Dags att överge ekonomisk tillväxt som politiskt mål? av Ulf N

Det är en fråga som infinner sig med anledning av en studie som forskaren Max Koch vid Lunds universitet och hans kollega Martin Fritz från University of Bonn publicerat i den vetenskapliga tidskriften Global Environmental Change.
   Enligt ett pressmed-delande från Lunds universitet har de två forskarna genomfört en studie där de tagit ett globalt grepp på sambanden mellan ekonomisk tillväxt, välstånd och ekologisk hållbarhet. De delade in 138 av jordens länder i fyra grupper utifrån storleken på deras BNP per capita: fattiga, utvecklingsländer, tillväxtländer och rika länder.
   Välståndet i de olika grupperna mättes sedan i tre olika kategorier: ekologisk hållbarhet, social sammanhållning och livskvalitet. I samtliga tre kategorier fanns ett klart samband till BNP: utsläpp av klimatgaser ökade liksom det ekologiska fotavtrycket, den sociala sammanhållningen blev starkare och livskvaliten blev bättre i takt med att landets rikedomar ökade.
   ”Vi säjer inte att det inte går att frikoppla ekonomisk tillväxt från ekologiska problem som stigande koldioxidutsläpp”, säjer Max Koch, ”men vår studie visar på ett tydligt samband som inte går att bortse från.” En annan slutsats som forskarna drar är att eftersom det brådskar med en minskning av utsläppen bör en på allvar se över möjligheten till ekonomisk nedväxling, dvs att inte sätta ekonomisk tillväxt så högt på den politiska prioriteringslistan.

Peter Hultqvist: ”Vi ska inte gå in i Nato!” av Gunnar Stensson

Sveriges och Finlands militära samarbete fördjupas.
   Vi utgår från en gemensam säkerhetspolitisk plattform om militär alliansfrihet. Det är en viktig grundposition för samarbetet.
   Både Sveriges och Finlands statsministrar markerar tydligt att en Natoanslutning inte är aktuell.
   Sverige och Finland är militärt alliansfria länder. Men vi är båda med i Natos partnerskap.

Finland har ett värdlandsavtal med Nato
Den finske presidenten har uttalat: ”Avtalet förpliktar ingendera parten att ge eller ta emot hjälp och trupper.
   Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist säger: ”Allt som sker i värdlandsavtalet kräver en svensk inbjudan och ett regeringsbeslut.
   Inget i värdlandsavtalet sätter svensk lagstiftning eller överhöghet på spel. Värdlandsavtalet tillåter inga kärnvapen i Sverige.”
   Sveriges regering har nu lagt en proposition om ett värdlandsavtal till riksdagen.
   Så långt försvarsminister Peter Hultqvist.

Vi fredsvänner som stöder svensk frihet och svenskt oberoende kan troligen inte förhindra att riksdagen fattar beslut om ett värdlandsavtal i vår.
   Vi vet att allianspartierna vill gå längre och ansluta Sverige till Nato. Därför gör vi en insats för fred genom att rösta på de rödgröna partierna i nästa riksdagsval.
   Och vi ska komma ihåg Peter Hultqvists försäkran: ”Värdlandsavtalet tillåter inga kärnvapen i Sverige. Allt som sker i Sverige kräver en svensk inbjudan och ett regeringsbeslut.”
Källa: Debattartikel av försvarsminister Peter Hultqvist i Aftonbladet 11 april

PS. Kom till Röda Kapellets appellmöte på lördag

Israelisk mat – eller palestinsk? av Gunnar Olofsson

När mat-sajten ”FeedBuzz” för något år sedan listade ”17 otroliga desserter från hela världen” – bland annat Pavlova (Australien), Mooncake (Kina), Sachertorte (Österrike) och Semla (Sverige) – kom den palestinska Knafeh med på listan – men som israelisk! Detta är ingen tillfällighet. Eftersom Israel inte har någon egen kulturhistoria i området yngre än 2 000 år har man frikostigt lagt sig till med urbefolkningens kläder, mat och traditioner, och kallar dem sina egna. Den sirapsdrypande sötsaken Knafeh, med ursprung kring Nablus på det ockuperade Västbanken, är kanske den mest symboliska matstölden – även om falafel, hummus och maftoul (palestinsk couscous) också i olika grad ”införlivats” i det israeliska kulturarvet.

Metoden att radera ut en befolknings kultur genom att inlemma den i, eller helt ersätta den med, sin egen är en typisk kolonial företeelse, som tidigare drabbat bland annat ursprungsbefolkningar som maorierna på Nya Zeeland, aboriginerna i Australien och indianstammar i Amerika. Företeelsen benämns av den israeliske historikern Ilan Pappé som ”memoricide” – att utradera minnet av det som var och konstruera en ny historia. I fallet Israel har stora ansträngningar gjorts för att fylla det historiska vacuum som uppstått med nytt innehåll i avsikt att förankra den sionistiska idétraditionens särskilda koppling till Palestina. Framför allt med de senaste högerextrema regeringarna har uppmärksammandet av det specifikt judiska kulturarvet tagit fart på allvar, och skolklasser, militärer och andra grupper forslas nu i ökande omfattning runt på ockuperat område för att besöka särskilt viktiga judiska kultplatser.

Det handlar inte minst om att fysiskt eliminera spåren av den tidigare kulturen. Redan under den etniska rensningen av Palestina i samband med Israels tillblivelse raderades omkring 530 palestinska samhällen bort från jordytan av israelerna. Det har sedan fortsatt med förstörelse av ytterligare tusentals hus och miljoner urgamla olivträd, raserande av vattenkällor, söndergrävande av kullar och anläggande av nya bosättningar, vägar och annan infrastruktur helt utan koppling till områdets traditioner. Israeliska utgrävningar för att blottlägga det judiska kulturarvet hotar i många fall också att ödelägga övriga kulturskatter i samma områden, något som oroar FN:s organ för kultur, UNESCO. Bland annat har man krävt att den israeliska regimens arkeologiska utgrävningar nära Mughrabi Gate, eller Morernas port, en av ingångarna till Tempelberget i Jerusalem, upphör.

I sin dokumentär ”Det stora bokrånet” beskriver den holländsk-israeliske filmaren Benny Brunner stölden av en stor del av det palestinska skriftliga kulturarvet. Minst 70 000 böcker, manuskript och tidningar som under den etniska rensningen stals ur de hem vars invånare just fördrivits - ungefär 30 000 i Jerusalemområdet och 40 000 från andra samhällen. Följden för det palestinska samhället blev dramatisk: inga böcker, inga tidningar, ingen teater, ingen bio – en kulturell öken. Men alla böcker är inte förstörda, utan fortfarande beslagtagna och undanstoppade under rubriker som ”Frånvarandes egendom” – och skulle kunna återbördas till palestinierna. När får vi en kulturminister som kräver detta?

Vinster, skatter, banker och svindlare av Gunnar Stensson

2015 redovisade de fyra storbankerna vinster på sammanlagt över 100 miljarder. Finansminister Magdalena Andersson och Vänsterns ekonomiska talesperson Ulla Andersson föreslog då en skattehöjning för banker och andra finansinstitut på 1,4 miljarder, som vi rapporterade i VB 12.

Sedan dess har vi fått veta att bankerna som medbrottslingar hjälpt landets giriga miljardärer att stjäla minst 46 miljarder från samhället. Det är mer än hela försvarsbudgeten, som borgarna annars brukar vara angelägna att öka.

Men Sydsvenskans Tobias Lindberg oroar sig inte för försvarsbudgeten utan för att bankerna ska bli av med en del av de pengar de annars brukar satsa på bonusar till höga chefer (oavsett om de är svindlare) och uppmanar på ledarsidan den 9 april finansministern: ”Höj inte skatten. Växla den.” (Det finns ju andra som kan betala). Sedan skyller han den föreslagna skattehöjningen på Vänsterpartiet.
   I de rikastes kultur är skattehöjningar ett värre brott än skattesmitning.

Enligt Svenska Dagbladet hotar skattestölderna bara ett antal fritidsaktiviteter. I ett ledarstick den 8 april beklagar tidningen visserligen skattebrotten (de ger miljardärerna dålig PR) men skriver sedan ”I svensk tappning blir moral en fråga om hur många fritidsaktiviteter man kunnat få för pengarna.”
   I radions program God morgon Sverige den 10 april sitter SvD:s politiska redaktör och säger:
    – Det är bra att de olika ländernas skattesystem konkurrerar för då kan finanskapitalet flyttas till det land som har bäst skattesystem, det vill säga till det land som har lägst förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt och skatteprogressivitet – eller helst ingen alls.

Så tvingas länderna till ett race to the bottom, företagarna förvandlas till rentierer och den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet fortsätter.
   Finansieringen av försvarsbudgeten kan vi glömma.

Thomas Piketty fastslår att det vi behöver är hållbara internationella överenskommelser om beskattning av finanskapitalet. De är nödvändiga för att inte samhället ska rämna.
   ”Om några av de rikaste privatpersonerna och våra största företag använder skatteparadis och skatteflytt på ett sådant sätt att de nästan helt slipper betala skatt, då är vårt grundläggande sociala kontrakt i fara”, skriver han i förordet till Gabriel Zukmans bok Dolda rikedomar.

FN svartlistar ockupationsindustrin av Gunnar Olofsson

FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter har beslutat att upprätta en databas över företag som är inblandade i den israeliska ockupationsindustrin på Västbanken. Resolutionen, framlagd av Pakistan, antogs med 32 röster mot 0, och 15 nedlagda. USA och Storbritannien försökte in i det sista mildra formuleringarna i texten – bland annat ringde USA:s utrikesminister John Kerry upp den palestinske presidenten Mahmoud Abbas – men inte ens hot om indraget bistånd visade sig fungera. Rådet konstaterar att ”en del företag har, direkt och indirekt, möjliggjort, underlättat och profiterat på konstruktionen och tillväxten av israeliska bosättningar på det ockuperade palestinska området” och efterlyser nu ”en databas med alla inblandade företag” att dateras upp årligen. Förhoppningen är att en sådan lista skall ”påverka många internationella företag att avsluta sina affärsavtal med bosättningarna eller med israeliska företag som verkar i bosättningarna”.

Inte oväntat har resolutionen utlöst en flod av fördömanden från den israeliska regimen. Enligt Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har FN-rådet ”förvandlats till en anti-israelisk cirkus” och Israels ambassadör i FN, Danny Danon, förklarar att ”när FN pekar ut judiskt affärsliv, så att det kan bojkottas, så erinrar det oss om mörka tider i historien”.  Enligt Danon är hela bojkottandet ”både anti-israeliskt och anti-semitiskt”. Israels utrikesdepartement menar att röstresultatet ”ytterligare bevisar rådets sjukliga besatthet av Israel...samtidigt som islamistisk terrorism härjar vilt i världen” och att rådet är ”cyniskt, hycklande, världsfrånvänt och oansvarigt”.

Enligt den israeliska gräsrotsrörelsen ”Who profits”, som granskar ockupationen, är runt 500 företag med internationell anknytning idag inblandade i ockupationsindustrin. Bland företag som hanterar bosättarprodukter återfinns namn som Agrexco/Carmel, Ahava, Mehadrin, SodaStream och Top vars produkter, ibland via mellanhänder, hela tiden slinker in på den svenska marknaden. G4S, General Motors, Land Rover, Motorola, Siemens och Thrifty Car Rental tillhandahåller service och teknik, och Atlas Copco, Caterpillar, Hyundai och Volvo tunga maskiner för att bland annat stjäla palestinska naturresurser och riva och förstöra palestinska hem.

Israels bosättningspolitik är ett svårt brott mot internationell lag, inte minst Haagkonventionen och Fjärde Genèvekonventionen. Enligt EU är de nu över 600.000 illegala bosättarna på palestinsk mark ett avgörande hinder för en fredsuppgörelse. Produkter från ockuperat område får inte saluföras som israeliska, och sedan november 2015 måste, enligt ett EU-direktiv, produkter från bosättningsindustrin märkas som sådana. Men trots att EU handlar för 15 gånger så mycket med de olagliga bosättningarna på Västbanken som med palestinierna inom samma område finns idag inga produkter på den svenska marknaden märkta som bosättarprodukter. Hur kan det komma sig?

Det är uppenbarligen så att regeringen i Sverige, och andra EU-länder, inte fullgör sina åtaganden vad gäller kontroll av ockupationsprodukter. Vi måste alltså påminna politikerna om deras skyldigheter och även försöka anmäla de företag och andra som deltar i insmugglandet av falskskyltade varor på marknaden till lämpliga tillsynsmyndigheter. Det är dags för oss som konsumenter att ta tag i frågan och nysta upp vilka företag nära oss som egentligen är inblandade i ockupationen. Här kan FN-listan bli till stor hjälp.

Enklast är förstås att låta bli alla produkter där våra handlare inte klart kan redovisa exakt varifrån varan kommer. Speciellt misstänksam bör man vara mot frukt och grönt, där Israel blandar bosättarprodukter med lagliga varor: apelsiner, tomater, avocado, produkter från Hälsans kök, samt en del kosmetika och IT-produkter. Låt bli varor med siffrorna 729 i början av streckkoden. Och alla produkter knutna till märket SodaStream är förstås rödflaggade. Kolla FN-listan nästa gång du köper en mobiltelefon, dator eller bil. Tillsammans måste vi försöka få slut på den israeliska ockupationen så att den av Sverige erkända palestinska staten äntligen kan få leva i fred!

66 år i skolan 13. 1958-60 av Den gamle

Hösten i Göteborgs högskola var framgångsrik. Jag hade kunskaper och förmågor som jag inte varit medveten om. Samtidigt kändes tillvaron mörk och hotfull i terrorbalansens skugga.
   Mörkret manifesterade sig fysiskt. Jag satt en novemberkväll och läste i min nya bostad, en jungfrukammare på gårdsidan i en bottenvåning på Vadmansgatan i centrala stan. Jag hade ont i huvudet. Det var något med ögonen. Sedan högg det plötsligt till i magen och jag kände en intensiv smärta som inte ville gå över. Jag lyckades tillkalla ambulans och for upp till Sahlgrenska sjukhuset. Snabbt diagnosticerad. Njursten. Jag kvarhölls ett dygn. När jag lämnat lasarettet gick jag till en optiker. Han frågade om jag var narkoman. Det visade sig att mina pupiller var morfinpåverkade. Jag fick ett par glasögon. Nästa dag var allt som vanligt. Jag läste vidare.
   Karin upplevde ett liknande mörker hos min farmor i Jönköping och ångrade att hon hade slutat på ålderdomshemmet i Vederslöv. Min farmor hade tidigt blivit änka och sedan levt många år tillsammans med sin yngsta dotter, Elsa, som var bibliotekarie i Jönköping.
   Men faster Elsa dog i cancer. Levern. Jag saknade henne, det sista jag minns av henne är att hon gav mig Stig Dagermans Bröllopsbesvär i födelsedagspresent.
Nu skulle Karin fungera som farmors stödperson samtidigt som hon jobbade deltid som barnflicka hos en kapten Stark och hans familj. Det märkliga med den familjen var att kaptenen och hans fru åt lunch ensamma, medan Karin och de två barnen, fyra och sex, fick äta i köket.
   Karin upplevde året i Jönköping som svårt.

Vid midsommar gifte vi oss i Kvarterbo. Där var hundra gäster som vi kände väl. Johan och Anna-Klara besökte oss. Så satte vi oss på tåget till Göteborg en dag i augusti och kände en stor frihet. I fortsättningen skulle vi leva tillsammans.
   Vi brukade fika på terrassen vid Götaplatsen på sensommardagarna. Solen gassade och getingarna surrade berusat.
   Karin följde med på professor Lönnroths föreläsningar om första världskrigets utbrott. De var utomordentligt intressanta och föreläsningssalen var alltid fullsatt.
   Jungfrukammaren på Vadmansgatan rymde bara en säng, två stolar och ett litet skrivbord. Dessutom disponerade vi en gasspis i köket, som annars fungerade som skräpkammare åt vår värdinna tant Signe. Hon ägde våningen, hyrde ut alla rummen och bodde själv i skärgården.
   Tant Signe dök ofta oväntat upp. En kväll i september förde hon oss till en bänk utanför Park Aveny Hotell. Nu ska vi titta på kändisar, sa hon. Och minsann, efter en stund gick boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson förbi.

Karin gick med i en teatercirkel som ABF drev på Atelierteatern vid Norra Hamngatan med Ove Tjernberg och Hans Råstam (senare chef för Borås stadsteater) som huvudlärare. Där rörde sig en hel del teaterfolk som hon så småningom kom att samarbeta med.

   Cirkelverksamheten drevs på kvällstid och jag brukade följa Karin hem. Ibland drog det ut på tiden och jag strövade runt i nordstan, på den tiden en kåkstad med hotell, krogar och billiga kaféer där emigranterna vistats i väntan på amerikabåtarna. Vi hade gratis tillträde till stadsteaterns och folkteaterns föreställningar.

Efter ett halvår på Vadmansgatan blev jag tilldelad ett studentrum med kokskåp på Bildradiogatan i Järnbrott. Så bekvämt hade vi aldrig bott.
   Lena Gester, en liten tonårig skådespelerska på Atelierteatern, följde oss dit ibland. Hon hade bra sångröst. I spårvagnen till Järnbrott frågade hon en gång: – Vad betyder tyttelu? – Tyttelu? – Ja, i Bellmanslåten ”Tyttelu att graven är för djup?”. Hon dog ung efter att ha turnerat i folkparkerna några somrar med operetter som Vita hästen.

Vi var inte de enda i Göteborg som kom från Kvarterbo i Älghult. Karins kusin Iris hade gift sig med Herbert som jobbade på ett varuhus i stan. De bodde med sina två små flickor i en träkåk utanför Liseberg. Vi var där och festade ibland.
   Pekingoperan gjorde sitt hittills enda gästspel i Sverige på Göteborgs stadsteater i april 1960. Vi var där. Ett organiserat tumult av färgrika dräkter, blixtrande klingor, sminkade ansikten, akrobater, skrällande cymbaler, mullrande trummor, gälla flöjter, falsettsång.
   Kvällen före föreställningen hade vi festat hos Iris och Herbert. Pekingoperan var en oförglömlig baksmälla.

Under försommaren sökte Karin in på scenskolor i Stockholm och Malmö med en scen från O`Neills Blodet ropar under almarna.
   Själv blev jag inkallad. Redan i maj måste jag resa till Växjö för att vidareutbildas inför höstens manöver i Kivikstrakten i Skåne.
   När jag anmälde mig på regementet fick jag till min häpnad veta att jag som sergeant var för fin för att bo i kasernen. De hade hyrt ett rum på stan åt mig. Till regementet skulle jag gå på morgnarna som till en arbetsplats eller föreläsning. Beskedet gav mig en oroande känsla av meningslöshet.
   Karin och jag tillbringade några sommarveckor i Älghult innan vi återvände till Göteborg där Karin skulle medverka i Kröningen, en pjäs av Lars Forsell.
   Själv måste jag snart resa ifrån Karin och repetitionsarbetet och mina studier för att i stället tillbringa september månad med exercis på regementet och en manöver i Skåne.
   Hur skulle det gå med teaterpremiären? Hur skulle jag hinna med mina studier?
   Kaos förestod – och stora förändringar.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
9 april kl 17
Karl Witzgall, trumpet
Larsåke Sjöstedt, orgel

Art & Culture for Human Rights and Democracy

 

Höganäsbördig jazzsångerska möter jazzsångerska från Kilimanjaros bergslandskap
Hur kommer det sig att en skånsk jazzsångerska slår sig samman med en tanzanisk? För att göra en lång historia kort – en gemensam kärlek till Tanzania! Lägg till en delad passion för jazzmusiken, dansen och rytmerna - så får du en spännande kombination, som nog sällan hörts i Sverige!
   Jazzsångerskan Sauda Simba är en stark kulturprofil i sitt hemland Tanzania och kallas för Östafrikas svar på Sydafrikas Miriam Makeba och Västafrikas Angelique Kidjo. Sångerskan har hela världen som sitt arbetsfält och arbetar för att bygga ett kulturellt centrum i hemstaden Dar es Salaam vid Indiska Oceanen.
   Prisbelönta jazzsångerskan Anna Pauline är sedan länge känd för Helsingborgspubliken och skördar stora framgångar runtom i Sverige med sitt kritikerrosade album Give me time, som släpptes våren 2015.
Vad: Jazzkonsert & internationellt kulturutbyte
Vem: Felix Tani Jazz Quartet feat. Anna Pauline med gäst: Sauda Simba (TZ)
Var: Helsingborgs Stadsteater / Foajéscenen
När: Fredagen den 22 april kl 19.00
Entré: 150 kr (betalas kontakt vid inträdet)
Affisch »

Violers ögon... av Karin S

Violers ögon
ler tillitsfullt i gräset.
Krossas av fötter.

Bättre förr?

Folket visslar ut mig men jag applåderar mig själv hemma hos mig när jag betraktar pengarna i min skattekista.
Gammal romare

Per T  Ohlson förklarar:
Francois Hollande är den mest handfallne presidenten i modern tid, David Cameron en förskrämd skolpojke och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tar sig ett glas.
   Annat var det när George Bush d.ä., Mitterand och Margaret Thatcher regerade.
SDS 3 april

Alla så falla de neder i sumpen

Vladimir Putin, kabinettssekreterare Frank Belfrage, skatteverkets  generaldirektör Ingemar Hansson och överdirektör Helena Dyrssen, Front Nationals ordförande Marie Le Pen, Islands statsminister Sigmundur Gunnlaugsson, David Camerons pappa, oligarken Zjumatjov från Kazakstan, järnvägsbolaget Bombardier, mexikanska drogkartellen, Swedbanks förre vd Michael Wolf, Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos, Assads svåger  Rami Makhlouf, Iraks förre premiärminister Ayad Allawi, Argentinas president Mauricio Macri, fotbollsspelaren Lionel Messi, Deng Jiagui, svåger till Xi Jiping, Ukrainas president Petro Prorsjuenko, Sydafrikas president Zuma med flera.
Vilket sällskap!

Landsförräderi? av Lucifer

Jag ska inte trötta läsekretsen med ännu en upprörd text om hur en regering av socialdemokrater och miljöpartister tänker skriva under det s.k. Värdlandsavtalet. Avtalet är en förberedelse för att Nato, dvs. USA, ska upprätta baser med krigsmateriel och trupper när den svenska regeringen ger sitt tillstånd till detta. Allt förarbete ska då vara klart och planerna kan sättas i verket utan särskild betänketid. Detta är den s.a.s. krigsförberedande delen av avtalet.
   Men det finns också en på sikt verkande del som nog måste ses som ett led i den psykologiska krigföring som Ryssland utsättes för och själv medverkar i. Det handlar om inringningen av Ryssland. USA har ungefär 800 militära baser runt om i världen. Ryssland har utanför sitt territorium halvön Krim, en flyg- och flottbas i Syrien och ett samarbete med Vitryssland. USA har anslutit ett antal tidigare Sovjetallierade stater till Nato, ja rentav vissa tidigare delar av Sovjet . USA står för 40 procent av världens militärutgifter Ryssland för 4 procent, Ryssland förklarar att man är bekymrad över Natos inringning i Östersjöområdet varvid Nato deklarerar sin upprördhet över att Ryssland har synpunkter på andra länders utrikespolitik.
   För några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en huvudledare under runriken ”Putins svenska brigad”. Man kan säga att den pekade ut oss som visar viss förståelse för de ryska argumenten som landsförrädare – vi är alltså Putins svenska brigad. Det säger något om hur debatten har hårdnat och vulgariserats. Senast jag möttes av beskyllningar av det slaget var när jag sålde Vietnam-bulletinen på gatan på 1960-talet då prydliga förbipasserande frågade hur mycket jag fick från Peking (eller var det Moskva?) för detta. Per T. Ohlsson i Sydsvenskan är inte ensam i sina fördömanden även om han gärna poserar som ensam sanningssägare. Han är nog dessvärre representativ för den svenska borgerligheten av i dag, denna borgerlighet som på enad front vill att vi går med i Nato. Det ska bli intressant att se hur långt man kommer att gå i sin hets. Jag fruktar att det blir värre än på femtiotalet då socialdemokratin ännu bjöd ett kraftigt motstånd. Nu verkar S för ett värdlandsavtal, steget innan Natoanslutning.
   OK, kanske man ska hålla inne med de starka orden, Dagens Nyheter bytte faktiskt rubrik till nästa upplaga (det blev i stället det lätt obegripliga ”Försvara viktigare än förstå”) och det tyder i varje fall på visst omdöme. Men hur länge räcker det?

Kontrollen över kapitalet av Gunnar Stensson

Den springande punkten i alla former av demokratisk kontroll över kapitalet är tillgången på ekonomisk information. Vi ser utan vidare att den ekonomiska och finansiella öppenheten är viktig för skattesyften men den har mer generell betydelse för demokratiskt styre och deltagande...
   Utan verklig redovisning, finansiell öppenhet och utbyte av information kan det inte finnas någon finansiell demokrati. Men öppenheten är av föga nytta om det saknas verkliga rättigheter att ingripa i företagens beslutsfattande (tänk nedläggningen av Findus). Informationen måste vara ett stöd för de demokratiska institutionerna – den är inte ett självändamål. Om demokratin någon gång ska återta kontrollen över kapitalismen måste den till att börja med erkänna att de konkreta institutioner där demokratin och kapitalismen utformas (tänk Skatteverket, Nordea och Swedbank) måste uppfinnas på nytt, om och om igen.
Thomas Piketty, Kapitalet s.585-586

En pratig stad där ingen pratar med varandra av Hanna Gunnarsson

Idag meddelade Anders Ebbesson (mp) att han lämnar sin plats i kommunfullmäktige. I samband med avhoppet riktar han i en intervju i sydsvenskan stor kritik mot det rödgröna styret i Lund och i landet, framförallt när det gäller flyktingpolitiken, men också mot det arbetssätt som det rödgröna styret i Lund har valt. Ebbesson är en politiker med hög integritet och mycket erfarenhet. Jag håller inte med honom om allt i kommunpolitiken, men i detta han har helt rätt i sin kritik.
   Lunds kommunpolitik är otroligt pratig, men vi pratar inte med varandra. Det sträcks knappt ut några händer för att nå gemensamma lösningar längre. Det är uppenbart att det rödgröna S-Mp-styret lever i sitt eget lilla hörn, långt från de olika oppositionspartierna. Vänsterpartiet är inte ett parti som har som största mål att nå lösningar över blockgränserna. Tvärtom är det bra att politiken har tydliga motpoler. Vi valde att gå en egen väg i höstas när vi la en vänsterbudget i kommunfullmäktige, och det var ett rätt och riktigt beslut. Men samtidigt måste kommunen kunna styras, helst utan Sd som vågmästare, och för det krävs ärliga samtal. Visst mejlar vi politiker ibland och byter några snabba ord på de möten vi är på, men det verkar inte finns någon strukturerad diskussion mellan partierna i Lund. Partierna delar inte ens med sig av sina yrkanden i kommunstyrelsen innan mötet, utan dessa läggs på bordet (eller på mejlen) när mötet börjar. Det finns alltså knappast någon öppning för samtal eller förhandlingar innan beslut ska fattas. Till detta ska vi lägga en ny kultur av att stämpla handlingarna till kommunstyrelsens arbetsutskott som arbetsmaterial, vilket gör att de partier som inte sitter i detta utskott inte alls har möjlighet att ta del av vad som sägs där.
   Istället för maratonmöten i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige måste fler samtal ske mellan de styrande partierna och de partier som är i opposition, samtidigt som vi visar på skillnaderna mellan partierna. Om vi överhuvudtaget vill försöka bryta det dödläge som Lunds kommunpolitik har hamnat i måste fler ärliga och öppna samtal och möten ske.  

Klostergårdens nya järnvägsstation: Hus på fotbollsplanerna? av Gunnar Stensson

Under samrådet med Trafikverket och företrädare för Lunds kommun om planerna att göra stambanan fyrspårig inlämnade Klostergårdens byalag en promemoria, som bland annat framhöll att endast gång- och cykeltrafik bör tillåtas på den planerade nya genomfarten från Klostergården till Åkerlunds och Rausings väg i anslutning till stationen.
   Risken är annars att trafiken på Nordanväg förbi skola och boningshus blir alltför intensiv.
   Lunds kommun planerar att tillåta busstrafik på genomfarten. Byalaget framhåller att det är möjligt att tillåta bussar utan att tillåta annan trafik. På flera ställen i Lund finns passager som är öppna för busstrafik men inte för personbilar.
   Det är Lund som ska betala både pågatågsstationen och järnvägspassagen. Kostnaden blir minst 40 miljoner.

Vi vet att stadsplaneförslagen förutser tät bebyggelse i området närmast pågatågsstationen. Det innebär att korpfotbollsplanerna kan komma att tas i anspråk.
   Byalagets promemoria framhåller att korpfotbollsplanerna är värdefulla inte bara för Klostergården utan för hela Lunds kommun och att de därför inte bör utnyttjas för bebyggelse.
   Byalaget föreslår att bebyggelsen i stället förläggs till fabriksområdet på västra sidan av stambanan.
    Pågatågsstationen skall vara klar för användning 2022. Det är därför viktigt att diskussionen om områdets utformning snarast inleds mellan de boende och företrädare för Lunds kommun.

Nedskärningar genom hemlig budgetprocess av Hanna Gunnarsson

För några veckor sedan började kommunens budgetprocess. Varje nämnd besöker kommunstyrelsens arbetsutskott och presenterar sin verksamhet, sina utmaningar och behov. Partierna tar sedan med sig denna information i sitt budgetarbete och budgeten beslutas av kommunfullmäktige under två dagar i juni.
   Vanligtvis är den här processen ganska öppen. Nämnderna brukade ta fram handlingar om sina budgetönskemål och beskriver nämndens olika verksamheter, eventuella nya lagar och de behov som finns framöver. Alla lundabor har kunnat läsa dessa handlingar och dra sina egna slutsatser. Men så är det inte det här året.
   Det här året är budgetprocessen till stor del hemlig. Nämnderna är inkallade till kommunstyrelsens arbetsutskott tidigare än vanligt, och har inte hunnit besluta om sina budgetärenden i själva nämnden. Det är därför bara presidiet, nämndernas ordföranden, som vet vad som kommer presenteras. Powerpoint-presentationerna som visas har sedan stämplats som arbetsmaterial. Det betyder att de inte är offentlig handling och medborgarna kan inte begära ut dem för att själva läsa och dra slutsatser. Det är locket på och hemligt.

Nedskärningar
Lunds kommun har beslutat att göra nedskärningar på 193 miljoner nästa år (summan ligger i den budget som beslutades förra året). Det kallas “effektiviseringar”, men innebär helt enkelt att de kommunala verksamheterna ska ha mindre pengar att röra sig med. Önskemålet från kommunens ledning, S och Mp, är att samma saker ska göras billigare, men efter mer än 10 år av nedskärningar är det omöjligt att skära mer på kommunens verksamheter utan att det ger stora effekter.
   Så vad finns då i dessa hemliga powerpoint-presentationer? Jo, de innehåller alltså förslag på stora nedskärningar, av framförallt två olika typer:
   1) Sänka Lunds kommuns kostnader till genomsnittet. På många områden är Lunds kommun lite bättre än jämförbara kommuner. En möjlig nedskärning är att helt enkelt sänka kommunens kostnader för skola, socialt arbete och äldreomsorg till genomsnittet.
   2) Ta bort verksamheter som anses vara “extra” eller utöver lagkrav. På denna lista hamnar många saker som kommuninvånarna använder och uppskattar, t.ex. den öppna förskolan, kostnadsfri kollektivtrafik för äldre över 75 år och träffpunkterna för äldre. Nedläggningar av denna typ av verksamheter får stora konsekvenser för många lundabor och är ofta viktiga i kommunens förebyggande arbete.
   Vi vet såklart ännu inte vad de olika partierna kommer föreslå i sina budgetar, men från vänsterpartiets sida kan vi garantera ett starkt motstånd mot nedskärningar och försämringar och istället satsningar på välfärden.

Sverige och NATO

VB har under våren haft ett flertal artiklar om Sveriges närmande till NATO, nu aktuellt geom värdlandsavtalet. Vänsterpartiet har nu lämnat sin riksdagsmotion med anledning av detta. Nedan finns början och slutet av motionen.
Hela motionen finns att läsa här.
 

 

Motion till riksdagen 2015/16:3377
av Stig Henriksson m.fl. (V) med anledning av prop. 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd

Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd.

Inledning
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt att samförståndsavtalet om värdlandsstöd med tillhörande tilläggsprotokoll godkänns. Avtalet minskar trovärdigheten i vår militära alliansfrihet och ger inga garantier för en ökad militär säkerhet för Sverige. Tvärtom kommer eventuella Natostyrkor, med bas på svenskt territorium, att öka spänningen i vårt närområde och ytterligare minska möjligheterna att bedriva en självständig utrikespolitik. I och med en ökad närhet till Nato riskerar Sverige att dras in i förödande krig och konflikter. Vi menar att riksdagen bör avslå regeringens proposition och därmed även samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato, liksom det kompletterande tilläggsprotokollet till PFF SOFA.

Vänsterpartiets alternativ
Internationell säkerhet ska vila på folkrätt, samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till hur Nato förväntas ta en allt större roll på bekostnad av FN. I stället för att skicka soldater i EU:s och Natos stridsgrupper bör Sverige prioritera att öka FN:s möjlighet att agera fredsbevarande. Ett eventuellt godkännande av värdlandsavtalet går i motsatt riktning.
   Vänsterpartiet motsätter sig att Sverige blir en bricka i stormaktsspelet. Landets ledning bör, som man tidigare gjort med framgång, verka för avspänning och nedrustning. Som en alliansfri stat har Sverige tidigare haft ett stort internationellt förtroende i fredsförhandlingar. Det bör vara vårt mål att återta den rollen i stället för att medverka till ökad spänning och upprustning. Sverige borde motverka de verkliga orsakerna till krig och de hot mot Sverige och världen som klimatförändring och de ökande klyftorna mellan fattiga och rika utgör. Fred byggs bäst med fredliga medel.
   Vi anser att frågan gällande ett s.k. samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd varken är en administrativ eller en teknisk fråga. Det avtal som föreslås är av avgörande säkerhetspolitisk vikt och har många komplexa dimensioner som står i skarp kontrast till de små möjligheter människor haft att sätta sig in i frågan och ta ställning till värdlandsavtalet, men också hur processen mot en proposition gått till. Ett avgörande steg bort från 200 år av framgångsrik militär alliansfrihet tas på så lätta fötter att gångarten bara kan betecknas som att smyga sig fram. Så ska inte en demokrati hantera för landet avgörande frågor.
   Riksdagen bör därför avslå regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd. Detta bör riksdagen besluta.

66 år i skolan 12. 1957-59 av Den gamle

Växjö Högre Allmänna Läroverk imploderade plötsligt. Det blåste bort över Växjösjön i ett moln av illaluktande damm och var för alltid försvunnet.
   I Älghult hände något avgörande: de 24 eleverna i sjuan fortsatte i åttonde klass. Det var en av sprickorna i den damm som höll den svenska begåvningsreserven instängd. Tio år senare ingick de i den flodvåg som revolutionerade universitet och högskolor.
   Medan jag förkvävdes i Lund hade mina kamrater i Älghult, som var födda omkring mitten av 1930-talet och bara haft tillgång till den sexåriga folkskolan, försörjt sig på diverse olika jobb i glasbruk, möbelindustrier, sågverk, butiker, jordbruk och som hembiträden. Det var lätt att få jobb. Bli inte en hopp-Jerka! manade statens affischer.
   Flera av dem hade också gått en eller två årskurser i folkhögskola. Där hade min vän Ingvar mött sin blivande fru Inkeri Snaula, finskt flyktingbarn från Petsamo, den ishavsremsa som Sovjetunionen erövrade från Finland under kriget.

Älghult fortsatte att blomstra och jag hade god insyn i det mesta. Folkbokföringen innebar att min far i princip kände varenda individ i den stora, glesbefolkade (4500 inv.) socknen/kommunen.
   Han blev känd, dels för sin vägran att skriva på en lista som fördömde Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och dels genom att engagera sig för kvinnliga präster. Båda ståndpunkterna var högst kontroversiella i Växjö stift.
   Jag jobbade i jordbruket i Kvarterbo, ibland med avbrott för korta vikariat i skolor, hade vänner i alla åldrar och var medlem i en NTO-förening som var kulturbärare i Älghult tack vare ordföranden Valdemar Danielsson, en vänlig man som engagerade sig för ungdomsverksamhet och blev ordförande också i kommunstyrelsen.
   Karin hade gått två årskurser i Sankt Sigfrids folkhögskola och sedan tillbringat vintern tillsammans med sin syster Ingrid som var småskollärare i Bjurå utanför Boden och förlovad med Göran, en tapetserare från Måttsund. Karin hjälpte Ingrid med svenskundervisningen för de finskspråkiga barnen.
   I Konsum i Bjurå jobbade den vackra dottern till Fritiof Enbom, tidigare anställd på Norrskensflamman och dömd till livstids straffarbete för spioneri i en rättegång som senare ifrågasatts. I syföreningarna samsades laestadianer och kommunister. 

Sommaren 1957 befann vi oss i Kvarterbo både Karin och jag och funderade över hur vi skulle fortsätta våra liv. Medan vi hackade potatis en oktoberdag beslöt vi att förlova oss, senare gifta oss och flytta till Göteborg, där Karin skulle utbilda sig till skådespelare och jag ta en fil mag-examen med samhällskunskap och historia för att bli lärare i en demokratisk skola – en folkhögskola.
   Men närmast började Karin en anställning på ett ålderdomshem i Vederslöv medan jag fortsatte att jobba i Kvarterbo. På hösten skulle åkrarna plöjas och harvas och gödslas. Sedan kom tröskan och vi tröskade i gårdarna i byn. En kväll när vi rastade i mörkret utanför ladan pekade Arne upp mot den stjärnklara himlen och ropade: ”Där är sputnik!” Jag såg inte den lilla satelliten, men alla andra gjorde det.

Vederslövs ålderdomshem var litet och hade endast två anställda, Rosa Kronblad och Karin Richardsson. Där fanns åtta inneboende i varierande tillstånd av fysisk och mental hälsa. Varannan helg hade Karin ensam ansvaret. Då brukade jag åka dit. Det fungerade som ett storhushåll.
   Nyåret 58 firade vi där, lyssnade på radions årskrönika och förfärades över Frankrikes grymma krig i Algeriet. Ulla Sjöblom sjöng Jag står här på ett torg av Lars Forssell.
   Nästa höst reste jag ensam till Göteborg. Karin fick vårdansvar för min gamla farmor i Jönköping.
   De första veckorna bodde jag i brandstationens torn vid Järntorget. Rummet var cirkelrunt. I skeppsvarven dånade nithamrarna. Vid Amerikakajen lade passagerarfartygen till New York till. Folkteatern, Folkets hus och den tongivande socialdemokratiska tidningen Ny Tid:s redaktion fanns i närheten. Dicksonska biblioteket erbjöd en bra plats för studier. Jörgen Westerståhl ledde Göteborgs högskolas statsvetenskapliga institution. Alla hans medarbetare tycktes vara socialdemokrater. Vi sysslade med kvantitativ forskning om införandet av ATP. Jag trivdes där.

Konsthallen i Lund – en konfliktladdad arena av Marianne Sonnby-Borgström

a

Revital Cohen & Tuur Van Balen
75 Watt, 2013
Still Video, 11 minutes

Under den senaste tiden har konsthallens verksamhet varit i blåsväder. Olika åsikter har vädrats flitigt i media gällande såväl utställningsverksamheten som tjänstemäns och politikers agerande. En utredning har tillsatts som arbetar på att se över konsthallens framtida verksamhet. De gällande riktlinjerna för konsthallen är att den ska presentera modern samtidskonst, alltså riktlinjer som innebär en väldigt stor frihet för konsthallschefen. Inte sällan består de verk som visas på konsthallen av s.k. konceptuell konst, som är en konstform där idén eller konceptet är utgångspunkten för konsten. Konstformen utvecklades huvudsakligen under 1960- 70-talet i USA och var ursprungligen en politiskt vänsterradikal rörelse som fokuserade på sociala och politiska frågor och syftade samtidigt till att förändra samhället. Konsthallens senaste utställning, Vårt arbete, behandlar människans relation till arbetet och är ett exempel på just denna riktning.

Deprimerande tomhet 
Själv har jag besökt både den nuvarande utställningen liksom många av konsthallens tidigare utställningar. Oftast har jag tyckt att utställningarna varit krävande och jag skulle önskat mig mer pedagogiska texter direkt i anlutning till verken. Att stå och bläddra i den skrift, som brukar höra till varje utställning, och leta efter den text och analys som hänger samman med ett specifikt verk, har jag personligen upplevt som krångligt. Jag är definitivt inte speciellt kunnig inom konstens område, men är allmänt nyfiken och öppen för olika slags konst. Dessutom är jag pensionär och har gott om tid. Men för min egen del krävs det pedagogisk vägledning för att få behållning av utställningarna.
   Lite deprimerande har jag också upplevt att jag endast har stött på någon enstaka annan besökare vid mina besök i konsthallen. Märkligt att besöka en rymlig och vacker lokal som är så ödslig och övergiven trots att den ligger i centrala Lund där det fullkomligt vimlar av folk runt omkring. Min upplevelse av tomhet i konsthallen är naturligtvis subjektiv och jag kan ha haft otur med att möta få besökare. Mina vänner besöker sällan Lunds konsthall så utställningarna blir ytterst sällan något spännande diskussionsämne i bekantskapskretsen.
   Om det nu är så att relativt få besöker konsthallen, kan man fråga sig om Lundaborna är en skara ytliga och tidspressade människor utan konstintresse. Varför tar så få sig tid att gå in på konsthallen?  Om Lundaborna är stressade genom att de är präglade av de nutida slimmade produktionsförhållandena, så borde de verkligen ha behov av att komma in och begrunda sin tillvaro genom att se utställningen Vårt arbete. En fråga man kan ställa sig är hur man kan locka in fler Lundabor på konsthallen?
 

Esther Shalev-Gerz, Describing Labour, 2012
17 glass objects, part of installation
 

Vänsterpartister på guidad visning
Förra veckan följde en skara vänsterpartister med på en guidad visning av utställningen Vårt arbete för bilda sig en egen uppfattning om den nuvarande verksamheten och få ett bättre underlag till den debatt som förts om konsthallens utställningar. Själv har jag besökt utställningen tidigare, men då sett den utan guide och istället läst om konstnärerna och verken i den lilla skrift som konsthallen ger ut i samband med varje utställning.
Den utmärkta och professionella guidningen av utställningen Vårt arbete gav mig betydligt mer behållning än den jag fått vid mitt tidigare besök utan guide. Jag hade nog inte gett utställningen den tid och eftertanke som krävs. Både tid och tankearbete fordras nämligen. Den dryga timmens guidning var inte heller tillräcklig för att hinna uppleva hela utställningen. Sex av de tio verken i utställningen Vårt arbete består av videos, filmer eller visning av bilder via diaprojektor vilka alla kräver tid av besökaren. Konceptuell konst består inte sällan av videoinstallationer.
   Ett av utställningens verk ”En Euro” av Oliver Walker från 2013 består av sex bildskärmar som illustrerar hur lång tid det tar för olika yrkesgrupper att tjäna en euro. Varje skärm representerar en yrkesgrupp, alltifrån en koncernchef ner till en bomullsplockare. Verket visar oftast endast aktivitet på den första skärmen, nämligen en arbetare som plockar bomull. För bomullsarbetaren tar det drygt en timme att tjäna en euro. Resten av skärmarna är mestadels släckta. De övriga är tända den betydligt kortare tid det tar för de övriga yrkeskategorierna att tjäna sin euro. Den som illustrerar koncernchefens arbete är tänd mindre än en sekund. Vi stod under den guidade visningen inte kvar den tid det krävdes för att se de övriga skärmarna tändas. Men det hade onekligen varit intressant att se hela verket och för att vara säker på att få se det behöver besökaren stanna mer än en timme vid detta verk. Ett finurligt, kreativt och originellt verk, men vilka hinner och orkar ta det till sig? Många av besökarna hade, enligt guiden, försökt få igång de släckta skärmarna och frågat om det var något tekniskt fel.
   Ett annat verk, består av en 1,5 timme lång film som handlar om kvinnor som städar på kontor nattetid. Filmen skapades på 70-talet av Berwick Street Film Collective och anses vara en klassiker inom området konceptuell konst. Den är ursprungligen avsedd som kampanjfilm för att få kvinnorna att engagera sig fackligt. Vid mitt tidigare besök på denna utställning visste jag inte i vilken fas som filmen befann sig när jag kom in i rummet där den visades och jag lämnade ganska snabbt rummet . Lite otåligt, men kanske ganska mänskligt. I konsthallens egen lilla skrift som beskriver utställningen finns tyvärr inte information om hur lång tid filmen pågår. För att uppleva hela verket måste jag stå kvar och invänta hela filmvisningen på 1,5 timmar. Kanske en konstkännare känner till verket sedan tidigare och hade gett sig tid och uppskattat att få se hela det klassiska verket. Naturligtvis tog vi oss inte heller den tid som behövs för att se hela verket under den guidade visningen. Vi är kanske barn av vår tid, lite otåliga på att konsumera nästa upplevelse.

Stressade och otillräckligt motiverade Lundabor?
Den pågående utställningen Vårt arbete, liksom många av konsthallens tidigare utställningar, kräver en kunnig och motiverad besökare som har gått om tid. Utställningen Vårt arbete är intressant och framställer människans förhållande till arbetet och syftar till att få oss att reflektera över de förhållanden som produktionen sker under. Verken gör detta på ett originellt och tankeväckande sätt. Men har konsthallens verksamhet verkligen uppnått sitt syfte om väldigt få lockas till utställningen och många av besökarna inte tar sig den tid som utställningarna kräver? För min egen del var guidningen ett sätt att förstå utställningen på ett djupare sätt. Man kan fråga sig om en utställning ska kräva en guidad visning för att ge besökaren behållning.

Konfliktfylld arena med begränsade resurser
Ett av diskussionsämnena gällande konsthallen har gällt utställningarnas ganska svårtillgängliga karaktär. Det finns ju Lundabor som uppskattar konst som går att uppleva och beröras av mera direkt utan att behöva guidning eller läsa de tillhörande avancerade texterna i skriften som hör till utställningen. Det har som motargument mot att konsthallen bör ha fler utställningar av varierande karaktär hävdats att det inte är möjligt eftersom de ekonomiska resurserna är väldigt begränsade. En annan omtvistad fråga gäller den konstnärliga friheten, en frihet som måste värnas från politisk styrning och censur. Den pågående utredningen om konsthallens framtida verksamhet är alltså inne på ett minerat område och utredaren måste ta hänsyn till såväl konstnärlig frihet som begränsade ekonomiska resurser, till arga Lundabors och den etablerade kulturella elitens åsikter. Dessutom finns säkert ytterligare hinder för eventuell förändring som exempelvis den kulturmärkta byggnaden. Således ingen lätt uppgift för utredningen.

Utopiska tankar från en gräsrot
Jag själv fick några idéer till förändringar efter den guidade visningen. Tankar på förändringar som kanske skulle kunna locka en bredare publik och samtidigt inte missa kvaliteten på utställningarna. Eftersom jag är en gräsrot kan jag roa mig med utopier. Utopier behöver inte räkna med alla realiteter som måste ta hänsyn till ekonomiska ramar, till den konstnärliga friheten, samt olika hinder som exempelvis kulturmärkningen av byggnaden kan innebära.
   För min egen del hade det varit tillräckligt att uppleva några av de tio verken i Vårt arbete. Färre verk hade inneburit att de få utvalda verken hade fått en djupare och mer rättvisande begrundan.  Precis som i utställningen Vårt arbete visar konsthallen ofta verk av internationellt välkända konstnärer. Konsthallens verksamhet anses också hålla mycket hög kvalitet av den konstnärliga eliten. Verk av internationellt kända konstnärer är både dyra i inköp och kräver dessutom komplicerade och dyra transporter från avlägsna orter.  Om färre dyra verk inköptes skulle både ekonomiska resurser och konsthallsutrymme frigöras. De ekonomiska resurser och det utrymme som frigjordes skulle kunna användas till att visa verk av mer okända konstnärer, eventuellt på samma tema som huvudtemat. Kanske borde dessa verk dessutom vara av en annan karaktär än den s.k. konceptuella konsten. Inte endast välkända konstnärer kan ju skapa modern samtidskonst av hög kvalitet som är mindre tidskrävande för besökaren. Det borde även vara spännande att kunna bidra till att lyfta fram och ge stöd till mera okända, talangfulla konstnärer, eventuellt med viss lokal anknytning.

Grön kaféoas ger tid för reflektion och eftertanke
Förutom denna förändring skulle jag önska att konsthallens ointressanta atriumgård byggdes in med en glaskupol till tak. Detta för att kunna utnyttja ytpotentialen som finns där och samtidigt kunna behålla ljusinsläppet. Den nyavunna inomhusytan skulle kunna användas för att skapa en liten trädgård och några kafébord skulle också kunna rymmas i grönskan. Gröna oaser saknas verkligen i Lunds centrum. I kaféet kunde besökarna sitta ner för en stunds reflektion över utställningen med en god kopp kaffe i handen. I den rogivande grönskan skulle besökarna även kunna läsa i de framlagda konsttidskrifterna. Om besökaren råkar vara småbarnsförälder kunde barnen samtidigt leka i den hörna med hoppvänliga kuddar och bollar som inrättats i en vrå intill den gröna kaféoasen.
   Några kvällar i månaden skulle jag önska att konsthallen kunde hålla öppet för föreläsningar om exempelvis den visade utställningen eller om andra ämnen med konstanknytning. Säkert skulle några av alla dessa bildade Lundabor gärna ställa upp för en ringa summa och hålla föredrag om diverse ämnen med konstanknytning. Personligen är jag vän med en Lundabo som nyligen skrivit en avhandling om Marcel Duchamp, kanske en av de första företrädarna för den konceptuella konsten. Lämpligen kunde föredragen avbrytas med lite förfriskningar i pausen. På så sätt skulle Lundaborna få tillfälle att diskutera föredraget eller den visade konsten med varandra. Att dela erfarenheter med andra är ju ofta berikande.
   De framförda förslagen är min egen utopi, men om de kunde förverkligas, skulle kanske konsthallen kunna locka fler besökare och ge dem nya berikande konstupplevelser som de kan dela med andra Lundabor.

Anteckningar om Obamas Kubabesök av Bertil Egerö

 

Jag får idag intrycket att många svenskar reser till Kuba ”innan det är försent”. Ja kanske. Min och fru Elsas första resa 2005 motiverades av liknande tankar. Sedan dess har vi lärt oss mycket, om de strukturella problem en centralplanerad ekonomi, en genom decennier fastmurad byråkrati mm gett detta land. Men också den livsglädje som vi mött överallt, och känslan att USA är den värsta fienden – kulturellt, och särskilt ekonomiskt. Att åter hamna under USA är en mardröm för många kubaner. Hur länge kommer det Kuba bröderna Castro’s generation skapat och nu försiktigt refomerar att hålla stånd mot nyliberalismens politiska förkämpar? Obama är en stark spjutspets, hans medgivande att blockad och isolering helt har motverkat sitt syfte kan börja påverka även kongressen. När nu internet ska göras mer tillgängligt öppnas för en mer subtil påverkan, den som redan inletts med massturismen, med dollaröverföring mellan familjerna på båda sidor av gränsen, med direktflyg och andra sätt att exponera kubanerna för glittret i det stora konsumtionssamhället USA.

Obama avrundar presidenturen med Kuba
Barack Obama, hans fru och döttrar, svärmor mfl utgjorde den delegation som i mars besökte Kuba – det första presidentbesöket sedan USA’s marionett Batista tvingades fly landet. Så här mot slutet av sin presidentperiod kan Obama kosta på sig några djärva steg, och inget fel i det. Normaliseringen av USA’s förhållande till Kuba lär inte bli färdig under hans återstående tid i Vita Huset.
   Sedan den öppna förhandlingsprocessen kom igång i december 2014 har självklart en del hänt. Dock inte med handelsblockaden, inte med Guantanamo. Tunga frågor som förblev liggande efter besöket. Däremot ska nu Google ha beslutat etablera sig på Kuba, ett steg som inte bara intresserar de kubanser som har råd att önska bättre internetkontakt, utan även den amerikanska strategin att i första hand försöka nå de unga kubanerna, de som inte vet eller förstår mycket av Revolutionen eller varför de ska ha ett så problematiskt liv.
   Obama talade till folket. Javisst, även om ”folket” inte rymdes i den sal där han pratade. Det sades vara säkerhetsskäl bakom att han inte såsom Kubas ledare höll talet ute på det stora Revolutionstorget, eller på platsen framför USA’s sk Intressekontor (numera ambassad). Men TV-apparaterna stod säkert på över hela landet, att döma av de många internet-kommentarer som följde på talet. ”En duktig retoriker”, tycktes alla vara överens om.
   Sant är att Obama medgav vissa brister i sitt lands demokrati (dock inte Guantanamo, dock inte polismorden på oskyldiga afroamerikaner). Men de bekämpas bättre i en demokrati var hans budskap, mot bakgrund av extrema skillnader i levnadsvillkor och politikernas beroende av de kapitalstarkas stöd.

”Folket” – Obamas tal ett budskap till oppositionen?
”Jag tror på det kubanska folket”, upprepade Obama, med olika ord; ”Kubas framtid måste ligga i det kubanska folkets händer.” Och hoppades att senare generationer skulle se USA’s snart sex decennier långa isolering av Kuba som en avvikelse, ett misstag. Vems, ville han inte förklara, inte heller varför. Men att ställa folket mot regeringen och parlamentet var uppenbarligen vad han önskade, med särskild adress till de unga som idag troligen är de mest kritiska i samhället idag. Själv har jag förstått att den glada kubanska musikens rappare ofta ger en svidande kritik av systemet och dess följder.
   Kanske är generationsväxlingen ett lika stort hot mot utopin om en mer dynamisk socialism, eller icke-kapitalism, som USA’s ekonomiska utsvältningspolitik?

Diplomaten Raúl
Raúl uppträdde som den diplomat han också kan vara. Det han tydligaste begärde var respekt, att USA respekterar den utvecklingsväg Kuba står för, att förändringar är kubanernas ensak, och att de två staterna ska kunna existera sida vid sida med goda relationer trots de djupa skillnaderna mellan dem.
   Som en liten eftersläng påpekade han att USA har en del att lära av Kuba, inom sjukvård men också vad gäller synen på mänskliga rättigheter mm.

– och sanningssägaren Fidel
I bakgrunden levererade storebror Fidel allt det som Raúl inte kunde säga: med raka ord påminde han om USA’s alla hundratals attacker mot Kuba, alla sabotage. Hur USA stöttade apartheidstaten Sydafrika (där Kuba samarbetade med Angola). Hur Kuba under revolutionen tagit krafttag mot den rasism som ännu plågar USA. Kan de bara glömmas när vi nu ska gå en gemensam framtid till mötes?
   Det är en risk att de redan har glömts, i de ungas vetskap om hur mycket som inte sägs i skolundervisningen, och hur mycket som de känner sig lurade på i ett Kuba där den don Quijoteska stoltheten hos ’de gamle’ styr politik och liv.
   Barack Obamas tal kan säkert googlas fram. Svårare kan det vara att hitta Raúls tal. Den intresserade får det in extenso nedan. Fidels kommentarer har jag ännu inte översatt.
Bertil Egerö
 

 

Raúl Castros tal i en presskonferens den 21 mars:
God eftermiddag herr president Barck Obama,
   Vi är glada över att se er här i det första besöket av en ledare för USA sedan 88 år. Det är vår önskan att ni under ert korta besök på ön får uppleva det kubanska folkets gästfrihet, (folket) som aldrig har hyst några negativa känslor mot det amerikanska folket, med vilket vi har historiska, kulturella och känslomässiga band.
   Ert besök är ett viktigt inslag i (den pågående) processen för en förbättring av våra bilaterala relationer, som vi hoppas kommer att leda till stora framsteg i vårt utbyte, till fördel för båda nationerna liksom för hela regionen. Låt oss vidmakthålla ett konstruktivt läge i vårt möte, som en fortsättning på de två möten vi haft, i Panamá och i New York.

   Vi kan konstatera att de 15 månader som gått sedan vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer har medfört konkreta resultat. Vi har återinfört direkta postala tjänster och signerat ett avtal om reguljära flygförbindelser. Vi har förstärkt samarbetet i områden av gemensamt intresse. Vi har undertecknat två memoranda (de entendemiento), kring skydd av miljön och de marina områdena, samt till åtgärder för säkrare navigation på havet. Idag skriver vi under ett till kring samarbete i jordbruksfrågor.
   Parallellt pågår förhandlingar om andra grupper av bilaterala frågor, såsom kampen mot droghandeln, säkerhet i handel och för resenärer, samt i hälsofrågor. Vad gäller det sistnämnda har vi redan överenskommit att fördjupa samarbetet kring prevention och behandling av smittsamma sjukdomar såsom Zika och av kroniska icke smittsamma sjukdomar såsom cancer. Detta samarbete är till gagn inte bara för Kuba och USA utan för hela regionen.
   Med utgångspunkt i de beslut som president Obama har fattat kring modifieringar av delar av blockaden, samarbetar kubanska och USamerikanska företag i att identifiera de möjliga kommersiella satsningar som kan genomföras under ännu gällande restriktioner. En del har redan satts i verket, särskilt i området telekommunikationer, (ámbito) där vårt land ser fram mot ett program som utgår från våra prioriteringar i utveckling och i den avancerade teknologi som garanterar att de tjänar vårt nationella intresse.
   Framsteg har även gjorts i förhandlingar bland annat kring tillgång till medikamenter och medicinsk utrustning, liksom till apparatur för energiproduktion och skydd av miljön.
   Mycket mer skulle kunna göras om USAs blockad hävdes. Vi är införstådda med president Obamas och hans regerings position i fråga om blockaden och de försök som gjorts i kongressen för att få den hävd. De senaste åtgärderna som regeringen vidtagit är positiva, men inte tillräckliga. Jag har utväxlat åsikter med presidenten kring andra åtgärder som vi tror kan vidtas för att eliminera ännu gällande restriktioner och som kan utgöra viktiga steg i att avsluta blockaden. Detta är helt väsentligt, ty blockaden gäller ännu och innehåller komponenter som hämmar och avskräcker, med en räckvidd långt utanför vårt territorium. Jag gav presidenten en del exempel för att demonstrera denegativa konsekvenserna för Cuba och andra stater. Blockaden är det största hindret för vår ekonomiska utveckling och vårt folks välfärd. Därför är det väsentligt att den avslutas om våra bilaterala relationer ska kunna normaliseras. Det gäller även den kubanska emigrationen där villkoren behöver förbättras för emigranternas familjer och deras land.
   För att göra framsteg i normaliseringsprocessen krävs även att det illegalt ockuperade området som hyser flottbasen i Guantánamo återlämnas.
   Båda dessa teman, de centrala hindren, togs upp ännu en gång i en ledare den 9 mars i partiets officiella organ (Granma), och för några dagar sedan i en presskonferens av vår kansler Bruno Rodriguez Parrilla, och spreds därefter i pressen.
    Även andra områden där politiska skillnader råder borde undanröjas för att möjliggöra normala relationer mellan Cuba och USA. Den senare bör inte leva i föreställningen att det kubanska folket skulle överge de målsättningar det fritt och suveränt har valt och för vilka det har utstått enorma offer.
   Vi har även utväxlat kring internationella frågor, speciellt sådana som kan påverka den regionala stabiliteten och freden. Speciellt gällde det, och tiden tillät inte att ta upp frågan ordentligt, vår oro kring den destabilisering som nu förbereds gentemot Venezuela, kontraproduktivt för läget i kontinenten, och därför nämner jag det här och nu. Vi samtalade även om fredsprocessen i Colombia och ansträngningarna för att göra slut på den konflikten.
   Det är djupa skillnader mellan våra två länder, som inte kommer att försvinna, ty våra uppfattningar om många teman, såsom politiska modeller, demokrati, tillämpningen av mänskliga rättigheter, social rättvisa, internationella relationer, fred och global stabilitet. Kuba har mycket att säga och visa upp i dessa frågor, och härmed upprepar jag till presidenten vår beredskap att fortsätta den dialog som vi nu har inlett.
   Den 14 december 2014, när vi offentliggjorde beslutet att återupprätta diplomatiska relationer, sade jag följande: ”vi behöver lära oss konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, med våra olikheter.”  Den 15 juli 2015 talade jag till vårt parlament i dessa ord: ”Att förändra allt det som behöver förändras är kubanernas suveräna och exklusiva uppgift. Den revolutionära regeringen är beredd att ta steg för att normalisera relationerna [med USA], övertygad om att båda våra länder kan samarbeta och leva tillsammans på ett civiliserat sätt, till ömsesidig nytta, över och förbi de skillnader som utmärker oss och med säkerhet fortsätter att utmärka oss, och gemensamt bidra till fred, säkerhet, stabilitet, utveckling och jämställdhet i vår kontinent och i världen.”
   Idag bekräftar jag att vi bör inleda, i praktiken, konsten att leva tillsammans på ett civiliserat sätt, vilket innebär att acceptera och respektera våra skillnader och inte se dem som en central del i vår relation, utan befrämja åtgärder som är till nytta för båda våra länder, koncentrera oss på det som för oss närmare i stället för vad som seprarerar oss.
   Vi är överens om att vi har en lång och komplex väg att gå. Men det viktiga är att vi har börjat ta steg i riktning mot en relation av helt nytt slag, en som aldrig tidigare har gällt mellan Kuba och USA.
   Att förstöra en bro är lätt och kräver inte mycket tid. Att återuppbygga den på ett säkert sätt är en mycket större och svårare uppgift. Efter att ha misslyckats fyra gånger, lyckades den amerikanska simmaren Diana Nyad den 2 september 2013 simma över till Florida, utan skydd mot hajar. För denna bragd att övervinna det geografiska avståndet mellan våra länder tilldelades hon av det Kubanska Rådet utmärkelsen ’Orden al Mérito Deportivo’, alltmedan Kubas och USAs nationalsånger spelades.
   Denna bedrift förmedlar ett tydligt budskap, att vi bör se det som ett exempel i de bilaterala relationerna; om hon kunde så kan även vi.
   Jag upprepar än en gång till president Obama vår uppskattning över hans besök och den kubanska regeringens beredskap att göra fler framsteg under de kommande månaderna, till gagn för våra folk och våra länder.
   Stort tack.
Informell översättning, Bertil Egerö