Kristidender XII av Erik Kågström

John McCain III – krigshjälte eller kollaboratör, bråkstake och bluffmakare?

I Kristidender IX framlades den djärva hypotesen att Barack Obama i själva verket är en kryptosocialist som dock inte kan avslöja sina planer för det framtida USA förrän han blivit vald till president. Kanske inte så djärvt ändå eftersom den tidigare majoritetsledaren i Representanthuset republikanen Thomas Dale DeLay nyligen stämplat Obama som marxist. Hittills under premiärvalskampanjen har Obama i varje fall skickligt hållit sig i den politiska mittfåran. I utrikespolitiskt avseende kan man till och med skönja en glidning åt höger i hans oreserverade stöd för Israel och kritiska uttalanden om den vänsterpopulistiska utvecklingen i Latinamerika. Det tycks dock inte ha skrämt hans sympatisörer på vänsterkanten i omvärlden. En företrädare för Hamas har till exempel gett honom ett - visserligen ovälkommet – stöd.

En del palestinska journalister tycks knyta förhoppningar till Barack Obama och den israeliske journalisten och fredsaktivisten Uri Avneri skriver: ”Some people dream about a partnership of Barack Obama and Tzipi Livni”. Livni är israelisk utrikesminister och när Ehud Olmert, som man väntar, döms för mutbrott kommer hon kanske att efterträda honom som ledare för regeringspartiet Kadima. Sedan Obama sagt att Hugo Chavez visserligen blivit demokratiskt vald men inte regerar på ett demokratiskt sätt, kommenterade Chavez detta med: ”If it helps Obama get elected, okay, we'll talk later”.

I Kristidender IX framhölls också att Obamas svaga punkter i presidentvalet förmodligen skulle bli beskyllningar för bristande patriotism och obenägenhet att tillgripa militära våldsmedel för att tillgodose amerikanska intressen. När han nu förmodligen ställs mot John McCain i presidentvalet kommer detta sannolikt att bli huvudfrågor trots att ekonomin nu är det största problemet för den enskilde amerikanen med avslutandet av Irakkriget på andra plats.

McCains starka sidor är dels hans status som amerikansk krigshjälte efter att ha tillbringat fem och ett halvt år i vietnamesiskt fängelse, dels hans popularitet inom den amerikanska pressen. Övriga presidentkandidater har varit försiktiga med informella samtal med journalister. Ett förfluget ord kan blåsas upp till en skandal. Inte så McCain. I hans kampanjbuss som döpts till ”The Straight Talk Express” pratar han på och underhåller pressen. Dumheter och motsägelsefulla uttalanden blir inga ”affärer” utan ses som uttryck för McCains beundransvärda rättframhet. McCains svagheter är hans explosiva temperament, hans okunnighet om ekonomi och hans benägenhet till politisk ”flip-flopping” (tuvhoppning). Hans vrånga humör har bland annat lett till att han vid ett par tillfällen hamnat i handgemäng med kolleger i senaten. Hans republikanska senatskollega Thad Cochrane har öppet sagt att han får rysningar när han tänker på McCain i ovala rummet med fingret på knappen som kan utlösa kärnvapenkrig. Över huvud taget tycks McCain varit illa omtyckt av sina republikanska kamrater i senaten. Ingen av dem stödde honom i den republikanska primärvalskampanjen mot Bush 2000.

John McCain verkar ha varit en tämligen usel flygare. Om hans far och farfar inte varit amiraler hade han förmodligen inte blivit uttagen till stridstjänst. Fyra stridsflygplan kraschade när han satt vid spakarna och även om han inte alltid hade skulden förtjänar han nog epitetet olycksfågel. Den fjärde kraschen inträffade när han den 26 oktober 1967 blev nedskjuten över Hanoi och hamnade i en sjö mitt i staden. Han räddades av lokalbefolkningen och fördes till ett fängelse. Han hade brott på båda armarna och ena benet. Beträffande det som sedan hände är man i stort sett hänvisad till McCains egna beskrivningar i tidningsartiklar och den självbiografiska boken ”Faith of my Fathers”. Efter 3-4 dagars pressande förhör bröt McCain ihop och lovade att lämna militära uppgifter bara han blev förd till ett sjukhus. Vilket skedde. Vietnameserna torde ganska snabbt ha förstått att McCain var en värdefull fånge med anor som gjorde att man kunde tro att han tillhörde en kunglig familj i sitt hemland och därför var van vid ”särskild behandling”. Särskild behandling tycks han också ha fått i Hanoi. Bland annat hölls han helt skild från övriga amerikanska krigsfångar under två år. Redan efter ett par veckors fångenskap började det dyka upp citat av McCains uttalanden i hanoipressen och så småningom blev McCain en flitig gäst i Hanois radio. Det renderade honom öknamnet ”The PW-songbird” (krigsfånge-sångfågeln). Efter påtryckningar – sannolikt tortyr – har McCain i radio bland annat erkänt att han är krigsförbrytare eftersom han bombat civilbefolkning och att han är en ”black criminal”.

Bland de böcker som skrivits om McCain märks Cliff Schecters ”The real McCain.Why Conservatives don´t trust him and why Independents shouldn´t”. Schecter ger en livfull beskrivning av McCains vredesutbrott och politiska lappkast. Det framgår klart varför han kallas ”maverick” (avvikare, vilde). Schecter varnar republikaner och partilösa för att välja en så instabil person till USA:s president. Men när det gäller McCains hjältestatus är författaren tydlig. McCains beteende som krigsfånge i Vietnam tyder på att han är en person med ”courage, principles, patriotism”.

En annan uppfattning företräds av amerikanen Douglas Valentine som i ett antal artiklar i bland annat Counterpunch hävdar att McCains samarbete med fienden under krigsfångetiden var av den art som i occuperade länder som Frankrike under andra världskriget och Irak i dag hade medfört dödsstraff. Bland annat menar Valentine att de uppgifter om amerikanska flygrutter över Vietnam som McCain lämnat orsakat att de amerikanska flygförlusterna ökade med femtio procent och att man blev tvungen att avbryta flygningarna. Valentine anser att det är helt legitimt att i valkampanjen ta upp förhållandena under McCains krigsfångetid. Bland annat kan man undra varför McCain varit så angelägen om att de skriftliga rapporterna från den vietnamesiska militärens förhör med fångarna inte skall offentliggöras. Vid ett besök i Vietnam 1993 lyckades McCain utverka ett löfte av den vietnamesiska regeringen att dessa handlingar skulle hemligstämplas.

McCains medfångar är splittrade när det gäller uppfattningen om hans samarbete med fienden. De flesta tycks stödja McCains egna beskrivningar. Några få hävdar att McCain överdrivit hur mycket tortyr han utsatts för och bagatelliserat den militära information han lämnat.

För Barack Obama och hans kampanjorganisation är det uteslutet att på något sätt ifrågasätta McCains hjältestatus. Det skulle utlösa en enorm indignationsstorm. Men McCains vänner i pressen börjar kanske få kalla fötter när de inser att det finns risk för att deras charmerande gunstling blir världens mäktigaste man.

Opinionsläget i USA just nu verkar dessbättre inte lovande för McCain. På den nationella nivån leder visserligen Obama bara med några få procent men de senaste opinionsundersökningarna på delstatsnivå (pollster.com) visar att vid ett presidentval i dag skulle Obama vinna i 11 av 14 så kallade swing-stater och totalt få 341,5 elektorer mot McCains 195,5. Men mycket kan hända före presidentvalet i november.

Nu syns den borgerliga skolpolitikens konsekvenser av Gunnar Stensson

Sämre värden i Lund än tidigare år

De genomsnittliga meritvärdena i Lunds grundskolor försämrades under 2007. Andelen elever med gymnasiebehörighet minskade.
Detta framgår av tabellerna 12 och 15 i Lunds kommuns kvalitetsredovisning för förskola och skola 2007 som bygger på avgångsbetygen.
Kvalitetsredovisningen innehåller också andra uppgifter om förhållanden som påverkar skolresultaten. Lärarlönerna i Lund är låga. Lund hamnar på plats 105 rankinglistan över svenska kommuner. När det gäller lärarnas hälsa är situationen ännu sämre: där ligger Lund som nummer 167. Lärarnas trivsel och hälsa påverkas negativt av den nya skolpolitiken, som leder till fler omplaceringar och större klasser.
Utredarna framhåller i avsnittet Analys och åtgärder att ”skolorna måste förhålla sig till att dessa två grundskoleindikatorer (meritpoäng och gymnasiebehörighet) uppvisar sämre värden än tidigare år”.
Ett sätt för skolorna att göra detta är att av kommunen begära tillräckliga resurser för att hålla kvaliteten uppe.
Vid nyåret 2008 trädde nya nedskärningar i kraft samtidigt som skolpengssystemet infördes. Nedskärningarna ledde redan vårterminen 2008 till större grupper och minskad lärartäthet. De negativa effekterna kommer att öka i höst. Skolpengssystemet har skadat kontinuiteten i undervisningen genom att lärare förflyttas. Allt talar för att meritvärdena under det läsår som avslutades förra fredagen har fortsatt att sjunka och att andelen gymnasiebehöriga elever har fortsatt att minska. I julas var siffran på elever utan gymnasiebehörighet så hög som 9 procent. Men betygen brukar stiga något under vårterminen.
I budgetbehandlingen den 12 och 13 juni genomdrev de fyra borgerliga partierna nya nedskärningar inom förskola och grundskola. De negativa effekterna av det beslutet kommer att dokumenteras vårterminen 2009.

Röstboskap
Samtliga borgerliga fullmäktigeledamöter röstade för nedskärningarna. Majoriteten fick lätt igenom sin budget, konstaterade Skånskan.
Lite svårare var det för regeringspartierna i riksdagen att få igenom beslutet om FRA. I tisdagens debatt såg vi en handfull borgerliga riksdagsledamöter gå emot sina partier. Efter lite hjärntvätt gav de förstås vika utom en folkpartist som röstade nej och en som la ner sin röst, vilket var riskfritt eftersom beslutet inte påverkades.

Modet att ens protestera saknas i Lund. Det finns faktiskt borgerliga ledamöter som skulle ha föredragit större satsningar på skolan. Men de underkastade sig diktaten från Helmfrid, Klette, Bergwall och Czernysson. Kanske skrämdes de av kvartettens grova personangrepp på mig i Skånskan 3/6, vilket förmodligen var avsikten.

Att frondera i kommunpolitiken kan vara svårare än i riksdagen. Partilojaliteten väger tyngre än sakfrågan och det egna omdömet. Det påmindes vi om också vid förra årets budgetsammanträde då utbyggnaden av BUP-området behandlades.
Men kampen om budgeten är inte över. Den budgetprocess som Lund införde för några år sedan innebär att den slutgiltiga budgeten spikas först vid årets slut.. Förändringar kan alltså genomdrivas. Kampanjen för skolan måste fortsätta.

Sveriges utbildningshuvudstad?
Lund satsar på bli Europas kulturhuvudstad 2014. Vilka effekter i form av ökad prestige det kan ge är svårt att se. Bättre vore att sträva efter att bli Sveriges utbildningshuvudstad.
I många år har Lunds skolor legat i topp. Den tiden tycks tills vidare vara förbi. Många nyinflyttade föräldrar har under våren uttryckt besvikelse över att Lund försämrats som skolstad.
Den nuvarande majoriteten försöker locka nya invånare till Lund genom att tävla med grannkommunerna i skattesänkning.
Men människorna är klokare. De söker sig till Lund på grund av den höga utbildningskvaliteten. Den får inte förskingras i jakten efter kortsiktiga skattesänkningar.
Gunnar Stensson

Lunds kommuns Kvalitetsredovisning för förskola och skola 2007 kan beställas från Utbildningskansliet. Det är en koncentrerad sammanfattning av en stor mängd intressant material (som också kan beställas).

PS.
Lund i SKL:s ranking
Lund ligger som nummer 24 i den rankinglista över svenska kommuners grundskolor som sammanställts av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Listan bygger på betyg och resultat i nationella prov under 2007. Lunds väg tillbaka till toppen blir allt längre.

Slut upp den 14 juni!

För att protestera mot de planerade prishöjningarna i den skånska kollektivtrafiken samlar v till manifestationer i Skånes tre största städer innan beslutet ska klubbas igenom.
Det kommer också att samlas in namn till den pågående namninsamlingen!

Visa att du inte tänker acceptera prishöjningarna!

Protester kommer att hållas i Skånes tre största städer:
Malmö: Samling på Gustav A:s torg kl. 14
Lund: Samling vid Centralen kl. 14
Helsingborg: Samling på stortorget kl. 13

Tips från Kulturcentralen

Stockamöllan Swing och Jazz Festival
Tredagars swing & jazzfestival 13-15 juni i Stockamöllan
Läs mer
Johanna & Kökskvartetten
Söndag 15 juni på Stora Scenen Folkets Park
Läs mer
Kansas (US) + support A.C.T
KB onsdag 18 Juni
Läs mer
Midsommar-Skepp o´hoj med SjörövarMange och Katta Pirat
Nya Scenen Malmö Folkets Park, söndagen 22 juni
Läs mer
Thomas Petersson & Lasse Nissen
Stå-upp på Ribban 24 juni
Läs mer
Steve Lukather (US)
KB tisdag 24 Juni
Läs mer

Ingen ekologisk grund av Gunnar Sandin

Sextimmarsdag, fildelning, Kuba, Lars Ohlys raklödder … Nej, ingen av de etablerade medierna rapporterade rapporterade om hur det gått med den fråga jag själv såg som viktigast på v-kongressen, en formulering i partiprogrammets portalparagraf. Programkommissionen hade föreslagit ett tillägg att partiet är socialistiskt och feministiskt, nämligen att det ”vilar på ekologisk grund”. Om detta ingenting i de referat som jag tagit del av.
Så jag gick till den nationella hemsidan och klickade in mej på partiprogrammet. Där stod detta om ekologisk grund som ett tillägg, och jag blev glad.
Därnäst läste jag Flamman. Inte heller där refererades någon programdebatt. Men så fick jag se en kortintervju med ett ombud. Som beklagade att detta med ekologin INTE hade gått igenom.
Så var det alltså. I sinom tid får jag väl se vad som står i kongressboken.
Men det gick alltså som jag fruktade. För innan kongressen var det debatt i frågan. Programkommisionens förslag utsattes för frän kritik av partimedlemmar i Landskrona och Malmö, däribland Martina Nilsson, nyvald ersättare i partistyrelsen (och yrkespolitiker liksom en majoritet av dess medlemmar). De ekologiska frågorna var ingen grund för klasskampen utan måste underordnas denna, var kärnan i kritiken. Miljöpolitiken var ett resultat av maktbalansen mellan klasserna. Det ansåg också partiets senaste distriktskonferens i Skåne.
Det är egentligen inte särskilt viktigt vad som står i en programtext. Ett enda steg av en verklig rörelse är mer värd än tusen manifest, sa Lenin ungefär. Men som yttring av den fortsatta makten i partiet för en falang som genom sin utstötningspolitik har vållat så stor skada är det illavarslande.

Lund och klimathotet av Ulf Nymark

En ökning av utsläppen av växthusgaser med 22 %
Efter LundaMaTs och LundaEko (Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling) skulle lundaborna kunna förvänta sig att Lund också har som mål att minska de totala utsläppen av växthusgaser i kommunen. Så är ingalunda fallet. Vad de flesta lundabor – och vi antar också en hel del politiskt förtroendevalda – inte känner till är att Lunds ambitioner i kampen mot klimathotet inte sträcker sig längre än att man accepterar en ökning av den totala utsläppsmängden på 22 % fram till 2012 - eller i absoluta tal 70 000 ton - jämfört med år 1990.

Trafikutsläppen ökar dramatiskt
Färska siffror från kommunens Miljöstrategiska enhet visar att Lund får svårt att begränsa utsläppsökningen ens till denna, i förhållande till regionala och nationella mål, orimliga nivå. Fram till och med 2005 hade enbart koldioxidutsläppen – övriga växthusgaser oräknade - totalt sett ökat med 25 % eller med 81 000 ton jämfört med basåret 1990. Den sektor som står för ökningen är trafiken. Ökningen för denna sektor är tämligen dramatisk.

Klimatbudget för att sänka klotets feber
I samband med kommunfullmäktiges behandling av budget och verksamhetsplan torsdag och fredag denna vecka kommer Demokratisk Vänster i miljödebatten därför att fokusera på kravet att Lunds kommun ska upprätta en klimatbudget, vars slutsumma måste innebära en kraftig minskning av utsläppen i kommunen.
En klimatbudget ska åtfölja den ekonomiska budgeten och verksamhetsplanen. Den beskriver, kort uttryckt, de effekter för mängden utsläpp av växthusgaser som föreslagna nya och/eller utökade verksamheter och investeringar får. I klimatbudgeten ingår också, givetvis, beslut om åtgärder för att kommunen ska klara det tak som sätts för klimatpåverkande gaser.
Lunds kommun måste ta krafttag för att minska sina bidrag till växthuseffekten. Under budgetsammanträdet kommer Demokratisk Vänster, i anslutning till vårt krav på klimatbudget, att presentera förslag på åtgärder som bör i ingå i en klimatbudget i syfte att få ner utsläppsnivåerna.

Liten vårdagbok av Gunnar Stensson

Valborg rå och blåsig, kall, kören sväljer sången, elden blåser från bålet,
1 maj blöt, regnet forsar, Lars Ohly talar och talar,
5 maj skolprotester i Järnåkraskolan, kylig kvällssol, höga hus,
7 maj häggträden vid Västanväg börjar grönska,
9 maj två ladusvalor över Höje å, en konsumkasse med nässlor,
11 maj syrenerna blommar,
12 maj hett teatermöte på Kungsgatan 4,
15 maj hagtornen blommar vid dammarna, nu kommer tornsvalorna, gatorna i Sjöbo, gå i skuggan, gå i skuggan,
16 maj körsbär, plommon, syren, hägg, äppleträd och hagtorn blommar, samtidigt, men träden har röda prickar,
16 maj, demokratimöte i Stensalen, svettigt,
19 maj, Byalaget inspekterar gröna stråket,
20 maj svanarna ligger på ägg, brunanden har 14 ungar, sothönan bara 5, KLOK vandrar i lustgården, 21 mm regn, där kommer ett flytande svanbo med fem ägg, hett, hetare,
25 maj, vallmon blommar, vilse i Burlöv, massiva gröna former, spetsigt kyrktorn,
26 maj, möte med Antonio på pizzerian, Nicklas på Coop och Matti i konditoriet, Bo Riborg, Fourcast, grodor, tusentals grodor i det bubblande vattnet i dammarna, grodmusik, det kväker och grymtar,
30 maj, karparna leker i dyn, forsar fram, rom och mjölke i bubblande vatten, ruttnande sjögräs, och alla grodorna, tiotusen, och flockar av tornsvalor, pilsnabba som infall, hägern sväljer hela grodor, svanarna simmar med sina ungar, syrenerna överblommade, kart på äppleträden, rosor vid reningsverket, Pascal fiskar med pinne och grässtrå,
1 juni, öl i stadsparkskaféet, gamla vänner dricker vin,
2 juni möte med svartrockar på Kulturen, helveteshetta,
4 juni, utskick, 700 kuvert, tårta,
7 juni, Gunilla Svensson om Holmenkollenhuset, jazz i centrum, kvällssolen smälter havet i Lomma vitt som silver, vågorna bryter, kallt, friskt,
9 juni, larmet går i Helgeand,
10 juni, tveksamma droppar i blåsten, Demokratisk vänsters styrelse i Jespers gränd, studenten i Polhem, skrän och bilhorn, musik…

DV-Interpellation från Demokratisk Vänster

Om fördyringen av kraftvärmeverket i Örtofta

I december 2005 ställde sig Lunds kommunfullmäktige bakom Lunds Energikoncernen ABs förslag att etablera ett biobränsleeldat kraftvärmeverk i Örtofta. Vi ser positivt på detta beslut eftersom ett kraftvärmeverk av denna typ på ett påtagligt sätt skulle minska utsläppen av koldioxid, inte bara i Lund utan i hela regionen. Investeringskostnaden för kraftvärmeverket uppgavs vid tidpunkten för kommunfullmäktiges beslut vara strax under 1 miljard kronor.
Denna prislapp har sedan dess vid flera tillfällen fått klistrats över med lappar märkta med högre belopp. Enligt uppgifter i dagspressen från bolagets verkställande direktör är det senaste cirkapriset 2,5 miljarder kronor, dvs drygt två och en halv gånger det belopp som gällde när kommunfullmäktige ställde sig bakom förslaget om Örtoftaverket. Dessvärre finns det inte mycket som i dagsläget talar för att detta är slutsumman för investeringen. Ytterligare kostnadsökningar kan inte uteslutas.
Vi vill med anledning av detta ställa följande frågor till ordföranden i Lunds Energi AB:
1. Hur stor anser du att investeringskostnaden för Örtoftaverket kan tillåtas bli innan planerna på byggande skrinläggs?
2. Har du för avsikt att låta fullmäktige återigen ta ställning till förslaget med tanke på den kraftigt ökade investeringskostnaden?
Ulf Nymark, Sven-Bertil Persson,

Olof Palme igen av Sten Henriksson

Jag har läst en nyutkommen bra bok: Kjell Östberg, I takt med tiden. Det är första delen av en politisk biografi över Olof Palme och den täcker perioden fram t.o.m. 1969, dvs tills han blir partiordförande och statsminister. Författaren är professor i historia vid Södertörns högskola.

Omskriven
Det är inte första gången det skrivs böcker om Olof Palme. Bertil Östergren och Claes Arvidsson, båda ledarskribenter på Svenska Dagbladet har skrivit var sin, båda i tydliga politiska avsikter att skada, i ena fallet Palme personligen, i andra hans politiska arv. Dieter Strand skrev en reportagebok på 80-talet som inte var en biografi, men som var en lysande skildring av stämningen kring honom. Björn Elmbrant skrev en biografi bara något år efter hans död. Så visst är han omskriven, men den här boken har en helt annan tyngd än någon av de föregående.
Dess främsta styrka är hur den tecknar kontexten, tidsandan. Först 1930-talets, den tysk-baltiska sfär där Palme föddes. Han fick sitt förnamn efter en av medlemmarna i den svenska kår som for till Finland 1918 och stod för några av de blodigaste och grövsta insatserna i det finska inbördeskriget. Det var en värld där Tyskland var den självklara politiska och kulturella stormakten, det land dit den svenska borgerligheten skickade sina ungdomar för att lära tyska och ta intryck. Den tyska hegemonin i Sverige och de återuppväckta banden till Finland blev avgörande för Sveriges hållning under andra världskriget. Visst, herr Hitler var lite vulgär och överdriven i sitt judehat, men i jämförelse med det kommunistiska Sovjetunionen var han att föredra.

En ny hegemoni
Så kastas allt detta över ända. Med Stalingrad vänder det, den svenska militärledningen slutar tro på tysk seger och England blir hjältenationen. Men Storbritannien visar sig snabbt nerslitet och skuldsatt upp över öronen, med ett imperium som håller på att falla samman. USA är framtidslandet och det är dit den unge Olof Palme åker för ett collegeår. Han kommer tillbaka och betraktar därefter världen med liberala amerikanska ögon. Han får jobb åt SFS och organiserar med amerikanska pengar, under ständiga kontakter med CIA, den internationella studentorganisation som ska konkurrera ut den tidigare kommunistdominerade. Han lyckas utomordentligt väl. Det är klassisk CIA-metodik där pengar aldrig är något problem, ungefär samma som på senare år har tillämpats i Polen (1980-talet, vunnen), Albanien 1996 (vunnen), Serbien 2000 (vunnen), Venezuela 2000 (förlorad), Vitryssland 2001 (förlorad), Georgien 2003 (vunnen) , Ukraina 2004 (vunnen).
Palme får nu jobb i den svenska militära underrättelsetjänsten (han är redan reservare). Han har under intryck av USA och en resa i Sydostasien väckts till socialt medvetande och blivit socialdemokrat, säkert inte av karriärskäl utan av övertygelse. Han blir ganska snabbt sekreterare och samtalspartner till Tage Erlander. Han är i sex år samtidigt studieansvarig i SSU och han jobbar hos Erlander med centrala politiska problem som t.ex. atombombsfrågan. Östberg: ”När 1950-talet går mot sitt slut har den drygt 30-årige Palme fullbordat en bildningsresa som tagit honom från högreståndsmiljöer på Östermalm, officersmässar och förnäma skolor till det socialdemokratiska arbetarpartiets innersta cirklar. På vägen har han besökt fattiga indiska byar och fina franska salonger, han har träffat oppositionella i Prag och Rangoon, mött ambassadörer och agenter, lett internationella kongresser och talat för SSU:are i Glimåkra.”
Palme är unikt redo att på regeringsnivå svara mot den växande opinion som kräver svensk u-hjälp och solidaritet med progressiva antikoloniala och sociala rörelser i världen och han blir socialdemokraternas internationella galjonsfigur. Han läser amerikansk samhällsvetenskaplig litteratur, han har kontakt med Sveriges vänsterintellektuella: Lars Forsell, Sven Lindqvist, Göran Palm, Olof Lagercrantz… Han tar tidigt ställning mot USA:s krig i Vietnam och utmålas av borgarna som en farlig vänsterman. Han avslutar sitt 1960-tal med att inta platsen som Sveriges statsminister, uppmärksammad och beundrad över hela världen.

Palme, vår man?
Vem var då Palme för oss i hans efterföljande politiska generationer? Ja, jag ska tala för mig själv som en tio år yngre socialdemokratisk student under 1960-talet i Lund, ”den nya vänsterns främsta idelogiska hemvist”. Palme var en äldre kamrat som visade vägen till Kanslihuset. Det var där man kunde göra nytta som en sorts återbetalning av att samhället hade erbjudit en akademisk utbildning till oss som kom från helt andra samhällsskikt. Socialdemokraterna stod för rationalitet, modernitet, för en svensk realsocialism. Borgarna försvarade det gamla privilegiesamhället och var inte till att tänka på, kommunisterna var för undfallna mot Moskva. Politiskt arbete var att gå in i socialdemokratiska studentklubben, lyssna på nerresta statsråd och redaktörer, kanske dela ut valsedlar vid valet och sen efter examen åka till Stockholm och jobba i ett eller annat departement med någon sorts politisk framtoning. Så gjorde också en ström av människor, inte minst från Lund, från Ingvar Carlsson till Ulf Lönnqvist.
Vad som ändrade detta och vad som resulterade i att det tog slut mellan socialdemokratin och den intellektuella ungdomen var konfrontationerna kring Vietnam. I dem växte det fram ett annat sätt att bedriva politik, ett arbetssätt som hade mer gemensamt med arbetarrörelsens genombrottsår än med de former som stelnat i organisationer av organisationer. Det var återigen gatan som gällde, det var där man visade sina plakat i demonstrationer, det var där man skrek slagord och sjöng och det var där man mötte det starka samhällets poliser. Av Tage och Geijer fick vi höra att vi var lymlar och då var det inte konstigt att vi kallade dem Lyndons lakejer. Det var f.ö. en helt korrekt beskrivning vad gällde Geijer, han gjorde ingenting som ledare av Fria Fackföreningsinternationalen utan att fråga amerikanska ambassaden. Olof Palme, som visste att vi hade rätt i sak, jämförde oss med stalinister, sådana han hade mött som antikommunist på 50-talet. Jag tror det var där han började förlora oss och sen kom ju 70-talet med gruvstrejk och IB-affär och gjorde det mera permanent.

Att läsa tiden
Boken visar övertygande hur djupt engagerad Olof Palme var i det tidiga kalla kriget, ett engagemang som på sikt kom att leda honom fel. En annan sak som blir tydlig är att Olof Palme var en framgångsrik praktisk reformpolitiker och inte den ideolog han ofta beskrivs som. Under några år som utbildningsminister stod han för ett omfattande och ofta okonventionellt reformarbete. Filmreformen, Kulturrådet, gymnasiereformen, grundskolan, vuxenutbildningen, universitetsutbildningen, studiesociala reformen, förskoleutbyggnaden med daghemmen är resultat av hans verksamhet under några år som kulturminister. Han var bra på att grunda sin politik i ideologiska ställningstaganden, något som fler borde göra. Men själv diskuterade han inte ideologier.
Kjell Östberg säger om honom att hans främsta egenskap var att han kunde ”läsa tiden”. Och det är sant, han såg vad som låg i tiden och han såg det ofta några år i förväg. Och detta, att kunna läsa tiden och stå i samklang med den är väl vad som utmärker en skicklig politiker: Gudrun Schyman och Göran Persson på 90-talet, Fredrik Reinfeldt på 00-talet. Men till sist var det ändå en förmåga som svek honom. Palme stod i mitten av 1980-talet inte i samklang med tiden, han mötte då allvarlig opposition inom sitt parti och redan tidigare hade hans politiska fingerfärdighet i t.ex. kärnkraftsfrågan kommit att bli en belastning. Det kanske är så att politikers förmåga att läsa tiden helt enkelt har kort hållbarhet med en bäst-före-datum som politikern själv inte är uppmärksammar.

Lika aktuellt
Jag vill rekommendera den här boken, den handlar om en ovanlig person som vi är många som har hört eller reagerat på, och det är en bok som är både välskriven och fylld av goda analyser. Och faktiskt, här får man också svaret på vad som kunde vara grundhållningen hos både (s) och (v) i dag i deras letande efter strategier. Jag citerar från Erlanders beskrivning av de stora förväntningarnas missnöje:
"Resultatet är en otålighet inför framtiden som i grunden är av dynamisk karaktär. det väsentliga är emellertid att det missnöje som finns i själva verket är ett uttryck för att vi lever i ett demokratiskt samhälle, där människorna kräver att samhället skall anpassas efter deras behov. Dessa krav utgör en mäktig drivkraft i samhällsutvecklingen."
Erlander formulerade sig så 1956, men det är lika relevant i dag. Och de behov det gäller här kan inte lösas individuellt, det måste i grunden ske kollektivt.

Nolltaxa i kollektivtrafiken? av Ulf Nymark

Överflödssamhället hägrar fortfarande för vänsterpartiet
I förra veckans VB tar Gunnar Sandin upp sex argument mot ”gratis” kollektivtrafik. (”Gratis” sätter jag inom citationstecken eftersom kollektivtrafiken aldrig kan bli gratis. Kollektivtrafik kommer alltid att kosta, även vid nolltaxa för resenären. Skattebetalarna måste stå för pengar, naturtillgångarna minskar, och klimatet förändras – alltsammans är kostnader för kollektivtrafiken, om än av olika slag). Jag instämmer i alla de sex sandinska argumenten.

En och en halv miljard ytterligare från skattebetalarna
Jag vill dock gärna komplettera Sandins resonemang med några synpunkter. Först en sakupplysning: Ett av Sandins argument är, helt korrekt, att de pengar som flyter in i form av biljettintäkter behövs för att bland annat förbättra kollektivtrafiken. För Skånetrafikens del skulle, vid nolltaxa, i runda slängar 1 500 miljoner i biljettintäkter ersättas med skattemedel. Alltså en och en halv miljard som skulle kunna användas just för att förbättra kollektivtrafiken.

Det måste kosta att tära på jordens resurser
Jag saknar i Sandins argumentlista ett viktigt argument. Det finns där kanske outtalat, men inte klart utsagt. Och det är för mej den helt avgörande invändningen mot nolltaxa: det måste kosta att släppa ut växthusgaser, det måste kosta att tära på jordens ändliga resurser.
För faktum är ju att kollektivtrafiken är miljövänlig enbart i förhållande till biltrafiken. (Jag bortser här från flyg och viss kollektivtrafik till sjöss som är stora miljö- och klimatbovar). Varje resa som görs med kollektivtrafik tär på ändliga resurser och påverkar klimatet. Tågtrafiken gör det också om än i betydligt mindre grad än övriga kollektivtrafikformer. Den eldrivna tågtrafiken (i Sverige) är i princip koldioxidneutral, men enbart i konsumentledet, dvs i det direkta utförandet av resan. I produktionen av lok, vagnar och infrastruktur är den det inte.
Fossildriven kollektivtrafik dominerar
De flesta fordon inom kollektivtrafiken drivs dock idag inte med el utan med fossila bränslen. Så kommer det att förbli under lång tid framöver.


Nolltaxa inom kollektivtrafiken leder till ökat resande, i synnerhet ökar antalet resor med fossilbränsledrivna fordon. Dock, som Sandin konstaterar, i utomordentligt ringa grad ersätts bilresor med kollektivtrafikresor. Vänsterpartiet, som om jag är rätt underrättad, nu säjer sig stå på ekologisk grund borde inse att detta inte är hållbart. Ett parti på ekologisk grund måste verka för att minska allt resande som har en negativ inverkan på klimat och miljö. Och för det behövs ekonomiska styrmedel i resenärsledet – det gäller både för kollektiv- och bilresande. Men visst ska biljettpriserna sättas på en nivå så att det blir billigare att åka kollektivt än att åka bil.

Överflödssamhälle och överflödsklot
”Vad som möjligen talar för förslaget”, skriver Sandin, ”är att det vittnar om att visionerna lever”. Ja, det är förstås en vision som nolltaxeförslaget presenterar. Men ur ekologisk hållbarhetssynvinkel är den något av en skräckvision – ett ohämmat resande med i huvudsak fossildriven kollektivtrafik som plussar på biltrafikens skadeverkningar! Inte är det ”knapphetens rike” som föresvävar vänsterpartiet utan snarare överflödssamhället och överflödsjordklotet, där tillgången på förnödenheter och andra produkter är obegränsad, inklusive de tillgångar som naturen tillhandahåller. Sådana vanföreställningar bottnar i 1800-talets tänkande, och ger inga lösningar på dagens miljö- och klimathot.
Ulf Nymark

PS. Vänsterpartiets försök att göra frågan om biljettpriserna till en ekonomisk jämställdhetsfråga har en tydlig populistisk anstrykning. Biljettpriserna som fördelningspolitiskt vapen är nämligen, överdrivet försiktigt uttryckt, väldigt trubbigt. DS

Visan

Sommarfest

Sommarfest i Klostergårdens centrum lördagen den 7 juni.
Bo Riborgs kvartett Fourcast spelar klockan 13 framför pizzerian. Klockan 14 presenterar arkitekt Gunilla Svensson ”Holmenkollenhuset”, den planerade långa byggnad som ska inrama Klostergårdens idrottsplats i öster. Föreläsningen äger rum i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum.

Tips från Kulturcentralen

Khaled, kungen av Rai
Folkets Park, Stora scenen 6 juni
Läs mer

Partizani feat. Buraka Som Sistema (PRT) Inkonst 7/6
Läs mer

Bodils minicirkus
Stora scenen Malmö Folkets Park, söndagen 8 juni
Läs mer

Claes Janson
Ribersborgs Kallbadhus mån 9 juni kl 20 Läs mer
En guide till den senaste dansen! Palladium 12 juni.
Läs mer

De röda prickarna av Gunnar Stensson

Ingen trädfällning utan samråd med Lunds Park- och naturkontor

I mitten av maj uppmärksammades att nästan samtliga träd längs det populära stråket ner mot Klostergården och Höje å var märkta för avverkning med röda prickar. Till att börja med visste ingen vem som låg bakom. Men snart avslöjade Sydsvenskans reporter Ingrid Nathell att det var Banverket.
De röda prickarna ingick i Banverkets plan för att trädsäkra järnvägen Malmö-Stockholm. Projektet kallas Trädsäkra järnvägar och handlar om 400 mil järnväg.
Den 29 maj sammanträdde parkintendent Lars Brobeck från Park- och naturkontoret i Lund med representanter för Lantmäterimyndigheten och Banverket för att behandla en fastighetsreglering för bildande av servitut avseende rätt att trädsäkra järnvägen på sträckan stambanan Lund.
Lars Brobeck skriver att förhoppningarna om att kunna komplettera servitutet med ett tilläggsavtal är stora. Tilläggsavtalet innebär rätt för Park- och naturkontoret att samråda med Banverkets skogsentreprenör innan några träd fälls i den känsliga miljön.
Vi kan alltså hoppas att det gröna stråket i allt väsentligt bevaras.

Alla mot en av Gunnar Stensson

De fyra kommunalråden Mats Helmfrid, Tove Klette, Lars Bergwall och Torsten Czernysson grep häromdagen med gemensamma krafter en uppenbart svårhanterlig penna för att skriva ett inlägg i skoldebatten. Det publicerades i Skånskan i tisdags.
Det blev en torftig text, kanske för att de trodde att jag ensam hade hittat på kritiken mot deras skolpolitik. Intressant är inlägget däremot som en antydan om hur de kommer att argumentera i budgetdebatten.
Såvitt jag vet är deras alster inte publicerat i Sydsvenskan, och det ska de nog vara tacksamma för. Men risken finns ju att det kommer.

Vem skrattar åt vad? av Lars-Åke Henningsson

Vad är humoristiskt och vad är pinsamt? Det beror förstås på vem som skrattar åt vad, och i vilket sammanhang. Jag tror jag kan förstå Tiina Rosenbergs reaktion vid doktorsfesten härförleden, eftersom jag varit med om något liknande, om än vid ett mindre prominent tillfälle.
Det var en jubleumsmiddag för ett studenthus, och jag var med eftersom jag då var vald representant för de boende i frågor om husets skötsel. Någon gång under middagen håller en av styrelseledamöterna tal, en borgare i staden, och avslutar med en historia. Jubiléet inträffade under Palmehatets tid och historien var rolig om man skämtade med Palme från en markant högervinkel.
Det som jag upplevde som pinsamt var inte historien som sådan. Den var inte grov. Men humor bygger på underförståddhet och därmed införståddhet. Det pinsamma var att talaren inte kunde skilja mellan ett offentligt samanhang och ett privat sammanhang för människor inom ett högre socialt skikt. Att han tyckte att han inte behövde göra det, att förutsätta att de närvarande i ett sammanhang som inte var privat eller högerpolitiskt skulle vara införstådda med ett anti-Palmeskämt, det kändes mycket osmakligt.

Humoristisk eller pinsam
Sången som framfördes vid promotionsmiddagen, och som återgavs i Sydsvenskan den 1/6, driver med kamp för mänskliga rättigheter genom att låta dessa glida över i konsumism. Framförd i samband med t ex ett 1:a majmöte hade sången kanske kunnat vara en frisk fläkt som problematiserat åtgärder och attityder på jämlikhetsområdet. Framförd vid en sjukvårdskonferens hade den försvarat sin plats genom att driva med inställningen att man kan kräva att det skall finnas piller eller medicinska åtgärder mot vad man än råkar ut för. Sjungen utanför ett köpcentrum mot en bakgrund av reklampelare med budskap om ”Unna dej X” eller ”Du är värd Y” hade den kunnat vara en protest mot konsumismen, som en som var med -68 kunnat uppfatta som humoristisk men köpmännen bli pinsamt berörda av.

Skilda världar
Men framförd vid en promotionsmiddag, vad betyder sången då? Är det den framgångsrika eliten som skrattar åt populasens fåfänga strävanden att komma i närheten av elitens upphöjda position? Det kan man naturligtvis göra privat, men att göra det offentligt, det är en maktdemonstration. Den som kommer och kräver sin rätt, den gör sej löjlig.
Eller ifrån vilken utgångspunkt var sången humoristisk, i just det här sammanhanget? Det är kanske professorerna som skrattar åt de nya doktorerna? Kom inte ni ungdomar och tro att ni kan ställa några krav på oss som har varit med förr! Den tolkningen kan ju stämma överens med att sången enligt körledaren skulle anspela på 1968 års ungdomsprotester.
Den fråga som sången tar tag i, i det sammanhang där den sjöngs den här gången, går dock lite längre tillbaka i tiden: Lever vi fortfarande i det fördemokratiska samhället, med skilda världar för herrskap och vanligt folk, eller har vi lämnat det bakom oss?

V – förra seklets parti? av Gunnar Stensson

Vänsterpartiet inleder sin kongress i Norrköping på svenska flaggans dag, vilket är lämpligt med tanke på partiets nationalistiska EU-motstånd. Partiet borde kanske göra den dagen till sin egen helgdag.
Jag ser att Oswald Söderqvist satsar på en Kubadebatt. Denne talibanskt skäggige revolutionär stod 1980 i spetsen för en vpk-delegation till Etiopien för att hylla den socialistiska revolution som leddes av den röda terrorns Mengistu.
Mengistu störtades 1990, tog stadskassan och stack till Zimbabwe, där han alltjämt är sin gode vän Mugabes skyddsling. Ännu en revolutionär att stödja?
De fyra vpk-riksdagsledamöternas (det var inte bara Oswald) resa framtvingade mitt intresse för Afrikas Horn.
I dag för Mengistus efterträdare som etiopisk diktator Meles-Zenawi krig i Somalia och håller på att orsaka hungerkatastrofer. Två stycken. I Somalia är den redan ett faktum. I Etiopien håller den på att fördjupas.
1980 kom Oswald Söderqvist också till Lund i spetsen för en liten tvåmannadelegation för att tillrättavisa vår partiförening för dess skändliga antisovjetism. Där har han ännu en fråga att blåsa liv i på kongressen. Det är ju inte så länge sen. Bara 28 år.
Inför årets kongress får han stöd för sitt Kuba-initiativ från Lunds egen revolutionäre styrelserepresentant Anders Neergård som gjorde en hotfull lov runt Röda Kapellet vid appellmötet i lördags.

Tack Tiina! av Lucifer

Tack Tiina, säger jag, och jag syftar inte på den duktiga matlagerskan från Helsingborg. Det är helt enkelt bara till att instämma med Per Gahrton. Det finns i Lund en reaktionär hegemoni, en grundstämning där allt till vänster om moderaterna antingen ses som extremism eller betraktas som löjeväckande. Att det är så är så självklart att man oftast inte reflekterar över det. Vi gamla invanda tar det för givet och suckar möjligen lite lätt och kallar det lundaanda eller akademiskt skämtlynne. Det behövs att det kommer någon utifrån, någon med klar blick och mål i mun och det har Tiina Rosenberg nu stått för.
En fråga är naturligtvis om det måste vara så att Lunds universitet ska ha denna prägel. Min tro är att det skulle vara mycket svårt att ändra. Också under åren 1968-70 omfattade vänstern väl inte mer än några tusen studenter. FRIS och andra s.k. opolitiska grupper återtog mycket snabbt makten sedan de mobiliserat. Den stora majoriteten av akademiska lärare är självklart borgerliga i kraft av sin klasstillhörighet och många av dem är också ideologiskt ytterst aktiva på högerkanten. Bland studenterna är väl den reaktionära kärnan starkast representerad i jurist- och medicinarkretsar och en del skulle säga bland studentsångare, reservofficerare och spexare. Att inte alla måste vara av den sorten visar dock t.ex. Hasse Alfredsson. Jag skulle väl heller inte döma ut spexkulturen så entydigt som Gahrton gör även om de flesta spex är fyllda med dåligheter. Jag tycker nog att det är en form för musikteater som har sina förtjänster.
Jo, jag såg att Tiina bad om ursäkt för att ha skrikit ”Fuck you” och det är hennes sak. Själv tycker jag ”Dra åt helvete” eller ”Jävla skit” hade varit bättre. Men det viktiga är att hon stod fast i sak.

Svenskt och amerikanskt
Jag talade häromdan med en omdömesgill person som utan att själv delta har goda möjligheter att bedöma aktuell svensk och amerikansk politik. Om svensk: ”Det är helt dött och det håller inte för socialdemokraterna. Det är bara två år kvar till nästa val och Mona måste upp på banan för att lära sig och härda sig inför det som väntar. Allt talar nu för att det kommer att bli fyra år till med alliansen.” Om amerikansk: ”Folk glömmer att de har två val i höst. Det kommer att bli en kraftig demokratisk majoritet i kongressen, beroende på det ekonomiska läget, sjukvårdsfrågan etc. Men i presidentvalet handlar det om personlighet och karaktär och där kommer McCain vinna. Det finns tillräckligt många amerikaner som inte vill rösta på en svart. Och det är det paret Clinton har klart för sig, de manövrerar för att ta över efter McCain om fyra år.”
Jag har tidigare varnat för att fästa alltför mycket förhoppningar på den ena eller andra kandidaten och känner att varningen måste upprepas. Obama är ju väldigt sympatisk och tycks ha erfarenheter och åsikter som pekar mot en mindre hökartad amerikansk utrikespolitik. Men som alltid är det ändå strukturerna som sätter ramarna.
I onsdags talade Obama inför de 7000 delegaterna hos AIPAC, den amerikanska Israellobbyns urstarka organisation. Det var inget daltande med det palestinska folkets prövningar. Han försäkrade att han som president aldrig skulle kompromissa när det gällde Israels säkerhet. Starkare militära förbindelser mellan USA och Israel, 30 miljarder dollar i amerikansk militär utrustning under den närmaste tioårsperioden ”for att stärka Israels kvalitativa överlägsenhet”, inga förhandlingar med Hamas eller Hisbollah. Jerusalem skulle odelat vara Isaraels huvudstad, ett ställningstagande starkare än USA:s tidigare. Och som president tänker han ”alltid hålla hotet om militärt ingripande vid liv”. Business as usual, alltså. Skulle Obama på allvar klara av att ändra på USA:s utrikes- och miltärpolitik, en politik som vi åtminstone första maj brukar kalla imperialistisk? Jag tror inte det.

Kinesen och stridsvagnen av Gunnar Stensson

Om demonstrationer förr

Alla har sett mannen i vit skjorta som betvingade stridsvagnen. Idag (onsdag 4/6 ) är det årsdag för massakern på Himmelska Fridens torg.
Vi hade med spänning följt demokratirörelsens kamp under flera veckor. När den krossades tog Gunnar Sandin, vpk, genast initiativ till en demonstration. Han tillverkade en vit banderoll med kinesiska skriftteckan. Den bars främst. Några andra banderoller minns jag inte. Det fanns maoister, såtillvida var demonstrationen kontroversiell.
Den samlade ganska många trots att det var sommar som nu. De auktoritära strukturerna i öst vacklade och föll. Vi hoppades att samma sak skulle ske i Kina. Jan Myrdal däremot hyllade den kinesiska regimens kamp för stabilitet. Men här i Lund var han körd redan då han hyllade Pol Pot.
I det över alla breddar flödande 1968-snacket såg jag en skribent i Skånskan som beskrev sina upplevelser i Vietnamdemonstrationerna och beklagade att han inte demonstrerat mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien.
Han kan inte ha bott i Lund. Så länge FNL-gruppen i Lund existerade arrangerade den demonstrationer för alla befrielserörelser, i Tjeckoslovakien och Polen likaväl som i Latinamerika och Afrika. Efter 1976 övertogs samma funktion av vpk Lunds antiimperialistiska utskott.
Det fanns en bestämd ritual. Varje ny hösttermin inleddes med en demonstration för Tjeckoslovakien den 20 augusti (somliga studenter kom för sent för att delta). Sedan följde den lika rituella Chiledemonstrationen den 11 september (efter 1973). Till slut var det dags för Vietnamveckan med dess än mer rituella Vietnamdemonstration i början av oktober.
Sen kunde de flesta pusta ut ett slag. Det flesta, men inte vpk Lunds ambitiösa antiimperialistiska utskott som dessutom bistod uruguayaner, bolivianer, kurder, palestinier, greker, spanjorer (senast 1975) och olika afrikanska befrielserörelser (t ex Zimbabwes: ”Vi ska befria vårt Zimbabwe, om vi så ska dö”) med deras demonstrationer.
Någon gång stod Henning Kofoed och jag med röda fanor och banderoller på det kalla stortorget utan att våra frihetskämpar dök upp. Antingen hade de försovit sig (man demonstrerade på lördagen, den enda sovmorgonen) eller hade det blivit fel datum.
Vi traskade för det mesta runt på samma gator i centrala Lund med början och slut vid Stortorget. Det var blöt grå höst, blöt grå vinter och blöt grå vår.

Sex argument mot gratis kollektivtrafik av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets kongress som inleds 6 juni ska behandla en motion från Lund om gratis kollektivtrafik. Den antogs av ett medlemsmöte med stor majoritet och fick sen stöd av distriktets årskonferens.

Jag är starkt kritisk till kravet av minst sex skäl:

1. Vad menas med kollektivtrafik? Motionen gör ingen avgränsning. Teoretiskt är exempelvis flyget till Arlanda ett kollektivt transportmedel. Det avsåg säkert inte motionären men gränsdragningen är knivig. Gäller det bara stadsbussar? Då kan man för Lunds del föreställa sej protesterna från Dalby och andra byar. Är regionen Skåne? Då skulle man idag kunna åka en sträcka av femton mil utan att betala. Och Region Skåne är som bekant på väg att växa.

2. Det är nog regionen, i vårt fall Skånetrafiken, som menas, för så är det i partiets riksdagsmotion om prov med gratis kollektivtrafik i Örebro län och Region Skåne. Genom försöket vill man kunna se om man får en omfattande överflyttning av bilister. Det är bara det att sådana försök redan har gjorts. De har gällt kommuner och alltså varit småskaligare men slutsatsen är entydig: det är få bilister som låter kärran stå. Den är alltför bekväm för det: man kan resa när det passar en, det går oftast fortare, man sitter bättre.

3. Det som bevisligen lockar över bilister är en förbättrad kollektivtrafik: tätare turer, bekvämare fordon. Men sådant har sitt höga pris. Vänsterpartiet föreslår skattehöjningar och det är befogat, men pengarna ska räcka till mycket.

4. Däremot är det åtskilliga som slutar cykla eller gå och tar bussen istället om den inte kostar. Det kan innebära en välfärdsvinst för individen men gynnar vare sej miljön eller folkhälsan.

5. Det är lite egendomligt att vänsterpartiet av bland annat hänsyn till klimatet vill priskonkurrera ut bilismen, alltså förespråkar en marknadslösning, när det har så stolta traditioner när det gäller restriktioner och regleringar. Just sådana är effektiva om man vill dämpa bilåkandet, och framför allt billiga. På nationellt plan kan man stifta lagar men också en kommun har sina tvångsmedel i form av avspärrningar och fysiska hinder som gör körandet långsamt och obekvämt, och främst genom att ta bort p-platser. Köpenhamn är ett bra och näraliggande exempel på detta.

6. Klimatkrisen är inte ett hot utan en verklighet. Den kommer att kräva omställningar som är så långtgående att vi alla skyggar för dem. På trafiksidan blir det nödvändigt med enorma investeringar i spårsystem och andra energisnåla lösningar, och det snabbt. Det kommer att behövas både höjda skatter och höjda biljettpriser. Regionens senaste höjning är faktiskt ett steg i rätt riktning.

Vad som möjligen talar för förslaget är att det vittnar om att visionerna lever. Gratis kollektivtrafik skulle innebära allemansrättens utsträckning till en stor ny sektor och därmed ett steg mot socialism. Fast det är minst lika befogat att kräva gratis boende (”bostaden är en social rättighet”) eller mat, som i Lenins folkköksvisioner.
Vi lever i knapphetens rike och kommer alltid att göra det. Klimatkrisen skärper läget. Den kräver kollektiva lösningar men också sträng hushållning med resurserna.
Jag gissar att kongressen antar motionen, åtminstone som en viljeinriktning. Men kravet på gratis kollektivtrafik torde väga lätt i en regeringsförhandling.

Mörkrets hjärta av Gunnar Stensson

I Veckobladets förra nummer fanns Amnesty´s årsrapport 2008 som länk. Ett tecken på bladets höga standard.
Naturligt nog tog jag tillfället i akt att jämföra rapportens svalt objektiva beskrivning av utvecklingen i Somalia under 2007 med de artiklar som sedan december 2006 publicerats i vb.
Överensstämmelsen är stor.
Under 2008 har situationen förvärrats. USA har bombat städer och dödat flera civila. SVT visade för en vecka sedan ett skakande reportage om flykten över Röda havet. Uppemot 300 000 somalier har hittills försökt fly till Jemen och flyktingströmmen ökar. Tusentals drunknar eller dödas av pirater.
USA:s krig mot terror fortsätter. Motståndsorganisationer åsätts terrorstämpel. Svensk säkerhetspolis och svenska domstolar dömer somalier som beskylls för att hjälpa terrorister när de skickar mat till sina anhöriga. Justitieminister Beatrice Ask fick många frågor om detta i Sveriges Radios lördagsintervju den 31 maj.
Nedan följer en sammanfattning av amnestyrapporten. Men ni kan förstås läsa den i original i Veckobladets bilaga.

Vart femte barn dör
Somalia har en federal övergångsregering. Statschef är Abdullahi Yusuf Ahmed. Sedan november 2007 heter regeringschefen Nur Hassan Hussein.
Medellivslängden är 47,1 år. Spädbarnsdödligheten uppgår till 192/182 per tusen.

Etiopien börjar krig
De somaliska domstolarnas råd som under några månader upprätthöll lag och ordning i Mogadishu störtades av invaderande etiopiska styrkor i slutet av 2006.
Ett uppror i Mogadishu slogs ner av etiopiska styrkor i strider under mars och april. Striderna återupptogs under årets tre sista månader. Mer än 6000 dödades och hundratusentals flydde, inklusive 600 000 från Mogadishu. Den kenyanska gränsen var stängd för flyktingar under hela 2007.

Alliansen för återbefrielse av Somalia
De flesta medlemmarna i övergångsregeringen befinner sig i den lilla staden Baidoa åtta mil från Mogadishu. Övergångsregeringen har varken lyckats etablera fred eller utöva ledning i Mogadishu. En nationell försoningskonferens hölls från augusti till oktober, men bojkottades av oppositionen och ledarna för de islamiska domstolarna.
Flera oppositionsledare bildade vid en konferens i Eritrea ARS, the Alliance for the Re-Liberation of Somalia. ARS motsätter sig den etiopiska arméns närvaro i Somalia.

FN-fredsstyrkan
I januari skickade FN en fredsstyrka till Somalia. Den bestod av 1600 soldater från Uganda som i december förstärktes med en mindre styrka från Burundi. Tillsammans utgjorde de mindre än en femtedel av den fredsstyrka på 8000 man som utlovats. Den förbättrade inte situationen beträffande mänskliga rättigheter.
Afrikanska unionen och FN hade ställt en fredsbevarande FN-styrka i utsikt, men säkerhetsrådet sa nej till en fredsuppehållande operation på grund av konfliktens allvarliga och omfattande karaktär.
FN:s vapenembargo åtlyds inte.

Civila dödas
Konflikten i Mogadishu mellan befrielsestyrkor och övergångsregeringen, stödd av etiopiska styrkor, kännetecknas av ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna. Oproportionerliga och urskillningslösa etiopiska attacker mot civila områden var vanliga som svar på anfall från upprorsstyrkorna.
I januari 2007 anföll bestyckade amerikanska stridsplan flyktingar från Mogadishu och många dödades. I mars och april dödade etiopiska styrkor hundratals civila i angrepp mot civila områden. Etiopierna är också skyldiga till våldtäkter och avrättningar av civila. Fängslanden av civila var vanliga under hela 2007.
Försvarare av mänskliga rättigheter hotades från båda sidor. Isse Abdi Isse, grundare av en människorättsorganisation , mördades i Mogadishu i mars. Ordföranden i Högsta domstolen i övergångsregeringen arresterades i Baidoa sedan han förklarat att avskedandet av premiärministern var olagligt. Åtta journalister mördades under 2007. 50 flydde till angränsande länder.

Flyktingsituationen
Kenyas stängning av gränsen står i strid med internationell rätt. Vid slutet av 2007 var en miljon människor flyktingar i sitt eget land. Deras existens hotas av brist på vatten, sanitet och medicinsk hjälp samt av våld, plundring och våldtäkter. Många lokala NGO-medarbetare har mördats. Representanter för övergångsregeringen förhindrar humanitär hjälp. De anklagar biståndsorganisationerna för att ”ge mat åt terrorister”. Mer än 1400 flyktingar drunknade 2007 under försök att fly över Röda havet till Jemen.
Många av de flyktingar som i januari lyckades fly till Kenya blev gripna och fördes till etiopiska fängelser. Vid slutet av 2007 erkände den etiopiska regeringen att 43 flyktingar hölls incommunicado.
Dödsdomar avkunnas överallt i Somalia

Kommentar
Ja, detta var vad Amnesty hade att säga om Somalia. Vi måste använda vår förmåga till inlevelse och analys för att förstå vad rapporten innebär och vår fantasi för att utröna möjligheterna till en någorlunda rimlig lösning. Etiopien måste förstås ut. Kriget mot terror måste upphöra så att somaliernas bistånd till anhöriga åter kan passera in. FN måste sätta in en adekvat fredsbevarande styrka.
Livsmedelskrisen förvärras av torkan och de stigande livsmedelspriserna. En hungerkatastrof hotar omedelbart. En annan hotar östra Etiopien vars fattiga bönder sugs ut för att bekosta trupperna i Mogadishu.

Internationell parad

Klostergårdsskolan avslutar sin internationella vecka med en internationell parad genom den grönskande parken och bostadsområdets höga röda tegelbyggnader under den bländande middagssolen med flygande fanor och klingande spel av Alte Kamereren fredagen den 30 maj klockan 13.15.
De som läst vb på fredagsförmiddagen kan komma och titta på de glada barnen från alla kontinenter och trettio nationer.

Mary Robinsons Amnestyrapport

Sammanfattning: kriget mot terror har blivit ett krig mot de mänskliga rättigheterna.
Läs hela rapporten

Tips från Kulturcentralen

Silverstein (CAN)+ Support:Today Forever + Dead By April
Mejeriet Lund onsdag 4 Juni
Läs mer
Tift Merrit - Pick Nick konsert! Victoriateatern – fredag 30 Maj
Läs mer
Folk och rövare i Kamomilla stad
Barnens scen 29/5-2/6
Läs mer
Doris & Knäckebröderna
Stora Scenen, Malmö Folkets park söndagen 1 juni
Läs mer
Gospelkonsert
Gospelkonsert med Cyndee Peters och Heleneholmsgymnasiets Gospelkör
Heleneholmsgymnasiets aula måndagen 2 juni kl 19.00
Läs mer
Dio
KB måndag 2 Juni
Läs mer
Repertoarföreställning 2008
Heleneholms gymnasium Danselever framför två olika danstycken på Palladium 2-3 juni.
Läs mer
The New Christs
KB tisdag 3 Juni
Läs mer
Steve Earle (US)
KB tisdag 4 Juni
Läs mer
Oslipat lime - säsongsavslutning
Jeriko 4 juni. Oslipat är Sveriges hivigaste ståuppklubb. Det nya humorparadigmet redan idag. Spetskompetenta komiker. Många bollar i luften.
Läs mer
Billie The Vision & The Dancers
KB fredag 5 Juni
Läs mer

Minnesskylten i Båstad av SH

Så här ser den ut, den lilla minnesskylt vi satte upp utanför Tennisstadium i Båstad den 3 maj. Det fanns inte så många ställen att sätta den på, lyktstolpen som står ungefär där den s.k. torra grinden fanns var enda chansen. Den plana skylten skulle fästas på den kraftigt rundade stolpen och lösningen blev Plastic Padding och lite snett blev det.. Dessvärre satte det sina spår på stolpen när vi torkade bort överflödigt material, men vi hoppas att snart kunna snygga till den med lite ny färg. Skylten satt kvar så sent som förra lördagen vilket gläder oss, men frågan är förstås om den överlever Tennisveckan i sommar. Vi hoppas på det bästa!

VB citerar VA

För ett tag sen så citerade VB för första gången Veckans Affärer och nu är det redan dags igen. Som den minnesgode kommer ihåg så utredde Erik Kågström problematiken med etanol som bränsle här i VB. Dessa problem har inte gjort något stort avtryck i Sverige så här långt, vi är förmodligen Europas mest etanolpositiva nation. Det börjar emellertid komma allt fler kritiska röster i debatten, bl a den som Veckans Affärer tar upp.

”Tummen ned för etanolen

Sverige förbrukar mest etanol per person inom EU och åtnjuter ett stort stöd bland politikerna. Men kritiken mot biobränslet är omfattande. Den oberoende konsulten Ulf Johannisson reder ut begreppen.”
Läs artikeln

Irak-konferensen i Upplands Väsbyav Gunnar Stensson

Skulden, skammen och nederlaget är USA:s. Tragedin är det irakiska folkets. Det av Bush ignorerade FN är tillbaka i centrum, representerat av generalsekreteraren Ban-Ki-Moon. Iran framträder som regionens stormakt.
Både USA och Iran är närvarande i Upplands Väsby idag. Båda stöder samma regering i Irak.
USA:s inflytande är så gott som bortspelat trots närvaron av 150 000 amerikanska soldater. Irans inflytande växer.
Kanske kan stabilitet uppnås under ledning av ett starkt Iran. Det förutsätter att USA-trupperna och Blackwaters laglösa legoknektar försvinner. Då blir en återuppbyggnad av det härjade Irak möjlig. USA och dess lättköpta allierade borde krävas på krigsskadestånd men i de termerna kommer man inte att tala på den här konferensen.
Idag har nog inte Irans utrikesminister mycket att säga till Condoleeza Rice. Och hon har än mindre att säga honom. Riktiga samtal kommer inte igång förrän en ny amerikansk president installerats.

Tillsammans för Lunds skolor av Gunnar Stensson

I Lund går nedskärningar före skolans behov. I Lund genomdriver man skolpengen utan att lyssna till vare sig föräldrar, lärare, rektorer eller annan skolpersonal. I skolpengens Lund ökar arbetsbelastning och osäkerhet för alla verksamma inom skolan. Nedskärningarnas Lund innebär större klasser och grupper, avskedade lärare, sämre modersmålsundervisning, minskad specialundervisning, neddragningar av skolkökspersonal, vaktmästare och skolvärdar.
Skolpengen försvårar planeringen, riskerar att slå ut yrkesprogrammen på Vipeholm och belastar rektorerna med en byråkrati som omöjliggör den pedagogiska ledning som är en förutsättning för en god skola. Lunds skolor befinner sig i fritt fall. En förändring är nödvändig. Och den måste ske innan det är för sent.
Som vårens debatt visat är alla eniga om detta: föräldrar och elever med varierande politisk och social bakgrund, skolledare, rektorer, lärare och övrig personal liksom fackliga organisationer som Skolledarförbundet, Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund, Kommunal och andra som representerar skolpersonal.
Ansvariga är en liten grupp makthavare som vägrar lyssna och som driver igenom sina yrkanden, hur absurda de än bevisats vara, i stället för att i samverkan arbeta fram hållbara lösningar.
Något måste göras innan det är för sent. Den offentliga debatten på möten och insändarspalter nonchaleras liksom oppositionens kritik i nämnder och fullmäktige och protesterna från enskilda skolor och föräldragrupper.
Nu är det nödvändigt att föräldrar, elever, skolledare, lärare, modersmålslärare, skolor, fackliga organisationer och engagerade medborgare går samman för gemensam kamp. Tiden är kort. En demonstration för ökade resurser till skolan inför fullmäktiges budgetmöte om någon vecka kan ge eftertryck åt kravet på en ny skolpolitik. Fortsätter beslutsfattarna att blunda blir mer drastiska aktioner nödvändiga. Kanske en skolstrejk i samband med skolstarten i augusti.

EU av Gunnar Stensson

Wibe leder Junilistan, mp medlemsröstar, v och sd vill utträda

Så blev då Sören Wibe ordförande i det borgerligt liberala partiet Junilistan, som förvisso betecknar sig som tvärpolitiskt men kanske får svårt att övertyga väljarna om detta. Det måste åter framhållas att Junilistan inte säger nej till EU men vill motverka t ex EU:s överstatlighet. Wibe kan kanske locka väljare bland borgerliga EU-skeptiker (eller?) men frågan är om han drar till sig socialdemokratiska EU-motståndare eller om de går till v.

Miljöpartiet beslöt på kongressen att genomföra en medlemsomröstning om kravet Sverige ut ur EU. Utgången är inte säker, men den opinionsmätning som publicerades i DN i samband med kongressen tyder på att det finns en majoritet för att stryka kravet.
Det är väl helt enkelt så att nästan alla nu inser att det vore lika dumt att utträda ur EU som det skulle vara att utträda ur riksdagen för att dess borgerliga majoritet fattar borgerliga beslut.
Dock återstår två partiet som kräver just ett utträde: v och sd. De får tävla om rösterna från de ganska många svenskar som av skilda skäl tycker detsamma. Svagheten är naturligtvis eu-motståndarnas opålitlighet och brist på en reflekterad politisk uppfattning. Det handlar om ett formlöst missnöje. Och det gynnar förstås sverigedemokraterna.
Det vore skönt att lämna den sterila utträdesdiskussionen så att det i stället blev möjligt att debattera de politiska frågorna.

Sydamerikansk union…
Ute i världen träffades nyligen Brasiliens Lula, Venezuelas Hugo Chavez och de övriga latinamerikanska statscheferna (inte Mexikos, landet ingår i NAFTA, den nordamerikanska unionen) för att förhandla fram en latinamerikansk motsvarighet till EU i stället för de begränsade regionala samarbetsavtal som redan finns.
De båda ledarna och deras kollegor bygger vidare på en lång latinamerikansk tradition av unionssträvande. Men svårigheterna är många. Både Lula och Chavez är visserligen, liksom flertalet av regeringscheferna, socialister men skillnaderna mellan dem är betydligt större än etiketten antyder.
På en punkt råder dock enighet: En valutaunion är nödvändig. En enhetlig latinamerikansk valuta ser både Chavez och Lula som den viktigaste förutsättningen för en frigörelse från dollarimperialismen.
När den väl är genomförd kommer trycket att vara hårt på de länder som i stället för att solidariskt ansluta sig till valutaunionen väljer att vinna fördelar i USA genom att försöka bevara mesta möjliga av dollarns inflytande på kontinenten.
I Europa hör Sverige till de länder som stöder dollarn genom sitt nej till den gemensamma valutan.

Var med och gör ett annat Europa möjligt!

Delta i det Europeiska sociala forumet i Malmö 2008

Den 17-21 september i år hålls det femte Europeiska sociala forumet (ESF) i Malmö. Det är första gången ESF arrangeras i Norden. Du och din organisation behövs för att göra forumet möjligt!
ESF i Malmö förväntas locka 20.000 deltagare från hela Europa. Forumet är en unik mötesarena för folkrörelser, fackföreningar, frivilligorganisationer och aktivister som vill arbeta för ett rättvist, demokratiskt, ekologiskt hållbart och solidariskt Europa – ett Europa som kan göra en annan värld möjlig.
ESF är den europeiska motsvarigheten till det sociala världsforumet. Under mottot "En annan värld är möjlig" har världsforumet samlat 100.000-tals deltagare och tusentals organisationer i arbetet för en rättvisare, mer hållbar och demokratisk världsordning.
ESF innebär inte bara en möjlighet att utbyta erfarenheter mellan olika organisationer och delar av Europa, det ger också en unik chans att mobilisera, bygga allianser och skapa nya initiativ kring vår tids brännande samhällsfrågor.
Rubriken för årets program är "Gör ett annat Europa möjligt! Öst och Väst – tillsammans bygger vi allianser för kamp och alternativ". Programmet är indelat i nio teman, från att försvara och utveckla en gemensam välfärd som omfattar alla, skapa rättvisa och kraftfulla åtgärder för att ta itu med dagens akuta klimat- och miljöproblem, bygga fackliga strategier för att möta den företagsledda globaliseringens problem, utarbeta ekonomiska alternativ som sätter människors behov före kortsiktiga vinstintressen, stärka jämlikhet och feministiska alternativ i Europa, skapa ett solidariskt Europa som verkar för fred och en rättvisare världsordning, till att bekämpa rasism och diskriminering och arbeta för ett Europa där minoriteters, flyktingars och migranters rättigheter värnas och stärks.

Mer information om ESF
Utöver hemsidan www.esf2008.org, som utformats specifikt inför ESF i Malmö, och hemsidan www.openesf.net, som skapats för att underlätta samarbeten och initiativ mellan organisationer och nätverk som deltar i ESF, finns också den europeiska hemsidan www.fse-esf.org, med länkar till de tidigare ESF som arrangerats i Aten, London, Paris och Florens, samt information om European Preparatory Assembly (EPA), som är den europeiska instans som skapats för att arrangera ESF och utveckla ESF-processen. Nästa EPA kommer att hållas i Kiev den 7-8 juni. Mer information om det sociala världsforumet hittar du på världsforumets hemsida: www.worldsocialforum.org. Nästa världsforum kommer att hållas i Belem i Brasilien 2009.

Sabba inte sjukförsäkringen!

Kampanj med e-vykort och namninsamling och manifestation 3 juni på Mynttorget.
Regeringen har lagt ett förslag kallat rehabiliteringskedjan. Egentligen innebär förslaget en åtstramningskedja med kraftiga försämringar för den som är sjukskriven.
Den sjukskrivne ska tillsammans med Försäkringskassan redan efter tre månaders sjukskrivning försöka hitta nya arbetsuppgifter på arbetsplatsen, enligt förslaget. Efter sex månader ska den sjukskrivne prövas mot hela arbetsmarknaden.
Risken är stor att den sjukskrivne förlorar sin anställning redan efter ett halvt års ohälsa. Samtidigt är kraven på den enskilde höga medan få krav ställs de olika aktörerna inom rehabiliteringskedjan. Personer som har återkommande sjukperioder på grund av exempelvis en funktionsnedsättning riskerar att stå utan försäkringsskydd.
Riksdagen röstar om förslaget den 4 juni. Skicka ett e-vykort till de som ska rösta i riksdagen med uppmaning att vänta med att ta beslut i frågan. Uppmana att frågan först utreds i en blocköverskridande och parlamentarisk socialförsäkringsutredning.
Läs mer om kampanjen
Kampanjen genomförs av Handikappförbunden i samarbete med TCO förbund: ST, UNIONEN, SKTF, Lärarförbundet

Apropå ett scoop av Lucifer

Jag tycker det bara är att gratulera Sydsvenskan till serien med avslöjanden kring missförhållandena i HSB. Ett klockrent scoop måste man säga och en slående demonstration av vad undersökande journalistik kan åstadkomma. Stora journalistpriset bör väl falla ut som i en liten ask?
Jag tänker dock inte säga något om Larry Andow även om det skulle vara frestande, Men det intressanta är som vanligt det strukturella mönstret i det hela. En folkrörelse, som ska verka för sina medlemmar, tappar kontakten med dem i ett alltmer komplicerat koncernbygge. Ska man bygga och förvalta bostäder måste det naturligtvis handla om pengar, men vad som har hänt är att affärsrörelsen har tagit överhanden. En hel flora av avknoppade och sidoordnade bolag har växt fram, alla naturligtvis med sina tjänstemän och direktörer. Historien kring Turning Torso med efterföljande rättegång i Malmö visar på samma mönster som HSB Skåne.
Med utvecklingen under de senaste årtiondena där direktörslönerna, avgångsvederlagen och pensionsutfästelserna (Skandia!) har rakat i höjden skulle det vara anmärkningsvärt om inte HSB-direktörerna tyckt sig vara förtjänta av samma förmåner. De träffar sina kollegor i det privata, jämför bilar och löner och varför skulle inte de vara lika förtjänta av det goda livet och en guldkant på tillvaron? Vad som har saknats är insikten om att med denna tidsanda måste styrningen underifrån, från medlemmarna och deras representanter, stärkas och skärpas, annars är det kört förr eller senare. Det är styrelseledamöterna och revisorerna som får ta på sig en stor del av skulden till det inträffade. Men som det hette i Mosebacke Monarki efter en lokal skandal, revisorerna var väl fulla och tacksamma för det.
I sista hand är det förstås medlemmarna som inte har varit vaksamma. Vi får alltså dela skulden med Larry Andow och tidsandan. Det är kanske dags för oss att kolla in hur det egentligen går till i Konsum, OK, Fonus, Folksam och allt vad de heter. Men det har vi väl inte tid till?

En skandalös debatt
Jag satt och tittade på webb-tv för en vecka sedan, utsändningen från en debatt i kommunfullmäktige. Den handlade om Mats Olssons motion om religionsfrihet i Lunds skolor med yrkandet ”att Lunds kommuns skolor inte ska bedriva skolavslutningar, eller annan verksamhet, i form av religiösa ceremonier”.
Den handlade alltså inte primärt om lokalen utan om innehållet. Om avlutningen äger rum i en kyrka och leds av en präst blir det hela lätt till en religiös andakt. Det blir bön, välsignelse och trosbekännelse. Det kan visst ibland falla sig lämpligt att hålla till i en kyrkolokal – som ibland är det enda som finns. Och visst är det OK att sjunga ”Den blomstertid…”. Men man, dvs barn och lärare som kanske inte har någon religion eller kanske en helt annan, ska inte dras in i en kristen andakt och det blir det med trosbekännelse etc. Det är obligatorisk närvaro på avslutningar, man ska inte behöva sticka ut och be om tillstånd att slippa.
Som Anders Almgren, kommunalråd (s) anförde, är det prästerna som bestämmer och han berättade en präst som förbjudit avsjungandet av ”Idas sommarvisa” . Jag antar att han tyckte det var ogudaktigt att sjunga att det inte blir någon sommar om inte nån sätter fart. Motionen fick stöd av (v), (s) och (dv). Men borgarna var kompakt emot. Å ena sidan behövdes det inget beslut, religionsfriheten var redan fullständig i Lund, å andra sidan var det angeläget att barnen fick uppleva denna vackra kristna tradition och då skulle man inte hindra det med tal om religionsfrihet. De två sämsta anföranden hölls av miljöpartister, det ena av en kvinna som berättade om sina ljusa barndomsminnen, det andra av Anders Ebbesson som varnade för motionens ”kommunistiska” påfund. De fick livligt stöd av sverigedemokraterna som varnade för multikulturalismen och slog vakt om det fosterländska kristna arvet. Jag har inte haft tillgång till protokollet ännu, men så vitt jag förstod röstade (m), (fp), (c) , (kd), (sd) och (mp) enstämmigt emot motionen och därmed föll den.
Jag har levt i föreställningen att Lund var en upplyst och frisinnad stad och jag trodde att det i någon mån sträckte sig över partigränserna. Jag trodde helt enkelt inte att det här skulle vara en partipolitisk fråga. Var det t.ex. inte så en gång att folkpartiet rymde en sorts vänsterliberalism som inte självklart ställde upp för prästerskapet? Om det här hade varit i Vaggeryd eller Örebro hade jag kanske inte blivit förvånad, men det blev jag nu. Och beklämd, ni skulle ha hört Anders Ebbeson och t.ex. Tove Klette.

En dålig lokaltidning
Då skulle jag till sist vilja säga några ord till om Sydsvenskan, tidningen som helt dominerar Lund. Med en sådan näst intill monopolartad ställning tycker jag det följer vissa förpliktelser, t.ex. att redogöra för viktigare beslut och debatter i kommunfullmäktige. I Sydsvenskan stod inte ett ord, inte ett, om att kommunfullmäktige i Lund hade sammanträtt och möjligen debatterat. Jag undrar varför. Glömska? Nej, inte så troligt. Ärenden utan läsarintresse? Nej, det tror jag inte, just debatten om religionsfrihet gav upphov till livlig debatt på Sydsvenskans lokala insändarsida. Nej, jag fruktar att lokalredaktionen själv inte bryr sig om kommunalpolitik, anser den ointressant, ett ämne som möjligen kan föranleda en lättsam bisats hos någon av kolumnisterna. Jag ska inte frammana Jan Mårtenssons ande, men nog är det tråkigt att monopoltidningen i landets största stad utan egen tidning numera skiter i den lokala politiken.

Fångat i flykten av Nidhögg

Min vän ekorren Ratatosk, har denna vår ständigt levererat spännande nyheter från det av Rörelsen starkt präglade HSB. Återigen är det bevisat att verkligheten då och då överträffar dikten. Jag ska inte gå in på detaljer i detta rörelsedrama – de har vi med stigande förundran tagit del av i de stora morgondrakarna.

Självlönesättning
Draken vill här därför bara konstatera att Larry Andow & Co tagit ett steg bortom den individuella lönesättningens begränsande horisont. Man har konstruerat självlönesättningens princip. När Andow satte lönen för verkställande direktören fastställde han också sin egen lön. Detta är en modell som är väl värd att pröva på hela arbetsmarknaden: varför inte börja med sjuksköterskorna och låta dem sätta sin närmsta chefs lön? Sjuksköterskornas lön blir sedan en i förväg fastställd kvot av chefens lön. Klart som korvspad att detta leder till en positiv löneutveckling för sjuksköterskorna!

Doldisen Granqvist
Givetvis var det så i den skånska bostadskooperationen att Larry var identisk med HSB, dvs Larry = Han Som Bestämmer. Det vittnar den s-märkte styrelseledamoten Rune Granqvist om i ett uttalande: ”Vi litade på Larry!” I denna utsaga ska man också inläsa: ”Vi vågade inte säja emot Larry”! Granqvist fick i likhet med hela HSB-styrelsen i övrigt, inte ansvarsfrihet. Undrar just om detta får några konsekvenser inom socialdemokratin i sta’n: Granqvist är något av en doldis fast han är en av de ledande bland lundasocialdemokraterna: ledamot i s k arbetarkommunens verkställande utskott, gruppledare för s i renhållningsstyrelsen och – men där är rapporteringen från Ratatosk lite svävande - gruppledare för sitt parti i kommunfullmäktige.

Omsvängning inom s?
Granqvist tillhör väl knappast dem inom s-leden som går i spetsen för en miljövänligare politik. En omsvängning är dock sakta, sakta, men förhoppningsvis säkert, på gång inom socialdemokratin: i kommunstyrelsen sa s nej till Lidl på Norra Fäladen. Och inte nog med det: den bilkramande sossegruppen i Tekniska nämnden gjorde det också.

Namnbyten
Ryktet går om att Lidl ska sluta kalla sig Lidl. ”CO2-köp” lär bli det nya namnet. Bara för att visa vilken kundgrupp man vänder sig till: bilister som ger fullkomligt fan i hur kommande generationer ska klara av sin existens på klotet.
Och apropå namnbyte: Det sägs, återigen, att v-ledaren Ohly ska sluta kalla sig partiordförande. Fast sådana rykten ska man ju inte tro på.

Yttre godsspår
Ohlys partikamrater i Lund säjer nej till Miljöpartiets och Demokratisk Vänsters motion om en spårväg på E22-an mellan Malmö och Lund. Det är ett konsekvent ställningstagande: vill man, som v, prioritera det ur miljö- och klimatsynpunkt tämligen värdelösa yttre godsspåret (som skulle trafikeras med färre än två tåg i timmen!) blir det inga pengar över till miljönyttiga spårsatsningar. Ska man också dessutom, som v föreslagit i riksdagen, införa nolltaxa i kollektivtrafiken blir det knappast något kvar för investeringar i fordon och infrastruktur för kollektivtrafiken.
När vi ändå är inne på detta område: Lunds kommun har minsann kläckt en ”vision” för Lunds centrum. I denna ”vision” ingår att gräva ner en del av spåren vid Lund C. Efter att i decennier ha grävt ner gång- och cykeltrafik i mer eller mindre dunkla tunnlar under marknivån ska nu även tågen ner i underjorden. Varför är det alltid de miljövänliga trafikslagen som ska skyfflas ner i den skånska myllan?
Draken för sin del, vill varken ha bilar, tåg eller cyklar i underjorden. Ty där ska nu draken, som alltid hårt kämpat för rätten till lättja, etablera sitt sommaride för att i den fossileldade värmen lojt knapra på asken Yggdrasils förr så fräscha men numera halvruttna rötter.

Vänsterpartiets budgetförslag av Mats Olsson

På flera punkter överensstämmer det budgetförslag som vänstern lägger med det som socialdemokraterna presenterade i tisdags. Men på några viktiga punkter skiljer det sig:
1. Full kompensation till Lunds skolor och förskolor för borgarnas nedskärningar 2007-2009. Det skulle innebär en kvalitetssatsning på totalt 64,3 mkr kronor för att nå målet med förskolegrupperna, öka lärartätheten i grund- och gymnasieskola och kvalitetssatsa på Komvux (här har s 48 mkr tror jag).
2. + 5 mkr. Sänkt busstaxa: 10 kronan tillbaka. Detta beräknas kosta 5 mkr för Lunds kommun. Borgarna höjde förra året taxan från 12 till 15 kronor. Nu vill vi sänka till 10 kr, och månadskorten med motsvarande, samt återinföra pensionärsrabatten. Bra och billig kollektivtrafik är inte bara en miljöfråga, det är också viktigt ur fördelningssynpunkt, eftersom det är fler kvinnliga lågavlönade än manliga HSB-direktörer på bussen.
3. + 7 mkr. Återuppta satsningen på jämställda löner i Lund. Efter att 2008 ha skrotat projektet att jämställa Kommunals löner drar de nu också in pengarna till övriga anställda. Detta trots att de före valet 2006 dyrt och heligt lovade att fortsätta detta arbete om de kom till makten.
4. + 1 mkr. Sänk taxan i Kulturskolan. Om nuvarande utveckling fortsätter kommer Kulturskolan att bli en exklusiv angelägenhet för barn med föräldrar som har råd. Detta är raka motsatsen till grundtanken med verksamheten.

Vi ser också möjligheter till besparingar i den borgerliga budgeten, som socialdemokraterna inte har upptäckt i sitt förslag. De enda nysatsningar som borgarna prioriterat sedan de kom till makten i Lund är på företagen. Näringslivenheten har fått mer pengar och en näringslivslots har inrättats som till exempel ska berätta för företagare att det är stadsbyggnadskontoret och inte vård- och omsorg som ska kontaktas om man vill söka bygglov. Att dra in denna onödiga funktion ger en besparing på 2,5 mkr.
Genom att avstå från att bygga en ny motorvägsavfart vid Tetra Pack sparar vi långsiktigt nästan 10 mkr om året, och direkt 2009 5,5 mkr på driftsbudgeten i form av insparade räntor och amorteringar.
Besparingarna räcker dock inte för att finansiera kvalitetssatsningarna i den kommunala verksamheten. Vi återställer därför med gott samvete 2006 års skattesats, + 40 öre. Detta har lundaborna betalat förut, i försvissning om att Lunds kommunalskatt används till något viktigt: att utveckla skolan och välfärden istället för att montera ner den.
Förslaget i sin helhet
Mats Olsson, vänsterpartiet

Krav från Demokratisk Vänster av Ulf Nymark

Kommunens entreprenörer som missköter sig ska inte få nya uppdrag!

Exemplet korsningen Dalbyvägen - Tornavägen
Veckobladet har tidigare i ord och bild uppmärksammat de skandalösa förhållanden som sedan slutet av förra året rått på cykelbanorna i korsningen Dalbyvägen och Tornavägen. Missförhållandena har nu resulterat i ett förslag från Demokratisk Vänster till Tekniska nämnden. Nedan följer skrivelsen i sin helhet.

Dalbyvägen är en av Lunds huvudinfarter för motor- och GC-trafik österifrån. Sedan någon gång i november 2007 har cykelbanorna i korsningen Dalbyvägen-Tornavägen varit i ett skick som gjort att de mest liknat ett testområde för en kombinerad slalom- och hinderbana för cyklar.

Olycksrisker
En entreprenör grävde – på uppdrag av Tekniska nämnden - vid denna tidpunkt upp cykelbanorna för att sätta upp nya trafikljus. Stolparna för dessa kom på plats, men inga ljus. De gamla stolparna stod också kvar. Det uppgrävda lades igen, men på ett så vårdslöst sätt att de uppgrävda delarna av cykelbanorna, cirka 50 meter på ömse sidor om Tornavägen, bestod av en enda serie djupa gropar och höga smågupp. Dessa ojämnheter kompletterades i själva korsningen med ett stort antal trafikljusstolpar, många placerade direkt i själva cykelbanan. Cykeltrafiken utsattes för stora olycksrisker och framkomlighetsstandarden var helt undermålig. Det gick knappt att cykla där överhuvudtaget.

Inget hände
Från november 2007 fram till våren 2008 hände ingenting vid utgrävningarna. Allt stod stilla vad gäller arbetet med trafikljusen. (Cyklisterna stod för övrigt också nästan stilla, eftersom framkomligheten var extremt begränsad) Inget som helst arbete förekom. De första dagarna i april tycktes dock vårljuset ha väckt entreprenören till liv och de nya trafiksignalerna kom på plats. Slalom- och hinderbanan omformades nu. En del, men långt ifrån alla, håligheter jämnades ut, men cykelbanorna överöstes nu med slirigt lösgrus, samtidigt som höga kanter av sten byggdes upp och vassa, höga asfaltskanter har skurits upp på längden och tvären i cykelbanan.

Till saken hör att det i under hela den tid arbetet och icke-arbetet pågått, inte funnits några varningsskyltar för att passage av korsningen är förenat med stora risker för GC-trafiken.

Extremt begränsad framkomlighet
När detta skrivs den 16 maj 2008, cirka ett halvår efter att entreprenören började gräva upp cykelbanorna, är framkomligheten fortfarande extremt begränsad, risken att köra ut över, eller köra emot, vassa kanter och köra omkull, eller få sladd och vurpa i det lösa gruset är överhängande. Och en och en halv månad efter att trafiksignalerna är i funktion är cykelbanorna ännu ej återställda. Entreprenören verkar dock nu ha startat en viss aktivitet, som kanske eller kanske inte syftar till att återställa cykelbanorna i farbart skick.

Inga nya uppdrag
Det kan inte råda någon som helst tvekan om att entreprenören grovt misskött sina åligganden och dessutom under lång tid utsatt cyklister och fotgängare för stora olycksrisker.
Tekniska nämnden måste gardera sig för att katastrofal misskötsel av ovan relaterade slag inte upprepas. Entreprenörer som inte klarar av sina åligganden och som genom sitt dåligt och nonchalant utförda arbete utsätter trafikanter för stora olycksrisker ska givetvis inte få möjlighet att inom överskådlig tid få nya uppdrag för Lunds kommun.

Förslag
Jag föreslår därför att Tekniska nämnden ger förvaltningen i uppdrag
att utforma förfrågningsunderlag så att entreprenörer som grovt misskött sina uppdrag inte ges möjlighet att få nya entreprenader inom nämndens verksamhetsområde
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster

Franska Filmfestivalen

Nu på fredag börjar årets Franska Filmfestival i Malmö och Lund. Sammanlagt visar vi 19 franska filmer i Lund under festivalen. Läs mer om filmerna och programmet genom att klicka på länken nedan. Läs mer.

Tips från Kulturcentralen

On Holiday: ”In the Deep Blue Sea” - till minne av Billie Holiday
Picknickkonsert på Victoriateatern 23-24 maj 19.30. Läs mer

Kleerup på Pastell
Jeriko lördag 24/5: Pastell #9 pres. Kleerup LIVE. Läs mer

En kväll för livet
Palladium 26 maj kl 19.30. Läs mer

Tarja Turunen
KB tisdag 27 Maj. Läs mer

Sju röda prickar av Gunnar Stensson

En röd prick
målar jag på dej
för du fick
underkänt av mej.
Som duktig
Björklunds-pedagog
stressar jag tös och påg.

Här smyger
jag i hemlighet.
Vad jag gör
ingen skåning vet.
Jag är från
Skogsvårdsstyrelsen
och prickar trän.

En röd prick
målar jag på dej.
Du är en
terrorist för mej.
Jag är en
säkerhetspolis
och skiter i bevis.

En röd prick
målar mitt gevär
i mörkret
där jag alltid är.
För jag är
högerextremist,
en lasermansrasist.

En röd prick
målar jag på dej
För du kan
inte visa mej
att du har
några flyktingskäl.
Därför säger jag farväl!

En röd prick
hittar du på mej
en röd prick
hittar jag på dej.
Vi blir en
stark majoritet
i hemlighet.

Krav på bevarande av av Gunnar Stensson

Två skrivelser antogs enhälligt vid Klostergårdens byalags offentliga möte om det Gröna stråket i måndags. Den ena var riktad till Tekniska nämnden och den andra till Byggnadsnämnden.
I båda skrivelserna framhålls att det gröna stråket måste bevaras. Det utgör inte bara en grön idyll utan fungerar också som sammanhållande länk mellan Stadsparken och Höje å-området. Den funktionen kan stärkas genom att man anlägger en ekodukt mellan Stadsparken och det gröna stråket i närheten av järnvägsbron.
I skrivelsen till Byggnadsnämnden uttalar byalaget dessutom ännu en gång sitt absoluta nej till alla tankar på att göra Nordanväg (i Klostergården) och det gröna stråket till en distributionsled för transporter till Arenan.
Vi förväntar oss stöd från alla anständiga miljömedvetna partier.

Skoluppropet möter borgerliga skolpolitiker av Gunnar Stensson

Torsdagen den 22 maj, samma dag som detta nummer av vb tillverkas, möter föräldrarepresentanter för Skoluppropet de ansvariga skolpolitikerna i Lunds kommun.
Preliminärt kommer Louise Rehn-Winsborg, m, ordförande i Utbildningsnämnden, Lars Hansson, fp, ordförande i bsn Lunds stad, Carolina Nordbeck, fp, ordförande i bsn öster, Roger Niklewski, c och Martin Krona, kd.
Tove Klette, kommunråd med ansvar för Lunds skolor, har för Skoluppropets representanter betonat nämndsordförandenas viktiga roll. Det innebär med största sannolikhet att man bara kommer att diskutera fördelningen av resurser, inte frågan om resursernas storlek.
En undersökning av effekten av de nedskärningar som gjordes i Sverige under perioden 1990-91 till 2002-03 visar att antalet lärare då minskade från 9,1 till 7,7 per hundra elever.
Följden blev en försämring av elevernas position i betygsfördelningen på 1, 2 procentenheter.
Lund har under 2000-talets första sex år varit landets bästa skolkommun. De nedskärningar som nu görs är de största någonsin. Det blir intressant att om ett eller två år se vad som händer med kvaliteten på skolorna i Lund jämfört med andra kommuner.
Vi återkommer så snart vi får information om resultatet av mötet.

Verkligheten och politikern av Gunnar Stensson

I fredags samlades representanter för de politiska partierna i rådhusets Stensal för att diskutera de så kallade medborgarstämmorna. Jag tror samtliga partier utom v var representerade. Mats Olsson var väntad men kom aldrig. Det spelade knappast någon roll eftersom upplägget blev exakt detsamma som 2005.
Däremot har initiativet fördröjts två år. Nu handlar det om medborgarstämmor i nio kommundelar, 3 hösten 2008, 3 våren 2009 och 3 hösten 2009.
Det blev en del snack om vad medborgarstämmor innebär jämfört med parlamentariska sammanträden. Många politiker oroas av den direkta kontakten/konfrontationen med väljarna. Man påpekade sådant som att medborgarstämmor inte får användas för partipolitiska uttalanden och att de inte kan fatta beslut. Risken att grupper och självutnämnda debattörer snedvrider stämmorna framhölls.
Mitt i ett resonemang om detta kastade Tove Klette fram följande: - Nog var det lite överdrivet att Klostergårdsskolan klagade så mycket fast de bara blev av med en lärare i samhällskunskap.
Jag var helt oförberedd och är ju inte snabbtänkt nog att på ögonblicket presentera de fakta som beskriver den verkliga (och katastrofala) situationen.
Men när jag kom hem tog jag reda på dem.

Verkligheten
Klostergårdsskolan har tvingats varsla: 1 Svenska A-lärare, 1 Specialpedagog, 1 Grundskolelärare, 3 Förskolelärare, 1 resursförstärkning/elevassistent.
Situationen på Nordvästans förskola är följande: Avdelning Västan (3 till 5 år) 2,87 tjänst på 18 barn, Avdelning Nordan (1 till 5 år) 3,0 tjänst på 15 barn, avdelning Solkatten (1 till 3 år) 2,5 tjänst på 12 barn. Dessutom avdelning Solstrålen (1-avdelningsförskola 1-5 år) 3,0 tjänst på 13 barn.
De som i första hand drabbas av nedskärningarna är barn med särskilda behov och de minsta barnen.

Politikern
Tove Klette deltog inte i mötet om Klostergårdsskolan i februari och fick alltså aldrig tillfälle att möta de förtvivlade föräldrarna. Men hon besökte Klostergårdsskolan att par veckor senare. Hon framstod för lärare och skolledare som förstående och vänlig. Hon delgavs säkert ovannämnda fakta och tycktes inse att skolans framtid på grund av nedskärningarna är allvarligt hotad.
Men den insikten hade hon förträngt när hon i efterhand kritiserade skolans protest mot nedskärningarna, kallade den överdriven och påstod att skolan bara förlorade en lärare i samhällskunskap (ett påstående som ovanstående tabell dessutom visar är felaktigt).
Det innebär att hon hyser en felaktig och bagatelliserande uppfattning om skolans verklighet. Den sprider hon till övriga politiker. Naturligtvis underlättar den besluten om nedskärningar.
För Klostergårdsskolan är ju inte den enda som drabbas. Somliga rektorsområden drabbas mer och andra mindre. Föräldrauppropet har försökt ta ett helhetsgrepp om situationen i Lunds grundskolor.

Också ett 68-minne av Gunnar Sandin

Att studentupproret 1968 med dess mer eller mindre spektakulära händelser lever i Lunds kollektiva minne bevittnas av diverse reportage. Men det finns en annan lokal händelse från det året som inte sällan åberopas: striden om Genombrottet. Eller Södra centrumleden som det officiella namnet löd: planen på en bred trafikled, kantad med parkeringshus, som skulle dras i en sydlig båge från trakten av Östertull till trakten av Bantorget.
Det finns en koppling mellan de båda 68-företeelserna.
Bakom planen låg ett problem som är lika aktuellt nu som då: hotet om stadskärnans och cityfunktionernas utarmning genom konkurrensen från externa köpcentra. Då som nu såg köpmännen liksom många tjänstemän och politiker lösningen ligga i fler centrala parkeringsplatser.
Planen var inte ny, ett förverkligande hade förberetts genom kommunala fastighetsförvärv och rivningar i zonen kring Lilla Tvärgatan, men nu skulle det avgörande beslutet fattas.
Det formulerades två “snällare” alternativ: ett med leden dragen i Stora Tvärgatan och ett status quo, med Södra Esplanaden/Gyllenkroks allé som ringled. Att det sistnämnda vann och att Genombrottet stoppades avgjordes genom att folkpartiet och socialdemokraterna bytte ståndpunkt. Men bakom detta låg en stark medborgaropinion där antikvariska intressen, ofta företrädda av djupt konservativa personer, förenades med en ny, osorterad och aktivistisk vänster.

Det har i år kommit en tjock och bra avhandling som berör detta: Bilsamhället av Per Lundin. Författaren menar (vilket kan diskuteras) att det bara var två svenska städer av något format där stadskärnan inte radikalt omstöptes under efterkrigsdecennierna till följd av bilismens omvälvande krav, nämligen Lund och Trollhättan. Avhandlingen fokuserar planerarnas och experternas roll. De var övertygade om att Sverige skulle bli ett bilsamhälle av USA-snitt och de bejakade den utvecklingen (ofta för att försent drabbas av eftertankens kranka blekhet). Deras mest högtflygande prognoser när det gällde biltäthet och parkeringsbehov slog inte in, och Lundin belägger på vilken bräcklig grund de stod, men svagheten till trots övertygades politiker på olika nivåer och dessa beredde beredvilligt väg för bilen genom normer och beslut. Alltså med Lund som ett partiellt undantag.

En nyckelperson i Lundins framställning hette Stig Nordqvist, sedermera professor i trafikteknik här i Lund. Nordqvists elever på arkitektutbildningen har bekräftat hur helsåld han den gången var på den amerikanska modellen. Att Genombrottet, för vilket han var en av upphovsmännen, stoppades var en prestigeförlust för honom och han ironiserade över hur konservativa och revolutionärer hade funnit varandra i Lund.
Genombrottet stoppades, gott så. Men i stora drag har Lunds utbyggnad och omvandling följt de linjer som Nordqvist och hans gelikar drog upp. Vi har fått våra parkeringshus, om än inte så många som det var tänkt, och ett jättelikt är under uppförande på Brunnshög, klimathotet till trots. Vi har fått den omfattande utglesning som är Bilsamhällets logiska konsekvens. En hörnsten i trafiktänkandet, som Lundin analyserar skarpt och skickligt, var det trafiksäkerhetstänkande som har lett till bostadsenklaver av Klostergårdens och Norra Fäladens typ som isoleras från den organiskt framvuxna staden genom de stora trafikledernas barriärer. Och det tänkandet har knappast någon politiker vågat ifrågasätta. Visst har det protesterats mot enskilda projekt men i ringa grad mot översiktsplanerna. Inget parti har ställt upp någon radikalt annorlunda vision.
Fast nu växer åter en aktivistisk antibilrörelse. Ska den lyckas bättre än den gamla?