheten om. Med ’den tredje statsmaktens’ – medias – hjälp görs svart till vitt. Orwell skulle le stort.
Makten över skolan av
Gunnar Stensson
Förslaget till ny skolorganisation innebär att Centrala skolnämnden läggs ner och att barn- och skolnämnderna Norr och Söder slås ihop.
Trots allianspartiernas tal om decentralisering flyttas ansvaret för de viktigaste besluten från skolorna, nämndspolitikerna och tjänstemännen till kommunstyrelsen, samtidigt som en stor del av Centrala skolnämndens arbetsområden åläggs den redan hårt belastade Utbildningsnämnden.
Vänsterpartiets Marta Cuesta yrkar att en mängd av dem ska flyttas till Kommunstyrelsen. Avsikten tycks vara att demonstrera den centralisering skolorganisationsförslaget innebär.
För det är inte lite hon vill flytta till Kommunstyrelsen:
• samordning av yttranden i skol- och förskolegemensamma frågor
utarbetande av förslag till utbildningspolitiskt program med skolplan, inklusive uppföljning, i samverkan med övriga nämnder
• samordning av kommunens kvalitetsredovisning för all skolverksamhet
• samordning av statistik inom förskola och grundskola
• samordning av lokalplanering för förskola och skola
• utarbetande av IT-strategi för Lunds skolor i samverkan med berörda nämnder
• utarbetande av förslag till information och avgifter för den kommunala förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen i Lunds kommun
• utarbetande av barn- och elevprognoser för förskola, grundskola och skolbarnsomsorg
• fördelning av fonder för grundskolan till barn och skolnämnderna
För stort stycke
Givetvis har kommunstyrelsen varken tid, intresse, kompetens eller administrationsförmåga för att hantera alla dessa uppgifter.
Kommunalråden brukar ju i sina yttranden inskränka sig till käcka paroller som ”självstyrande skolor”, ”rak skolpeng” och ”strama upp ekonomin”.
I synnerhet det sistnämnda blir lättare när makten över skolan nu abstraheras från verkligheten till de slutna rummen i rådhuset.
Sedan får skolledningar, tjänstemän, lärare och studerande klara sig bäst de kan i den hela havet stormar-situation som nu råder på skolområdet. Det frestar på, men det mesta kan de nog rädda. De har varit med om det förr.
Ubildningsnämndens ledamöter avhänder sig ansvaret
Det föreligger ett tjänstemannaförslag med en rad praktiska åtgärder för att få skolverksamheten att fungera även efter nedläggningen av Centrala skolnämnden.
Det är väl värt en seriös diskussion bland såväl Utbildningsnämndens politiker som senare i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
Inte minst avser det att minska oron bland de kompetenta tjänstemän som nu riskerar sina jobb (kostnaden minskar knappast, kommunen är ju inte så råkapitalistisk att den avskedar folk utan avgångsvederlag).
Tyvärr beslöt allianspartierna på Louise Rehn-Winborgs förslag att Utbildningsnämnden skulle översända Utbildningsnämndens tjänsteskrivelse till Kommunstyrelsens arbetsutskott utan eget ställningstagande.
Därmed avhänder sig nämndspolitikerna ansvaret, sviker skolorganisationen och bidrar till att centralisera makten till kommunstyrelsen.
De oroliga tjänstemännen är besvikna över detta.
Trots allianspartiernas tal om decentralisering flyttas ansvaret för de viktigaste besluten från skolorna, nämndspolitikerna och tjänstemännen till kommunstyrelsen, samtidigt som en stor del av Centrala skolnämndens arbetsområden åläggs den redan hårt belastade Utbildningsnämnden.
Vänsterpartiets Marta Cuesta yrkar att en mängd av dem ska flyttas till Kommunstyrelsen. Avsikten tycks vara att demonstrera den centralisering skolorganisationsförslaget innebär.
För det är inte lite hon vill flytta till Kommunstyrelsen:
• samordning av yttranden i skol- och förskolegemensamma frågor
utarbetande av förslag till utbildningspolitiskt program med skolplan, inklusive uppföljning, i samverkan med övriga nämnder
• samordning av kommunens kvalitetsredovisning för all skolverksamhet
• samordning av statistik inom förskola och grundskola
• samordning av lokalplanering för förskola och skola
• utarbetande av IT-strategi för Lunds skolor i samverkan med berörda nämnder
• utarbetande av förslag till information och avgifter för den kommunala förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen i Lunds kommun
• utarbetande av barn- och elevprognoser för förskola, grundskola och skolbarnsomsorg
• fördelning av fonder för grundskolan till barn och skolnämnderna
För stort stycke
Givetvis har kommunstyrelsen varken tid, intresse, kompetens eller administrationsförmåga för att hantera alla dessa uppgifter.
Kommunalråden brukar ju i sina yttranden inskränka sig till käcka paroller som ”självstyrande skolor”, ”rak skolpeng” och ”strama upp ekonomin”.
I synnerhet det sistnämnda blir lättare när makten över skolan nu abstraheras från verkligheten till de slutna rummen i rådhuset.
Sedan får skolledningar, tjänstemän, lärare och studerande klara sig bäst de kan i den hela havet stormar-situation som nu råder på skolområdet. Det frestar på, men det mesta kan de nog rädda. De har varit med om det förr.
Ubildningsnämndens ledamöter avhänder sig ansvaret
Det föreligger ett tjänstemannaförslag med en rad praktiska åtgärder för att få skolverksamheten att fungera även efter nedläggningen av Centrala skolnämnden.
Det är väl värt en seriös diskussion bland såväl Utbildningsnämndens politiker som senare i kommunstyrelse och kommunfullmäktige.
Inte minst avser det att minska oron bland de kompetenta tjänstemän som nu riskerar sina jobb (kostnaden minskar knappast, kommunen är ju inte så råkapitalistisk att den avskedar folk utan avgångsvederlag).
Tyvärr beslöt allianspartierna på Louise Rehn-Winborgs förslag att Utbildningsnämnden skulle översända Utbildningsnämndens tjänsteskrivelse till Kommunstyrelsens arbetsutskott utan eget ställningstagande.
Därmed avhänder sig nämndspolitikerna ansvaret, sviker skolorganisationen och bidrar till att centralisera makten till kommunstyrelsen.
De oroliga tjänstemännen är besvikna över detta.
Mörkrets hjärta: Foreign affairs av
Gunnar Stensson
Den elitistiskt grå amerikanska tidskriften Foreign Affairs är trots det tekniskt byråkratiska språket ofta intressant, vare sig den stöder eller kritiserar aktuell amerikansk politik, givetvis alltid med inriktning på att främja USA:s ställning i världen.
I mars/aprilnumret 2007 kan man till exempel läsa en sakligt tung och förödande kritik av Washingtons politik på Afrikas Horn, såväl i Darfur som i Somalia. I detta VB-nummer koncentrerar vi oss på dess synpunkter på Somalia.
VB publicerade i början av året tre artiklar om Somalia under rubriken Mörkrets hjärta. Nu besannas de förutsägelser man kunde göra redan i julas, i samband med den etiopiska invasionen: krig, förstörelse, mänskligt lidande, massiva flyktingströmmar och hat.
I den amerikanska propagandan handlar det förstås om ”krig mot terror” för fred och demokrati. Sådan propaganda går hem hos dem som blundar, oftast aggressivt. Foreign Affairs ger en annan bild.
Det skrämmande är att den svenska regeringen och större delen av riksdagen, liksom massmedia, anammar den amerikanska propagandabilden. SÄPO jagar ”terrorister” och ”illegala kombattanter” bland svenska medborgare i Addis Abebas ökända fängelseburar.
Övergångsregeringen beskrivs som legitim, trots att den är ett instrument för amerikansk och etiopisk aggressionspolitik.
De islamiska domstolarna betecknas ”islamister”.
Somalia och den etiopiska imperialismen
Etiopisk imperialism har djupa rötter. När Afrika delades i slutet av 1800-talet fördubblade Etiopien sin areal med utländska vapen som landet fick tillgång till i samband med stormakternas ”scramble for Africa”. Bland annat erövrades det somaliska Ogaden.
2001 förklarade George Bush att Etiopien är USA:s främsta allierade i kriget mot terror.
2005 fick Etiopien 460 miljoner dollar (multiplicera beloppet med sju så får du krontalet) eftersom ”landet är av strategisk betydelse för USA på grund av sitt geografiska läge” och ”en hävstång för stabiliteten på Afrikas Horn i kriget mot terrorismen”
Därför har USA inte heller ingripit mot Etiopiens kränkningar av fredsavtalet med Eritrea som pågått sedan 2002. Etiopiens svek kan när som helst leda till krig. Krigshotet har förvandlat Eritrea från en lovande demokrati till ett av världens mest auktoritära länder.
I Somalia har Washington stött krigsherrar för att de å USA:s vägnar ska jaga ”terrorister”. Krigsherrarnas organisation kallas ”The Alliance for the Restoration of Peace and Counterterrorism”. Den har i åratal erhållit 150 miljoner dollar i månaden från Washington.
Samtidigt har Washington gett mycket mindre till humanitär hjälp i Somalia, ojämförligt mindre än till andra länder i regionen.
”Bush-administrationen har föredragit att skapa ett strategiskt partnerskap med krigsherrar i jakten på några få terrorister i stället för att bidra till att bygga upp en fungerande stat.”
Några månader av fred i Somalia
Under 2006 lyckades de Somaliska Domstolarna med stöd av befolkningen i Mogadishu och stora delar av södra Somalia skapa en regim av fred och stabilitet. Det var en traditionell islamisk regim som i likhet med Saudiarabien tillämpade sharialagar.
Befolkningen godtog den. Vägspärrarna togs bort. Handeln inom landet började åter fungera. En viss utveckling kom till stånd.
Många somaliska flyktingar återvände hem till jul eftersom det var första gången på åratal som det var möjligt. Bland dem befann sig flera svenskar.
På julafton angrep den etiopiska invasionsarmén, utrustad med moderna amerikanska vapen och understödd av flyg från amerikanska hangarfartyg. Ännu ett irakiskt kaos skapades med död och förintelse och nya massiva flyktingströmmar.
Foreign Affairs sammanfattar det så här i sitt aprilnummer 2007:
”Domstolarna hade skapat fred och stabilitet. Deras nederlag återgav makten i Mogadishu till de krigsherrar som plundrat Mogadishu under större delen av de två senaste decennierna.”
Tidskriften skriver också: ”Beslutet att understödja Etiopiens militära invasion utan att utveckla någon bredare politisk strategi var ett förstummande misstag, särskilt när man betänker USA:s erfarenheter i Irak.”
”USA:s luftangrepp mot islamiska stödjepunkter i södra Somalia har gjort Somalia till ett mycket intressantare mål för al Qaeda än det var tidigare; de har nu under lång tid kunnat rekrytera islamister dit.”
De sämsta elementen från Irak-strategin
Foreign Affairs vill ha en annan politik i Somalia:
”I stället för att som hittills förlita sig på militärt våld, upplysningar och återkommande ingripanden från Etiopien, anti-islamistiska krigsherrar och en svag övergångsregering måste regeringen i Washington inta en mer nyanserad hållning.
Den bör samarbeta med EU, AU, Arabförbundet och FN:s utvecklingsorgan för att förmå parterna att förhandla fram en överenskommelse mellan övergångsregeringen, klanledarna i Mogadishu och de islamiska domstolarna.”
”Bush-administrationen har i stället tillgripit sporadiska militära aktioner och stöd till diktatorer utan att ha någon bredare plan att tillgå.
Därmed kombinerar den de sämsta elementen från Irakstrategin med de smutsiga allianserna under kalla krigs-eran.”
Hur och när den nya politiken ska etableras framgår inte i Foreign Affairs. Man anar att det inte förväntas ske förrän George W Bush lämnar den politiska scenen.
Det lär bli svårt och ta lång tid att återvinna förtroendet. Tills vidare har USA skapat ett nytt krig i världen, ett krig som kommer att vara i minst två år till. Omvärldens protester har varit lama.
Det andra millenniets största katastrof hittills var när George W Bush genom fiffel tillskansade sig och sitt anhang (Cheney, Wolfowitz m fl) presidentmakten i USA.
Den näst största var hans återval.
I mars/aprilnumret 2007 kan man till exempel läsa en sakligt tung och förödande kritik av Washingtons politik på Afrikas Horn, såväl i Darfur som i Somalia. I detta VB-nummer koncentrerar vi oss på dess synpunkter på Somalia.
VB publicerade i början av året tre artiklar om Somalia under rubriken Mörkrets hjärta. Nu besannas de förutsägelser man kunde göra redan i julas, i samband med den etiopiska invasionen: krig, förstörelse, mänskligt lidande, massiva flyktingströmmar och hat.
I den amerikanska propagandan handlar det förstås om ”krig mot terror” för fred och demokrati. Sådan propaganda går hem hos dem som blundar, oftast aggressivt. Foreign Affairs ger en annan bild.
Det skrämmande är att den svenska regeringen och större delen av riksdagen, liksom massmedia, anammar den amerikanska propagandabilden. SÄPO jagar ”terrorister” och ”illegala kombattanter” bland svenska medborgare i Addis Abebas ökända fängelseburar.
Övergångsregeringen beskrivs som legitim, trots att den är ett instrument för amerikansk och etiopisk aggressionspolitik.
De islamiska domstolarna betecknas ”islamister”.
Somalia och den etiopiska imperialismen
Etiopisk imperialism har djupa rötter. När Afrika delades i slutet av 1800-talet fördubblade Etiopien sin areal med utländska vapen som landet fick tillgång till i samband med stormakternas ”scramble for Africa”. Bland annat erövrades det somaliska Ogaden.
2001 förklarade George Bush att Etiopien är USA:s främsta allierade i kriget mot terror.
2005 fick Etiopien 460 miljoner dollar (multiplicera beloppet med sju så får du krontalet) eftersom ”landet är av strategisk betydelse för USA på grund av sitt geografiska läge” och ”en hävstång för stabiliteten på Afrikas Horn i kriget mot terrorismen”
Därför har USA inte heller ingripit mot Etiopiens kränkningar av fredsavtalet med Eritrea som pågått sedan 2002. Etiopiens svek kan när som helst leda till krig. Krigshotet har förvandlat Eritrea från en lovande demokrati till ett av världens mest auktoritära länder.
I Somalia har Washington stött krigsherrar för att de å USA:s vägnar ska jaga ”terrorister”. Krigsherrarnas organisation kallas ”The Alliance for the Restoration of Peace and Counterterrorism”. Den har i åratal erhållit 150 miljoner dollar i månaden från Washington.
Samtidigt har Washington gett mycket mindre till humanitär hjälp i Somalia, ojämförligt mindre än till andra länder i regionen.
”Bush-administrationen har föredragit att skapa ett strategiskt partnerskap med krigsherrar i jakten på några få terrorister i stället för att bidra till att bygga upp en fungerande stat.”
Några månader av fred i Somalia
Under 2006 lyckades de Somaliska Domstolarna med stöd av befolkningen i Mogadishu och stora delar av södra Somalia skapa en regim av fred och stabilitet. Det var en traditionell islamisk regim som i likhet med Saudiarabien tillämpade sharialagar.
Befolkningen godtog den. Vägspärrarna togs bort. Handeln inom landet började åter fungera. En viss utveckling kom till stånd.
Många somaliska flyktingar återvände hem till jul eftersom det var första gången på åratal som det var möjligt. Bland dem befann sig flera svenskar.
På julafton angrep den etiopiska invasionsarmén, utrustad med moderna amerikanska vapen och understödd av flyg från amerikanska hangarfartyg. Ännu ett irakiskt kaos skapades med död och förintelse och nya massiva flyktingströmmar.
Foreign Affairs sammanfattar det så här i sitt aprilnummer 2007:
”Domstolarna hade skapat fred och stabilitet. Deras nederlag återgav makten i Mogadishu till de krigsherrar som plundrat Mogadishu under större delen av de två senaste decennierna.”
Tidskriften skriver också: ”Beslutet att understödja Etiopiens militära invasion utan att utveckla någon bredare politisk strategi var ett förstummande misstag, särskilt när man betänker USA:s erfarenheter i Irak.”
”USA:s luftangrepp mot islamiska stödjepunkter i södra Somalia har gjort Somalia till ett mycket intressantare mål för al Qaeda än det var tidigare; de har nu under lång tid kunnat rekrytera islamister dit.”
De sämsta elementen från Irak-strategin
Foreign Affairs vill ha en annan politik i Somalia:
”I stället för att som hittills förlita sig på militärt våld, upplysningar och återkommande ingripanden från Etiopien, anti-islamistiska krigsherrar och en svag övergångsregering måste regeringen i Washington inta en mer nyanserad hållning.
Den bör samarbeta med EU, AU, Arabförbundet och FN:s utvecklingsorgan för att förmå parterna att förhandla fram en överenskommelse mellan övergångsregeringen, klanledarna i Mogadishu och de islamiska domstolarna.”
”Bush-administrationen har i stället tillgripit sporadiska militära aktioner och stöd till diktatorer utan att ha någon bredare plan att tillgå.
Därmed kombinerar den de sämsta elementen från Irakstrategin med de smutsiga allianserna under kalla krigs-eran.”
Hur och när den nya politiken ska etableras framgår inte i Foreign Affairs. Man anar att det inte förväntas ske förrän George W Bush lämnar den politiska scenen.
Det lär bli svårt och ta lång tid att återvinna förtroendet. Tills vidare har USA skapat ett nytt krig i världen, ett krig som kommer att vara i minst två år till. Omvärldens protester har varit lama.
Det andra millenniets största katastrof hittills var när George W Bush genom fiffel tillskansade sig och sitt anhang (Cheney, Wolfowitz m fl) presidentmakten i USA.
Den näst största var hans återval.
Rödgrön enighet – och oenighet av
un
Vid Tekniska nämndens möte i veckan som gick behandlades förslag till budget för år 2008 och de därefter följande två åren.
Den rödgröna gruppen var enig om att gå emot borgarnas förslag om taxehöjningar i kollektivtrafiken. Enig var man också mot den politiska majoritetens förslag att lägga ut höjningen av vattentaxan enbart på den fasta avgiften. Av tradition vill de rödgröna att den rörliga delen ska väga tyngre, eftersom hushållen själv i stor utsträckning kan påverka den delen.
Nej till blomsterprogram från borgarna
Tekniska förvaltningen hade föreslagit att nämnden, utöver den givna budgetramen, skulle begära 1,2 miljoner kr för blomsteranläggningar. Det ville inte borgarna, men de rödgröna röstade enhälligt för. Vidare ville förvaltningen att nämnden skulle begära 1,5 miljoner för förbättrat gatuunderhåll och 1 miljon extra för parkunderhåll. Borgarna är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och röstade emot, medan de rödgröna även här var för.
Oenighet
Förslag fanns om att ändra färdtjänsttaxan, vilken i vissa resrelationer (de kortare) kommer att bli en höjning. Här ville Demokratisk Vänster och v att färdtjänsttaxan successivt ska anpassas till taxan i den allmänna kollektivtrafiken. S och mp röstade tillsammans med borgarna igenom den nya taxan.
Trädets år 2008
Oenigheten inom den rödgröna bestod även i andra budgetfrågor. Demokratisk vänster, som enbart har en ersättarplats i nämnden och därmed normalt sett saknar röst- och yrkanderätt, pläderade för att en miljon extra skulle begäras utöver förvaltningens förslag för att göra år 2008 till ”Trädets År” i Lunds kommun. Dvs. DV vill göra en rejäl satsning på åter- och nyplantering av träd och sätta trädens betydelse för tätortsmiljön i fokus under år 2008.
Stimulans till ökad biltrafik
Vidare förespråkade DV att nämnden skulle besluta avslå förslag till investeringar i trafikplats Råby och Sydöstra vägen. Dessa anläggningar kommer att kosta skattebetalarna i runda slängar 120 miljoner kronor – pengar som i stället kunnat användas för investeringar i miljövänlig spårtrafik. Avslag ville DV också ha på investeringar på 9 miljoner i en rondell och en gc-tunnel i korsningen Förhandlingsvägen-Riksväg 16. Investeringens främsta syfte är att öka framkomligheten för biltrafiken till Nova Lund. Beklagligtvis hakade inget av de övriga rödgröna partierna – och än mindre borgarna, förstås – på DV:s förslag. Men det har de en ny chans att göra när förslagen i juni kommer på kommunfullmäktiges bord för beslut.
Den rödgröna gruppen var enig om att gå emot borgarnas förslag om taxehöjningar i kollektivtrafiken. Enig var man också mot den politiska majoritetens förslag att lägga ut höjningen av vattentaxan enbart på den fasta avgiften. Av tradition vill de rödgröna att den rörliga delen ska väga tyngre, eftersom hushållen själv i stor utsträckning kan påverka den delen.
Nej till blomsterprogram från borgarna
Tekniska förvaltningen hade föreslagit att nämnden, utöver den givna budgetramen, skulle begära 1,2 miljoner kr för blomsteranläggningar. Det ville inte borgarna, men de rödgröna röstade enhälligt för. Vidare ville förvaltningen att nämnden skulle begära 1,5 miljoner för förbättrat gatuunderhåll och 1 miljon extra för parkunderhåll. Borgarna är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och röstade emot, medan de rödgröna även här var för.
Oenighet
Förslag fanns om att ändra färdtjänsttaxan, vilken i vissa resrelationer (de kortare) kommer att bli en höjning. Här ville Demokratisk Vänster och v att färdtjänsttaxan successivt ska anpassas till taxan i den allmänna kollektivtrafiken. S och mp röstade tillsammans med borgarna igenom den nya taxan.
Trädets år 2008
Oenigheten inom den rödgröna bestod även i andra budgetfrågor. Demokratisk vänster, som enbart har en ersättarplats i nämnden och därmed normalt sett saknar röst- och yrkanderätt, pläderade för att en miljon extra skulle begäras utöver förvaltningens förslag för att göra år 2008 till ”Trädets År” i Lunds kommun. Dvs. DV vill göra en rejäl satsning på åter- och nyplantering av träd och sätta trädens betydelse för tätortsmiljön i fokus under år 2008.
Stimulans till ökad biltrafik
Vidare förespråkade DV att nämnden skulle besluta avslå förslag till investeringar i trafikplats Råby och Sydöstra vägen. Dessa anläggningar kommer att kosta skattebetalarna i runda slängar 120 miljoner kronor – pengar som i stället kunnat användas för investeringar i miljövänlig spårtrafik. Avslag ville DV också ha på investeringar på 9 miljoner i en rondell och en gc-tunnel i korsningen Förhandlingsvägen-Riksväg 16. Investeringens främsta syfte är att öka framkomligheten för biltrafiken till Nova Lund. Beklagligtvis hakade inget av de övriga rödgröna partierna – och än mindre borgarna, förstås – på DV:s förslag. Men det har de en ny chans att göra när förslagen i juni kommer på kommunfullmäktiges bord för beslut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

