Julbild av Manne

Veckobladet

vill liksom tomten önska alla sina läsare God Jul och ett Gott Nytt År. Hur det blir med VB under det kommande året är fortfarande en öppen fråga men vi återkommer en vecka in i januari med ett nytt webb-nummer och sedan ligger det även ett pappersnummer i planeringen.
Red

Tasso av Gr

Så har nu även Tasso Stafilides lämnat vänsterpartiet, efter 22 år, därför att det är för trångt och sekteristiskt. Han var förstås besviken över att inte komma högre på riksdagslistan i Stockholm, dit han hade flyttat från Skåne (varifrån han representerat partiet i åtta år). Men detta var knappast ett huvudmotiv - han har ju stannat till nu.
Nej, det konkreta han pekar på är hur han har isolerats, hur hans kvalifikationer inom HBT-politiken inte utnyttjades i valrörelsen utan att man skickade fram nya (och rimligen mindre kvalificerade) talesmän. Och att detta var del av en allmän policy. Tasso pekade på hur t.ex. Johan Lönnroths kvalifikationer inom den ekonomiska politiken inte heller utnyttjades - Johan är ju fortfarande med i partiet.
Skulden lägger Tasso på partistyrelsen, men påpekar att den i sin tur bygger på en politik som fastställdes på den förra kongressen. Men han duckade när radioreportern ville locka fram en kritik av Lars Ohly: "nej, Lasse följer bara styrelsens beslut".
I Lund talar v-representanter om att partiet numera är enat och att valnederlaget till stor del berodde på att partiet "uppfattades som mindre öppet, åtminstone i massmedierna". Tja, Tasso med sin goda insyn i partiets ledning har tydligen samma uppfattning.

Om kommunalt partistöd av Ulf Nymark

Avslaget i VB är högaktuellt i rikspolitiken
En skribent i förra veckans VB tycker att Demokratisk Vänsters motion om det kommunala partistödets användning känns "avslaget" som moraliskt ifrågasättande. Detta eftersom DV inte har regional och/eller landsövergripande organisation dit vi skulle kunna skicka vårt kommunala partistöd.

Tystnad från övriga partier
Må så vara att DV (ännu) inte har en övergripande partiorganisation. Men det kanske är just därför som vi vågar väcka frågan. När dagspressen avslöjade att ett parti i sina stadgar stipulerar att en fjärdedel av det lokala partistödet ska gå till partihögkvarteret hördes inte ett pip från övriga partier. DV:s motion möter de andra partierna i Lund med kompakt tystnad. Kanske vågar man försiktigt dra slutsatsen att förorenat mjöl i partistödspåsen inte begränsar sig till ett parti, utan är en betydligt mera spridd företeelse?

Juridik
VB-skribenten misstar sig också om hon/han tror att det handlar enbart om moral. Det handlar också - och i högsta grad - om juridik. Juridiken går nödvändigtvis inte alltid hand i hand med moralen, men gör det alldeles uppenbart i detta fall. Det är helt enkelt olagligt att använda kommunalt partistöd till annat än lokala ändamål. I förarbetena till kommunallagen ska lokalt partistöd "uteslutande avse den partiverksamhet som är anknuten till kommunen respektive landstinget" (Prop. 1990/91:117).
I brist på tydliga sanktionsregler och oklara möjligheter att avkräva partierna redovisning av hur lokalt partistöd används har missbruk av stödet aldrig lett till rättslig prövning.

Dagens samhälle
En tidning som inte tar lätt på lagstridig användning av kommunalt partistöd är kommunernas och landstingens tidning, Dagens Samhälle. Ett par dagar efter att DV:s motion lämnats in till fullmäktige i Lund belystes där i stort uppslagna artiklar missbruket av kommunalt partistöd. Bland annat citerades jurister på Sveriges Kommuner och Landsting, som hävdar att rättsläget är glasklart: att slussa kommunala pengar till regionala och centrala partikassor är ett lagbrott.
Dagens Samhälle följer i veckans nummer upp sina tidigare artiklar med intervjuer med företrädare för partierna i riksdagen. Sossarnas partisekreterare vill se över regelverket i syfte att öka kontrollen, såväl folkpartiet som moderaterna instämmer. Den moderate vice ordföranden i Konstitutionsutskottet tänker dessutom ta upp frågan vid nästa KU-möte i januari.

Högaktuell fråga
Vi i DV-konstaterar att vår motion ligger alldeles rätt i tiden: Frågan är högaktuell på nationell basis. Det ser vi gärna att den blir i Lund också. För det finns ingen anledning att vänta på ny lagstiftning: Lunds kommun kan självt motverka lagöverträdelser eller i varje fall göra dem synliga för allmänheten.

Den otäcka krönikan av Lotte Möller

I höstas ringde en redaktör från månadstidningen Allt om Trädgård och undrade om jag ville skriva en krönika, ungefär 3.000 tecken med lämning i november, för deras januarinummer.
Dagen efter jag mejlat i väg mitt alster fick jag besked från tidningen att slutet måste göras om. Det var FÖR hemskt.
Okej. Visserligen har jag skrivit krönikor för Moderna Tider, Aftonbladet, Månadsjournalen och andra publikationer där jag aldrig någonsin blivit ombedd att ändra något. Men jag är inte den som är den. De sista fyra raderna togs bort och ersattes av fem nya.
Redaktören ringde igen och meddelade att jag hade missuppfattat saken. ALLT det där otäcka måste bort.
- Jag får själv en klump i magen när jag läser det, sa hon.
Jamen en personlig krönika uttrycker inte tidningens redaktionella åsikt, förklarade jag. Man måste våga sticka ut hakan annars blir det man skriver ointressant
- Du vet inte hur känsliga läsarna är, suckade hon.
Det blev ingen krönika i Allt om Trädgård. Någonstans måste gränsen för ens medgörlighet sättas och den journalistiska friheten måste värnas. Nu får VB:s läsare möjlighet att ta del av den förargelseväckande krönikan, dels med de ursprungliga slutet, dels med det nya, och kan ställning till om det överhuvudtaget är lämpligt är publicera sådant.
Men läs på egen risk. Helgerna KAN bli förstörda.

FÅGLARNA ÄR trädgårdsvinterns blommor. Det är självklart att de ska matas liksom rabatterna ska vattnas när de slokar i sommarvärmen.
I somras gjorde jag faktiskt båda delar. Blommorna fick vatten och fåglarna fick mat och så fortsatte det hela hösten. Fågelmatningen alltså, inte vattningen. Numera förestår jag en åretruntservering för de bevingade blomstren.
-Du skämmer bort dem, sa bekanta i augusti när ännu en kull blåmesungar trängdes kring fröbehållaren. Fåglar måste lära sig att klara sig själva.
Som om trädgården vore ett ornitologisk uppfostringshem!
Varför beskylls man inte för att pjoska med rosorna när man ger dem gödning och vatten? Varför säger ingen att Mme Hardy och Constance Spry är vuxna damer och kan stå på egna ben?
Dumma frågor. Alla vet att man inte odlar rosor av osjäviska skäl utan för sin egen och andras glädje. Samma sak med fåglarna. Jag blir glad av att titta på dem och vill därför, helt egoistiskt, att de ska ge min trädgård fem stjärnor.
Men vilka är de bästa fågelattraktionerna? Rödhakar och talgoxar kan inte köpas i något gardencenter. Man måste ordna till det för att få dem som gäster. Hur skulle en annons i Småfågelsposten utformas?
¨Varierad restaurangmeny¨ skulle det förstås stå. ¨Läckra syrenknoppar¨ borde appellera särskilt till domherrar. ¨Rika badmöjligheter¨ är heller ingen lögn eftersom här finns en stor damm. Det skulle också framhävas att här förutom ¨bekväma holkar¨ finns ¨höga träd och lummiga buskage¨. En självklarhet i ett äldre villaområde, kan man tycka. Men inte mindre än tre fina trädgårdar här i kvarteret har nyligen försvunnit på grund av att nya ägare har installerat jordvärme. Det kräver att all växtlighet måste bort. Rosor, fruktträd, hallonbuskar - rubbet.
Det är inte klokt vad folk gör för att spara lite slantar. Elpriserna stiger, javisst, men har man råd att köpa en fastighet centralt i Lund har man också råd till den lite högre elräkning som det blir med exempelvis fjärrvärme eller luftvärmepump. Bygglov krävs för att sätta upp det minsta lilla plank men det är fritt fram att vandalisera gamla trädgårdar.
För fåglarna är detta katastrofalt. Ingenstans att bygga bon, ingen murknande ved med läckra insekter, inga bärbuskar, inte ens någon gren att slå sig ner på för att sjunga. Men okej, dessa kalhyggen får min trädgård att framstå som desto gästvänligare. Kruxet är bara den svarta katten som smyger omkring och fyller den med de församlade fåglarnas skärrade varningsläten. Jag kan inte skyta med ¨garanterat kattfritt¨.
Min far tyckte också om småfåglar. Alla katter var för honom potentiella mördare och han hade specialkonstruerat en burliknande fälla för dem. När en misse gått in i den ställde han den bakom bilens avgasrör och satte på motorn. Det gick snabbt. Sedan lät han garva pälsen för inget är så bra att lägga på värkande leder som kattskinn. En dag besökte han en artrosdrabbad bekant några hus längre bort för att skänka henne den senaste trofén. Tablå. Den vackra, röda pälsen hade tillhört hennes försvunna Dolly.
(slut 1) Förmodligen bor svartingen i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att den inte har något att jaga i sin egen trädgård. Fars gamla bur är borta fast jag saknar bil och hade ändå inte kunnat använda den. Men kanske är det trots allt bra för fåglarna att jag inte fixar alla deras problem.
(slut 2) Det var förstås gräsligt att min far - en i övrigt förtjusande man - så kallblodigt avrättade andra människors älskade husdjur. Men frågan är: hur avvisar man en objuden fågeljägare på ett civiliserat sätt? Förmodligen bor den svarta katten i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att det inte finns något att hämta i den egna trädgården. Tips emottages tacksamt.

Hej Schweiz! av Gunnar Sandin

Idag återvänder jag till Schweiz efter ett par dagars utflykt till Lund. Det blir en bekväm resa: så här i juletid finns det åter direkta vagnar i nattåget från Köpenhamn till Basel och Zürich.

Väder och vind(löshet)
Jag älskar visserligen dimman som släpar våt (citat Bo Bergman) men ännu mer en klarblå himmel, tio grader varmt och vindstilla. Så var vädret i Alperna när jag for och jag hoppas det är så ännu. Det hoppas nog inte schweizarna. Den uteblivna snön är ett stort bekymmer med tanke på skidturismen. Ovanför "min" by ligger vintersportorten Les Diablerets, som delar liftsystem med Gstaad i nästa dal, som är tyskspråkig. Snökanonerna har gått för fullt men det har inte hotellbokningarna. Det märks indirekt i min by: jag betalar knappt 300 kr natten på ett trestjärnigt hotell.
Jag tycker måttligt synd om lyxorten Gstaad. Jag såg i tidningen därnere om en fransk musikstjärna som har bosatt sej där och som tjänar 11 miljoner euro om året. Hade han stannat i Frankrike skulle skatten ha varit 7 miljoner, som schweizisk medborgare hade det blivit fyra, men som fransman bosatt i Schweiz minst halva året behöver han bara hosta upp 200 000. Han får visserligen inte förvärvsarbeta där men lär knappast behöva.
Detta är en stor och obehaglig aspekt av Schweiz. Vi får se om de aktuella påtryckningarna från EU leder nånstans. Men samma mekanismer finns på lägre nivåer. Kantonen Zug har dragit till sej ryska oligarker via sin extralåga förmögenhetsskatt, och kommunen Engelberg har vänt en negativ befolkningsutveckling genom att halvera fastighetsskatten.
Det har sina sidor med lokalt självbestämmande. I Sverige lockar kommunen Grums med gratis sjötomter, trots strandlagen. Men jag undrar om åtgärden hjälper, i detta fall. Jag har nämligen varit i Grums.

Tåg i Klostergatan?
Under några dagar lämnade jag byn och tog in på ett hotell i den närmaste staden, Aigle. Utsikt mot Mont Blanc, vingårdar runt stan, en medeltida borg etc., men främsta attraktionen var tåget till Leysin. Det gick i gatan utanför hotellet och hade slutstation snett nedanför min balkong. Det kom och gick varje timme.
Observera att det var ett tåg och inte en spårvagn, och att gatan inte var bredare än Klostergatan i Lund. Det tycker jag ger perspektiv på lokala debatter, om spårutbyggnaden genom Åkarp, om moderaterna krav på att få bort godstågen från Lund men framför allt på den hysteriska diskussionen om bussarna i stadskärnan.
Byarna som tåget går till har totalt 1500 invånare. Schweiz är ett lika rikt och biltätt land som Sverige. Ändå kör järnvägen sin täta trafik - och folk åker.

Bevakad demokrati
Det har också varit kommunfullmäktigemöte i Lund. Sydsvenskans bevakning var ovanligt fyllig den här gången, drygt en halv (tabloid)sida. Tack vare en krönika av Ingrid Nathell som bland annat var en hyllning till forna tidens v-politiker. Det är lätt att instämma i hennes ord om både Lars-Arne Norborg och sonen Olof.
Även i Zürich sammanträdde stadsfullmäktige nyss. Stadens stora tidning, Neue Zürcher Zeitung (som jag för övrigt minns att Lars-Arne N. uppskattade) räknas som en ledande kvalitetstidning och nämns ibland tillsammans med Times och Le Monde. Ändå höll den sej inte för god att anslå nästan två fullvuxna sidor åt referat från debatten där alla viktigare inlägg sammanfattades.
Så var det också i Sverige en gång, för att nu inte tala om det utdöda släktet riksdagsreportrar. Det är faktiskt en viktig liten dimension av demokratin som schweizarna har kvar men vi har tappat - och som inte kan ersättas ostrukturerade närradio- eller -tevesändningar. Liksom personliga bloggar inte kan ersätta en redigerad tidning, inte ens en nätdito. Se gärna detta som en inlägg i debatten om Veckobladets framtid.

Julextra av Lucifer

Var det bättre förr, t.ex. med debatterna i Lunds kommunfullmäktige? Det tyckte Ingrid Nathell i onsdagens Sydsvenska efter senaste fullmäktigemötet. Ack, säger hon, det fanns en guldålder, så där kring 1980. Då fanns det talare som Tarcisio Bommarco vars anföranden kunde pågå i en timme, med historiska återblickar över mänsklighetens och civilisationens utveckling.
Jag träffade Tarcisio på onsdagen och han fnyste. "Under två fullmäktigeperioder lämnade de borgerliga ledamöterna salen när jag talade", sa han. Uppskattningen av bildning och kultur var alltså inte så stor, då heller.
Det är möjligt att dagens vänster- och mp-talare inte är så pigga som deras företrädare när gjorde entré i fullmäktige. Men allmänt har jag väldigt svårt för att gripas av nostalgi när jag sitter på fullmäktigeläktaren och lyssnar på ett bara alltför bekant gång. Där framträder Tove Klette och Lars Bergvall, det kända liberala radarparet i Lunds kommunalpolitik, där ser man Sven-Bertil Persson och Ulf Nymark ila upp i talarstolen, den senare kanske något för ofta. Det är inte förnyelse och förändring man först tänker på.
Och när jag hörde den borgerliga alliansens ledare, Mats Helmfrid (m) i stället för att komma med argument i sakfrågan i en debatt med en vänsterpartist bara säga att motdebattören tillhörde ett parti med kommunistiska rötter, då tröttnade jag. Jag tror Sydsvenskans reporter helt enkelt blev nostalgisk, ungefär som hennes föregångare Jan Mårtensson kunde bli över det tidiga 60-talets lundensiska kommunalpolitiker.

Borgarstaten
Jag har ofta talat om den svenska administrativa apparaten, ämbetsmannastaten, som behärskad av borgerligheten. Från borgerligt håll har man på senare år kraftigt hävdat motsatsen och har då pekat på den socialdemokratiska utnämningspolitiken och tjänstemännens benägenhet att anpassa sig till ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Jag ska heller inte förneka att det finns grenar av statsförvaltningen där man har haft en annan rekrytering än den traditionella, bl.a. därför att verksamhetsområdet har intresserat andra än borgerligt sinnade. Som exempel kan man väl nämna arbetsmarknads- och socialfrågor. Men jag vidhåller min uppfattning och menar att statens hårda kärna av militär, polis, domstolsväsende domineras av borgerligheten. Jag är rätt övertygad om att det gäller också kretsen strax utanför: advokaterna, läkarna, universitetslärarna etc.
Dessväre är mitt påstående inte så lätt att bevisa. Det blir mest lätt anekdotbetonade indicier som ens möte med de studenter som läser juridik i Lund eller tillfälliga kontakter med poliser och militärer. Därför är följande ytterligare anekdot lätt att uppskatta.
Det handlar om att en departementssekreterare vid Försvarsdepartementet skrivit ett anonymt brev till Aftonbladet och protesterat mot att tidningen gjort avslöjanden om kungens affärskontakter med tänkbara hovleverantörer. Så här skrev han: "Ville bara framföra mitt djupt kända förakt för den typen av sk journalistik som ni nu bedriver mot hovet och kungafamiljen. Det är lågt, otrevligt och onödigt." Han undertecknade brevet med den fascinerande pseudonymen Carl Stålbrännare.
Nåväl, det skedda refererades på ett av nätets diskussionsplatser, vilket gav upphov till en borgerlig replik: han som ville protestera var departementssekreterare redan på den socialdemokratiska regeringens tid. Precis! Är det någon som blev förvånad?

Ledarproblem
Socialdemokrater kan tillbringa julen med att grubbla över vem som ska bli partiets näste ledare. Men det är faktiskt inte bara socialdemokrater som har anledning att bry sig, det berör oss alla och inte minst oss i vänsterpartiet, det kända utbrytar- och samarbetspartiet. Till min glädje har min gamle vän och kamrat från socialdemokratiska studentförbundet Enn Kokk, 69, nu sagt det som måste sägas, nämligen att Mona Sahlin saknar politiskt djup. "Hon är inte den som borde leda en sån här organisation" säger han. Javisst, det är uppenbart och var det redan förra gången det var aktuellt.
Han får naturligtvis mothugg från Sveriges mest överskattade politiska kolumnist, Lena Mellin i Aftonbladet, som säger "Hans gammelmanskritik kan öka Sahlins chanser". Det tror jag inte. Det är naturligtvis absurt att ha kravet att det ska vara en kvinna till varje pris och med Sahlin som ledare blir priset för högt.
Då bör man naturligtvis ange ett alternativ. Tja, i första hand Thomas Östros. Han har allt: god proletär bakgrund från Norrbotten, är klar i huvudet och läser böcker. Morgan Johansson skulle heller inte vara fel. Pär Nuder är den som backas upp av det gamla bunkergänget och han är ju duktig, men är för mycket högersosse för mig. Jag har förtroende för den s-valberedningen och tror att det blir Östros.

Inför helgen
Som vanligt går jag till Aftonbladet inför helgen för att få veta vad som gäller. Den viktigaste rubriken är "Tomtens skägg - en brandfara". Aftonbladet har anlitat Statens provningsanstalt och läget är som man kunde befara: två av sex tomteskägg flammade snabbt upp. "Upptäcker man elden direkt, är nykter och agerar snabbt går det att släcka den, men för den ouppmärksamme och inte helt nyktra tomten finns det en klar risk att få brännskador i ansikte." Ett alternativ är uppenbarligen att hålla sig nykter.
Lars Norén, vår tids Strindberg, har skrivit pjäser om familjehelveten som fått oss att inse att det nog inte var så lätt på jularna där på hotellet i Genarp (när sätter förresten Kulturnämnden upp en skylt där?). Här är några repliker:
"Var har du gjort av din kofta som mamma stickade i julas? Varför använder du aldrig den?" (Ur Natten är dagens mor)
"Säger du det? Säger du det? Ja, om nån hade berättat för mig den gången för trettio år sen att jag fortfarande skulle sitta här med dig trettio år senare skulle jag skrattat dem rakt upp i ansiktet." (Ur Sanning och konsekvens)
Men så här säger Norén själv: "Jag har inga Norén-jular. Jag älskar julen. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Ofta är det logistikproblem." En familjerådgivare fyller på: "Norén-jularna finns bara där många är samlade, man skapar inte en sån jul själv." Ett klokt råd, förfaller det.
En stillsam jul önskas Veckobladets läsare.

Peter Weiss och motståndet av Gunnar Stensson

1974, vinter. Peter Weiss ringer upp. Jag har i ett brev frågat om han har möjlighet att ställa upp som talare under Vietnamveckan. Min respekt för dramatikern som skrev Sade/ Marat och Rannsakningen är så stor att jag blir nästan förstummad när han ringer upp mig.
Han beklagar djupt att han inte har tillfälle att komma till Lund. Han säger att han står mitt uppe i ett mycket viktigt arbete, som kräver all hans koncentration. Vi samtalar en stund om Vietnam och problemen med Kinas samförstånd med USA och konflikt med Sovjetunionen innan vi tar avsked.
Boken han arbetar med är Motståndets estetik.

Dantes komedi och Peter Weiss inferno
Den är aktuell igen. I höst har den ägnats ett seminarium i ABF-huset i Stockholm. Jag upptäckte den på Gleerups i form av en massiv pocketvolym på mer än tusen sidor till ett pris av cirka 65 kronor . Denna väldiga dokumentärroman till priset av en biobiljett! Den som på allvar ger sig in i den täta mångtydiga texten lämnar den aldrig.
Dante skrev sin tids historia i Den gudomliga komedin. Weiss skrev sin tids i Motståndets estetik.
Den gudomliga komedins struktur bygger på den skolastiska filosofin. Motståndets estetik bygger på marxismen.
Dantes verk är indelat i Inferno, Skärseld och Paradis. Weiss historia handlar bara om inferno och slutar med att flera av huvudpersonerna avrättas i Gestapos fängelser.

Huvudaktörerna
I Motståndets estetik möter vi huvudaktörerna i svensk och internationell historia före och under andra världskriget. Hjalmar Branting, Ture Nerman, Lenin på väg till Helsingfors och Petersburg 1917. Splittringen mellan socialdemokrati och vänster. Ådalen 31. Per Albin Hansson. Fredrik Ström som bröt med kommunismen på grund av Moskva-rättegångarna. "Alla de ryssar som var med Lenin i Stockholm 1917 avrättades". Spanska inbördeskriget. De svenska Spanien-kämparna. Pakten Nazityskland - Sovjetunionen 1939. Röda kapellets underjordiska kamp, dömd att gå under. Den gemensamma nazist-kommunistiska segerparaden efter Polens nederlag. Svenska kommunistpartiets förlamning. Attentatet mot Norrskensflamman 1940. Eftergiftspolitik och permittenttrafik under nazismens segerår. Illegala flyktingar, en av dem Willy Brandt. Bertolt Brecht som arbetar på ett drama om Engelbrekts frihetskamp i Stockholm. Karin Boye som bryter med kommunismen, skriver Kallocain och i förtvivlan begår självmord 1941.
Allt speglat i dialektiska analyser och diskussioner, alltid med livet som insats. Vad kräver kampen mot fascismen av människoliv, kompromisser, kursändringar, taktiska svek mot principer, uthållighet?

En svensk roman på tyska
Det är Sveriges största roman om 1900-talet, skriven av en svensk medborgare, men på tyska. Peter Weiss kom som tjeckisk-judisk flykting till Sverige 1939, född i Nowawes utanför Berlin, barndom i Bremen, skoltid i Berlin 1929 till 1934, då han med sina föräldrar emigrerade till London, varifrån familjen återvände till Warnsdorf i Tjeckoslovakien 1936, för att 1939 åter tvingas fly, denna gång till Alingsås i Sverige. Där bröt han med sin familj och flyttade till Stockholm för ett liv som konstnär (han uppfattade sig länge främst som bildskapare, eftersom han inte tyckte sig ha tillgång till något användbart språk) och författare. Han var internationalist.
Det skulle ha varit intressant att höra hans tankar om det framväxande Europa.
Ulrika Waldenström översatte den tyskspråkiga svenska romanen.

Arbetarkultur
Peter Weiss var medlem i vpk, gav ut Motståndets estetik på Arbetarkulturs förlag, solidariserade sig med DDR, Tyska demokratiska republiken, och upplevde aldrig öststatskommunismens sammanbrott.

Ulrika Wallenström gav på Arbetarkulturs förlag ut hans notisböcker med kommentarer från arbetet med Motståndets estetik åren 1971 till 75 och 1975 till 80. Där kan man läsa hur han under sitt litterära arbete följde den politiska utvecklingen och kampen i Vietnam, Cuba och Afrika.
Han utvisades från DDR på grund av sin pjäs om Trotskij. 1977 vägrade han att medverka i en socialistisk fredskongress på grund av att den tjeckiska författaren Pavel Kohout inte tilläts delta. Däremot stöder han inte Charta 77. Hela tiden ställer han sig frågan om det är möjligt att underordna principen om yttrandefrihet och fritt konstnärligt skapande under den viktigare kampen för fred och socialism. Vi måste minnas att hotet om ett totalt kärnvapenkrig ingick som en förutsättning för ställningstagandena vid denna tid.
Samtidigt arbetar han med avsnittet om Karin Boye, som förlorade allt hopp på grund av Moskva-rättegångarna och pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Han gör henne till en tidig feminist, då hon under översättningsarbetet med Tomas Manns Bergtagen fylls av motvilja över den patriarkala kärlekssyn som kommer till uttryck i Manns stora roman.

Vietnam
Peter Weiss skrev en pjäs om Vietnams kamp mot USA-imperialismen. Kinas svek 1971 upprörde honom. De svenska maoisternas ställningstagande för Pol Pot 1978 bekom honom oerhört illa. Han försvarade Vietnams ingripande mot folkmordet i Kampuchea i ett läge då den maoistiska vänstern och borgerligheten stod enade i hatet mot Vietnam och helt dominerade pressopinionen. Han upplevde 70-talets strider inom vänstern och mellan vänstern och borgerligheten med samma intensitet som 30- och 40-talets motsättningar.

Pergamonfrisen
För ett par år sedan reste jag och min bror Erland till Berlin för att se Pergamonfrisen. Motståndets estetik inleds med den ingående beskrivning och analys av detta konstverk som berättaren tillsammans med två av huvudpersonerna, Coppi och Heilmann, den 22 september 1937 gör, ett par dagar före berättarens avresa till Sverige.
Den antike bildhuggaren har fått uppdraget att förhärliga en seger som Pergamons härskare vunnit. Heilmann och Coppi tycker sig se hur konstverket i stället solidariserar sig med de besegrade och förtryckta, med motståndet.
Vi överraskades av hur sönderslagen och fragmentarisk frisen var och hur svårt det var att utläsa dess innebörd ens om man som vi hade den facit Peter Weiss utarbetat i handen.

Sjostakovitj
Medan jag höll på med denna text upptäckte jag att Henric Holmberg i tv presenterade en stråkkvartett av Sjostakovitj som uruppfördes i Leningrad 1960. Liksom Weiss var Sjostakovitj präglad av den terror och tvetydighet som alltid var för handen. Han vistades länge i det belägrade Leningrad, som är en av de historiska situationer som beskrivs i Motståndets estetik. Själv besökte jag Leningrad våren 1966. Henric Holmbergs reportage var inspelat 40 år senare i Sankt Petersburg hösten 2006.
Henric Holmberg spelade Befria södern sittande på en pall på stortorget i Lund under en Vietnam-demonstration anordnad för att hylla Ho Chi Minh strax efter hans död i september 1979. Jag hade just återsett mina gamla vänner Johan och Anna Klara Arvidsson och vi demonstrerade tillsammans. De körde sin nyfödde i en barnvagn i demonstrationen.

Studiecirklar
Redan innan Motståndets estetik var färdig gjordes den till föremål för studiecirklar i vpk och andra vänsterkretsar. I cirklarna deltog C H Hermansson, Joachim Lentz och många andra med erfarenhet från den beskrivna verkligheten.
Alltihop finns i en liten billig röd bok med mer än tusen sidors packad finstilt text. Köp den och kanske ett förstoringsglas.

Veckans Goja

Reservation

VB saxar ur Demokratisk vänsters reservation till kommunens budget:
Inför hotande klimatförändringar ser vi det angeläget att Lunds politiker är väl insatta i de frågor som handlar om hur man kan möta detta hot. Därför yrkade vi att ett anslag på 500 000:- skulle ställas till kommunstyrelsens förfogande. Dessa pengar skulle gå till politikerutbildning i klimatfrågan.
Tyvärr lyckades vi inte övertyga kommunfullmäktige om nödvändigheten av denna satsning

VB kan bara instämma!

Ett 25-årsjubileum: vpk Lund bryter med Sovjetunionen av Gunnar Stensson

Lucia 13 december 1981. Ett bål flammar i mörkret på det snötäckta stortorget. Människor samlas för att protestera mot general Jaruzelski som under natten infört militärdiktatur i Polen och krossat fackföreningen Solidaritet.
Under flera veckor hungerstrejkar polacker i domkyrkan. En ständig ström av lundabor besöker dem och ger dem sitt stöd.
Varje dag står medlemmar ur vpk Lund i snömodden på Knutstorget och Mårtenstorget, utanför Gleerups och stadsbiblioteket och samlar in pengar till Solidaritet.
I mellandagarna samlas de till medlemsmöte i vpk-lokalen på Bredgatan. Alla kommer. Man beslutar enhälligt att bryta med Sovjetunionen och de kommunistiska partierna i Östeuropa. Meddelande om beslutet rings samma kväll in till Lars Werner och partiledningen.
För all framtid är vpk Lund fritt från öststatskommunismen.

Intressanta tider av Lucifer

Det är intressanta tider vi lever i och inte minst intressant är Den Fria Oberoende Pressen som genom sin mångfald och nyansrikedom låter oss få del av vad deras kunniga kommentatorer anser. Härom veckan hade Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Expressen samtliga som ledarkommentar till NATO:s toppmöte i Riga att nu var det dags för Sverige att gå in som medlem i organisationen. Ett viktigt motiv är att Sveriges röst, och närmast då Carl Bildts, behövs vid bordet. Då först kommer Bushs talesmän att inse att de har slagit in på fel vägar, varpå de leds på rätt väg av Sverige. Försvarsminister Odenberg, den rödbrusige taxiåkaren, förklarade i en TV-intervju att som försvarsminister fick han ju förklara att medlemskap inte var aktuellt, men som privatperson var han mycket för.
Jo, de borgerliga partierna är för NATO och man kan frukta att också socialdemokraterna är under upprullning. Jag hörde i fjor en borgerlig medlem av försvarsberedningen förklara att mellan skål och vägg var också sossarna där på den rätta NATO-linjen, men att de inte vågade ta steget ännu. Att folkmajoriteten är emot är ett faktum som bekräftas i årliga undersökningar. Men sådant kan ändras med tillräckligt kraftfulla propagandainsatser, det vet vi ju sen EU-omröstningen. Fast med EMU lyckades de inte. Där kommer de säkert tillbaka.
Dock: NATO kan också spricka, som militärteoretikern William S. Lind förutspår i Counterpunch på webben. Afghanistan kommer att knäcka organisationen, liksom det knäckte Sovjetunionen. Hem från kriget får man demoraliserade soldater som snart börjar tillämpa sina lärdomar från fjärde generationens krigföring på gatorna hemma. Läser man sådant i det svenska Högkvarteret eller bland de välmenande legosoldaterna ute i Revinge?

Det hatade Cuba
För en dryg vecka sedan var det dags för en ny opinionsstorm. Det var Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Expressen som samtliga i ledarkommentarer gick till storms mot SVT som tänkte sända en lördagskväll med dokumentärer och samtal om Cuba. Anmälningarna haglade in till granskningsnämnden från de engagerade demokraterna i de liberala m.fl. ungdomsförbunden. Det är grabbar som mera sällan tittar på dödspatrullernas verksamhet i Colombia och Peru, och förbund som inte precis gjorde så många insatser för opinionsbildningen kring Chile och Uruguay. Men nu har de pengar från Sida för demokratins försvar på Cuba där de tillsammans med CIA-folk kan verka för Cubas framtida inlemmande under supermakten.
Det är nu bara att invänta när Sveriges ledande opinionsbildare på allvar ska vända sig mot Cesar Chavez. Inte heller han uppfyller ju bilden av hur en latinamerikansk demokrat ska vara. Venezuela verkar inte likna något annat och Chavez som politiker tycks skilja sig en del från Reinfeldt, Persson och Leijonborg. Men Venezuela sprudlar av demokratisk aktivitet och utveckling. Mot Chavez har ledarskribenterna anfört att han bara stödjer sig på de fattiga. En sån skummis, en riktig populist!
Det är lika illa som i Vitryssland där en annan populist har brett stöd av befolkningen och vinner val. I fjor mötte han en motkandidat som Polen och USA gemensamt hade satt upp, en fysikprofessor som hade tränats i USA. Det gick inte så bra den här gången, vitryssarna envisas med att hålla sig utanför de ekonomiska planer väst och EU har satt upp och tycks trivas med den gamla kommunistiska socialstaten. EU öser nu på med radiosändare som ska informera folk i Vitryssland om vad som är bra för dem och svenska Sida gör vad de kan, t.ex. genom att finansiera liberala m.fl. ungdomsförbund. Denna missionärsiver! Ett alternativ vore att låta folkens frigörelse vara deras egen sak.

Stöd åt Lilian
I övrigt har vi kunnat engagera oss i den 91-åriga oäkta prinsessan Lilian som inte var välkommen på Nobelfesten. Både Aftonbladet och Expressen öppnade sina spalter för den breda opinionen på denna punkt. Hon kanske skulle kunna få mat genom äldreomsorgen t.ex. något djupfryst levererat av Tove Klette in person?
Och Expressen som alltid månar om läsarnas bästa kunde på löpsedeln informera : "ORO och STRESS symptom på dold KVINNOSJUKDOM". Ett symptom på upplagekrisen i kvällspressen skulle jag nog säga.
Men låt oss inte skylla allt på pressen, vi har ju också politiska majoriteter. När de ligger till vänster är de långsamma och tövande, men när högern bestämmer, då går det fort. Nu ska det snabbt bli möjligt att privatisera Universitetssjukhuset, nu ska allmännyttan säljas ut, nu ska motorvägarna dras fram. Snart säljs det statliga bolag och så kan man sänka skatterna.
Jag börjar tänka att den tillbakalutade och inte alltför aktiva hållning vi i den gamla vänstern sedan länge intar börjar bli ohållbar. Vänsterpartiet tycks i nuvarande regi inte gå så bra (3.8 % i senaste opinionsmätningen). När de unga faller ifrån får väl de gamla träda till? Är det kanske rentav dags att sluta ägna sig åt ananas och järpe och ge sig ut på gatorna igen?
Jag bara frågar.

Utomparlamentarisk kamp 2006 av Gunnar Stensson

Det går inte att stänga in berättelsen om den utomparlamentariska kampen inom ramen av ett kalenderår. Det som sker nu har rötter som sträcker sig bakåt genom årtionden. Ingen vet heller när det slutar.
Som till exempel motståndet mot planen för utbyggnaden av BUP-området i Sankt Lars. Trots två års argumentation och trots de boendes 1500 protestnamnteckningar blev den antagen av byggnadsnämnden den 6 december med röstsiffrorna 8 mot 3 (m, s, fp och kd för och v, mp och c mot).
Kampen förs på flera fronter. Vid tekniska nämndens möte samma onsdag bordlades planärendet med motiveringen att Sankt Lars höll på att bli överexploaterat. Åsikterna är delade, framför allt inom socialdemokratin.
Omedelbart efter byggnadsnämndens beslut gick de boende och byalaget ut med meddelandet att de förberedde ett överklagande för den händelse att fullmäktige skulle fatta samma beslut som byggnadsnämnden.

Beslut i smyg
Detta på grund av erfarenheten från Byalagets försök att påverka utbyggnaden av kvarteret Nordanvinden i Klostergården föregående år. Den gången smög kommunstyrelsen igenom ett beslut mitt i augusti och överrumplade på det sättet klostergårdsborna. Vilket ledde till att utbyggnaden fick sämre kvalitet än den annars kunde ha fått.
De fyra nyuppförda höga byggnaderna bryter den ursprungliga planen för Klostergården, enligt vilken dess norra del med centrum bara ska ha en hög byggnad, kyrkan med klockstapeln, och i övrigt låg bebyggelse.
Resultatet är fult. Den nybebyggda ytan blev överexploaterad. De yttersta husen blir visserligen rimliga att bo i eftersom de har fri sikt i åtminstone en riktning, men de två mellanhusen blir klaustrofobiskt fängelselika, inklämda som de är så att varken sol eller måne kan lysa in. Det kommer främst att drabba de boende.
Och trots löften att snabbt återställa miljöns sociala kvalitet dröjer byggleken och fritidsgården. Det finns ännu inte bekräftade tankar om att bygga en ny fritidsgård vid piazzan mellan kyrkan och centrum och en bygglek på ängen vid Västanväg. Nu talas det om byggstart 2008. Byalagets kamp fortsätter.
Det finns beträffande BUP-området alla skäl att ta lärdom av kuppen i kvarteret nordanvinden och omedelbart gå ut med hot om överklagande för den händelse fullmäktige liksom byggnadsnämnden godkänner föreliggande plan för utbyggnad.
Någon politiker kanske blir betänksam och menar att några ändringar i planen är att föredra framför en mångårig process.

Mot privatisering av Sankt Lars-parken
Egentligen inleddes kampen 1998, efter det att Realia köpt Sankt Lars från landstinget. Att Lunds kommun lät det ske i stället för att själv köpa området är ett av de största misstagen i de senaste årens kommunala historia. 1998 gällde klostergårdsbornas kamp hotet om en total privatisering av hela Sankt Lars-parken.
Det avvärjdes så småningom genom en överenskommelse. Det mesta av Sankt Lars-parken skulle lämnas orört och allmänheten skulle ha tillträde som tidigare. BUP-området skulle i framtiden kunna bebyggas. Men bara området innanför vallarna.

BUP-området
Två valborgsmässoaftnar, 2005 och 2006, har Röda Kapellet medverkat vid appellmöten mot fastighetsbolaget Kungsledens plan för utbyggnad. 2006 bröt solen fram en timme före mötet efter en veckas ymnigt regnande.
Alla vet väl vid det här laget vad det handlar om: att se till att den nya bebyggelsen håller sig innanför den vall som omgav det gamla BUP-området och inte breder ut sig över brukhundsklubbens öppna fält, att värna om att en grönyta och några fyrtioåriga pilar på vallen mellan regnbågskvarteret och nybyggnationen bevaras så att de boende i regnbågskvarteret får behålla lite luft, sol och natur samt att se till att de nya husen byggs med samma höjd som den äldre bebyggelsen: två våningar. Dels för att de inte ska skugga den äldre bebyggelsen och dels för att de inte ska bli för iögonenfallande för dem som söker sig till Höje å-området för naturupplevelser och avkoppling.
Det handlar alltså inte om att stoppa utbyggnaden utan om att anpassa den till de naturliga förutsättningarna och de boendes önskningar. Anpassningen kommer också att gynna dem som en gång kommer att bo där, eftersom de kommer att få en mindre kompakt stadsdel och vallen med träden
kommer att skydda dem för nordan och västanvinden.

AB Brink och Jönsson
Två herrar styr byggnadsnämnden: Göran Brink (m) och Gunnar Jönsson (s). De kontrollerar var sitt parti. Tillsammans driver de igenom planerna åt fastighetsbolagen, oavsett om de heter Realia, Akelius, Kungsleden eller något annat. Med nonchalant likgiltighet ignorerar de småpartierna, de må kallas c eller mp eller v.

Det större perspektivet
Utbyggnaden av BUP-området ingår i ett större sammanhang. Liksom hela sydvästra Skåne befinner sig Lund i snabb tillväxt. Folkmängden ökar, staden förtätas, längs Södra vägen liksom vid Karhögs torg växer nya stora bostadskomplex fram. De fyra femvåningshusen i Klostergården är så gott som färdiga och nya hus planeras på parkeringen mellan Stattenavägen och Klostergårdens idrottsplats.
De tusentals människor som flyttar in i de nya bostäderna behöver tillgång till naturområden för friluftsliv och rekreation i sin närhet. I det perspektivet bör man se idén om en större stadspark, ett grönt stråk som förbinder stadsparken med Höje å och Sankt Lars-parken. Byalaget vill utvidga det stråket genom att ansluta Klostergårdsfältet och omvandla korpfotbollsplanerna till park- och lekområde med utrymme för nya förskolor för de nya stora barngenerationerna.
BUP-områdets utformning är viktig i den helhet som Höje å-området och Sankt Lars-parken utgör.
Framsynta planerare i Tekniska nämnden har utvecklat en landskapsplan för Höje å-området. I den ingår förslag till en avstyckning av Sankt Lars-parken så att kommunen övertar de strandskyddade områdena på ömse sidor av Höje å och en del andra områden. Det är ur detta perspektiv Tekniska nämnden uttrycker oro för att exploateringen av BUP-området ska bli för brutal.

En hotad oas
Jag gick längs Höje å strax före gryningen idag. Rondellen vid Lunds södra utfart var navet i ett pulserande ljuskors som sträckte sig kilometervis över de svarta slätterna under den mörka himlen. Det dånade som från ett trafikens Niagara. När jag klafsat medströms några gyttjiga hundra meter nådde mig också dånet från morgontrafiken på E6.
Jag befinner mig i en hotad oas mitt i den väldiga växande Örestad, tänkte jag. E22 i öster, E6 i väster, Klostergårdens höghus i norr och återskenet från Malmö på himlen i söder. Jag och åns änder, svanar, storskarvar, hägrar och gäss.
Lyckligtvis delar kommunfullmäktige i Lomma, Lund, Staffanstorp och Svedala insikten om å-dalens omistlighet för det växande Örestad. Landskapsplanen för Höje å som i dagarna behandlas i fullmäktige syftar inte bara till att skydda området utan också till att göra det tillgängligt för vandrare. Det ska bli möjligt att vandra från havet i Lomma-bukten till källsjöarna uppe vid Sturup. Höje å-dalen är en livsnödvändig artär i det ekologiska blodsystemet.
I detta stora sammanhang är BUP-området en pusselbit, men en pusselbit värd att kämpa för!

Kamp med minimala resurser
Hur bedriver vi då vår utomparlamentariska miljökamp? Resurserna som Byalaget förfogar över är löjligt små och bräckliga. En liten, ganska ålderstigen grupp personer, män och kvinnor, samlas till möten cirka tio gånger om året. Det blir hundra möten på tio år. En viss breddning har åstadkommits genom bildandet av biblioteksföreningen KLOK, Klostergårds- Kultur.
Vi diskuterar, har ofta vitt skilda uppfattningar om till exempel vegetationen på Klostergårdsfältet och rödhakarna. Ibland resulterar diskussionerna i insändare i pressen eller yttranden till byggnadsnämnden och tekniska nämnden.
Då och då genomför vi ett offentligt temamöte eller medverkar vid information för nyinflyttade. Vi framförde till exempel våra åsikter till politikerna vid det välbesökta medborgarmötet i vintras.
Vi har två regelbundna utåtriktade aktiviteter: valborgsfirandet och augustifesten. Och så gör vi förstås namninsamlingar.
Ibland sätter de boende igång spontana aktioner och ber om vårt stöd. Så var i hög grad fallet beträffande den aktuella BUP-kampanjen. Och ibland får vi oväntade genomslag i media som förra veckan.
Den utomparlamentariska kampen ökar de boendes kunskaper och engagemang för sitt närområde även när de inte är direkt aktiva. Syftet är förstås att påverka de parlamentariska beslutsfattarna och besluten. Ibland lyckas vi.
Och kampen går vidare så länge det finns människor som vill påverka.

Lite tunt

kan man kanske säga om veckans nummer. Om man ser det mer positivt så kan man hänvisa till en begynnande julfrid. Det är dock inte dags än, även nästa vecka så tänker vi komma med ett nummer innan vi låter glöggdimman sänka sig helt. Vässa gärna tangenterna till dess så det blir lite tankar att tänka på under instundande helger.
Vad det gäller julefrid så ser den tyvärr mycket olika ut i vår värld. Den dikt som VB publicerade i sin bilaga, Midvinterläsning, 1980 är tyvärr lika aktuell idag och har varit det varje dag under de mellanliggande 25 åren.

Julefrid med tända tindrande... av Karin Lentz

Julefrid med tända tindrande juleljus
fred på jorden och Kalle Anka krigar i TV
fred på jorden vill vi ha
fred vill väl alla ha
och så betalar vi 16 miljarder till krigsmakten
Om bara folk kunde lära sig att leva i fred
och så exporterar vi svenska vapen
Vill du fred så rusta för krig,
säger världens krigsmakt
och rustar för 4 miljoner i minuten

Visst, fred på jorden
här får du fort tanks och soldater
var nu bara tyst och lek
i TV kan du se hur man mördar
Det ska krökas i tid som krokigt ska bli
här får du ett gevär, ja, ett i trä
de riktiga kanonerna hör vi inte här
de når oss inte de mullrar bara i TV
ibland på lek ibland på allvar
det blir spänning av det

Så enkelt vill man göra det för oss!
Men vi ska svara dom:
Dra åt krigsmaktens svångrem Till nedrustning drar vi
så närmar vi oss freden
Freden som sticker en blomma i gevärspipan
Men freden är inte blott icke-krig
Fred är en sandlåda att kunna gå till
saft och bullar i skogen
fred är mat för dagen en säng att sova i
tak över huvudet skola böcker kunskap arbete
fred är frisk luft friskt vatten en jord som går att odla
en värld som inte förgiftas
Fred är stopp för rovdrift på människor och naturen
fred är rättvis fördelning fred är gemenskap och solidaritet

Så: freden är i många gestalter
Framtiden kan inte vara utan en enda av dem
Och inte du heller
Framtiden ifred blir inte utan dig

Judendomen, en andlighet som bekräftar allt livs helighet av Gunnar Stensson

Jag delar dina värderingar och ditt engagemang för en rättvis fred mellan Palestina och Israel, Lars-Anders Jönsson, men du har förbisett en hel del i min text (vb nr 29) och missförstått annat.
Redan av första meningen i texten framgår att den försvarar den storslagna judiska religionen mot fundamentalister i Texas och Israel som rättfärdigar sina egna våldshandlingar genom att hänvisa till våldet i gamla testamentets äldsta delar. Det är viktigt att minnas att bibeln också är de kristnas heliga skrift och att framför allt fundamentalistiska amerikanska kristna gör sig skyldiga till denna förvanskning, som i sin tur möjliggör en förödande amerikansk utrikespolitik.
Jag framhöll att den judiska religionen genom årtusenden av lidande och reflektion utvecklats till en universell världsåskådning. Men hur gick det till?

Och det var mycket gott
Nebukadnessar förstörde Jerusalem och förde bort den judiska eliten till Babylon. Den babyloniske guden Marduk hade besegrat den judiske Jahve. Vad skulle man bygga den judiska livsåskådningen på när Israel var förhärjat?
Judarna vände sig inåt, samtidigt som de vidgade sitt gudsbegrepp. En person eller grupp skrivkunniga nedtecknade och omtolkade berättelser som tidigare traderats muntligt. En av dem var skapelseberättelsen.
Det är fascinerande att tänka sig att en förvisad jude sådär 500 år fvt satt i en palmdunge vid Eufrats strand i närheten av Babylon mitt i det som idag är Irak och skrev ner myten om hur gud skapade världen. Jag utgår från att alla känner till den.
Texten hamnade först i bibeln, som första kapitlet i första mosebok. Den är inte bara en myt utan innebär också ett språng i det mänskliga tänkandet. Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika."
När det bara finns en gud finns det också bara en mänsklighet. Stamguden har ersatts av en universell gud. Också babylonierna var människor, oavsett att de besegrat judarna. Sedan gud skapat alla fiskar, alla djur och alla fåglar, som i sig har en levande själ, gav han dem gröna örter att äta.
"Och gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott."
Detta är en gud som älskar världen och människorna, en livsbejakande gud. Det är en helt annan gud än den herren som befallde Israel att utrota allt levande i hela landet.
Karen Armstrong skriver: "De landsflyktiga prästernas och profeternas stora bedrift var avvisandet av en religion baserad på hämndlystnad och vedergällning och skapandet av en andlighet som bekräftade allt livs helighet." (Karen Armstrong, The Great Transformation. The world in the time of Buddha, Socrates, Confucius and Jeremiah.

Judisk tanke i vår tid. Hannah Arendt.
Det var från denna grund det judiska tänkandet utvecklades under 2500 år in i vår egen tid. Den kanske viktigaste gestalten under 1900-talet är Hannah Arendt, född i Köningsberg (Kaliningrad), flykting undan Hitler, engagerad först i sionismen, sedan i grupper som försökte åstadkomma fredlig samlevnad med palestinierna.
När högerextremisten Begin besökte USA 1948 författade hon ett uttalande som Albert Einstein och ett antal andra judiska kulturpersoner undertecknade. I uttalandet heter det: "Ett av vår tids mest upprörande politiska fenomen är skapandet av ´Frihetspartiet´ i den nytillkomna staten Israel, ett politiskt parti som i sin politiska organisation, sina metoder, sin politiska filosofi och sin samhälleliga målsättning är besläktad med nazist- och fascistpartierna."
En av Hannah Arendts viktigaste skrifter är Människans villkor. Vita activa.
Hannah Arendt dog 1975 och slapp uppleva det som hände sedan.

Fundamentalistisk dödsdyrkan
Hur har då fundamentalisterna skadat Israel?
En avgörande brytpunkt blev mordet på premiärminister Yitzhak Rabin den 4 november 1995, för nästan exakt elva år sedan. Sedan Rabin undertecknat Oslo-fördraget om fred mellan Palestina och Israel utsattes han för en besinningslös fundamentalistisk hets.
En av de mest upprörande händelserna under månaderna före mordet på Rabin var massakern på 29 bedjande muslimer i Hebron som utfördes av New York-juden Baruch Goldstein, som dyrkades som en profet av sina anhängare.
Yitzhak Rabin deltog den 4 november i ett fredsmöte med tusentals judiska fredsaktivister. Man sjöng sånger. Rabin talade om freden och fördömde dem som ville förhindra den.
När han steg ner från podiet blev han skjuten till döds av den unge fundamentalisten Yigal Amir.
Därmed öppnades vägen för Benjamin Netanjahu, Ariel Sharon, fortsatta bosättningar, muren, angreppen i Gaza och invasionen i Libanon. Det är bara elva år sedan. Det fanns hopp om fred då.

Rättvis fred
Liksom du, Lars-Anders, hoppas jag att den nuvarande vapenvilan ska bestå och en lösning av konflikten bli möjlig. Det förutsätter att båda sidor, den palestinska och den israeliska, den muslimska och den judiska, tillämpar den tolerans och respekt för livet som är grunden för båda civilisationerna, båda religionerna.
I ett längre och större perspektiv är detta nödvändigt för att vi ska kunna rädda den jord, som vi nu liksom gud kan se i dess helhet, svävande i en oändlig rymd, och för att vi om livet på den jorden även i framtiden ska kunna säga att det är mycket gott.

Demokratisk Vänster vid fullmäktiges budgetsammanträde av un

Budgetsammanträdet den 30.11 inleddes som alla andra budgetsammanträde, dvs. med att alla gruppledare (eller motsvarande) i tur och ordning håller ett inledningsanförande som startpunkt för en "allmänpolitisk" debatt (dvs "allmänpolitisk" inom kommunens verksamhetsområde).

Inledande positionsbestämning
För Demokratisk Vänsters räkning inledde Sven-Bertil Persson med att redogöra för bakgrunden till DV:s bildande och skissade DV:s positioner utifrån de fyra motioner vi lämnade in redan i valrörelsen (om de hemlösas situation, om tillgänglighet för funktionshindrade barn på kommunal lekplatser, om lokal demokrati och om separering av gång- från cykelbanor).Därmed markerade han, som han sa DV:s inriktning på kommunalpolitiken i Lund: röd och grön, för social rättvisa och för ekologisk hållbarhet.

Klimatutbildning för förtroendevalda
DV ställer sig i stora drag bakom den rödgröna budget som antogs i juni (och som borgarna nu alltså ändrar i) men kommer att på ett antal punkter ha egna yrkanden. Ett sådant hann vi med att få prövat under sammanträdet: det gällde en halv miljon till klimatutbildning för samtliga förtroendevalda. (I en sådan utbildning, tänkte vi oss, skulle bl a Al Gores film "En obekväm sanning" kunna ingå.) Tyvärr stödde enbart miljöpartiet vårt förslag.

Nedskärningar
I det sammanhanget kan vi också nämna att vi så kraftfullt vi förmådde argumenterade (och röstade) mot de borgerligas nedskärning på miljöstrategiska enheten - där var vi ense med de andra rödgröna partierna. Och vi stödde naturligtvis inte borgarnas skattesänkningsförslag eftersom det kommer att drabba en del verksamheter ganska hårt, bl.a. flyktigmottagning och Kvinnoforum samt generellt inom alla övriga verksamheter, i synnerhet inom miljöområdet.
Sammanträdet (som startade 8.30) avkortades - det slutade redan vid 17.30 tiden mot planerat 22.30. Anledningen var "säkerhetsskäl". Presidiet fruktade att det under kvällens lopp skulle bli demonstrationer mot sd. (Sd som för övrigt höll en överraskande låg profil under sammanträdet.)

Samordnartjänst mot hemlösheten
Följden av detta blev att de flesta avsnitt i budgetförslaget bordlades och tas upp vid sammanträdet den 14.12. Då kommer de heta skolfrågorna upp, kundvalssystem inom hemtjänsten, nya boendeformer för äldre, trafiken, inte minst busstrafiken, i centrum, färdtjänst, den föreslagna nedmonteringen av flyktingmottagningen m.m. Demokratisk Vänsters förslag om att anslå pengar för att inrätta en samordnare för att reda ut de hemlösas situation upp till diskussion. Vid en debatt i valrörelsen ställde sig samtliga partier positiva till att ta krafttag mot hemlösheten. Nu kommer det upp till bevis att detta inte bara var lent valrörelsemunväder.

Tidningsproblem av Lucifer

Hur ska det gå för dagstidningarna? Man kan verkligen undra. Jag har en närstående som varje morgon på väg från Lund till Södervärn i Malmö möter sex stycken gratistidningsutdelare som alla försöker lämna över en tidning. I Lund/Malmö finns det tre tidningar, i Köpenhamn fem, varav några delas ut i brevlådan på morgonen. Jag ska inte kommentera innehållet, bara att gratistidningarna så klart för många ersätter köpta tidningar.

Hotet från Internet
Ändå är det inte gratistidningarna som är det stora hotet mot dagspressen utan Internet. Nedgång naturligtvis för både lösnummerköp och prenumerationer, men det är inte det som är det allvarliga utan annonserna. De lukrativa småannonserna försvinner till typ Blocket, medan mycket av den ordinarie märkesreklamen går till Google. De stora provinstidningarna som Jönköpingsposten och Östgöta-Correspondenten klarar sig bra, men de stora rikstidningarna tidningarna har börjat blöda. Dvs. deras Internetutgåvor läses av massor med människor och expanderar, men de kommer inte i närheten av att täcka de uteblivna inkomsterna från papperstidningen.
Läget kommenteras i en intervju med Jacob Weisberg i The Guardian i veckan. Weisberg är redaktör för Slate, ett dagligt webbmagasin som faktiskt startades av Microsoft och som sen övertogs av Washington Post-koncernen. Slate är uppe i tio miljoner unika läsare nu och livet leker. Men inom den traditionella dagspressen, tidningar som New York Times, Los Angeles Times och Washington Post, alla kvalitetstidningar med stora upplagor och stort annonsberoende, är det deppigt. Moralen och modet sjunker i takt med att personalen får sluta och avdelningarna tunnas ut. Och precis samma kommer att ske eller sker redan i Sverige: det går utför för DN, Sydsvenskan m.fl.
Det är förvisso med blandade känslor man följer utförslöpan. Papper med tryck på kommer naturligtvis inte att försvinna totalt. Och media har alltid varit utsatta för ett starkt förändringstryck. Bara under loppet av mitt liv som musiklyssnare har det skiftat från stenkaka till 45-varvare till LP-skiva- till CD till DVD till mp3. Skiftet till nedladdad musik tycks ha allvarligt sårat den tidigare så bortskämda musikindustrin och om inte tidningarna tänker efter kommer det att gå lika illa för dem.

Vad med VB?
Det här är kanske också ett tillfälle att ta upp diskussionen om Vcckobladets framtid, i den mån en sådan finns. I första hand är det en politisk fråga: finns det från lundavänsterns sida något intresse för att hålla igång en öppen lokal debatt om vad som händer i Lund och världen? Kan man t.ex. tänka sig att vänsterpartiets lokala bakslag i valet väckte någon tanke på att det för partiet är värt att upprätthålla någon kontakt med icke-partianslutna?
Om man tycker det skulle vara önskvärt så återstår frågan hur. VB har ju under året kört med ett tryckt nummer i månaden följt av tre nätnummer. Jag tycker att om VB ska fortsätta i någon form så bör det bli som blogg. Jag har visserligen i den här spalten förhånat bloggen som fenomen, men nu är det den formen som gäller. Kvalitetsmässigt, både vad gäller form och innehåll skulle vi hävda oss mycket väl i konkurrensen och eftersom genren är kraftigt högerdominerad skulle det finnas en nisch för oss. Alltså: en VB-blogg som fylls på lite kontinuerligt och åtminstone en gång i veckan och med tillfälle till läsarinpass och snabba reaktioner på vad som händer i Lund och i världen. Nog låter det väl lockande?

Tre musketörer i fullmäktige av Gunnar Stensson

Vilken enorm förlust för vänsterpartiet! Där sitter den briljante Roland Andersson i samtal med den på en gång lugnt resonerande och känslostarke Sven-Bertil Persson, som en stund senare överlägger med den dynamiske Ulf Nymark.
Alla tre vid skilda tillfällen utdrivna ur ett efter 1998 alltmer dogmatiskt vänsterparti. Liksom Kajsa Theander och tidigare Rolf Nilsson.
I dagens budgetdebatt företräder Sven-Bertil Persson och Ulf Nymark demokratisk vänster och Roland Andersson socialdemokraterna.
För det vingklippta vänsterpartiet är Mats Olsson och Marta Santander de största tillgångarna. De anslöt sig aldrig till den traditionalistiska våg som sköljde över partiet omkring sekelskiftet som en tsunami, som förödde allt i sin väg och sedan drog sig tillbaka efter det att partiets valsiffror i stort sett halverats sedan 1998.
Tänk om lundalinjen fått fortsätta råda, och dessa politiker fått möjlighet att agera gemensamt i samma parti! Lokalt har Lunds vänster i flera val vunnit stora framgångar även när partiet i sin helhet gjort fiasko som i årets val.
Nå, bildandet av demokratisk vänster räddade Sven-Bertil tillbaka till Lundapolitiken och gav Ulf Nymark en plattform för miljöpolitiken. Socialdemokratin har misshushållat med Roland Andersson genom att hålla honom utanför fullmäktige under den gångna mandatperioden, men nu är han också tillbaka i fullmäktige och så vitt jag vet också i socialdemokratiska partiets vu.
Ja, nu är han äntligen tillbaka, och faktiskt, även om Sven-Bertil, Ulf och Roland tillhör olika partier är de nu tillsammans i den rödgröna gemenskapen och i en gemensam kamp för social rättvisa, miljö och demokrati. Som för många år sedan i fullmäktige!
Och faktiskt, i den kampen är också Mats och Marta viktiga.

En syndaflod av ord
Och Lunds kommunalpolitik väller fram i en ohejdbar syndaflod av ord. Talarna framhåller att de och deras parti har rätt, alltid har haft rätt och alltid kommer att ha rätt. Samtidigt hävdar de att motparten har fel, alltid har haft fel och alltid kommer att ha fel.
De refererar bakåt, till tidigare beslut, till gamla överenskommelser (som ofta svikits) och till egna uttalanden i skilda sammanhang. Oftast (men inte alltid) är de kraftfulla män med lång erfarenhet och fantastisk minneskapacitet, paradoxalt kombinerad med ytterlig känslighet för motsägelser och kritik.
Med given majoritet är varje beslut förutsägbart. Förändring av skolorganisationen, en procents generell nedskärning och ett par särskilda nedskärningar riktade mot bl a Lunds flyktingmottagning och denna gång uttalad tjänstemannafientlighet i form av diffus kritik mot byråkratisering.
Man kan bli trött, ibland indignerad, men ändå, det är demokrati i funktion. Ledamöterna besjälas av en vilja att göra sitt bästa. Och efter ytterligare några budgetdebatter kommer trots allt en ömsesidig respekt att uppstå, i den mån den inte redan finns.
Nästa val kommer att ge ett helt annat resultat. Bland annat kommer demokratisk vänster att vara ett av kommunens största partier.

Järnvägen i Lund 150 år av Gunnar Sandin

Järnvägen mellan Lund och Malmö fyller den 1 december 150 år vid en tidpunkt då det aldrig har gått fler tåg mellan de båda städerna, när fler reser än nånsin tidigare och när järnvägen väcker både engagemang och känslor.

Tack, Sverker!
Andra städer fick på 1800-talet göra stora uppoffringar för att få järnväg, i form av kommunala aktieteckningar som höjde kommunalskatterna och främst drabbade de fattiga. Det var tack vare den graderade rösträtten som många banor blev byggda. Men Lund gynnades av sitt läge nära Malmö dit staten drog en stambana. Järnvägen ledde till en tidig industrialisering och folkökning. Inget av de första företagen som lokaliserades nära järnvägen finns kvar i sitt ursprungliga läge (Lennartssons trä var det sista) men några byggnader står kvar: armaturfabriken, utsädesmagasinet och sockerraffinaderiet.
Trafiken växte och år 1900 var det dags för dubbelspår till Malmö efter starka kommunala påtryckningar. Lund stads egna äventyr i järnvägsbranschen var inte så framgångsrika: den helkommunala Bjärred-Lund-Harlösa järnväg hade namn om sej som landets mest olönsamma och lades ner redan 1939. Men stambanan utvecklades med eldrift 1934 och en växande pendling. Stationen har behållit sin tidiga rang som en av Sveriges största.
De första efterkrigsdecennierna var ingen glad tid för järnvägen. Banor lades ner, trafik glesades ut, SJ:s förluster växte. I slutet av 1970-talet var risken stor att lokaltrafiken mellan Lund och Malmö skulle försvinna. Den räddades emellertid efter goda insatser från ett antal skånska lokalpolitiker, av vilka Sverker Oredsson (fp) från Lund särskilt kan nämnas. Kommunerna gick in med pengar och resultatet blev pågatågen. Sen har det i princip gått uppåt.

Trångt på spåren
Men inte tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt, med tanke på de hot som präglar så mycket av den aktuella politiska debatten: den sinande oljan och den globala uppvärmningen. Som enligt de färskaste rapporterna går lite fortare än vad forskarna hittills har trott. EU har just kritiserat Sverige för alltför stor släpphänthet med utsläppsrätter och vägtrafiken hotar miljömålen.
Region Skåne har i dagarna beställt nya, och rymligare, ersättare till de åldrande pågatågen. Men tåg räcker inte, det behövs spår att köra dem på. En rad orter utmed stambanan norr om Höör vill få tillbaka sina tågstopp, men det skulle kräva nya tåglägen och de ryms inte i tidtabellen. Det skulle behövas fler tåg till Kristianstad åtminstone morgon och kväll men det är inte plats på spåren. Tågtrafiken till Stockholm väntas öka ytterligare med nästa, snabbare generation av snabbtåg men risken är att de tränger ut vissa lokaltåg. Kort sagt, det behövs fler spår mellan Lund och Malmö och Banverket har länge haft planer för dem men de är uppskjutna, och felet är i sista hand fega politiker.
I elva år bromsades Västkustbanans dubbelspår genom Lund. Nu finns det äntligen och alla konstaterar att bullret blev mindre än förut.
Utbyggnaden av stambanan bromsas i första hand av villaägarna i Åkarp, som har bildat exempel för de boende i Hjärup. På bägge ställena kräver man att järnvägen ska läggas i tunnel. Det kostar två miljarder extra och de pengarna har Banverket många andra användningar för så utbyggnaden vilar. Nu sägs det att den kan vara klar först 2016, om tio år. Burlövs och Staffanstorps kommuner bromsar i kraft av det kommunala planmonopolet sedan deras opportunistiska politiker har vikt sej för villaägarna. Att det drabbar både riksintressen men framför allt regionala intressen och grannkommunerna bryr de sej inte om.
De skulle kunna göra det om region och grannar på allvar drev sina intressen. En som har gjort det är Ilmar Reepalu i Malmö. Hade Lennart Prytz i Lund gjort det med samma kraft kunde läget ha varit ett annat, säger centralt placerade tjänstemän. Men Prytz mjuka diplomati misslyckades och hans obetänksamma instämmande i kravet på en yttre godsbana, som för närvarande inte behövs, har varit ett villospår.

Opportunisten Andersen
Regionråd med ansvar för infrastruktur var under den förra mandatperioden Vilmer Andersen (v). Vad gjorde han? Jo, i en insändare i Sydsvenskan strax före valet stödde han helhjärtat kravet på tågtunnel genom både Åkarp och Hjärup. Det hör till saken att partiets kommunalpolitiska grupp i Lund ett halvår tidigare hade formulerat krav på en snabb utbyggnad av stambanan som inte drog resurser från andra projekt som berörde Lund (spåret till Dalby) och som bevarade den reskvalitet som det innebar att få färdas i dagsljus. Men det struntade Andersen i.
I detta perspektiv spelar det ingen roll att vänstern förlorade majoriteten i Lund och regionen. Det kan inte bli värre.
Men låt oss återkomma till den konflikten om några dagar. Låt oss tills vidare glädjas åt att vi har ett så duktigt och järnvägsorienterat länstrafikbolag och att så många vill åka tåg. Gå gärna ut på lördag och titta på loket "Prins August" som körde här redan för hundrafemti år sen. Ånglok är visserligen inte särskilt miljövänliga men vid mycket jämna år kan vi tolerera dem.

Imperialismen, kapitalismens primitiva stadium av Lars-Åke Henningsson

Bedriver man affärer, så skaffar man sej varor, och säljer dem. Vikingar lär ha varvat handel med strandhugg, allteftersom det var läge för det ena eller det andra. För de europeiska kolonialmakterna var det rutin att kombinera militära erövringar med kommersiell verksamhet. I dagens värld är det främst USA som låter militära och ekonomiska aktiviteter gå hand i hand, när man försöker bryta upp motsträviga marknader och få tillgång till råvaror med militärt våld.

Även om USA inrikes är ett utvecklat civilt samhälle, bidrar dess utrikes aktiviteter till att hålla kvar andra länder i en situation, där frågan om militär kontroll är den fråga som överskuggar alla andra. Sådan politik blockerar på olika sätt utvecklingen av ett civilt samhälle i länder som Irak, Iran, Nord-Korea och Kuba.

Det finns också andra brutala metoder än de direkt militära. En ökänd metod att pressa pengar ur fattiga bönder är att låna pengar till dem, och sen hålla fast dem i en skuldfälla de inte kan komma ur. Allt fler och fler indiska bönder drivs till självmord på detta sätt.

Metoden att låna till behövande, hålla kvar dem i en skuldfälla och sen idka utpressning, den används också i större skala, mot fattiga länder. Att USA använder ekonomiska påtryckningsmedel för att få stöd i FN-omröstningar är inte någon nyhet. Det finns också andra sätt att kombinera affärsverksamhet med utrikespolitik. Företaget ITT:s roll när demokratin underminerades i Chile, eller Halliburtons affärer i Irak under och efter Saddams tid är inte heller helt okända. När det är företag som sköter de lokala aktiviteterna, kan inte heller den amerikanska staten hållas ansvarig.

Att få en närmare insyn i sådan ljusskygg verksamhet är naturligtvis inte så lätt. En redogörelse inifrån väl värd att läsa har dock publicerats för inte så länge sen av John Perkins: Confessions of an Economic Hit Man. Enligt Perkins fick strategin med att låta företag inofficiellt ta hand om subversiv utrikespolitik ett genombrott i samband med undanröjandet av Mossadeq och demokratin i Iran på 50-talet.

På senare tid verkar kontakterna mellan officiell och inofficiell verksamhet ha flyttat högre upp. Cheneys ställning som vicepresident i USA, med en bakgrund i Halliburton, kan man också se som en amerikansk parallell till förre KBG-mannen Putins position i Ryssland. Bådas sätt att hävda stormaktsintressen med våldsmetoder, ibland kortsiktigt framgångsrika, har i det långa loppet lett till pinsamheter och misslyckanden, även militära. Det är dags för maktens män att tänka om. Det är dags för mer civiliserade metoder för ekonomisk kontroll. Att imperialismen håller på att bli föråldrad kan man bara glädja sej åt!

Roms chica samvete? av Jörgen L.

Sigm. Freud är upphovsman till rätt mycket spekulativt tankegods. Även om han öppnade upp en ny, inre kontinent för "själens forskningsresanden" i en tid av brava vetenskapliga, och andra upptäckter. Men somligt står sig och växer med tiden, rentav. Ett är reflektionerna i hans lilla civilisationskritiska verk "Vi vantrivs i kulturen" och ett annat är realitetsmekanismen, vilken säkerställer människans överlevnadsgaranterande flockinstinkt, kan man säga. Nå, som alla instinkter en föga sofistikerad inrättning. Första Världskriget och atomkapprustningen är blott två lite tvivelaktiga kollektiva livsuppehållare, för oss tvåbenta. Alla oss utom turkarna! Osmanska riket förresten en imperiell återkommare med boksynta sändebud i Istanbul, forna Östrom. Så fick vi ju en rätt ofrihetligt och just imperiellt designad kristen lära, eller snarare praktik. Vi trampar kring i resterna av en horisontvinnande statsreligion, nåt tagit ända fram till förre äb, att lyckas dekonstruera! Fast stentavlorna vid full vigör dit vi skickade pigorna och drängarna. Dock lär tippa över sina nutida ristare inom kort. "Downfall of the American Empire" som ett rockband käckt lär namnat.

Realitetsprincipen som fenomenet ovan striktare kallas fungerar även å individuella planet. Även om somliga verkar födda utan och rentav motsatt. Det är oss obändiga entrepenörer måhända, tänkandets och t.ex obekväma liberalismens motvalls kärringar som starkt bidrar till den mindre omänskliga sidan, i humanexistensen. Eller bidragit? När egendomsfixerade medelklassen, possesörerna ersätter intellektuella mellanskiktet blir liberalismen till urlakad, smygxenofob partifirmepragmatism. Och 'nejlikevänstern' ett solklart fall för realitetsreflexen, en numera rätt ömklig motvalls kärring som efterhand blivit mest en smidig dam av värld. Finns representativa såna i lokala styrelsen exempelvis, entrepenörer med en tämligen privat agenda. Vilka partiet gör sig beroende av i denna retrofascistoida tid. Ledaren, även om här i en charmigt ungdomlig och hjärtevinnande mer hejaklacksstil - ska föra organisationen till seger, som väl är de mångas förtroende. Men i en sjuk kultursfär vad garanterar väl slikt? 4,5 miljoner bilar, snarast. I väntan på en ideologisk renässans, oxå ett tveeggat historiskt fenomen som bekant, sätter vi håglöst vår lit till Katastroferna. Självskapade - eller bara brutalt nerdimpande som en god garanti för livet. Och förhoppningsvis efter massdöden, åtminstone.
Åter till Partiet och psykoanalysen. För en organisatorisk inrättning vilket även kan anses belägga en av Freus mer omstridda idéer, den kring dödsdriften. För vad är väl partiet i händerna på ursurpatorer som Ohly & Neergaard, om inte ett klassiskt suicidförsök. Rätt ultimat sektmässigt även, för partiets numera herrar vill ha oss alla att dricka av bolmörtsaften. Dög den åt Sokrates, så ...

Ångrar nu lite grann att jag inte tog steget och faktiskt röstade på sd. Varpå jag förstås som ansvarstagande förnyar- eller liberal kommunist hade angivit mig själv, för disciplinär åtgärd! Till samtliga tre partinivåer. Samt meddelat media och div. ledasidor. Ävenledes flaggat för mitt lilla tilltag till Ung Vänster samt åt annan än mer kampbetonad ungsvensk radikalism. Och meddelat sd ... Nå, vi pappersmedlemmar väger numera som den lilla granna kartongbit partiboken blivit till. Så, gest utan värde.

Till nästa kongress avsätter vi Anders, den siste av planhushållarna från 1948 och Pragkuppens startskott, för Nya Östroms världserövraroptimism. Marta Santander är härmed tillfrågad, en smidig dam av värld som dock förhoppningsvis i varje fall kan vända partiet bort från suicidalreflexen. Om hon förmår göra nåt åt många bilarna samt övriga hedonismen i riket väl mera oklart. Hon den ambitiösa i AU ska dock ej ens nomineras. Om än ack så intagande 'partibroilers' ska icke beredas väg för hur som. Anders, den multipelt omdömeslöse postrevolutionären fick ju Rebecka skickad till Växjö på ett sidospår, sen personliga förgrämdheten så när vält partikommunen, över ända. In Nahme des Feminismus! Vore synd på ännu ett brått slut för nån denna gång går över livet, för nå posterna, bland partiofficersaspirantena från UV. Ungdom är obegränsad äregirighet samt snabbtåg. Kan aldrig sluta väl. Så, kycklinguppfödarna i lokala ansvarsskiktet uppmanas härmed till (relativa) långsamhetens lov samt ekologisk drift!

Betraktelser kring kristallnatten 1938 och 2006 av Lars-Anders Jönsson

Det är torsdag kväll den 9 november och jag har bestämt mig för att gå ner till stortorget i Lund för att se om det finns någon manifestation till minne av kristallnatten 1938.

På torget finns några personer som förbereder en demonstration. Nej det var inte så jag hade tänkt mig denna kväll. Jag går vidare för att se om det finns en annan manifestation, en manifestation liknande den jag deltog i för något år sedan. Tända ljus och äldre som tysta mindes. Nu fann jag inget av detta. Det har gått över sextio år sedan lägren öppnades.
När jag kommer hem söker jag på nätet efter de möten som arrangerats denna kväll. Jag kommer in på levande historias hemsida och en studie "Konstruktionen av en likgiltighet". Kristallnatten i Svenska dagstidningar. Författare medieforskaren Göran Leth.

Det som framträder är hur spridd antisemitismen var även i Sverige. Tidningen Ny Dag ingår i den grupp som går under rubriken protest på grund av starkt fördömande rubriker om nazisternas grymheter. Men av rapporten framgår också att Ny Dag företrädde en traditionell antisemitism bland annat genom spekulationer om att det var judiska aktivister som kunde ha provocerat fram pogromen. Att betrakta judar som konspiratörer, att rent av se dem själva som skyldiga till det som drabbar dem är en mycket traditionell form av antisemitism skriver Leth.
Så någon vecka senare finner jag i VB Gunnars Stensson inlägg under rubriken bibliska folkmord. Jag läser om judarnas blodtörstiga stamgud som tillspilloger allt liv i det land han vill att det israeliska folket skall erövra. För att verkligen visa på det onda räknar Stensson därefter upp exempel på exempel hur judarna i sina krig för över tvåtusen år tillbaka tillintetgjorde sina fiender.

Judarnas krig var säkerligen grymma, lika grymma som andra folks krig vid denna tid. Korsfararna skonade få. Muslimernas erövring av Konstantinopel år 1453 avslutades med ett blodbad. Men detta är historia.

Det Gunnars Stensson skriver är att dessa texter i bibeln inspirerat och inspirerar dagens ledare i Israel. Stensson försöker visa att händelserna i dag kan förstås utifrån det som inträffade för över tvåtusen år tillbaka. Mig påminner inlägget om den metodik som användes i Tyskland och i Jugoslavien för att så frö till krig. I Europa hatade man judar för att de korsfäste Jesus. Påven berättar om hur islam bredde ut sig med svärdets makt.

På DO:s hemsida förklaras "Hets mot folkgrupp är när någon uttalar eller sprider hot/missaktning mot folkgrupp eller grupp av personer med anledning av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning."
På radion meddelas att Israel och Palestinier upprättat en skör vapenvila. Israels premiärminister säger sig vara beredd att släppa fångar och lämna åter ockuperad mark.

Kommunfullmäktigeextra av Lucifer

Jag hade inte suttit på kommunfullmäktigeläktaren på åtminstone fem år, men Sydsvenskans mittuppslag med alla ledamöterna lockade mig dit en timme på torsdagen. Det var första gången det nya fullmäktige efter valet samlades till debatt. Men det var kanske inte fräschören över det hela som var mest slående. För vem var det som stod där i talarstolen om inte Tove Klette, Lars Bergvall och Lennart Prytz, och för den delen Ulf Nymark och Sven-Bertil Persson.

Det jag hörde var en debatt om kommunens mål, vad de nu kan vara. Borgarna har formulerat nya som handlar om företagsamhet och behovet av skattesänkningar. När miljöpartiet pekade på avsaknaden av miljöpolitiska mål kastade man i efterhand in en sats: "Miljötänkande skall vara en naturlig del av kommunens verksamhet". Ja, pregnanta formuleringar är kanske inte den nya majoritetens starkaste sida. Å andra sidan, de målformuleringar den förra majoriteten antog så sent som i somras var inte heller att stå ut med. De var en orgie i flummiga adjektiv: kommunen skulle erbjuda "upplevelser", och allt skulle vara "kreativt" och "öppet" och ge "möjligheter".

Den nye majoritetsledaren Mats Helmfrid hade i varje fall påfallande svårt att värja sig och tog då förstås till den klassiska högerretoriken. Talare från vänstern skulle inte prata om demokrati, med tanke på deras partis historia. Och när det gällde synpunkter på kommunens politiska organisation så var vänstern bara ute efter fler arvoderade politikerplatser.
Så nog ser det ut att bli en återgång till gamla tider i fullmäktige, med stentuff debattstil. Bäst under den timme jag satt där var socialdemokraten Björn Abelsson - välformulerad och bra påläst.

Demokratisk Vänsters representanter i kommunala nämnder

Demokratisk Vänsters utsåg vid medlemsmöte i tisdags representanter i de nämnder som partiet erhållit platser i vid förhandlingar med övriga rödgröna partier:
Eva Wigforss, ordinarie ledamot i kommunrevisionen
Martin Stensson, ersättare i Socialnämnden
Ulf Nymark, ersättare i Tekniska nämnden
Ett tidigare medlemsmöte har som bekant valt Sven-Bertil Persson till posten som ersättare i Kommunstyrelsen.
Mötet valde också pga av vakans in en ny ledamot i Demokratisk Vänsters styrelse - Cecilia Persson.