Fredagen efter Kristi Himmelsfärdsdag
beslöt vi oss, Karin och jag, för att i Per Olov Enquists fotspår
besöka Skånes gamla huvudstad Köpenhamn. Att resa innebär alltid att
stiga ur tiden och att hamna i ett annat rum, även om resan bara
handlar om 50 minuter i ett Öresunds-tåg.
Per Olov Enquist hade oroat oss genom åren sedan 1970-talet. Han skrev ”Legionärerna”, boken om baltutlämningen 1968, när vi var aktiva för Vietnam, och ”Katedralen i München” 1972 om massakern på israeler – och palestinier. Han umgicks i det socialdemokratiska toppskiktet när vi anklagade socialdemokraterna för IB-affären. (Han sitter nu i ett nyinrättat socialdemokratiskt kulturutskott). Han skrev i liberala Expressen när han borde ha skrivit i Karl Vennbergs och Jan Myrdals Aftonbladet.
Nu hade vår politiska misstro för länge sen smält bort. Nyligen hade vi läst hans stora självbiografi ”Ett annat liv” – med stort intresse. Vi tänkte vandra i hans danska fotspår.
Vi steg av tåget på Hovedbanegården och började vandringen mot Sortedams Sö.
Den gamla krogen
Så kom vi till S:t Hans Gade som mynnar ut vid Sortedams Dossering, strandpromenaden längs Sortedams Sö. Där hittade vi en gammal krog i hörnet mellan S:t Hans Gade och Ryesgade.
Vi beställde ett par smörrebröd, ett med räkor och ett med fisk. Det visade sig vara det bästa vi skulle få äta den dagen. Priset också rimligt: 40 danska kronor styck. Dagstidningar låg på en bänk: Politiken och Berlingske Tidende.
I ett av husen hus vid S:t Hans Gade bodde Knut Hamsun när han skrev sin genombrottsroman ”Sult”. Det var 1880-tal, Nörreport var en en arbetarstadsdel med trångbodda hyreskaserner som massproducerats under industrialismens genombrottsår. Knut Hamsun satt på sjätte våningen i en hyreskasern och skrev ”Sult” och han var jämt hungrig. Ingen kunde förutse att han skulle bli norsk nationalförfattare. Ingen kunde förutse att han sextio år senare skulle ansluta sig till nationalsocialismen och besöka Hitler i Berlin. Norge rymmer fler mysterier än Anders Behring Breivik.
Nu är Nörreport Nordens invandrartätaste stadsdel, centrum för protesterna mot Pia Kjaersgård, som nu lyckligtvis fått de politiska gifttänderna utdragna.
Ungefär hundra meter från krogen hade Per Olov Enquist sin bostad under 1980-talets första hälft. Adressen var Sortedams Dossering 25. Huset hade en liten trädgård, där han satt och drack elefantöl ur en tekopp för att undgå grannarnas uppmärksamhet. När ångesten grep honom på kvällarna köpte han svartsprit av en pakistansk försäljare på S:t Hans Gade.
Här befann han sig mitt i den miljö vari två av hans viktigaste danska verk utspelar sig. ”Livläkarens besök” handlar om den danska drottningens älskare, reformatorn och upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee, som störtades från sin maktställning och blev offentligt avrättad, steglat och kastrerad på Faelleden. Historien gestaltas i den aktuella danska film som någon kommersiell idiot valt att kalla ”A Royal Affair”.
I pjäsen ”Från regnormarnas land” har Per Olov Enquist gjort två danska olycksbarn som han identifierade sig med till huvudpersoner: den legendariska skådespelerskan Johanne Louise Heiberg och författaren H. C. Andersen. Johanne Louise var dotter till den judiska kvinnan Pätges och född i ett horhus i närheten av S:t Hans gade. Som barn satt hon på gatan utanför horhuset och tvättade daggmaskar, på danska regnormar. Någonstans alldeles intill.
Per Olov Enquist upplevde inte Sortedams Sö som någon idyll. Han beskriver en novemberstorm i sjöns längdriktning då han såg måsarna pressas baklänges när de flög mot vinden.
Han vaknar mycket tidigt på morgnarna och sitter och gör ingenting och ser ut över sjön, som egentligen kanske är en damm.
Han skriver: ”Under morgontimmarna hängde ofta en egendomlig dimma över vattnet, mörkret hade lyft men det fanns ännu kvar ett svävande grått täcke, ett slags mörkrets återsken; det svävade kanske tio meter över vattenytan som var blank och stilla, som kvicksilver. Och så fåglarna som sov, inborrade i sig själva och sina drömmar. Det var som om han befann sig på en yttersta strand, och framför honom ingenting. Han kunde gripas av en alldeles förlamande skräck...”
Det är sannolikt att Per Olov Enquist någon gång ätit på krogen där vi satt med våra smörrebröd. Det är möjligt att också Knut Hamsun besökt den. Det var en gammal krog med slitna golvbräder och en bar av svartnad mässing.
Åter i maj 2012
När vi ätit fortsatte vi långsamt längs Sortedam Sös nordvästra strand. Kastanjerna blommade och vi var omgivna av glada, friska, säkert välbärgade, danska människor: löpare i alla åldrar, barnfamiljer, cyklister och, jo då, ett gäng högljudda ölgubbar på och omkring en parkbänk.
Vattnet glittrade i Sortedams Sö, på en ö satt några storskarvar i ett kalt träd, på andra sidan vattenspegeln såg vi Kommunehospitalets tegelröda byggnad, nu en del av Köpenhamns universitet, och lite längre bort till höger det hus där Johanne Heiberg, enligt EnQuist, satt och skrev sina memoarer efter det att skådespelarkarriären tagit slut. En idyll, en vacker dag i maj, 2012.
Vi gick runt Sortedams nordsida och genom Holmens Kirkegårds drömlika vårprakt till Statens Museum for Kunst för att se den tyska konstnären Käthe Kollwitz grafiska serie om Vävarupproret, en misslyckad revolt på 1890-talet mot arbetarklassens outhärdliga livsvillkor. På den första bilden ser man en ung mor i förtvivlan lutad över sin döende baby, omgiven av andra utmagrade gestalter som snart kan förväntas gå samma öde till mötes. Kollwitz verk är en del av en utställning om tysk konst 1900-1930. (I Berlin finns ett Kollwitz-museum på den stilla Phasanen-strasse, som mynnar ut i Kurfürstendamm. Gå gärna dit vid besök i Berlin.)
Utställningen visar också verk av Emil Nolde, den tyske målaren som anslöt sig till nazisterna men ironiskt nog fick se sina verk hamna på utställningen för urartad konst, entartete Kunst, och förbjöds att fortsätta måla. Här finns i alla fall några av hans målningar, vita bondgårdar, oändlig horisont och oändlig himmel.
Något trötta i benen tog vi oss var sin öl, elefantöl, men inte i tekopp, och återvände via ytterligare några danska och europeiska fenomen hem till Lund.
Per Olov Enquist hade oroat oss genom åren sedan 1970-talet. Han skrev ”Legionärerna”, boken om baltutlämningen 1968, när vi var aktiva för Vietnam, och ”Katedralen i München” 1972 om massakern på israeler – och palestinier. Han umgicks i det socialdemokratiska toppskiktet när vi anklagade socialdemokraterna för IB-affären. (Han sitter nu i ett nyinrättat socialdemokratiskt kulturutskott). Han skrev i liberala Expressen när han borde ha skrivit i Karl Vennbergs och Jan Myrdals Aftonbladet.
Nu hade vår politiska misstro för länge sen smält bort. Nyligen hade vi läst hans stora självbiografi ”Ett annat liv” – med stort intresse. Vi tänkte vandra i hans danska fotspår.
Vi steg av tåget på Hovedbanegården och började vandringen mot Sortedams Sö.
Den gamla krogen
Så kom vi till S:t Hans Gade som mynnar ut vid Sortedams Dossering, strandpromenaden längs Sortedams Sö. Där hittade vi en gammal krog i hörnet mellan S:t Hans Gade och Ryesgade.
Vi beställde ett par smörrebröd, ett med räkor och ett med fisk. Det visade sig vara det bästa vi skulle få äta den dagen. Priset också rimligt: 40 danska kronor styck. Dagstidningar låg på en bänk: Politiken och Berlingske Tidende.
I ett av husen hus vid S:t Hans Gade bodde Knut Hamsun när han skrev sin genombrottsroman ”Sult”. Det var 1880-tal, Nörreport var en en arbetarstadsdel med trångbodda hyreskaserner som massproducerats under industrialismens genombrottsår. Knut Hamsun satt på sjätte våningen i en hyreskasern och skrev ”Sult” och han var jämt hungrig. Ingen kunde förutse att han skulle bli norsk nationalförfattare. Ingen kunde förutse att han sextio år senare skulle ansluta sig till nationalsocialismen och besöka Hitler i Berlin. Norge rymmer fler mysterier än Anders Behring Breivik.
Nu är Nörreport Nordens invandrartätaste stadsdel, centrum för protesterna mot Pia Kjaersgård, som nu lyckligtvis fått de politiska gifttänderna utdragna.
Ungefär hundra meter från krogen hade Per Olov Enquist sin bostad under 1980-talets första hälft. Adressen var Sortedams Dossering 25. Huset hade en liten trädgård, där han satt och drack elefantöl ur en tekopp för att undgå grannarnas uppmärksamhet. När ångesten grep honom på kvällarna köpte han svartsprit av en pakistansk försäljare på S:t Hans Gade.
Här befann han sig mitt i den miljö vari två av hans viktigaste danska verk utspelar sig. ”Livläkarens besök” handlar om den danska drottningens älskare, reformatorn och upplysningsmannen Johann Friedrich Struensee, som störtades från sin maktställning och blev offentligt avrättad, steglat och kastrerad på Faelleden. Historien gestaltas i den aktuella danska film som någon kommersiell idiot valt att kalla ”A Royal Affair”.
I pjäsen ”Från regnormarnas land” har Per Olov Enquist gjort två danska olycksbarn som han identifierade sig med till huvudpersoner: den legendariska skådespelerskan Johanne Louise Heiberg och författaren H. C. Andersen. Johanne Louise var dotter till den judiska kvinnan Pätges och född i ett horhus i närheten av S:t Hans gade. Som barn satt hon på gatan utanför horhuset och tvättade daggmaskar, på danska regnormar. Någonstans alldeles intill.
Per Olov Enquist upplevde inte Sortedams Sö som någon idyll. Han beskriver en novemberstorm i sjöns längdriktning då han såg måsarna pressas baklänges när de flög mot vinden.
Han vaknar mycket tidigt på morgnarna och sitter och gör ingenting och ser ut över sjön, som egentligen kanske är en damm.
Han skriver: ”Under morgontimmarna hängde ofta en egendomlig dimma över vattnet, mörkret hade lyft men det fanns ännu kvar ett svävande grått täcke, ett slags mörkrets återsken; det svävade kanske tio meter över vattenytan som var blank och stilla, som kvicksilver. Och så fåglarna som sov, inborrade i sig själva och sina drömmar. Det var som om han befann sig på en yttersta strand, och framför honom ingenting. Han kunde gripas av en alldeles förlamande skräck...”
Det är sannolikt att Per Olov Enquist någon gång ätit på krogen där vi satt med våra smörrebröd. Det är möjligt att också Knut Hamsun besökt den. Det var en gammal krog med slitna golvbräder och en bar av svartnad mässing.
Åter i maj 2012
När vi ätit fortsatte vi långsamt längs Sortedam Sös nordvästra strand. Kastanjerna blommade och vi var omgivna av glada, friska, säkert välbärgade, danska människor: löpare i alla åldrar, barnfamiljer, cyklister och, jo då, ett gäng högljudda ölgubbar på och omkring en parkbänk.
Vattnet glittrade i Sortedams Sö, på en ö satt några storskarvar i ett kalt träd, på andra sidan vattenspegeln såg vi Kommunehospitalets tegelröda byggnad, nu en del av Köpenhamns universitet, och lite längre bort till höger det hus där Johanne Heiberg, enligt EnQuist, satt och skrev sina memoarer efter det att skådespelarkarriären tagit slut. En idyll, en vacker dag i maj, 2012.
Vi gick runt Sortedams nordsida och genom Holmens Kirkegårds drömlika vårprakt till Statens Museum for Kunst för att se den tyska konstnären Käthe Kollwitz grafiska serie om Vävarupproret, en misslyckad revolt på 1890-talet mot arbetarklassens outhärdliga livsvillkor. På den första bilden ser man en ung mor i förtvivlan lutad över sin döende baby, omgiven av andra utmagrade gestalter som snart kan förväntas gå samma öde till mötes. Kollwitz verk är en del av en utställning om tysk konst 1900-1930. (I Berlin finns ett Kollwitz-museum på den stilla Phasanen-strasse, som mynnar ut i Kurfürstendamm. Gå gärna dit vid besök i Berlin.)
Utställningen visar också verk av Emil Nolde, den tyske målaren som anslöt sig till nazisterna men ironiskt nog fick se sina verk hamna på utställningen för urartad konst, entartete Kunst, och förbjöds att fortsätta måla. Här finns i alla fall några av hans målningar, vita bondgårdar, oändlig horisont och oändlig himmel.
Något trötta i benen tog vi oss var sin öl, elefantöl, men inte i tekopp, och återvände via ytterligare några danska och europeiska fenomen hem till Lund.
har slutat sälja biljetter över disk i Lund och har stängt
biljettexpeditionen. Lokalen tillhör inte längre SJ utan Jernhusen, ett
av det fyrtiotal bolag som bildades ur den förvaltning som förr hade
hand om vårt järnvägsystem. Jernhusen är ständigt på jakt efter högre
avkastning och höga löner till sig själva och skiter helt i hur det bli
för SJ eller för den delen dess resenärer. Utfallet är dåligt för Lund
och det borde vara en högprioriterad uppgift för kommunledningen att se
till att det kan säljas biljetter igen. Det är så viktigt att man i
värsta fall skulle kunna bjuda SJ på lokalhyran, eller smälla upp en
barack bredvid stationen för en biljettexpedition, t.ex. för de
tvåhundratusen man nu lägger på reklam för flygplatsen Kastrup som vill
tävla med Amsterdam och Hamburg.
Miljöengagemang förknippas ofta med vänsterideologier. I Europa
sprids emellertid miljöengagemanget också allra längst ut till den
extrema högern.