En majoritet av väljarna inom alla partier vill avskaffa vinst ur
välfärden. Särskilt destruktiv är vinstdriften på skolmarknaden som
även de kommunala skolorna tvingas delta i. Sverige är det enda landet i
världen som tillåter vinstmaximerande friskolor.
Dagarna kring första maj tog ledarskribenterna i Aftonbladet och
Expressen bladet från munnen, liksom Sydsvenskans skolexpert. Det gick
inte längre att tiga. De är ense.
Hejdundrande betygsinflation! Vinstdrivande friskolor! Begränsa
skolvalet! Sätt stopp för vinster! På skolmarknaden hotar föräldrar med
att flytta barnen om de tycker betygen är för låga och även rektorerna
sätter press på lärarna.
Det är nödvändigt att stoppa vinsterna, att stoppa de
vinstdrivande friskolorna och att skapa ett system pengarna hamnar där
de behövs mest.
Hör ropen, i Expressen, Aftonbladet och Sydsvenskan!
”Ut med idiotin, in med betygen!
När man övergick från de relativa betygen till de
målrelaterade A-F släppte man loss en hejdundrande betygsinflation. Alla
kunde också förutse att systemet med skolor och vinstdrivande
friskolor som slåss om elever med skolpeng skulle öka inflationen.”
Ann-Charlotte Marteus, ledarskribent Expressen 29 april
”När det gäller skolan handlar det om att
begränsa skolvalet. Att sätta stopp för vinster. Att tvångsförvalta
skolor och kommuner som inte klarar jobbet. Om ökade resurser och ett
system som innebär att pengarna hamnar där de verkligen behövs bäst.”
Karin Pettersson, ledarskribent Aftonbladet 1 maj
”En stor andel lärare vittnar om att
föräldrar hotar med att flytta barnen till en annan skola om betygen
inte är till belåtenhet och att även rektorer sätter press på att
betygen ska se bra ut och göra skolan attraktiv... Kontroll av
likvärdiga betyg blir ett verktyg för att skapa ”konkurrens på lika
villkor” på en marknad.”
Emma Leijnse, skolexpert Sydsvenskan 7 maj
Experterna vet det, lärarna vet det,
allmänheten vet det. Men politikereliten ser ingenting, hör ingenting,
förstår ingenting, vill bara vinst. Till priset av Pisa-katastrof och
skatteskandaler. Pengar!
Här ett exempel ur Sydsvenskans ledare 7 maj som kunde ha
formulerats i vilken orkeslös borgerlig tidning eller av vilken
perspektivlös allianspolitiker som helst.
”Till hösten vill Sjöstedt sätta fart på regeringen genom att
tvinga igenom ett förslag om förbud mot vinster i välfärden. Det
viktigaste för V är alltså inte valfrihet och att ställa kvalitetskrav
oavsett om kommunen eller ett privat företag är leverantör, utan just
ett förbud mot vinster.”
Att dom orkar! De där fraserna har upprepats i åratal. De var
kanske inprogrammerade i ett automatiskt datorprogram för att
ledarskribenterna skulle få fira Kristi Himmelsfärd i ett eller annat
herresäte.
Vänsterpartiets kongress satte kravet på förbud mot
vinster i välfärden främst. Utmärkt! Driv det hårt! Tro inte att
statsminister Stefan Löven sneglar på andra möjligheter. Tvärtom.
Förbudet mot vinster i välfärden ger hans regering den kraft som så väl
behövs.
P.S. Huvudledaren i Sydsvenskan 11/5 handlar
om skolan. ”A, B, C för en bättre skola.” Inte ett ord om skolans
grundläggande strukturfel, bara snusförnuftigt snack om problem som är
konsekvenser av strukturfelet.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2016-05-12
Partipiska för kungligheten av Bengt Hall
Kungen har fyllt 70. Han borde naturligtvis
pensionera sig precis som alla vi andra som uppnått mogen ålder. Men det
brukar inte Bernadottarna göra, som kungen själv sa. Många drömmer om
Victoria. Han borde lämna över stafettpinnen, anser alltfler. Men det
kommer han inte att göra. Och Bernadottarna blir gamla. Men det
ålderdomliga, feodala och odemokratiska statsskicket borde skrotas.
Häromdagen röstade riksdagen i frågan om monarki eller republik. Man hade att ta ställning till ett femtontal motioner. En SD-motion krävde mer makt till kungen. Övriga fjorton pläderade för republik. En fyrpartimotion (historiskt!) (enskilda från S, V, Mp och L) krävde utredning om republik. Vänsterpartiet hade en partimotion (Jonas Sjöstedt m fl), enskilda socialdemokrater, liberaler och miljöpartister hade egna motioner för republik eller för att utreda republik. Sjöstedt hade en motion som krävde upphävande av kungens åtalsimmunitet. Konstitutionsutskottet hade avslagit samtliga motioner.
Som vanligt ven partipiskan. Som vanligt får socialdemokraterna inte rösta mot monarkin och för republik. Trots att kravet finns inskrivet i partiprogrammet sedan 1911. Men även miljöpartiets alla ledamöter röstade för monarki, även Miljöpartiets ledamot från Lund. Ännu en fråga där Miljöpartiet sviker. Så här står det i partiprogrammet: ”I en modern demokrati ska ingen födas till ett offentligt ämbete. Vi har därför svårt att se monarkins plats i ett modernt demokratiskt samhälle och anser att den på sikt bör avskaffas.” Samtliga vänsterpartister röstade för republik.
Vid varje dop, bröllop och kungliga 70-årskalas ökar Republikanska föreningens medlemsantal. Allt fler inser det absurda med ”underhållningsmonarkin”. Alltså: Gå med i Republikanska föreningen! Sätt in 200 kronor på pg 114 96 91-6!
Häromdagen röstade riksdagen i frågan om monarki eller republik. Man hade att ta ställning till ett femtontal motioner. En SD-motion krävde mer makt till kungen. Övriga fjorton pläderade för republik. En fyrpartimotion (historiskt!) (enskilda från S, V, Mp och L) krävde utredning om republik. Vänsterpartiet hade en partimotion (Jonas Sjöstedt m fl), enskilda socialdemokrater, liberaler och miljöpartister hade egna motioner för republik eller för att utreda republik. Sjöstedt hade en motion som krävde upphävande av kungens åtalsimmunitet. Konstitutionsutskottet hade avslagit samtliga motioner.
Som vanligt ven partipiskan. Som vanligt får socialdemokraterna inte rösta mot monarkin och för republik. Trots att kravet finns inskrivet i partiprogrammet sedan 1911. Men även miljöpartiets alla ledamöter röstade för monarki, även Miljöpartiets ledamot från Lund. Ännu en fråga där Miljöpartiet sviker. Så här står det i partiprogrammet: ”I en modern demokrati ska ingen födas till ett offentligt ämbete. Vi har därför svårt att se monarkins plats i ett modernt demokratiskt samhälle och anser att den på sikt bör avskaffas.” Samtliga vänsterpartister röstade för republik.
Vid varje dop, bröllop och kungliga 70-årskalas ökar Republikanska föreningens medlemsantal. Allt fler inser det absurda med ”underhållningsmonarkin”. Alltså: Gå med i Republikanska föreningen! Sätt in 200 kronor på pg 114 96 91-6!
Rödgrönt budgetförslag – ett trendbrott av Ulf Nymark
Den styrande MP + S-koalitionen i kommunen har nu lagt ett förslag till
budget för kommunen för år 2017 och ekonomisk verksamhetsplan för åren
2017 till 2019. Huvuddragen i budgetförslaget, utöver den omskrivna
uppgörelsen mellan koalitionen och liberalerna i skolfrågorna, har
kommit något i skymundan just på grund av denna uppgörelse.
Bakgrunden till denna uppgörelse är det oklara politiska läget i kommunen, samt på något års sikt ett utsatt ekonomiskt läge. Uppgörelsen lägger en grund för att säkra mot nedskärningar på skolområdet och ge full pris och lönekompensation för de två barn- och skolnämnderna samt utbildningsnämnden. Sammanlagt ger den fulla kompensationen drygt 78 miljoner kronor mer till skolorna.
Full pris- och lönekompensation
De delar av styrets budget som inte omfattas av överenskommelsen med L föreslår bygger också på full pris- och lönekompensation till nämnder och styrelser. Det är första gången på många år som en budget läggs som ger kompensation fullt ut, alltså ett trendbrott. Ändå beräknas ett resultat för år 2017 på plus 80 miljoner.
Förslaget är sparsamt med nya satsningar, men sådana finns också. Till exempel läggs 5 miljoner på projekt för ökad och hälsa och minskad sjukfrånvaro och nära 4 miljoner på satsning på jämställda löner. En miljon satsas också på personalutveckling inom socialnämndens verksamhetsområde. På miljöområdet möjliggör budgeten fortsatta åtgärder för att nå målen i Lunds program för ekologisk hållbar utveckling samt fortsatt arbete på en kemikalieplan för kommunen. (Kemikalieplanens syfte är att fasa ut giftiga kemikalier och minimera exponeringen för miljö- och hälsofarliga ämnen med inriktning framför allt på barn och unga).
Effektiviseringar – inte detsamma som nedskärningar
Under år 2017 ser kommunens ekonomi förhållandevis ljus ut. De därpå följande åren riskerar kommunen att dras med underskott om inte kostnadsminskande effektiviseringar görs. I årets budget ges också ett generellt effektiveringsuppdrag till kommunens nämnder och styrelser. Effektiviseringar ska inte tolkas som det samma som nedskärningar. Effektiviseringar är att samma eller höjd servicenivå erbjuds fast till lägre kostnader. Det är emellertid tveksamt om kommunen under 2018 och 2019 kan få en budget i balans enbart genom effektiviseringar. Inkomstförstärkningar, framför allt i form av skattehöjningar, kommer nog också att bli nödvändiga.
Budgetförslagen från de olika partierna och partikonstellationerna kommer först att behandlas i kommunstyrelsen sista veckan i maj. Därefter blir det ett fullmäktigemöte 15 och 16 juni som tar slutlig ställning.
Bakgrunden till denna uppgörelse är det oklara politiska läget i kommunen, samt på något års sikt ett utsatt ekonomiskt läge. Uppgörelsen lägger en grund för att säkra mot nedskärningar på skolområdet och ge full pris och lönekompensation för de två barn- och skolnämnderna samt utbildningsnämnden. Sammanlagt ger den fulla kompensationen drygt 78 miljoner kronor mer till skolorna.
Full pris- och lönekompensation
De delar av styrets budget som inte omfattas av överenskommelsen med L föreslår bygger också på full pris- och lönekompensation till nämnder och styrelser. Det är första gången på många år som en budget läggs som ger kompensation fullt ut, alltså ett trendbrott. Ändå beräknas ett resultat för år 2017 på plus 80 miljoner.
Förslaget är sparsamt med nya satsningar, men sådana finns också. Till exempel läggs 5 miljoner på projekt för ökad och hälsa och minskad sjukfrånvaro och nära 4 miljoner på satsning på jämställda löner. En miljon satsas också på personalutveckling inom socialnämndens verksamhetsområde. På miljöområdet möjliggör budgeten fortsatta åtgärder för att nå målen i Lunds program för ekologisk hållbar utveckling samt fortsatt arbete på en kemikalieplan för kommunen. (Kemikalieplanens syfte är att fasa ut giftiga kemikalier och minimera exponeringen för miljö- och hälsofarliga ämnen med inriktning framför allt på barn och unga).
Effektiviseringar – inte detsamma som nedskärningar
Under år 2017 ser kommunens ekonomi förhållandevis ljus ut. De därpå följande åren riskerar kommunen att dras med underskott om inte kostnadsminskande effektiviseringar görs. I årets budget ges också ett generellt effektiveringsuppdrag till kommunens nämnder och styrelser. Effektiviseringar ska inte tolkas som det samma som nedskärningar. Effektiviseringar är att samma eller höjd servicenivå erbjuds fast till lägre kostnader. Det är emellertid tveksamt om kommunen under 2018 och 2019 kan få en budget i balans enbart genom effektiviseringar. Inkomstförstärkningar, framför allt i form av skattehöjningar, kommer nog också att bli nödvändiga.
Budgetförslagen från de olika partierna och partikonstellationerna kommer först att behandlas i kommunstyrelsen sista veckan i maj. Därefter blir det ett fullmäktigemöte 15 och 16 juni som tar slutlig ställning.
Israelisk vice ÖB gör Kaplans analys till sin egen
av Bertil Egerö
En ironisk släng till det svenska mediedrevet? Igår berättade Nathan
Shachar i DN om den israeliske militärhjälten Yair Golan, som på ett
offentligt möte nyligen i Jerusalem varnade: ”Det är skrämmande att se
liknande vidriga tendenser breda ut sig här hos oss … hat mot
minoriteter … uppvigling (från politiker) … som i Europa och Tyskland
för 70 och 80 år sedan. Förintelsen lägger ett tungt ansvar på oss att
bekämpa detta.”
Hade han månne lyssnat på Mehmet Kaplan år 2009? Med två så likartade uttalanden, det ena dessutom från Israel, av en brett ansedd militär, saknar knappast jämförelsen bärkraft. Trots det tumult den väckte i Israel, trots att inte bara media och alliansen utan – som väntat – även ambassadör Isaac Bachman väljer att kritisera vår förre bostadsminister. Han kunde förstås välja att stödja sin egen general.
Antidemokratiska krafter allt starkare
Det kunde behövas när nu, som Shachar berättar, de anti-demokratiska krafterna i Israel blir allt synligare, med hårda slängar från höger mot den mycket konservative premiärministern Netanyahu. När ska Israels ’religious light’ nere vid stranden till Medelhavet vakna?
Jag påminner mig ett samtal för några år sedan som vår studiecirkel i DV:s regi hade med palestinska akademiker på ett universitet i Betlehem: ”Vad ser ni för möjlig lösning på denna konflikt” Tystnad. ”Kanske ett slags involution, en kollaps för hela det zionistiska projektet med dess växande inre motsättningar.”
Idag ser en mer renodlat fascistisk stat ut att kunna växa fram ur extremhögerns allt starkare roll i den israeliska politiken. En inledning till kollapsen?
Hade han månne lyssnat på Mehmet Kaplan år 2009? Med två så likartade uttalanden, det ena dessutom från Israel, av en brett ansedd militär, saknar knappast jämförelsen bärkraft. Trots det tumult den väckte i Israel, trots att inte bara media och alliansen utan – som väntat – även ambassadör Isaac Bachman väljer att kritisera vår förre bostadsminister. Han kunde förstås välja att stödja sin egen general.
Antidemokratiska krafter allt starkare
Det kunde behövas när nu, som Shachar berättar, de anti-demokratiska krafterna i Israel blir allt synligare, med hårda slängar från höger mot den mycket konservative premiärministern Netanyahu. När ska Israels ’religious light’ nere vid stranden till Medelhavet vakna?
Jag påminner mig ett samtal för några år sedan som vår studiecirkel i DV:s regi hade med palestinska akademiker på ett universitet i Betlehem: ”Vad ser ni för möjlig lösning på denna konflikt” Tystnad. ”Kanske ett slags involution, en kollaps för hela det zionistiska projektet med dess växande inre motsättningar.”
Idag ser en mer renodlat fascistisk stat ut att kunna växa fram ur extremhögerns allt starkare roll i den israeliska politiken. En inledning till kollapsen?
Israel. Sociologiska essäer av Gunnar Stensson
Eva Illous är född i Fes, Marocko. Hon har studerat i Paris 
och USA och är nu professor i sociologi vid The Hebrew University i Jerusalem.
Hon betecknar sig som sionist. Men hennes beskrivning av dagens Israel är förödande – och modig. Jag citerar ett stycke ur bokens inledning:
”Vi befinner oss idag i en situation då den judiska messianismen och högerextrema grupperingar hotar att sätta punkt för det demokratiska projekt som de första sionisterna såg framför sig. I detta läge kan den judiska världen inte längre blunda för att Israel håller på att isolera sig från omvärlden och att landets politiska beslut äventyrar det sionistiska projektets legitimitet. Dessa politiska beslut består bland annat av en militär kolonisering av landområden som underordnas ett odemokratiskt styre; att förvägra palestinierna medborgerliga fri- och rättigheter; en alltmer exklusiv, etnisk definition av staten som utgår från att en viss grupp är förmer och som därmed i praktiken exkluderar icke-judar och förvandlar Israel till en icke-universalistisk och etnokratisk regim; oacceptabla privilegier för ortodoxa religiösa judar och uppdelning i kvalitativt olika befolkningsgrupper med olika förmåner och skyldigheter; religionens stora inflytande i olika rättsliga frågor; en statlig diskriminering av många icke-ortodoxa former av judendom, vilket inkluderar en officiell diskriminering av kvinnor. Blivit nästan omöjligt att ändra på denna situation – alltför många ekonomiska och ideologiska intressen bidrar till att upprätthålla den graverande ojämlikheten i det israeliska samhället.”
Eva Illous är inte ensam om sina iakttagelser. Ian Buruma konstaterar: ”Människor som varit glödande antisemiter blev i ett slag glödande förespråkare för Israel och hyllar den israeliska regimens stenhårda linje mot palestinierna...
Eller med den nederländske högerdemagogen Geert Wilders ord: ”När Israels flagga inte längre vajar över Jerusalems murar är Västvärlden inte längre fri.” Ian Buruma, (Sydsvenskan 9/5).
I samma tidning finns en liten notis med ett uttalande av den israeliska försvarsmaktens vicechef Yair Golan: ”Om det är någonting som skrämmer mig med hedrandet av minnet av Förintelsen så är det igenkännandet av de kväljande processer som skedde i Europa rent generellt och särskilt i Tyskland för 70, 80 och 90 år sedan, och att se tecken på dem bland oss, idag, 2016”
Netanyahu blev förstås lika ursinnig som Per T Ohlson skulle ha blivit.
Israel: The Broken Silence är titeln på en stor faktarik artikel av David Shulman i New York Review of Booksaprilnummer. Han beskriver där den terror som högerextrema organisationer med Netanyahu-regimens goda minne bedriver mot israeliska fredsgrupper och organisationer som Breaking the Silence.
Han nämner olagliga förhör i israeliska fängelser, våldsamma arresteringar, vägrade medborgerliga rättigheter, smutskampanjer och andra exempel på statsterror.
Han skriver att det handlar om en samordnad kampanj som omfattar regeringen, medlemmar av Knesset, polisen, halvt självständiga högerextrema grupper och media.
Han skriver att den statsterror som palestinierna i de ockuperade områdena har levt med i årtionden nu kommit innanför den gröna linjen och riktar sig mot fredsgrupper och vänsterorganisationer.
Han skriver att israeler som minns 1960-talet ibland jämför kampanjen med den yttersta högerns våldshandlingar i Grekland innan överstarna tog makten, så som de beskrivs i den fortfarande kanoniska filmen Z.
Eva Illous är en israel som inifrån bekämpar den terror mot palestinier och fredsgrupper som pågår i Israel. Hon solidariserar hon sig med den förföljda motståndsrörelsen för fred och demokrati.
Dagens israeliska regim går i spetsen för den anstormning av högerextrema krafter som hotar demokrati och fred i världen och har gjort den flagga som vajar över Jerusalems murar till en symbol för rasism och förtryck.
och USA och är nu professor i sociologi vid The Hebrew University i Jerusalem.Hon betecknar sig som sionist. Men hennes beskrivning av dagens Israel är förödande – och modig. Jag citerar ett stycke ur bokens inledning:
”Vi befinner oss idag i en situation då den judiska messianismen och högerextrema grupperingar hotar att sätta punkt för det demokratiska projekt som de första sionisterna såg framför sig. I detta läge kan den judiska världen inte längre blunda för att Israel håller på att isolera sig från omvärlden och att landets politiska beslut äventyrar det sionistiska projektets legitimitet. Dessa politiska beslut består bland annat av en militär kolonisering av landområden som underordnas ett odemokratiskt styre; att förvägra palestinierna medborgerliga fri- och rättigheter; en alltmer exklusiv, etnisk definition av staten som utgår från att en viss grupp är förmer och som därmed i praktiken exkluderar icke-judar och förvandlar Israel till en icke-universalistisk och etnokratisk regim; oacceptabla privilegier för ortodoxa religiösa judar och uppdelning i kvalitativt olika befolkningsgrupper med olika förmåner och skyldigheter; religionens stora inflytande i olika rättsliga frågor; en statlig diskriminering av många icke-ortodoxa former av judendom, vilket inkluderar en officiell diskriminering av kvinnor. Blivit nästan omöjligt att ändra på denna situation – alltför många ekonomiska och ideologiska intressen bidrar till att upprätthålla den graverande ojämlikheten i det israeliska samhället.”
Eva Illous är inte ensam om sina iakttagelser. Ian Buruma konstaterar: ”Människor som varit glödande antisemiter blev i ett slag glödande förespråkare för Israel och hyllar den israeliska regimens stenhårda linje mot palestinierna...
Eller med den nederländske högerdemagogen Geert Wilders ord: ”När Israels flagga inte längre vajar över Jerusalems murar är Västvärlden inte längre fri.” Ian Buruma, (Sydsvenskan 9/5).
I samma tidning finns en liten notis med ett uttalande av den israeliska försvarsmaktens vicechef Yair Golan: ”Om det är någonting som skrämmer mig med hedrandet av minnet av Förintelsen så är det igenkännandet av de kväljande processer som skedde i Europa rent generellt och särskilt i Tyskland för 70, 80 och 90 år sedan, och att se tecken på dem bland oss, idag, 2016”
Netanyahu blev förstås lika ursinnig som Per T Ohlson skulle ha blivit.
Israel: The Broken Silence är titeln på en stor faktarik artikel av David Shulman i New York Review of Booksaprilnummer. Han beskriver där den terror som högerextrema organisationer med Netanyahu-regimens goda minne bedriver mot israeliska fredsgrupper och organisationer som Breaking the Silence.
Han nämner olagliga förhör i israeliska fängelser, våldsamma arresteringar, vägrade medborgerliga rättigheter, smutskampanjer och andra exempel på statsterror.
Han skriver att det handlar om en samordnad kampanj som omfattar regeringen, medlemmar av Knesset, polisen, halvt självständiga högerextrema grupper och media.
Han skriver att den statsterror som palestinierna i de ockuperade områdena har levt med i årtionden nu kommit innanför den gröna linjen och riktar sig mot fredsgrupper och vänsterorganisationer.
Han skriver att israeler som minns 1960-talet ibland jämför kampanjen med den yttersta högerns våldshandlingar i Grekland innan överstarna tog makten, så som de beskrivs i den fortfarande kanoniska filmen Z.
Eva Illous är en israel som inifrån bekämpar den terror mot palestinier och fredsgrupper som pågår i Israel. Hon solidariserar hon sig med den förföljda motståndsrörelsen för fred och demokrati.
Dagens israeliska regim går i spetsen för den anstormning av högerextrema krafter som hotar demokrati och fred i världen och har gjort den flagga som vajar över Jerusalems murar till en symbol för rasism och förtryck.
Eva Illouz, Daidalos 2016
När ”himlen ler i vårens ljusa kvällar” av Staffan Lindberg
1:a maj! Med de ljuva tonerna i örat från sista
april-bålet på St Hans tågar vi under de röda fanorna, som så ofta
förr, mot Stadsparken och tal av Jonas Sjöstedt. Det är trevliga
återseende – fint att vår generation är med ett litet tag till.
Kylan har vikt för solens sprängkraft. Nu, när vi inte längre behöver klaga över och uthärda ”denna torra och kalla vår” behövs våra krafter på annat håll.
I Köpenhamn visas en utställning över den smygande radioaktiva förgiftningen av vår jord. Provsprängningar och små läckor från alla kärnkraftverk och forskningsanläggningar – Lund bidrar snart med en läcka: ESS. Snart är vi alla självlysande. Då behövs kanske inte något slutförvar.
I Tyskland säljer ”vi” ut brunkolet till tjeckiska riskkapitalister. Det går inte, enligt Åsa Romson, att stoppa på grund av de regler som statliga Vattenfall följer – en av flera fatala insatser av den borgerliga regeringen.
Frågan är om inte denna handfallenhet inför regelverken i stället stoppar Miljöparitets närvaro i riksdag och regering. Eller som Veckobladets redaktör Göran uttrycker saken: ”En Fridolin med en brunkålsbit på bordet i debatten inför 2014 års val. Kan det bli ett mera brutalt slut på ett miljöparti?”
Som tur är miljörörelsen större och verkar genom många strömningar och organisationer. Dags att föra upp alla frågorna igen i den offentliga debatten och agitationen.
Jonas Sjöstedt hade ett guldläge och han tog verkligen chansen. Det är ingen tvekan om att vänstern har flera viktiga alternativ till den borgerliga politik som nu förs. Vi uppmanades att gå med i V eller ungdomsförbundet. Det är nog bra men för att bli en kraft att räkna med krävs faktiskt en mycket bredare insats. Vi måste verka överallt i alla de organisationer och rörelser som är systemkritiska idag – grenar av den internationella rättviserörelsen. Fi kan bli ett riksdagsparti om vi ställer upp för dem. De behövs!
Det krävs en djupare av analysen av staten och kapitalismen. Vi måste frigöra oss från föreställningen att den fria marknaden nu hotar att förgöra staten. Ingenting är mera felaktigt. Statliga regler och byråkrati är i dag djupt sammanflätad med finanskapitalismen och annat rofferi.
Nya regler avtalas hela tiden som nischar in företag i monopol kring olika varor och tjänster. Tänk bara på Stockholms taxi som har avtal med Riksdagen och förser kunderna med kontakter med prostituerade. Det kallas beställare och utförare!
Utvärderingen består av kvantitativt mätbara prestationer, benämnt ”New Public Management”. Snart är det mesta underkastat denna ytliga och missvisande praktik.
Allting kan utnyttjas, korrumperas och blir svart som natten, som nu senast när det visar sig att Högskoleprovet är till salu för 100 000 kr. Studenter är uppgivna. ”Om de sedan klarar av att utbilda sig till läkare, må det väl vara hänt” som en student uttryckte det i Dagens Eko idag.
Man kan tro att jag anmärker på händelser i marginalen och att staten egentligen står för det goda, det gemensamma och styrs av en ämbetsmannaetik. Men det onda sitter idag djupare än så och det går inte bara att ”renovera” bort, som det stod i huvudparollen för första majtåget.
Vi har aldrig haft så många regler som idag och fler hjälper inte mot detta monster av privata och offentliga byråkratier i symbios. När fjärde AP-fonden är delägare i riskkapitalet Nomad Foods och alltså delaktiga i beslutet att lägga ner Findus i Bjuv kan denna sammanflätning inte bli tydligare.
Korrumperade politiker och tjänstemän har vi så det räcker och när de får sluta blir de anställda på höga poster i det s k fria näringslivet. Undrar om tjänstemannen som läcker högskoleprovet kan infångas. Blir hen straffad, finns det säkert en bra bonus från den maffia som säljer tjänsten på nätet.
Regelrätt sammelsurium med andra ord. Dags för omstart för en radikal analys av det samhälle vi nu lever i. En bra början är att läsa David Graebers bok Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder (Göteborg: Daidalos 2015)!
Kylan har vikt för solens sprängkraft. Nu, när vi inte längre behöver klaga över och uthärda ”denna torra och kalla vår” behövs våra krafter på annat håll.
I Köpenhamn visas en utställning över den smygande radioaktiva förgiftningen av vår jord. Provsprängningar och små läckor från alla kärnkraftverk och forskningsanläggningar – Lund bidrar snart med en läcka: ESS. Snart är vi alla självlysande. Då behövs kanske inte något slutförvar.
I Tyskland säljer ”vi” ut brunkolet till tjeckiska riskkapitalister. Det går inte, enligt Åsa Romson, att stoppa på grund av de regler som statliga Vattenfall följer – en av flera fatala insatser av den borgerliga regeringen.
Frågan är om inte denna handfallenhet inför regelverken i stället stoppar Miljöparitets närvaro i riksdag och regering. Eller som Veckobladets redaktör Göran uttrycker saken: ”En Fridolin med en brunkålsbit på bordet i debatten inför 2014 års val. Kan det bli ett mera brutalt slut på ett miljöparti?”
Som tur är miljörörelsen större och verkar genom många strömningar och organisationer. Dags att föra upp alla frågorna igen i den offentliga debatten och agitationen.
Jonas Sjöstedt hade ett guldläge och han tog verkligen chansen. Det är ingen tvekan om att vänstern har flera viktiga alternativ till den borgerliga politik som nu förs. Vi uppmanades att gå med i V eller ungdomsförbundet. Det är nog bra men för att bli en kraft att räkna med krävs faktiskt en mycket bredare insats. Vi måste verka överallt i alla de organisationer och rörelser som är systemkritiska idag – grenar av den internationella rättviserörelsen. Fi kan bli ett riksdagsparti om vi ställer upp för dem. De behövs!
Det krävs en djupare av analysen av staten och kapitalismen. Vi måste frigöra oss från föreställningen att den fria marknaden nu hotar att förgöra staten. Ingenting är mera felaktigt. Statliga regler och byråkrati är i dag djupt sammanflätad med finanskapitalismen och annat rofferi.
Nya regler avtalas hela tiden som nischar in företag i monopol kring olika varor och tjänster. Tänk bara på Stockholms taxi som har avtal med Riksdagen och förser kunderna med kontakter med prostituerade. Det kallas beställare och utförare!
Utvärderingen består av kvantitativt mätbara prestationer, benämnt ”New Public Management”. Snart är det mesta underkastat denna ytliga och missvisande praktik.
Allting kan utnyttjas, korrumperas och blir svart som natten, som nu senast när det visar sig att Högskoleprovet är till salu för 100 000 kr. Studenter är uppgivna. ”Om de sedan klarar av att utbilda sig till läkare, må det väl vara hänt” som en student uttryckte det i Dagens Eko idag.
Man kan tro att jag anmärker på händelser i marginalen och att staten egentligen står för det goda, det gemensamma och styrs av en ämbetsmannaetik. Men det onda sitter idag djupare än så och det går inte bara att ”renovera” bort, som det stod i huvudparollen för första majtåget.
Vi har aldrig haft så många regler som idag och fler hjälper inte mot detta monster av privata och offentliga byråkratier i symbios. När fjärde AP-fonden är delägare i riskkapitalet Nomad Foods och alltså delaktiga i beslutet att lägga ner Findus i Bjuv kan denna sammanflätning inte bli tydligare.
Korrumperade politiker och tjänstemän har vi så det räcker och när de får sluta blir de anställda på höga poster i det s k fria näringslivet. Undrar om tjänstemannen som läcker högskoleprovet kan infångas. Blir hen straffad, finns det säkert en bra bonus från den maffia som säljer tjänsten på nätet.
Regelrätt sammelsurium med andra ord. Dags för omstart för en radikal analys av det samhälle vi nu lever i. En bra början är att läsa David Graebers bok Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder (Göteborg: Daidalos 2015)!
Tankar från det kommunala av Lars A. Ohlsson
Vid senaste Kommunfullmäktigemöte hade jag fått i uppgift att ansvara
för ärende 13, som gällde Räddningstjänst Syds årsredogörelse.
Glädjande att läsa i årsredovisningen var att antalet lägenhetsbränder minskat, medan däremot antalet skolbränder ökat med nästan det dubbla sedan 2013. Detta är nog något som inte enbart Räddningstjänst Syd ensam kan ta ansvar för. Här behövs samlade kommunala krafter att förhindra denna typ av förstörelse.
Vid fortsatt läsning av årsredogörelsen tog jag på mig mina VoO glasögon, eftersom jag är ledamot i Vård- och omsorgsnämnden, och fann att VoO har en del gemensamt med Räddningstjänst Syd, men också en del där det skiljer sig åt. Det vi har gemensamt är den förebyggande verksamheten, där Räddningstjänst Syd går ut och informerar om brandrisker i hemmen. Liknande verksamhet har VoO när vi går ut och informerar alla 80-åringar om riskerna för olyckor i hemmen och vilken hjälp vi kan erbjuda.
Räddningstjänst Syd har, liksom VoO, diskussioner om jämställdhet och mångfald, där man diskuterar scenarier tagna ur den egna eller andras verksamheter. Detta har även VoO gjort där verksamheten belysts ur ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.
Vidare arbetas det med teknisk utrustning för att underlätta tunga arbetsmoment. För Räddningstjänst Syd handlar det om att under året som gått införskaffat hydraulisk utrustning för forcering av dörrar, medan VoO tänker på sina hjälpmedel för tunga lyft av boenden inom äldrevården.
Båda verksamheterna har att hantera våld och hot i arbetet, där Räddningstjänst Syd nämner att de haft fem tillfällen av hot och våld, och att de i de fallen haft avlastande samtal för krishantering. Här vill jag påstå att i det fallet leder VoO med betydligt fler fall, men om de har samma möjlighet till avlastande samtal är jag osäker på.
Både VoO och Räddningstjänst Syd arbetar med att förmedla bilden av en attraktiv arbetsplats, både via digitala kanaler och medverkan vid mässor och utställningar.
Vad som däremot skiljer sig markant åt i dessa verksamheter är ekonomin. Räddningstjänst Syd får av medlemskommunerna medlemsavgiften för basuppdrag uppräknade 2015 med 2,52 %. Sådana höjningar hade ju varit välkomna inom den kommunala omsorgen, där det i stället varit legio de senaste åren med en nedräkning av de ekonomiska bidragen.
Utryckningspersonalen har rätt att gå i pension vid 58 års ålder, under förutsättning att de arbetat inom räddningstjänst i 30 år, varav 25 år i utryckningstjänst. Detta kanske borde gälla även de som inom VoO arbetar med tyngre vårdtagare, samt de som arbetar inom hemvården, även om deras utryckningar inte följs av blåljus.
Verksamheterna är ju trots allt, med vad jag nämnt, ganska snarlika tycker jag.
Till sist vill jag nämna att räddningstjänsten har behållit det gamla uttrycket "anspänningstid", Det härrör sig från den tiden när utryckningsfordonen drogs av hästar och avser den tid det tog att ta fram hästarna, sela dessa och koppla dem till vagnarna. Jag testade uttrycket på en yngre medarbetare och hen antog att uttrycket innebar en "nervös spänning inför uttryckningen” Trevligt att uttrycket lever kvar och inte ersatts av något nysvenskt ord på engelska som "turn out", "acces", "cometogether" eller något annat liknande.
Glädjande att läsa i årsredovisningen var att antalet lägenhetsbränder minskat, medan däremot antalet skolbränder ökat med nästan det dubbla sedan 2013. Detta är nog något som inte enbart Räddningstjänst Syd ensam kan ta ansvar för. Här behövs samlade kommunala krafter att förhindra denna typ av förstörelse.
Vid fortsatt läsning av årsredogörelsen tog jag på mig mina VoO glasögon, eftersom jag är ledamot i Vård- och omsorgsnämnden, och fann att VoO har en del gemensamt med Räddningstjänst Syd, men också en del där det skiljer sig åt. Det vi har gemensamt är den förebyggande verksamheten, där Räddningstjänst Syd går ut och informerar om brandrisker i hemmen. Liknande verksamhet har VoO när vi går ut och informerar alla 80-åringar om riskerna för olyckor i hemmen och vilken hjälp vi kan erbjuda.
Räddningstjänst Syd har, liksom VoO, diskussioner om jämställdhet och mångfald, där man diskuterar scenarier tagna ur den egna eller andras verksamheter. Detta har även VoO gjort där verksamheten belysts ur ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.
Vidare arbetas det med teknisk utrustning för att underlätta tunga arbetsmoment. För Räddningstjänst Syd handlar det om att under året som gått införskaffat hydraulisk utrustning för forcering av dörrar, medan VoO tänker på sina hjälpmedel för tunga lyft av boenden inom äldrevården.
Båda verksamheterna har att hantera våld och hot i arbetet, där Räddningstjänst Syd nämner att de haft fem tillfällen av hot och våld, och att de i de fallen haft avlastande samtal för krishantering. Här vill jag påstå att i det fallet leder VoO med betydligt fler fall, men om de har samma möjlighet till avlastande samtal är jag osäker på.
Både VoO och Räddningstjänst Syd arbetar med att förmedla bilden av en attraktiv arbetsplats, både via digitala kanaler och medverkan vid mässor och utställningar.
Vad som däremot skiljer sig markant åt i dessa verksamheter är ekonomin. Räddningstjänst Syd får av medlemskommunerna medlemsavgiften för basuppdrag uppräknade 2015 med 2,52 %. Sådana höjningar hade ju varit välkomna inom den kommunala omsorgen, där det i stället varit legio de senaste åren med en nedräkning av de ekonomiska bidragen.
Utryckningspersonalen har rätt att gå i pension vid 58 års ålder, under förutsättning att de arbetat inom räddningstjänst i 30 år, varav 25 år i utryckningstjänst. Detta kanske borde gälla även de som inom VoO arbetar med tyngre vårdtagare, samt de som arbetar inom hemvården, även om deras utryckningar inte följs av blåljus.
Verksamheterna är ju trots allt, med vad jag nämnt, ganska snarlika tycker jag.
Till sist vill jag nämna att räddningstjänsten har behållit det gamla uttrycket "anspänningstid", Det härrör sig från den tiden när utryckningsfordonen drogs av hästar och avser den tid det tog att ta fram hästarna, sela dessa och koppla dem till vagnarna. Jag testade uttrycket på en yngre medarbetare och hen antog att uttrycket innebar en "nervös spänning inför uttryckningen” Trevligt att uttrycket lever kvar och inte ersatts av något nysvenskt ord på engelska som "turn out", "acces", "cometogether" eller något annat liknande.
Rapport från Vänsterpartiets kongress
av Hanna Gunnarsson
Under kristihimmelsfärdshelgen i
början av maj höll Vänsterpartiet sin 41:e kongress i ett soligt och
somrigt Örebro. Det var en kongress med god stämning och saklig debatt,
under rubriken “Tillsammans gör vi skillnad”. De stora frågorna i
debatten inför kongressen var kärnkraften (med anledning av
“eko-eko-programmet”), budgetsamarbetet med regeringen och frågan om
“tendensfrihet”.
Helt nytt ekologisk-ekonomiskt program (“Eko-eko”)
Kongressen inleddes med en rejäl debatt om det nya ekologisk-ekonomiska programmet, som har beskrivits som Vänsterpartiets största programarbete på flera år. Programmet har kommit till efter en kongressmotion 2012 som ville ha ett program som ”visar hur social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser”. Förra året lade programgruppen fram ett omfattande program, på hela 83 sidor. Inför kongressen har partistyrelsen konkretiserat “eko-eko”-programmet till ett kortare punktprogram, som nu har antagits av kongressen.
Många kongressombud uttryckte stor glädje och stolthet över det framtagna programmet och arbetet som har gjorts. Flera vittnade om att de som miljöintresserade vänsterpartister har känt att miljöpolitiken inte har fått ta den plats som den borde i partiet och att miljöpolitiken nu har fått ta ett stort steg framåt. Jag tycker personligen att debatten kanske inte riktigt lyfte, men det är ju svårt med djupare debatt när talartiden är kort och det (tack och lov) inte tillåts replikskiften.
Den stora frågan i debatten om eko-eko-programmet var frågan om kärnkraften. När kongressen började möttes ombuden av en kampanj från Greenpeace om att inte acceptera skrivningarna om kärnkraften i eko-eko-programmet. Vänsterpartiet har en tydlig nej-linje i kärnkraftsfrågan, och det var inget ombud som uttryckte någon annan linje i kongressdebatten. Partistyrelsen hade dock lagt fram en skrivning som löd att kärnkraften ska ha “successiv avveckling i takt med att det förnybara byggs ut”. Denna punkt blev avslagen, tillsammans med en benämning av koldioxidlagring (Carbon Capture and Storage, CCS) som en “tänkbar teknik”. Istället uttrycker programmet nu att kärnkraften ska avvecklas så fort som möjligt.” I omröstningen skilde bara 12 röster mellan alternativen. Det är viktigt att komma ihåg att alla alternativ innehöll ett tydligt motstånd mot kärnkraften i sig och krav på avveckling. Skatt på olika former av klimat-ovänliga livsmedel diskuterades men blev inte bifallet av kongressen. I besluten om kärnkraft och koldioxidlagring visade kongressombuden på en lite mer radikal linje än partistyrelsen, som velat föra in en lite mer pragmatisk klimatpolitik.
Diskussioner om partiprogrammet
Programkommissionen hade gjort ett gediget arbete med omformuleringar i partiprogrammet, framförallt stycket “strategiska huvudlinjer”, bland annat en ny analys i stycket om rasism. På Vänsterpartiets hemsida finns en längre text om hur programkommissionen har tänkt och gjort i de större frågorna i partiprogrammet.
Flera kongressombud framförde att partiprogrammet är för komplicerat, akademiskt och svårt att förstå. Partiprogrammet är inte tänkt att delas ut som flygblad, menade programkommissionen, men kongressen biföll ändå en motion om att ta fram en “populärversion” av partiprogrammet. Frågan om arbetstidsförkortning har varit en återkommande diskussion de senaste åren, så också på denna kongress. En motion från Skånedistriktet om att 6 timmars arbetsdag ska vara en av Vänsterpartiets huvudfrågor framöver bifölls. Det skulle i praktiken kunna betyda att arbetstidsförkortning blir en valfråga i nästa val. Kongressen beslutade också att Vänsterpartiet ska vara för att prova en sänkning av rösträttsåldern till 16 år i kommunalvalen (men i övrigt stå fast vid 18 års rösträttsålder), vilket är en ny linje för Vänsterpartiet. Kongressen valde också att stärka skrivningen om nationella minoriteter och ursprungsfolk i partiprogrammet och skriva in Vänsterpartiets krav om att ratificera ILO169 (om urfolkens rättigheter) i programmet. Kongressen biföll dock inte några av motionerna om att kräva en folkomröstning om EU-medlemskapet.
Helt nytt ekologisk-ekonomiskt program (“Eko-eko”)
Kongressen inleddes med en rejäl debatt om det nya ekologisk-ekonomiska programmet, som har beskrivits som Vänsterpartiets största programarbete på flera år. Programmet har kommit till efter en kongressmotion 2012 som ville ha ett program som ”visar hur social välfärd och global rättvisa kan uppnås inom ramen för ekologiskt hållbara gränser”. Förra året lade programgruppen fram ett omfattande program, på hela 83 sidor. Inför kongressen har partistyrelsen konkretiserat “eko-eko”-programmet till ett kortare punktprogram, som nu har antagits av kongressen.
Många kongressombud uttryckte stor glädje och stolthet över det framtagna programmet och arbetet som har gjorts. Flera vittnade om att de som miljöintresserade vänsterpartister har känt att miljöpolitiken inte har fått ta den plats som den borde i partiet och att miljöpolitiken nu har fått ta ett stort steg framåt. Jag tycker personligen att debatten kanske inte riktigt lyfte, men det är ju svårt med djupare debatt när talartiden är kort och det (tack och lov) inte tillåts replikskiften.
Den stora frågan i debatten om eko-eko-programmet var frågan om kärnkraften. När kongressen började möttes ombuden av en kampanj från Greenpeace om att inte acceptera skrivningarna om kärnkraften i eko-eko-programmet. Vänsterpartiet har en tydlig nej-linje i kärnkraftsfrågan, och det var inget ombud som uttryckte någon annan linje i kongressdebatten. Partistyrelsen hade dock lagt fram en skrivning som löd att kärnkraften ska ha “successiv avveckling i takt med att det förnybara byggs ut”. Denna punkt blev avslagen, tillsammans med en benämning av koldioxidlagring (Carbon Capture and Storage, CCS) som en “tänkbar teknik”. Istället uttrycker programmet nu att kärnkraften ska avvecklas så fort som möjligt.” I omröstningen skilde bara 12 röster mellan alternativen. Det är viktigt att komma ihåg att alla alternativ innehöll ett tydligt motstånd mot kärnkraften i sig och krav på avveckling. Skatt på olika former av klimat-ovänliga livsmedel diskuterades men blev inte bifallet av kongressen. I besluten om kärnkraft och koldioxidlagring visade kongressombuden på en lite mer radikal linje än partistyrelsen, som velat föra in en lite mer pragmatisk klimatpolitik.
Diskussioner om partiprogrammet
Programkommissionen hade gjort ett gediget arbete med omformuleringar i partiprogrammet, framförallt stycket “strategiska huvudlinjer”, bland annat en ny analys i stycket om rasism. På Vänsterpartiets hemsida finns en längre text om hur programkommissionen har tänkt och gjort i de större frågorna i partiprogrammet.
Flera kongressombud framförde att partiprogrammet är för komplicerat, akademiskt och svårt att förstå. Partiprogrammet är inte tänkt att delas ut som flygblad, menade programkommissionen, men kongressen biföll ändå en motion om att ta fram en “populärversion” av partiprogrammet. Frågan om arbetstidsförkortning har varit en återkommande diskussion de senaste åren, så också på denna kongress. En motion från Skånedistriktet om att 6 timmars arbetsdag ska vara en av Vänsterpartiets huvudfrågor framöver bifölls. Det skulle i praktiken kunna betyda att arbetstidsförkortning blir en valfråga i nästa val. Kongressen beslutade också att Vänsterpartiet ska vara för att prova en sänkning av rösträttsåldern till 16 år i kommunalvalen (men i övrigt stå fast vid 18 års rösträttsålder), vilket är en ny linje för Vänsterpartiet. Kongressen valde också att stärka skrivningen om nationella minoriteter och ursprungsfolk i partiprogrammet och skriva in Vänsterpartiets krav om att ratificera ILO169 (om urfolkens rättigheter) i programmet. Kongressen biföll dock inte några av motionerna om att kräva en folkomröstning om EU-medlemskapet.
Inga formella förändringar i förhandlingarna med regeringen
I den allmänna politiska debatten på kongressen återfanns en stor mängd olika frågor. Här hamnar alla förslag som inte direkt berör något av Vänsterpartiets program. Debatten handlade om allt från internationella frågor och arbetsrätt till narkotika-, sjukvårds- och skolpolitik - och den stora frågan om budgetförhandlingarna med S och Mp. Skånedistriktet hade skickat in en motion om ny strategi i budgetförhandlingarna, som fått en del uppmärksamhet i medierna innan kongressen. Motionen ville se en mer omfördelande ekonomisk politik och att Vänsterpartiet ska gå i renodlad opposition i riksdagen om inte sådana krav får genomslag. Debatten handlade om att Vänsterpartiet ska höja ribban och ha tydligare politik, men också om att Vänsterpartiet har gjort skillnad i förhandlingarna med regeringen. Motionen blev avslagen, vilket betyder att inga formella skillnader i Vänsterpartiets förhandlingar med regeringen sker. Debatten i Vänsterpartiet kommer dock fortsätta och vad som händer framöver är det nog ingen som kan förutse idag. Bland de bifallna allmänna motionerna fanns krav på att legalisera hjälp till flyktingar som vill söka asyl, att PKK ska bort från EU:s terrorlista (vilket ledde till kurdisk fest utanför kongressen på söndagseftermiddagen) och att högkostnadsskyddet även ska gälla tandvård.
Jonas Sjöstedt omvald
På lördagen valdes Jonas Sjöstedt om som partiledare för Vänsterpartiet, av en enig kongress. Valberedningen beskrev i sin motivering honom som "lugn, sansad, klok, påläst och eftertänksam" och hyllade hans förmåga att dra massor med folk på möten runt om i landet. Det är nog ingen överdrift att säga att Jonas är populär bland partimedlemmar och väljare.
Partistyrelse med majoritet kvinnor
I den nyvalda partistyrelsen, som har en mycket stor majoritet kvinnor, finns tre skåningar: Pål Brunnström, Hanna Gedin och Susanne Björkenheim, alla från Malmö. Till programkommission valdes skåningarna Anders Neergaard (Malmö) och Mats Olsson (Lund).
V-kongressen hade en klassisk stämning av radikal vänsterpartistisk politik och en vilja att vara tydlig opposition till den politiska inriktning Sverige har idag. Partistyrelsens försök att lyfta fram mer pragmatiska eller försiktiga linjer blev nedröstade, vilket nog inte var en överraskning för den som följt debatten fram till kongressen. Genom hela kongressen var det mycket bra stämning med konstruktiva och kamratliga diskussioner.
När man, som jag, inte är ombud utan åker till partikongress som åhörare hinner man dessutom göra lite annat än att bara lyssna på politisk debatt. Örebro är en väldigt fin stad, med ett historiskt slott, ett levande centrum, en vacker stadspark och stadsnära naturreservat. Definitivt värt ett besök!
För den som vill läsa förslagen, motionerna och motionssvaren till kongressen så finns dessa på www.vansterpartiet.se. Där finns också redan nu preliminära redigeringar av de program som kongressen biföll.
66 år i skolan 16. 1962. Sista året i Axevalla.
av Den gamle
Folkhögskolan gränsade till Axevalla
hed, där vanligtvis hundratals hästar betade. Men heden var också
militärt övningsområde. Denna höst var den full med värnpliktiga. På
kvällarna satt de på staketet som avgränsade skolområdet och tittade in
på de 20 flickorna i det elevhem där också vi bodde. Killarna ropade
och gjorde diverse gester. Flickorna fnissade och skrek. Inom några år
var de sannolikt föräldrar till en ny generation som skulle bli mer
välutbildad än de och nu kan de vara far- eller morföräldrar till ännu
en generation.
Skara skolscen inledde sitt första verksamhetsår och Karin ingick i den första omgången elever. Vi anställde en flicka för att ta hand om Martin när jag hade undervisning och Karin var i Skara. Hennes föräldrar var stränga laestadianer och hon var mycket tyst. Jag brukade äta lunch hemma med henne och Martin. Hon sa ingenting och svarade bara med ja eller nej. Så det enda som hördes var tuggandet på knäckebröd. En gång satte jag på radiomusik. Då steg hon tyst upp och stängde av radion. Jag sa heller ingenting. Vi satt och tuggade. Men Martin tyckte om henne och bodde i hennes föräldrahem under höstlovet medan vi var i Stockholm hos min bror Jan. Senare hittade vi en dagmamma till Martin. Hon hade en pojke i ettårsåldern och var gift med en travkusk.
Skolan hade anställt en ny svensklärare som hette Barbro. Hon hade en halvårsgammal pojke. Hennes man Lasse studerade till veterinär. Vi kom att umgås ganska mycket eftersom vi hade likartade bekymmer och glädjeämnen
Under läsåret infördes femdagarsvecka i svenska skolor. Jag var skeptisk och undrade hur vi skulle kunna hinna med våra kurser. De flesta eleverna reste hem varje vecka och skolan var så gott som tom lördagar och söndagar vilket innebar en väsentlig arbetstidsförkortning.
Harry Martinssons Aniara hade utkommit i pocketupplaga och kostade 4.25. Vi startade en studiecirkel om människans framtid i rymdålderns och terrorbalansens tid.
Elevkåren hade samma ordförande som föregående år och jag övertalade honom att låta vinterlovets skidresa gå till Oslo i stället för Åre.
I Holmenkollen hyrde jag ett par enkla träskidor och åkte utför en lång, brant, hård sluttning under ständig acceleration tills jag naturligtvis föll. Skidor hade jag åkt varje vinter sen femårsåldern, men aldrig på det sättet. Jag gjorde inte om det.
Skara skolscen inledde sitt första verksamhetsår och Karin ingick i den första omgången elever. Vi anställde en flicka för att ta hand om Martin när jag hade undervisning och Karin var i Skara. Hennes föräldrar var stränga laestadianer och hon var mycket tyst. Jag brukade äta lunch hemma med henne och Martin. Hon sa ingenting och svarade bara med ja eller nej. Så det enda som hördes var tuggandet på knäckebröd. En gång satte jag på radiomusik. Då steg hon tyst upp och stängde av radion. Jag sa heller ingenting. Vi satt och tuggade. Men Martin tyckte om henne och bodde i hennes föräldrahem under höstlovet medan vi var i Stockholm hos min bror Jan. Senare hittade vi en dagmamma till Martin. Hon hade en pojke i ettårsåldern och var gift med en travkusk.
Skolan hade anställt en ny svensklärare som hette Barbro. Hon hade en halvårsgammal pojke. Hennes man Lasse studerade till veterinär. Vi kom att umgås ganska mycket eftersom vi hade likartade bekymmer och glädjeämnen
Under läsåret infördes femdagarsvecka i svenska skolor. Jag var skeptisk och undrade hur vi skulle kunna hinna med våra kurser. De flesta eleverna reste hem varje vecka och skolan var så gott som tom lördagar och söndagar vilket innebar en väsentlig arbetstidsförkortning.
Harry Martinssons Aniara hade utkommit i pocketupplaga och kostade 4.25. Vi startade en studiecirkel om människans framtid i rymdålderns och terrorbalansens tid.
Elevkåren hade samma ordförande som föregående år och jag övertalade honom att låta vinterlovets skidresa gå till Oslo i stället för Åre.
I Holmenkollen hyrde jag ett par enkla träskidor och åkte utför en lång, brant, hård sluttning under ständig acceleration tills jag naturligtvis föll. Skidor hade jag åkt varje vinter sen femårsåldern, men aldrig på det sättet. Jag gjorde inte om det.
På Nationalteatret såg vi Bert Brechts Den kaukasiska kritcirkeln med den unga Liv Ullman i rollen som Grusje. Hon var mycket bra.
Karl Erik Proft satte upp George Bernhard Shaws komedi Ödets man på
Skara skolscen. Den handlar om Napoleon och har ett pacifistiskt tema.
Teatereleverna visade sig bångstyriga och Profts ganska auktoritära
ledarstil fick mothugg, bland annat i form av en strejk. En av
eleverna, Bernt Ström, bildade en fackförening för eleverna. Han
hamnade några år senare på den nygrundade Norrbottensteatern i Luleå.
Läsåret på Axevalla slutade redan den 15 maj. Jag hade sökt ny anställning på Framnäs folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå och fick snart besked om att jag kunde börja 1 september.
Framnäs folkhögskola var berömd för sina fleråriga musikkurser under ledning av skickliga instrumentalister. Eleverna undervisades dels enskilt i sina instrument och dels i samspel i skilda grupperingar. Det gavs ofta offentliga konserter och ibland reste musikgrupper på turnéer.
Musikeleverna kom från hela Sverige. Där fanns också en allmän linje med tre årskurser. På Framnäs skulle jag alltså undervisa, både i allmänna linjen och musiklinjen. Karin skulle få tillfälle att arbeta med teater och sångspel.
Vi bodde kvar i det tomma elevhemmet under sommaren. Mina föräldrar och fyra yngsta syskon firade semester hos oss och bodde i de tomma elevrummen. Också Karins syster Ingrid besökte oss med sin tvååriga son Jan och sin man Göran. Hon var lågstadielärare i Måttsund utanför Luleå och gladde sig över att vi skulle flytta till Framnäs, bara fyra mil från Måttsund.
Vi hade några festliga och innehållsrika sommarveckor i Axevalla och Västergötland innan det blev tid att stiga på tåget och börja den långa resan.
Karin hade ju tillbringat ett år utanför Boden och jag en sommar med skogsplantering i Avaviken utanför Arvidsjaur, så vi visste vad som väntade. Det var mer än 24 enformiga timmar, mestadels med låg tallskog och vitmossa utanför fönstren. Martin hade lärt sig gå och höll på att springa ifrån oss under ett uppehåll i Umeå.
Solen sken den eftermiddag då vi steg av tåget i Öjebyn. En vaktmästare från skolan väntade på perrongen med bil. Han talade en blandning av pitebondska och svenska och skjutsade oss till Prytzska, en oregelbunden tvåvånings träkåk mitt i Öjebyn. Vi skulle bo på andra våningen. Det var ungefär en kilometer till skolan. Det var slut med att vakta på elever.
Läsåret på Axevalla slutade redan den 15 maj. Jag hade sökt ny anställning på Framnäs folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå och fick snart besked om att jag kunde börja 1 september.
Framnäs folkhögskola var berömd för sina fleråriga musikkurser under ledning av skickliga instrumentalister. Eleverna undervisades dels enskilt i sina instrument och dels i samspel i skilda grupperingar. Det gavs ofta offentliga konserter och ibland reste musikgrupper på turnéer.
Musikeleverna kom från hela Sverige. Där fanns också en allmän linje med tre årskurser. På Framnäs skulle jag alltså undervisa, både i allmänna linjen och musiklinjen. Karin skulle få tillfälle att arbeta med teater och sångspel.
Vi bodde kvar i det tomma elevhemmet under sommaren. Mina föräldrar och fyra yngsta syskon firade semester hos oss och bodde i de tomma elevrummen. Också Karins syster Ingrid besökte oss med sin tvååriga son Jan och sin man Göran. Hon var lågstadielärare i Måttsund utanför Luleå och gladde sig över att vi skulle flytta till Framnäs, bara fyra mil från Måttsund.
Vi hade några festliga och innehållsrika sommarveckor i Axevalla och Västergötland innan det blev tid att stiga på tåget och börja den långa resan.
Karin hade ju tillbringat ett år utanför Boden och jag en sommar med skogsplantering i Avaviken utanför Arvidsjaur, så vi visste vad som väntade. Det var mer än 24 enformiga timmar, mestadels med låg tallskog och vitmossa utanför fönstren. Martin hade lärt sig gå och höll på att springa ifrån oss under ett uppehåll i Umeå.
Solen sken den eftermiddag då vi steg av tåget i Öjebyn. En vaktmästare från skolan väntade på perrongen med bil. Han talade en blandning av pitebondska och svenska och skjutsade oss till Prytzska, en oregelbunden tvåvånings träkåk mitt i Öjebyn. Vi skulle bo på andra våningen. Det var ungefär en kilometer till skolan. Det var slut med att vakta på elever.
1 maj tal 2016 av Nils Littorin
Bilden ovan togs av Claes Fleming och visar delar av den stora åhörarskaran som samlats efter vänsterpartiets tåg för att höra Jonas Sjöstedts tal.
Socialdemoktarerna höll till på Mårtenstorget. Demonstrationen var så tidig att jag missade den. Talen var stillsamma och ganska långt från elda massorna typen. Deras kaffeservering var dock av högsta klass med ett rikt utbud av kaffebröd. Nästan som i forna dar när vänstern hade café i stadshallen, fast nu var det köpekakor då var det hembakat. Ett tidens eller ett politiskt tecken?
Men det förstamajtal som publiceras nedan är det tal som Nils Littorin höll vid kommunisternas samling på Stortorget tidigare på dagen. Skälen att Publicera detta är två; för det första var det bra och för det andra var det få som hörde det på plats. Det var ett klassiskt förstamajtal som Nils Littorin höll som jag tycker förtjänar en läsning, fast tal egentligen skall höras.
red
För 13 år sedan var Lunds gator
fyllda till bredden med protesterande människor, upprörda och i
solidaritet med Iraks folk, med barnen i Basra, kvinnor och civila i
Baghdad protesterade vi mot Bush planer på att bomba landet tillbaka
till medeltiden.
Vi varnade då för att Saddam var en tyrann men att USA imperialismens bomber och planer på att så sönder Irak, och uppmuntra religiöst och etnisk splittring var ett mycket värre alternativ för Iraks folk. För hela mellanöstern.
Och vi fick rätt.
I en studie i brittiska Lancet 2006, tre år efter att våra demonstrationer visat sig vara otillräckliga och bilderna på USA:s koncentrationsläger i Abu Graib kolporterats ut över världen, visades att Över en halv miljon beräknades ha dött som en följd av kriget. Att läggas till den halva miljon barn som dött redan innan kriget under det lågintensiv krig som USA och Storbritannien fört ändå sedan det första gulfkriget 1991 och som Madeleine Albright, när hon fick frågan om sanktionerna som lett till 0,5 miljoners barns död tyckte var värt priset så svarade hon "Ja, jag tror det."
Idag 10 år senare kan man konstatera att imperialismens taktik att söndra och härska lyckats. I en fortsättning på kriget har USA nu satt sig på oljan via en militariserad ambassad, världens största, med 11000 anställda och inhyrda legoknektar på flera tusen man som fortfarande utgör de verkliga härskarna över landet.
Exxonmobile, Brittish petroleum och Shell heter vinnarna. De västerländska oljebolag som var mest aktiva i att stödja sina regeringars krigsinsats har inte tack vare massiv folklikt missnöje ännu fullt ut privatiserat den irakiska oljan men väl fått enormt fördelaktiga kontrakt på irakisk olja.
Samtidigt förbjuds facklig organisering och fattigdomen breder ut sig i det Irak som en gång var en välfärdsstat. Senast igår sprängde sig en fanatisk självmordsbombare och tog 20 människor med sig. Detta är USA-imperialismens ansikte mina vänner! Detta är den kaos som kallas för frihet av imperialismens apologeter i Sverige som mangrant stödde invasionen.
Men då 2003 var allt enklare. Vänstern var någotsånär enad i sitt krigsmotsånd och demonstrerade sida vid sida för det som var rätt och riktigt.
Sen kom Libyen. Och sedan Syrien.
Kanske någon tittar förvånat på Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet här i Lund i eftermiddag. Vad fan hände? Vad hände med talet om fred och vad hände med att stå upp för små länders rätt?
Men faktum är att Vänsterpartiet, som röstade för att sända svensk trupp till Afghanistan, röstade i riksdagen för att Sverige skulle delta i det väpnade angreppet, i strid med FN stadgan, mot Libyen. Man anklagade 2011 i oppositionsställning Carl Bildt för att inte kräva hårdare sanktioner mot Syrien. Faktum är att Vänsterpartiet i alla de imperialistiska krig som Sverige direkt eller indirekt deltagit i under 2000 talet har ställt sig sida vid sida med moderater och folkpartister, sida vid sida med den svenska borgarklassen i dess krigshets.
Att miljöpartiet och socialdemokraterna gått samma väg kanske förvånar mindre. Visst är jag stolt över att tillhöra ett parti som agerar i de ryska och jugoslaviska socialdemokraternas anda från 1900 talets början. Då arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget".
Men detta löfte från den andra internationalens medlemmar sveks av de tyska och europeiska arbetarpartierna och man ställde sig sida vid sida med den nationalistiska överheten och skickade ut sina väljare att slaktas i skyttegravarna i broderkriget 1914-1918.
Men framför allt så är det oroande att dessa partier som talar vitt och brett om solidaritet, minskade klyftor och fred på 1 maj inte förmår stå upp mot sin egen härskande klass. Inte förmår stå upp mot den vänsterländska kapitalism som gör anspråk på att dominera varje hörn av världen.
Resultatet ser vi i de 150 000 flyktingar som kom till Sverige förra året. Är det inte höjden av hyckleri, höjden av historielöshet och en självvald blindhet att ingen utom ett litet parti som vårt under förra hösten pekade på flyktingkatastrofens orsak. De två politiska läger som dominerat debatten, de rasistiska SD och de humanistiska Refugees welcome. Ingen av dessa pekar ut den nakne kejsaren, elefanten i rummet.
Utan västs stöd åt de så kallade rebellerna i Syrien med och med kungadiktaturen Saudiarabien och fascisterna i Turkiet som närmsta kumpaner, hade den arabiska våren i Syrien aldrig förvandlats till ett krig där civilbefolkningen flytt i miljoner. Utan politiskt, ekonomiskt och militärt stöd hade de utländska jihadisterna aldrig lyckats skapa det skräckvälde, aldrig lyckats destabilisera Syrien.
Denna skräckhistoria av destabilisering och folkfördrivning hos stater, som samtidigt klär sig i vackra ord av mänskliga rättigheter, bör inte förvåna någon. Det är samma cyniska och människoföraktande imperialism som vi känner igen från stödet till Latinamerikanska dödsskvadroner på 80-talet, napalmbomber över Vietnam på 70-talet, folkmord i Filipinerna på 60-talet och från den 50 åriga blockaden mot Kubas folk och den snart 50 åriga ockupationen av Palestina.
Här är grunden till att barn från Afghanistan fyller hela klassrum i svenska skolor. Här är grunden till flyktingkrisen. Den som ingen vågar prata om. Men här finns också lösningen. Lösningen är inte att Sverige härbärgerar alla de som flyr från de krigszoner som skapas. Lösningen är inte att Sverige att ta emot 150 000 flyktingar om året.
Men det är trots allt inte hållbart att miljoner människor lämnar sina hem. Inte minst på grund av det ekonomiska sortering som genom flyktingsmugglar skojeriet gör att bara de med pengar eller där familjen har råd att skuldsätta sig kan köpa en biljett hit.
Nej, Lösningen på flyktingkrisen finns i Syrien, i Irak, i mellanöstern och i Afrika.
Bara genom fred och en politik som ser till att människor kan leva kvar i sina hemländer och bygga upp dessa till likvärdiga medlemmar av den internationella gemenskap som vi alla tillhör.
Det är knappast så att Damaskusborna gått runt och väntat på att nåt ska hända så att de kan flytta till Rosengård. Tvärtom älskar de sitt hemland och bara ett krig och utländsk intervention har fått dem på flykt.
Här kommer också vår roll in - genom en kamp för fred, kamp mot NATO och kamp mot att fler flyktingar skapas. bekämpa orsaken till flyktingkatastrofen, bekämpa krigen. Genom att sätta stopp för Sveriges aktiva roll som ockupant i Afghanistan, som NATO bas och som ekonomiska bidrag till jihadister och få stopp på det hyckleri som omger den.
– Det är internationell solidaritet. Det är att visa verklig solidaritet.
Vi ska givetvis ta emot människor som flyr och ge dem en fristad men att göra det utan att lyfta ett finger mot orsaken till flykten, det är hyckleri.
Samtidigt blev agendan hos Reinfeldt, Annie Lööf och alla andra borgare som ville att vi skulle öppna våra hjärtan snabbt klar. Inget ont som inte har nåt gott med sig tänkte de när vi andra förfärades över drunknade flyende i medelhavet. Flyktingarna ska användas som lönedumpande sänke, där de i den senaste migrationsöverenskommelsen under hot om utvisning ska hitta ett jobb, och genom Annie Lööfs sänkta ingångslöner för nyanlända bli till en andra klassens lönearbetare. Ett A och B lag på arbetsplatsen där resultatet blir att lönerna pressas nedåt. Apartheid light.
Det är samma gamla borgerliga skåpmat som tidigare presenterats i form av rea på ungdomar i form av sänkta löner för ungdomar. Det viktiga är inte vilken grupp som fungerar som sänke, utan att någon gör det.
Så blir invandringen en smart affärside inte bara för skrupellösa utsugare som Bert Karlsson och flyktingkapitalisten Jan Emanuel utan enligt nordamerikansk modell en segregerad arbetsmarknad där mexikaner, eller i vårt fall Syrier och irakier används för att splittra klassens sammanhållning.
Detta måste avvisas, i Sverige ska svenska löner och villkor gälla. I slutändan handlar det om den svenska modellen och varför inte kräva en politisk strejk som ett varnande finger mot varje försök att permanenta den situation med lönedumpning och svartarbete som vi redan idag ser på byggen runt om i Sverige.
Som luttrad politiker blev jag ändå förvånad över den hänsynslösa och fullständigt cyniska lek med människoliv på Mall of Scandinavia som avslöjades i Uppdrag granskning förra veckan som de svenska byggföretagen med Peab i spetsen uppvisade.
Den unge facklige bara 23 årige förtroendevalde
elektrikern som hade gjort sitt jobb. Varnade om uppenbara risker,
igenbommade nödutgångar och rena brandfaror. Samtidigt som utländska
firmor med öststatare jobbar dygnet runt och både sover och äter inne på
bygget. Som moderna slavar. Vi varnade då för att Saddam var en tyrann men att USA imperialismens bomber och planer på att så sönder Irak, och uppmuntra religiöst och etnisk splittring var ett mycket värre alternativ för Iraks folk. För hela mellanöstern.
Och vi fick rätt.
I en studie i brittiska Lancet 2006, tre år efter att våra demonstrationer visat sig vara otillräckliga och bilderna på USA:s koncentrationsläger i Abu Graib kolporterats ut över världen, visades att Över en halv miljon beräknades ha dött som en följd av kriget. Att läggas till den halva miljon barn som dött redan innan kriget under det lågintensiv krig som USA och Storbritannien fört ändå sedan det första gulfkriget 1991 och som Madeleine Albright, när hon fick frågan om sanktionerna som lett till 0,5 miljoners barns död tyckte var värt priset så svarade hon "Ja, jag tror det."
Idag 10 år senare kan man konstatera att imperialismens taktik att söndra och härska lyckats. I en fortsättning på kriget har USA nu satt sig på oljan via en militariserad ambassad, världens största, med 11000 anställda och inhyrda legoknektar på flera tusen man som fortfarande utgör de verkliga härskarna över landet.
Exxonmobile, Brittish petroleum och Shell heter vinnarna. De västerländska oljebolag som var mest aktiva i att stödja sina regeringars krigsinsats har inte tack vare massiv folklikt missnöje ännu fullt ut privatiserat den irakiska oljan men väl fått enormt fördelaktiga kontrakt på irakisk olja.
Samtidigt förbjuds facklig organisering och fattigdomen breder ut sig i det Irak som en gång var en välfärdsstat. Senast igår sprängde sig en fanatisk självmordsbombare och tog 20 människor med sig. Detta är USA-imperialismens ansikte mina vänner! Detta är den kaos som kallas för frihet av imperialismens apologeter i Sverige som mangrant stödde invasionen.
Men då 2003 var allt enklare. Vänstern var någotsånär enad i sitt krigsmotsånd och demonstrerade sida vid sida för det som var rätt och riktigt.
Sen kom Libyen. Och sedan Syrien.
Kanske någon tittar förvånat på Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet här i Lund i eftermiddag. Vad fan hände? Vad hände med talet om fred och vad hände med att stå upp för små länders rätt?
Men faktum är att Vänsterpartiet, som röstade för att sända svensk trupp till Afghanistan, röstade i riksdagen för att Sverige skulle delta i det väpnade angreppet, i strid med FN stadgan, mot Libyen. Man anklagade 2011 i oppositionsställning Carl Bildt för att inte kräva hårdare sanktioner mot Syrien. Faktum är att Vänsterpartiet i alla de imperialistiska krig som Sverige direkt eller indirekt deltagit i under 2000 talet har ställt sig sida vid sida med moderater och folkpartister, sida vid sida med den svenska borgarklassen i dess krigshets.
Att miljöpartiet och socialdemokraterna gått samma väg kanske förvånar mindre. Visst är jag stolt över att tillhöra ett parti som agerar i de ryska och jugoslaviska socialdemokraternas anda från 1900 talets början. Då arbetarrörelsen i de olika europeiska länderna vid krigsfara skulle "utnyttja all den makt och alla de medel, som organisationen och proletariatets styrka satte i deras händer, för att förhindra kriget".
Men detta löfte från den andra internationalens medlemmar sveks av de tyska och europeiska arbetarpartierna och man ställde sig sida vid sida med den nationalistiska överheten och skickade ut sina väljare att slaktas i skyttegravarna i broderkriget 1914-1918.
Men framför allt så är det oroande att dessa partier som talar vitt och brett om solidaritet, minskade klyftor och fred på 1 maj inte förmår stå upp mot sin egen härskande klass. Inte förmår stå upp mot den vänsterländska kapitalism som gör anspråk på att dominera varje hörn av världen.
Resultatet ser vi i de 150 000 flyktingar som kom till Sverige förra året. Är det inte höjden av hyckleri, höjden av historielöshet och en självvald blindhet att ingen utom ett litet parti som vårt under förra hösten pekade på flyktingkatastrofens orsak. De två politiska läger som dominerat debatten, de rasistiska SD och de humanistiska Refugees welcome. Ingen av dessa pekar ut den nakne kejsaren, elefanten i rummet.
Utan västs stöd åt de så kallade rebellerna i Syrien med och med kungadiktaturen Saudiarabien och fascisterna i Turkiet som närmsta kumpaner, hade den arabiska våren i Syrien aldrig förvandlats till ett krig där civilbefolkningen flytt i miljoner. Utan politiskt, ekonomiskt och militärt stöd hade de utländska jihadisterna aldrig lyckats skapa det skräckvälde, aldrig lyckats destabilisera Syrien.
Denna skräckhistoria av destabilisering och folkfördrivning hos stater, som samtidigt klär sig i vackra ord av mänskliga rättigheter, bör inte förvåna någon. Det är samma cyniska och människoföraktande imperialism som vi känner igen från stödet till Latinamerikanska dödsskvadroner på 80-talet, napalmbomber över Vietnam på 70-talet, folkmord i Filipinerna på 60-talet och från den 50 åriga blockaden mot Kubas folk och den snart 50 åriga ockupationen av Palestina.
Här är grunden till att barn från Afghanistan fyller hela klassrum i svenska skolor. Här är grunden till flyktingkrisen. Den som ingen vågar prata om. Men här finns också lösningen. Lösningen är inte att Sverige härbärgerar alla de som flyr från de krigszoner som skapas. Lösningen är inte att Sverige att ta emot 150 000 flyktingar om året.
Men det är trots allt inte hållbart att miljoner människor lämnar sina hem. Inte minst på grund av det ekonomiska sortering som genom flyktingsmugglar skojeriet gör att bara de med pengar eller där familjen har råd att skuldsätta sig kan köpa en biljett hit.
Nej, Lösningen på flyktingkrisen finns i Syrien, i Irak, i mellanöstern och i Afrika.
Bara genom fred och en politik som ser till att människor kan leva kvar i sina hemländer och bygga upp dessa till likvärdiga medlemmar av den internationella gemenskap som vi alla tillhör.
Det är knappast så att Damaskusborna gått runt och väntat på att nåt ska hända så att de kan flytta till Rosengård. Tvärtom älskar de sitt hemland och bara ett krig och utländsk intervention har fått dem på flykt.
Här kommer också vår roll in - genom en kamp för fred, kamp mot NATO och kamp mot att fler flyktingar skapas. bekämpa orsaken till flyktingkatastrofen, bekämpa krigen. Genom att sätta stopp för Sveriges aktiva roll som ockupant i Afghanistan, som NATO bas och som ekonomiska bidrag till jihadister och få stopp på det hyckleri som omger den.
– Det är internationell solidaritet. Det är att visa verklig solidaritet.
Vi ska givetvis ta emot människor som flyr och ge dem en fristad men att göra det utan att lyfta ett finger mot orsaken till flykten, det är hyckleri.
Samtidigt blev agendan hos Reinfeldt, Annie Lööf och alla andra borgare som ville att vi skulle öppna våra hjärtan snabbt klar. Inget ont som inte har nåt gott med sig tänkte de när vi andra förfärades över drunknade flyende i medelhavet. Flyktingarna ska användas som lönedumpande sänke, där de i den senaste migrationsöverenskommelsen under hot om utvisning ska hitta ett jobb, och genom Annie Lööfs sänkta ingångslöner för nyanlända bli till en andra klassens lönearbetare. Ett A och B lag på arbetsplatsen där resultatet blir att lönerna pressas nedåt. Apartheid light.
Det är samma gamla borgerliga skåpmat som tidigare presenterats i form av rea på ungdomar i form av sänkta löner för ungdomar. Det viktiga är inte vilken grupp som fungerar som sänke, utan att någon gör det.
Så blir invandringen en smart affärside inte bara för skrupellösa utsugare som Bert Karlsson och flyktingkapitalisten Jan Emanuel utan enligt nordamerikansk modell en segregerad arbetsmarknad där mexikaner, eller i vårt fall Syrier och irakier används för att splittra klassens sammanhållning.
Detta måste avvisas, i Sverige ska svenska löner och villkor gälla. I slutändan handlar det om den svenska modellen och varför inte kräva en politisk strejk som ett varnande finger mot varje försök att permanenta den situation med lönedumpning och svartarbete som vi redan idag ser på byggen runt om i Sverige.
Som luttrad politiker blev jag ändå förvånad över den hänsynslösa och fullständigt cyniska lek med människoliv på Mall of Scandinavia som avslöjades i Uppdrag granskning förra veckan som de svenska byggföretagen med Peab i spetsen uppvisade.
Han blev omplacerad, utfryst av företaget.
Stefan Löfven är upprörd. Ylva Johansson är ännu mera upprörd. De kräver att Sveriges byggindustrier tar sitt ansvar.
Tar sitt ansvar... hur många gånger har vi inte hört det?
Här behövs lagstiftning. Att den firma som ska bygga hålls ansvariga för arbetsmiljön. Att facken tar upp kampen mot förslumningen av arbetslivet.
Här behövs också att vi kräver att svenska kollektivavtal gäller i Sverige. Att vi tar kamp mot den EU-anpassade arbetsmarknad där det står fritt för kapitalet att importera arbetskraft för att konkurrera med skitlöner.
Låt oss göra som britterna! Kräv en omröstning om EU och ett Swexit!
Stoppa arbetskraftsimporten!
Sverige ut ur EU!
På samma sätt som när Stefan Löfven tillåter riskkapitalbolag att plundra skola, vård och omsorg. Och säger åt dem att inte göra så mycket vinst. Det är ungefär som att släppa in räven i hönsgården, bara räven lovar att bli vegetarian först.
Det är att göra sig dummare än man är. Det är att hålla för ögonen och låtsas att man är blind för de den enda drivkraft som kapitalet har: maximal profit.
Jag kommer och tänka på vad en av de uppsagda på Findus i Bjuv sa i en intervju i Proletären. Efter att över 400 får gå och i detta dråpslag mot bygden, men som för de nya ägarna kanske betyder en extra nolla i bokslutet.
– Det borde vara olagligt.
Låt oss stanna vid den tanken. Det borde vara olagligt. I ett socialistiskt Sverige är det ingen tvekan om att det vore olagligt att lägga ner och flytta sådan verksamhet som är samhällsnyttig. I ett socialistiskt Sverige skulle samhället ta över fabriken i Bjuv om inte kapitalet längre klarar att ansvaret.
Men vi har ingen socialistisk regering. Socialistisk fackförening. Det vi får matat är stora ord och pompösa uttalanden. "Jag känner en oerhörd ilska över att riskkapitalister ännu en gång kan leka med människors arbete utan att någonsin behöva se de anställda i ögonen, säger Karl-Petter Thorwaldsson."
Men tomma tunnor skramlar som bekant mest. För vad är hans lösning? Ingenting alls. Bara Att vädja till riskkapitalets goda hjärta?
Det är en socialdemokratisk kärleksförklaring som förblir obesvarad.
Därmed inte sagt att en politisk styrning av välfärden är en garant för att det ska fungera. Titta på min arbetsgivare - eller arbetsköpare - Region Skåne.
Vi som arbetar i sjukvården har tvingat vänja oss vid ständig kris. Brist på vårdplatser, brist på personal och ett uppskruvat arbetstempo. Lönerna och villkoren för personalen är så såliga att allt fler flyr Regionen - till Norge, till kommunen eller till något av de bemanningsföretag som lever som asgamar på sjukvården.
Men i andra ändan - bland de som kontrollerar och styr och ställer är det goda tider. I andra ändan växer Region Skånes byråkrati okontrollerat.
Under de senaste 15 åren har antalet Skåningar vuxit med nästan 200 000 personer. Samtidigt har antalet undersköterskor i Region Skåne minskat med cirka 1000. Sjuksköterskor ligger ungefär stilla och läkare har ökat något. Under samma period har antalet inom administration och ledning ökat med 2000 personer. Regionens budget har fördubblats. Man har byggt ett helt nytt huvudkontor i fashionabla västra hamnen så att de 149 politikerna och tusentals byråkraterna nu kan pendla till det andra huvudkontoret i Kristianstad och sedan ta flyget till Region Skånes egna Brysselkontor.
Man har 140 sk kommunikatörer anställda. 170 Strateger. I toppen står 31 miljoner kronor i frikostiga fallskärmsavtal och väntar på den 12 hövdade hydra som utgör koncernledningen. Man delar ut 2 miljoner i fallskärm till Jonas Rastad för att ha lämnat en organisation i kaos efter sig. Nuvarande regiondirektör har en nätt månadslön på 170 000 kronor och högste höns bland politikerna Henrik Fritzon har 85 000
Hur har dessa herrar mage att tala om orimliga lönekrav, om orimliga krav på arbetsmiljö?
De borde ta på sig ett par gummihandskar och praktisera på en medicinavdelning innan de yttrar sig.
Vi vill vända på steken.
– Halvera antalet politiker!
– Anställningsstopp för byråkrater!
– Ge en sjuksköterskelön till tjänstemän och politiker!
Hela Region Skånes baktunga byråkrati är på väg att sänka Regionens ekonomi och här behövs rationaliseras i grunden.
Skär ner i byråkratin - pengarna till vården!
Förbjud bemanningsföretagen!
Och Stoppa privatiseringen av sjukvården, vi vill inte ha ett amerikanskt system där plånboken avgör tillgången på vård.
Det sistnämnda kan vi börja med redan idag. Bara den politiska viljan finns. Det har faktiskt Lunds kommun visat i ett tillfälle av välsignad klarhet när man i år tog tillbaka ett flertal äldreboenden från fd skandalföretaget Carema i kommunal regi, lovade de anställda fast tjänst.
Nu återstår bara två privata äldreboenden och vi lovar att vi stödjer alla insatser att freda de gamla från riskkapitalisternas vanvård.
Så vill jag passa på att skicka en hälsning till Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte. Då och då hörs rop på att Du ska abdikera. För att låta söta Victoria ta över tronen. Jag håller inte med. Du är den mänskliga inkarnationen av en förfallen, depraverad, elitistisk överklassinstitution och passar därför alldeles utmärkt på den tron som bör vältas med dig.
Visst är jag emot dig personligen, som den gamle anarkisten. Men det är monarkin jag vill åt. Ditt uppnästa överklassliv, som dokumenterad horbock och Sveriges största enskilda bidragstagare som personligen lägger beslag på 9 miljoner om året, av hovets totalt 123 miljoner, tjänar som symbol för klassamhället.
Kanske är det just som sådan symbol som det borgerliga Sverige vill ha dig kvar. Du symboliserar den ärvda makt som även Wallenberg, Stenbeck och Bonniers åtnjuter, men i det fördolda
För vår del vill vi välta dig kung Carl Gustaf av tronen. Som ett litet steg mot den demokrati som blir full först när Wallenberg & Co visas ut från styrelserummen. Avsätt kungen! Avskaffa monarkin!
Den indiska frihetshjälten och tänkaren Gandhi utmålas ofta av den nordamerikanska filmindustrin, eller av borgerliga tyckare som en pacifist. Det stämmer inte. Gandhi sa att du måste göra motstånd, och att det var en plikt att göra motstånd. Att inte slå tillbaka om man blev attackerad såg han som en feghet så usel, att den betraktas som en ännu större synd än den mest djävulska aggression.
Hur ska vi då betrakta, om vi för ett ögonblick lånar Gandhis glasögon, det svenska folket och den svenska arbetarklassen. Hur syndfulla har vi då inte varit de senaste årtiondena? Med vilken blick av avsky hade inte en Gandhi tittat på oss?
De välfungerande och statligt ägda företagen, som hade som syfte att skapa billiga och säkra transporter, telefonförbindelser och energikällor har sålts ut.
Med skådespelaren Stellan Skarsgård frågar jag; Varför är det bättre att Sverige ägs än att Sverige äger?
Höjde vi ens en hand för att värja oss när våra barns skola eller våra morföräldrars trygghet lades ut på marknaden att säljas till lägstbjudande.
Gandhis filosofi sträcker sig längre än så. Enligt honom är en proteströrelses roll inte att övertyga folk om någonting nytt. Utan att få folk att agera utifrån vad de redan vet är rättfärdigt. Och det är här det svåra börjar. Vårt uppdrag är inte att tala om för svenska folket hur lurade de blivit av överklassen, det vet de i regel. Det räcker med att säga Panama. Eller att lyssna på Moderaterna som vill göra oannonserade kontrollbesök hos samhällets fattiga för att se att de inte myglar, samtidigt som samhällstoppen och Bo Lundgren själv - avslöjats gång på gång som de största skattesmitarna och fuskarna.
Det räcker med att ställa de 47 miljarder kronorna i utdelning till de tre storbankernas aktieägare, eller de skenande direktörslönerna som nu är över 50 gånger mer än en arbetarlön, mot de fattigpensioner, det hån och förnedrande besked om fattigdom efter 65 år som kommer som ett besked från pensionsmyndigheten och som gjort 200 000 svenska pensionärer att leva under EU:s fattigdomsgräns.
Detta vet vi redan. Men när ska dessa pensionärer i trupp marschera, som folket nu gör i Frankrike mot attackerna på tryggheten, mot bankerna och kräva sina pengar tillbaka? En pensionärs-ockupation av Nordea! En tantmarsch mot SEB! Ett gubb-rån mot Swedbank!
En bred majoritet är redan motståndare till privatisering av välfärden. Svenskarna säger definitivt nej till vinstutdelning inom vården, skolan och omsorgen. Ändå är Sverige det enda land i världen som tillåter riskkapitalbolag att plundra skolsektorn, vända uppochner på kunskapsbegreppet och segregera skolan i fattiga och rika och i invandrare och svenskar. Det vet vi redan, men hur ska vi göra för att få svenska folket, som är enade med oss kommunister i så många frågor att gå från tanke till handling. Från snack till verkstad. Från att knyta näven i fickan till att knyta den i luften. Hur ska vi göra politik i Gandhis mening?
Jag har inga färdiga svar på den frågan. Men jag vet att vi måste börja här, i Lund. Jag vet att vi måste börja nu, idag.
2016-04-28
Valborg i St Lars-parken
Röda Kapellet inleder 18.30 utanför Sankt Lars vårdcentral!
Lunds allmänna sångförening sjunger de klassiska vårsångerna
Erika Stensson läser dikter av Karin
Stensson
Elever från Klostergårdsskolan säljer korv och läsk.
En värmande brasa tänds
Klostergårdens byalag & Klostergårdsgruppen
Lunds allmänna sångförening sjunger de klassiska vårsångerna
Erika Stensson läser dikter av Karin
Stensson
Elever från Klostergårdsskolan säljer korv och läsk.
En värmande brasa tänds
Klostergårdens byalag & Klostergårdsgruppen
Elden 2015
Anteckningar från 1 maj 1987 av Gunnar Stensson
Grått, varmt, sedan sol. Jag ledde uppställningen på Clemenstorget. Ett
tiotal eritreaner ställde upp. Kristina Zitko, Karin Lentz och Lars
Werner talade på Stortorget. 1300 på demonstrationen, fler på torget.
Kapellet spelade glada låtar.
Det är 29 år sedan. Kampen går vidare.
Det är 29 år sedan. Kampen går vidare.
Första maj i Lund och Malmö 2016
Vänsterpartiet
Lund
Samling Stortorget 13.30. Avslutning i Stadsparken.
Tal av Jonas Sjöstedt samt Meja Cohen Tillberg och Ellinor Skoglund från Ung Vänster Lund
MalmöLund
Samling Stortorget 13.30. Avslutning i Stadsparken.
Tal av Jonas Sjöstedt samt Meja Cohen Tillberg och Ellinor Skoglund från Ung Vänster Lund
Samling 11:00 på Möllevångstorget.
Bygg välfärd, inte murar. Tillsammans gör vi skillnad.
Tal av Jonas Sjöstedt, Hanna Thomé och Vilma Bolding
Socialdemokraterna
LundSamling på Mårtenstorget kl 11.00. Avslutning på Mårtenstorget kl 12.00. Tal av Heléne Fritzon.
Malmö
Samling på Södergatan kl 13.30. Avslutning i Folkets Park kl 15.00. Tal av Karl-Petter Torwaldsson.
Kommunistiska Partiet
Lund
Manifestation kl 12.00 på Stortorget.
Malmö
Demonstration Samling kl 14.30 på Gustav Adolfs Torg. Möte på St Knuts Torg. Tal av Joel Opperdoes,
Styrman på Ship to Gaza 2015 och Dennis Andersson, partistyrelsen.
Efterfest på Röda Huset, Industrig. 4.Lund
Manifestation kl 12.00 på Stortorget.
Malmö
Demonstration Samling kl 14.30 på Gustav Adolfs Torg. Möte på St Knuts Torg. Tal av Joel Opperdoes,
Styrman på Ship to Gaza 2015 och Dennis Andersson, partistyrelsen.
F!
Lund
Stortorget 15.00
Det är dags för rättvisa löner, sjyssta arbetsvillkor och en fungerande arbetsmiljö för alla. Därför demonstrerar vi 1 maj.
Malmö
Magistratsparken 12.00 - 14.00
Rosa picknick för en feministisk arbetspolitik
Tal - Fika - Musik - Poesi
Lund
Stortorget 15.00
Det är dags för rättvisa löner, sjyssta arbetsvillkor och en fungerande arbetsmiljö för alla. Därför demonstrerar vi 1 maj.
Malmö
Magistratsparken 12.00 - 14.00
Rosa picknick för en feministisk arbetspolitik
Tal - Fika - Musik - Poesi
Revolutionär 1 maj
Lund
Stortorget 17:30
Sörj inte - Organisera
Lund
Stortorget 17:30
Sörj inte - Organisera
SKP
Malmö
Triangeln 12.00. Tal och musik.
Malmö
Triangeln 12.00. Tal och musik.
Notiser från veckan av Gunnar Stensson
”Det som alla andra länder har insett har svenska
skolpolitiker ännu inte förstått. Aktiebolag och marknadsstyrning hör
inte hemma i ett demokratiskt skolsystem. Marknadsstyrning leder till
en segregerad skola och en segregerad skola kan aldrig bli likvärdig.”
Sten Svensson, Nätverket för en likvärdig skola, och Daniel Suhonen,
chef för Katalys. SDS 28/4
Det är för billigt att smita från skatten. Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, har kommit överens om att tillsätta en utredning för att höja skattetilläggen.
Nordea, Handelsbanken, Swedbank och SEB ska stå till svars inför Department of Financial Services, New York, misstänkta för att ha hjälpt skattesmitare att kringgå lagen.
”Det är extremt dåliga nyheter för bankcheferna. Det är nog få som kan känna stolthet över det svenska bankväsendet idag”, skriver Carolina Neurath, Svenska Dagbladet 28/4.
Att förminska Förintelsen till ett ”lackmustest” och tillgripa den som slagträ i en inrikespolitisk maktkamp är en skymf mot Förintelsens offer.
Det är för billigt att smita från skatten. Magdalena Andersson, S, och Ulla Andersson, V, har kommit överens om att tillsätta en utredning för att höja skattetilläggen.
Nordea, Handelsbanken, Swedbank och SEB ska stå till svars inför Department of Financial Services, New York, misstänkta för att ha hjälpt skattesmitare att kringgå lagen.
”Det är extremt dåliga nyheter för bankcheferna. Det är nog få som kan känna stolthet över det svenska bankväsendet idag”, skriver Carolina Neurath, Svenska Dagbladet 28/4.
Att förminska Förintelsen till ett ”lackmustest” och tillgripa den som slagträ i en inrikespolitisk maktkamp är en skymf mot Förintelsens offer.
Inför helgen av Lucifer
Det brukar höra till 
att
man närmar sig Förstamaj vid gott lynne och, faktiskt, med kampvilja.
Nu ska vi visa borgarna att vi finns! Men nog är det lite mer dämpat i
år. Jag vill gärna tro att det beror på vädret, kylan och regnskurarna.
Men kanske har det lika mycket att göra med politiken. Det enda man kan
vara glad för är att man inte är miljöpartist.
Regeringsduglighetens faror
När opinionsbildningen och de politiska nyheterna handlar om sättet att hälsa och liknande trams så är det nämligen politiken som helhet som far illa. Miljöpartiet är väl främst drabbat, jag skulle vilja säga av håglöshet och brist på tänkande. Det kommer naturligtvis inte att hjälpa att man bestämmer sig för att vara göra en nystart. Den s.k. regeringsdugligheten har fått bestämma allt. Brunkolsförsäljningen är just den sortens dåligheter som också Socialdemokraterna begår ibland, också när partiet leds av dina bästa och hederligaste politiker. Ta t.ex. Palmes ljugande i IB-affären, kärnkraftsomröstningens linje 2 och Ingvar Carlssons inträde i EU arm i arm med Carl Bildt. Undertecknandet av Värdlandsavtalet fogar sig naturligt in i den räckan. Men ett stort parti förankrat i tydliga samhällsklasser kan överleva sådant och gå vidare med det vardagliga reformarbetet. Men för ett litet idéburet parti är det förödande och det kommer det att bli för Miljöpartiet.
Och det är inte bara Miljöpartiet som drabbas, det ser man på de senaste opinionssiffrorna. Det är politiken som helhet som har farit illa det senaste året, delvis på grund av valresultatet, delvis på rund av dåliga politiker. Och politiken är alltid vänsterns sak
Hur blev det så?
S går kraftigt tillbaka, Mp en del tillbaka och t.o.m. V en liten aning tillbaka. På liknande sätt hade det också gått om V:s partiledning hade lyckats med sin huvudlösa kampanj för att V skulle ingå i senaste S-regeringen. Där hade vi turen med oss när vi slapp, eller var det kanske aldrig menat på allvar? Jag finner också kritiken mot S-regeringens flyktingpolitik misslyckad. Vad var alternativet? Vi ska väl inte locka hit fler människor än de vi anständigt kan erbjuda husrum och arbete? Jag inser att jag där har en annan åsikt än många inom V, men jag tycker att det måste finns gränser för ens principfasthet och välvilja. Visa först planer för att skapa arbetsplatser och ett miljonprogram med bostäder!
Terrorterroristerna
I den sörja det blir när det är fritt fram för allsköns opinionsbildare och statstjänstemän förekommer egendomligheter. En av statstjänstemännen valsade i veckan runt i spalterna efter att ha sagt att Miljöpartiet var utsatt för infiltration av islamisterna. jag kan ju ha fel, men jag känner igen tonfallet och det konspiratoriska tänkandet från en kille jag råkar känna till. Vi repövade på samma krigsförband (jo, det var på den tiden det fanns sådana). Jag minns honom som en kompetent pjäschef och brinnande ungliberal. Han trodde jag var sosse och därmed närmast landsförrädare. Han är numera en av det dussin experter på cyberbrott och terrorism som finns vid Försvarshögskolan och som ständigt framträder i TV. För något år sen publicerade han en rapport om människorna i Rosengård i Malmö som han snabbt fick be om ursäkt för. Jag saknar förtroende för den sortens experter.
Trevlig helg och glad förstamaj!
OK, då är det väl Förstamaj på söndag i alla fall och det ska bli uppehållsväder och kanske lite sol. Till min glädje ska vi gå till Stadsparken som väl då också blivit lite grönare. Jag är övertygad om att jag blir på bättre humör när jag har fått höra Jonas Sjöstedt. Vänsterpartiet har också sina brister men vi har den bäste partiledaren.
att
man närmar sig Förstamaj vid gott lynne och, faktiskt, med kampvilja.
Nu ska vi visa borgarna att vi finns! Men nog är det lite mer dämpat i
år. Jag vill gärna tro att det beror på vädret, kylan och regnskurarna.
Men kanske har det lika mycket att göra med politiken. Det enda man kan
vara glad för är att man inte är miljöpartist.Regeringsduglighetens faror
När opinionsbildningen och de politiska nyheterna handlar om sättet att hälsa och liknande trams så är det nämligen politiken som helhet som far illa. Miljöpartiet är väl främst drabbat, jag skulle vilja säga av håglöshet och brist på tänkande. Det kommer naturligtvis inte att hjälpa att man bestämmer sig för att vara göra en nystart. Den s.k. regeringsdugligheten har fått bestämma allt. Brunkolsförsäljningen är just den sortens dåligheter som också Socialdemokraterna begår ibland, också när partiet leds av dina bästa och hederligaste politiker. Ta t.ex. Palmes ljugande i IB-affären, kärnkraftsomröstningens linje 2 och Ingvar Carlssons inträde i EU arm i arm med Carl Bildt. Undertecknandet av Värdlandsavtalet fogar sig naturligt in i den räckan. Men ett stort parti förankrat i tydliga samhällsklasser kan överleva sådant och gå vidare med det vardagliga reformarbetet. Men för ett litet idéburet parti är det förödande och det kommer det att bli för Miljöpartiet.
Och det är inte bara Miljöpartiet som drabbas, det ser man på de senaste opinionssiffrorna. Det är politiken som helhet som har farit illa det senaste året, delvis på grund av valresultatet, delvis på rund av dåliga politiker. Och politiken är alltid vänsterns sak
Hur blev det så?
S går kraftigt tillbaka, Mp en del tillbaka och t.o.m. V en liten aning tillbaka. På liknande sätt hade det också gått om V:s partiledning hade lyckats med sin huvudlösa kampanj för att V skulle ingå i senaste S-regeringen. Där hade vi turen med oss när vi slapp, eller var det kanske aldrig menat på allvar? Jag finner också kritiken mot S-regeringens flyktingpolitik misslyckad. Vad var alternativet? Vi ska väl inte locka hit fler människor än de vi anständigt kan erbjuda husrum och arbete? Jag inser att jag där har en annan åsikt än många inom V, men jag tycker att det måste finns gränser för ens principfasthet och välvilja. Visa först planer för att skapa arbetsplatser och ett miljonprogram med bostäder!
Terrorterroristerna
I den sörja det blir när det är fritt fram för allsköns opinionsbildare och statstjänstemän förekommer egendomligheter. En av statstjänstemännen valsade i veckan runt i spalterna efter att ha sagt att Miljöpartiet var utsatt för infiltration av islamisterna. jag kan ju ha fel, men jag känner igen tonfallet och det konspiratoriska tänkandet från en kille jag råkar känna till. Vi repövade på samma krigsförband (jo, det var på den tiden det fanns sådana). Jag minns honom som en kompetent pjäschef och brinnande ungliberal. Han trodde jag var sosse och därmed närmast landsförrädare. Han är numera en av det dussin experter på cyberbrott och terrorism som finns vid Försvarshögskolan och som ständigt framträder i TV. För något år sen publicerade han en rapport om människorna i Rosengård i Malmö som han snabbt fick be om ursäkt för. Jag saknar förtroende för den sortens experter.
Trevlig helg och glad förstamaj!
OK, då är det väl Förstamaj på söndag i alla fall och det ska bli uppehållsväder och kanske lite sol. Till min glädje ska vi gå till Stadsparken som väl då också blivit lite grönare. Jag är övertygad om att jag blir på bättre humör när jag har fått höra Jonas Sjöstedt. Vänsterpartiet har också sina brister men vi har den bäste partiledaren.
Man häpnar! av Gunnar Stensson
Trafikverket vill bygga ut Lunds Södra så att 60 000 bilar ska kunna köra igenom per dygn
i stället för 40 000 som nu! Den tunga trafiken ska öka från 10 till 14 procent!
Samtidigt planerar samma Trafikverk att bygga fyrspår och en ny järnvägsstation vid Klostergården för att folk ska åka kollektivt och de tunga transporterna rulla på räls.
Ann Schlyter, V, rapporterade i VB 14 om den planerade utbyggnaden av Lunds Södra. Planen ska fastställas i oktober. Sedan inleds ombyggnaden 2018.
Fyra rondeller ska byggas, två på östra sidan om E 22 och två på västra. Det blir dyrt, arealkrävande och ödelägger mycket åkermark.
Dessutom vill Trafikverket göra E 8 dubbelt så bred, fyrfilig, med mitträcke.
Beslutet är inte fattat än. Vänsterpartiet har reserverat sig. Och det är inte bara V som är tveksamt.
”Vi vill inte bygga ut för mer trafik än vi vill ha, för om man gör det så blir det också mer, säger Lunds gatuchef Per Eneroth till Sydsvenskan 25/4.
i stället för 40 000 som nu! Den tunga trafiken ska öka från 10 till 14 procent!
Samtidigt planerar samma Trafikverk att bygga fyrspår och en ny järnvägsstation vid Klostergården för att folk ska åka kollektivt och de tunga transporterna rulla på räls.
Ann Schlyter, V, rapporterade i VB 14 om den planerade utbyggnaden av Lunds Södra. Planen ska fastställas i oktober. Sedan inleds ombyggnaden 2018.
Fyra rondeller ska byggas, två på östra sidan om E 22 och två på västra. Det blir dyrt, arealkrävande och ödelägger mycket åkermark.
Dessutom vill Trafikverket göra E 8 dubbelt så bred, fyrfilig, med mitträcke.
Beslutet är inte fattat än. Vänsterpartiet har reserverat sig. Och det är inte bara V som är tveksamt.
”Vi vill inte bygga ut för mer trafik än vi vill ha, för om man gör det så blir det också mer, säger Lunds gatuchef Per Eneroth till Sydsvenskan 25/4.
Frige Marwan Barghouti! av Gunnar Olofsson
Brittiska parlamentariker från alla partier har
undertecknat en motion med kravet på Israels parlament att frige den
palestinske ledaren Marwan Barghouti, som sedan 14 år sitter fängslad i
Hadarim-fängelset strax utanför kuststaden Netanya. Barghouti, ledamot
av det palestinska parlamentet och dåvarande generalsekreterare för det
största partiet al-Fatah, kidnappades på öppen gata i Ramallah på
Västbanken 2002 och dömdes, efter en tvivelaktig rättegång, till fem
livstidsstraff för mord på fem israeler.
Sammanlagt åtta nobelpristagare, bland annat tidigare USA-presidenten Jimmy Carter och tidigare ärkebiskopen i Sydafrika Desmond Tutu, har undertecknat ett upprop, ”Robben Island Declaration”, med krav på frigivande av inte bara Marwan Barghouti utan också alla andra över 6.200 politiska fångar i Israel. Enligt det palestinska människorättscentret PCHR har antalet arresterade och fängslade palestinier kraftigt ökat det senaste året. Fångarna, omkring 700 av dem inspärrade utan rättegång eller dom, utsätts för tortyr och förnedrande behandling, vägras utbildning och besök av anhöriga, utsätts för nattliga razzior och isoleringsstraff och förvägras adekvat medicinsk vård – något som lett till flera dödsfall.
De flesta sitter inspärrade i fängelser inne i själva Israel – i strid med Fjärde Genèvekonventionen (artikel 76) som föreskriver att fängslade personer på ockuperat område skall avtjäna sina straff inom området. I januari började den israeliska fängelsemyndigheten också - åter i strid med internationell lag - att tvångsmata journalisten Mohammed al-Qeeq som hungerstrejkat i 50 dagar i protest mot sin internering.
Den 17 april högtidlighölls - som vanligt inte uppmärksammat i vårt land - de palestinska fångarnas dag till minne av den fångutväxling som gjordes 1974 som ett led i en fredsprocess allt färre tror på. Man kunde ju tycka att de som ofta kritiserar fängslanden i länder som Azerbajdzjan och Vitryssland också kunde skänka de palestinska politiska fångarna en tanke, underteckna någon petition om frigivning, eller åtminstone protestera när medlemmar av det palestinska parlamentet, i nuläget fem personer, och journalister spärras in utan ordentliga rättsprocesser. Men så icke. När det gäller det palestinska folkets rättigheter är tystnaden som alltid - öronbedövande.
Läs mer om Marwan Barghouti »
”Ropen skalla: Konsten åt alla” av Gunnar Stensson
Det jag hittar först i presentationen av Malmö Konstmuseums 
roliga 1968-utställning Konsten åt alla! är en målning från Kloster-gården, Ola Billgrens Interiör (med brodern), 1971-1972. Brodern står vid ett fönster och samtalar med någon. Utanför ser man en bil och ett stycke av en Klostergårdsfasad.
Det är ett stillsamt konstverk. Till de bråkigaste hör ett antal nummer av Puss med verk av Carl Johan de Geer och Lars Hillersberg.
Gerhard Nordström har gjort några Antimilitära planscher.
Karin Frost har gjort tuschteckningar som ”handlar om hur kapitalismen växer fram från imperialism till konsumism – där människan och naturen förvandlas till varor som framställer varor och själva blir kanonmat”.
Merete Herrström har målat en fånig typ med skygglappar som hindrar honom från att se mordet på en vietnamesisk fånge; Försedd med bländskydd, 1970.
Lunds konsthall är representerad med affischen med den haschrökande bruden.
Utställningen rymmer hundratals bilder – och vredesutbrott – av Lena Cronqvist, Peter Dahl, Siri Derkert, Sten Dunér, Marie-Louise Ekman, Öyvind Fahlström, Jörgen Fogelquist, Asger Jorn, Carl Fredrik Reuterswärd, Christer Themptander, Ulf Trotzig och många andra om Vietnamkriget, om miljöförstöringen, om klassorättvisor, om enfald, girighet och grymhet.
Den pågår till den 15 maj. Skynda att se den! Och fundera över var den kunde visas i Lund. Kanske i konsthallen.
roliga 1968-utställning Konsten åt alla! är en målning från Kloster-gården, Ola Billgrens Interiör (med brodern), 1971-1972. Brodern står vid ett fönster och samtalar med någon. Utanför ser man en bil och ett stycke av en Klostergårdsfasad.Det är ett stillsamt konstverk. Till de bråkigaste hör ett antal nummer av Puss med verk av Carl Johan de Geer och Lars Hillersberg.
Gerhard Nordström har gjort några Antimilitära planscher.
Karin Frost har gjort tuschteckningar som ”handlar om hur kapitalismen växer fram från imperialism till konsumism – där människan och naturen förvandlas till varor som framställer varor och själva blir kanonmat”.
Merete Herrström har målat en fånig typ med skygglappar som hindrar honom från att se mordet på en vietnamesisk fånge; Försedd med bländskydd, 1970.
Lunds konsthall är representerad med affischen med den haschrökande bruden.
Utställningen rymmer hundratals bilder – och vredesutbrott – av Lena Cronqvist, Peter Dahl, Siri Derkert, Sten Dunér, Marie-Louise Ekman, Öyvind Fahlström, Jörgen Fogelquist, Asger Jorn, Carl Fredrik Reuterswärd, Christer Themptander, Ulf Trotzig och många andra om Vietnamkriget, om miljöförstöringen, om klassorättvisor, om enfald, girighet och grymhet.
Den pågår till den 15 maj. Skynda att se den! Och fundera över var den kunde visas i Lund. Kanske i konsthallen.
66 år i skolan 15. 1961- 62. Första året på Axevalla folkhögskola av Den gamle
Axevalla folkhögskola drevs inte av någon folkrörelse
eller ideell organisation utan av landstinget. Det var helt enkelt en
utbildningsinstitution.
Min första uppgift blev att säga något om Dag Hammarskjöld vid en minneshögtid efter det att hans plan störtat vid Ndola. Skolans elever stod uppställda runt en flaggstång med flaggan på halv stång.
Det passade mig. Jag beundrade Hammarskiöld för hans ansträngningar att stärka FN och hade följt nyhetsrapporteringen om den katastrofala utvecklingen i Kongo, nuvarande Zaire. Uppmärksamheten i Sverige var inriktad på Afrika och befrielsekampen mot kolonialmakterna. Per Wästberg och Sara Lidman hörde till dem som engagerade sig. Det fanns en solidaritetsrörelse. Efter andra världskriget begick Frankrike, Belgien, Portugal, Storbritannien och apartheid-Verwoerd mord på Afrikas jord, för att citera ett av tidens slagord.
Martin var nyfödd och flickorna i elevhemmet var mycket intresserade. Det gick alltid att ordna barntillsyn. Vi var rikare än vi någonsin varit. Boendet var billigt och vi åt huvudmålet i matsalen tillsammans med eleverna och ett par andra lärare. Husmor var en skånska som kallades Tjosan. Hon var oftast glad men ibland djupt deprimerad.
Flertalet elever kom från den kringliggande landsbygden och hade bara 6- eller 7-årig skolbakgrund. Jag undervisade alla. De var medvetna om att de skulle konkurrera med yngre generationer som hade realexamenskompetens. Alltså var det just de kunskaperna de behövde. De kunde också pröva in till polis- och sjuksköterskeutbildning. Vi skaffade tidigare inträdesprov.
Det kan låta torftigt, men proven gav faktiskt en stabil bas att utgå från i undervisningen i svenska, samhällskunskap, ekonomi, geografi och historia. Eleverna var angelägna att lyckas. Vid föreläsningarna i nutidsorientering kunde jag ta ut svängarna. Oftast var bara eleverna närvarande. Oftast kunde jag engagera dem. De trivdes och jag med.
Dessutom hade vi företagsam elevkårsordförande. Han var ungefär lika gammal som jag och såg ut som Martin Ljung. Rektor meddelade mig plötsligt att jag skulle arrangera en skolresa till Åre på vinterlovet. Det oroade mig för jag saknade den sortens kompetens. Men det visade sig snart att initiativet kom från elevkårs-ordföranden och han organiserade också genomförandet, bokning av bussar, vandrarhem och så vidare. Hela resan. Det var bara att följa med.
Min första uppgift blev att säga något om Dag Hammarskjöld vid en minneshögtid efter det att hans plan störtat vid Ndola. Skolans elever stod uppställda runt en flaggstång med flaggan på halv stång.
Det passade mig. Jag beundrade Hammarskiöld för hans ansträngningar att stärka FN och hade följt nyhetsrapporteringen om den katastrofala utvecklingen i Kongo, nuvarande Zaire. Uppmärksamheten i Sverige var inriktad på Afrika och befrielsekampen mot kolonialmakterna. Per Wästberg och Sara Lidman hörde till dem som engagerade sig. Det fanns en solidaritetsrörelse. Efter andra världskriget begick Frankrike, Belgien, Portugal, Storbritannien och apartheid-Verwoerd mord på Afrikas jord, för att citera ett av tidens slagord.
Martin var nyfödd och flickorna i elevhemmet var mycket intresserade. Det gick alltid att ordna barntillsyn. Vi var rikare än vi någonsin varit. Boendet var billigt och vi åt huvudmålet i matsalen tillsammans med eleverna och ett par andra lärare. Husmor var en skånska som kallades Tjosan. Hon var oftast glad men ibland djupt deprimerad.
Flertalet elever kom från den kringliggande landsbygden och hade bara 6- eller 7-årig skolbakgrund. Jag undervisade alla. De var medvetna om att de skulle konkurrera med yngre generationer som hade realexamenskompetens. Alltså var det just de kunskaperna de behövde. De kunde också pröva in till polis- och sjuksköterskeutbildning. Vi skaffade tidigare inträdesprov.
Det kan låta torftigt, men proven gav faktiskt en stabil bas att utgå från i undervisningen i svenska, samhällskunskap, ekonomi, geografi och historia. Eleverna var angelägna att lyckas. Vid föreläsningarna i nutidsorientering kunde jag ta ut svängarna. Oftast var bara eleverna närvarande. Oftast kunde jag engagera dem. De trivdes och jag med.
Dessutom hade vi företagsam elevkårsordförande. Han var ungefär lika gammal som jag och såg ut som Martin Ljung. Rektor meddelade mig plötsligt att jag skulle arrangera en skolresa till Åre på vinterlovet. Det oroade mig för jag saknade den sortens kompetens. Men det visade sig snart att initiativet kom från elevkårs-ordföranden och han organiserade också genomförandet, bokning av bussar, vandrarhem och så vidare. Hela resan. Det var bara att följa med.
Carl-Erik Proft som höll på att förbereda Skara skolscen bodde granne med oss. Han var en pretentiös ”kulturman” med grått skägg, flott sportbil, stora ambitioner och mycket pengar. Nödvändiga tillgångar om man vill starta en teaterskola i Skara kanske.
Han umgicks med oss men knappast med någon annan på skolan. Det pågick en konflikt mellan honom och skolans rektor Torsten Schmidt. Att starta en omfattande teaterverksamhet i ett slutet socialt sammanhang som en folkhögskola är kontroversiellt, i synnerhet om målet är att rycka loss verksamheten och skapa en ny institution. Vi blev aldrig en del av konflikten men kunde inte undgå att förnimma den.
Han tog med Karin på PR-turnéer till Rotaryklubbar och stadshotell i Västergötland. De spelade En dörr ska vara öppen eller stängd av den franske 1800-talsförfattaren Alfred de Musset. Det är en elegant, aristokratisk och traditionellt högkulturell dialog, alltså ett exempel på just det slags teater som Atelierteatern och Brecht fördömde.
Efter läsårets slut reste vi till Växjö för att fira Erlands studentexamen. Vi väntade i min syster Ingers inackorderingsrum nära vattentornet. Martin var nu nio månader och kröp omkring på golvet och upptäckte saker.
Plötsligt fick han tag i en sladd och ryckte i den. Hett vatten från en elektrisk tekokare sköljde över honom. Vi spolade honom med kallt vatten, men huden på överarmen och ena sidan av bröstet lossnade. Han skrek. På lasarettet sövdes han och isolerades på grund av infektionsrisken. Vi fick inte besöka honom på flera dagar. När vi till slut kom kallade sjuksköterskorna honom avdelningens ”lilla solstråle”. Han hade ett optimistiskt temperament och smärtan hade gått över. Men han hade stora bandage.
Den sommaren reste Martin och jag en gång i veckan till Växjö med rälsbussen för att lägga om bandaget. Han blev god vän med en gubbe i lasarettets väntrum som roade honom genom att ta av förbandet på sin hand och visa såret efter sin avhuggna tumme.
Rälsbussen hem gick inte förrän klockan tre och vi brukade gå till det närbelägna Strandbjörket och fika och titta på änderna. Martin somnade oftast under resan hem. Jag läste Freuds Drömtydning som just kommit ut i pocket.
2016-04-21
Promenad i vårlandskap
Söndagen 24 april kl 14
Samling på Kyrktorget, Klostergården
Samling på Kyrktorget, Klostergården
Vi går längs Gröna stråket ner till Höje å,
fortsätter längs dammarna, tar gångvägen upp mot Väster men viker av
genom industriområdet och återvänder längs Maskinvägen förbi den
planerade stationen och över korpfotbolls-planerna.
Under vägen information om ev hus på korpfotbollsplanerna, förlängning av Sunnanväg under järnvägen till Värpinge, ny bro över Höje å, dammarnas framtid och platsen för en ny stadsdel.
Vi kollar förstås tillgången på goda nässlor, blommande plommonträd, gräsänder, bläsänder, svanar, doppingar och storskarvar.
Deltagarna i promenaden kan frivilligt bidra med 20 kronor till Byalaget.
Under vägen information om ev hus på korpfotbollsplanerna, förlängning av Sunnanväg under järnvägen till Värpinge, ny bro över Höje å, dammarnas framtid och platsen för en ny stadsdel.
Vi kollar förstås tillgången på goda nässlor, blommande plommonträd, gräsänder, bläsänder, svanar, doppingar och storskarvar.
Deltagarna i promenaden kan frivilligt bidra med 20 kronor till Byalaget.
Mehmet Kaplan, Israel och nazisterna av Gunnar Olofsson
Mehmet Kaplans jämförelse mellan nazisternas behandling av judarna och
Israels behandling av palestinierna är mycket träffande. I båda fallen
är det fråga om att selektera, stigmatisera, förtrycka och eliminera en
etniskt definierad grupp människor ur majoritetssamhället. Fram till
ungefär 1939, alltså det 1930-tal som Kaplan talade om, var den
nazistiska politiken inte utrotning utan fastmer undertryckande och
fördrivning av judarna - ungefär som israelernas politik mot
palestinierna. Många fler palestinier dödades under 2000-talets första
årtionde av Israel än judar i Tyskland under 30-talet. År 2009, när
Kaplan gjorde sitt påpekande, hade det hela just kulminerat i
massakrerna i Gaza under "Operation Cast Lead".
I Tyskland gick det hela sedan vidare till fullskalig folkutrotning. I Israel är vi inte där ännu - även om det finns israeliska politiker som öppet förespråkar massmord på palestinierna. Att Kaplans uttalande blivit så uppmärksammat beror på den okunskap om och blindhet inför den faktiska utvecklingen i Israel/Palestina som även ledande politiker och media i vårt land uppvisar. Samma typ av förnekelsekultur som en gång beredde vägen för det nazistiska folkmordet.
Låt oss be för att vi inte hamnar där igen.
I Tyskland gick det hela sedan vidare till fullskalig folkutrotning. I Israel är vi inte där ännu - även om det finns israeliska politiker som öppet förespråkar massmord på palestinierna. Att Kaplans uttalande blivit så uppmärksammat beror på den okunskap om och blindhet inför den faktiska utvecklingen i Israel/Palestina som även ledande politiker och media i vårt land uppvisar. Samma typ av förnekelsekultur som en gång beredde vägen för det nazistiska folkmordet.
Låt oss be för att vi inte hamnar där igen.
Kungafjäsk för miljoner av Bengt Hall
Landshövdingen i Skåne, Margareta Pålsson, har
föreslagit en lite ovanlig doppresent till den nye hertigen av Skåne,
prins Oscar. (Hertigtiteln är förövrigt en hittepåtitel som Carl Gustaf
har roat sig med. Den saknar all betydelse.) Doppresenten är en
”naturlek”, en slags lekpark som ska byggas upp i nationalparken
Söderåsen i nordvästra Skåne.
Det kommer att kosta en miljon kronor som landshövdingen tänker sig att kommunerna i Skåne ska vara med och betala. Dessutom tillkommer driftskostnader på mellan 100 och 200 000 kronor per år.
Vad säger till exempel invånarna i Bjuv efter beskedet om Findus nedläggning? Vill de vara med och samla in pengar till ”lillprinsen”?
”Visst är det en fin idé´? Det blir väldigt trevligt. Han (Oscar) kan åka hit och leka varje fredagseftermiddag. Och när han inte är där kan de skånska barnen komma dit och leka”, säger Margareta Pålsson till SvT.
Är det länsstyrelsens uppgift att organisera kungliga uppvaktningar? Jag hoppas att de skånska kommunerna har kurage nog att tacka nej till landshövdingens invit. Trams som hertig- och hertiginnetitlar bör snarast bemötas med total tystnad. Monarki, prinsar och hertigar hör hemma i bröderna Grimms sagor och medeltiden!
Bengt Hall, Republikanska Föreningen
Det kommer att kosta en miljon kronor som landshövdingen tänker sig att kommunerna i Skåne ska vara med och betala. Dessutom tillkommer driftskostnader på mellan 100 och 200 000 kronor per år.
Vad säger till exempel invånarna i Bjuv efter beskedet om Findus nedläggning? Vill de vara med och samla in pengar till ”lillprinsen”?
”Visst är det en fin idé´? Det blir väldigt trevligt. Han (Oscar) kan åka hit och leka varje fredagseftermiddag. Och när han inte är där kan de skånska barnen komma dit och leka”, säger Margareta Pålsson till SvT.
Är det länsstyrelsens uppgift att organisera kungliga uppvaktningar? Jag hoppas att de skånska kommunerna har kurage nog att tacka nej till landshövdingens invit. Trams som hertig- och hertiginnetitlar bör snarast bemötas med total tystnad. Monarki, prinsar och hertigar hör hemma i bröderna Grimms sagor och medeltiden!
En antisionist av Gunnar Stensson
Judejävel är titeln på en självbiografi av Bernt Hermele. Han växte upp i en sluten judisk miljö och hans identitet formades i
den judiska samfälligheten i Stockholm som länge förde en frisinnad
integrationspolitik i förhållande till det svenska samhället.
Men efter hårda inre strider vann sionismen majoritet i samfälligheten och attityden till omvärlden och det svenska samhället hårdnade.
Bernt Hermeles mor dödades av en palestinsk självmordsbombare i Tel Aviv 2001. Sionisterna krävde att han skulle uttrycka hat, men det ställde han inte upp på. I stället undvek han länge att ta ställning i Israel-Palestina-konflikten.
Israels besinningslösa våld mot civila under Gaza-kriget 2014 gjorde det nödvändigt för honom att offentligt ta avstånd från den israeliska politiken. Det ledde till hatmejl och mordhot.
Sionisternas reaktion befäste honom i hans ståndpunkt att staten Israel tillkommit genom etnisk rensning och att palestinierna i dagens Israel utsätts för ett apartheidliknande rasistiskt förtryck.
Bernt Hermele, Judejävel, Leopard 2006.
den judiska samfälligheten i Stockholm som länge förde en frisinnad
integrationspolitik i förhållande till det svenska samhället. Men efter hårda inre strider vann sionismen majoritet i samfälligheten och attityden till omvärlden och det svenska samhället hårdnade.
Bernt Hermeles mor dödades av en palestinsk självmordsbombare i Tel Aviv 2001. Sionisterna krävde att han skulle uttrycka hat, men det ställde han inte upp på. I stället undvek han länge att ta ställning i Israel-Palestina-konflikten.
Israels besinningslösa våld mot civila under Gaza-kriget 2014 gjorde det nödvändigt för honom att offentligt ta avstånd från den israeliska politiken. Det ledde till hatmejl och mordhot.
Sionisternas reaktion befäste honom i hans ståndpunkt att staten Israel tillkommit genom etnisk rensning och att palestinierna i dagens Israel utsätts för ett apartheidliknande rasistiskt förtryck.
Bernt Hermele, Judejävel, Leopard 2006.
Saknad kulturinstitution
Då drabbar mig en föga lyrisk krämpa
med oresonlig kraft: kissnödighet.
Det är förfärligt pinsamt, men när andra
är med så kan det komma som en blixt
från blåsans låga himmel, jag beklagar.
Förgäves spanar jag efter den enda
kulturinstitution som nu är värd
kulturens namn, men även så genanta
påminnelser om artens djuriskhet
som gamla hederliga pissoarer
har välfärdsstaten städat bort som hjon.
Säkert med könsutjämningen som svepskäl!
Göran Palm, ur SVERIGE EN VINTERSAGA, s. 251.
Läs fortsättningen!
PS. Det finns en utmärkt grön kulturinstitution vid spåren intill Bantorget.
med oresonlig kraft: kissnödighet.
Det är förfärligt pinsamt, men när andra
är med så kan det komma som en blixt
från blåsans låga himmel, jag beklagar.
Förgäves spanar jag efter den enda
kulturinstitution som nu är värd
kulturens namn, men även så genanta
påminnelser om artens djuriskhet
som gamla hederliga pissoarer
har välfärdsstaten städat bort som hjon.
Säkert med könsutjämningen som svepskäl!
Göran Palm, ur SVERIGE EN VINTERSAGA, s. 251.
Läs fortsättningen!
PS. Det finns en utmärkt grön kulturinstitution vid spåren intill Bantorget.
Verksamhetsplan för Klostergårdens byalag 2016
Under 2016 fortsätter vi att hålla ordinarie möten på måndagar, med uppehåll under juli månad och julen.
Vi ska arbeta föratt utbyggnaden till fyrspår mellan bron över Höje å och bron över Södra vägen förläggs väster om nuvarande spårområde för att inte inkräkta på ”gröna stråket” på Klostergårdssidan;
att Vård och omsorgsnämnden inrättar en Träffpunkt som är öppen hela dagen i gatuplanet i Klostergården;
att stadsplanen för sydvästra Lund tar hänsyn till Klostergårdens unika arkitektur, bevarar ”gröna stråket” ner till Höje å, vårdar naturområdet vid dammarna och undantar korpfotbollsplanerna, koloniområdet och odlingslotterna från utbyggnad;
att genom Stationsgruppen delta i Trafikverkets och kommunens planering;
att servicebussarna till vårdcentralen i St Lars kommer tillbaka;
att Klostergården äntligen får ett apotek igen (redan klart, det öppnade i veckan, red);
att vårda Höje å-området i samverkan med det kommunala å-rådet;
att fortsätta samarbetet med föreningen för Flackarps mölla;
att fortsätta medverkan med Haiku-gruppens verksamhet i ABF-lokalen;
att verka för att en estrad byggs vid Klostergårdens plaskdamm.
Spridda åsikter av Lucifer
Veckobladet har dessvärre ingen ledare, men
så har det inte alltid varit. På 80-talet var VB ju Vpk Lunds stämma i
världen oh ledaren skrevs oftast av Gunnar Sandin. Men ibland blev det
misshälligheter med de mer partitrogna och det bestämdes att ledaren
skulle skrivas av partiföreningens styrelse Men den visade sig ha
svårighet att i tid leverera sina tråkiga texter. Tidningen utkom på den
tiden i så där 800 ex som trycktes på natten mellan torsdag och fredag
i en källare på Fredsgatan och tidningen levererades sen med ordinarie
postutdelning på fredag förmiddag. Detta sagt som ursäkt för några
spridda ledaråsikter nedan.
men
så har det inte alltid varit. På 80-talet var VB ju Vpk Lunds stämma i
världen oh ledaren skrevs oftast av Gunnar Sandin. Men ibland blev det
misshälligheter med de mer partitrogna och det bestämdes att ledaren
skulle skrivas av partiföreningens styrelse Men den visade sig ha
svårighet att i tid leverera sina tråkiga texter. Tidningen utkom på den
tiden i så där 800 ex som trycktes på natten mellan torsdag och fredag
i en källare på Fredsgatan och tidningen levererades sen med ordinarie
postutdelning på fredag förmiddag. Detta sagt som ursäkt för några
spridda ledaråsikter nedan.
Nu fylls media med detaljer om hur ytterligare några sysslolösa personer i kungafamiljen har fortplantat sig. Man kan ha synpunkter på monarki som statsform och det har vi. Men för dagen handlar det om att vi upprepat tvingas åta oss ett allt större försörjningsansvar för ett antal odågor som är släkt med kungen. De utnämns till hertigar och liknande och ska väl sen ha slottsliknande bostäder etc. Vi protesterar som enkla skattebetalare. Vi under skatter digna ner!
Hetskampanj mot Kaplan
Miljöpartiet verkar ha problem och utsätts nu för en presskampanj. Det finns förvisso mycket att säga om partiets hållningslöshet och opportunism. Däremot finns det anledning att protestera mot den hets som har drabbat bostadsminister Kaplan, Han har snubblat på orden ibland och uttalat någon rejäl dumhet, men i huvudsak är han drabbad av den småskurenhet och utlänningsfientlighet som alltid tycks ligga på lur. Till det har nu kommit kritik mot en tilltänkt partistyrelsemedlem som påstås vara kvinnofientlig därför att han inte vill hälsa på kvinnor med handtryckning. Han gör skillnad på kvinnor och män anses det. Ja, det är inte ovanligt att människor hälsar på olika sätt – t.ex. är det många män som inte kramas med män på det sätt som har blivit vanligt vid hälsningar på kvinnor. Än sen då, ska de männen nu stämplas som mansfientliga, ja rentav homofoba?
Framtidslandet Brasilien
Nu till något helt annat, VB har alltid blandat lokalt och globalt. Så där vart tjugonde år uppstår en entusiasm för Brasilien varvid landet utropas som det stora framtidslandet. Det är ett land vi vet väldigt lite om jämfört med de spansktalande o Latinamerika och inte finns det så många brasilianare i Lund heller. Men efter entusiasmen kommer alltid ett bakslag där det förklaras vara hopplöst och försatt i djup kris. Det är det som gäller nu och vill man veta mer finns det en gedigen genomgång av Perry Anderson i senaste numret av gamla husorganet New Left Review (finns på nätet). Nergången i råvarupriser har kostat mycket och den politiska miljön verkar djupt underutvecklad. Lula kunde väljas till president en gång och bry sig om folkflertalet, men det har aldrig funnits någon organiserad rörelse bakom honom. Hans efterträdare president Dilma Rousseff är nu chanslös inför alla anklagelser om korruption. Jo, landet är genomkorrumperat och det gäller inte minst de borgerliga oppositionspolitikerna, men det hindrar dem inte när de nu håller på att avsätta henne. Det hela har kallats en statskupp, men det är det väl inte och militärerna tycks hålla sig lugna. Det är en politisk kupp med deltagare långt in i domstolarna. Det verkar kort sagt vara kört för Brasilien för den här gången.
Gymnasiebyggen
Ordförande Almgren har efter sina hemliga skrämskott nu förklarat att allt är bra igen. Utmärkt, då kan kommunen helt ägna sig åt den femte gymnasieskola för ca 500 miljoner som nu diskuteras. Redan nu är stadens gymnasieelever till 65 procent av utsocknes. Det borde framför allt vara ett problem för Skånes kommuner som nu inte kan fylla upp sina gymnasier och tvingas lägga ner. Varför bryr de sig inte? För Lunds del påstås utbyggnaden bara vara en fråga om att få plats för våra egna gymnasister. Ska vi alltså bara bygga ut, ska vi nå 70 eller 75 procent? The sky är tydligen the limit, om man så säger. Är det Skånetrafikens kapacitet att frakta pendlare som ska sätta gränsen?
Värdlandsavtalet
Några ord till om Miljöpartiet. Den 25 maj ska riksdagen godta regeringens förslag att skriva under värdlandsavtalet med Nato. Socialdemokraternas uppställning är förstås ett förräderi mot den alliansfria politik som bar Wigforss och Palmes stämpel. Kommer alla S-distrikt och S-riksdagsmän ställa upp på det? Och frågan måste också ställas till Miljöpartiets företrädare. Det är fråga stor nog att spräcka regeringen på. Eftervärldens dom kommer att bli hård över båda partier om de godtar denna underkastelse inför USA utan invändningar från sina riksdagsledamöter.
Träskmarker av Gunnar Stensson
För tre dagar sedan tog deras flykt slut. 500 barn, kvinnor och män drunknade i Medelhavet.
Sedan lång tid är europeisk flyktingpolitik ett omänskligt träsk. Vi betalar Erdogan för att lösa EU:s och Sveriges flyktingkris samtidigt som han tvingar Tyskland att inskränka yttrandefriheten.
Tusentals flyktingar lever under orimliga förhållanden på grekiska öar i väntan på att skickas tillbaka till Turkiet. Nya flyktingar ändrar färdväg. Nu färdas de över öppet hav till Sicilien. Medan vi passivt tittar bort och litar till den turkiska regimens hårda handskar.
Nyss öppnade sig Panama-träsket. I dess giftiga dy sprattlar miljardärer och bernadottar med de giriga armarna knutna kring våra pengar, blinda för allt annat.
I konstträsket drunknar verk av Picasso, Gauguin, Modigliani och andra delar av vårt gemensamma arv. I söndagens SDS beskrev Linda Fagerström hur riskkapitalister, brevlådeföretag i Panama och andra skurkar tagit över konstmarknaden.
Vattenfall satte oss i miljöträsket. Eller om det var förre centerledaren Maud Olofsson som gjorde det med Nuon-affären. Nu tycks Vattenfall och regeringen överlåta den atmosfärförgiftande brunkolsbrytningen till hänsynslösa riskkapitalister som ämnar exploatera den till döds. Kläm åt dem, Angela!
Nu sitter vi upp till halsen i Kaplanträsket. Bostadsminister Mehmet Kaplan har möjligen varit blåögd (som en sverigedemokrat) genom att umgås med organisationer ur den turkiska extremhögern som Milli Görus, en del av samma politiska islam som Turkiets president Tayyip Erdogan.
Visserligen samarbetar både EU och Carl Bildt med Erdogan, kanske Kaplan tänkte. Men så enkelt är det inte. För dem gäller det ju att stoppa invandringen åt oss. EU har inget ansikte och Carl Bildt umgås med turkar lika självklart amoraliskt som Carl XII.
Men det som slutligen gjorde Mehmet Kaplan fredlös är hans jämförelse mellan tyskarnas behandling av judarna på 1930-talet och israelernas behandling av palestinier. Den jämförelsen är den mest förbjudna i svensk offentlighet.
Nu har han avgått.
Det för oss över till Israelträsket. Jag skyndar till stadsbiblioteket för att studera den israeliska källan Haaretz från fredagen 15 april.
Bradley Burston pekar på palestiniernas apartheid-liknande situation i de ockuperade områdena och förespråkar att man ger dem rösträtt. Bosättningarna är nu så omfattande och sedan så lång tid förankrade att somliga bosättare hör till tredje generationen.
Burston ifrågasätter tvåstatslösningen och menar att kanske bara en stat nu är möjlig i Palestina - Israel. En stat med lika rättigheter för judar och palestinier i så fall, inte en ”judisk stat”. Jo, det finns demokrater i Israel. Men de är i minoritet.
Det sitter flera palestinska barn i Israels fängelser. En lång artikel av Gideon Levy redogör för barnens orimliga och folkrättsvidriga situation.
Post-neo-nazi-typen Heinz Christian Strache från Österrikes ökända Frihetsparti är på besök i Israel på inbjudan av några Likud-aktivister. De senaste åren har många högerextremister besökt Israel. Jag erinrar mig att Sverigedemokraternas ledning var där för några år sedan och vänder blad.
Där är en bild av Israels premiärminister Netanyahu tillsammans med en fransk gangster, ungefär som bilden av Kaplan med den högerextremistiske grå vargen häromdan. Fast Netanyahu och gangstern sitter närmre varandra i ett mindre sällskap.
Arnaud Mimron heter gangstern och han har begått mord och kidnappat en schweizisk bankir och tvingat till sig 100 miljoner dollar. Nu skall Netanyahu få ett ekonomiskt bidrag av Arnaud Mimron. Jag ställer tillbaka Haaretz i tidningsstället.
Luften känns tung i tidskriftsrummet efter sejouren i det israeliska träsket. Ute blåser en hård kall västan och mörka moln täcker himlen.
Men Bernie Sanders är en amerikansk jude och USA:s unga judar arbetar för honom. Han förlorade primärvalet i New York men den demokratiska rörelse han byggt upp kan på sikt omvandla USA-kapitalismen.
Sedan lång tid är europeisk flyktingpolitik ett omänskligt träsk. Vi betalar Erdogan för att lösa EU:s och Sveriges flyktingkris samtidigt som han tvingar Tyskland att inskränka yttrandefriheten.
Tusentals flyktingar lever under orimliga förhållanden på grekiska öar i väntan på att skickas tillbaka till Turkiet. Nya flyktingar ändrar färdväg. Nu färdas de över öppet hav till Sicilien. Medan vi passivt tittar bort och litar till den turkiska regimens hårda handskar.
Nyss öppnade sig Panama-träsket. I dess giftiga dy sprattlar miljardärer och bernadottar med de giriga armarna knutna kring våra pengar, blinda för allt annat.
I konstträsket drunknar verk av Picasso, Gauguin, Modigliani och andra delar av vårt gemensamma arv. I söndagens SDS beskrev Linda Fagerström hur riskkapitalister, brevlådeföretag i Panama och andra skurkar tagit över konstmarknaden.
Vattenfall satte oss i miljöträsket. Eller om det var förre centerledaren Maud Olofsson som gjorde det med Nuon-affären. Nu tycks Vattenfall och regeringen överlåta den atmosfärförgiftande brunkolsbrytningen till hänsynslösa riskkapitalister som ämnar exploatera den till döds. Kläm åt dem, Angela!
Nu sitter vi upp till halsen i Kaplanträsket. Bostadsminister Mehmet Kaplan har möjligen varit blåögd (som en sverigedemokrat) genom att umgås med organisationer ur den turkiska extremhögern som Milli Görus, en del av samma politiska islam som Turkiets president Tayyip Erdogan.
Visserligen samarbetar både EU och Carl Bildt med Erdogan, kanske Kaplan tänkte. Men så enkelt är det inte. För dem gäller det ju att stoppa invandringen åt oss. EU har inget ansikte och Carl Bildt umgås med turkar lika självklart amoraliskt som Carl XII.
Men det som slutligen gjorde Mehmet Kaplan fredlös är hans jämförelse mellan tyskarnas behandling av judarna på 1930-talet och israelernas behandling av palestinier. Den jämförelsen är den mest förbjudna i svensk offentlighet.
Nu har han avgått.
Det för oss över till Israelträsket. Jag skyndar till stadsbiblioteket för att studera den israeliska källan Haaretz från fredagen 15 april.
Bradley Burston pekar på palestiniernas apartheid-liknande situation i de ockuperade områdena och förespråkar att man ger dem rösträtt. Bosättningarna är nu så omfattande och sedan så lång tid förankrade att somliga bosättare hör till tredje generationen.
Burston ifrågasätter tvåstatslösningen och menar att kanske bara en stat nu är möjlig i Palestina - Israel. En stat med lika rättigheter för judar och palestinier i så fall, inte en ”judisk stat”. Jo, det finns demokrater i Israel. Men de är i minoritet.
Det sitter flera palestinska barn i Israels fängelser. En lång artikel av Gideon Levy redogör för barnens orimliga och folkrättsvidriga situation.
Post-neo-nazi-typen Heinz Christian Strache från Österrikes ökända Frihetsparti är på besök i Israel på inbjudan av några Likud-aktivister. De senaste åren har många högerextremister besökt Israel. Jag erinrar mig att Sverigedemokraternas ledning var där för några år sedan och vänder blad.
Där är en bild av Israels premiärminister Netanyahu tillsammans med en fransk gangster, ungefär som bilden av Kaplan med den högerextremistiske grå vargen häromdan. Fast Netanyahu och gangstern sitter närmre varandra i ett mindre sällskap.
Arnaud Mimron heter gangstern och han har begått mord och kidnappat en schweizisk bankir och tvingat till sig 100 miljoner dollar. Nu skall Netanyahu få ett ekonomiskt bidrag av Arnaud Mimron. Jag ställer tillbaka Haaretz i tidningsstället.
Luften känns tung i tidskriftsrummet efter sejouren i det israeliska träsket. Ute blåser en hård kall västan och mörka moln täcker himlen.
Men Bernie Sanders är en amerikansk jude och USA:s unga judar arbetar för honom. Han förlorade primärvalet i New York men den demokratiska rörelse han byggt upp kan på sikt omvandla USA-kapitalismen.
66 år i skolan 14. 1960-62 av Den Gamle
Atelierteatern låg en trappa upp, ovanför den ofta bullersamma krogen ”Zum Gemütlichen Alfred”.
Regissör var Ingrid Korposoff som varit regiassistent hos Bert Brecht, och hennes ledande teaterprincip var Verfremdung.
För Atelierteaterns manliga skådespelare var begreppet Verfremdung lika främmande som det var att underkasta sig en kvinnlig regissör, som dessutom bröt på tyska. Sexistiskt knotande genomförde de repetitionerna och när Lars Forssells pjäs som väntat blev ett fiasko - ”mer gymnastik än dramatik” stod det Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – gjorde de uppror.
De förlorade den maktkamp som följde och när de försvunnit återstod en kvinnligt dominerad ensemble bestående av Bodil Mannheimer (senare Uppsala stadsteater), Pia Rydvall (Hem till byn), Lena Gester, Karin, Gunilla Bergström (hon med Alfons) och ett par killar, bland vilka jag minns Ralf Glaerum. Sympatisk och en sorts allkonstnär.
Fragment av krisförloppet nådde mig under skjutövningar i Växjö och strövtåg i Österlen under manövern. Somligt var djupt oroande.
Den decimerade ensemblen blev hembjuden till Ingrid Korposoff som bodde i en lägenhet i Biskopsgården. Vi ägnade en halvtimme åt att titta på Bröderna Cartwright. TV var ännu sällsynt, åtminstone bland mindre bemedlade.
Atelierteatern gjorde några månader senare succé med Familjen Harlekin, där Brechts principer kombinerades med humor, och Pinocchio, som blev vårens långkörare och drog hem lite pengar genom att uppföras på många av Göteborgs skolor.
Jag låg fem, sex veckor efter med mina studier när jag kom tillbaka till Göteborg, men både Jörgen Westerståhl och Erik Lönnroth visade hänsyn. Jag upptäckte att Lönnroth var en ledande universitets- och forskningspolitiker och arbetade med utveckling och förnyelse av universitet och högskolor. Det behövdes verkligen, men var nog svårt, tänkte jag. Med såna gamla stötar – i alla åldrar - som universiteten vimlade av.
I december upptäckte vi att Karin var gravid. Nu hade revolutionärerna från Älghults enhetsskola trängt in i den nya katedralskola av vit betong och blänkande glas som uppförts i Växjö intill biskopssätet Östrabo. Också historien var gravid, för att citera Fria Pro.
Under det blänkande skalet fanns mycket av det gamla läroverkets innanmäte kvar. KS, konservativ skolungdom, hade skiftat namn till Högerns Ungdomsförbund och var fortfarande skolans enda politiska organisation. Men nu bildade älghultarna en SSU-förening.
Min bror Erland blev kassör och mina systrar Inger, Britta och Anna fyllde senare på medlemsantalet tillsammans med sina kamrater från Älghults enhetsskola. De bjöd in SSU:s unge ordförande Ingvar Carlsson till en debatt i katedralskolans aula och han sopade golvet med HUF:arna. En flicka från Älghults Enhetsskola blev primus bland katedralskolans studenter och fick sin bild i Smålandsposten. Några år senare fyllde ungdomar från alla grundskolor i Kronoberg katedralskolan.
Regissör var Ingrid Korposoff som varit regiassistent hos Bert Brecht, och hennes ledande teaterprincip var Verfremdung.
För Atelierteaterns manliga skådespelare var begreppet Verfremdung lika främmande som det var att underkasta sig en kvinnlig regissör, som dessutom bröt på tyska. Sexistiskt knotande genomförde de repetitionerna och när Lars Forssells pjäs som väntat blev ett fiasko - ”mer gymnastik än dramatik” stod det Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – gjorde de uppror.
De förlorade den maktkamp som följde och när de försvunnit återstod en kvinnligt dominerad ensemble bestående av Bodil Mannheimer (senare Uppsala stadsteater), Pia Rydvall (Hem till byn), Lena Gester, Karin, Gunilla Bergström (hon med Alfons) och ett par killar, bland vilka jag minns Ralf Glaerum. Sympatisk och en sorts allkonstnär.
Fragment av krisförloppet nådde mig under skjutövningar i Växjö och strövtåg i Österlen under manövern. Somligt var djupt oroande.
Den decimerade ensemblen blev hembjuden till Ingrid Korposoff som bodde i en lägenhet i Biskopsgården. Vi ägnade en halvtimme åt att titta på Bröderna Cartwright. TV var ännu sällsynt, åtminstone bland mindre bemedlade.
Atelierteatern gjorde några månader senare succé med Familjen Harlekin, där Brechts principer kombinerades med humor, och Pinocchio, som blev vårens långkörare och drog hem lite pengar genom att uppföras på många av Göteborgs skolor.
Jag låg fem, sex veckor efter med mina studier när jag kom tillbaka till Göteborg, men både Jörgen Westerståhl och Erik Lönnroth visade hänsyn. Jag upptäckte att Lönnroth var en ledande universitets- och forskningspolitiker och arbetade med utveckling och förnyelse av universitet och högskolor. Det behövdes verkligen, men var nog svårt, tänkte jag. Med såna gamla stötar – i alla åldrar - som universiteten vimlade av.
I december upptäckte vi att Karin var gravid. Nu hade revolutionärerna från Älghults enhetsskola trängt in i den nya katedralskola av vit betong och blänkande glas som uppförts i Växjö intill biskopssätet Östrabo. Också historien var gravid, för att citera Fria Pro.
Under det blänkande skalet fanns mycket av det gamla läroverkets innanmäte kvar. KS, konservativ skolungdom, hade skiftat namn till Högerns Ungdomsförbund och var fortfarande skolans enda politiska organisation. Men nu bildade älghultarna en SSU-förening.
Min bror Erland blev kassör och mina systrar Inger, Britta och Anna fyllde senare på medlemsantalet tillsammans med sina kamrater från Älghults enhetsskola. De bjöd in SSU:s unge ordförande Ingvar Carlsson till en debatt i katedralskolans aula och han sopade golvet med HUF:arna. En flicka från Älghults Enhetsskola blev primus bland katedralskolans studenter och fick sin bild i Smålandsposten. Några år senare fyllde ungdomar från alla grundskolor i Kronoberg katedralskolan.
Våren kom tidigt. Erland besökte Göteborg med min minsta syster Anna och såg Pinocchio på Atelierteatern. Studentrummet hade plats för gäster. I maj kom Karins mamma Berta och hade roligt i ett soligt Göteborg samtidigt som hon köpte sådant som hon visste att en baby behövde. Vi tog med henne på bio och till sjömanstornet i Masthugget där hon tyckte att tornet svajade.
Vi började söka en större lägenhet, men bostadsbristen var total. Det fanns en underjordisk marknad. Hyresskojarna ställde in några gamla möbler i en tom lägenhet och sa att den gick att hyra, under förutsättning att man köpte möblerna för 10 000 kronor.
Vi visste att Axevalla folkhögskola hade en omfattande teaterverksamhet och planer på att utveckla den till en riktig teaterskola. Jag sökte en lärarplats där, trots att jag ännu inte var färdigutbildad och fick nästan omedelbart besked om jag fått den, inklusive en tvårumslägenhet i ett av skolans elevhem. Men anställningen gällde inte förrän i september.
Karin for hem till Älghult, men jag stannade kvar hela juni och pluggade nationalekonomi, det sista ämnet som behövdes i min examen.
Den sommaren firades bröllop i Kvarterbo för Karins tvillingsyster Kerstin. Jag hade stukat foten och Karin var höggravid. Min nye svåger Gösta var en modern välutbildad jordbrukare och arrenderade några år senare den stora gården Hultaby utanför Vetlanda.
Karin födde en pojke i början av september efter en lång och svår process. Jag var med, tack vare en studentkamrat som redan blivit färdig läkare på lasarettet i Växjö. Karin och pojken flyttade till Älghult. Själv for jag till Göteborg, tenterade i nationalekonomi, flyttade sedan våra få tillhörigheter till den lilla lägenheten i elevbaracken i Axvall och bekantade mig med mina nya kollegor. Min tjänst omfattade cirka 30 timmar, fördelade på sex dagar i veckan, i ämnena svenska, samhällskunskap, geografi, historia och häpnadsväckande nog gymnastik. Dessutom skulle jag vid ett tillfälle i veckan ha nutidsorientering i aulan med samtliga elever och en gång i veckan morgonsamling. Jag ansvarade på heltid för elevbarackens 20 flickor enligt traditionella regler som framför allt handlade om att inte släppa in några pojkar utom vid vissa tidpunkter.
Den 15 september kom eleverna och terminen började. Den 1 oktober reste jag till Älghult och där döptes pojken till Martin. Vi for till Axvall i taxi, Martin, Karin, mamma Berta och jag. Livet på Axevalla folkhögskola började.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)