I en gammal skolatlas studerar jag kartan över Estland och Lettland som efter att fram till 1918 ha tillhört det ryska imperiet blev oberoende.
Det ledde omedelbart till en gränskonflikt. Båda staterna gjorde anspråk på gränsstaden Valga, en järnvägsknut med linjer till Riga, Tallinn och Pskov och via dem till de europeiska och ryska järnvägsnäten. En internationell kommission löste salomoniskt tvisten genom att dra gränsen tvärsigenom stan.
Visserligen byggdes ingen Berlin- eller Jerusalem-mur, men gränsdragningen skadade ändå staden och dess befolkning. Mänskliga och ekonomiska band skars av. Staden blödde.
Efter andra världskriget införlivades Estland och Lettland ännu en gång i Ryssland (nu i skepnad av Sovjetunionen), men när det sovjetiska imperiet kollapsade återföddes de som oberoende nationer och gränsen mellan dem blev statsgräns igen. Därmed återuppstod också gränsproblemet i Valga.
Sveriges radio redovisade strax före jul en tragisk episod. Ett ungt par skulle ingå äktenskap, men strax före vigseln hade brudgummen upptäckt att han glömt en viktig detalj (ringen?). Det var bråttom så han bestämde sig för att springa hem till sin lägenhet på andra sidan gränsen och hämta den. En gränsvakt upptäckte honom och sköt honom.
Nu behöver inte längre sådant ske. I samband med Estlands och Lettlands inträde i EU:s passunion öppnades gränserna, både de mellan de båda staterna och de till Europa.
Det betyder ju inte att vare sig nationer eller gränser avskaffades. Däremot förändrades verkligheten bakom begreppen nation och gräns. Den konstruktion som Europasamarbetet närmar sig innebär att nationalitet, transnationalitet (mellanstatlighet) och övernationalitet stärker och kompletterar varandra. Konstruktionen gör det också möjligt att återupprätta historiska nationella identiteter som Skottlands och Wales´ utan att (i detta fall) Storbritannien försvagas.
Folket i Valga jublade. Äntligen utplånades den konfliktladdade nationalstatsgränsen tvärs igenom stan. Visserligen kvarstår problem beträffande språk (estniska, lettiska och ryska) och valutor (i Estland betalar man med estniska kronor och i Lettland med lats). Men det löser sig med tiden. Estland har redan beslutat om övergång till euro och Lettland följer efter.
Så blir det till slut möjligt för invånarna i Valga att fritt umgås med grannar och släktingar, handla med en och samma valuta i sin egen stad och resa fritt, studera och arbeta i Europa.
Samma slags glädje delas av sjuttio miljoner invånare i sex andra europeiska länder som samtidigt anslöt sig till passunionen. De sista resterna av den gamla järnridån raserades.
Men EU:s gränser mot Afrika, Ryssland, Vitryssland och Ukraina finns ju kvar, liksom gränsen mellan USA och Mexiko, för att inte tala om Israels illegala gränser. Det destruktiva syftet är i samtliga dessa fall att stoppa människor som är i desperat behov av att bli insläppta.
Att avskaffa gränser
Idén att utplåna gränser är inte ny. Tyskland och Italien upphävde en mängd gränser när de enades under 1800-talet. Vietnamkriget handlade om att ena Vietnam genom att avskaffa den gräns mellan Nord och Syd som USA påtvingat landet 1954.
Ibland utplånas gränser spontant och oblodigt som när muren föll i Berlin.
Få gränser har varit så inhumana och dödliga som muren som avgränsar Israel från Palestina.
För Korea återstår fortfarande projektet att avskaffa eller åtminstone något öppna den gräns som påtvingades folket genom Koreakriget.
Nordirlands gränsproblem löstes genom EU-integrationen.
Gränserna i Latinamerika kan på sikt kvalitativt förändras genom någon form av passunion liknande EU, något som redan Che Guevara drömde om som en möjlighet för att stå emot USA-imperialismen.
Det stora negativa exemplet beträffande unioner är naturligtvis Jugoslavien. De många övergrepp mot kroater, bosnier, albaner, makedonier och andra folkgrupper som Milosevic och hans hejdukar begick förklarar varför den jugoslaviska unionen blev så förhatlig.
Vi vill leva, vi vill dö i Norden
Sveriges äldre historia handlar (liksom Europas övriga länders) i hög grad om att skapa en enhetlig nationalstat och att med militärt våld utvidga eller försvara dess gränser.
Sverige erövrade Halland, Skåne och Blekinge från Danmark (och våldsförsvenskade befolkningen), men förlorade Finland till Ryssland 1809.
Efter förlusten av Finland formulerade Esaias Tegnér den lysande tanken ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, dvs att satsa resurserna på att utveckla Sverige i stället för att förspilla dem i ett försök att återerövra Finland.
Samtidigt växte skandinavismen fram. Sverige och Norge var redan förenade i en union och man ville att också Danmark skulle ingå, så att en nordisk nation skapades. Skandinavistiskt sinnade lundastudenter gick över öresundsisen till Köpenhamn, en aktion som inte minst av klimatiska skäl ter sig avlägsen denna januari (dock får vi inte glömma bron). Rörelsen dog när Danmark förgäves vädjade om svenskt stöd i försvarskriget mot Preussen 1848.
Skandinavismen förhånas konsekvent i senare svensk historieskrivning men lever kvar i vår nationalsång. Det är inte i Sverige utan i Norden som Carolina Klüft vill leva och dö. Skandinavistiska tankar ligger bakom Nordiska rådet liksom de aktuella planerna på ett nordiskt försvarssamarbete.
När Norge drygt femtio år efter det tysk-danska kriget demokratiskt och fredligt skildes från Sverige uppstod en ny gräns. Det enda tillfälle vid vilket den borde ha hävdats och försvarats var under den tyska ockupationen, men den gången var Sverige ”villigt” (jfr dagens ”villiga” stater i Irakkonflikten) att tillåta permittenttrafik och malmexport. Annars har den fungerat på samma sätt som gränserna inom EU, vilket bekräftades när Norge ingick i Schengensamarbetet.
En tvist mellan Sverige och Finland om Åland löstes fredligt av NF under mellankrigstiden.
Beträffande den fortsatta utvecklingen i Balkan får man hoppas att Serbien med stöd av EU kommer till samma insikt om Kosovo som Esaias Tegnér och svenska politiker för nästan 200 år sedan gjorde om Finland (även om många av dem nog gärna hade sett att också Finland ingått i unionen).
Jag hoppas nästa vecka återkomma med en text om den akuta gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea och dess negativa konsekvenser för ländernas demokratiska, sociala, ekonomiska och humanitära utveckling och för hela regionen.
Gunnar Stensson
I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” knyter han förhoppningar till att en progressiv amerikansk rörelse skall bära upp en reformverksamhet syftande till att återskapa New Deal-förhållanden i USA; ett förhållandevis jämlikt samhälle där en relativt välbärgad medelklass utgör en stor majoritet av befolkningen (1). I hans strategi ingår som första steg införandet av en statligt finansierad allmän sjukförsäkring. När en sådan visat sig fungera bra och blivit allmänt populär kan man gå vidare med åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten – progressiv beskattning av inkomster, skärpta bolagsskatter och stöd till facklig aktivitet.
Krugman gav 1994 ut en bok (2) där han bagatelliserade betydelsen av låglönekonkurrensen för lönesättningen i USA. I sin nu aktuella bok (1) antar han att inflytandet kanske blivit något större under 2000-talet. I en artikel New York Times den 28.12.07 går han ännu längre och konstaterar att medan den ökande handeln har varit av godo för världsekonomin i sin helhet så har den lett till minskade reallöner för flertalet arbetare i USA. ”And that makes the politics of trade very difficult” (3). Jag ser detta som ett erkännande att hans grandiosa plan att återuppliva New Deal med politiska medel gått i stöpet redan några månader efter publikationen. Krugman försäkrar att han inte vill ha en protektionistisk politik men tillägger att man bör respektera dem som rekommenderar en sådan.
Där beskrivs bland annat vad som händer när ett rikt och tekniskt högutvecklat land - som USA – får ett växande handelsutbyte med ett fattigt och lågutvecklat land med låga arbetslöner – som Kina eller Indien. I ett första skede är utbytet gynnsamt för båda parter. När produktiviteten i det fattiga landet nått en viss nivå blir först arbetarna i det rika landet lidande genom stagnerande löneutveckling och sämre utbud av kvalificerade jobb. Efterhand drabbas även högutbildade i det rika landet av låglönekonkurrensen och så småningom kommer det rika landets hela ekonomi att bli lidande. När boken skrevs år 2000 förelåg fortfarande en win-win situation i handelsutbytet mellan USA och Kina. När journalisten William Greider förra våren intervjuade Ralph Gomory menade denne att situationen nu ändrats så att USA:s hela ekonomi nu är lidande av handelsutbytet (5). Det avspeglar sig i det stora underskottet i utrikesbalansen, den ökande statsskulden och den minskade produktionen i USA av varor och tjänster som kan exporteras – ”tradeable goods”.
KB lördag 29/12 kl. 22:00
På ett plan en verklig historia om buddhistmunken Xunagzangs pilgrimsfärd till Indien på 600-talet.
Ulrich Beck och Edgar Grande påpekar i sin debattbok Det kosmopolitiska Europa (Daidalos 2006) det problematiska i att nästan all samhällsdebatt och forskning utgår från ett nationellt perspektiv. Det leder till att många samhällsförändringar antingen helt faller utanför blickfältet eller behandlas ur ett föråldrat perspektiv. Detta gäller exempelvis forskningen om miljö, globalisering, kapitalets internationalisering, etniska och religiösa konflikter, EU och andra övernationella organisationer. De föreslår att den nationella blicken ersätts avett bredare perspektiv. Detta perspektiv betecknar de som kosmopolitiskt.
Naomi Klein har med sin aktuella bok Chockdoktrinen satt kampen mot nyliberalismen i fokus. Latinamerikas viktigaste nationer har i dagarna etablerat en sydamerikansk utvecklingsbank för att frigöra sig från den i praktiken USA-styrda International Monetary Fond, IMF.
I den nyligen utgivna boken ”The End of America. Letter of Warning to a Young Patriot” beskriver Naomi Wolf hur fascismen kan smyga sig in i ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle (7). Utifrån historiska exempel som t ex Hitlers och Mussolinis makttillträden finner hon ”tio steg” som alltid återkommer vid det hon kallar ett ”fascist shift”. Naomi Wolf menar att dessa steg nu tagits i USA och manar till försvar av demokratin. Hon är inte explicit om vilka steg det rör sig om men jag har antagit att hon främst syftar på de följande.
Till undantagen hör Paul Krugman, ekonomiprofessor vid Princeton University och genom sin spalt på New York Times ledarsida en av de få vänsterrösterna i USA som når en större publik.