2007-11-22

Grönare förslag till v-program
av Gunnar Sandin

Vi vill ha kort,
vi vill ha kort,
vi vill ha kortare normalarbetstid!
Så ska vänsterpartiets demonstranter skandera i fortsättningen om programkommissionens förslag till revideringar antas på kongressen i juni 2008. Och det lär de göra, för den av Ali Esbati ledda kommissionen är enig på denna punkt. Den nu gällande formuleringen är ”Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön”.
Några motiveringar till de föreslagna ändringarna ges inte i sammanhanget (medlemstidningen Vänsterpress nr 11) så man får gissa. Av mätningar att döma har sextimmarskravet inte samma stöd i opinionen som förr, antingen detta nu beror på borgerlig ideologisk offensiv eller materiella förändringar i arbetslivet eller både och. Klart är att den mjukare formuleringen underlättar samarbetet med eller i en eventuell socialdemokratisk regering. Lika klart är att demonstrationerna blir lite tråkigare.

Karin fick rätt
Det är inget helt nytt program som ska antas utan alltså en revision av det som antogs 2004. Meningsbrytningarna kring det programmet var en viktig orsak till de konvulsioner som drabbade vänsterpartiet den gången och ledde till utstötningar/utbrytningar och så småningom bidrog till en allmän försvagning.
En nyckelfråga gällde beskrivningen av partiets allmänna karaktär. Meningen ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti” utelämnade den miljödimension som hade funnits i det tidigare programmet, vilket kritiserades av många i Lund och med Karin Svensson Smith som en av de bemärkta protestanterna. Nu vill kommissionen komplettera meningen med ”på ekologisk grund”. Det är svårt att se detta som annat än ett erkännande av att Karin och andra kritiker hade rätt.
Det nya förslaget har många ändringar och tillägg med ekologisk inriktning. Bakgrunden är förstås att insikten om klimathotet har nått ända till de ledande i vänsterpartiet. Det finns ett helt nytt avsnitt ned rubriken ”Ett grundläggande ekologiskt förhållningssätt”. Förutom till kön och klass (märk ordningsföljden!) ”måste vi förhålla oss till den materia som finns runt omkring oss och som vi är helt beroende av” står det nu. Den formuleringen har en god grund i naturmaterialismen hos Marx, vilket påpekades av opponenterna 2004. ”Vi kan inte överskrida ekosystemets bärkraft”, står det också, och varningarna för att klimatet kan löpa amok tyder på att åtminstone tongivande personer i programkommissionen har läst Andreas Malm och tagit till sej hans budskap.
Men inte alla. Ledamoten Stefan Schedin reserverar sej mot det ekologiska tillägget i portalparagrafen.

Tätare städer
Det finns andra ändringsförslag som antyder påverkar från krafter och diskussioner utanför partiet. ”Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt samhällsproblem” erkänns nu.
Det ekologiska förhållningssättet får konsekvenser för formuleringarna om trafiken, även om en annan reservant (Mikael Gustafsson) vill ha konkretare målsättningar när det gäller bilar och flyg. Och för stadsbyggandet, där det står: ”Med hjälp av tät bebyggelse och kollektiva transporter kan städer vara en förutsättning för en effektiv energi- och resursförbrukning. Stadsutglesning ska motverkas.” Vänsterpartiets kommunalpolitiker i Lund tycker som bekant annorlunda (se förra veckans VB) men kan kanske försvara sej med att det gamla programmet gäller än så länge.
De internationella avsnitten är i princip oförändrade, inklusive kravet att EU ska upplösas.

Åtgärder mot miljöbrott efterlyses
av Ulf Nymark

Interpellation ställd till miljönämndens ordförande
”Lokala miljöföreskrifter för Lunds kommun” antagna av kommunfullmäktige den 19 december 2002 stadgas att ett stillastående motorfordon inte får hållas igång mer än en minut (om inte kösituation råder). Detta är alltså det som i dagligt tal kallas ”tomgångs- körningförbudet”.
Brott mot tomgångskörningsförbudet är mycket vanligt. Förmodligen är det det vanligast förekommande miljöbrottet i kommunen. Men ingen ställs till ansvar för överträdelse av förbudet. Såvitt mej bekant har inte en enda person i Lunds kommun hitintills bötfällts för detta miljöbrott. Tomgångskörarna är förstås medvetna om detta och kan i lugn och ro fortsätta sina totalt onödiga utsläpp av koldioxid och miljöförliga avgaser.
Därför ställer jag följande fråga till miljönämndens ordförande:
Vilka åtgärder tänker du vidta för att den olagliga tomgångskörningen ska minska och helst helt upphöra?

Hardebergaspåret ska asfalteras
av Ulf Nymark

- bredast möjliga enighet i Tekniska nämnden
När frågan om asfaltering av Hardebergaspåret efter en livlig insändardebatt i lokalpressen äntligen kom upp för beslut på Tekniska nämndens bord i onsdags hade kanske många förväntat sig en häftig och långvarig debatt. Men så blev det inte. Diskussionen var lugn och sansad, inte särskilt lång och började och slutade i allmän enighet.

Tjänstemannaförslaget
På bordet fanns sålunda förvaltningens förslag som tog sin utgångspunkt i de många klagomålen på att spåret ”blir mjukt och trögt att cykla på samt att grus stänker upp och förstår både cykel och kläder vid regnväder. Vintertid, vid snö, har cyklisterna framfört synpunkter på att ytan blir ojämn på grund av snöröjningsskador och obekväm att cykla på”. Förvaltningen påpekar också att Hardebergaspåret är ett av kommunens fem huvudcykelstråk. Förvaltningen föreslog, som bekant, att sträckan mellan Utmarksvägen och Kastanjegatan skulle asfalteras.

Ordförandens och andras förslag
Nämndens moderate ordförande, Tomas Avenborg, inledde punkten om spåret med att ge sitt stöd till förvaltningens förslag men med tillägget att asfaltbeläggningen skulle göras tre meter bred så att ett ca en meter brett grusspår vid sidan av asfalten lämnades kvar för dem som föredrog att löpa, jogga, gå, cykla etc på grus. Vidare la nämndordföranden ett yrkande om att vegetationen runt spåret skulle behandlas synnerligen varsamt vid asfalteringen.
Samtliga partier biföll detta förslag. Fp-förslaget om att ”om möjligt och om ekonomiskt rimligt” använda ljus asfalt vann också nämndens gehör. Denna del av beslutet förpliktar som synes av gummiformuleringarna inte till något.

DV:s ställningstagande
Som ersättare för Demokratisk Vänster har undertecknad inte yrkande- och rösträtt. Men jag har förstås yttranderätt. Och jag tog tillfället i akt och förklarade att jag inte såg asfaltering i sig som helt oproblematisk och att asfaltering så långt som möjligt ska undvikas. Om spåret nu hade varit en bilväg hade jag varit emot asfaltering. Men spåret är ett huvudstråk för gång- och cykeltrafik, inte bara för pendling Södra Sandby-Lund och vice versa, utan också en viktig led för gång- och cykeltrafik från de östra stadsdelarna, framför allt in mot centrum. Därför måste det ha minst samma höga framkomlighetsstandard som bilvägen mellan Lund och Södra Sandby. Jag ställde mej sålunda bakom förslaget om asfaltering med en grusremsa vid sidan av asfaltbeläggningen. Dock framhöll jag, att om jag fått yrka hade jag föreslagit att en av de nya bilvägar i stadens utkanter som är under planläggning i en del sträckningar skulle förses med grusbeläggning som kompensation för den asfaltering som nu görs av Hardebergaspåret.

Opinionen
Hur skall man då tolka Tekniska nämndens något överraskande enighet i denna fråga? Politiskt förtroendevalda mot väljarna? Ovilja att lyssna på opinionen? Knappast. Beträffande opinionen så kan man väl av insändardebatten inte dra några slutsatser alls. Det finns för övrigt inget säkert sätt att mäta en lokal opinion i en enskild fråga mer än i allmänna val (om ens då!), eller i mycket brett upplagda opinionsundersökningar.

Prioritering
Jag ser snarast nämndens beslut som ett skolexempel på politikens uppgift: att så långt det är möjligt, utifrån varje partis specifika grundläggande politiska värderingar, jämka samman olika intressen. När en kompromiss som någorlunda tillfredsställer alla inblandade intressen inte är möjlig är det politikens uppgift att prioritera. I fallet ser Hardebergaspåret ser jag det som att nämnden har prioriterat det övergripande, allmänna miljöintresset av ett komfortabelt och lättframkomligt huvudstråk i gång- och cykelvägnätet framför mer begränsade intressen som t.ex. en del närboendes önskemål om att nyttja spåret som lokalt parkstråk.

Bilberoende megaköpcentrum på Väster
Efter att frågan om Hardebergaspåret nu är borta från den kommunala dagordningen hoppas jag på en minst lika livlig och omfattande debatt i en annan fråga av betydligt större räckvidd än asfalteringen av Hardebergaspåret. Det handlar om ett bilberoende megaköpcentrum för framför allt livsmedel som planeras vid Mobilia. Hittills har det varit oroväckande tyst kring denna ödesfråga för Lunds stadskärna. Förverkligas dessa planer kommer det att beröra alla lundabor på ett eller annat sätt. Mera om detta hoppas jag kunna informera om i nästa veckas nummer av VB.

Kampen för den goda skolan 2
av Gunnar Stensson

Självfallet respekterar jag Gunnar Håkanssons upplevelse av en folkskola som var en daglig pina och ett läroverk som bemötte honom med respekt och någon gång med beundran. Den upplevelsen är han säkert långt ifrån ensam om.
Och att det var Norra Latin som stod modell för Växjö högre allmänna läroverks stenkoloss, inte Norra real är riktigt.
Men man måste ha klart för sig att läroverket liksom hela samhället hade förändrats både mentalt och ekonomiskt under det blomstrande 1950-talet efter den långa perioden av knapphet och stagnation under 30-talet, krigsåren och den första efterkrigstiden.
Ett av många tecken på den utvecklingen är att min bror Erland Stensson tillsammans med några kamrater 1958 kunde grunda en socialdemokratisk förening på läroverket där KS, Konservativ skolungdom, dittills varit allenarådande.
Mina två systrar som var de första som fick utbildning upp till gymnasienivå i enhetsskolan i Älghult (som för resten min far aktivt medverkade till att driva igenom) bemöttes hånfullt och diskriminerande av flera lärare i Växjö för att de kom från den förhatliga enhetsskolan, för att de var lantisar och för att de var flickor.
Detta utspelade sig flera år efter min tid på läroverket men bör sammanfalla med Gunnar Håkanssons. De subjektiva upplevelserna kan skilja sig.
Men det finns inte bara subjektiva upplevelser utan också ett vidare samhällsperspektiv. En klassmässig avgrund skilde barnen i den sex- eller sjuåriga folkskolan från dem som kom in i de statusmässigt högtstående urvals- och examensskolorna (realskola, flickskola, läroverk). Möjligheterna för barnen på landet var ännu sämre. Och läroverksadjunkterna föraktade folkskollärarna.
På 1950-talet talade man mycket om begåvningsreserven, alla de som trots sin begåvning aldrig fick chansen till utbildning. Samhället behövde dem för sin utveckling. Poeten Sonja Åkesson var en av dem, lärde jag mig i ett kulturprogram nyligen. Liksom Eyvind Johnson och Harry Martinsson (som i många dikter hyllat den folkskola han gick i) och en rad statsråd i de socialdemokratiska regeringarna.
Redan 1940 tillsattes en skolutredning, men dess arbete blockerades av kriget. 1946 fortsatte en skolkommission (Tage Erlander och Alva Myrdal ingick i den) arbetet med att skapa en enhetsskola för alla barn under de första nio skolåren. Efter experimentverksamhet i enhetsskolorna under 50-talet kom grundskolan, som fick sin första läroplan 1962, en läroplan som med sina många brister utgjorde en hybrid mellan grundskola och realskola. Först med Lgr 69 var visionen om den jämlika nioåriga skolan förverkligad, även om det fortfarande också fanns skavanker att förbättra.

Alla senare skolkonflikter förbleknar
Striden om den demokratiska grundskolan kommer alla senare skolkonflikter att förblekna. Motståndet var brett och djupt och klassmässigt förankrat. Det var inte bara adjunkterna på Växjö högre allmänna läroverk som talade om sänkt kvalitet.
Och jag kan försäkra att det inte var någon tebjudning att i praktiken förverkliga grundskolan bland arbetarbarnen i Fosie i Malmö 1969 under en epok då flertalet av deras föräldrar jobbade på Kockums, Malmö blomstrade och Örestad skulle förverkligas! Och inte heller några år senare när varven lades ner och krisen kom. Det var tufft både i klassrummen och lärarrummen de första åren, då grundskolelärare och adjunkter måste övervinna sina fördomar och samarbeta.
Grundskolereformen var nödvändig och kunde inte vänta. Den borde ha kommit minst tio år tidigare.
Bland mina forna elever från Fosie i Malmö ser jag frukterna av den nya grundskolan, duktigt folk, kvinnor och män i alla yrken och bland dem enstaka professorer, läkare, många lärare i gymnasier och grundskolor, kommunalråd och riksdagsledamöter.

2007-11-15

Har klimathotet ett kön?

Utsläppen får konsekvenser för alla - men vem har släppt ut vad. Och varför?
Ett samtal mellan Gudrun Schyman, talesperson för F! och frilansande feminist och Gerd Johnsson-Latham, utredare på UD och författare till rapporten: "En studie om jämställdhet som förutsättning för hållbar utveckling".
Tis 20/11 kl 19.00, Sessionsalen, Stadshallen i Lund
Arrangör: Feministiskt initiativ

Invigning av Demokratisk Vänsters partilokal

Söndagen den 25:e november inviger Demokratisk Vänster sin nya partilokal på Magle Lilla Kyrkogata 2. Invigningen sker i form av öppet hus kl 14-16. Det serveras glögg, pepparkakor, musik och politik. Mer info nästa vecka.

En kommentar till det danska valet
av Sten H.

Det är svårt att låta bli att kommentera det danska valet. Vi här i de södra delarna har ju nära till på alla plan och borde ha en del att lära.

En triumf för Anders Fogh
Så låt oss då med en gång notera att det var en triumf för Anders Fogh Rasmusson och hans Venstre. Sex förlorade mandat är normal nerslitning i regeringsställning, det avgörande är att han kan regera vidare. Det är faktiskt som DN skrev att han är Nordens ledande politiker: erfaren, förhandlingsskicklig, stryktålig och skickligt kalkylerande. Han förenar just så mycket välfärdspolitik och skattesänkarambitioner att han svarar mot vad de vill ha i parcelhusen ute i Hvidovre. Tråkigt att han ska behöva luta sig mot det vulgära Dansk Folkeparti tycker säkert hans väljare, men resultatet är ju gott. Och Danmark går som på räls – jobb till alla som är någorlunda arbetsföra, däribland tiotusentals av annars arbetslösa från den sämre ställda nationen i öster.

Alla är nöjda!
Utmärkande för valresultatet är väl annars att alla partier är nöjda. Socialdemokraterna som visserligen hade minskat ytterligare lite, men dock fått stopp på de stora avgångarna, Ny Allians som kom in i Folketinget, radikalerna som kom helskinnade ifrån partisplittringen och nu är nere på den gamla nivån, de konservativa som står oförändrade kvar i regeringen och inväntar tiden efter Fogh, Pia Kjærsgaard som tog ytterligare något mandat, Socialistisk Folkeparti som under en ny ledare fördubblade sina mandat, vänstergruppen Enhetslistan som just kom över spärrgränsen.
Jämför man med Sverige saknas ju de gröna och vad gäller de kristna missade de nu Folketinget för andra gången i rad, vad nu Skaparen kan ha för avsikt med det. Jo, det finns skillnader mellan våra båda länder. Den intressantaste är asyl- och invandringspolitiken där den främlingsfientliga linjen nu knappt längre är kontroversiell: så gott som alla partier ställer upp på den. Danmark kan föra krig i Irak, men ta emot flyktingar därifrån är det inte tal om.

Rättning höger, plats till SF
När socialdemokraterna för två val sen 2001 förlorade regeringsmakten till borgarna tog man det som en tillfällig olycka. Men när förlusten upprepades 2005 stod det fullständigt klart att det behövdes en förnyelse. Fogh Rasmussen hade triangulerat, som det heter, plockat ut lite välfärdspolitik och kombinerat det med borgerliga frihetstankar och därmed rört sig tillräckligt in mot mitten för att attrahera marginella s-väljare. Med den nya s-ledaren Helle Thorning-Schmidt har socialdemokraterna gjort detsamma och gjort sig till ett halvborgerligt mittenparti som accepterar den strama flyktingpolitiken. Det hjälpte lite, men inte tillräckligt. Det innebar också att det blev en glipa till vänster om (s) och det kom SF till godo, ett parti som övergett en del gamla plakat och blivit sakinriktat under sin nye ledare Villy Søvndal och därvid också rört sig åt höger. Längst till vänster står så Enhedslistan och så är spektrum täckt.
Vad kan man då lära? Jo, att det inte räcker för (s) att gå en rejäl bit mot mitten, man måste gå ännu längre för att vinna majoritet. Att det blir plats för ett SF är dock inget problem, det blir städat och rumsrent så fort det kan utlovas regeringsplatser.

Vad är alternativen?
Parallellerna med den svenska situationen är bara alltför tydliga. Mona är i full färd med att triangulera, men det kommer inte att räcka för att återfå mexitegelvillornas folk. Och för vänsterpartiet kan det nog så småningom bli gott om utrymme, men till vad nytta?
Vad är då alternativet? Ja, det är väl egentligen bara Göran Greider som förespråkar något helt annat: att socialdemokraterna för en klassisk socialdemokratisk politik, börjar använda starka ord och ideologier och inte drar sig för att tala om klasser och jämlikhet. Det skulle kunna mobilisera röster, t.ex. de många som i allt större utsträckning stannat hemma. En sådan inriktning kan leda till bakslag, det är sant. Men i längden är det nog den enda som kan ha en chans att hejda den fortsatta avvecklingen av folkhemmet i dess socialdemokratiska tappning. Och kom ihåg: det är knappast sötebrödsdagar som väntar när (och om) klimatkrisen börjar kräva åtgärder. Det är väl närmast planhushållning som blir aktuellt, eller vad tror ni?

Det är andra tider nu!
av Gunnar Sandin

Klimathotet tvingar världen inklusive Lund till genomgripande förändringar. En konsekvens är att städer måste byggas tätare. Det underlättar energiförsörjningen (fjärrvärme) och det underlättar för människor att förflytta sej energisnålt, det vill säga till fots eller med cykel. Inte minst behövs en förtätning i närheten av järnvägsstationer.
Det parti som med störst allvar och trovärdighet lyfter fram klimathotet är miljöpartiet. Även vänsterpartiet har snabbt försökt (åter)skapa sej en miljöprofil. De partierna borde alltså ha särskilda förutsättningar att förstå vikten av förnyelse i stadsbyggandet.

Förtätning bara i princip
Veidekke vill, i enlighet med en byggplan, flytta två småhus på väster nära Lund C och i stället bygga flerfamiljshus med 30–50 lägenheter, vilket betyder att cirka hundra personer mer än idag får bo centralt. Planen var genomtänkt när den gjordes 1937 och det fanns ett stadsbildstänkande bakom dess flerfamiljshus, men mellankrigstidens konjunktur gjorde att den inte förverkligades helt. Nu visar det sej att mp och v går emot förtätningen – se bland annat insändare av Peter Björling (mp) i Sydsvenskan den 9 november! Förtätning i princip men inte i det konkreta fallet.
I de konkreta fallen finns det alltid mer eller närboende som skriker som stuckna grisar när det blir tal om förtätning eller andra förändringar. De våldsamma reaktionerna på den viktiga miljösatsning som Eslöv och Lund vill göra i form av ett biobränsleeldat kraftvärmeverk i Örtofta är ett exempel bland många. Det är reaktioner som bygger på rädsla för sänkt andrahandsvärde på fastigheter och/eller på ren och skär konservatism. Får sådana opinioner råda blir det inte mycket av med den energisparande förtätningen.

Nyurbanism
Man kan misstänka att böjlighet för sådana lokalintressen medverkar till mp:s och v:s ställningstagande. Men det finns en aspekt till. De tongivande byggpolitikerna i båda partierna tillhör en progressiv generation som var inställd på att bevara miljöer (en reaktion mot det rivningsraseri som andra krafter stod för), som instinktivt ogillade höga hus och för vilken all grönska var helig, om så en privat gräsmatta eller en outnyttjad parkremsa. Men nu är det andra tider och andra värderingar bland de unga. Vi har fått en nyurbanism, ett bejakande av staden med dess klassiska värden, till vilka bland annat hör täthet och slutna fasader. De idéerna har uppstått utan samband med klimatkrisen men de stämmer väl med dennas konsekvenser.
Vi får hoppas att mp och v föryngrar sitt stadsbyggnadstänkande. I bästa fall kan det ske genom att deras nuvarande företrädare med alla deras förtjänster förmår att ta till sej det nya, både estetiska val och miljökonsekvenser.
Tills så sker får man beklaga att m och v får möjlighet att framstå som partier med bättre klimatinsikt.

Mörkets hjärta 6
av Gunnar Stensson

UD bekymrat över den etiopiska invasionen i Somalia
Utrikesdepartementet är bekymrat över den växande politiska och humanitära katastrof i Somalia som utlöstes av Etiopiens invasion strax före jul 2006.
Och med all rätt. Den USA-stödda invasionen strider helt mot folkrätten. När den ägde rum framfördes kritik både i FN, EU och i Sverige. Men kritiken tystades snart genom amerikanska påtryckningar.
Man anförde att Etiopien stödde den diskrediterade interimsregering som hukade i ett hörn av Somalia. Man beskyllde De somaliska domstolarna, som lyckats åstadkomma fred i Mogadishu och södra Somalia, för att vara Al Qaida-styrda.
Hur som helst tycktes det inte löna sig att gå emot USA
En politisk och humanitär katastrof utlöstes av invasionen. Den etiopiska armén har fördrivit största delen av Mogadishus befolkning genom besinningslös eldgivning och bombning av civila mål.
Minst en halv miljon flyktingar i Somalia lider av akut hungersnöd och på sikt hotar en humanitär katastrof som är större än den i Darfur. Krigsherrar har upprättat vägspärrar och terroriserar befolkningen. Piratverksamheten i Röda havet, som De somaliska domstolarna lyckades stoppa, är nu värre än någonsin.

Motståndet organiseras
Det somaliska folkets motstånd mot ockupationsmakten håller på att organiseras. Den 14 september samlades motståndsgrupper till en konferens i Eritreas huvudstad Asmara. USA svarade med att hota att terroriststämpla Eritrea.
Resultatet av konferensen blev att befrielserörelsen Alliance for the Re-Liberation of Somalia, ARS, bildades. Ordförande för ARS är ledaren för Domstolarna Sheikh Sharif Sheikh Ahmed.
ARS är beredd att förhandla med interimsregeringen om en nationell regering, men först sedan den etiopiska armén, som uppgår till mellan 40 och 60 000 man, lämnat Somalia.

Efter Asmara, Stockholm
Den 27 och 28 november genomför ARS en konferens i Stockholm. Tjänstemän från UD kommer att närvara. Dessutom deltar den tidigare talmannen i interimsparlamentet Sharif Hassan Sheikh Aden, som sparkades för att han förespråkade förhandlingar med Domstolarna. Den somaliska kvinnosakskämpen Asha Haji Elmi medverkar också, liksom representanter för den somaliska diasporan. Bland somalierna i Sverige har Domstolarna ett starkt stöd.

Sverige terroriststämplas?
Det blir intressant att se om USA hotar att terroriststämpla Sverige liksom Eritrea. Vi minns de amerikanska fördömandena av Russell-tribunalen mot USA:s krigsförbrytelser 1967. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson har redan åtagit sig uppdraget att framföra varningar till UD. (Se ledaren ”Vad gör UD i detta olämpliga sällskap” 13.11)

VägValVänsters Framtid
av Henrik Smith

Det danska folketingsvalet visar vilken roll en odogmatisk grön vänster kan spela. Socialistisk Folkeparti fördubblade sitt folkliga stöd och seglar upp som Danmarks fjärde största parti. SF ungdom är Danmarks största ungdomsparti. Partiet är tongivande i debatten.
I Sverige släckte ungkommunister, gammalkommunister, nykommunister och Lars Ohly hoppet om ett reformerat Vänsterparti. Inte minst bidrog dogmatikerna inom V-Lund till detta. Idag för Vänsterpartiet en tynande tillvaro i opinionsmätningarna och syns knappt i debatten. Ung Vänster verkar knappt existera om man får döma av synligheten.
VägValVänster ekonomisk förening bildades som ett forum för alla oss som ville något annat med den svenska vänstern. Hoppet stod länge till en reformering av vänsterpartiet. Inom VVV fungerade därför som forum för förnyare inom Vänsterpartiet. Efterhand som skickligt organisatoriskt arbete av bidragsstödda Ung Vänster och skickligt splittrande av förnyargruppen av Lars Ohly släckte detta hopp, har många inom VVV sökt sig andra lösningar. Några är aktiva i andra etablerade partiet eller bildat lokala vänsterpartiet. Andra när fortfarande hoppet om nya nationella lösningar. Många har passiviserats.
Men den danska, liksom den norska, utvecklingen väcker hopp. Detta kan innebära en fortsatt roll för VVV som katalysator för vänsterns förnyelse.
”Gamla” VVV var av olika historiska orsaker en ekonomisk förening. Kommande helg kommer den ideella föreningen VVV att konstitueras (i praktiken för att ombilda den ekonomiska föreningen till en ideell organisation). Organisationens målsättning kommer, om styrelsens förslag bifalls, att vara stödja ” initiativ - lokalt, regionalt, nationellt och globalt - som bygger federationer för att svara på vår tids politiska utmaningar”.
Jag uppmanar alla som vill verka för en odogmatisk grön vänster i Sverige att ansluta sig till den nya ideella organisationen. Det finns idag ingen möjlighet att på kort sikt bilda ett nytt vänsterparti på riksnivå. Men VVV kan fungera som en länk mellan oss som valt att arbeta för ett vänsterperspektiv inom olika partiet och föreningar – alla oss som när ett hopp om att ett framtida socialistiskt grönt parti kan spira
Mer information finns på VVVs hemsida (www.vagvalvanster.se).

Att asfaltera eller inte asfaltera – det är frågan!
av Ulf Nymark

Så har då debatten om asfalt på Hardebergaspåret blossat upp på nytt. Till Tekniska nämndens sammanträde den 21 november ligger ett förslag om asfaltering av spåret mellan Kastanjegatan och Utmarksvägen. Vad tycker VB:s läsare i denna heta fråga?


Att asfaltera eller inte asfaltera – det är frågan! Politikens uppgift framstår här väldigt tydligt; dvs. uppgiften att prioritera och göra avvägningar och (eventuellt) kompromisser mellan motstridiga intressen. Beträffande Hardebergspåret står dessutom intressen inom samma sfär emot varandra. Miljöintresse står mot miljöinresse och skilda motionsintressen står mot varandra.
Vad gäller miljövärn står konflikten mellan målet att minimera asfalterade ytor, i synnerhet utanför stadskärnan och målet att erbjuda bra komfort och framkomlighet på cykelvägar för att stimulera till mera cykeltransporter på motorfordonens bekostnad.

Motionscyklister kontra joggare
Olika motionärsgruppers intressen tycks också stå mot varandra: de flesta motionscyklister vill ha en så torr, geggfri och lättkörd cykelväg som möjligt, och (i varje fall en del) joggares och löpares önskemål om mjukare underlag.
Andra motstridiga önskemål finns också: t ex intresset hos de i tätorten spåret närboende som vill se gång- och cykelleden som en parkväg för motion av fyrfota husdjur eller som ett söndagspromenadstråk som står i strid med cykelpendlande Södra Sandbybors krav på att hela och rena komma snabbt till och från arbetet.

Balanseringsprincipen
För undertecknad, som är Demokratisk Vänsters representant i Tekniska nämnden, finns inget självklart ställningstagande till asfalteringsförslaget. En ledstjärna för mej har dock under årens lopp varit att cyklister och fotgängare i varje fall inte ska ha sämre standard än motorfordonsvägarna. (Helst ska standarden vara högre på GC-vägar men dit är det väldigt långt). Samtidigt är jag motståndare till den ständigt pågående asfalteringen av lundabygden.
I diskussionen om Hardebergaspårets asfaltering måste dn s k balanseringsprincipen tas med. Denna princip säjer att negativa ingrepp och påverkan på miljön ska följas av åtgärder som kompenserar för det negativa. T ex om ett antal träd måste huggas ned för att ge plats för bostadsbebyggelse så måste motsvarande antal nya träd planteras - helst i anslutning - till bygget.

Ingen asfalt på ny bilväg
Om Hardebergaspåret ska asfalteras så bör, enligt min mening, en annan asfaltsyta någonstans i kommunen rivas upp. En möjlighet är då förstås att fräsa upp asfalten på t.ex. motorfordonsvägen mellan Lund och Sandby. Emellertid tycks mej denna möjlighet inte vara särskilt vettig, eftersom – i avvaktan på spårburen trafik till Sandby – kollektivtrafiken i varje fall på lite sikt skulle få sämre komfort.
Det förefaller därför som om det vore klokast att kompensera genom att låta bli att lägga asfalt på bilvägar som är beslutade men som ännu inte är byggda. Den nya Sydöstra vägen kan vara en lämplig väg att inte asfalterna, eller kanske den gata som skall leda västerut från den nya motorvägsavfarten vid Råby. Ytterligare en möjlighet är att den tillkommande delen av Lundalänken, den som ska förbinda Södra Sandbyvägen med Dalbyvägen utanför Linero slopas för biltrafik och att länken byggs enbart för kollektivtrafik, vilket f ö är ett alternativ som jag förespråkat oberoende av Hardebergaspårets öde.

Hör av er, VB-läsare!
Men: frågan är svår. Övergripande klimat- och utsläppsfrågor talar emellertid enligt min mening för att cykelpendlingen mellan Sandby och Lund ska prioriteras. Cyklister mellan Lund och Sandby ska ha en vägstandard likvärdig med den som gäller för bilvägen. Förslaget om asfaltering bör alltså stödjas, men då i enlighet med balanseringsprincipen.
Jag är långtifrån tvärsäker i denna uppfattning. Tyvärr hinner frågan inte diskuteras i VB:s spalter förrän beslut är fattat. Jag skulle dock bli glad att få hjälp i mitt ställningstagande från VB:s läsare: Hör gärna av er med synpunkter och argument i den ena eller andra riktningen till info@demokratiskvansterilund.se eller skriv en kommentar här i bloggen.
Ulf Nymark
ersättare för Demokratisk Vänster
i Tekniska nämnden

Kampen för den goda skolan
av Gunnar Stensson

I folkskolan, den goda skolan, gick jag 1940-44. ”Morgon mellan fjällen” och Nils Holgersson. Blindkarta att rita in Smålands städer och åar i. Stålpenna, bläckhorn och läskpapper. Knivkastning och bollande mot Östregårdsskolans faluröda väggar. Smörgåsar i korridoren.
En solig septemberdag tog fröken oss ut till rabatten söder om skolan och vi plockade var sin ärtblomma och fröken talade om att det stora blombladet kallades seglet och det slutna rummet kölen och att där inne fanns ståndarna och pistillen, som skulle bli en ärtskida. Det var en uppenbarelse och en tankeväckare. Den bästa lektionen i mitt liv.
En vintereftermiddag somnade Lasse i sin bänk. ”Låt honom sova. Han är trött”, förmanade fröken. Folkskolan var en god skola.

Växjö högre allmänna läroverk
I maj 1944 gjorde jag nyss fyllda elva år inträdesproven till Växjö högre allmänna läroverk, bland annat en provräkning.
Jag var stolt över att ha klarat följande uppgift: ”Du ska måla ett plank som är 50 m långt och 2 m högt med vit färg. Varje färgburk räcker till tio kvadratmeter. Hur många burkar går det åt?” ”10” skrev jag – och fick en bock. ”Det rätta svaret är 20. Planket ska förstås målas på båda sidor,” sa magistern.
Men jag kom in ändå. Det såg jag på en maskinskriven lista på anslagstavlan utanför läroverket. Ingen annan från min klass hade kommit in.
Inte visste jag då att min lyckliga skoltid hade upphört. Växjö högre allmänna läroverk var en ond skola. De nya eleverna skulle disciplineras från början. Vi var rädda. Jag reste hemifrån varje söndagskväll klockan sju, inackorderades tillsammans med en pojke från Kvarnamåla i ett rum som värmdes av sågspånskamin, satt på främsta raden i aulan under morgonandakten mitt framför rektor Dahllöfs skrämmande glasögon sex morgnar i veckan, reste glad hem när jag blivit fri klockan tre på lördagen med rälsbussen, som nådde Älghult klockan fem. Lyckan vändes i förtvivlan 24 timmar senare.
Läroverket var en särskilt ond skola läsåret 1944-45. Jag hade ingen möjlighet att inse att den representerade ett föråldrat skolsystem i spastiska dödsryckningar. Där fanns flera nazistanhängare bland lärare och elever. Rektorn hämtade ut mig ur klassrummet och örfilade upp mig för att jag kastat snöboll mot skolans ingång. Jag klarade inte den tyska grammatiken. Vi tilltalades med efternamnet. ”Det blir skriftlig hemanmärkning, Stensson.” Högre allmänna läroverket var en gråsvart minikopia av Norra Real i Stockholm.
Under åtta år (ett metafysiskt inferno) gjorde jag vad jag kunde för att undergräva läroverket, dess lärare, dess disciplin, dess schema, dess rutiner, dess välanpassade plugghästar. (I ärlighetens namn måste jag erkänna att där fanns bra lärare och bra kamrater också, fler allteftersom åren gick, men det hör inte till den här berättelsen.)
Jag visste inte då att jag inlett en underjordisk kamp för en bättre skola, och att jag hade många kamrater i det underjordiska nätverket.
15 månader på Kronobergs infanteriregemente kom som en befrielse.
Det lilla universitetet i Lund gillade jag inte. Det var fullt med just sådana anpasslingar som jag avskydde och som brukade sjunga Gaudeamus igitur.

Folkhögskola
Senare tog jag examen vid Göteborgs högskola och blev lärare. Folkhögskolelärare. I folkhögskolan gick de riktiga och bildade människorna, sådana som Vilhelm Moberg, Lars Ahlin och Moa Martinsson. Folkhögskolan var demokratisk och mina elever där var knappast yngre än jag själv. Det var roligt.
Men ibland blev miljön sekteristisk. Visserligen inte som Knutby, men små lärarkollegier isolerade på landet med sina fobier, spänningar och attraktioner kunde lätt bli lite konstiga.
Jag sökte mig till Framnäs stora socialdemokratiska (ABF) folkhögskola i Öjebyn utanför Piteå. Den hade en allmän linje och en flerårig musiklinje, som i sinom tid utvecklades till musikhögskola i Piteå. Lärarna var många. Eleverna kom från hela Sverige, även om flertalet var norrbottningar. Ljusa höstar och vårar, månader av mörker med temperaturer permanent under –10 grader på vintern.
Det blev gnissel i skolan när Vietnam-rörelsen tog fart. Traditionella socialdemokrater uppfattade FNL som ett hot.

Till Lund och Malmö
Jag hade i alla fall tänkt flytta. Folkhögskolan hade jag kommit att uppfatta som ett privilegierat reservat som jag måste lämna för att verka för den goda skolan för alla.
Chansen kom med Lgr 69 – Läroplan för grundskolan 1969. Den viktigaste reformen i svensk skola sedan den allmänna folkskolan infördes 1842. Äntligen en demokratisk skola! Nu gällde det att kavla upp ärmarna och genomföra den.
Jag hamnade på Heleneholmsskolan i Malmö, först som yrkesvalslärare. Ett bra jobb som gav mig personlig kontakt med alla eleverna på grundskolan (och med den tunga industrin i Malmö 1970). Heleneholm hade också en gymnasiedel.
Studierektor var Markus Lindbom från Lund. Han arrangerade en dag en debatt i aulan mellan mig som företrädare för FNL-grupperna och en lärare som tillhörde Demokratisk allians och hade kontakter med Saigonjuntan.
Den första tiden hade jag svårt att förstå vad malmöiterna från Fosie sa. Men jag stannade på skolan i nästan 30 år och trivdes. Fram till 1985 hade vi både grundskola och gymnasium. Lärarna började med sina klasser i sjuan och följde dem till studenten. Så lärde elever och lärare känna varandra.

Grundskolan skils från gymnasiet
1985 drabbades vi av ett skolpolitiskt dråpslag. Grundskolan skildes från gymnasieskolan. På Heleneholmsskolan tvingades många lärare bort. Bara gymnasiet blev kvar. Kontinuiteten från sjuan till studenten förstördes. Planeringen försvårades när lärarutbildningen ändrades så att de nya lärarna utbildades antingen till gymnasielärare eller grundskolelärare.
Jag blev gymnasielärare på heltid, men fick glädjen att vara klassföreståndare i den allt större estetiska sektorn på skolan: först musik, sedan teater.
Samtidigt gav jag mig in i kommunpolitiken genom att representera vpk i Lunds skolstyrelse från 1989. En del av mina fördomar mot kommunpolitiker försvann, andra förstärktes. En fin upplevelse var den imponerande rundtur till samtliga skolor i Lunds kommun som skoldirektören anordnade. Den tog mer än tio timmar.
Likvärdighet och rättvisa var grundläggande värden för mig och för skolan. Samma kvalitet på undervisningen i hela landet. Samma läroplaner. Familjer som min som flyttade från Öjebyn till Malmö visste att grundskolan i Lund hade samma läroplan och samma schema som den i Öjebyn. Och samma värdegrund, samma prov och samma betygssättning.

Kommunaliseringen
På 90-talet sprängdes likvärdigheten och rättvisan i skolan, samtidigt som stora nedskärningar ägde rum. Det ledde till utslagningar bland eleverna 16 år senare. Kommunaliseringen! Jag demonstrerade mot den tillsammans med lärare med helt andra värderingar. V stod och vägde när beslutet skulle fattas och hade kunnat stoppa det. Men den förbannade Göran Persson lyckades lura partiet (Ylva, var det väl?). En och annan fick sin trygghet som verkschef fixad. Lgr 69 (som formellt avskaffats 1980) hade fått ett grundskott.
I Lund genomdrev mina närdemokratientusiastiska kamrater en kommundelsreform som främst drabbade skolsystemet. Ytterligare fragmentering och orättvisor också inom Lunds kommun. Ökande olikheter mellan skolor och kommundelar.

”Valfrihet”
Jag hade förstås inte direktkontakt med grundskolan längre (utom via mina barn). Som gymnasielärare i Malmö och ledamot i den nya utbildningsnämnden i Lund hade jag bara med gymnasierna att göra. Och de var stora och intressanta i Lund.
Men en eller flera gymnasiereformer genomfördes också under 90-talet, med inriktning på fria val och införande av diverse skitkurser. Själv konstruerade jag en i ämnet ”turisttyska”. Lyckligtvis valde ingen den. Ett nytt svajigt betygssystem etablerades.
Louise Rehn-Winsborg slog ännu en spik i skolkistan när hennes borgerliga styre avskaffade närhetsprincipen och införde fritt val av gymnasium.
Fritt val, fräste jag inom mig. Förr kunde man välja att flytta till vilken plats som helst och få likvärdig utbildning.
”Där gick Vipeholm (gymnasiet hette så då) åt helvete!” sa jag. Och det gjorde det. (Vi måste rädda Vipan. Göra skolan till Lunds bästa campus)
Fragmenteringen och segregeringen av skolsystemet fortsatte med införandet av friskolor. Jag befann mig tillfälligt i fullmäktige något år och förde en Don Quijote-kampanj mot dem, bland annat i konfrontation med Tove Klette.
Nu fortsätter hon fragmenteringen av skolan i Lund med förslaget om rak skolpeng. Och segregeringen med religiösa friskolor blir troligen bestående.

Skolans framtid
Jag hoppas en del på socialdemokraternas interna överläggningar om skolan. Trist att den duktige Baylan blev överkörd av partikongressen. Han var kompetent och dessutom invandrare. Han hade kanske kunnat rädda vänsterpartierna från nederlag i 2006 års val. Och jag hoppas på samtal mellan s och de borgerliga.
Miljöpartiets uttalade stöd till friskolor förstår jag inte, även om jag kommit fram till att friskolans existens måste erkännas, åtminstone tills vidare.
Centrala prov vill jag ha tidigt, och betyg åtminstone från årskurs sex. I slutet av 80-talet var den vanligaste klagan från föräldrar och elever när vi mötte dem inför första året på gymnasiet att de inte fått klart för sig sina kunskapsluckor i matematik och språk förrän det var för sent att rätta till dem. Först betyget i årskurs 8 öppnade deras ögon. De som råkade illa ut tillhörde oftast arbetarklassen.
En absolut (nio tiondels) majoritet av elever, lärare och föräldrar har under alla år velat ha betyg, rättvisa betyg. Särskilt viktiga är de för elever från miljöer utan utbildningstraditioner. Jag gillar absolut inte mp:s och v:s ovilja att diskutera frågan.
Helst ville jag förstås tillbaka till Lgr 69, den reform som sprängde skolans klassklyftor och öppnade världen för alla. Nu slår orättvisor och segregering tillbaka med kraften av en explosion. Kanske kan vi dämpa den med en gummimatta. Och reparera det som blivit förstört.
Men OK, alla svenskar får nu både realskole- och gymnasieutbildning. Det är bra.
Växjö högre allmänna läroverk finns inte längre. Byggnaden är jämnad med marken.

2007-11-08

Tids nog får man cykla
av Gr

Den senaste (?) rapporten om klimatkrisens effekter, författad på KTH, understryker behovet av livsstilsförändringar och betonar särskilt cyklingens roll. Med investeringar på en halv miljard kunde cyklandet närma sej dansk nivå. Störst nytta gör enligt rapporten satsningar i medelstora städer, såna som Lund.
Lund har bland annat sen länge en intresseförening för cyklister, Lunds fot & cykelfolk, som har samlat på sej mycket kunskaper och åsikter om det lokala cyklandet och dess förutsättningar. Under förra mandatperioden tog föreningen kontakt med Tekniska nämnden och fick träffa representanter för de tre rödgröna partierna där, inklusive ordföranden, själv ivrig cyklist. Om mötet ledde till några konkreta åtgärder ska vara osagt, men den sortens kontakter är säkert nyttiga för politikerna.
Efter det kommunala maktskiftet har fot- och cykelfolket sökt kontakt med den nya ledningen i nämnden. Trots påstötning har emellertid inte ordföranden (Tomas Avenborg, m) reagerat på framstöten.
Vi har väl alla sjungit den populära snapsvisan som slutar med raderna:
Vad tjänar att hyckla?
Tids nog får man cykla.
Efter oss syndafloden, sa på samma tema en gammal fransk kung, och så tänker nog ledande borgerliga politiker i Lund.

Om SD i Trelleborg
av Mats Sjölin

Sten Henriksson har i två läsvärda artiklar behandlat Sverigedemokraterna och tagit upp orsaker till deras framgångar och tankar om hur man kan bemöta dem. Anknytningen till Herman Schmids 1:a majtal i Trelleborg i år och efterlysningen av synpunkter från dem som mött SD i parlamentariska församlingar gör att jag lämnar denna lilla bild från Trelleborg.
SD kom in i Trelleborgs kommunfullmäktige år 2002 och erhöll 2 av 51 mandat. Jag blev överraskad av deras framgång vid det tillfället. Deras valrörelse var, åtminstone via traditionella kanaler, i princip obefintlig. Vi visste att de ställde upp och diskuterade hur vi skulle bemöta dem, men de syntes aldrig och det fanns t ex inga insändare att bemöta. Vi valde då att inte själva angripa dem den vägen med tanken, rätt eller fel, att vi därigenom snarast hade varit dem till hjälp. Lokaltidningen försökte göra en intervju med en av toppkandidaterna men tvingades avstå från publicering eftersom det inte gick att hitta frågor som denne kunde ge ett svar på.

Stor koalition
SD:s två mandat hade kunnat ge dem en vågmästarroll, men S och M gjorde upp om att samregera. Som kuriosa må nämnas att kommunalrådet Egil Ahl beskrev M som det parti som stod S närmast och ett alternativ S+V+Mp (som också hade gett egen majoritet) prövades exempelvis inte.
De första åren yttrade sig SD nästan aldrig och det var inte ovanligt att en eller båda ledamöterna uteblev. De hade inga nämndsplatser och krävde inte heller detta då dessa tilldelades (däremot krävde man insynsplatser något år senare). SD lämnade in ett antal motioner (flera av dem var centralt producerade) men ofta var det inte frågor som fullmäktige beslutade om och till SD:s heder ska sägas att de ibland insåg detta och flera gånger röstade emot sina egna förslag. Man skulle kunna beteckna SD som tafatta, passiva och okunniga. Eller också var det precis tvärtom! Målet med motionerna var säkert inte att vinna gehör i fullmäktige utan snarare att ange en politisk position och då spelade det ingen roll att det inte alltid rörde sig om kommunala frågor.

Passivt parti med våldsdömda företrädare
Det vore lätt att tro att ett parti som hade varit passivt under mandatperioden skulle tappa väljare. Ett parti där två av fyra personer i fullmäktigegruppen avslöjas som dömda för våldsbrott skulle kunna ha problem med sin trovärdighet. Valresultatet 2006 blev att SD gick från två till sju mandat. Väljarna är inte okunniga och säkert inte oinformerade, men fattar kanske sina beslut utifrån andra kriterier.
Koalitionen ”M/S Trelleborg” rörde nog till den politiska kartan. Eftersom SD var det enda partiet som stod utan nämndsplatser kunde de dels hävda att de behandlades ojuste av övriga partier och dels försöka framställa sig som det parti som företrädde ”den lilla människan” i motsats till det politiska etablissemanget, som då blev alla övriga partier oavsett om de tillhörde majoriteten eller oppositionen. Trots att SD nu efter valet 2006 är det tredje största partiet, med plats i alla nämnder, fortsätter man på samma tema. Men nu handlar det t ex om insynsplatser i presidierna och att man vill avsätta en nämndsordförande för att man inte har fått tillräcklig information.
Temat i politiken har mycket handlat om invandrare och omöjligheten, som de ser det, att blanda kulturer. Det finns dock andra förslag och på senare tid har det kommit lite mer av den varan, t ex att pensionärerna ska kunna åka buss gratis (så som redan sker i några andra kommuner). Sydsvenskan hade en bra artikel den 13 augusti där man beskrev SD i Trelleborg som ett parti som var emot det mesta. Avslöjande var när SD-representanten blev svarslös när reportern frågade vad de som parti egentligen var för.

Vad man kan göra
I takt med SD framgångar har Vänsterpartiet Trelleborg successivt minskat för att i valet 2006 försvinna ut ur fullmäktige, men jag ska trots det avsluta helt kort med hur man skulle kunna bemöta dem. Kritiken mot SD:s bakgrund ur och idémässiga koppling till nazismen är befogad men försvåras av vänsterpartiets lednings vacklande hållning vad gäller kommunismen. Självklart måste SD nationalistiska och rasistiska grundsyn kritiseras, men SD måste också angripas när det gäller andra politikområden, där instämmer jag helt i det som Herman Schmid tog upp i sitt tal och som Sten Henriksson knyter an till. I några artiklar i lokalpressen har vi nyligen fört just en sådan debatt med SD (våra inlägg finns att läsa på www.vansterpartiet.se/trelleborg daterade 2007-09-10, 09-25 och 10-11). I artiklarna försökte vi just visa på tomheten i SD:s budskap. De två första inläggen blev besvarade, men svaren var av den karaktären att de snarast gav understöd åt våra argument. Det är alltså en debatt som vi har initierat och haft initiativet i och jag tror att det kan vara ett sätt att bemöta SD.
Mats Sjölin
Vänsterpartiet Trelleborg

Fakta och funderingar kring SD
av Göran Persson

Mycket skrivs idag i VB om Sverigedemokraterna så kanske det kan vara på sin plats att titta lite på vad de själva gör och berättar på sina egna sidor (http://www.sverigedemokraterna .net och http://www.sdkuriren.se). Att studera motståndaren är aldrig fel varken när det gäller politik eller fotboll. Vad är det då man hittar hemma hos SD?

Låt oss börja med själva hemsidan:

Bredvid några nyhetsnotiser så kan man hitta följande budskap:

» Krafttag mot brottsligheten
» Trygg och meningsfull ålderdom
» Ansvarsfull invandringspolitik
» Slå vakt om familjen
» Trygghet genom tillväxt
» Värdig vård för alla
» Trygg och kunskapsinriktad skola
» Ett fullgott djurskydd
» Låt Sverige förbli Sverige!

Om man tycker att ovanstående blir lite mycket eller som man säger själva ”man behöver inte vara raketforskare” så kan man ta till sig ett lite enklare budskap under rubriken ”Enkel matematik” om man följer länken. Vill du spara dessa visdomsord inför evigheten så finns även kampanjen som pdf-fil.

SD Kuriren
Om man går till deras egen tidning SD Kuriren så är dagens huvudrubrik:

"Fortsatta muslimska kravaller i Amsterdam – det nya Europa tar form
Stadsdelen Slotervaart i Amsterdam, härjades även i helgen av omfattande kravaller, med bland annat stenkastning, brända bilar och angripna poliser. Bakom kravallerna står muslimska ungdomar med rötter i Marocko."
Nästa rubrik är:

"Social(o)demokrat dömd för valfusk
Social(o)demokraten och kommunfullmäktigeledamoten i Surahammar, Monica Rydin, dömdes i dag av Västmanlands tingsrätt till 70 dagsböter (totalt 2 550 kronor) för "otillbörligt verkande vid röstning". Tingsrätten skriver i sin dom att de anser att följderna av Rydins agerande i sig är så allvarliga att ett fängelsestraff är motiverat."

Tydlig bild
En kort men ganska avslöjande bild av det tankegods och förhoppningar som SD har idag. Visst, det finns mer och utdrag är aldrig helt rättvisande men jag tycker det räcker! Läs hela deras parti- och handlingsprogram själv om ni gitter.
Efter dessa studier av deras eget material och läsning i bl a VB om vad SD gör och står för och inte minst om hur man skall bemöta dom så hittar jag vad som skulle kunna kallas alla fascistprograms moder på nätet.
The 25 point Program of the National- sozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP), proclaimed by Adolf Hitler in Munich on February 25, 1920.
Läs, jämför och begrunda. Om jag eller någon av läsarna kommer fram till något intressant så kan vi väl meddela varandra, gärna här i VB:s spalter.

”Lämna tillbaka makten till folket”
av Gunnar Stensson

”Min far tålde inte att ha nån över sig. När jag var barn bodde vi i Oskarshamn och han var arbetare där. Han var en sorts individuell anarkist, även om han inte kallade sej så. Han ville vara fri från kollektivet. Vi barn var alltid rädda att polisen skulle komma och ta oss. Jag tror det finns många såna som han i Sverige. Vi behöver en social ekonomi som tar vara på deras insatser.”
Ungefär så uttryckte sig Carin Högstedt spontant i sitt svar på en publikfråga om den offentliga sektorns ordinarie regelsystem och organisationer i samtalet efter den föreläsning om social ekonomi, som ägde rum i onsdags i Demokratisk vänsters arrangemang. Hon sa också att hon egentligen velat att föreläsningen skulle ha haft den rubrik som vi använt ovan.

Barmhärtig entrepenör
Vad är social ekonomi? Den officiella svenska definitionen (som regeringskansliet utarbetat!) lyder på följande sätt:
”Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är organiserade fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheten inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, som främsta drivkraft.”
Karl Palmås bok ”Den barmhärtige entreprenören” tecknar en teoretisk bakgrund till begreppet social ekonomi.
Man får Robert Putnams begrepp socialt kapital i tankarna. Det berör delvis samma verklighet, men Putnam behandlar snarast demokratins förutsättningar medan Palmås är inriktad på den ekonomiska nytta som den sociala ekonomin kan producera genom arbetsförmedling, kooperativ företagsamhet och social service.

Kvinnojourer är social ekonomi
Putnam är för resten lämplig att referera till i de aktuella diskussionerna om skattemoral och svartarbete som ju innebär en fruktansvärd förödelse av socialt kapital inte bara för moderata politiker.
Carin Högstedt analyserar samhället som bestående av tre sektorer: det privata näringslivet, den offentliga sektorn och den sociala ekonomin.
Nästan hälften av alla svenskar ingår på ett eller annat sätt i den sociala ekonomin. Växjö kommun har formulerat en policy för den lokala sociala ekonomin. Den är bland annat inriktad på att öka integrationen i arbetslivet för människor, ofta invandrare, som står utanför ordinarie arbetsmarknad. Carin, som är kommunalråd i Växjö, v, är ansvarig för social ekonomi och landsbygdsutveckling.
Kvinnojourerna utgör ett klockrent typexempel på social ekonomi, sa hon. De fyller en lucka i offentlig sektor genom att ta emot kvinnor som av olika skäl inte vill komma i kontakt med den, t ex misshandlade invandrarkvinnor. Kvinnojouren i Växjö utför et viktigt arbete.
Den efterföljande diskussionen handlade mycket om gränsen mellan offentlig och den social sektor. Är det önskvärt att den offentliga sektorns uppgifter övertas av verksamheter inom den sociala ekonomin? Hur fria från den offentliga sektorn är verksamheter som helt eller delvis finansieras offentligt?
Carin pekade på den strikta könsuppdelningen i det svenska samhället: Männen finns inom privat sektor, nästan alla kvinnor inom offentlig. Det begränsar bland annat tillgången till arbetsgivare för kvinnorna och ger ett sämre utgångsläge i löneförhandlingarna. Kanske tillgång till andra arbetsgivare inom t ex vården är nödvändiga för att öka kvinnornas valmöjligheter.
Demokratisk vänster fortsätter sin mötesserie med en tredje kvinna efter Karin Svensson-Smith och Carin Högstedt. Det blir en föreläsning om feminism och vänsterpolitik av Tiina Rosenberg tisdagen den 27 november.

Möte med näringslivet
av Sten H

LTH-studenterna har i veckan haft sina arbetsmarknadsdagar och då fick man chansen att gå på lunchföredrag. Den tog jag förstås, för vad kan väl vara viktigare än kontakten med produktivkrafterna?

Vem vill bli miljonär?
Först hörde jag på Johan Staël von Holstein, den jämte Jonas Birgersson mest kände IT-gurun under IT-bubblans år på slutet av 1990-talet. Det gick inte så bra för någon av dem när bubblan sprack sommaren 2000, men det rena armodet tycks de ha klarat sig från. Staël von Holstein (hädanefter SvH) gav ut en bok som hette ”Ingen kan stoppa oss nu”, men där hade han alltså fel. När man lyssnar på Birgersson låter det närmast som om han gått marxistisk grundkurs och tagit fasta på avsnitten om historiens vingslag och den tekniska utvecklingens tvingande kraft. Med SvH handlar det om något annat: den oerhörda lyckan i att vara entreprenör och bli riktigt rik och det hat han känner mot det socialistiska förtrycket i det svenska samhället. SvH startade sin karriär på Kinnevik hos Stenbeck och gick sen vidare till sin stora skapelse Icon Media Lab. Det existerar faktiskt än i mindre skala och fortsätter att göra webbplatser, men SvH själv blev kickad. Nu har han satt igång ett företag som heter IQube, som ska försörja sig på att sätta igång företag.
SvH gjorde sig tidigt känd för sina groteska uttalanden och sitt sossehat, men jag trodde det hade gått över nu när han blivit lite äldre. Så är det inte kan jag meddela: det är samma stil. Jag tror att det är en del av hans image som estradör som han inte kan undvara. Han beskriver sina framgångar och sina bakslag (”från noll till sex miljarder och sen till noll igen”), sina svårigheter (ordblindhet). Sen plockar in lite gamla dygder (det är bra att arbeta), några självklarheter (det är bra om de som kan uppfinna har kontakt med dem som kan finansiera och sälja) och några färgstarka affärshistorier (”vem kunde tro att man kunde sälja 20 miljoner slaomstavar till tanter som vill ut och gå”). Dessemellan talar han om hur entreprenören är förföljd och missaktad i Sverige, hur viktigt det är att vilja bli rik, nej jävligt rik, och om hur socialdemokraterna har berövat det svenska folket all kraft och förmåga. ”Det är inte arbetarna som har byggt upp landet, det är entreprenörerna.” Han gör allt med ett rikligt antal svordomar och med ständiga frågor till publiken:”Hand upp alla ni som tror att det viktigaste är att vara smart i huvudet” ”Ni har fel, det är viktigare att kunna sälja.” Livets definitiva mening och lycka är att få ratta en Ferrari.
Behållningen, nja, det var nog mest att få höra SvH:s fina Halmstaddialekt. Han är uppväxt i den trakten.

En riktig ingenjör
Då var Martin Gren från Axis något helt annat. Han är E-ingenjör från LTH, en teknolog av den klassiska och dessvärre utdöende sort som älskar att bygga små apparater. Det gjorde han redan i gymnasiet och statade med en kompis en liten firma som byggde en diabildväxlare styrd av en kasettbandspelare. Fina grejer, om än ingen kommersiell succé. Lyftet kom när han i början av 1980-talet konstruerade en printserver till IBM PC-nät. En skrivare till ett sådant nät kostade då 50,000. Men det fanns andra skrivare som bara kostade 10,000 och då kunde Axis sälja en printserver för dem till 20,000 och kunden tjänade ändå 20,000. Printservern gick som smör i solen fram till andra halvan av 90-talet när också PC-datorer började använda sig av Ethernet och det blev enklare att dela skrivare. Då tog i stället nätkamerorna över som Axis huvudprodukt, små övervakningskameror som sitter lite överallt. De är hopbyggda med en processor och skickar sina bilder digitalt. Alltså: man behöver inte en hel dator för det, bara Axis apparat som skickar bilderna med Internet-protokoll. Det är det som är finessen: av världens övervakningskameror är det ännu bara 15 procent som kör digitalt, de andra måste ha dyr koaxialkabel. Axis är marknadsledande och har så där 40-50 procent av världsmarknaden för nätkameror. Det är en marknad som växer med 40 % per år och som beräknas göra det under de tio närmsta åren. Där kan man tala om lysande utsikter.

Gott företagsklimat
Det sa inte Gren, men en förutsättning för att Axis skulle kunna bli vad det är är nog Lars Philipson och hans tidiga kurser i digitalteknik på LTH där teknologerna fick lära sig konstruera små specialprocessorer. Hur som helst var Gren nöjd med hur det var att starta och driva företag i Sverige, t.ex. med de låga bolagsskatterna. Inget sossehat där alltså. Problem då? Nja, han verkade inte helt nöjd med att ha tvingats börsnotera Axis (250 anställda i Lund) och alltså inte ha det som enskilt bolag som IKEA och Tetrapak. Det är helt enkelt dyrt och tidsödande att vara beroende av börsen. Han hade också en del varningar för riskkapitalister och affärsänglar. Vad som drev honom: pengar, lusten att köra Ferrari? Nej, han bara tyckte det var kul att konstruera grejer och bygga ett företag på det. Jag hade på tungan att fråga om det var så lustigt att vara en spjutspets i det framväxande övervakningssamhället, men vem är väl jag att förstöra den goda stämningen efter ett i allt väsentligt sympatiskt föredrag.

Het marknad
I övrigt är det bara att notera hur het marknaden är för tekniker. ARKAD som teknologernas arbetskraftsmässa heter hade i år över 300 utställare som alltså ville ha kontakt med tekniker/naturvetare. Det trista är att det finns en svacka i rekryteringen till NA-linjer på gymnasiet och att det alltså inte kommer ut tillräckligt med folk för att fylla utbildningarna. Du tjänar dubbelt så mycket och du förstår och kan påverka det moderna samhället mycket mer om du blir civilingenjör än om du blir humanist, men det räcker tydligen inte. Våra egna barn vill hellre bli stylister eller teologer. Jag tror det är något fel på det sätt på vilket vi lär ut saker inom teknik och naturvetenskap men det får jag reda ut någon annan gång.

Skolpolitiken bakom kulisserna
av Gunnar Stensson

Efter att ha hejat på ett par skådespelare i Lilla teatern, Stortorget 1, smet jag in i hissen, där jag stötte Louise Rehn-Winsborg, min efterträdare som utbildningsnämndens ordförande. ”Vi får inte bli för hjärtliga,” säger hon avvisande. (Hon var min föregångare 1998 till 2002.) Vi är båda på väg till Utbildningsnämndens presskonferens, jag som vb-reporter, hon som politiker.
Efter en stund anslöt först Sydsvenskans Ingrid Nathell, och sedan, andfådd och svettig, fem minuter för sent som vanligt, Skånskans reporter.
Föredragande var Sten-Bertil Olsson, utbildningschefen (röda kinder, svart hår och skägg, något grånat, mörka ögon, entusiast). En övertalare.

Hur ska Katedralskolans överväldigande lokalproblem lösas?
Elevantalet kulminerar i år och nästa år. En beslutad (och nödvändig) tillbyggnad ovanpå biblioteket som jag var med om att få in på investeringsplanen 2006 har överklagats och dröjer under överskådlig tid.
Lärare och elever vill att alla paralleller ska stanna. Handels- och adminstrations- programmets elever agerade i samband med valet och fick löften från flera partier att de skulle få bli kvar på Katte. Kattes elevkår kräver, att de ska vara kvar liksom alla paralleller av alla andra program på skolan , om de och lärarna får bestämma. En omöjlig lokalsituation inför nästa läsår, egentligen redan nu.
Demonstrationer och andra uppmuntrande meningsyttringar blockerade i samband med förra nämndssammanträdet för en månad sedan trappor och korridorer i utbildningskansliet.
(”Det är för lite kläm i lundagymnasisterna! Varför kidnappade dom dej inte?” frågade Ingrid Nathell Sten-Bertil. ”Så kunde dom med dej som gisslan fått igenom sina krav.”)
En orsak till trängseln på Katte – men inte den enda – är Internationella skolan, som förlades dit eftersom IB-programmet finns där och som snabbt blev en överväldigande succé med hundra procent fler studerande än prognosticerat. Att den ligger där beror på att den är en integrerande del av IB-programmet.
Eleverna är barn till internationella experter på Blocket, i spetsindustrierna eller på universitetet, folk som vistas med sina familjer i Lund under kanske ett par år och sedan drar vidare till Vancouver eller Tokyo eller New Delhi och vill ha samma sorts utbildning för sina barn, var de än befinner sig.
Att de blir fler beror på att de verksamheter som behöver dem expanderar snabbt i stan. Vad händer om ESS hamnar i Lund? insköt jag. Då måste vi bygga nytt, sa Sten-Bertil.

Gymnasiestriden
En lösning av lokalproblemen skulle vara att utöver Handelsprogrammet flytta en eller ett par samhälls- eller naturkunskapsklasser, exempelvis till Vipeholm.
Mot alla sådana lösningar har Kattes lärare protesterat i de kraftigaste ordalag, både i inlagor till nämnden, till enskilda ledamöter och i insändare. De och eleverna bildar en enad front. ”Det skulle göra Katedralskolan till ett småstadsgymnasium. Vi kan inte ge det utbud av val som vi har idag. Skäms politiker, som vill utarma den finaste skolan i stan!” (Ordet småstadsgymnasium är retoriskt centralt.) Underförstått finns här en udd mot såväl Internationella skolan som mot stans andra gymnasier.
Dock har Katte-retoriken retat upp de andra gymnasieskolorna, vilket jag inte till fullo blev varse förrän jag läste deras inlagor häromdagen. ”Spyken har stans rikaste och bästa språkundervisning, och vi är ett mindre gymnasium med färre paralleller än Katte. Påstå inte att det automatiskt leder till minskade valmöjligheter! Det handlar om organisation och engagemang,” påpekar Spyken syrligt i en inlaga.
Störst är indignationen förstås på Vipan. ”Vi kan mycket väl ta emot både Handelsprogrammet och andra program. Vi har de valmöjligheter som krävs, både språkval och matte och samhälle och dessutom har vi plats. Fortsätter ni att snacka skit om oss så är det bättre att ni lägger ner oss.”
Polhemsskolans reaktion är mer avspänd. Den har utpekats som en möjlighet att bereda rum för Handelsprogrammet eller andra klasser som nästa läsår inte ryms på Katte. ”Men vi är stans största gymnasium med mer än 2000 elever nästa år. Kanske det skulle gå att plocka in ett par klasser till. Men det är redan för trångt i matsal och i gympan. För resten kanske Handelsprogrammet avskaffas när gymnasiereformen genomförs. Då ska man inte flytta det”

En lösning?
Hur tänker sig nu Sten-Bertil att denna ekvation ska lösas? Han är mycket angelägen att Ingrid Nathell och Joakim Stierna ska skriva riktigt och som han säger. ”Alla våra gymnasieskolor är likvärdiga. Utbildningskansliet föreslår en lösning som utgår från elevperspektivet. De klasser på Handelsprogrammet som nu finns på Katte ska få stanna kvar och fullfölja sin utbildning. Men de som startar sin utbildning från och med nästa läsår ska vara på Vipan.” (Hur går det för personalen, de blir tvungna att pendla mellan skolorna? påpekar jag).
”Det här är den bästa lösningen ur elevperspektivet! inskärper Sten-Bertil. Ur ett verksamhetsperspektiv hade det varit mer effektivt att flytta hela programmet på en gång som vi gjorde med medieprogrammet.” ”Men det löser inte hela problemet med trängseln,” menar Joakim. ”Det blir trångt,” medger Sten-Bertil. ”Men allt pekar på att vi får färre elever 2009, en minskning med 400.” ”Om inte inflyttningen kullkastar prognosen,” säger Ingrid. ”Hur blir nu beslutet?” ”Jag vill inte uttala mig,” säger Louise. ”Vi har gruppmöte ikväll och det har oppositionen också.”
”Men ni har ju majoritet,” säger Joakim. Efter presskonferensen rusar han genast ner till Katte och fiskar upp ett par missnöjesyttringar från Handelsprogrammets elever och lärare.

En gissning på måndagskvällen
Just nu, när jag sitter här och skriver klockan kvart i sex på måndagen, pågår både allianspartiernas och oppositionens gruppmöten i skilda rum i huset på Stortorget 1. Min gissning är att majoritetspartierna enas om kansliets förslag.
Oppositionspartiernas ställningstaganden är svårare att gissa. Mp ansluter sig kanske till majoriteten och möjligen också s. Olof Norborg ser nog till att v håller fast vid sin särlinje och kräver att Internationella skolan ska flyttas från Katte och placeras på någon grundskola.
Ingrid Nathell och Joakim Stierna kommer att kontakta allianspartierna efter gruppmötena i kväll och redovisa deras ställningstaganden i pressen redan i morgon, tisdag. Sedan har de berörda – och det är alla gymnasieskolorna, lärare som elever - chansen att reagera fram till klockan 18 på tisdag, då beslutet ska fattas.

Utgången
Och nu är det tisdag. Jag ser att Joakim fått in ett par foton på missnöjda elever i Skånskan. Sydsvenskan toppar förstasidan med nyheten att allianspartierna kommer att flytta Handels- programmet till Vipan med början nästa år. De som finns på Katte nu får stanna.
Så kommer onsdagen med korta notiser. Sydsvenskan bekräftar liksom Skånskan att beslutet blev det förutsagda. Några aktioner nämns inte.
Som väntat reserverar sig v. Olof Norborg vill att Internationella skolan ska flytta till en grundskola. Det är en särlinje som ingen ställer upp på.
Mattias Olsson och s-gruppen reserverar sig också. De vill att fler baracker ska ställas på Kattes gård för att eleverna ska rymmas. Händerna är tvådda.
Mp var över huvud taget inte med på sammanträdet
Elevantalet på Katte minskar alltså med ett par klasser i höst. Handels hamnar på Vipan. Det är besked som kommer lämnas på den samlade gymnasieinformationen på fredag och på gymnasiernas presentationer nästa vecka.
Kanske kommer skrivelser och insändarreaktioner. Problemen kvarstår länge än.

2007-11-01

Social ekonomi för hållbar tillväxt

Inledning: Carin Högstedt, f d v-kommunalråd (v), Växjö Diskussionsmöte 7 november kl. 19.00 Högevallsbadets konferenslokal
Alla hjärtligt välkomna!
Nästa diskussionsmöte kring våra ideologiska "Utgångspunkter":
Vad är bra feministisk vänsterpolitik? Tiina Rosenberg den 27 november, samma plats och samma klockslag.
Arrangör: Demokratisk Vänster

Mörkets hjärta 5
av Gunnar Stensson

I söndags (28/10) uppmanade borgmästaren i Mogadishu invånarna att lämna stan. 750 000 hade redan gjort det. Samma dag gjorde den etiopiska armén en storoffensiv – inne i stan. Och Somalias premiärminister avgick. När alla somalier är borta kommer den etiopiska armén och interimsregeringen att ha stan för sig själva.
Somalierna är nu den näst irakierna största flyktinggruppen i Sverige. Och den ökar snabbt till följd av USA:s och Etiopiens insatser.
För ett år sedan återvände många somalier hem eftersom de Islamiska domstolarna infört lag och ordning.

Som i Paris?
av Gunnar Sandin

Jag läste förra veckan med intresse dv:s och mp:s gemensamma motion om spårväg på Autostradan Malmö–Lund (var s och v inbjudna att medsignera?). Mina tankar gick till Paris. Frankrike går i spetsen för spårvagnens europeiska renässans och Paris har hittills fått fyra nya linjer. T3 som är cirka en mil lång och invigdes i fjor är den mest centrala av dem. Den går perifert i södra delen av staden och binder samman en rad radiella metrolinjer.
Det intressanta i sammanhanget är att den delvis följer en stor stadsmotorled, ”la grande ceinture”. Den är sexfilig, men när spårvägen kom och behövde plats på lång sträcka fick antalet filer där reduceras till fyra, och de återstående gjordes något smalare. Går det i Paris borde det alltså gå i Skåne. Men detta med Autostradans mittremsa väcker frågor. Den befintliga remsan är smal och rymmer inte ens ett enkelspår. Minst en nuvarande körfil behöver tas i anspråk. Det låter sej naturligtvis göra. Vad Vägverket har diskuterat är ju att låta bilar köra i vägrenarna, och dit kan de makas ut när spårvägen ockuperar en eller två mittfiler. Då är det inte längre en motorväg utan en motortrafikled där hastigheten måste sänkas, men inte mej och miljön emot.
Det finns två stora fördelar med förslaget. En är som påpekas att en ny och viktig del av Lund får spår, en annan att det är relativt billigt eftersom både mark och underbyggnad finns. Inga tredskande markägare är inblandade, så snabbt kan det gå – om den politiska viljan finns. Men det finns också nackdelar med dragningen. En styrka med snabbspårvägar är att hållplatser kan läggas relativt tätt och skapa nytta för fler, men utmed Autostradan är det egentligen bara Åkarp som har en naturlig mellanhållplats på sträckan. Ligger spåren i mitten måste vägbanorna svängas ut för att ge plats för plattformar på sådana ställen.
Det är möjligt att en grundlig utredning skulle finna totalekonomin bättre med en annan sträckning. Men å andra sidan har spårvagnstrafik mellan Malmö och Lund utretts många gånger sen den första studien 1896. Nu börjar det bli dags att komma till skott.

PS Jag har i flera sammanhang förespråkat en ESS-etablering i Lund. Bertil Egerö tenderade åt en annan uppfattning förra veckan, och det är inget konstigt med det. En detalj dock. Det talas om riskabla vätgasmoln. Mina kunskaper i kemi är rudimentära, men med tanke på vätets atomvikt tror jag att ett sådant moln snabbt skulle förflyktigas.

Svar till Sten H
av Sven-Hugo Mattsson

Sten H tar i förra VB upp en intressant diskussion om sverigedemokraterna. Det är säkert så att sd får röster på grund av att den svenska välfärden inte fungerar fullt ut. När Alliansen nu drar isär samhället än mer, snacka om omvänd klasskamp, så är det en grogrund för ännu större framgångar för sd.
En av de saker som inte är bra är att många har svårt att komma in på arbetsmarkanden. Timanställning som innebär att man kan gå i flera år utan den trygghet som en tillsvidare-anställning innebär. De lägsta pensionerna, garantipensionen, är så låga att det är svårt att fullt ur kalla Sverige en välfärdsstat. En pension som är så låg att den bara ligger något över socialbidragsnormen, och därmed förutsätter en massa bidrag, är en skam. Tyvärr har ju sd en poäng när dom kräver att de lägsta pensionerna skall höjas.
Som skrivet, det är mycket som inte fungerar som det borde. Däremot är jag inte säker på att Sten H har rätt när han skriver att det skett ”stora nerskärningar av jobb och personal inom den offentligt drivna verksamheten”. Sten H utgår från att detta har skett sen början av 90-talet. Är det verkligen så? Vi betalar, generellt sett, mer kommunalskatt nu än i början av 90-talet och vi gör det på löner som realt har ökat kraftigt. Nu är inte detta dom enda parametrar som bestämmer om verksamheten har ökat eller minskat. Men om Sten H har rätt så undrar jag var pengarna vi betalar mer i kommunalskatt blir av. Den kommunala verksamheten bygger ju i stor utsträckning på arbetstillfällen.
Jag ställer mig också tveksam till att sd i någon större utsträckning lockar till sig väljare ur de socio-ekonomiska grupper som vänstern betraktar som sina. Och om det är så, så tror jag också att dessa personer, förutom att de inte fullt ut har stöd av välfärdssamhället, också har den otäcka människosyn som sd har.
Sten H frågar också om det är fel att vara missnöjesparti, syftande på vänsterpartiet, svaret är nej! Jag svarar ja. Vänsterpartiet har under många år varit underlag för socialdemokratiska regeringar. I Lund är man numera en del av majoriteten ungefär varannan mandatperiod. Jag tror att det är bättre att vänsterpartiet förklarar sig regeringsdugligt. Att man verkar för en plattform, tillsamman med s och mp, att gå på val med. En vänsterallians. Förutsättningarna för detta har knappast varit bättre. Det borde inte finnas några större hinder för att komma överens i försvars- och utrikespolitiken, till skillnad från tidigare när Sovjetunionen fanns och vänsterpartiet hette Vpk. Med tanke på de miljöhot som finns borde det också vara möjligt att göra en bra överenskommelse i trafik- och energipolitiken. Jag är rätt säker på att en vänsterallians hade stärkt både vänsterpartiet och vänstern i allmänhet.
Om det skapas en vänsterallians så tror jag att vänsterpartiet har större möjligheter att få igenom krav som skulle göra Sverige mer jämställt och jämlikt. Då ökar kanske möjligheten att marginalisera sverigedemokraterna.
Sven-Hugo Mattsson, demokratisk vänster

Sverigedemokraterna och vi, del II
av Sten H.

I ett inlägg i förra veckans VB tog jag upp det faktum att Sverigedemokraterna gick starkt framåt i förra årets val och att de kan komma in i riksdagen vid nästa val. Det ställer alla partier inför problem, både vad gäller hur vi ska bemöta deras agitation och hur vi ska hantera dem i de församlingar där de blir representerade. Jag kallade dem ett missnöjesparti och talade för att vi ska visa respekt för många av de människor som i sitt missnöje röstar på dem. Det gäller förstås inte alla: bland de missnöjda finns det väl också en bottensats av äkta rasister, och inte minst verkar den vara representerad bland ledande i partiet. Men, och det är det viktiga, de röster de får kommer från människor som känner sig otrygga i ett samhälle de inte längre känner igen. De förändringar som Sverige genomgått sedan 1990 med arbetslöshet, privatisering, omstrukturering, invandring m.m. bygger under en otrygghet som Sverigedemokraterna kunnat exploatera.

Affärsidé: främlingsfientlighet
Jag skriver Sverige men det här gäller såvitt jag förstår nästan alla länder i Västeuropa. Härom helgen visade det sig i Schweiz, detta land av konsensuspolitik och stabilitet, där det främlingsfientliga SVP fick nästan 29 procent av rösterna, samtidigt som socialdemokraterna åkte ner till 19 procent. Det intressanta här är att SVP är högerinriktat, lett av en mångmiljonär och med en nationalkonservativ inriktning. Detta till skillnad från t.ex. Dansk Folkeparti som har en välfärdspositiv och halvt socialdemokratisk hållning. Det gemensamma är förstås främlingsfientligheten, det är den som ger framgången.
Främlingsfientligheten är alltså varumärket, affärsidén, och sen kan resten av politiken vara lite hur som helst. Det är det tydliga utpekandet av invandringen som enda orsak till all otrygghet som är utmärkande. Det påminner faktiskt om nazismen i Tyskland som var en egendomlig blandning av konservatism, socialism och nationalism, men som tydligt pekade ut judarna som orsaken till de sociala och ekonomiska problem människor kände av. Botemedlet var bara ett: eliminerandet av den judiska befolkningsgruppen. På samma sätt är det med sverigedemokraterna: stopp för invandringen och repatriering av invandrare. På partiets hemsidor sammanfattar man sitt program;
Nej till EU, 3 rader
Nationell och social rättvisa, 9 rader
Brottslighet, missbruk och sjukskrivningar, 5 rader
Skatterna, 5 rader
Sysselsättningen, 5 rader
Invandringen, 28 rader
Utöver invandringen handlar det om att skatterna är för höga, att skendemokrati råder, att västerlandets kristna etik ska värnas, att brottsligheten är för hög och sjukskrivningarna är för många och att ett gynnsamt företagsklimat är önskvärt. Man skulle kunna ta det för en blandning av sådana tankar man under åren mött i den enklare agitationen från kristdemokrater och moderater (innan de blev nya!), allt tillspetsat med en kraftig dos av nationalism.

Hur kan sd bemötas?
Kan då detta bemötas? Jo, det borde vara möjligt. Det är ett högerprogram av enklaste snitt och det är som sådant det bör exponeras. Att det vinner anklang i högerkretsar, inte minst bland de som känner sig hemlösa efter moderaternas nya framtoning kan vi säkert inte hindra och det får bli de borgerliga partiernas problem. Men det borde vara fullt möjligt att inför de grupper inom arbetarklassen som känner sig otrygga och hotade under samhällsomvandlingen gå till motangrepp och påvisa att det är reaktionära och högerinriktade åsikter som präglar partiet. Partiet har inget som pekar framåt eller går till grunden med de samhällsproblem som globalisering, teknisk utveckling, strukturförändringar, miljöfaror etc åstadkommer. Människor kommer att inse att de utmaningar som samhällsutvecklingen ställer oss inför inte kan effektivt bemötas med viftande med svenska flaggor.

Flaggviftande
Men själva invandringen då? Ja, det är den och enbart den sverigedemokraterna vill tala om. Då måste lösningen vara att förneka dem det. Det swkulle vara dumt att förneka att invandringen ger upphov till problem, i skolor, i bostadsområden etc. Det är inte lätt att ta emot och snabbt absorbera stora grupper människor i ett samhälle och vi har inte varit särskilt bra på det heller de senaste årtiondena. Men där kan man sätta stopp och säga att man har en helt annan åsikt än sverigedemokraterna i frågan om invandringspolitik och sen låta bli att käfta emot dem. I stället ska man ta upp hur de ser andra sociala frågor: privatiseringarna, skattesänkningarna till höginkomststagarna, klimatfrågan, vård, skola, omsorg. Hur ser de förresten på USA-imperialismen som är den drivande i att producera flyktingar just nu? Hur ställer de sig till klassklyftorna, jämlikheten mellan könen, ungdomens bostadsfrågor etc? Alltså, inte ge efter en tum för främlingsfientligheten, men förneka dem diskussion på deras hemmaplan där de är vana att vinna.
Det finns undersökningar gjorda över sd:s insatser i de kommunala församlingar där de redan har suttit en period. Det visar sig då att de nästan aldrig har gjort någonting, i den utsträckning de alls de har suttit på sina platser. Motionerna brukar inte gå längre än till flaggviftande. Karakteristisk är sd:s motion till kommunfullmäktige i Lund, aktuell på oktobersammanträdet: de vill att Lunds kommun polisanmäler sig själv för diskriminering mot svenskfödda när det gäller anställningar hos kommunen. Det är inte värt papperet det är skrivet på.

Bojkotta inte, visa på tomheten!

Det är möjligt att det är först efter en mandatperiods deltagande i de beslutande försam¬lingarna som man kan visa på hur meningslösa proteströster på sverigedemokraterna är. Desto viktigare är det att bemöta dem, inte med bojkott eller uteslutning utan genom argument i sakfrågor. Alla erfarenheter säger att isolering och försök att utestänga dem från styrelser etc. slår åt andra hållet. Då odlas bara martyrskap och anklagelser för bristande demokrati. På samma sätt är det för ett missnöjesparti (i god mening!) som vänsterpartiet felaktigt att sluta sig samman med borgare och sossar för att hålla sverigedemokrater ute. Det är tvärtom genom att släppa in dem och visa på tomheten i vad de har att komma med som de kan bemötas.
Det finns naturligtvis inga enkla recept i politiken, och det faktum att främlingsfientliga partier i land efter land når framgångar, visar på svårigheterna att bemöta dem.. Enkla förklaringar som deras vinner alltid gehör, åtminstone till en början.
Till slut: jag är ingen speciell kännare av främlingsfientlighet och dess politiska uttryck. Men jag är oroad över den passivitet och rentav uppgivenhet det finns inför sd:s uppträdande. Det jag skrivit här är i hög grad inspirerat av det utomordentliga anförande Herman Schmied höll första maj i år i Trelleborg. Han uttryckte sig kunnigare och mer nyanserat än jag och jag är förstås ensam ansvarig för vad jag skrivit. Det skulle vara roligt att höra fler röster i det här ämnet, t.ex. från dem som själv mött sverigedemokrater i parlamentariska församlingar.

Att skriva om historien
av Gunnar Stensson

Historien ger Carl Rudbeck problem. Den stämmer inte med hans föreställningar.
1975 jublade världen. Också många amerikaner. USA lämnade Vietnam. En femtedel av Vietnams skogar och enorma åkerarealer hade blivit förödda med napalm, växtgifter och konventionella bomber. Tre miljoner vietnameser och 55 000 amerikanska soldater var döda.
Den lite till åren komne Carl Rudbeck, fanatisk USA-hyllare, skriver i Sydsvenskan (29/10) helt sonika om historien. Han jublade inte 1975. För honom var USA:s uttåg hemskt. En personlig besvikelse, ju. Men han borde för sin egen skull kolla i en uppslagsbok innan han ger efter för sina känslor nästa gång.

Båtflyktingarna
Båtflyktingarna och den komplexa tragedi vari de ingår är ett mörkt kapitel i historien, i Kinas och USA:s liksom i Vietnams. Men det var inte så som Carl Rudbeck tror.
Kina förberedde tillsammans med Pol Pot en invasion i Vietnam. Men Vietnam störtade Pol Pot och avslöjade de röda khmerernas massmord på intellektuella och stadsbefolkning, minst 1,5 miljoner, det värsta sedan nazisternas utrotning av judar, zigenare, homosexuella och ”mindervärdiga raselement”.
För den insatsen borde världen ha tackat Vietnam.
Den kinesiska invasionen i det av kriget utarmade Vietnam ägde rum 1978, men slogs tillbaka.
Under konflikten kom vietnameser med kinesiskt ursprung i kläm. Deras lojalitet betvivlades, trots att många av dem var krigsveteraner och inte quislingar som Carl Rudbeck tror. Många tvingades fly. De blev båtflyktingarna.

Kambodja
Pol Pot flydde med sina fruktade röda khmerer till gränsen mot Thailand. Där fick han stöd av de påstått humanitära länderna USA, Storbritannien och Kina med vapen och ekonomi. De röda khmererna kunde fortsätta att mörda i de områden som inte skyddades av Vietnam. Han fick representera Kambodja i FN.

Kriget mot Vietnam
USA:s och Kinas krig mot Vietnam genom deras ombud Pol Pot (som stöddes av Jan Myrdal och kompani) fortsatte till 1989 och hade syftet att få Vietnam att förblöda, ”to bleed Vietnam white”. Först efter 1989 lämnade USA Vietnam i fred. Då var vietnameserna för trötta för att jubla. Och västvärlden skämdes.
Det fria och fredliga Vietnam intog på 2000-talet sin plats bland Asiens tigerekonomier. Amerikanska soldater som lidit av kriget, om än i oändligt mycket mindre grad än vietnameserna, kom på besök och hälsades som vänner. Försoning, trots USA:s illdåd. Så kan det gå när USA till slut låter ett land vara i fred.
Men det vet inte den lite till åren komne Carl Rudbeck.

Heja USA
Naturligtvis hejade Carl Rudbeck på USA när Irak invaderades. Större delen av världens befolkning insåg att det var ett brott redan 2003. Men inte Carl Rudbeck. Hans stoltaste stund var när den segerrusige Bush i bästa Hollywoodstil utropade ”Mission accomplished”.
Nu närmar sig slutet. Då konstaterar Carl Rudbeck: ”USA kan inte lämna Irak”.
Han bygger sin åsikt på Vietnamkriget i den propagandaversion som sedan årtionden avslöjats som en härva av lögner, inte minst av amerikanerna själva (utom Bush, förstås), och som etsat sig fast i hjärnan på den lite till åren komne Carl Rudbeck. Därifrån lär den aldrig försvinna. Men den hör inte hemma i Sydsvenskan. Tidningen är bättre än så.
Det är utmärkt att regeringen nu vill göra historia till ett kärnämne. Så får dagens ungdom tid att ta till sig fakta, till exempel ur en uppslagsbok, och rustas mot reaktionära ideologers historieförfalskningar.

Till regeringsrätten
av Gunnar Stensson

ÖVERKLAGANDE av Kammarrättens beslut att inte meddela prövningstillstånd av länsrättens beslut den 26 juli 2007 i mål nr 7001-07. Kammarrättens beslut meddelat 2007-10-10
Beslutsprocessen i ärende rörande detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund
Detaljplanen för Klostergården 2:6 m fl i Lund, vari BUP-området ingår, upprättades 2006-02-01 och reviderades 2006-03-27.
Gunnar Stensson
Läs hela skrivelsen»

Kristidender III: Demokratikris i USA?
av Erik Kågström

I juni 2007 ställde Gallup en fråga till det amerikanska folket: ”In general, are you satisfied or dissatisfied with the way things are going in the USA at this time?” Hela 74% svarade att de var missnöjda. Rapporten uppgav inte orsakerna till missnöjet men man kan anta att det misslyckade kriget i Irak haft stor betydelse. Bland progressiva liberaler i USA verkar man mest vara orolig över att landet håller på att utvecklas till en polisstat och att antidemokratiska krafter kan vara på väg att helt ta över makten i landet. Till dessa krafter räknar man förstås den nuvarande bushregimen.

President Bush fällde nyligen med sitt veto ett lagförslag som syftade till att tio miljoner amerikanska barn skulle få sjukförsäkring. Detta gjorde han trots att åtskilliga av hans åsiktsfränder i det republikanska partiet stött förslaget och trots att opinionsundersökningar visat att en majoritet av det amerikanska folket stöder förslaget. Vetot har också fått utstå stark kritik i amerikanska massmedia. Man kan undra varför presidenten vidtagit en så uppenbart impopulär åtgärd. En förklaring kan vara att han trots allt tror sig ha stöd för sitt handlande av en betydande amerikansk opinion som är negativ till offentligt finansierad välfärd. Bushs åsiktsfränder tycker kanske at privatpersoners allmosor till behövande och kristna församlingars sociala verksamhet skall räcka till för att täcka fattiga människors behov av hjälp.
Det är troligen också vad Bush avsåg när han i sitt invigningstal 2001 talade om compassionate conservatism . Den negativa inställningen till den offentliga sektorn är bara ett uttryck för de reaktionära idéer som kännetecknar den neokonservativa rörelse som fört fram George W. Bush till presidentposten och som lyckades få honom omvald 2004 trots att det då bör ha stått klart vilka grumliga principer han står för. Jag skall försöka beskriva den bild jag fått av denna neokonservativa rörelse som jag i fortsättningen betecknar Rörelsen. Är farhågorna för demokratins överlevnad i USA befogade? Mina källor är huvudsakligen amerikanska massmedia, nätsajter och publikationer under senare år.

Rörelsen - som Paul Krugman kallar movement conservative i sin senaste bok (1) - har sina rötter i fyrtiotalet. Åtskilliga elitistiska intellektuella amerikaner hyste då en djup motvilja mot Roosevelts New Deal med de solidaritets- och jämlikhetsideal som den byggde på. Resultatet av New Deal blev något som med viss rätt kan sägas vara det närmaste ett klasslöst samhälle som historien kan uppvisa. En stor majoritet av folket utgjordes då av en relativt välbärgad medelklass som även innefattade industriarbetare. Jämfört med decennierna i början av seklet fanns det relativt få miljonärer och relativt få fattiga. Den situationen bestod från mitten av fyrtiotalet till mitten av sjuttiotalet. Dessa gynnsamma förhållanden gällde dock bara den vita majoriteten.

Chicago University
hade rykte om sig att vara det mest progressiva av de amerikanska universiteten under efterkrigstiden. Paradoxalt nog härrör flera av de idéer som sedan burit upp Rörelsen från just den läroanstalten. Ekonomerna Friedrich von Hayerz och Milton Friedman förberedde sig där länge och grundligt för att sätta stopp för New Deal och ersätta keynesianismen med det som vi nu kallar neoliberal ekonomi. De grundade den ekonomiska Chikagoskolan och som Naomi Klein visat i sin senaste bok (2) handlade det inte bara om att släppa loss marknadskrafterna och befria dem från ”skadligt” inflytande från statliga interventioner utan också om att reformera ”outvecklade” stater genom att först ge en chockbehandling som innebär att man privatiserar offentlig egendom, utplånar befintliga institutioner, skapar arbetslöshet, fattigdom, allmän misär och kaos för att sedan på en tabula rasa bygga upp ett nytt superkapitalistiskt idealsamhälle. Chile fick bli den första försökskaninen.

En annan Chicagoskola grundades av Leo Strauss. Enligt hans esoteriska och elitistiska filosofi skall samhället styras av några få ”vise män” som är de enda som har insikt i de ”sanna” förhållandena. Arbetsmetoderna skall innefatta bruket av noble lies, desinformation och hemlighetsfullhet. Flera av Bushs närmaste medarbetare är straussianer. (Bl a Wolfowitz som sedan han fick sparken från Världsbanken för att ha gynnat sin fästmö på ett otillbörligt sätt, nu har ett välbetalt jobb vid det neokonservativa American Enterprise Institute). Strauss ideologi är klart antidemokratisk vilket man kanske inte kan säga om den ekonomiska Chikagoskolan även om genomförandet av dess ekonomiska system inte utesluter, och ofta kräver, antidemokratiska och våldsamma metoder.

Chicago var förstås inte den enda pesthärden när det gäller neokonservatism. William F. Buckley Jr. gick 1951 med sin bok ”God and Man at Yale” till storms mot sitt universitet p g a dess ”aggressiva sekularisering” och för att fakultetsmedlemmar tilläts undervisa om keynesianism. 1955 grundade han tidskriften National Review som fortfarande är den främsta konservativa tidskriften i USA. Buckley hedrades 1991 av George H.W.Bush med presidentens frihetsmedalj.

En annan av neokonservatismens grand old men var Irving Kristol. Han var till en början socialist och under en tid redaktör för tidskriften Commentary. Han kom emellertid på andra tankar och belönades 2002 för detta av George W. Bush med presidentens frihetsmedalj. Kristol var 1965 med och grundade tidskriften The Public Interest som fronderade mot Lyndon Johnsons Great Society. Commentary blev så småningom huvudsakligen ett språkrör för Israel-lobbyn i Washington.

De neokonservativa idéerna höll sig länge inom den akademiska världens hank och stör. Det var först på 70-talet som det uppstod en rörelse på gräsrotsnivå. Den ekonomiska turbulensen p g a oljeprischockerna gjorde att man kunde börja ifrågasätta den keynesianska ekonomin och New Deal. De neokonservativa utnyttjade kommunistparanoian på många sätt. Man uttalade sitt stöd för ägarna av små och medelstora företag i deras tvister med facken. Man utnyttjade de rasistiska stämningar som vuxit fram som en reaktion på medborgarrättsrörelsens framgångar och lagar mot segregation som stiftades. Dessutom visade det sig att den snabbt växande gruppen evangeliska kristna i stort sett hade samma politiska och ekonomiska prioriteringar som de neokonservativa. Snart kom också Big Business med i bilden.
Förmögna familjer startade och understödde resursstarka konservativa tankesmedjor – American Enterprise Institute, Cato Institute, Heritage Foundation. På det ekonomiska planet fick Rörelsen sitt genombrott när Ronald Reagan 1980 blev vald till president. Reagan satte snabbt ned foten och avskedade 11 000 strejkande flygplatstjänstemän. Facket krossades och under de 27 år som förflutit sedan dess har amerikanska arbetare inte förmått kämpa sig till någon nämnvärd ökning av reallönerna samtidigt som inkomstskillnaderna mellan den rikaste och den fattigaste femtedelen i USA har nått de nivåer som fanns före New Deal.
I nästa nummer: Neokonservatismen och den kristna högern i USA i dag.
Erik Kågström

(1) Paul Krugman 2007 ”The Conscience of a Liberal”
(2) Naomi Klein 2007 “Chockdoktrinen. Katastrofkapitalismens genombrott”.

Vad är rak skolpeng?
av Gunnar Stensson

Ett spel med pengar.
Eleven reduceras till en slant, samma för alla, oavsett individuella förutsättningar.
Makten koncentreras till kommunstyrelsen där sakkunskapen är liten och tiden knapp.
Ideologerna härjar.
De demokratiskt valda skolnämnderna ställs offside.
Sakkunskap och god byråkrati föraktas programmatiskt.
Tjänstemän och politiker avpolleteras.
Grundskolan fragmenteras, oklart i vilken grad.
(Ska varje skola vara självständig eller är det bara rektorsområdena?
Hur går det för små skolor med små resurser?)
Rak skolpeng leder till ett instabilt, svåröverskådligt system som gör planering omöjlig.
Sämre skollokaler.
Rektor förvandlas till budgetdiktator.
Rektor isoleras från skolkollektivet (lärare, elever, personal), utan tid för pedagogisk ledning.
Rektor ensam är svagare än en nämnd i förhållande till kommunstyrelsen.
Rektor frestas/tvingas spara på skolbibliotek, simundervisning och kulturevenemang.
Det sociala ansvaret hamnar i skymundan (socialt ansvar belastar rektors årliga budget).
Barn med särskilda behov missgynnas.
Färre barn får tillgång till resursskolan.
Kostnadskrävande barn stöts ut.
Naturskolans verksamhet försvåras.
Modersmålsundervisningen snedvrids (den är borgarna speciellt negativa till: en gång startade de ett mediadrev och tillsatte till och med en ganska dyr utredning för att misstänkliggöra den, men utredningen kom fram till att verksamheten höll högsta klass och modersmålsundervisningen räddades undan det borgerliga attentatförsöket).

Vad är syftet med rak skolpeng?
Marknadsstyrda skolor
Oöverskådlighet genom fragmentering.
Segregation.
Konkurrens mellan skolorna om eleverna/pengarna.
Betygsinflation. (Rektor: sätt högre betyg, så får vi fler elever, så får skolan mer pengar, så får du högre lön! Och jag med!)
Bättre skolor i rika stadsdelar, sämre i fattiga.
Nedskurna skolkostnader för att sänka skatten.
Underlättad avknoppning för att berika skolspekulanter (i Reinfeldts hemkommun Täby avknoppades Tibbleskolan mot alla inblandades önskan, vilket gjorde rektorn till mångmiljonär. Samma sak kan ske med Tunaskolan i Lund).
Minskat fackligt inflytande genom fragmentering (de fackliga representanterna tvingas förhandla i varje skolfragment för sig).

Splittrad elevdemokrati.

Några effekter av rak skolpeng?
Skolan blir sämre.
Fler elever misslyckas.
Lunds position som skolstad går förlorad.

Vilka vill ha rak skolpeng?
Bara Tove Klette och Lars Hansson (fast det finns några till som låtsas vilja det).

Hur stoppar vi rak skolpeng
På fullmäktigemötet den 25 oktober debatterades förslaget i tre timmar, vilket innebar att många viktiga argument tillfördes opinionsbildningen mot förslaget.
Oppositionen lyckades genomdriva en minoritetsåterremiss. Däremot var det majoriteten, de fyra skramlande skolslantarna, som formulerade direktiven.
De borde ha varit:

  • Utred möjligheterna för mindre skolor att bedriva sin verksamhet på ett tillfredsställande sätt utan de institutioner som idag stöder dem.
  • Utred grundligt hur skolpengsystemet kommer att påverka modersmålsundervisningen och hur en fullgod modersmålsundervisning ska kunna garanteras.
  • Utred hur nämnderna kan få insyn i, styra och leda skolutvecklingen under de förutsättningar som blir följden av skolpengssystemet.
  • Utred vilka möjligheter att påverka och hävda sina krav som de fackliga organisationerna kommer att ha inom det fragmenterade skolpengssystemet.
  • Utred modersmålsverksamhetens möjliga finansiering utanför skolpengssystemet så att verksamheten kan upprätthålla sin höga kvalitet.

Men majoriteten skrev inte utred utan använde genomgående ordet ”förtydliga”. Så förringar man verkligheten, samtidigt som man antyder att oppositionen och allmänheten är lite dum.
Medan tjänstemännen (rasande under den lugna ytan) genomför dessa utredningar måste ett omfattande opinionsarbete mot skolpengen bedrivas. Flera kommuner har erfarenhet av skolpengssystemets förödande konsekvenser. Bjud in representanter, anordna offentlig möten.
Gunnar Stensson