Israels soldater erkänner av Per Roijer

Vi trakasserar avsiktligt palestinier

"Detta är ett litet exempel på palestinska bilnycklar som beslagtagits av arméenheter. Konfiskering av bilnycklar, ID-kort och annan personlig egendom är en vanlig och populär procedur för att straffa palestinier vid checkpoints eller vid utegångsförbud."
(Bild och citat från utställningen Breaking the Silence, utan ID-kort kan palestinier inte röra sig någonstans inom de ockuperade områdena.)

"Breaking the Silence", är en fotoutställning om Israels ockupation av Västbanken och Gaza, sedd med israeliska soldaternas egna ögon och kameror. Den pågår veckan ut på Armémuseum i Stockholm och är det närmaste Lund den kommer detta år. Holland och Berlin väntar.

Två israeliska veteraner, unga män i 25-årsåldern guidar varje dag. Den dag VB besökte utställningen var de Itamar Shapira och Dotan Greenvald. Den senare en av grundarna till organisationen, som vill väcka opinion i första hand inom Israel om vad ockupationen gör både med de palestinier som utsätts för den och med de israeliska soldaterna själva.

– Att tala om ockupationen är tabu i Israel. En ockupation är brutal, det måste nog vara så här, men vi vill lyfta fram vad det innebär. Sedan får andra döma, säger Shapira.

I Tel Aviv är man knappt medveten om – eller tvingar sig till att bortse från – att en ockupation pågår. Många unga soldaterna blir chockade vid sin första tjänstgöring.

Att utställningen visas just på Armémuseum kan verka lite överraskande, men museet sorterar sedan flera år tillbaka under kulturdepartementet. Sponsorer är Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Svenska kyrkan, Sida och Folke Bernadotteakademien.

Det är inte de värsta bilderna med sargade kroppar från Operation Cast Lead (Gjutet Bly) 2008 som visas, utan soldaternas vardag. Det räcker fullt ut för att illustrera övergrepp, brutalitet och den hänsynslöshet som soldaterna snabbt tar för självklar med sina chefers fulla uppmuntran.

"Efter en dag i Hebron var lärdomen att vi kunde behandla araberna precis hur som helst, det fanns inga gränser", säger en soldat i ett av de 400 vittnesmål som Breaking the Silence samlat in sedan 2004, då organisationen bildades.

– Avsikten är att människorna i de ockuperade områdena aldrig ska kunna känna sig säkra. Trakasserier är avsiktliga. De ska veta att vi alltid är där och har full koll.

Men en del trakasserier utförs också därför att soldaterna är uttråkade. Och som kvinnlig soldat måste man visa att man är man är minst lika bra klå upp en arab, som killarna, säger en kvinnlig first sergeant.

"Dry them out" betyder att någon som ska bestraffas bakbinds, förses med ögonbindel och får sitta på trottoarkanten eller någon annanstans i solgasset timme efter timme – en, två, fyra eller sex timmar eller längre.

Det behöver inte finnas någon anledning till "bestraffningen". Vid ett tillfälle ville en patrull bara se en fotbollsmatch på TV från VM i fotboll. Soldaterna sökte upp ett hus som hade TV, körde ut den palestinska familjen, såg matchen och tog en bild av sig själva som en souvenir.

Om någon hade protesterat hade vederbörande sannolikt fängslad och "dried out".

På andra bilder poserar flera israeliska värnpliktiga i tur och ordning med foten på en dödad palestinsk "terrorist". En annan israelisk soldat hade som hobby att fotografera sig själv tillsammans med palestinier som bakbundits och försetts med ögonbindel.

Avslöjandena av de amerikanska soldaternas övergrepp i Abu Ghraib-fängelset i Irak, sände chockvågor genom den amerikanska allmänheten. Sådana reaktioner har aldrig synts i Tel Aviv, trots att utställningen har visats där också.

Utställningen Breaking the Silence har turnerat i Europa i flera år och också visats i Philadelphia och Boston i USA.

”Att bo granne med ondskan” av Gunnar Stensson

Francos fascister närmar sig Madrid. Nej, det är Kadaffis legosoldater som närmar sig Benghazi.
   Nonintervention, sa Nationernas förbund.
Icke-inblandning säger många i FN, EU och Nato. En av dem är Carl Bildt som har olja att skydda i Libyen.
   Det finns en tradition av ickeinblandning att luta sig mot. Pol Pot,  Sarajevo, Sebrenica, Himmelska fridens torg, Darfur.
   Det finns också en tradition av ”preventiva” invasioner. Den gäller när Väst ser sina intressen hotade. Beteckningen är war on terror. Den tillämpas mot Afghanistan och Irak.
   Ickeinblandning och preventiva krig är två onda metoder. Men det finns också sedan 2005 en FN-resolution om plikten att ingripa när en regim mördar sin egen befolkning. Det är den som ska tillämpas mot Kaddafi. Men ingen tar ansvar.
   Vi har upplevt två framgångsrika demokratiska ickevåldsrevolutioner: Tunisien och Egypten. Västs blodhundar tvingades bort. Egypten har upplöst landets kriminella säkerhetstjänst.
   Men det räcker nu, tycker Väst. Nu måste demokrati-tsunamin stoppas!
   Hur mycket pengar har väst inte satsat på Kadaffis koncentrationsläger för flyktingar? Miljarder euro! Inte får de förspillas. Hur ska vi då kunna  hejda musliminvasionen? Och oljeflödet, hur ska vi klara oss utan det?
   Vi måste visa att vi stödjer resten av våra blodhundar, kungen i Saudiarabien som vakar över vår olja, kungen i Bahrain som skyddar basen för femte flottan, trupperna från Förenade arabemiraten och Saudiarabien som hjälper honom att massakrera demonstranterna i Manama, kung Mohammed i Marocko som har koll på våra knappa fosfattillgångar. Vi måste trycka till Hamas och Palestinska myndigheten ordentligt så de inte mopsar sig mot Israel.
   Så återupprättar vi stabiliteten i Nordafrika och Mellanöstern, dels med brutalt våld, dels med passivitet och

framför allt med tyst diplomati, stödd av dollar och vapensändningar. Det är realpolitik.

Rommel och Kaddafi
I värsta fall har Kaddafi erövrat Benghazi när nästa nummer av VB kommer ut. Åter fylls tortyrkamrarna. Åter skär de torterades skrin genom ökentystnaden.

   Så befäster Festung Europa än en gång Medelhavs-vallen och säkrar oljeleveranserna
   Kaddafi är långt ifrån den förste fältherre som för krig i Nordafrika. För exakt 70 år sedan landsattes Rommels tyska Afrikakår i Tripoli. Nazitrupperna ryckte till synes oövervinneliga österut tills britterna besegrade dem vid El Alamein 1942.
   Segern möjliggjordes tack vare den tyska arméns brist på drivmedel. Rommel flydde till Nazi-Tyskland och de tyska soldaterna blev krigsfångar. Det var en viktig vändpunkt i andra världskriget.
   Kanske kan brist på ammunition och olja i sista stund stoppa Kadaffi. Kanske kan i så fall en flygförbudszon upprättas. Kanske kan det libyska folkets demokrati räddas.

En svensk tiger
För några veckor sedan kom Klas Åmarks stora sammanfattning av de senaste decenniernas forskning om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och förintelsen.
   Där står bland annat följande. ”En svensk tiger blev den välkända symbolen från andra världskriget, i bildens form en tiger med blågula ränder. En svensk tiger kan också ses som en symbol för neutralitetens ideologi, för demokratins tystnad inför våldet och terrorn… Denna politik har bidragit till att förhållandet mellan Sverige och Nazityskland lever som ett olösligt moraliskt trauma för svensk demokrati.
   Bor man granne med ondskan räcker det inte för en demokrati att välja att tiga.”
   Det gäller än mer i en konflikt där man i årtionden profiterat på tyranni.

Bilkommunen Lund av Ulf Nymark

Gång- och cykelbanor klarar inte av mötande trafik
I VB nr 5 redogjorde jag för hur storleken på Lunds investeringar i gång- och cykeltrafikinfrastruktur närmast är försumbar i förhållande till investeringarna för biltrafikens infrastruktur. Jag lovade också (eller ”hotade”, för den som i detta sammanhang föredrar det ordet) att återkomma med granskningar av hur Lunds GC-infrastruktur faktiskt är uppbyggd för att förstärka karaktären av Bilkommun.

Riktlinjer följs inte
Låt oss då vad gäller GC-infrastrukturen till att börja med titta på gång- och cykelbanornas bredd i förhållande till bilkörbanornas. Bredden på respektive trafikslags vägar är ju en strategisk faktor för framkomlighet, säkerhet och bekvämlighet.
   Lund har sedan lång tid antagit riktlinjer (en s k pållissi)  för utformningen av gång- och cykelbanor, inklusive bredden. Jag bortser helt från dessa riktlinjer här. De följs ändå nästan aldrig i praktiken. Det är, när allt kommer omkring, det reellt existerande GC-vägnätet som räknas.

Enkelriktade cykelbanor är i allmänhet inte enkelriktade
Först av allt måste man då ha klart för sig ett märkligt förhållande beträffande cykelbanorna i Lund. De flesta av de cykelbanor som kommunen kallar enkelriktade, och som en stor del av allmänheten också uppfattar som enkelriktade är i själva verket inte enkelriktade. (Jag är förstås medveten om att många cyklister blankt struntar i denna påstådda enkelriktning, men det är en annan historia). Även om dubbelriktad cykeltrafik inte uttryckligen är påbjuden är det fullt lagligt att cykla mot de flesta ”enkelriktade” cykelbanor i Lund. Undantaget är de få ställen där det finns en skylt om enkelriktning, dvs det runda trafikmärket med röd botten och ett gult vågrätt streck som egentligen heter ”förbud mot infart”. Sådan skyltar är sällsynta på cykelbanorna, men finns t ex längs Dalbyvägens norra sida från Östertull och ut till motorvägen, på delar av Trollebergsvägen och inre av Fjelievägen.
   Alltså: de flesta cykelbanor i Lund – jag skulle tro upp till 98 procent av den totala längden - är tillåtna för dubbelriktad cykeltrafik. Detta borde få konsekvenser för bredden på cykelbanan. Men det har det inte fått.

Cykelbanor inte byggda för mötande trafik …
Låt oss anta att ett vanligt breddmått på en tvåhjulig cykel (utan släpkärra) med tillhörande cyklist är (lågt räknat) 80 cm. Låt oss också anta att varje cyklist behöver ha minst 25 cm vingelmån. Det innebär att vid möte mellan två bicyklister behövs minst 210 cm bredd på cykelbanan. (För tricyklar och packcyklar av olika slag behövs förstås ännu bredare cykelbanor). Merparten av Lunds cykelbanor är klart under denna bredd. Här är några slumpmässigt valda exempel på cykelbanebredder: Nordanväg 160 cm, Fasanvägen 145 cm, Hjalmar Gullbergs väg 120 cm.
   Slutsatsen är klar: Lunds cykelbanor är inte byggda för att cyklister ska kunna mötas.

… och det är inte gångbanorna heller
Samma förhållande gäller på många av kommunens gångbanor. De är inte byggda så att fotgängare ska kunna mötas, än mindre så att en fotgängare med barnvagn ska kunna möta en annan fotgängare med en kasse i vardera näven. (Anta att en fotgängare tar minst 80 centimeters bredd i anspråk). Här är några gångbanebredder. Trollebergsvägen 100 cm som smalast, Fasanvägen 145 cm, Hj. Gullbergsväg 120 cm.
   Hittills har det handlade om renodlade cykel- respektive gångbanor. Ännu värre blir förhållandena för trafiken på ”blandade” GC-banor. På sådana borde två fotgängare och två cyklister kunna mötas samtidigt. På t ex Dalbyvägen är den blandade cykelbanan på sina ställen inte bredare än 170 centimeter, dvs utrymmet tillåter inte ens ett möte mellan en fotgängare och en cyklist.

Generöst tilltagna bilgator
Hur ser det då ut på bilkörbanorna? Bredderna här varierar kraftigt alltifrån 5 meter breda vägar (sådana finns enbart i undantagsfall) till 20 meters bredd eller mera. Men även på de smalaste gator där dubbelriktad biltrafik är tillåten finns det gott om utrymme för två personbilar att mötas. Och i många fall finns det utrymme för dubbla eller tredubbla körfiler i båda riktningarna för bilar, även för lastbilar. Ingen dubbelriktad bilväg har byggts så att bilister som mötes riskerar att haka in i varandras fordon och vålla skador på fordon och människor i bilen. Det finns alltid, utom där det finns speciella hastighetsdämpande insmalningar, generöst med utrymme att mötas.

Förväntas bryta mot trafikreglerna
De för smala GC-banorna får givetvis konsekvenser för respektive trafikantgrupps beteende på dessa vägar. Gående som inte får plats att möta en annan fotgängare på gångbanan nyttjar givetvis cykelbanan. Och en cyklist som inte ges trafiksäkert utrymme att möta en annan cyklist kör förstås ut i gångbanan. Hellre det än att riskera ett totalt stopp i trafiken när möten inom trafikreglernas råmärken görs omöjliga. Här har vi huvudorsaken till cyklande på trottoarer och gående på cykelbanor. (Jovisst, det finns andra orsaker också). För när trafikinfrastrukturen är uppbyggd på så sätt att gående och cyklister på många ställen förväntas bryta mot trafikreglerna, dvs är tvingade att bryta mot bestämmelserna, är det givet att detta beteende smittar av sej även i fall där trafikanten faktiskt inte måste bryta mot reglerna för att komma fram.

GC-banor är till för bilarnas framkomlighet
Varför byggs då gång- och cykelbanor så smala i förhållande till det utrymme som biltrafiken ges? Helt enkelt därför att det är biltrafiken alltid varit den viktigaste trafiken för den politiska majoritet som haft makten att utforma trafiksystemet i vår kommun. Cykel- och gångbanor har inte byggts för att underlätta för fotgängare och cyklister, de har byggts för att GC-trafiken inte ska vara i vägen för bilarna.

Sluta moralisera!
Åtminstone två övergripande slutsatser kan man dra av vad jag anfört ovan:
I stället för att moralisera över cyklister som kör på gångbanor och fotgängare som promenerar på cykelbanor borde kommunen sätta igång att bygga gång- och cykelbanor med minst samma framkomlighetsstandard som finns på gator och vägar för bilar.
   Men, det är den andra slutsatsen, Lund är ingen cykel- eller gångkommun, det är en Bilkommun.
Ulf Nymark

NOT: I ett kommande nr av VB kommer jag att redogöra för förekomsten av farthinder och andra begränsningar i GC-banornas framkomlighet.

Internationella kvinnodagen bara för somliga tal av Lillian Bailey

De som driver jämställdhetsarbetet i Sverige glömmer bort stora grupper av kvinnor - icke etniska svenskar, asylsökande, papperslösa och "importfruarna", sa Lillian Bailey från Asylgruppen Lund vid mötet på Stortorget den 8 mars.

Jag heter Lillian och jag har blivit tilldelad möjligheten att tala här idag av Asylgruppen Lund. Ett av Asylgruppen Lunds jämställdhetsarbeten är samarbetet med Ain’t I a woman - kampanjen som kämpar för papperslösa kvinnors rätt till skydd, en kampanj som jag vill återkomma till lite senare.

Jag har varit på flera demonstrationer och manifestationer i Sverige, men det är tyvärr väldigt sällan jag fått se kvinnliga talare, än mer sällan har jag fått se icke etniskt svenska talare. Men något jag faktiskt aldrig fått se är en icke etniskt svensk kvinna tala på en demonstration eller manifestation i Sverige. Så på ett sätt känner jag mig ärad över att vara här, men framförallt är det viktigt för mig idag att göra några av alla dessa kvinnors behov hörda.

Först vill jag börja med att ställa frågorna; Varför är vi här idag? Vad innebär Internationella kvinnodagen? Historiskt sett började Internationella kvinnodagen som en dag då kvinnor samlades i några av västvärldens länder för att demonstrera eller manifestera för sina egna rättigheter. Under 60- och 70-talen fick dagen en mer internationell prägel och man kunde då se kvinnor i västvärlden, däri Sverige inräknat, ställa sig upp och kämpa för kvinnors rättigheter världen över. De senaste åren har dagen fått en mer nationell prägel, återigen belyser vi den ojämställdhet som råder och kvinnors situation inom vårt egna lands gränser.

Men Sveriges demografi har med tiden förändrats och med den dess kvinnor, men det är väldigt sällan man får höra om dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten idag. Säkert därför att jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor skiljer sig ofta från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnans.

För hur relevant är egentligen den procentuella höjningen av kvinnors löner, för att jämställa med männens löner, för Aicha – som pga av sin trostillhörighet överhuvudtaget inte kan få ett jobb? Hur relevant blir den där procentuella höjningen för Aicha när hon efter att ha sökt mer än 40 jobb och blivit nekad, bestämmer sig för att ta av sig sin slöja och helt plötsligt får ett jobberbjudande, men måste försaka sig själv och sin tro var dag hon går till jobbet, bara för att hon måste försörja sina barn? Och ja, det finns ensamstående muslimska kvinnor i Sverige idag! Det finns ensamstående muslimska kvinnor som VILL bära sin slöja!
Så här ser Sverige ut idag: jämställdhetskampen för Aicha skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för Aicha är en kamp mot islamofobi och rasistisk sexism.

Eller hur relevant är den procentuella höjningen av kvinnors löner för Sabina? Som lyckas få ett jobb men är den enda av alla hennes kvinnliga kollegor som måste utstå sexuella trakasserier från deras manliga chef? Allt pga av hans livslånga dröm om en exotisk svart kvinna som Sabina. Vilket inte är så svårt att förstå, för när man möter västerländsk media idag, hur många välutbildade, välklädda och välrespekterade svarta kvinnor får vi se egentligen? Som dessutom inte livnär sig på att dansa eller sjunga? Hur många?

Senare, när Sabina återigen blir trakasserad av några andra män på en nattklubb och vänder sig till klubbens vakter för skydd, bara för att inse att de istället bemöter hennes klagomål med hånskratt? För vad förväntar hon sig egentligen?! Vilken bild av svarta kvinnor har männen som är tillsatta att skydda Sabina? Vilka mediala bilder bemöts de av dagligen som läggs till grund för hur de värderar svarta kvinnor? För det finns ingenting som heter positiv rasism! Exotism ÄR rasism! Och vi är många svarta kvinnor i Sverige idag som inte vill bli bedömda efter huruvida vi kan dansa eller inte! Och som definitivt inte vill bli bekräftade av storleken på våra bakdelar!
Så här ser Sverige ut idag: Jämställdhetskampen för Sabina och mig skiljer sig från jämställdhetskampen för den etniskt svenska kvinnan, jämställdhetskampen för oss är en kamp mot den strukturella rasistiska sexism som genomsyrar både detta land och hela världen.

Några andra kvinnor vars rättigheter i Sverige tycks helt hamnat i skymundan är de så kallade "importfruarna". Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, även kallat Roks, kom nyligen ut med en rapport om de undangömda och glömda importfruarnas kamp i Sverige. Idag är det nämligen möjligt för en svensk man att ta hit kvinna efter kvinna trots att han låter dem utstå kränkningar så länge han avslutar förhållandet inom ramen av två år. Och dessa kvinnor måste genomlida dessa kränknigar i ett minimum av två år annars riskerar de utvisning.
Så här ser Sverige ut idag; Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är långt ifrån densamma som den etniskt svenska kvinnans jämställdhetskamp. Jämställdhetskampen för alla dessa kvinnor är istället en kamp mot en institutionaliserad rasistisk sexism.

Sedan har vi alla de kvinnor som vi i Asylgruppen kämpar för. De asylsökandes och papperslösa kvinnornas och barnens kamp. För det har ju länge sett ut så att kvinnors kamp blir likvärdig med barnens kamp. Jag ska ge er ett exempel. Mirjana är en ensamstående asylsökande kvinna och mor i Sverige. Likt många andra asylsökande kvinnor präglas Mirjana av en allmän rädsla för myndigheter från sitt hemland, så när hon söker asyl här i Sverige, möter en man i uniform, och får frågan om hon har några specifika önskemål på könet hos sin handläggare svarar hon självklart nej. När hon väl kommer till sitt förhör på migrationsverket möts hon av en manlig handläggare och tolk och vågar då inte nämna sina verkliga asylskäl utan underminerar sig själv, är vag och tonar ner sina asylskäl för sin handläggare. Detta pga att hennes egentliga asylskäl rör sexuellt våld som dessutom åtföljts av fysiska övergrepp från hennes manliga familjemedlemmar vilket nu gjort att hon utvecklat en stark misstro för de flesta av det manliga könet… Mirjana får sedan ett negativt beslut på sin asylansökan eftersom migrationsverket hävdar att det finns en liten polismyndighet någonstans i hennes hemland som kan erbjuda henne och hennes barn det skydd de behöver. Den könsmaktsordning som råder väljer migrationsverket dock att fullkomligt blunda för. För så fort någon manlig medlem av hennes familj eller släkt får höra att hon är tillbaka i landet kan de bara knalla upp till polisstationen och kräva att få Mirjana utlämnad och följaktligen få det eftersom den sanna äganderätten för kvinnor har oftast någon manlig familjemedlem. Men som sagt, det väljer migrationsverket att blunda för.

Mirjana vänder sig i detta skede till oss i Asylgruppen och får då hjälp av oss att överklaga. Så vi hjälper henne att lägga fram sina verkliga asylskäl, påpekar de psykologiska aspekter som påverkat hennes handlingar i det tidiga skedet av aslysökningsprocessen, dock helt utan framgång. För Mirjana har inte kunnat styrka sin identitet helt och fullt, då man som kvinna i hennes hemland aldrig har tillgång till sina identifikationshandlingar utan det är antingen faderns, broderns eller den äkta makens rätt. Men även detta väljer migrationsverket helt att blunda för. Mirjana stämplas istället som inte trovärdig av våra svenska myndigheter. Tiden går och Mirjana och hennes barn hotas av utvisning, men hon vet att varken hon eller hennes döttrar har någon som helst framtid i hennes hemland, så Mirjanas enda alternativ blir att gå under jorden, hon och hennes barn blir då papperslösa. Men som papperslösa har Mirjana och hennes barn knappt några rättigheter kvar. Om någon utav dem skulle bli sjuka, vågar de knappt söka sjukvård pga av risken för utvisning. Om någon av dem skulle bli kränkta, rånade, misshandlade eller våldtagna i Sverige kan de inte söka hjälp från det svenska systemet får då blir de utvisade…

Emellertid får Mirjana reda på att några av hennes manliga familjemedlemmar hört att hon tagit sin tillflykt till Sverige och kommit hit för att ta tillbaka henne och barnen. Så Mirjana vänder sig till samma ställe som svenska kvinnor i hennes situation – kvinnojourer. Men även här möts hon av en oförståelse och risken är stor att de vägrar ta emot och skydda en papperslös kvinna och hennes barn i behov av hjälp.
Även detta är realitet i Sverige idag; asylsökande- och papperslösa kvinnors bristande rättigheter är det största exemplet på institutionaliserad rasistisk sexism - i vårt land.

Tänk er vilken frihet ni har att överhuvudtaget kunna visa er här idag. För papperslösa kvinnor och barn är det en enorm risk bara att visa sig ute i dagens Sverige. Det var trots allt inte länge sedan polisen ställde sig utanför ett köpcentrum i en invandrartät förort till Malmö för att id-kontrollera folk, då de behövde fylla några tomma platser på ett plan med utvisning till Irak. Detta är vad Sverige utvecklats till, vi har börjat göra räder på människor likt vi gör razzior på narkotika och annat oönskat i vårt samhälle…

Men vad kan vi göra för alla dessa kvinnor? Nu vill jag komma tillbaka till Ain't I a woman – kampanjen som är ett jättebra exempel på hur man kan jobba. Kampanjen kräver nämligen att: Kvinnofridslagen skall ändras och ta hänsyn till papperslösa kvinnors särskilda situation. Dessutom att kvinnofridslagen måste överordnas Utlänningslagen, att Utlänningslagen skrivs om för att ta asylsökande kvinnors ofta särskilda skäl i beaktning och godtas som skäl för asyl. Och att väcka debatten för dessa kvinnors rättigheter i jämställdhetsdebatten.

Ain't I a woman är ett uttryck som myntades av en före detta svart slav och kvinna vid namn Sojourner Truth i USA år 1851 då hon ställde sig upp under ett suffragett möte och yttrade orden Ain't I a women too? Hon syftade då på att borde inte kvinnorättsrörelsen kämpa för alla amerikanska kvinnors rättigheter och inte som då bara de vitas?

Så jag frågar er idag, är inte även vi kvinnor? Är inte även våra rättigheter värda att kämpa för? Vår jämställdhetskamp kanske skiljer sig något från majoriteten av kvinnors jämställdhetskamp i Sverige. Men om vi bara får känna oss hörda och sedda av kvinnorättsrörelsen i Sverige idag så kan ni få se att vi definitivt är en kraft att räkna med.

Grattis

                                                                                 Foto Lars Borgström

 Veckobladets utgivare och redaktör Göran Persson flyr sällan fältet. Denna vecka har han gjort ett undantag och sökt sig till smältdegeln vid Times Square och Apple Store på 5:e Avenyn för att i lugn och ro fylla 60 år.

Veckobladet gratulerar och fortsätter med den regelbundenhet Göran gjort till sin att komma ut även denna vecka, till alla läsares fromma.

Redaktionen

Jonas Sjöstedt till Lund

Måndagen den 21 mars kl 19.00 talar Jonas Sjöstedt om klimatfrågan och miljöekonomi på ett offentligt möte på Marthas café på Stadsbiblioteket på St Petri Kyrkogata. Jonas Sjöstedt har tidigare varit parlamentariker i EU-parlamentet och är nu riksdagsman för Vänsterpartet. På mötet medverkar också rapparen Behrang Miri och Nita Lorimer, regionpolitiker för (v). Dessutom blir det fika, frågor och diskussion.

Lär känna din närmiljö

Klostergårdens byalag och ABF inbjuder till en serie söndagspromenader i landskapet runt Klostergården och södra Lund.
Ciceron Gunnar Stensson.

Söndagen den 13 mars
Vi går till Sankt Lars kyrkogård. Där finns mycken lokalhistoria dold.
Samling vid entrén till Källbybadet klockan 14. Medtag gärna kamera. Promenaden är möjlig att genomföra för rörelsehindrade.
Söndagen den 20 mars
Vi går till Knästorp. Vårt tema är gränser, barriärer och små dolda naturreservat.
Samling vid Vårdcentralen Sankt Lars klockan 14. Promenaden kan genomföras av rörelsehindrade.
Söndagen den 27 mars
Vi går i Stadsparken. Tema: Vad händer med parken inför hundraårsjubiléet?
Samling vid Helgeandskyrkan i Klostergården klockan 14. Promenaden kan genomföras av rörelsehindrade.

En liknande serie söndagspromenader genomförs i april, maj och juni.

Kommentarer i tiden. Av Lucifer

Min gissning är att Håkan Juholt valts just därför att han inte har förekommit i spekulationerna och att folk inte har tagit ställning för eller emot honom. Han har löst valberedningens problem. Jag har hört honom tala och han verkar allmänt förnuftig och main-streamig. Det är aldrig fel med en trygg dialekt.

Försvarspolitiker?

Däremot är hans insatser som försvarspolitiker inte de bästa. Avvecklingen av det svenska försvaret är väsentligen militärens eget verk, men det hade ju inte behövt bli så dyrt och utdraget med JAS och gud vet allt. Partierna sätter i regel sina sämsta eller ibland oprövade kort i försvarsberedningar och resultatet blir därefter. Ingen svensk försvarspolitiker de senaste femton åren har visat förmåga att stå upp mot militären eller driva en egen linje. Det skulle i så fall vara Roine Carlsson, men det var längre sen. Wilhelm Agrell har börjat rota i skiten och exponerat hur det gått till men ännu har ingen tagit det politiska ansvaret.



Ett gäng på nergång

Det var med trumpetfanfarer och fladdrande fanor Moderater och Folkpartiet påbörjade sin kommunalpolitiska gärning efter senaste valet. De hade ju inte bara försvarat sin ställning utan stärkt den.

De greps helt enkelt av övermod, kan man säga. Väldiga höjningar av de egna arvodena – hur var det nu, kommunalrådet Helmfrid (m) nådde med sina 24 procent högst i landet vad gäller lömehöjning? Och varför? Den nuvarande borgerliga uppsättningen måste väl vara den svagaste uppsättning personer borgarna har ställt på benen sedan fyrtio år.Jag tror att de kommer att få fyra (nu bara tre och ett halvt) svåra år av lidande.

Fastighetsskandalen är ett tecken. Här stryker borgarna i sina budgetar metodiskt fastighetsunderhållet. ”Det beror på finanskrisen” säger Helmfrid när förskolorna är så ruttna så de måste rivas. Nej, det beror på att man vill behålla sin sänkta skatt. Lund har en dålig kommunal ledning.

USA: Hellre stabilitet än demokrati i arabiska nyckelområden. Av Gunnar Stensson

USA försöker övertala representanter för folkresningarna i Bahrain och Marocko att förhandla med de nuvarande statscheferna om en ”begränsad regimförändring”.

En tjänsteman i State Department uttrycker det så här: ”USA föredrar stabilitet framför majoritetsstyre. Bahrain är alltför viktigt för att förlora.”

I Bahrain handlar det om USA:s femte flotta, den viktigaste militära enheten i kampen om Mellanöstern.

En krönika 8 mars. Av Stig Henriksson

(först publicerad i VLT 8 mars)

Den gamle bruksarbetaren kisade misstroget mot mig och sa med skepsis på varje stavelse: ”jaså, så nu har ni blivit ett feministiskt parti”.

Året var 1997 och han, liksom många andra, hade problem med ett sådant begrepp. Var män alls välkomna i ett sådant parti? Vad betydde det egentligen?

Efter en stunds resonerande hittade vi en gemensam ingång. Hans barnbarn och mina två flickor hade följts åt genom förskola och de första skolåren.

- Så hur vill du att deras liv ska vara? Ska de jagas av modeindustrin från koltåldern, av tradition ofta välja utbildningsvägar som leder till låglönejobb, behöva oroa sig för överfall varje kvällspromenad hem, alltid tjäna mindre pengar, få lägre pensioner och antagligen också behandlas sämre i livet efter detta?

För att ta ett exempel ur högen. Vad kan det bero på att 90 % av de studerade vid gymnasiets program för barn- och fritid, omvårdnad och hantverk är flickor? Och att 95 % av de studerande på bygg-, el-, teknik- och industriprogrammen är pojkar?

Somliga menar att det är bara så av naturen vilket väl måste syfta på att det finns genetiska skillnader som förklarar detta. Problemet är bara att sådana genetiska skillnader tar hundratusentals år att få fram medan gymnasieprogrammen och hela industrisamhället är något yngre.

Nej tyvärr har vi nog en massa nu levande mekanismer som krymper våra barn och barnbarns livschanser i onödan. Och det gäller självklart även pojkarna. Deras studie- och yrkesval, uppfattningar om hur en man ska vara, högre frekvens av både brott och brottsoffer mm, allt det förminskar i onödan deras liv.

Och vi gör varje dag skillnad som återskapar mönstren. Alltifrån hur vi busar med spädbarnen till de olika saker vi berömmer eller de förväntningar vi signalerar och de tonfall vi använder. Allt detta finns väl dokumenterat och väcker förskräckelse hos både pedagoger och föräldrar som får syn på våra subtila signalsystem!

-Jaha, om feminism handlar om det, då kan jag vara med - men var snäll och sprid inte ut det!



"Jag vill inte att kvinnor ska ha makt över männen utan över sig själva."

(Mary Wollstonecraft Shelley)

Desperata oljefurstar, militärmakt och äganderätt. Av Erik Kågström

Händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har skapat oro på oljemarknaden. En stor del av Libyens oljeexport på 1 600 miljoner fat om dagen har upphört. Saudiarabien erbjuder sig att ersätta det libyska bortfallet och öka sin egen produktion. Men då visar det sig att Libyens olja, som huvudsakligen exporteras till Europa, är av hög kvalitet – tunnflytande och med låg svavelhalt. Men Saudiarabien påstås inte kunna öka sin produktion av sådan olja så att ersättningen skulle komma att utgöras av tjock olja med hög svavelhalt. De flesta raffinaderierna i Europa är gamla och klarar inte av att raffinera den tjocka oljan. En lösning på problemet som diskuterats är att de oljeexporterande länderna i Västafrika och vid Nordsjön dirigerar om en del av sin tunna olja till Europa. De icke-europeiska kunder som då blir utan tunn olja förmodas kunna raffinera den tunga olja som de då skulle få från Saudiarabien.

Nu sägs från Saudiarabien att visst kan man vid behov öka produktionen av olja av hög kvalitet. Men att det ses som ett problem är uttryck för en tendens. Det är inte nog med att produktionen av konventionell olja nådde en topp redan för fem år sedan. Man får också räkna med att den konventionella olja som kommer ut på marknaden successivt kommer att vara av sämre kvalitetet. Det betyder ökade produktionskostnader och lägre energinetto. En statistik från raffinaderier i USA visar att halten av svavel i den olja de fått till förädling har fördubblats under de senaste 25 åren (fig).

Hur pusslet med den tunisiska oljan kommer att lösas återstår att se. Tills vidare kan länder som Italien och Irland förmodligen ta av sina strategiska reserver.

Norge erkänner Palestina? Av Gunnar Stensson

Norges utrikesminister Jonas Gahr Store överväger att ensidigt erkänna en palestinsk stat i september om ingenting händer i fredsförhandlingarna dessförinnan.

Utrikesministern konstaterar att de ”Palestina-papper” som Wikileaks publicerat avslöjar att Israel avvisat flera förhandlingsförslag som inneburit att Palestinska myndigheten accepterat stora eftergifter.

Jonas Gahr lägger det största ansvaret för stoppet i fredsförhandlingarna på Israel. Han har uttalat sig särskilt kritiskt mot Israels utrikesminister Avigdor Lieberman.

Också Carl Bildt har besökt Israel. Han är inte beredd att erkänna Palestina förrän ett avtal med Israel är klart.

Utgångspunkten i radioprogrammet Konflikt i söndags var avslöjandet om den Palestinska myndighetens eftergifter i fredsförhandlingarna och USA:s veto mot säkerhetsrådets resolution mot bosättningarna.

Den Palestinska myndigheten har förlorat förtroende i det palestinska folket. Israel har förlorat trovärdighet inför omvärlden.

USA:s veto mot säkerhetsrådets resolution demonstrerar inte makt utan maktlöshet och en försvagad ställning i Mellanöstern och Nordafrika

När Netanyahu kontaktade Angela Merkel för att kräva en förklaring till Tysklands stöd för säkerhetsrådets resolution svarade hon: ”Hur understår ni er att klaga, ni som ingenting gjort för att bidra till fred!” Svaret skakade Netanyahu.

Insikten om USA:s impotens i Mellanöstern har lett till intensiv aktivitet i Washington.

För en vecka sedan genomförde den nya judiska organisationen J. Street en stor kongress där. Jew Street består av unga liberala judar som menar att enda vägen till fred och överlevnad för Israel är en tvåstatslösning som tillgodoser Palestinas rättigheter.

Den mäktiga judiska lobbyorganisationen AIPAC fortsätter däremot att kräva amerikansk-sionistisk våldspolitik. Men dess inflytande minskar i takt med USA:s försvagning.

Israels försvarsminister Barak kräver att USA ökar säkerhetsstödet till Israel med 130 miljarder dollar för att Israel ska bli en stabiliserande kraft i en turbulent region.

Andra påpekar att Israel i dagens situation inte kan slå ner ett civilt palestinskt folkuppror med våld.



Det val som Palestinska myndigheten utlyst till september kan ge en öppning till verkliga förhandlingar om en tvåstatslösning som tillgodoser Palestinas rättigheter. Men Hamas i Gaza säger sig inte ställa upp. De har redan vunnit ett val – till ingen nytta.

Hamas har förhoppningar om en öppning av Gazas gräns till Egypten. Hamas ledare i Gaza förhandlade i måndags med den nye egyptiske premiärministern Sharaf om att häva gränsblockaden mot Gaza. Samtidigt bombar Israel tunnlarna

Allt fler palestinier inser hur nödvändigt det är att Hamas och Fatah enas. Det finns en bred folklig misstro mot båda organisationerna.

De fredliga revolutionerna i Egypten och Tunisien har gjort ett starkt intryck. Många menar att ett allmänt folkligt och fredligt uppror är den enda möjliga vägen till ett fritt Palestina.

Ett nytt inslag i kampen är att man har börjat organisera palestinierna i diasporan. De kan komma att utvecklas till en mäktig politisk kraft.

Palestiniernas folkuppror kan komma att äga rum i samband med valet i september, men det kan också komma tidigare. Israels armé förbereder sig för att ingripa mot ett brett folkuppror på Västbanken.

Judisk självrannsakan. Vad har Israel gemensamt med Europas gamla antisemiter? Av Gunnar Stensson

Arabisk självrannsakan behövs, hävdar Jackie Jakubowski, chefredaktör i Judisk krönika, i en artikel som publicerades i Sydsvenskan i söndags. Av artikeln framgår att ”arabvärlden är en av världens mest underutvecklade delar”.

Självrannsakan är nyttig. I arabvärlden pågår den som en djupgående förändring av alla värden. Det är på tiden.

När får vi uppleva en judisk självrannsakan? Hur kommer det sig att Europas högerextrema partier funnit kärlek och en gemensam sak i Israel?

Israel reagerar på demokratins vind genom att begära 130 nya miljarder (DN 9/3) och hypermoderna stealthplan av USA, bomba tunnlar i Gaza och mobilisera armén mot en eventuell palestinsk folkresning på Västbanken. Landet liknar alltmer en kärnvapenbestyckad bunker.

Det är inte underligt att Europas högerextrema partier finner ”kärlek – och en gemensam sak – i Israel”, som Newsweek skriver, häpen över samarbetet mellan israeliska politiker och europeiska nynazister.

En grupp ledare för högerextremistiska partier som tidigare varit öppet antisemitiska besökte i december 2010 en av Israels heligaste platser, monumentet över Förintelsens offer Yad Vashem utanför Jerusalem på inbjudan av den israeliska knessetledamoten Chaim Muelstain.

De lade ner en krans, poserade för en gruppbild och skrev i besöksboken: ”Vi vill säkerställa att ´aldrig mer´ verkligen betyder aldrig mer.”

I gruppen ingick det nederländska Frihetspartiets ledare Geert Wilders, som har lovat att stoppa invandringen, jämför Koranen med Hitlers Mein Kampf och kallar Muhammed en ”djävul” som sprider fascism;

Filip Dewinter som är känd för sina kontakter med tyska SS-män och leder det belgiska partiet Vlaams Belang;

Heinz Christian Strache som leder Österrikes Frihetsparti och har förbindelser med nynazistiska organisationer;

René Stadtkewitz som är grundare av det tyska Frihetspartiet; och

Kent Ekeroth, som är internationell sekreterare i Sverigedemokraterna med dess djupa rötter i svensk fascism.

Gruppen, som möttes av ledamöter från Knesset, undertecknade en ”Jerusalem-deklaration” där det bland annat heter: ”Vi är förtruppen i kampen för det västerländska demokratiska samhället mot det totalitära hotet från det fundamentalistiska Islam.”

VB har skrivit om detta tidigare, men Newsweeks genomslag är större.

Det är inte underligt att Israel i BBC:s opinionsmätning om förtroendet för ett antal stater den gångna veckan hamnade i botten tillsammans med Nordkorea och Iran.

Nödvändigheten av judisk självrannsakan är uppenbar, såväl i Israel som bland dem som företräder judarna i världen.

Kanske har Israels president Shimon Perez insett behovet av en omprövning. Han uttryckte i onsdags önskan om ett samtal med president Barack Obama. Samtidigt har han kritiserat förhalandet av fredsprocessen, som skadar Israels internationella anseende.

Han har också motsatt sig Netanyahus ståndpunkt, att den israeliska armén ska behålla kontrollen över Västbanken oavsett vilket avtal som kan komma att uppnås med palestinierna.

Netanyahu däremot går högerut. Han är inbjudit det extrema högerpartiet Nationella Unionens ledare Yakov Katz att ingå i regeringen (Haaretz 10/3)

En djupare självrannsakan bedrivs redan av fredsrörelsen i Israel, grupper som Judar för fred i Europa och den växande J-Street-rörelsen i USA, men denna självrannsakan måste breddas och fördjupas.

Där skulle Judisk krönika kunna spela en roll, genom att till exempel stöda Ship to Gaza i dess solidaritet med civila palestinier.

Så bordades m/s Sofia. Ship to Gaza växer av Per Roijer

- Jag tror att de israeliska myndigheterna tänker sig för innan de beskjuter båtar där en del av passagerarna är amerikanska medborgare. Det sa Dror Feiler från svenska Ship to Gaza, när han talade i Lund i onsdags.

Försöket att bryta den israeliska blockaden av Gaza 2011 planeras bli dubbelt så omfattande som 2010. Det ska bli fler båtar och fler deltagare. För första gången deltar en båt från USA. En annan kommer från Canada, en från Japan, Malaysia och Indonesien. En spansk båt tar deltagare från Latinamerika. Det ska bli två passagerarfärjor som Mavi Marmara istället för en.

26 länder är inblandade, över tusen personer ska finnas ombord, kulturpersonligheter, politiker och vanligt folk. Och nationaliteterna ska blandas ombord. Det ska inte finnas en enskild turkisk båt som Mavi Marmara, som 2010 drabbades av en blodig israelisk stormning. Seglatsen Freedom Flotilla II planeras till i maj i år.



Dror Feiler kom från en internationell konferens i Amsterdam om aktionen, när han i onsdags talade på AF i Lund, i arrangemang av Demokratisk Vänster, Utrikespolitiska Föreningen vid Lunds universitet och ABF.

- Ju större det blir ju svårare blir det att stoppa.



Vanligt folk är styrkan

Kristna, muslimer, judar och icketroende tillsammans. Ship to Gaza är en ickekonfessionell och politiskt obunden manifestation, sa han, och den stöds och finansieras till största delen av vanligt folk. Det är dess styrka.

Konflikten i Palestina mellan israeler och palestinier är i grunden en väldigt enkel fråga, anser Dror Feiler. Det bor människor mellan [Medel-]havet och [Jordan-]floden. De ska ha samma rättigheter. Internationell rätt ska gälla, och det är vår uppgift att se till att den gör det. Om det sedan ska vara en eller två, eller rent av sju stater, eller hur de ska se ut, det har vi inte med att göra. Det är deras sak som bor där. Men alla ska ha samma mänskliga rättigheter.

- Vi ger oss inte. Det är en moralisk förpliktelse att stå upp för de människor som är inspärrade i Gaza, anser han. Vi var några stycken som såg 1,5 miljoner människor inspärrade och kollektivt bestraffade i ett utomhusfängelse under folkrättsvidriga förhållanden.

Sommaren 2009 besökte Dror Feiler och Mattias Gardell politikerveckan i Almedalen i Visby.

- 30 personer lyssnade på oss, lite medlidsamt. Ett år senare var intresset större.



Var själv soldat

Dror Feiler är född i Tel Aviv 1951, gjorde militärtjänst som fallskärmsjägare, men vägrade 1970 att tjänstgöra i de ockuperade områdena på Västbanken och Gaza.

- Min far vägrade att delta i Suezkriget 1956. Ibland är traditioner bra. Jag hade ett motto av Che Guevara på väggen som sa: Var realist, sträva efter det omöjliga!



Radiotystnad bröts

Från det ögonblick då den israeliska krigsmakten inledde sitt angrepp mot hjälpkonvojen kunde människorna ombord inte längre kontakta omvärlden. Den israeliska militären störde ut radiokommunikationerna.

- Men jag visste att när soldaterna kommit ombord och avancerade till attack måste de bryta radiotystnaden för att kunna kommunicera med sig själva. Vi lyckades med passivt motstånd fördröja soldaterna att komma upp på bryggan, där vi hade en satellittelefon. Militären hade blockerat telefonnumret till Rapport i Stockholm, men jag tänkte att kanske kunde jag försöka med TV-husets växel. Och det lyckades. Mattias Gardell kunde lämna en direktrapport innan vi togs till fånga.



Anklagas för förräderi

Som jude riskerade Dror Feiler att anklagas för förräderi. Nya lagar som regeringen i Jerusalem håller på att införa, kringgärdar på ett dramatiskt sätt möjligheterna att yttra sig fritt för israeliska medborgare. Men Dror Feiler är inte längre israelisk utan svensk medborgare. Det var först sedan detta konstaterats från inrikesministeriet som Dror Feiler som siste person fördes ombord på ett flygplan till Istanbul, när de fängslade aktivisterna släpptes.

Den svensk-grekiska båten Sofia bordades sist. Den israeliska flottan cirklade i flera timmar runt lastfartyget, innan det till sist bordades. Elitsoldaterna klippte ganska enkelt upp den taggtråd som aktivisterna virat vid bordläggningen. Passagerarna fördes en och en till kaptenens hytt.

- Där satt en officer bakom ett bord, berättar Dror Feiler. De bad mig lämna ifrån mig mitt pass, mina telefoner, min videokamera, allt jag hade på mig. Och

sedan sa de: "Nu kan du gå".



Feiler krävde kvitto

- Då sa jag, eftersom jag bott så länge i Sverige, att "nej jag kan inte gå, jag vill ha ett kvitto på vad jag lämnat ifrån mig.

"Om man tar ifrån en hans videokamera och värdehandlingar, då ska man ha ett kvitto."

- Då tittade officeren på mig ungefär som om jag var sinnesjuk (det var jag kanske också lite). Jag sa "det är min rättighet att få ett kvitto".

- Då sa han: "Nej, gå härifrån! Du har inga rättigheter."

- Jag sa: "Jag har rättigheter. Jag går inte härifrån. Antingen får jag tillbaka mina tillhörigheter, eller så får jag ett kvitto."



Bakbands

Då gav han order till soldaterna att ta bort mig. Då gjorde jag mig väldigt tung och otymplig, och vi började småbrottas, för jag ville inte lämna rummet. De kallade på en soldat till, och samtidigt togs Mehmet Kaplan in i rummet. Jag tror det hade blivit mycket värre om inte han varit där som vittne.

- Jag fick ordentligt med stryk. De var två soldater, de var unga, de var vältränade. De bröt ett revben på mig och jag fick reda på senare att jag blödde från huvudet. De tog ner mig på golvet, en av dem stod med båda skorna på mitt huvud för att hålla mig på plats. Sedan band de händerna bakom ryggen med buntband som från Clas Ohlson. Och sedan lyfte de upp mig i armarna från golvet. Och ni vet, om man är ung och vältränad kan man själv hjälpa till med benen och det är inte så farligt. Men jag var inte ung eller vältränad.

Och sedan slängde de mig i köket på båten med ansiktet mot väggen, och där fick jag ligga ett tag, jag vet inte hur länge. Och ibland kom de dit och gav mig en spark för att jag skulle hålla käften.

- Jag bad dem lossa buntbandet om mina händer för de började domna, och då kom det en soldat som drog åt bandet lite extra istället.



Tvingades klä av sig


- När vi kom i land i Ashdod efter tio timmar blev jag förd åt sidan medan de andra fördes till en fångbuss. Det var flera hundra soldater där. En soldat med vapen sa till mig: "klä av dig!" Det var inte så trevligt.

I bussen blev jag placerad i en stålbur, som om jag var särskilt farlig.

I Beershevafängelset sattes Dror Feiler i isolering, utan möjlighet att kontakta de andra på båten, utan möjlighet att kontakta advokat eller konsultatet eller sin gamla mamma i Israel.

- Jag sa att jag bara ville säga tre ord till henne: "Jag är OK", men det fick jag inte.



"Svensk tradition"

Efter Freedom flottilla är Dror Feiler känd i israeliska massmedia. Israeliska tidningar, radio och TV tyckte det var bekvämt att ha kontakt med någon som pratade hebreiska under uppseglingen, förklarar han. Dror Feiler personligen utpekades efteråt av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman som den israeliska statens fiende – tillsammans med organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch.

- Man intervjuade till och med min 88-åriga mamma i Israel i israelisk TV, berättar Dror Feiler. Man frågade henne hur hennes son kan göra detta mot Israel. Men min mamma är rätt karsk. Hon svarade att en gång skickade Sverige vita bussar för att rädda judar utan Förintelsen. Nu skickade Sverige en båt för att undsätta andra utsatta människor. Det är en svensk tradition, sa hon. Den är bra.

Dror Feiler har hittills inte fått tillbaka sina personliga tillhörigheter och är förbjuden att besöka Israel på tio år. Den grekiskflaggade lastbåten Sofia som han och övriga svenskar färdades med väntas bli återlämnad den närmaste månaden, efter en framställning från grekiska myndigheter. Sveriges utrikesminister Carl Bildt var bland de 100 000 människor som i Istanbul hälsade de frigivna aktivisterna från Ship to Gaza. Men den svenska regeringen har inte försökt skydda svenska medborgares rättigheter gentemot de israeliska myndigheterna, säger han.



Valde elitsoldater och inte polis

Är han inte rädd för vad som kan hända vid ett förnyat försök att bryta blockaden?

Han hoppas att den israeliska krigsmakten har tagit lärdom, säger han. Men han vet också att den israeliske överbefälhavaren sagt att israelerna borde ha gått fram ännu hårdare än de gjorde. Sex civila i konvojen miste livet till följd av hur den israeliska militären valde att ingripa.

- Det finnas många oblodiga sätt att stoppa en konvoj. Linor i vattnet som trasslar in sig i propellrarna, hot om minering, polisstyrkor istället för militär. Istället valde militärledningen att sätta in Enhet 13, det bästa Israel har i form av elitsoldater. Elitsoldater skjuter för att döda, flera av dem som dog träffades i huvudet, det svåraste man kan träffa. Vanliga soldater uppmanas att sikta på kroppen.

- Israel har bytt överbefälhavare under året. Jag tror inte det har förändrat militärledningens hållning.

- Man kan hoppas att förnuftet får råda. Den som vill ändra historien får ta risker. Det gör många människor i Mellanöstern i dag.

"Var realist, sträva efter det omöjliga!"

Håll fingrarna borta av Sten Henriksson

Det pågår nu en kampanj för att västmakterna ska intervenera i Libyen. Huvudförslaget är en s.k. ”no-fly zone”, en del av landet där Libyens flygplan inte ska få uppehålla sig. I annat fall blir de nämligen nerskjutna av andra flygplan, gissningsvis NATO:s. Sådana zoner har tidigare förekommit över Irak och Jugoslavien i början av 1990-talet. För att etablera en sådan zon börjar man med att slå ut luftförsvarssystemet, dvs. försvararens radarstationer, konventionellt luftvärn och luftvärnsmissiler. Om inte skulle nämligen de egna planen kunna skjutas ner och den risken vill man inte ta. Det är i stort sett ofrånkomligt att civila dödas under denna inledande förbekämpning och kanske kan något enstaka av de egna planen också stryka med. Som ett alternativ har man nämnt bombning av fiendens flygbaser, man vill med deras egna ord ”crater the airports”. Ledande förespråkare har varit de båda tidigare amerikanska presidentkandidaterna John Kerry och John McCain, men både de franska och brittiska regeringarna verkar också vara entusiastiska.




Gamla meriter

På nätet kan man nu få uppmaningar att skriva e-post till FN:s säkerhetsråd för att få dem att utropa sådana zoner vilket behövs för att bombningar etc. ska vara legala. Vad det här handlar om är s.k. humanitära interventioner. Man ska i det godas namn föra krig mot ett land eller som i det här fallet, gå in på ena sidan i ett inbördeskrig.

Det kan i varje enskilt fall anföras många skäl varför man vill ta till våld i en situation. I Libyenfallet verkar det finnas många sådana skäl: en 42-årig diktatur, en regim som härskar med våld och tortyr, en urskillningslöst brutal krigföring som också drabbar civilbefolkningen i det pågående inbördeskriget. Till det kommer andra skäl som nog inte är betydelselösa i det här fallet, t.ex. oljan, men det behöver vi inte fördjupa oss i. Det är sant att Libyen har en hygglig levnadsstandard och ett bra utbildningssystem som inte bara är förbehållet den härskande gruppen och att Libyen har intagit en klart antiimperialistisk hållning i världen och inom den afrikanska

unionen. Men Khaddafiregimens goda sidor är förbrukade och rättfärdigar den inte Det är dags att den går och lämnar plats för den folkliga rörelse som nu gjort uppror.



När ska vi lära oss?


Men, är detta skäl nog för ett västligt militärt ingripande? Svaret måste bli nej. Här liksom i Tunisien och Libyen och i dussintals andra länder har västmakterna samarbetat mycket väl med allsköns diktatoriska regimer och inte känt något behov av att understödja förändringar. Den demokratiska befriarlustan har inte varit påfallande. Till det kommer att det knappast är möjligt att införa demokrati och ordnade förhållanden med vapenmakt. Man tycker att det är det vi alla borde ha lärt av erfarenheterna från Irak och Afghanistan. Vad blev priset för diktatorn Saddam Huseins fall? Jag kan inte siffrorna, men nog handlar det om minst 100,000 människors död.

När detta skrivs samlas EU-ministrar och överväger insatser. Amerikanska Medelhavsflottan samlar sig utanför kusten. Känsliga själar i USA och Europa ropar att något måste göras,snabbt. Nordic Battlegroup är en av EU:s snabbinsatsstyrkor, Sverige bidrar med 1600 man (en mekaniserad bataljon med understöd) och ska ta ledningsansvaret. Men kan gissa att det kliar i fingrarna på försvarsminister Tolgfors och den svenska försvarsledningen att bättra på sitt allmänt nergångna renommé. Inget är ju mer upplyftande för regeringar än framträdanden på fjärran stridsfält.



Tack för tystnaden, Carl Bildt

Det enda positiva som kan sägas är väl att Carl Bildt inte har visat entusiasm. Bildt är en olycka och det är en skandal att han blev utrikesminister efter sina ubåtsinsatser och engagemang i USA och Afrika. Hans uttalanden om Georgienkriget var häpnadsväckande och omdömeslösa.. Men, för en gångs skull, han har hittills hållit igen här, trots kritik. Det tackar vi för, även om den inblandade oljan kan ha spelat roll. Och, för att till sist säga det tydligt: Arabfolkens frihet måste vara deras eget verk.

Midgets ... av JL

Juholt som ny s-ledare, korkad nog att inte tacka nej? Nuder och Damberg är mina kandidater - enda som kan vinna urbana villahögerns förtroende. Dem äger landet numera. Så en vänsterdam till p-sekr. dessutom akademiker, förra miljöministern alltså Lena Sommestad ett utmärkt val. Förstår sen inte varför Damberg kallas höger, i en SVT-enkät var det röd-gröna och skattehöjarparoller hela linjen - ? Viktigast att välta Arbeit-macht-frei och systemskiftarregeringen. Men kan vi väl klara med en svensk revolutionsnisse! Deportera dem till karelska saltgruvorna - flytta sen regeringen till Österberg-land.

Den dag man inser att makthavare är som du och jag, till förståndet bara med ett sjukligt maktbehov känns det lite snopet. Och ofta verkar de klenare både till intelligens och sunt förnuft än vilken lundensisk överliggare som helst. Ta Sarcozy, exvis. Eller den där trumpna tyska kärnforskaren. Bush & Obama sina egna pressekreterare snarare än presidenter, imperiets mörka hjärta befolkas av långt kapablare typer, ovalda förstås liksom statsskicket. Den djupa staten kallar sig skuggfigurerna bak turkiska etablissemanget - finns i varje land, tro mig även vårt.

Revolutionsyra råder i världen. Statsmän, av fornt format hade medlat i Libyen, exit Kadaffifamiljen samt nån form av trevande demokrati. Skjutgalna berber och beduiner, som plundrar vapenförråd och organiserar lämmeltåg via pickups a la IKV - är araber ohjälpliga ändå, som Lawrence av A. beskrev dem? Men shia i Saudi får gärna göra slut på monarkin enligt klassiskt recept. Spräng även raffinaderier och oljekällor så världen kan få lugn från alla tillväxtfantaster. Gör Birger Schlaug till global rikspresident! Själv sätter jag upp en kommandostyrka som ska avliva nationalekonomer och börschefer.

Kulturtips

ID - En existentiell mordgåta

En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.

Onsd 16 mars kl 12.30


There is sweet music

Lunds Akademiska Kör, under ledning av Cecilia Martin-Löf i Universitetsaulan i Lund 13 mars kl 19


Himmel och Pannkaka

Sagohuset nya barnföreställning, spelas varje söndag i mars. 13 mars kl 14




En klarinettists bekännelser

Palladium den 13 mars kl. 15


Enligt Bodil Malmsten

Palladium 14 mars kl 19.30. extraföreställning 15 mars 19.30!!




Biograf Spegeln - FRANKENSTEIN

National Theatre, livesänding på Spegeln, torsdag 17 mars kl 20 



Det började som en skakning

- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23

17 mars 19


LETU STUKE [SARAJEVO] live in Malmö

Inkonst 17 mars kl 21


Hamlet II:exit ghost

På Inkonst 17 mars kl 19.


Tarabband (Irak/Sverige)

En orientalisk hägring i svensk jord som blir verklig i mötet med publiken, 17 mars på Kong kl 19.30


Tre systrar

Teaterhögskolans avgångselever gör en modern, spännande version av klassikern Tre Systrar av Anton Tjechov. På Bryggeriteatern 17-31 mars.

17 mars kl 19.


MACK 17/3 Adde Malmberg, Fredrik T Olsson. Stand-up på La Couronne torsdag 17 mars kl 20


Matkaravan med Hanna och Linda

med Hanna Tunberg och Linda Dahl

- smaka på våra nya matkulturer. Guidade turer runt Möllevångstorget.

17 mars kl 16


För länkar se VB:s hemsida, http://www.veckobladet.info/.

Bred manifestation 8 mars

Internationella kvinnodagen firas i Lund med en manifestation på Stortorget. Temat är "Jämställdet över hela världen" och det är nio organisationer som tillsammans står för arrangemanget. Det är ovanligt att så många som nio organisationer går ihop i en aktion. Programmet innehåller flera talare. Röda Kapellet och Spykens feministiska framträder. Feministiskt initiativ säljer rosa semlor; kvinnodagen sammanfaller i år med fettisdagen.
   Organisationerna som deltar är Asylgruppen i Lund, Demokratisk vänster, Feministiskt initiativ, Hemlösas förening i Lund, Kvinnoforum, Kvinnojouren, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Talarna kommer alla från dessa.
   Programmet börjar kl 17.30

Aktivitetsdag Amnesty - Stortorget 8 mars

Den 8 mars, på internationella kvinnodagen uppmärksammar Amnesty straffrihet för massvåldtäkter i Demokratiska republiken Kongo (DRC). Lunds lokala Amnestygrupp, ESK-gruppen, kommer att finnas på Stortorget i Lund mellan 16.00-18.00 för att informera om de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som fortsätter i DRC och som massvåldtäkterna är en del av, samt för att samla in namnunderskrifter.

Ship to Gaza även i år

Dror Feiler om kampanjen för att bryta Gazablockaden och om kampen mot ockupationen.
Inledning av islamolog Rickard Lagervall, Lunds universitet.
   Dror Feiler är en central person i mobiliseringen och organiseringen av årets liksom fjolårets Ship to Gaza. Han deltog i förra årets Ship to Gaza. Han blev misshandlad, fängslad och hans personliga tillhörigheter beslagtogs. Han har sedan dess förvägrats inresa i Israel för att få till stånd en juridisk process mot staten. Dror Feiler är svensk konstnär, musiker, tonsättare och aktivist. Han är ordförande i föreningen ”Judar för israelisk-palestinsk fred” och likaså ordförande i föreningen ”European Jews for a Just Peace”.

Avgå Carl Bildt! av Gunnar Stensson

"Om EU ska delta i demokratiarbetet i Nordafrika kan unionen inte företrädas av en minister som haft förbindelser med och tjänat privata förmögenheter på de diktatorer folket störtat. Att riksdagen begär misstroendeförklaring mot Bildt är oundvikligt.” Olle Svenning, Aftonbladet 27/2
   2001 satt Carl Bildt i styrelsen för Lundin Oil. Det året tecknades ett avtal om oljeutvinning med Moammar Kaddafi i Libyen.
Lundin anslöt sin oljepipeline till Kaddafis transportsystem och organiserade ett eget libyskt bolag, International Petroleum Libya.
   2006 godkände Carl Bildt som styrelseledamot övertagandet av Oudnafältet i Tunisien. Det var en uppgörelse med den nu störtade diktatorn Ben Alis familj.
Inte underligt att Bildt vägrade ta ställning för den ena eller andra sidan i Libyen. Hans ekonomiska intressen hotas. För honom är ”stabilitet” viktigast.
   Frankrikes utrikesminister Michele Alliot-Marie avgick den 27/2. Hon hade erbjudit Tunisiens diktator Ben Ali att skicka franska säkerhetstrupper för att slå ner revolutionen och värna ”stabiliteten”. Dessutom var hon nära vän med Ben Ali och brukade med sin familj fira semester i Tunisien på Ben Alis bekostnad.
   Den franska utrikesministerns avgång var nödvändig. Det är också Carl Bildts. Vi kan inte ha en utrikesminister som väljer stabilitet före demokrati.
   Det är inte första gången man kan misstänka att Carl Bildts ställningstaganden grundas på privata intressen.
   Lundin Oil bedrev oljeutvinning i Sudan och blev inblandat i den sudanesiska regimens krig med sitt eget folk.
   Carl Bildts överdrivna utspel i samband med Georgienkriget 2008 motiverades av konkurrensen om olja och gas.

Veckans besvikelse av Gunnar Sandin

Läste eller hörde ni Daniel Suhonens (S) angrepp på islamistkramande vänsteranhängare? En av de utpekade var Andreas Malm och de båda fick debattera med varandra i radioekot. Jag tycker att Andreas hade lätt att tillbakavisa anklagelserna för egen del, och övertyga om sin areligiösa inställning och sina sympatier för den sekulära vänsterorganisationen PFLP. Daniel backade också betydligt.
   Men sen gick Andreas till motangrepp. Han är ju numera trotskist, och han anklagade Daniels partikamrater för att inte tillräckligt hårt bekämpa Volvos planer på utflyttning av svenska jobb till Kina, vilket alltså de trotskistiska Volvoanställda gör.
   Då undrar jag:
a) vart tog den internationella arbetarsolidariteten vägen?
b) och framför allt: har Andreas glömt klimatperspektivet och allt han sa om bilismen i sin bok "Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent"?
Eller har han gått på myten om de klimatvänliga elbilarna? Volvo utvecklar just nu en tillsammans med Vattenfall. Den kan snålköra några mil på sina batterier, men trampar man sen på gasen koppas en 280 hästars motor in och då händer det saker. Med farten och med utsläppen.

Bradley Manning, en amerikansk hjälte av Gunnar Stensson

Det var Bradley Manning, en 23-årig amerikansk soldat, som avslöjade den massaker på civila som amerikanska soldater gjorde sig skyldiga till då de från en helikopter sköt ihjäl en korrespondent från Reuters och hans assistent, varpå de sköt sönder ett hus och dödade de män, kvinnor och barn som befann sig där.
   Det var den 12 juli 2007 i Bagdad. Händelsen spelades in på helikopterns kamera. Tack vare Manning visades den på internet den 5 april 2010.
   Barack Obama borde hyllat Bradley Manning för hans modiga avslöjande.
   I stället blev Bradley Manning inspärrad i en fönsterlös cell. Vakterna kollar honom var femte minut och väcker honom om nätterna. En timme om dagen förs han till ett tomt rum där han får vandra runt i en åtta. Rutinerna från Guantanamo lever vidare.
   Rättegången mot honom börjar i maj.
   Uppgifterna från Amnesty har vidarebefordrats av Daniel Rydén i Sydsvenskan den 27/2.
   Samtidigt finner Hillary Clinton det oacceptabelt när Kaddafis helikoptrar jagar civila i Tripolis. Hyckleriet är kväljande!
   Sydsvenskan borde publicera bilden av Bradley Manning varje dag, vid sidan av bilden av Dawit Isaac!

”Köttfri måndag” av Sven-Hugo Mattsson

Vår värld är galen. Alla, förutom ett fåtal, vet att vi inte kan förbränna mer kol, gas och olja. Ändå finns en ständig exploatering för att få upp mer fossilt bränsle. Länder och bolag står i kö för att exploatera Norra ishavet, vars is håller på att försvinna, just på grund av de ökande utsläppen. Om detta diskuterar vi trots allt, det gör vi knappast om en annan betydande gas, metangasen.
   Köttätandet är en solidaritetsfråga
   Det finns uppgifter att animalie/köttproduktionen står för runt 18 % av de växthusgaser vi släpper ut. Här är det främst metangas, men även koldioxid, kväve, och fosfor är en del i köttproduktionen. För att producera animalier krävs också enorma mängder vatten, som är en bristvara i många länder. Ungefär hälften av all jordbruksmark, globalt sett, går åt för att producera kött. Det finns en prognos som gör gällande att vi kommer att fördubbla vår animalieproduktion till år 2050. Prognosen är tillförlitlig efterson den bygger på pågående tendenser. Med den befolkningsökning vi ser nu kommer vi att bli 40 % fler och vi har en stark ökning av köttkonsumtion per individ.
   Nu kommer vi inte att använda all åkermark, 2050, för animalieproduktion, rätt självklart. Vi kommer att få kraftigare foder till djuren, produktionsenheterna, som kommer att vara bättre framavlade. Det finns mer jordbruksmark, men inte mycket, att exploatera. Men det är ingen tvekan om att den ökande animalieproduktionen kommer att innebära påfrestningar för livsmedelsproduktionen. Vi ser redan nu att livsmedelspriserna stiger,
   Allt detta är en solidaritetsfråga mellan vår planets befolkning. Vi i de rika storköttätande delarna av vår planet kommer att ha råd länge än med stigande priser på livsmedel och kött. Allt medan världssvälten ropar på mat. Det finns alltså anledning att dra ner på köttätandet.
   Av den anledningen kommer Miljöpartiet och Demokratiskt Vänster att lägga en motion till
kommunfullmäktige om att man i förskola och skola skall ha en köttfri dag i veckan, förslagsvis på måndagar. Rätt festligt är att DV hade beslutat om att lägga en dylik motion två dagar innan vi kunde läsa i Lokaltidningen att MP hade samma avsikt.
   På måndag, lämpligt nog, 7 mars klockan 18.00 bjuder därför dessa partier in till ett möte om just detta, att lägga en gemensam motion. Platsen är Wickmanska gården med ingång från Bredgatan. Olika anföranden kommer att hållas, bland annat från de bägge partierna. Alla är välkomna och det kommer att bjudas på en vegetarisk linssoppa.
   På Wickmanska gården huserar också organisationen ”köttfri måndag”. Dessa kommer att anordna ett seminarium i april.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk Vänster

Sydsvenskan vrider sig som en överkörd huggorm av Gunnar Stensson

Per T Ohlsson lyckades i söndags ge USA äran för att det inte blev någon massaker i Egypten: ”USA har ett betydande inflytande i Egypten som varje år tar emot 1,3 miljarder i militärt bistånd, och kunde påverka kretsen till Mubarak och framför allt armén.”
   Således har 30 år av militärt bistånd till en diktator garanterat en fredlig revolution! Värdet av den folkliga kampen är försumbar vid en jämförelse!
   Beträffande Kaddafi menar Per T att USA förhastade sig när Kadaffi och Bush entusiastiskt enades i kampen mot Al Qaida efter nine eleven. Samma dag kunde vi i tv se hur Kadaffi frotterade sig med den förtjusta amerikanska utrikesministern och den charmfullt leende Blair.
   Enigheten beträffande Al Qaida tycks bestå. Kadaffi är lika säker på att Al Qaida står bakom upproret i Libyen som USA att Al Qaida står bakom talibanerna i Afghanistan. Paranoian är densamma.
   Per T nämner förstås inte de miljarder den erkänt grymme Kaddafi några år senare erhöll från EU för att försvara EU:s sydgräns genom att fängsla och fördriva flyktingar från Afrika. Per T oroar sig väl snarare för att den hanteringen inte fungerar längre.
   I ett försök att komma åt dem som varit klokare och på ett tydligare sätt representerat mänskliga rättigheter har han letat upp ett yttrande som Mattias Gardell fällde för tio! år sen och ryckt ut det ur sitt sammanhang, samt en arton! år gammal analys skriven av Per Gharton om Kaddafi som politisk person!
   Det är verkligen en Per T som i sin nöd tillgriper halmstrån.
   Sydsvenskans huvudledare den 28/2 anstränger sig till det yttersta för att försvara Bildts vägran att ta ställning mellan Kadaffi och frihetsrörelsen. Bildt förklarade sig med följande argument:”Jag stöder i första hand de svenska medborgare som är fast i landet.”
   ”Frågan är vad som kan vinnas med et skarpt utspel från Sverige som enskilt land” kommenterar tidningen.
   Det är till att ha ett snävt perspektiv!
   Naturligtvis nämns över huvud taget inte att Bildt via Lundin Oil har privata ekonomiska intressen av att inte stöta sig med vare sig Ben Ali i Tunisien eller Kaddafi i Libyen.

Startskottet för hatbrottstiden av Lars-Åke Henningsson

Vad var det som hände med Sverige när Olof Palme blev skjuten? Det är inte lätt att svara på sådana frågor. På en punkt är det ändå helt klart att det var ett genombrott för något nytt. Oavsett den exakta upprinnelsen till dådet, som rättsväsendet ju inte har lyckats reda ut, så var det i det dåvarande svenska samhället ett hatbrott, såväl för dem som firade mordet, som för oss som kände att skotten var riktade också mot oss och mot den svenska demokratin. Hur stämningarna var bland Palmehatarna ute på högerkanten är naturligtvis svårt att veta något om, om man inte har någon insyn där, men det var ju inte okänt att de fanns, och lite har ju läckt ut under årens lopp.
   Det måste ha känts som en framgång och en uppmuntran bland dem som spred hatet mot Palme, att någon gick från ord till handling. Ett nytt mönster för politiskt agerande formades. Fler följde efter, och spred mera hat mot människor som inte är som de själva, människor som i deras ögon stack ut som avvikande, vare sej det nu var människor med utländskt utseende, politiska motståndare, judar, muslimer eller homosexuella. Och fler galningar följde hatpredikanterna och omsatte hatet i misshandel och mord.
   Man kan undra varför ännu ingen grävande journalist fått fram något initierat ifrån kretsarna där Palmehatet odlades. Är det fortfarande alldeles för känsligt? I och för sej är detta ändå ett gott tecken. Det hade varit oändligt mycket värre, om de varit så framgångsrika att de hade kunnat skryta offentligt om vad de höll på med.
   Förhoppningsvis är hatbrottstiden ändå över nu, och den gripne Malmöterroristen inte den senaste utan den siste hatmördaren i landet under överskådlig framtid.

Marocko nästa? av Gunnar Stensson

Sedan 1975 är Västsahara ockuperat av Marocko. För 20 år sedan lovade FN västsaharierna en folkomröstning där de själva skulle få besluta om sitt lands framtid. Det har ännu inte blivit av. Marocko utsätter västsaharierna för systematiska övergrepp.
   Snart ska ett nytt fiskeavtal slutas mellan Marocko och EU. Det förra gav EU-länderna, framför allt Spanien och Portugal, möjlighet att driva rovfiske utanför Västsaharas kust på bekostnad av befolkningen. När det slöts var Sverige det enda EU-land som sa nej.
   Isabella Lövin, mp:s EU-parlamentariker, driver frågan om fiskeavtalet och västsahariernas rättigheter.
   Hon är inte ensam, utan har med sig svenska EU-parlamentariker från M, FP, C, V, S och givetvis sitt eget parti. Den ende förrädaren är KD:s Alf Svensson.
   Det handlar om det begränsade målet att skydda det sahariska folkets rättigheter till fiske.
   På längre sikt gäller det utfiskningen längs Afrikas kust. Slutligen gäller det utfiskningen av alla världshav.
   Marocko är dessutom en av världens ledande exportörer av fosfat. Fyndigheterna skyddas av en mur som byggts för att utestänga västsaharierna. Fosfat är en bristvara i framställningen av konstgödsel. Konstgödsel är en förutsättning för en jordbruksteknik som i längden inte är hållbar.
   Sådant jordbruk bedrivs i Lunds kommun av Nils Gyllenkrok som bärgar skördarna med sina GPS-styrda John Deere-tröskor.
   Allt hänger ihop, som Immanuel Wallerstein konstaterade härom veckan
   Väst stöder Marockos kung Mohammed VI som av USA korats till "Major ally" i kriget mot terrorism. Regimens viktigaste insats är att sköta tortyren av misstänkta terrorister. Marocko och Algeriet kontaktas nu av EU för att säkra EU:s mur mot invandrare sedan Kadaffis koncentrationsläger för flyktingar, som EU satsat några miljarder för att upprätta, inte längre är tillgängliga.
   Marockos folk demonstrerar mot den förtryckande regimen. Det har de gjort sedan 20 februari, då 37 000 demonstranter samlades och flera banker brändes - och många år dessförinnan. Man har inte krävt kungens avgång utan demokratiska reformer och inskränkning av kungamakten. Kungen har svarat med obestämda löften.
   Allt hänger ihop, som Immanuel Wallerstein konstaterade härom veckan.
Isabella Lövin ägnar sig åt flera frågor i detta sammanhängande hela. VB stödde henne i EU-valet. Kolla hennes hemsida. ”EU:s fiskeripolitik påverkar alla planetens hav.”

Klimatpolitik modell M & FP: Fotosyntesen ska lära sig veta hut!

Jag undrar just - hur tänker politiker som förespråkar byggandet av en bilväg
rakt igenom ett koloniområde? Givetvis syftar jag på det aktuella förslaget om
att klyva Solhällans koloniområde i två separata delar genom att skära av de
interna rörelsemönstren inom kolonin och bygga en barriär av asfalt, stängsel och
bilar rakt genom odlingarna. M och FP är förespråkare för denna demolering av
koloniområdet.
   Det handlar alltså inte om en gången tid vid massbilismens genombrott, utan om
Lund år 2011; ett Lund med miljömål och klimatmål, program för ekologiskt hållbar
utveckling, skydd av gröna miljöer, och värnandet om barns rättigheter etc.
   En utgångspunkt för förespråkarna av bilvägar genom koloniområden måste vara
att de blankt struntar i vad de i andra sammanhang varit med om att besluta. "Vi
menade aldrig allvar med de där besluten om värnandet av miljö och klimat. Det
ger ju ett juste intryck att ta sådana beslut, och det är tjusigt att tala om alla vackra målsättningar". Ungefär så föreställer jag mej att de resonerar. Men på något vis måste det finnas ytterligare ett tankespår hos asfalterarna: de vill av någon för allmänheten okänd anledning klämma åt kolonisterna - ge dem ordentligt på tafsen, så att säja. Mycket talar också för att M och FP inte bara starkt ogillar gröna och lugna miljöer, de känner sig uppenbarligen också provocerade och störda, ja rentav
hotade av det gröna. Solhällan vill de nu förhärja under den frejdiga parollen: "Nu
jävlar ska vi lära fotosyntesen att veta hut!”
http://ulfnymark.blogspot.com/

Vänstern och islam av Gunnar Stensson

I en debattartikel i Aftonbladet 25 februari  anklagade Daniel Suhonen, S, vänsterdebattörer som Mattias Gardell, Åsa Linderborg, Andreas Malm och Per Wirtanen för att ”vurma för islam”. Han skriver: ”bara högern tjänar på att vi talar om etnicitet i ställer för klass.”
   Detta gör han samtidigt som invandrare med arabiska namn diskrimineras på arbetsmarknaden och Sverigedemokraterna utmålar muslimerna som det största utländska hotet sedan andra världskriget – och med hjälp av detta budskap vinner stöd från 6% av det svenska folket.
   Det är en fortsättning på den debatt som Sydsvenskan initierade kring sekularismen tidigare i år. Som vi minns beskrevs sekularismen som en demokratisk ideologi. Naturligtvis är den ingen ideologi alls. Den är ett politiskt redskap, tomt på ideologiskt innehåll, men som nu utnyttjas i en kampanj som ser ut att handla om ateism men i verkligheten riktar sig mot muslimer.
   Som vi sett är både nazismen och den sovjetiska formen av kommunism sekulära rörelser, faktiskt de största någonsin. De nationer som under andra världskriget säkrade demokratin var visserligen formellt sett också sekulära, även om t ex Storbritanniens anglikanska kyrka på gott och ont ingår i landets demokratiska system och Sovjetunionen återupprättade landets grekiskortodoxa kyrka.
   Vi kan nu tillägga att också Mubarak-regimen i Egypten och Ben Ali-regimen i Tunisien var sekulära. Men var de demokratiska? Var de förenliga med de mänskliga rättigheterna?
   Naturligtvis gläder det borgerliga ledarskribenter i t ex Dagens Nyheter (Lisa Bjurman) när en vänsterdebattör ger dem stöd i den islamofobiska propaganda de drivit i åratal.
   I sitt svar i Aftonbladet den 1 mars skriver Andreas Malm (doktorand i Lund): ”Jag undrar hur hans (Suhonens) motvilja mot religion i allmänhet och islam i synnerhet skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrir-torget , med ropen la ilaha il allah när kamrater stupar och allahu akbar när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama.
   Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.”

Veckans citat

Förändringens vind
"Nu är förändringens vind världsomspännande. Stormens öga finns i arabvärlden, och vinden virvlar fortfarande vilt där. Regionen kommer aldrig att bli som förr. De nyckelplatser vi måste fokusera på är Saudiarabien och Palestina.
Om Saudiarabien utmanas på allvar – och det förefaller åtminstone möjligt att det kommer att ske – kommer ingen enda regim i arabvärlden att känna sig säker.
Och om förändringens vind leder till att de två viktigaste politiska krafterna i Palestina enas kan till och med Israel finna det nödvändigt att anpassa sig till den nya verkligheten och ta hänsyn till palestiniernas nationella medvetenhet, vare sig Israel vill eller ej.
Självfallet kommer USA och Västeuropa göra allt som står i deras makt för att kanalisera, begränsa och vända förändringens vind. Men de har inte samma makt som förr. Och förändringens vind blåser också hemma hos dem själva. Det är vad vindar brukar göra. Deras riktning och kraft är inte konstant och därför inte förutsägbara. Den här gången är vinden mycket stark. Det blir kanske inte så lätt att kanalisera, begränsa och vända den."
Immanuel Wallerstein 1/3 

Gerontokrater mm av Jörgen L.

Avses härutinnan kommunledning - undrar när deras väljarunderlag (i avgörande mittdelen) tröttnar på lågskattelinjen, med dennas alltmer uppenbara nackdelar och risker på alltfler områden samt bristen på gemenskap och gemensamma värden, i samhället. Med sistas egna risker och problem. Samt materialismen och tidens andra många sjukor. Samma kring gällande samhällsreform- eller snarare -deformeringstrender, för i olika varianter region- och riksnivån, samt nog EU. Hinner endera sortens sammanbrott, med varierande räckvidd före en uppbrottsreaktion, av ev. ideologisk färgning? I danska P1:s Orientering siades om att arabrevolten ska sprida sig förutom Kina till Ryssland - och varför inte väst, som hamnat i en - annan sorts - nyliberal låsning. Vem nu brukar civilisera, utmana, förnya! Samhällsprogressiva skikten med liberal- eller upplysningsavläggar- intelligentian som vägledare verkar irrelevansgjorts eller helt försvunnit, från kartan. Samt alla andra div. hörns kapitalismkritiker eller utopister, i nån upplivande gestalt. När katastrofer synes som mest lockande framtidsutsikten är nåt fundamentalt fel, uti das Abendlandes. Apokalypsens ryttare, sitt upp och sätt av i jordens fyra riktningar, ni är innerligen välkomna. Härja härliga!
   Tja, vi får se hur pass står att känna igen när arabrevolten kilat världen runt. Måste vara nåt med planeternas ställning, vad säger VB:s astrologiska konsult? Själv kommer jag nog mest glädjas åt spruckna bostads(låne)bubblans konskvenser hos precis de mestadels storurbana urarva sociogrupper man önskar allt möjligt elände över. Samt en Sorosk 2nd dips åverkan på svenska boomstäderna där Lund intar en framskjuten plats. Sist globalvis, önskas Sapiens reducerad till en lagom spillra på det resten av jordens djur- och plantvärld kan bre ut sig, kring megastädernas ruiner. Vi pippade ihjäl oss, sa Maya.
   Tillvaron för oss återstoden blir lättjefull med reflektion, förböner åt avlidna miljarderna artfränder - samt innerliga önskningar om lagom evig 14-kretstillvaro för somliga, rätt många därutav. Därtill helstekta morötter! Neosapiens blir en helvegetarisk Neanderthal-variant med knappt prolongativ förökning. Så kanske skäggige Allfadern tar oss till nåder, igen. Och järnvägarna blir med träslipers, klassiska rälsspik samt max 40 km i timman. Så hinner alla kor och renar uti spåret undan och folk rör sig bara minimalt lite och vid längre resor gäller överliggning samt lokal förplägnad och ömsesidigt kulturellt utbyte. M.m.! Minsann, tycker mig redan höra ljudet av annalkande hovar, ej månne J. Depp på hästodjuret designerad förvandla världsdelen till grus&aska? Endast artefakter sparas samt utvalda fragment av moderniteten. Detta är min aftonbön, obs en hoppfull sådan.

Om bakgrunden till USA:s hållning avseende Palestina/Israel av Kerstin Johansson

Hej!
Upptäckte att Palestinafrågan avhandlas i Veckobladet. Åhörde även ett föredrag hos DV som gjorde mig lätt förtvivlad. I denna sinnesstämning har jag totat ihop en text som förmodligen är för lång. Den borde dessutom vara betydligt längre.
   Vad som också gör mig förtvivlad är alla dessa som sitter och upptäcker Palestinafrågan och sedan för sig själva efter bästa förmåga går på i ullstrumporna, i stället för att gå med i PGS (Palestinagrupperna i Sverige). Denna rörelse är väl inarbetad sedan mer än 40 år, där finns stor kunskap och erfarenhet, den är oberoende och lokalgrupper har stor frihet. Att åstadkomma något avseende Palestina är en formidabel uppgift  och kräver gemensamma ansträngningar.
Vänligen,
Kerstin Johansson

-------------------------------

Om bakgrunden till USA:s hållning avseende Palestina/Israel
I november 1917 var Palestina fortfarande en del av det Osmanska riket. Det hindrade inte den brittiska utrikeministern Balfour skriva nedanstående till den brittiska sionisten Walter Rotschild:
   ”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
   Notera de luddiga formuleringarna om ”icke-judiska samhällen” och ”mänskliga eller religiösa rättigheter.” Något som var typiskt för brittiska kolonialdokument enligt den professor jag studerat frågan för.
   Varför denna deklaration? Vid den tiden var Storbritannien den ledande västmakten/ kolonialmakten, som bl.a. kontrollerade Suezkanalen, och därmed även vägen till sin kronkoloni, det gamla Storindien. Den brittiska flottan bytte också vid denna tid bränsle från kol till olja, som visade sig finnas i stor mängder i det som sedan tvingades bli Irak. Det var behändigt med en företeelse, sionismen,  som verkade splittrande i Mellanöstern och var beroende av Storbritannien.
   I slutet av fyrtiotalet lanserade USA det kalla kriget. Dess arkitekt, George F Kennan, arkitekten motiverade det såhär: ”Vi har 50 procent av världens rikedomar, men bara 6,3 procent av dess befolkning. I denna situation består vårt verkliga arbete under den kommande perioden … i att bibehålla denna ojämlika position. För att göra det måste vi bortse från all sentimentalitet … vi bör sluta att tänka på mänskliga rättigheter, höjning av levnadsstandard och demokratisering.” USA övertog de gamla kolonialmakternas roll i Mellanöstern och inrättade lojala regimer.
   Detta bekräftades av den tidigare rådgivaren i Mellanösternfrågor under flera presidenter, Aaron David Miller. Han föreläste i Lund för ett par år sedan. Enligt honom nämndes aldrig mänskliga rättigheter.
   ”USA har gett Israel fria händer,” sa Pierre Schori i Malmö den 31 maj ifjol. Den amerikanska gästprofessorn Hooglund sa vid ett seminarium den 8 februari i år att USA aldrig kommer att acceptera en palestinsk stat.
   Palestina är alltså ett klassiskt kolonialt projekt. Palestinierna kontrolleras helt av Israel. I så kallade industriella zoner på palestinska mark planeras rovdrift på människor och miljö. Inblandade i dessa är förutom Israel och USA även Tyskland, Frankrike, Japan och Turkiet. Förutom profiten för ägarna är tanken att palestinierna ska dras in i konsumtionskarusellen och inte syssla med politik.
   Och vad förmår Obama mot det militärindustriella komplexet och oljeindustrin som profiterar på konflikterna i Mellanöstern? Dessa monster ackompanjeras dessutom av företeelser som den kristna högern, American Israel Public Affairs Committee och Anti-Defamation League. Nåde den som ådrar sig deras missnöje.
   Delar av ovanstående avhandlas bl.a. i Michael Azars Döden i Beirut, en av de bästa böcker jag läst om Mellanöstern. Info om QIZ-zones hittar man på den israeliska regeringens hemsidor och Middle East Report Online.

Politisk diversehandel av Ulf Nymark

Demagogi i kubik
Tove Klette, FP, och Lars Bergwall C, kräver i en upprörd insändare i Sydsvenskan att Skånetrafiken ska ompröva sitt beslut att införa kontantfria resor i kollektivtrafiken – ”åtminstone i Lund”. Insändarskribenterna påstår att deras respektive partier skulle ”se med oro” på detta beslut som fattats av Region Skåne. Det stämmer förstås inte. I själva verket har FP och C i regionen varit med om att fatta beslut om stopp för kontanthanteringen. Det är anmärkningsvärt att Klette och Bergwall skriver insändare istället för att ta ett allvarligt samtal med sina partikamrater i Region Skånes kollektivtrafiknämnd, t ex nämndens folkpartistiske ordförande Mats Persson eller C-märkta nämndsledamoten Birte Sandberg. Det borde väl ha större effekt än att vädja via en insändare. Till detta kan läggas att Klette och Bergwall mycket väl vet att det är praktiskt ogenomförbart att undanta Lund från kontantstoppet. Deras insändare är därför ingenting annat än ren och skär demagogi – och det i kubik.

Lund – omringat av golfbanor
Nu har Kommunstyrelsen sagt ja till etablerandet av en golfbana norr om Ladugårdsmarken. Därmed blir Lunds stad omringat av golfbanor i alla väderstreck. Jag har ingenting emot golfsporten. Men varför ska just denna verksamhet få ta så mycket av den bästa marken och de bästa lägena i anspråk – i Lund och Skåne?  Mark som kunde användas av en bred allmänhet för rekreation avsätts i stället för det begränsade särintresse golfspel.

Pilsåkerintressent får företräde i Byggnadsnämnden
Så har då inte mindre än 4 företrädare för Unibail-Rodamco, det mångnationella företag som äger det extra köpcentrat på Pilsåker (det s k Nya Lund) fått träffa Byggnadsnämnden för att plädera för sin sak. Vid ett extrainsatt sammanträde, till och med.
   Unibail-Rodamcos ”sak” är ju att man vill ha en detaljplan som tillåter kraftig expansion av externhandel på Pilsåker. Det är väl i och för sig inget fel i att sakägare får tillfälle att direkt argumentera i sitt ärende inför nämnden.  Men nog ska det väl i så fall gälla lika för alla? Inte ska det väl bara vara vissa utvalda sakägare som får denna möjlighet? Jag ser fram mot att kolonisterna på Solhällan och sakägarna vid Fritjofs Väg får tillfälle att träffa Byggnadsnämnden för att argumentera för att bevara koloniområdet sammanhållet och skydda grönskan vid Fritjofs väg.

Tysta miljöer
Byggnadsnämnden fick år 2006 i uppdrag av kommunfullmäktige att kartlägga tysta miljöer i kommunen, eller snarare mindre bullriga miljöer, och att föreslå åtgärder för att skydda denna tystnad. Denna kartläggning och skydd skulle skrivas in i översiktsplanen var tanken. Men inte fanns detta med i översiktsplanen när kommunfullmäktige beslutade om en sådan i fjol höstas. Detta påpekades av Demokratisk Vänster. Men Göran Brinck, byggnadsnämndens moderate ordförande vid den tiden, hävdade envist att det visst fanns med i planen. Fast det stycke han hänvisade till handlade om något annat. DV:s tog därför upp denna miss i en skrivelse till Byggnadsnämnden (se VB nr 1 för i år). Nu har den nya nämnden och den nye moderate ordföranden som tillträdde vid årsskiftet erkänt de tidigare försummelserna och därmed indirekt erkänt att den förre ordförande gav felaktig information fullmäktige.  En kartläggning av tysta, eller mindre bullriga, miljöer kommer att ske. Och skydd kommer att föreslås.

Kulturtips

Bastu Extrem
- en väldoftande, skön och annorlunda bastuupplevelse. Fre 04 mar kl. 19:00
Läs mer

Det började som en skakning
- om en osänkbar familj på väg mot djupet, spelas på Teater 23, 11 februari - 18 mars. Fre 04 mar kl. 19:00
Läs mer

ID - En existentiell mordgåta
En filosofisk, hårdkokt deckare i rollspelsform. Spelas på Månteatern i Lund 18 februari - 29 mars.
Fre 04 mar kl. 19:00. Läs mer

Spilling the milk and boiling whats left
På Inkonst 3 och 4 mars kl 19.
Läs mer

Ett skräckscenario
Statsteatern hyllar ålderdomen med en nyskriven pjäs om pensionären Frisette (Niklas Hansson) som ständigt faller i sin ålderstigna, ensamma och senila tillvaro, men som innerst inne upplever allts fullständighet och hellre plockar nässlor än går på Nobelmiddag. Spelas på Far i hatten 5 - 27 mars.
Lör 05 mar kl. 17:00. Läs mer

HYLLAD! - Gäst: Gudrun Schyman
på Babel 5 mars kl 20:00.
Läs mer

Inifrån Revolutionen
Teater Foratt ger: Inifrån Revolutionen. En kväll om Egypten. På Bastionen 5 mars kl 19.00.
Läs mer

True Stories of Castaways and other survivors
Den norska koreografen Ina Christel Johannessen skapar ett helt nytt verk för Cullbergbaletten, på Lunds Stadsteater 5 mars kl 19:00. Läs mer

DON QUIJOTE
på Biograf Spegeln söndag 6 mars kl 17.00. Läs mer

Himmel och Pannkaka
Sagohuset nya barnföreställning, premiär 6 mars, spelas varje söndag i mars.
Sön 06 mar kl. 14:00. Läs mer

Ifigenia på Tauris av C W Gluck
Direktsänt från The Met på KINO i Lund.
Sön 06 mar kl. 13:00. Läs mer

There is sweet music
Lunds Akademiska Kör, under ledning av Cecilia Martin-Löf i Caroli kyrka i Malmö 6 mars, i Sankta Maria kyrka i Helsingborg 12 mars och i Universitetsaulan i Lund 13 mars. Läs mer

Hela kulturcentralens program