Dags att dra igång VB:s 34:e årgång. Vad kan den komma att handla om?
Piggnar rikspolitiken till nu när vi nått halvvägs genom mandatperioden? Vad händer i USA med en ny president, blir det färre imperialistiska krig? Några borgerliga dumheter i Lund?
Med VB:s kvalificerade skribenter blir det säkert en hel del om dessa ting men var säker på att det också kommer att skrivas om en del mer svårgissat. Minns att vi under förra året t ex hade en artiket från "Veckobladets skogsindustriella medarbetare", vi tror att det kan bli ett spännande år!
Välkomna till VB och 2008.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2008-01-17
Europeiska sociala forumet (ESF) i Malmö 2008
Den 17-21 september 2008 arrangeras Europeiska sociala forumet (ESF) i Malmö. Över tjugotusen personer beräknas delta i forumet som är en mötesplats för sociala rörelser i Europa. Under fem dagar kommer seminarier och workshops att blandas med kultur, musik, aktivism och demonstrationer.
Tävling: designa affischen!
ESF2008 utlyser härmed en tävling för att ta fram affischen till forumet. Affischen kommer att användas för att mobilisera inför arrangemanget i Sverige och övriga Europa.
Instruktioner för tävlingen finns bifogade. Samtliga bidrag ska vara juryn tillhanda senast den 15 februari 2008 och ska skickas till poster@esf2008.org.
Infomöte
På måndag klockan 18.00 på Miljöbiblioteket i Lund (Winstrupsgatan 3) kommer en presentation över hur man kan bli involverad i att förverkliga det Europeiska Sociala Forumet ( www.esf2008.org ) att hållas. Forumet, som väntas locka minst 20.000 deltagare, kommer hållas i Malmö den 17-21:e september i år. Forumen är en mötesplats för alla sociala krafter som verkar för rättvisa och demokrati och mot nyliberalismen. Var med och skapa ESF underifrån!
Tips från Kulturcentralen
Cennet Jönsson kvartett
Releasekonsert och säsongspremiär!, på Jeriko 21 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3898
Chokladprovning på Cacaofoni
Välkommen till en endorfinhöjande chokladprovning på Cacaofoni 23 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3953
Disko Partizani feat Che Sudaka & Papa Dee på Inkonst 19 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3937
Plattform med säsongsstart! på Palladium 19 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3881
Victoria Tolstoy & Svante Thuresson på Ribersborgs Kallbadhus 21 januari
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3972
Nya motboken av Gr
I slutet av varje månad brukade Ludvig knacka på hemma hos oss. Frågan var alltid densamma: Hade min far något kvar på boken? Det hade min far oftast, trots att han på grund av låg inkomst bara var berättigad till två liter i månaden, medan Ludvig och flertalet andra (manliga) grannar hade tre. Med en extra halvliter bärgad kunde Ludvig sätta lite guldkant även på månadens sista veckoslut.
Åter är det tal om ransonering och individuell tilldelning. Nu handlar det om utsläppsrätter och modellen har närmast lanserats i England. Den har mycket som talar för sej. Det är förvisso en marknadslösning, vilket många radikala personer instinktivt vänder sej mot, men det är en mycket småskalig marknad, som kanske kan jämföras med den på Södra Esplanaden där Lundaborna byter överflödssamhällets produkter med varandra om lördagarna. Den hanteringen upplevs av de inblandade som tämligen nöjsam. Ludvigs besök hade också sina sociala poänger. Han stannade i regel på en kopp kaffe och det hände att kortleken kom fram. Fram till den oktoberdag 1955 då alkoholrestriktionerna upphävdes. Då blev det glest mellan de spontana grannbesöken, och när teven slog igenom ett par år senare upphörde de helt.
Jag ser fram mot den nya motboken, även om den väl får formen av ett tråkigt litet plastkort. Eftersom jag mest förflyttar mej med cykel och tåg kommer jag att ha klimatpoäng över varje månad. Och så kommer grannar och vänner att knacka på och undra om jag kan avstå några poäng eftersom de behöver köra och hälsa på gamla mormor eller frakta ett uttjänt kylskåp till tippen eller transportera barnbarnet till träningen.
Jag kommer förstås att säga nej. Men en sup tänker jag bjuda på.
Åter är det tal om ransonering och individuell tilldelning. Nu handlar det om utsläppsrätter och modellen har närmast lanserats i England. Den har mycket som talar för sej. Det är förvisso en marknadslösning, vilket många radikala personer instinktivt vänder sej mot, men det är en mycket småskalig marknad, som kanske kan jämföras med den på Södra Esplanaden där Lundaborna byter överflödssamhällets produkter med varandra om lördagarna. Den hanteringen upplevs av de inblandade som tämligen nöjsam. Ludvigs besök hade också sina sociala poänger. Han stannade i regel på en kopp kaffe och det hände att kortleken kom fram. Fram till den oktoberdag 1955 då alkoholrestriktionerna upphävdes. Då blev det glest mellan de spontana grannbesöken, och när teven slog igenom ett par år senare upphörde de helt.
Jag ser fram mot den nya motboken, även om den väl får formen av ett tråkigt litet plastkort. Eftersom jag mest förflyttar mej med cykel och tåg kommer jag att ha klimatpoäng över varje månad. Och så kommer grannar och vänner att knacka på och undra om jag kan avstå några poäng eftersom de behöver köra och hälsa på gamla mormor eller frakta ett uttjänt kylskåp till tippen eller transportera barnbarnet till träningen.
Jag kommer förstås att säga nej. Men en sup tänker jag bjuda på.
Rädda ungdomarna i norr!
av Lars-Anders Jönsson
Läste för ett tag sedan ett inlägg i VB där tänkaren Gr påpekade hur dålig uppväxtmiljön är för ungdomar i glesbygden. Ungdomarna har idag urbana värderingar och vill ner till städerna.
Jag kan som vänstermänniska naturligtvis inte ha en avvikande åsikt. Jag tycker det är så skönt att se ungdomar ströva runt mellan butikerna på Nova-Lund. Kommunen löser säkert snart också trafikproblemen så att allt flyter bättre och miljöbilarna kan komma till sin rätt.
Tråkigt det där med Kalla, ja tjejen från Pajala som gick och vann skidtävlingen. Hon kan ju inte må bra. Hoppas hon flyttar ner till storstaden och får mer utvecklande intressen.
Tänkte en Tärendöturist.
Jag kan som vänstermänniska naturligtvis inte ha en avvikande åsikt. Jag tycker det är så skönt att se ungdomar ströva runt mellan butikerna på Nova-Lund. Kommunen löser säkert snart också trafikproblemen så att allt flyter bättre och miljöbilarna kan komma till sin rätt.
Tråkigt det där med Kalla, ja tjejen från Pajala som gick och vann skidtävlingen. Hon kan ju inte må bra. Hoppas hon flyttar ner till storstaden och får mer utvecklande intressen.
Tänkte en Tärendöturist.
Nuders tur av Gr
Före jul hudflängde vi Mona Sahlin. Nu är det dags för Pär Nuder, den man som Göran Persson föredrog som sin efterträdare.
Vi hörde nämligen radions lördagsintervju med honom. Han påpekade där att svenskarna hade fått det bättre tolv år i sträck, och det stämmer väl om man ser till den materiella levnadsstandarden. Men hur märktes förbättringen? Jo, den märktes runt alla våra städer, berättade Nuder, där det har vuxit upp Ica Maxi, Bauhaus och Bilema.
Alltsammans exponenter för de bilberoende externa köpcentra som utarmar stadskärnorna. Detta är alltså utvecklingens mål och mått, enligt Nuder. Arma fosterland!
Vi hörde nämligen radions lördagsintervju med honom. Han påpekade där att svenskarna hade fått det bättre tolv år i sträck, och det stämmer väl om man ser till den materiella levnadsstandarden. Men hur märktes förbättringen? Jo, den märktes runt alla våra städer, berättade Nuder, där det har vuxit upp Ica Maxi, Bauhaus och Bilema.
Alltsammans exponenter för de bilberoende externa köpcentra som utarmar stadskärnorna. Detta är alltså utvecklingens mål och mått, enligt Nuder. Arma fosterland!
Kulturstöd till Mana
Det har skrivits mycket om tidskriften Mana och den bedömning som kulturrådet gör inför tilldelningen av tidskriftsstöd.Tidskriften har en mycket ambitiös webbplats så det är lätt att ta del av artiklarna även för den som liksom jag inte är prenumerant. Jag har tittat på artiklarna från det senaste året och kan inte förstå de påståenden som kritikerna gör. Tvärtemot så finner jag materialet intressant och med god marginal hitom den gräns som kritikerna påstår att man överträtt.
Den som vill läsa mer ur tidningenoch bilda sig en egen uppfattning kan göra det här.
Göran Persson
Jorge Capelan, Manas webbredaktör, har gjort en sammanställning av debatten som VB gärna vill sprida.
Hej!
Det här är ett extrainsatt nummer av vårt nyhetsbrev med anledning av uppståndelsen kring Kulturrådets beslut att bordlägga frågan om kulturstödet till Mana vilken kan innebara att vi förlorar minst 25 procent av vår budget.
Nedan hittar du flera länkar med information om vad som har hänt samt Manas och andras reaktioner.
mvh
Jorge Capelán, webbredaktör
Mana (www.uppmana.nu)
Mana: Makten tystar oss
Skrivet av MANA
2008-01-15
Kulturrådet har kritiserat den Malmöbaserade tidskriften Mana för antisemitism och för att nedvärdera kvinnor. Det här uppropet är en reaktion från medlemmar i Manakollektivet.
http://www.uppmana.nu/content/view/5397/1/
Kulturstöd till MANA - Detta har hänt
Skrivet av MANA
2008-01-15
Den antirasistiska tidskriften Mana riskerar mista minst en fjärdedel av sin budget. Det stod klart efter Kulturrådets styrelsemöte, 8 januari 2008. Den nytillträdda styrelsen beslöt då att bordlägga ärendet om fortsatt produktionsstöd och nättidskriftsstöd till Mana. På det sista mötet i december förra året, hade ledamöter ur den avgående styrelsen reserverat sig mot att ge tidskriften förnyat stöd. Den nytillträdda styrelsen har nu bestämt sig för att själva granska tidningen inför ett kommande nytt beslut om eventuellt stöd.
http://www.uppmana.nu/content/view/5398/1/
Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter kritiserar Kulturrådet
Skrivet av FSK
2008-01-15
"Idag är det Mana som inte passar, imorgon kan det vara någon annan," säger föreningens ordförande Siri Reuterstrand i ett pressmeddelande apropå Kulturrådets granskning av MANA, som "på grund av politiska åsikter kan bli fråntagen sitt produktionsstöd."
http://www.uppmana.nu/content/ view/5399/1/
http://www.newsdesk.se/view/pressrelease/fsk-kritiserar-kulturraadet-189815
Mana pekas ut som rasistisk
Journalisten.se
15 januari 2008
Den antirasistiska tidskriften Mana utmålas som rasistisk och antisemitisk. Nu riskerar den att inte få produktionsstöd från Statens Kulturråd för 2008. På Mana är besvikelsen stor.
http://www.journalisten.se/artikel/15015/mana-pekas-ut-som-rasistisk
Kritik mot kulturrådet
Journalisten.se
15 januari 2008
Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter kritiserar, FSK, kritiserar kulturrådet för att politisk hållning tycks ha blivit en del av kvalitetsvärderingen av kulturtidskrifter.
http://www.journalisten.se/artikel/15024/kritik-mot-
Tidskrifter rasar mot kulturrådet
DagensMedia
15 januari 2008
Statens kulturråds referensgrupp, som hjälper rådet att bestämma vilka tidskrifter som ska få produktionsstöd, anklagas för jäv och vänskapskorruption. Tidningar med kopplingar till gruppens medlemmar favoriseras samtidigt som andra får sänkta bidrag - och riskerar nedläggning.
http://www.dagensmedia.se/mallar/dagensmedia_mall.asp?version=143414
Mana riskerar mista stödet
Tidskrift.nu
2008-01-14
Som framgick av besluten om produktionsstöd och nättidskriftsstöd så har Kulturrådet haft svårt att besluta sig när det gäller tidskriften Mana. Ärendena har bordlagts i båda fallen och det har sin upprinnelse i att en person i Kulturrådets referensgrupp, Dilsa Demirbag-Sten, reserverade sig mot beslutet att ge Mana något stöd över huvud taget. Hon hänvisar till att "tidskriften inte har tillräcklig hög kvalitet då den innehåller en uppskruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism."
http://www.tidskrift.nu/artikel.php?Id=4888
Sydsvenskan: Mana kan mista sitt stöd
Sydsvenskan
2008-01-12
Kulturrådets styrelse granskar Malmötidskriften Mana, efter att en av rådets experter kritiserat tidskriftens sätt att skriva om Israelfrågan.
http://sydsvenskan.se/nojen/article292816.ece
Sydsvenskan: Fler kritiska röster har höjts mot Mana
Sydsvenskan
2008-01-12
Kulturrådets styrelse har under en längre tid varit kritisk till Malmötidskriften Mana.
http://sydsvenskan.se/nojen/article293005.ece
Sydsvenskan: Arne Ruth ville ge stöd
Sydsvenskan
2008-01-12
En av referensgruppens ledamöter, Dilsa Demirbag-Sten, reserverade sig mot gruppens beslut av ge tidskriften Mana fortsatt stöd.
http://sydsvenskan.se/nojen/article293006.ece
Högerkultur av Lucifer
Vi var väl så där 60 personer som var på Smålands i söndags eftermiddag för att lyssna på Anders Malm. Det är han som har skrivit den uppmärksammade boken med den långa titeln: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”. Med rätt lokal, annonsering och tidpunkt borde vi kunnat vara 600. Eller beror det bristande intresset på något annat? Malm själv berättade om hur kanske 50,000 människor stod på Norra Bantorget i protesmöte veckorna innan USA startade Irakkriget, men på klimatdagen den 8 december kom det bara 800. Fattar vi inte allvaret, är vi uppgivna eller förtränger vi det hela?En vänsterman
Malm visade sig vara en trettioårig journalist, med språk, attityder och argument tydligt hemmahörande inom vänstern och han har mycket riktigt varit ordförande i syndikalistiska ungdomsförbundet. Han har gett ut flera böcker med anknytning till befrielsekampen i Palestina.
Vad han har gjort nu är att läsa in sig på klimatfrågan och satt in den i ett större historiskt sammanhang, med stora doser geovetenskap och idéhistoria. Jag har fortfarande inte läst hans bok, men jag kan berätta att han är en god talare som i fyrtiofem minuter drog upp de stora linjerna. OK, han är ingen vetenskapsman, men han verkade bra påläst och allmänt saklig. Ja, så blev det frågor och diskussion, det senare en ganska trist sådan kring de ideologiska detaljerna om hur man ska hantera ett eventuellt ransoneringssystem för koldioxid.
Dags för Klimax?
Hur som helst fick jag lust att höra mer om klimatfrågan framöver. Han berättade också om den nystartade föreningen Klimax, som redan har grupper i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Malmö. Varför har vi ingen i Lund? Föreningen arbetar med klimathotet och ordnar studiecirklar, men har därutöver en tydlig inriktning på det syndikalister brukar kalla direkt aktion. Man kan t.ex. sätta sig ner en stund på en gata där många bilar vill komma fram. Kanske det behövs något i den stilen för att få klimatfrågan på bordet. Sossarnas och moderaternas och glasmästar Paulssons supermarknad ute vid Mobilia dukar väl nästan för något i den stilen?
En ny kulturprofil
I november i höstas hade vi ett reportage här i VB om en föreläsning i Lund av Johan Staël von Holstein, den kände IT-entreprenören. Det var han som startade Icon Media Lab , ett företag som tillverkade dåliga hemsidor. Han snackade upp företaget, sålde aktierna och stack sen med pengarna när det visade sig att företaget föll ihop som ett korthus efter något år i rubrikerna. Staël von Holstein har sedan dess försörjt sig på att åka runt och tala om sin entreprenörsanda och om sin modiga kamp mot den socialistiska maffia som styr landet. Han anser sig tydligen inte uppskattad efter förtjänst. Men nu har han blivit det.
Denne man har nämligen nu av alliansregimen, närmast då kulturministern, placerats i Statens Kulturråd där man ska avgöra vilka fria grupper, tidskrifter mm som ska få statligt stöd. Min reaktion, och säkert alla andras som har någon uppfattning om vad den här killen säger, var oförställd häpnad, följd av upprördhet. Vad fan menar moderaterna, vill de bara förödmjuka folk som sysslar med kultur? Eller handlar det om att göra något riktigt oväntat, ja en sorts installation i offentligheten, att visa att kultur är inte bara för något för skönandar utan också för råskinn och pengamagnater? En alternativ förklaring är att det är ett köttben åt den gamla elaka och råa delen av högern, den vars röster man riskerar tappa som det nya arbetarpartiet.
Fram med pengarna
En annat kulturpolitisk åtgärd av borgarna har ju varit att slopa den fria entrén på ett antal statliga muséer. Mycket riktigt tappade de mer än 40 procent av sina besökare det gångna året. Ett enkel cost-benefitanlys säger ju annars att alla de väsentliga kostnaderna för muséerna betalas av oss alla genom skatten och att det då borde vara fördelaktigt att låta så många som möjligt komma och ta del. Men, nej, man ska visa att man menar allvar genom att betala entré.
När man ska förklara eller bemöta politiska motståndare finns det två huvudvägar. Den ena är att se motståndaren som elak, ja rent av ond. Den andra är att motståndaren är dum, enfaldig, en som inte förstår innebörden av sina handlingar eller inte har insett sakläget. Att tala om ondska är sällan lyckat och ska nästan aldrig tillgripas. Enfald är däremot rätt vanlig, dessvärre ibland också i de egna leden.
Vad är förklaringen?
Vad ska man då kalla moderaternas politik här? Inte ond, men nog är den småsint, som hos en sur och snål arbetsköpare. Enfaldig, okunnig, nja, de vet ju vad de gör och står för det. Kanske ska man kalla det brist på inlevelse i att det finns människor som skulle glädjas över att få ta del av kulturarvet utan att behöva hosta upp femtilappar ur plånboken.
Ibland hör man borgare som klagar över att vi i vänstern anser oss stå för empati, för samhällsmoral och social rättvisa. Det är med sådan här politik borgarna profilerar sig åt andra hållet.
Gränsen och ringen
av Gunnar Stensson
I en gammal skolatlas studerar jag kartan över Estland och Lettland som efter att fram till 1918 ha tillhört det ryska imperiet blev oberoende.
Det ledde omedelbart till en gränskonflikt. Båda staterna gjorde anspråk på gränsstaden Valga, en järnvägsknut med linjer till Riga, Tallinn och Pskov och via dem till de europeiska och ryska järnvägsnäten. En internationell kommission löste salomoniskt tvisten genom att dra gränsen tvärsigenom stan.
Visserligen byggdes ingen Berlin- eller Jerusalem-mur, men gränsdragningen skadade ändå staden och dess befolkning. Mänskliga och ekonomiska band skars av. Staden blödde.
Efter andra världskriget införlivades Estland och Lettland ännu en gång i Ryssland (nu i skepnad av Sovjetunionen), men när det sovjetiska imperiet kollapsade återföddes de som oberoende nationer och gränsen mellan dem blev statsgräns igen. Därmed återuppstod också gränsproblemet i Valga.
Sveriges radio redovisade strax före jul en tragisk episod. Ett ungt par skulle ingå äktenskap, men strax före vigseln hade brudgummen upptäckt att han glömt en viktig detalj (ringen?). Det var bråttom så han bestämde sig för att springa hem till sin lägenhet på andra sidan gränsen och hämta den. En gränsvakt upptäckte honom och sköt honom.
Nu behöver inte längre sådant ske. I samband med Estlands och Lettlands inträde i EU:s passunion öppnades gränserna, både de mellan de båda staterna och de till Europa.
Det betyder ju inte att vare sig nationer eller gränser avskaffades. Däremot förändrades verkligheten bakom begreppen nation och gräns. Den konstruktion som Europasamarbetet närmar sig innebär att nationalitet, transnationalitet (mellanstatlighet) och övernationalitet stärker och kompletterar varandra. Konstruktionen gör det också möjligt att återupprätta historiska nationella identiteter som Skottlands och Wales´ utan att (i detta fall) Storbritannien försvagas.
Folket i Valga jublade. Äntligen utplånades den konfliktladdade nationalstatsgränsen tvärs igenom stan. Visserligen kvarstår problem beträffande språk (estniska, lettiska och ryska) och valutor (i Estland betalar man med estniska kronor och i Lettland med lats). Men det löser sig med tiden. Estland har redan beslutat om övergång till euro och Lettland följer efter.
Så blir det till slut möjligt för invånarna i Valga att fritt umgås med grannar och släktingar, handla med en och samma valuta i sin egen stad och resa fritt, studera och arbeta i Europa.
Samma slags glädje delas av sjuttio miljoner invånare i sex andra europeiska länder som samtidigt anslöt sig till passunionen. De sista resterna av den gamla järnridån raserades.
Men EU:s gränser mot Afrika, Ryssland, Vitryssland och Ukraina finns ju kvar, liksom gränsen mellan USA och Mexiko, för att inte tala om Israels illegala gränser. Det destruktiva syftet är i samtliga dessa fall att stoppa människor som är i desperat behov av att bli insläppta.
Att avskaffa gränser
Idén att utplåna gränser är inte ny. Tyskland och Italien upphävde en mängd gränser när de enades under 1800-talet. Vietnamkriget handlade om att ena Vietnam genom att avskaffa den gräns mellan Nord och Syd som USA påtvingat landet 1954.
Ibland utplånas gränser spontant och oblodigt som när muren föll i Berlin.
Få gränser har varit så inhumana och dödliga som muren som avgränsar Israel från Palestina.
För Korea återstår fortfarande projektet att avskaffa eller åtminstone något öppna den gräns som påtvingades folket genom Koreakriget.
Nordirlands gränsproblem löstes genom EU-integrationen.
Gränserna i Latinamerika kan på sikt kvalitativt förändras genom någon form av passunion liknande EU, något som redan Che Guevara drömde om som en möjlighet för att stå emot USA-imperialismen.
Det stora negativa exemplet beträffande unioner är naturligtvis Jugoslavien. De många övergrepp mot kroater, bosnier, albaner, makedonier och andra folkgrupper som Milosevic och hans hejdukar begick förklarar varför den jugoslaviska unionen blev så förhatlig.
Vi vill leva, vi vill dö i Norden
Sveriges äldre historia handlar (liksom Europas övriga länders) i hög grad om att skapa en enhetlig nationalstat och att med militärt våld utvidga eller försvara dess gränser.
Sverige erövrade Halland, Skåne och Blekinge från Danmark (och våldsförsvenskade befolkningen), men förlorade Finland till Ryssland 1809.
Efter förlusten av Finland formulerade Esaias Tegnér den lysande tanken ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, dvs att satsa resurserna på att utveckla Sverige i stället för att förspilla dem i ett försök att återerövra Finland.
Samtidigt växte skandinavismen fram. Sverige och Norge var redan förenade i en union och man ville att också Danmark skulle ingå, så att en nordisk nation skapades. Skandinavistiskt sinnade lundastudenter gick över öresundsisen till Köpenhamn, en aktion som inte minst av klimatiska skäl ter sig avlägsen denna januari (dock får vi inte glömma bron). Rörelsen dog när Danmark förgäves vädjade om svenskt stöd i försvarskriget mot Preussen 1848.
Skandinavismen förhånas konsekvent i senare svensk historieskrivning men lever kvar i vår nationalsång. Det är inte i Sverige utan i Norden som Carolina Klüft vill leva och dö. Skandinavistiska tankar ligger bakom Nordiska rådet liksom de aktuella planerna på ett nordiskt försvarssamarbete.
När Norge drygt femtio år efter det tysk-danska kriget demokratiskt och fredligt skildes från Sverige uppstod en ny gräns. Det enda tillfälle vid vilket den borde ha hävdats och försvarats var under den tyska ockupationen, men den gången var Sverige ”villigt” (jfr dagens ”villiga” stater i Irakkonflikten) att tillåta permittenttrafik och malmexport. Annars har den fungerat på samma sätt som gränserna inom EU, vilket bekräftades när Norge ingick i Schengensamarbetet.
En tvist mellan Sverige och Finland om Åland löstes fredligt av NF under mellankrigstiden.
Beträffande den fortsatta utvecklingen i Balkan får man hoppas att Serbien med stöd av EU kommer till samma insikt om Kosovo som Esaias Tegnér och svenska politiker för nästan 200 år sedan gjorde om Finland (även om många av dem nog gärna hade sett att också Finland ingått i unionen).
Jag hoppas nästa vecka återkomma med en text om den akuta gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea och dess negativa konsekvenser för ländernas demokratiska, sociala, ekonomiska och humanitära utveckling och för hela regionen.
Gunnar Stensson
Kristidender VII: Paul Krugmans nya New Deal
av Erik Kågström
Paul Krugman är en New Deal-nostalgiker. På sin tid var han en arg ung man som demonstrerade mot bombningarna av Kambodja och kritiserade orättvisorna i det ekonomiska systemet. I dag tycks han se den tiden som ett förlorat paradis. 
Krugman är kritisk mot de ekonomer som hävdar att ekonomisk ojämlikhet är en oundviklig följd av globalisering och teknisk utveckling. Man talar i dessa sammanhang om SBTC – ”Skill-Biased Technological Change”. Mot detta sätter Krugman betydelsen av institutioner, samhällsnormer och politisk makt.
När det gäller sjukvården lär Krugmans förväntningar komma att infrias. Samtliga demokratiska presidentkandidater har någon form av allmän sjukförsäkring med i sina program och även på republikanskt håll höjs det röster för en sådan reform. När det sedan gäller åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten så är det Krugmans uppfattning att det går att genomföra med politiska medel.
Avregleringar
I Sverige genomförde Feldt, Åsbrink och Dennis avregleringen av valutarörelser över landets gränser bakom ryggen på Olof Palme och det svenska folket. Detta innebar en klar inskränkning av våra demokratiska rättigheter och av vår regerings möjligheter att bedriva självständig ekonomisk politik. Kapitalisterna kunde utöva utpressning och hota med utflyttning om den ekonomiska politiken inte motsvarade deras önskemål. Liknande anpassningar till Washington Consensus har genomförts i övriga Europa. Överallt har det lett till ökad ojämlikhet, skattesänkningar och nedskärning av välfärden. Till stöd för sin tro på politiska medel har Krugman anfört att EU-länderna inte drabbats lika hårt som USA trots att de på samma sätt utsatts för globaliseringens verkningar och konkurrens med låglöneländer. Och det är nog en riktig iakttagelse. Även om vi fått en ökad ekonomisk ojämlikhet i Sverige så har de flesta ändå åtnjutit stadigt ökande reallöner medan reallönerna i USA stått stilla under flera decennier. Jag kan göra en jämförelse från mitt eget yrkesområde. På sjuttiotalet kunde en linjearbetare vid General Motors ha en inkomst i nivå med en svensk överläkare. Idag har en svensk undersköterska en lön som ligger över genomsnittet för en amerikansk industriarbetare.
Det finns förklaringar till dessa skillnader mellan Europa och USA. I det sistnämnda landet har man aktivt stött utlokalisering av industrier till låglöneländer genom skattelättnader. Hundratusentals utlänningar med hög utbildning har fått så kallade arbetsvisa för att arbeta i USA där de kräver lägre löner än inhemska kolleger. Riskkapitalföretag har haft som krav för lån till nystartade företag att en stor del av verksamheten förläggs till låglöneländer. Den högre graden av facklig organisation i Europa har nog också bidragit till att ojämlikheten ännu inte kunnat drivas lika långt här som i USA.
Låglönekonkurrensen
Det förvånar mig att Paul Krugman varken i sin bok eller i sina NYT-artiklar nämner ett arbete av två amerikaner som fått stor uppmärksamhet på sistone. Ralph E. Gomory, framstående matematiker och under en tid direktör vid IBM och William J. Baumol, ekonomiprofessor, är författare till boken ”Global Trade and Conflicting National Interests” (4). 
Frihandelns konsekvenser
För återställande av balansen i USA:s ekonomi krävs enligt Gomory främst två saker. Dels att skattevägen belöna de företag som investerar i landet och bestraffa dem som investerar utomlands. Dels att införa skyddstullar främst mot de varor som amerikanska företag producerar i utlandet för konsumtion i hemlandet. Det sistnämnda är nödvändigt för annars skulle företagen flytta ut helt och hållet om de ändå kan sälja sina produkter i USA. Ett sådant program innebär att regeringen återtar kontrollen över valutarörelser. Det kan nog inte genomföras isolerat i ett litet land som Sverige men förmodligen i USA med sin stora marknad.
Ett antal chefer i transnationella företag har börjat inse att det som är bra för dem inte alltid är bra för det amerikanska folket. Tillsammans med Gomory har de bildat en aktionsgrupp – Horizon Project – som har etablerat kontakter med kongressledamöter i Washington och arbetar för att få igång en nationell debatt om frihandelns konsekvenser.
Det amerikanska folket har under lång tid levt över sina tillgångar på ett sätt som inte är hållbart i längden. Och det verkar som om den ekonomiska verkligheten nu börjar komma ifatt amerikanerna. En konjunkturnedgång har börjat och vad som diskuteras är om det bara skall bli en vanlig recession, en stagflation som på 70-talet eller en deflationistisk depression som på 30-talet. Det sistnämnda vore förstås olyckligt men är å andra sidan kanske det enda som kan åstadkomma en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp. För vem tror egentligen på Stern kommissionen optimistiska ”we can grow and be green”.
Under den pågående presidentvalskampanjen i USA har den privata ekonomin seglat upp som det största problemet för väljarna, före kriget och klimathotet. Den enda presidentkandidat som har ett program med protektionistisk profil är vänsterns favorit Denis Kucinich som dock ser ut att vara chanslös. Han har hittills bara fått några få procent av de demokratiska rösterna. De två som leder demokraternas primärval - Clinton och Obama – lär inte komma med några förslag som luktar ”anti-business”.
I kommande nummer mera om recessionen i USA, dess följder för den övriga världen och Joseph E. Stiglitz bok ”Making Globalism Work”.
Erik Kågström
| (1) | Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal” |
| (2) | Paul Krugman 1994 “Peddling Prosperity: Economic Sense and Nonsense in the Age of Diminished Expectations” |
| (3) | Paul Krugman “Trouble with Trade” New York Times 071228 |
| (4) | Ralph E. Gomory och William J. Baumol 2000 “Global Trade and Conflicting National Interests” |
| (5) | William Greider “A Challenger to the Church of Free Trade” The Nation 070423 |
Julsagorna, konsumtionen, Marx och den totala miljökollapsen
av Gunnar Stensson
Ungefär 100 000 svenskar (lika många, eller få, som antalet lundabor alltså) förfogar över cirka hälften av den svenska förmögenheten. Kapitalismens sagoberättare uppmanade före jul svenskarna att konsumera mera. Ändå blev julkonsumtionen något av en besvikelse. Men de borde inte ha blivit förvånade.
När så få äger så mycket och så många så lite blir förstås konsumtionen lidande. Och dessutom felinriktad. Miljardären efterfrågar inte samma varor som trebarnsmamman. Inte kan de tappra hundratusen fullgöra en konsumtionsplikt i proportion till den hälft av tillgångarna de disponerar. Hur de än bär sig åt blir det pengar över. Inte heller kan de nio miljoner som delar på den andra hälften göra det. Deras pengar räcker inte.
Tillväxten (ständigt ökande produktion och konsumtion) befinner sig i akut konflikt med förutsättningarna för fortsatt liv. Just det problemet var inte aktuellt för Karl Marx. Men han insåg en del sakförhållanden som kan vara till nytta i sammanhanget. Till exempel att produktion är konsumtion, konsumtion av naturresurser och konsumtion av människor. Han kallar det konsumtiv produktion. Och den konsumtiva produktionen är orsaken till flertalet miljökollapser. Den konsumerar inte bara fattiga människor, olja, malm och trä utan också mänsklighetens framtid och livsbetingelser på jorden. Liberalismens ”osynliga hand” (priset som funktion av tillgång och efterfrågan) garanterar att exploateringen fortsätter. Ett exempel är torskfisket som kommer att vara lönsamt tills den sista torsken landats (läs mer i Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkulturs förlag 1970, alltihop, eller åtminstone från sidan 238 och framåt. Utomordentligt stimulerande text! Kunde man läsa den på 70-talet så kan man nu också.)
Andreas Malm, författare till boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så kommer det att vara för sent, föreläste i söndags på Smålands nation. Han tillgrep också Marx i sin väl underbyggda plädering för tesen i bokens titel. Borgerlig vetenskap utgår från föreställningen att förändringar sker gradvis, sa han. Den menar att det också gäller processer som smältningen av de arktiska isarna. I själva verket har avsmältningen nu gått in i en många gånger snabbare fas än tidigare. Marx insåg att förändringar sker i form av språng, revolutioner, katastrofer, kollapser. Det uppstod en liten diskussion om denna motsättning mellan borgerlig och marxistisk vetenskap. Trycket i en ångpanna ökar ju gradvis (borgerligt) tills den exploderar (marxistiskt).
Andreas framförde övertygande belägg för att växthuseffekten sedan några år nått en explosiv nivå med rader av plötsligt kollapsande system (smältande inlandsisar i Arktis och Antarktis, stigande havsnivåer, varmare hav, våldsammare orkaner) och självgenererande allt snabbare irreversibla processer (tinande permafrost i Sibirien och Kanada med snabbt ökande utsläpp av växthusgaser som konsekvens, instrålning av solvärme i arktiska områden nu när strålningen inte längre reflekteras bort av isen).
Han menade en global massrörelse är nödvändig för att förhindra en nära förestående total katastrof. Miljökampen måste överordnas allt annat, klasskamp såväl som antiimperialism, eftersom den hotar hela vår existens. Däremot var han tydlig med att katastrofen drabbar de fattiga värst, vare sig man talar om individer eller länder. Han krävde ett totalt systemskifte med till exempel införande av globala tvingande ransoneringar (något som också Göran Rosenberg föreslagit i en DN-artikel)och förkastade insatser som sopsortering och liknande som ett individualistiskt opium för folket.
Dock var den katastrof han vältaligt och pedagogiskt målade mer poetisk än lösningarna. Själv tänkte han delta i en aktion för att stoppa trafiken på en malmögata en stund på måndagen. Regeringens politik att satsa på bilism och vägar i stället för järnvägar måste naturligtvis bekämpas. Detsamma gäller Lunds satsning på ett nytt köpcentrum i väster. Och mp:s förslag att förbjuda inrikesflyg i södra Sverige är värt att stöda.
Den nödvändiga massrörelsen förefaller emellertid avlägsen. Så det tycks tyvärr vara för sent för oss på jorden. Men föreläsningen var bra och uppskattades av en publik stor nog att fylla lokalen.
När så få äger så mycket och så många så lite blir förstås konsumtionen lidande. Och dessutom felinriktad. Miljardären efterfrågar inte samma varor som trebarnsmamman. Inte kan de tappra hundratusen fullgöra en konsumtionsplikt i proportion till den hälft av tillgångarna de disponerar. Hur de än bär sig åt blir det pengar över. Inte heller kan de nio miljoner som delar på den andra hälften göra det. Deras pengar räcker inte.
Tillväxten (ständigt ökande produktion och konsumtion) befinner sig i akut konflikt med förutsättningarna för fortsatt liv. Just det problemet var inte aktuellt för Karl Marx. Men han insåg en del sakförhållanden som kan vara till nytta i sammanhanget. Till exempel att produktion är konsumtion, konsumtion av naturresurser och konsumtion av människor. Han kallar det konsumtiv produktion. Och den konsumtiva produktionen är orsaken till flertalet miljökollapser. Den konsumerar inte bara fattiga människor, olja, malm och trä utan också mänsklighetens framtid och livsbetingelser på jorden. Liberalismens ”osynliga hand” (priset som funktion av tillgång och efterfrågan) garanterar att exploateringen fortsätter. Ett exempel är torskfisket som kommer att vara lönsamt tills den sista torsken landats (läs mer i Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, Arbetarkulturs förlag 1970, alltihop, eller åtminstone från sidan 238 och framåt. Utomordentligt stimulerande text! Kunde man läsa den på 70-talet så kan man nu också.)
Andreas Malm, författare till boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu så kommer det att vara för sent, föreläste i söndags på Smålands nation. Han tillgrep också Marx i sin väl underbyggda plädering för tesen i bokens titel. Borgerlig vetenskap utgår från föreställningen att förändringar sker gradvis, sa han. Den menar att det också gäller processer som smältningen av de arktiska isarna. I själva verket har avsmältningen nu gått in i en många gånger snabbare fas än tidigare. Marx insåg att förändringar sker i form av språng, revolutioner, katastrofer, kollapser. Det uppstod en liten diskussion om denna motsättning mellan borgerlig och marxistisk vetenskap. Trycket i en ångpanna ökar ju gradvis (borgerligt) tills den exploderar (marxistiskt).
Andreas framförde övertygande belägg för att växthuseffekten sedan några år nått en explosiv nivå med rader av plötsligt kollapsande system (smältande inlandsisar i Arktis och Antarktis, stigande havsnivåer, varmare hav, våldsammare orkaner) och självgenererande allt snabbare irreversibla processer (tinande permafrost i Sibirien och Kanada med snabbt ökande utsläpp av växthusgaser som konsekvens, instrålning av solvärme i arktiska områden nu när strålningen inte längre reflekteras bort av isen).
Han menade en global massrörelse är nödvändig för att förhindra en nära förestående total katastrof. Miljökampen måste överordnas allt annat, klasskamp såväl som antiimperialism, eftersom den hotar hela vår existens. Däremot var han tydlig med att katastrofen drabbar de fattiga värst, vare sig man talar om individer eller länder. Han krävde ett totalt systemskifte med till exempel införande av globala tvingande ransoneringar (något som också Göran Rosenberg föreslagit i en DN-artikel)och förkastade insatser som sopsortering och liknande som ett individualistiskt opium för folket.
Dock var den katastrof han vältaligt och pedagogiskt målade mer poetisk än lösningarna. Själv tänkte han delta i en aktion för att stoppa trafiken på en malmögata en stund på måndagen. Regeringens politik att satsa på bilism och vägar i stället för järnvägar måste naturligtvis bekämpas. Detsamma gäller Lunds satsning på ett nytt köpcentrum i väster. Och mp:s förslag att förbjuda inrikesflyg i södra Sverige är värt att stöda.
Den nödvändiga massrörelsen förefaller emellertid avlägsen. Så det tycks tyvärr vara för sent för oss på jorden. Men föreläsningen var bra och uppskattades av en publik stor nog att fylla lokalen.
2007-12-21
Jullov
Nu tar VB och alla dess flitiga skribenter ett välförtjänt jullov.
Vi tänkte komma tillbaka med nya friska krafter den 18/1 2008.
Vi tänkte komma tillbaka med nya friska krafter den 18/1 2008.
God Jul & Gott Nytt 2008
Tomten
tror i alla fall VB på även i dessa tider då finansministern har rensvans,
näsa hade varit roligare, men man kan inte få allt.
Även om vissa symboler är någor obsoleta numera
så vill vi även i år önska alla våra läsare
en riktigt God Jul och inte minst ett Gott 2008
då Mannes klassiska tomte från 1978 fyller 30!
tror i alla fall VB på även i dessa tider då finansministern har rensvans,
näsa hade varit roligare, men man kan inte få allt.
Även om vissa symboler är någor obsoleta numera
så vill vi även i år önska alla våra läsare
en riktigt God Jul och inte minst ett Gott 2008
då Mannes klassiska tomte från 1978 fyller 30!
Kultur under helgerna
A Tribute To Led Zeppelin
KB lördag 29/12 kl. 22:00
Läs mer
Electronic Soundclash!
5 års jubileum för den årliga juldagsfesten Electronic Soundclash!
Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö, 25/12 kl. 23:00-03:00 Läs mer
Färden till Västern
På ett plan en verklig historia om buddhistmunken Xunagzangs pilgrimsfärd till Indien på 600-talet.
På ett annat plan en metaforisk saga om varje människas vandring mot växande och insikt om sig själv. En föreställning för alla generationer på Månteatern, Bredgatan 3, Lund, 31/12 - 24/2 Läs mer
Hans och Greta (Hansel and Gretel)
Satellitsändning av Metropolitanoperan på Spegeln, 1/1, kl. 19:00 Läs mer
Mellandagsswinget
Ribban 30/12, kl. 18:00 Läs mer
Nyårsfest med Night Beat!
KB måndag 31/12, 24:00-05:00
Läs mer
Papa Bue’s Viking Jazzband
1/1 i V Karaby Kyrka kl. 18:00 och 5/1 i Hässleholms Kulturhus, kl. 18:00 Läs mer
Pastell #4:
Familjen & Printer (DK) LIVE!
Jeriko, Spångatan 38, Malmö, 21 december kl. 22.00-03.00 Läs mer
Detta är exempel från Kulturcentralens digra utbud.
Just nu har man massor med arrangemang som du kan läsa mer om på http://kulturcentralen.nu/.
KB lördag 29/12 kl. 22:00Läs mer
Electronic Soundclash!
5 års jubileum för den årliga juldagsfesten Electronic Soundclash!
Inkonst, Bergsgatan 29, Malmö, 25/12 kl. 23:00-03:00 Läs mer
Färden till Västern
På ett plan en verklig historia om buddhistmunken Xunagzangs pilgrimsfärd till Indien på 600-talet.På ett annat plan en metaforisk saga om varje människas vandring mot växande och insikt om sig själv. En föreställning för alla generationer på Månteatern, Bredgatan 3, Lund, 31/12 - 24/2 Läs mer
Hans och Greta (Hansel and Gretel)
Satellitsändning av Metropolitanoperan på Spegeln, 1/1, kl. 19:00 Läs mer
Mellandagsswinget
Ribban 30/12, kl. 18:00 Läs mer
Nyårsfest med Night Beat!
KB måndag 31/12, 24:00-05:00
Läs mer
Papa Bue’s Viking Jazzband
1/1 i V Karaby Kyrka kl. 18:00 och 5/1 i Hässleholms Kulturhus, kl. 18:00 Läs mer
Pastell #4:
Familjen & Printer (DK) LIVE!
Jeriko, Spångatan 38, Malmö, 21 december kl. 22.00-03.00 Läs mer
Detta är exempel från Kulturcentralens digra utbud.
Just nu har man massor med arrangemang som du kan läsa mer om på http://kulturcentralen.nu/.
Etanoldebatten
De senaste veckorna har DN haft en serie artiklar om etanol som energikälla, där tidningen påvisar några av nackdelarna med att framställa etanol ur livsmedel i syfte att elda upp det i bilar.
Bilden är lånad från DN:s webb Några citat från artiklarna:
" Biodrivmedel gjord av livsmedel leder till katastrof, menar FN och en rad tunga forskare. Energin i vetet som krävs för att göra 50 liter etanol räcker för en genomsnittskvinna i 180 dagar. Så här mycket råvara går det åt för att tanka en miljöbil med etanol: 120 kilo vete. Det motsvarar 240 limpor bröd. Tar man sockerrör krävs det 560 kilo."
Efter vissa problem med räknandet så skriver DN:
" DEN KORREKTA UTRÄKNINGEN visar att vetet motsvarande en full tank etanol i Volvo V50 (50 liter) skulle kunna föda en kvinna 31-60 år med stillasittande arbete i hela 180 dagar. För en man i samma ålder och med samma arbetsförhållanden skulle vetet räcka som näring i 140 dagar."
Vi vill påminna om att Erik Kågström under våren gjorde en mycket grundlig och ambitiös genomgång av problemen med etanol som bränsle i artikelserie i sju delar.
Anbefalles till läsning eller omläsning för den som vill veta mer!
VB 070316 Stoppa etanolhysterin I
VB 070323 Etanol brev 2
VB 070330 Etanol brev 3
VB webbnummer 070406 Etanol brev 4
VB 070413 Etanol brev 5
VB 070525 Etanol brev 6
VB 070601 Etanol brev 7
Bilden är lånad från DN:s webb
" Biodrivmedel gjord av livsmedel leder till katastrof, menar FN och en rad tunga forskare. Energin i vetet som krävs för att göra 50 liter etanol räcker för en genomsnittskvinna i 180 dagar. Så här mycket råvara går det åt för att tanka en miljöbil med etanol: 120 kilo vete. Det motsvarar 240 limpor bröd. Tar man sockerrör krävs det 560 kilo."
Efter vissa problem med räknandet så skriver DN:
" DEN KORREKTA UTRÄKNINGEN visar att vetet motsvarande en full tank etanol i Volvo V50 (50 liter) skulle kunna föda en kvinna 31-60 år med stillasittande arbete i hela 180 dagar. För en man i samma ålder och med samma arbetsförhållanden skulle vetet räcka som näring i 140 dagar."
Vi vill påminna om att Erik Kågström under våren gjorde en mycket grundlig och ambitiös genomgång av problemen med etanol som bränsle i artikelserie i sju delar.
Anbefalles till läsning eller omläsning för den som vill veta mer!
VB 070316 Stoppa etanolhysterin I
VB 070323 Etanol brev 2
VB 070330 Etanol brev 3
VB webbnummer 070406 Etanol brev 4
VB 070413 Etanol brev 5
VB 070525 Etanol brev 6
VB 070601 Etanol brev 7
Om fyra spår på stambanan
av Ulf Nymark
I en kommentar till centerpartiets utspel om behovet av fyra järnvägsspår genom Lund C kritiserar Gunnar Sandin vänstern för att inte ha tagit upp frågan om att offra Armaturfabriken. Sandin har rätt i sin kritik. Vänstern – och med det menar jag här både Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Demokratisk Vänster – har fegat, liksom mp.
För min del har jag länge, när tillfälle givits, förespråkat att Lund ska ge upp det ohemula kravet på ett yttre godsspår. Jag har också, lite trögt och trevande på vägen, kommit till insikt om att den enda möjligheten att få fram ett fjärde spår till Lund är att riva Armaturfabriken. Naturligtvis vore det önskvärt om byggnaden kunde bevaras. Men i valet mellan bevarande och möjligheterna till en väl fungerande järnvägstrafik borde ändå ställningstagandet vara givet för alla som vill bidra till att hejda klimatkatastrofen.
Jag kommer att verka för att frågan tas upp till diskussion i Demokratisk Vänster i förhoppning om att partiet ska ställa sig bakom möjligheterna till fyra eller fler spår fram till Lund C, även till priset av Armaturfabrikens rivning. Och, återigen förhoppningsvis, kan den diskussionen och ställningstagandet sprida sig till övriga vänsterpartier i Lund.
För min del har jag länge, när tillfälle givits, förespråkat att Lund ska ge upp det ohemula kravet på ett yttre godsspår. Jag har också, lite trögt och trevande på vägen, kommit till insikt om att den enda möjligheten att få fram ett fjärde spår till Lund är att riva Armaturfabriken. Naturligtvis vore det önskvärt om byggnaden kunde bevaras. Men i valet mellan bevarande och möjligheterna till en väl fungerande järnvägstrafik borde ändå ställningstagandet vara givet för alla som vill bidra till att hejda klimatkatastrofen.
Jag kommer att verka för att frågan tas upp till diskussion i Demokratisk Vänster i förhoppning om att partiet ska ställa sig bakom möjligheterna till fyra eller fler spår fram till Lund C, även till priset av Armaturfabrikens rivning. Och, återigen förhoppningsvis, kan den diskussionen och ställningstagandet sprida sig till övriga vänsterpartier i Lund.
Drakens återkomst
av Nidhögg
Fel person vann!Tidningen Time skulle givetvis valt en annan president till ”Årets person”. Vem då? Fidel Alejandro Castro Ruz, Cubas president, förstås. Denne man i sina bästa år, frisk som en nötkärna och pigg som en mört, vill trots detta inte klamra sig fast vid makten, utan är beredd att träda tillbaka och lämna över till yngre krafter. Nämligen till sin lillebror, Raul, som med sina ynka 76 år på nacken nätt och jämt lämnat tonåren bakom sig.
Folkpartifraktioner
Från revolutionshjältar på Cuba till vardagshjältar i Lund. Folkpartisterna är nu delade i fler fraktioner än vanligt. Tidigare i höst trädde fp (r) – ”r” som i rehabilitering - fram för allmänheten. Den var en fraktion som anslöt sig till den lokale ordföranden Lars Hansson, som enligt egen utsago tillbringade kommunfullmäktigemöten i fikarummet, snackade lite och slumrade in då och då. Allt i rehabiliterande syfte. Lars Hansson fullmäktigearvode har därmed förvandlats till rehabiliteringsersättning. Å andra sidan kanske fullmäktiges ordförande, den habilt klubbsvingande Annika Annerby, kan debitera Försäkringskassan för rehabiliterande insatser från fullmäktiges sida?
Flåbusarna
En annan fraktion som efter en uppmärksammad händelse på ett av stadens torg nyligen formerats kring Jörgen Jörgensen går under beteckningen fp (f), ”f” som i flåbusarna. Ett problem som denna fraktion lär brottas(!) med är att ledarens vänsterkrok är utomordentligt klen.
Burlövssjukan
Tågtrafiken på stambanan mellan Malmö och Lund är åter på tapeten. I första hand handlar det nu om förlängningen av perrongerna vid Lund C, men också nödvändigheten av fyra spår genom Lund. Centern i Lund tycks ha blivit botad från den s k Burlövsjukan. Dvs den politiska sjukdom som gör att man blir döv och blind för koldioxidutsläpp, avgaser, partiklar och buller från bilar, men överreagerar för slammer från järnvägsspår och den begränsade miljöpåverkan som järnvägstrafiken i övrigt vållar. Vilken medicinering centern provat är en hemlighet, men det är bara att hoppas att de delar med sig av medicinen till sina regeringspartner i Lund.
Verkningslöst
Vänsterpartiet har lämnat in en motion om kommunal bostadsförmedling i Lund. I motionstexten säjer partiet självt att det är tämligen verkningslöst med en bostadsförmedling i dagsläget. Nej, förstås, man använder inte riktigt de orden. Men det är det vänsterpartisterna menar när de konstaterar att en bostadsförmedling i dagsläget inte blir ”riktigt effektiv”. En bostadsanvisningslag måste till. Undra på att stödet för denna motion från övriga rödgröna partier uteblev.
En olycksregel?
Åter om trafik. Statens Väg- och trafikforskningsinstitut, VTI, har utrett olycksrisker för fotgängare på övergångsställen. Institutet finner att det skett ”en ökning av antalet fotgängare som skadats i kollisionsolycka på obevakat övergångsställe som följd av den väjningsregel (det står så!) som infördes för fordonsförare”. Där får vi oss en rejäl tankeställare, alla vi som trott att det var fordonsförarnas bristande respekt för regeln som var orsaken till att fotgängare mejades ner på övergångsställena. I själva verket är det alltså regeln som sådan som är orsaken!
”Det är tyst i husen”
Slutligen: Tystnaden från maktens boningar vid Stortorget kring utbyggnaden av Mobilia till en biltrafikmagnet utan motstycke i Lund för alldeles osökt tankarna till inledningsraderna i den i dagarna högaktuella visan: ”Midnatt råder. Det är tyst i husen, alla sova, släckta äro ljusen …”
Muntert nynnande på denna visa drar draken tillfälligt bort från sin håla vid Yggdrasils rötter. Kosan styrs mot Jelling i jutens land, där jul skall drickas. Må vara att danernas kung numera blotar Vite Krist. Med de helstekta ollonsvinen och den timjankryddade blodkorv saknar motstycke i hela Midgård. Fröjdeligt jólablót tillönskas alla VB-läsare!
Allvarsord
av Lucifer och Grr
Lucifer: Ja, det är ju känt att folk som läser på nätet inte orkar med mer än en sida eller två, så vi får väl vara lite återhållsamma i år. Men jag vill ändå börja med en tung och allvarlig sak. För några månader sen sa du att du hade läst en bok som hade förändrat ditt liv, ord som från en skeptiker som dig väger rätt tungt. Jag har köpt två ex för att ge mina barn, men jag har inte läst den än. Kan du förtydliga dig en aning?
Grr: Det är förstås Andreas Malms ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Senast såg jag att nån jämförde honom med Harry Martinson, för känslan för de kosmiska sammanhangen och prognosen att människan gräver sin egen grav. Först blev jag egentligen upprymd: boken visade att vi som på 1970-talet förespråkade natur- och planhushållning hade rätt, och att det nu var dags att hämnas på dom som har tyckt annorlunda. Men sen sjönk Malms budskap in och jag blev sorgsen. Jag har ju varit utvecklingsoptimist och inte minst i våra VB-krönikor glatt mej åt kurvorna som går åt rätt håll: färre fattiga, fler barn som överlever och får gå i skolan etc. Och så ska nu det mesta gå åt helvete!
L: Jag kan bidra med referenser till ytterligare ett par texter som kan sänka julhumöret. Den ena är en lång artikel av Perry Anderson (i London Review of Books, finns på webben) om hur det är rent illusionsmakeri att låtsas som om Europa inom rimlig tid kan erbjuda ett politiskt eller militärt alternativ till USA. Den andra var en intervju med Robert Kagan, känd neokonservativ maktanalytiker, som påpekade att det amerikanska världsherraväldet var mer ohotat än någonsin, att svårigheterna i Irak var lappri i ett större sammanhang och att de båda stora amerikanska partierna stod för samma utrikespolitik och hade amerikanska folket med sig. Grundhållningen är att USA har en särskild mission i världen och därmed ett ansvar att ordna allt till det bästa, antingen andra länder vill det eller ej. Det finns alltså ingen speciell anledning att hoppas att en ny president i Vita huset skulle förbättra tillståndet i världen. Fast jag undrar ändå: kommer inte dollarkrisen att göra lite skillnad?
G: Det tror uppenbarligen en seriös VB-skribent som Erik Kågström. Men detta är ett problem av andra rangen, trots allt. Tillbaka till Andreas Malm: han har ett starkt engagemang för palestiniernas sak och har skrivit en bra bok om Gaza. Men nu säger han ungefär: vad spelar det för roll vem som härskar i Gaza om landremsan ändå ska översvämmas av Medelhavet? Det är ju detta som gör läget så hopplöst. Problemet är av sån magnitud att människor i allmänhet inte orkar ta till sej sanningen om det. Och det förvärras av att den individualism som dominerar hindrar dem från att gå samman och söka de politiska lösningar som behövs. Miljöpartiet har visserligen fått ett par tusen nya medlemmar sen valet, men vad hjälper det när opinionsmätningarna visar att de inte når ut till folk i allmänhet med budskapet?
L: Det finns så klart en tröghet i det här, det märker man på sig själv när man ska skärskåda sina rutiner. Tänk sen bara på Lund där sossar och moderater är positiva till att låta glasmästare Paulsson bygga en jättelik livsmedelshall ute på Mobilia. Den är det mest utpräglade exemplet på bilberoende verksamhet man kan tänka sig och det går alltså de båda partierna in i med öppna ögon. Räcker det inte med Novaeländet? Det ska bli intressant under våren att se om det uppstår en folkrörelse i Lund, säg jämförbar med striden om genombrottet på 60-talet, som stoppar dem. Vet inte partierna vad de gör eller är deras ledare dumma i huvudet?
G: Intressant att du formulerar det senare alternativet, det brukar inte anses passande i debatten. Men det finns förmodligen ett enkelt sätt att få socialdemokraterna att tänka om och därmed att stoppa projektet: att dv, mp och v förklarar att de i så fall inte är med på att bilda majoritet med s efter nästa val. Mp i Stockholm har ju ställt motsvarande ultimatum när det gäller motorvägsprojektet ”Förbifart Stockholm”
L: Jag vet inte hur verkningsfullt det skulle vara och kanske är alla rädda att bryta den påtagliga harmoni som annars råder på vänstersidan. Sossar som gäster på Kompol, mycket korridorsnack och kanske någon sorts samverkan första maj. Herregud, när Sydsvenskan skriver sitt inte alltför stora förstamajreportage behandlar de oss alla i samma text, men själva ska vi sitta där och tjyvhålla på våra egenheter. Jag har faktiskt följt med Lunds kommunalpolitik i höst, med blandade känslor. Ämnet ”Direkt skolpeng” har ägnats så där sex timmars fullmäktigetid vilket är sanslöst. Resultatet är också att det nu höjs röster för att förvandla fullmäktige till en effektiv beslutsapparat. Max fem minuters talartid (dock frivillig överenskommelse) och en voteringsmaskin. Jag som alltid har tyckt det har varit en särskild njutning att höra de pressade rösterna från sossar och folkpartister när de röstar mot sin övertygelse i voteringsuppropen.
G: Menar du att intresset hos ett par finsmakare på åhörarläktaren skulle få hindra ledamöterna från att komma hem en kvart tidigare?
L: Ja, faktiskt. Det handlar inte om våra njutningar utan om att få komma till tals, att saker kan bli utsagda. Tarcisio Bommarco från dåvarande vpk kunde måla upp demokratins ursprung i halvtimmeslånga anföranden på 80-talet så att alla borgare lämnade salen. Sådana tal kan man naturligtvis inte stå ut med i längden, men det är viktigt att de är möjliga, tycker jag. Men låt oss ta upp de skönare konsterna. Tycker du att Lund har kvalificerat sig ytterligare för kulturhuvudstadsåret 2013 i år? Något nytt spex eller så?
G: Jag säger som tidigare: om de lokala kulturbyråkraterna och -politikerna hade sinne för såna egenheter som studentkulturen med dess spex och karnevaler eller med den demonstrationskultur som i första hand vänstern har stått för skulle vi vara en starkare kandidat till utmärkelsen som EU:s kulturhuvudstad. Men eftersom Lundaborna är så skeptiska till projektet tycker jag att vi bör avstå. Synd, för senast har ju klimatkonferensen visat vilken progressiv kraft EU är. Fast egentligen: spexmakarna klagar över att studenterna numera kan så lite historia att det är hopplöst att försöka parodiera den, och att vänsterkulturen inte är vad den varit kan vi nog enas om. Sammanfattningsvis: det var bättre förr.
L: Det finns saker som var bättre förr, t.ex. studenternas matematikkunskaper. Inte heller är bibelkunnandet vad de har varit, jag har märkt det på min 16-åriga dotter som aldrig hade hört några klassiska bibelord typ ”hälleberget”. Å andra sidan vet hon väl ungefär vad DNA är och det visste aldrig vi och hon är en jävel på tjattsajterna. Och visst, kulturhuvudstadsåret kan vi vara utan, jag var i Åbo i höstas och jämfört med den stan kan vi packa ihop. Och borgarna vill väl i första hand sänka kommunalskatten? Vad gäller vänsterkulturen ska vi väl kämpa lite till. Själv ser jag fram mot firandet av fyrtioårsminnet av Båstad I, med insats av Röda Kapellet. Och Veckobladet lever, om än bara i cyberrymden.
G: Ordet ”hälleberget” kan vi ha och mista, men det är typiskt att personer som struntar i den kristna läran tjuvhåller på citatskatten och inte accepterar de nya och oftast riktigare översättningarna. Vad ska vi egentligen med obsoleta verbformer som i ”varde ljus”? Fast nu är det mörker som väntar, även efter vintersolståndet – läs till exempel den kloka Jane Jacobs sista bok eller den inte obegåvade Åke Stolts senaste krönika. Vi ska förstås försöka hålla masken och modet och skenet uppe, för att dra till med några slitna metaforer, men världshavet stiger. Obevekligt.
Grr: Det är förstås Andreas Malms ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent”. Senast såg jag att nån jämförde honom med Harry Martinson, för känslan för de kosmiska sammanhangen och prognosen att människan gräver sin egen grav. Först blev jag egentligen upprymd: boken visade att vi som på 1970-talet förespråkade natur- och planhushållning hade rätt, och att det nu var dags att hämnas på dom som har tyckt annorlunda. Men sen sjönk Malms budskap in och jag blev sorgsen. Jag har ju varit utvecklingsoptimist och inte minst i våra VB-krönikor glatt mej åt kurvorna som går åt rätt håll: färre fattiga, fler barn som överlever och får gå i skolan etc. Och så ska nu det mesta gå åt helvete!
L: Jag kan bidra med referenser till ytterligare ett par texter som kan sänka julhumöret. Den ena är en lång artikel av Perry Anderson (i London Review of Books, finns på webben) om hur det är rent illusionsmakeri att låtsas som om Europa inom rimlig tid kan erbjuda ett politiskt eller militärt alternativ till USA. Den andra var en intervju med Robert Kagan, känd neokonservativ maktanalytiker, som påpekade att det amerikanska världsherraväldet var mer ohotat än någonsin, att svårigheterna i Irak var lappri i ett större sammanhang och att de båda stora amerikanska partierna stod för samma utrikespolitik och hade amerikanska folket med sig. Grundhållningen är att USA har en särskild mission i världen och därmed ett ansvar att ordna allt till det bästa, antingen andra länder vill det eller ej. Det finns alltså ingen speciell anledning att hoppas att en ny president i Vita huset skulle förbättra tillståndet i världen. Fast jag undrar ändå: kommer inte dollarkrisen att göra lite skillnad?
G: Det tror uppenbarligen en seriös VB-skribent som Erik Kågström. Men detta är ett problem av andra rangen, trots allt. Tillbaka till Andreas Malm: han har ett starkt engagemang för palestiniernas sak och har skrivit en bra bok om Gaza. Men nu säger han ungefär: vad spelar det för roll vem som härskar i Gaza om landremsan ändå ska översvämmas av Medelhavet? Det är ju detta som gör läget så hopplöst. Problemet är av sån magnitud att människor i allmänhet inte orkar ta till sej sanningen om det. Och det förvärras av att den individualism som dominerar hindrar dem från att gå samman och söka de politiska lösningar som behövs. Miljöpartiet har visserligen fått ett par tusen nya medlemmar sen valet, men vad hjälper det när opinionsmätningarna visar att de inte når ut till folk i allmänhet med budskapet?
L: Det finns så klart en tröghet i det här, det märker man på sig själv när man ska skärskåda sina rutiner. Tänk sen bara på Lund där sossar och moderater är positiva till att låta glasmästare Paulsson bygga en jättelik livsmedelshall ute på Mobilia. Den är det mest utpräglade exemplet på bilberoende verksamhet man kan tänka sig och det går alltså de båda partierna in i med öppna ögon. Räcker det inte med Novaeländet? Det ska bli intressant under våren att se om det uppstår en folkrörelse i Lund, säg jämförbar med striden om genombrottet på 60-talet, som stoppar dem. Vet inte partierna vad de gör eller är deras ledare dumma i huvudet?
G: Intressant att du formulerar det senare alternativet, det brukar inte anses passande i debatten. Men det finns förmodligen ett enkelt sätt att få socialdemokraterna att tänka om och därmed att stoppa projektet: att dv, mp och v förklarar att de i så fall inte är med på att bilda majoritet med s efter nästa val. Mp i Stockholm har ju ställt motsvarande ultimatum när det gäller motorvägsprojektet ”Förbifart Stockholm”
L: Jag vet inte hur verkningsfullt det skulle vara och kanske är alla rädda att bryta den påtagliga harmoni som annars råder på vänstersidan. Sossar som gäster på Kompol, mycket korridorsnack och kanske någon sorts samverkan första maj. Herregud, när Sydsvenskan skriver sitt inte alltför stora förstamajreportage behandlar de oss alla i samma text, men själva ska vi sitta där och tjyvhålla på våra egenheter. Jag har faktiskt följt med Lunds kommunalpolitik i höst, med blandade känslor. Ämnet ”Direkt skolpeng” har ägnats så där sex timmars fullmäktigetid vilket är sanslöst. Resultatet är också att det nu höjs röster för att förvandla fullmäktige till en effektiv beslutsapparat. Max fem minuters talartid (dock frivillig överenskommelse) och en voteringsmaskin. Jag som alltid har tyckt det har varit en särskild njutning att höra de pressade rösterna från sossar och folkpartister när de röstar mot sin övertygelse i voteringsuppropen.
G: Menar du att intresset hos ett par finsmakare på åhörarläktaren skulle få hindra ledamöterna från att komma hem en kvart tidigare?
L: Ja, faktiskt. Det handlar inte om våra njutningar utan om att få komma till tals, att saker kan bli utsagda. Tarcisio Bommarco från dåvarande vpk kunde måla upp demokratins ursprung i halvtimmeslånga anföranden på 80-talet så att alla borgare lämnade salen. Sådana tal kan man naturligtvis inte stå ut med i längden, men det är viktigt att de är möjliga, tycker jag. Men låt oss ta upp de skönare konsterna. Tycker du att Lund har kvalificerat sig ytterligare för kulturhuvudstadsåret 2013 i år? Något nytt spex eller så?
G: Jag säger som tidigare: om de lokala kulturbyråkraterna och -politikerna hade sinne för såna egenheter som studentkulturen med dess spex och karnevaler eller med den demonstrationskultur som i första hand vänstern har stått för skulle vi vara en starkare kandidat till utmärkelsen som EU:s kulturhuvudstad. Men eftersom Lundaborna är så skeptiska till projektet tycker jag att vi bör avstå. Synd, för senast har ju klimatkonferensen visat vilken progressiv kraft EU är. Fast egentligen: spexmakarna klagar över att studenterna numera kan så lite historia att det är hopplöst att försöka parodiera den, och att vänsterkulturen inte är vad den varit kan vi nog enas om. Sammanfattningsvis: det var bättre förr.
L: Det finns saker som var bättre förr, t.ex. studenternas matematikkunskaper. Inte heller är bibelkunnandet vad de har varit, jag har märkt det på min 16-åriga dotter som aldrig hade hört några klassiska bibelord typ ”hälleberget”. Å andra sidan vet hon väl ungefär vad DNA är och det visste aldrig vi och hon är en jävel på tjattsajterna. Och visst, kulturhuvudstadsåret kan vi vara utan, jag var i Åbo i höstas och jämfört med den stan kan vi packa ihop. Och borgarna vill väl i första hand sänka kommunalskatten? Vad gäller vänsterkulturen ska vi väl kämpa lite till. Själv ser jag fram mot firandet av fyrtioårsminnet av Båstad I, med insats av Röda Kapellet. Och Veckobladet lever, om än bara i cyberrymden.
G: Ordet ”hälleberget” kan vi ha och mista, men det är typiskt att personer som struntar i den kristna läran tjuvhåller på citatskatten och inte accepterar de nya och oftast riktigare översättningarna. Vad ska vi egentligen med obsoleta verbformer som i ”varde ljus”? Fast nu är det mörker som väntar, även efter vintersolståndet – läs till exempel den kloka Jane Jacobs sista bok eller den inte obegåvade Åke Stolts senaste krönika. Vi ska förstås försöka hålla masken och modet och skenet uppe, för att dra till med några slitna metaforer, men världshavet stiger. Obevekligt.
En vänster på villovägar
av Jonas Olofsson
Omprövning kännetecknar det politiska landskapet i Sverige. Flera partier – allt från moderaterna till socialdemokraterna – försöker hitta svaren på morgondagens frågor. Omprövningen förutsätter naturligtvis en hel del självkritik. Moderaterna har t.ex. frångått sin tidigare syn på skattepolitiken och arbetsrätten. Socialdemokraterna diskuterar problemen i skolan och nya lösningar för att minska socialbidragsberoendet.
4 procent inom räckhåll
Ett parti som har all anledning att ägna sig åt omprövning är vänsterpartiet. Partiet har efter några politiskt och opinionsmässigt mycket framgångsrika år på 1990-talet åter parkerat vid ett väljarstöd på runt 5 procent. Det är inte helt osannolikt att partiet trillar ut ur riksdagen efter nästa val.
Problemen för vänsterpartiet är egentligen mycket större än vad opinionssiffrorna förtäljer. Den fråga partiledningen rimligen borde ställa sig är varför bara socialdemokraternas – och kanske också sverigedemokraternas – väljarstöd stärks av missnöjet med alliansens politik. Den borgerliga regeringen genomför ju förändringar inom arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen som rimligen borde underlätta en mobilisering av vänsterväljare.
Trots detta finns inte en tillstymmelse till självkritik hos Lars Ohly eller någon annan i partiledningen. Det enda som man tycks vara beredd att diskutera är partiets medieprofil. Kanske går det lite bättre framöver om Ohly och hans närmaste ler mera framför TV-kamerorna (!!?).
Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
Var är den marxistiska analysen?
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. Vänstern borde eftersträva en starkare etablering och reglering av välfärdspolitik på internationell nivå, t.ex. via EU, för att motverka en allt mer dominerande kapitalmakt. Istället präglas vänsterns syn på internationellt samarbete av självgod protektionism.
Vänsterpartiets ledarskap gör som strutsen, gräver ned huvudet i sanden och väljer att inte se. Problemet är bara att strutsar inte blir särskilt långlivade i politiken.
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket strakt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem? Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, dvs. allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för allt för många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna ”frihet”.
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
V lär av Svenskt Näringsliv?
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer – inte minst LO – som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringslivet vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism.
Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti – speciellt ett vänsterparti – har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda.
Den trista slutsatsen är att ledarskapet för vänsterpartiet i dag visar en politisk omdömeslöshet och intellektuell torftighet som är fullt jämförbar med den konservatism som präglade partiet under fullblodsstalinisten Hilding Hagbergs tid som ledare.
Jonas Olofsson
Tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli
4 procent inom räckhåll
Ett parti som har all anledning att ägna sig åt omprövning är vänsterpartiet. Partiet har efter några politiskt och opinionsmässigt mycket framgångsrika år på 1990-talet åter parkerat vid ett väljarstöd på runt 5 procent. Det är inte helt osannolikt att partiet trillar ut ur riksdagen efter nästa val.
Problemen för vänsterpartiet är egentligen mycket större än vad opinionssiffrorna förtäljer. Den fråga partiledningen rimligen borde ställa sig är varför bara socialdemokraternas – och kanske också sverigedemokraternas – väljarstöd stärks av missnöjet med alliansens politik. Den borgerliga regeringen genomför ju förändringar inom arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen som rimligen borde underlätta en mobilisering av vänsterväljare.
Trots detta finns inte en tillstymmelse till självkritik hos Lars Ohly eller någon annan i partiledningen. Det enda som man tycks vara beredd att diskutera är partiets medieprofil. Kanske går det lite bättre framöver om Ohly och hans närmaste ler mera framför TV-kamerorna (!!?).
Vänsterpartiets ledning ägnar sig i själva verket åt ett slags förnekelsestrategi. Partiet har tagit över socialdemokraternas gamla positioner. Alla detaljer i trygghetssystemen ska försvaras. Identifikationen med olika välfärdspolitiska redskap har gått så långt att man inte längre kan skilja mellan mål och medel. Medlen måste rimligen kunna omprövas när de inte längre tillgodoser målen.
Var är den marxistiska analysen?
I Sverige i dag pågår en omfattande utslagning och klassklyftorna växer. Marxister borde fråga sig hur förändringarna i den sociala strukturen i spåren av allt kortare och högre avkastningskrav i ekonomin kan pareras effektivare i framtiden. Men det gör inte v-ledningen. Vänstern borde eftersträva en starkare etablering och reglering av välfärdspolitik på internationell nivå, t.ex. via EU, för att motverka en allt mer dominerande kapitalmakt. Istället präglas vänsterns syn på internationellt samarbete av självgod protektionism.
Vänsterpartiets ledarskap gör som strutsen, gräver ned huvudet i sanden och väljer att inte se. Problemet är bara att strutsar inte blir särskilt långlivade i politiken.
Skolpolitiken illustrerar vänsterpartiets förnekelsestrategi. Lars Ohly och hans medarbetare i riksdagsgruppen har reagerat mycket strakt på den debatt som pågår om framtida förändringar i gymnasieskolans struktur. Men är inte utslagningen från gymnasieskolan och yrkesprogrammen ett problem? Faktum är ju att ungefär 40 procent av eleverna i gymnasieskolan inte uppnår målet för studierna, dvs. allmän högskolebehörighet. På yrkesprogrammen är det färre än hälften som uppnår målen. Bland pojkarna ligger andelen under 40 procent. Ofullbordad gymnasieutbildning leder som alla vet till stora etablerings- och försörjningsproblem.
Vänsterpartiet tycks mena att utbildningsmisslyckanden i huvudsak beror på individers funktionshinder när det i själva verket handlar om effekter av klasstillhörighet och socialt sorterande utbildningsinstitutioner. Är detta vänsterperspektiv? Då vet jag inte vad som är vänster längre.
Partiet hävdar att en förändring av yrkesprogrammen, som leder till att målet om allmän högskolebehörighet avvecklas, skulle innebära en kraftig frihetsinskränkning. Denna retorik klingar märkligt bekant. Liberaler har i alla tider talat om en valfrihet som för allt för många bara betyder frihet att misslyckas. Det är arbetarklassens barn som får betala priset för denna ”frihet”.
Visst har vänsterpartiet rätt i att det växande antalet friskolor utgör ett stort problem. Men huvudproblemet är programgymnasiets fullständiga haveri. Vänstern borde ställa krav på ordentliga yrkesutbildningar och bättre villkor för vuxenstudier. Generösare studiebidrag och lön under utbildningstiden för yrkesutbildningselever är viktiga steg på vägen för att minimera utslagningen och samtidigt skapa en avancerad yrkesutbildning. Yrkes- och klasstoltheten måste återställas!
V lär av Svenskt Näringsliv?
Det är intressant att konstatera att vänsterpartiet enbart har en källa att anföra till stöd för sitt resonemang om dagens programgymnasium. Stödet för argumentationen hämtas från Svenskt Näringsliv. Man nämner inget om alla de branschorganisationer och fackliga organisationer – inte minst LO – som nu engagerar sig för en mer kvalificerad yrkesutbildning inom gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Hur ska man då förklara Svenskt Näringslivs svaga intresse för yrkesutbildningen? Svenskt Näringslivet vill ha en mer segmenterad arbetsmarknad. En växande grupp ska fylla funktionen som lågt avlönad arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Dagens gymnasieskola bidrar över förväntan till denna utveckling.
Vänsterns linje borde vara den rakt motsatta: kvalificerad yrkesutbildning och möjligheter till omskolning senare i livet. Det är en produktivitets- och jämlikhetsstrategi som motverkar trender mot ökade löneklyftor och lägre skattetryck i ett Sverige som är under press av en allt mer otyglad global kapitalism.
Men viktigast av allt: politik kan inte utvecklas utan en vilja att förstå samtiden. Ett parti – speciellt ett vänsterparti – har förlorat sitt existensberättigande när ledarskapets interna positioner tycks viktigare än försvaret av de sociala intressen man förväntas företräda.
Den trista slutsatsen är att ledarskapet för vänsterpartiet i dag visar en politisk omdömeslöshet och intellektuell torftighet som är fullt jämförbar med den konservatism som präglade partiet under fullblodsstalinisten Hilding Hagbergs tid som ledare.
Jonas Olofsson
Tidigare ekonom vid vänsterns riksdagskansli
Så slår direkt skolpeng
av Gunnar Stensson
Vid fullmäktiges novembermöte påstod de borgerliga partierna att deras nedskärningar på skolområdet skulle kompenseras genom att skolpengen gick direkt till skolorna i stället för via kanslier och skolnämnder. Efter kritik från tjänstemännen höjde de på sittande möte skolanslaget med ett godtyckligt antal miljoner (8 – såvitt jag minns).
För hundrade gången ältade Tove Klette och Mats Helmfrid sin skolideologi. Skolorna (eller professionen - ett ord som de gärna använder för att ställa sig in hos lärarna) får frihet (men långt ifrån alltid resurser) att utan inblandning från nämnder och kanslier utforma skolverksamheten.
De talade mindre om att direkt skolpeng ökar konkurrensen. Den tvingar skolorna att tävla, kanske främst genom att sätta inflatoriskt höga betyg, eftersom en elev inte längre är en elev utan en penningsumma (se illustration nedan).
På rektorsexpeditionerna räknar man frenetiskt för att se vilka effekterna av direkt skolpeng blir för den egna skolan.
Prokrustesbädd.
Prokrustes var en grekisk skurk som ville anpassa alla han hade makt över till samma längd. Han spände fast dem i en specialsäng. Om de var för långa högg han av dem benen. Om de var för korta tänjde han ut dem.
På samma sätt förhåller det sig med skolpengen. Huvudproblemet är naturligtvis att den mekaniserar resurstilldelningen till elev och skola utan hänsyn till vare sig att eleverna är olika och har olika behov eller att skolorna är olika både beträffande elevsammansättning och antal elever.
En stor grundskola som Tunaskolan med ett fulltaligt elevunderlag från väletablerade akademikerfamiljer klarar förstås undervisningen alldeles utmärkt i klasser med 30 elever gånger skolpengen.
En liten skola där klasserna inte är fulltaliga råkar i finansiella svårigheter.
En skola med ett stort antal elever födda utanför Sverige förlorar de resurser som krävs för att ta hand om barnen med speciella behov (vilket samtidigt innebär att barnen utan speciella behov får för små resurser för sin undervisning).
Politikerna jublar förstås över mekaniken som befriar dem från svåra avvägningar. Samtidigt blundar de krampaktigt för att slippa se de skador som den själsdöda mekaniken orsakar. Sträck dem som är korta och stympa dem som är långa!
Exemplet Klostergårdsskolan
I en välskriven insändare 17/ 12 protesterade föräldrarepresentanterna i Klostergårdsskolan mot nedskärningens konsekvenser: främst att fem heltidstjänster försvinner från skolan.
Klostergårdsskolan är en 1 till 6-skola med 190 elever. Skolpengen för de yngre barnen är cirka 50 000 kronor och för de äldre 52 000 kronor. Hur slår då denna enhetliga tilldelning på cirka 50 000 kronor per elev?
På Klostergårdsskolan skärs år 2008 två miljoner bort från en budget som totalt omsluter 15 miljoner.
Hälften av eleverna i Klostergårdsskolan är barn födda utanför norden. Det är i första hand de som drabbas. Hittills har skolan fått ett tillskott på 800 000 kronor per år i så kallade Svenska A-pengar. De pengarna finansierade två lärare som stöttade de 80 elever som inte har svenska som modersmål.
Dessutom försvinner två specialpedagoger som arbetade med 29 elever med speciella behov av stöd för inlärning.
De fyra tjänsterna (läs lärarna) ryms inte i den nya budgeten. I stället måste verksamheten ingå i den vanliga klassundervisningen. Det försämrar för samtliga barn. Men framför allt slår det mot barnen med de största behoven. Totalt ska fem tjänster bort, som föräldrarepresentanterna påpekade.
Ett sista dråpslag
Situationen förvärrades genom beslutet den 13 december att skolorna själva ska ansvara för simundervisningen i stället för att den ska vara gratis.
Var hittar Klostergårdsskolan pengar till den extra kostnaden? Ännu ett beslut som går ut över barnen och kan leda till katastrofer som den som för något decennium sedan drabbade en skola i Landskrona.
Troligen drabbas övriga grundskolor i Lund på liknande sätt. Vi uppmanar föräldrarepresentanterna att kräva att få se skolornas konsekvensbeskrivningar och dra slutsatserna av dem.
Det behövs en orkanstark föräldraopinion för att stoppa en politik som annars kommer att skada en hel skolgeneration.
För hundrade gången ältade Tove Klette och Mats Helmfrid sin skolideologi. Skolorna (eller professionen - ett ord som de gärna använder för att ställa sig in hos lärarna) får frihet (men långt ifrån alltid resurser) att utan inblandning från nämnder och kanslier utforma skolverksamheten.
De talade mindre om att direkt skolpeng ökar konkurrensen. Den tvingar skolorna att tävla, kanske främst genom att sätta inflatoriskt höga betyg, eftersom en elev inte längre är en elev utan en penningsumma (se illustration nedan).
På rektorsexpeditionerna räknar man frenetiskt för att se vilka effekterna av direkt skolpeng blir för den egna skolan.
Prokrustesbädd.
Prokrustes var en grekisk skurk som ville anpassa alla han hade makt över till samma längd. Han spände fast dem i en specialsäng. Om de var för långa högg han av dem benen. Om de var för korta tänjde han ut dem.
På samma sätt förhåller det sig med skolpengen. Huvudproblemet är naturligtvis att den mekaniserar resurstilldelningen till elev och skola utan hänsyn till vare sig att eleverna är olika och har olika behov eller att skolorna är olika både beträffande elevsammansättning och antal elever.
En stor grundskola som Tunaskolan med ett fulltaligt elevunderlag från väletablerade akademikerfamiljer klarar förstås undervisningen alldeles utmärkt i klasser med 30 elever gånger skolpengen.
En liten skola där klasserna inte är fulltaliga råkar i finansiella svårigheter.
En skola med ett stort antal elever födda utanför Sverige förlorar de resurser som krävs för att ta hand om barnen med speciella behov (vilket samtidigt innebär att barnen utan speciella behov får för små resurser för sin undervisning).
Politikerna jublar förstås över mekaniken som befriar dem från svåra avvägningar. Samtidigt blundar de krampaktigt för att slippa se de skador som den själsdöda mekaniken orsakar. Sträck dem som är korta och stympa dem som är långa!
Exemplet Klostergårdsskolan
I en välskriven insändare 17/ 12 protesterade föräldrarepresentanterna i Klostergårdsskolan mot nedskärningens konsekvenser: främst att fem heltidstjänster försvinner från skolan.
Klostergårdsskolan är en 1 till 6-skola med 190 elever. Skolpengen för de yngre barnen är cirka 50 000 kronor och för de äldre 52 000 kronor. Hur slår då denna enhetliga tilldelning på cirka 50 000 kronor per elev?
På Klostergårdsskolan skärs år 2008 två miljoner bort från en budget som totalt omsluter 15 miljoner.
Hälften av eleverna i Klostergårdsskolan är barn födda utanför norden. Det är i första hand de som drabbas. Hittills har skolan fått ett tillskott på 800 000 kronor per år i så kallade Svenska A-pengar. De pengarna finansierade två lärare som stöttade de 80 elever som inte har svenska som modersmål.
Dessutom försvinner två specialpedagoger som arbetade med 29 elever med speciella behov av stöd för inlärning.
De fyra tjänsterna (läs lärarna) ryms inte i den nya budgeten. I stället måste verksamheten ingå i den vanliga klassundervisningen. Det försämrar för samtliga barn. Men framför allt slår det mot barnen med de största behoven. Totalt ska fem tjänster bort, som föräldrarepresentanterna påpekade.
Ett sista dråpslag
Situationen förvärrades genom beslutet den 13 december att skolorna själva ska ansvara för simundervisningen i stället för att den ska vara gratis.
Var hittar Klostergårdsskolan pengar till den extra kostnaden? Ännu ett beslut som går ut över barnen och kan leda till katastrofer som den som för något decennium sedan drabbade en skola i Landskrona.
Troligen drabbas övriga grundskolor i Lund på liknande sätt. Vi uppmanar föräldrarepresentanterna att kräva att få se skolornas konsekvensbeskrivningar och dra slutsatserna av dem.
Det behövs en orkanstark föräldraopinion för att stoppa en politik som annars kommer att skada en hel skolgeneration.
Den nya grundskoleklassen:
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
50 000 50 000 50 000 50 000 50 000 50 000
”Är du lönsam lille vän?”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)