Om SD i Trelleborg av Mats Sjölin

Sten Henriksson har i två läsvärda artiklar behandlat Sverigedemokraterna och tagit upp orsaker till deras framgångar och tankar om hur man kan bemöta dem. Anknytningen till Herman Schmids 1:a majtal i Trelleborg i år och efterlysningen av synpunkter från dem som mött SD i parlamentariska församlingar gör att jag lämnar denna lilla bild från Trelleborg.
SD kom in i Trelleborgs kommunfullmäktige år 2002 och erhöll 2 av 51 mandat. Jag blev överraskad av deras framgång vid det tillfället. Deras valrörelse var, åtminstone via traditionella kanaler, i princip obefintlig. Vi visste att de ställde upp och diskuterade hur vi skulle bemöta dem, men de syntes aldrig och det fanns t ex inga insändare att bemöta. Vi valde då att inte själva angripa dem den vägen med tanken, rätt eller fel, att vi därigenom snarast hade varit dem till hjälp. Lokaltidningen försökte göra en intervju med en av toppkandidaterna men tvingades avstå från publicering eftersom det inte gick att hitta frågor som denne kunde ge ett svar på.

Stor koalition
SD:s två mandat hade kunnat ge dem en vågmästarroll, men S och M gjorde upp om att samregera. Som kuriosa må nämnas att kommunalrådet Egil Ahl beskrev M som det parti som stod S närmast och ett alternativ S+V+Mp (som också hade gett egen majoritet) prövades exempelvis inte.
De första åren yttrade sig SD nästan aldrig och det var inte ovanligt att en eller båda ledamöterna uteblev. De hade inga nämndsplatser och krävde inte heller detta då dessa tilldelades (däremot krävde man insynsplatser något år senare). SD lämnade in ett antal motioner (flera av dem var centralt producerade) men ofta var det inte frågor som fullmäktige beslutade om och till SD:s heder ska sägas att de ibland insåg detta och flera gånger röstade emot sina egna förslag. Man skulle kunna beteckna SD som tafatta, passiva och okunniga. Eller också var det precis tvärtom! Målet med motionerna var säkert inte att vinna gehör i fullmäktige utan snarare att ange en politisk position och då spelade det ingen roll att det inte alltid rörde sig om kommunala frågor.

Passivt parti med våldsdömda företrädare
Det vore lätt att tro att ett parti som hade varit passivt under mandatperioden skulle tappa väljare. Ett parti där två av fyra personer i fullmäktigegruppen avslöjas som dömda för våldsbrott skulle kunna ha problem med sin trovärdighet. Valresultatet 2006 blev att SD gick från två till sju mandat. Väljarna är inte okunniga och säkert inte oinformerade, men fattar kanske sina beslut utifrån andra kriterier.
Koalitionen ”M/S Trelleborg” rörde nog till den politiska kartan. Eftersom SD var det enda partiet som stod utan nämndsplatser kunde de dels hävda att de behandlades ojuste av övriga partier och dels försöka framställa sig som det parti som företrädde ”den lilla människan” i motsats till det politiska etablissemanget, som då blev alla övriga partier oavsett om de tillhörde majoriteten eller oppositionen. Trots att SD nu efter valet 2006 är det tredje största partiet, med plats i alla nämnder, fortsätter man på samma tema. Men nu handlar det t ex om insynsplatser i presidierna och att man vill avsätta en nämndsordförande för att man inte har fått tillräcklig information.
Temat i politiken har mycket handlat om invandrare och omöjligheten, som de ser det, att blanda kulturer. Det finns dock andra förslag och på senare tid har det kommit lite mer av den varan, t ex att pensionärerna ska kunna åka buss gratis (så som redan sker i några andra kommuner). Sydsvenskan hade en bra artikel den 13 augusti där man beskrev SD i Trelleborg som ett parti som var emot det mesta. Avslöjande var när SD-representanten blev svarslös när reportern frågade vad de som parti egentligen var för.

Vad man kan göra
I takt med SD framgångar har Vänsterpartiet Trelleborg successivt minskat för att i valet 2006 försvinna ut ur fullmäktige, men jag ska trots det avsluta helt kort med hur man skulle kunna bemöta dem. Kritiken mot SD:s bakgrund ur och idémässiga koppling till nazismen är befogad men försvåras av vänsterpartiets lednings vacklande hållning vad gäller kommunismen. Självklart måste SD nationalistiska och rasistiska grundsyn kritiseras, men SD måste också angripas när det gäller andra politikområden, där instämmer jag helt i det som Herman Schmid tog upp i sitt tal och som Sten Henriksson knyter an till. I några artiklar i lokalpressen har vi nyligen fört just en sådan debatt med SD (våra inlägg finns att läsa på www.vansterpartiet.se/trelleborg daterade 2007-09-10, 09-25 och 10-11). I artiklarna försökte vi just visa på tomheten i SD:s budskap. De två första inläggen blev besvarade, men svaren var av den karaktären att de snarast gav understöd åt våra argument. Det är alltså en debatt som vi har initierat och haft initiativet i och jag tror att det kan vara ett sätt att bemöta SD.
Mats Sjölin
Vänsterpartiet Trelleborg

Fakta och funderingar kring SD av Göran Persson

Mycket skrivs idag i VB om Sverigedemokraterna så kanske det kan vara på sin plats att titta lite på vad de själva gör och berättar på sina egna sidor (http://www.sverigedemokraterna .net och http://www.sdkuriren.se). Att studera motståndaren är aldrig fel varken när det gäller politik eller fotboll. Vad är det då man hittar hemma hos SD?

Låt oss börja med själva hemsidan:
Bredvid några nyhetsnotiser så kan man hitta följande budskap:

» Krafttag mot brottsligheten
» Trygg och meningsfull ålderdom
» Ansvarsfull invandringspolitik
» Slå vakt om familjen
» Trygghet genom tillväxt
» Värdig vård för alla
» Trygg och kunskapsinriktad skola
» Ett fullgott djurskydd
» Låt Sverige förbli Sverige!

Om man tycker att ovanstående blir lite mycket eller som man säger själva ”man behöver inte vara raketforskare” så kan man ta till sig ett lite enklare budskap under rubriken ”Enkel matematik” om man följer länken. Vill du spara dessa visdomsord inför evigheten så finns även kampanjen som pdf-fil.

SD Kuriren
Om man går till deras egen tidning SD Kuriren så är dagens huvudrubrik:

"Fortsatta muslimska kravaller i Amsterdam – det nya Europa tar form
Stadsdelen Slotervaart i Amsterdam, härjades även i helgen av omfattande kravaller, med bland annat stenkastning, brända bilar och angripna poliser. Bakom kravallerna står muslimska ungdomar med rötter i Marocko."
Nästa rubrik är:

"Social(o)demokrat dömd för valfusk
Social(o)demokraten och kommunfullmäktigeledamoten i Surahammar, Monica Rydin, dömdes i dag av Västmanlands tingsrätt till 70 dagsböter (totalt 2 550 kronor) för "otillbörligt verkande vid röstning". Tingsrätten skriver i sin dom att de anser att följderna av Rydins agerande i sig är så allvarliga att ett fängelsestraff är motiverat."

Tydlig bild
En kort men ganska avslöjande bild av det tankegods och förhoppningar som SD har idag. Visst, det finns mer och utdrag är aldrig helt rättvisande men jag tycker det räcker! Läs hela deras parti- och handlingsprogram själv om ni gitter.
Efter dessa studier av deras eget material och läsning i bl a VB om vad SD gör och står för och inte minst om hur man skall bemöta dom så hittar jag vad som skulle kunna kallas alla fascistprograms moder på nätet.
The 25 point Program of the National- sozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), proclaimed by Adolf Hitler in Munich on February 25, 1920.
Läs, jämför och begrunda. Om jag eller någon av läsarna kommer fram till något intressant så kan vi väl meddela varandra, gärna här i VB:s spalter.

”Lämna tillbaka makten till folket” av Gunnar Stensson

”Min far tålde inte att ha nån över sig. När jag var barn bodde vi i Oskarshamn och han var arbetare där. Han var en sorts individuell anarkist, även om han inte kallade sej så. Han ville vara fri från kollektivet. Vi barn var alltid rädda att polisen skulle komma och ta oss. Jag tror det finns många såna som han i Sverige. Vi behöver en social ekonomi som tar vara på deras insatser.”
Ungefär så uttryckte sig Carin Högstedt spontant i sitt svar på en publikfråga om den offentliga sektorns ordinarie regelsystem och organisationer i samtalet efter den föreläsning om social ekonomi, som ägde rum i onsdags i Demokratisk vänsters arrangemang. Hon sa också att hon egentligen velat att föreläsningen skulle ha haft den rubrik som vi använt ovan.

Barmhärtig entrepenör
Vad är social ekonomi? Den officiella svenska definitionen (som regeringskansliet utarbetat!) lyder på följande sätt:
”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organiserade fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheten inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.”
Karl Palmås bok ”Den barmhärtige entreprenören” tecknar en teoretisk bakgrund till begreppet social ekonomi.
Man får Robert Putnams begrepp socialt kapital i tankarna. Det berör delvis samma verklighet, men Putnam behandlar snarast demokratins förutsättningar medan Palmås är inriktad på den ekonomiska nytta som den sociala ekonomin kan producera genom arbetsförmedling, kooperativ företagsamhet och social service.

Kvinnojourer är social ekonomi
Putnam är för resten lämplig att referera till i de aktuella diskussionerna om skattemoral och svartarbete som ju innebär en fruktansvärd förödelse av socialt kapital inte bara för moderata politiker.
Carin Högstedt analyserar samhället som bestående av tre sektorer: det privata näringslivet, den offentliga sektorn och den sociala ekonomin.
Nästan hälften av alla svenskar ingår på ett eller annat sätt i den sociala ekonomin. Växjö kommun har formulerat en policy för den lokala sociala ekonomin. Den är bland annat inriktad på att öka integrationen i arbetslivet för människor, ofta invandrare, som står utanför ordinarie arbetsmarknad. Carin, som är kommunalråd i Växjö, v, är ansvarig för social ekonomi och landsbygdsutveckling.
Kvinnojourerna utgör ett klockrent typexempel på social ekonomi, sa hon. De fyller en lucka i offentlig sektor genom att ta emot kvinnor som av olika skäl inte vill komma i kontakt med den, t ex misshandlade invandrarkvinnor. Kvinnojouren i Växjö utför et viktigt arbete.
Den efterföljande diskussionen handlade mycket om gränsen mellan offentlig och den social sektor. Är det önskvärt att den offentliga sektorns uppgifter övertas av verksamheter inom den sociala ekonomin? Hur fria från den offentliga sektorn är verksamheter som helt eller delvis finansieras offentligt?
Carin pekade på den strikta könsuppdelningen i det svenska samhället: Männen finns inom privat sektor, nästan alla kvinnor inom offentlig. Det begränsar bland annat tillgången till arbetsgivare för kvinnorna och ger ett sämre utgångsläge i löneförhandlingarna. Kanske tillgång till andra arbetsgivare inom t ex vården är nödvändiga för att öka kvinnornas valmöjligheter.
Demokratisk vänster fortsätter sin mötesserie med en tredje kvinna efter Karin Svensson-Smith och Carin Högstedt. Det blir en föreläsning om feminism och vänsterpolitik av Tiina Rosenberg tisdagen den 27 november.

Möte med näringslivet av Sten H

LTH-studenterna har i veckan haft sina arbetsmarknadsdagar och då fick man chansen att gå på lunchföredrag. Den tog jag förstås, för vad kan väl vara viktigare än kontakten med produktivkrafterna?

Vem vill bli miljonär?
Först hörde jag på Johan Staël von Holstein, den jämte Jonas Birgersson mest kände IT-gurun under IT-bubblans år på slutet av 1990-talet. Det gick inte så bra för någon av dem när bubblan sprack sommaren 2000, men det rena armodet tycks de ha klarat sig från. Staël von Holstein (hädanefter SvH) gav ut en bok som hette ”Ingen kan stoppa oss nu”, men där hade han alltså fel. När man lyssnar på Birgersson låter det närmast som om han gått marxistisk grundkurs och tagit fasta på avsnitten om historiens vingslag och den tekniska utvecklingens tvingande kraft. Med SvH handlar det om något annat: den oerhörda lyckan i att vara entreprenör och bli riktigt rik och det hat han känner mot det socialistiska förtrycket i det svenska samhället. SvH startade sin karriär på Kinnevik hos Stenbeck och gick sen vidare till sin stora skapelse Icon Media Lab. Det existerar faktiskt än i mindre skala och fortsätter att göra webbplatser, men SvH själv blev kickad. Nu har han satt igång ett företag som heter IQube, som ska försörja sig på att sätta igång företag.
SvH gjorde sig tidigt känd för sina groteska uttalanden och sitt sossehat, men jag trodde det hade gått över nu när han blivit lite äldre. Så är det inte kan jag meddela: det är samma stil. Jag tror att det är en del av hans image som estradör som han inte kan undvara. Han beskriver sina framgångar och sina bakslag (”från noll till sex miljarder och sen till noll igen”), sina svårigheter (ordblindhet). Sen plockar in lite gamla dygder (det är bra att arbeta), några självklarheter (det är bra om de som kan uppfinna har kontakt med dem som kan finansiera och sälja) och några färgstarka affärshistorier (”vem kunde tro att man kunde sälja 20 miljoner slaomstavar till tanter som vill ut och gå”). Dessemellan talar han om hur entreprenören är förföljd och missaktad i Sverige, hur viktigt det är att vilja bli rik, nej jävligt rik, och om hur socialdemokraterna har berövat det svenska folket all kraft och förmåga. ”Det är inte arbetarna som har byggt upp landet, det är entreprenörerna.” Han gör allt med ett rikligt antal svordomar och med ständiga frågor till publiken:”Hand upp alla ni som tror att det viktigaste är att vara smart i huvudet” ”Ni har fel, det är viktigare att kunna sälja.” Livets definitiva mening och lycka är att få ratta en Ferrari.
Behållningen, nja, det var nog mest att få höra SvH:s fina Halmstaddialekt. Han är uppväxt i den trakten.

En riktig ingenjör
Då var Martin Gren från Axis något helt annat. Han är E-ingenjör från LTH, en teknolog av den klassiska och dessvärre utdöende sort som älskar att bygga små apparater. Det gjorde han redan i gymnasiet och statade med en kompis en liten firma som byggde en diabildväxlare styrd av en kasettbandspelare. Fina grejer, om än ingen kommersiell succé. Lyftet kom när han i början av 1980-talet konstruerade en printserver till IBM PC-nät. En skrivare till ett sådant nät kostade då 50,000. Men det fanns andra skrivare som bara kostade 10,000 och då kunde Axis sälja en printserver för dem till 20,000 och kunden tjänade ändå 20,000. Printservern gick som smör i solen fram till andra halvan av 90-talet när också PC-datorer började använda sig av Ethernet och det blev enklare att dela skrivare. Då tog i stället nätkamerorna över som Axis huvudprodukt, små övervakningskameror som sitter lite överallt. De är hopbyggda med en processor och skickar sina bilder digitalt. Alltså: man behöver inte en hel dator för det, bara Axis apparat som skickar bilderna med Internet-protokoll. Det är det som är finessen: av världens övervakningskameror är det ännu bara 15 procent som kör digitalt, de andra måste ha dyr koaxialkabel. Axis är marknadsledande och har så där 40-50 procent av världsmarknaden för nätkameror. Det är en marknad som växer med 40 % per år och som beräknas göra det under de tio närmsta åren. Där kan man tala om lysande utsikter.

Gott företagsklimat
Det sa inte Gren, men en förutsättning för att Axis skulle kunna bli vad det är är nog Lars Philipson och hans tidiga kurser i digitalteknik på LTH där teknologerna fick lära sig konstruera små specialprocessorer. Hur som helst var Gren nöjd med hur det var att starta och driva företag i Sverige, t.ex. med de låga bolagsskatterna. Inget sossehat där alltså. Problem då? Nja, han verkade inte helt nöjd med att ha tvingats börsnotera Axis (250 anställda i Lund) och alltså inte ha det som enskilt bolag som IKEA och Tetrapak. Det är helt enkelt dyrt och tidsödande att vara beroende av börsen. Han hade också en del varningar för riskkapitalister och affärsänglar. Vad som drev honom: pengar, lusten att köra Ferrari? Nej, han bara tyckte det var kul att konstruera grejer och bygga ett företag på det. Jag hade på tungan att fråga om det var så lustigt att vara en spjutspets i det framväxande övervakningssamhället, men vem är väl jag att förstöra den goda stämningen efter ett i allt väsentligt sympatiskt föredrag.

Het marknad
I övrigt är det bara att notera hur het marknaden är för tekniker. ARKAD som teknologernas arbetskraftsmässa heter hade i år över 300 utställare som alltså ville ha kontakt med tekniker/naturvetare. Det trista är att det finns en svacka i rekryteringen till NA-linjer på gymnasiet och att det alltså inte kommer ut tillräckligt med folk för att fylla utbildningarna. Du tjänar dubbelt så mycket och du förstår och kan påverka det moderna samhället mycket mer om du blir civilingenjör än om du blir humanist, men det räcker tydligen inte. Våra egna barn vill hellre bli stylister eller teologer. Jag tror det är något fel på det sätt på vilket vi lär ut saker inom teknik och naturvetenskap men det får jag reda ut någon annan gång.

Skolpolitiken bakom kulisserna av Gunnar Stensson

Efter att ha hejat på ett par skådespelare i Lilla teatern, Stortorget 1, smet jag in i hissen, där jag stötte Louise Rehn-Winsborg, min efterträdare som utbildningsnämndens ordförande. ”Vi får inte bli för hjärtliga,” säger hon avvisande. (Hon var min föregångare 1998 till 2002.) Vi är båda på väg till Utbildningsnämndens presskonferens, jag som vb-reporter, hon som politiker.
Efter en stund anslöt först Sydsvenskans Ingrid Nathell, och sedan, andfådd och svettig, fem minuter för sent som vanligt, Skånskans reporter.
Föredragande var Sten-Bertil Olsson, utbildningschefen (röda kinder, svart hår och skägg, något grånat, mörka ögon, entusiast). En övertalare.

Hur ska Katedralskolans överväldigande lokalproblem lösas?
Elevantalet kulminerar i år och nästa år. En beslutad (och nödvändig) tillbyggnad ovanpå biblioteket som jag var med om att få in på investeringsplanen 2006 har överklagats och dröjer under överskådlig tid.
Lärare och elever vill att alla paralleller ska stanna. Handels- och adminstrations- programmets elever agerade i samband med valet och fick löften från flera partier att de skulle få bli kvar på Katte. Kattes elevkår kräver, att de ska vara kvar liksom alla paralleller av alla andra program på skolan , om de och lärarna får bestämma. En omöjlig lokalsituation inför nästa läsår, egentligen redan nu.
Demonstrationer och andra uppmuntrande meningsyttringar blockerade i samband med förra nämndssammanträdet för en månad sedan trappor och korridorer i utbildningskansliet.
(”Det är för lite kläm i lundagymnasisterna! Varför kidnappade dom dej inte?” frågade Ingrid Nathell Sten-Bertil. ”Så kunde dom med dej som gisslan fått igenom sina krav.”)
En orsak till trängseln på Katte – men inte den enda – är Internationella skolan, som förlades dit eftersom IB-programmet finns där och som snabbt blev en överväldigande succé med hundra procent fler studerande än prognosticerat. Att den ligger där beror på att den är en integrerande del av IB-programmet.
Eleverna är barn till internationella experter på Blocket, i spetsindustrierna eller på universitetet, folk som vistas med sina familjer i Lund under kanske ett par år och sedan drar vidare till Vancouver eller Tokyo eller New Delhi och vill ha samma sorts utbildning för sina barn, var de än befinner sig.
Att de blir fler beror på att de verksamheter som behöver dem expanderar snabbt i stan. Vad händer om ESS hamnar i Lund? insköt jag. Då måste vi bygga nytt, sa Sten-Bertil.

Gymnasiestriden
En lösning av lokalproblemen skulle vara att utöver Handelsprogrammet flytta en eller ett par samhälls- eller naturkunskapsklasser, exempelvis till Vipeholm.
Mot alla sådana lösningar har Kattes lärare protesterat i de kraftigaste ordalag, både i inlagor till nämnden, till enskilda ledamöter och i insändare. De och eleverna bildar en enad front. ”Det skulle göra Katedralskolan till ett småstadsgymnasium. Vi kan inte ge det utbud av val som vi har idag. Skäms politiker, som vill utarma den finaste skolan i stan!” (Ordet småstadsgymnasium är retoriskt centralt.) Underförstått finns här en udd mot såväl Internationella skolan som mot stans andra gymnasier.
Dock har Katte-retoriken retat upp de andra gymnasieskolorna, vilket jag inte till fullo blev varse förrän jag läste deras inlagor häromdagen. ”Spyken har stans rikaste och bästa språkundervisning, och vi är ett mindre gymnasium med färre paralleller än Katte. Påstå inte att det automatiskt leder till minskade valmöjligheter! Det handlar om organisation och engagemang,” påpekar Spyken syrligt i en inlaga.
Störst är indignationen förstås på Vipan. ”Vi kan mycket väl ta emot både Handelsprogrammet och andra program. Vi har de valmöjligheter som krävs, både språkval och matte och samhälle och dessutom har vi plats. Fortsätter ni att snacka skit om oss så är det bättre att ni lägger ner oss.”
Polhemsskolans reaktion är mer avspänd. Den har utpekats som en möjlighet att bereda rum för Handelsprogrammet eller andra klasser som nästa läsår inte ryms på Katte. ”Men vi är stans största gymnasium med mer än 2000 elever nästa år. Kanske det skulle gå att plocka in ett par klasser till. Men det är redan för trångt i matsal och i gympan. För resten kanske Handelsprogrammet avskaffas när gymnasiereformen genomförs. Då ska man inte flytta det”

En lösning?
Hur tänker sig nu Sten-Bertil att denna ekvation ska lösas? Han är mycket angelägen att Ingrid Nathell och Joakim Stierna ska skriva riktigt och som han säger. ”Alla våra gymnasieskolor är likvärdiga. Utbildningskansliet föreslår en lösning som utgår från elevperspektivet. De klasser på Handelsprogrammet som nu finns på Katte ska få stanna kvar och fullfölja sin utbildning. Men de som startar sin utbildning från och med nästa läsår ska vara på Vipan.” (Hur går det för personalen, de blir tvungna att pendla mellan skolorna? påpekar jag).
”Det här är den bästa lösningen ur elevperspektivet! inskärper Sten-Bertil. Ur ett verksamhetsperspektiv hade det varit mer effektivt att flytta hela programmet på en gång som vi gjorde med medieprogrammet.” ”Men det löser inte hela problemet med trängseln,” menar Joakim. ”Det blir trångt,” medger Sten-Bertil. ”Men allt pekar på att vi får färre elever 2009, en minskning med 400.” ”Om inte inflyttningen kullkastar prognosen,” säger Ingrid. ”Hur blir nu beslutet?” ”Jag vill inte uttala mig,” säger Louise. ”Vi har gruppmöte ikväll och det har oppositionen också.”
”Men ni har ju majoritet,” säger Joakim. Efter presskonferensen rusar han genast ner till Katte och fiskar upp ett par missnöjesyttringar från Handelsprogrammets elever och lärare.

En gissning på måndagskvällen
Just nu, när jag sitter här och skriver klockan kvart i sex på måndagen, pågår både allianspartiernas och oppositionens gruppmöten i skilda rum i huset på Stortorget 1. Min gissning är att majoritetspartierna enas om kansliets förslag.
Oppositionspartiernas ställningstaganden är svårare att gissa. Mp ansluter sig kanske till majoriteten och möjligen också s. Olof Norborg ser nog till att v håller fast vid sin särlinje och kräver att Internationella skolan ska flyttas från Katte och placeras på någon grundskola.
Ingrid Nathell och Joakim Stierna kommer att kontakta allianspartierna efter gruppmötena i kväll och redovisa deras ställningstaganden i pressen redan i morgon, tisdag. Sedan har de berörda – och det är alla gymnasieskolorna, lärare som elever - chansen att reagera fram till klockan 18 på tisdag, då beslutet ska fattas.

Utgången
Och nu är det tisdag. Jag ser att Joakim fått in ett par foton på missnöjda elever i Skånskan. Sydsvenskan toppar förstasidan med nyheten att allianspartierna kommer att flytta Handels- programmet till Vipan med början nästa år. De som finns på Katte nu får stanna.
Så kommer onsdagen med korta notiser. Sydsvenskan bekräftar liksom Skånskan att beslutet blev det förutsagda. Några aktioner nämns inte.
Som väntat reserverar sig v. Olof Norborg vill att Internationella skolan ska flytta till en grundskola. Det är en särlinje som ingen ställer upp på.
Mattias Olsson och s-gruppen reserverar sig också. De vill att fler baracker ska ställas på Kattes gård för att eleverna ska rymmas. Händerna är tvådda.
Mp var över huvud taget inte med på sammanträdet
Elevantalet på Katte minskar alltså med ett par klasser i höst. Handels hamnar på Vipan. Det är besked som kommer lämnas på den samlade gymnasieinformationen på fredag och på gymnasiernas presentationer nästa vecka.
Kanske kommer skrivelser och insändarreaktioner. Problemen kvarstår länge än.

Social ekonomi för hållbar tillväxt

Inledning: Carin Högstedt, f d v-kommunalråd (v), Växjö Diskussionsmöte 7 november kl. 19.00 Högevallsbadets konferenslokal
Alla hjärtligt välkomna!
Nästa diskussionsmöte kring våra ideologiska "Utgångspunkter":
Vad är bra feministisk vänsterpolitik? Tiina Rosenberg den 27 november, samma plats och samma klockslag.
Arrangör: Demokratisk Vänster

Mörkets hjärta 5 av Gunnar Stensson

I söndags (28/10) uppmanade borgmästaren i Mogadishu invånarna att lämna stan. 750 000 hade redan gjort det. Samma dag gjorde den etiopiska armén en storoffensiv – inne i stan. Och Somalias premiärminister avgick. När alla somalier är borta kommer den etiopiska armén och interimsregeringen att ha stan för sig själva.
Somalierna är nu den näst irakierna största flyktinggruppen i Sverige. Och den ökar snabbt till följd av USA:s och Etiopiens insatser.
För ett år sedan återvände många somalier hem eftersom de Islamiska domstolarna infört lag och ordning.

Som i Paris? av Gunnar Sandin

Jag läste förra veckan med intresse dv:s och mp:s gemensamma motion om spårväg på Autostradan Malmö–Lund (var s och v inbjudna att medsignera?). Mina tankar gick till Paris. Frankrike går i spetsen för spårvagnens europeiska renässans och Paris har hittills fått fyra nya linjer. T3 som är cirka en mil lång och invigdes i fjor är den mest centrala av dem. Den går perifert i södra delen av staden och binder samman en rad radiella metrolinjer.
Det intressanta i sammanhanget är att den delvis följer en stor stadsmotorled, ”la grande ceinture”. Den är sexfilig, men när spårvägen kom och behövde plats på lång sträcka fick antalet filer där reduceras till fyra, och de återstående gjordes något smalare. Går det i Paris borde det alltså gå i Skåne. Men detta med Autostradans mittremsa väcker frågor. Den befintliga remsan är smal och rymmer inte ens ett enkelspår. Minst en nuvarande körfil behöver tas i anspråk. Det låter sej naturligtvis göra. Vad Vägverket har diskuterat är ju att låta bilar köra i vägrenarna, och dit kan de makas ut när spårvägen ockuperar en eller två mittfiler. Då är det inte längre en motorväg utan en motortrafikled där hastigheten måste sänkas, men inte mej och miljön emot.
Det finns två stora fördelar med förslaget. En är som påpekas att en ny och viktig del av Lund får spår, en annan att det är relativt billigt eftersom både mark och underbyggnad finns. Inga tredskande markägare är inblandade, så snabbt kan det gå – om den politiska viljan finns. Men det finns också nackdelar med dragningen. En styrka med snabbspårvägar är att hållplatser kan läggas relativt tätt och skapa nytta för fler, men utmed Autostradan är det egentligen bara Åkarp som har en naturlig mellanhållplats på sträckan. Ligger spåren i mitten måste vägbanorna svängas ut för att ge plats för plattformar på sådana ställen.
Det är möjligt att en grundlig utredning skulle finna totalekonomin bättre med en annan sträckning. Men å andra sidan har spårvagnstrafik mellan Malmö och Lund utretts många gånger sen den första studien 1896. Nu börjar det bli dags att komma till skott.

PS Jag har i flera sammanhang förespråkat en ESS-etablering i Lund. Bertil Egerö tenderade åt en annan uppfattning förra veckan, och det är inget konstigt med det. En detalj dock. Det talas om riskabla vätgasmoln. Mina kunskaper i kemi är rudimentära, men med tanke på vätets atomvikt tror jag att ett sådant moln snabbt skulle förflyktigas.

Svar till Sten H av Sven-Hugo Mattsson

Sten H tar i förra VB upp en intressant diskussion om sverigedemokraterna. Det är säkert så att sd får röster på grund av att den svenska välfärden inte fungerar fullt ut. När Alliansen nu drar isär samhället än mer, snacka om omvänd klasskamp, så är det en grogrund för ännu större framgångar för sd.
En av de saker som inte är bra är att många har svårt att komma in på arbetsmarkanden. Timanställning som innebär att man kan gå i flera år utan den trygghet som en tillsvidare-anställning innebär. De lägsta pensionerna, garantipensionen, är så låga att det är svårt att fullt ur kalla Sverige en välfärdsstat. En pension som är så låg att den bara ligger något över socialbidragsnormen, och därmed förutsätter en massa bidrag, är en skam. Tyvärr har ju sd en poäng när dom kräver att de lägsta pensionerna skall höjas.
Som skrivet, det är mycket som inte fungerar som det borde. Däremot är jag inte säker på att Sten H har rätt när han skriver att det skett ”stora nerskärningar av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten”. Sten H utgår från att detta har skett sen början av 90-talet. Är det verkligen så? Vi betalar, generellt sett, mer kommunalskatt nu än i början av 90-talet och vi gör det på löner som realt har ökat kraftigt. Nu är inte detta dom enda parametrar som bestämmer om verksamheten har ökat eller minskat. Men om Sten H har rätt så undrar jag var pengarna vi betalar mer i kommunalskatt blir av. Den kommunala verksamheten bygger ju i stor utsträckning på arbetstillfällen.
Jag ställer mig också tveksam till att sd i någon större utsträckning lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vänstern betraktar som sina. Och om det är så, så tror jag också att dessa personer, förutom att de inte fullt ut har stöd av välfärdssamhället, också har den otäcka människosyn som sd har.
Sten H frågar också om det är fel att vara missnöjesparti, syftande på vänsterpartiet, svaret är nej! Jag svarar ja. Vänsterpartiet har under många år varit underlag för socialdemokratiska regeringar. I Lund är man numera en del av majoriteten ungefär varannan mandatperiod. Jag tror att det är bättre att vänsterpartiet förklarar sig regeringsdugligt. Att man verkar för en plattform, tillsamman med s och mp, att gå på val med. En vänsterallians. Förutsättningarna för detta har knappast varit bättre. Det borde inte finnas några större hinder för att komma överens i försvars- och utrikespolitiken, till skillnad från tidigare när Sovjetunionen fanns och vänsterpartiet hette Vpk. Med tanke på de miljöhot som finns borde det också vara möjligt att göra en bra överenskommelse i trafik- och energipolitiken. Jag är rätt säker på att en vänsterallians hade stärkt både vänsterpartiet och vänstern i allmänhet.
Om det skapas en vänsterallians så tror jag att vänsterpartiet har större möjligheter att få igenom krav som skulle göra Sverige mer jämställt och jämlikt. Då ökar kanske möjligheten att marginalisera sverigedemokraterna.
Sven-Hugo Mattsson, demokratisk vänster

Sverigedemokraterna och vi, del II av Sten H.

I ett inlägg i förra veckans VB tog jag upp det faktum att Sverigedemokraterna gick starkt framåt i förra årets val och att de kan komma in i riksdagen vid nästa val. Det ställer alla partier inför problem, både vad gäller hur vi ska bemöta deras agitation och hur vi ska hantera dem i de församlingar där de blir representerade. Jag kallade dem ett missnöjesparti och talade för att vi ska visa respekt för många av de människor som i sitt missnöje röstar på dem. Det gäller förstås inte alla: bland de missnöjda finns det väl också en bottensats av äkta rasister, och inte minst verkar den vara representerad bland ledande i partiet. Men, och det är det viktiga, de röster de får kommer från människor som känner sig otrygga i ett samhälle de inte längre känner igen. De förändringar som Sverige genomgått sedan 1990 med arbetslöshet, privatisering, omstrukturering, invandring m.m. bygger under en otrygghet som Sverigedemokraterna kunnat exploatera.

Affärsidé: främlingsfientlighet
Jag skriver Sverige men det här gäller såvitt jag förstår nästan alla länder i Västeuropa. Härom helgen visade det sig i Schweiz, detta land av konsensuspolitik och stabilitet, där det främlingsfientliga SVP fick nästan 29 procent av rösterna, samtidigt som socialdemokraterna åkte ner till 19 procent. Det intressanta här är att SVP är högerinriktat, lett av en mångmiljonär och med en nationalkonservativ inriktning. Detta till skillnad från t.ex. Dansk Folkeparti som har en välfärdspositiv och halvt socialdemokratisk hållning. Det gemensamma är förstås främlingsfientligheten, det är den som ger framgången.
Främlingsfientligheten är alltså varumärket, affärsidén, och sen kan resten av politiken vara lite hur som helst. Det är det tydliga utpekandet av invandringen som enda orsak till all otrygghet som är utmärkande. Det påminner faktiskt om nazismen i Tyskland som var en egendomlig blandning av konservatism, socialism och nationalism, men som tydligt pekade ut judarna som orsaken till de sociala och ekonomiska problem människor kände av. Botemedlet var bara ett: eliminerandet av den judiska befolkningsgruppen. På samma sätt är det med sverigedemokraterna: stopp för invandringen och repatriering av invandrare. På partiets hemsidor sammanfattar man sitt program;
Nej till EU, 3 rader
Nationell och social rättvisa, 9 rader
Brottslighet, missbruk och sjukskrivningar, 5 rader
Skatterna, 5 rader
Sysselsättningen, 5 rader
Invandringen, 28 rader
Utöver invandringen handlar det om att skatterna är för höga, att skendemokrati råder, att västerlandets kristna etik ska värnas, att brottsligheten är för hög och sjukskrivningarna är för många och att ett gynnsamt företagsklimat är önskvärt. Man skulle kunna ta det för en blandning av sådana tankar man under åren mött i den enklare agitationen från kristdemokrater och moderater (innan de blev nya!), allt tillspetsat med en kraftig dos av nationalism.

Hur kan sd bemötas?
Kan då detta bemötas? Jo, det borde vara möjligt. Det är ett högerprogram av enklaste snitt och det är som sådant det bör exponeras. Att det vinner anklang i högerkretsar, inte minst bland de som känner sig hemlösa efter moderaternas nya framtoning kan vi säkert inte hindra och det får bli de borgerliga partiernas problem. Men det borde vara fullt möjligt att inför de grupper inom arbetarklassen som känner sig otrygga och hotade under samhällsomvandlingen gå till motangrepp och påvisa att det är reaktionära och högerinriktade åsikter som präglar partiet. Partiet har inget som pekar framåt eller går till grunden med de samhällsproblem som globalisering, teknisk utveckling, strukturförändringar, miljöfaror etc åstadkommer. Människor kommer att inse att de utmaningar som samhällsutvecklingen ställer oss inför inte kan effektivt bemötas med viftande med svenska flaggor.

Flaggviftande
Men själva invandringen då? Ja, det är den och enbart den sverigedemokraterna vill tala om. Då måste lösningen vara att förneka dem det. Det swkulle vara dumt att förneka att invandringen ger upphov till problem, i skolor, i bostadsområden etc. Det är inte lätt att ta emot och snabbt absorbera stora grupper människor i ett samhälle och vi har inte varit särskilt bra på det heller de senaste årtiondena. Men där kan man sätta stopp och säga att man har en helt annan åsikt än sverigedemokraterna i frågan om invandringspolitik och sen låta bli att käfta emot dem. I stället ska man ta upp hur de ser andra sociala frågor: privatiseringarna, skattesänkningarna till höginkomststagarna, klimatfrågan, vård, skola, omsorg. Hur ser de förresten på USA-imperialismen som är den drivande i att producera flyktingar just nu? Hur ställer de sig till klassklyftorna, jämlikheten mellan könen, ungdomens bostadsfrågor etc? Alltså, inte ge efter en tum för främlingsfientligheten, men förneka dem diskussion på deras hemmaplan där de är vana att vinna.
Det finns undersökningar gjorda över sd:s insatser i de kommunala församlingar där de redan har suttit en period. Det visar sig då att de nästan aldrig har gjort någonting, i den utsträckning de alls de har suttit på sina platser. Motionerna brukar inte gå längre än till flaggviftande. Karakteristisk är sd:s motion till kommunfullmäktige i Lund, aktuell på oktobersammanträdet: de vill att Lunds kommun polisanmäler sig själv för diskriminering mot svenskfödda när det gäller anställningar hos kommunen. Det är inte värt papperet det är skrivet på.

Bojkotta inte, visa på tomheten!
Det är möjligt att det är först efter en mandatperiods deltagande i de beslutande försam¬lingarna som man kan visa på hur meningslösa proteströster på sverigedemokraterna är. Desto viktigare är det att bemöta dem, inte med bojkott eller uteslutning utan genom argument i sakfrågor. Alla erfarenheter säger att isolering och försök att utestänga dem från styrelser etc. slår åt andra hållet. Då odlas bara martyrskap och anklagelser för bristande demokrati. På samma sätt är det för ett missnöjesparti (i god mening!) som vänsterpartiet felaktigt att sluta sig samman med borgare och sossar för att hålla sverigedemokrater ute. Det är tvärtom genom att släppa in dem och visa på tomheten i vad de har att komma med som de kan bemötas.
Det finns naturligtvis inga enkla recept i politiken, och det faktum att främlingsfientliga partier i land efter land når framgångar, visar på svårigheterna att bemöta dem.. Enkla förklaringar som deras vinner alltid gehör, åtminstone till en början.
Till slut: jag är ingen speciell kännare av främlingsfientlighet och dess politiska uttryck. Men jag är oroad över den passivitet och rentav uppgivenhet det finns inför sd:s uppträdande. Det jag skrivit här är i hög grad inspirerat av det utomordentliga anförande Herman Schmied höll första maj i år i Trelleborg. Han uttryckte sig kunnigare och mer nyanserat än jag och jag är förstås ensam ansvarig för vad jag skrivit. Det skulle vara roligt att höra fler röster i det här ämnet, t.ex. från dem som själv mött sverigedemokrater i parlamentariska församlingar.

Att skriva om historien av Gunnar Stensson

Historien ger Carl Rudbeck problem. Den stämmer inte med hans föreställningar.
1975 jublade världen. Också många amerikaner. USA lämnade Vietnam. En femtedel av Vietnams skogar och enorma åkerarealer hade blivit förödda med napalm, växtgifter och konventionella bomber. Tre miljoner vietnameser och 55 000 amerikanska soldater var döda.
Den lite till åren komne Carl Rudbeck, fanatisk USA-hyllare, skriver i Sydsvenskan (29/10) helt sonika om historien. Han jublade inte 1975. För honom var USA:s uttåg hemskt. En personlig besvikelse, ju. Men han borde för sin egen skull kolla i en uppslagsbok innan han ger efter för sina känslor nästa gång.

Båtflyktingarna
Båtflyktingarna och den komplexa tragedi vari de ingår är ett mörkt kapitel i historien, i Kinas och USA:s liksom i Vietnams. Men det var inte så som Carl Rudbeck tror.
Kina förberedde tillsammans med Pol Pot en invasion i Vietnam. Men Vietnam störtade Pol Pot och avslöjade de röda khmerernas massmord på intellektuella och stadsbefolkning, minst 1,5 miljoner, det värsta sedan nazisternas utrotning av judar, zigenare, homosexuella och ”mindervärdiga raselement”.
För den insatsen borde världen ha tackat Vietnam.
Den kinesiska invasionen i det av kriget utarmade Vietnam ägde rum 1978, men slogs tillbaka.
Under konflikten kom vietnameser med kinesiskt ursprung i kläm. Deras lojalitet betvivlades, trots att många av dem var krigsveteraner och inte quislingar som Carl Rudbeck tror. Många tvingades fly. De blev båtflyktingarna.

Kambodja
Pol Pot flydde med sina fruktade röda khmerer till gränsen mot Thailand. Där fick han stöd av de påstått humanitära länderna USA, Storbritannien och Kina med vapen och ekonomi. De röda khmererna kunde fortsätta att mörda i de områden som inte skyddades av Vietnam. Han fick representera Kambodja i FN.

Kriget mot Vietnam
USA:s och Kinas krig mot Vietnam genom deras ombud Pol Pot (som stöddes av Jan Myrdal och kompani) fortsatte till 1989 och hade syftet att få Vietnam att förblöda, ”to bleed Vietnam white”. Först efter 1989 lämnade USA Vietnam i fred. Då var vietnameserna för trötta för att jubla. Och västvärlden skämdes.
Det fria och fredliga Vietnam intog på 2000-talet sin plats bland Asiens tigerekonomier. Amerikanska soldater som lidit av kriget, om än i oändligt mycket mindre grad än vietnameserna, kom på besök och hälsades som vänner. Försoning, trots USA:s illdåd. Så kan det gå när USA till slut låter ett land vara i fred.
Men det vet inte den lite till åren komne Carl Rudbeck.

Heja USA
Naturligtvis hejade Carl Rudbeck på USA när Irak invaderades. Större delen av världens befolkning insåg att det var ett brott redan 2003. Men inte Carl Rudbeck. Hans stoltaste stund var när den segerrusige Bush i bästa Hollywoodstil utropade ”Mission accomplished”.
Nu närmar sig slutet. Då konstaterar Carl Rudbeck: ”USA kan inte lämna Irak”.
Han bygger sin åsikt på Vietnamkriget i den propagandaversion som sedan årtionden avslöjats som en härva av lögner, inte minst av amerikanerna själva (utom Bush, förstås), och som etsat sig fast i hjärnan på den lite till åren komne Carl Rudbeck. Därifrån lär den aldrig försvinna. Men den hör inte hemma i Sydsvenskan. Tidningen är bättre än så.
Det är utmärkt att regeringen nu vill göra historia till ett kärnämne. Så får dagens ungdom tid att ta till sig fakta, till exempel ur en uppslagsbok, och rustas mot reaktionära ideologers historieförfalskningar.

Till regeringsrätten av Gunnar Stensson

ÖVERKLAGANDE av Kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd av länsrättens beslut den 26 juli 2007 i mål nr 7001-07. Kammarrättens beslut meddelat 2007-10-10
Beslutsprocessen i ärende rörande detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund
Detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund, vari BUP-området ingår, upprättades 2006-02-01 och reviderades 2006-03-27.
Gunnar Stensson
Läs hela skrivelsen»

Kristidender III: Demokratikris i USA? av Erik Kågström

I juni 2007 ställde Gallup en fråga till det amerikanska folket: ”In general, are you satisfied or dissatisfied with the way things are going in the USA at this time?” Hela 74% svarade att de var missnöjda. Rapporten uppgav inte orsakerna till missnöjet men man kan anta att det misslyckade kriget i Irak haft stor betydelse. Bland progressiva liberaler i USA verkar man mest vara orolig över att landet håller på att utvecklas till en polisstat och att antidemokratiska krafter kan vara på väg att helt ta över makten i landet. Till dessa krafter räknar man förstås den nuvarande bushregimen.

President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp.
Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år.

Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten.

Chicago University hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen.

En annan Chicagoskola grundades av Leo Strauss. Enligt hans esoteriska och elitistiska filosofi skall samhället styras av några få ”vise män” som är de enda som har insikt i de ”sanna” förhållandena. Arbetsmetoderna skall innefatta bruket av noble lies, desinformation och hemlighetsfullhet. Flera av Bushs närmaste medarbetare är straussianer. (Bl a Wolfowitz som sedan han fick sparken från Världsbanken för att ha gynnat sin fästmö på ett otillbörligt sätt, nu har ett välbetalt jobb vid det neokonservativa American Enterprise Institute). Strauss ideologi är klart antidemokratisk vilket man kanske inte kan säga om den ekonomiska Chikagoskolan även om genomförandet av dess ekonomiska system inte utesluter, och ofta kräver, antidemokratiska och våldsamma metoder.

Chicago var förstås inte den enda pesthärden när det gäller neokonservatism. William F. Buckley Jr. gick 1951 med sin bok ”God and Man at Yale” till storms mot sitt universitet p g a dess ”aggressiva sekularisering” och för att fakultetsmedlemmar tilläts undervisa om keynesianism. 1955 grundade han tidskriften National Review som fortfarande är den främsta konservativa tidskriften i USA. Buckley hedrades 1991 av George H.W.Bush med presidentens frihetsmedalj.

En annan av neokonservatismens grand old men var Irving Kristol. Han var till en början socialist och under en tid redaktör för tidskriften Commentary. Han kom emellertid på andra tankar och belönades 2002 för detta av George W. Bush med presidentens frihetsmedalj. Kristol var 1965 med och grundade tidskriften The Public Interest som fronderade mot Lyndon Johnsons Great Society. Commentary blev så småningom huvudsakligen ett språkrör för Israel-lobbyn i Washington.

De neokonservativa idéerna höll sig länge inom den akademiska världens hank och stör. Det var först på 70-talet som det uppstod en rörelse på gräsrotsnivå. Den ekonomiska turbulensen p g a oljeprischockerna gjorde att man kunde börja ifrågasätta den keynesianska ekonomin och New Deal. De neokonservativa utnyttjade kommunistparanoian på många sätt. Man uttalade sitt stöd för ägarna av små och medelstora företag i deras tvister med facken. Man utnyttjade de rasistiska stämningar som vuxit fram som en reaktion på medborgarrättsrörelsens framgångar och lagar mot segregation som stiftades. Dessutom visade det sig att den snabbt växande gruppen evangeliska kristna i stort sett hade samma politiska och ekonomiska prioriteringar som de neokonservativa. Snart kom också Big Business med i bilden.
Förmögna familjer startade och understödde resursstarka konservativa tankesmedjor – American Enterprise Institute, Cato Institute, Heritage Foundation. På det ekonomiska planet fick Rörelsen sitt genombrott när Ronald Reagan 1980 blev vald till president. Reagan satte snabbt ned foten och avskedade 11 000 strejkande flygplatstjänstemän. Facket krossades och under de 27 år som förflutit sedan dess har amerikanska arbetare inte förmått kämpa sig till någon nämnvärd ökning av reallönerna samtidigt som inkomstskillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen i USA har nått de nivåer som fanns före New Deal.
I nästa nummer: Neokonservatismen och den kristna högern i USA i dag.
Erik Kågström

(1) Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal”
(2) Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”.

Vad är rak skolpeng? av Gunnar Stensson

Ett spel med pengar.
Eleven reduceras till en slant, samma för alla, oavsett individuella förutsättningar.
Makten koncentreras till kommunstyrelsen där sakkunskapen är liten och tiden knapp.
Ideologerna härjar.
De demokratiskt valda skolnämnderna ställs offside.
Sakkunskap och god byråkrati föraktas programmatiskt.
Tjänstemän och politiker avpolleteras.
Grundskolan fragmenteras, oklart i vilken grad.
(Ska varje skola vara självständig eller är det bara rektorsområdena?
Hur går det för små skolor med små resurser?)
Rak skolpeng leder till ett instabilt, svåröverskådligt system som gör planering omöjlig.
Sämre skollokaler.
Rektor förvandlas till budgetdiktator.
Rektor isoleras från skolkollektivet (lärare, elever, personal), utan tid för pedagogisk ledning.
Rektor ensam är svagare än en nämnd i förhållande till kommunstyrelsen.
Rektor frestas/tvingas spara på skolbibliotek, simundervisning och kulturevenemang.
Det sociala ansvaret hamnar i skymundan (socialt ansvar belastar rektors årliga budget).
Barn med särskilda behov missgynnas.
Färre barn får tillgång till resursskolan.
Kostnadskrävande barn stöts ut.
Naturskolans verksamhet försvåras.
Modersmålsundervisningen snedvrids (den är borgarna speciellt negativa till: en gång startade de ett mediadrev och tillsatte till och med en ganska dyr utredning för att misstänkliggöra den, men utredningen kom fram till att verksamheten höll högsta klass och modersmålsundervisningen räddades undan det borgerliga attentatförsöket).

Vad är syftet med rak skolpeng?
Marknadsstyrda skolor
Oöverskådlighet genom fragmentering.
Segregation.
Konkurrens mellan skolorna om eleverna/pengarna.
Betygsinflation. (Rektor: sätt högre betyg, så får vi fler elever, så får skolan mer pengar, så får du högre lön! Och jag med!)
Bättre skolor i rika stadsdelar, sämre i fattiga.
Nedskurna skolkostnader för att sänka skatten.
Underlättad avknoppning för att berika skolspekulanter (i Reinfeldts hemkommun Täby avknoppades Tibbleskolan mot alla inblandades önskan, vilket gjorde rektorn till mångmiljonär. Samma sak kan ske med Tunaskolan i Lund).
Minskat fackligt inflytande genom fragmentering (de fackliga representanterna tvingas förhandla i varje skolfragment för sig).

Splittrad elevdemokrati.

Några effekter av rak skolpeng?
Skolan blir sämre.
Fler elever misslyckas.
Lunds position som skolstad går förlorad.

Vilka vill ha rak skolpeng?
Bara Tove Klette och Lars Hansson (fast det finns några till som låtsas vilja det).

Hur stoppar vi rak skolpeng
På fullmäktigemötet den 25 oktober debatterades förslaget i tre timmar, vilket innebar att många viktiga argument tillfördes opinionsbildningen mot förslaget.
Oppositionen lyckades genomdriva en minoritetsåterremiss. Däremot var det majoriteten, de fyra skramlande skolslantarna, som formulerade direktiven.
De borde ha varit:

• Utred möjligheterna för mindre skolor att bedriva sin verksamhet på ett tillfredsställande sätt utan de institutioner som idag stöder dem.
• Utred grundligt hur skolpengsystemet kommer att påverka modersmålsundervisningen och hur en fullgod modersmålsundervisning ska kunna garanteras.
• Utred hur nämnderna kan få insyn i, styra och leda skolutvecklingen under de förutsättningar som blir följden av skolpengssystemet.
• Utred vilka möjligheter att påverka och hävda sina krav som de fackliga organisationerna kommer att ha inom det fragmenterade skolpengssystemet.
• Utred modersmålsverksamhetens möjliga finansiering utanför skolpengssystemet så att verksamheten kan upprätthålla sin höga kvalitet.

Men majoriteten skrev inte utred utan använde genomgående ordet ”förtydliga”. Så förringar man verkligheten, samtidigt som man antyder att oppositionen och allmänheten är lite dum.
Medan tjänstemännen (rasande under den lugna ytan) genomför dessa utredningar måste ett omfattande opinionsarbete mot skolpengen bedrivas. Flera kommuner har erfarenhet av skolpengssystemets förödande konsekvenser. Bjud in representanter, anordna offentlig möten.
Gunnar Stensson

Early warning av Gr

Det berättas om den gamle finansministern Gunnar Sträng att han när det var dags att göra budget, och följaktligen spå om framtiden, skickade ut en statssekreterare eller annan underhuggare ner till Sammanbindningsbanan genom Stockholm för att räkna godstågens vagnar. Antalet gav nämligen en tidig fingervisning om konjunkturutvecklingen.
Lund C passeras kl. 8.11 och 8.15 av två nordgående godståg. För en månad sen innehöll de 33 respektive 29 vagnar. I morse hade antalet sjunkit till 28 respektive 24.

ESS – ett nytt Barsebäck? av Bertil Egerö

ESS – ett nytt Barsebäck?
Så dök frågan upp igen, den här gången genom Lunds Naturskyddsförening (LNF) och en session under helgens Sociala Forum i Lund. ESS-konsortiets folk var frånvarande, tyvärr.
Vi övriga fick lära oss en del. Till exempel att kostnadsbilden varierar stort mellan olika källor, liksom frågan om hur stora ytor bygget behöver, liksom uppskattningar av hur många tiotals ton kvicksilver – eller blir det bly? – som ska fraktas in och placeras under jordytan. Trots alla dessa oklarheter har Maud Olofsson redan utlovat mycket stora pengar till Lunds universitet för projektet. Det kan i värsta fall betyda att regeringen sätter sig över kommande miljökonsekvensbedömningar och annat viktigt underlag för beslutet.
Linda Birkedal från LNF påminde oss om att riksdagen fattat beslut att göra slut på all hantering av kvicksilver i Sverige – minns ni när vi samlade in alla febertermometrar? Projektet går därmed helt på tvären med de miljöhänsyn vi lyckats enas om.
Själv visste jag inte att det i praktiken handlar om ett slags kärnkraftsprocesser, med upparbetning och transmutation. Ett halvt Barsebäck 2 sades det, i termer av tungmetaller och radioaktivitet. Inte att undra på att många danskar är bekymrade. Det borde vi också vara: radioaktivitet kan i värsta fall nå grundvattnet och spridas långt utanför projektområdet. Explosionsrisken kan vara låg men händer det blir det vätgasmoln som sprids med vinden över stora områden och skadar människor, djur och växtlighet. Kostnaderna för sanering efteråt är oöverblickbara.
Vem har kommit på denna fantastiska idé att förlägga en sådan anläggning mitt i en tätbefolkad region, med jordbruksmark i klass med Europas bästa? Har vi inte lärt av Barsebäck?
Intressant nog verkar inte europeiska neutronforskare särskilt upphetsade inför möjligheten att utnyttja anläggningen för egen forskning. Projektets svenska tillskyndare räknar med 5000 forskare om året, en mer neutral källa räknar med högst hälften, och i snitt 250 forskare på plats samtidigt.
Den som söker en sista spik i kistan kan finna den i dansken Niels Henrik Hooges presentation under SSF-sessionen. Projektets vetenskapliga legitimitet är tveksam. Teknologin anses ha nått vägs ände. Alternativa metoder baserade på laser mm. har redan skisserats och diskuteras i vetenskapliga publikationer. De beräknas bli praktiskt tillgängliga inte så många år efter det ESS-projektet skulle vara färdigt.
LNFs kontaktperson om ESS heter Bo Wennergren, tfn 046 - 13 90 00. På LNFs hemsida finns mycket information;
http://www.lundabygden.snf.se/ESSILUND.htm

Wisdom and creativity av Gunnar Stensson

Ibland läser man en text som gör en upprymd och klar i huvudet, också när ämnet är upprörande och komplext. ”Den gode tolken” av John le Carré är en sådan. Helt oväntat, faktiskt. Att jag kom att läsa den berodde på att det inte fanns något annat som jag kunde tänka mig att köpa i bokstället på järnvägsstationen.
Östra Kongo, mot gränsen av Uganda och Ruanda, förekommer nu åter i mer ambitiösa medias rubriker, rikt, utsuget, grymt och blodigt. Multinationella företag och deras vaktbolag jagar mineraler, miliser och stammar utkämpar blodiga strider, Kabilas korrumperade centralregering säljer sig till höger och vänster.
Det är det ”Den gode tolken” handlar om. En stor del av boken redovisar helt enkelt en förhandling mellan lokala krigsherrar, representanter för den brittiska regeringen, jurister och skenbart välvilliga företrädare för ett anonymt multinationellt konsortium med vinstvittring om iscensättandet av en kupp i Bukavu.
I Kongo pågår många sådana förhandlingar i skuggan av det yttre skeendet. I bakgrunden rör sig vaktbolag, miliser och torterare.
Förhandlingsmiljön är till hundra procent avlyssnad och kameraövervakad, och den gode tolken sitter och registrerar inte bara det som sägs i de öppna förhandlingarna utan också allt som sker under rasterna, i trädgården, i de enskilda rummen, på toaletten. Registrerar och dokumenterar. Ingenting är vad det synes vara. Men allt registreras. Och sakta framträder ett mönster.
Fascinerande. Och på ett stillsamt sätt djupt upprörande.
John Le Carré har haft hjälp av två östafrikaspecialister, John Stearns från International Crisis Group, en skribent som jag med behållning läst i andra sammanhang, och Michaela med det till sund kritik stimulerande efternamnet Wrong, den kanske främsta experten på Eritreas historia.
Han rekommenderar starkt hennes lysande Eritrea-bok ”We didn´t Do it for You” och lovordar hennes ”wisdom and creativity”.
”Tolken” (på svenska) får man i handen för lite mer än en femtio-lapp var som helst i stan. Michaela Wrongs bok är inte översatt, men finns förstås på bibliotek och kan beställas på nätet.

Sverigedemokraterna och vi, del I av Sten H.

I många år gick politiskt intresserade i Sverige och väntade på att vi skulle få ett svenskt främlingsfientligt parti stort nog att göra sig gällande i riksdagen. Sådana partier etablerade sig i Finland, i Norge och i Danmark och nådde betydande styrka. I Sverige fick vi ett högerpopulistiskt parti med Bert och Ians Ny Demokrati, som i riksdagsvalet 1991 fick 6.7 % av rösterna och därmed kom in i riksdagen med 25 mandat. Partiet åkte ur riksdagen 1994 och försvann sedan i en dimma av inbördes strider, inte sällan med bakgrund i kampen om partikassan. Ny demokrati skapades ur ett möte mellan de båda grundarna i Siewert Öholms debattprogram ”Svar direkt” och kunde på ett halvt år nå riksdagen. Det innebär att det måste ha funnits en färdig nisch för dem att fylla upp. I deras fall handlade det nog mest om skattekverulans och trötthet över de etablerade partierna snarare än främlingsfientlighet, även om den också fanns med i bilden.
Nu har det gått 16 år sedan Ny Demokrati dök upp och förväntningarna på ett nytt missnöjesparti har bara växt. Framför allt är det framgångarna för Dansk Folkeparti som har varit tydliga och lockat till efterföljelse. I folketingsvalget 2005 fick partiet under Pia Kjærsgårds ledning 13 procent av rösterna och blev Danmarks tredje största. Som bekant har man valt att stötta den nu sittande regeringen under Anders Fogh-Rasmusson och det kommer man uppenbarligen göra också i fortsättningen.

Missnöjets grunder
Missnöjespartier och populism bygger på missnöje. Vad är det för missnöje? Jag tror man kan skönja flera olika nivåer här.
Den första gäller den sociala nedmontering som har präglat Sverige sedan början av 90-talet. Jag menar då inte främst trygghetssystemen – de är väl i stort kvar. Nej, vad det gäller är de stora nedskärningarna av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten. Det får just sociala konsekvenser: inte bara i form av färre jobb utan också som socialt fattigare miljöer när sjukhussängarna dras in och arbetsplatserna blir glesare. Den offentliga servicen faller samman inför våra ögon. Vi hade en gång ett Postverk med prydliga, välskötta lokaler som var viktiga mötesplatser för stadsdelar och hela samhällen. De har ersatts av bökiga vrår i butiker eller bensinmackar och en nedläggningshotad Svensk Kassaservice. Jag vet inget annat område där så många är så eniga om vilken tydlig sänkning av livskvalitén i det svenska samhället Postens förnedring har inneburit. Hur det blev så? Ja, det är EU som kräver fri konkurrens och slut på monopolen.
Det andra är naturligtvis då globaliseringens effekter. Billiga kinesiska grejer, javisst, men också nedläggningar, utflyttning etc. Det är inget nytt förstås, det har gått fram i vågor över industrigren efter industrigren i femtio år. Men då har det hela tiden funnits ny verksamhet som kunnat ersätta och det är kanske inte längre möjligt. Vad har globaliseringen gjort med de svenska bruks/industriorterna: Höganäs, Perstorp, Bromölla, Trelleborg? Vad ska vi försörja oss med när servicenäringarna inte kan ta emot fler? Göran Persson sitter i TV och myser över hur allt är ordnat till det bästa, men själv sitter du i Östra Göinge eller Simrishamn och är arbetslös.
En ytterligare sida av globaliseringen är naturligtvis invandringen/flyktingmottagandet. Sverige är stort och rikt nog att rymma en befolkning flera gånger den nuvarande, men vad innebär det att hela stadsdelar tas över och domineras av nyanlända med annat språk, religion, kultur, hudfärg. Det kan t.ex. innebära att kvalitén på undervisningen i den egna skolan drastiskt sänks. Så tvingas man flytta och se sin egen uppväxtmiljö totalt förändras.
Invandrarna/flyktingarna har inget jobb, bland dem kan det finnas kriminella och i varje fall finns det människor utan de hårda sociala kontroller som de tidigare levt under. Det här är inte något som drabbar den urbaniserade medelklassen i deras radhus och innerstadslägenheter utan arbetarklassen i hyreshusen, säg i städer som Landskrona. De politiker som du har sett som dina förtroendevalda förklarar för dig att man måste ställa upp för flyktingarna, välartade humanister förfasar sig över dig och förklarar att du närmast är rasist om du påtalar problemen.

Sverigedemokraternas framgångar
Jag menar alltså att det finns legitim grund för många människor att vara missnöjda med samhällsutvecklingen och livsvillkoren. Det finns ingen anledning att sätta sig till doms över de människor som känner det här in i märgen och därför röstar på ett missnöjesparti som sverigedemokraterna (sd). Det är inte samma sak som att respektera sd:s företrädare. Bland dem finns riktiga gamla rasister och fascister, med förflutet i BSS etc. Där finns säkert också lycksökare som i gamla Ny demokrati och där finns förvisso folk som i praktiken bedriver hets mot folkgrupp.
Man kan säga att sd har övertagit Dansk Folkepartis framgångsrecept: fånga upp det missnöje som uppstår ur globaliseringen och uppbrotten från välfärdsstaten och placera invandringen i centrum som orsak till alla problem och en restriktiv invandringspolitik som lösningen på det hela. Ta över socialdemokraternas sociala politik, utom vad gäller synen på invandrare, och kör i övrigt en allmän folklig, nationell, kulturkonservativ politik och betona familjevärden etc. Det ger resultat: i kommunalvalet i Landskrona 2006 fick Sd 22.3% av rösterna. Allmänt gick det särskilt bra i Skåne. Förklaring: Skåne är i många avseenden en politisk-kulturell enklav som står främmande för den modernitet som dominerar övriga Sverige. Vill man fördjupa bilden kan man läsa Fryklund & Petersons böcker om Skånepartiet resp. Sjöboandan från slutet av 1980-talet.

Missnöjesparti – javisst!
Är det något fel att vara missnöjesparti? Nej, i grunden är väl varje parti i opposition ett missnöjesparti. Men visst är det så att vissa partier är mer missnöjda än andra. Jag tycker nog det är ganska tydligt att vänsterpartiet ofta har den rollen: vi är missnöjda med grundläggande samhällsstrukturer när det t.ex. gäller den ekonomiska makten. När ett parti som sverigedemokraterna lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vi i vänstern betraktar som våra viktigaste är det ett tecken på att vi inte är tillräckligt trovärdiga som missnöjesparti.
Därmed är vi framme vid vad man kan göra åt sakernas tillstånd. Kommer sd in i riksdagen nästa val? Ja, det tror jag och jag tror också att det är först där de kommer att kunna stoppas. Jag tänker skriva en andra artikel om detta ämne och då diskutera hur man ska bemöta sverigedemokraterna och deras likar.

Bygg spårväg på E22:an mellan Malmö och Lund! Motion av mp och dv

Motion till Lund kommunfullmäktige

Persontrafiken mellan Lund och Malmö ökar hela tiden. Ökningen gäller samtliga trafikslag. Till delar byter Lund och Malmö befolkning med varandra under dagarna. Det är således trångt i båda riktningarna.
Transportsektorn är den enda samhällssektor som fortfarande ökar sina utsläpp av fossila växthusgaser. Och detta till den milda grad att det förtar minskningen inom andra sektorer. Samtidigt är det klarlagt att varje väg som breddas, varje väg där bilens framkomlighet ökar, genererar ny trafik och därmed mer växthusgaser. Vinsterna av alternativa bränslen och nya förbränningsmotorer uppväger inte på något vis det faktum att transportvolymerna på väg bara fortsätter att växa.
Både ur transport-, miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är tåget det effektivaste av de motordrivna transportmedlen. Många kan åka samtidigt och tågsätten kan göras längre och kortare allt efter behov.

Utökad spårkapacitet
Spårkapaciteten på stambanan slår snart i taket. Det finns behov för minst fyra spår hela sträckan mellan Lund och Malmö. Behovet av utökad spårkapacitet mellan Malmö och Lund kommer inom kort att bli akut.
För att kollektivtrafiken ska bli ett reellt alternativ till bilismen räcker det inte med ökad kapacitet på stambanan. För att kollektivtrafik skall vara attraktiv bör den erbjuda få byten mellan startpunkt och målpunkt och den ska inte behöva riskera att fastna bland ändlösa bilköer.

Nya spårsträckningar
Det behövs fler målpunkter i Malmö och Lund som på ett enkelt sätt kan nås med spårburen trafik. Det behövs fler och nya spårsträckningar mellan de båda städerna. Detta gäller för Lunds del inte minst Ideon, utbyggnaderna på Brunnshögsområdet och Hasslanda samt det planerade bostadsbyggandet på stadens östra flank. Den spårburna kollektivtrafiken måste således (med så få byten som möjligt) betjäna både centrum och stadens mer perifera delar.
Lund har länge planerat för den s.k. Lundalänken som till sin sträckning redan delvis är färdigställd och trafikeras med busstrafik. Spårvagnen kommer att gå från stationen över sjukhuset under motorvägen vid Ideon och ut mot Brunnshög och senare till Dalby.
Där spårvagnen passerar under E22 borde det finnas goda möjligheter att låta spåret dela sig och låta en del gå upp på motorvägens mitt och raka vägen till Malmö. En snabb förbindelse skulle då kunna erhållas mellan Lunds östra stadsdelar och Malmö Värnhem och kanske via citytunneln över till Köpenhamn.

Bredda E22 för snabbspårväg
Vägverket har redan föreslagit en breddning av E22 för att öka framkomligheten för biltrafiken. En breddning kanske är nödvändig, men låt då breddningen upptas av ett dubbelspår för en snabbspårväg mellan Lund och Malmö!
Denna lösning ger flera fördelar: Istället för nya trafikgenererande bilfiler får vi en ny trafiksäker, klimat- och miljövänlig och snabb transportförbindelse mellan Malmö och Lunds östra stadsdelar. Vi sparar på den goda marken genom att bygga på en befintlig väg. Planmässigt lär det inte heller uppstå några större problem. Det blir också billigare, dels för att planfrågan blir lättare, dels eftersom inga broar eller vägtunnlar behöver anläggas. Tills sist kommer det att bli en oerhört snabb förbindelse eftersom det troligen inte behövs eller finns intresse för några stationer längs vägen.

Undertecknade föreslår alltså
att Lunds kommun i samarbete med Malmö kommun snarast utreder en s.k.light- rail-bana på motorvägen E22 mellan Lunds norra avfart och Malmös infart.

Lund 071025
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Utveckla kollektivtrafiken! Motion av fp och dv

Motion till Lunds kommunfullmäktige:

I många olika sammanhang framhåller Lunds kommun vikten av att prioritera kollektivtrafiken (och andra miljövänliga transportslag). Ofta är det oklart vad som i detta sammanhang konkret menas med ”att prioritera”. Kanske är det bättre att som i LundaMaTs II tala om att utveckla stads- och annan kollektivtrafik. I LundaMaTs II (sid 64) beskrivs projektet ”Utvecklad stadstrafik” som bland annat innehåller åtgärder som busskörfält, bättre hållplatser, signalprioritering m.m”. Samtidigt har kommunfullmäktige som ett av målen för kollektivtrafiken satt upp att kollektivtrafiken i Lund ”skall vara ett attraktivt alternativ till övriga ressätt.
Dalbyvägen är ett av de större kollektivtrafikstråken i Lund. Kollektivtrafiken tvingas i allt väsentligt att konkurrera om plats och framkomst med biltrafiken och kan i varje fall i detta avseende knappast utgöra ett ”attraktivt alternativ”, dvs den har få konkurrensfördelar jämfört med biltrafiken.
För att utveckla kollektivtrafiken i Lund föreslår vi därför Kommunfullmäktige att besluta
att utreda möjligheten till separata körfält för kollektivtrafiken på Dalbyvägen på sträckan korsningen Tornavägen till Norränga
att kollektivtrafikens fordon ges företräde framför övrig trafik (trafiksignaler etc)
Lund 071025
Oskar Krantz, Folkpartiet Liberalerna
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Skåne Social Forum

är ett stort arrangemang med massar av programpunkter, några tas upp här.

* Invigningen
Fredag (19/10) kl 18-19 på Stortorget utanför Stadshallen blir det tal och musik, med bl a Behrang, Vänsterkören och Ronny. Ta gärna med flaggor, banderoller, visselpipor och trummor så det blir ännu mer festligt!

Gratis film på Kino och Södran!
"Adelante - socialism på liv och död" (10 min). Föredrag/workshop om den revolutionära processen i Venezuela utifrån de intryck och erfarenheter Olof Holmgren och Stefan Kangas fick då de besökte landet i februari. Visas på fredag 19/10 på Kino salong 2, mellan 14:15-16
"500 stenkastande autonome voldpsykopater fra helvetet" med förfilmen "Något värt att kämpa för", 20 min: " Vi får genom Maria och hennes vänner från Aktivitetshuset i Malmö följa händelseförloppet innan och efter kravallerna den 16 december förra året, utanför Ungdomshuset i Köpenhamn." Visas lördag 20/10 kl 12.00 på Kino 1.
På söndagen visar vi en helt ny dokumentär, "Röster från Venezuela". Vad säger de som påverkas av förändringarna sedan Hugo Chavez kom till makten? Vi får följa med in i venezolanska vardagsrum, kök, skolkorridorer och slumkvarter och lyssna till vad människorna där har att berätta. Visas söndag 21/11 kl 11.00 på Kino salong 2.

Några programändrinar:
Lördagen 20/10, kl 10 – 11.45.
Plats: Sessionssalen i Stadshallen.
Barnarbete, prostitution och hiv/aids i Indien. Child labour, traficking and hiv/aids in India. Två indiska kvinnor, en advokat från indiska Högsta domstolen och en coordinator för en hiv/aids-organisation, medverkar.
Lördagen 20/10, kl 12 – 13.45.
Obs! Ny tid och plats!
Plats: Sessionssalen i Stadshallen.
Utvecklingsbistånd – funkar det? Development aid – does it work?
En panel diskuterar effekterna av bistånd. Panelen består av Thoko Matshe (Palmecentrets koordinatör i Afrika), undertecknad (ordf. i SAFRAN), Barbro Gunnarsson (repr- för Afrikagrupperna) och Sibongile Nkomo (Nya Hiris i Malmö). Samtalsledare är docent Bertil Egerö.
Språk: engelska.
Söndag 21/10, kl 10 – 11.45.
Plats: Miljöbiblioteket.
Zimbabwe idag – vilken morgondag? Zimbabwe Today – Which Tomorrow?
Thoko Matshe, Olof Palme-centrets koordinatör för Afrika, föreläser och svarar på frågor. Språk: engelska.
Thoko Matshe är en utomordentligt kunnig, kraftfull och välformulerad kvinna. Hon är från Zimbabwe där hon ledde en rörelse för konstitutionella förändringar men bor numera i Sydafrika. Om ni har en chans, så grip tillfället att få lyssna till en verkligt imponerande afrikansk kvinna.

* Avslutningen
Söndag (21/10) kl 18.45-19 i Sessionssalen i Stadshallen avslutar vi forumet med hjälp av Tangotanten.

Vill du läsa hela programmet så finns det här.
Deras hemsida hittar du här.

Mörkrets hjärta 4 av Gunnar Stensson

Qvislingregim tvingar 75 000 somalier att svälta.
Vi har regelbundet rapporterat om utvecklingen i Somalia efter det att en USA-stödd etiopisk invasion fördrivit de så kallade Islamiska domstolarna under julen 2006-07.
Fred och säkerhet rådde i centrala Somalia och Mogadishu sedan de islamiska domstolarna för första gången på femton år lyckats skapa ett respekterat civilt rättssystem.
Den etiopiska invasionsarmén stöddes av amerikanskt flyg och artilleri från amerikanska krigsfartyg. Tusentals somalier tvingades fly. Flyktingarna besköts av amerikanskt flyg.
De etiopiska invasionsstyrkorna installerade en somalisk qvislingregim i Mogadishu. Efter påtryckningar från USA erkändes regimen av EU och protesterna mot den folkrättsvidriga invasionen tystnade. Sedan invasionen befinner sig Somalia åter i fullt kaos.
Nu (17 oktober) meddelar TT att den somaliska regeringens säkerhetsstyrkor stormat FN:s kontor i Mogadishu och gripit chefen för WFP, World Food Programme, Idris Mohamed Osman. WFP påpekar att stormningen bryter mot internationell rätt och att det är förbjudet att ta sig in i FN-kontor utan tillstånd. WFP tvingas stoppa sin distribution av mat till mer än 75 000 människor i Mogadishu.

Victoriateatern, denna veckas händelser:

19/10 kl 19.30 - picknick 220:-
Max Schultz - en lysande blues- och jazzgitarrist - årets pristagare av Guitarpeople's Prize. Musiken är dynamisk och har infl uenser från såväl indisk musik som rock och blues. Max Schultz - akustisk & elektrisk gitarr, Christian Spering - kontrabas, Joakim Milder - tenor & sopransax, Magnus Gran - trummor.
20/10 kl 19.30 - picknick 200:-
Saxofonisten och sångerskan Sofi Hellborg beskriver sin musik som "en blandning av afrikanskt, jazz, funk och lite drum n bass" och känne tecknas främst av sin positiva energi. Musiken live är funkig, jazz anstruken afrobeat med betoning på dans och groove samtidigt som hon utstrålar en sval känslighet.
21/10 kassan öppnar kl 12.00 - picknickbio
Mel Brooks
13.00 High Anxiety (Det våras för galningarna) 1977 Speltid 90 min.
14.45 Blazing Saddles (Det våras för sheriffen) 1974 Speltid 89 min.
16.30 Spaceballs (Det våras för rymden) 1987 Speltid 92 min.

Vad var det (v)i sa? av Gr(r)

Räddningstjänst Syd har usel ekonomi och måste skära bort motsvarande fyrti heltidstjänster. Framför allt drabbas deltidsbrandkårerna. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (m) klagar över bristande information och kommunikation. Annat var det när beslutet fattades att låta Lunds räddningstjänst gå upp i kommunalförbundet. Det stöddes av Helmfrid liksom hans parti och socialdemokraterna, och fick därmed majoritet. De andra partierna, inklusive vänstern, varnade för sämre kontroll och demokrati. Men nu står man där, och nedskärningarna drabbar obevekligen även Lund. Brandförsvaret måste prioriteras ner i vissa delar av kommunen. Vad sägs om Veberöd?

Vi är alla kommunpolitiker av Gunnar Stensson

Jag blev lite orolig när jag kallades kommunpolitiker i Sydsvenskan häromdan. Jag har inte ett enda uppdrag. Skulle folk tro att jag ville överdriva min betydelse genom falska anspråk?
Sen tyckte jag det var bra. Kommunpolitiker.
Luther, för att komma dragande med honom, avskaffade i sin radikala ungdom prästtiteln. Vi är alla präster, sa han. Vi behöver ingen som representerar oss inför gud. Det allmänna prästadömet, kallade han det. Det fick faktiskt betydelse för demokratins utveckling.
Vi är alla kommunpolitiker. Alla! Och rikspolitiker. Och internationella politiker. Visserligen har vi ett system med representanter som säjer de rätta sakerna och partier som tänker de rätta tankarna åt oss. Praktiskt ibland. Men vi får inte göra oss omyndiga.
I Demokratisk vänster kallar vi oss ju frihetliga. Är inte innebörden just att vi alla är kommunpolitiker? Och riks- och internationella?
Reagerade vi inte mot politruker som ville täppa till munnen på oss genom att censurera och lägga ner tidningar, på riksnivå och lokalt?

Till debatten om busstaxan av Ulf Nymark

Värna miljön – ytterligare ett argument mot nolltaxa
Gunnar Sandin tror inte på sänkt busstaxa (VB nr 28) som lockbete för bilister att ställa bilen hemma och åka kollektivt i stället. Det tror inte jag heller på. Eftersom biltransport är bland de dyrare sätten att ta sej fram på kan man dra slutsatsen att det är andra faktorer än priset som avgör bilistens val av transportsätt.
Jag håller också med Sandin om att nolltaxa inte är någon framkomlig väg för att öka kollektivtrafikresandet på bilismens bekostnad. Biljettintäkterna behövs, precis som Sandin framhåller, för att få en bättre trafik. Men Sandin missar ett principiellt viktigt argument mot nolltaxa: att åka kollektivt är inte miljöneutralt, därför är införandet av nolltaxa inte heller en särskilt miljövänlig åtgärd.

Även kollektivtrafiken påverkar miljön negativt
Inom överskådlig tid kommer buss att vara det dominerande fordonet inom kollektivtrafiken. Och visst, jämfört med biltransport är det miljövänligt att åka buss. Men även busstrafiken har en negativ miljöpåverkan, vilket den kommer att ha även när fossilgasdriften har övergetts till förmån för förnyelsebara bränslen. Även spårtrafiken tär, fast i betydligt mindre grad, på ändliga resurser. All negativ miljöpåverkan måste kosta för den som smutsar ner och förändrar klimatet. Först en helt kretsloppsanpassad och från negativ miljöpåverkan totalt befriad kollektivtrafik kan nolltaxa av miljöskälvara acceptabelt. Men om den dagen någonsin skulle inträffa kvarstår ändå Sandins argument: skatteintäkterna räcker inte till för att klara hela utbyggnaden och driften av kollektivtrafiken.

Ingen utbyggnad av kollektivtrafiken
Delvis kan jag, men enbart delvis, hålla med om att det är olyckligt att debatten om busstaxan i Lund har kommit att koncentrera sig på kontantpriset. En anledning till detta är att det är enkla och tydliga siffror det handlar om, dvs en resa, en kostnad.
Men faktum är att även periodkorten höjts – en 25-procentig höjning sedan 2004. Den rödgröna oppositionen (där som bekant Demokratisk vänster ingår) i Lunds kommun menar att detta är att ge fel signaler i ett läge där klimathotet kräver åtgärder på bred front. Och borgarnas taxehöjning – kontant- och periodtaxa! –genomfördes inte för att bygga ut kollektivtrafiken, utan var ett led i att finansiera deras skattesänkning.

Ökad grad av skattefinansiering
Som svar på detta föreslog den rödgröna oppositionen vid kommunfullmäktiges budgetmöte i juni oförändrad taxa (bortsett från v som i en första omgång ville sänka den, men som i sista hand röstade för oförändrad taxa) att skattefinansieringsgraden skulle tillåtas öka från 50% till 60%. Den rödgröna enigheten om en ökad skattefinansieringsgrad är en smått sensationell nyhet (sossarna har tidigare varit emot det) och förhoppningsvis kommer enigheten att stå sig genom nästa valrörelse. Därmed har de rödgröna visat att de är beredda att ge kollektivtrafiken en starkare position, när den konkurrerar om skattemedlen med ”vårdskolaomsorg”.

Spårvagnen till Dalby
Sandin kan tänka sig en höjning av kontanttaxan till 20 kr för att kunna åka spårvagn till Dalby. Det skulle nog också jag kunna tänka mej: men först i ett läge där talet om spårtrafik till Dalby förvandlats till handfasta beslut och bilisterna tvingats vara med och betala för en utvecklad kollektivtrafik. Men kollektivtrafiken måste alltid, av jämställdhets- och jämlikhetsskäl, hålla en rimlig nivå på biljettpriserna.

Apropå Sydsvenskans artikelserie om svensk vapenexport av Gunnar Stensson

Excalibur är granaten som med GPS styrs exakt mot sitt mål. Tyvärr är det ofta fel mål. Granaten säljs till USA och används i Irakkriget, där den kanske dödar någon terrorist men säkert många civila. Den tillverkas i Bofors, som ägs av BAE Systems, den brittisk-amerikanska försvarsjätten.
Saab Bofors Dynamics tillverkar flechettegranaten ADM. Den är avsedd för det svenska granatgeväret Carl Gustav. Vid detonationen sprutar mer än tusen små sylvassa pilar ut. Tre beduinkvinnor höll på att laga mat i sitt tält när en sådan granat exploderade i närheten. Tältduken slets sönder. De tre cm långa pilarna genomborrade lår, urinblåsor, njurar, lever, lungor, bröst, ansikten och hjärnor på kvinnorna. Tälttrasorna fylldes med blod. Medeltida grymhet. Medeltida strategi.
USA gillar flechettegranaten. Amnesty och Human Rights Watch vill förbjuda den. Objektivt är den ett terrorvapen. Skytten är en terrorist. Men en terrorist av den sort som uppskattas i västliga kretsar och därför inte löper risk att kidnappas och hamna i Guantanamo.

Utlandsägda vapenindustrier i Sverige
Exemplen är hämtade från den omsorgsfulla och objektivt redovisande artikelserie om svensk vapenexport som Olle Lönnaeus och Niklas Orrenius publicerat i Sydsvenskan den 6 till 14 oktober.
Andra exempel är klusterbomben Mjölner, den flygande stridsledningscentralen Eri-eye, granatkastarsystemet Amos (uppkallad efter rättvisans profet och alltså såld till Israel) samt förstås JAS-plan, Kockumskorvetter och u-båtar. Köpare är (frånsett USA) Saudiarabien, Arab-emiraten, Israel, Pakistan, Thailand och Indien. Med flera.
Ägare till vapenfabrikerna är det brittisk-amerikanska BAE Systems, franska SNPE och tyska Thyssen Krupp.
Svenska företag får enligt lag inte exportera krigsmateriel. Kontrollen utövas av ISP (inspektionen för strategiska produkter). Den släpper igenom allt.
En gång ägde svenskar de svenska vapensmedjorna och producerade vapen till det svenska försvaret för att Sverige inte skulle bli beroende av utländska vapenkrämare. Nu är Sverige en stor vapenexportör med utlandsägda industrier, belägna i Sverige.

Provocerande vapen
Vapenindustrin provocerar dem som drabbas av vapnen. Den Bagdad-bo som fått hus, hem och familj sprängda av en Excalibur-granat drömmer om resa till Bofors för att stjäla styrsystemet så att han kan att omprogrammera granaten och skicka den mot ett amerikanskt hangarfartyg. Eller åtminstone spränga en Blackwatertransport. Den libanes som sett sin familj skäras i stycken av en ADM 401 är beredd att våga sitt liv för att tillintetgöra tillverkaren i Bofors.

Blundar vi ger vi makthavarna handlingsfrihet
Det finns folk som skryter med sin vägran att läsa Sydsvenskan. De kallar sig vänster och ser sin självvalda okunnighet som en kamp. Andra undviker spontant en så komplex och omfattande text som artikelserien, var den än publiceras. De orkar inte med större komplikation än den som ryms i en kvällstidningsskildring av Rödeby-mordet.
Men vi hoppas att åtminstone några av dem som tagit del av detta fragmentariska referat sär beredda att gå vidare till artikelserien och slutligen till dess källor. Och att omsätta kunskapen i handling. Väljer vi omedvetenhet kan makthavarna prata hur som helst och göra vad som helst.
Och det gör de. Maud Olofsson vill ”modernisera” lagen så att brotten blir lagliga i stället för att göra något åt den vidriga verkligheten. Alf Svensson menar i kristligt nit att Sverige ”måste ha frihet att fortsätta att sälja vapen till USA” eftersom ”vi är så beroende av USA.” Ordet frihet kan betyda mycket. Nu vet vi vilken innebörd det har för Alf Svensson. Övriga partitalesmän uttalar sig mer eller mindre luddigt. Varför?

Förändring eller..?
Det handlar förstås om att hålla sig väl med USA ”som vi är så beroende av”. Det handlar också om att hålla sig väl med dem som är sysselsatta i vapenindustrin och dem som tjänar pengar på den. Vi måste offra några, många, människor i Irak, Libanon, Palestina, Afghanistan, Pakistan för vår svenska välfärd. Vi måste förse somliga mördare med vapen så de blir nöjda med oss. Men vi vill inte se det, inte höra det, inte tala om det, inte tänka på det.
Så vad blir effekten av Sydsvenskans välskrivna artikelserie? En politisk försvarsdebatt? Det vore utmärkt. Eller ett förtigande (kanske det sannolikaste alternativet)?
Artikelserien blir i så fall ett dokument som tillsammans med många andra kommer att ligga till grund för historiens dom över oss som lever nu på samma sätt som dokumenten från 1940-talet gjorde det möjligt att döma den ”svenska tigern”.
Den tid är förbi när vapen fällde avgörandet i världens konflikter. Vietnam segrade redan för mer än 30 år sedan trots underlägsenhet i vapenmakt. Sovjetimperiet föll utan att en enda av dess tiotusen stridsvagnar sköt ett skott. Flertalet amerikaner vill inte veta av sin beväpning.

Partibygge och populism av Gunnar Sandin

Det brukade komma många holländska båtar för att lasta sågat virke i vår insjöhamn. En stor del av dem kom från Delfzijl. Jag såg i min skolatlas att det var en liten stad nära tyska gränsen.
På andra sidan älvmynningen låg kloralkalifabriken. Dess viktigaste avsaluprodukt var flytande klor, som var pappersindustrins viktigaste blekmedel innan syrgasen slog igenom. Den transporterades ut i höghållfasta tankvagnar och klortågen omgavs med stora säkerhetsåtgärder efter en olycka i Dalarna på 1930-talet. Visst skedde det växlingsmissöden och visst hände det att klorlarmet gick, men tankarna höll.
Även i Delfzijl tillverkades klor och därifrån gick klortåg till Rotterdam. Ända till i juni förra året då de stoppades genom en aktion som leddes av Socialistiska partiet. Människor hade blivit skrämda av ett tevereportage som visade hur lätt det var att bryta upp rälsen i Delfzijl.
Man tänker lätt på ammoniakvagnarna som spårade i Furulund för några år sen. Också de höll men det blev en panikunge i opinionen. Upprörda insändarskribenter och lokalpolitiker krävde att det farliga godset skulle rulla på särskilda spår utanför tätorterna, om det skulle rulla alls.
Man ska ta människors oro på allvar, sa Olof Palme, utlyste folkomröstning om kärnkraften efter Harrisburg. Skrämda opinioner är inte att leka med, hur svag deras grund än är, det har många politiker fått erfara. Ena gången är det miljögifter som skrämmer, en annan gång kan det vara invandrare. Skrämseln kan utnyttjas av partier till både höger och vänster.

Kastrullerna i Simrishamn
För sådär tio år sen stod en massa folk, däribland stadens aktiva vänsterpartister, och dunkade på kastruller på torget i Simrishamn. Protesten gällde den planerade nerläggningen av stadens sjukhus och utsikterna för att tvingas åka de fyra milen till Ystad. Detta var ändå inget jämfört med massprotesterna mot nerläggningar av sjukhus och BB-avdelningar i Värmland och Västergötland, Hälsingland och Kiruna. På flera håll blev resultatet nya sjukvårdspartier (ja, vi fick ju ett i Skåne också) som stökade till det i landstingspolitiken. Sjukhus och avdelningar räddades. Fast sen visade det sej att kostnadstaken spräcktes, att det var svårt att rekrytera nyckelpersoner till småställena och att många vårdtagare sökte sej till storsjukhusen där kvaliteten var bättre.
Norge är ett land med en stark tradition av småskalighet och glesbygdsromantik. Man har halva folkmängden och nästan dubbla antalet kommuner jämfört med Sverige, och folk slår vakt om sina små sjukhus. Också där finns det problem med rekryteringen, och svenska läkare, sjuksköterskor och barnmorskor gör sina turer över gränsen och tjänar pengar som gräs.
När akutmottagningar i Lærdal (2164 invånare 2004) skulle läggas ner i början av 2000-talet blev det också ett folkligt uppror som snabbt spreds till andra orter med småsjukhus. En viktig kraft i motståndet var Sosialistisk venstreparti.

Uppbyggliga exempel
Aron Etzler, tidningen Flammans redaktör, säger sej tillhöra en vänstergeneration som mest fått uppleva nederlag och besvikelser. För att få inspiration till tankar om den vändning som han tror är möjlig även i Sverige har han besökt de båda västeuropeiska länder som bryter mönstret, Holland med sitt SP och Norge med SV. Det senare har ju även fått studiebesök av Lars Ohly. Hans upptäckter, insikter och reflektioner redovisas i boken Trondheimsmodellen (Karneval, 2007, 233 s.). Det är en utmärkt reportage- och debattbok, som dock öppnar sej för vissa invändningar.
SP är studentsekten som gjorde en radikal ideologisk makeover men behöll den maoistiska masslinjen och den castroistiska foco-strategin. Liksom en leninistiskt färgad kadermodell och partidisciplin, som tycks vara en starkt bidragande orsak till att en partiskatt täcker 39 procent av partiets förhållandevis stora budget. (I vänsterpartiet bidrog medlemsavgifterna 2005 med cirka 2 procent av riksorganisationens utgifter.) I linje med parollen ”tjäna folket” driver SP både deklarationsrådgivning (som de svenska arbetarpartierna gjorde förr) och sjukvårdskliniker. Det folk som SP i första hand vill tjäna är arbetar/underklassen, och att det lyckas beror inte minst på att det har sin bas där. Detta gjorde att tidigt tvingades ta ställning till motsättningar inom denna klass, och då främst den mellan in- och utlandsfödda. I Sverige angreps folkpartiet hårt från vänstern för sitt vaga krav på språktester men SP har drivit hårdare språkkrav, givetvis i de utlandsföddas eget intresse.
Norska SV har oppositionen mot privatiseringar av sjukvård och kommunal service att tacka för mycket av sina framgångar. Men Norgekapitlet handlar väl så mycket om LO, som har fört en radikalare och i förhållande till socialdemokraterna långt radikalare politik än sin svenska motsvarighet. Särskilt tydligt har detta blivit i Trondheim där radikala fackföreningar och partier har samarbetat i en lyckad motoffensiv mot privatisering och nyliberalism.

Två slags populism
SP och SV har vunnit sympati och förtroende genom duktiga lokala företrädare, basarbete och en klok politik, men att man fått stort nationellt genomslag (och i Norge kommit med i regeringen) beror också på att man drivit vad som kan kallas en vänsterpopulistisk linje i frågor som de ovannämnda. En annan sådan fråga är i båda länderna EU/EMU.
Populism är ett i huvudsak negativt politiskt begrepp men gränsen mot ”tjäna folket” är ofrånkomligen oskarp. Och populismens potential ökar i samhällen där de etablerade partierna avlägsnar sej från sina väljare och eventuellt kvarvarande vanliga medlemmar, och där medielogiken styr alltmer av händelserna.
Och hellre vänsterpopulism än högerpopulism, tycks Etzler mena. Vissa högerpopulistiska partier, såsom Pim Fortuyns partil eller ny demokrati, är substanslösa modeföreteelser men Fremskrittspartiet har Etzler respekt för. Och han förstår varför det får stöd från ”vanliga arbetare” som känner sej främmande för medelklassare och akademiker i de andra partierna, inte minst de som står till vänster.

Svårt i Sverige
Av SP/Holland och SV/Trondheim borde den svenska vänstern och arbetarrörelsen lära, menar Aron Etzler, och hans utgångspunkt är ju (med ett citat från Tariq Ali) att läget inte är hopplöst. Men enligt hans diagnos blir det ingen lätt uppgift.
Till exempel för att borgarna är bättre än vänstern på utomparlamentarisk organisering. Det har de varit länge – efterkrigstidens största politiska gatudemonstrationer i Sverige riktades mot löntagarfonderna. Nu är Villaägarnas riksförbund större än alla de politiska partierna tillsammans. Det är förstås en partipolitiskt obunden organisation men agendan är borgerlig och den är inte missnöjd med den nya fastighetsskatten av samma skäl som vänstern.
Socialdemokraternas medlemskår har minst halverats och samtidigt åldrats. LO:s medlemsförluster accelererar till följd av en medveten regeringspolitik. Vänsterpartiet är attraherat av den holländska och den norska modellen men lär med sin ringa numerär och (trots retoriken) hårda parlamentariska inriktning ha små möjligheter att följa någon av dem.

Ett svenskt undantag
Något svenskt parti som på riksnivå lever upp till det norska och det holländska exemplet hittar alltså inte Aron Etzler.
Det finns emellertid en svensk kommun där vänsterpartiet på ett odogmatiskt och innovativt sätt har gripit sej an utmaningarna, och där det belönades av väljarna i det senaste valet, gick emot den allmänna valvinden och växte till 58 procent. Där partiet satsade på skolan och lyckades reducera andelen elever som lämnade den med ofullständiga betyg från 21 till 4 procent. Som liksom SV slog vakt om det lokala sjukhuset – men därvid gick i allians med borgare. Som har en profilerad företrädare, något som Etzler efterlyser inom vänsterpartiets rikspolitik. Som liksom SP har ett gott samarbete med kyrkan och andra ideella organisationer. Som har lyckats stärka partiorganisationen och göra medlemmarna stolta över sin tillhörighet. Som alltid är synligt och ständigt diskuterar med lokalinvånarna. Som har förbättrat den kommunala servicen i vissa avseenden men gnetar med de gemensamma pengarna och har lyckats reducera både förvaltningen och kommunalskatten.
Etzler nämner inte Fagersta i sin bok.
Gunnar Sandin

PS
Vid det norska kommunalvalet nu i september var Aron Etzler på plats och rapporterade från valvakan i Trondheim. Om Trondheimsmodellens framgång (fortsatt majoritet) och socialdemokraternas, men även om SV:s halvering. Som sades bero på regeringssamverkan med Arbeiderpartiet och satsning på miljöpolitiken. Vilket inte lär stärka de krafter i vänsterpartiet som önskar sej en sådan inriktning även där.