Kommunist i frack av Gunnar Stensson

Här har vi en bok som jag absolut måste rekommendera (även om jag då och då förtvivlar om huruvida det finns någon som anser sig ha tid att läsa böcker. Dock: det är väl använd tid. Läs!): Tristram Hunt, Friedrich Engels. Kommunist i Frack, översättning Stefan Lindgren, Leopard förlag 2013.

Det är en biografi över Friedrich Engels, en tysk kapitalist från Wuppertal i Rhenlandet, som senare blev textilmagnat i Manchester, medförfattare till Kommunistiska manifestet, försörjare av Karl Marx under decennier, den som försåg Marx med nödvändig kunskap om den kapitalistiska verkligheten, bidrog till formulerandet av Marx teorier, redigerade och strukturerade Marx ofantliga och svåröverskådliga arbete och efter Marx död blev den centrala auktoriteten i Internationalen.
   Man kan läsa den som en myllrande historisk roman som utspelar sig i det vackra Rehnlandet, i det Berlin där Ola Hansson och August Strindberg härjade (de nämns inte), i det revolutionära Paris 1848 och Pariskommunen som dränktes i blod 1871, i dickenska slumområden i London och Manchester, i aristokratiska miljöer som liknar Downton Abbey.
   Man kan läsa den som en initierad beskrivning av det marxistiska tänkandets framväxt, dess ansträngningar att förstå vad som skedde, lokalt och globalt, under den industriella revolutionen, och en skildring av den revolutionära och politiska praktiken under senare hälften av 1800-talet.
   Man kan läsa den som en ibland idyllisk familjekrönika: ”Engels njöt av att göra av med sina pengar på familjesemester med familjen Marx. Han hyrde en sommarstuga och lade upp ett stort lager med pilsner i Ramsgate. ”Jenny Marx och Lizzy driver omkring på stranden sedan jag stärkt dem med ett glas portvin på stationen”, skriver han i ett brev.
   Man kan läsa den som en berättelse om en outtröttlig intellektuell, aktiv i tidens snabba vetenskapliga utveckling, aktiv folkbildare, ständigt slukande och bearbetande nya tankar om allt, Hegel, Darwin, matematik, sociologi, historia, religion. Öppen för allt, i ständig rörelse.
   Plötsligt kan man läsa: ”Urkristendomens historia erbjuder anmärkningsvärda beröringspunkter med den moderna arbetarrörelsen. Likt denna var kristendomen ursprungligen en rörelse av förtryckta: den framträdde först som en religion bland slavar och frigivna slavar, fattiga som berövats alla rättigheter och folk som underkuvats eller fördrivits av Rom”. (Engels essä Zur geschichte des Urchristendoms.

   Engels, den ene av de två upphovsmännen till den marxistiska tankemassan, var helt främmande för den doktrinära dogmatik som utvecklades ett par decennier efter hans död och som fick så fruktansvärde konsekvenser i stalinismens Sovjet. Han säger:
”Marx hela sätt att tänka är inte så mycket en lära som en metod. Den ger inte så mycket färdiga dogmer som hjälpmedel till ytterligare undersökning och metoden för en sådan undersökning.” (mars 1895).
   Han var bara 24 år då han skrev sitt skakande reportage ”Den arbetande klassens läge i England”.

Tristram Hunt som skrivit boken är en ung brittisk historiker som regelbundet medverkar i Guardian och The Observer. På många sätt påminner han om Francis Wheen som publicerade en stor biografi över Karl Marx 1999, också det en rik och rolig bok.
   Han tillämpar själv Marx metod som hjälpmedel att förstå vår tid. Efter krisen 2008 gäller det att göra ”en analys av den kapitalistiska utvecklingens grundläggande instabilitet, vilken alltjämt leder till självgenererande periodiska ekonomiska kriser, med politiska och sociala dimensioner”, som Eric Hobsbawm skriver.
   Han finner slutligen en nästan bokstavlig överensstämmelse mellan det brittiska proletariatets situation i Engels bok ”Den arbetande klassens läge” och de kinesiska migrantarbetarnas situation i det kapitalistiska Kina, som nu är världens verkstad.
   En kinesisk textilarbetare: ”Det finns inget fast arbetsschema. Tolv timmars arbetsdag är ett minimum. Med expressbeställningar måste vi arbeta i trettio timmar eller mer. Dag och natt. Det längsta skift vi har arbetat i nonstop varade i fyrtio timmar. Det är mycket ansträngande eftersom vi måste stå hela tiden, för att räta ut denimtyget genom att dra. Våra ben värker ständigt. Det finns ingen plats att sitta på verkstadsgolvet. Maskinerna stannar inte under våra lunchraster. Tre arbetare i grupp turas om att äta. Verkstadsgolvet är fullt av tjockt damm. Våra kroppar blir svarta av att arbeta dag och natt inomhus. När jag går från jobbet och spottar är spottet svart.”