66 år i skolan 24. 1969-73: 5. Heleneholmsskolan av Den Gamle

Varför vållade USA:s julbombningar mot Hanoi sådan indignation?
   1972 var ett brytningsår i världspolitiken, i svensk politik och för den svenska Vietnam-rörelsen. President Nixon besökte Kina i februari. Kinas stöd till Vietnam minskade, samtidigt som konflikten med Sovjetunionen ledde till gränssammanstötningar. Sovjetiskt bistånd till Vietnam försvårades. Nixon fick fria händer att trappa upp kriget och bombningarna som riktades mot Vietnams dammar intensifierades.
   Studierektorn på Heleneholmsskolan arrangerade en debatt mellan mig och en kollega som företrädde Demokratisk Allians, organisationen som stödde Saigonregimen, hade anlagt brand i FNL-rörelsens kontor på Dalagatan i Stockholm och senare förknippades med Palme-mordet. Jag vann lätt eftersom jag kunde stödja mina argument på Pentagon-rapporten som just tryckts på svenska. Den USA-sympatiserande Kvällsposten skrev att debatten var oavgjord.
   Inte bara Nixon utan också DFFG:s ledning besökte Kina. De utarbetade ett studiematerial om den sovjetiska ”socialimperialismen” och kallade till kongress i Eskilstuna i juni. Jag reste dit som delegat för Lunds FNL-grupp.  Hundratals FNL:are samlades från hela Sverige.
   Kongressen inleddes med gruppdiskussioner, ledda av kfml:s aktivister från Stockholm. Ordförande i min grupp var en kvinna som hette Diamant. Så kunde kongressens beslut styras. Avvikelser tolererades inte. Orminge FNL-grupp uteslöts om varnande exempel.
   Jag var upprörd och orolig över vad jag upplevde som ett avsteg från solidariteten med Vietnam och det hårda tonläget.
   Vietnam dominerade människors medvetande i samhället och skolan, när julbombningarna mot Hanoi inleddes. Palmes fördömande uttryckte vad många kände.

I maj 1973 avslöjade JanGuillou och Peter Bratt i FIB-Kulturfront att socialdemokratins och statens spionorganisation IB systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer, inte minst FNL-grupperna. Själv blev jag oerhört indignerad och hoppades att jag blivit registrerad. Regeringens och Palmes förnekanden framstod snart som uppenbara lögner. I september framträdde Jan Guillou i AF:s stora sal, inte för att någon väntade nya avslöjanden utan för att han var publikdragande. När han arresterades i Peter Larssons studentrum av SÄPO:s Kling och Klang bekräftades misstron mot Palme för minst ett år framåt.
   Den 11 september mördade Augusto Pinochet, stödd av USA, Chiles demokratiskt valde president Allende och tiotusentals andra. En fascistregim tog över makten. FNL-gruppen arrangerade ett opinionsmöte i Svaneskolans aula som fylldes till bristningsgränsen. Paul M Sweezy och Paul A Baran från Monthly Review, den ledande marxistiska tidskriften i USA, var där och gjorde ett kort uttalande. Lena Granhagen framträdde med sånger.

Åter till skolan. Allt detta påverkade förstås min undervisning.
   Heleneholms högstadium hade sex paralleller och drygt 30 elever i varje klass. Under mina första år prövades en undervisningsmodell i de samhällsorienterande ämnena som syftade till att kompensera bristen på lärare.
   Alla klasser i en årskurs läste samtidigt samma arbetsområde, till exempel Kina. En eller ett par lärare hade huvudansvar och utarbetade presentation, arbetsuppgifter och skriftliga prov. Klasserna indelades i två avdelningar med tre klasser i varje. Ett arbetsområde inleddes med introduktion i aulan inför respektive avdelning, drygt 90 elever. De satt sedan i angränsande klassrum och löste arbetsuppgifterna under kanske tre veckor. I varje klassrum fanns en lärare. En elevassistent rörde sig mellan klassrummen. Arbetsområdet avslutades med ett prov. Den som utformat arbetsområdet rättade samtliga skrivningar och satte betyg som fördelades enligt skalan 1 till 5.
   Arbetsmetoden varierades en del de två, tre år den tillämpades. Den förutsatte ett nära samarbete inom lärarlaget. Elevernas studier liksom slutprovet bestod mest i att skriva svar på stencilerade frågor. Betygssättningen vid terminens slut utförde lärarna gemensamt.
   Det gick åt en massa stenciler för arbetsuppgifterna. Vi hade en sekreterare, kvinnlig, trevlig, effektiv, som skrev ut och mångfaldigade materialet. Arbetsmodellen var mekanisk. Men den befrämjade samarbete mellan lärarna och nya lärare snabbt kom in i rutinerna. Betygen uppfattades som rättvisa eftersom de kunde dokumenteras.

Karins utbildning till dramapedagog vid Lunds universitet berättigade oss till studentbostad i Ulrikedal, men 1973 flyttade vi till Klostergården. En sommarvecka drog vi våra tillhörigheter på en kärra till Blidvädersvägen. Området var nybyggt och gårdar och park fortfarande ganska ödsliga. Sara flyttade till Klostergårdsskolan. Martin fick gå kvar i Järnåkra.
   Dramapedagogutbildningen var stimulerande. Bland kurskamraterna fanns Ronny Danielsson och andra som senare blev betydelsefulla inom teatern. Tillsammans med Carina Borg, tidigare dansare i Cullbergbaletten, gjorde Karin ett specialarbete på St Lars som ledde till den teater- och kulturverksamhet bland patienterna som hon fortsatte med så länge de fanns kvar i Sankt Lars.

Demonstration mot CETA och TTIP

 

Kom till Gustav Adolfs Torg i Malmö den 17 september kl. 13:00 – 15:00 för att lära dig allt om och manifestera mot TTIP och CETA som hotar vår demokrati.
   Klicka här för mer information och OSA: https://www.facebook.com/events/923538311107311/

En man... av Karin S

En man som är född i Serbien
har torkat golvet. Snart ses vi igen.
Förhoppningsvis. Han var en fröjd
och gjorde mig så glad och nöjd
Förbjöd mig att gå innan golvet torkat,
att inte lyda hade vart korkat.
Jag hoppas snart vi ses igen,
Tack! Stränge vän från Serbien.

Kommentarer från bloggen

Förra veckans artikel "Om avlidna partiledare av Ann Schlyter" har fått kommentarer på bloggen. Eftersom inte alla tar del av VB i bloggform så återger vi dom här också.
red
 

---

Jag blev förvånad över vad Ann Schlyter skrev om C-H:s inställning i namnfrågan. Jag satt i Partistyrelsen efter 1987 och var med i den grupp som vid periodens sista Partistyrelsemöte förberedde Partistyrelsens beslut i frågan. Gruppen bestod av Lars Werner, Kenneth Kvist, C-H och tre mer vanliga ledamöter två kvinnor och jag själv.
   C-H var i våra diskussioner tydlig i uppfattningen att vi inte kunde fortsätta att ha "kommunist" med i namnet. Han hade också som jag tyckte två intressanta synpunkter. Den första var litet mer på skoj och den andra mer seriös. Han tyckte att VPK var inarbetat och att kanske Vänsterpartiet kamraterna kunde vara ett alternativ..Mer seriöst ansåg han att den viktigaste och svåraste frågan inte handlade om att ha kvar ordet kommunist i namnet eller ej. Den handlade i stället om vi borde lägga ner partiet eller ej för att öppna upp för en ny vänsterrörelse. Denna fråga drev han dock inte vare sig i Partistyrelsen eller på kongressen.
Anders Meuller
 

---

Skönt att få min bild av CH modifierad. Jag visste inte att han också brottades med tankar på att satsa på en ny rörelse för att slippa ballasten från det gamla kommunistpartiet. Med det är motsägelsefullt, för i den kommitté kongressen utsåg gjorde han mig mycket besviken genom att argumentera för bevarande av k-et. Och det var flera med honom. Jag minns det väl, för jag förlorade behärskningen och skrek att nån gång får ni väl ändå ge er! Det blev ju majoritet i kommittén för slopande, men jag skämdes för att jag inte lungt och sakligt hade argumenterat som en " riktig" politiker.
Ann

Aktuella on dits av Lucifer

Värnplikten. Det är tal om att åter införa en allmän värnplikt. Mårten Roslund, språkrör för Grön Ungdom (Mp), och Joar Forsell, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, skriver tillsammans ” Värnplikten kränker individens frihet” och är upprörda. Ja, det trodde jag var själva principen för en plikt. Är det återigen det myckna curlandet som ligger bakom attityden?

Per T. Ohlsson är tillbaka. Efter en tids uppehåll, är den kände publicisten åter på banan. När han överblickar de politiska partiernas situation har han inte att kritiskt ord att säga om sju av de åtta partierna. Vänsterpartiet däremot lyfts fram för sin förkärlek för ”den destruktiva förmögenhetsskatten” och dess ”reflexmässiga klasskampsretorik”. Jag tror vi kan räkna med nya okvädingsord i höst i Per T:s mångåriga kamp mot Ondskan inom Vänsterpartiet.

Aftonbladets regeringsfjäsk. AB:s .ledarskribent Ingvar Persson hyllar fjäskandet för USA. Vicepresident Biden har besökt Stockholm och vi får veta att ”Bidens besök visar Sveriges betydelse”. Biden var här för att tala om vikten av att Sverige på ett eller annat sätt stoppar Rysslands nya gasledning i Östersjön. En gång i tiden, säg under Vietnamåren, var Aftonbladet en självständig socialdemokratisk röst. Numera anstränger man sig tills man kräks för att hylla försvarsminister Hultqvist som i realiteten formar den tyngre svenska utrikespolitiken och regeringens uppslutning vid USA:s sida. I september nästa år är det dags för den stora militära övningen Aurora 17 när vi ska välkomna Nato-trupper på svensk mark, Värdlandsavtalet gäller!

Opinionsläget. När detta skrivs har det just kommit en ny undersökning av partisympatierna. Det är som vanligt löjligt små förändringar. Störst framgång har Centern som går fram med 0.9 procentenheter men det är allvarligt nog. Rimligen kan det inte handla om några sympatier för just Centerns poltik. Lyssna till ett anförande av Annie Lööf! Hon har väl blivit bättre sen hon började, men fortfarande är hon som en maskin som låter klichéerna välla fram.
   Förklaringen till centerns framgångar måste vara de allmänborgerliga väljarnas rådvillhet. KDS har villat bort sig med egendomliga uttalanden, Liberalerna med Björklund inger inget förtroende, Moderaterna är på väg tillbaka till att bli ett högerparti vilket inte passar alla. Sverigedemokraterna behöver ytterligare några år för att normaliseras och bli ett alternativ. Då är Centern ett oförargligt och acceptabelt val och det kommer säkert att förstärkas.

Attityder till sex. Regeringen har aviserat en stor undersökning av hur Sveriges befolkning betraktar och praktiserar sex. Det var tjugo år sedan det sist undersöktes och förslaget har mötts av allmän uppskattning. Den enda kritik jag har sett kom i en ledare i Sydsvenskan. Det är en tidning som en gång benämndes ” den skånska häst och industriadelns hus- och stallorgan”, jag tror av Stig Ahlgren, därmed antydande tidningens reaktionära grundhållning. Det har väl förändrats, numera är ju alla liberala, men vi som minns hur tidningen behandlade Vietnamopinionen eller synen på Barsebäck gissar att det ligger kvar i tidningens DNA. Nu tycker Sydsvenskan att det finns anledning att fundera över regeringens motiv och ambitioner. ”Sannolikt kommer undersökningen att avslöja vad som i folkhälsoministerns ögon framstår som betydande brister i svenskarnas sexliv. Och vad gör regeringen då?” ”När politiker vill lägga sexlivet till rätta har en gräns överträtts. Tack för visat intresse, men nej tack”. Det är väl sådant man kallar kunskapsförakt, när man tycker et är fel att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig?

Framtidsgatan förverkligas i september! av Ulf N

Klostergatan som Framtidsgata
 

Som framgått av artiklar i bland annat Sydsvenskan kommer Lunds kommun genom Tekniska nämnden att under en vecka nu i september (16 – 23 sept.) satsa på ett evenemang för attraktivare stadsliv under rubriken ”Framtidsgatan”.

Hållbart resande
Lunds kommun deltar i Europeiska Trafikantveckan (på utrikiska: European Mobility Week), en europeiskt samordnad aktivitet som syftar till att underlätta och uppmuntra till hållbara resor och transporter. Trafikantveckan vill visa på hur en kan förändra vardagliga transporter i europeiska städer. Genom att stänga av gator för bilar till förmån för fotgängare, cyklister och kollektivtrafik skapas uppmärksamhet för att det går att skapa attraktiva och hållbara städer. Kommunen vill visa att det är möjligt att använda gaturummen till annat än motorfordonstrafik och bilparkering. Bangatan, Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan stängs under veckan av för biltrafik (endast behörig biltrafik tillåts). Närings- och föreningsliv har inbjudits att få tillgång till gatan för aktiviteter.
   Veckan är indelad i olika temadagar. Den inleds med Kollektivtrafikresenärens dag. Därefter följer Bilpoolens dag, Cyklistens dag, Bilfri dag. Veckan avslutas med Spårvägens dag den 23:e september.

Alternativ
Satsningen kan också ses som ett led i arbetet för att skapa större förståelse för restriktioner för biltrafiken i Lund och att konkret visa upp en positiv alternativ användning av gaturummet. ”Framtidsgatan” ska alltså inte betraktas som en test för att studera vilka konsekvenser det får för handel, trafik etc om en del gator stängs av.

Tyvärr bara tillfälligt
Lunds deltagande i den Europeiska Trafikantveckan har legat på sparlåga under den borgerliga majoriteten i kommunen. Senast ett något mer omfattande arrangemang genomfördes var under de två rödgröna mandatperiodera i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, och då under devisen ”I staden utan min bil!”
   Den 16 september 06.00 stängs de aktuella gatorna av för biltrafiken och kl. 09.00 tas ytorna i bruk av föreningsliv, myndigheter och företag, och ”Framtidsgatan” är alltså förverkligad i Lund i september, men tyvärr bara tillfälligt. Än så länge.

NOT: Om evenemanget kan en läsa mera på kommunens hemsida:

Skolupproret av Gunnar Stensson

1. Prao-sveket i Lund
Lunds högstadielever blir utan prao nästa år, det har högstadieskolornas rektorer bestämt och politikerna i skolnämnderna accepterat. Ursula Savonius (L) protesterar. Det borde V-politikerna också göra.
   Lund driver med strömmen. Hälften av kommunerna i västra Skåne har lagt ner prao-verksamheten. De tog chansen när praon blev frivillig på 1990-talet.
   Yrkesprogram-utredningen föreslog 2015 att prao skulle göras obligatorisk igen. Dessutom borde eleverna kunna göra prao på gymnasiets yrkesprogram, som får allt färre elever.
   Att yrkesprogrammen tappar elever beror på att Jan Björklund drev igenom att de skulle förvandlas till en sorts B-program för elever som inte förväntades klara det riktiga gymnasiet. Vi fick A- och B-gymnasister liksom A- och B-lärare.
   Samtidigt har friskolekoncernernas yrkesprogram varit skandalöst dåliga och gett jättevinster på nästan obefintlig undervisning. De anställda har haft munkavle för att förhindra insyn. Först idag kommer ett lagförslag för att ge dem yttrandefrihet.
   Sån är nyliberalismen, denna avart av kapitalismen. Det senaste exemplet är raseriet över Reepalus modesta förslag att vinsten på välfärdsföretag - och skolor - ska begränsas till 8 procent. ”Näringslivet rasar. Stora välfärdsbolag kan gå i konkurs.” Sydsvenskans ledarskribent Tobias Lindberg fungerar automatiskt som profitörernas megafon (SDS 1/9). Det är hans jobb.
   Tillbaka till praon. Kan den räddas? Emma Leijnse föreslår i SDS 31/8 att Lunds skolpolitiker ska göra en studieresa till Gävle där man har byggt upp en central bank för praoplatser för att effektivisera prao-arbetet. Så kan också Lund förnya och effektivisera prao-verksamheten i stället för att lägga ner den, säger hon.
   Prao och pryo har en lång historia i svensk grundskola. Den Gamle berättar på annan plats i dagens VB hur det kunde gå till 1972, för snart 50 år sedan.

2. Lärarflykten från Lund
Förr var det lätt att rekrytera lärare till Lunds skolor. Staden var attraktiv, eleverna kom från studievana hem, grundskolorna fungerade väl och i gymnasierna dominerade de teoretiska programmen. Lärare sökte sig till Lund även när lönen var dålig.
   Så är det inte längre. Nu flyr lärarna Lund i allt snabbare takt, till och med de som är bosatta i staden ger sig iväg. Lärarlönerna i Lund är extremt låga. Lund har lägst utbildningskostnad av de 25 största svenska kommunerna i Sverige. Vilket förstås gläder de effektiviserande allianspartierna. I decennier har de lockat giriga höginkomsttagare i Lund med låg skatt. Nu drabbas staden av konsekvenserna.
   Skolledarförbundet menar att ”underfinansieringen har ett pris i form av utbrända elever och medarbetare. I förlängningen kan Lund på grund av detta riskera en veritabel flykt av kompetent personal.”
   Länge har Lund profiterat på regionens andra kommuner. Mer än hälften av eleverna kommer från kommuner utanför Lund. De har fått bidra till utvecklingen av Lunds skolor samtidigt som deras egna skolor och gymnasier utarmats. Nu slår det bakut. Kommunerna betalar avgifter som bestämts utifrån de lågt budgeterade kostnader Lunds politiker beslutat. När den verkliga kostnaden sannolikt överstiger den budgeterade får Lunds kommun betala underskottet ur egen kassa. Äntligen gör då kranskommunerna en liten vinst, på Lunds bekostnad.

3. Den långa marschen mot en grundskola för alla.
Joakim Landahl ger i sin bok Politik och pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg, Lärarförlaget 2016, en fängslande skildring av de första decenniernas kamp för en demokratisk skola.
   Marschen började 1883 då folkskolläraren Fridtjuv Berg gav ut broschyren FOLKSKOLAN SÅSOM BOTTENSKOLA, pris 50 öre. Visst hade skärmytslingar utkämpats tidigare, men denna broschyr var signalen som inledde den kamp som fortsatte ända tills grundskolan slog igenom i mitten 1960-talet, åttio år senare.

   Broschyren inleds med meningen; ”En för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola – den tanken är ej från igår, ej upprunnen i någon drömmares hjärna, den är 250 år gammal och stammar från ingen mindre än uppfostringslärans fader, Comenius.”
   Längre fram står det: ”Man har utgått från den föreställningen, att rikemans barn skola av samhället bjudas på en högre bildning samt att fattigmans barn skola av samma samhälle avspisas med en lägre. De överordnades barn skola, huru ock de är begåvade, på allmän bekostnad erbjudas till att själva bekläda överordnade poster. De underordnades åter skola, oafsedt deras av Gud givna art, från början utdanas i en riktning, som särskilt förbereder dem för underordnade platser i samhället.”

Skolsegregationen var institutionaliserad: läroverk med akademiska lärare för överklassens pojkar, flickskola för överklassens flickor och folkskola för folkets stora massa.
   Mina föräldrar levde på 1910-talet inom detta system. Ingen av dem gick i folkskola, de undervisades hemma, sedan började far i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk och mor i flickskolan i Kristianstad. Till slut utbildades far på Lunds universitet.
   Själv gick jag mina första fyra år i folkskolan och de följande åtta på läroverket. I kvarteret intill låg flickskolan. En klasskamrat gjorde en flickskoleflicka med barn. Båda försvann. Jag vantrivdes intensivt.
   Fridtjuv Bergs namn såg jag ofta utan att känna hans betydelse. Han hörde till dem som startade Barnbiblioteket Saga på Svensk Lärartidnings förlag. Under mitt första sommarlov läste jag mina första riktiga böcker: Trojanska kriget (Iliaden redigerad av Fridtjuv Berg) och Robinson Kruse.
   Fridtjuv Berg ville bilda barnen även på deras fritid. En Saga-bok kostade på 1940-talet 2 kronor.

Joakim Landahls bok är en biografi som kan läsas som en roman.  Fridtjuv Berg var folkpartist men framträdde på bild i Social-Demokratens första maj-nummer 1895 vid sidan av Karl Marx under kampanjen för åttatimmarsdagen. Se det var en riktig folkpartist!
   Dagens Liberaler är enligt Per T Olsson ”Högskole-utbildade, medelålders stadsbor. Närmare hälften räknas till gruppen med de högsta inkomsterna.” (SDS 28/8)
   När den chauvinistiska högern arrangerade ett Bondetåg med 30 000 bönder och andra försvarsvänner den 6 februari 1914, valde Fridtjuv Berg att ansluta sig till Arbetartåget med 50 000 fredsvänner som protesterade. Han demonstrerade tre timmar.
   Under valrörelsen framträdde han inför 900 väljare på Grand i Lund. Han förnekade då att han hört till dem som ropat Leve republiken!
   Han var ecklesiastikminister och hade nyligen genomfört en kontroversiell, men framgångsrik, stavningsreform.
   I biografins förord skriver Joakim Landahl:
”I en tid av ökande klyftor mellan skolor är Bergs arbete med folkskolan som bottenskola av förnyat intresse. Dagens skolsystem är visserligen i formell mening sammanhållet, men i realiteten är segregationen stor och likheterna med 1800-talets klassuppdelade skolor är omöjlig att blunda för.”

66 år i skolan 23. 1969-73: 4. Heleneholmsskolan av Den Gamle

Som springvikarie kunde jag själv bestämma vad jag skulle undervisa om. Det handlade om att ersätta lärare som sjukanmält sig samma dag. Rektorerna ville ha mig i klassrummet så fort som möjligt. Jag hade ett antal lektioner i huvudet, i synnerhet i historia och samhällskunskap – och kunskap om aktualiteter i svensk och internationell politik. Det gällde bara att anpassa dem till auditoriet, det var skillnad mellan klass 7 i en grundskola och andra ringen i ett gymnasium.

Men så fick jag ett sex veckors heltidsvikariat på Linnéskolan i Limhamn, en stor grundskola. Det var långt dit. Restiden blev ungefär en timme, med buss till Värnhemstorget och därifrån spårvagn ut till Limhamn.
   Jag vikarierade för Bernt Karlsland som var inkallad till militärtjänst. Han hade planerat allt. Jag skulle se till att hans klasser fick samma kunskaper som de skulle ha fått om han själv skött undervisningen. I en klass var han klassföreståndare och där tillkom administrativa uppgifter.
   Jag försökte. Jag måste skapa rimliga samarbetsförhållanden med fler än hundra elever i olika klasser, samtidigt som jag måste förhålla mig till en rektor, en studierektor och kollegor. Och efteråt redovisa uppdraget för Bernt Karlsland när han återvände.
   Redan elevernas Limhamns-dialekt var ibland svår att uppfatta.  Att upprätthålla ordningen kunde vara besvärligt. Vid ett tillfälle gav jag ett par uppstudsigt glada elever en särskild arbetsuppgift med ett absolut krav på genomförande. Det blev alldeles tyst i klassen och jag ägnade mig åt en annan elevgrupp. Då hände något. Klassen skrek och skrattade. De båda eleverna hade rymt ut genom fönstret, sprungit över ett platt tak och höll på att ta sig ner på skolgården via en stege.

Samma dag som jag avslutade vikariatet i Linnéskolan kom ett nödrop från Heleneholmsskolan. En gravid yrkesvalslärare hade fött sitt barn två månader för tidigt och lämnat skolan mitt under organiseringen av höstens pryo.
   När jag kom dit rådde kaos. I korridoren till yrkesvalslärarexpeditionen stod en kö på kanske femtio upphetsade 15-åringar som skulle tilldelas sina pryo-platser, vilka långt ifrån alltid stämde med deras val. På expeditionen satt Monica Roslund som hade den andra yrkesvalslärartjänsten. Yrkesvalslärarna hade en omfattande och rikt varierad tjänst. De gav råd till eleverna, skötte pryoverksamheten, hade undervisning i vanliga SO-ämnen kanske tolv timmar i veckan, deltog i elevvårdsmöten tillsammans med rektor, skolsköterska, föräldrar m fl och hade jour på måndagskvällarna, då föräldrar och elever kunde besöka expeditionen eller ringa dit.
   Fördelningen av pryoplatser innebar att jag genast fick direktkontakt med många elever. De närmaste två veckorna besökte jag dem på arbetsplatserna. Många hade hamnat på Kockums. Det var de år då varvsnäringen blomstrade. Det fanns ett ljudbildband med optimistisk speakertext om Örestad, hela området mellan Malmö, Köpenhamn, Helsingör och Helsingborg, som skulle gå en lysande framtid till mötes tack vare varvsindustrin.

   Jag stod med en elevgrupp på en kolossal oljetankers däck och tittade ner i det väldiga lastrummet. En guide sa: ”Där kunde du ställa hela Lunds domkyrka utan att tornen skulle sticka upp.” Jag kände att Malmö var större än Lund.
   Sedan försvann efterfrågan på tankers i oljekrisen, Kockums producerade fartyg som genast skrotades och varvsnäringen blev nedlagd. Malmö kom på dekis.
   Men än så länge blomstrade staden, på samma sätt som jag hade upplevt Göteborg göra tio år tidigare. Pryoeleverna var fulla av optimism. För mig var yrkesvalslärarjobbet ett perfekt sätt att lära känna skolan.
   Vikariatet varade hela läsåret. Höstterminen 1972 blev jag anställd som SO-lärare. Två nyexaminerade syokonsulenter övertog yrkesrådgivningen. Eftersom skolan var försöks- och demonstrationsskola fick jag täta kontakter med mina tidigare lärare på lärarhögskolan. Nu skulle jag på allvar konfronteras med den svenska grundskolan vars utveckling varit så viktig för mig alltsedan Älghult fick sin enhetsskola femton år tidigare.

FNL-verksamheten följde nu ett fast mönster. Varje år arrangerades en Vietnam-vecka på våren och en på hösten. Då ordnade vi möten med kända författare, journalister och politiker i stadsbibliotekets hörsal och andra lokaler. Göran Sonnevi läste dikter utan att stamma. De begärde aldrig några honorar men ibland reseersättning. Varje Vietnamvecka genomfördes också en stor demonstration.
   FNL:s sånggrupp spelade en allt större roll. Det fanns nu en rad Vietnamsånger vid sidan av Befria Södern. Gruppen växte. Somliga medlemmar som Kaya Åhlander blev senare kända artister. Vi gjorde kabaréer och historiska program, ibland med vietnamesiska dokumentärfilmer. Karin ägnade det mesta av sin tid åt Giai Phong, som gruppen kallades.
   Så bombade USA Hanoi. Palme fördömde bombningarna och jämförde dem med bland annat Treblinka. Jag gick med FNL-märke i skolan. På skolavslutningsdagen kom Sara Lidman och talade i Ungdomens hus nära triangeln i Malmö. I Lund genomförde vi en mycket stor Vietnamdemonstration under juldagarna. En av mina kollegor i Heleneholm, moderat kommunfullmäktig i Lund, stod på trottoaren med plakatet Bomba Hanoi! Karin höll huvudtalet.

Björnbär och blåhallon

Promenad söndagen 28 augusti
Samling kl 14.00 på Källbybadets parkeringsplats

   Vi går på smala stigar i de vilda markerna väster om järnvägen och visar ställen där man kan plocka björnbär och blåhallon.

Vi har också ett annat syfte
Lund ska utarbeta ett nytt Grönprogram och Byalaget är inbjudna att medverka.
   Grova skor eller stövlar och oömma kläder rekommenderas. Buskarna är taggiga och brännässlorna många. Promenaden tar knappt två timmar.
Deltagarna kan frivilligt bidra med 20 kronor till Byalaget

Emmaus Lund - en positiv nyhet

Ny text på de återbrukade, nymålade skyltarna sätts upp av Bengt Löfman och Christina Wijkström medan ankaret Jakob Jensen håller stadigt i ställningen

Emmaus Lund utökar nu sin återbruksbutik på Stora Södergatan, mitt emot Katedralskolan, och flyttar över försäljningen av möbler, elektronik och tavlor till grannbutiken, vilket ger ökat utrymme i den gamla butiken för det populära utbudet av kläder och böcker. Den stora nyheten är att Emmaus nu ska ta hand om överblivna cyklar, ge dem ett nytt liv och genom försäljning få ett större överskott till de mest behövande i Lund.
   Samtidigt med öppningen måndag den 29 augusti kl 16 så blir det vernissage av nya akvareller med cykelmotiv i det lilla Galleriet 10 meter.

För mer info ring Elsa Grip tel 0723-100375 eller Bengt Löfman 0736514062

I det postdemokratiska samhället

Crouch förklarar drivkrafterna bakom det postdemokratiska samhället bland annat med den enorma koncentrationen av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen och med mycket goda förutsättningar att styra den allmänna opinionen om så krävs skriver
Kjell Östberg (Marknad, medier och marketing i stället för massrörelser, Aftonbladet 18/6).
 
Sven-Eric Liedman gör en liknande iakttagelse i sin stora biografi över Karl Marx:
 ”Också i 2010-talets värld är det bankerna, börskungarna och deras likar som har den yttersta makten... Vi lever i en reviderad juli-monarki.” (s. 329).

Lägg ner Källby reningsverk! av Gunnar Stensson

Lunds avloppsvatten bör i fortsättningen pumpas till Sjölundaverket i Malmö. Då frigörs marken runt Källby reningsverk och kan användas till nya bostäder och friluftsområde. Den 6 september ska VA Syd presentera en kalkyl där kostnaden för Sjölunda-alternativet jämförs med kostnaden för en utbyggnad av Källby-verket.
   Politikerna i Lund föredrar Sjölunda-alternativet. Genom att lägga ner reningsverket och samtidigt gräva ner kraftledningen skulle man frilägga hela området väster om järnvägen och norr om Höje å. Sannolikt skulle också en del av industriområdet kunna frigöras när Klostergårdsstationen inom kort börjar byggas.
   Byalaget utforskar just detta område i sin promenad ”Björnbär och blåhallon” nu på söndag. Ta chansen att följa med och bilda dig en egen uppfattning!

Marknad och stadsmiljö av Lucifer

För ett par år sen uppstod i Lund något oväntat: en formidabel myllrande loppmarknad längs hela Södra Esplanaden på lördagsförmiddagarna. Det hade jag aldrig trott var möjligt i det formalistiska och fisförnäma Lund. Så höll det inte heller. Tekniska förvaltningen satte effektivt stopp för det hela genom att kräva att den som ville stå här och sälja måste anmäla sig via Internet dagen före eller personligen skriva in sig på Turistbyrån och betala kr 125.- (ingen återbetalning i händelse av regn).

Vän av ordning slår till
Jag är ingen kännare av loppmarknadsförsäljares psykologi, men jag hade varit beredd att satsa en hundralapp mot en tia på att det skulle bli ett effektivt sätt att punktera evenemanget. Så blev det också, men marknadskrafterna stod förstås inte att hejda: Esplanadens marknad har ersatts av en stor bakluckeloppis på en åker söder om S:t Lars, på mark tillhörande Staffanstorp.
 

Södra Esplanaden när det begav sig
 

Tekniska förvaltningen liksom några ledande V-politiker hävdar att Esplanadmarknadens frånfälle (av den återstår bara en sorglig rest) inte beror på de nya reglerna, men det ska de inte inbilla mig. Som skäl för åtgärderna hävdas att det ibland uppstod gruff om utrymmet. Vidare att det måste var ordning och reda för att momsen ska kunna betalas. Det där med momsen är naturligtvis gripet ur luften – på Turistbyrån hade man aldrig hört om någon momsredovisning och tanken att Staffanstorpsmarknaden med alla bakluckeförsäljarna skulle kräva moms tror jag inte på.

Ett tjänstemannaförslag?
Nå, hur blev det då så här, är det de klåfingriga politikerna i Tekniska nämnden med ordförande Emma Berginger(Mp) i spetsen som har varit framme? Nej, så vitt jag har förstått är det tjänstemännen på Tekniska förvaltningen som kom med förslaget som anmäldes i den politiska nämnden som en notis som ingen brydde sig om. Allmänhetens reaktioner är bara en storm i ett vattenglas, tycker en politiker. Javisst, det här är ingen Stor Politisk Fråga . Men Lund med sin ständigt genomflyttande befolkning behöver så klart en loppmarknad där man kan köpa en kantstött tekanna och en bedagad täckjacka för ett billigt pris. Idylliskt flanerande familjer på Esplanaden har nu alltså ersatts av en motorburen marknad utanför stan. Det kan väl inte vara bra?
   V Lund har ännu inte tagit ställning, men har alltid värnat om stadsmiljön. Vågar man hoppas att V agerar i frihetlig riktning? Vi skulle kunna överraska alla.

Ett läraruppror? av Gunnar Stensson

Skolledarna på Malmö Latinskola protesterar mot tvånget att ”splittra lärarkåren i duktiga och mindre duktiga lärare” (SDS 14/8).
   De protesterar mot att lärarkollegiet som är en församling av likar förvandlas till en hierarki av inbördes konkurrerande individer. 
   För ett år sedan protesterade lärarna på Polhemsskolan i Lund.
   Hur utväljs förstelärare? Vem ska ha makten att göra det? Vilka kriterier ska gälla?
   Skolledningen i Malmö Latin vill inte ha den sortens makt.
   Andra skolledningar kanske vill ha den och styra över ett inställsamt lismande och inbördes hätskt konkurrerande lärarkollektiv, där var och en enögt satsar på sig själv.

Lärarnas integritet undergrävs. På friskolorna har det redan skett. Där måste lärarna sedan åratal underkasta sig skolledningens och föräldrarnas vinstintresse vid betygssättning.
   De senaste decenniernas nyliberalism har upphöjt girighet och profit till överordnade värden.  
   Utvecklingen har skapat korruption på alla nivåer.
   Att fuska ses som ett tecken på ambition.
   Satsa på dig själv!
   Perspektivet blir mikroskopiskt.
   Även lärare kan smittas av de nyliberala hyllningarna till egoismen. Häromdagen framträdde en belåten lärare i Sydnytt och berättade hur hon höjt sin lön genom att systematiskt byta skola på den marknad som lärarbristen gett upphov till.
   Det innebär att hon profiterat på eleverna. Hon satsar på sig själv.

Undervisning bygger på kontinuerlig kontakt, vänskap och förtroende mellan elever och lärare. Förr satsade alla skolledningar värda namnet på att bevara den relationen. Lärarna följde sina elever genom alla år i grundskolan och så mycket som möjligt i gymnasieskolan.
   Nu flyr lärare Lunds skolor på jakt efter högre lön. Men de som flyr är inte de goda lärarna, de som sätter eleverna främst, utan de som satsar på sig själva, masturbatörerna.
   Samtidigt tvingas skolledningarna i Lund försöka muta lärare från andra skolor att flytta hit.
   Vad betyder en elev jämfört med ett par extra tusenlappar i månaden ur ett nyliberalt perspektiv?
   För lundaborna innebär det en sämre och dyrare skola och det gäller naturligtvis människorna i hela landet.

Regeringens skolpolitik gör ingenting åt de grundläggande strukturproblemen: det fria skolvalet, skolpengen, segregationen, de vinstdrivande skolkoncernerna. Statsminister Stefan Löfven och skolminister Gustav Fridolin tycks förblindade av samma nyliberala villfarelser som Jan Björklund och allianspartierna.
   Hoppet står till lärarna och skolledningarna själva. Det breda missnöjet med politiken ”att splittra lärarkåren i duktiga och mindre duktiga lärare” kan kanske bli en tändande gnista. Kravet på en jämlikhet mellan lärare och skolor kan leda till förstatligande och på sikt befrielse från det korrupta vinsttänkande som nu fräter sönder samhället.

Om avlidna partiledare av Ann Schlyter

Många kända personer, stjärnor och politiker har lämnat oss denna sommar.

Torbjörn Fälldin har prisats i borgerliga tidningar för att ha varit en huvudperson i skapandet av den borgliga alliansen som bröt socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Jag minns honom för hans kärnkraftsmotstånd och för hans svek i den frågan. Han ändrade kanske inte åsikt, men satte makten före. Han ändrade i alla fall inte åsikt i sitt Öresundsbromotstånd. Det vet jag för jag frågade honom förra sommaren på Drottninggatan i Stockholm.  Jag var i sällskap med en vän som jobbat på departementen och kände Fälldin. Vi blev stående och prata rätt länge. Den där bron skulle inte ha byggts, vidhöll Fälldin med kraft!
   Själv delade jag inte mitt partis bromotstånd, och jag känner skam när jag tänker på att jag låg lågt i frågan istället för att strida för broförbindelsen.

CH Hermansson har med rätta hyllats för sin insats för att förändra partiet bort från moskvaberoende och en rigid tolkning av kommunismen. Han lotsade Sveriges kommunistiska parti, SKP, över till Vänsterpartiet kommunisterna VPK. Men jag har svårt att låta bli att störa lite i hyllningskören. Först när muren och Sovjetimperiet fallit kom namnfrågan upp om att slopa K-et i namnet. Jag var med på den kongressen och satt i namnkommitten tillsammans med CH och bland andra Ylva Johansson. Det var mycket obehaglig stämning. CH stred som galning för att behålla kommunism i namnet! Med den respekt han hade i partiet var det till att börja med endast Ylva och jag som argumenterade emot honom. Hans argument var främst att ”vår kommunism” inte var den som styrt utvecklingen i Sovjet och som borgarna tillskrev oss utan en bättre variant (samma naiva syn på makten över ordens betydelse som Lars Ohly hade, kallade sig kommunist och sänkte trovärdigheten i partiets förnyelse), men CH ömmade också att många gamla medlemmar som kämpat för arbetarklassen och som skulle känna sig utstötta. Nå kongressens resultat blev i alla fall ett namnbyte.

Klostergården – de första 50 åren av Gunnar Stensson

En modell för framtiden
Klostergården firar sitt 50-årsjubileum i omgångar. I söndags var det bostadsrättsföreningen Vårregnets tur. Susanne Wollinger har sammanställt en intressant historik under titeln ”Som att flytta från koja till slott”.
   Mittuppslagets foto visar Vårvädersvägen 4 en vårdag 1966. En kal gårdsplan. I förgrunden en kanske sexårig flicka och en trehjuling Ett par påpälsade föräldrar på en bänk vid en klätterställning med fyra, fem barn. Vid gungorna längre bort ännu en grupp barn med föräldrar. Människorna ser små ut. Skuggorna är långa. Det är vinter. Solen står lågt fast det är mitt på dagen. Gräset växer bara fläckvis. Några avlövade buskrader är den enda vegetationen. Ett höghus i öster och ett låghus i söder inramar gårdsplanen.
   En kärv bild jämfört med den lummiga grönskan i augusti 2016 med frodiga gröna gräsmattor, körsbärsträd, blodbok, rönn, hägg, syren och prunkande rabatter runt en stor färggrann lekplats full med ungar.

Vårvädersvägen 4 blir bättre och bättre allteftersom åren går. Detsamma gäller hela Klostergården. Det beror på byggnadernas kvalitet och ett gott underhåll men också på den geniala helhetsvision som låg till grund när Klostergården planerades omkring 1960.
   Uppgiften var att bygga bostäder för cirka 6000 personer söder om Lund på den rombformade yta som nu inramas av Nordanväg, Östanväg, Sunnanväg och Västanväg. De tre arkitekterna Carl Grandinson, Birger Gustavsson och Carl Strehlenert utformade den plan som kom att förverkligas.
   Det skulle byggas tio stora, kvadratiska gårdar med cirka 500 invånare i varje. Gårdarna skulle placeras i två stora, koncentriska bågar med fem gårdar i varje. I norr och väster skulle det bli åttavåningars höghus och i söder och väster låghus. På det sättet skulle gårdarna få maximalt med solljus och skyddas från blåsten från norr och öster. Lägenheterna skulle gå tvärs igenom huskropparna så att alla fick tillgång till solljus.
   På varje gård främjades social gemenskap genom närheten mellan de boende, tillgången till mark med lekplats, rekreationsmöjligheter och konstnärlig utsmyckning. De tio gårdarna kunde tävla beträffande gårdarnas utformning.

En tredjedel av ytan, den mellan bostäderna och centrum, skulle vara fri från bebyggelse. Där planerades en böljande park med höga träd, alléer och en fontän. Det var stötande för många. Där fanns ju plats för flera hus! Men genom att bygga högt sparar man gemensam mark. Och det blev en park som under de kommande 50 åren bara blev vackrare och vackrare. I parken byggs nu en fritidsanläggning ur feministiskt perspektiv. Den ska färdigställas i september. Vi rapporterar då.

Bortom parken skapades ett gemensamt centrum, också det i enhetlig stil, byggt i mörkrött tegel. Där fanns Solidar och Ica, bank, post, frisör och polis. Där fanns också Klostergårdens kyrka, församlingshem, bibliotek, ungdomsgård och skola: de femtusen klostergårdsbornas gemensamma institutioner. De 500 skolbarnen behöver aldrig riskera livet i trafiken, de har bara fem minuters väg genom parken, ingen behöver skjutsas. Föräldrarna kan nå deras lärare varje dag.
   Så är Klostergården förverkligandet av en sammanhållen enhetsvision. Modellen hade prövats förr. I mitten av 1950, talet skapades Vällingby som en så kallad ABC-stad med Arbete, Bostäder och Centrum. Olof Palme bodde där. Men i Vällingby hade man byggt in klassamhället genom att skapa villaområden i utkanten. Det misstaget gjorde inte Klostergårdens tre arkitekter.

Femtio år senare vet vi att Klostergården är en modell som fungerar. Runt omkring bygger man nytt, i Arena-området efter amerikansk modell och i Källby vid Höje å efter gammaldags brittisk, i båda fallen utan centrum, skola, bibliotek och kyrka, B-städer där man bor, men som man lämnar för att handla, utbildas och arbeta. De närmaste åren fortsätter urbaniseringen av närlandskapet med klostergårdsstationen och den nybyggnad som den medför.
   Klostergården med sina tio gårdar och den vackra parken som en grön lunga består som ett monument över 1960-talskulturen i dess mest fulländade form. Om 100 och 200 år kommer Klostergården att vara en sevärdhet i klass med domkyrkan, lundagårdshuset och Klosterkyrkan.
   Men det borde inte endast vara ett monument över en gången tids kultur. Det är en modell för bostads- och samhällsbyggande i en tid och en region där folkmängden växer medan den knappa tillgången till mark föröds med arealkrävande villamattor. Se Uppåkra och Hjärup!

66 år i skolan 22. 1969-73: 3. Lärarhögskolan av Den Gamle

Sommaren 1970 var Martins klasskamrat Arne med oss i Bolet. Vi läste högt Lisa Tetzners roman Sotarpojken om en fattig pojke från Schweiz som tvingas försörja sig som sotarpojke i Italien. En av hans kamrater får tuberkulos och dör. När Arne blir sjuk tror han att samma sak kan drabba honom. Han ligger och gnolar utan ord. ”Det känns bättre när jag sjunger”, säger han. Efter ett par dagar blir han frisk.
   En het augustisöndag tog Karin och jag bussen till Malmö för att ta reda på var Lärarhögskolan låg. Vi steg av i Södervärn. Den breda Ystadvägen kantades av industriområden. Äntligen nådde vi korsningen vid Munkhättegatan.
   Där låg Heleneholmsskolan som en del av en gul tegellänga som tillsammans med Lärarhögskolan och Munkhätteskolan sträckte sig ända till Stadiongatan. Framför ingången fanns en stålinstallation i form av en glob från vilken något som liknade en rymdraket frigjorde sig. ”Spjutet mot framtiden” kallades konstverket, ett citat ur ett Palme-tal. Här skulle min lärarutbildning börja nästa måndag. Att jag senare skulle undervisa mer än 25 år på Heleneholmsskolan visste jag inte då.

Lärarkandidaterna var fler än skolan rymde. De blivande SO-lärarna huserade i en nedlagd strumpfabrik vid Ystadvägen, Ugglan kallad eftersom fasaden var dekorerad med en gipsuggla. Jag ingick i ett gäng från Lund. Mona hade en bil som vi samåkte i. Hon var liksom jag något äldre än de andra, gift, hade varit hemma med barn några år och var nu inriktad på en karriär som gymnasielärare.  Hon var kvicktänkt och spänstig (kunde slå frivolter). På Ugglan fanns förutom undervisningslokalerna ett trevligt ställe där vi fikade och pratade.
   Vi möttes av entusiastiska, samstämda lärarutbildare. Den nya läroplanen för grundskolan analyserades och tillämpades. Vi diskuterade pedagogik och betygssättning enligt den femgradiga skalan och tränades i att bygga upp lektioner (introduktion med musik och bild, 6 minuter, enskilt elevarbete med lärartillsyn, 12 minuter, klassamtal med frågor och svar, 20 minuter, sammanfattning plus perspektiv framåt, 7 minuter, totalt 45 minuter, sedan rast). 
   Vi utsattes för absurditeter som demonstrations-lektioner i en spegelsal, som var byggd för att vi skulle kunna iaktta eleverna utan att de såg oss. De var förstås medvetna om det och utnyttjade situationen. Talpedagoger övade oss i artikulation.
   Så skickades vi ut till skolorna i Malmö. Själv hamnade jag på Johannes-skolan vid Johannes-kyrkan. Min metodiklektor var Ella Svensson. Hon var kunnig, full av omsorg om eleverna, socialdemokrat med årtiondens erfarenhet av att modernisera och demokratisera skolan. Hon följde mig också när jag vårterminen 1971 gjorde provtjänstgöring i samhällskunskap och historia på Malmö Latin. Jag undervisade på samma sätt som jag länge gjort i folkhögskolan. Ella Svensson hade jag sedan kontakt med flera år, även efter hennes pensionering. 

   1970 års Lärarhögskola var en kreativ arbetsplats med entusiastiska, ofta unga, pedagoger som gemensamt ville skapa ett nytt, demokratiskt skolsystem. Mitt år där var berikande och roligt, fullt av arbete men ändå avspänt.
   Det innebar att jag hade gott om tid och kraft att ägna åt FNL-gruppen i Lund och åt att studera Vietnamkriget, som utom den uppmärksamhet det ägnades i press och tv också gett upphov till en omfattande litteratur. Jag prenumererade på DN där nyhetsbevakningen sköttes av Sven Öste och den viktigaste svenska debatten fördes. Det glöms ofta att FNL-rörelsens kanske viktigaste inspirationskälla var den amerikanska antikrigsrörelsen. Ett par av mina närmaste medarbetare var desertörer.
   Arbetet och Sydsvenskan betraktade jag som provinsiella. Sydsvenskan stödde dessutom USA:s krig. Men Lundasidorna var viktiga. Där trycktes notiser om stadsdelsgruppernas alla möten, varje vecka. Det fanns en blankett där man bara behövde införa tid och plats. I Sydsvenskan publicerade jag en serie insändare som gjorde mig känd i FNL-kretsar och på lärarhögskolan.

Lilla teatern blomstrade efter vårens succé med Flotten. Gruppen fortsatte på hösten med Fredag, en pjäs av Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnson om kolonialism och rasism med musik av den finske tonsättaren Kaj Chydenius, som ”befruktade den radikala politiska teatern och kabarén i Finland” (Nationalencyklopedin). Och som nu alltså befruktade Lund och Skåne. De turnerade med Fredag, bland annat till Växjö och till Kronobergs folkhögskola. Karin kommenterade handlingen i rollen som Papegoja.
   Våren 1971 satte de upp Joakim von Anka av Gunnar Ohrlander, på 70-talet känd som kåsören Doktor Gormander i Aftonbladet. Han var medförfattare till pjäsen N.J.A. Karin krävde av feministiska skäl titelrollen efter sin insats som Papegoja i Fredag. Sara var med på alla repetitioner och föreställningar. Hon tyckte om belysningsteknikern. Joakim von Anka spelades i högstadieskolorna i Lund, Pjäsen uppskattades inte av alla rektorer.
   Inför hösten 1971 sökte Karin in på Lunds universitets nystartade kurs Yrk-drama. Som student fick hon rätt att placera Sara på studenternas daghem vid Biskopsgatan. Jag brukade hämta Sara och Cecilia därifrån. Det var långt att gå, och det hände att de satte sig på trottoaren och vägrade fortsätta. Jag brukade berätta sagor för att få dem att glömma att de var trötta.
   Själv var jag vid terminsstarten 1971 utan anställning. De första veckorna hoppade jag runt på en- eller två-dagars vikariat i Malmös högstadieskolor och gymnasier. Ibland varslades jag samma morgon och kom hals över huvud till en väntande klass.

Dags igen!

 

Dags för höstens första VB-nummer. Fast meteorologiskt är det väl fortfarande sommar, kanske även i politiken fast kommunstyrelser och tidningarnas rubriksättare tycker annat. Det är ett bra tag tills verkligheten liknar bilden ovan.
Men igång är vi, så välkomna till hösten 2016 i VB.
red

Marxismens idéer 2016

Garaget, Lönngatan 30. Insläpp 18:30, start kl 19:00

Under året har professorn och författaren Sven-Eric Liedman gett ut en biografi om Karl Marx och hans idéer. Tillsammans med Sven-Eric lär vi oss mer om marxismens grunder och idéer uppdaterade till 2016. Hur ska vi förstå det och använda det i vår tid.

Sommaren med vänstern
Film, musik, poesi och prat om hela världen. Njut av sommarcaféer med vänstern, utbyt tankar och idéer med andra vänstermänniskor. Lyssna på spännande inledningar, drick lemonad och smaska på hemmabakade kakor. Allt händer på vår bakgård.
   Läs mer på vmalmo.se. Genomförs i samarbete med ABF Malmö.

Gräv ner den eller flytta den! av Gunnar Stensson

I årtionden har de boende velat ha bort den kraftledning som skär tvärsigenom västra Lund och utsätter Fågelskolan och delar av bebyggelsen för skadlig strålning. Dessutom förhindrar den Lunds utbyggnadsplaner i området väster om järnvägen.
   Mats Olsson, V, har föreslagit att Lunds kommun i samband med Eons ansökan om tillstånd till en ny kraftledning mellan Fjelie och Furulund åter tar upp frågan om kraftledningen i västra Lund och kräver att den antingen flyttas eller grävs ner.
   Opinionen för att flytta kraftledningen är stark och utbredd. Problemet måste lösas så snart som möjligt. Därför är det viktigt att frågan åter aktualiseras.