Medborgarförslag

Bygg en estrad vid plaskdammen i Klostergården!
I somras återinvigdes fontänen och plaskdammen invid Klostergårdens centrum i ny och vackrare form. Den blev en omedelbar succé. Varje dag hördes barnens rop och skratt medan föräldrarna njöt av solen eller i de lummiga trädens skugga. Somliga satt kvar långt in på sommarkvällarna.
   En sensommarkväll bjöd Klostergårdens byalag på konsert. Många samlades, men strax före konserten började det duggregna, vilket ledde till att den måste inställas, eftersom den elektroniska utrustningen skadades av vätan. Detta hade kunnat undvikas om det funnits en estrad med tak och golv i sluttningen nedanför pumphuset. Publiken dröjde i det längsta kvar i skydd av trädkronorna.
   Det finns också behov av bänkar med skugga för solen, dels i träddungen vid gångvägen och dels väster om dammen där de flesta barnfamiljerna uppehåller sig. Många äldre har uttryckt önskan om fler bänkar längs gångvägarna till centrum. Det har hänt att sällskap skadat gräset genom att grilla, vilket kunde undvikits genom en grillplats i hörnet närmast skolan.
   Vi föreslår alltså
att man bygger en enkel estrad i sluttningen nedanför pumphuset;
att fler bänkar placeras vid gångvägen och väster om dammen;
att en grillplats anordnas i det västra hörnet vid skolan och
att man ser över möjligheten att sätta ut bänkar för äldre längs gångstigarna till centrum.

Lund den 19 oktober 2015
Jan Engvald, Nordanväg 10
Gunvor Ekvall. Blidvädersvägen 4 N
Sonja Kellerman, Sunnanväg 2 M
Gunvor Arrhén, Sunnanväg 14 L
Sonja Ekman, Sunnanväg 14 L
Ove Sandell, Sunnanväg 6 M
Colette Benyamine, Sunnanväg 14 K
Eva Lagercrantz, Sunnanväg 14 M
Ingrid Petersson, Tordönsvägen 14 L
Ann-Britt Hansson, Virvelvindsvägen 4 P
Gerd Westergren, Sunnanväg 6 B
Marie Hegnelius, Vårvädersvägen 4 G
Gunnar Stensson, Vårvädersvägen 4 G

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan (Lund)
17 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Södra Lund förr, nu och i framtiden

Promenad i kluven stad
   Fyrspåren?
   Klostergårdsstationen?
   Bebyggelsen?
   Parkområdena?
   Tunneln?
Samling på Kyrktorget söndagen den 18 oktober klockan 14
Klostergårdens byalag

Psalm av Jesper Svedberg

söndagen den 18 oktober
Herre, signe du och råde
och bevare nu oss väl.
Fräls oss allo ifrån KD
som förskräcker så vår själ. 

Brunrandigt om flyktingar av Ulf Nymark

”Det som nu sker … handlar inte om flyktingpolitik i ordets verkliga mening. Flyktingar är människor som utsätts för direkt hot och förföljelse, inte människor som tar sig hit för att komma bort från fattigdom eller usla villkor i flyktingläger. … vi kan inte bevara välfärdssystemen med mycket stor invandring … Dagens unga kommer att få eländiga liv som vuxna genom att politikerna inte i tid återupprättat en fungerande flyktingpolitik, styrt över resurserna mot hjälp i flyktingläger i och i närheten av krigsdrabbade områden”.
   Detta citat måste härstamma från Sverigeetnokraterna eller hur? Icke så. Det är Skånska Degbladets ledarskribent Lars J Eriksson som den 10 oktober häver ur sig detta i sin tidning. Nu lär ju inte Centerpartiets ledning stå bakom denna syn på flyktingar, men jag har inte sett några avståndstaganden vare sig från C-ledningen på riks- eller lokalnivå. Fast jag kan ju ha missat det, förstås

Ett första vårtecken: höstsådden gror av Gunnar Stensson

I veckor har jag letat efter gröna strån på Flackarps och Trollebergs plöjda och harvade åkrar söder om Höje å. Visst är jorden vacker när vita måsar hackar efter föda i gryningssolen och visst är lönnarnas flammande kronor prakrfulla -  men när nätterna blir långa är det ändå den groende säden som väcker hoppet om vår.
   Våren 1645 skövlades dessa åkrar, då den svenska ockupationsarméns 3000 hästar trampade ner  grödan på order av general Hans Wachtmeister, som slagit läger i Värpinge intill Trolleholm.
   Idag såg jag äntligen de första gröna stråna skymta fram, glesa och smala i de randiga fårorna. Snart ser man lätta skiftningar i de bruna fälten och före frosten förvandlas de till blänkande gröna ytor. Det är sevärt.
   De svarta bärklasarna på Flackarps urgamla fläderträd har skrumpnat, men jag hittar ett friskt äpple i ett träd vid järnvägen.
   Ett pågatåg och ett öresundståg möts på bron och kort därpå dundrar ett godståg förbi på väg mot Lund. Om några år ska här bli fyrspår och järnvägsstation och bebyggelse. Men just nu gror höstsådden och våren 2016 får den spira utan att trampas av en ockupationsarmés hovar.

Spårvägsreplik av Lucifer

Ulf Nymark (Mp) är i förra VB upprörd över mitt förräderi gentemot Vänsterpartiets långa tradition att förespråka spårvagnar för Lund. Jo, förvisso, men det handlar inte om en trosbekännelse utan om en praktisk trafik- och stadsbyggnadsteknisk fråga som rimligen bör diskuteras i samma ljus som andra frågor. Så sker dessvärre inte, vare sig på anhängar- eller motståndarsidan. Jag kan inte se att det är så brått om med spårläggningen utan kan tänka mig andra kollektiva lösningar under några år, men blir förstås beskylld att medverka till att det ”utvecklas ett bilberoende” på Brunnshög. Själv är jag en varm vän av spårbunden trafik (och som uppvuxen i Helsingborg glömmer jag aldrig den underbara linjen mellan Råå och Pålsjö).
   Jag är i första hand intresserad av en annan sak nämligen att bryta det dödläge där borgarna med stöd av FNL kan fortsätta Lunds nu nioåriga svältkur under borgerliga budgetar. Men där har Nymark ingenting att säga. Han fastslår helt enkelt att FNL är ett borgerligt parti och därmed är saken klar, de går inte att tala med. Hur kan han vara så säker? Mats Olssons och Hanna Gustafssons förhandlingsskicklighet må vara stor, men vad hjälper det om S och Mp inte kan tänka sig att förhandla med FNL.
   Vänsterpartiet är i motsats till S och Mp ett socialistiskt parti i opposition till rådande maktförhållanden. Men V-opposition kan det inte bli tal om, i alla fall inte i Lund ty V är ett styrande parti. Ja, ser väljarna det så i nästa val kan den återstående oppositionen förvänta sig glada dagar.

Nyliberalismen är död av Gunnar Stensson

Den nyliberala parentesen i nutidshistorien inleddes i september 1973 med kuppen i Chile, som gav Milton Friedmans Chicago Boys fritt spelrum, och avslutades 35 år senare i september 2008 med Lehman Brothers konkurs, som ledde till en internationell finanskris.
   På borgerliga ledarsidor framhärdar fortfarande en del gamla stötar (somliga av dem är relativt unga) som ännu inte förstått att nyliberalismen gick ur tiden för sju år sedan.
   En kommentar av Mats Skogkär om den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders fick mig plötsligt att inse det. Den handlade om debatten mellan de demokratiska presidentkandidaterna och löd så här: ”Politiskt och ideologiskt lever 74-åringen (Bernie Sanders) kvar i 1970-talet”  (SDS 15/10)
   Men det är ju Mats Skogkär som lever kvar i 1970-talet, Milton Friedmans och Margaret Thatchers rovgiriga 1970-tal.

Ship to Gaza gratulerar den tunisiska dialogkvartetten och Monzef Marzouki

PRESSMEDDELANDE: 2015-10-09

Att den norska nobelkommittén har tillkännagett det kloka beslutet att tilldela årets nobelpris till Tunisisk nationella kvartetten för dialog glädje oss mycket. Det måste ses som ett erkännande av de drömmar och krafter som drev den arabiska våren och den tunisiska jasminrevolutionen 2010-11.
   Dialogkvartetten är ett samarbetsorgan för fyra tunisiska organisationer: Tunisiens fackliga centralorganisation, (UGTT), Tunisiens centrala arbetsköparorganisation (UTICA), Det tunisiska advokatsamfundet (ONAT) och Tunisiska League of Human Rights, (LTDH)
   Den sistnämnda organisationen har arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter i Tunisien sedan 1977. En av dess tongivande företrädare är den tunisiske ex-presidenten Monzef Marzouki som också var organisationens ordförande under fem dramatiska år 1989-1994. Marzoukis engagemang för fred och folkrätt begränsar sig emellertid inte till den tunisiska inrikespolitiken. I somras var han en av de internationella delegaterna ombord på Ship to Gazas trålare Marianne av Göteborg då vi och Freedom Flotilla Coalition åter gjorde ett försök att bryta den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan.

Nya Lund C: Gräva ner eller inte gräva ner? av Ulf Nymark

I ett i förra veckans VB refererar Staffan Lindberg till ett debattinlägg av undertecknad i Lokaltidningens nätedition. Jag kan tänka mej att en del av VB-läsare missat det aktuella inlägget i Lokaltidningen. Det kan därför finnas skäl att återge debattartikeln i VB. Texten återges nedan i lätt bearbetat skick. 

Gräv ner Lund C! - det är, föga överraskande, ett av de vanligaste förslagen som lundaborna lämnat in i samrådet kring planerna för nya Lund C.
   Förvisso finns det många fördelar med att gräva ner banområdet i centrala Lund. Bullerstörningar från tågen upphör ovan jord. Den barriäreffekt som järnvägen utgör elimineras, stadskärnans östra och västra delar kan bindas samman i nya stråk och mark friställs för byggande av bostäder, handel m m.

Snäv ram
Av kostnadsskäl är nedgrävning inte aktuell inom en nära framtid. Men planförslaget utgår från att den nu förestående ombyggnaden ska anpassas till en eventuell framtida nedgrävning. Detta ger en snäv ram för vad som är möjligt att göra nu. Så t ex kommer ingen överbyggnad av banområdet att kunna göras, bortsett från att Mittelbron breddas och blir en del av resecentrum med väntutrymmen och endast en pytteliten butik.

Banunderhåll eller nedgrävning?
Vad skulle då en nedgrävning kosta? En utredning, som gjordes för sex år sedan, kom fram till en prislapp i storleksordningen 6 miljarder. (OBS! Summan är angiven i 2009 års prisnivå). Denna summa täcker en stor del av det uppdämda banunderhållsbehovet i landet. Lundaborna får räkna med att stå för lejonparten av kostnaderna för en underjordisk station, eftersom Trafikverket har begränsat intresse av en nedgrävning. Detta eftersom en nedgrävning inte är en satsning på kollektivtrafiken, utan enbart ett lundensiskt stadsutvecklingsprojekt. Tågtrafikens problem har ingen koppling till detta. De problem järnvägen brottas med handlar i stället om driftsstörningar och förseningar, som bottnar i bristande underhåll och otillräcklig kapacitet på spåren. Ingen av dessa brister reduceras genom en nedgrävning.

   Till detta kommer att få tågresenärer torde uppleva det som ett problem att perrongerna ligger i markplan. Tvärtom, få resenärer skulle uppfatta det som ett lyft att stiga av eller på tåget i halvmörka tunnlar som i Helsingborg och Malmö C eller i en kal och känslokall station som Triangeln.

Ny stadsdel möjlig
Ska den förestående omvandlingen av Lund C begränsas av en oviss framtida nedgrävning? Eller ska kommunen lyfta blicken, höja ambitionsnivån, maximera stadskärnans attraktionskraft och fullt ut ta vara på möjligheterna att skapa ett framtidsinriktat stationsområde? Med andra ord nyttja möjligheten att bygga vad som i praktiken blir en ny stadsdel med ett stort antal bostäder och stort serviceutbud ovanpå det befintliga banområdet?

Framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid
Innan dessa frågor på ett nöjaktigt sätt kan besvaras måste beslutsunderlaget fördjupas. En ny utredning som ger svar på vad det i dag skulle kosta att gräva ner stationen, och en prognos för kostnaderna på medellång sikt måste enligt min mening med det snaraste tas fram. På den grundvalen kan sedan en bedömning göras huruvida skattebetalarnas pengar gör mest nytta inom stadsutveckling eller upprustning av järnvägen - eller andra angelägna samhällsområden. Ytterst gäller det om Lund nu vill bygga nya Lund C med snöpta visioner och begränsad hållbarhet eller skapa ett långsiktigt uthålligt stationsområde som framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid.

Vem är Sveriges store landskapsmålare? av Lotte Möller

Marcus Larson, prins Eugen, Gerhard Nordström är några av buden när jag frågar runt bland bekanta.
 

 

Men enligt konstmuseet Nivågård söder om Helsingør är det Carl Fredrik Hill – född i Lund 1849 - som är vår främste i genren, trots att många av de landskap som målade fanns i norra Frankrike. Fast det är inget att tjafsa om. Det är för att locka besökare och därmed legalt som den stora Hillutställning som öppnade häromveckan fått titeln Sveriges store landskabsmaler. Danskar är ju svaga för svenska landskap, gärna typ Småland, medan Hill knappast är ett allmänt känt namn på andra sidan Sundet. En alternativ titel som Sveriges store skizofrene maler hade säkert inte haft samma appeal, även om också sjukdomskonsten är rikt representerad på utställningen.
   Kalla den vad du vill men åk dit! Öresundståget stannar i Nivå, stationen söder om Humlebæk och norr om Kokkedal, sedan är det bara en bit att gå. Det är en rik och underbar utställning, sammanställd av Sten Åke Nilsson, lundensisk professor emeritus och Sveriges store Hill-kender.

   Hillutställningen på Nivågård pågår till den 31 januari.

Mera Hilliana: Kerstin Norborgs vackra nya bok Marie-Louise (Norstedts) som handlar om Carl Fredriks syster som också ville bli konstnär. Men de planerna godkändes inte av den lundensiske matematik-professorsfadern. Enda gången hon fick besöka Paris var när brodern tagits in på sinnessjukhus. Så småningom kom han tillbaka till Lund, först till St Lars och sedan till hemmet på Skomakargatan.  På platsen där det låg står i dag en skulptur av Arne Jones, inspirerad av en av Hills sjukdomsteckningar.

Därför ska tågen stanna vid Klostergården av Per Roijer

Å&R till salu — Kan rymma nytt Klostergården

Trafikverket höll samrådsmöte i veckan på Grand Hotel eftersom södra stambanan ska byggas ut till fyra spår från Flackarp till Lund. Hushåll som kan tänkas beröras hade fått inbjudan med posten.

Ett hundratal personer infann sig på onsdagseftermiddagen. Ytterligare ett möte följde på kvällen.
   Förfarandet regleras i lag (från 1995), om hur det går till när järnväg ska byggas.
Ingen diskussion tilläts, däremot kunde de som infunnit sig ställa frågor till företrädare för Trafikverket, Lunds och Staffanstorps kommuner.
   Byggandet av den fyrdubbla järnvägen från Arlöv är redan på väg, där har processen kommit längre. Den återstående biten går från Flackarp ända in till Svanegatan i centrala Lund. Och nu skulle Trafikverket enligt lag inhämta allmänhetens synpunkter, i en första vända. Tre öppna samrådsmöten krävs.

   Fyrspåren slutar vid Svanegatan; norrut fortsätter den tvåspåriga järnvägen. Men detta stopp bör betraktas som tillfälligt. Trafikverket avvaktar att Lund ska bestämma sig för hur man vill ha centralstationen.
   Vid Klostergården ska det byggas en hållplats, med fyra spår blir det möjligt. Men inga besked gavs om var den nya stationen ska ligga. Trafikverket vill ha synpunkter från allmänheten. Boende på Klostergården och andra får yttra sig, antingen som enskilda eller som företrädare för organisationer eller borättsföreningar.

Den som slog sig i slang med tjänstemännen från Trafikverket och de båda kommunerna kunde dock vaska fram en del intressanta nyheter:
   Man kan fråga sig varför Trafikverket och Lund vill lägga en station så nära centralstationen.
   Arenan gynnas av att publik och evenemang kan växa då åskådarna i framtiden stiger av tåget precis framför entrén.
   Men är de omgivande bostadsområdena tillräckligt underlag för en ny järnvägsstation? Boende på Klostergården har idag inga svårigheter att ta bussen till centralen och vidare ut i världen.
   Om man vet – vilket är föga känt – att ägaren till f d Åkerlund & Rausings fabriksanläggning väster om järnvägen vill sälja fabriken och exploatera marken blir bilden en annan. Bland planfolket i såväl Lund som i Staffanstorp diskuteras att bygga bostäder på det tidigare fabriksområdet. Med förtätning ryms här ett helt nytt Klostergården.

   Den internationella arkitekttävling som just nu ställs ut på kommunhuset Kristallen ska ses i det sammanhanget.

Vad händer nu?
Lund skaffar sig en ny järnvägsstation i utkanten av kommunen. Ja, nästan mer än i utkanten, gränsen till Staffanstorp går i Höje å.
   Med den nya stationen kommer trycket att bygga längs järnvägen och dess omgivningar att öka explosionsartat, framgick det. För Lund är problemet att kommunen tar slut där. Som ett brev på posten kommer då frågan om att justera kommungränsen mot söder. Förslaget finns och diskuteras både bland stadsplanerarna i Lund – och bland deras kollegor i Staffanstorp.
   Också i Staffanstorp är gränsen en källa till bekymmer, till och med frustration, eftersom den försvårar planeringen.
   Att avstå mark är i Staffanstorp en ickefråga, och det talas inte högt om saken.
   Någon dialog mellan det rödgröna styret i Lund och den moderata ledningen i Staffanstorp förekommer inte heller. Där är relationerna bottenfrusna, vilket än mer frustrerar planfolket. De ser att Lund har ett olöst problem, som påverkar dem själva.
   Något lite kommer Flackarp att växa kring den nuvarande småhusbebyggelsen. Växthusen, som från Klostergården syns i backen ner mot ådalen, har sett sina bästa dagar. Där ska Staffanstorp bygga småhus.
   På den lundensiska sidan av kommungränsen ökar trycket mot de sällan uppmärksammade naturvärdena på västra sidan om järnvägen. Fågeldammarna och reningsverkets omgivningar.
   Till slut en detalj: I Lund får man på det som tidigare kallades gatukontoret äntligen gehör för sin idé sedan decennier att dra Åkerlund och Rausings väg över ån till väg 108. En station vid Klostergården utan tillfartsvägar för bilar vore ganska otänkbar.

Henning Mankell kommer att leva bland oss länge än av Bertil Egerö

 

En kväll, det måste ha varit på nittiotalet, satt de vid vårt köksbord, Henning och Mia Couto. Mia, landets kanske bästa författare, skulle tala på AF om krigets Moçambique. Samtalet gick stilla vägar, kriget låg där som en sordin över vårt utbyte.
   Henning bad mig agera tolk under mötet. Vi vandrade upp till AF. Levande ljus fanns i alla fönster. Bertil, sade Mia, kan du be dem släcka ljusen? De påminner så starkt om alla som gått bort i krig och fattigdom. Sedan talade Mia varmt och insiktsfullt om sitt land, om de svåra konflikterna mellan moderniseringens centralstyrda politik och människors vardag. Henning fanns med, fyllde i, delade med sig av sina erfarenheter.
   Många år senare satt Henning bekvämt tillbakalutad på en stol på rättssociologen och talade om sina dubbla identiteter: den svenska och den att vara så starkt knuten till människorna i det fattiga Moçambique. Därifrån, sade han, fick jag ett perspektiv på Sverige och världen som jag kanske aldrig hade uppnått om jag bara förblivit i Sverige.

Först Zambia
Den som läst Leopardens öga, den första av Mankells romaner som utspelas i ett afrikanskt land, slås av hur starkt, nästan skräckfyllt, han lyckades demonstrera kontrasten mellan de kvarvarande vita och landets majoritet. De vita som levde i sin bubbla, inte förstod just någonting av de andras kultur och tankevägar. Kanske blev den upplevelsen styrande när Mankell på 1980-talet kom att närma sig Moçambique, ett land koloniserat av fattiga portugiser som aldrig kunde avskärma sig från landets invånare på det vis engelsmän alltid gjorde. En avgörande skillnad; många av oss Afrikagruppernas ’kooperanter’ upplevde säkert de ras/klass-motsättningar som självklart fanns där, men som aldrig hindrade oss som ’vita’ från att utveckla stor vänskap med arbetskamrater, grannar och andra som vi fick glädjen att lära känna.
   För de flesta av Mankells läsare är han mest förknippad med skånska leråkrar och en mycket mänsklig polis i Ystad. I deckarna om Wallander riktade Mankell udden mot utsatthet och orättvisor, brottslighet, maktens övergrepp. Men det var i krigets Moçambique som Henning Mankell fann sin bas: ett land där regimen utlovade socialism och jämlikhet medan dess politik (och omvärldens skickliga underminering av dess strävanden) ledde landet in i allt svårare villkor för alla utom en liten urban elit.

Moçambique: A Luta Continua - kampen fortsätter
Människan Henning Mankell kunde inte gå förbi gatubarnen utan att se dem, inte resa i landet utan att se utsatthetens villkor. Samtidigt stimulerades han starkt av den kultur konstnärer, journalister, författare och teaterfolk uttryckte i sin verksamhet: integritet och kreativitet, ofta starka uttryck för lidandet i landet. Teateruppsättningarna var en viktig arena för kommunikation och förstärkning av kulturfolket i dess kamp för ett bättre Moçambique. Särskilt journalister angreps ofta, en del mötte döden när de avslöjade korruption i landets högsta ledning.
   Mia Coutos böcker tillhör den riktning som kallas magisk realism. Henning Mankells lilla skrift Comédia Infantil, om ett föräldralöst gatubarn från norr som sakta dör på ett tak i Maputo, är vad jag vet den enda av det slaget, och kanske hans bästa skrift om de fattigaste bland de fattiga. När den filmades gavs flera roller åt de fattiga barn i Maputo som Henning lärt känna och blivit vän med. Den magiska realismen dök även upp i en norsk TV-serie som också gick i svensk TV och visade de dubbla bottnar av verklighet många levde med: En norsk specialist på desarmering av minor förstår aldrig vilka starka ekonomiska krafter som motverkar hans arbete, och får genom sitt tjänstefolk hjälp att hantera det av människor i de fattiga stadsdelarna som besitter krafter av ett helt annat slag – krafter vi menar inte existerar.

Samma maktspråk, samma problem där som här
Sofia är en romangestalt hämtad ur verkliga livet. Hon förlorade båda benen när en av krigets försåtliga personminor exploderade under hennes fötter. En stor vänskap utvecklades, och Sofia lärde sig sy på maskin. Vänskapen ledde till barn- och ungdomsböcker om Sofia, en genre som Henning även ägnade sig åt i serien om Joel från Sveg.
   Bland deckarna är Den vita lejoninnan inte bara en näst intill otrolig länk mellan det KGB som tappat fotfästet efter Sovjets sönderfall, och apartheidregimen i dess sista suckar. Den bör också ha öppnat ögonen på många läsare för apartheids Sydafrika och kampen för demokratisering.
   Blev Sagan om Isidor någonsin populär? Historien om en fattig fiskare som på 1850-talet försöker finna sin utkomst på ett öde utskär i Östersjöskärgården, och som ror till Stockholm för att hävda sin rätt till detta skär gentemot myndigheternas anspråk på att utvinna malm på skäret. I boken Kinesen utspelas en mer dagsaktuell variant på temat: den kinesiska statsdrivna kapitalismens metoder för att tillskansa sig stora ytor mark från Moçambiques fattiga bönder – med regimens samtycke förstås. Mankell bjuder i den boken på en mindre väl känd variant på slaveriet: kidnappningen från kinesiska hamnar av fattiga kineser som i slavliknande förhållanden med hög dödlighet byggde USAs järnväg från Stilla Havskusten in mot landets centrala delar. 

Teatern inte att förglömma
Till sist, Teatro Avenida, en sliten lokal från kolonialtidens Maputo (Lourenço Marquez). Där upplevde jag en gång den nybildade nationella danstruppen framträda i en lysande föreställning. För Henning Mankell blev den hans fasta punkt i arbetet i Moçambique. Olika europeiska pjäser sattes upp, och – till hans glädje – gick hem även hos Maputos publik.
   “Mitt arbete med Teatro Avenida är och har varit ett av mitt livs största äventyr och likaså mitt livs största utmaning. Att arbeta med människor från olika kulturer har fått mig att inse att det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt.” Dessa ord, citerade från hemsidan, uttrycker vad som kom att bli en grundläggande dimension i allt som Henning Mankell ägnade sig åt: makten och dess språk är densamma överallt, kampen för ett bättre liv likaså.
   I Moçambique fick Mankell se fattigdomen på nära håll. Ett sista citat: ”En kilometer från centrum i Maputo lever människor i misär och svält. Jag kan inte hjälpa alla, men det hindrar mig naturligtvis inte från att hjälpa de jag kan. Eftersom jag kan vore det ju för jäkligt om jag inget gjorde. Det är alldeles för många som samlar pengar på hög, jag fattar inte vad de inbillar sig.”
 

I barnbyn Chimoio i centrala Moçambique har nästan hundra föräldralösa barn fått ett nytt hem. Byn har byggts av SOS Barnbyar efter en donation från Henning Mankell.

Snö kan brinna av Sten H.

Katarina Mazetti, författare i Lund, är en god berättare. Det vet vi sedan hennes genombrott Grabben i graven bredvid men också från hennes framträdande tillsammans med Röda Kapellet senaste Kulturnatten. Hennes nya bok Snö kan brinna (Alfabeta 2015) handlar om ett folk-musikgäng i Umeå under 1970-talet. ”Det var den tidsåldern då man insåg att musik gick att göra, inte bara avlyssna.” Det är ingen dokumentär skildring, snarare en dröm om hur det kunde ha varit.

Möte mellan subkulturer
Vad som inträffade var mötet mellan två folkmusikaliska subkulturer. Den ena var den etablerade folkmusiken, utövad från estrad i spelmanslag som inte sällan spelade för folkdansare i traditionella folkdräkter, gärna på Svenska flaggans dag. Man övade, var ordentliga och spelade fiol efter noter.
   Den andra var den folkmusikaliska oorganiserade vänstern som var självlärd, undvek noter och kanske inte alltid spelade så rent. Det fanns beröringspunkter i repertoarerna, men den senare gruppen var friare, också i val av instrument – här var det OK med dragspel, tvärflöjt, kanske rentav en klarinett eller en irländsk trumma. Just dragspel (Katarina Mazettis instrument) var det som avskyddes mest av traditionalisterna. Jag minns ett besök på Delsbostämman som inleddes av att ortens kyrkoherde nedkallade Guds välsignelse över stämman varvid han tydligt betonade att det var bara fioler det gällde.
   Jag ska inte överdriva skillnaden i politisk hållning (och Mazetti broderar inte på temat). Kanske var det mest en fråga om skilda generationer där folk i den senare gruppen oftare kände varandra från Vietnamdemonstrationer än från konsertestrader. Men visst fanns det politiska övertoner i musikvalet– vem minns inte SKP-pamfletten ”Folket kan inte segra till fiendens musik”.

”Emma” i ABF-cirkel
Jag hade inte skrivit om det här om jag inte själv hade fångats av den nya rörelsen. Jag satt fyra terminer i en ABF-cirkel som nybörjare och filade på min fars fiol (köpt på postorder från Åhlén & Holm på trettiotalet). Vi spelade förstås ”Emma”, ”Opp och ud och å” och efter hand också några underbara skånska schottisar. Traditionsbäraren Bror Dahlgren från Bjärsjölagård gästade oss och lärde oss några av sina låtar. Helgen före midsommar for vi på spelmansstämman i Degeberga och jag kom t.o.m. att åka till Ransätersstämman. Vi lärde oss också dansa hjälpligt – det här är ju dansmusik. Men man får nog säga att mina polskor aldrig blev riktigt habila vare sig som spelade eller dansade.

   Katarina Mazetti skildrar ett gäng vänner som finner varandra genom musiken. Om en fiollärare: ”Han blev en utmärkt lärare, men tyvärr en halvdålig älskare, hade bättre hand med stråken. Men han lärde mej Stenselepolskan och jag lärde honom var clitoris satt.” Gruppen spelar tillsammans, startar ett kollektiv i ett gammalt hus och gör så småningom lite framträdanden på fester och för pensionärer. Bokens bästa och roligaste avsnitt är skildringen av ett framträdande på fängelset (det här var årtiondet när KRUM blomstrade) med ett något blandat mottagande.

Spel- och lyssnarglädje
Det är spel- och lyssnarglädje det handlar om, om entusiasm och förmåga att njuta av det sväng och det gung i knäna folkmusik kan ge. Livsglädjen är där hela tiden. Men också upptäckarglädjen när man tände på en gammal polska som man plockat upp någonstans i det inre av Västerbotten. Hur det gick sen för oss i folkmusiksvängen? Jo på det vanliga tragiska viset: några blev så bra på sina instrument att de flesta av oss lade av.
   Katarina har också strösslat boken med noter på låtar som hon gillar och ger oss rådet att kolla in dem på Youtube. Jag har gjort det och det funkar bra. Jag är väl inte så förtjust i bokens handling, men den är inte viktig utan det är tidsandan det handlar om. De fyra i gruppen förlovar sig kollektivt, men inte oväntat uppstår spänningar, både musikaliska och erotiska. Jo, så kan det gå. Men visst kan snö brinna, åtminstone ibland och under begränsade perioder.
 

Thomas Pikettys Kapitalet; ett försök till helhetsbild av Gunnar Stensson

Jag har i ett par nummer av VB presenterat delperspektiv ur Thomas Pikettys Kapitalet. Det är dags att försöka sammanfatta något av den väldiga helhetsbild, fylld av historiskt, socialt och ekonomiskt kunnande, som fyller de mer än 650 sidorna i boken.
Det ska göras på en spalt i VB.
Det är förstås en omöjlighet.

Kapital och demokrati 
Kapitalet koncentreras automatiskt i det kapitalistiska systemet. Så har det historiskt varit och så är det än idag. Att äga en förmögenhet ger större inkomst än att arbeta. Ju mer förmögenheten koncentreras till färre ägare, desto svårare sociala spänningar uppstår och desto sämre fungerar samhället. En sådan nedgång har präglat Europa och än mer USA under åren 1980-2012.

Förmögenheterna ärvs
Det innebär att den ekonomiska makten ärvs. Möjligheten till social rörlighet minskar. För den rikaste procenten av befolkningen är kapitalet den viktigaste inkomstkällan.
   Piketty ger flera exempel (s. 452). Liliane Bettencourt, som aldrig arbetat en enda dag i sitt liv, ökade sin förmögenhet från 2 miljarder dollar till 25 miljarder mellan 1990 och 2010. Det är en konsekvens av systemet och oförenligt med demokrati. Hon lever i Frankrike.
   Än mer våldsamt ökar kapitalkoncentration och ojämlikhet i USA efter 1980. Den är en av huvudorsakerna till finanskrisen 2008.
   Inte bara förmögenheterna utan också  inkomstskillnaderna ökar drastiskt. Högst inkomster har de som verkar inom finanssektorn.

Kapitalet är globalt
En betydande andel av de globala finansiella tillgångarna är undangömd i olika skatteparadis. Det betyder att den kraftiga uppgången i privat förmögenhet är ännu högre än man kan utläsa ur de officiella redovisningarna.*

En social stat växte fram under 1900-talet. För att finansiera den infördes progressiv inkomstskatt.
   Idag är progressiv kapitalskatt ett bättre instrument för att motverka obalansen. Båda
skatterna kan naturligtvis kombineras.
   Pengarna används till skola, vård och omsorg. Alla barn ska ha möjlighet till utbildning oavsett föräldrarnas inkomst och alla ska ha tillgång till sjukvård, speciellt om de lever under små omständigheter. Fattigdomen ska avskaffas.
   Den fria utbildningen bidrar till social rörlighet i samhället. I USA och många andra länder har endast de rikaste tillgång till hög utbildning. Sverige har infört avgift  för utländska studenter vid universiteten. Det leder till stagnation och sociala motsättningar.

Konfiskatoriska skattesatser på toppinkomsterna är enda vägen att hejda uppgången till orimligt höga löner. I USA var de högsta inkomstskattesatserna på 1950-talet högre än 90 procent. Nu har de sänkts till mindre än 50 procent.

En progressiv global skatt på kapital skulle stoppa spiralen mot ökad ojämlikhet och ge möjlighet att kontrollera det globaliserade finanskapitalet.
   En gemensam europeisk förmögenhetsskatt skulle vara viktig för de små europeiska länderna som nu inte förmår genomföra nödvändig förmögenhetsbeskattning, eftersom det leder till kapitalflykt till länder med lägre skatt. Idag tvingas länderna i Europa till ett skattesänkningsrace mot botten.

Thomas Piketty är reformist
Han vill bevara vad han kallar den sociala staten. Det är en demokratisk stat. En stat som garanterar alla likvärdig utbildning, vård och omsorg. En stat  där alla kan göra en klassresa. En stat med fri företagsamhet, löneskillnader och privat ägande, men som samtidigt genomför en rättvis fördelningspolitik och  utövar demokratisk kontroll för det gemensamma bästa.
   Minskande demokrati, ojämlikhet och sociala spänningar är de största hoten mot den sociala staten. Därför har varje rationell människa skäl att underkasta sig de demokratiska lagar och begränsningar som är nödvändiga för att den ska bevaras.
   Piketty tillämpar, som jag visat, sina tankar också på global nivå. Vi måste undanröja de globala orättvisorna. Ett  rättvist regelsystem för världssamhället är en förutsättning för den sociala staten.

* 6000 miljarder euro döljs i skatteparadis. Svenska Skatteverket beräknade 2007 att 47 miljarder svenska kronor gått förlorade på samma sätt. Det kan jämföras med att kostnaderna för migrationen beräknas till 19,4 miljarder kronor i statsbudgeten för 2016.

Källor: Gabriel Zucman, Gömda rikedomar, Daidalos, och Petter Larsson, ”De verkligt dyra flyktingarna. Dags att sätta stopp för skatteparadisen.” SDS 14/11

Från sydligare nejder

 

Red har tillfälligt flytt den svenska hösten till förmån för sydligare nejder. Men i dessa de lättrörliga elektronernas tid så hindrar det inte VB från att kommentera läget i Lund. Ovan- eller underjordiska spår och åt vad, tillsammans med frågan om vem som inte ville samtala med vem verkar vara även denna veckas huvudämnen.
   Nästa torsdag ägnar red åt att ta sig tillbaka till den höga nord så den som väntar sig ett nytt nummer på torsdagkvällen får ge sig till tåls till fredagen som är den dag då VB rätteligen bör läsas om man skall tro dateringen.

Klockan 24 av Karin S

Klockan 24, natten
mellan 3 och 4 oktober.

Fötterna får liv,
trotsar och vill vandra
till en spansk bergsstad,

Mijas,
med vita hus och blommor
Var är katten?

Nu är jag där,
Katten smyger in.
Vill du sova här?

Fötterna blir stilla
Accepterar svensk stad
efter spansk utflykt.

Manifestation för att stoppa TTIP - Malmö

http://www.stoppattip.se/
 

Ja till handel för människor och miljö - nej till mer storföretagsmakt
Stoppa handelsavtalen TTIP och CETA nu!

Datum & tid: Lördag 10 oktober, kl 12-13.30
Plats: Södertull, Malmö (gågatan vid kanalen)

EU och USA håller på att förhandla om ett handelsavtal, Transatlantic Trade and Investment Partnership (TTIP), som beräknas vara färdig under 2016. Förhandlingarna handlar inte om ökad demokratiskt inflytande eller skarpare miljölagstiftning, utan tvärtom: TTIP ska ge företag ökade rättigheter att stämma regeringar, och det finns en stor risk att de demokratiska möjligheterna att ha bättre miljöskydd, närproducerad och ekologisk mat i skolor, offentligt ägd välfärd med mera, begränsas kraftigt. Småföretagare och bönder riskerar att slås ut på grund av billig import från USA.
   CETA är ett liknande avtal mellan EU och Kanada, som är färdigförhandlat, offentligt, men inte ratificerat. CETA visar att dessa avtal befarar milj-, konsument, och fackföreningsrörelsens värsta farhågor. Det måste kastas i papperskorgen innan det fastställs av EU och medlemsländerna i smyg, utan debatt.
   Det är dags att visa att vi i Malmö inte vill ha dessa avtal! Vi vill se en utveckling mot mer demokratiskt inflytande, bättre miljöskydd, en stark offentlig välfärd. Begränsa storföretagens och marknadskrafternas inflytande över våra liv - stoppa TTIP och CETA!
Arrangörer: Stoppa TTIP Malmö, Jordens Vänner Malmö-Lund, Gemensam Välfärd Malmö, m fl.

Doc Lounge: The Look of Silence

TISDAG 13 OKTOBER 2015

Filmens trailer

Om filmen:
Pendangen till The Act of Killing, regissören Joshua Oppenheimers Oscarsnominerade dokumentär om de indonesiska folkmorden. En överlevande familj upptäcker hur deras son mördades och vem som mördade honom. Men att bara veta räcker inte för den yngste sonen i familjen. Han genomför det otänkbara och konfronterar männen som mördade hans bror, för att be dem att ta på sig ansvaret.
REGISSÖR: Joshua Oppenheimer
LAND: Danmark
LÄNGD: 103 min
SPRÅK: Indonesiska | English subtitles
Dörrar öppnar kl 19
Film ca kl 20
Ordinarie: 80 sek
Student/Pensionär: 60 sek
Vid förköp av både entré och soppa reserverar vi sittplats vid bord. (145 kr)

Svetlana Alexijevitj fick årets nobelpris i litteratur

Vi rekommenderar Kriget har inget kvinnligt ansikte som kom på svenska 2012 och finns i pocket på Ersatz förlag. Boken är en sammanställning av intervjuer med de kvinnor som tjänstgjorde i Röda Armén under andra världskriget. Per Svensson har kallat den ”Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentär-journalistik som stor konst.”
   Boken ingår i författarens livsverk Utopins röster som skildrar den sovjetiska verkligheten ur den enskilda människans perspektiv. På svenska finns också  Tiden second hand  ochBön för Tjernobyl.

Ställningstaganden

1. ”Det är dags att plocka fram socialismen igen – och inte bara som berättelse.”Palmebiografen Kjell Östberg. Han pekar på föregångarna Alexis Tsipras, Syriza, Pablo Iglesias, Podemos, och Jeremy Corbin, Labour.

2. ”Våga se att några av planetens största företag investerar miljarder i pr för att vi inte ska rädda klimatet och vår planet.” Fredrik Gertten efter VW-gate och inför miljömötet i Paris. AB 4 och 5 oktober.

3. ”Europas unga judar ger inte upp. Deras väg är inte isolering, inte assimilering, utan en tydligare judisk identitet som bygger mer på tanke än tro, mer på ifrågasättande än lydnad, mer på öppnade dörrar än på höjda murar.” Ulf Lindgren, SDS 3 oktober.

Trafikverkets inbjudan till samråd av Gunnar Stensson

Åtta frågor:
 1. Var ska Klostergårdens järnvägsstation ligga?
 2. Hur arealkrävande blir järnvägen?
 3. Vad händer med de gröna biotoperna (inklusive koloniområdena) längs järnvägen?
 4. Hur lösa bullerproblemen (600 tåg per dygn) för bebyggelse nära spårområdet?
 5. På ett par arkitektförslag är fotbollsplanerna vid Korpvallen tätt bebyggda med bostäder. Blir det så?
 6. Spårområdet är en barriär som skiljer Klostergården från Rådmansvången. Planerar man att göra något åt barriäreffekten (som är ett problem för hela staden Lund)?
 7. Är det möjligt att undvika arealförlust, förlust av gröna biotoper, bullerproblem och barriäreffekt genom att förlägga spåren till en tunnel?
 8. Blir det något yttre spår för trafik med farligt gods?

Viljan att förändra tog honom runt världen

Daniel Strand minns en mångsidig författare och aktivist, besjälad av solidaritet, socialism och antirasism.

Henning Mankells roll under de första tio åren av mitt liv var att ligga på mina föräldrars kökssoffa. Det var i skarven mellan 1980- och 1990-talet, när Henning ännu inte hade fått sitt stora genombrott. Han var en rätt okänd författare som givit ut ett par romaner på ett mindre förlag. Han hade ingen vidare läsekrets och ingen lägenhet i Stockholm. När han var i stan lät hans förläggare, min pappa, honom sova på soffan. 
   Ur barnets perspektiv framstod Henning som en allvarlig, ofta dyster, person. Han var eftertänksam, pratade långsamt och vägde sina ord. Han hade egenskaper som lämpade sig bättre för vuxna än barn. Antagligen var det också därför som jag började uppskatta honom i takt med att jag blev äldre. Vi sågs med jämna mellanrum, på semestrar, middagar och möten. Förra sommaren, när han redan fått besked om sin sjukdom, hälsade jag på i hans hus vid havet utanför Göteborg. Vi hade tre fina dagar tillsammans, utbytte erfarenheter och pratade om viktiga saker.
   Vi gjorde upp planer som aldrig blev av. Cancern kom emellan – och satte stopp för ett stort författarskap. Litteraturen var för Henning inte bara ett sätt att berätta historier, utan också ett verktyg för att skärskåda sociala orättvisor. Bara en ytlig läsning av hans böcker kan ge honom epitetet deckarförfattare. Han skrev romaner om papperslösa migranters flykt genom Europa och unga kvinnors situation i Sverige under andra världskriget. Han skrev om det koloniala våldet i Afrika, gav ut en självbiografiskt inspirerad serie ungdomsböcker om 1950-talets Sveg och publicerade flera romaner om barn i det utfattiga Moçambique. Han startade ett förlag för att översätta postkolonial skönlitteratur till svenska. Visst skrev han också ett antal deckare, men då utnyttjade han genrens form för att blottlägga politiska konflikter i Sverige kring sekelskiftet 2000. Ta till exempel Mördare utan ansikte – en bok som egentligen inte handlar om ett mordfall, utan om rasism. Den är om möjligt ännu mer relevant idag än för tjugofem år sen.
   Henning var en genuint solidarisk, socialistisk och antirasistisk människa. Han kompromissade aldrig med sina ideal, skyddade sig sällan bakom ironi eller cynism. Viljan att förändra tog honom runt världen – han var i Paris i maj 1968, på Ship to Gaza sommaren 2010 och på det världsekonomiska mötet i Davos 2013. Han var i Indien, Palestina och Sydafrika. Naturligtvis också i Moçambique dit han anlände mitt under det våldsamma inbördeskriget och också kom att bosätta sig halvårsvis. 
   Hennings produktivitet och ständiga rörelse satte avtryck. Invånarna i Maputo kommer att minnas hans insatser för Teatro Avenida. Läsarna kommer att minnas hans ovanligt engagerande litteratur. Jag kommer att minnas hur han halvlåg på kökssoffan i Örnsberg och tipsade om hur man blir en bra författare: ”Stryk vartannat ord."

En universitetsskildring av Sten H.

Henning Mankell är borta och vi är många som sörjer honom. Han hade mer att ge. Men i dag vill jag säga några ord om en annan nyligen bortgången författare, Göran Hägg., och detta därför att han har skrivit den vassaste svenska universitetsskildringen, ”Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå” (1983). Hägg har hyllats på landets kultursidor för sin bildning och för sin kvickhet och allt detta vill jag gärna instämma i. Han var också otroligt produktiv och det i många genrer. Allt är väl inte guld, t.ex. inte hans romanövningar i flärd- och lustgenren och nog skulle han kunnat kvalificera sig för en Bad-Sex-Award om en sådan hade funnits på svenska. Och visst kan man hitta inslag av misogyni, kvinnohat, i hans texter. Men han är värd att förlåtas – han har svårt för män också. Och framför allt: han har skrivit en lysande satir över svenskt universitetsliv så där kring 1980.

Ett universitet blir till
”Faust i Boteå” skildrar ett läsår för en vikarierande universitetslektor på en institution för litteraturvetenskap i vad som alldeles uppenbart är Umeå, den då ännu unga lärdomsmetropolen i Västerbotten. Bakgrunden till universitetets tillkomst är berömd: en socialdemokratisk politiker lyckades med regionsjukhuset som alibi roffa åt sig universitetsbyggandet undan de mera kvalificerade kandidaterna Sundsvall och Härnösand: ”Under åren mellan 1965 och 1969 sköt byggnaderna i höjden. Eller rättare: de bredde ut sig. Till Boteås ovedersägliga fördelar hörde även att marken var billig. Det här var optimismens år. Ritningar införskrevs från Kalifornien och ett väldigt campusområde började tränga undan tallskogen bakom regionsjukhuset. Det var ett av de områden som en gång lockat den indelta armén till platsen. Bulldozers planade av, spegeldammar grävdes och gult fasadtegel sjönk i leran..”…
   ”Bortom den ligger naturvetenskaperna, gult fasadtegel, omväxlande låga och höga hus, som i ett bostadsområde från mellersta sextiotalet. Mitt i bilden utbreder sig själva campus, tänkt som en mjukt grönsvepande tättklippt grässlätt. Sju månader om året skapar snöhögar och vallar ett ishavslandskap, ytterligare tre förvandlas området till en kladdig, upptrampad lervälling, för att så slutligen, om det är en torr sommar, under ferierna fram i juli och augusti anta det på arkitektritningen antydda prärieutseendet” …
”taken är platta, vilket gör att de dignar under vintersnön och det regnar in under större delen av året.”

Akademiska framgångsstrategier
Och ett litet personporträtt: ” Docent Björn Klettenmark var en akademiskt fjunflintis herre i femtioårsåldern som såg ut som en pensionerad tungviktsboxare. Han tillhörde dem som gjort katastrofala felsatsningar i karriären. Han hade disputerat 1966, gjort bra ifrån sig, satsat på moderna metoder och legat ’rätt i tiden’. Det var under den senaste ’naturvetenskapliga’ period litteraturämnet genomgått – samma tid som döpt om det från det traditionella ’litteraturhistoria med poetik’ till det fräsigt positivistiska ’litteraturvetenskap’ .Klettemark var ett egenartat offer för en process som gjort livet lättare för många i den akademiska världen. 

   De flesta människor har aldrig tänkt en originell tanke i hela sitt liv. Och i det avseendet är det ingen skillnad mellan bilverkstan, grundskolan eller universitetet. Men problemet blir akut först på det sistnämnda stället, särskilt på forskarnivå. Med forskningens och den akademiska verksamhetens lavinartade tillväxt växer problemet till det outhärdliga” …”Vart femte år kommer det ’en ny strömning’ som det gäller för den vaksamme humanisten att nosa upp så snart som möjligt och gå över till”…
  ”Klettemark satsade stort. När datorerna kom, lyckades han få loss pengar till att köra hela den svenska romantiska poesin genom en dator.” … ”Projektet var beräknat över en tjugoårsperiod. Men fåfängligheters fåfänglighet! Just det som sett ut som Klettemarks styrka blev hans olycka. Den marxistiska studentväckelsen var redan på väg, och inom fem år hade den i sin tur rullat igenom institutionerna och avlösts av miljömedvetande, antipositivism och front mot maskinkulturen.”

En elak nyckelroman
 Ja så fortsätter det. Nyckelromanaspekten i Häggs bok är väl tillgodosett genom lätt genomskinliga pseudonymer. Stina Burenius, ponchoklädd professor i Kalle Ankaforskning är alltså Birgitta Holm, professor Baltzar Silverstedt är Magnus von Platen etc. Så vitt jag har förstått har Umeå universitet fortfarande inte förlåtit Göran Hägg för hans roman och betraktar honom som en djupt orättvis marodör.
   Ja, så försvär sig bokens berättare likt Faust åt djävulen i form av en industrimagnat och lämnar sin flickvän (”hon hade nog varit vacker för några år sen – på ett utmanande hemvävt sätt”) för den av Djävulen utsända fresterskan Helen.

Fortsättning finns
I själva verket finns också en sorts fortsättning (”Anders och Dafne”) där berättarens djävulskontrakt går mot sin fullbordan. Jag finner Göran Hägg vara en lysande satiriker, med just den elakhet som krävs för uppgiften.
   Slutligen: den bild av Umeå som tecknas har inget gemensamt med det progressiva och framgångsrika universitet som nu finns på platsen. Men boken är lysande och man kan bara ana vad ett lektorsvikariat för Hägg skulle ha resulterat i för det gamla ingrodda universitet vi har här i Lund, mögligheternas stad.

Från arabisk vår till islamisk extremism av Gunnar Stensson

Patrick Cockburn, korrespondent för den brittiska tidningen Independent, utsågs 2013 till Foreign Commentator of the Year. Hans bok Jihadisternas återkomst. ISIS och det nya sunnimuslimska upproret utkom nyligen på svenska. Jag förvärvade den i samband med presentationen av Celanders förlag på Klostergårdens bibliotek i måndags. Nedan följer en sammanfattning, förenklad och förkortad, av bokens analys av situationen i Mellanöstern, vars verkningar vi upplever i form av den moderna historiens största massflykt.  Boken innehåller ett mycket användbart sakregister.
 

 

Den 10 juli erövrade ISIS Mosul, Iraks näst största stad. Västregeringarna hade fullständigt missbedömt situationen i Irak och Syrien. Raden av ödesdigra misstag inleddes redan 2001, då USA valde att utpeka Afghanistan och Irak som huvudfiender .I själva verket var det Saudiarabien och Pakistan som gav al-Qaida dess avgörande stöd, men USA och dess allierade i väst var blinda för dessa länders avgörande roll för att främja islamisk extremism. Partick Cockburn slår fast tesen ”Det är farligt att tro på sin egen propaganda.”

Också under den ”arabiska våren”  2011 vilseleddes den allmänna opinionen  Utländska kommentatorer överdrev informationsteknikens roll. Demonstranterna var skickliga propagandister och intalade allmänheten i väst att revolterna var av samma slag som de antikommunistiska resningarna i Östeuropa efter 1989.
   I själva verket handlade oppositionens krav enbart om personlig frihet och de sociala och ekonomiska klyftorna i Egypten och Libyen nämndes sällan. I Syrien före kriget var orättvisorna än större. Damaskus fylldes av lyxbutiker för eliten samtidigt som de syriska massorna tvingades leva i vad FN kallade ”extrem fattigdom” under åren före kriget. Detsamma gällde i Irak.

Man hoppades att problemen skulle försvinna när de gamla diktaturerna försvann. Saddam, Assad och Khadaffi demoniserades så att det blev otänkbart att  kompromissa och söka sig till fredliga övergångar.
   Den syriska oppositionen vägrade att gå med på fredssamtal i Genève 2014 om Assad tilläts delta, trots att han hade kontroll över befolkningens stora flertal. Det fördjupade splittringen efter sekteristiska, etniska och klanmässiga tillhörigheter. Befolkningen kom att uppleva USA:s och västs interventioner i Irak 2003 och i Libyen 2011 som snarlika kolonialmakternas maktpolitik på 1800-talet. Många av interventionerna var oförenliga med FN-stadgan.

Det blir kanske omöjligt att återskapa sammanhållna stater i Irak och Syrien. Kurderna som tagit kontroll över oljestaden Kirkuk kommer aldrig att avstå från den och andra omtvistade områden.
   Den irakiska shiitdominerade regeringen har förlorat greppet om de sunnitiska kärnområdena i norra och centrala Irak, och den irakiska armén är efter rader av nederlag i strider med ISIS i praktiken upplöst.
   Den irakiska regeringen är beroende av hjälp utifrån, och den skulle kunna komma antingen från Iran eller USA. Krigströttheten på hemmaplan i USA gör det osannolikt att USA ingriper med mer än flygbombningar. Konsekvensen kan bli att sunniterna på landsbygden ansluter sig till ISIS i ännu större omfattning. USA vill inte framstå som försvarare av den shiitiska dominansen över sunni-minoriteten. Irak håller alltså på att falla sönder i shiitiska, sunnitiska och kurdiska regioner.

I Syrien är situationen värre. Det råder inget tvivel om att det syriska folket skulle vara berett till  vad som helst för att få slut på kriget. Men det befinner sig i ett läge där det inte kan avgöra sitt eget öde. Assad får stöd av Iran. Saudiarabien och Qatar utbildar och  utrustar sunnitiska krigare. Rörelser av al-Qaidatyp rör sig obehindrat över gränserna till Irak och Turkiet.
   Den syriska oppositionen är inte oberoende utan återspeglar sponsorernas politik. ISIS och liknande rörelser finansieras av oljestaterna vid Persiska viken.
   Något slut kunde inte skönjas när Patrick Cockburn avslutade sin analys i oktober 2014.

Det återstår att se vad som blir följden av Putins ingripande. Idag sänder han missiler mot Syrien över Turkiet och Irak från krigsfartyg i Kaspiska havet. Ryska trupper lär finnas i Syrien.

En järnvägstunnel skulle lösa miljöproblemen och de politiska knutarna i Lund av Staffan Lindberg

Utbyggnad av fyra järnvägsspår från Malmö till Lund pågår för fullt. Gunnar Stensson skriver i Veckobladet den 2 oktober att de fyrdubbla spåren genom södra och centrala Lund kommer att leda till stora skador på miljön: förlust av värdefulla biotoper, bullerproblem och en större barriär som delar staden i två delar. Därför föreslår Gunnar Stensson att det byggs en järnvägstunnel från strax norr om Höje å till Lund C. 

Varför inte längre? Tunneln skulle också kunna gå från Lund C med dubbelspår till Brunnshög med stopp vid sjukhuset och Teknis. Därifrån kan sedan markspår byggas via hållplats i Forskningsbyn och ut till Stångby.
   Enligt Ramprogram för Lund C 2013 är en tunnellösning fullt möjlig (2013:28). 
   Jämfört med rejäla pågatåg och ett stort underhålls- och reparationssystem är den nu föreslagna spårvägen på 5.5 km mellan Lund C och Brunnshög en ren EPA-lösning som hotar både Lunds unika centrum och kommunens redan hårt ansträngda ekonomi (med eller utan statliga bidrag). Skalan för spårvägen är för liten och planerna på en utbyggnad söder- och österut, för att råda bot på det, skulle förstöra det unika kulturarv av medeltida stadsplan, arkitektur och rofylldhet som är Lunds främsta kännetecken och framtida ’skattkammare’. 
   Planering av en Lundatunnel skulle snabbt bidra till att få slut på prestigestriden och det politiska käbblet i kommunen. Politiker, tjänstemän, byggare och konsulter är ju sedan mer än 30 år låsta i en position där vanliga Lundabors protester mot spårvägsplanerna klingar nästan ohörda. Budgetar spelas ut mot spårvägar i en märklig kohandel.

Otänkbart?
Var inte Citytunneln i Malmö en ren utopi i början? 
   Dyrt? På Ulf Nymarks inlägg i Lokaltidningen denna vecka låter det som om tunneln måste byggas på ett år, men om denna kollektivtrafiklösning planeras för Lundregionen bör den byggas på sikt i takt med Brunnshögs utveckling. Det handlar om en finansiering över 20-25 år. Då skulle också spårvägsförespråkarnas förutsägelser om ’spårbunden utveckling’ kunna gå i uppfyllelse. Vi behöver inte färre utan mera satsningar på miljövänlig infrastruktur. Vi har råd till det. Det skapar sysselsättning.
   Konfliktlösningar utifrån kan ibland vara förlösande, i detta fall en rejäl statlig satsning på en allsidigt fungerande lokaltågstrafik i Lundregionen med dess världsledande laboratorier och framtida tillväxtpotential. Det trafikverket får lägga ut kan man åtminstone delvis spara in på vägverkets planerade satsningar på fler vägar och nya avfarter. Vi har redan så det räcker med biltrafik och vill få den att minska.
   Till Lund och i Lund ska man kunna åka tåg, buss eller cykla och sedan gå en liten bit.

Lucifers tankar är inte bara otänkbara – de är tyvärr också feltänkta av Ulf Nymark

I en krönika i förra veckans VB-nummer framför Lucifer, som han själv skriver, en del ”tankar om det otänkbara”. Krönikörens tankar förtjänar några kommentarer. 

FNL och skattehöjningen
Lucifer hävdar att FNL ”avfärdades” av S och MP efter valet i fjol. Det var faktiskt tvärtom: FNL avfärdade S, MP och V som samarbetsparter, därför att de hos de borgerliga fick stöd för alla sina frågor, dvs alla sina två frågor: nej till spårväg (de fick en fördröjning av beslutet till stånd) och nej till skattehöjning. FNL:s stöd till en borgerlig budget ska inte tolkas som att detta enbart beror på de borgerligas tillmötesgående i spårvägsfrågan. Antispårvägspartiet stödjer en borgerlig budget huvudsakligen av den enkla anledningen att FNL är ett parti som i allt väsentligt är borgerligt. 

Vilka MP-väljare tog FNL?
FNL ”hade tagit många MP-väljare”, hävdar Lucifer, och därför skulle MP ha ”avfärdat” FNL. Jag ser gärna att krönikören belägger detta påstående. Det kan han i varje fall inte göra med hjälp av valmyndighetens statistik, eftersom den ger tydligt besked: MP ökade sitt väljarstöd jämfört med valet 2010. Varför MP skulle ha drabbats av ”hämndlystnad” mot FNL beroende på det förhållandet att MP ökade sitt röstetal är en gåta som nog saknar lösning.

Spårvägsfundamentalister?
”Skjut spårvägen på framtiden för att locka FNL!” – det är Lucifers förslag till de rödgrönrosa, och han antar att S och MP inte är spårvägsfundamentalister. Nej, jag tror inte heller att S och MP är spårvägsfundamentalister. Men för MP:s del så ser vi värnandet om klimat- och miljö som en grundval för ekonomisk och social hållbarhet.
   Den expertgrupp som granskat kommunens planer och kalkyler för spårvägen slår fast att enbart spårväg kan klara av de transport- och miljöpolitiska målen för Brunnshög. Ett fundamentalt (!) sådant mål är att högst en tredjedel av Brunnshögstrafiken ska ske med bil. Skjuter kommunen upp besluten om spårväg i ytterligare minst tre år, som Lucifer förespråkar, kommer trafikering på spåren att kunna börja först åtskilliga år in på 2020-talet. Då står ESS-färdigt, och många andra verksamheter liksom nya bostadsområden finns på plats. Vi har fått en ny stadsdel, ganska långt från centrum, som stått utan högvärdig kollektivtrafik i flera år. En stor del av de arbetande och boende som ska ta sej till och från Brunnshög har då utvecklat ett bilberoende. Det går åt helvete med miljömålen. 
   V har i sitt lokala partiprogram åtminstone sedan 2002 (och kanske ännu längre tillbaka i tiden) haft krav på spårväg i Lund. Ja, V ville till och med påskynda byggande av spår år 2002.(Se not!) Fast det där med spårtrafik kanske inte var så allvarligt menat, om en nu ska tro Lucifer. 

V – ett styrande parti
Krönikören tror att V har fått sina nämndplatser och presidieposter ”som tröst”. En kan ju i och för sej ställa frågan varför Lucifer känner ett behov av att V skulle tröstas, men den frågan är egentligen irrelevant. Fördelningen av de kommunala posterna inom koalitionen har inte skett utifrån tröstbehov. Det har skett på grundval av partiernas mandat i fullmäktige och efter förhandlingar mellan partierna och överenskommelse mellan de rödgrönrosa partierna. Lucifers uppfattning om att V:s förhandlare skulle ha låtit sej nöja med tröstposter är verkligen att underskatta Mats Olssons och Hanna Gunnarssons förhandlingsskicklighet. 
   ”Vad blev det av vår (dvs V:s) oppositionsroll?”, frågar sej Lucifer. Det är ganska märkligt att Lucifer tycks ha missat att V är med och regerar! Och som styrande parti finns givetvis inte längre någon oppositionsroll att spela. Lucifers tankar är inte bara otänkbara, de är tyvärr också feltänkta. 

NOT:
” ... vi lovar att vi ska göra allt vad vi kan för att Lunds kommun i samarbete med Länstrafiken och andra kommuner på allvar ska börja planeraför ett tidigare genomförande av spårburen trafik mellan Lunds centrum och ”byarna” och andra orter i regionen.” (Ur Vänsterpartiets i Lund trafikpolitiska valprogram 2002. Min kursivering)

Ockupationens moraliska ansikte av Gunnar Olofsson

Nya utbrott av våld på det ockuperade Västbanken och den israeliska armén visar åter sitt omtalade moraliska ansikte. Flera personer har dödats, hundratals skadats, hus och egendom tillhörande palestinier har vandaliserats av judiska bosättare under överinseende av armésoldater. Denna gång började alltihop med provokativa marscher upp till Al-Aqsamoskén i Jerusalem, islams tredje heligaste, av högerextrema israeliska bosättare i ”Temple Mount Heritage Foundation” anförda av parlamentsledamoten Yehuda Glick från Likudpartiet.

   Syftet med promenaderna till Tempelberget sägs vara att ge även judar möjlighet att bedja där uppe vid den muslimska helgedomen. Men det egentliga målet är att på sikt riva moskén och ersätta den med ett judiskt tempel – ett projekt som redan finns som idé i en kommande stadsplan för Jerusalem, i form av en planerad synagoga på tempelområdet.

   Israel försöker göra om ockupationen till en religiös konflikt, där muslimska extremister målas ut som ett nytt existentiellt hot mot landets judar av samma typ som under Förintelsen. Sedan ett judiskt bosättarpar mördats på Västbanken har retoriken ökat och regimen tagit chansen att dra åt tumskruvarna på palestinierna ännu ett varv. Hus där misstänkta palestinska ”terrorister”, och deras familjer, bor skall åter kunna sprängas, och människor spärras in i ”administrativt förvar” på obestämd tid utan rättegång eller dom. Israeliska soldater öppnar nu regelmässigt eld mot och skadar protesterande palestinier, anfaller ambulanser och räddningspersonal, och nya avspärrningar och hinder gör en redan svår vardag än värre för vanliga människor. Soldater har också stormat Al-Aqsamoskén och förstört och bränt upp egendom.

   I FN har USA i vanlig ordning blockerat en resolution som fördömer den israeliska arméns framfart. Och Sveriges feministiska regering, likt EU och västvärlden som helhet, tiger. 

Nato, Mellanöstern och dödsskjutningarna i USA av Gunnar Stensson

Historik, aktuella notiser och lite statistik att dra slutsatser av.
”Åren 1990-1991, strax efter Sovjetunionens sammanbrott, ägde en ödesdiger händelse rum. Irak, ett land med 35 miljoner invånare, beslutade att invadera sin lilla granne Kuwait med knappt en miljon människor men i besittning av oljereserver som praktiskt taget motsvarade de som fanns i Irak. Det var naturligtvis delvis en geografisk tillfällighet, men det var också resultat av ett postkolonialt pennstreck: de västliga oljebolagen och deras regeringar ansåg det ibland lättare att göra affärer med länder där invånarantalet var litet (även om man kan betvivla att ett sådant val är särskilt förnuftigt på lång sikt). I varje fall skickade västmakterna och deras regeringar omedelbart cirka 900 000 man trupper för att återge Kuwait ställningen som enda legitima ägare av sina oljefält (vilket bevisar, om det är nödvändigt, att regeringarna kan mobilisera väldiga resurser för att genomdriva sina beslut om de finner det lämpligt). Detta hände 1991. Det första Gulfkriget följdes av ännu ett 2003, mot Irak, med en något  mindre koalition av västmakter. Följderna av dessa händelser ser vi än idag.”
   En av dessa följder är vår tids flyktingfolkvandring genom Europa.

Den förste november, alltså för precis en vecka sedan, inträffade ytterligare en i raden av masskjutningar i USA.  På ett college i Oregon dödade en 25-årig man 10 studenter och skadade lika många.
   Efter skjutningen presenterades följande statistik över antalet dödsskjutningar i USA.
   Mellan 2004 och 2012 sköt amerikanska vapengalningar ihjäl 300 000 amerikanska medborgare, alltså nästan en tredjedels miljon. Det har inte föranlett någon politisk åtgärd. Vapenlobbyn stoppar alla försök att begränsa den lukrativa vapenhandeln.
   I själva verket fungerar masskjutningarna som reklam. Vapenbutiken på mordplatsen sålde slut på sina automatvapen dagarna efter dådet. Man måste ju kunna skjuta tillbaka, tänker amerikanen (även om mördaren redan är ihjälskjuten av polis).

Under samma tid (2004-2012) föll 300 personer i USA offer för terroristrelaterat våld. Det är en promille av det ordinära amerikanska mördandet. Men i kriget mot terror satsar USA astronomiska summor.
   Offren för USA:s internationella krig mot terror kan räknas i hundratusental, kanske miljoner.

Den andre november flygbombade amerikanskt stridsflyg under 30 minuter Läkare utan Gränsers sjukhus i Kunduz under USA:s krig mot talibanerna, som inleddes 2001, för fjorton år sedan.
   ”Bomberna slog ner och så hörde vi bombplanet cirkla runt i luften. Efter en paus slog ännu fler bomber ner”, säger Herman Negarthnam som leder Läkare utan gränsers projekt i norra Afghanistan.
   Läkare utan gränser skrev på twitter att minst sexton dödats, nio anställda, fyra vuxna patienter och fyra barn. Patienterna brändes ihjäl i sina sängar. 
   Ett ögonvittne berättar att bombplanet anföll fem gånger och varje gång riktade anfallet mot själva sjukhuset.
   Den USA-ledda Nato-koalitionens chef, armégeneral John Campbell, har bett om ursäkt.
   I ett uttalande säger Läkare utan Gränser att attacken utgör ”ett avskyvärt och grovt brott mot internationell humanitär rätt.”
   Tänk Nej till Nato!

I Syrien har västmakterna hittills inte genomfört någon truppinsats på marken. Konflikten har inte bedömts vara tillräckligt angelägen (900 000 soldater mobiliserades blixtsnabbt till Kuwait).  Människoliv värderas lägre än olja.
   Möjligen sker en ändring nu, när flyktingkolonnerna fyller Europas vägar, EU befäster gränserna och Ryssland sänt stridsflyg för att stoppa IS (men kritiseras för att i stället ha fällt bomber över Fria Syriska Armén).

Kommentar
Fragmenten ovan är kan sammanfogas till en preliminär helhetsbild. Nya fragment kan bekräfta den – eller göra den osannolik. 
   Den inledande analysen av utvecklingen i Mellanöstern från 1990 till idag är hämtad ur Pikettys ”Kapitalet” sid 551-552.

O, ni ängsliga människor av Karin S

O, ni ängsliga människor
som räds alla mörkögda!
Jag är ensam om
att vara blekögd
i vår familj.
Jag är snart 80.
Jag har överlevt.

Teologiskt cafe på måndag - KG Hammar om Oscar Romero

Måndag 5 oktober är det (som vanligt på första måndagen i månaden) Teologiskt cafe på Allhelgonagården i Lund. IKT, Institutet för Kontextuell Teologi, har den här gången inbjudit sin fd ordförande KG Hammar att inleda kring "Ärkebiskopen som omvändes till Gud i folket". Den ärkebiskop vi syftar på är Oscar Romero i El Salvador, som mördades i sin kyrka under mässan. Romero har i våras saligförklarats av katolska kyrkan - vad kan det komma att betyda för befrielseteologin?
   Som vanligt träffas vi kl 19 och inleder med en halvtimmes fika (20:-). Därefter vidtar samtalet som pågår till kl 21. Alla, oavsett tro eller vantro, är hjärtligt välkomna.

Politiken nr 8 - 2015

Ladda ner

Vill Miljöpartiet dränka Maldiverna?
I början av september menade en grupp av små önationer att det måste införas ett stopp för att öppna fler kolg­ruvor - annars riskerar dessa länder att försvinna under havets yta. Inte långt därefter meddelade stat­liga Vattenfall att de vill sälja sina brunkolsgruvor i Tyskland. Kolet motsvarar Sveriges klimatutsläpp under 24 år.
Läs mer i Politiken 8 - 2015»

En bokälskares vedermödor av Gunnar Stensson

Lund är de små kvalitetsförlagens Mecka i Sverige. Ett av dem är Celanders, beläget i Klostergården, på andra sidan gården, sett från den plats där jag nu sitter.
   Henrik Celander kommer måndagen den 5 oktober klockan 19 i Klostergårdens bibliotek berätta om förlaget och dess vedermödor.
   Mycket av Celanders utgivning består av aktuell samhällsdebatt som t ex Bevara alliansfriheten: nej till Nato-medlemskap, där bland andra Hans Blix och Hans Corall medverkar.
   Lucifer diskuterade medlemskapet i ett VB-nummer härom veckan med anledning av Wilhelm Agrells omsvängning i frågan. Allians-partierna tycks vara på väg att enas om Nato-medlemskap.
   Nyutgiven är Jihadisternas återkomst: Islamiska staten och det nya sunnimuslimska upproret av Patrick Cockburn, av Foreign Affairs utsedd till Journalist of the Year 2014.
   I utgivningen finns också revolutionära klassiker som August Strindbergs Ordet i min makt: läsebok för underklassen, oumbärlig för varje seriös samhällsomstörtare.
   Så jag hoppas att vänstern, åtminstone de som är bosatta söder om Mårtenstorget, tar tillfället i akt att manifestera sin existens.

Klassiker hör till Celanders specialiteter. Själv är jag mycket intresserad av den italienske diktaren Giacomo Leopardis Moraliska småskrifter som skrevs 1824 och nu första gången presenteras på svenska.
   Antonio Santuccis Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi har jag redan presenterat i VB.
   Andra klassiker i förlagets utgivning är Brecht och Stendahl.
   På måndag klockan 19 i Klostergårdens bibliotek var det! Frånvaro kommer att noteras! Föreningen Klok bjuder på kaffe och bullar.

22 förslag till utbyggnad av Klostergården och sydvästra Lund finns nu i en utställning på Kristallen av Gunnar Stensson

Förslagen ingår i den internationella arkitekttävlan som Lunds kommun utlyste tidigare i år.

Samtliga förslag förlägger järnvägen till markplanet, tvärs igenom det tätbebyggda bostadsområdet. Alla skulle bli bättre, eller mindre dåliga, om de i stället för att ignorera problemen föreslog en lösning, t ex en järnvägstunnel. Något av dem föreslår en överbyggnad vid Klostergårdsstationen.
   Somliga placerar stationen i höjd med Sunnanväg, andra vid Nordanväg, som SJ tycks förespråka.
   De flesta vill bygga bostäder intill spåren på bägge sidor oavsett bullret från nästan 600 tåg per dygn.
   Ett par broar föreslås för att minska barriäreffekten.
   Nästan samtliga tänker bebygga hela Korpvallen och parkmarken på andra sidan järnvägen med bostäder. Inget förslag tar hänsyn till befintliga koloniområden.
   Flera förslag vill bygga ut Väster ned till reningsverksdammarna. Det finns fantasifulla förslag om hur vattnet i dammarna och ån kan utnyttjas.
   Som ni ser finns mycket att diskutera och många värden att försvara, men kanske också enskilda goda idéer. Det blir en mångårig debatt. Gå gärna upp till Kristallens foajé och bilda er ett eget omdöme.

Framgafflat - om cykel och trafik: Avstängda cykelvägar av Ulf Nymark

Jag har skrivit om detta förr. När ingenting förändras till de bättre finns det anledning att ta upp det igen. Det gäller avstängda cykelvägar. I dagarna har det funnits/finns det minst två abrupta avstängningar av cykelvägar. Båda har varit avstängda i omkring en vecka, eller kanske längre. I båda fallen möts cyklisten helt plötsligt av beskedet att vägen är spärrad. Detta utan någon som helst tidigare varning eller information. Cyklisten får ta en lång omväg för att komma till målpunkten. I ena fallet gäller det huvudcykelstråket mellan Södra Sandby och Värpinge, vid Botaniska trädgården, och i det andra fallet en cykelväg mellan trafikplats Gastelyckan och södra Lund.
 

Avstängt! – utan förvarning.
Huvudcykelled (Lila stråket) vid Botan.
 

Givetvis finns det lägen då en cykelväg måste stängas av för vägarbeten eller trädfällning o.d. Det är inte det jag vänder mej mot, utan att cyklister behandlas i strykklass i förhållande till bilister, även när det gäller avspärrningar. Biltrafikanter varnas alltid i god tid för avspärrningar, så att bilisten ges möjlighet att planera för alternativa färdvägar. Ofta annonseras i tidningarna, på kommunens hemsida, på diverse trafikinformationssidor etc. Vid avstängningar för cykeltrafik råder tystnad i dessa informationskanaler.

Avstängt! – utan förvarning! Cykelstråk mellan södra Lund och trafikplats Gastelyckan.
 

Cykeltrafiken betraktas alltså även i detta avseende som andra klassens trafikanter. Eller kan någon föreställa sig att t ex bilvägen till Södra Sandby stängs av utan någon som helst förvarning? Eller bilisten på Södra Vägen utan att i god tid före avspärrningen informeras om att vägen är spärrad?

Reykjavik apartheidfri stad av Gunnar Olofsson

Fullmäktige i Islands huvudstad Reykjavik har beslutat att tills vidare bojkotta produkter från Israel. Beslutet grundas bland annat på att Israel med flit döljer varor producerade på ockuperat palestinskt område bland de lagligt tillverkade i Israel, och gäller ”så länge ockupationen av palestinskt land fortsätter”. Israels regim, som envisas att kalla sin ockupations- och apartheidpolitik mot palestinierna för demokrati, har liknat beslutet vid ”en vulkan av hat”.
   Samtidigt berättar en ny FN-rapport att Israel planerar att förstöra ytterligare omkring 13.000 byggnader för människor och djur på den ockuperade Västbanken. Av 11.134 rivningsorder har 570 klassats som omedelbara – och 245 hus har redan förstörts i år. I gengäld har bara 33 av 2.020 palestinska ansökningar om bygglov bifallits (1,5%). Mindre än 1% av det landområde (60% av Västbanken) som helt kontrolleras av Israels armé har upplåtits för palestinsk nybyggnation. Allt fler israeliska nybyggare flyttar in och uppemot 600.000 israeler bor nu i runt 135 olagliga bosättningar på Västbanken och i det ockuperade östra Jerusalem.
   Den israeliska politiken visar att bojkottarbetet mot Israel är nödvändigt – och brådskande. Allt fler företag, varukedjor, kommuner, skolor, universitet, idrotts-och kulturorganisationer säger därför upp sina samarbeten med israeliska partners. Senast tog jätteföretaget Veolia beslutet att inte längre medverka i den israeliska ockupationen. Artister som Sinéad O´Connor, Elvis Costello, Gil Scott-Heron, Talib Kweli, Moddi, Faithless, Vanessa Paradis, Snoop Dogg, Cassandra Wilson, Carlos Santana, Stevie Wonder och hip hop-drottningen Lauryn Hill har ställt in konserter i Israel – liksom vår svenske gitarrist Andreas Öberg.
   Alla kan hjälpa till att göra vår värld apartheidfri. Sluta handla israeliskt! Se till att din förening inte deltar i samarbete med Israel! Siffrorna 729 i början av streckkoden på en vara betyder att den är israelisk. Köp den inte!

Ship to Gaza på bokmässan

Under den gångna helgen var det som bekant bokmässa i Göteborg. Ship to Gaza var på plats på internationella torget. På söndagen bjöd vi in Helena Lindholm, professor i Freds- och konfliktforskning, för att prata om Gaza och blockaden på mässans internationella scen. Ni som inte var där kan se och lyssna här.
 

700 attacker mot Gaza av Gunnar Olofsson

Sedan vapenvilan i kriget mot Gaza förra sommaren har den israeliska krigsmakten genomfört över 700 attacker mot den avspärrade och inringade Gazaremsan. Det uppger den brittiska regeringen som svar på en fråga från Labourledamoten Alex Cunningham i det brittiska parlamentet.
   Vid 29 tillfällen har Israel slagit tillbaka som svar på raketattacker från Gaza. Men i ytterligare minst 696 fall har attackerna skett utan några som helst provokationer. Anfallen har riktats mot civila jordbrukare, fiskare och obeväpnade människor som genomfört olika protester. Området närmast gränsen till Israel har förklarats som ”buffertzon”,förbjuden för palestinier att beträda, och fiskebåtar har attackerats, beslagtagits eller sänkts så långt in mot land som 3 sjömil – fast Osloavtalet medger fiske upp till 20 sjömil från kusten. Hittills i år har 2 personer dödats, och 54 skadats, i de israeliska attackerna.
   Den brittiska regeringen har åtminstone, till skillnad från till exempel den svenska, framfört oro för den israeliska militärens framfart. I Sveriges riksdag ställs inga sådana frågor. Och svenska skattepengar används för att backa upp den israeliska vapenindustrin. I svenska media framställs alltid de israeliska attackerna som ”svar” på olika palestinska angrepp. Men när Israel nästa gång startar ett storskaligt krig mot Gaza – ett krig där ytterligare många hundra av de barn som idag leker ovetande i Gaza kommer att dö – så vet vi åtminstone vem som provocerar vem, och vilka som genom passivitet och medlöperi gör sig medskyldiga till förbrytelserna.