Sju flickor från Alnarp av Gunnar Stensson

Bup-området ser ut som ett slagfält. Väldiga schaktmaskiner kryssar runt på den frusna jorden som trasats sönder av skyttegravsliknande diken, där man lägger ner rör för att dränera området. Så gott som all vegetation närmast ån är avverkad. Svarta högar av jord, stockar, rötter och ris avtecknar sig skarpt mot den vita snön. Klostergårdens och Järnåkras höghus dominerar perspektivet mot Lund. Tidigare skymdes de av växtligheten.
Debatten i Sydsvenskan den senaste veckan om byggplanen och utbyggnaden har lett till att Byalaget uppmärksammats mer än vanligt.
I fredags kom en delegation bestående av sju blivande landskapsarkitekter för att sätta sig in i läget. De skulle göra en utredning om Klostergården som ett led i sin utbildning.
Vi träffades på Klostergårdens konditori och ägnade sedan ett par timmar åt en rundvandring under vilken vi framför allt studerade den ursprungliga planen för Klostergårdens tio kvarter men också tittade på parkeringsplatsen, där skidbackehusen ska byggas, och förstås på Bup-området.
En ihjälsvulten gås satt fast i isen på Höje å, men en talgoxe hade börjat sjunga sin tvåtoniga vårsång och utanför mitt fönster har skatorna tagit itu med att förbättra sitt gamla risbo.
Landskapsarkitekterna gillade Byalagets huvudlinje att bygga höghus på asfalt utanför Klostergårdens idrottsplats och behandla naturområden som Bup med omsorg och hänsyn när man uppför bostäder där. De var kritiska mot vad som skedde nu. Det var rolig och hoppingivande episod.
På söndagen publicerade Sydsvenskan en artikel om betydelsen av natur i städer. Lund är sämst i klassen med endast 8 procent grönområden, långt underlägsen Stockholm och Malmö. Efter vandaliseringen av Bup-området finns kanske bara 7 procent kvar.
Men med ändringar i planen och ett medvetet miljö-arbete är det möjligt att på sikt återställa en del av skadan.
Byalaget har årsmöte den 1 mars. Alla är välkomna. Vi vill gärna förnya vår styrelse, som till stor del består av gamla uvar från Göte Bergströms tid. Speciellt har vi behov av en kassör för att förvalta vår löjligt obetydliga kassa.
En service som vi bjuder på är att bli upptagen på vår utskickslista. Då kan man t ex läsa och diskutera vår verksamhetsplan för det kommande året som kommer att publiceras den närmaste veckan.
För att komma med på listan behöver man bara mejla till gstensson@hotmail.com.

Musen som röt av Bengt Hall

När budskapet är magert tar man till brösttonerna. En gammal lärdom som jag gärna applicerar på ett av riksdagens småpartier, kristdemokraterna. Partiet är specialist på att hitta slående metaforer med syfte att sälja luddigt budskap. Först ut var deras självbild; KD värnar om ”verklighetens folk”. Dvs i motsats till andra partier som representerar eliterna torgför partiet vanliga människors önskningar och behov. Men vad är vanliga människor? Är det pingstvännerna som vill att staten ska förbjuda aborter? Är det Svensson som är rädd för att de nya svenskarna ska införa sharialagar i Sverige och som är benägen att rösta på Sverigedemokraterna? Är det stöddige Sture som tycker att homoäktenskap är äckligt och borde förbjudas?

Nu har Göran Hägglund insett att han måste konkretisera sig. Han har förstått att bilden av ett parti som flirtar med Sverigedemokraternas väljare därmed är uppenbar. Så nu förtydligar han sig och för fram metaforen ”Kvoteringsoffensiv”. (DN 7/2). Eliten (staten) vill bestämma hur föräldrarna ska ta hand om sina barn. Förslaget om kvoterad föräldraförsäkring med syfte att bättre fördela föräldraledigheten ur ett jämställdhetsperspektiv blir till en gigantisk kontrollapparat. ”Medborgarna ses som statsegendom i stället för att staten ses som medborgarnas tjänare”, skriver Hägglund.

Förvisso är kvotering av föräldraförsäkringen ingen lätt eller självklar fråga. Det finns olika uppfattningar om detta hos alla övriga partier. Men för KD är jämställdhet något som staten inte ska lägga sig i. Samtidigt vill KD att staten ska förbjuda aborter och samkönade äktenskap. I de frågorna ska inte människornas egna önskningar gälla.

Men Hägglund nöjer sig inte med detta. ”Kvoteringsoffensiv väntar efter en rödgrön valseger” är hans budskap. Dvs på område efter område kommer en rödgrön allians att lägga sig i ”vanliga människors” liv och styra och reglera, förmodligen efter elitens preferenser. Visst, så blir det säkert. Varje politiskt beslut innebär ju styrning och i många fall kvotering. Frågan är alltid vem som tjänar på det och vad som är rättvist. Om kristdemokraterna får råda får vi (om jag nu tar i lite) köra vår bil hur fort som helst på vägarna. Barnen behöver inte gå i skolan och vem som helst får börja läsa medicin på högskolan. Aga blir åter tillåten liksom prostitution. Och varför inte tillåta skjutvapen i var mans hem. Och varför ska staten få påverka oss vanliga människor med sina TV-kanaler (man har ju gubevars kvoterat kanalfördelningen). Nä, låt de privata initiativen få råda så blir den amerikanska våldskulturen än mer cementerad hos det svenska folket.

Låt oss kvotera bort Hägglund och kristdemokraterna den 19 september!

Ett land utan folk till ett folk utan land Genialt men lögnaktigt slagord av Per Roijer

EU bör införa målinriktade sanktioner mot Israel. Det sa den f d EU-parlamentarikern och författaren Per Gahrton vid ett offentligt möte hos Demokratisk Vänster i Lund i söndags.

Jag talar inte om en total bojkott av Israel, det är inte möjligt, sa han. Utan om målinriktade åtgärder. EU har sanktioner mot 20 olika stater för brott mot mänskliga rättigheter, förtryck av folk och av handelsskäl, men inga sanktioner alls mot Israel.

Per Gahrton förevisade FN:s förslag till delning av Palestina i en judisk och en arabisk stat 1947. Man kan undra hur läget hade varit i dag om arabstaterna hade sagt ja, sa han.

Per Gahrton är ordförande för Palestinagrupperna i Sverige.
- Omvärlden måste tvinga Israel att förstå att fulla medborgerliga rättigheter inte kan utesluta vissa delar av befolkningen. I Israel ges fullt medborgarskap endast på etniska grunder. - Folkrätten måste gälla i alla länder, man kan inte ha undantag för något land. Då är det ingen folkrätt utan anarki, sa han.

Nyorientering
Per Gahrton tycker sig se en viss nyorientering i omvärlden när gäller hållningen till Israel. Uppgraderingen av Israels associationsavtal med EU har skjutits upp tills vidare. I Sverige kan man se tidningsrubriker som i klartext talar om fördrivningen av den palestinska befolkningen 1948, och i Israel börjar unga judiska värnpliktiga protestera mot trakasserierna mot den palestinska befolkningen.
Tre EU-länder, Tyskland, Storbritannien och Holland, bromsar de flesta påtryckningar mot Israel. Mera palestinskvänliga är Spanien, Frankrike före Sarkozy, Belgien och Italien.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt är väl insatt, men gjorde mer innan han blev utrikesminister, anser Per Gahrton.

Genialt och lögnaktigt
Gahrton talade vid mötet om konfliktens historiska bakgrund i Demokratisk Vänsters studieserie om konflikten mellan Israel och Palestina.
"Ett land utan folk, till ett folk utan land." Aldrig har historien sett en mer genial och lögnaktig paroll, sa han.
Per Gahrton är författare till två encyklopediska verk, "Kampen om Palestina" (1970) och "Palestinas frihetskamp" (2008).
- När jag kontaktade förlaget första gången sa förläggaren "tror du inte att den där konflikten snart är löst?" berättade Gahrton inför ett 60-tal åhörare.
- När jag kom andra gången, sa han ingenting.

Den judiska frågan
Parollen om det obefolkade landet tillskrivs den sjunde brittiske earlen av Shaftesbury, Anthony Ashley Cooper, en engelsk politiker som upprördes över pogromerna i Östeuropa och drev på för att judarna skulle få bilda en egen stat i Palestina. Detta var tiden för Krimkriget i mitten av 1800-talet, och långt före det nazistiska folkmordet på judarna.
Men parollen användes också flitigt av den sionistiska rörelsen, vars rötter i sin tur sträcker sig tillbaka till den begynnande nationalismen under tidigt 1800-tal.
Journalisten och författaren Göran Rosenberg beskriver i "Det förlorade landet" hur judiska filosofer och religiösa ledare redan på 1800-talet diskuterade vad de kallade den judiska frågan, alltså frågan om det judiska folket skulle integreras i Europas stater eller sträva mot en egen stat.
Rosenberg tillbringade en stor del av sin skoltid i Israel.
De undersökningskommissioner som den sionistiska världskongressen sände ut berättade att Palestina var ett ganska välutvecklat och tättbefolkat land, som ingick ottomanska väldet under sultanen i Konstantinopel.
"Bruden är vacker, men hon är redan upptagen" påstods rapportörerna ha sagt.
Den judiska invandringen till Palestina från Europa och Asien började redan på 1800-talet.
När Storbritannien släppte protektoratet Palestina 1948, hade sionisterna bara lyckats köpa 7 procent av marken.
- Man får komma ihåg att detta var kolonialtiden, sa Gahrton. Det ansågs normalt att lägga beslag på land.

Auschwitz blev avgörande
Hitlers massmord bäddade för statsbildningen. Auschwitz fick västmakterna att svänga och föreslå en delning av Palestina i en judisk och en arabisk del.
Arabländerna sa nej, delningen missgynnade kraftigt den arabiska befolkningen.
- Man kan fundera över hur utvecklingen blivit om de sagt ja den gången, sa Gahrton.
Sovjet röstade för en delning, de första sionisterna uppfattades som socialister.
Utdrivningen av palestinierna är numera väl känd och dokumenterad, även av historiker i Israel. Den israeliska författaren Susan Nathan har beskrivit hur lite den judiska befolkningen tagit till sig av sin tidiga historia. Omvärlden ändrar gradvis sin syn. En bra illustration gavs vid Per Gahrtons föredrag. En åhörare hävdade bestämt att inte en enda arabisk familj hade tvingats lämna sitt hem ofrivilligt. En annan berättade hur han efter flera decennier återvänt till familjens tidigare bostad i Jaffa, knackat på och fått dörren i ansiktet av den kvinna som bodde där idag.
En åhörare ansåg att Europas skuld till judarna borde betonas mer. Då är väl arabvärldens skuld lika stor, invände en annan. Inte riktigt, svarade Gahrton. Koranen har en välvillig hållning till både judar och kristna. De kristna har däremot under århundradena emellanåt gjort det judiska folket ansvarigt för att ha dödat Guds son.

Welcome to America av Birgitta Frostin

Lyfta – läskigt.
Landa – en lättad utandning.

Efter åtta timmar i luften, över England, ett par timmar med öppet Atlanthav där nere under oss, äntligen sen Kanada och östkusten ner till Washington DC och så den mjuka dunsen - Dulles Airport. Det allra värsta är öppna havet – nu är allt över, för denna gången. Bara några tumavtryck i passkontrollen.
Så, helt oväntat, händer det. Jag anmodas stiga åt sidan, förs in i ett stort rum, ställ väskorna där vid väggen, sitt där borta!
Ett hundratal mänskor är samlade, de som står upp och de som anländer i en oregelbunden ström får ordern, sitt där, stå inte upp, ställ väskorna där borta vid väggen! Jag som är glad och euforisk efter min bärande längtans landning, för jag vänjer mig ju aldrig vid de lånade vingarna, tränger mig in i bänkraden, detta gör mig ingenting, bara en liten stunds väntan på en förklaring av ett missförstånd, osten, sillen, svenska godiset i enkilospåsen, kan det vara det? Bredvid mig ser jag den pyttelilla babyn, och så den unga mamman, hon är förtvivlad, men alldeles tyst, vad har hänt? Jag frågar henne om hon vet något om detta overkliga rum, om alla oss. Hon berättar, men så tyst att jag med möda uppfattar – jo, hon har amerikanskt medborgarskap, hon är från Ghana och har sitt nyfödda barn med sig tillbaka till Amerika, men barnet är ju fött i ett annat land, nu har hon väntat hela eftermiddagen på ett besked, hon är livrädd, får ingenting veta, hon reser sig för att torka bort en tår och sen byta på det undersköna barnet, det oskyldiga, någonstans bakom bänkraderna lägger hon ner detta barn på golvet för blöjbytet, hon vet ingenting om deras framtid.
Jag reser mig upp, måste sträcka på armarna och benen, måste ha koll på mina väskor med sin ost och sill, de står kvar långt där borta, måste flytta dem närmare, vågar jag? Mitt på den öppna golvytan står en äldre kvinna och ropar förtvivlat, på ryska, varför måste jag vara här, mitt barnbarn väntar på mig, hur ska hon få veta att jag finns här, hon förklarar för mig att hon bara kan stå eller ligga, hon är nyopererad och har ont, hon får order att sätta sig med oss andra, hon vägrar, står kvar, personalen rusar runt henne, till slut kommer en tolk och föser henne bryskt mot väggen mot väskorna. Från högtalaranläggningen hör vi: Welcome to the United States of America.
På min andra sida sitter en engelsk läkare. Han berättar att detta är tredje gången han förts in i detta rum. ”De tycks tro att jag byter tummar mellan mina resor, men varför skulle jag göra det? Jag har 24 timmar på mig, min patient väntar på mig och transporten tillbaka hem till England, nu har halva tiden gått, min patient vet naturligtvis ingenting om detta!”
Jag kallas fram till disken, tre timmars väntan är över, men på vad? Fem gånger får jag besvara frågan om NÄR jag far tillbaka hem, mitt svar är detsamma varje gång. Så hämtar jag mina väskor, med osten och sillen och godiset. Jag lämnar kvinnan från Ghana, den ryska kvinnan, läkaren bakom mig. I högtalaren hör jag: Welcome to the United States of America!
Utanför står Felix, min svärson. Vi faller lättade i varandras armar. Han berättar för mig vad som hänt, någon anställd på en flygplats i Amerika har i dagarna låtit ett besked läcka ut på nätet. Det handlade om de nya säkerhetsföreskrifterna mot terrorism, de nya så smarta sätten att avslöja terrorister. Satt jag alldeles nyss omgiven av terrorister, babyns unga mamma, den sjuka ryskan, eller läkaren med alla sina tummar?
Några veckor senare, på juldagen det där året satt vi tillsammans med Felix´ vänner i det fina huset uppe i Rockville, värden för festen pensionerad efter många års arbete på IMF, femtiotalet vänner med barn i alla åldrar, alla från Nigeria. Vin och tårtor, och så den enorma platteven på väggen: vi följde historien om den unge mannen från Nigeria som precis försökt kapa planet på väg till Detroit. Enkelbiljett hade han köpt, fadern hade anat oråd och kontaktat myndigheterna. Men de hade ju fullt upp på annat håll, en svensk kvinna med insmugglad ost, en sjuk ryska, en man med för många tummar.

Lögnarparadoxen, universalmaskinen, slaget om Atlanten och homofobin av Gunnar Stensson

Allt som står i Veckobladet är lögn. Tänk ett ögonblick på den satsen. Den är ett exempel på vad som ibland kallas lögnarparadoxen. Om allt som står i Vb är lögn så är påståendet att allt som står i Vb är lögn också en lögn. Lögnarparadoxen kan formuleras kortare: jag ljuger.
Lögnarparadoxen upptäcktes redan av de gamla grekerna. Den kan tyckas vara en spetsfundighet, ett rent teoretiskt skämt. Men med dess hjälp knäckte britterna den tyska Enigma-koden under andra världskriget. När kommunikationen mellan de tyska ubåtarna och deras centrala ledning 1941 dechiffrerades blev det möjligt för Storbritannien att så småningom vinna slaget om Atlanten. Tusentals sjömäns liv räddades.
Att det blev möjligt var Alan Turings förtjänst. Det var han som i underrättelsecentralen på Bletchley Park byggde den maskin, ”the Universal Machine”, som besegrade Enigma och ledde till ”the Making of the Modern Computer”, för att låna en boktitel av John Agar. Churchill besökte anläggningen för att tacka för prestationen. Alan Turing satt och stickade när premiärministern dök upp.
Om datorns ursprung vet sannolikt Göran Persson och Sten Henriksson mycket mer än jag, som ofta är i hård konflikt med min egen enkla dator.

David Lagercrantz bok Syndafall i Wilmslow, nyss utgiven i pocket, handlar om universalmaskinens uppkomst. Men dessutom skildras den homofobi som under 1950-talet växte till en farsot av paranoia och fördomar i hela västvärlden. I USA härjade senator McCarthy. Storbritannien hade skakats av spionaffären 1951 då Burgess och Maclean flydde till Sovjetunionen. CIA och MI5 jagade kommunister och homofiler. Att vara homosexuell och att vara kommunist betraktades som två sidor av samma mynt.
Alan Turing som var gay drabbades av paranoian. Han dömdes till behandling med ett kvinnligt könshormon. Förföljelsen och förödmjukelsen drev honom till självmord. Han blev bara 42 år.
David Lagercrantz bok beskriver den polisutredning som blev följden. Den utvecklas till en sorts resa genom Alan Turings tänkande och historia. En spännande och pedagogisk resa.
1950-talets homofobi var något nytt. Visst, fördomarna hade existerat tidigare, men under 50-talet fick de en politisk dimension och en ny aggressivitet. Också i Sverige. Vilhelm Mobergs rättsrötekampanj hade uppenbara inslag av homofobi som inte bara riktades mot kungen och etablissemanget. Det uppmärksammade jag inte förrän någon påpekade det, kanske 20 år senare.
När jag sökte efter egna erfarenheter av 50-talets tidsanda fann jag först ingenting, men så småningom dök en liten skärva upp. En solig septemberdag 1955 träffade jag och några kamrater en irländare på tillfälligt besök i Lund. Vi satt på Håkanssons konditori och diskuterade på stapplande engelska irländsk litteratur, framför allt Joyce och Synge. Irländaren skulle till Stockholm men var tvungen att övernatta i Lund. Eftersom han inte hade någonstans att bo lät jag honom sova i mitt rum på Bytaregatan. Han reste tidigt nästa morgon. Långt senare märkte jag att somliga personer börjat undvika mig. Så småningom förstod jag varför. Men det fick inga konsekvenser och var snart glömt.

”Det går inte över” var rubriken på en ledare i Aftonbladet i söndags av Åsa Petersen. Hon redovisar en enkätundersökning bland 3000 unga hbt-personer. 32 procent av dem hade någon gång avstått från att gå ut av rädsla att bli illa behandlade på grund av sin könsidentitet. 57 procent hade någon gång utsatts för sexuella övergrepp, men bara var tionde hade anmält det för polisen. Flera av dem var missnöjda med bemötandet de fick.
Unga utsätts fortfarande för samma intolerans som drev Alan Turing i döden!
I dagarna ska statens Ungdomsstyrelse lägga fram en utredning om unga hbt-personers hälsa.
Åsa Petersen menar att varje svensk stad borde ha en egen frizon för hbt-ungdomar. Det borde vara en självklarhet i en ungdomsstad som Lund. Men arvet från 1950-talets politiska homofobi lever fortfarande.
Alan Turing var helt öppen med sin sexuella identitet. Han menade att den främjade hans kreativitet. När den medicinska behandlingen utplånade hans drift ville han inte längre leva.
David Lagercrantz bifogar i sin bok en omfattande lista över den litteratur som behandlar Alan Turing. Bland författarna återfinns också Wilhelm Agrell från Genarp som skrivit ”Venona – spåren från ett underrättelsekrig”.

VB artikel väcker reaktioner

Artikeln från Demokratisk Vänsters möte med Jan Hjärpe med rubriken Jan Hjärpe om rädslan för islam "Det handlar om maktutövning" har väckt reaktioner. På vår blogg har det influtit ett antal kommentarer som återges här för de som inte brukar läsa VB i bloggformatet. De flesta är på danska. Det tycks som om dessa frågor är ännu hetare i vårt grannland än i Sverige.
Veckans nummer innehåller en artikel från DV:s möte med Per Gahrton. Om vi får samma reaktion på denna så får vi kanske lära oss stava till "Ugeavisen" eller nåt sånt.

-------------------------------------------------

WilliamJansen sa...
Med al respekt, men Jan Hjarpes kommentarer er noget vås i det omfang at det omtaler Danmark.
Disse ord kommer fra en person, som stemte på en muslimsk kandidat fra venstrefkøjen ved sidste valg:
Det danske demokrati er velfungerende. Vi har en fri debat, hvor kritik af Dansk Folkeparti er udbredt og foregår uden konsekvenser, forfølgelser o.l. Islam tages der ulykkeligvis for let på, og Islam-kritikere er ulykkeligvis forfulgt. Men ingen af de store aktører i det danske politiske liv går fri af kritik, og alle kritikere går fri af forfølgelse.
Dansk Folkeparti er ikke et racistisk parti, og de hverken ønsker eller evner etnisk udrensning. Dansk Folkeparti er et demokratisk parti, dedikeret til brugen af demokratiske midler.
Der er ingen angst for Islam i det danske samfund, men en udbredt religionsskepsis, som manifesterer sig i en kritik, som er meget lig den kritik, som Kristendommen regelmæssigt udsættes for. Kristendomskritik er en integreret del af det danske samfund, og hvis Islam skal integreres i det danske samfund, så følger Islam-kritik med. Det er der da også mange muslimer, som har lovprist (bl.a. Naser Khader).
...og ja, Islam er ikke uforanderlig. Det er derfor at det er umagen værd at kritisere Islam. Kritik er et udtryk for respekt. Kritik er et udtryk for at vi tror på at du kan vokse. Islam-kritik er et udtryk for respekt for Islam. At behandle Islam med fløjlshandsker er et udtryk for ringeagt for Islam.

Bjovulf sa...

Hur Fan i H. går det at bli så där dum och okunnig, även för en svensk "intellektuel" ? :-)
Kanske borda man fråga svenska FOLKET, vad de tycker för en gångs skuld? Ska alla som råkar att ta seg til Sverige - även utan reel grund! - kunna få bli svensk medborgere, oavseet vad man kommer med av medelålders kultur, vansinniga krav och rasistiskt bråk-religion (Ni vet vilkan)- ?

Vivian sa...

Danmark ser ud til at score højt på den svenske hadeliste.
Her har jøderne fået noget af en rival.

Ördög sa...

Visst borde det svenska folket få säga sitt. Om ett drygt halvår kommer Sverige att få en ny statsminister, som i obegåvning och opportunism passerar alla sina föregångare i landets sekellånga historia. Ty det är vad svenska folket vill.
Sista stycket i Hjärpes långa predikan är dagsens sanning om man klipper bort ändelsen "fobi":
"Det handlar om makt. Människor är inte medvetna om att ISLAM handlar om maktutövning."

Bjovulf sa...

@Ordög
Är det kanske Mona Stahlin du tänker på? :-)

Martin sa...

Att han ens har mage att påstå att Islamofobin har Parallell till antisemitismen!!!!!!???!!
När islams dominans i malmö och dess effekt på stadens svenskar med judisk religion visar att det inte är en fobi det är tala om?!!?

Spydpigen sa...

”— Det är diskutabelt om man i längden kan räkna Danmark som en demokrati”, siger Jan Hjärpe, tidligere professor i islamologi i Lund. En sjov udtalelse fra et land, der har et komplet udemokratisk og kaotisk valgsystem på niveau med en bananrepublik!
Gud ved om han er en af de EU-Monet-professorer, som blev ansat til politisk overvågen af de universitetsstuderende?
Hjärpe har i årevis drevet propaganda for ”fredens religion”.
Udtalelsen om Danmark faldt ifølge Lunds Veckoblad på et møde 1.2.10, arrangeret af Demokratisk Vänster i Lund i partiets lokale i Magle Lilla Kyrkogatan.
Hjärpe forklarer ikke, at ordet ”demokrati” tolkes vidt forskelligt i forskellige partilinjer, men det turde vel også være almen kendt.
For kommunister og andre extreme marxister dækker ordet ”demokrati” over det stik modsatte: diktatur som i Sovjet, Østtyskland, Rumænien, Kina, Nordkorea etc.
Det svenske parti ”Vänstern” med Ohly i spidsen er kommunistisk, og dette lokale Lundparti må vel høre til på samme fløj, kamoufleret eller ikke.
Så vist har Hjärpe ret: Danmark er ikke et demokrati, set fra Magle Lilla Kyrkogatan.
Til gengæld kaster Hjärpe sig ud i forklaring af de to græske ord ”demos” og ”ethnos”, der udgør to forskellige begreber. Ifølge mit græske leksikon betyder ”demos” folket som masse, og ”ethnos” folk som folkestamme og/eller nation.
Men ordet nation er uartigt og uanstændigt i Hjärpes politiske hjernevindinger, så han harcelerer i stedet over ”nationalromantik” og ”Skansen”, ligesom ”Sveriges Måna” (Mona Sahlin) udtrykte sin dybeste foragt for den svenske midsommerfest! Det skal vel få ”demos” til at le med for at vise, at de er med på akademikerfjollerierne.
Jeg er sikker på, at de fleste svenskere langt hellere vil have nationalromantik og sang på Skansen end alt det kaos og had, som indvandringen og politikerne har forårsaget.
Ethnos har fællestræk, som holder folkestammen sammen, siger Hjärpe. Det kan være ”språk, avel, ras, religion eller något annat som anses avgörande” (f.ex. fælles historie, men det er nok heller ikke politisk-korrekt).
”Ethnos leder, som vi sett, till förödande konsekvenser och etnisk rensning”, slynger emeritussen ud som en yderst tvivlsom og ubegrundet konklusion, næsten i stil med Erasmus Montanus. Han fortæller videre, at der er ”ethnos” (d.v.s. en folkestamme) i mange stater, hvilket altså ifølge Hjärpe må føre til ”etnisk udrensning” – af hvem? Af en anden folkestamme naturligvis. Hvor kommer den fra? Og hvorfor og hvordan? Det er vel ikke nogen, som er trængt ind på andres mark?
Pludselig siger Hjärpe: ”I Danmark vill Dansk Folkeparti lagstifta om att 30 procent av allt kött som tillagas inom äldrevården ska vara danskt fläskkött”. Et øjebliks måben: tænker han på svinenes ”ethnos” - ? Nej, han vil åbenbart bevise, at Dansk Folkeparti som ”ethnos”, folkegruppe, ifølge hans facitliste vil drive ”etnisk udrensning” ved hjælp af flæskesteg!!!
Og jeg som troede, at det gjaldt om at sikre danske gamlinger deres livret i en verden, hvor fremmede madvaner trænger sig på!!!
Han fortsætter: ”Den danska regeringen inför allt fler av Dansk Folkepartis på ethnos grundade krav. Det är därför tveksamt om Danmark i längden kan räknas som en demokrati,”
Nej, ikke ifølge den marxistiske tolkning af ordet ”demokrati”.
Hjärpe snakker videre om Sverigedemokraterne (- for det er jo valgår -), som han vil kalde Sverige-ethnokraterne. Tja, hvorfor ikke. De holder jo på den svenske folkestamme, ethnos, mens alle andre partier går ind for multiethnos.
Kald det bare ”propaganda”, at ”majoriteten är hotad av minoriteten”. Det er Sverigedemokraterne sandelig ikke ene om at pege på i Europa. Der er voksende organisationer og partier, som erkender dette faktum. I Europa udlægges majoriteten gerne som Europas befolkninger, og minoriteten som muhammedanerne, men med tanke på islams omfang på jordkloden er den modsatte tolkning nok mere rimelig: minoriteten, som tilmed retsligt ikke må forsvare sig og knapt nok bruge sin grundlovsfæstede ytringsfrihed, er SVENSKERNE, og den truende majoritet er MUHAMMEDANERNES islam.
Hjärpe, så du ikke TV i går aftes 5/2, hvor et ungt pigebarn,”GhoGha”, fra Iran sang sine frustrationer mod det iranske styre ud i rappertakt for et stort publikum i Stockholm, skønt det kan koste hende livet, da regimet i Teheran føler sig truet! Og kender du ikke historien om den trojanske hest? Eller ved du ikke, hvad en Femte Kolonne er?
Det handler om magtudøvelse, skriver du.
Hvor har du ret, Hjärpe. Det handler om magt. Besætternes magt og befolkningernes reaktion- for at beholde det, de ejer og holder af.

Palestina-Israel - Konfliktens historia

Välkomna till öppet möte med Per Gahrton Ordförande i Palestinagrupperna i Sverige.
Söndag 7 februari kl 15.00 ABF:s lokal Trollebergsvägen 7, ingång från Gasverksgatan
Arrangör: Demokratisk Vänster i samarbete med ABF

Affisch

Kulturtips

A GAME OF YOU
Den belgiska teatergruppen Ontroerend Goed återkommer med en ny utmanande föreställning av om att förlora och finna sig själv genom andras ögon.
Lör 06 feb kl. 14:00 och 20:00
Läs mer

Simon Boccanegra av Verdi
The Metropolitan Opera direktsänt via satellit på Spegeln i Malmö och på Kino i Lund 6 februari kl 19
Läs mer

Sveriges största Iranska hiphop-festival — Voices of Change
På Babel 6 februari kl 19.00-22.00
Läs mer

SCENFEST. Borgerlig Personlighet
Teaterhögskolans avgångsstudenter spelar sina egna projekt.
Sön 07 feb kl. 15:15
Läs mer

Skaffa mig en tenor
På Lunds Stadsteater 7 februari kl 18.00
Läs mer

Operatic Performance - Impromans och Vansinnessånger
På Palladium 8 februari 19.30
Läs mer

Doc Lounge.Lund
OLA SVENSSON SUPERSTAR
På Mejeriet 9 februari 19.
Läs mer

Lysande Lisa Larsson!
På Palladium 10 februari 19.30
Läs mer

Roman Andrén
Redo för ett möte i jazzdjungeln?, Onsdag 10 februari kl 21.00 på Babel
Läs mer

Solveig Slettahjell Slow Motion Orchestra
Firad norsk sångerska med högintressanta medmusiker, Onsdag 10 februari kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Läs mer

Dansstationens Turnékompani
Succén från i höstas är tillbaka! Made in Sweden handlar om de stora känslorna, om att göra saker på riktigt, ärligt och oförställt. På Dansstationen, Palladium 11-12 februari.
Läs mer

Miriam Aïda Trio
Svenska visor i brasiliansk tappning. 11 februari kl 20.00 på Inkonst.
Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teatr Weimar 12 februari - 7 mars.
Läs mer

Tangoliv
På Lilla Teatern i Lund 12 och 13 februari kl. 19:00.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Notiser

Alexandra Coelho Andoril skriver kulturprogram för vänsterpartiet.
Hon ställer dessutom upp som kandidat till riksdagen för vänsterpartiet, det kan bli spännande att fälja kulturpolitiken framöver. Veckobladet rekommenderar ännu en gång hennes lysande bok ”Mäster” om August Palm och socialdemokratins födelse i Sverige.
Vi uppskattar också hennes make Alexander Andorils bok om Hans Blix och hans arbete för att förhindra USA:s angreppskrig mot Irak genom att avslöja propagandalögnerna om massförstörelsevapen. I synnerhet nu, när Tony Blair försöker skyla över sina absurda påståenden (t ex det att Saddams missiler kunde nå London på 45 minuter) som ledde till krigsutbrottet genom att beskylla Hans Blix för att ha sagt ”än det ena än det andra”.
Makarna Coelho Andorils gemensamma alster under pseudonymen Kepler uppskattar vi mindre. Visserligen spännande, men långt! De får trösta sig med inkomsterna.

2000-talets rasism
”Den rasism som vuxit fram på 2000-talet är ett system för att stänga folk ute som vi motiverar med värden. Vi vill fortfarande utplåna förment underlägsna kulturer men vi gör det idag genom att hänvisa till antiterroristlagar, migrationsekonometri och medborgarkontrakt i stället. Dagens rasism sveper sig i en täckmantel av att vilja skydda universella värden, men på ett sätt som av en händelse råkar vara extremt ekonomiskt fördelaktigt för oss i västvärlden.”
Katrine Kielos i DN-recension av Stefan Jonssons essäsamling ”Rapport från sopornas planet”.

Soldater avslöjar övergrepp
DN:s Nathan Shachar rapporterar den 1 februari om den israeliska soldatorganisationen Shovrim Shtika som på måndagen avslöjade en rad övergrepp begångna av israeliska soldater i Gaza och på Västbanken.
Särskilt kvinnliga soldater härdas genom att tvingas knuffa, slå eller spotta på palestinier. Det sker i vardagssituationer vid passkontroller på övergångsställen och liknande. Deras anmälningar leder bara till nedtystanden.
Ett exempel: Palestiniern Kaanan J Akira tvingades stå i solen under åtta timmar. De israeliska soldaterna urinerade på honom och slog sönder hans nya cykel. De spelade in det hela på sina mobiltelefoner.
Nathan Shachar menar att detta och liknande avslöjanden är mer förödande för Israel än Goldstone-rapporten.

Mordet i Dubai

I Dubai mördade den israeliska underrrättelseorganisationen Mossad nyligen den höge Hamas-ledaren Mabouh. Han var Hamas förbindelseofficer med Iran. Även hans föregångare mördades. Mord är en viktig ingrediens i staten Israels politik. Det finns israeliska kommentatorer som ifrågasätter mord som politiskt vapen.
Gunnar Stensson

Besinning inför valrörelsen av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets årsmöte lockade lite fler medlemmar i år än i fjor, 25 mot 21. Procentuellt var det en ännu större förbättring eftersom medlemsantalet hade fortsatt att sjunka, från 113 till 103.
En viktigare skillnad var debatten. Mötet var visserligen lika långt, åtta timmar inklusive lunchrast, men de tydliga motsättningar som då kom till synes i diskussionen om de rödgröna partiernas samarbete hade i princip försvunnit. Liksom många av deras mänskliga bärare, som nu har lämnat Lund eller proriterade annat framför årsmötet. Det innebar också att de viktigare valen gjordes med acklamation. Till ordförande omvaldes Daniel Stolt som 1 mars för övrigt ersätter Olof Norborg som kommunal partiföreträdare. Först vid valet av valberedning fanns det alternativ men Niklas Selberg, som har varit en av de mest stridbara nytraditionalisterna, blev bara andrasuppleant. Och Mikael Persson omvaldes inte till revisor trots att han kandiderade, även om motivet inte var politiskt utan att revisionen var besvärlig att genomföra när de berörda inte fanns på samma ort.
Mycket av diskussionen handlade om valet. Partiets aktuella opinionssiffror manade till besinning, fast ett förslag att reservera mer pengar för att kunna hantera ett fall ur riksdagen röstades ner. ”Så illa kan det ändå inte gå, så bra politik som vi har.” Därmed finns det relativt mycket pengar att spendera på valrörelsen vilket delvis kompenserar svårigheten att engagera medlemmarna. Lund är inte den enda V-föreningen och V är inte det enda partiet med detta dilemma och denna lösning.
Att det kommunala arbetet har stor volym och god kvalitet vittnade många om, och den tjocka samlingen pressklipp styrkte det förra. Men insikten fanns att detta inte automatiskt omsätts i ett gott valresultat. Liksom i rikspolitiken står två tydliga block mot varandra i kommunen även om Miljöpartiet ofta markerar en egen hållning. Med Demokratisk vänster verkar det vara lättare, och Mats Olsson vädrade försiktigt tanken att få in företrädare för DV och Feministiskt initiativ på V-listan så att inte de rösterna ska gå till spillo för det rödgröna blocket. Men det pekades genast på svårigheter, av personlig-psykologisk art men också att tiden för en uppgörelse var mycket knapp och att det inte var säkert att en sådan skulle godkännas av Vänsterpartiets styrelse.
Det valdes ombud till den distriktskonferens som ska fastställa riksdagslistor för Skåne. Anmärkningsvärt var att valberedningen inte hade funnit någon i Lund som var beredd att toppa listan för Södra Skåne, allra minst förra valets förstanamn Marta Santander. Fast Ibrahim Kakahama berättade att hans kurdiska vänner öppet spekulerade i möjligheterna att kryssa in honom i riksdagen. Den synen på representation är inte ovanlig i andra politiska kulturer och Sverige lär få se mer av sådant.
Som avslutning sjöngs inte Internationalen.

Jag hade fel! av Sven-Hugo Mattsson

Inför budgeten som togs i juni, för Lunds kommun, spådde Mats Olsson, Vänsterpartiet, att den borgerliga, eller anständiga regeringen, skulle tillföra kommunsektorn stora pengar. Den här gången fick Mats rätt, du sköt mitt i prick Mats. Själv trodde jag att Borg skulle säga till kommunsektorn: ni har egen beskattningsrätt. Jag hade fel!
Dessa pengar plus att ekonomin har gått mycket bättre än prognos innebär att prognosen nu säger att vi får överskott för 2010.
Sen förstår jag inte varför Mats menar att Vänsterpartiet hade den mest realistiska budgeten av alla partier. De andra vänsterpartierna (jag föredrar det ordet eftersom S knappast är gröna) hade väl minst lika realistiska budgetar. Du hade rätt, Mats, om att regeringen skulle komma med stora pengar, men när de väl kom, kom de ju till alla partier, inte bara till Vänsterpartiet.

Frågor
En viktig fråga här blir varför den kommunala budgeten tas redan i juni? Med en svajig ekonomi blir det ju alltid fel att ta en budget ett halvår innan den skall gå igång. Varför tas budgeten innan den statliga budgeten tas? Det är möjligt att det finns praktiska orsaker till att man tar budgeten tidigt för att kunna planera verksamheten. Men nivån på k-skatten borde tas i november liksom den gjorts tidigare. Hade det gjorts så hade vi inte behövt gissa vad staten skulle bistå med.

Framåt
Det viktiga nu är at titta framåt. Om bara några månader skall det läggas en ny budget, inför 2011. En viktig budget eftersom den också är en valbudget. Vi får räkna med, med tanke på den förbättrade ekonomin, att högern kommer att föreslå ytterligare skattesänkningar och därmed nerskärningar. Detta får vi räkna med att förhålla oss till.
Jag tycker att vänstern borde undersöka möjligheten att lägga en gemensam budget. Jag uppfattar att vi är så pass eniga att vi med kompromisser borde kunna komma överens. Att lägga en gemensam budget innebär inte att var och en av parterna kan föra fram sina hjärtefrågor. Om man går ut och talar om at man vill regera tillsammans så tycker jag faktiskt att man har en viss skyldighet att gemensamt lägga en budget. Åtminstone en rambudget för var och en av nämnderna.
Vi bör tillsammans visa på vad olika taxehöjningar, busstaxan, kolonitaxan med flera taxor, slår mot de med lägst inkomster, för pensionärer för barnfamiljer. Vi borde tillsammans gå ut och visa att en k-skattehöjning inte alls slår särskilt hårt mot de med låga inkomster, vi måste visa att k-skatten är kraftigt progressiv. För den som har en löneinkomst respektive pensionsinkomst på 10.000 kr blir skattehöjningen bara 20 respektive 28 kr om vi höjer skatten med 40 öre. Jämför det med högerns taxehöjningar.
Sven-Hugo Mattsson
demokratiskt vänster

Drömmar på taket av Bengt Hall

I tisdags var det dags igen. Doc Lounge på Mejeriet. Den här gången visades filmen om husockupationerna i Lund 1969. Det är fyrtio år sedan så det blev en nostalgiresa. Bland den ungdomliga publiken syntes en och annan mogen man och kvinna som lite nyfiket spanade in sig själv eller kompisarna från den tiden.

Ivan Loftrup-Ericson, som gjort filmen, hittade journalfilmer från husockupationerna och kompletterade med intervjuer med några av de som var med. Det var tre ockupationer som ägde rum 1969: på Västra Mårtensgatan, Kiliansgatan och Råbygatan. Mest uppmärksammad var den på Kiliansgatan. Det var där aktivisterna tvingades upp på taket.
Intressant är ju att de agerade för ett allaktivitetshus och nu satt vi i ett sådant dvs Kulturmejeriet. Så på ett sätt blev aktionerna lyckade. Fast jag vet inte om deras aktioner 69 hade någon betydelse för vad som sedan hände. Kanske för att idén om ett underifrån styrt kulturhus fick näring och levde vidare. Dagens husockupationer har ju haft ett annat uttalat syfte, nämligen att visa på bostadsbristen och att det finns lediga hus och lägenheter.
Vilka var aktivisterna? Jag kunde bara urskilja ett bekant ansikte på bilder som visades. Fanns vänsteraktivisterna från 68 med? Nej jag tror inte det med några undantag. För mig, som varit aktiv i det mesta som hände i det som kallas studentrevolten var det aldrig aktuellt att delta. Min bild är att husockupanterna var yngre och mer anarkistiska. Det var mer spontanistiska aktioner än de vi tidigare sysslat med vilket också bekräftades av de som deltog. Det fanns också i filmen en koppling till aktionen, dvs den anlagda branden, mot rättspsykiatrin på S:t Lars..
Att det gått några år syns på klädsel, mängden poliser, polisens agerande och arrogansen hos ledande politiker. Det skulle vara intressant att få veta hur dagens ockupanter upplever konfrontationerna med polismakten till skillnad från 1969. Den som representerade dagens ockupanter menade att de hela tiden vilseleddes av politikerna. De blev lovade dialog om bostadssituationen. Det enda de fick var besked om var hur de kunde få socialbidrag.
En eloge åt dokumentärfilmsaktivisterna! Initiativet får kanske ses som en efterföljare till den nu insomnade filmstudion i Lund. Det kändes ju lite vemodigt när den försvann efter så många år. Och vem vet – husockupationerna kanske fortsätter.

Israels och Hamas brott mot krigets lagar av Lars-Anders Jönsson

För drygt ett år sedan inledde Israel en militär offensiv in över Gaza för att få slut på Hamas raketbeskjutningar av södra Israel. Redan i januari 2009 anklagade människorättsorganisationer Israel för att ha använt ammunition med fosfor i tätbefolkade områden. Israels militär svarade med att en utredning skulle påbörjas. En FN rapport har därefter kritiserat båda sidor för brott mot krigets lagar och begärt att Israel respektive Hamas utreder och svarar på anklagelserna.
Israel har nu förklarat att uppgiften att fosforgranater använts mot bebodda områden i Gaza varit korrekt och också ”straffat” en general och en överste med en skriftlig reprimand.
För en utomstående känns det utdömda straffet inte stå i proportion till brottet. Det mest logiska vore att Israel efter att ha erkänt brottet visar på vilka åtgärder de vidtar för att förhindra en upprepning. Är det i internationell lag förbjudet att använda rökgranater med fosfor i tätbefolkade områden borde man ju inte ha denna typ av ammunition med in i Gaza som i de aktuella områdena är tätbefolkade. Detta gäller för övrigt de flesta områden i Israels omgivning. Hamas och Hizbollah föredrar ju att slåss i eller intill befolkningen. All fosfor ammunitionen i Israel borde kunna förstöras.
I Hamas svar sägs att dödandet av tre civila i Israel var ”ett misstag”. Målet för raketattackerna var militära anläggningar! Hamas tar således inte på sig något ansvar. De skickade i väg raketer före kriget, under kriget och efter kriget. Träffsäkerheten vid dessa raketangrepp är obefintlig, på grund av bland annat vapnens kvalitet, vilket innebär att de kan hamna var som helst. Med andra ord Hamas avfyrar raketer utan att ta ansvar för var de slår ned. De bryr sig inte. Det viktiga för dem är att visa på att de kan skjuta in över Israel. Att de inte har besegrats.
I veckan svarade Israel på nya raketbeskjutningar med ett flyganfall mot de tunnelsystem som bland annat för in nya vapen till Gaza. I Bangkok stoppades ett flygplan från Nordkorea med last av vapen, bland annat raketer. Och så kan det fortsätta. Raketer och därefter bomber, nya raketer och nya bomber…
Konflikten kan inte lösas av vare sig Israel eller palestinier. Ett initiativ måste tas innefattande USA, Ryssland, Kina och regionala makter som Egypten, Syrien, Jordanien och Turkiet. Men finns viljan hos alla dessa? Det är kanske det allvarligaste brottet, att inte agera och stoppa detta till synes eviga krig.

Man on wire av Gunnar Stensson

Filmen om den franske lindansaren Philippe Petits tilltag att balansera på en wire spänd mellan World Trade Centers tvillingtorn är långt ifrån någon actionfilm.

Tvärtom. Till stora delar består den av lekfulla förberedelser i fransk natur, amatörmässigt filmade av dem som medverkade i äventyret. De berättar hur de sakta kom till insikt om projektets absurda och livsfarliga konsekvenser efter att från början ha fångats av det galna och kanske geniala i Philippe Petits vision. En komisk höjdpunkt nås när en av dem plötsligt slås av insikten och i panik och lycka rusar nerför alla trapporna i skyskrapan, äntligen fri från den galna förtrollningen.
De minutiösa och besvärliga förberedelserna beskrivs utförligt. De pågår delvis parallellt med att tornen byggs. Gamla journalfilmer visar hur sjok av stålstavar elegant fogas till varandra i de alltmer svindlande konstruktionerna.
Den 7 augusti 1974 händer det. Wiren är spänd och Philippe Petit tar steget ut, 400 meter över trafiken nedanför. Alla är andlösa.
Efteråt skingras gruppen. Det är en stund av sorg och tomhet. Allt är slut. Tills filmen 35 år senare rekonstruerar episoden. Också en film kan vara en maskin att tänka med.
Här nämns ingenting utanför det som berättas. Philippe Petit störtade inte.
Men hundratals andra skulle hoppa från brinnande fönster. Vi ser att sjoken med stålstavar som fogas till varandra är just de som störtade in i varandra den 11 september.
Vi som var aktiva under Vietnam-tiden minns hur vi uppfattade tornen som ett USA-imperialismens monument: World Trade center. Kanske Babels torn, dömt att falla.
Vi minns att president Nixon tvingades avgå den 9 samma augustimånad, två dagar efter den franske lindansarens prestation.
När vi ser Philippe Petits och hans kamraters årslånga förberedelser kan vi inte hålla ifrån oss medvetandet om de än mer minutiöst gjorda förberedelserna åren kring millennieskiftet, förberedelser som faktiskt observerades av amerikansk underrättelsepersonal.
Vi som ser filmen minns hur vi såg tornen störta i realtid i tv. Jag minns att jag hörde berättas hur en pojke ur millennieskiftets tokvänster jublade högt vid anblicken.
Vi vet att det fanns skäl till att attentatet genomfördes. Och vi vet att det för alltid förvandlade världen.
I en oskuldens tid spände en clown och lindansare tillsammans med sin fästmö och sina vänner en lina mellan två träd i en hage för att träna inför sin uteslutande estetiska och narcissistiska prestation, som inte skulle sätta någon annans liv på spel än hans eget. Vi ser det och sörjer den tid som flytt.

Vad vilja nya arbetarepartiet – egentligen? av Bengt Hall

Alliansen och främst moderaterna försöker framstå som välfärdens beskyddare. Jobbpolitik var slagordet i kontrast till motståndarsidans bidragspolitik. Nu försöker Reinfeld och Borg också ta över arbetarrörelsemål som högre löner och mer inflytande på arbetsplatserna för vanligt folk. Men vi vet att inte har det blivit fler jobb, arbetslösheten har fördubblats sedan valet, skatterna har sänkts speciellt för välbeställda och sjuka och arbetslösa har som bekant piskan på sig.
Men jag tror inte att det är ökad välfärd eller fler jobb som är det väsentliga målet för det ”nya arbetarpartiet”. Det övergripande målet är att förpassa Sverige till artonhundratalets nattväktarstat (om jag nu tar i lite). Så mycket som möjligt av ekonomi och beslut ska flyttas från politiken och det allmänna till privata aktörer. Gamla klassiska välfärdsmarkörer tas över av marknaden. Apotek, skolor, sjukvård, äldrevård, dagis, tåg- och busstrafik, el, telefoni etc.
Nåja, de säger att förändringarna sker pga människors behov av valfrihet och för att skapa bättre och effektivare service. Idag finns det gott om exempel på att det istället blir krångligare, service försämras och översiktlig planering försvinner eller försvåras. Förr hade varje apotek information om medicinen fanns på annat apotek om det saknades på ditt apotek. Förr kunde man åka på SJ:s årskort överallt. Istället för trygghet får vi osäkerhet och ständig rädsla för att vi väljer fel. Istället för rättvisa får vi skylla oss själva. Och det blir lättare för arbetsgivarna att kringgå arbetsrätten speciellt LAS när samhällsservicen läggs ut på nya aktörer. Alltmedan statens medel pumpas in hos privata riskkapitalister som gör vinster av vår välfärd.

Jan Hjärpe om rädslan för islam av Per Roijer

— Det är diskutabelt om man i längden kan räkna Danmark som en demokrati.
Det sa professorn i islamologi Jan Hjärpe, i ett offentligt föredrag om islamofobi, rädslan för islam, i måndags.

Demokratisk Vänster i Lund arrangerade, och partilokalen på Magle Lilla Kyrkogata var sprängfylld, fullsatt till sista plats.
Föreläsningen ingick i Demokratisk Vänsters kampanj mot främlingsfientlighet, "För ett öppnare Lund".
Hjärpe gör skillnad på demokrati och ethnokrati. Sverigedemokraterna vill jag inte kalla annat än Sverige-ethnokraterna, deklarerade han.
All makt utgår ifrån folket, står det i Sveriges grundlag. Men "folket" är oklart definierat.
De grekiska orden "demos" och "ethnos" betyder båda folket, men har olika innebörd.

Demos – ethnos
Demos innebär alla människor, massan. I det svenska folket, demos, ingår samer och tornedalsfinnar, men däremot inte svenskamerikaner eller finlandssvenskar.
I ethnos avgörs tillhörigheten istället av gemensamma markörer. Markörerna kan vara språk, härstamning (Hjärpe använder ordet avel), ras, religion eller något annat som anses avgörande. Om markören i ethnos vore språk eller härstamning skulle både svenskamerikaner och finlandssvenskar tillhöra svenska folket, men däremot inte tornedalsfinnar eller samer.
Medborgarskap i Sverige är knutet till demos, men så är det inte i alla länder.
Ethnos har anknytning till själ, nationalromantik och Skansen i Stockholm, med rötter i 1800-talets nationalism. Ethnos leder, som vi sett, till förödande konsekvenser och etnisk rensning, sa Hjärpe.

Ethnos i många stater
I praktiken är ingen stat demokratisk till 100 procent. Estland och Lettland har språkkrav för att ge fulla demokratiska rättigheter, i Tyskland ger härstamning i praktiken företräde till medborgarskap; en volgatysk som inte pratar tyska har lättare att bli medborgare i Tyskland än den som har turkiska föräldrar -- även om den senare född och har bott i Tyskland i hela sitt liv. Saudiarabien ställer krav både på religion och härstamning för att ge medborgarskap. I Israel är härstamning en förutsättning för fulla medborgerliga rättigheter. I Danmark vill Dansk Folkeparti lagstifta om att 30 procent av allt kött som tillagas inom äldrevården ska vara danskt fläskkött.
Den danska regeringen inför allt fler av Dansk Folkepartis på ethnos grundade krav. Det är därför tveksamt om Danmark i längden kan räknas som en demokrati, anser Jan Hjärpe.

Avkrävas besked
Sverigedemokraterna ställer krav på svenskhet, även om det är otydligt vilka markörer de hävdar. En markör är religionstillhörighet, vilket i ett bara 30-årigt perspektiv tidigare skulle ha varit en omöjlighet i Sverige.
Inslaget av nationalromantik är stort hos både Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna.
— Politiker som pratar om folket borde avkrävas besked om huruvida de menar demos eller ethnos. Sverigedemokraterna vill jag inte kalla annat än Sverige-ethnokraterna, sa han.

Majoriteten påstås vara hotad
Kollektiva minoritetsrättigheter (som för samerna) strider mot demos, men är nödvändiga. Att majoriteten skulle ha minoritetsrättigheter är däremot orimligt, och därför ingår det i Sverigedemokraternas propaganda att majoriteten är hotad av minoriteten. De populistiska partierna är varandra lika i Europa. I Schweiz driver både FDU, Federala demokratiska unionen, och SF, Schweiziska folkpartiet, på för att i grundlagen införa ett förbud mot minareter i Schweiz. Det finns bara fyra minareter i Schweiz, så det är tydligt att saken gäller något annat.

Parallell till antisemitismen
De islamofobiska ideerna är en parallell till antisemitismen. Muslimerna eller judarna utgör ett hot, de ska ta över. Man utgår ifrån att religionstillhörighet är genetisk. Forskning visar däremot att religiös tro sällan förs vidare i nästa generation.
Man anför vad de religiösa skrifterna säger, som om det skulle finnas en direktlinje från bokstäverna till människorna. Jag får ofta frågan "Vad säger Koranen?", sa Jan Hjärpe.
— Då brukar jag hålla boken intill örat och lyssna. Och sedan svarar jag: "Ingenting!" Det är läsaren som hör.

Fel att religionen är oföränderlig
Det är en felaktig föreställning att religionen är enhetlig och inte förändras. Få företeelser förändras och omtolkas så snabbt som religionens innehåll, menar Hjärpe.
— Den kristna religionen i min barndoms Göteborg på 40- och 50-talet ser helt annorlunda ut i dag, sa han.
Det pågår en försvenskning av islam. Det pågår en sinisering av islam i Kina. Religionerna förändras. En uttalad feministisk teologi är på att växa fram inom islam.
Det är ett misstag att tro att människor skulle göra som religiösa ledare säger. World Value Survey smular sönder föreställningen att människor vill ha teokrati (prästvälde) med diktatoriska ledare. Frågar man folk i den islamska världen anser 80-90 procent att demokrati och mänskliga rättigheter är viktiga. Det är en högre andel än i Sverige, sa Hjärpe.

Både sekulära och religiösa grupper
Islamofobin har både en sekulär och en religiös sida, där de profana grupperna ofta omedvetet hämtar inspiration från de religiösa. En del sekter, som Livets Ord, sprider islamofob propaganda i nya media, på hemsidor och oväntade former som serietidningar. Budskapet är ackompanjerat av ett starkt apokalyptiskt budskap. Jesus återkomst är nära, tiden är på väg att löpa ut. Uppenbarelsebokens Harmagedon, slutslaget mellan det goda och det onda, stundar. Som bevis tar man krigen, aids, naturkatastroferna, 11 september. Det finns en stark lobby för dessa tankar i USA, säger Hjärpe, och den är islamofob.
Den sekulära islamofobin, rädslan för islam, eldas under av grupper som har en politisk agenda. De finns i land efter land, i Bombay i Indien, på Balkan, i USA:s bibelbälte, i Holland, Belgien och Danmark. I Schweiz har den gamla fientligheten mot katolikerna överflyttats på muslimerna.

Det handlar om maktutövning
Inför den schweiziska folkomröstningen om ett grundlagsfäst förbud mot minareter gjordes en mycket sedd video av partiet FDU. Den visade ett fridfullt idylliskt alplandskap. Plötslig störs friden av en högtalarröst som på arabiska manar till bön.
På en affisch som uppmanar schweizarna att rösta ja till förbud mot minareter avbildas en hotfull kvinna i hijab mot en fond av minareter som sticker upp mot himlen som missiler.
Den bilden av islam är inte längre bort än att den svenska Nationalencyklopedin ville illustrera en artikel om islam som skrivits av Jan Hjärpe med "ett beslöjat fruntimmer med en kalashnikov".
— Jag fick hota med att dra tillbaka hela artikeln, om de inte bytte illustration.
Det handlar om makt. Människor är inte medvetna om att islamofobi handlar om maktutövning, säger han.

Partiledardebatten av L-A Jönsson

Såg i helgen partiledardebatten i TV. Ja nu har Maud Olofsson fått det partisystem hon strävade efter genom bildandet av den borgerliga alliansen. I mitten hos de borgerliga stod moderatledaren Reinfeldt och sökte se intelligent och erfaren ut. Så fort han tog till orda ställde sig de andra in i ledet med en slags salig beundran i blicken. Och här har han lyckats. Reinfeldt är den partiledare som väljarna har störst förtroende för.

I debatten blev Reinfeldt så ivrig att han försökte få oss att tro att sysselsättningen från september 2006 fram till nu ökat med cirka 100 000 jobb! Vad jag minns var det ingen bland politiker eller journalister som ifrågasatte siffrorna. Det man undrar är vad för känsla statsministern har för verkligheten. Är han så övertygad över den borgerliga politikens förträfflighet att han verkligen tror att Sverige som enda land skulle ha en ökad sysselsättning mitt inne i en lågkonjunktur? Detta vittnar om brist på eftertanke i kombination med desperation. Dagen efter justerades ökningen ner till cirka 10 000 jobb.

Sedan tycker jag att september 2006 som utgångspunkt för värdering av borgarnas sysselsättningspolitik är fel. Borgarnas budget lades väl först 2007 och slog igenom kanske sommaren samma år. Ser vi på SCB AKU statistik var antalet sysselsatta maj 2007 4.535.000 individer. Därefter minskade sysselsättningen i marginellt fram till december 2008. Under år 2009 sjönk sysselsättningen med ytterligare cirka 70 000 för att hamna på 4.452.000 jobb.
Här saknas uppenbarligen tillgång till statistik. Man kan fråga sig varför inte dessa viktiga siffror kan presenteras i tidningar eller TV direkt av SCB så att politikerna slipper lägga tid på att ljuga i media.

Lika irriterande är det när politikerna, och jag menar i detta fall främst borgarna, presenterar en politik som jobbskatteavdrag och säger att detta resulterar i fler jobb. Detta gör de utan att nämna vilka mekanismer detta triggar. Sänkt skatt påverkar naturligtvis konsumtionen men av vad, importerade platttisar eller utlandsresor? Vad betyder detta för inflation och kronans värde. Kanske sparandet också ökar hos dem som redan har pengar över. Allt detta skall sedan jämföras med effekterna av samma pengar investerade i offentliga jobb.

Sorgligt nog ser jag ingen debatt bland dem som borde vara proffs i ämnet, nationalekonomerna. En lundaekonom Åsa Hansson har ställt samman en rapport åt Svenskt Näringsliv som säger att statligt stöd är dyrt och ineffektivt. Är detta priset för att universiteten allt mer knyts till näringslivet?

Så kort över till oppositionens sida. I mitten står mamma Sahlin och supportar sina stödtrupper på höger och vänsterflygeln. Peter Eriksson var lugn och övertygande men Lars Ohly var inte så tokig han heller.

Den klart svagaste insatsen kom från Ohly när han skulle förklara varför vi skulle lämna Afghanistans kvinnor och barn i sticket och ta hem våra soldater. Ohlys inställning är partiets men det kan ju aldrig komma på tal att ett litet parti i ytterkanten skall tvinga igenom sin syn på en viktig del i vår utrikespolitik. Lars Ohly kunde nöjt sig med att förklara sin och partiets syn på Afghanistan insatsen men med tillägget att vi måste acceptera att majoriteten inom oppositionen har en annan syn.

Bibeln, Koranen och de bokstavstrogna av Gunnar Stensson

Jan Hjärpe påminde i sin föreläsning ”Rädslan för islam” om att Bibelns gamla och nya testamente och Koranen blivit tillhyggen för såväl kristna som muslimska fundamentalister i den politiska debatten. Det ger anledning till funderingar om vad dessa skrifter i själva verket är och vad de innehåller.
Jan Hjärpe liknade Bibeln och Koranen vid två korgar fyllda med tankar, berättelser, påståenden, poem. Människor och rörelser väljer ut olika delar av korgens innehåll. I kampanjen mot islam rycks citaten ofta ur sitt sammanhand för att fungera som politiska vapen.
En kvinna i publiken påpekade att kyrkan hade kunnat välja mellan den feminism som Jesus gav uttryck för och aposteln Paulus patriarkaliska ”kvinnan tige i församlingen”. Kyrkan hade valt Paulus patriarkalism.
Det val en människa eller rörelse gör definierar henne själv snarare än hennes motståndare.

Fundamentalister
Det finns förvisso både judiska och kristna fundamentalister likaväl som muslimska. Ändå är traditionen att omtolka och revidera lika gammal som urkunderna själva.
För en bibelläsare borde det vara principiellt omöjligt att bokstavstroget anamma allt som står skrivet eftersom Bibeln gång på gång förnekar och motsäger vad den nyss påstått. Gud ändrar sig. Inget konstigt med det.
De äldsta bibeltexterna skrevs på 800-talet f.Kr. Ungefär samtidigt som Iliaden och Odyssén nedtecknades. Det urval av texter som ingår i gamla testamentet gjordes av redaktörer omkring år 400.
Författarna är människor: historiker, poeter, krönikörer, profeter, filosofer, präster och jurister. De har utgått från generationers muntliga traditioner, berättelser, sånger, ritualer. De arbetade i vitt skilda historiska och politiska situationer. Ofta gjorde de tillägg, ändrade eller strök i materialet utifrån den situation de befann sig i.
Det finns god kunskap om när olika delar av gamla testamentet tillkom. Skapelseberättelsen skrevs t ex ganska sent, under den babyloniska fångenskapen. I Bibeln står den allra först.
Gud är i skapelseberättelsen en gud för hela mänskligheten. Det markerar en brytning med äldre berättelser där gud är en blodtörstig stamgud som bistår judarna i krigen mot andra stammar, som alla är försedda med sina lika grymma gudar. Segern beror på vem som förfogar över den starkaste guden.
Kungarnas gud och profeternas gud stod ofta emot varandra. De israeliska kungarna Sauls, Davids och Salomos gud var en förkämpe för den israeliska nationen. Profeternas gud kritiserade makten och de sociala orättvisorna och förespråkade empati, barmhärtighet och lika rättigheter.

Bokstavstro en form av idioti
Som Jan Hjärpe påpekade finns det olika frukter i bibelkorgen. I den israeliska tidningen Haaretz har jag läst texter av fundamentalister som bokstavligen uppmanat till utrotning av palestinska barn med hänvisning till bibeltexter. Samtidigt fördömer judiska intellektuella lidelsefullt kriget i Gaza som ett brott mot judisk etik och religion.
USA dräller av mordiska kristna fundamentalister, men Martin Luther Kings förkunnelse och stora delar av medborgarrättsrörelsen är direkt inspirerade av Bibeln.
För att vara bokstavstrogen, för att vara fundamentalist måste man vara idiot. Inte efterbliven, inte nödvändigtvis dum, men idiot. Idioter finns det gott om.
Det obehagliga i den debatt som nu förs mellan religiösa och ateister är, att många ateister faktiskt föreställer sig att kristna i allmänhet eller för den delen judar och muslimer bokstavligen tror, att påståenden, som gjordes av enskilda författare för bortåt 2500 år sedan, är guds ord. På det sättet kommer debatten på båda sidor att föras av bokstavstrogna fundamentalister.

Jesus skrev ingenting
Jo, det står på ett ställe att han skrev i sanden inför ett viktigt ställningstagande. Jesus var jude. Förmodligen avsåg han inte att stifta en ny religion. Han utgick från skrifterna, omtolkade och utvidgade dem som tidigare profeter. Tyvärr skrev han ingenting, utan det vi får höra om honom och vad han sagt är författat av andra människor mellan 50 och hundra år efter hans död.
Nya testamentets författare fortsatte revisionen av gud. Framför allt predikade de tanken att gud tillhörde mänskligheten, inte ett enskilt folk. Här är inte jude eller grek, här är inte man eller kvinna, här är inte fri eller slav utan alla är lika.

1000 och 22 år
Bibelns tillkomst tog mer än tusen år, Koranen blev färdig på 22. Enligt muslimsk tro är den en direkt kopia av en bok som finns i himlen. Texten dikterades för Muhammed av ängeln Gabriel.
Men innehållet är detsamma som i de bibliska skrifterna. De olikheter som finns förklaras med att bibeltexterna förvanskats. Moses och Jesus betraktas som föregångare till Muhammed. Evangelierna betecknar Jesus som Guds son. I Koranen är han en profet. Den siste och därför mest relevante profeten är Mohammed.
Koranen speglar den politiska och sociala situation som rådde på den arabiska halvön 600 e.Kr.
Ett problem med de religiösa skrifterna är naturligtvis att de fixerar texten i de förutsättningar som rådde i ett visst historiskt ögonblick. Det gör dem delvis obegripliga. Omtolkningar är därför ständigt nödvändiga.
Tanken att Koranen är en exakt kopia av ett himmelskt original kan leda till fundamentalism. Tanken att den bara innehåller fragment av det himmelska originalet öppnar för friare tolkningar.
Judendom, kristendom och islam är tre versioner av samma väldiga material. Det finns en rörelse som kallas Abrahams barn, tror jag. Den vill framhäva deras gemensamma arv och visa på det groteska i att tolkningen av dessa berättelser görs till ideologisk grund för en sorts lågintensivt världskrig.

Ett sjunde argument mot nolltaxa i kollektivtrafiken av Ulf Nymark

Det kan vara trevligt och nyttigt med återanvändning av debatter och argument. Gunnar Sandin argumenterade i Veckobladet nr 27 år 2007 mot Vänsterpartiets riksdagsgrupps förslag om nolltaxa i kollektivtrafiken. Nu tar han på nytt upp den tråden i förra veckans VB. Detta apropå ett förslag från V:s lokala styrelse om ”gratis kollektivtrafik”.

Förädling av argumentationen
Men Sandin inte bara återanvänder, han förädlar och vidareutvecklar sin kritik i sex argument mot nolltaxa. Jag finner samtliga argument tungt vägande och invändningsfria. Men jag anser mej föranledd att här återanvända ett påpekande som jag gjorde i anslutning till Sandins artikel för tre år sedan: Sandin missar ett synnerligen tungt argument mot nolltaxa: kollektivtrafiken är ingalunda miljö- och klimatneutral. (Se gärna VB nr 28/2007!)

Förorenaren ska betala
Merparten av kollektivtrafiken kommer inom överskådlig framtid att vara bussar. Och inom denna framtid kommer dessa inte, varken vid produktion av fordon eller vid produktion av resor, att vara kretsloppsanpassade. Visst, åka buss är mera miljövänligt än att åka bil. Men under bra många år framöver kommer drivmedlet för bussarna att vara diesel eller fossilgas. I Lund går de flesta bussar med fossilgas. Visst, fossilgas är bättre än diesel och bensin, men inte desto mindre påverkar det miljö- och klimat negativt med sina utsläpp. Alla andra föroreningar och utsläpp som bussar vållar behöver kanske inte nämnas här. Inte ens spårburen trafik, även om den är det minst miljöpåverkande kollektivtrafikslaget (om det inte är diesellok som drar vagnarna, förstås) är miljö- och klimatneutral.
Så länge kollektivtrafikresandet – med flyg, med tåg, med spårvagn, med buss – påverkar miljön negativt så bör det också kosta för den som nyttjar kollektivtrafiken att resa. Det ska inte vara gratis att förorena, inte ens för en kollektivtrafikresenär.

Gratis kollektivtrafik finns inte
För att klara nödvändiga investeringar i energisnåla kollektivtrafiksystem behövs både höjda skatter och höjda biljettpriser skriver Sandin. Visst är det så. Och man måste också väga in alternativa användningsområden för pengarna.
Jag har här använt uttrycket nolltaxa. Sandin talar – jag antar i V-styrelsens efterföljd – om ”gratis kollektivtrafik”. Tyvärr kan kollektivtrafiken aldrig bli gratis. Inte ens om alla partier enas om att man vill införa detta. Någonstans kostar det. Inte bara i form av negativ miljöpåverkan utan också utgifter räknat i konkreta kronor, i många miljoner kronor. För skattebetalarna.

Kostnaden för Lunds skattebetalare
Om nolltaxa infördes inom stadstrafiken i Lund skulle skattebetalarna i dagens läge behöva punga ut med ca 50 miljoner kronor ytterligare till stadstrafiken (hälften av stadstrafikens kostnader betalas redan i dag med skattemedel). Förmodligen skulle vid nolltaxa kostnaden bli ännu högre eftersom fler bussar skulle behöva sättas in för att stadstrafiken skulle klara av att svälja alla fotgängare och cyklister som gick över till att åka buss. Femtio miljoner är ingen orimligt stor summa i sej i Lunds totala budget. Men den måste ställas mot andra nyttigheter. Investeringar i energisnål spårtrafik t ex. Summan råkar också vara ungefär lika stor som kostnaden för att rusta upp kommunens parker till en acceptabel standard.

Klimatpopulism?
Vid en första anblick kan det förefalla vara höjden av miljövänlighet att förespråka nolltaxa i kollektivtrafiken. Men mot bakgrund av Sandins sex argument och mitt sjunde tillägg till dessa framstår det mera som i bästa fall en ansvarslös trafik- och miljöpolitik. I sämsta fall är det ren och skär klimatpopulism.
Ulf Nymark

Rädslan för islam

Nästa ämne i Demokratisk Vänsters seminarieserie om främlingsfientlighet är "Rädslan för islam - orsaker och konsekvenser". Inledare är Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds Universitet.
Måndag 1 februari kl 19
Demokratisk Vänsters lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.

Affisch

Studiecirkel om Afghanistan

Tillsammans med fredsnätverket Ofog arrangerar Kvarnby folkhögskola även denna sommar en sommarkurs som fokuserar på internationella konflikter, militarismen och fredsrörelsens motstånd. Kursen riktar sig till alla som är intresserade av fredsfrågor.
En smygupptakt blir en studiecirkel som arrangeras av Ofog i samarbete med ABF Malmö om Afghanistan. Inga förkunskaper behövs.
Väl mött!

Studiecirkel om Afghanistan
Sverige deltar i sitt första krig på tvåhundra år genom att delta i ockupationen av Afghanistan. Försvarsmakten i Sverige värvar intensivt soldater medan läget i Afghanistan förvärras allt mer.
Vi träffas och diskuterar krigets bakgrund och nuläge och försöker få en inblick i situationen i Afghanistan. Som utgångspunkt för studierna har vi den amerikanska journalisten Ann Jones´ bok Winter in Kabul som är på engelska. Vi planerar att ses vid tre tillfällen med start torsdagen den 11 februari. Hör av dig om du har frågor.
Länk där du kan anmäla dig

Per Gahrton föreläser

Söndagen den 7 februari kl 15 arrangerar Demokratisk Vänster ett möte om Israel - Palestina. Per Gahrton föreläser om konfliktens historia.

Krigets logik av Anders Davidson

Säkerhetssituationen i Afghanistan är sådan att valet som skulle ha genomförts i maj har skjutits fram till mitten av september.
Strax före nyår tog en självmordsbombare sju USA-soldaters liv. Svaret: elva dronerattacker i Pakistan. Resultat: 90 dödade.
Militanta islamister ska jagas och dö.
Befolkningen i byarna som drabbats uppger att många dödade var civila.
Krigets logik.
Det Sverige är en del av.

Transportkostnaden försumbar – men hur länge till? av Erik Kågström

Scan skickar griskött från Kristianstad till polska Swinousje där det skivas, saltas och röks och samma dag skickas tillbaka till Sverige i baconform (Efter Arbetet 15/1 2010). Tydligen är transportkostnaden i detta sammanhang försumbar. Man undrar då hur mycket oljan måste stiga i pris för att det inte längre skall vara lönsamt med färjetransporterna över Östersjön. 100, 120, 140 dollar per fat? Svaret får vi när Peak Oil inträffar och oljeföretagen inte längre kan producera de volymer olja som efterfrågas i världen. Att Peak Oil kommer är säkert. Mindre säkert är när det inträffar. Kanske om 10 år men kanske redan i år. Och vem vet. I en kommande lågenergiekonomi kan trenden vända och närslakterier dyka upp på löpande band.

Bra talibaner? av Anders Davidson

Den danske författaren Carsten Jensen svarar i Information på frågan om talibanerna var bra för afghanerna:
”Hvis jeg et øjeblik skal være filosofisk, vil jeg sige med spanieren Fernado Savaters ord, at Taleban var den frygtelige gud, som indførte en brutal orden, der gjorde ende på anarki og lovløshed. Hvis valget står mellem den totale lovløshed og fanatikere som Taleban, så vil Taleban fremstå som et bedre valg, fordi de lagde ulven, altså de lokale krigsherrer, i lænker. Alle mennesker har brug for lov og orden, men det er ikke det, vi har givet afghanerne. Hvad vesten gjorde, var at befri ulven for sine lænker, da vi invaderede landet.”

Dawit Isaak och ”War on Terror” av Gunnar Stensson

”De, som inte är med oss, är med terroristerna,” sa George Bush. Eritreas president Isayas Afeworki tog chansen, liksom många andra. Han upphävde demokratin, arresterade sina kritiker, betecknade dem som terrorister och slöt upp i ”War on Terror”. Eritrea hörde till ”de villiga” i anfallet på Irak 2003. Afeworki fick sin belöning. Som vapenbroder till president Bush kom han att åtnjuta politisk immunitet.
En av de som fängslades den där septembermorgonen 2001 var Dawit Isaak. De andra var 13 av Dawits kollegor och de demokratiska ledare han hyllat i sina artiklar. Under åren som gått sedan dess greps många fler. Och ingen ställdes inför rätta.
”War on Terror” upphävde folkrätten. Förbudet mot tortyr avskaffades. Av Pol Pot lärde CIA att praktisera waterboarding. Det blev en vanlig tortyrmetod. Frånsett smärta och ångest orsakar den lungskador, hjärtskador och hjärnskador. När metoden kritiserades ville Bush legalisera den.
”War on Terror” skapade Guantanamo. President Bush grep misstänkta och höll dem fängslade under vidriga förhållanden precis som president Afeworki. Obama kallas ”soft on terrorism” när han, hittills förgäves, vill stänga Guantanamo.
Att kidnappa personer och skicka dem till Guantanamo blev en inkomstkälla i Pakistan och Afghanistan. Agenter kidnappade människor i Europas städer.”War on Terror” möjliggjorde Abu Ghraib.
Diktaturer världen över, från Tjetjenien till Burma och Kirgisistan, fick en ursäkt för att tortera och mörda: de gjorde bara som USA. Det var OK.
Demokratierna böjde sig som under Hitler-tiden. Den svenska regeringen skickade Muhammed Al Zey och Ahmed Al Giza till de egyptiska tortyrkamrarna.
För grövre tortyr outsourcade CIA fångar till hemliga fängelser i länder som Jordanien och Saudiarabien, men också till länder i Europa, i regel forna öststater, ”villiga länder” som Polen eller Litauen.
Flertalet av de människor som greps är fortfarande fängslade. Många är för alltid fysiskt och psykiskt sönderbrutna. Många har plågats ihjäl.
Kampanjen ”Free Dawit” bygger på att Dawit Isaak är svensk, journalist och fängslad av en diktator i ett litet afrikanskt land. Det handlar om att befria en enda människa, att få hem en svensk medborgare. Just det uthålliga engagemanget för en enda individ är raka motsatsen till de rasistiska generaliseringar som ”War on Terror” bygger på.
Det är samtidigt nödvändigt att inse, att Dawit är en av många i ett världsomspännande förtryckarsystem. Det handlar inte bara om att få hem Dawit Isaak till Sverige.
För Dawit Isaak fortsätter ett lidande som nu har pågått i 3050 dagar. Det fortsätter på samma sätt för tusentals eller tiotusentals andra kvinnor och män i USA, Europa, Asien och Afrika. Free Dawit!
Gunnar Stensson

PS. Idag förhörs Tony Blair om sina lögner att Irak förfogade över massförstörelsevapen och samarbetade med Bin Ladin. Syftet var att få Storbritannien att ställa upp på USA:s sida i Irakkriget.
Han drev sin egen vapenexpert David Kelly till självmord. Biståndsministern Clare Short och förre utrikesminstern Robin Cook hoppade av i protest. De bör hedras! Heder också åt Hans Blix som hela tiden stod upp för sanningen, trots hot och tillvitelser från presidenter, premiärministrar och generaler!

Jag tvivlar på idrotten av Lucifer

Ja, jag har snott rubriken av Ivar Lo som gav ut en pamflett med den titeln och mycket riktigt blev utskälld. Faktum är att jag tvivlar t.ex. inte på motionsidrotten – jag har gått på Gerdahallen eller någon av dess föregångare så där i 40 år.

Det starkaste organiserade särintresset i landet
Nej, det jag är emot är elitidrotten och närmare bestämt politikernas svansande för idrottsbyråkratin. De senare vill nämligen alltid ha mer pengar och nya anläggningar. Nästan alla pengar idrottsrörelsen får kommer från våra skatter och då tycker man möjligen att Riksidrottsförbundets (RF) ordförandelön kunde vara lite mindre än 770 000. Anslagen brukar de motivera med att de har så omfattande ungdomsverksamhet och att de därvid visar så stort socialt ansvar. Jo, det finns undersökningar om det och det visar sig då att de mycket riktigt tar in många barn och ungdomar i ett år eller så, men sen sparkas de ut när de bästa ska matchas fram och lagen toppas. Och pengarna visar sig oftast gå åt till just elitens (i den här skalan klubbarnas representationslag) träningsläger, matchresor mm. Jag har inte hunnit läsa den, men så vitt jag förstår pekar Tomas Petersons idrottsutredning härom året (”Föreningsfostran och tävlingsfostran.” SOU 2008:59) i samma riktning.­– I mina ögon är RF det starkaste organiserade särintresset i landet, säger Tomas P, professor i idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning vid Malmö högskola (och i övrigt gammal vänsterman i Lund).

Fria parkeringsplatser, glöm det!
Men politikerna är alltså för fega för att våga säg emot klubbarna, det framgick senast av reportaget från tisdagens diskussion mellan politiker och idrottsföreträdare. Jag fäste mig särskilt vid att företrädare för LUGI Gymnastik ville ha fria parkeringsplatser för ledarna. Ingen politiker tycks ha föreslagit att ledarna i stället borde cykla.

Dyra hallar
Därutöver finns ju alla skandalerna. Hur var det nu med EOS-hallen, var det rimligt att kommunen betalade den? Och den borgen för Victoriahallen som idrottslobbyn drev igenom under försäkringar om att det skulle inte kosta kommunen något? Jag tror att det blev ganska dyrt för kommunen när Lugi inte orkade betala. Och nyss var det den skandalartade fula och tydligen också dåliga Arenan nere vid Södra vägen som kommunen inte har råda att driva men som lurades på stan av idrottslobbyn och glasmästare Paulsson. Och glasmästaren fixade samtidigt ett löfte om att flytta fotbollsplanen på Klostergården. Allt detta gjorde att det blev ingen förnyelse av Lunds badhus som de demokartiskt valda politikerna n med starkt stöd från lundaborna hade bestämt. Nej, Paulsson gillade handboll mer och genom att bläddra i sina sedelbuntar fick han politikerna med sig. Jag säger som Mats Olsson (v) brukar säga: Ska vi låta den som har den tjockaste plånboken bestämma i Lund?
Till det kan man bara foga: så blir det bara när idrottslobbyn får fritt fram.

Moralfrågor i utrikespolitiken av Lars-Anders Jönsson

Idag torsdag avrättades i Iran två regimmotståndare. De dömdes för att de enligt brottsrubriceringen var ”fiender till Gud”. Detta är dock i sig försumbart och inget att bry sig om då fler personer omkommer i biltrafiken. Eller hur vänsterfolk?

Usama bin Ladin har åter dykt upp i media och hotar västvärlden. För vänstersympatiska USA hatare vill så klart tro på detta då det ger dem argument för sin tes att USA och väst aldrig kan klara av uppgiften att krossa talibanernas hot mot det Afghanska samhället. Själv förstår jag inte varför bin Ladin som tycks vara en teknikintresserad människa i det fall han var i livet skulle undvika ett bildreportage. Själv tror jag banden spelas in på en studio med en närstående som har samma dialekt. De som vinner på spekulationerna om att bin Ladin fortfarande lever är, utöver den moderna vänstern, al-Quaida samt amerikanska agenter som vill försätta att leta i Afghanistans bergskedjor. Själv minns jag att många långt efter kriget trodde att Hitler var vid liv och så småningom skulle komma tillbaka.

När man läser insändarsidorna fortsätter vänstern att profilera sig på att Sverige skall lämna Afghanistan. I tidningen Flamman kan en kvinnlig journalist förklara att det fanns en hel del som var bra under Talibangregimen. Jag citerar: ”Sedan är det givetvis inte så enkelt att precis allt var bättre under talibantiden och sämre nu.”!

Partiledaren Lars Ohly tycker att vi bör lämna Afghanistan eftersom det är ett krig som vi inte kan vinna. Svensk tradition; vi håller oss utanför och låter andra göra jobbet?

I Afghanistan rådde, innan USA:s med fleras krig mot al-Quaida och talibanregimen, ett grovt förtryck av den Afghanska befolkningen. I landet organiserades terrorangrepp mot USA men även andra stater. Talibanregimen varken ville eller kunde kasta ut al-Quaida. Hur skulle officersämnet Lars Ohly löst detta? Skicka in mer bistånd och övertala dem att sluta utbilda terrorister?

Just i dagarna äger en konferens om bistånd till Afghanistan rum i London. Det talas även om att söka vinna över mera moderata talibaner genom att bjuda över den sold de idag får av nuvarande arbetsgivare. Det har även nämnts att man på samma sätt som i Irak kan se en möjlighet att släppa in vissa talibaner i styret av Afghanistan. Vad en eventuell uppgörelse med delar av motståndet eller talibanstyrkorna kan sluta i beror mycket på den styrkeposition man befinner sig i. USA, Tyskland med flera kommer nu att utöka sina truppinsatser. Detta kan innebära att en uppgörelse kan ske utan alltför stora eftergifter. Det viktiga är ju att säkerställa en demokratisk utveckling i landet. En uppgörelse skulle också som i Irak leda till minskat våld och därmed förbättrade möjligheter till utökat ekonomiskt stöd.

Att då, som vänstern kräver, dra tillbaka truppen från Afghanistan vore att motverka hela denna möjlighet till demokrati och fred.

Sex argument mot gratis kollektivtrafik av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets årsmöte som avhålls på lördag ska behandla ett förslag från styrelsen om gratis kollektivtrafik som ett av tre kommunala huvudkrav. Jag är starkt kritisk till kravet av minst sex skäl:
1. Vad menas med kollektivtrafik? Förslaget gör ingen avgränsning. Teoretiskt är exempelvis flyget till Arlanda ett kollektivt transportmedel. Det avsåg säkert inte styrelsen men gränsdragningen är knivig. Gäller det bara stadsbussar? Då kan man för Lunds del föreställa sej protesterna från Dalby och andra byar. Är regionen Skåne? Då skulle man idag kunna åka en sträcka av femton mil utan att betala. Och Region Skåne är som bekant på väg att växa och har redan ett biljettsystem som är integrerat med en stor del av övriga Sydsverige.
2. Det är nog regionen, i vårt fall Skånetrafiken, som menas trots att det handlar om den kommunala valrörelsen, för så är det i partiets riksdagsmotion från 2007 om prov med gratis kollektivtrafik i Örebro län och Region Skåne. Genom försöket ville man se om man kan få en omfattande överflyttning av bilister. Det är bara det att sådana försök redan har gjorts. De har gällt kommuner och alltså varit småskaligare men slutsatsen är entydig: det är få bilister som låter kärran stå. Den är alltför bekväm för det: man kan resa när det passar en, det går oftast fortare, man sitter bättre.
3. Det som bevisligen lockar över bilister är en förbättrad kollektivtrafik: tätare turer, bekvämare fordon. Men sådant har sitt höga pris. Vänsterpartiet föreslår skattehöjningar och det är befogat, men pengarna ska räcka till mycket.
4. Däremot är det åtskilliga som slutar cykla eller gå och tar bussen istället om den inte kostar. Det kan innebära en välfärdsvinst för individen men gynnar vare sej miljön eller folkhälsan.
5. Vad har det blivit av mitt fina gamla förbudsparti? Det är ganska egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar. Just sådana är effektiva om man vill dämpa bilåkandet, och framför allt billiga. På nationellt plan kan man stifta lagar men också en kommun har sina tvångsmedel i form av avspärrningar och fysiska hinder som gör körandet långsamt och obekvämt, och främst genom att ta bort p-platser. Köpenhamn är ett bra och näraliggande exempel på detta.
6. Klimatkrisen är inte ett hot utan en verklighet. Den kommer att kräva omställningar som är så långtgående att vi alla skyggar för dem. På trafiksidan blir det nödvändigt med enorma investeringar i spårsystem och andra energisnåla lösningar, och det snabbt. Det kommer att behövas både höjda skatter och höjda biljettpriser. Region Skånes senaste höjning är faktiskt ett steg i rätt riktning.
Vad som möjligen talar för förslaget är att det vittnar om att visionerna lever. Gratis kollektivtrafik skulle innebära allemansrättens utsträckning till en stor ny sektor och därmed ett steg mot socialism. Fast det är minst lika befogat att kräva gratis boende (”bostaden är en social rättighet”) eller mat, som i Lenins folkköksvisioner.
Vi lever i knapphetens rike och kommer alltid att göra det. Klimatkrisen skärper läget. Den kräver kollektiva lösningar men också sträng hushållning med resurserna.
Jag fruktar att årsmötet antar förslaget, åtminstone som en viljeinriktning. Men kravet på gratis kollektivtrafik torde väga lätt i en förhandling om ett rödgrönt handlingsprogram för Lund.

Förintelsen och den israeliska propagandan översatt av Gunnar Stensson

”Holocaust remembrance is a boon for Israeli propaganda” är titeln på en artikel av Gideon Levy som publicerades i den liberala israeliska tidningen Haaretz torsdagen 28/10.
Han skriver:”I går var det den internationella minnesdagen av Förintelsen, och inte på lång tid har en jämförbar israelisk propagandakampanj skådats. Aldrig tidigare har så många israeliska ministrar sänts till så många olika länder. Timingen för den ovanliga ansträngningen är inte någon tillfällighet. När världen talar om Goldstone talar vi om Förintelsen som för att sudda ut intrycket. När världen talar om ockupationen kommer pratar vi om Iran som om vi ville få dem att glömma.

Det kommer inte att tjäna mycket till. Inför sin avresa talade Netanyahu vid Yad Vashem. ”Det finns ondska i världen, sa han. ”Ondskan måste fördrivas redan i begynnelsen.” Somliga människor ”försöker förneka sanningen”.
Högtidliga ord, uttalade av samma person som föregående dag uttalade helt andra, sant ondskefulla ord, ord som borde utplånas från begynnelsen, ondska som Israel försöker dölja.

Netanyahu talade om en ny ”migrationspolitik”, en politik som är alltigenom ond. Han klumpade illvilligt ihop gästarbetare och förtvivlade flyktingar och varnade för att de försätter Israel i fara, sänker våra löner, skadar vår säkerhet, gör oss till ett land i tredje världen och för in droger. Han understödde nitiskt vår rasistiske inrikesminister, Eli Yishai, som talar om att invandrarna sprider sjukdomar som hepatit, tuberkulos, AIDS och Gud vet vad mer.

Inget förintelsetal kan utplåna dessa ord av hets och förtal mot invandrarna. Inget minnestal kan dölja att främlingshatet har höjt sitt huvud i Israel, inte bara bland högerextremister som i Europa utan inom hela regeringen.

Vi har en premiärminister som talar om ondska men bygger stängsel för att hindra flyktingar från att knacka på Israels dörr. En premiärminister som talar om ondska men ansvarar för det brott som Gaza-blockaden innebär, en blockad som nu är inne på sitt fjärde år och utsätter 1,5 miljoner människor för outhärdliga villkor, en premiärminister för ett land där bosättare genomför pogromer på oskyldiga palestinier under parollen ”prislapp”, en paroll med fruktansvärda historiska konnotationer, men som staten inte gör någonting för att förhindra.

Detta är premiärministern för en stat som arresterar hundratals vänsterdemonstranter som protesterar mot ockupationen och Gaza-kriget, men beviljar massamnesti till de högerextremister som demonstrerade mot tillbakadragandet från ockuperad mark. Att som i talet igår jämställa Nazi-tyskland med det fundamentalistiska Iran är bara billig propaganda. Tala om att nedvärdera Förintelsen! Ahmadinejad är inte Hitler och att jämföra de två är lika orimligt som att jämföra israeliska soldater med nazister.

Förintelsen får inte glömmas och det finns inget behov av att jämföra den med någonting. Israel måste delta i ansträngningarna att hålla minnet levande, men då måste landet ha rena händer, rena från den ondska det självt utövar. Och det får inte väcka misstanken att det använder Förintelsen för att utplåna eller dölja andra förhållanden. Tyvärr sker det nu.”
Översättning Gunnar Stensson

Doc Lounge – ett vinnande koncept av Bengt Hall

Häromdagen läste jag i tidningen att Doc Lounge i Malmö fått ett pris på näringslivsdagen. Andra pristagare var ett antal innovativa företag i Malmöregionen. Doc Lounge finns i Malmö, Stockholm, Göteborg och sedan slutet av hösten också i Lund. Det är entusiaster som dragit igång dokumentärfilmsvisning varje tisdag på Mejeriet. Konceptet är premiärvisning, livemusik och mingel. Jag hamnade där när det drog igång i höstas med uppföljningen av filmen Plötsligt i Vinslöv. Jag var nyfiken på filmen som fått en viss kultstatus och dessutom handlade om en ort inte så långt från mitt fritidsboende i nordöstra Skåne. Det blev en givande kväll. Förutom filmerna (både den ursprungliga Vinslövsfilmen och den nya) gästades mejeriet av huvudpersonerna i filmen. De mottogs med stor värme trots mångas undrande om narrspegeln lurade om hörnet. Jag och sällskapet tog en öl, njöt av det lokala bandet och undfägnades alltså med två långfilmer.
I tisdags var det dags för årets första program. Nu handlade det om vad som händer om den virtuella världen tar absolut kontroll över livet och den egna privata sfären. Dokumentären ”We live in Public” avslöjar effekterna av vårt massmediala, webbstyrda samhälle. Amerikanen Josh Harris (ofta kallad webbens Andy Warhol”) grundade sin pseudo.com, det första nätverket för Internet-TV. Han var också grundare av det banbrytande dokussåpa- projektet ”Quiet” där 100 människor under trettio dagar levde tillsammans i en bunker under New Yorks gator. Med Quiet visade Harris att han var villig att hänga ut sitt eget och andras privatliv i utbyte mot erkännandet att själv bli en offentlig person, en kändis mot alla odds. Genom Harris många experiment, bland annat ett sex månader långt dokussåpaprojekt där han filmade sitt och flickvännens liv i den gemensamma bostaden, och som ledde till hans egen mentala kollaps, har Harris demonstrerat priset vi får betala för att leva i det offentliga.
Bonus utöver filmen var tveklöst dagens tvåmannaorkester. Den tredje medlemmen hade förhinder. Gaby and the Guns var två unga musiker med mejeriet som hemvist som framförde tre nummer. Det var länge sedan jag hört en så spännande och känslofylld kvinnlig sång. Jag fick faktiskt Edith Piafs stämma i tankarna. Det kan bli något stort.
Arrangörerna trycker gärna på möjligheten att mingla tillsammans med andra dokumentärfilmsälskare. Så kära fyrtiotalister: tag nu chansen att mingla med studentgenerationen eller dina barns generation. Förmodligen var jag och kompisen de enda över trettiofem år i publiken.
Kanske blir medelåldern något högre nästa gång. Det borde attrahera den ”bråkiga” 68-vänstern. Då blir det världspremiär på ”Drömmarna på taket”, en 57 minuter lång film av Ivan Loftrup-Ericson. Den handlar om Lunds första husockupationer 1969 och människorna bakom dem. Med hjälp av arkivmaterial och intervjuer från både då och nu skildras människornas drömmar och hur det förändras över tid. Doc Lounge gästas av filmteamet, medverkande i filmen och gamla och nya ockupanter för ett samtal efter filmen. Filmens producent Magnus Gertten, som också är en framgångsrik filmregissör, sjunker ner i DJ-soffan och spelar subversiv musik från ockupationsåret 1969.
Jag går förmodligen dit på tisdag kl 19. Ett hinder kan måhända vara Filosoficirkeln som ju också äger rum på tisdagar.

Gröna stråket och matcharenan av Gunnar Stensson

Gröna stråket längs järnvägen är en direkt förbindelse mellan Lunds innerstad och Höje å. Det utnyttjas av motionärer, vandrare, studenter, skolklasser, cyklister, föräldrar, barn, pensionärer, hundägare och funktionshindrade med rollatorer och andra hjälpmedel. Det är kort sagt viktigt för friluftsliv och folkhälsa.
Detta har vid upprepade tillfällen framhållits av Klostergårdens byalag och flera andra remissinstanser. Inför det närliggande beslutet om matcharenans placering är det viktigt att påminna om stråkets betydelse ur folkhälso- och ekologiperspektiv.
Placeras matcharenan inne på nuvarande idrottsplats, som vi önskar, måste det ske på ett sådant sätt att det gröna stråkets kvaliteter bevaras.
Eventuellt buller från järnvägen kan minimeras med en jordvall och genom återskapande av den vegetation som föröddes vid banverkets kalhygge och genom fällningen av popplarna då byggnaderna i södra delen av Klostergårdens idrottsplats nyligen uppfördes.
Också försörjningen av sporthallen måste arrangeras så att stråkets kvaliteter bevaras.
Trots all åverkan är det fortsatt populärt. Till och med under snöfallet vid niotiden på tisdagsmorgonen passerade flera cyklister, några löpare och ett antal hundägare.
Lika viktig som en grön parkmiljö är för de människor som kommer att bo i de smala höghus som partierna i stadsbyggnadsnämnden fattade beslut om förra veckan, lika viktigt är det gröna stråket för alla slags vandrare både från centrala Lund och från närområdet.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag