VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Detta är Veckobladets sista nummer för året. Vi tar nu jullov och laddar batterier och pennor inför valåret 2010.
Vi återkommer med nya friska krafter den 15 januari 2010. Då inträder VB i sitt femte decennium.
Redaktionen önskar alla läsare och skribenter en God Jul och Ett Gott Nytt (och spännande) År.
I stället för julkort så pryder vi detta nummer med lite bilder från världens mest jultokiga land. Den som känner behov av prylar med dessa motiv kan beställa här.
EU:s nya ”utrikesminister kritiserar Israel
EU:s nya höga representant för utrikes affärer Catherine Ashton riktar skarp kritik mot Israel i sitt första tal.
Hon fastslog, att enligt EU är östra Jerusalem liksom Västbanken ockuperat territorium.
Den speciella grupp som skapats av kvartetten USA, EU, FN och Ryssland för att driva på fredsprocessen måste visa att den är värd pengarna.
Efter hennes tal yrkade ett antal liberala EU-parlamentariker på bestraffningsåtgärder mot Israel.
Den här gången kom kritiken vare sig från den beryktade förre svenske EU-presidenten eller den dagdrömmande brittiske domare som riktade en arresteringsorder mot den tidigare israeliska utrikesministern Tzipi Livni (som inställt en resa till London till följd av arresteringshotet).
Kritiken mot Israel har blivit vedertagen i EU-politik. Också Obamas rådgivare Benny Begin plågas av Netanyahus bosättningspolitik och varnar för dess negativa konsekvenser.
(Akiva Eldar, Haaretz 17/12)
Så här står det i Koranens sura 19: Maryam. Texten är förkortad.
”Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad.
Då ropade hon: Jag ber om den nåderikes beskydd mot dig. Kom inte nära mig om du fruktar Gud!
Ängeln sade: Jag är ingenting annat än en budbärare från din Herre. Jag skall skänka dig en son, ren och rättfärdig.
Hon sade: Hur skulle jag som ingen man har rört kunna få en son?
Ängeln svarade: Det ska bli som jag har sagt. Din Herre säger: Detta är lätt för mig och det sker för att han skall bli ett tecken för människorna och en symbol för vår nåd.
När hennes tid var inne drev henne födslovåndorna att ta stöd mot en trädstam och hon utbrast: Ack om jag fått dö och överlämnas åt grönskan innan detta skedde.
Då ropade någon nerifrån palmens rot: Sörj inte! Din herre har låtit en bäck rinna upp under dina fötter. Ruska på palmstammen så ska mogna och saftiga dadlar falla ner omkring dig. Ät och drick och var vid gott mod. Och om du skulle bli varse en mänsklig varelse, låt honom då veta att du har avlagt ett löfte till den nåderike att avhålla dig från tal.
I sinom tid återvände hon till de sina med barnet på armen.
Då sade de: Maria, du har gjort något oerhört!
Då pekade hon på barnet.
De svarade: Hur skulle vi kunna tala till ett spädbarn som ligger i sin linda.
Då talade barnet: Jag är Guds tjänare. Han har gett mig uppenbarelsen och kallat mig till profet. Han har välsignat mig och befallt mig att så länge jag lever förrätta bönen och ta mig an de fattiga. Och att älska min moder och visa henne aktning.
Guds fred var med mig den dag jag föddes och skall vara med mig den dag jag dör och den dag då jag skall återuppväckas från de döda.
Detta är med sanna ord Jesus, Marias son, om vars natur de tvistar.
Vi känner igen julberättelsen. Vi ser också att Koranens berättelse skiljer sig från den kristna i synen på Jesus. För muslimen är Jesus en profet.
Kristenheten har i århundraden varit beredd att mörda muslimer för den skillnaden (eller var den bara en förevändning för olika maktintressen?). Nu är vi kanske lite mer civiliserade och nöjer oss med att vägra acceptera några minareter bland våra tusentals kyrktorn. Också i Lund har moskébyggen stoppats.
Berättelsen om Marie bebådelse och Kristi födelse är alldeles säkert en saga, men en vacker saga, en hyllning till barnet.
De flesta är däremot eniga om mannen Jesus historiska existens. Kanske föddes han utom äktenskapet. En berättelse som kan tyda på det är den, där han hindrar en folkmassa att stena en kvinna med orden: Den som är utan synd kaste första stenen. Berättelserna om Jesus bygger på muntlig tradition och blev nedtecknade först bortåt hundra år efter hans död. De är starkt påverkade av de intressen som rådde i den tidens politiska situation.
Muhammed, om vars liv vi däremot har omfattande kunskap, dikterade Koranen 500 år senare. Han hade tillägnat sig de bibliska berättelserna som hållits levande i länderna kring Röda havet i judiska och kristna församlingar och i muntlig tradition. I Koranen ger han sin version med utgångspunkt från sin tids sociala, etiska och religiösa tänkande. Det var en betydande intellektuell prestation. Den blev utgångspunkten för en världshistorisk rörelse som vi fortfarande efter 1400 år måste räkna med och tolka.
I veckan presenterades decemberprognosen för Lunds bokslut 2009. Man slås av att vård- och omsorg trots kraftigt sparbeting genererar ett överskott på 30 miljoner kronor. Detta är ett direkt resultat av privatiseringar och nedskärningar inom äldreomsorg och LSS. Man kan fråga sig vad som är första prioritet för nämndens moderate ordförande Lats Johansson: Välfärdskvalitet för äldre och funktionshindrade eller att visa sig bäst i klassen genom att leverera överskott?
Socialnämndens visar ett underskott på lika mycket. Detta är det lokala resultatet av en medveten regeringspolitik att försvaga de sociala skyddsnäten: Fler och fler är hänvisade till socialbidrag när de hamnat utanför socialförsäkringarna. Än värre lär det bli 2010 när regeringens jakt på långtidssjukskrivna tas till en ny nivå.
Nu har Lunds kommuns prognostiserade underskott på 90 miljoner förbytts i ett överskott på 10 miljoner. De borgerliga paniknedskärningarna under 2008 och 2009 ger onekligen en bitter eftersmak. Det det fanns ingen anledning att demontera offentlig verksamhet i krisens tecken. Därtill har Lund under 2009 agerat procykliskt, alltså förstärkt krisen genom att skära ner när alla andra skar ner, och därigenom skapat ny arbetslöshet alldeles på egen hand.
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Jag gick åter in i den nya beträdan söder om Höje å. Vid viadukten uppmärksammade jag en graffitimålning ett par meter upp på brons fundament. Det var en stiliserad bild av Klostergårdens höghus och en stor munter katt med utspärrade klor. ”Vi kommer alltid att minnas Jona” stod prydligt textat tillsammans med årtalen 1986 – 2009.
Utsikten uppe på högslätten (vad ska jag använda för ord?) var imponerande. Allt var fjärran, men mycket tydligt: Staffanstorps runda silos, Uppåkra kyrktorn mitt i den gamla järnåldersbosättningen, de pyttesmå bilarna på väg 108, klocktornet på Flackarps gamla kyrkogård, Jakriborgs fejkade medeltidsstad, turning torso bland hamnkranarna, E6 täta trafikström, en fabriksskorsten i Lomma, tornet på Lomma kyrka, dungen med Trollebergs (måste vara Sveriges plattaste berg) ståtliga gods, den nya stadsdelen Värpinge, den sneda husprofilen i Gunnesbo, Polhemsskolan, blocket, allhelgonakyrkan, domkyrkan, i förgrunden reningsverket, större än man tror när man passerar intill det, det höga nybyggda huset i Järnåkra, Klostergården, S:t Lars; allt i en enda kameraåkning. Solen hade just gått upp.
Det slog mig att alltihop utom själva Lunds stad ingått i grevarna Trolle-Wachtmeisters fideikomiss Trolleberg. De hade successivt sålt av marken där S:t Lars byggdes, marken kring stambanan, Klostergården, Nova-området och mycket mer. Tala om territoriell och ekonomisk maktkoncentration!
Några sekler tidigare hade alltsammans tillhört Sankt Petri Kloster.
Där jag stod under den höga himlen på den vida slätten var jag mitt i grevarnas väldiga rike. Jag fortsatte längs beträdan ovanför Höje å. När jag nådde Trollebergs inägor upphörde vandringsleden. Jag visste mycket väl att den nuvarande greven, den ”skitte”, var motståndare till den. Här syntes det i praktiken. Jag trängde fram genom vissna tistlar och vass.
Man kunde komma förbi genom att göra en omväg längs gamla landsvägen till Lomma, men jag fortsatte längs åkerrenen tills jag nådde godset. Kände något av det obehag som arrendatorer och lantarbetare från Värpinge och Flackarp måste ha känt när de nalkades det grevliga slottet. Skulle någon anropa mig? Då gällde det att stanna med mössan i hand. Passerade en ombyggd statarlänga med tända juldekorationer och en stor bil på gårdsplanen och kom ut på Trollebergsvägen. Äntligen på allmän väg igen.
Gick hem mellan dammarna och Höje å, i den lilla smala dalen mellan de vidder jag nyss besökt, en snårig miljö där man kunde gömma sig som fasaner, harar och näktergalar gjorde. Svanar, bläsänder och sothöns simmade omkring på de blänkande vattenytorna i godan ro. Till min förvåning kom en storskarv flygande. Det var länge sedan jag såg någon.
Tyska städer bombades. Röda armén omringade ledd av marskalk Sjukov den 300 000 man starka tyska armén under general - eller var också hans titel fältmarskalk? - Paulus vid Stalingrad. I slutet av januari kapitulerade de 90 000 tyska soldater som återstod och gick i ryska fångenskap.
Julen 1942, den kallaste i mannaminne, närmade sig. I tyska fångläger satt tre miljoner ryssar. Två miljoner av dem svalt ihjäl.
Göring planerade och genomförde en ”julaktion” för att höja det tyska folkets ”moral”. Redan under sommaren började man i det ockuperade Västeuropa köpa upp leksaker som skulle läggas under de tyska julgranarna. I Frankrike inhandlade Göring kosmetika, leksaker och andra presentartiklar ända till den 20 december.
Bytet stuvades in i 2306 godsvagnar och några flodbåtar, som fraktade det i första hand till bombdrabbade områden. Göring var minsann en riktig jultomte!
Under senare hälften av 1942 överförde Oberkommando West 18,5 miljarder franc till de statliga tyska hamstringsexperterna för inköp till julaftonen. Även sprit och vin köptes upp och delades ut.
Juldagen 1942 antecknade Goebbels: ”De extra matransonerna har haft fortsatt positiv effekt. Dessutom har mina extra gåvor till gamla och flerbarnsfamiljer åstadkommit riktiga underverk.”
Många tyskar insåg nog att julfirandet 1942 var illusoriskt. Men de firade ändå.
Varifrån kom pengarna? Man plundrade judarna och utnyttjade de ockuperade ländernas valutor till bristningsgränsen.
Nästa julaktion inleddes sommaren 1943.
Götz Aly, Hitlers folkstat, sid 145-147, Daedalus 2009.
Nationell socialism och imperialism.
Göts Aly driver tesen att det tyska folkets lojalitet med det nazistiska styret köptes med ett avancerat socialt system som bekostades genom judeutrotningen och plundringen av judiska tillgångar samt hänsynslös utsugning av de ockuperade territorierna. Men det skedde för det mesta bortom den egna vardagen.
En mängd reflektioner är möjliga. Hur kommer det sig att västerlandets imperialistiska system under alla år fått brett folkligt stöd?
Varför tycks julkonsumtionen 2009 slå alla rekord trots kunskap om miljökatastrof och begränsade naturtillgångar?
Den tyska befolkningens överflödande jul 1942 var två år senare förbytt i namnlöst kaos och elände.
Problemet är enkelt, sa Dror Feiler om Isreael-Palestinakonflikten i söndags på Demokratisk Vänsters möte. Det handlar om ett visst antal människor som bor mellan havet och Jordanfloden och de ska alla ha samma rättigheter. Vi som inte bor där kan inte kräva hur det ska lösas. Men att det ska lösas kan vi kräva.
Drygt fyrtio personer lyssnade till Dror Feiler. Han gav en personligt hållen föreläsning som gjorde det tydligt hur absurd och orimlig situationen är.
Dror Feiler är tonsättare, konstnär och ordförande i organisationerna "Judar för israelisk-palestinsk fred" och "European Jews for a Just Peace". Han är född i Israel 1951. Pappan var tysk, organiserad kommunist och jude. - Ingen bra kombination, sa Dror. Att flytta till Israel var inte frivilligt. Familjen tvingades flytta dit för att överleva. Dror växte upp på kibbutz, gjorde militärtjänst som fallskärmsjägare men vägrade tjänstgöra i de ockuperade områdena. Han kom till Sverige 1973. Han säger själv att hans åsikter inte kom till som något föräldrauppror. Han för i stället vidare föräldrarnas tradition.
Det finns inget hopp, säger han om utvecklingen från 1967. Men ser en tendens att ju bättre uttalanden som görs i salongerna för att lösa konflikten desto sämre är det på marken. Det som pågår är etnisk rensning light – man dödar inte men man gör livet så svårt så att folk ska flytta självmant. Det gäller till exempel Osloavtalet och Obamas fina ord i Kairo. När Netanyahu införde temporärt stopp för nya bosättningar innebar det i stället att antalet bosättningar ökade. Vi ligger en minut i 12 för en tvåstatslösning, sa han, men tillade lite ironiskt att hans son säger att det har han sagt i tio år.
I landet mellan havet och Jordanfloden bor 5,5 miljoner judar och 5 miljoner palestinier. En halv miljon judar har bosatt sig på ockuperat område. Den ohämmade bosättningspolitiken gör snart en tvåstatslösning orealistisk.
Den palestinska sidan är splittrad, sa Dror Feiler. När jag var ung var det ett sekulariserat folk. I takt med att arabsocialismen och arabnationalismen växt fram har splittringen ökat. Nu är hatet mellan grupperna stort. Det påminner om hur det var 1946, när de angav varandra till britterna och dödade varandra.
Svårt kritisera offentligt
Vad kan vi göra som befinner oss så långt bort, frågade han. Varför har jag en grupp, Judar för israelisk-palestinsk fred? Varför är jag inte med i Palestinagrupperna i stället? Det är en utmärkt grupp. Han svarade med en beskrivning av hur det kändes när Israel gick in i Libanon. Många judar tyckte att Israel begick ett brott i alla judars namn. Många tyckte att Israel inte representerade oss, sa han. För judarna tycker olika, liksom svenskarna tycker olika. Min farmor, sa han som exempel, betraktade sig som "tysk av mosaisk religion". Hon ville inte flytta till Israel men tvingades dit och trots att hon bodde där i många år pratade hon aldrig hebreiska. Hon "ville inte prata ett asiatiskt språk".
Trots att de flesta svenska judar är sekulariserade och betraktar sig som svenskar är det inte många som kritiserar Israel offentligt. Men det är många som är kritiska till Israels politik. Dror Feiler förklarar att trots kritiken är hållningen att "det är bättre att ha fel med Israel än att ha rätt mot Israel". Dror drog en parallell till de svenska kommunisternas inställning till Sovjet på 50-talet då de vägrade kritisera Sovjets politik. Det är inte lätt för den som vågar kritisera Israels politik offentligt. Dror berättade att den judiska församlingen i Stockholm skrivit i brev till sina medlemmar att de inte ska hälsa på Dror, Israels fiende nummer ett i Skandinavien.
Trots obenägenheten att kritisera Israel finns organisationen European Jews for a Just Peace. Den bildades 2004 och är ett nätverk med 10-12 organisationer. Det är svårt att organisera judar från olika länder eftersom det är svårt att hitta frågor där vi är överens, säger Dror. Det gäller att hitta en minimiplattform. Nu håller man på att bygga upp ett kontor i Bryssel för att kunna motverka den israelilska lobbyn.
Carl Bildt imponerar
Dror Feiler är imponerad av den nuvarande regeringens mellanösternpolitik. – Den har inte varit så bra sedan Sten Andersson, det är helt osannolikt hur Carl Bildt uttalar sig, sa Dror.
Det är de principer vi har i världen för att lösa konflikter som ska tillämpas. Internationell rätt, FN:s stadgar, Genevekonventionen osv. Staten Israel har ju själv tillkommit genom ett FN-beslut.
Vänstern har lidit ett stort nederlag i Israel, sa Dror. Det socialdemokratiska partiet som förr haft ca 50 procent av platserna i Knesset har nu minskat till 10 procent och har 12 mandat. Vänsterpartiet Meretz har 3 mandat. Tillsammans med några småpartier har vänstern cirka 20 platser, en sjättedel av mandaten. Resten är höger, mer höger och ännu mer höger. Där finns partier som styrs av rabbiner, vilket ger en viss påminnelse om Iran, om ni ursäktar jämförelsen, sa han.
En del av lagstiftningen är religiöst styrd. Till exempel frågor om äktenskap och begravningar. Lagstiftningen tillåter inte att en jude gifter sig med någon som inte är jude. Drors eget äktenskap skulle inte ha kunnat ingås i Israel. Han berättade i pausen att hans far var tvungen att inhämta rabbinens tillåtelse inför Drors giftermål. Om rabbinen fick veta att den blivande hustrun inte var jude, skulle han se till att det skapades en massa hinder och fördröjanden och krångligheter. Drors pappa som inte kunde ljuga fick frågan av rabbinen om flickan var jude. – Vad tror du, svarade pappan med ett tonfall som att svaret var självklart.
Israel kallar sig demokrati. Och demokratin fungerar - men bara för judar. - Isreael är en demokrati för judar, demokrati med hinder för palestinska israeler och ingen demokrati alls i de ockuperade områdena, sa han. 90 procent av Israels mark kan inte köpas av palestinska israeler. Världssamfundet bojkottar flera andra länder, men Israel tillåts fortsätta. Israel kan fortsätta sin politik på grund av vårt dåliga samvete och på grund av den starka proisraeliska lobbyn, bestående av det militärindustriella komplexet, oljebolagen och av den kristna högern.
Ockupation och motstånd i vardagen
Det finns många olika sorters vardagligt motstånd sa Dror. Det finns kvinnor i svart, som varje fredag i 20 år stått och delat ut flygblad om den olagliga ockupationen. Det finns "Anarkister mot muren", som är israeler, palestinier och personer från internationella fredsorganisationer som varje fredag demonstrerar vid en del av muren. Det händer att militären skjuter på dem.
Det som är farligast för Israel är ickevåldet. Däremot gillar man självmordsbombare. Bosättare brände nyligen en moské för att provocera till våld.
Dror beskriver vad en ockupation är. Det är inte krig som i Gaza i vintras när det händer mycket och allas blickar är riktade dit. Ockupation är grått och vardagligt. Det är när man har ett sjukt barn med öroninflammation. Sjukhuset ligger ganska nära. Men man kör med det skrikande barnet i tre kilometer och kommer då fram till en vägspärr av en stenhög som man inte kommer förbi. Då får man köra en omväg i två timmar med sitt skrikande barn och hamnar vid en ny vägspärr där det står ett par militärer som kanske släpper förbi, kanske inte, beroende på vilket humör de är på.
Och världssamfundet gör ingenting, säger Dror.
Dror avslutade med att berätta om projektet Ship to Gaza. Det är planerat genomföras i april eller maj nästa år. Man säljer sjömil för att finansiera projektet. En sjömil kostar 1000 kronor. – En bra julklapp, tipsar Dror. Båten ska vara lastad med reservdelar för vattenpumpar och vattenreningsverk.
Hoppas det blir den första båten i den palestinska handelsflottan, sa Dror. Vi har skrivit till den svenske försvarsministern och begärt eskort av den svenska flottan eftersom vi har hört att den bekämpar pirater utanför Afrika. Då borde den kunna göra det i östra Medelhavet också.
Grr: Flera gånger tidigare har vi avslutat året med en dialog i det fria, men nu sitter vi här under sotad ås. Ja, kanske inte sotad takås precis, men vi har just fått lagat kakelugnen som sprack i februari. Det blev en spricka, vi har nyss fått bort det sista sotet och nu väntar vi på sotaren som ska ge oss lov att elda igen. Det har förvisso hänt mycket under 2009 men ur ett längre perspektiv är det väl inte mycket som slår den skånska jordbävningen, du som har läst geologi?
Lucifer: Nej, jordbävningar slår allt. Och vi kan få en ny i morgon och så är det när man lever mitt i Tornqvist-zonen, den häftiga sprickan som går från södra Norge ner till Svarta havet. Och som alltid: mindre naturkatastrofer, alltså sådana där det spricker några kakelugnar och faller några träd, livar ju alltid upp sinnena. Men frågan är om vi har upplevt några andliga eller intellektuella skakningar i år. Det har varit rätt avslaget, väl?
G: Minervas uggla flyger som bekant i skymningen. Det är alltså för tidigt att värdera Andens rörelser. Själv har jag blivit försiktigare. Jag hade visserligen varnat för hopp om kapitalismens snara fall, men ändå kunde jag inte låta bli att ryckas med för ett år sen och tänka att nu, nu vaknar de gamla gudarna. Och visst, Kommunistiska manifestet nytrycktes och såldes, men det känns redan mycket avlägset. Är det nånstans vi ser ett försiktigt skov så är det ändå i klimatfrågan. Vi skriver ju detta medan förhandlingarna i Köpenhamn pågår för fullt. Ingen av oss har väl några rosenröda förhoppningar om resultatet, men i det intellektuella livet börjar klimatkramarna vinna hegemoni. Inte ens Bjørn Lomborg är klimatskeptiker längre. Det är en god sak även om det är materiella rörelser vi helst vill se och dit är det långt.
L: Nej, då är det en helt annan vitalitet i den lundensiska kommunalpolitiken. Den oförbrännerliga Tove Klette ska köra vidare en period till och nu får vi förstärkning av Lars V. Andersson, centerpartiets hopp från slutet av 1970-talet som återvänder efter 25 år på Skånska Dagbladet. Sanningen är nog att borgarna har regerat sig sönder och samman i Lund och de kommer att sopas bort som av en stormvind i höst. Frågan är bara om vänsterkoalitionen håller. Den svaga länken är förstås Miljöpartiet, eller kanske man ska säga den starka, de kan ju kosta på sig vilka extraturer som helst åt det borgerliga hållet. Visst är de det nya mittenpartiet i svenska politik?
G: Javisst, och vem var det som tidigt insåg detta om inte Mona Sahlin som vi har sagt så mycket förklenande om. Utan en mittenallierad är det svårt för vänstern. Mona anade att miljön är den stora framtidsfrågan och formulerade ett långsiktigt program – S och Mp skulle ju hålla ihop till 2020, det första målåret för de svenska klimatåtagandena. Nu var inte alla i hennes parti lika visionära så de tvingade henne att ta med Vänsterpartiet, och det gjorde kanske inte så mycket eftersom Lars Ohly och hans parti håller sej på mattan. Men så har Mona själv gjort tvivelaktiga utspel om mittensamarbete mot Sverigedemokraterna vilket hon kunde ha låtit bli. Jag skulle ändå ha omprövat henne om det inte var för att hon ville satsa på elbilar för att rädda Saab. Har hon inte läst om GM-bilen med en 1,5 hästkrafters elmotor som tillverkades kring 1942 eller Harald Håkanson från Eslöv som år 1900 som tillverkade en bil som gick på el, fast belysningen utgjordes av stearinljus. Dock läser man: ”Då den stipulerade leveranstiden var inne visade det sig att batteriet inte var färdigt.” Eller elbilen SEA, som man hör tillverkad av Asea, från 1925 som gjorde hela 27 km/h? Eller elbilen Silentia från 1970? Man skulle vilja travestera en känd partiledare och uppmana Mona: ”Gå hem och läs teknikhistoria, eller åtminstone fysik!”
L: Jo, och det borde många göra. Det har alltid varit trist att så många i vänstern har saknat insiketr om grundläggande naturvetenskap. Marxismen står ju på materiell grund och då behövs också en del grundkunskaper. Man har ju nu firat femtioårsminnet av CP Snows bok om ”The two cultures”, och även om Snow var ute i en del tvivelaktiga resonemang så finns där ett problem. Det handlar ju inte om att hylla ingenjörer eller naturvetare – de kan vara väl så enfaldiga som humanister, men det finns saker de vet. Tyvärr är de inte alltid de är beredda att dra slutsatser av det. T.ex. att klimatkrisen kommer att kräva ingrepp i den världsordning vi har och att det både lokalt och globalt kommer att krävas former för planekonomi. Det här med socialism är inget man behöver gilla, det räcker att man inser att det kommer att behövas.
G: Brecht sa nåt liknande. Ja, vi behöver planhushållning. Men förra gången vi hade en planhushållningsdebatt i Sverige förlorade vänstern. Du som har djupstuderat Tage Erlandet: finns det några lärdomar att dra från den gången så vi inte förlorar en gång till?
L: Det är inte frågan om att vinna för att inrätta eviga lyckoriken. Wigforss kom några steg på väg, men sen var det stopp: det blev ingen socialisering av oljebolag och banker. Men grunderna för trettio års välfärdspolitik var lagda. Jag har efter alla år lärt mig uppskatta det här med maktväxling – människor och partier tycks inte klara av långa maktperioder utan att drabbas av förstelning och korruption.
G: Hoppas bara att du inte ser det som ett försvar för regeringen Reinfeldt. Jo, en positiv sak bör sägas om den. Den svensk-judiske fredsaktivisten Dror Feiler ombads på ett DV-möte i söndags betygsätta den svenska regeringens Israelpolitik och sa: Den har aldrig varit bättre sen Sten Anderssons tid. Äntligen har de israeliska ledarna fått möta en västpolitiker som är lika arrogant som de, alltså Carl Bildt. Men du frågade förut efter skakningar i överbyggnaden under det gångna året. Jag ska nämna om en till som det inte blev så mycket av: piraterna. Att deras parti inte skulle klara vardagen var ingen överraskning men även immaterialrätten tycks sitta i någorlunda orubbat bo. Är inte även detta en besvikelse som åtminstone en del av vänstern måste lära sej att hantera? Vi som trodde oss se äganderättens upplösning inom en central samhällssektor till följd av produktivkrafternas orubbliga styrka! Fast den kinesiska kopieringen av Gucciväskor och Rolexklockor tycks fortgå oförhindrat och det är en liten tröst.
L: Det ovillkorliga personliga ägandet av musik blir väl aldrig detsamma igen. Det är lagar och politik som tar sin tid att hinna med, men praktiken lever ju och teorin kring copyleft och open source fortsätter att utvecklas. Men det som så mycket annat kommer ju att sugas upp i gängse partifåror och alla tar till sig det, om än på lite skilda sätt. Så har ju skett med miljöfrågorna. Moderaterna hade väl inte ett ord att säga om dem i förra valrörelsen, men nu är alla med på tåget. Rätt hycklande i vissa fall: miljöminister Carlgren är ju inte till att stå ut med när han pratar om den sexfiliga motorvägen förbi Stockholm där de miljövänliga bilarna ska glida fram. Men vad är då kontroversiellt? Ja, vi vet alla att invandringsfrågorna är det därför att det finns högerpopulister som finner det lämpligt att peka på den ganska måttliga invandringen/flyktingmottagningen som orsak till alla problem. Dert är ett vädigt kattrakande nu om att Sverigedemokraterna förväntas komma in i riksdagen och det är väl ändå lätt hysteriskt? På 80-talet hade vi Sjöbopartiet och sen Herslows Skåneparti och sen kom Ny demokrati. De gjorde ingen glad och de föll ihop som korthus efter några år, men till en början var de större än SD är nu. Man kan inte utesluta att de senare kan överleva en period med tanke på vad Pia Kjærsgård gjort i Danmark, men oddsen är emot dem. På tal om Danmark förresten, tror du vi får en lymmellag i Sverige också?
G: Det skulle behövas en eftersom det även här finns lymlar, även om min definition inte är densamma som den danska polisens. Men nej, jag tror inte det, och det beror just på att den svenska polisen har fått ett så välförtjänt dåligt rykte i alla läger. Det vore inopportunt att ge den större befogenheter. Den danska polisen har heller inte skördat några lagar med sitt agerande i lördags. Positivt ändå att medierna ändå gjorde kravallerna till en bisak och den glada massdemonstrationen till det viktiga. Själv såg jag inte så mycket av den eftersom jag stod med ögonen i noterna men jag kände vibrationerna.
L: Jo, det var en häftig upplevelse med en stor demonstration i en storstad: en jämn ström av människor som vällde förbi i gatans hela bredd. Förbluffande med alla dessa unga människor som hoppade och dansade runt till de gamla danska arbetarsånger som vi stod och körde. Vi kan ju ha i minnet de 913 personer polisen sydde in från demonstrationen, men i grunden var det en positiv upplevelse att bära med sig hem, och med det får vi väl sluta årets dialog.
Blåsorkestern Röda Kapellet som i år firar 35 år bjuder på film och filmmusik på sin traditionella julkonsert den 12 december kl 19. Platsen är Månteatern på Bredgatan i Lund. Det är en upprepning av succékonceptet från i fjor men med nytt innehåll. Musik från elva kända filmer spelas och samtidigt visas avsnitt ur filmerna för publiken. Bland kompositörerna kan nämnas Sjostakovitj, Nino Rota och Benny Andersson.
Charlie Chaplin, som skulle fyllt 120 år i år, har en särställning i filmhistorien. Och för många är Chaplin den struttande vagabonden. Därför visas en av hans många stumfilmer och till den spelar Röda Kapellet nyskriven stumfilmsmusik komponerad av Håkan Carlsson, Lunds kulturskolas rektor. Det blir alltså svensk urpremiär.
Orkestern har från i höst en ny dirigent. Det är Malmö symfoniorkesters trumpetare Per Falck som numera slår in Röda Kapellet. Liksom i fjor presenterar cineasten Lennart Grankvist filmerna.
Orkestern bjuder också in sina vänner till efterföljande fest i samma lokaler. För självkostnadspris bjuds på mat (buffé), dryck och dans.
Om den judiska fredsrörelsen i och utanför Israel
Dror Feiler är israelisk-svensk konstnär, musiker och kompositör. Han är ordförande i föreningen ”Judar för israelisk-palestinsk fred” och likaså ordförande i föreningen ”European Jews for a Just Peace”.
Dror Feiler gjorde tillsammans med hustrun Gunilla Sköld Feiler det uppmärksammade konstverket ”Snövit och sanningens vansinne” på Moderna Museet 2004, som förstördes av Israels ambassadör i Stockholm.
Söndag 13 december kl 15
ABFs lokal, Trollebergsvägen 7
Ingång från Gasverksgatan. Spana efter Demokratisk Vänsters vägvisning.
Glögg och pepparkakor serveras
Missa inte Moore
Jag tillhör dem som uppskattar Michael Moore och har väl sett några av hans filmer. Det märkliga är att han med ”Capitalism, a Love Story” som nu går på Kino, lyfter sig till en ny nivå. Som bekant är det analytiska eller förnuftsmässiga inte hans starka sida och några lösningar har han inte. Men han har en agitatorisk förmåga som bara tycks växa. Resultatet är modern agit-prop med användande av filmens alla verktyg: ljud, tal, musik, bilder, klipp.
Här finns förstås allt elakt och negativt som kan sägas om bankerna och Wall Street. Och här är de nostalgiska återblickarna på den gamla hemstaden Flint, Michigan, där den amerikanska drömmen blev till verklighet på 50-talet, både genom bilarna och genom de som producerade dem. Nu manar Moore också fram Gud och Jesus och deras jordiska företrädare för att uttala sina domar över kapitalismen. Och tro det eller ej, men han slutar genom att uppmana oss att kräva bestämmande över våra arbetsplatser och om nödvändigt ockupera dem, varpå man får höra Woody Guthrie och Internationalen.
Hade det här varit, säg tidigt sjuttiotal, hade vi varit några hundra skrattande och jublande i salongen. Nu var vi så där tjugo. Resten sitter väl hemma och räknar på avdragen för hushållsnära tjänster eller navelskådar i identitetspolitiken. Till alla som har kvar lite lust att bli förbannad och glad: gå och se filmen!
Sten H.
Conte D´Amour - demo #2
En demoföreställning om den romantiska kärleken från dess mörkaste sidor. Följs av seminarium om romantisk kärlek följande dag.
Inkonst 11-12/12. Läs mer
Plattform 12 december
Upplev den samtida dansens variation! Blandat program, bar och mingel.
12 december på Dansstationen, Palladium. Läs mer
Orientalisk Dansshow med Zhagareet!
Kom och njut av värme och dansglädje under årets mörkaste månad!
Tangopalatset 12 dec Läs mer
Pianisten Shan-shan Sun
Palladium 13 dec 15.00 Läs mer
Claes Malmberg Live!!
Palladium 14 december Läs mer
Hela kulturcentralens program
1. Demonstrera i december? Såg ni inte Kvällspostens löp: ”Nu kommer kylan. Från ISHAVET”?
Svar: Är det något klimatdebatten har lärt oss så är det att Ishavet inte är lika kallt som förr. I själva verket utlovas någon plusgrad och svag vind.
2. Jag vill inte gå tillsammans med stenkastande huliganer.
Svar: Visst. ”En sten är inget argument, mina herrar”, sa filosofen Lessing på sin ålders höst. Men det finns lugna delar av demonstrationen. Och hotet om global uppvärmning är faktiskt så katastrofalt att en och annan sten känns befogad.
3. Inte orkar jag traska tre kvarts mil.
Svar: Jesus sa nånting om detta. Men gå så långt du orkar. Förslagsvis från Christiansborg till Sundby kyrka. Där står det en blåsorkester och spelar ”Skipper Klements morgensang” och andra häftiga låtar.
4. Förresten blir det kaos i trafiken. Man kommer inte över sundet.
Svar: Underskatta inte den danska polisen! Med hjälp av den nya undantagslagen ska den nog få ordning på lymlarna.
5. Det är mycket att ordna med såhär inför helgerna.
Svar: Jodå. Men klimatet är en ödesfråga inte bara för oss utan för barn och barnbarn och barnbarnsbarn och deras efterkommande. Dessutom är det trots valutakursen fortfarande fördelaktigt att köpa julsnapsen hos Irma, när man ändå är där.
Ett giltigt argument
för att inte demonstrera
i Köpenhamn på lördag
1. Jag gitter inte. Kan jag inte göra något annat i stället?
Svar: Jo. Du kan klimatkompensera genom att
a) stänga av värmen den närmaste veckan (se punkt 1 ovan),
b) gå med i ett klimatschyst politiskt parti,
c) sabba en stadsjeep.
40 år har gått sedan gruvarbetarstrejken i Kiruna och Malmfältet. Jag flyttade samma höst från Öjebyn i Norrbotten till Ulrikedal i Lund, litet snopen över att lämna Norrbotten i det ögonblick då stora saker hände där.
Jag upplevde att den socialdemokratiska tidningen Arbetet var fientlig mot gruvstrejken. En ledare i Arbetet hävdade att strejken inte bara var olaglig (den var inte sanktionerad av LO och den riktade sig mot det statliga LKAB) utan att den dessutom var en ”lyxstrejk”, något som ledarskribenten bevisade genom att redogöra för gruvarbetarnas höga löner.
Jag gick i svaromål och fick en artikel publicerad där jag tror att jag hävdade att de högre lönerna för frontarbetarna motiverades av att arbetet i gruvorna var så hårt att de blev utslitna i förtid och att deras livstidslön således var lägre än andra yrkeskategoriers.
Jag var partipolitiskt obunden men aktiv i FNL-rörelsen. Jag var gift och hade två barn, 7 och 4 år gamla. Jag studerade kulturgeografi under ledning av Nils Lewan som uppenbarade många sanningar för mig. Vi var 120 studenter som läste kursen; den stora explosionen beträffande antalet studenter pågick för fullt. Mitt hår började bli tunt över hjässan. Snön föll i november och låg i princip kvar till påsk.
I VB nr 37 uppmärksammade jag Mats Olsson och Gunnar Stensson på att de när de talar om hovjönseri respektive jönsparti visar på samma människosyn som överheten/etablissemanget använt för att förlöjliga och se ner folk alltsedan 1600-talet. Jöns kom att användas som synonym till en stackare det vill säga en vanlig enkel människa i motsats till finare och mer välbeställda personer.
Historia
Jöns sägs härstamma från Johannes som i Danmark blev Jens. Under 1300- och 1400-talen återfinns namnet Jöns bland de styrande, riddare och biskopar. Detta var den tid då de olika folken i norden genom samarbete och union sökte begränsa tyskarnas inflytande. Som exempel på potentater med namnet kan nämnas riksrådet Jöns Knutsson Tre Rosor 1480 och dennes son riksrådet Thure Jönsson Tre Rosor. Ärkebiskopen i Uppsala Jöns Bengtsson (Oxenstierna) 1448. Riksrådet och ståthållaren i Finland Jöns Knutsson Kurck 1633.
Förnamnet Jöns hade således ingen negativ belastning under den sena medeltiden snarare tvärtom. Jag frågar mig då vad som är bakgrunden till att namnet under 1600-talet blev en belastning. Den första förutsättningen borde vara att de som tillhörde de högre stånden i Sverige hade övergivit Jöns till förmån för andra modernare namn. Den nordiska unionen upphörde i sekelskiftet 1400-1500 och Sverige och Danmark blev allt mer nationer med en stark centralmakt. Under 1600-talet införlivades successivt flera danska landskap. I det fall uppgiften att namnet Jöns främst förekom i landskapen Skåne, Jämtland och Härjedalen kan detta tyda på att beteckningen Jöns också blev ett uttryck för en nedvärdering av den tidens nysvenskar!
Ta lärdom av H C Andersson
När Gunnars Stensson svarar på mitt inlägg så gör han detta genom att återge H C Anderssons saga Dummerjöns. H C Andersson gav ut en rad sagor som alla tog upp brister hos oss människor och som alla hade ett budskap, en lärdom. I Dummerjöns(egentligen ”Klods-Hans”) tror jag han vill säga att man inte i förväg skall döma ut en människa som en plump, udannet eller klodset person. Liknande användbara erfarenheter tar han upp i sagan om den fula ankungen och inte minst den alltid aktuella kejsarens nya kläder. Bara ett litet barn vågar säga det alla ser, att kejsaren är naken och lurad.
Vi är nog många som fastän vi är vuxna borde öppna, läsa och begrunda dessa sagor.
Sveriges förslag om ett uttalat EU-stöd till målsättningen att göra östra Jerusalem till palestinsk huvudstad förkastades vid förhandlingarna i Bryssel 7 och 8 december till förmån för den försiktigare skrivningen: Jerusalem ”bör utgöra de båda staternas framtida huvudstad” som del i en framförhandlad lösning.
Så heter det i uttalandet om en gemensam europeisk hållning som offentliggjordes tisdagen den 8 december.
På andra punkter är uttalandet tydligare.
EU-ministrarna fastslår att den palestinska staten ska vara sammanhängande och fungerande, vilket innebär att en del av Jerusalem måste ingå.
EU-dokumentet konstaterar att ”den Europeiska unionen kommer inte erkänna några förändringar i de gränser som gällde före 1967”.
Strax efter det att dokumentet presenterats, kom ett uttalande från USA:s utrikesministerium.
”Vår ståndpunkt beträffande Jerusalem är klar. USA:s politik är oförändrad. Som alla tidigare regeringar förklarat beträffande denna fråga, måste Jerusalems status och alla liknande frågor lösas av parterna själva genom förhandlingar.”
Det amerikanska uttalandet försvagar EU-initiativet. Talet om en oförändrad politik är olycksbådande. Vart har den politiken lett de senaste 40 åren?
Israels utrikesminister Avigdor Lieberman jublar. Fredsprocessen är inte som en IKEA-möbel. Det svenska initiativet är ett miserabelt misslyckande, säger Israels UD.
De EU-stater vars protester försvagade det svenska förslaget var Tyskland, Polen, Italien, Ungern och Tjeckien.
Från det att förslaget läcktes för en vecka sedan tills det slutliga dokumentet publicerades på tisdagen var Israel och israeliska lobbygrupper mycket aktiva i ansträngningarna att stoppa eller oskadliggöra det.
Den palestinska myndighetens utrikesminister Salam Fayed förklarar att uttalandet är ”ett steg på vägen till att det internationella samhället påtar sig sitt direkta ansvar för att få ett slut på den israeliska ockupationen av palestinska områden som pågått sedan 1967.”
I Sydsvenskan 9/12 säger Bildt: ”Det måste bli förhandlingar. Vi accepterar inte någon ändring av 1967 års gränser som inte godkänts av båda parterna. Det gäller även Jerusalem.”
Den ohämmade ekonomiska expansionens tid är förbi, men de nya hållbara lösningar som behövs, har inte haft något särskilt gynnsamt klimat att växa i. Nog borde ändå klimatkonferenserna kunna hjälpa till med att ersätta ett globalt rovdriftsklimat med ett globalt ansvarsklimat? Det blir alltmer uppenbart att livet på klotet kräver solidaritet och politiska lösningar, i stället för att var och en bara försöker maximera sin egen kortsiktiga profit. Det finns ingen osynlig hand som fixar klimatet åt privatekonomiskt inriktade aktörer. Klimatkonferenserna är praktiska övningar som kräver att gemensamt ansvar ska kunna gå att förverkliga.
Ekonomerna som delar ut Riksbankens pris till Alfreds Nobels minne har visat att de uppskattar ekonomisk teoribildning om hur man tar hand om gemensamma resurser. Om detta är ett tecken på att omvärderingar håller på att ske inom den ekonomiska forskningen eller om man bara sätter ett fuktat finger i vädret är väl svårt att veta.
Även det politiska klimatet i konferensvärdlandet Danmark borde väl kunna förändras i rätt riktning? När viktiga frågor får uppmärksamhet, så kan det knappast vara lika publikdragande att börja bråka med sina grannar, om de har slöja eller inte, eller är avvikande på andra exotiska sätt. Att Dansk Folkeparti vill profilera sej som klimatskeptiskt är fullt rimligt. Om människor tar de globala frågorna på allvar så framstår partiets nationella inskränkthet som just så tossig och mossig som den faktiskt är.
Bland de mer underhållande årliga politiska utspelen är Svenskt Näringslivs ranking av Sveriges kommuner. Utifrån faktorer som hur låg kommunalskatten är, hur mycket kommunerna privatiserat sin verksamhet och i vilken utsträckning lokala företagare anser sig ha blivit tillräckligt smorda av politiker och tjänstemän bedöms hur "företagsvänlig" kommunen är. Gamla SAF (Svenska arbetsgivarföreningen) tycks på fullt allvar tro att Sveriges kommunpolitiker nervöst går och biter på naglarna inför denna årliga dom.
Lund har visst klättrat några placeringar i år. Törs man våga gissa att detta kan ha lite att göra med en upplevd åsiktsgemenskap med det nuvarande borgerliga styret i kommunen? Men Lund befinner sig ändå som vanligt kraftigt distanserad av det skånska företagsundret Vellinge, som är näst bäst i Sverige enligt Svenskt Näringsliv. Man frågar sig vilka framgångsrika företagare det egentligen är som tackar sin skapare att de finns i just denna kommun. Är det ägaren till Pizzeria Bella Dona i Höllviken? Eller möjligen bensinmacken Pump i Skanör? Konstigt att inte Ericson och Alfa Laval redan har uppfattat dessa signaler och flyttat sin verksamhet till detta skånska företagsparadis.
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Insvepta i blöt dimma går vi nedför Källbyvägen, hostande och snorande i lätt förkylningsfeber.
Vattenståndet i dammen har stigit. Ån sväller. Gångvägen mot S:t Lars är nästan översvämmad. En stor flock bläsänder lämnar stranden och simmar ut i det trygga vattnet. Piu, piu.
Onödig oro. Vi går rakt fram, över den gamla träbron upp mot Flackarp för att fortsätta förbi den svarta möllan och sedan återvända genom S:t Lars.
Då upptäcker vi något. Något nytt. Något som inte fanns igår. En plattform grenslar stängslet väster om vägen. Man kan kliva upp till den på en liten trappa och sedan kliva ned på andra sidan. Där finns till och med ett trappräcke att hålla sig i. Allt i nytt, grönimpregnerat (giftigt) trä.
Så vi kliver upp, stannar ett ögonblick på plattformen, och kliver sedan ned på andra sidan, ut i hagen.
En lerig stig leder fram mot järnvägen. Ännu en plattform, över ännu ett stängsel. Sen fortsätter vi under järnvägsviadukten upp mot åkerkanten. Vi ser stigen fortsätta västerut tills den försvinner i den vita dimman.
Här är det mycket lerigt.
Upprymda konstaterar vi, att det nu är möjligt att till fots nå Flackarps kyrkogård med dess hundraåriga träd liksom att fortsätta ända bort till det i dimma dolda Trolleberg.
Vi befinner oss högt över ån. Bortom ån blänker dammen och längre bort skymtar reningsverkets vita byggnader i dimman. Ett långt godståg passerar långsamt.
Detta är, inser vi, en av Lars Jacobssons (stadsträdgårdsmästare) beträdor. (Beträda - grönt skyddsområde längs strandkanten, cirka 10 meter brett).
När våren kommer ska vi vandra här. Och om det fryser kan vi göra det när som helst.
Men just nu klibbar den sega leran tjock under fötterna, så vi vänder tillbaka. Hoppfulla. Snart kan vi promenera ända till Lomma.
En flock stålblanka råkor sveper i samlad formering ner i hagen och börjar hugga i gräset med näbbar stora som potatishackor.
Jag hörde Vänsterpartiets riksdagskvinna Rossana Dinamarca i en debattduell i radio med Jan Björklund om de senaste 
Ondsinta kommunister
Men visst, det finns ett hat mot vänstern som yttrar sig också i skolpolitiken. Så här sägs det i dag torsdag på Expressens kommentarwebb kring skoldebatten av signaturen ”Ej inloggad”:
”Förstörelsen av skolan startade med Sossarna redan i slutet av 60-talen. Sossarna och deras syskonparti Kommunisterna vill om dom kommer till makten fortsätta i riktningen "kunskapslös & kravlös grundskola." Kommunisterna vill tom avskaffa lärarna… Socialisterna vill hålla den Svenska kunskapsnivån på så låg nivå som möjlig. På detta sätt blir det fler som är bidragsberoende och fler utan tillräcklig kunskap för att ifrågasätta den rådande ordningen.” Jo, så kan det låta. Nog finns det ett väljarunderlag för Sverigedemokraterna.
Gudarna ska veta att den socialdemokratiska skolpolitiken har haft sina brister, men faktiskt också betydande förtjänster. Till de senare hör tankarna att alla ska kunna ta del av abstrakta tankegångar och teoretiskt material, sådant som man behöver ha någon sorts tillgång till i vår tids samhälle. Om borgarna hade fått råda skulle sådant reserveras för deras egna barn på de teoretiska linjerna. De blivande plåtslagarna och städerskorna kunde gott nöja sig med att kunna läsa och skriva och därefter läras upp i sina yrken.
Osexiga ämnen
Men jag har lust att bidra med egna erfarenheter från utbildning i teknisk-naturvetenskapliga ämnen. Jag vistades i slutet på 1980-talet en hel del på ett amerikanskt Ivy League-universitet med framstående datavetenskapsmän. Det som var slående var att deras doktorander nästan alla var indier eller kineser. Hur kom det sig? Jo, förklarade de, det var så att den amerikanska övre medelklassens barn, t.ex. deras egna, ville inte läsa sådana trista ämnen som matematik och fysik och datavetenskap. De ville läsa teatervetenskap och journalistik. (Själv har jag en dotter som undvikit matten på gymnasiet.) De som ändå hade sinne för matte läste ekonomi med sikte på jobb i finansvärlden. Javisst, mitt eget gamla ämne numerisk analys tycks sedan länge ha varit kungsvägen till räknandet på hedgefonder!
När jag en gång skulle utbilda mig så saknade jag ju inte lust att ägna mig åt nöjesliv som litteraturvetenskap och ekonomisk historia. Men jag visste ju att om man ville vara säker på att kunna försörja sig så skulle man läsa något som hade en materiell förankring och som säkert skulle komma att behövas, som naturvetenskap. Så blev det och jag har inte ångrat mig – de andra ämnena har jag ju haft kvar som nöjesliv.
Alltså: det enkla försörjningsmotivet tycks vara borta för många gymnasieelever och då kommer matte och fysik att sitta emellan. Och det hjälper inte att inget leder säkrare till arbetslöshet än utbildning till journalistik, teater och musik – det är lika fullt köer till de utbildningarna.
Vidare: idealbildningen i samhället säger att det är häftigt att förverkliga sig själv som skådespelare eller tjäna mycket pengar inom finanssektorn medan det är ointressant att tjäna ganska bra med pengar som ingenjör. Ytterligare vet eleverna: att ägna sig åt teknik är en plåga redan under utbildningen och sedan själsdödande som yrkesarbete utan kontakt med människor.
Förändra utbildningen!
Det är svårt att göra så mycket, men på en punkt borde det vara möjligt. Det gäller själva utbildningen i teknik och naturvetenskap och matematik. Visst, det krävs en hel del slit som inte alltid är nöjesbetonad. Men mycket skulle faktiskt kunna göras för att bryta isoleringen från resten av samhället. Teknikutbildningen skulle kunna ha mycket mer inslag av samhällsvetenskap och humaniora. Och studenterna skulle kunna meddelas att deras framtida jobb var helt öppna mot samhället och att deras utbildning därför borde spegla detta.
Jag har ytterligare en sak att säga och det gäller just matematiken. Ämnet har i och för sig sina egna problem med en elitattityd där alla förr eller senare anses vara otillräckliga. Sverige är inte precis ledande på området och jag tror att det hänger samman med den teorifientlighet som präglar vår tradition. Det är det praktiska och pragmatiska som gäller här och därför är det inom den sektorn just civilingenjörsutbildningen som är den mest prestigefyllda framför säg fysik, kemi eller biologistudier. Visst, ingenjörerna behövs i industrin. Men då och då är det också bra med folk som är särskilt tränade på att tänka. Ja, det får vara mitt lilla spretiga bidrag till debatten.
USA närmar sig Kina, som finansierar det ekonomiska underskottet. Europa närmar sig Ryssland, som förser EU med naturresurser. En politisk kontinentalförskjutning pågår. När plattorna kolliderar inträffar jordbävningar och vulkanutbrott.
Per T Ohlsson skrev om detta i Sydsvenskan i söndags och Immanuel Wallerstein i sin kommentar om Västeuropa och Ryssland den 1/12.
Per T har mycket att sörja över. USA tycks svika Europa. President Obama ställer inte upp på alla Europas minnesdagar. Han kom inte till Gdansk 1/9, 70 år efter andra världskrigets start. Han kom inte till Berlin för att fira 20-årsminnet av murens fall. Han skrinlade USA:s planer på ett missilförsvar i Polen och Tjeckien den 17/9, till på köpet på årsdagen för Sovjetunionens invasion i Polen.
Dessutom har Obama varit oartig mot Sarkozy och Gordon Brown. Han satsar på stimulansåtgärder mot den ekonomiska krisen medan Europa satsar på sparande.
Han skickar 30 000 man i Afghanistan medan Nato motvilligt skickar 5000.
Separationen Europa - USA
Men den separation Per T Olsson fruktar har allaredan skett. Förhållandet mellan USA och Europa nådde sin höjdpunkt för 50 år sedan. Sedan har det gått utför.
På 60-talet förlorade presidenterna Johnson och Nixon det alltmer avskydda Vietnamkriget. Kriget ledde till dollarkrasch och nedgång i världsekonomin, inte minst i Europa.
På 70-talet stödde USA kuppen i Chile. Latinamerikas psykopatiska högerdiktaturer kunde alla räkna med USA:s stöd.
På 80-talet finansierade USA Saddam Husseins åttaåriga krig mot Iran och försåg Irak med den giftgas som användes vid utrotningen av 5000 kurder i Halabja. Samtidigt byggde USA upp talibanmakten i Afghanistan under kriget mot den sovjetiska ockupationen.
På 90-talet blev USA ensam herre på täppan och började agera Big Brother, ofta under globaliseringens baner, men med den förvrängda innebörden, att globalisering innebar att USA behärskade världen politiskt och ekonomiskt..
Efter 9/11 drevs detta till sin spets. Då såg sig George Bush som Guds och västerlandets universella företrädare på jorden och tvingade fram ett illegalt krig mot Irak, vid sidan av det revanschistiska kriget mot Afghanistan, som inletts redan 2001.
Under George Bush ökade det militära och ekonomiska stödet till Israel som en del i ”kampen mot terror”. Samtidigt undergrävde han det internationella rättssystemet genom att legitimera tortyr. Förra året sänkte George Bush världsekonomin.
Det är inte konstigt att förhållandet USA - Europa blivit bottenfruset. ”Det atlantiska bandet” upplevs som ett strypkoppel.
2009 inträffade ett möjligt omslag. Då inledde president Barack Obama det mödosamma arbetet att återupprätta USA:s anseende. Men han vände sig snarare till Kina och Stilla Havs-länderna än till Europa.
Sorgen över den svalnade relationen mellan USA och Europa är djup bland de nostalgiker som mentalt aldrig lämnat perioden 1945 – 1959. Av hela sitt hjärta förnekar de det som hänt det senaste halva seklet.
Den stora alliansen Europa och Ryssland
Immanuel Wallerstein ser världen i ett långsiktigt geopolitiskt perspektiv. Han upptäcker då en långsam process mot en bestående allians mellan Västeuropa och Ryssland. Han urskiljer historiska steg i denna process.
1944 undertecknade Charles de Gaulle ett fransk-sovjetiskt fördrag om allians och ömsesidigt bistånd.
1969 inledde den socialdemokratiske förbundskanslern Willy Brandt sin så kallade Öst-politik som ledde till avspänning med Sovjetunionen och en öppning till DDR.
Under 1970 och 80-talen fördes en stor debatt om gasledningar från Sovjetunionen till Västeuropa. Projektet stöddes av Tyskland, Frankrike och Thatchers Storbritannien.
1987 talade Gorbatjov om behovet av ”ett gemensamt europeiskt hem”.
I februari 2003 förenade Ryssland, Frankrike och Tyskland sina krafter i försöket att stoppa Irakkriget. USA definierade deras samarbete som fientligt mot USA:s intressen. Sedan dess har relationerna mellan Europa och Ryssland fortsatt att utvecklas trots USA:s fortsatta fientlighet och de tidigare öststaternas fruktan och motstånd.
För att konsolidera Rysslands länkar till Europa använder sig Putin av naturgasexporten. Sedan 1990-talet har debatten handlat om gasledningar från Ryssland och Centralasien till Västeuropa. Gasledningen North Stream kommer som bekant att gå genom Östersjön. South Stream planeras gå från Ryssland via Svarta havet till Bulgarien. Där delar den sig i en nordvästlig gren via Serbien, Ungern och Slovenien till Österrike, och en sydvästlig via Grekland och Adriatiska havet till Italien.
USA vill kringgå Ryssland och skaffa fram gas från Turkmenistan via en tredje ledning som kallas Nabucco. Men gasreserverna i Turkmenistan är begränsade, så i slutändan måste gasen komma från Ryssland, något som begränsar Nabuccos geopolitiska nytta.
I slutet av november 2009 kom Putin till Paris för att underteckna ett avtal med fransmännen om samarbete för att förverkliga gasledningarna North Stream och South Stream. President Nicholas Sarkozy manade till skapandet av ”ett gemensamt säkerhetsområde ” omfattande Europa och Ryssland. Geopolitiska intressen överskuggar ideologiska skillnader som så ofta förr. De östeuropeiska länderna kommer troligen att anpassa sig. USA har mycket små möjligheter att bromsa den stora allians som närmar sig.
Sverige är visserligen ingen före detta öststat, men har ju liksom Finland och Danmark nyligen erkänt den realitet som North Stream representerar.
Vi har en lång historia av krig och misstro i förhållande till Ryssland. Både Palme och Bildt har speciella relationer till de baltiska staterna. För något mer än ett år sedan tog Bildt ställning mot Ryssland i samband med Georgienkriget. Tyskland och Frankrike valde att dämpa konflikten.
Finland har en särställning i förhållandet mellan Europa och Ryssland genom sin speciella historia. Fram till 1917 var landet en integrerad del av tsarimperiet. Det vann sedan en villkorad frihet som det försvarade i två krig under andra världskriget. Efter 1945 fungerade det finska näringslivet som en sorts ekonomisk satellit till sovjetimperiet, samtidigt som Finland behöll sin politisk självständighet. Fortfarande är de finska ekonomiska och politiska relationerna till Ryssland täta, vilket inte utesluter en hög grad av misstro, symboliserad av den starka finska armén.
En multipolär värld
Per T Olsson fruktar en bipolär världsordning med USA och Kina som kontrahenter, men mest rädd är han för Ryssland.
Immanuel Wallerstein är övertygad om att den framtida världsordningen blir multipolär och att en av de stora spelarna blir Europa-Ryssland.
Inte så kul för Olsson och Bildt för vilka Ryssland är ett rött skynke.
Så vill cyklister ha det!
Den minnesgoda läsaren erinrar sig hur jag i VB nr 35 började tränga in i den borgerliga trafikpolitikern Knut Kardanos feberfantasier kring cyklister. Fantasier av närmast hallucinatorisk art som är ett karaktäristiskt symptom för dem som drabbats av galna bilsjukan.
Här fortsätter vandringen i Kardanos inre landskap.
1. Cyklister hatar att köra rakt fram
Bilister ska ju ha så raka och breda vägar som möjligt. Den inser man om inte annat genom att beskåda hur bilvägar och gator för bilister faktiskt är byggda. (Då talar jag självklart inte om medeltida gator). Men cyklister hatar att köra rakt fram, har Kardano fått för sig. Därför har han byggt ett ganska stort antal cykelbanor så att cyklisten, innan hon ska passera en korsande gata först måste göra en 90-graders sväng till höger, för att sedan när gatan väl är passerad göra en motsvarande sväng till vänster. Denna avsky mot att färdas rakt fram delar cyklisterna för övrigt med gångtrafikanter, menar Kardano.
Kardanos vilja att svara mot cyklisternas behov av att köra så slingrigt och krokigt som möjligt kommer också till uttryck vid tillfarterna till en del s k gång- och cykeltunnlar (som egentligen borde kallas biltunnlar, eftersom de tillkommit för att biltrafiken ska kunna fortsätta köra snabbt och ostört och inte hotas av de farliga fotgängarna och cykliserna). Ett praktexempel på detta är biltunneln längs Dalbyvägen (den under motorvägen) vid trafikplats Gastelyckan. Cyklister som färdas österut bereds där genom Kardanos försorg njutningen att först svänga 90-grader till höger, därefter i kraftig nerförsbacke ta en hårnålskurva till vänster, för att när de från mörkret i tunneln kommer ut på andra sidan ta en hårnålskurva till höger – denna gång i kraftig uppförsbacke – för att slutligen göra en 90-gradersväng till vänster. Man kan jämföra med förutsättningarna för bilisterna att passera över motorvägen: där är det raka spåret!
2. ”Att cykla måste vara att kämpa”
Kardano anser, att lika mycket som cyklister hatar att köra rakt fram avskyr de att köra på en jämn beläggning i en ostörd rytm. Cyklisternas behov av att bromsa in, stanna och till och med att ibland kliva av cykeln under sin färd är närmast omöjligt att tillfredsställa, tror Kardano. Och han hävdar att han gör så gott han kan. Och nog har han lyckats …
Han har bland annat därför sett till att ett stort antal gupp anläggs längs cykelbanorna. Ibland är det relativt låga men tvära upphöjningar, ibland är det rejäla gupp. De gupp som ger cyklistens älskar allra mest, tror Kardano, är de som han byggt på ställen där delar av trottoaren nödtorftigt maskerats till cykelbana. En cyklist som kör genom sådana gupp (se till exempel upphöjningarna i cykelbanan längs Thulehemsvägens norra del) i någorlunda god fart riskerar att flyga av cykeln – det ger cyklisten maximalt nöje, anser Kardano.
Andra element i Kardanos hinderbanor, förlåt, cykelbanor, är en raffinerad rörkonstruktion, kallad Cykelsaxen (jämför rävsaxens verkningssätt). Cykelsaxarna är inte särskilt vanligt förekommande, men desto mer efterlängtade av cyklisten när de väl dyker upp. De ser ut så här:
Kardano älskar att studera cyklisters beteenden vid forcering av dessa hinder. Lyckligast blir han när en cyklist med bred last på pakethållaren fastnar och får rycka, slita och dra i såväl last som fordon för att komma loss. ”Att cykla måste vara att kämpa”, det är varje cyklists motto, hävdar Kardano med emfas.
3. Cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar
I Kardanos föreställningar om cyklisters kynne ingår den fasta övertygelsen att cyklister är barnsligt förtjusta i att trycka på knappar. Har cyklisten dessutom lyckats åstadkomma ett pipande ljud genom knapptryckningen så vet cyklistens resetillfredsställelse snart sagt inga gränser. Denna tryckapåknappen glädje delar cyklisten fullt ut med fotgängarna i Kardanos värld. Den vänlige och tillmötesgående Kardano har sett till att det finns rikligt med knapptryckartillfällen i vägkorsningar och liknande. Bilister, anser han, har varken tid eller lust till sådana här barnsliga förnöjelser.
Vad som kan synas vara en av de allra märkligaste av de föreställningar som dyker upp i Kardanos huvud p g a galna bilsjukan är den att cyklister aldrig, aldrig någonsin har bråttom. Bilister är en helt annan art av människosläktet, homo automobilicus. De har alltid, alltid bråttom – och hela samhällsbyggandet måste avpassas efter detta släktes behov. Men detta ämne är värt en alldeles egen 90-graderssväng i Kardanos feberanfrätta hjärnvindlingar. Och om detta handlar sålunda det nästa, tillika avslutande, avsnittet i serien ”I Knut Kardanos huvud”.
Skrivelse till kommunstyrelsen och dess ordförande Mats Helmfrid
I samband med att kommunstyrelsen antog handlingsplan för centrumutveckling beslutades om en markanvisningstävling för kvarteret Galten mellan Bankgatan och Råbygatan. I inbjudan framgår att delar av Vårfruskolans skolgård skall omfattas av en framtida exploatering av kvarteret. Skolgården kommer att krympa genom att de enda delar som idag inte är asfalt bebyggs. Det enda som förutsätts kompenseras är den lilla fotbollsplanen.
Som en följd av kommunstyrelsens beslut planeras delar av skolgården att stängas av redan 11 januari för att möjliggöra exploateringen.
Vårfruskolan skolgård är redan idag alldeles för liten i förhållande till barnens behov. Detta har vid flera tillfällen påtalats av skolans rektor, lärare och föräldrar, och det påvisas klart och tydligt i studien ”Riktlinjer för skoltomters storlek – en översyn”. Denna studie har 2009 tagits fram av Stadsbyggnadskontoret, Tekniska förvaltningen och Serviceförvaltningen samt Barn och skolförvaltningen Lunds stad.
En norm för skolgårdars storlekar är 45 kvadratmeter yta per barn. Vårfruskolan har idag 24 kvadratmeter och antalet barn prognostiseras att öka kraftigt.
Det naturliga hade varit att skolgården istället utökas och blir en del av en attraktiv offentlig parkmiljö. Exploateringen av kvarteret för bostäder och butiker borde rimligen inskränkas till de delar som idag används som bussterminal, de hårdgjorda ytorna närmast Bankgatan.
Kommunstyrelsen fattade det olyckliga beslutet utan någon som helst samråd med skolan och utan att skolans situation på något sätt belystes i underlaget. Här finns ett allvarligt demokratiskt underskott: Barnens behov har inte vägts in i beslutet.
Därför föreslår jag:
att alla förberedelser för exploatering av kvarteret Galten, som innebär inskränkning av Vårfruskolans skolgård, avbryts.
att kommunstyrelsen på nytt behandlar markanvisning för kvarteret Galten, i vilken skolans och barnens intressen också vägs.
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Klostergården på lördag den 5 december klockan 10 till 14.
Sälj julklappar och köp julklappar!
Så kan Du rädda julen.
Bord utdelas utanför Kultur och Fritids lokal mitt emot coop från klockan 9.
The Danish Institute for International Studies (DIIS) has the pleasure of inviting you to a seminar on the occasion of President Obama’s Nobel Peace Prize: Obama’s World: Promising or Illusory? Thursday, 10 December 2009, 14.00-16.30 Danish Institute for International Studies Main Auditorium Strandgade 71, ground floor, 1401 Copenhagen K
DANCING IN THE DARK - MALMÖ DANSFILMFESTIVAL
Gränsöverskridande filmer fyllda av rörelse, musik, energi och starka visuella uttryck.
Läs mer
ÅSA VS NORÉN
Med självironi och feministisk drive prövar dramatikern Åsa Lindholm de norénska perspektiven.
Inkonst 5 december. Läs mer
Änglar – finns dom?
Caroli Kyrka 5 dec kl 17.Läs mer
Nils Petter Molvaer live
Babel lördag 5 december. Läs mer
Café Continental
Trio Macchiato På BioCentrum i Limhamn 5 december kl 17.00. Läs mer
Julkonsert
S:t Johannes kyrka lördag 5 december kl 16.00 och 18.30 samt söndag 6 december kl 16.00.Läs mer
Hela kulturcentralens program
I en insändare på Sydsvenskans lundasidor den 3 december hävdar två miljöpartister, Cecilia Emanuelsson och Rolf Englesson, att MP föreslår att Lunds kommun ska införa en klimatinvesteringsfond. Kommunens förvaltningar som släpper ut klimatgaser i sin verksamhet ska för sina utsläpp betala en avgift till en fond. Ur fonden kan förvaltningarna sedan söka pengar för att göra investeringar i som nedbringar utsläppen, det är grundtanken i förslaget. Fonden skulle ge kommunens förvaltningar dubbla incitament för att minska koldioxidutsläppen. Dels skulle förvaltningarna sträva efter att minimera sina avgifter till fonden, dels skulle medel tillgängliggöras för klimatkloka investeringar.
Det är ett utmärkt förslag. Det är så utmärkt att de fyra rödgröna partierna lämnat in en gemensam motion i ärendet. Den lämnades in i juni i år. (Motionen publicerades i sin helhet i Veckobladet nr 22/2009). Så det är alltså inte enbart ett MP-förslag, vilket insändarskribenterna inte aktar för rov att ge sken av.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Strofen ur Battle Hymn of the Republic handlar om Nords förstärkningar i det amerikanska inbördeskriget. Abraham är förstås president Abraham Lincoln. Han vann kriget och mördades sedan.
1968 hade president Lyndon Johnson skickat 550 000 soldater till general Westmoreland i Vietnam. FNL besegrade dem i Tet-offensiven i februari och presidenten ställde inte upp för omval.
1/12 2009 beslöt president Barack Obama att skicka 30 000 man till Afghanistan. Nato lovar att ställa upp med ytterligare 5000.
Den 9 december reser Obama till miljökonferensen i Köpenhamn. Sedan fortsätter han till Oslo för att motta fredspriset.
Paradoxalt.
Den 18 december kl. 21.16 börjar Berlintågen åter gå efter höstens uppehåll. Nytt är att de avgår från Lund C och inte kör in till centralstationen i Malmö, som har ont om spår under ombyggnaden. Malmöbor som vill med får bege sej till hållplatsen Persborg.
Helt nytt är dock detta inte. Första maj 1897 var i Lund en märkesdag inte bara för arbetarrörelsen. Den dagen började det nämligen köra ett tåg Stockholm–Trelleborg som hade anslutning till postbåten mot Sassnitz, och i Lund vek tåget in på vad som idag kallas Tetrapakspåret och fortsatte via Staffanstorp och Svedala till Trelleborg, helt undgående Malmö. Det var tyska gäster med på invigningsturen och frukostservering hade ordnats i överklassväntsalen (klass I och II) på stationen i Lund.
Därmed vad Lund indraget i det stora europeiska sammanhanget, och följande år deltog Lund–Trelleborg järnvägs styrelseordförande och trafikchef på den europeiska tidtabellskonferensen i Nice. Vilket från redaktör Waldemar Bülow i Folkets Tidning föranledde kommentaren: ”Man väntar sig stor vinst af denna delegation i Nizza. Framför allt komma de internationella representanterna att där göras uppmärksamma på vikten av att rätta den europeiska tidtabellen efter förhållandena i Käflinge så att Lundaboarna till nästa år ditkomma en minut för tidigt i stället för en minut sent till uppgående morgontåget.”
Lyckan var inte beständig, det blev inget nytt år. Bland annat efter ingripande av Oskar II övergick Berlintågen 1898 till den nya Kontinentbanan Malmö–Trelleborg. Och även denna gång hotas med en återgång till Malmö när Citytunneln öppnas om ett år. Men låt oss till dess glädjas över Lunds upphöjelse. Och varför inte ta tåget till Berlin? Det är en spännande stad.
Den 3e december i år är det 25 år sedan giftkatastrofen i Bhopal ägde rum. Amnesty Internationals Lundaavdelning markerar 25-årsminnet med en manifestation på Stortorget lördagen den 5e december.
Tidigt denna ödesdigra decembermorgon, 1984, vaknade människorna som bodde runt Union Carbide's kemikaliefabrik i den centralindiska staden Bhopal av svidande ögon, hostningar och en känsla av att något var fel.
Känslan bedrog dem inte. Tusentals människor dog som en direkt följd av olyckan, och mer än 20 000 har dött i sviterna. 100 000-tals har överlevt, men med nevurologiska och andra skador. Än idag föds fler missbildade barn i Bhopal än någon annanstans i Indien.
Kvar på fabriksområdet där Union Carbide's faciliteter byggnader en gång låg står nu ruiner. Gift ligger kvar i marken, i direktkontakt med grundvattnet. Eftersom företaget, sedemera uppköpt av Dow Chemicals, så lyckosamt bevarat sina företagshemligheteter vet ingen vilka ämnen som faktiskt läcker.
Katastrofen i Bhopal väckte till liv var starten på en av Indiens starkaste och mest långlivade solidaritetsrörelser, som efter 25 år fortfarande är aktiv. Man arbetar såväl med opinionsbildning som med projekt för de efterlevande i Bhopal, projekt som ofta aktivt motarbetats av politiker på stats-och delstatsnivå. De officiella reaktionerna har ofta drivits av rädsla att skrämma bort utländska direktinvesteringar, snarare än omsorg om medborgares liv och hälsa.
Inom Amnesty Internationals Lundaavdelning vill vi visa vårt stöd för Bhopalrörelsen. Bhopalkatatrofen och det sätt den hanterats på är ett flagrant brott mot grundläggande mänskliga rättigheter, som rätten till liv och rätten till hälsa.
De regler som gäller för västerländska multinationella företag måste gälla oavsett i vilket land dessa företag verkar. Individer vars mänskliga rättigheter har kränkts av företag måste kunna lita på rättstatens beskydd. Företag inom utvinningsindustrin måste underläggas krav på investeringar i sina anställdas säkerhet, och anställda och de som bor i närheten av fabriker måste få möjlighet att göra sin röst hörd när de viktiga besluten fattas.
Ingen regering kan förhandla bort sina medborgares mänskliga rättigheter.
Amnesty Internationals Lundaavdelning
När EU:s utrikesminister möts i Bryssel den 7 december kommer Sverige att lägga fram ett förslag till uttalande om fredsprocessen mellan Palestina och Israel. Målet är ”en oberoende, demokratisk, sammanhängande och livskraftig palestinsk stat som omfattar Västbanken och Gaza och som har östra Jerusalem som huvudstad.”
I dokumentet framhålls att EU aldrig har Israels annektering av östra Jerusalem. En hållbar fred förutsätter att Jerusalem får status som huvudstad i två länder. De palestinska institutionerna i Jerusalem måste öppnas igen. Den israeliska regeringen måste upphöra med diskrimineringen av palestinier i östra Jerusalem.
EU kommer inte att acceptera några av de förändringar Israel har genomfört beträffande 1967 års gränser såvida inte den Palestinska myndigheten godkänner dem.
EU välkomnar premiärminister Salam Fayyads förslag om att ensidigt utropa en palestinsk stat och kommer vid lämpligt tillfälle erkänna den.
Israels EU-ambassadör Ran Kuriel anklagar Sverige för att leda in unionen på en ”kollisionskurs med Israel”. Han har skrivit att Storbritannien och Frankrike stöder det svenska förslaget medan Tyskland, Spanien och Frankrike är obenägna att ställa upp på Israels sida.
Bedömare menar att det inte finns någon möjlighet att hindra EU från att kräva en delning av Jerusalem. Uttalandet kommer att underlätta för palestinierna att återuppta förhandlingar med Israel tack vare garantierna för en palestinsk huvudstad i Jerusalem.
(Barak Ravid i Haaretz 1 december 2009)
Kommentar
Det svenska förslaget utgör ett bestämt stöd för de viktigaste principerna för en fredlig lösning av konflikten i Mellanöstern, principer som sedan lång tid fastlagts i olika FN-resolutioner.
President Obamas mellanösternpolitik har gett förutsättningarna för initiativet. Genom att EU ställer upp på samma sida som Obama ökar kraften i fredsansträngningarna.
Man får anta att det är Bildt som formulerat förslaget. I Sveriges Radios lördagsintervju uttryckte biståndsminister Gunilla Carlsson skarpare kritik än någonsin tidigare mot att Israel bombat och sprängt biståndsanläggningar, bekostade med hundratals miljoner svenska skattemedel.
Men det återstår förstås att se vad utrikesdebatten i EU om en vecka faktiskt kommer att leda till.
PS.
Tisdagen den 2 december skickade oppositionsledaren Tzipi Livni, utrikesminister i den regering som beslöt invadera Gaza, ett brev till Carl Bildt. I brevet vädjar hon till honom att avstå från att lägga fram förslaget att dela Jerusalem. Samma dag gick det israeliska utrikesdepartementet till hårt angrepp mot Bildt och Sverige.
Vädret är som det är, på TV snackas det ishockey och snart börjar skidskyttesäsongen.
Det är strukturerna, stupid
Alltså, Obama är ju en utomordentlig person, kunnig, välformulerad och fylld av de bästa avsikter både för sitt eget land och andras. Problemet är att det inte räcker. Han gör så gott han kan: låter den ingrodda militarismen i USA få sitt genom att skicka iväg ytterligare trupper och lovar de tveksamma att trupperna ska få åka hem igen om ett och ett halvt år. Det kommer de väl inte att få, men det han säger lugnar både till vänster och höger. Men problemet är att det hjälper inte med aldrig så goda och välmenande beslutsfattare. Jovisst, det är mycket bättre än med sådana som Bush, men det avgörande är att det är strukturerna som bestämmer. Obama kan inte handla annorlunda även om han personligen skulle vilja göra det. Alltså ska det på ett och halvt år dödas ytterligare något tusental människor i Afghanistan – de flesta afghaner, men också en del amerikaner, britter och danskar och kanske t.o.m. någon udda svensk. Det är vad Obamas skickliga politiska kompromiss kostar.
Småländsk vodka mm
Nej, låt oss gå till vardagens små nyheter. Jag läser t.ex. om tillslaget i det småländska bibelbältet där man beslagtog 2500 liter hembränt. Hembränt förresten, är det rätt ord för en sådan industriell skala? Det är ungefär lika missledande som när man läser reklam för Pågens familjebageri. Men lite stolt kan man vara också för att denna traditionella näring ändå lever vidare. Den har ju förklarats vara döende så länge nu, helt enkelt utkonkurrerad. Men i Småland är man inte dum. Man strukturrationaliserar, slår ihop små olönsamma enheter till en större mera slagkraftig. Kapitalkrävande säkert, visst, redan Marx förutspådde ju kapitalkoncentrationen.
Om vi fortsätter på köpenskapsspåret vill jag berätta att jag på TV såg ett litet nyhetsinslag om hur folk försökte spara pengar i dessa svåra tider, t.ex. genom den klassiska metoden att åka till annat land. Alltså ungefär som man i Värmland åker till Norge och köper ris och socker och som vi här förr köpte ost i Danmark. Nu var det en dam på en Stockholmsgata som tillfrågades och som sa att visst, hon och hennes man åkte till Bangkok och sparade pengar på så sätt. Jo, det var kläder de köpte. Jag kan tänk mig att det finns folk i landet som efter att ha sett ett sådant inslag inser att de nog har blivit lurade. Eller så vänder man det inåt och säger att det är bara att inse att det finns människor som är smartare än man själv och att det kanske ändå är bäst att de får fortsätta leda landet.
Lokalt
Men det här ska ju vara en lokal krönika, t.ex. om kommunalpolitiken i Lund. Och då ska det väl handla om principer och inte om personer. Men nu läste jag i Sydsvenskan om Tove Klette som just beslutat sig för att i nästa års val ställa upp igen för fp i kommunfullmäktige som kommunalråd. Fru Klette förklarar att hon fortfarande tycker det är roligt med politik. Nästa år fyller hon 71 och på frågan om inte det är för gammalt svarar hon lika elegant som förutsägbart: ”– I Folkpartiet tittar vi på individen.”
Nej,71 är faktiskt ingen ålder och själv skulle jag vilja hävda att människan då verkligen når livets middagshöjd. Då är vi som klokast och vackrast, då kombinerar vi erfarenhet med aptit på livet. Nej, det är inte åldern som är problemet med fru Klette.
Vi är en del som har sett henne sedan hennes debut i politiken 1979 och som har fascinerats av hennes politiska stil. I sak är hon benhård och följer strikt den borgerliga partilinjen. Hon skulle lika gärna kunna vara moderat och då menar jag de gamla moderaterna, inte de nya. Men i diskussion, i sina debattupplägg är det en helt annan visa. Då är hon allas vän, den som bryr sig om barn, gamla och gärna också medelålders och naturligtvis särskilt de hemlösa. Det är bara det att den omsorgen brukar hon tycka att den bäst utövas med den borgerliga restriktiva linjen, med låg kommunalskatt. Men visst, hon håller med den som hon sist har talat med och ömmar för alla och envar. Det har gjort henne till en röstmagnet för folkpartiet.
A narrow escape
På kommunfullmäktige i förra veckan visade hon upp en variation på temat. Det gällde en motion från Hanna Gunnarsson(v) om att ungdomstinget skulle fungera som resmissinstans för kommunen i ungdomsfrågor, en ganska blygsam och som man kunde tro okontroversiell fråga. Jo, sa kommunalrådet Klette, det hade hon kanske instämt i om det hade varit så att förslaget hade kommit från ungdomstinget själv. Det fick den råe Mats Olsson (v) att säga att enda felet med motionen var väl att den kom från fel parti. Hur som helst så fann sig efter hand fru Klette ganska isolerad i debatten, det drog liksom en kall vind genom salen, och hon insåg att det skulle se illa ut om borgarna var så avoga i en enkel ungdomsfråga.
Nu var god råda dyra och lösningen blev att Tove Klette begärde att debatten skulle ajourneras i fem minuter, man antar för interna borgerliga överläggningar. Så blev det och efter pausen återkom hon och begärde återremiss, alltså uppskjutande till nästa sammanträde. Och med sitt soligaste leende och varmaste tonfall försäkrade hon så att motionen nu skulle behandlas i positiv anda. Det var som att det hela rundades av med att Hanna fick en uppmuntrande klapp på huvudet. Tove Klette hade gjort det igen. Frågan är dock om man själv klarar av att höra henne i fyra år till.
Saga av H C Andersen, tillägnad L-A Jönsson.
Ute på landet låg en gammal gård. En herreman hade två söner som var så kvicka att hälften hade varit nog
Båda tänkte fria till prinsessan som skulle gifta sig med den som kunde tala bäst för sig. Den tredje brodern räknade ingen med. Han kallades Dummerjöns. Men han ville följa med.
De båda äldre bröderna hade hästar, men Dummerjöns fick nöja sig med en get.
Hallå, ropade Dummerjöns. Titta vad jag hittade! Han höll upp en död kråka.
Dumbom! Vad ska du med den?
Den ska jag ge kungadottern.
Sen hittade Dummerjöns en söndrig träsko och till slut lite gyttja som han stoppade i fickan. Alltihop tänkte han ge prinsessan.
När de kom fram till slottet förstummades de kvicka bröderna av spänningen. Prinsessan avfärdade dem.
Duger inte, sa hon
Sen kom Dummerjöns in.
Varför är här så varmt? frågade Dummerjöns.
För att jag steker kycklingar, sa prinsessan
Då kan jag väl få min kråka stekt.
Det går mycket bra, men jag har inget att steka den i.
Men det har jag, sa Dummerjöns och tog upp träskon och la kråkan i den.
Det räcker till en hel måltid, sa prinsessan. Men var ska vi få såsen ifrån?
Den har jag i fickan. Jag har så mycket så jag kan spilla lite.
Och så hällde han lite gyttja på golvet.
Det tycker jag om, sa prinsessan. Här finns tre skrivare och en ålderman, fortsatte hon. De skriver upp allt vi säger. Åldermannen är värst. Han förstår ingenting.
Då måste jag ge åldermannen det bästa! sa Dummerjöns och kastade gyttja rakt i ansiktet på honom.
Det var fint gjort, sa prinsessan. Det skulle jag vilja lära mig.
Så blev Dummerjöns kung, fick en hustru och en krona och satt på en tron, det läste vi i åldermannens tidning – men den är inte att lita på.
H C Andersens saga är mångtydig, därför är den användbar. Barn brukar uppskatta den, i synnerhet när Dummerjöns kastar gyttja.
Många kloka människor heter Jönsson. Reidar Jönsson, till exempel, som skrev Mitt liv som hund, om livet i ett glasbrukssamhälle, Bodil Jönsson, som bistår funktionshindrade med avancerad teknik och tänker om tid här i Lund, Gabriel Jönsson som diktade om Ven och Skåne och förstås L-A Jönsson som medarbetar i Veckobladet.
Gunnar Stensson
Gyttjekastning
Idag kastar Dummerjöns, trots släktskapet, en handfull gyttja på Gunnar Jönsson, S, byggnadsnämnden, för att han tvingat igenom en miljödestruktiv byggplan för bup-området i S:t Lars.
Sen öser Dummerjöns med hjälp av Uppdrag Granskning en hel hink gyttja över den stelt grinande miljöminister Andreas Carlgren, C, för hans satsning på motorvägar och bilism i strid med all miljökunskap.
Slutligen kastar Dummerjöns socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson, M, med hull och hår i en gyttjepöl för hennes jakt på utförsäkrade sjuklingar.
Sen återvänder han till sin prinsessa.
I en artikel i Sydsvenskan 091202 med rubriken ”Handelskrig hotar efter Köpenhamn” vill Nils Lundgren och Marian Radetzki att vi skall gå varligt fram med minskning av koldioxidutsläppen för att inte äventyra världsekonomin. Bland annat varnar de för handelsprotektionism, särskilt om den skulle yttra sig i koldioxidskatt på de produkter som exporteras från tillväxtländer till i-länder. Motivet för en sådan skatt skulle vara att skydda i-ländernas koldioxidintensiva industrier som på grund av kostnader för sina utsläpp hamnar i en försämrad konkurrenssituation i förhållande tillväxtländernas företag som slipper sådana pålagor. Följden blir ökad utlokalisering av företag till låglöneländer och ökad arbetslöshet i i-länderna. Författarna säger att ”[h]andelssanktioner för att få fattiga att medverka i klimatpolitiken är djupt oetiska”.
Man kan dock tänka sig en form av koldioxidskatt på import från låglöneländer som inte ensidigt gynnar i-länderna. Modellen finns i David Schweickarts bok ”After Capitalism” (2002). Där ingår den i ett program för ”fair trade”. Enligt denna modell skall de medel som flyter in på grund av koltullen inte gå till det importerande landets statskassa utan i sin helhet återföras till det exporterande landet. Men inte till de exporterande företagen utan till fonder som är avsedda för investeringar i infrastruktur och grön teknik. Om nivån på koltullen anpassas så att de importerande länder spenderar lika mycket pengar på importen som tidigare skulle det kunna innebära att de exporterande länderna faktiskt får större ekonomisk behållning av sin export än tidigare. Produktionsvolymen i deras företag med höga koldioxidutsläpp skulle minska liksom vinsterna i de företagen. Vinster som i stor utsträckning gått och går till ägare i i-länderna.
För i-länderna skulle en sådan returnerad koltull medföra mindre risk för utlokalisering av företag till låglöneländer. Den negativa sidan är minskad konsumtion och därmed något lägre levnadsstandard. Men de biljoner kronor i stöd till u-länder som nu diskuteras i samband med klimatöverenskommelserna kommer ändå att i någon form drabba konsumenterna-skattebetalarna i väst. Man kan se den här skisserade koltullen som en del av detta stöd. Ett sådant projekt skulle också kunna ge en signal till de växande medelklasserna i tillväxtländerna. Vi i väst sänker vår levnadsstandard genom att konsumera mindre av produkter som är skadliga för miljön och som överutnyttjar ändliga resurser. Vi sänker och ni höjer – låt oss mötas på en nivå som är förenlig med en ekologiskt hållbar utveckling.
Lundgren och Radetzki anser att man nu inte skall ställa upp extrema mål för minskning av utsläppen av växthusgaser. ”Den ekonomiska skadan kan bli i paritet med eller värre än klimat-alarmisternas värsta scenarier”. Man undrar då vad som kan vara värre än att jorden blir obeboelig för människor. Man känner igen resonemanget från Björn Lomborg. Hans panel av ekonomer, där det lär ingå Nobelpristagare, har räknat ut att en global koldioxidskatt som är tillräcklig för att medföra den minskning av koldioxidhalten i atmosfären som krävs för att förhindra en klimatkatastrof, skulle medföra att världens BNP 2050 skulle bli 14 procent lägre än i dag. Lomborgs slutsats är att vi inte har råd till detta. Man skulle också kunna dra en helt annan slutsats - för att förhindra en klimatkatastrof så är vi tvungna att krympa den ekonomiska aktiviteten i världen. Vi behöver följaktligen en nolltillväxtekonomi.
Klostergårdens möte med Riksbyggen 30/11 och Medborgarstämman på Järnåkra 1/12
Måndagens möte mellan Riksbyggens chef för södra Sverige Gunilla Hansson och Klostergårdens byalag om utbyggnaden av bup-området i S:t Lars blev fruktbart.
Gunilla Hansson påpekade inledningsvis att Riksbyggen kommit in i processen på ett sent stadium, sommaren 2007, såvitt hon kunde minnas. Då var planen för bup-områdets utbyggnad redan tagen. Till följd av överklaganden vann den inte laga kraft förrän i december 2008. Den är alltså relativt gammal och var föråldrad redan när den togs..
Bygget startar 2010 då Riksbyggen avser att uppföra två av planerade fem trevåningsvillor med många lägenheter längst i söder och ett radhus på västra sidan av området, den som vetter mot S:t Lars-parken.
Ingendera berör vallarna. Det är den del av bup som ligger längst bort från den befintliga bebyggelsen som exploateras. Hela bygget kommer att ta cirka fem år och Riksbyggen kommer at arbeta flexibelt.
I sin inledning beskrev Byalaget sin positiva inställning till bostäder i bup-området. Givetvis antog man att bebyggelsen skulle begränsas till området innanför de omgivande vallarna. Ståndpunkten framfördes till byggnadsnämndens dåvarande ordförande Gunnar Jönsson redan vid medborgarstämman i Klostergården 2005. Han hummade då välvilligt.
Hade han den gången tagit byalagets synpunkter ad notam hade en massa administrativt och politiskt arbete de närmaste fyra åren undvikits.
Som bekant framhärdade Gunnar Jönsson, S, och Göran Brink, M, i att Realia/Kungsledens planförslag skulle genomföras in i minsta detalj.
Pilevallarna skulle således schaktas bort och bebyggelsen svälla ut över både ängen norr om bup-området och brukshundklubbens fält.
Trots att kommunfullmäktige 2007 beslutat att utbyggnaden skulle omfatta 165 bostäder visade det sig senare att planen omfattade 250 bostäder. Oavsett detta äger den nu laga kraft.
Ut med bilarna!
Det framgick att Gunilla Hansson delade några av Byalagets åsikter. Enligt planen anordnas parkeringsplatser för alla lägenheter i markplanet inne i området mellan husen. I värsta fall dras på det sättet 250 bilar in i området. Mark som kunde ha blivit grönområden för barn och boende tas i anspråk för bilar. Trafiken till och från området blir tät morgnar och eftermiddagar.
Tanken framfördes att bygga ett parkeringshus utanför området eller i närheten av Källbybadet så att bilarna inte behövde dras in mellan husen. Marken borde i stället upplåtas åt de boende.
Byalaget föreslog Gunilla Hansson att kontakta Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden beträffande parkeringsplatserna och trafiken.
Gunilla Hansson var tveksam. Planen hade ju trätt i kraft.
Nilla Bolding, V-representant i Byggnadsnämnden, menade att det inte finns anledning till oro. Gunilla Hanssons synpunkter skulle säkert vara välkomna bland politikerna.
Flytta fyravåningshusen!
Enligt planen ska fyravåningshus uppföras intill den befintliga bebyggelsen i norr. Det är en av planens mest kontroversiella delar.
Vintertid när behovet av sol är som störst kommer husen i Regnbågskvarteret i skuggan, påpekade Ingar Kerstensson, en av de drabbade.
Jan Engvald från Byalaget presenterade en planskiss där en ”rockad” genomförts. Fyravåningshusen flyttas längre ner i området och ersätts med lägre hus.
Gunilla Hansson framhöll att planen var flexibel och att Riksbyggen var angelägen om att undvika grannkonflikter. Det dröjer flera år innan exloateringen närmast den nuvarande bebyggelsen äger rum.
Finansieringen skall ske genom att man successivt säljer lägenheter.
Inga förskolor!
Tillsammans konstaterade byalaget och Gunilla Hansson att inga förskolor eller annan service planeras. Man hoppas kunna använda de som finns att tillgå i S:t Lars, trots att de redan nu är överfulla.
Trots olösta problem och kvarstående konflikter var diskussionen öppenhjärtlig och optimistisk.
Kontakterna mellan Byalaget och Riksbyggen kommer att fortsätta.
Bup-området på Medborgarstämman
På medborgarstämman följande dag berättade Nilla Bolding, V, om mötet med Riksbyggen.
Gunnar Jönsson, S, fastslog att planen äger laga kraft och således inte kan ändras. Jörgen Jörgensen, FP; kritiserade planen men instämde i att planen var fastlagd.
Jag påpekade att det var möjligt att Riksbyggen skulle komma att föreslå förändringar eftersom planen var gammal och konventionell.
Stämmans ordförande Annika Annerby Jansson, M, menade, att det blir mycket intressant att se hur byggnadsnämnden hanterar eventuella ändringsförslag från Riksbyggen.
Också i en annan fråga hade Byalaget viss framgång.
Stadsträdgårdsmästare Lars Jacobsson gjorde en fin beskrivning av södra Lunds grönområden från stadsparken till Höje å. Beträffande det gröna stråket från stadsparken till ån som hotas av planer att förvandla det till en transportgata för bussar och lastbilar menade han att det är fullt möjligt och klart önskvärt att det skall bestå.
