Dags för nya tag

Den 20 augusti är det nog höst tänkte vi i redaktionen i juni när vi bestämde att det var dags att sätta igång utgivningen igen efter sommaren. En blick ut genom fönstret visar en strålande sommarhimmel! Höst är det inte, men precis som skolorna så startar Veckobladet sin hösttermin i alla fall.
Eftersom VB:s specialområde är politiken kan man konstatera att det varit en ganska lugn sommar, i alla fall i Sverige. EU-borgfred råder i riket, i alla fall på sommaren. I världen och kommunen råder det varken borg- eller någon annan typ av fred så visst finns det ting att fundera över och kommentera.
Det som jag funderat över den senaste veckan är striden i Lund om det romska fritidset Romano Trajo. Det som för fem år sedan fick pris som en viktig integrationsfaktor är idag ett exempel på segregation. Har verkligen förhållandena för romerna i Lund ändrats så drastisk på bara fem år? Var ett eget fritids segregation i st f integration även för fem år sedan? Jag vet inte, jag har lusläst Sydsvenskan i ämnet men vet fortfarande inte. Det handlar i reportagen ofta mer om huruvida det är rätt att protestera mot beslut man ogillar än om sakfrågan. Det är en lättare fråga, klart man skall protestera mot det man tycker är fel! Trots detta så måste jag bekänna att jag inte begriper mig på alla ”reclaimare”, men det är en annan historia,
Om det råder EU-borgfred i Sverige så rullar världens konflikter på och som det skrivs på andra ställen i veckans nummer så skördar krigen obarmhärtigt sina offer. Men på ett annat plan så känns det som om det råder någon sorts Obama-borgfred i världen. Tonen i världssamtalen är lugnare än tidigare och debatterna är inte fullt så svartvita. Det känns som om världen fortfarande väntar på ett riktigt tydligt tecken på vart Obama är på väg.

Ett ämne som det skrevs om i VB under våren och som det finns anledning att återkomma till.
Hoppas ni alla, både läsare och skribenter haft en bra och avkopplande sommar för nu brakar hösten igång även om både vi människor och vädret kämpar emot.

Mary-Anne Börje

Mary-Anne Börje, Borrby dog den 1 augusti 80 år gammal.
Hon var aktiv i VPK i Simrishamn och var under många år ombudsman för Vänsterpartiet Skåne.
Hon var en trogen Veckobladsläsare på sin tid och det finns många vänsterpartister kvar som minns henne.

Hur många gånger stod Mary-Anne Börje med sjöns fräsande vågor i ryggen, för på Österlen heter det inte hav utan sjö!, och höll tal emot världens orättvisor? Första majdagar, Miljödagar, Fredsdagar, Hiroshimadagar, Kärnkraftsdagar. Det krävs mod och en viss besatthet att våga ställa sej på hamnkajen och bli granskad av bönder, fiskare och sommargäster. Att inte ge sej. Att stå i fullmäktige och vara en klar minoritet och ändå återigen våga säga sin mening och få ovänner.
Och Mary-Anne var allt annat än bokstavstrogen, tvärtom såg hon tidigt hur karriärism och oportunism kunde smyga sig in i parti och minut. Även bland partivänner. Och hon såg hur kulturen var satt på undantag och ordnade så att t ex Ernbergs läders historia inte glömdes i det nya biblioteket: åtminstone en av fabrikens fasader lämnades kvar...
Hon gjorde intervjuer med läderfabrikens arbetare om slitet och nerskitningen av miljön som publicerades i tidningen "Simrishamns Dagblad, utkommer en gång i månaden". Startat, skrivet och drivet av Mary-Anne. Ett givet ekonomiskt förlustföretag - men en vinst i kunskap.
"Ganska sa daligt!" blev en devis över Skanskas rikemansmarina i Simrishamn istället för en utökad fiskehamn. Skanska som även tagit bort bokstävernas prickar för att bli multinationella.
Eller när det unika arboretet i Stenshuvud skulle huggas ner för att ge plats åt Naturreservatet där enbart svenska växter skulle få finnas. Då blev rubriken på löpet INVANDRARE MASAKRERAS PÅ STENSHUVUD! Och miljöministern ändrade sig. Kamp lönar sig som man sa. Eller när Simrishamns Lasarett skulle läggas ner skrev hon ett tidningsnummer om medicinens och läkekonstens historia som mothugg. Det gäller att inte ge sig.
Allt detta funderade hon på vid sin vävstol där hon lät skytteln gå. Bonader med inspiration från de gamla skånska vävarna på museet. Eller från naturen.
En donerade hon till kapellet i Borrby. På det viset finns hon kvar bland oss, inte bara i minnet. Med vävstolens hjärtslag.
I uppmaningen: säj din mening, ta reda på orsak, bakgrund och historia, ge dej inte! Låt skytteln gå!
Lars Westman

Varje dag dödas sex civila afghaner av Anders Davidson

Natos nye generalsekreterare vill vinna afghanernas hjärtan, men Nato har sedan årsskiftet dödat 200 civila vid 40 bombangrepp. Första halvåret har 1013 civila dödats. Samma period förra året var antalet 818, medan det första halvåret af 2007 dödades 684 civila. Nära 60 procent tillskrivs talibanerna och andra motståndsgrupper, resten de utländska styrkorna eller den afghanska polisen och militären.
– Nato är en stark militärallians och vi behöver en stark militär insats i Afghanistan, sade Anders Fogh Rasmussen på sitt första pressmöte som Nato-chef, och framhöll att Afghanistan är Natos viktigaste uppgift.

Nolltillväxtekonomi av Erik Kågström

Hösten 2008 försökte jag starta en debatt i Veckobladet om en alternativ ekonomi som inte skulle vara beroende av ständig tillväxt utan fungera även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Gunnar Stensson varnade mig för att försöka mig på några utopiska experiment som var dömda att misslyckas. Emellertid anser jag fortfarande liksom Björn Forsberg (”Tillväxtens sista dagar”) och många andra att klimathotet bara kan avvärjas om den materiella tillväxten i världen på något sätt hejdas. Sådana tankar har fått stöd från brittiskt håll. ”Prosperity without growth” heter en rapport som tidigare i år getts ut av UK Sustainable Development Commission (SDC). Författaren, professor Tim Jackson, är ekonomisk kommissionär vid SDC. Jackson anser att han presenterat en modell för en ekonomi som inte kräver materiell tillväxt men ändå möjliggör en stabil ekonomisk utveckling utan de kriser som kännetecknar den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Jag kommer att kommentera rapporten i kommande nummer av Veckobladet. Veckobladets läsare rekommenderas att själva läsa den här. Bara 136 sidor.

Tillbaka till livet av Lucifer

Så är det dags igen. Den politiska maskinen drar igång igen liksom de andra maskinerna: skolan, universitetet. Andra maskiner har aldrig stått stilla: sjukvården, kommunikationerna, pressarna på Alfa-Laval. I Lund har man knappt sett en ung människa på månader och så plötsligt, på torsdagen, är hela centrum fyllt av ungdomar på väg från eller till gymnasierna. Själv brukar jag varje år så här dags tänka: OK, livet har sina sidor och tiderna är inte de bästa, men en sak kan jag i alla fall vara glad över och det är att jag slipper gå i skolan.

En kampanj
Men åter till politiken. Från Lund finns inte mycket att berätta och på riksplanet tog det väl slut med Almedalsveckan efter midsommar. Dvs. jag har tagit intryck av en sak: kampanjen mot Carin Jämtin.
Det förhåller sig så att skolor världen över finansieras och ägs på olika sätt. Det kan vara stiftelser, det kan vara kooperativ, det kan vara kyrkor och andliga rörelser. Vanligast är väl att skolor ägs av det allmänna, men visst, många är som det heter ”fria”. Men vad som såvitt jag vet aldrig förekommer är att de ägs och drivs av vinstgivande bolag. Dvs. det finns ett land där det förekommer, nämligen Sverige. I Sverige är det också så att varje skola får betalt av staten för varje elev. Det innebär att skolor kan göras till mycket inbringande verksamheter: man kasserar in skolpengen för eleverna och så sparar man in på allt vad som går att spara på och så får man ett bra netto. Ja, har man flera skolor blir det större netto och i skolbranschen pågår en ständig koncentration i allt större företag. Det finns nu riktiga skolkoncerner. Tillstånd att öppna friskola är närmast att se som en licens att få trycka pengar.
Inför den socialdemokratiska kongressen skrev Jämtin i somras en artikel där hon ifrågasatte det rimliga i detta system och passade på att samtidigt kritisera samma system i sjukvården. Hon sa saker som varje tänkande människa måste känna inför vad som pågår. Resultatet blev att den samlade svenska pressen med sina främsta opinionsbildare i spetsen kastade sig över henne och hennes förslag. Hon var inte vatten värd. Jag skriver den samlade pressen därför att de få icke-borgerliga som ännu finns kvar drunknar i mängden. För mig var det här ytterligare en påminnelse om hur illa vänstern ligger till vad gäller media och opinionsbildning. Hur ska det vara möjligt att stå upp mot denna massiva vägg av makt och pengar? Jag bävar inför valrörelsen.

Det danska frisinnet
I Danmark spetsar det till sig allt mer i den s.k. kulturkampen. Nu ska Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk Folkeparti och en av Nordens skickligaste politiker ta plats i Statens konstråd, de som ger pengar till konstnärer. Och hon gillar minsann inte obegripliga tavlor och installationer utan bara riktiga konstmålningar. Det kommer att bli spännande. Dessutom är hon nu inte längre nöjd med att bara bestämma allt möjligt utan börjar få lust att själv sitta i regeringen. Kulturminister skulle hon kunna tänka sig.
Och dansk politik bara rullar på högerut. Flyktingar sparkas ut och vissa muslimska klädesplagg ska förbjudas enligt flera partiers önskan. SF, vänsterpartiets systerparti ställer upp för kriget i Afghanistan och accepterar Nato, allt i syfte att bli så regeringsfähiga som möjligt. Jag begriper mig inte på Danmark.
Jag får ta till en av min ungdoms idoler, Klaus Rifbjerg som på frågan vad kultur är svarade så här:
»Kultur er ikke en sutteklud eller et gipsbind til afstivning af daskende lemmer. Kultur er benzin og ild i røven, en evne til ikke at kunne sidde stille, men hele tiden flytte sig, at finde takten ikke i det taktfaste, men i den store ubestemmelige rytmik, der er vores fælles vilkår«.
Ni hängde väl med i danskan?

Marknadsläget
Men allt är inte politik. Jag har ju alltid sett det som angeläget att följa läget i folksjälen och i nationens ekonomiska och sociala kärna och brukar för den sakens skull årligen bege mig till Sjöbo marknad.
Jag tyckte nog det var lite mer dämpat i år, aningen mattare kommers, lite tröttare demonstrationer av torktrasor och rivjärn. Jo, den ekonomiska krisen berör förstås även Färs härad. Priserna låg dock fast, ingen deflation här inte. Jag köpte ett par standard svarta trätofflor för 100.- och det är väl ändå ett hyggligt pris.
Jag hade förväntat mig ett stort utbud av spikmattor, men såg inte en enda. Foppatofflor däremot gick för realisationspriser. Att vi närmar oss kontinenten och kontinentala vanor visas av att det fanns inte mindre än fyra baristas med fullt kvalificerade espressomaskiner. Man kunde lika gärna ha varit i Norditalien.
Slutligen undrar ni hur var då läget på genusfronten? Hur var årets T-shirttexter? Tja, blandad skörd får man säga. Först en halvklassiker i machobranschen: ” Riktiga karlar luktar diesel”. Inte dåligt alls, men man tycker sig ha hört den förut. Sen har ju läget förändrats genom att det numera finns inte bara T-shirts med text utan också kalsonger. Jag skulle vilja karakterisera de texterna som onämnbara. Vi får i stället avsluta med en T-shirt som jag tycker är så där lagom vulgär och pubertetsmässig att den skulle kunna platsa i Toddybladet: ”Jag är inte gynekolog men jag tar gärna en titt”.

Hotad tryckfrihet av Gunnar Stensson

En utländsk regering vänder sig till den svenska regeringen för att uttrycka missnöje med en kritisk artikel i en svensk tidning. En svensk ambassadör, Elisabeth Borslin Bonnier, ber undfallande om ursäkt å Sveriges vägnar. Artikeln är ”chockerande och motbjudande”.
Det är som på 40-talet. Men framåt 1945 blev den svenska regeringen kaxigare och svarade den dåvarande utländska regeringen att det råder tryckfrihet i Sverige. Eftersom tryckfriheten är skyddad i grundlagen kan regeringen inte ingripa.
Samma svar gav statsminister Erlander Chrustjov när han ville stoppa antisovjetisk kritik i samband med ett besök i Sverige. Det krävdes kanske ett visst moraliskt mod då.
Den här gången handlar det om staten Israel som försöker tysta kritiken och om en svensk ambassadör som ber om ursäkt å Sveriges vägnar.
”Regeringen bör omgående ta avstånd från den svenska ambassadörens yttrande och tydligt markera för den israeliska regeringen att yttrandefriheten i Sverige även innefattar Aftonbladet,” skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen den 20.9.

Extremisten och liberalen
Sydsvenskans Mats Skogkär kallar Aftonbladet ”Antisemitbladet”. Henrik Bredberg gläder sig åt att ledaren blivit ”internationellt uppmärksammad”. Det skulle han kanske inte ha gjort. En backlash lär vara ofrånkomlig.
I sin iver att inte stöta sig med Skogkär kallar han den kritiserade artikeln ”Boströms alster ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods.”
Men sen får han kalla fötter. ”Den israeliska regeringen talar om en artikel ”som skämmer ut svensk demokrati och hela den svenska pressen”, skriver han. ”Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald.”
Ännu konstigare finner han kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör Elisabeth Borslin Bonnier. Det är inte regeringens uppgift att via sin ambassadör recensera publiceringsbeslut i en självständig presskår.

Två skilda historier
Vad står det då i den text som fått så många att fullständigt tappa allt sans och vett?
Två var för sig sanna, upprörande historier refereras:
New York Times skrev nyligen en artikel om organhandel i Brooklyn. Några rabbiner var gripna, fallet var väl dokumenterat, organen såldes av fattiga israeler och såldes med vinst i New York. Donald Boström refererade liksom alla media New York Times historia.
Men dessutom refererade han sitt eget reportage om en händelse i Kalkilya-området på Västbanken 1992 ur fotoboken Inshallah, som publicerades 2001. I boken medarbetar några av de främsta kännarna av konflikten Israel-Palestina som Cordelia Edvardsson, Per Gharton, Thomas Hammarberg och många andra.
I reportaget beskrivs hur en israelisk specialstyrka dödar den unge palestiniern Bilal Ghanan, för kroppen till Israel för obduktion och sedan kör den tillbaka till familjen. Då är den uppskuren och sedan igensydd, vilket bestyrks av ett otäckt foto av den döda kroppen (s. 166 i pocketupplagan).
Reportaget är alltså 17 år gammalt. Ingen har försökt vederlägga det. Bilals familj tror att obducenterna har stulit organen ur Bilals kropp. Det är inte bevisat, men det är vad de tror.

Misstaget skadar den palestinska saken
Donald Boström gör det stora misstaget att kombinera två vitt skilda episoder, den nyligen bevisade organhandeln i New York (som har pågått i flera år) och Bilals död 1992 och återlämnandet av hans uppskurna och igensydda kropp, en tragisk situation som kunde ha haft sin plats i de grekiska tragedierna.
Misstaget har gjort det möjligt för den israeliska regeringen och dess anhängare att dölja och förneka båda tragedierna i ett moln av indignation och anklagelser för antisemitism. Donald Boström är ingen antisemit och inte Åsa Linderborg heller. De har genom sitt misstag skadat den palestinska saken. Samtidigt har de avslöjat ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.

Tankar om ekonomi av Erik Kågström

Åtskilliga ekonomiska auktoriteter hävdar att obalansen i världsekonomin och den nuvarande ekonomiska krisen beror på för låg efterfrågan på världsmarknaderna (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Steven Roach vid Morgan Stanley, George Soros och i Sverige Robert Weil i P1 på trettondagen). Bristen på efterfrågan beror på att inkomst och förmögenhet på individnivå omfördelats från fattiga till rika under loppet av de senaste trettio åren. Globaliseringens avregleringar av valutarörelser över gränserna och av finansinstitutens verksamhet har lett till en låglönekonkurrens, som hållit tillbaka löneökningar, och till en lågskattekonkurrens mellan nationalstaterna som minskat utrymmet för finansiering av offentliga tjänster och transfereringar.

Löneandelarna av förädlingsvärdena i de industrialiserade ländernas ekonomier har minskat och i USA, EU-15 och Japan konvergerat till omkring 65 %. Enligt OECD är i dag arbetskraftens andel av världens BNP lika låg som på 1930-talet. Rapporter från de internationella fackliga organisationerna ILO och ITUC bekräftar minskningen i löneandelarna. ITUC:s generalsekreterare Guy Ryder säger att den urholkning av köpkraft som den ökande ojämlikheten för med sig inte bara är orättvis, den är också mycket allvarlig för det ekonomiska systemets stabilitet.

Själv blev jag uppmärksammad på sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet, minskad efterfrågan och ekonomisk obalans i världen när jag för fyra år sedan läste den franske demografen m m Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet”. Todd är ganska yvig i sina spekulationer om orsakssamband i olika sammanhang men när det gäller effekten av minskad global efterfrågan på världsekonomin blev jag övertygad om att han hade rätt, liksom när han förutsade en kommande global depression till följd av obalanserna i världsekonomin. Jag har sedan på våra tidningars ekonomisidor och på nätet försökt följa vad som händer i världens ekonomi och hur det kan relateras till ett konstant efterfrågegap och de kompenserande krediter som måste ges för att köpkraften skall möjliggöra ekonomisk tillväxt.

Den kapitalistiska marknadsekonomin kännetecknas av konjunkturcykler – korta på 4-8 år och långa s.k. Konatieffs cykler som sträcker sig över decennier. De förklaringar till cyklernas uppkomst som man får på våra tidningars ekonomisidor är inte särskilt upplysande. ”Ett uttryck för ekonomins dynamik”. ”Vi är nu inne i en klassisk överproduktionskris”. ”Varje kris, hur otäck den än är, innebär ett stålbad som rensar bort överdrifter och felinvesteringar” – Schumpeter´s ”creative destruction”.

Jag kan tänka mig en annan beskrivning av konjunkturcyklerna:
* det kan vara så att den skapande förstörelsen pågår under hela konjunkturcykeln med viss ökning av utslagningar vid konjunkturnedgång. Men etablerade företag klarar sig bättre i kriser än nykomlingar.
* det kan vara så att det föreligger överproduktion (och därmed ett efterfrågegap) under hela konjunkturcykeln i den meningen att det samlade värdet av det som vid en viss tidpunkt saluförs och säljs i en ekonomi är större än det samlade värdet av de löner och andra ersättningar som vid samma tid utbetalas och som utgör grunden för efterfrågan på den marknaden. Att ekonomin ändå kan frodas och växa beror på att konsumenterna med avbetalningar och andra former av kredit köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden.

Efterfrågegapet kan också fyllas av statliga satsningar som finansieras med budgetunderskott och tillgrips framför allt när en konjunkturnedgång skall fås att vända. Omfattningen av sparandet i hushållen i en ekonomi påverkar också efterfrågan och konsumtion och därmed bytesbalansen. Ändringar i styrkan på ett lands valuta påverkar också köpkraften. För att skydda sina valutor mot attacker har tillväxtländerna byggt upp valutareserver vilket också minskar efterfrågan.

Många, privatpersoner såväl som företagare, får inte de inkomster de räknat med och efterhand ackumuleras osäkra fordringar i finansinstituten. När mängden mer eller mindre värdelösa fordringar nått en kritisk nivå (Lehman Brothers), bromsas kreditgivningen av bankerna och konjunkturnedgången är ett faktum. De låga löneandelarna och de minskade transfereringarna i dagens ekonomier kräver mera omfattande och mera riskfylld långivning än när löneandelarna och de inkomstutjämnande transfereringarna låg på en högre nivå. På så sätt påminner dagens situation om 1920-talet. Till det kommer att många av de värdelösa fordringar som måste elimineras är gömda i komplicerade finansiella paket och kan ha blivit uppblåsta av hävstångseffekter. Den sanering som krävs för att ekonomin skall sätta fart igen gäller inte obsoleta företag utan värdelösa fordringar som måste avskrivas och avlägsnas från finansinstitutens balansräkningar.

Den andra sidan av myntet är det kapital som skapats av de stora vinsterna och som i brist på efterfrågan på marknaden har svårt att finna lönsamma investeringsobjekt. Överskottet, det som inte kan investeras, kan kanaliseras till allt utom höjda arbetarlöner. Höga direktörslöner, bonusar, styrelsearvoden, fallskärmar – inga problem. Den spekulativa finanssektorn lockar också med möjligheter till stora vinster trots att det där inte skapas några värden. I många svenska storföretag har under senare år en betydande del av vinsterna härrört från spekulation. Den offentliga sektorn utsätts också för kapitalets aggression i form av privatiseringar.

På global nivå yttrar sig överproduktionen och motsvarande efterfrågegap i att konsumtionen av en del av världens produktion måste finansieras med skuldsättning. En del länder lånar inte bara för att täcka det egna efterfrågegapet utan också för ett importöverskott som absorberar exportöverskottet från andra länder. USA har där fått dra det tyngsta lasset men även länder som Storbritannien, Island och de baltiska staterna har bidragit med lånefinansierad överkonsumtion. Det gäller också länder med skenande bostadsmarknader som Irland och Spanien. Ibland framställs USA:s stora importöverskott och Kinas stora exportöverskott som det huvudsakliga problemet. Kina beskylls för att manipulera värdet på sin valuta. En höjning och anpassning av den kinesiska valutan till dess verkliga värde skulle kunna återställa balansen på världsmarknaden. Så enkelt är det säkert inte. Varje enskilt land bidrar på något sätt till den globala ekonomiska obalansen.

Till länder som haft exportöverskott hör Japan, Kina, Tyskland och Sverige. I Sverige har bankerna efter bankkrisen i början av 90-talet varit ”ansvarsfulla” i sin kreditgivning till svenska privatpersoner och företag. Följaktligen konsumerar vi mindre än vi producerar och resultatet är ett exportöverskott som var 150 miljarder kr 2006 och 111,6 miljarder 2008. Det motsvarar ungefär fem procent av vår BNP och det är det svenska bidraget till det globala överskott vars konsumtion måste finansieras med skuldsättning. Överskottet investeras inte i Sverige.

Om Stiglitz med flera har rätt bör en politik som syftar till att förbättra balansen i världsekonomin innehålla åtgärder för att minska efterfrågegapet. Och då uppstår frågor. Hur mäter man efterfrågegapet? Är till exempel värdet på Sveriges exportöverskott ett mått på vilka transfereringar från toppen till botten som krävs för att vi skall få balans i utrikeshandeln? Är graden av ojämlikhet i ett samhälle uttryckt i Gini-koefficienter något som kan användas om världssamfundet vill och kan enas om en strävan mot större ekonomisk jämlikhet för att komma till rätta med obalanserna i världsekonomin?

Om ingenting görs för att på sikt minska efterfrågegapet i världens ekonomi, vad krävs då för att man, sedan bankerna fått sina problem lösta, skall kunna återgå till ”business as usual”? Ja, förmodligen att USA fortsätter i rollen som ”consumer of last resort”. Det innebär ett importöverskott årligen på 5-600 miljarder dollar plus några hundra miljarder dollar för oljeimporten. Det motsvarar ungefär fem procent av landets BNP och det skall lånas upp. Till det kommer ett internt efterfrågeunderskott i förhållande till den egna produktionen på säkert minst fem procent av BNP. Det rör sig om bortåt 2 biljoner dollar som i så fall årligen skall lånas upp för att finansiera amerikanernas överkonsumtion och därmed hålla igång världsekonomin. Det rör sig då inte om en tillfällig stimulans utan ett ständigt återkommande lånebehov som ökar med den ekonomiska tillväxten i världen. Det är knappast något som den nuvarande administrationen i Washington vill medverka till. På grund av minskad import och ökad export har USA:s underskott i utrikeshandeln enligt de senaste siffrorna minskat till motsv. 300 miljarder dollar per år. För Sverige och andra exportöverskottsberoende länder blir det en hård konkurrens om de krympande importöverskotten i världen.

Jag har skickat dessa rader till två ekonomer i bekantskapskretsen och undrat om man över huvud taget kan resonera som jag gör. Det kan väl Veckobladets övriga läsare också fundera över.

Sommarlov

Nu tar Veckobladet sommarlov!
Vi vill tacka alla skribenter och läsare för visat intresse under våren och önskar er alla en god sommar.
Höstsäsongen tänkte vi inleda den 21 augusti.
red

Kulturtips

Roffe Wikström med band
S:t Gertrud/Malmö - onsdag 24 juni.
Läs mer

Fedra
Direktsänt från London National Theatre, Helen Mirren gör sin första teaterroll på sex år.
Direktsändning på Kino i Lund och Spegeln i Malmö 25 juni kl 19.30
Läs mer

Lekplats Malmö
För första gången i Malmö möts skådespelare, regissörer, dramatiker, musiker, dansare, filmare och klubbaktörer i scenkonstexperimentet Lekplats.
Världspremiär 27 juni på Bastionen för en föreställning skapad på 36 timmar!
Läs mer

Pelikanen

En sommar-rysare av August Strindberg. Premiär midsommarafton 19 juni på Skillinge Teater, spelas t o m 9 augusti
Läs mer

Magi: Unplugged
Förra årets succéshow med Malin Nilsson toppad med nya galenskaper, på Skillinge Teater 30 juni - 9 juli
Läs mer

Peter Söderholm av Gunnar Sandin

Så tog vi avsked av Peter. Vi var många och det var mycket musik, för Peter hade många vänner av de mest skilda slag och musiken var en viktig del av hans identitet. Han stod som musiker i telefonkatalogen, även om han likt de flesta musikanter normalt inte kunde försörja sej på den verksamheten.
Sist han spelade med Röda Kapellet ledde han den lilla trumsektionen i Stoppa matchen-aktionen, trots att han var märkt av sin sjukdom och förtvivlad av sorg efter sonens död.
Han kom till Skåne redan som foster men också det finska arvet ingick i identiteten. Han deltog i Röda Kapellets finska program på Kulturnatten för ett antal år sen, i Stadshallens sessionssal och tillsammans med tonsättaren Kaj Chydenius och poeten (med mycket mera) Lars Huldén, med egna eller släktens rötter i Österbotten, precis som Peter. Efteråt berättade han förtjust:
– Min svärmor brukar beklaga sin dotter som har råkat ut för en slarver som jag. Men när jag berättade att jag hade uppträtt ihop med Lars Huldén var hon impad.
Några rader av en annan finsk poet, Tua Forsström:
Kroppen går sönder lätt
Jag tror att du är nånstans utan allt
och nästan aldrig gråter
Haren torkar med trasan ivrigt, dess
oförvillade blick
Jag vet att du är nånstans ganska nära
här och i mörkret glänser

Liten valanalys av SH, valanalytiker

Från en engagerad läsare i Landskrona har vi fått nedanstående sammanställning av FI:s resultat i EU-valet.

Ystad 2,3%
Malmö 3,5%
Lund 4,1%
Simrishamn 5,4%*
Tomelilla 3,8%

Här är ett förslag till tolkning. Ystadsiffran är inte förvånande – Ystad är en konservativ stad. Malmö siffra är förbluffande hög, men speglar kanske Malmö nya ställning som högskolestad. Lunds siffra borde väl varit högre med stans feministiska traditioner. Vad gäller Simrishamn tror jag nog att det är stöd för den lokala kandidaten från Gladsax. Att Tomelilla, denna lantbrukskommun, når så högt som 3,8 kan handla om inflyttade 08-or. Österlen anses ju numera omfatta även Tomelilla.

Vi betalar inte! Vi betalar inte? av Grr

Lyssnade ett slag på fullmäktiges budgetdebatt, på avsnittet om kommunens finansiella mål. Det var faktiskt intressant. Den borgerliga majoriteten föreslog att målet om ett överskott om 2 procent skulle stå kvar trots att de, med hänvisning till krisen, föreslog en underbalanserad budget. Mats Olsson (V) invände högst befogat att det var löjligt med ett mål som alla var överens om att det inte skulle uppnås, något som inte ens hade gått under brinnande högkonjunktur. Det skulle inte öka folks respekt för politiker. Målet borde i stället vara balans över en konjunkturcykel. Och han åberopade regeringens eget finanspolitiska råd som efterlyser kommunal expansion som ett sätt att mildra krisen.
Det blev en intressant debatt mellan oppositionspartierna. Anders Almgren (S) och Anders Ebbesson (Mp) menade med olika emfas att strävan efter budgetdisciplin måste markeras.
Mina sympatier låg hos Mats. Men jag såg ett problem: vem definierar vad som är en konjunkturcykel? Skulle inte det bli en politisk stridsfråga? Ekonomihistoriker (såna som Mats) kan förstås fastställa det efteråt. Men medan det pågår? Själve Adam Smith visste ju inte att det var en industriell revolution som han deltog i.
Fast lösningen på Lunds ekonomiska problem är kanske enkel. Den har formulerats i titeln på en fars av Dario Fo. Kan Saab få 75 procent av sina skulder efterskänkta borde väl Lund kunna få det?

Twitterrevolution #1? av Erik Kågström

Det kan vara som två journalister i Washington Post skriver att en opinionsundersökning (sponsrad av Rockefeller Brothers Fund) i Iran veckorna före valet faktiskt visade att Ahmadinejad skulle vinna med över 70% procent av rösterna. Det kan vara så att den iranska administrationen ändå för säkerhets skull manipulerade röstresultaten för att vara säkra på att deras favorit skulle vinna. Opinionsundersökningen skall ha visat att de enda kategorier som hade en majoritet för Moussavi var universitetsutbildade, studenter vid universitet och mycket välbärgade personer. Moussavi själv och hans fru Zahra Rahnavarad är båda universitetsprofessorer och deras äldsta dotter är kärnfysiker. Moussavi fick enligt de offentliga resultaten en tredjedel av rösterna. Det är kanske inte en tillfällighet att bara en tredjedel av iranska hushåll är uppkopplade till internet. De övriga två tredjedelarna är hänvisade till den information som sprids av hårt statskontrollerade radio och TV. Det är känt att Ahmadinejad har sitt största stöd på landsbygden. Det kanske räcker. För mullorna är detta uppenbarligen ett dilemma. De kanske trots allt väljer att stöda Moussavi fast han inte har en majoritet av folket bakom sig men en minoritet som är välinformerad och inflytelserik. Det är nog klokt av president Barack Obama att uttrycka sig försiktigt i denna fråga. Vad han sagt är väl egentligen bara att ett folks åsikter inte skall tystas med våld och att ur USA:s synpunkt är det ingen skillnad om Moussavi eller Ahmadinejad blir president. Men spännande är det.

Afghanistan av Anders Davidson

I förra veckan skördade USA:s luftkrig ytterligare tio civila afghaner livet. Fem av dem barn.
Till Al-Jazira säger USA:s ÖB David Petraeus att nivån av våld under förra veckan var den högsta i Afghanistans historia: – I varje fall sedan befrielsen.
Under perioden januari till maj räknas antalet angrepp till 5222, en ökning med nära 60 procent sedan samma period i fjol.
Och mer blir det utlovar ÖB:n – Barack Obama förstärker den militära närvaron: redan har han ökat från 32000 till 56000 och Petraeus förväntar sig att föra årets slut ha närmare 70000 soldater på plats.

USA:s och Natos styrkor i Afghanistan leds av en och samma fyrstjärniga general, sedan i måndags Stanley McChrystal. Natos nya befälsordning ger honom fria händer att genomföra hela skalan av strategiska, politisk-militära insatser.
Enligt New York Times har McChrystal fria händer att skapa sig sin egen stab. Dit handplockas den ena USA-generalen efter den andra. Han lär behålla en Jim Dutton, brittisk generallöjtnant, för att lugna sina europeiska allierade.
En talesman för Nato avfärdar sådan oro: – Oron bör inte handla om för mycket USA. Fokus bör ligga på att få fler från de allierade, både militära och civila.

Två städer i Kalifornien har beslutat att federala värvare till armén som vänder sig till unga under 18 år inte är välkomna. Justitieministeriet stämmer de båda städerna för att de saboterar regeringens strävan att militärt skydda USA.
För att ta värvning måste du ha fyllt 18, men värvarna vänder sig mot mycket yngre. Enligt The Recruiter Hanbook är det viktigt att etablera tillit redan i sjunde eller åttonde klass.
Bland 16-åringarna har var fjärde funderingar på att ta värvning. Bland de fem år äldre är andelen ungefär en av tio.
De två städer där rekryteringen av minderåriga uppmärksammats som ett problem är Arcata och Eureka.

Ål, häger, rom och fläder av Gunnar Stensson

En skata hackade på en död liten ål vid dammarna i morse. Det var den första ål jag sett sedan i höstas. Första kapitlet i Isabella Lövins bok ”Tyst hav” handlar om ålen. Ett av vår planets äldsta djur, 200 miljoner år, vandrar samma vägar som när Pangea började spricka upp. Den hade sitt lekområde i sprickan mellan Europa och Amerika. ICES – International Council for the Exploration of the Sea - varnar: Ålen, ”det mest vidsträckta och högst utnyttjade enda fiskbeståndet i Europa är farligt nära kollaps.”
Här stod jag nu vid en liten ål som redan genomgått många omvandlingar och vandrat genom Atlanten, en 200-miljonerårsål, som förband dammen med världshavet och stigen med Pangea.
Isabella Lövin valdes ju in till EU-parlamentets på MP:s lista med avsikten att bl a rädda ålbeståndet. Men den här lilla söndertrasade ålen är förstås bortom räddning.
Vid Källbydammen med Pascal (6) såg vi för första gången sedan i höstas en häger. Den flög när vi kom.
Mer spännande var en oro på andra sidan dammen, där vattnet var mindre än en decimeter djupt (djupet varierar med regnmängderna, det här var före de senaste regnen). Vi gick dit. Där vältrade sig en fet karp, i extas eller smärta. Den rullade runt som en tunna och visade sin grönbleka buk, den slog med stjärten, den lyfte huvudet med röda ögon och sög in luft så att sidorna spändes som på en boll, den sprutade starka strålar ur buken så att sjögräs och dy rördes om. Där fanns ett par andra mer diskreta fiskar också. En tycktes suga sig fast, antagligen för att dia rom, men den stora honan slog sig loss med ett slag av stjärten och flyttade sig ett par meter.
Flädersnåren vid Höje å lyser vita. Efter plommon, körsbär, hägg, syrén, äpple och hagtorn är det fläderblommornas tid. De kan skördas direkt. Fruarna i Klostergården är ute med kassar och korgar.

Veolia backar i Israel av un

Den minnesgode VB-läsaren erinrar sig att Demokratisk Vänster i början av året lämnade in en interpellation till kommunfullmäktige där vi tog upp bussbolagets Veolias spårvägsprojekt i Al Quds/Jerusalem. Veolia är entreprenör för en stor del av Skånetrafiken och kör också på kommunens uppdrag servicelinjerna i Lund. DV ställde frågan till m-kommunalrådet Avenborg huruvida han var beredd att framföra kommunens protester mot Veolias samverkan med den israeliska ockupationsmakten i ett projekt, vars syfte är att stärka ockupanternas grepp över palestinskt område.
Inte helt oväntat var Avenborg inte beredd att protestera. Att Lund har en entreprenör som bidrar till förtrycket av det palestinska folket bekymrade honom inte det minsta.
Kanske bottnade kommunalrådets ovilja mot att protestera helt enkelt i att han var rädd för att protester kan få effekter. För det kan de få. I varje fall ibland, vilket följande notis, hämtad ur Broderskapstidningen nr 24, visar. Notisens rubrik är ”Veolia drar sig ur projekt i Jerusalem”.

”Spårvägsprojekten i Jerusalem och Tel Aviv har stora svårigheter. Det franska företaget Veolia som skulle sköta tågsystemet när det är färdigt har hoppat av. I Tel Aviv har tillståndsfrågan fastnat i byråkatin. Veolia försöker nu sälja sina fem procent i det israeliska spårvägskonsortiet. Det franska företaget är under stark press att lämna Jerusalemjobbet och har förlorat stora projekt i Europa, bland annat i Stockholm, förmodligen på grund av engagemanget i Jerusalem. Enligt tidningen Haaretz är detta den verkliga orsaken till att Veolia hoppar av. Också i Jerusalem har projektet försenats på grund av byråkratisk krångel.”
Den som vill läsa mer hänvisas till

Hemma och borta av Lucifer

Kommunalpolitiken i Lund har haft sin årliga högtid med 20 timmars debatt om nästa års budget. I Sydsvenskan stod det under rubriken ”Oenig opposition lätt nerröstad” om hur splittrat vänsterblocket var. Ja tänka sig: när borgarna ville höja busstaxan med två kronor, ville (s) och (mp) bara höja med en och (v) och (dv) inte ville höja alls. Svåra motsättningar tycker Sydsvenskans kommentator i onsdags. Men de är ju totalt ointressanta – den borgerliga majoriteten körde i denna liksom i samtliga andra frågor över varje invändning. Det var så man undrade vad dessa två dagar skulle tjäna till. Borgarna arbetar med järnhård blockdisciplin.
Och då undrar man hur Sydsvenskans journalister tror det fungerar när man i torsdagens tidning talar om att den borgerliga alliansen ”vann strid om skatten” och ”drog det längsta strået” i årets budgetdebatt. Jaså, skulle de med sina goda argument och långsiktiga politik ha övertaget i debatten? Nej, det enda de gjorde var att de som vanligt fick fram sitt röstboskap utan att på något sätt någon gång medgiva att de borgerliga ställningstagandena kunde ifrågasättas. Självkritik är inte deras starka sida. Och när de hellre låter budgeten sluta på minus än återställer skatten är deras motiv att Lund annars skulle bli en högskattekommun och inte attrahera inflyttade. Skulle det saknas folk som ville flytta till Lund? De står ju på kö och saknar bara bostäder!
Det allmänna hyckleriet nådde en ny topp när man antog som ett finansiellt mål att kommunen ska ha ett årligt resultat som uppgår till 2 procent av omsättningen. Några sidor längre fram underbalanserar man budgeten med ett antal miljoner. Och det beror inte på lågkonjunkturen. När konjunkturen var på topp för två år sen gick kommunen back med 80 miljoner sedan borgarna sänkt skatten. Hur ska medborgarna få respekt för politiken när dess utövare säger en sak och gör det motsatta?

”Tanten”
EU-valet har väl kommenterats nog, men myten Marit Paulsen och medias syn på henne är värt några rader. Ja ni vet, hon försummar ju inget tillfälle att tala om sig själv som ”tanten”, bondkäringen från Malung, som saknar fina manér men som med sitt oförfalskade sätt kan lära herrarna i Bryssel att ta reson och veta hut. Och det är så tidningarna har skrivit om henne. Det är förstås grundfalskt.
Marit Paulsen är i stället en oerhört medveten och skicklig politiker som vet precis vad hon gör och i den mån hon skulle tveka, snabbt inhämtar tipsen från PR-konsulterna. Hon är till yrket politiker och författare med ett drygt dussin böcker bakom sig. Politiskt började hon som socialdemokrat men insåg att avancemangsmöjligheterna var mycket större hos folkpartiet där hon raskt blev andre vice ordförande. Hennes insatser i folkomröstningen 1994 för att få Sverige att gå med i EU kan ha avgjort den saken (på kuppen blev hon hedersdoktor vid Chalmers!). Sen satt hon i EU-parlamentet i en femårsperiod 1999-2004. I Euroomröstningen 2003 försökte hon göra om tricket från 94, men det gick inte den gången. Nu är det alltså dags igen för en ny period och nu har lönen höjts till 80,000 i månaden plus resor och expenser. Jag tror vi är många som gissar att det spelar en viss roll för Marit. Men är hennes framgångar oförtjänta? Nej, verkligen inte, hon är superskicklig. Men en oskyldig tant är hon minst av allt och det tycker jag behöver sägas.

Sanitetshistoria
Wer eine Reise tut has was zu erzählen, som tysken säger och det tänker jag inte översätta. Som bekant är det knappt några ungdomar som vill lära sig tyska, vilket jag har en intuitiv förståelse för, men ändå beklagar. Det visar sig nämligen att den tyska jag en gång lärde mig finns kvar i bakhuvudet och låter sig återupplivas. Så ta chansen, pröva på lite av detta mjuka och vackra språk.
Alltnog. Jag ska först berätta om att en gång så där för fyrtio år sen så gästades socialdemokratiska studentklubben i Lund av LO-ekonomen, lundaförfattaren m.m. Nils Kellgren. Med honom åt vi pyttipanna i det lilla rum i AF-huset som jag tror hette TUA-rummet. Kellgren berättade då att på den plats vi satt så var det i slutet av 30-talet en stor herrtoalett. Studentvärlden då var i ännu högre grad än i dag djupt spritbemängd. Och som exempel på detta berättade han att på denna toalett fanns det då ännu en s.k. vomitoar, en utrustning mest känd från Tyskland. Det var en stor emaljerad vask i ett hörn, kompletterad med två rejäla vägghandtag.
Första gången jag kom till Hofbrähaus i München gick jag raka vägen till toaletten för att kolla om det fanns en vomitoar där. Jo, det fanns det, precis som jag beskrivit här. Nu var jag där igen i förra veckan och då var den ursprungliga utrustningen borta. I stället fanns i ett bås en modernare anordning, åtkomlig från alla håll och försedd med rinnande vatten, faktiskt påminnande om en dopfunt. Är då de ursprungliga vomitoarerna helt borta? Nej, mitt ressällskap kunde när vi besökte ett annat värdshus berätta att där, på damtoaletten, fanns en av den klassiska sorten.

Från det depraverade Berlin
När vi ändå var ute och reste åkte vi förstås till Berlin också. och när man är där räcker det inte med att dricka öl, man vill också ut på andra dåligheter. Vi gick på Café Burger på Torstrasse, inte så långt från Alexanderplatz. Det är ett gammalt plyschigt och bedagat kafé och där öppnas, andra och fjärde lördagen var månad, Russendisko under ledning av en man som heter Wladimir Kaminer, också känd som författare. Ursprungligen var det ett ställe där emigranter från Sovjet träffades för att dricka och dansa disco till hemlandets musik. De sista åren har ryktet om stället spritt sig bland oss som gillar häftig musik. Efter flera skivor med namnet Russendisko är det nu ren kult. Det är t.o.m. så att Röda Kapellet spelar en av deras låtar, i Sverige döpt till ”Lördagskväll i Minsk”. Musiken karakteriseras av dem själva som „zwischen Zigeuner-Punk, Balalaika-Rock’n’Roll und Klezmer-Ska“.
Det skulle börja klockan åtta, men det var först efter elva som det blev lite liv och dans. Vid tolv var det fullt ös och vid ett var det rejäl trängsel. När man har dansat till den musiken en halvtimme hamnar man i lätt trance, detta även utan den vodka som förtäres på stället. Vid halv två gick vi gamle hem och missade därmed programpunkten Götterdämmerung som var utsatt till 03.00 och det Party med Kaminer som skulle börja 04.00. Enligt uppgift brukar öset hålla på till en bit in på söndagsförmiddagen.
Ja, så går det till i de stora världsstäderna. Missa inte Berlin! Trevlig sommar!

Tvåstatslösning med förbehåll av Gunnar Stensson

I förra numret av Veckobladet citerade vi en kommentar av ordföranden för den judiska lobbygruppen Antidefamation League i USA, Abraham Foxman, till Chabad-Lubavitch-rabbin Friedmans uttalande att judar borde döda sina arabiska grannar, alla män, kvinnor och barn. Foxman deklarerade att han inte var förvånad att det fanns rabbis med sådana tankar men att han var förvånad över att tidskriften Moment hade publicerat dem.
I en kommentar till Netanyahus svarstal i söndags till president Obamas tal framhöll nu Foxman att den viktigaste aspekten av Netanyahus tal var beskrivningen av hur en framtida palestinsk stat skulle se ut. Villkoret för Israels erkännande av en palestinsk stat var att det internationella samhället garanterade att den var demilitariserad.
Abraham Foxman var uppenbart störd av att debatten mellan Obama och Netanyahu förts offentligt och uppmanade USA och Israel att i fortsättningen undvika att diskutera i pressen. Detta gällde särskilt frågan om bosättningarna. Han hoppades att det skulle gå att nå framsteg i den anda av samarbete som präglade den historiska vänskapen mellan de två nationerna.
Bosättningsfrågan är central. I själva verket har Israel redan i vägkartan för fred lovat att stoppa bosättningarna, men trots detta vill Netanyahu att de ska fortsätta att utvidgas i takt med den naturliga tillväxten.
Netanyahus krav att Jerusalem ska tillhöra Israel kan inte accepteras av den muslimska världen. En förutsättning för fred är att Jerusalem får status som öppen stad också för muslimer och kristna.
”Våra viktigaste krav är att ockupationen upphör, en rättvis lösning för det palestinska flyktingarna och ett stopp för bosättningarna”, sa den palestinska myndighetens talesman Abu Rudeinah.
Däremot betecknade han Netanyahus villkor att den framtida palestinska staten skulle vara demilitariserad som ”en detalj” som kunde lösas i förhandlingar.
Den palestinske förhandlaren Erekat sa att Obama måste tvinga Netanyahu att tillämpa den överenskomna vägkartan för fred. Alternativet var våld, kaos, extremism och blodspillan.
Han sa också att den palestinska myndigheten måste nå enighet med Hamas.
Hamas-representanterna i Gaza förkastade Netanyahus tal: ”Han utplånade flyktingarnas rätt att återvända och erkände inte Jerusalem som huvudstad i en oberoende palestinsk stat.”
De motsatte sig också Netanyahus villkor att Israel skulle erkännas som en judisk stat, eftersom det innebär att en miljon arabiska invånare utesluts som likvärdiga invånare.
President Obama och EU har hälsat accepterandet av en tvåstatslösning som ”ett viktigt steg”, men är annars avvaktande.
Företrädare för den israeliska högern säger att Netanyahu förverkat deras stöd i och med accepterandet av en tvåstatslösning.

Sex frågor som måste besvaras beträffande tvåstatslösningen
Nu när Obama lagt sin tyngd bakom begreppet tvåstatslösning kan det mycket väl komma att bli verklighet om några år. Världsopinionen ger den ett överväldigande stöd. Det gäller inte minst flertalet israeliska judar.
Men vad innebär en tvåstatslösning, frågar Immanuel Wallerstein. Sex konfliktpunkter måste lösas.
Den första punkten gäller suveräniteten. Palestinierna föreställer sig förstås en fullt suverän stat. Men Israels politiska ledare är inriktade på en begränsad suveränitet. Det gäller t ex de väpnade styrkorna, kontrollen över gränserna och luftrummet.
Den andra punkten gäller gränserna. Både PLO och Hamas menar att det är en enorm eftergift redan att acceptera 1967 års gränser. De accepterar självfallet inte bosättningar i det ockuperade området och östra Jerusalem.
Den tredje punkten gäller den inre demokratin i Israel. Kommer icke-israeler också i fortsättningen ha begränsade medborgerliga rättigheter?
Den fjärde punkten handlar om huruvida de båda staterna definieras som sekulära stater eller som religiösa. Blir den palestinska staten en muslimsk stat? Kommer Israel fortsätta att vara en judisk stat?
Den femte punkten handlar om rätten till återvändande. Israel grundades på rätten för alla judar att återvända. De araber som fördrevs ur Israel kräver rätten att återvända. Detta har varit den svåraste knuten i hela den historiska debatten. Den handlar både om demografi och land. Palestinierna skulle möjligen kunna tänkas acceptera en symbolisk lösning om alla andra frågor löstes på ett sätt som de anser vara rimligt.
Slutligen gäller det bosättningarna. Palestinierna skulle kanske kunna acceptera att några bosättningar blev kvar där de är belägna. Men det är knappt troligt att bosättarna skulle acceptera vare sig att bo i en palestinsk stat eller att frivilligt återvända till Israel.

Vad har Obama gjort?
Han har intagit en fast hållning i två punkter som den nuvarande ultrahöger-regeringen vägrar att acceptera: Ingen fortsatt utbyggnad av bosättningarna och genomförandet av en tvåstatslösning. Det är positivt och modigt handlat i det amerikanska inrikespolitikiska sammanhanget.
Men det kan riskera möjligheten till en verklig lösning. Antag att Netanyahu accepterar båda punkterna och sedan vänder sig till Obama och kräver att palestinierna gör motsvarande medgivanden. Han kommer att kräva medgivanden på alla de punkter som listats ovan – och det är punkter där palestinierna inte kan göra några eftergifter.
I så fall blir Obamas modiga gest inget annat än en sorts distraktion från de verkliga underliggande problemen.

Demokratisk Vänsters profil i Lunds budget

Efter 19,5 timmars debatt klubbades på onsdagen vid 18-tiden Lunds kommuns budget för nästa år. Det blev borgarnas förslag rakt över som gick igenom. Det är en budget för social nedrustning och ekologisk ohållbarhet.

Detta är inte rätt plats att göra en fullständig redovisning av redovisning av Demokratisk Vänsters budgetförslag (än mindre skildra övriga oppositionens alla ställningstaganden). Fast nog finns det goda skäl. Sydsvenskan skrev nämligen samma dag som budgetmötet inleddes att DV inte hade något eget budgetförslag. Vilket i högsta grad var felaktigt. Vad DV:s företrädare, Sven-Bertil Persson, sagt till tidningen var att DV inte hade något eget budgetförslag till det kommunstyrelsesammanträde som föregick fullmäktigemötet. Anledningen till detta är helt enkelt att DV saknar förslags- och rösträtt i styrelsen. Till denna information lade Sven-Bertil att DV kommer att ha en hel del förslag gemensamma med övriga rödgröna partier, i skoldelen närmast V, men att vi givetvis ger en speciell DV-profil åt vår budget med egna förslag. Innebörden av detta missförstods av tidningen.

Mindre till bilar, mer till parker
DV:s budgetprofil kan sammanfattas med att vi la ett budgetförslag för ett solidariskt, rättvist och ekologiskt hållbart Lund.
Bland de förslag som var DV:s ”egna” märks bland annat en förhållandevis kraftig omflyttning av investeringspengar från kapacitetsöknar för biltrafiken till investeringar i parkförnyelse, inklusive lekplatser samt satsning på att rusta upp vattenanläggningarna på Klostergårdsfältet och i St Jörgens Park. (I detta yrkande instämde glädjande nog V och MP). Två miljoner ville vi också avsätta för att Lunds kommun äntligen ska komma igång med den inom gång- och cykelområdet viktigaste satsningen av alla: att fysiskt skilja gångbanor från cykelbanor. På driftbudgeten yrkade vi på ytterligare 3 miljoner till park- och leksplatsunderhåll, samt förbättrad underhåll av gång- och cykelbanor. Vidare ville DV avsätta pengar för Lunds deltagande i Earth Hour nästa år. (Kommunen deltog i år, men det var ett synnerligen passivt deltagande).

Satsning på utbildning, arbetsmarknad och äldeomsorg
DV vände sig också, tillsammans med den övriga oppositionen, mot nedskärningarna inom den sociala sektorn, inklusive den kraftiga bantningen av arbetsmarknadsprojekten. På skolans område ville ville vi påbörja kompensationen för de nedskärningar som gjort under de senaste åren, och vi yrkade på en kraftig höjning av anslagen till Komvux, vilket även var en S-yrkande. Inom äldreomsorgen ville vi tillsammans med de andra rödgröna partierna ge anslag för kvalitetshöjning och stoppa fortsatt utförsäljning av verksamheten till privata storföretag.

Ingen höjd kollektivtrafiktaxa – och begränsad höjning av koloniarrendena
Beträffande taxan i stadstrafiken och färdtjänst yrkade DV (liksom V) att den inte ska höjas. S och MP ville höja kontanttaxan i stadstrafiken med 1 krona. Borgarna har som bekant beslutat nt höja stadsbusstaxan med 2 kronor och färdtjänsttaxans grundbelopp med 1 krona. Höjningen av koloniarrendena ville vi, tillsammans med övriga oppositionen, begränsa till högst 20 procent.

Ej full täckning för löneökningar
Förutom förslag på anslagshöjningar inom preciserade verksamhetsområden la DV också förslag om att i budgeten fullt ut lägga in pengar för löneökningar. De borgerligas, och tyvärr också socialdemokraternas, budgetförslag byggde på deras helt ogrundade tro på att löneökningen nästa år ska stanna på en procent. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting blir löneökningarna knappast under två procent. Drygt 32 miljoner (varav 7 till jämställda löner) ville därför DV, V och MP lägga till borgarnas förslag. (DV sa också nej till det generella sparbetinget på 1 procent som borgarna lagt ut).
Eftersom kommunen måste betala ut de löner som parterna centralt kommer överens om innebär det att alla löneökningar över 1 procent leder till ytterligare nedskärningar i verksamheten. Lönehöjningar på 2 procent skulle blåsa bort det mesta av de ”satsningar” som S lagt in i sin budget om S-förslaget blivit antaget.

DV - enda parti med ett budgetförslag i balans
Finansieringen då? Kostar inte DV:s förslag en massa pengar. Jovisst. Totalt ville DV öka på borgarnas budget med ca 180 miljoner. Det kan låta mycket, men om man betänker att kommunens nettobudget för den årliga driften nu ligger på nästan 4 300 miljoner är det inte några svindlande summor det gäller.
Till skillnad från samtliga andra partier var DV berett att fullt ut finansiera utgifterna med intäkter och lägga en budget i balans. Hade vårt budgetförslag gått igenom så hade vi yrkat på en skattehöjning på 1 krona. Nu avslogs samtliga förslag, varför vi i den slutliga omröstningen om skattenivån valde att rösta med de tre andra oppositionspartiernas förslag om en höjning på 40 öre. Detta belopp är identiskt med de sänkningar av skatten som borgarna genomfört efter valet 2006

Ohållbart
Är det då inte oansvarigt med en så kraftig satsning mitt under ekonomisk kris?
Vi menar att det vore oansvarig att inte satsa på att upprätthålla och utveckla den kommunala servicen just nu under krisen. Nedskärningar leder till att fungerande verksamheter slås ut, att servicen försämras (vilket drabbar de mest utsatta sociala grupperna hårdast) och att det kostar stora summor att bygga upp verksamheter igen. Att som övriga partier låna till konsumtion menar vi är ekonomiskt ohållbart. Borgarna måste låna minst 26 miljoner för driften. Hade t ex MP:s budgetförslag gått igenom blev lånebehovet för driften 70 miljoner och i V:s fall ca 100 miljoner. Att låna för den dagliga driften av den kommunala verksamheten är inte hållbart. Och med tanke på nästa års val: ska en eventuell ny rödgrön majoritet ha som första uppgift att inarbeta ett gigantiskt underskott och avbetala en stor låneskuld – vad blir det då av möjligheterna att driva en rödgrön politik?

Kommunalskatten – ingen ”platt” skatt
Men nog drabbar kommunalskatten de med låga inkomster väldigt hårt? Kommunalskatten är ju inte progressiv, dvs alla betalar ju samma procentsats rakt över? Nej, så är det inte. Det finns, genom grundavdraget, en viss progressivitet (innan brytpunkten för statsskatten nås) i kommunalskatten. Beroende på grundavdragets konstruktion är k-skatten inte platt. Grundavdraget är, i procent av inkomsten, högst vid låg inkomst och minskar sedan successivt i de högre inkomstklasserna. Den som har en lön på 10 000 kr/mån får därför betala ca 52 kr/månad mer i skatt vid en skattehöjning på 1 krona (inte 100:- mer vilket skulle vara fallet om k-skatten vore helt platt). Skattehöjningen blir för de allra lägsta inkomstnivåerna mindre än de höjningar av månadskortet i stadstrafiken som borgarna genomfört.
Avslutningsvis: Det blir kärva år framöver för de kommunala verksamheterna och för de lundaborna. Får borgarna lägga en budget även för år 2011 blir nedskärningarna ännu större. Och underskottet hamnar på 160 miljoner kronor. Som måste lånas upp och betalas i framtiden. Det är en social och ekologisk nedrustning det handlar om. Och borgarna kan nöjda och belåtna skylla allt på den ekonomiska krisen.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Borgerlig marknadsfundamentalism förstör utlandsföddas utbildning av Gunnar Stensson

”Personaluthyrning”, så kallades den organisationsmodell för modersmålsverksamheten som utbildningsnämnden beslöt genomföra den 14 maj 2008.
Modersmålsundervisningens rektor och personal protesterade liksom rektorerna på grundskolor och gymnasier. Protesterade gjorde också de elever och föräldrar som drabbades. Det nya beställarsystemet skulle innebära minskning av verksamheten, kaos i administrationen och ökade administrationskostnader.
Men modersmålsundervisningens röst är svag, den består av flera etniska grupper och dem kan man lätt nonchalera.
Så höstterminen 2008 satte man igång enligt den nya modellen. Systemet gnisslade. Missnöjet växte. På våren 2009 gick det inte längre att nonchalera problemen. Det blev nödvändigt att utreda frågan. Uppdraget gick till Jan Pernevall.

Volymminskning av modersmålsundervisningen 13,6 procent!
Jan Pernevalls utredning som presenterades 1 juni avslöjade en betydande kvalitetssänkning. Modersmålsundervisningens antal veckotimmar har sjunkit med 13,6 procent och kostnaden per elev har minskat med 12,1 procent. Flertalet elever har bara en lektion på 40 minuter i veckan.

Sönderstressade modersmålslärare.
Modersmålslärarnas arbetsbörda har ökat. 90 procent av lärarna anser att de har för mycket att göra. 46 procent av lärarna tycker det är svårt att varva ner. 51 procent upplevde ofta, mycket ofta eller alltid trötthet i arbetet., 55 procent besväras av muskelspänningar, 36 procent har sömnproblem. Några har utsatts för negativ särbehandling på grund av etnicitet, kön eller tro. Sjukdomsfrånvaron har ökat till följd av stressen. Rektorernas tvingas ägna mer tid åt adminstration.

Utredarens sammanfattning och förslag
Utredaren sammanfattar: Modermålsundervisningen är en omfattande verksamhet som i år berört 2351 barn. Volymen av undervisning har sjunkit med 13,6 procent. Debiteringssystemet är otroligt svårarbetat. Ett läsår har förflutit utan att ordentliga scheman kunnat utvecklas. Det är mer än hög tid att skaffa nytt datorstöd. Arbetsbelastningen är mycket hög.
Den chockade utredaren avslutar med några förslag för att reparera de skador det nya systemet åsamkat lärare och elever.
1. Chefen för modersmålsverksamheten bör få ökat inflytande över operativa beslut och administrativa rutiner. (Det vill säga en återgång till det som gällde innan det katastrofala nya systemet började tillämpas)
2. Ett nytt skräddarsytt debiteringssystem måste införskaffas. (kostnad?)
3. Tills det har skett måste den administrativa personalen förstärkas med en projektanställning på minst halvtid.
4. Biträdande chefen för Modersmålsundervisningen ska vara schemachef. Lärarna på modermålsundervisningen ska gör förslag. De formella besluten tas av rektorerna.
5. Ett enhetspris bör införas från 2010.
6. Minsta tid som erbjuds bör vara 40 minuter per vecka. (inte alla får så mycket)
7. Modersmålsverksamheten svarar för inköp av läromedel och debiterar skolorna. (Rektorerna har inte klarat det och många barn har långa tider varit utan läromedel).
8. Tremånadersregeln slopas, dvs ingen uppsägningstid
9. Skolorna bör faktureras två eller fyra gånger per

Ett förlorat år för modersmålsundervisningen.
Krav på att stoppa ”Personaluthyrningsmodellen” framfördes redan i februari i fullmäktige, men majoriteten valde att köra på.
Det är inte första gången de borgerliga partierna attackerar modersmålsundervisningen. Under 1990-talet anklagades den för ineffektivitet. I början av 2000-talet beslöt en borgerlig majoritet om en utredning. Utredningen visade att modersmålsundervisningen i Lund var bäst i landet och partierna som begärt utredningen stod där med lång näsa.
Den här gången gav de sig på den utan någon utredning alls. När uppföljningen nu görs står de där med skammen.