2009-09-10

Simrisbanan: ingen självklarhet av Gunnar Sandin

På senaste kommunfullmäktigemötet antogs enhälligt en s-motion med krav på en utbyggnad av Simrisbanan.
Till den begränsade verkan det hava kan. Kravet riktas primärt till Banverket och där torde man vara tämligen avtrubbad. Lund är inte precis den enda kommunen som hör av sej i liknande ärende. Vi har nyss läst om Trelleborg och Vellinge som enligt nuvarande planering inte får sin pågatågsanpassning av Kontinentbanan i rimlig tid trots att man förklarat sej villigt att skjuta till ett antal miljoner.
Det positiva är förstås att alla partier numera är tågvänner. Fast ofta tämligen oreflekterat, och det är lätt att önska sådär ut i luften, plussa på med ett yttre godsspår när man ändå är igång.
Därför var det roligt att höra och läsa Demokratisk vänster och dess mer nyanserade syn. Visst är diagonalen till Kristianstad viktigare ur ett regionalskånskt perspektiv! Den har som Ulf Nymark påpekat ett större befolkningsunderlag och den kan avlasta stambanan. Ett hinder för förverkligandet är de orealistiska kraven från kommunerna Hörby och Kristianstad men även från Lund, som inte vill ha någon avgrening på hitsidan kommungränsen.
Men om vi tillåter oss lite kommunchauvinism bör Simrisbanan prioriteras. Det handlar ju om att ge en klimatacceptabel kollektivförbindelse åt ett par av kommunens större tätorter, Dalby och Veberöd.
Det gäller alltså en återuppbyggnad (och elektrifiering mm) av en del av gamla Malmö–Simrishamns järnväg som miste persontrafiken 1970 och sen i etapper revs upp till Staffanstorp.


Nedläggningen var olycklig. Men en fullständig återuppbyggnad är inte självklar. Simrishamn och Tomelilla har redan pågatåg till Malmö via Ystad, och det är svårt att se hur dessa avfolkningsorter ska kunna fylla frekventa avgångar på två mer eller mindre parallella linjer. Men inte bara det. Deras och Region Skånes vision är att tågresan Simrishamn–Malmö ska gå under timmen. Eftersom linjen både trafikmässigt och ekonomiskt inte kan bära mer än ett tågsystem innebär det få uppehåll. Inget tågstopp i Björnstorp alltså, bara ett stopp i det långsträckta Veberöd som skulle behöva två.
I en fossilfri framtid är det befogat att lägga spår hela vägen till Tomelilla/Simrishamn. Tills vidare bör banan sluta i Sjöbo. Då behöver den inte ha samma hastighetsstandard, kan ha fler hållplatser, blir billigare att bygga och därmed lättare att förverkliga. Fast utan rejäla tillskott från kommunen lär det inte gå, inte ens med en aldrig så rödgrön regering. Den inriktningen skulle Lunds kommun kunna ha.

Barrack Obama av Gunnar Stensson

Han jämförs med Hitler, Pol Pot och Stalin när han vill hålla tal för eleverna i USA:s skolor. Sydsvenskan ansluter sig till mobben genom att försåtligt håna skoltalet i stället för att ta avstånd från hatkampanjen.
När detta skrivs, har Obama just talat till kongressen om nödvändigheten av en sjukvårdsreform. USA är det enda rika land som saknar en ordentlig sjukförsäkring. 47 miljoner fattiga amerikaner står utan skydd. En reform är nödvändig. På sikt leder den till större trygghet, större rättvisa och lägre kostnader. Men motståndet är hårt. De privilegierade värnar sina privilegier. Sjukvården i USA är dyr och ineffektiv. Den kostar idag motsvarande 16% av BNP vilket är dubbelt så mycket som den svenska.
De onda krafterna i USA samlar sig. De giriga oljemiljardärerna med förre vicepresident Cheney i spetsen, torterarna i CIA, Blackwaters yrkesmördare, Ku Klux Klans rasister, vapenlobbyn, den fundamentalistiska kristna högern, de sionistiska organisationerna och mobbens hatmöten över hela USA ingår i kampanjen för att störta Obama. Israels regering ignorerar arrogant fredsplanen och ökar spänningen i Mellanöstern genom att illegalt bygga 450 nya bosättningar på ockuperad mark.
Stämningarna i USA och Israel påminner om dem i Tyskland under 1930-talet. På kort tid har Obamas opinionssiffror sjunkit till knappa 50 procent.
Vi måste vara solidariska med honom även om vi är kritiska mot hans politik i Afghanistan, Pakistan, Irak och Iran. Det är svårt att bryta med åtta år av kriminell terrorpolitik.

Inget är som ett svenskt smörgåsbord av Anders

De tre oppositionspartierna hade för några dagar sedan en tidig valupptakt i Stockholm. Arrangemanget var välbesökt av såväl sympatisörer som media. Inslaget i TV fokuserade som vanligt på skillnaderna mellan de tre partierna och spekulerade i framtida samarbetssvårigheter. Om jag minns rätt talade Mona Sahlin om ekonomi och skatter, Lars Ohly om svensk trupp i Afghanistan och miljöpartisten om ett nytt vägbygge i Stockholm.
Nu vet jag faktiskt inte heller hur väljare i allmänhet reagerar på en sådan bild av regeringsalternativet. Förhoppningsvis är de mogna nog att inse att anledningen till att det finns tre partier är att de det finns olika åsikter och lösningar i politiken och att dessa tävlar i demokratiska val.
Jag är ingen anhängare av detta med att bilda två block i svensk politik och jag är tveksam till att detta ger mer röster för vänstern. Miljöpartiet, som var mest angelägna att få regeringstaburetter, stöter helt klart bort en hel del sossar in i det borgerliga fältet. Vänstern har sossar accepterat så långe de inte kräver inflytande. En stor del av tillbakagången i opinionssiffrorna är ett resultat av samarbetet.
Vad skall man då vinna valet på. Ja inte är det frågan om svenskt militär närvaro i Afghanistan. För alla dem som vill ha en ny regering så är det andra mera nära frågor som är avgörande.
Att ta upp frågan om trupp i Afghanistan när man skall visa upp ett regeringsalternativ är idiotiskt också för att det ger borgarna vatten på kvarn. Visst Lars Ohly får ha sin åsikt och föra fram den men han måste vara ärlig och medge att i en sådan fråga måste vänsterpartiet som mindre del av vänsteralternativet böja sig för majoriteten av sossar och miljöpartister som ej avser att dra tillbaka truppen.
Nu sägs att sossarna i fråga om skatter avser att åter ta upp förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Sossarnas förslag kommer troligtvis att ha ett upplägg som gör att endast de rikaste drabbas. Men vad kommer det att ge? Risken är att vänsterns förslag skrämmer upp en hel del i väljarkåren utan att det i det fall det genomförs ger några större pengar till statskassan. Min uppfattning, vänta med ett sådant förslag som bara leder till att vi i valdebatten tvingas lägga tid på att försvara ideer som ideologiskt kan vara rätt men i ekonomiskt avseende är skit samma.
En sosseregering kan göra mycket dåligt men en borgarregering är alltid betydligt farligare. Vänsteralternativet måste se taktiskt på valet. Vi måste helt enkelt bjuda över borgarna. Jobbskatteavdraget är som sossarna insett svårt att ta bort i sin helhet. Detta betyder att vi måste sänka skatten för de som ej har inkomst av förvärvsarbete. Ta fram en kalkyl och se vad det kommer att kosta att få en och samma skattesats enbart varierande med inkomstnivån. Sedan kan vi fortsätta med hälsovården. Vad skulle det kosta att minska den enskildes kostnader för t.ex. tandvård?
Det viktiga är att med alla medel se till att vi får bort nuvarande regering och då får man tillfälligt stå tillbaka. Utan att ha granskat statsfinanserna påstår jag att regeringens nuvarande resultaträkning inte går ihop, vi lägger ut mer än vad vi tar in. Låt oss fortsätta med detta. Lägg en politik för den första delen av nästa mandatperiod som är underfinansierad men samtidigt stimulerar ekonomin. Låt oss ta makten med ett rejält smörgåsbord.

Ugens helter av Jörgen L.

Två 'damer' i övre 20-årsåldern tog sig före att medelst graffiti döpa om Integrationsministeriet i Holbergsgade uti större, broextern Malmöförort till "Ministeriet for Statsracisme". Heder åt dem. Förresten, har svenska vänstern alls några intellektuella och samhällstillvända akademiker längre? Så hur analyseras danska utvecklingen och när gjordes senast en statusrapport över nordiska, allmänvästliga, forna östeuopeiska samt globala vänsterrörelsen? Inkl. kartläggning av de egalitära, humanistiska samt antiimperiella krafterna världen över samt hur lämpligast ställa sig till envar dessa? Är islamiska jihadister våra allierade, exvis? Eller aftonsången slutgiltigt klingat över vår, dvs vänstra sidan av politiken här å 'globala lyxhyllan'? Och liberalismens tendenser samt ev. framtid? Vad sen med att jämföra 70-talets profetior kring hur lämpligast avväpna systemkritiker eller omstörtande reformatorer, med hur blev? Spontant bedömt slog mesta av farhågorna in. Nå, ingen gitter väl ens sätta text på v-gravstenen så skit samma.
Nå, ibland överraskar enstaka sprattel hos ideologiska närapå-liket. Rosengårds fullm-ordf. (s) skrev - om än med stabshjälp - den 27/8 ett inlägg i SDS som vittnade om både allmän politisk vitalitet, analytisk skärpa, god formuleringskonst inkl. dito språkbehandling jämte drabbande polemiklusta, där främst riks/lokala kds välförtjänt och länge efterlyst, fick sig en holmgång. Fast rasslande manchetterna gott kunde bytts mot juveler, då en gängsetyp bigott kds-dam var motpart. Måste vara yttersta förnedringen att sossar klår oss på egen planhalva - ovanpå från Malmö. Här bekräftas rimligen min tes om Lunds vilsegång bland egna välmågans fettvalkar med då masstrafik, överbefolkning, näringsinfarkt, regional plundringakademism, tågtrafiktvärdrag, forskningsinfraexcess, studenthunneranlopp, trad- o nyrikeSvenssondominans. Byns anarkister & upptågsmakare klarade inte ens av elda upp schabrakmässiga två Bryggare-tältet på Stortorget, inkl. scen. Där väl vinsten i k-metropoltävlingen skulle firas. Steves spontanskylt om "djävla Umeå" värmde dock gott.
Gitte sen inte rätta mina råd inför EU-valet som uppmärksamme ev. läsaren noterade hade sina blottor. Fler än jag som inte läser VB? Nå, hämtas hem ivf ...

Kulturchocker av Lucifer

När jag satte mig att skriva det här, vid tolvtiden på torsdagen, hörde jag plötsligt trumpetandet. Jag rusade ut och tittade upp. Jo, femton tranor cirklade över Väster och skruvade sig upp i termiken för att glida vidare. Hann de till Rügen på kvällen eller fick de nöja sig med fälten nere vid Börringe? Det är nåt visst med att bo vid ett av de stora trafikstråken.

Pressgrannar
Det måste ha pågått i en månad nu. Först veckor av diskussioner om väderleksläget i Florida, så väntan på uppskjutningen, sedan berättelser om toalettbestyr och reparationsarbeten och nu nedfarten. Sen så kommer alla intervjuerna och den triumfartade hemkomsten av en nyskapad nationalhjälte. Det är som en skedmatning från NASA:s PR-kontor. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Alternativen är inte bättre. Jag trodde inte man skulle behöva uppleva det igen men Aftonbladet kör nu med UFO-bilder som på 50-talet. Är det tidsandan eller upplagekriget mellan kvällstidningarna? Det är som om det pågick en kampanj att vi ska sysselsätta oss med meningslösheter. Snart är det väl dags för cirkelrunda oförklarliga cirklar i sädesfälten och synska medier som har kontakt med de döda. När får astrologispalten ett uppsving? Det är närmast en lättnad att få ta del av lite hard news: hälften av Aftonbladets läsare har någon gång kissat i vattnet i en simbassäng meddelas det i dag torsdag.

Idrottsmaffian
Den stora skandalen i veckan var förstås beskeden om att såväl den nya arenan som den nya ishallen inte går ihop utan kräver stora och fortsatta kommunala subventioner. Att det blir så beror på att det i alla partier finns en sport- och idrottslobby som alltid tycker att man ska satsa på idrotten. I deras argumentation handlar det alltid om en värdefull motions- eller ungdomsverksamhet. Men varje gång man skärskådar det hela visar det sig att pengarna på egendomliga sätt alltid når tävlingsidrotten och klubbarnas elit. Man kanske rekryterar brett, men mycket snabbt är det bara ett litet gäng som platsar och som ska skickas på matcher och träning.
Jag har hängt med länge nog för att minnas när Viktoriahallen på norr byggdes och kommunfullmäktige beslöt om kommunal borgen som naturligtvis fick uppfyllas efter några år. Som enda parti var Vänsterpartiet emot. Nu var det alltså dags igen, även om jag fruktar att vänstern faktiskt var för ishallen. Men glasmästarens arena var vi i alla fall emot. En lämplig slogan för nästa års val blir förstås: Rösta på Vänsterpartiet för sparsamhet med allmänna medel i Lund!

Problemet Stockholm
I en opinionsundersökning om Stockholmsväljarnas politiska sympatier visar det sig att socialdemokraterna nu är nere på 21,6 procent medan moderaterna och folkpartiet nu har en egen majoritet i Stockholm. Och det är alltså inte någon udda tillfällighet eller missnöje med Mona Sahlin utan bara den senaste siffran i en lång nedåtgående trend.
Mycket riktigt höjs nu röster inom socialdemokratin för att man måste skaffa sig en ”storstadspolitik” . Som om det fanns något gemensamt för Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag vill ta chansen att förutsäga utgången av kommunalvalet 2010: Göteborg behåller sin vänstermajoritet, Malmö kanske också om än med ett nödrop, medan Stockholm är förlorat.
Det behövs inte mycket marxistisk analys för att inse detta: Stockholm domineras av en välmående övre medelklass som med alliansregeringens politik får vad den vill ha. Inte så att Stockholm inte skulle ha klassklyftor. Tvärtom, det finns en betydande grupp låginkomsttagare som gör skitjobben och har dåligt betalt och inkomstklyftorna tycks öka. Men med den starka centralisering som finns i Sverige samlas makt och rikedom i Stockholm. Här finns statstjänstemännen i den svällande byråkratin, här finns bankerna och finansföretagen, här finns de flesta av storföretagens centrala ledningar, här finns media och kulturproduktion. Och alla dessa är välbetalda och kan underhålla en hög konsumtionsnivå, de har råd med innerstadsvåning (alternativt villa i Täby), Thailandsresa och sommarställe på Gotland eller Skåne. De är vinnarna i de senaste tjugo årens utveckling.
Kan jag då belägga detta? Nej, dessväre inte, jag skulle behöva åtminstone några månaders studier av inkomststatistik och politisk sociologi för att styrka mina utsagor. Jag baserar dem enbart på intryck av Stockholm och på de undertexter jag kan finna i media. Det kan ju tänkas att det är rena fantasifoster och att denna Stockholmska medelklass jag talar om inte finns och att den i varje fall inte röstar moderat. Men då måste någon visa det.
Vad kan då göras? Kan vänstern mobilisera arbetarklassen i Stockholm? Nej, det tror jag inte. Många av dem, särskilt de yngre, jobbar i serviceyrken, utanför fackliga och politiska sammanhang och tycker inte det är lönt att rösta. Och för all del, alla Stockholms tjänstemän är inte moderater. Nej visst, de mera samvetsömma röstar väl på miljöpartiet, men det räcker inte. Men om vi fortsätter att låta Stockholm ha den position det har är det nog kört där. Den enda strategi jag kan komma på är att satsa på lite klass- och regionalkamp och få ihop en vänstermajoritet i resten av landet och sedan ändra på sakernas tillstånd.

Gästspel av Riksteatern
Jag vet inte hur ni upplevde saken, men nog tyckte jag mig höra en av många uttalad suck av lättnad i tisdags efter beskedet om kulturhuvudstaden. Det var självklart ett bra beslut – Umeå är en ung och vital stad och lägger pengar på kultur och är stolt över det. Staden Lund är tusen år gammal och fylld av gammal kultur och kommer att fortsätta att vara det, men någon vital kulturverksamhet har vi inte råd till. Vi får nöja oss med gästspel av Riksteatern, lyssna på studentsängarna och glädja oss åt den sänkta kommunalskatten.

”Min far hade en dröm”
av Gunnar Stensson

Normalt läser jag inte böcker av aktiva politiker eftersom de oftast är tråkiga, utslätande eller direkt vilseledande, med andra ord oläsbara. I mer än ett år motstod jag Barrack Obamas ”Min far hade en dröm”.
Men den är en annan sorts bok. Obama skrev den på 1990-talet, långt innan han hade seriösa planer på att kandidera i ett presidentval. Den förefaller vara ett hastverk, en begåvad och mycket upptagen persons spontana funderingar över sitt ursprung och sina värderingar. Upplagan var liten. Ingen var intresserad. Snart försvann den i samma glömskans hav som de flesta andra böcker.
Obama insåg att boken skulle dyka upp och att han skulle konfronteras med den när han inledde sin presidentvalskampanj. Därför beslöt han att publicera och kommentera den innan någon av hans politiska motståndare hann utnyttja den.

Missvisande titel
Bokens titel är missvisande. Obamas far är en bifigur. Han dök upp i Hawai som ung kenyansk intellektuell, gjorde en ung kvinna, Barrack Obamas mor, gravid och försvann sedan. Som tio-åring träffade Barrack honom för första och enda gången i sitt liv under några veckor.
För Obama är morföräldrarna långt viktigare. Morfadern framstår som en företagsam, lite aningslös amerikan, född i mellanvästern, med erfarenheter från kriget i Europa, så småningom etablerad som möbelhandlare i Honolulu. Till mormodern, också från mellanvästern, hade Obama ett varmt förhållande.
Dotterns förbindelse med en okänd afrikan och plötsliga graviditet måste ha varit omskakande för morföräldrarna. Men de tog Obama till sig. Han fick en alltigenom vit amerikansk uppfostran.
Obamas mor måste ha varit en märklig kvinna. Hon ingick ett nytt äktenskap med en indonesisk student som skickats ut av president Sukarno, det unga landets respekterade vänsterinriktade president.
En militärkupp störtade Sukarno. Den nye presidenten, Suharto, utrotade så snart han gripit makten, mer än en miljon kommunister i en av 1900-talets värsta massakrer. Studenterna utomlands kommenderades hem. De som studerat i Moskva avrättades direkt vid hemkomsten. Obamas styvfar tvingades återvända till Djakarta. Obamas mor och Obama själv följde med. Förhållandet mellan Obama och styvfadern tycks ha varit kamratligt. Men hans mor fann tillvaron i militärdiktaturen alltmer outhärdlig. Hon skilde sig och lämnade Indonesien.

I Chicago
Den unge Obama slog sig ned i Chicago. Han blev vad han kallar en ”organisatör”. Den del av boken som handlar om hans verksamhet där är mycket intressant. Han ägnade sig åt socialpolitik. En av hans förebilder var Malcolm X. Han inledde ett samarbete med den radikale svarte präst som kom att störa hans presidentvalskampanj genom några obetänksamma yttranden. Särskilt när det gällde skolor och utbildning var Chicagos svarta befolkning illa utsatt. Också bostadsförhållanden i de fattiga delarna av Chicago var mycket dåliga.
Obamas arbete i Chicago har stora likheter med motsvarande verksamheter i Sverige. Men det finns skillnader också. För den svarta befolkningen spelar de hundratals små kyrkorna en viktig roll som saknar motsvarighet här. Obama organiserar strejker, opinionsmöten och kontaktar massmedia. Ofta sker tillkortakommanden. Han kallar till ett möte, bjuder in press och tv – och ingen kommer. Vid andra manifestationer händer det att någon gör eller säger något olämpligt. Men Obama hade naturligtvis framgång som ”organisatör”.
Som många andra har jag varit misstänksam beträffande Obamas juridikstudier vid Harvard. Endast de mest privilegierade brukar ha tillgång dit. Men det visar sig att den medelmåttigt utbildade Obama först vid ganska mogen ålder får tillträde till elituniversitetet på grundval av sina meriter som organisatör i Chicago. Tiden vid Harvard, där han får höga betyg, behandlas inte i boken.

Rötter
I slutet berättar Obama hur han söker kontakt med sina kenyanska rötter. Fadern är då sedan länge död. Hans liv är en berättelse om en begåvad och stolt afrikansk intellektuells tragiska undergång, orsakad av kvardröjande kolonialism, kulturkrocken mellan afrikanskt och västerländskt och Kenyas etniska motsättningar.

2009-09-03

Kulturnatstips



Vilken roll spelar Mahatma Gandhi i dagens samhälle?

Öppet seminarium med
- H.E. Balkrishna Shetty, Indiens ambassadör i Sverige
- David Arnold, historieprofessor från Warwick-universitetet i England
Torsdag 10 september kl 19-21
Lokal: SOL-Centrum hörsalen, Helgonabacken 14, Lund
Arrangör: Swedish South Asian Studies Network (SASNET)/Lunds universitet Seminariet hålls på engelska
Mer information

Kulturtips

KAL Rock ´n Roma!
Balkanmusik med nya rytmer
På Inkonst 8 september
Läs mer

Stirraren - En kärlekshistoria ur sanna livet.
På Teater Weimar 11-13 september.
Läs mer

Den visa kvinnans väg
Celebrating the feminine soul! Hantverksgården, Järnvägsgatan 51, Limhamn, 12 september kl 10–18
Läs mer

Spegeln - Madame Butterfly av Puccini Inspelad repris från förra Metropolitansäsongen.
På Biograf Spegeln 13 september kl 15.00 Läs mer

KVAST - Konsert med Carolinae Damkör, Syntjuntan och Ensemble Ars Nova
På Palladium 12 september kl 19.00
Läs mer

Esbjörn Hazelius
Finstämd gitarrbaserad vis- och folkmusik
På Inkonst 15 september
Läs mer

Made in Sweden – de stora känslornas föreställning
Premiär 15 september på Danstationen för ny dansföreställning av koreografen som gjorde uppmärksammade Pudel 2007. Läs mer

Nordost – Riksteatern
På Lunds Stadsteater 15 september kl 19
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Onödig av Lars-Anders Jönsson

Den 1:e september blev man så entledigad från arbete. I början av året informerades alla anställda i koncernen att företaget p.g.a. vikande orderingång skulle dra ner antalet anställda i Lund med cirka 200 tjänster. Detta skulle göras genom att man först skulle erbjuda anställda från 60 år och uppåt att mot ekonomisk kompensation sluta. Därefter skulle resterande tjänster upp till de 200 väljas ut och sägas upp.
Spekulationerna kring hela processen var total och pinsam att uppleva. Begreppet ”arbetskamrat” hade fått sina törnar redan tidigare, nu fanns inget av detta kvar. Yngre var positiva till att de kunde vara kvar och äldre konstaterade att principen om turordning förhandlats bort av facket. Personal började tala om vilka som ”borde” gå.
Själv fick jag ett erbjudande och tackade ja eftersom det sades att tackade man nej kunde man bli uppsagd ändå oavsett att man arbetat drygt 25 år på företaget och hade en tjänst som hade samma belastning som tidigare. Avtalet innebar en ersättning som i stort motsvarar lön fram till ålderspension vid 65 år. Värst drabbade var de som var i åldersgruppen 50-60 och trots lång anställning blev uppsagda. De fick en begränsad ersättning och måste nu söka nytt arbete i en konjunktursvacka. Bland många som slutat finns en naturlig bitterhet.
Utöver att förlora sin anställning med dess sociala innehåll skall många av dem som tvingats ut nu också betala en högre skattesats då den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag försvinner. Avdraget som försvinner motsvarar för många en ökad skatt på 10 000 till 18 000 kronor per år! Denna av borgarna inrättade orättvisa är egentligen utanför allt vi tidigare sett.
Motivet sägs vara att stimulera människor att arbeta mer! Men alla de som nu sägs upp mot sin vilja. Hur omoralisk får politiken vara? Eller det att de som arbetat hela sitt liv nu efteråt skall ha en högre skattesats jämfört de som arbetar idag. Det vore kanske inte mer sympatisk men ärligare i det fall borgarna på torgen låtit piska alla dem som inte kunde visa upp en anställning. Nu kommer jobbskatteavdraget att finnas kvar oavsett vilken regering som sitter. ”Arbetskamraterna” ser till plånboken och trivs såklart bra med extra pengar var månad. Detta vet moderaterna som ökar med lite mer pengar till anställda efter nästa val och sossarna har sagt att de accepterar de första stegen i jobbeskatteavdraget.
För egen del är jag rädd för att borgarna sitter kvar. De har hittat en statsminister som klätts om så att många snart ser honom som den nye landsfadern. Han talar med eftertänksamhet om ansvar och försiktighet. De som har kvar sina jobb, flertalet, har det också bra med högre disponibel inkomst och låga räntor. Så exploaterar man demokratin, ställ dig nära mitten och skit i de svaga.
Vad jag saknar från oppositionen, och då främst socialdemokraterna, är en tydlig och enkel beskrivning av det samhälle man ställer emot dagens av borgarna deformerade samhälle. De viktigaste orden skall vara rättvisa och omtanke. När sossarna förlorade det senaste valet skylldes allt på Göran Persson och dennes politik. Så skall nu allt gammalt lämpas över ända och nya idéer tas fram. Det är bekvämt att skylla förlusten på en tidigare ansvarig. Jag tycker mig nu se förändringar som gör att de stora väljargrupperna blir osäkra på vad socialdemokraterna egentligen vill.
Partier som gör anspråk på makten måste såklart ha en politik i alla frågor, inrikes som utrikes, men för att vinna år 2010 måste man koncentrera sig på de stora frågorna om trygga arbeten, en rättvis ekonomisk politik, en god sjukvård och en bra skola för alla i Sverige. Visa varför vänstern är bättre och rättvisare, eller är den inte det?
Jag lade rubriken onödig och skrev om annat. Att alla är utbytbara om företaget vill, det visste jag sedan tidigare. Men att sitta och vara onödig det känns konstigt. Vete fan, kanske jag lämnar metropolen och ger mig ut i skogen. Där kan man om inte annat plocka bär och fiska.

Åtta år senare av Gunnar Stensson

Som många andra såg jag i realtid tornen störta samman den soliga eftermiddagen 11 september 2001.
Hur ödesdiger händelsen var insåg jag inte genast.
Jag blev chockad när George Bush förklarade krig mot Afghanistan. Hur kunde man hämnas på ett helt folk därför att en grupp terrorister hade sprängt World Trade Center?
Frågan blev temat för några appelltal i bostadsområden i Lund de närmaste veckorna. Vi besökte bland annat Klostergården, Linero och Norra Fäladen. Åhörarna var mycket få. Ingen kommenterade. Vad gör man?

Sovjet i Afghanistan
1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan för att stöda en kommunistisk regering som hotades av ett folkligt uppror. Ryssarna sade sig vilja befria kvinnorna från fundamentalistiskt förtryck, ge alla tillgång till skolundervisning, skapa social rättvisa och modernisera landet.
Motståndet kom från en islamistisk rörelse som stöddes och utrustades av USA.
Det gick som bekant illa för Sovjetunionen. Efter tio års krig retirerade de sovjetiska trupperna. Några månader senare störtade sovjetsystemet samman.

USA i Afghanistan
När Bush invaderade 2001 hade han västerlandet och FN på sin sida. Alla var med honom, de enda som var mot var terrorister. Kriget orsakar det afghanska folket fruktansvärda lidanden, som beskrivits av t ex Robert Fisk i ”Det stora kriget för civilisationen”. Det har pågått i åtta år nu. Svenska soldater ingår i ISAF-styrkan som har FN-mandat men står under amerikanskt NATO-befäl.

Sverige i Afghanistan
När Sten Tolgfors försvarar den svenska närvaron talar han precis som ryssarna om att befria kvinnorna, modernisera landet, bygga skolor och införa demokrati. Att ifrågasätta den svenska insatsen är att svika det afghanska folket, säger han. Nu har ett val genomförts och utrikesminister Bildt uttryckte häromdagen sin belåtenhet trots alla rapporter om valfusk och hotande kaos.

Ett annat scenario
I en kommentar den 1 september tecknar Immanuel Wallerstein ett helt annat scenario. Han ser en annalkande eldstorm som varken den amerikanska allmänheten eller politikerna är medvetna om.
Wallerstein förutser en kedjereaktion i fyra steg i Mellanöstern.
I Irak sammanfaller folkomröstningen om de amerikanska truppernas närvaro med de nationella valen. Eftersom valets ledande kandidater av politiska skäl inte kan annat än säga nej kommer folkomröstningens resultat bli att de amerikanska trupperna tvingas bort fortare än planerat.
Det som händer i Irak får konsekvenser i Afghanistan där president Karzai nyligen i en tv-intervju förordade förhandlingar med talibanerna. Den amerikanska militären förutser ytterligare tio år av strider. Så långt tålamod har varken den amerikanska allmänheten eller USAs allierade.
I Pakistan tvingar den talibanvänliga opinionen USA att upphöra med flygangreppen med drones, obemannade flygplan. Befolkningen uppfattar den amerikanska närvaron som det största hotet.
Utvecklingen i Irak, Afghanistan och Pakistan skärper konflikten Israel/Palestina. Varken Israel eller de palestinska ledarna viker en tum från sina positioner. Fatahs inflytande minskar men den palestinska sidan stärks.

Konsekvenser
Innebörden i det scenario som Wallerstein skisserar är att president Obamas Mellanöstern-politik kommer att gå upp i flammor. Republikanerna kommer att beskriva de amerikanska nederlagen som förräderi. Många väljare är mottagliga för sådan retorik.
Obama måste förbereda sig inför eldstormen. Han står inför valet att ompröva sin politik eller svepas bort av elden.
Och Sverige?

Underkonsumtion, hurra av Gunnar Sandin

Som förklaring av den aktuella ekonomiska krisen vädrar Erik Kågström (”Tankar om ekonomi”, VB 21.8) den gamla underkonsumtionskrisen. Oftast tittar man från andra hållet och talar om överproduktion som är myntets andra sida, men det verkar befogat att just nu betona konsumtionen. Eftersom det konsumeras för lite växer de globala obalanserna i ekonomin tills att kriser utlöses. Då kan statsmakter företa olika räddningsaktioner, så som sker nu men det är inte rimligt att detta håller i längden.
I Eriks resonemang skymtar också det marxistiska begreppet ”profitkvotens fallande tendens”. Den tendensen är besvärande för kapitalet men det kompenserar sej alltså genom att tillägna sej en allt större del av mervärdet.
Resonemanget verkar rimligt och riktigt, även om man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln. Tidvis och punktvis kan det säkert vara så men ibland tar ju konsumenterna det säkra för det osäkra och stoppar pengarna i madrassen.
Detta med konjunkturer är förstås ett besvärligt moment. Det tycks finnas en hög grad av mekanik i vågrörelserna, en egensvängning, men det finns också en påverkan av den materiella världen. I agrarsamhället spelade klimatväxlingarna en obestridlig roll. Det gör de fortfarande men i industrisamhället är de stora innovationerna är viktigare: ångan, elen och nu mikroelektroniken. Lägg därtill den ideologiska och politiska dimensionen. Vad är egensvängning, vad är reell påverkan, vad är slump? Kondratievcyklerna tycks finnas men är deras orsak alltid en och densamma?

Nå, vi måste ju fortsätta att analysera ekonomin och dess kriser. Vi vill ju veta hur världen hänger samman.
Men vad ska vi använda kunskapen till? Det naiva svaret är att vi då kan få ekonomin att fungera bättre, undvika kriserna. Jag menar att detta inte är något självklart gott i dagsläget.
Det beror på att jag är mycket enkelspårig. Få initierade tycks längre tro att vi kan klara det globala tvågradersmålet och att risken växer att vi ska nå det helvete som sex graders temperaturhöjning innebär. Växthusgaserna och havsnivån har ökat snabbare än enligt de tidigare prognoserna.
Men så kom det ett hack i kurvan! Utsläppen minskar när ekonomin går på lågvarv.
Problemet är ju att mer pengar till konsumtion i princip innebär en förlängning av det gamla konsumtionsmönstret. Även om bilarna blir mindre törstiga blir de fler och rikare människor kör längre. De flyger också mer och längre, de efterfrågar större bostäder, de äter mer nötkött, allt i global skala. Det västerländska konsumtionsidealet är så genomsyrande att det skulle ta generationer att vända det, och så länge kan vi inte vänta.
Det finns en lösning och den heter offentlig konsumtion inriktad på ekologiskt godtagbara mål. Det är ingen tvekan om att det finns angelägna samhälleliga investeringar som lätt kunde absorbera hela överskottsproduktionen och skapa balans i ekonomin. Men de politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar. Barack Obama illustrera detta mycket väl.
Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den.

Förverkliga Simrishamnsbanan av Ulf Nymark

Reservation från Demokratisk Vänster

Gärna en Simrishamnsbana – men först en rejäl utredning av Diagonalen till Kristianstad!
Demokratisk Vänster ser gärna att Simrishamnsbanan kommer till stånd. En järnvägsförbindelse öster ut från Lund kommer att minska den hämningslösa tillväxten av biltrafik, vilket självklart är positivt. Därför röstade vi för motionen om järnvägsutredning respektive förstudie för Simrishamnsbanans olika delavsnitt.
Ändå reserverar vi oss mot beslutet. Detta för att vi vill avge en förklaring till vårt ställningstagande. Vi vill framhålla följande:
1. I Kommunkontorets tjänsteskrivelse som ingår i Kommunfullmäktiges beslutsunderlag hänvisas bland annat till att Lund vill ha ett yttre godsspår, spårtrafik till Vellinge och till Sturup. Vi tycker givetvis det är bra med så mycket spårtrafik som möjligt, men vi anser att dessa spårsträckningar i dagens läge måste ha en låg prioritet. Det finns betydligt angelägnare spårprojekt i Skåne. Demokratisk Vänster står alltså inte bakom denna önskelista.
2. Även om det är önskvärt med en järnvägsförbindelse mellan Lund och östra Skåne anser vi att denna regionala linje inte självklart har högsta prioritet. En Simrishamnsbana borde vägas mot en skånsk Diagonal, dvs en järnväg från Malmö-Lund diagonalt över Skåne till Kristianstad. Nordöstra Skåne och Blekinge har tredubbelt större befolkningsunderlag jämfört med den befolkning som skulle betjänas av Simrishamnsbanan. Därför menar vi att Diagonalens miljömässiga, samhällsekonomiska och ”resandeekonomiska” (individuell tidsvinst, komfort etc) effekter seriöst måste utredas. Därefter kan en välunderbyggd prioritering mellan Simrishamnsbanan och Diagonalen göras.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Datorinfluensa av Gunnar Stensson

Du nekas tillgång till kontot! Ett okänt fel har uppstått! Forbidden! Cancel! Såna tillmälen drabbar alla datoranvändare. Och dem kunde man ta lätt på, även om de är kränkande. Men de har konsekvenser också. För det mesta. Ibland är de bara skrämskott.
Plötsligt funkar inte anslutningen till skrivaren. Eller också dyker det upp oväntade saker. När jag skrev uttrycken ovan började datorn blinka och susa och så kom det upp en skylt med forbidden: not permitted. Mina klumpiga händer snuddade väl vid något.
Jag är rädd för min dator. Oroligt undrar jag var gång jag slår på den vad den nu ska ta sig till. En gång skyllde en helt okänd person mig för att överösa honom med spam. Det kom så snart jag slog på datorn. Den datorn kände jag mig tvungen att göra mig av med.
Allt är inte datorns fel. Oförskyllt förmedlar den obehagliga budskap från den ene eller den andre. Eller tråkiga nyheter, väntade eller överraskande. Ibland visar det sig att ett personligt meddelande till en god vän hamnat i ett stort kollektiv som inte alltid är vänligt inställt. Ibland har man glömt bifoga budskapet.
Det värsta är när den bara vägrar. Ingen ingående post. Ingen möjlighet att nå ut. Löften som sviks. Deadlines som passeras. Uppdrag som omöjliggörs. Stressen när allt mer skjuts fram i tiden till dagar avsedda för annat
Jag är inte bara rädd för datorn. Jag är arg också. Den är idiotisk. Den är som ett trilskande barn. Jag vill kasta den i väggen eller ut genom fönstret.
Jag kör runt i dess inre labyrinter på jakt efter felet och möts hela tiden av obegripliga instruktioner och okända begrepp. Och så plinget: du nekas tillgång till kontot du nekas tillgång till kontot. Hur talar man med en idiot!
Så kallar man hem experter, än den ene än den andre. De är visserligen överlägsna mig och besitter obestridlig kompetens – med slutet blir ändå bara detsamma: pling. Du nekas tillgång till kontot. Blodtrycket stiger. Huvudet värker. All denna fullkomligt förödda tid. All denna bortslösade mentala energi.
Du sticker till en reparatör som lyckas få igång nånting, men bara till hälften och som kommer med rådet: Det är nog dags att byta till en ny dator kanske.
Då kommer saknaden och oron. Ska jag överge denna dator med allt vad den innehåller? Det känns som en lobotomi. Det känns som att förlora minnet. Ångesten inför utplånandet, det stora intet.
Sådant är läget nu. Jag vet inte om det jag skrivit kommer att nå något annat än min egen datorskärm. Men jag har ett sista halmstrå att hoppas på, en sista utgång. Jag väntar på en hacker. Jag väntar och väntar. Regnet faller och tiden går.

Augustifesten
Jag hade tänkt skriva en helt kort text om Klostergårdens Augustifest i söndags. Om hur folk och grupper ställer upp. Hur plötsliga tillskott berikar programmet. Om hur andra inslag inte blir av därför att något hänt. Om glada människor och ledsna, som pappan som fick sin plånbok stulen ur en väska på en parkbänk. Om det positiva kaoset. Om den anarkistiska teatergruppen, den vitala jazzorkestern, Röda kapellet.
Jag hade tänkt skicka in bilderna som Marie Hegnelius tagit.
Nu blir det inte av.

Grunddrag i ett ”AD-alternativ” för utveckling av stadskärnan
av Ulf Nymark

En utredning om framtidens trafik och mötesplatser i Lunds stadskärna presenterade strax före sommaren sina förslag. Utredningen går under namnet Centrumutredningen. Tre olika utvecklingslinjer har presenterats – alternativ A, B och C.

De borgerliga partierna liksom socialdemokraterna har bestämt sig för alternativ B.
Var MP och V står är lite mera oklart, men om man ska utgå från deras ställningstagande i Tekniska nämnden tänker sig MP tills vidare en variant av alternativ A, medan V vill ha något som liknar en blandning av alternativ A och C. Demokratisk Vänster har ännu inte hunnit ta ställning, eftersom vi inte haft någon representant i den politiska styrgruppen för utredningen. Vi kommer att ta ställning på ett medlemsmöte den 5 oktober. (För länkar till utredningen och presentation av de olika alternativen - se not 1 nedan!)

Alternativ B – Klostergatan blir gågata
Alternativ B går i förenklad korthet ut på att alla gula bussar österifrån leds in till via den s k Lundalänken. Slutpunkt blir en ny terminal på Clemenstorget. Denna terminal blir gemensam med stadstrafiken, som kör till terminalen via St. Laurentiigatan. Botulfsplatsen försvinner som terminal, och ersätts alltså av terminalen för gula och gröna bussar på Clemenstorget, samt av flera större hållplatser i gatorna runt Botulfsplatsen. Klostergatan görs buss- och bilfri. Därmed kommer stadstrafikens linje 2 och linje 4 inte längre att trafikerar stadskärnans centrala delar kring Stortorget. Botulfsplatsen blir en ”mötesplats”. (Vad det nu innebär – jag trodde i min enfald att just resandeterminaler och dess omedelbara omgivningar var mötesplatser av högsta rang).

Fördelar …
Fördelarna med detta förslag är uppenbara. Vi får äntligen en gågata i stadskärnans centrala delar, och busstrafiken minskar påtagligt i stadskärnan. Ser man dessa delförslag utan att ta hänsyn till konsekvenserna i övrigt, är det därför lätt att ansluta sig till alternativ B. Fördelarna framhålls självklart av alternativ B-anhängarna, liksom i Sydsvenskans reportage den 28 augusti. Nackdelarna med förslaget har det dock hittills varit ganska tyst om. (För- och nackdelar med de övriga alternativen kan jag av utrymmesskäl inte gå in på här. Möjligen finns det anledning att vid ett senare tillfälle återkomma till detta).

… och nackdelar
Vilka är då nackdelarna? Här följer några, utan inbördes rangordning:
1. Alternativ B, (liksom för övrigt även alternativ A, och delvis även alternativ C), koncentrerar sig i dubbel mening på busstrafiken i stadskärnan. Dels görs enbart busstrafiken till problem, dels blir effekterna för bussresandet större än för bilresandet.
2. Att busstrafiken tas bort från Klostergatan innebär att norra Fäladens 12 000 invånare står utan stadsbussförbindelse till stadskärnans centrala delar. Detsamma gäller för de boende på Värpinge, Gunnesbo och Annehem. Totalt sett kommer närmare 20 000 lundabor att sakna möjlighet att resa buss till mitten av stadskärnan. Samtidigt som kollektivtrafikresandet till stadskärnan minskar, kommer det att öka till det s k Nova Lund. Stadskärnans handel utarmas därmed ytterligare.
3. Mårtenstorget, i synnerhet dess östra del ådlerlåts på handel och andra verksamheter. Torghandeln på Mårtenstorget kan komma att gå ner ytterligare.
4. En stor del av Clemenstorget kommer att upptas av den nya terminalen för de gula och gröna bussarna. Hur stor del är i dagsläget oklart, men med tanke på det utrymme den relativt nya terminalen vid lasarettet tar i anspråk kan man nog dra slutsatsen att uppemot halva torgytan behövs. (Hur mycket av grönskan som måste offras är också oklart.) Därmed kommer två av stadens tre större centrala torg huvudsakligen att vara samlings- och uppställningsplats för motorfordon.
5.
Ett antal storhållplatser för de stadsbusslinjer som fortfarande trafikerar centrala stadskärnan kommer att ordnas på gatorna kring Stortorget och Botulfsplatsen. Tidigare försök med denna typ av utflyttning från terminaler har inte fallit väl ut och vållat står irritation bland lundaborna. Storhållplatserna kommer också att minska utrymmet för cykelparkeringar.

Inget alternativ är riktigt bra
För min del kan jag inte ställa upp bakom något av alternativen, inte ens med de modifieringar som utredningen anses möjliga. Därför går jag omkring och grunnar på ett annat möjligt alternativ. Ett alternativ som inte bara omformar busstrafiken, utan också biltrafiken. Givetvis kan jag inte göra anspråk på att ha tänkt ut ett komplett alternativ. Men grunddrag i en annan utveckling skulle kunna se ut som nedan. (Siffrorna anger inte prioriteringsordning!).

Inga gula bussar genom stadskärnan – de gröna kör i gångfart
1. Regionbussarna österifrån angör nuvarande terminal vid stationen via den s k Lundalänken. Regionbussarna från Malmö vänder vid Galten. Inga gula bussar kör genom stadskärnan.
2. Botulfsplatsen behålls som terminal för stadsbussarna, dvs alla stadsbussar angör fortfarande stadskärnans centrala delar.
3. Alla bussar som trafikerar stadskärnan tvingas köra som högst i gångfart. Bussarna behöver därmed inte ideligen accelerera och bromsa, utan håller en jämnare hastighet. Den jämnare och lägre hastigheten gör att bullret och vibrationerna minskar på ett påtagligt sätt, samtidigt som cyklister och gående upplever bussarna som mindre hotfulla. Den längre restid som gångfart medför kompenseras mer än väl av att bussarna inte behöver trängas med bilar. (se punkterna 5-7 och11-12nedan!)

Lås låset och stäng Bangatan för biltrafik
4.Det s k låset vid Stortorget görs om till ett verkligt lås.
5. Taxiterminalen vid Botulfsgatan tas bort.
6. Bangatan stängs för biltrafik från Clemenstorget och söderut. Angöring med bil till Lund C sker enbart från Västra Stationstorget.
7. De enda fordon som tillåts på Klostergatan är cyklar och bussar.

Gågator och gångfartsområden
8. Östra Mårtensgatan från Östertull fram till Laboratoriegatan görs till gångfartsområde. Från Laboratoriegatan och västerut, blir Östra Mårtensgatan gågata, liksom Mårtenstorgets södra sida. (För definition av gångfartsområde respektive gågata – se not 2 nedan!)
9. Lilla Fiskaregatan och Bytaregatan görs till gågator.

Mårtenstorget blir mötesplats även efter torghandelstid
10. Bilparkeringen på Mårtenstorget tas bort. Snedparkeringarna vid torgets södra sida upplåts enbart för funktionshindrades fordon. Mårtenstorget görs om till mötesplats för människor även efter torghandelstid.
11. Kantstensparkeringar (undantaget funktionshindrades fordon) tas bort i stadskärnan.
12. Lastbilstrafik tillåts endast under begränsad tid på förmiddagarna i stadskärnan. Detsamma gäller för varuleveranser på gågator, gångfartsområden och gator med andra typer av restriktioner för motorfordonstrafik.

Miljöstyrande vägavgifter till externa köpcentra
13. Biltrafiken till stadskärnan styrs direkt till de befintliga P-husen. Smitvägar stängs, rundkörning förhindras.
14. Lunds kommun ska verka för att miljöstyrande vägavgifter/biltullar ska kunna tas ut på tillfartsgatorna till externa köpcentra.

”AD-alternativ”
Det finns som synes inslag i detta alternativ som återfinns i samtliga tre alternativ i Centrumutredningen. Men i väsentliga avseenden går de också utöver centrumutredningens förslag. Med detta ”AD-alternativ”, som givetvis kan byggas ut, kompletteras och detaljeras, menar jag att vi får en stadskärna som bjuder en lugnare trafikrytm, fler mötesplatser, mindre buller, trängsel och avgaser. Tillgängligheten för kollektivtrafikresenärer är fortsatt god och stadskärnans handel och servicefunktioner stärks i konkurrensen med externa köpcentra.
För övrigt anser jag att frågan om stadskärnans utveckling är en angelägenhet av högsta rang för alla lundabor – de olika alternativen bör därför grundligt genomlysas i nästa års valrörelse. Väljarna måste få säja sitt vid valurnorna!
Ulf Nymark

Noter
1. Här hittar man information om utredningen
De olika alternativen finns i korthet här.
Detta dokument finns antagligen också att hämta i pappersform på Byggnadsnämnd och Tekniska nämnden. Det är denna kortversion som lundabor inbjudits (på vilket sätt vet jag faktiskt inte!) att yttra sig över.

Hela utredningen finns här och övriga dokument i underlaget för utredningen finns här.


2. Gågata och gångfartsområde – definitioner
Gemensamt för gågata och gångfartsområde är att a) fordon for inte föras med högre hastighet än gångfart; b) Fordonsförare har väjningsplikt mot gående. På en gågata får motordrivna fordon inte föras annat än för att korsa den. Varuleveranser och transport av sjuka eller rörelsehindrade personer till eller från adress vid gågatan är dock tillåten.

2009-08-27

Klostergårdens augustifest söndagen den 30/8

Program:
10.00 Bo Riborg och hans FOURCAST blåser in festen.
11.00 Högmässa i Helgeands-kyrkan.
11.30 Klostergården nu och i framtiden. Gunnar Stensson berättar. Konstutställning med verk av Gunnel Stres.
13.00 Hiphop. Musik och dans med Adams från Fritidsgården och elever från Klostergårdsskolan. Orientalisk dans. Fritidsgården säljer kaffe och bullar till självkostnadspris. Afrikansk grill.
13.30. Ridning för barn. Pris 10 kronor. 14.00 Straffskjutning och VM för barn med Lunds BK och Eva Blomdell.
15.00 Konsert med Röda Kapellet.
16.00 ”TÄNK OM…” Teaterensemblen NÄKTERGALNINGARNA.

Arr: Fritidsgården, ABF och Klostergårdens byalag i samarbete med COOP, Klostergårdens Pizzeria och Klostergårdens konditori och med ekonomiskt stöd från brf Vårregnet och bfr Vårvinden.

Solidaritetsorganisationer, miljöorganisationer, fredsorganisationer och liknande är välkomna att hyra bord och bidra till att prägla festens innehåll.

Hela programmet



Kulturtips

Sofia Källgren
Ribersborgs Kallbadhus 31 augusti
Läs mer

MACK 1/9 Anna-Lena Brundin - Specialkväll med kvinnliga komiker
Stå-upp på Ribban 1 september
Läs mer

Macbeth - Blod istället för mjölk Varietéteatern Barbès gestaltar Macbeths nedstigning i mörkret.
4-27 september på Inkonst
Läs mer

KAL Rock´n Roma! Balkanmusik med nya rytmer.
Inkonst 8 september
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Bron över Höje å av Gunnar Stensson

Långsamt tränger en svart bil fram på stigen mellan Höje å och dammarna. Brännässlor med vita klängmalvor, tvåmeterhöga kardborrar, rosa balsaminer, svarta kaveldun med svärdliknande blad och taggiga björnbärsbuskar viker sig och skrapar mot lackeringen. I bilen sitter en kommunal tjänsteman vars utseende jag känner igen.
Klockan 9 ska en grupp tjänstemän träffas för att rekognosera lämplig plats för den planerade bron över Höje å. Det är dit den vilsekomna bilen är på väg.
Planen att bygga en bro och en vandringsled söder om Höje å har varit känd länge . Nu tycks den stå inför sitt förverkligande. Bron och den nya leden kommer att ge ett nytt perspektiv över ån och landskapet. För första gången på många år kommer Flackarps gamla kyrkogård att bli tillgänglig för vandrare.
Detta är en nyhet med ensamrätt för Veckobladet.

Tillståndet i dammarna ett år efter karpmassakern.
Ett par storskarvar sitter som svarta kors med vibrerande vingar på cementsocklar i dammen närmast Värpinge, uppenbarligen spanande efter småkarpar.
Vid cementbalken i angränsande damm utspelar sig ett drama. En liten sothöna med tre ungar attackerar kacklande en fyra gånger så stor skarv, som faktiskt tar till flykten. Det är sannolikt att skarvarna tar fågelungar när de kommer åt.
Den feta kanadagåsen tycks för tillfället ha separerat från sin svanmaka. Bara en svanfamilj är synlig: ett svanpar med två gråbruna, fullt utvuxna ungar. Förhoppningsvis finns andra i dammar längs Höje å.
Hundratals gräsänder på väg söderut simmar i vattnet som plötsligt blänker när solen glimtar fram genom en molnridå av änglavingar. Bläsänderna har ännu inte återvänt från sina arktiska häckningplatser.
Minidoppingar med löjligt små ungar dyker ideligen i det oroliga vattnet.
Två högdragna hägrar sitter orörliga på cementbalken. En tredje flyger upp mot sitt bo i en svartgrön gran söder om ån.
En död ål ligger mitt på stigen. Ett stycke bort slinker en mörkbrun iller snabbt men utan brådska in under ett snår med många blanka svarta björnbär.
Några ladugårdssvalor tumlar amatörmässigt omkring vid den höga pilen medan tuschsvarta tornseglare passerar så nära att fartvinden känns i ansiktet.

Tortyr i afghanska häkten av Anders Davidson

Amnesty publicerade 2007 en rapport om samarbetet mellan Isaf och den afghanska underrättelsetjänsten NDS. Den innehöll uppgifter om grava missförhållanden som tortyr och annan misshandel i afghanska häkten.
I rapporten hette det: "Isaf står under internationell förpliktelse att inte överlämna fångar till afghanska myndigheter om de riskerar att utsättas för tortyr och annan misshandel."
– Sådana överföringar bör ställas in tills det finns effektiva skyddsmekanismer, sade Claudio Cordone på Amnesty när rapporten släpptes.
Nu har Sverige tagit sin första fånge och överlämnat honom till afghanerna.
Och Amnesty menar fortfarande att den som i Afghanistan tar fångar och överlämnar dem till afghanska myndigheter bidrar till tortyr.
Chefen för den svenska insatsen i Afghanistan, Olof Granander, säger till Ekot: – Om man tittar traditionellt sett så tror jag att det finns en sådan risk men man har jobbat väldigt mycket på att reducera de riskerna.
Lise Bergh, svenska Amnestys generalsekreterare: – Det finns ett absolut förbud mot tortyr och därmed också ett förbud att överlämna personer till ett land där man riskerar tortyr och det är alldeles uppenbart att fångar riskerar tortyr om de överlämnas till de afghanska myndigheterna. Därför, säger hon, borde det vara förbjudet att lämna över fångar till myndigheter i Afghanistan.
Olof Granander medger att så länge som situationen är som den är i Afghanistan", så finns risken att fångar kan torteras.
Men att man alltså jobbat väldigt mycket på att minska de riskerna.
Lisa Bergh igen: – Uppgifterna är så pass entydiga om att det förekommer tortyr och då får man inte lämna över personer dit.
Sverige kommer inte att göra någon egen uppföljning för att kontrollera vad som händer den överlämnade fången. Enligt Olof Granander är det Röda Korset som ska följa upp hur han behandlas.
Det kommenterar Reto Stocker, chef för Internationella röda korskommittén i Kabul, så här: – Vårt arbete ersätter inte på något sätt de skyldigheter som någon internationell trupp har för överlämnade fångar.

Det är bara korkat av Gunnar Stensson

HATET ÄR EVIGT rubricerar Sydsvenskan sin huvudledare 25/8.
Efter att pliktskyldigt ha konstaterat att den israeliska regeringen överreagerat på Donald Boströms artikel om påstådd organstöld går ledarredaktionen över till det den menar borde stå i centrum för debatten, nämligen den ”blodsmyt”, som förekom bland fornkyrkans kristna. Den går ut på att judar kidnappar kristna barn för att tömma dem på blod. Tidningen berättar några varianter av ”blodslögnen” från Polen, Rumänien, Iran och Turkiet. Ledarreaktionens slutexempel är förstås artikeln i ”Antisemitbladet”. Man kunde tro att Dan Brown fört pennan. Men det är förstås Mats Skogkär, och syftet är inte att underhålla.
Vi ska vara tacksamma för att det inte är Sydsvenskans ledarredaktion som bestämmer dagordningen för andra än möjligen den högerextrema israeliska regeringen.
”Det är bara korkat,” suckar Claes Arvidsson i Svenska Dagbladet 25/8.

Ledarredaktionens hantering av de gångna månadernas kriser i Mellanöstern har genomgående varit destruktiv.
Gazakriget beskrevs som om det inte varit en israelisk invasion utan en intrig för att sprida antisemitisk propaganda. De israeliska fosforgranaterna förnekades, vilket ledarredaktionen ännu inte gjort avbön för. Den fortsatta ekonomiska aggressionen mot Gazas civila förtigs.
Följdriktigt framställdes sedan den stora antikrigsdemonstrationen som ännu ett utslag av antisemitism.
Och berättelsen om den nattliga dumpningen av ett uppskuret lik hos en palestinsk familj 1992 – en berättelse som varit känd även i Israel åtminstone sedan 2001, då den publicerades i Donald Boströms bok Inshallah, i vilken bland andra Cecilia Uddén och Cordelia Edvardsson medarbetade – den berättelsen förvandlas genom återpubliceringen till en fortsättning av medeltida antisemitisk mytbildning.
Enfalden är evig.
Sydsvenskans ledarredaktion förgrovar debatten, ökar motsättningarna och gynnar extremistgrupper på båda sidor vilket drabbar oss som bor i dess spridningsområde.

Det finns en verklighet också. Den möter Netanyahu nu när han besöker Gordon Brown, amerikanen George Mitchell som gjorde en avgörande insats för freden i Nordirland, och Angela Merkel. De kommer att kräva ett stopp för bosättningarna (40 000 nya lär ha beviljats av den israeliska staten) som en förutsättning för genomförandet av tvåstatslösningen. De kommer att beklaga vräkningen av palestinska familjer ur deras hem i östra Jerusalem. De kommer att kräva att blockaden av Gaza upphör. Det är sådana frågor seriösa regeringar och ledarredaktioner ägnar sig åt.

Varför reagerar Israel så hårt på artikeln om organhandeln?
av Bertil Egerö

Under veckan som gått har en till synes rak fråga om illegal organhandel i Israel lett till våldsamma retoriska reaktioner från Netanyahus regering. Den avstår från officiell kritik av sin svenska motsvarighet, men lyckas fokusera svenska medias uppmärksamhet på – nej, inte organhandeln och de ytterst allvarliga frågor som rests, utan – huruvida Aftonbladet ägnar sig åt antisemitism.
Donald Boströms artikel i AB baseras på att han 1992 personligen kunde dokumentera en makaber händelse som gav honom grava misstankar om handel med mördade palestiniers organ, och på hans intervjuer med ett stort antal drabbade familjer som var övertygade om att deras söner använts för organhandeln innan de dödats. Den koppling Boström i artikeln gör till den i år avslöjade amerikanska organhandeln med länkar till Israel är i form av en fråga; Boström förordar att ICJ, den internationella domstolen i Haag, genomför en ordentlig utredning.
Frågeställningen är inte ny. Som Gunnar Stensson berättade i VB förra veckan har uppgifterna om händelsen 1992 i boken Inshallah 2001 inte vederlagts – men de har inte heller lett till internationella krav på utredning. Det är helt förståeligt att Boström på nytt försöker få världen att uppmärksamma frågan. Det ser ut som att han lyckats –
Dvs om inte israelerna genom sin mediakampanj vinner slaget om vår uppmärksamhet. Referenser till nazismen, tal om antisemitism, beskyllningar att artikeln vilar på rykten – alla knep utnyttjas för att dra vår uppmärksamhet från sakfrågan. Men det slagets argument om just denna fråga kan bara på sikt försvaga den israeliska saken. Vi omhuldar yttrandefriheten, många bland oss undrar vad som egentligen ligger bakom de vettlösa beskyllningar Netanyahus regering ägnar sig åt. Varför erbjuder de sig inte att själva utreda frågan? Varför fångar de inte upp misstankarna om länkar till organhandeln i USA och klarlägger om dessa har någon grund?
I en brännpunktsartikel i SvD i onsdags argumenterar den israeliska kolumnisten Gideon Levy från Haaretz argumentera att artikeln var dålig, men också att de israeliska reaktionerna skadat Israel mer än någon tidningsartikel kunnat göra. Stämmer det har ju Boström lyckats. Han har lyckats med att få vår egen regering att inte vika sig för Israel, och därmed öppna för hela EU att ta ställning: visst måste yttrandefriheten försvaras mot en stats auktoritära krav på kontroll av media. En kil i den tystnadens politik som inte brutits ens av det fruktansvärda övervåldet mot Gazaremsan i vintras. Därmed tjänar Boström och AB på sikt den palestinska saken.
Bertil Egerö

PS.
En av de mest anmärkningsvärda detaljerna i den mediala uppmärksamheten är att ingen ännu har poängterat de palestinska vittnesbördens värde i sakfrågan. Det är som om palestiniernas upplevelser, kunskaper och slutsatser helt saknar värde i internationell debatt. En skandal i sig, i det Sverige där så många sympatiserar med palestinierna i deras kamp för likaberättigande med israelerna. Att Palmecentret i onsdags arrangerade en diskussion om de illegala israeliska bosättningarna, utan en enda representant för palestinierna i panelen, bekräftar hur illa det står till.
DS

Pirater över och under havsytan
av Lucifer

Jag ser att Piratpartiet nu träder fram i offentligheten i Storbritannien. Nu lär piratpartirörelser i och för sig redan finnas i 34 länder, men jag gissar att det engelska framträdandet kommer att sätta ytterligare liv i rörelsen. – Vi kommer att kämpa för lagar som håller jämna steg med teknikens utveckling, säger ordföranden när han i intervjuas i torsdagens Guardian.

Tala om kommunism
Jo, det är klart att det har med tekniken att göra. I går var det hembrända CD-ar som gällde och i förrgår blandband på kassett. Men det viktiga här är faktiskt principerna. Vi har en lagstiftning som på ett alldeles orimligt sätt hindrar människor från att ta del av konst och kultur. Visste ni att det tar 70 år efter författarens död innan man kan få lov att fritt använda ett arbete? För några år sen var det bara 50 år, men det ändrades häromåret.
Om det hade varit nåt krut i vänsterpartiet så hade det gått i spetsen för angreppen mot den typ av privategendom som copyrightsregler och fildelningsförbud handlar om. Här skulle man verkligen kunna tala om kommunism (Steve Ballmer på Microsoft kallade det rentav antiamerikanskt): av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Det är klart att man också måste sörja för ersättning till de konstnärer, artister, författare etc som ska kunna försörja sig på sin förmåga. Det finns redan former för detta genom biblioteksersättning etc. och om man vill skulle man kunna tänka ut nya konstruktioner. Det finns en revolutionär potential i frihet på detta område och det är därför striden är så hård.

Piratpartiet till Lund
Det hela började med rörelsen för fri och öppen programvara och där slås nu Microsoft som ett lejon för sina profiter. Dessvärre har Microsoft också många anhängare: folk som har sitt datakunnande helt på deras villkor, som använder deras språk och terminologi. Härom månaden trädde uppenbarligen Mats Helmfrid som är controller på en IT-avdelning i Helsingborg fram som dataguru i kommunfullmäktige och sa att Linux och sånt blir det inte tal om i Lund. Nej, Lund ska uppenbarligen fortsätta och göda Microsoft och träna in alla skolelever i deras produkter. Kanske Piratpartiet skulle kunna göra en del nytta när det ställer upp i nästa års kommunalval i Lund? Veckobladets spalter står säkert öppna för argumentation i ämnet.

Sanningen närmar sig Carl Bildt
Jag är inte säker på att det här är ett ämne som intresserar så många läsare, men det är nog så att det kommer att finnas anledning att tala om ubåtar igen. Och med ubåtar måste man tala om Carl Bildt: det är på sovjetiska ubåtar han har byggt sin karriär och det är med dem han kommer att bli hågkommen i historien.

Ubåtsköret började med en sovjetisk gammal ubåt som körde upp på en kobbe i Karlskronas östra skärgård i oktober 1981. Den gick för full maskin in på ett grund en kväll, fastnade och tillbringade sen natten med att med vrålande motorer försöka komma loss. Det var ett jävla liv helt enkelt, en massa folk på Sturkö blev störda men det gällde inte militären. Den sov. Det var pinsamt för dem, ungefär lika skamligt som för ryssarna som var fulla och trodde att de var i trakten av Bornholm. I Gåsefjärden hade de inte kunnat komma vidare och det fanns inget att hämta där. Det sedan 40-talet nedlagda Batteri Killeberget på Östra Hästholmen hade visserligen kvar några gamla 12 cm-pjäser (från pansarbåtarna Svea och Tirfing), men de var nog bara av intresse för oss gamla kustartillerister. Alltså: U137 var en pinsam historia för alla inblandade.
Men vad som hände var att man börja sätta samman lite observationer och incidenter från senare år och då fann man att främmande ubåtar hade synts till framför allt i Stockholms skärgård. Uppmärksamheten skärptes och eftersom U137 var rysk var man övertygad om att det var ryska ubåtar man hade sett. Det hela kulminerade i Hårsfjärden 1984. Det finns massor av detaljer där man kan uppehålla sig vid och det gjorde Ubåtsskyddskommissionen med dess mest aktive medlem Carl Bildt. Utan att ha några bevis pekade man ut Sovjet som ansvarig.

Sjuka detaljer
Sen dess har det varit flera kommissioner till, med allt större tvekan inför vad det var man jagade. En del har visat sig vara sill och ett avgörande bevis, ”typljudet”, var visst minkar. Men kvar står några tydliga tecken på ubåtsnärvaro och egendomliga ageranden från marinledningen. USA hade örlogsfartyg på besök veckan innan. Men när man hittade tecken på ubåtar i Hårsfjärden var det ryssarna man misstänkte även om man tydligen avsiktligt släppte ut den instängde ubåten. Där är mycket konstigheter, alla noggrant utredda av Ola Tunander i hans böcker. Det räcker här med att nämna en detalj: i Högkvarterets krigsdagbok är sidorna för den viktigaste dagen utrivna och motsvarande handskrivna koncept är också borta, detta från ett av Sveriges hemligaste dokument.
Nåväl: det kommer gradvis fram mer och mer egendomligheter och förr eller senare ska väl sanningen komma fram. Den kommer att innehålla att det var åtminstone en amerikansk ubåt i Hårsfjärden och av och till kanske också tyska och brittiska ubåtar på diverse ställen och kanske rentav någon sovjetisk.
Det intressanta är nu hur sanningen kommer att drabba Carl Bildt. Det finns två möjligheter. Den ena är att han hela tiden har varit invigd i de svenska och amerikanska marinernas hemlighet, men att han har ljugit och skyllt allt på ryssarna. Jag tror inte att det är så, det skulle ha varit för jobbigt att ljuga så länge och så mycket. Den andra möjligheten är att han verkligen har trott att det var Sovjet. För det talar att han for till Moskva och ville tala allvar med Jeltsin om att han hade bristande koll på sina amiraler. De ”bevis” han hade med sig visade sig helt värdelösa och resan ses som missriktad och misslyckad. Men den tyder i varje fall på att Bildt menade allvar.

Hur blir upplösningen?
Vad kommer då att hända när sanningen uppenbarar sig? När det visar sig att det är Bildt själv som inte hade styr på sina militärer och var lurad? Jag kan inte tänka mig annat än att han måste avgå från sin utrikesministerpost och ge upp varje tanke på toppjobb i EU. Och hur klarar han det som person? Och hur klarar försvarsmakten och regeringen detta?
Jag ska sluta med att citera den danska kallakrig-utredningen, skriven av en tolvmannagrupp av danska historiker (min översättning): ”Fallet med ubåtskränkningarna i Sverige berör flera viktiga aspekter av det kalla krigets historia, däribland också det mångåriga dolda militära och underrättelsemässiga samarbetet mellan Sverige och västmakterna som till synes i viss utsträckning försiggick utan att den politiska miljön i Sverige var inblandad.”
Och: ”Ingen i de närmast inblandade svenska och utländska flottkretsarna tog under detta händelseförlopp initiativ till att underrätta den svenska regeringen om sakernas verkliga sammanhang.”

Eftervalsdebatt (V) av Gunnar Sandin

En gång var i princip alla VB-läsare vänsterpartister (det vill säga vpk-are). Så är det längre, och därför kan det finnas anledning att något referera Vänsterpartiets debatt efter EU-valet. Den har intresse för en vidare krets.

Ståndaktiga Skåne
Skånedistriktets medlemstidning Menander publicerade strax efter valet distriktstyrelsens utvärdering. Det svåra nederlaget erkändes, och som huvudorsak utpekades liksom i Lars Ohlys valvakekommentar att partiet inte hade lyckats mobilisera EU-kritikerna. Men medan Ohly efterlyste en förutsättningslös diskussion hade disktriktstyrelsen sin uppfattning klar. Partiets hade mjukat upp sitt unionsmotstånd i kampanjen, framstått som en kritiker bland flera andra. Därmed hade många EU-motståndare stannat hemma. I förbigående kritiserades kampanjens inriktning på partiets toppkandidat och att vissa ledande vänsterpartister haft brått ut i debatten med förslag om förändrad hållning till EU.
I det dagsaktuella numret av den nationella medlemstidningen Vänsterpress upprepas distriktstyrelsens analys av Morgan Svensson som är ordförande i V-Malmö. Som därmed inte delar åsikterna hos ”ett antal centrala företrädare [som] varit ute i borgerliga media och lyft fram att utträdeskravet borde slopas eftersom det är politiskt inaktuellt”.

”För överskådlig tid”
De åsyftade centrala företrädarna torde i första vara de båda före detta EU-parlamentarikerna Jens Holm och Jonas Sjöstedt som har skrivit i borgerliga Dagens Nyheter men även i socialistiska Flamman. De återkommer nu i Vänsterpress, som har sammanlagt elva inlägg i frågan, och upprepar sin hållning. De rekommenderar: ”Vi klargör att det var riktigt att motsätta sig medlemskapet i EU och att vi inte har omvärderat den ståndpunkten, men att frågan är avgjord för överskådlig tid. Vi fokuserar därför våra krafter på att som EU-kritiskt parti arbeta för att förändra EU inifrån och utifrån.”
En övervikt av debattörerna i numret är inne på samma spår, men flera vidgar analysen på ett intressant sätt. En av dem är en annan Malmöbo, den fritänkande partiveteranen Lutz Pagel, Han skräder inte orden: ”Vänsterpartiets nonchalans och ignorans gentemot medlemmar, väljarna, utvecklingen och motståndarna är förödande. Medlemmarna flyr, väljarna röstar på andra, utvecklingen går förbi oss, motståndarna skjuter på sittande anka.” Sverigedemokraterna har lyckats bättre med att appellera till de underprivilegierade. Partiet har tappat till dem, till piraterna och till FI. Vad de sistnämnda beträffar rekommenderar Pagel ledningen att söka politiskt samförstånd med Gudrun Schyman. Att slå Miljöpartiet i miljöfrågan är svårt, fortsätter Pagel, och ”dessutom träffar man aldrig någon från vänstern i något som helst natursammanhang, till exempel när tusentals ornitologer tittar på höstens fågelsträck i Falsterbo”. Vad säger kåsören Lucifer?

Vånda i Stockholm
Samma anda genomsyrar ett inlägg från ett antal politiker, mest kvinnor, i Stockholm, varav tunga namn som Marianne Eriksson, Brit Rundberg och Birgitta Sevefjord. I deras län hamnade Vänsterpartiet på sjunde plats, konstaterar de, efter bland annat Kristdemokraterna. De och ett annat inlägg från Stockholm ventilerar samma vånda som hos huvudstadens socialdemokrater. Oppositionen måste göra inbrytningar i Stockholms växande medelklass, annars sitter regeringen kvar efter nästa val. Det kräver för Vänsterpartiets del ”en rejäl omprövning av strategier, prioriteringar, arbetssätt och förhållningssätt till omvärlden”.
Ett exempel på förändrat arbetssätt ger två andra stockholmare: medlemmarna är för få och trötta för att vi ska kunna bygga kampanjer på dem. Partiet måste ut i tidningar, synas på tunnelbanan – alltså höja reklamkontot rejält. Och de talar inte i första hand om den välbärgade medelklassen utan om arbetarna och de arbetslösa som dominerar deras del av Stockholm.
Några debattörer mumlar om att personförändringar kan behövas. Det vill säga, Lutz Pagel mumlar inte: ”Ingenting blir bättre om vänsterpartiets medlemmar fortsätter att vara så fördragsamma med ledare som ideligen har misslyckats.”

2009-08-20

Dags för nya tag

Den 20 augusti är det nog höst tänkte vi i redaktionen i juni när vi bestämde att det var dags att sätta igång utgivningen igen efter sommaren. En blick ut genom fönstret visar en strålande sommarhimmel! Höst är det inte, men precis som skolorna så startar Veckobladet sin hösttermin i alla fall.
Eftersom VB:s specialområde är politiken kan man konstatera att det varit en ganska lugn sommar, i alla fall i Sverige. EU-borgfred råder i riket, i alla fall på sommaren. I världen och kommunen råder det varken borg- eller någon annan typ av fred så visst finns det ting att fundera över och kommentera.
Det som jag funderat över den senaste veckan är striden i Lund om det romska fritidset Romano Trajo. Det som för fem år sedan fick pris som en viktig integrationsfaktor är idag ett exempel på segregation. Har verkligen förhållandena för romerna i Lund ändrats så drastisk på bara fem år? Var ett eget fritids segregation i st f integration även för fem år sedan? Jag vet inte, jag har lusläst Sydsvenskan i ämnet men vet fortfarande inte. Det handlar i reportagen ofta mer om huruvida det är rätt att protestera mot beslut man ogillar än om sakfrågan. Det är en lättare fråga, klart man skall protestera mot det man tycker är fel! Trots detta så måste jag bekänna att jag inte begriper mig på alla ”reclaimare”, men det är en annan historia,
Om det råder EU-borgfred i Sverige så rullar världens konflikter på och som det skrivs på andra ställen i veckans nummer så skördar krigen obarmhärtigt sina offer. Men på ett annat plan så känns det som om det råder någon sorts Obama-borgfred i världen. Tonen i världssamtalen är lugnare än tidigare och debatterna är inte fullt så svartvita. Det känns som om världen fortfarande väntar på ett riktigt tydligt tecken på vart Obama är på väg.

sko
Ett ämne som det skrevs om i VB under våren och som det finns anledning att återkomma till.
Hoppas ni alla, både läsare och skribenter haft en bra och avkopplande sommar för nu brakar hösten igång även om både vi människor och vädret kämpar emot.

Mary-Anne Börje

Mary-Anne Börje, Borrby dog den 1 augusti 80 år gammal.
Hon var aktiv i VPK i Simrishamn och var under många år ombudsman för Vänsterpartiet Skåne.
Hon var en trogen Veckobladsläsare på sin tid och det finns många vänsterpartister kvar som minns henne.

Hur många gånger stod Mary-Anne Börje med sjöns fräsande vågor i ryggen, för på Österlen heter det inte hav utan sjö!, och höll tal emot världens orättvisor? Första majdagar, Miljödagar, Fredsdagar, Hiroshimadagar, Kärnkraftsdagar. Det krävs mod och en viss besatthet att våga ställa sej på hamnkajen och bli granskad av bönder, fiskare och sommargäster. Att inte ge sej. Att stå i fullmäktige och vara en klar minoritet och ändå återigen våga säga sin mening och få ovänner.
Och Mary-Anne var allt annat än bokstavstrogen, tvärtom såg hon tidigt hur karriärism och oportunism kunde smyga sig in i parti och minut. Även bland partivänner. Och hon såg hur kulturen var satt på undantag och ordnade så att t ex Ernbergs läders historia inte glömdes i det nya biblioteket: åtminstone en av fabrikens fasader lämnades kvar...
Hon gjorde intervjuer med läderfabrikens arbetare om slitet och nerskitningen av miljön som publicerades i tidningen "Simrishamns Dagblad, utkommer en gång i månaden". Startat, skrivet och drivet av Mary-Anne. Ett givet ekonomiskt förlustföretag - men en vinst i kunskap.
"Ganska sa daligt!" blev en devis över Skanskas rikemansmarina i Simrishamn istället för en utökad fiskehamn. Skanska som även tagit bort bokstävernas prickar för att bli multinationella.
Eller när det unika arboretet i Stenshuvud skulle huggas ner för att ge plats åt Naturreservatet där enbart svenska växter skulle få finnas. Då blev rubriken på löpet INVANDRARE MASAKRERAS PÅ STENSHUVUD! Och miljöministern ändrade sig. Kamp lönar sig som man sa. Eller när Simrishamns Lasarett skulle läggas ner skrev hon ett tidningsnummer om medicinens och läkekonstens historia som mothugg. Det gäller att inte ge sig.
Allt detta funderade hon på vid sin vävstol där hon lät skytteln gå. Bonader med inspiration från de gamla skånska vävarna på museet. Eller från naturen.
En donerade hon till kapellet i Borrby. På det viset finns hon kvar bland oss, inte bara i minnet. Med vävstolens hjärtslag.
I uppmaningen: säj din mening, ta reda på orsak, bakgrund och historia, ge dej inte! Låt skytteln gå!
Lars Westman

Varje dag dödas sex civila afghaner
av Anders Davidson

Natos nye generalsekreterare vill vinna afghanernas hjärtan, men Nato har sedan årsskiftet dödat 200 civila vid 40 bombangrepp. Första halvåret har 1013 civila dödats. Samma period förra året var antalet 818, medan det första halvåret af 2007 dödades 684 civila. Nära 60 procent tillskrivs talibanerna och andra motståndsgrupper, resten de utländska styrkorna eller den afghanska polisen och militären.
– Nato är en stark militärallians och vi behöver en stark militär insats i Afghanistan, sade Anders Fogh Rasmussen på sitt första pressmöte som Nato-chef, och framhöll att Afghanistan är Natos viktigaste uppgift.

Nolltillväxtekonomi av Erik Kågström

Hösten 2008 försökte jag starta en debatt i Veckobladet om en alternativ ekonomi som inte skulle vara beroende av ständig tillväxt utan fungera även vid nolltillväxt och i en krympande ekonomi. Gunnar Stensson varnade mig för att försöka mig på några utopiska experiment som var dömda att misslyckas. Emellertid anser jag fortfarande liksom Björn Forsberg (”Tillväxtens sista dagar”) och många andra att klimathotet bara kan avvärjas om den materiella tillväxten i världen på något sätt hejdas. Sådana tankar har fått stöd från brittiskt håll. ”Prosperity without growth” heter en rapport som tidigare i år getts ut av UK Sustainable Development Commission (SDC). Författaren, professor Tim Jackson, är ekonomisk kommissionär vid SDC. Jackson anser att han presenterat en modell för en ekonomi som inte kräver materiell tillväxt men ändå möjliggör en stabil ekonomisk utveckling utan de kriser som kännetecknar den nuvarande kapitalistiska marknadsekonomin. Jag kommer att kommentera rapporten i kommande nummer av Veckobladet. Veckobladets läsare rekommenderas att själva läsa den här. Bara 136 sidor.

Tillbaka till livet av Lucifer

Så är det dags igen. Den politiska maskinen drar igång igen liksom de andra maskinerna: skolan, universitetet. Andra maskiner har aldrig stått stilla: sjukvården, kommunikationerna, pressarna på Alfa-Laval. I Lund har man knappt sett en ung människa på månader och så plötsligt, på torsdagen, är hela centrum fyllt av ungdomar på väg från eller till gymnasierna. Själv brukar jag varje år så här dags tänka: OK, livet har sina sidor och tiderna är inte de bästa, men en sak kan jag i alla fall vara glad över och det är att jag slipper gå i skolan.

En kampanj
Men åter till politiken. Från Lund finns inte mycket att berätta och på riksplanet tog det väl slut med Almedalsveckan efter midsommar. Dvs. jag har tagit intryck av en sak: kampanjen mot Carin Jämtin.
Det förhåller sig så att skolor världen över finansieras och ägs på olika sätt. Det kan vara stiftelser, det kan vara kooperativ, det kan vara kyrkor och andliga rörelser. Vanligast är väl att skolor ägs av det allmänna, men visst, många är som det heter ”fria”. Men vad som såvitt jag vet aldrig förekommer är att de ägs och drivs av vinstgivande bolag. Dvs. det finns ett land där det förekommer, nämligen Sverige. I Sverige är det också så att varje skola får betalt av staten för varje elev. Det innebär att skolor kan göras till mycket inbringande verksamheter: man kasserar in skolpengen för eleverna och så sparar man in på allt vad som går att spara på och så får man ett bra netto. Ja, har man flera skolor blir det större netto och i skolbranschen pågår en ständig koncentration i allt större företag. Det finns nu riktiga skolkoncerner. Tillstånd att öppna friskola är närmast att se som en licens att få trycka pengar.
Inför den socialdemokratiska kongressen skrev Jämtin i somras en artikel där hon ifrågasatte det rimliga i detta system och passade på att samtidigt kritisera samma system i sjukvården. Hon sa saker som varje tänkande människa måste känna inför vad som pågår. Resultatet blev att den samlade svenska pressen med sina främsta opinionsbildare i spetsen kastade sig över henne och hennes förslag. Hon var inte vatten värd. Jag skriver den samlade pressen därför att de få icke-borgerliga som ännu finns kvar drunknar i mängden. För mig var det här ytterligare en påminnelse om hur illa vänstern ligger till vad gäller media och opinionsbildning. Hur ska det vara möjligt att stå upp mot denna massiva vägg av makt och pengar? Jag bävar inför valrörelsen.

Det danska frisinnet
I Danmark spetsar det till sig allt mer i den s.k. kulturkampen. Nu ska Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk Folkeparti och en av Nordens skickligaste politiker ta plats i Statens konstråd, de som ger pengar till konstnärer. Och hon gillar minsann inte obegripliga tavlor och installationer utan bara riktiga konstmålningar. Det kommer att bli spännande. Dessutom är hon nu inte längre nöjd med att bara bestämma allt möjligt utan börjar få lust att själv sitta i regeringen. Kulturminister skulle hon kunna tänka sig.
Och dansk politik bara rullar på högerut. Flyktingar sparkas ut och vissa muslimska klädesplagg ska förbjudas enligt flera partiers önskan. SF, vänsterpartiets systerparti ställer upp för kriget i Afghanistan och accepterar Nato, allt i syfte att bli så regeringsfähiga som möjligt. Jag begriper mig inte på Danmark.
Jag får ta till en av min ungdoms idoler, Klaus Rifbjerg som på frågan vad kultur är svarade så här:
»Kultur er ikke en sutteklud eller et gipsbind til afstivning af daskende lemmer. Kultur er benzin og ild i røven, en evne til ikke at kunne sidde stille, men hele tiden flytte sig, at finde takten ikke i det taktfaste, men i den store ubestemmelige rytmik, der er vores fælles vilkår«.
Ni hängde väl med i danskan?

Marknadsläget
Men allt är inte politik. Jag har ju alltid sett det som angeläget att följa läget i folksjälen och i nationens ekonomiska och sociala kärna och brukar för den sakens skull årligen bege mig till Sjöbo marknad.
Jag tyckte nog det var lite mer dämpat i år, aningen mattare kommers, lite tröttare demonstrationer av torktrasor och rivjärn. Jo, den ekonomiska krisen berör förstås även Färs härad. Priserna låg dock fast, ingen deflation här inte. Jag köpte ett par standard svarta trätofflor för 100.- och det är väl ändå ett hyggligt pris.
Jag hade förväntat mig ett stort utbud av spikmattor, men såg inte en enda. Foppatofflor däremot gick för realisationspriser. Att vi närmar oss kontinenten och kontinentala vanor visas av att det fanns inte mindre än fyra baristas med fullt kvalificerade espressomaskiner. Man kunde lika gärna ha varit i Norditalien.
Slutligen undrar ni hur var då läget på genusfronten? Hur var årets T-shirttexter? Tja, blandad skörd får man säga. Först en halvklassiker i machobranschen: ” Riktiga karlar luktar diesel”. Inte dåligt alls, men man tycker sig ha hört den förut. Sen har ju läget förändrats genom att det numera finns inte bara T-shirts med text utan också kalsonger. Jag skulle vilja karakterisera de texterna som onämnbara. Vi får i stället avsluta med en T-shirt som jag tycker är så där lagom vulgär och pubertetsmässig att den skulle kunna platsa i Toddybladet: ”Jag är inte gynekolog men jag tar gärna en titt”.

Hotad tryckfrihet av Gunnar Stensson

En utländsk regering vänder sig till den svenska regeringen för att uttrycka missnöje med en kritisk artikel i en svensk tidning. En svensk ambassadör, Elisabeth Borslin Bonnier, ber undfallande om ursäkt å Sveriges vägnar. Artikeln är ”chockerande och motbjudande”.
Det är som på 40-talet. Men framåt 1945 blev den svenska regeringen kaxigare och svarade den dåvarande utländska regeringen att det råder tryckfrihet i Sverige. Eftersom tryckfriheten är skyddad i grundlagen kan regeringen inte ingripa.
Samma svar gav statsminister Erlander Chrustjov när han ville stoppa antisovjetisk kritik i samband med ett besök i Sverige. Det krävdes kanske ett visst moraliskt mod då.
Den här gången handlar det om staten Israel som försöker tysta kritiken och om en svensk ambassadör som ber om ursäkt å Sveriges vägnar.
”Regeringen bör omgående ta avstånd från den svenska ambassadörens yttrande och tydligt markera för den israeliska regeringen att yttrandefriheten i Sverige även innefattar Aftonbladet,” skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen den 20.9.

Extremisten och liberalen
Sydsvenskans Mats Skogkär kallar Aftonbladet ”Antisemitbladet”. Henrik Bredberg gläder sig åt att ledaren blivit ”internationellt uppmärksammad”. Det skulle han kanske inte ha gjort. En backlash lär vara ofrånkomlig.
I sin iver att inte stöta sig med Skogkär kallar han den kritiserade artikeln ”Boströms alster ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods.”
Men sen får han kalla fötter. ”Den israeliska regeringen talar om en artikel ”som skämmer ut svensk demokrati och hela den svenska pressen”, skriver han. ”Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald.”
Ännu konstigare finner han kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör Elisabeth Borslin Bonnier. Det är inte regeringens uppgift att via sin ambassadör recensera publiceringsbeslut i en självständig presskår.

Två skilda historier
Vad står det då i den text som fått så många att fullständigt tappa allt sans och vett?
Två var för sig sanna, upprörande historier refereras:
New York Times skrev nyligen en artikel om organhandel i Brooklyn. Några rabbiner var gripna, fallet var väl dokumenterat, organen såldes av fattiga israeler och såldes med vinst i New York. Donald Boström refererade liksom alla media New York Times historia.
Men dessutom refererade han sitt eget reportage om en händelse i Kalkilya-området på Västbanken 1992 ur fotoboken Inshallah, som publicerades 2001. I boken medarbetar några av de främsta kännarna av konflikten Israel-Palestina som Cordelia Edvardsson, Per Gharton, Thomas Hammarberg och många andra.
I reportaget beskrivs hur en israelisk specialstyrka dödar den unge palestiniern Bilal Ghanan, för kroppen till Israel för obduktion och sedan kör den tillbaka till familjen. Då är den uppskuren och sedan igensydd, vilket bestyrks av ett otäckt foto av den döda kroppen (s. 166 i pocketupplagan).
Reportaget är alltså 17 år gammalt. Ingen har försökt vederlägga det. Bilals familj tror att obducenterna har stulit organen ur Bilals kropp. Det är inte bevisat, men det är vad de tror.

Misstaget skadar den palestinska saken
Donald Boström gör det stora misstaget att kombinera två vitt skilda episoder, den nyligen bevisade organhandeln i New York (som har pågått i flera år) och Bilals död 1992 och återlämnandet av hans uppskurna och igensydda kropp, en tragisk situation som kunde ha haft sin plats i de grekiska tragedierna.
Misstaget har gjort det möjligt för den israeliska regeringen och dess anhängare att dölja och förneka båda tragedierna i ett moln av indignation och anklagelser för antisemitism. Donald Boström är ingen antisemit och inte Åsa Linderborg heller. De har genom sitt misstag skadat den palestinska saken. Samtidigt har de avslöjat ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.

Tankar om ekonomi av Erik Kågström

Åtskilliga ekonomiska auktoriteter hävdar att obalansen i världsekonomin och den nuvarande ekonomiska krisen beror på för låg efterfrågan på världsmarknaderna (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Steven Roach vid Morgan Stanley, George Soros och i Sverige Robert Weil i P1 på trettondagen). Bristen på efterfrågan beror på att inkomst och förmögenhet på individnivå omfördelats från fattiga till rika under loppet av de senaste trettio åren. Globaliseringens avregleringar av valutarörelser över gränserna och av finansinstitutens verksamhet har lett till en låglönekonkurrens, som hållit tillbaka löneökningar, och till en lågskattekonkurrens mellan nationalstaterna som minskat utrymmet för finansiering av offentliga tjänster och transfereringar.

Löneandelarna av förädlingsvärdena i de industrialiserade ländernas ekonomier har minskat och i USA, EU-15 och Japan konvergerat till omkring 65 %. Enligt OECD är i dag arbetskraftens andel av världens BNP lika låg som på 1930-talet. Rapporter från de internationella fackliga organisationerna ILO och ITUC bekräftar minskningen i löneandelarna. ITUC:s generalsekreterare Guy Ryder säger att den urholkning av köpkraft som den ökande ojämlikheten för med sig inte bara är orättvis, den är också mycket allvarlig för det ekonomiska systemets stabilitet.

Själv blev jag uppmärksammad på sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet, minskad efterfrågan och ekonomisk obalans i världen när jag för fyra år sedan läste den franske demografen m m Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet”. Todd är ganska yvig i sina spekulationer om orsakssamband i olika sammanhang men när det gäller effekten av minskad global efterfrågan på världsekonomin blev jag övertygad om att han hade rätt, liksom när han förutsade en kommande global depression till följd av obalanserna i världsekonomin. Jag har sedan på våra tidningars ekonomisidor och på nätet försökt följa vad som händer i världens ekonomi och hur det kan relateras till ett konstant efterfrågegap och de kompenserande krediter som måste ges för att köpkraften skall möjliggöra ekonomisk tillväxt.

Den kapitalistiska marknadsekonomin kännetecknas av konjunkturcykler – korta på 4-8 år och långa s.k. Konatieffs cykler som sträcker sig över decennier. De förklaringar till cyklernas uppkomst som man får på våra tidningars ekonomisidor är inte särskilt upplysande. ”Ett uttryck för ekonomins dynamik”. ”Vi är nu inne i en klassisk överproduktionskris”. ”Varje kris, hur otäck den än är, innebär ett stålbad som rensar bort överdrifter och felinvesteringar” – Schumpeter´s ”creative destruction”.

Jag kan tänka mig en annan beskrivning av konjunkturcyklerna:
* det kan vara så att den skapande förstörelsen pågår under hela konjunkturcykeln med viss ökning av utslagningar vid konjunkturnedgång. Men etablerade företag klarar sig bättre i kriser än nykomlingar.
* det kan vara så att det föreligger överproduktion (och därmed ett efterfrågegap) under hela konjunkturcykeln i den meningen att det samlade värdet av det som vid en viss tidpunkt saluförs och säljs i en ekonomi är större än det samlade värdet av de löner och andra ersättningar som vid samma tid utbetalas och som utgör grunden för efterfrågan på den marknaden. Att ekonomin ändå kan frodas och växa beror på att konsumenterna med avbetalningar och andra former av kredit köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden.

Efterfrågegapet kan också fyllas av statliga satsningar som finansieras med budgetunderskott och tillgrips framför allt när en konjunkturnedgång skall fås att vända. Omfattningen av sparandet i hushållen i en ekonomi påverkar också efterfrågan och konsumtion och därmed bytesbalansen. Ändringar i styrkan på ett lands valuta påverkar också köpkraften. För att skydda sina valutor mot attacker har tillväxtländerna byggt upp valutareserver vilket också minskar efterfrågan.

Många, privatpersoner såväl som företagare, får inte de inkomster de räknat med och efterhand ackumuleras osäkra fordringar i finansinstituten. När mängden mer eller mindre värdelösa fordringar nått en kritisk nivå (Lehman Brothers), bromsas kreditgivningen av bankerna och konjunkturnedgången är ett faktum. De låga löneandelarna och de minskade transfereringarna i dagens ekonomier kräver mera omfattande och mera riskfylld långivning än när löneandelarna och de inkomstutjämnande transfereringarna låg på en högre nivå. På så sätt påminner dagens situation om 1920-talet. Till det kommer att många av de värdelösa fordringar som måste elimineras är gömda i komplicerade finansiella paket och kan ha blivit uppblåsta av hävstångseffekter. Den sanering som krävs för att ekonomin skall sätta fart igen gäller inte obsoleta företag utan värdelösa fordringar som måste avskrivas och avlägsnas från finansinstitutens balansräkningar.

Den andra sidan av myntet är det kapital som skapats av de stora vinsterna och som i brist på efterfrågan på marknaden har svårt att finna lönsamma investeringsobjekt. Överskottet, det som inte kan investeras, kan kanaliseras till allt utom höjda arbetarlöner. Höga direktörslöner, bonusar, styrelsearvoden, fallskärmar – inga problem. Den spekulativa finanssektorn lockar också med möjligheter till stora vinster trots att det där inte skapas några värden. I många svenska storföretag har under senare år en betydande del av vinsterna härrört från spekulation. Den offentliga sektorn utsätts också för kapitalets aggression i form av privatiseringar.

På global nivå yttrar sig överproduktionen och motsvarande efterfrågegap i att konsumtionen av en del av världens produktion måste finansieras med skuldsättning. En del länder lånar inte bara för att täcka det egna efterfrågegapet utan också för ett importöverskott som absorberar exportöverskottet från andra länder. USA har där fått dra det tyngsta lasset men även länder som Storbritannien, Island och de baltiska staterna har bidragit med lånefinansierad överkonsumtion. Det gäller också länder med skenande bostadsmarknader som Irland och Spanien. Ibland framställs USA:s stora importöverskott och Kinas stora exportöverskott som det huvudsakliga problemet. Kina beskylls för att manipulera värdet på sin valuta. En höjning och anpassning av den kinesiska valutan till dess verkliga värde skulle kunna återställa balansen på världsmarknaden. Så enkelt är det säkert inte. Varje enskilt land bidrar på något sätt till den globala ekonomiska obalansen.

Till länder som haft exportöverskott hör Japan, Kina, Tyskland och Sverige. I Sverige har bankerna efter bankkrisen i början av 90-talet varit ”ansvarsfulla” i sin kreditgivning till svenska privatpersoner och företag. Följaktligen konsumerar vi mindre än vi producerar och resultatet är ett exportöverskott som var 150 miljarder kr 2006 och 111,6 miljarder 2008. Det motsvarar ungefär fem procent av vår BNP och det är det svenska bidraget till det globala överskott vars konsumtion måste finansieras med skuldsättning. Överskottet investeras inte i Sverige.

Om Stiglitz med flera har rätt bör en politik som syftar till att förbättra balansen i världsekonomin innehålla åtgärder för att minska efterfrågegapet. Och då uppstår frågor. Hur mäter man efterfrågegapet? Är till exempel värdet på Sveriges exportöverskott ett mått på vilka transfereringar från toppen till botten som krävs för att vi skall få balans i utrikeshandeln? Är graden av ojämlikhet i ett samhälle uttryckt i Gini-koefficienter något som kan användas om världssamfundet vill och kan enas om en strävan mot större ekonomisk jämlikhet för att komma till rätta med obalanserna i världsekonomin?

Om ingenting görs för att på sikt minska efterfrågegapet i världens ekonomi, vad krävs då för att man, sedan bankerna fått sina problem lösta, skall kunna återgå till ”business as usual”? Ja, förmodligen att USA fortsätter i rollen som ”consumer of last resort”. Det innebär ett importöverskott årligen på 5-600 miljarder dollar plus några hundra miljarder dollar för oljeimporten. Det motsvarar ungefär fem procent av landets BNP och det skall lånas upp. Till det kommer ett internt efterfrågeunderskott i förhållande till den egna produktionen på säkert minst fem procent av BNP. Det rör sig om bortåt 2 biljoner dollar som i så fall årligen skall lånas upp för att finansiera amerikanernas överkonsumtion och därmed hålla igång världsekonomin. Det rör sig då inte om en tillfällig stimulans utan ett ständigt återkommande lånebehov som ökar med den ekonomiska tillväxten i världen. Det är knappast något som den nuvarande administrationen i Washington vill medverka till. På grund av minskad import och ökad export har USA:s underskott i utrikeshandeln enligt de senaste siffrorna minskat till motsv. 300 miljarder dollar per år. För Sverige och andra exportöverskottsberoende länder blir det en hård konkurrens om de krympande importöverskotten i världen.

Jag har skickat dessa rader till två ekonomer i bekantskapskretsen och undrat om man över huvud taget kan resonera som jag gör. Det kan väl Veckobladets övriga läsare också fundera över.