VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
Månteatern Bredg 3 Lund, lördag 12 december 19.00
Dirigent Per Falck
Filmpresentatör Lennart Grankvist
Entré: 100 kronor
Publiken är välkommen att delta i orkesterns fest efter konserten (samma lokal). För självkostnadspris bjuds på mat (buffé), dryck och dans.
Dror Feiler föreläser om den judiska fredsörelsen i och utanför Israel. Dror Feiler är israelisk-svensk konstnär, musiker och kompositör.
Dror Feiler är ordförande i föreningen "Judar för israelisk-palestinsk fred" och likaså ordförande i föreningen "European Jews for a Just Peace".
Söndagen 13 december kl 15.00
ABF:s lokal, Trollebergsvägen 7, ingång från Gasverksagatan.
Glögg och pepparkakor serveras.
Arrangörer: Demokratisk Vänster och ABF.
Mats Olsson förkastar i ett VB inlägg tanken att Lunds kommun skall bidra med pengar till ett kungligt bröllop med orden ”delta i sådant här hovjönseri” och i förra veckans VB skriver Gunnar Stensson ”Det fanns en tid då nazistpartiet fortfarande var ett jönsparti i stil med Sverigedemokraterna”.
Namnet Jöns har sedan lång tid tillbaka använts nedsättande och provocerande. Jöns var ett vanligt namn i de gamla danska landskapen, Skåne, Jämtland och Härjedalen. Jöns kom av överheten att betraktas som ett typiskt plebejnamn, det vill säga ett namn som var vanligt bland allmogen men inte bland högreståndspersoner. Namnet har även använts som synonym till stackare, det vill säga en vanlig enkel människa i motsats till finare och mer välbeställda personer. Uppgifterna hämtade från Wikipedia.
I de två inläggen ovan tycks ordet jöns användas för att de två företeelserna skall kopplas till personer av lägre värde. Det skulle i så fall betyda att vi idag har samma sätt att se på människor som överheten haft allt sedan 1600-talet. Vad är detta om inte traditionalism?
Rättning vänster!
Snön lyser vit på taken
Endast tomten är vaken,
går till visthus och redskapshus
pillar upp alla låsen
Svinen lider i månens ljus,
grymtar i alla båsen
Där är en kultings döda kropp.
Stanken får tomten att kasta opp
Midvinternattens köld är hård
Ägarn sover i enslig gård
drömmer girigt om sin profit
Svinen vältrar i blod och skit.
GS
Etiopien – landet med tretton månader, med egen tideräkning, egen ortodox kyrka. Landet vars feodale envåldshärskare Haile Selassie lyckades med konststycket att få svenskt stöd även till att bygga upp sitt flygvapen. Landet där en militärjunta 1974 kuppade sig till makten och gjorde slut på den feodala jordägarklassen, varefter den utvecklade ett inbördeskrig mot sina egna studenter och intellektuella. Landet vars sista (?) diktator Mengistu 1991 flydde till Mugabes Zimbabwe medan hans arméer kollapsade inför samordnade styrkor från Eritrea och Tigrai, de vars ledare därefter utvecklade liknande auktoritära styren och inom samma årtionde ledde ett fruktansvärt krig – mot varandra.
På Kino går just nu en film som speglar Mengistuperioden. Bländande vackra scener från Tanasjöns omgivningar, superba interiörer från byns och familjens liv. Sakta växer sammanhanget fram, av de etiopiska studenterna i 1970-talets Västtyskland som radikaliseras och efter kuppen mot Selassie ansluter sig till Revolutionen, och som snart drabbas av dess krav på blind lojalitet. Sedd från byns horisont är tragiken oerhörd; männen och pojkarna går åt till krigen, konflikterna inom byn kräver sina offer.
Haile Gerima låter filmen snudda vid Mengisturegimens fall 1991. Vad därefter sker uttrycks som en from förhoppning att den unga generationen ska kunna förhindra mer krig. Så blev det som bekant inte, inte heller hade en kritisk film om den nuvarande regimen kunnat spelas in i Etiopien under dagens ’demokratiska’ förtrycksregim.
Men filmen är också en uppgörelse med de ’socialismer’ som gav upphov till politiska organisationer och splittringar inte minst under 70-talet. Murens fall blänker förbi som en påminnelse, i ett Tyskland där öppen rasism skördar sina offer.
Kanske räcker denna lilla historieskrivning för att även de som inte följt den etiopiska tragiken närmare ska kunna uppleva att det är en ovanlig, vacker, grym och ändå mycket givande film de ser. Skynda er!
Sydsvenskan 24/10
Martin Ericsson, doktorand i historia:
”Försöken att hindra inflyttning av oönskade individer är en kommunpolitisk tradition med djupa rötter… Fram till mitten av 1800-talet gav lagen rätt att hindra fattiga att flytta in i kommunen.. Det gemensamma då och nu hänger ihop med en idé om vad en kommun bör vara och vilka kommunen är till för… Kommunen anses bestå av de skattebetalande medborgarna och är till för att skydda dessa från allt som kan framkalla skattehöjningar…
Den främlingsfientlighet som kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman spelar på hämtar sin kraft ur en äldre syn på lokalsamhället som ett gated community.
Om enskilda kommuner tillåts bilda gated communities sätts mekanismer igång som bara kan producera främlingsfientlighet.”
Sydsvenskan 21/10
Marie Starck, frilansskribent om marknadens tvillingtorn
Enligt Arundhati Roy har demokratin blivit till ett fort som marginaliserar dem som anses stå i vägen för ekonomisk utveckling… Arundhati Roy: ”Jag har alltid slagits av att det politiska parti i Turkiet som utförde det armeniska folkmordet kallades Partiet för enhet och utveckling.”
Folkmordet på kristna i Turkiet tjänade modell för utrensningen av judar i Nazityskland.
Samma rasistiska renhetstänkande ligger bakom det indiska nationalistpartiets folkmord på muslimer i Gujarat.
Haaretz 26/10
Gideon Levy, Varför kan vi tala med Hamas om Shalit, men inte om fred?
Varför är det tillåtet att tala med Hamas om en enda fången soldats öde och ytterligare flera hundra fångar, men förbjudet att tala med dem om två nationers öden?
Aldrig tidigare har israelisk logik varit så förvrängd. Nu, när vi ser framåt mot avtalets förverkligande, när varje mänskligt hjärta borde se framåt mot Gilead Shalits frigivning – ja, och frigivningen av flera hundra palestinska fångar, varav några i alla avseenden är politiska fångar, inte bara ”terrorister med blod på sina händer” – nu är det tid att göra oss kvitt några av de dåraktiga hinder som vi ålagt oss själva och hela det internationella samhället.
Det är nu klart att det finns förhandlare att tala med. I Gaza och Damaskus finns tuffa med förnuftiga statsmän.
Vore det inte för Israels belägring av Gaza och den internationella bojkotten av allt som luktar Hamas skulle organisationen kanske inte behöva Qassam-raketerna.
Urval Gunnar Stensson
Det svenska partisystemet som man trodde var fastlagt för evigt rör nu på sig likt tektoniska plattor under samhällskroppen. 
Ruschen åt höger
Det här vållade förstås folkpartiet ingen ro. Om moderaterna tar dess gamla plats i spektrum – den liberala och måttfulla borgerliga hållningen – så fick fp söka sig andra jaktmarker och det blev högerut. Fasta normer låg bra till för den nye folkpartiledaren och då sökte sig också fp högerut, om än inte lika långt som centern. Och där hamnade också kristdemokraterna som håller på gamla värden i en tid av allmän upplösthet. Själva det kristna tonades väl ner och de gamla satsningarna på sänkt bensinskatt fick läggas på hyllan, och nu blev det i stället vädjanden till naturkonservativa, ”verklighetens folk”, med husvagn och boende i Bankeryd och önskan om slopad fastighetsskatt. Det gör tre partier till höger om moderaterna och till det kommer ett fjärde, Sverigedemokraterna, med liknande politisk hållning men med en helt annan klassmässig rekrytering. Vad gäller Sverigedemokraterna kan de nog hämta flest röster från småborgare och arbetarklass, folk som tidigare röstat på S och C.
Det Nya Mittenpartiet
Vad händer då? Jo på folkpartiets gamla borgerligvänster-plats finns det övergivna socialliberaler som inte gärna röstar M. De ser det fräscha MP segla upp, ett parti som gillar friskolor, är allmänt humanistiskt, bryr sig om miljön och inte brinner för att höja skatten. Därtill en duktig kvinnlig företrädare i Maria Wetterstrand och så har partiet hängt av sig de värsta fundamentalisterna. Sånt lockar. MP är visst uppe i 10 procent nu och får nog snart 15. Helt enkelt Det Nya Mittenpartiet!
Detta lämnar kvar S som borde ha ett hyggligt läge om det inte hade varit för det här med ledarskapet. Alltså, Mona Sahlin, Thomas Bodström och Thomas Östros. De tycks inte kunna frammana någon entusiasm och jag har inget recept att ge.
Återstår V som definitivt är i ett svårt läge med fortsatt högervåg över Sverige, ifrågasatt partiledare och en välorganiserad mediakampanj mot sig, en kampanj som i och för sig är riktad mot S men som drabbar V. Jag tror det kan ordna sig i valet ändå, förutsatt att man gör en bra valrörelse och inte ger upp sin kritiska position. Det är som missnöjesparti eller mildare uttryckt samhällskritiker V har sin huvuduppgift och då behöver vi få sådana röster också från de som inte alltid artikulerar sin kritik. Om vi överger den rollen återstår bara röstskolk eller Sverigedemokraterna för folk att uttrycka missnöje.
Hur bemöter man Sverigedemokraterna?
Därmed är vi inne på SD och hur man ska bemöta dem. Mitt råd är att man ska bemöta dem som man bemöter vanliga reaktionära borgare. Det effektivaste rådet är att inte diskutera invandringspolitik. Det är nämligen det enda de själva vill och kan och då räcker det fullständigt att avvisa dem på den punkten. Sen kan man följa Ulf Bjerelds (statsvetenskapsprofessor i Göteborg med ytterst läsvärd blog) fyra regler:
1. Undvik att göra förhållandet till SD till en stridsfråga med andra partier.
2. Lyft inte in SD:s frågor på den politiska dagordningen och försök inte vinna röster med deras språkbruk.(Bjereld kritiserar KD med deras tal om ”verklighetens folk” och ”vänsterintellektuella”).
3. Ta debatt med SD i sakfrågor i de organ (t.ex. kommunfullmäktige) där de har vunnit mandat på egna meriter, men sök inte upp dem i nyhetsprogram etc.
4. Delta inte i blocköverskridande uppgörelser för att hålla SD ute. Då stärks bilden av SD som modig opposition mot etablissemanget. (Dessvärre är det många som missar på denna punkt, senast Ingvar Carlsson som talar om regeringar över blockgränserna för att hålla SD utanför inflytande).
Till slut
I dessa spalter har vi ju genom åren haft en och annan synpunkt på Per T Ohlsson på Sydsvenskan, inte minst som ledande talesman för den s.k. bombhögerns med dess entusiasm för insatser i Jugoslavien, Irak m.fl. regioner. Vi ångrar icke ett ord. Däremot måste man ibland ge honom en eloge för hans formuleringsförmåga. I söndagens krönika kom han loss över Vellinge och formulerade där ett uttryck om delar av Vellinges befolkning som vi kommer att bära med oss: ”mexitegelmobben”. Sånt glömmer man inte.
Veckans Skånetidningar aktualiserar ett gammalt VB-ämne och för tankarna till förra veckans intervju med Lennart Wärmby som uppmärksammade föreningen Svenskt landskapsskydd. Den organiserar alltså vindkraftsmotståndare. De kör med både individ- och folkhälsoargument i sina insändare, men det framgår rätt så klart att de primärt är oroliga för sjunkande andrahandsvärden på sina fritids- eller permanentbostäder.
Sanning och konsekvens
Lennart sa i intervjun en annan sak som inte kom med i tidningen. Han ogillar kärnkraft men ska vi ha den i Sverige måste vi också acceptera svensk uranbrytning. Här finns stora tillgångar och saken är just nu aktuell i Jämtland.
Skogen är som bekant en annan stor svensk resurs. Dagens Nyheter berättar om en kemisk process som kan förvandla den till miljövänligt flygbränsle, som bland annat ska provas i stridsflygplanet Gripen – det är så man blir vek om hjärtat. Sverige kan bli självförsörjande, står det. Varvid man bortser från solidariteten, att vi bör dela med oss till länder som inte har så mycket skog (Saudiarabien behöver exempelvis bli kvitt sitt oljeberoende), men framför allt att vi existerar i en global marknadsekonomi. Eller tänker man sej exportförbud på flygmetanolen?
Det skulle i så fall strida mot ett gammalt svenskt mönster. Utan inkomsterna från våra skogsprodukter hade mycket sett annorlunda ut.
En av den svenska skogsindustrins exportprodukter är blekt papper. Detta består mest av cellulosafibrer, men för att det ska få bra stabilitet och goda tryckegenskaper tillsätts en filler. Också den måste förstås vara vit, och billigast och bäst är en vit lera som heter kaolin. Det finns sådan av god kvalitet, bland annat kring Ivösjön där den har förädlats till miljontals wc-stolar.
Skyddszon – för vad?
Men det är en annan fyndighet som är aktuell just nu, utanför Billinge tre mil norr om Lund. Den skulle kunna ersätta råvara som för närvarande fraktas hit över oceanerna, med kända klimatkonsekvenser. Brytingen skulle skapa lokala jobb även om den effekten inte ska överdrivas. Och visst skulle den generera vinst till ägarbolaget Tricorona, men det är ju en kapitalistisk marknadsekonomi vi lever i. Länssstyrelsen har så småningom fått bolaget att ta vederbörliga miljöhänsyn. Man kan diskutera huruvida trakten är medelvacker eller medelful, själv lutar jag åt det senare.
Fast nu träder landskapsskyddarna in. Förutom att prisa skönhetsvärdena talar de om konflikterna med andra intressen. ”Kommunen har satsat pengar på Skåneleden och Rönne å. Då kan man inte lägga en gruva två kilometer därifrån”, säger Solweig Lewin som företräder Folkpartiet i fullmäktige. En förtjusande omtanke om det lilla antalet vandrare att det inte skulle räcka med en två tusen meter bred skyddszon på ömse sidor av deras stig. Men så kommer det: ”Det har blivit en död mans hand över hela området. Folk har jättesvårt att få sålt sina hus.”
Att folk tröttnar på livet ute på Billinge fälad och vill flytta till något mer dynamiskt har jag den största förståelse för. Och att det ekonomiska intresset inte ljuger lärde oss redan Karl Marx. Men varför ska en seriös tidning göra snyftreportage om detta?
Heaven or sHell
Rör vi oss i stället fyra mil österut från Lund hamnar vi i Lövestad, en trakt besjungen av Jaques Werup som bodde där en tid:
…
Bara nere i själva byn
vacklar gamlingarna fram
mellan tegelkropparna;
tillbommade bageriet,
nerlagda järnhandeln,
bortglömda hotellet.
…
Här är det ekopolitiskt lite knepigare för Shell vill borra efter naturgas. Det är ett fossilt bränsle men snällare mot klimatet än kol och olja, och de måttliga tillgångar som det är fråga om kunde göra nytta som filler i den otillräckliga skånska biogasen. Hur som helst får man ha respekt för de fundamentalister som vill tvärstoppa all nyexploatering av fossila bränslen, som ledarskribenten i EfterArbetet 20.11.
Vad tidningens reporter däremot kunde ha gjort var att skrapa lite på den lokala opinionen och undra om det verkligen i första hand var klimatomsorgen som styrde deras protester. Och att bildmässigt kontrastera ett FÖRE med betande kor på en grön äng mot ett EFTER där schaktmaskinen har rivit upp lite mörkt grus är väl demagogiskt.
Gunnar Sandin
PS
EfterArbetet och framför allt Johan Ehrenberg håller en hög klimatprofil. Vad ska då sägas om det positivt hållna reportaget från Vallåsens skidanläggning uppe på Hallandsås? Inga kritiska frågor om energiåtgången vid tillverkning av konstsnö.
Det hettade till när Göran Persson i ett debattinlägg gjorde iakttagelsen att islamofobin snarare uttrycker oro över religionens återkomst i politiken än främlingsfientlighet. Iakttagelsen träffade något centralt i dagens samhälle.
I Sverige ingår religionen sedan nästan hundra år i den privata sfären. Så ska det vara.
Göran exemplifierade med den makt som utövades av statligt anställda helvetespredikanter för hundra år sedan då kyrka och stat faktiskt ansågs företräda gud fader själv när de i själva verket var uttryck för konservatism och klassintresse.
Problemet med islamismen, den politiska islam, och sharialagstiftningen, är att de inte skiljer mellan religion och politisk makt. Paradoxalt blir då makthavaren Guds ställföreträdare. Det är värsta tänkbara hädelse mot idén om en god och rättfärdig Gud.
Faktum är att moseböckernas lagar fungerade som den svenska statens lagar för 300 år sedan.
En muslimsk debattör protesterade mot svenska mediers sätt att beskriva islam. Ett par inlägg vände sig mot att skolavslutningar ägde rum i ”moské, synagoga eller kyrka”.
Alexander Bengtsson, kvällens föreläsare, påpekade att generaliseringen i beskrivningen av de mellan 300 000 och 500 000 muslimerna i Sverige som en sorts islamistiska fundamentalister innebär ett stort övergrepp mot svenska medborgare som i många fall är födda i Sverige.
Det är det klassiska sättet att behandla minoriteter, och det kan leda till folkmord. På 1930- och 40-talet ledde antisemitismen till holocaust, och antisemitismen existerar fortfarande. Idag utsätts muslimer på samma sätt, inte bara i Sverige.
Jimmy Åkessons aftonbladsartikel där han utmålar muslimerna som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget skulle, om han trodde på påståendet, innebära att han tog konsekvensen och genomförde en etnisk rensning.
Religionsfrihet är en grundläggande rättighet. Religionskritik är en skyldighet, kanske framför allt för religiösa. Själv deklarerade sig Alexander som ateist.
Den indiska debattören Arundhati Roy påpekar i en essä hur den indiska nationalism som vuxit fram i skuggan av 9/11, då USA gjorde islam till huvudfiende, resulterat i folkmord och trakasserier mot muslimer i Indien.
På samma sätt agerade den sekulära nationalistiska rörelsen i Turkiet när den mördade och fördrev mer än en miljon kristna armenier.
Flera framhöll med exempel från bland annat Komvux att det slående när man arbetar med personer från olika kulturer och religioner är hur lika de är. Man måste ta fasta på likheterna, inte skillnaderna.
Vellinge
Föreläsningen hade arrangerats av DV som inledning till en studiecirkel om främlingsfientligheten och hur den ska bekämpas. I januari kommer professor Jan Hjärpe tala om islamofobin. Debatten visade hur angeläget det temat är.
Alexander Bengtsson är partipolitiskt obunden (”Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta i valet 2010”) och representerar Expo, där tidigare även Stieg Larsson arbetade.
Han kom självfallet också in på Vellinge.
Han konstaterade, att det är toppskiktet av nyrika miljonärer och den kommunledning de valt för att tillvarata sina intressen av låg skatt och stigande villapriser, som ville avvisa de ensamma flyktingbarnen.
Majoriteten av befolkningen har en generösare hållning. När en moderat politiker i Kristianstad 2002 agerade främlingsfientligt blev han utesluten. Moderata kommunrådet Ljungman i Vellinge utsågs däremot till ledare för en aktion för att moderatstyrda kommuner ska skriva flyktingavtal.
Alexander Bengtsson trodde inte att högerextremisterna tänker demonstrera i Lund 30 november eftersom den nationalistiska rörelsen är splittrad.
Sverigedemokraternas argument
Huvuddelen av tiden ägnades åt Sverigedemokraternas historia och snabba tillväxt (de har enligt en aktuell opinionsmätning stöd av 4,7 procent av väljarna) och en genomgång av deras argument.
De begrepp som de använder som slagträn för att vinna sympatier analyserades. Det handlar om uttryck som ”skendemokrati”, ”åsiktsdiktatur”och ”politisk korrekthet”. Beträffande det sistnämnda begreppet hade Alexander sökt i en ordbok och funnit att det definierades som respekt för demokratiska värden, tolerans, vidsynthet osv.
För Sverigedemokraterna är det ett exempel på skendemokrati att alla de sju riksdagspartierna har en någorlunda anständig attityd till invandring. Samtidigt innebär detta att de förnekar alla andra politiska skiljelinjer.
Alexander kritiserade de absurda siffror som SD använder i debatten, t ex påståendet att invandringspolitiken kostar Sverige 267 miljarder.
SD tar ställning i en rad frågor, men för tillbaka allesamman på invandringspolitiken, vare sig det handlar om demokrati, ”svenskhet”, skola eller ekonomi. Allt skylls på massinvandringen som också beskrivs med fabricerade siffror.
I ett par skrifter (Sverigedemokraterna har fel) har Alexander analyserat och söndersmulat Sverigedemokraternas argument.
Vad är oikofobi?
Teatercaféet på Magle Lilla Kyrkogata var fyllt av engagerade människor. Debattintensiteten steg hela tiden fram till klockan 21, då Alexander Bengtsson skulle resa till sin hemortskommun i Halland.
Han protesterade med särskild hetta mot Sverigedemokraternas snobbiga begrepp oikofobi (grekiska för hembygdsfientlighet). För sin del var han stolt över sin hembygd och svenska flaggan och mycket annat som sverigedemokraterna försöker bemäktiga sig. En stark applåd följde honom när han rusade ut på gatan för att hinna till stationen.
Inför principen Bostad först i arbetet mot hemlösheten
De senaste årtiondena har antalet hemlösa ökat i Lund och i Sverige. Lund har, liksom de flesta andra kommuner, försökt lösa boendeproblem för hemlösa genom så kallade boendetrappor, som innebär att den enskilde genom olika steg kvalificerar sig för ett eget boende. Den väg som anvisas går, grovt uttryckt, från härbärge, till någon form av stödboende, via andrahandskontrakt i socialförvaltningens lägenhet, till förstahandskontrakt.
Det är dags att erkänna att denna boendetrappa inte fungerar. Flertalet hemlösa cirkulerar mellan olika stödboenden och når aldrig fram till ett eget boende. Stegen är för många till ett eget reguljärt boende och väntetiden för lång . Samtidigt visar all forskning att ett eget hem är det fundament – den trygghet – som är förutsättningen för att annan social problematik ska kunna lösas för den enskilde. En rad studier från andra länder har också visat att principen Bostad först (Housing First) gett positiva resultat (se t.ex. socialhögskolans hemsida)
Att införa principen Bostad först är emellertid ingen enkel sak. Flera av de verktyg som samhället tidigare förfogade över för att genomföra en social bostadspolitik har idag försvunnit. Problemen ska dock inte överdrivas – finns den politiska viljan så skapas också de resurser som krävs för att genomdriva den.
Detta är en allt för komplex fråga för att kunna lösas av socialförvaltningen på egen hand. Förutom sociala stödfunktioner handlar det framförallt om att få fram lägenheter. Därför bör en professionell projektgrupp med egna resurser starta arbetet och utarbeta metoder och former för införande av principen Bostad först i Lund. Lämplig styrgrupp för en sådan projektgrupp kan vara kommunstyrelsens arbetsutskott.
Projektformen är lämplig under en införandefas. Därefter bör arbetet mot hemlöshet återgå i den ordinarie kommunala organisationen. Socialhögskolan vid Lunds universitet är intresserade av att följa och utvärdera kommunala försök i denna riktning. Projektgruppen bör samarbeta med socialhögskolan för att ta del av forskningen inom området, och samtidigt låta forskare utvärdera projektet.
Vi föreslår:
att kommunstyrelsen tillsätter en projektgrupp med uppgift att i ett sammanhållet program utarbeta metoder och former för införande av principen Bostad först i arbetet mot hemlösheten i Lund
Eleni Rezaii, Socialdemokraterna
Yngve Petersson, Miljöpartiet
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Fullmäktige i onsdags:
Onsdagens extrainsatta kommunfullmäktigemöte inleddes med en diskussion partigruppvis huruvida mötet kunde genomföras, eftersom det inte kungjorts på det sätt som föreskrivits i kommunallagen. Kommunallagens paragrafer 8 till 10 reglerar hur sammanträdena ska utlysas. Kommunfullmäktiges ordförande ska enligt lagen utfärda en kungörelse om sammanträdet. Kungörelsen ska innehålla datum, tid, plats och ärendelista.
Kungörelsen ska också, förutom att anslås på kommunens anslagstavla,”på lämpligt sätt” ”lämnas” till varje ledamot och ersättare. (Fullmäktiges egen arbetsordning preciserar ”lämna” till att kungörelsen ska sändas per post). Detta ska ske minst en vecka före sammanträdesdagen. Likaså ska kungörelsen minst en vecka före sammanträdet införas i de tidningar som fullmäktige bestämt. (För kommunallagens exakta lydelse, se nedan!)
Inför detta fullmäktigemöte hade ingen kungörelse gått ut till ledamöter och ersättare. Enda sätt som ledamöter och ersättare fått kännedom om mötet var genom att fullmäktiges ordförande vid mötet i oktober muntligt informerade om att det skulle bli ett möte den 25 november. Denna information finns inte ens dokumenterad i protokoll från sammanträdet. Ett e-postmeddelande skickades visserligen ut, men detta hade dels felaktig rubrik, dels saknades tid för mötets öppnande, dels fanns ingen ärendelista. Detta e-postmeddelande uppfyllde inte ur någon som helst aspekt kraven på innehållet i en kungörelse, inte heller användes för kungörelse föreskrivet distributionssätt.
Till detta kommer att kungörelsen inte infördes inom föreskriven tid i de tidningar som fullmäktige bestämt. (En tidning, en annonstidning, lär ha haft den inom föreskriven tid, i övriga tidningar publicerades den dag för sent i förhållande till vad lagen stipulerar).
Demokratisk Vänster anser att det inte borde finnas utrymme för olika tolkningar av lagen på dessa punkter. Lagen är solklar. Lika solklart är att fullmäktigemötet inte kungjorts på det sätt som lagen föreskriven. Eller med andra ord: fullmäktige har genomfört ett möte vars beslut inte vilar på laglig grund. Vi ansåg därför att mötet inte borde genomföras, men fick inget gehör för detta från majoriteten eller från fullmäktiges ordförande.
Det må till nöds vara hänt att fullmäktiges majoritet tar risken att besluten som togs vid onsdagens möte överklagas och att fullmäktigesammanträdet måste tas om. Kommer så att bli fallet vilar ansvaret för att Lunds skattebetalare åsamkas onödiga utgifter tungt på de partier som trots den lagstridiga hanteringen av kungörelsen ville genomföra mötet.
Betydligt allvarligare är att en stor majoritet i fullmäktige tar så lättvindigt på kommunallagens bestämmelser – kommunallagen som ändå är något av den kommunala demokratins grundlag. En fullmäktigeförsamling som inte respekterar de lagar som reglerar dess verksamhet riskerar att kommuninvånarna tar lika lätt på de beslut som deras förtroendevalda fattar.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster
Ur Kommunallagen
Hur sammanträdena kungörs
8 § Ordföranden utfärdar en kungörelse om varje sammanträde med fullmäktige.
Kungörelsen skall innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet och om de ärenden som skall behandlas.
9 § Kungörelsen skall anslås på kommunens eller landstingets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen.
Kungörelsen skall inom samma tid på ett lämpligt sätt också lämnas till varje ledamot och ersättare.
10 § Uppgift om tid och plats för ett sammanträde skall minst en vecka före sammanträdesdagen införas i den eller de ortstidningar som fullmäktige beslutar
Missa inte!
Föreläsnings- och diskussionskväll med Alexander Bengtsson från Tidskriften Expo.
Den 24 november kl 19, Demokratisk Vänsters lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Finanskris Krasch Boom Bang!
av Teaterrepubliken
En föreställning som gör underhållning av ekonomi! En infotainment om samhällsekonomi, kärlek och dagstidningarnas stora bluff.
Föreställningen är ett avslutningsprojekt från Teaterhögskolan i Malmö.
Teater Sagohuset i Lund 28/11 kl 19.00
“Pjäsen som helhet visar hur man kan alstra kreativitet och driftighet ur empati och ilska. Det lovar gott i ett klimat som är förlamande för de flesta.” DN
”Det är inte varje dag man ser riktigt urbota, ända in i märgen ursinnig politisk teater. Teater där det märks att de medverkande hämtat vrede långt nerifrån tåspetsarna, och där föreställningen blir till en enda stor urladdning där de frustar ur sig alltsammans i ett enormt, rödglödgat andetag” SkD
SYNTJUNTAN + DAFT PUNKS ELECTROMA
F ilmvisning med livemusik, ingår i Sensourroundfestivalen
21 nov på Inkonst.
Läs mer
Emil Jensen – Riksteatern
Lunds Stadsteater 22 nov kl 18.
Läs mer
Musik i skuggan av muren
På Palladium 22 november.
Läs mer
Hoppalappa - Postfolki Tanzi Teatteri
En humoristisk föreställning som tar avstamp i de tre dansarnas klichéartade fantasier om folklore - inte en enda äkta folkdans i sikte!
På Dansstationen, Palladium 24-26/11.
Läs mer
Alexander Tucker (London)
På Inkonst 25 november.
Läs mer
NORDOST
Dubrovkateatern i Moskva – tre kvinnor, femtiosju timmar, åttahundrafemtio i gisslan - en uppmärksammad uppsättning av Die Buhne.
Inkonst 26 november.
Läs mer
Asylshopping – Teater Scenario på Bredgatan i Lund
26 och f 27 nov.
Läs mer
Hela kulturcentralens program
1. ”Men vi får inte glömma”
I tisdags försökte Maud Olofsson förklara sin roll som ansvarig för Vattenfalls brunkolsbrytning och kolkraftverk i Tyskland och Belgien.
Med frasen ”men vi får inte glömma” inledde hon varje undanflykt, varje bortförklaring och varje lögn.
I det korta eko-inslaget behövdes frasen fyra gånger. Kolla själva nästa gång hon talar.
2. ”Kan vi stoppa dem så ska vi stoppa dem!”
Så kärnfullt uttalade sig Lars Ljungman när han i spetsen för den rasistiska femtedelen av Vellinge-borna inledde kampanjen mot de 30 ensamkommande flyktingbarnen.
Nu har M gett honom uppdraget att övertyga 22 moderatstyrda Skånekommuner om motsatsen. Grisen har blivit trädgårdsmästare. Varning för den gulblåa vellingen!
En av stadens största fastighetsägare, Arne Paulsson, vill bygga bostäder - inne på Klostergårdens idrottsområde. De flesta skulle nog säga att det är en idiotisk idé, vi i vänstern har förgäves försökt hålla byggnationen på den nuvarande parkeringen och kanske lite till. Den stora frågan är nu: Vad ska hända med Lunds BK:s matcharena? Paulsson anser nämligen att närheten till fotbollsplanen kan komma att störa framtida boende i hans hus. Att fotbollen var där först tycks inte ha någon som helst betydelse.
Två riktigt dåliga lägen längs med järnvägen har anvisats, ett bredvid den nybyggda arenan, ett på korpplanerna längs med Västanväg. Bägge innebär avsevärd kapitalförstöring och fördyringar för Lunds skattebetalare. Bägge innebär också försämrade villkor för idrotten - sämre läge och dessutom färre planer för ungdom, träning och korp. Läget på korpplanerna innebär dessutom att matcharenan hamnar i direkt anslutning till befintliga bostäder längs med Västanväg. Just detta alternativ har nu Lunds borgerlighet bestämt sig för att gå vidare med.
Det överlägset bästa alternativet är naturligtvis att uppgradera matcharenan i befintligt läge. Den som vill byggda bostäder inne på ett idrottsområde får faktiskt vara så god att anpassa sig till idrottens förutsättningar. Man undrar hur länge till som det lokala fastighetskapitalet ska få styra över lundapolitiken.
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Förbannad vare den som visar barmhärtighet mot fienden!
En chefsrabbi är jämförbar med en ärkebiskop. Avichai Rontzki är inte bara chefsrabbi utan också brigadgeneral/ideolog i den israeliska armén. Han finns på bild, iklädd en generals paraduniform och med ett ansikte som en skäggig filosof.
Häromdagen utgick Avichai Rontzki i ett tal om Gazakriget från en profetia av profeten Jeremia (Jeremia, 48.10) ”Förbannad den som inte ivrigt utför Herrens verk! Förbannad den som tvekar att bloda ner sitt svärd!”
Rabbi/brigadgeneral Avichai tolkar bibelordet på följande sätt: ”Förbannad vare den som i krigstider inte strider med hela sitt hjärta och hela sin själ – förbannad om han håller tillbaka sitt svärd från blodsutgjutelse, om han visar barmhärtighet mot sin fiende när ingen barmhärtighet får visas.”
Han sa också: ”Gaza-offensiven innebar en förnyelse genom sättet den genomfördes på – inte som en tillfällig expedition eller som en försvarsåtgärd.”
Den blodtörstige Jeremia levde drygt 600 år före Jesus och 1200 år före Muhammed. För Avichai är han en dagsaktuell moralisk förebild. (Haaretz, 15/11).
Avichai Rontzkis tal kommenterades genast i ett 70-tal inlägg. I flertalet kommentarer kallas han krigsförbrytare, rasist och en soldatens fiende. Någon menar att han bekräftar Goldstone-rapporten. En annan påpekar att jihadism och sionism speglar varandra. En sorgsen kommentar börjar: ”Och jag som i alla dessa år trott att jag var en jude.” I andra inlägg tackar man Gud för en Rabbi som säger sanningen.
Ett inslag i Aktuellt samma dag beskrev religionens ökande inflytande i den israeliska armén.
Domedagen
På söndag firar kyrkan domsöndagen. Högmässotexten handlar om vad som är avgörande för den yttersta domen över människans liv (Matteus 25, 31 – 46). På domedagen blir många vanliga människor glatt överraskade och många som trott sig bestämda för paradiset besvikna.
Jesus säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig mat, törstig och ni gav mig att dricka, hemlös och ni gav mig bostad, sjuk och ni besökte mig, i fängelse och ni kom till mig.”
Det har vi ju inte gjort, säger de vanliga människorna, vi har inte ens sett dig.
Jesus svarar: Jo, för allt som ni har gjort för att bistå era fattigaste medmänniskor i deras nöd, det har ni gjort för mig. Kom nu in i mitt rike!
De som blundat för nöden blir bortvisade. Gå bort ifrån mig! säger han. Far åt helvete!
I domedagstexten förekommer inget ”religiöst” krimskrams med förhudar, kippor, sjalar, ”otukt”, oren mat eller sabbatsbud, (en av de konkreta anklagelsepunkterna mot Jesus var att han verkade på vilodagen). Det enda som räknas är medmänsklighet.
Den ansvarige ministern för migrationsfrågor, Tobias Billström, kritiserar Malmö kommun för hanteringen av placeringen av ensamkommande barn i Hököpinge. Men på vilket sätt har det brustit. Det hade varit klädsamt om ministern preciserat sig. Eller är det bara munväder för att stryka sina partikolleger i Vellinge medhårs?
Jag vet från min tid som chef på Transitenheten på Migrationsverket i början av seklet hur svårt det var att hitta tillfälligt boende för nyanlända asylsökande. Vi fick dammsuga Malmö och Malmös omgivningar för att hitta sängplatser och ibland blev det tal om långa bussningar till logementsboende flera mil från Malmö, boenden som var långt ifrån det önskade. Och redan på den tiden fanns vandrarhemmet i Hököpinge med som en möjlig lösning.
Malmö kommun befinner sig i en rävsax. Hit kommer en stor del av de asylsökande och många stannar kvar. Men flertalet ska efter den första utredningen, och det förhoppningsvis tillfälliga första boendet, placeras på annat håll i Sverige. Migrationsverket styr inte över inströmningen liksom inte idag Malmö kommun som numera har ansvaret för det första boendet för de ensamkommande barn som söker asyl i Malmö.
Jag tycker att ansvariga kommunalrådet Katrin Stjernfeldt har ett bra inlägg i SDS som förklarar situationen och svårigheterna att plötsligt hitta nya boendemöjligheter när inströmningen växer. Och kommunen har uppenbarligen informerat Vellinge kommun genast när Hököpingeboendet blev aktuellt. Förvisso finns inget avtal med Vellinge kommun när det gäller flyktingmottagande. Men det handlar ju enbart om det långsiktiga placerandet efter transitperioden.
Under många år har Migrationsverket, ansvariga ministrar inklusive Billström och olika politiska instanser försökt påverka välmående Vellinge kommun att vara med och dela på ansvaret för de nya invandrarna/flyktingarna. Då känns det oansvarigt och skamligt av Tobias Billström att idag grumligt kritisera Malmö kommun för sin tillfälliga utsocknes placering av nya ensamkommande barn.
"Maud Olofsson har skjutit sig i båda fötterna”
Det har handlat mycket om Vattenfall på sistone så vi ringde upp vänsterns ledande energiexpert, Lennart Värmby i Växjö, som bland annat är nationell vindkraftsamordnare.
– Vad tycker du om regeringens och Maud Olofssons hantering av Vattenfallfallet?
– Hon har skjutit sej i båda fötterna genom att svänga hit och dit. Hon har inte lyckats hantera situationen. Men visst, hon har en knepig sits. Hon ansvarar för alliansens energipolitik men måste ta hänsyn till surdegar i sitt eget parti som är skeptiska till kärnkraft och annat.
– Och du själv har inte ändrat inställning om kärnkraften?
– Nej. Inte minst av ekonomiska skäl. Se på Finland och deras nya reaktor som har blivit både starkt försenad och starkt fördyrad. Och vad händer i det nordiska nätet när en sån bjässe måste snabbstoppas, räcker reservkraften till?
– Förutom på kärnkraft satsar ju Vattenfall på att lagra koldioxid i marken. Tror du på det projektet?
– Tekniskt är det nog möjligt, även om vi inte känner den långsiktiga risken för läckage, men ekonomiskt? Risken är att projektet dränerar resurser som behövs till den förnybara energin.
– Är det fel av Vattenfall att vilja sälja sitt elnät.
– Kommeriellt är det det dummaste man kan göra, att sälja ett monopol. Jag förstår argumentet att det vore bra med mer lokal styrning av nätet, men där föreslog jag själv för längesen en lösning med lokala styrelser med lokal makt.
– Och hur går det för vindkraften?
– Bra. Inte samma hausse som för något år sen vilket är sunt. Och nu ska ett företag i Uddevalla bakom vilket det står kinesiskt kapital bygga vindkraftverk.
– Men motståndet mot tekniken?
– Det har lugnat sej generellt men blivit bättre organiserat. Man kallar sej Svenskt landskapsskydd och skriver insändare där man bland annat påstår att infraljud från verken driver folk till självmord. Vi lär få höra av dom i nästa valrörelse.
Duggregn. Dagen gryr efter nattens storm. Molnen driver över Flackarps slätter och Höje ådal. Håvbryggan står delvis under vatten. Ett murket träd i bup-områdets västra vall har blåst ner. Rivningen av brukshundsklubbens långa röda paviljong pågår. Stormen har spritt masonitflak och brädstumpar runt den stora containern. Riksbyggens stora reklamställning vibrerar men står kvar.
Här ska människor bo.
Ett tillägg till förslaget att begränsa bebyggelsen till området innanför vallarna.
När nu Riksbyggen förfogar över en tredjedel av brukshundsklubbens övningsfält finns möjligheten att skydda boendet och öka attraktionen genom att anlägga en smal parkanläggning med skyddande träd på övningsfältet mellan Regnbågskvarteret och ådalen.
Den trekantiga ytan mellan Regnbågskvarteret kan utvecklas till en gemensam lekpark för barnen både i det äldre och i det planerade nya bostadsområdet.
Dessa åtgärder skulle faktiskt förbättra miljön i området både för de boende i det planerade området och för lundaborna.
Riksbyggen har chansen att bli ihågkommet som en miljöskapare i stället för en naturskövlare.
Klostergårdens byalag kommer att framföra dessa synpunkter i samtal med Riksbyggens företrädare på mötet den 30 november i Klostergårdens centrum.
Berlin är inte bara staden där muren byggdes och revs.
Det är också staden där Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht blev mördade, där Hitlers SS paraderade, där Kristallnatten utspelade sig, där det allierade bombflyget utplånade stora delar av centrum, där Hitler begick självmord och Goebbels dödade sina sex barn innan han själv svalde tabletten med cyankalium, där Stig Dagerman skildrade förödelsen efter kriget och där Gudrun Ensslin, Andreas Baader och Ulrike Meinhof utkämpade sitt ensamma krig mot imperialismen.
Där fanns Bert Brecht och Helene Weigel, där skrev Christoffer Isherwood Farväl till Berlin, som kom att ligga till grund för musikalen Cabaret, där bodde de unga proletärförfattarna Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund i tidigt 20-tal, samtidigt som den lungsjuke Franz Kafka skrev sina sista verk, där lät Döblin sin förvirrade gestalt Franz Biberkopf ströva omkring på Berlin Alexanderplatz, där spelades Peter Weiss dramatik på Bert Brechts Theater am Kurfürstendamm i Östberlin.
Det fanns en tid då nazistpartiet fortfarande var ett jönsparti i stil med Sverigedemokraterna. Det visar en episod från år 1930. Thomas Mann skulle läsa ett avsnitt ur sin romansvit Josef och hans bröder i Beethovensalen.
En grupp högerextremister med Arnolt Bronnen i spetsen tog sig in för att störa uppläsningen genom att ropa antisemitiska paroller. Goebbels skickade en förstärkning bestående av 20 SA-män som för att bättre smälta in var uppklädda i hyrda smokingar.
Högerextremisterna skrek och den övriga publiken ropade tillbaka. Den var i majoritet ungefär som i opinionen i Vellinge. Polis tillkallades och fridstörarna kördes ut.
21 personer förhöll sig lugna: Thomas Mann och de 20 smokingutstyrda SA-männen som var rädda att åka på stryk. Efteråt myntade Goebbels det nya nazibegreppet Kulturkamp. Några år senare tände verklighetens folk bokbålen. Då gick Josef och hans bröder upp i rök.
Men jag och många andra har dem på bokhyllan.
Om allt detta och mycket mer berättar Carl-Johan Vallgren i sin resehandbok Berlin, reviderad och aktualiserad 2009. Så varför resa till Stockholm när Berlin är en mycket intressantare och mer närbelägen stad?
Säga vad man vill om moderaterna, men det där med att tala om var skåpet ska stå och utmäta straff är de bra på.
Vellinge i våra hjärtan
I övrigt har väl förloppet kring Vellinge blivit just det vi här förutspådde för en vecka sen. Moderatledningen i Stockholm insåg omedelbart vad situationen krävde och tvingade Vellinge och Ljungman att ta skeden i vacker hand. När Vellingeborna insett vad som har hänt kommer en hel del av dem att sluta rösta på moderaterna och i stället stödja sverigedemokraterna, tidigare inte representerade i kommunen. Vi får väl se om SD är alerta nog att gripa tillfället och följer förstås utvecklingen på Näset med största uppmärksamhet. Jag håller på att sätta mig in i den historiska bakgrunden, t.ex. traktens storhetstid med de stora sillamarknaderna på 1300-talet.
Vellingeveckan har förstås också gett upphov till diverse skämt om hur ensamkommande skåningar skulle kunna behandlas i Stockholmstrakten. I Malmö har man vänt på det och bjudit ensamkommande Vellingebor på kaffe och bullar. Min favorit är ändå det läsarinlägg Sydsvenskan hade i tisdags från en vellingebo: ” Om det handlar om barn, varför står de utanför vandrarhemmet i Hököpinge och röker? Har vi inte 18-årsgräns på försäljning av tobak?” Just i det tonläget ska en insändare författas.
Ligger lågt
Vi har tidigare uppmärksammat Sydsvenskans politiska redaktion och dess undanglidande roll i ärendet. Tidningens båda stora Publicister, Avellan med sin lördagskrönika och Per T Olsson med sin söndagsdito som ju aldrig tvekar att rycka ut mot vänsterpartiet i sin kamp för Frihet och Rätt fortsätter att ligga lågt. En halvdan opinionsundersökning som man själv kan tolka välbilligt blev lösningen, så har man gjort sitt. Nej, det kan inte vara lätt i dag att i alla år ha varit huvudleverantör av den andliga födan i Vellinge.
Efter allt Vellingesnack känns det inte så avlägset att citera Sarah Palin, fd guvernör i Alaska och vicepresidentkandidat för republikanerna i förra höstens valrörelse. Hon har precis kommit ut med en bok som sägs vara en blandning av memoar och politisk programförklaring. Hon kommer där in på frågan om bevarande av djur och växter apropå planerna på exploatering av oljefyndigheterna. Hon skriver: ”Jag brukar säga till folk som inte hör hemma i Alaska att det finns massor av plats för alla Alaskas djur – strax intill potatismoset!
Fetma, storm och kommunalval
Då finns det bara några ytterligare nyheter kvar att kommentera. Den ena är att Skåne tydligen inte får sin andel av fetmaoperationerna i landet. Nej, vi har väl lite andra levnadsideal i den här landsändan. Det är synd att vi inte längre har Edvard Persson ibland oss så han kan svara med den kända visan ”Vi klarar oss nog ändå”.
Den andra är naturligtvis Stormen. Än en gång besannades den gamla erfarenheten att inget är så stimulerande som en mindre naturkatastrof. Den här hade allt: orkanstyrka i byarna, rasade byggnadsställningar och säkert många inställda syjuntor och föreningssammanträden, allt detta utan egentlig blodspillan. Jag tror vi får en liten men omisskännlig topp i födelsestatistiken om nio månader.
Ja, på det internationella planet hade vi ju de danska kommunalvalen i tisdags, en riktig helkväll framför TV-n. Jag liksom andra valfreaks vill ju helst ha stora tidningssidor med tabeller där man kan föra in resultat efter hand, men i brist på det var danska TV:n utmärkt med ett nytt elektronisk presentationssystem. Det var bara ett resultat som jag aldrig fick riktigt klart för mig. Hur gick det med majoriteten och borgmästarvalet i Haderslev?
Vi närmar oss december och klimatmötet i Köpenhamn. Det är nu uppenbart att där inte kommer att fattas några bindande beslut om nedtrappning av utsläppen av växthusgaser. Om världens politiker finner det omöjligt att genomföra de förändringar som krävs för att vi skall undvika en klimatkris så är det kanske motiverat att inta Gunnar Sandins nihilistiska attityd. Sedan det visat sig att lågkonjunkturen medfört en minskning av oljekonsumtion och koldioxidutsläpp säger Gunnar (VB090904): ”Ser man miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet som den avgörande frågan måste man väl välkomna de obalanser och kriser som dämpar den ekonomiska utvecklingen. Det gäller att förstå denna men inte göra något åt den”. Nu visar en norsk rapport att utsläppen inte minskat men att dock ökningen minskat från 3 till 2 procent. Att förändringen inte blivit större kan bero på att den minskade oljeförbrukningen kompenserats av ökad för bränning av kol, framför allt i Kina. Det krävs uppenbarligen en avsevärd nedgång i den ekonomiska aktiviteten i världen för att utsläppen skall minska i den omfattning som krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Det är knappast något som ens en långvarig depression kan åstadkomma.
Den framtida utvecklingen av ekonomin i världen torde främst bero på två omständigheter. Den ena gäller vad som kan ha orsakat den nuvarande finansiella krisen. Om det är missförhållanden inom den finansiella sfären eller om grundorsaken står att finna i den reala ekonomin. I det senare fallet skulle den kunna vara otillräcklig ekonomisk efterfrågan i världen till följd av låga löneandelar i ekonomierna och ökande ekonomisk jämlikhet, vilket ansedda ekonomer som Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini anser. Om det enbart är ett finansiellt problem kommer världsekonomin förmodligen repa sig och det kan bli ”business as usual” med tillväxt på 3-4 procent årligen (om det finns tillräckligt med olja). Om det däremot är frågan om bristande global efterfrågan kan konjunkturen väntas dyka nedåt när de nuvarande stimulansåtgärderna trappas ned och upphör.
Den andra omständigheten hänger ihop med oljeproduktionen. Mycket talar för att vi nu kommit in i en peak-oil situation. I våra tidningar har skrivits om att tidigare anställda vid det internationella energiorganet IEA med säte i Paris hävdat att IEA efter påtryckningar från USA gjort och gör alltför optimistiska prognoser om framtida oljeproduktion. Detta stöds av den rapport som nyligen lämnats av en svensk forskningsgrupp under ledning av professor Kjell Aleklett i Uppsala. I den rapporten hävdas att oljetoppen nåddes år 2005 och att vi måste räkna med minskade volymer av olja framöver. I dag är världens oljekapacitet drygt 80 miljoner fat per dag. IEA räknar med att produktionen kan öka till 106 miljoner per dag 2030. I Alekletts prognos kommer inte produktionen att öka nämnvärt över 80 miljoner fat om dagen och efterhand minska och år 2030 uppgå till 75 miljoner fat om dagen.
Världens regeringar är inte förberedda på en situation med permanent oljebrist (Kina är möjligen undantaget). Vid tidigare bristtillfällen pga. ökande efterfrågan på olja har det snabbt kunnat avhjälpas genom att oljebolagen pumpat upp mera olja. Nu är detta kanske inte längre möjligt. I första hand är det transport- och jordbrukssektorerna som drabbas av oljebrist med förödande konsekvenser för världshandeln och världsekonomin och – inte minst - livsmedelsförsörjningen.
Mycket talar sålunda för att det väntar svåra år för ekonomin i vår värld. När den nuvarande krisen började hördes ofta uttrycket ”läge för vänstern”. Därav blev det intet. Det är center-höger som dominerar i Europa. Om det kommer ett nytt sådant läge får man hoppas att vänstern gör sin plikt. Det som krävs är att politikerna återtar den makt de lämnade ifrån sig i samband med avregleringarna på åttiotalet. Makten över penningrörelserna. Förstatligande av bankerna är första steget. Den långsiktiga ekonomiska planering som krävs för övergång till ett energisnålt ekologiskt hållbart samhälle kan inte och får inte styras av finansintressen.
Det regeringarna försummat när det gäller energiomställning försöker framsynta miljöorganisationer att bygga upp. Ofta med målen hållbar utveckling och lokal livsmedels- och energisäkerhet. Förebilden är Transitionrörelsen i Storbritannien. En svensk avläggare till denna är Omställning Sverige (www.transitionsweden.ning.com). En grupp med sju medlemmar har nyligen etablerat sig i Lund. En annan sådan grupp är Klimataktion. I samma anda verkar klimatmagasinet Effekt.
Så Gunnar, i stället för att luta oss tillbaka och avvakta den eländiga utvecklingen kan vi väl bli aktivister och delaktiga i något som kan bli en folkrörelse för nolltillväxtekonomi.
Slutligen kan nämnas ett citat som uppenbarligen riktar sig till undertecknad. Amerikanen Ross Douthat är medförfattare till boken ”Grand New Party” (2008) där det beskrivs hur det republikanska partiet kan vinna den amerikanska arbetarklassen och rädda den amerikanska drömmen. I New York Times 091109 skriver Douthat: ”On the left, there’s an enduring fascination with the pseudo-Marxist vision of global capitalism as an enormous Ponzi scheme, destined to be undone by peak oil, climate change, or the next financial bubble.”
Men visst har det nuvarande ekonomiska systemet ett Ponzi-mönster. Det bygger på skapande av fiktiva värden och en ständigt ökande och efterhand sanslös kreditgivning och kräver omfattande skuldsanering vart femte eller sjätte år.
Till Byggnadsnämnden
Synpunkter på detaljplanen för del av Klostergården 1:5 m fl i Lund, Lunds kommun
(Arenaparken) från Klostergårdens Byalag
I planbeskrivningens avsnitt om grönstruktur, parker och allmänna platser kan man läsa:
”Den nya parken ligger i ett pärlband av parkrum som löper från de centrala delarna av Lund. Den angränsar i stort sett direkt till stadsparken i norr och utgör en länk till stadsdelsparken, Klostergårdsfältet, och vidare till S:t Larsparken och Höje ås dalgång.”
Klostergårdens byalag välkomnar att hänsyn tagits till grönstrukturen. Vi välkomnar ambitionen att förena Arenaparken med såväl stadsparken som Klostergårdsfältet och Höje ås dalgång.
Men en verklig grönstruktur är också ett kommunikationssystem av samma slag som ett elnät. Det kräver en direkt förbindelse mellan grönområdena. Det kräver inga stora ytor, men det måste finnas där. Om man klipper av förbindelsen upphör systemet att fungera.
Det finns en direkt förbindelse mellan stadsparken och Höje ås dalgång, nämligen Källbyvägen, det gröna stråket från stadsparken till Höje ås dalgång. Idag når man det via den vita bron.
Förbindelsen utnyttjas av en mängd motionärer från centrala Lund. Vid nästan alla tider på dygnet möter man dem. Katedralskolans elever använder stråket på skoltid. Det betyder mycket för biologisk mångfald och för folkhälsan i Lund.
Byalaget vill helst att stråket förstärks genom anläggandet av en ekopassage mellan Stadsparken och Källbyvägen över den barriär som Ringvägen utgör, en lätt, grön bro för vandrare och löpare men också för djur och växter, för att främja den biologiska mångfalden i stadsparken. Frågan om en ekopassage ser vi som ett viktigt inslag i stadsparkens förnyelse.
Vi ser med bestörtning att en ny distributionsväg, en gata för bussar och lastbilar, planeras längs Källbyvägen. Gång och cykelleden, det gröna stråket, skulle alltså ersättas med en trafikled för tunga fordon. Den enda direktförbindelsen med stadsparken klipps av.
Vi hade hoppats att den asfalterade väg som ansluter till Västanväg i Klostergården skulle kunna användas för att nå angöringen vid Arenans norra hörn och bussuppställningsplatsen. Vi antar att trafiken dit inte blir kontinuerlig utan förekommer i samband enskilda evenemang och matcher.
På den stora kartillustrationen över området tycks det som om den nya distributionsgatan planeras gå mellan den nuvarande gång- och cykelleden och idrottsplatsen.
I så fall kommer den ju att finnas kvar. Men vi fruktar att en hel del av grönskan i så fall måste offras. Den måste då ersättas.
Anläggs en bullervall längs järnvägen kan den förses med en tät ridå av buskar och träd. I så fall kan möjligen den biologiska förbindelsen mellan stadsparken och Höje ådal bevaras liksom förutsättningen för en ekopassage över den barriär som Ringvägen innebär.
För vandrarna och motionslöparna, kort sagt för folkhälsan, är leden en av de viktigaste i Lund, en direktförbindelse från staden till naturen. Den måste bevaras!
Vi förutsätter att trafiken på den nya distributionsgatan blir sporadisk och förknippad med specifika arrangemang. I så fall skulle den inramad i lämplig vegetation möjligen kunna samexistera med gång och cykelleden.
Vi påminner om att det var mycket tydligt att motionärerna i Lunds stad uppskattade leden under den period då den var avstängd till följd av att Arenan byggdes. Man trampade ju då upp en ny led bland snåren utanför stängslet.
Vi kommer med största uppmärksamhet följa planeringen och arbetet för att bevara den direkta gröna leden längs Källbyvägen ner till Höje ådal.
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson, Ordförande
Vellinge är en attraktiv miljö för "rich trash", individer som lockas av främlingsfientlighet och låg skatt. Det senaste hatutbrottet ökar säkert attraktionskraften.
Föreläsnings- och diskussionskväll med Alexander Bengtsson från Tidskriften Expo.
Föreläsningen är en fristående start på Demokratisk Vänsters diskussionsserie i vinter på temat ”Mot främlingsfientlighet – för ett öppet Lund”. Den är samtidigt en uppföljning av Demokratisk Vänsters förstamajföreläsning ”Arbetarrörelsen och Sverigedemokraterna”.
Välkomna den 24 november kl 19 till Demokratisk Vänsters lokal , Magle Lilla Kyrkogata 2.
1984 läckte dödliga gifter ut från en fabrik för bekämpningsmedel i Bhopal i Indien, olyckan ledde till världens hittills värsta industriolycka med omfattande människorättskränkningar som följd - så som rätten till liv, rätten till hälsa och rätten till försörjning genom arbete. Totalt miste mer än 20 000 människor livet och ytterligare 100 000 har fått kroniska sjukdomar efter olyckan. Dessa kränkningar fortsätter ännu idag, trots att det i år är 25 år sedan katastrofen ägde rum. Marken är fortfarande inte sanerad, de överlevande drabbade har inte fått skälig kompensation och ingen har ställts till svars för den fruktansvärda olyckan som krävde så många liv.
Lundaavdelningen av Amnesty International inbjuder till en dag om situationen i Bhopal fredagen den 20 november.
Kl 13.00 - 16.00 finns det en buss parkerad på Stortorget med utställning och information. Läs mer om bussen
Kl 18.30-20.00 Är det temakväll om mänskliga rättigheter och företags samhälsansvar i Amnestylokalen på Östra Vallgatan 61. Läs mer om kvällen
Mor Courage och hennes barn
Vem är Mor Courage i fredstid, och finns hon ens då? I Teater Foratts uppsättning av Mor Courage och hennes barn sätts många moraliska frågor på prov och vi får följa med Mor Courage på en vandring under 30 år i nutid.
På Bastionen 13 november till 13 december.
Läs mer
MALIN & VÄNNER
Trollkonstnären Malin Nilsson gör en efterlängtad entré på en av Malmös friaste teaterscener!
På Teater23 13 och 14 november.
Läs mer
Turandot - Repris
Inspelad repris av föreställningen från The Met.
På Kino i Lund och Spegeln i Malmösöndagen 15 november kl 13.00
Läs mer
Miriam Aida och Hemvärnets musikkår Lund
På Palladium 14 november 15.00
Läs mer
Chicken Soup Dans & Performance
Festival på Inkonst av och med Rörelsen – koreografer i Skåne 13-15 november
Läs mer
Den flygande trumman – Operaverkstan
Kulturen 14, 21 och 22 november kl 14
Läs mer
Nicolai Dunger (Live)
På Babel lördag 14 november.
Läs mer
Stick Men
Tisdag 17 november kl 19.30 på Victoriateatern
Läs mer
GOTO 80 + SON OF GODZILLA
Filmvisning med livemusik, ingår i Sensurround, 18 november på Inkonst
Läs mer
Haydn 200 år - 104 symfonier
På Palladium 18 nov 2009 19.30
Läs mer
Hela kulturcentralens program
På kommunstyrelsens arbetsutskott i måndags behandlades en inbjudan från Ståthållarämbetet och Ulriksdals slott att delta i något som kallas Bröllopshälsningen 2010. Det går ut på att kommuner under några sommarmånader ska hyra en 1*1,5 meter stor trädgårdsplats i Ulriksdals slottspark för 75 000 kronor, och därtill betala och skicka upp installatörer och annat. Kommunerna ska göra varsin installation med växter, "ministaty eller liknande med relevans för regionen" och en plakett med "dikt av lokal författare, journalist, poet eller medborgare". Vinnande plantering anläggs i Hagaparken som en bröllopshälsning till herr och fru Westling.
Ärligt talat trodde jag att det var ett skämt. Döm om min förvåning när alla andra ledamöter i kommunstyrelsens arbetsutskott visade sig vara fullt inställda på att Lunds kommun ska delta (Anders Ebbesson, MP var inte närvarande). Beslutet blev att gå vidare i ärendet och undersöka samarbete med andra kommuner i Skåne för att kunna delta i spektaklet.
För det första: Lunds skattebetalares medel kan användas till betydligt bättre ändamål än att delta i sådant här hovjönseri. Bland annat anser den borgerliga majoriteten att de inte har råd att satsa ordentligt på ett boende för hemlösa kvinnor 2010.
För det andra kan man ifrågasätta om det ligger inom det kommunala uppdraget för Lunds kommun att inreda en tillfällig trädgårdsyta i en slottspark utanför Stockholm.
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Ordföranden i Skånes partidistrikt av moderaterna, Lars-Ingvar Ljungman, tillika kommunalråd i Vellinge, har med sina uttalanden om asylboendet i Hököpinge satt i gång en process som lockat fram en våg av främlingsfientliga ställningstaganden som jag tror kommer att få utomordentliga konsekvenser.
Tungt ansvar på Vellingemoderaterna
Det betyder också att många i Vellinge kommun som tidigare röstat på moderaterna kommer att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Och inte bara i Vellinge – vi upplever nu upptakten till SD:s valrörelse som så vitt jag kan se kommer att placera partiet i Sveriges riksdag. Det är förstås inte bara negativt: i en demokrati är det bra att alla viktigare opinioner representeras. Då kan de hanteras och i förekommande fall bekämpas. På lite sikt tror jag SD är chanslösa, ungefär som Ian och Berts parti i början av 90-talet. Men det är alltså moderaterna i Vellinge som satt i gång den process som kommer att ge oss ett offentligt stämningsläge som liknar det danska.
Sydsvenskan har rapporterat, korrekt så vitt jag kan se. Det intressanta är vad deras ledarredaktion gör. Man inledde med en signerad ledare av Per Tedin under rubriken ”Var kommer barnen in?” Tedin bygger på ett felaktigt påstående av Ljungman och säger ”Beslutet har av allt att döma tagits utan någon föregående kontakt eller överläggning kommunerna emellan.” Men Malmö hade haft kontakt med Vellinge en vecka tidigare. När Ljungman på Vellinges hemsida säger ”fullständigt oacceptabelt” tycker Tedin att han ”har en poäng”. Och Tedin fortsätter ”Det Malmö gjort är fräckt, slugt och lär säkert elda på debatten.” Att det skulle var fräckt och slugt är naturligtvis ett sätt att hetsa mot vänsterstyret i Malmö och väl Repalu. Det är så att t.o.m. Svenska Dagbladet på sin ledarsida talar ett annat språk: ”Att placeringar sker utanför transitkommunerna är därför inget nytt. Att det kommer som en chock för ledande politiker i Vellinge kommun kan bara förklaras med den instängdhet och brist på omvärldsförståelse som präglar kommunens politiska ledning.” Väl formulerat! Så vitt jag förstår är Malmö helt enkelt överrumplat av behovet att finna bostäder och har halvt desperat gått till Svalöv, Teckomatorp och Vellinge. Det verkar att ha fungerat i de båda första fallen.
Tedin och Sydsvenskans politiska redaktion är naturligtvis inga rasister. Däremot tycks de sakna insikt om den politiska sprängkraften i det här ärendet. Vad tar man då till? Jo, barnen. ”Men upptåget riskerar att bli till litet eller inget gagn för dem som behöver det mest – flyktingbarnen.” Med ”upptåget” menas Malmös förhyrning i Hököpinge. Sydsvenskans ställningstagande är lamt och fegt, väl ägnat att tillgodose prenumeranterna nere på Näset.
En folkstorm
Nåväl, i nästa ledare, i torsdagens tidning, sägs att fler kommuner borde ställa upp i transitboendet, så även Vellinge. ”Den statliga styrningen måste öka.” Men inte ett ord om främlingsfientligheten hos Ljungman och Vellingemoderaterna. Den är så mycket mer tydlig i de läsarkommentarer som kommit in efter Sydsvenskans första reportage från informationsmötet i Hököpinge. När jag kollade sent onsdag kväll hade det kommit in 744 läsarkommentarer, ett exceptionellt antal. Den övervägande mängden är främlingsfientliga i den meningen att man starkt avvisar transitboendet i Hököpinge.
Fd sockerbruk, fd stationssamhälle
Detta kanske också är platsen är säga några ord om denna skånska metropol. Här fanns till någon gång in på sextiotalet ett av de sockerbruk vars namn man fick lära sig i skolan. Här fanns alltså en arbetarbebyggelse och den är i huvudsak kvar. Befolkningssammansättningen uppfattar jag som klart annorlunda än den som finns i de glassiga villorna i Ljunghusen, Höllviken och Falsterbo. Samhället har väl så där 900 invånare och en viss inflyttning, men, måste man som älskare av gamla skånska industriorter erkänna, det saknar all charm. Utan att kolla i valresultaten gissar jag att folk här röstar på moderaterna, då inte av allmänpolitiska skäl utan just för att kommunalskatten är låg och invandrarna få.
Tillmälen
Ja, sen kan man redan nu se hur debatten sprider sig. Värst är som vanligt Flashback där de inblandade kvinnorna får epitet som ”den gambianimporterande och mulattproducerande hysterikan”, ”batikhäxa”, ”negerhoran”, ”den vidrigt svenskfientliga miljöpartistlebban” ”kulturmarxisterna”, ”mediafittor”, ”parkettgolvs-potatisodlare”, ja det kan väl räcka. Och här är också Sydsvenskan värd att dömas ut, kallas ”Asylsvenskan” och ”judeägd” eller ”judestyrd”. Malmö är ”en negerknullstad”.
Ibland uppstår sidodebatter. Så här säger person A: ”Det är Stockholm och dess folk och makthavare som är de riktiga fienderna till Sverige. Dags att avskaffa Stockholm som huvudstad. Självständighet till Skåne.”. Då svarar person B: ” Men suck! Lund är ju ett av liberalmarxisternas starkaste fästen i Sverige. Sanera upp era egna problem innan ni kommer och gnäller på resten av landet. Ge dem botulinförgiftade potatisar eller något sådant, ni skåningar är bra på att odla har jag hört. Man kanske kan utvinna botulin i gasform, sen behöver man bara en duschbarrack så är man i business.”
Har det politiska språkbruket förgrovats i Sverige? Ja, exemplen säger väl något. Saker som förr bara kunde sägas i fyllegräl eller skrivas på pissoarväggar kan nu i skydd av anonymitet skrivas på nätet, i bloggar och på diskussionssajter. Det kanske inte är hela världen, man behöver ju inte läsa dem. Men jag tror det uppstår en smittoeffekt. När motsättningarna skärps kan nog det här sättet att utrycka sig sprida sig. Och nog verkar det bli hetare i politiken.
Attendo Care
Det kan kanske tyckas vara mindre viktigt, men nog finns det anledning att tala om Attendo Care, det företag som på uppdrag av Malmö står för transitboendet. Det gör man på en av de främlingsfientliga sajterna och gräver fram en massa skit om dem. De är stora i vårdsvängen och skickar hela sitt överskott obeskattat till skatteparadiset Jersey. De ägs via ett företag i Luxemburg av Industri Kapital AB. VD heter Henrik Borelius, bror till den tilltänkta ministern Maria Borelius (m). Dess informationschef heter Jonas Morian, välkänd socialdemokrat, gift med Stina, känd från dataintrång hos (s), dotter till Marit Paulsson. Företaget har dragit på sig 28 Lex Maria-anmälningar, allt detta av mig nyss inhämtat från nätet och dessvärre inte dubbelkollat. Det här är saker som vi nu överlåter till Sverigedemokrater och likasinnade att gräva fram. Det finns ett berättigat folkligt missnöje med den business som har utvecklats i asylmottagandet och det borde sägas till Ilmar Reepalu.
Skolinspektionen hade allvarlig kritik att framföra till Lunds kommun efter besöket i våras. Kritiken gällde bland annat bristen på utvecklingssamtal och samtalens kvalitet.
Kommunen lovar nu att kalla till utvecklingssamtal, inte bara erbjuda dem. Samtalen ska ge information om studiesituationen och kunskapsutvecklingen.
Skolinspektionen bedömde att kommunens åtgärder för att motverka kränkande behandling är otillräckliga.
Kommunen lovar nu att tillämpa en checklista som grund för utformningen av plan eller vid dokumentation av kränkande behandling.
Skolinspektionen kräver att eleven ska erbjudas språkval, elevens val och modersmålsundervisning. På ett flertal skolor sker inte detta i tillräcklig utsträckning.
Kommunen lovar nu att samtliga skolor i detta avseende ska ändra undervisningen enligt författningarna.
Skolinspektionen bedömer att kommunen inte erbjuder modersmålsundervisning och studiehandledning på sitt modersmålet i tillräcklig utsträckning.
Kommunen lovar nu att elever i grundskolan och gymnasiet ska erbjudas undervisning på modersmålet. Elever i grundskolan och på gymnasieskolan ska vid behov ges studiehandledning på sitt modersmål.
Källa: ”Åtgärdsuppföljning av Statens skolinspektions regelbundna tillsyn av förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skolor och vuxenutbildning i Lunds kommun.”
Kommentar
Mest klandervärt är att elever inte får den modersmålsundervisning och det studiestöd på modersmålet som de har rätt till. Detta innebär ett diskriminerande hinder för deras studier.
Bristen uppstod då skolpengssystemet berövade skolorna de pengar som avsatts för att tillgodose dessa behov.
Politikerna ska kritiseras, inte skolorna. Rektorerna har uppmanats att hålla budgeten även då det innebär att barn med särskilda behov och barn med rätt till modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet blir utan de resurser de har rätt till.
Observera att ovannämnda kvalitetsbrister inte ingår bland de parametrar som avgör placeringen i Lärarförbundets kvalitetsmätning. Man kan alltså strunta i dem.
Så länge kommunen inte tillför nödvändiga resurser blir löftena om åtgärder rent munväder.
I förra VB berättade jag om behandlingen av Richard Goldstones rapport om Israels och Hamas krigsförbrytelser i FN:s generalförsamling i onsdags och torsdags.
Delvis till min förvåning teg i stort sett alla massmedia i Sverige om utfallet av omröstningen i generalförsamlingen. Beror det på att tal om israeliska krigsförbrytelser betecknas som antisemitism?
Men jag antar att VB:s läsare vill veta hur omröstningen utföll.
Representanter för 114 länder ställde sig bakom Goldstone-rapporten och krävde att den tas upp i säkerhetsrådet och ICC, den internationella krigsförbrytartribunalen.
Representanterna för Israel, USA, Italien, Nederländerna, Polen och Tjeckien röstade mot. 60 avstod från att rösta, däribland Sverige.
USA har genom sin veto-rätt makt att hindra att rapporten kommer vidare till säkerhetsrådet och krigsförbrytardomstolen.
Mats Helmfrid har förklarat att ”målbilden” är att Lund ska ha spårväg år 2014.
Våra äldsta spårvägsplaner är från 1896. Det var två skilda projekt. Det ena var en smalspårig bana till Bjärred – och den blev verkligen av, fast som inledningsvis normalspårig ångjärnväg. År 1916 fick den eldrift men 1939 var det slut. Andra projektet var en lika smal spårväg ända till Limhamn via Malmö. Eldriven men inte med kontaktledning utan batterier, vilket påminner om en del moderna ”miljöbils”-projekt. Den blev inte av men förslaget lär ha påskyndat bygget av dubbelspår på stambanan.
År 1905 las en motion i stadsfullmäktige med ett ganska detaljerat förslag. En nord–sydlig linje raka vägen från Norrtull till Södertull skulle mellan mynningarna av Klostergatan och Västra Mårtensgatan sammanfalla med en linje som sträckte sej från Lund C till Lund Ö, som låg där nuvarande Hardebergaspåret korsar Dalbyvägen. Dessutom skulle en linje gå i Allhelgona Kyrkogata, Biskopsgatan och Östra Vallgatan och förbinda Norrtull och Södertull. Körhastighet 12 km/h och åtta vagnar i timmen på de två första linjerna.
Drätselkammaren tillsatte en utredning som modifierade förslaget. Den tog bort Vallgatelinjen men förlängde nord–sydlinjen till Monumentet och Sankt Lars. Den västra skulle utsträckas till Folkets park om man hittade något bra sätt att korsa järnvägen.
Planerna levde åtminstone 1907. Då byggde stan sitt eget likströmselverk (gamla elverket), och den dieselmotordrivna generatorns axel förlängdes så att den skulle kunna rymma ett spårvägsaggregat. Och ett märke som finns kvar i stadsbilden är gamla lasarettets gångbryggor över Allhelgona Kyrkogata. De gavs en höjd så att det fanns utrymme för kontaktledning.
Sten Broman skriver i sina memoarer från den tiden att Lund var för litet för spårväg, och det var det fler som tyckte för det blev inget. Men Sundsvall och Kiruna och Karlskrona var lika stora eller mindre och dit kom spårvägen, åtminstone för en tid.
Nu är stan fem gånger större än då och nu kan det vara dags. Efter 118 år.
Alla biljetter var sålda och många hade blivit utan. En stor och delvis annorlunda publik strömmade in i Lunds stadsteater för att se Susanna Alakoskis pjäs Svinalängorna.
Jag tog mig upp på balkongen som var lika fullsatt som parketten. Män, kvinnor, gubbar och barn. Det var bara ett problem. Man såg ingenting från många av de platser som sålts.
När pjäsen började utspelades ett shakespearskt folkliv. Somliga satte sig på ryggstöden med fötterna på sätena. Andra valde att stå upp under hela den två och en halvtimme långa föreställningen. Några klappstolar uppbringades och ställdes på lämpliga ställen. Andra teaterbesökare fann användbara platser på trappstegen.
Ingen lämnade föreställningen. Ofta skrattade man och ibland var stämningen förtätad. Men flera ur publiken vände sig till mig som i någon mån ansvarig och begärde stolar eller annat för att göra teaterupplevelsen möjlig. En finlandssvensk farfar med familj sa med djup röst: ”Ni skulle inte sälja sådana platser”.
Måndagskvällen var enda chansen att se pjäsen i Lund.
Enligt uppgift i radions P 1 lever 400 millioner indier utan el. Utan el lever man i en fattigdom vi i den rika, jag föredrar det ordet, världen inte förstår. En annan siffra: om 40 år beräknas vi vara drygt 9 miljarder människor. Om alla dessa kommer att ha lika många bilar som USA har nu så kommer vår planet att ha sju miljarder bilar, nu har vi runt en miljard. Siffrorna talar sitt tydliga språk, den fattiga världen har all moralisk rätt att ha tillväxt i sina ekonomier för att nå upp till den rika världens standard. Men vi kan inte leva på USA:s nivå.
Det är tillväxt och befolkningsökning, delvis samma sak, som driver på för att vi släpper ut alltmer gaser och att vår planet blir allt svårare att bebo. De rika länderna, Nordamerika, Europa, Ryssland, delar av Asien och Australien, har fram till nu släppt absolut mest av de växthusgaser som värmer upp planeten. När fattiga länder nu också har kraftig tillväxt så förvärras problemet kraftigt. Det är ledsamt att höra den rika världens retorik inför Köpenhamn, i ett läge där det är de rika länderna som måste stå för så gott som alla pengar för att få fram ny teknik, plantera träd och dra ner på våra egna utsläpp. Vi kan knappast förmena de länder som nu är på väg mot den rika världens standard att göra just detta. För övrigt spelar det ingen roll vad vi tycker, detta är en sten som rullar allt snabbare.
När EU:s ordförande, Fredrik Reinfeldt, betonar att USA och Kina släpper ut lika mycket så ”glömmer” han att Kina har fyra gånger fler invånare och att Kina, per person, ännu inte släpper ut mer än hans eget EU. När han reser till Indien och vill att dessa skall göra åtagande skall man veta att Indien släpper ut mindre koldioxid per person än världen i stort. Samtidigt som han reser runt i världen och talar om hur bra Sverige är, bygger hans egna moderater i Lund vägar, avfarter, trafikplatser, p-hus, externa köplador m.m i rasande fart.
Hur skall man då finansieras de åtgärder som måste göras? Jag tycker det är självklart, vi i den rika världen måste genom skatter kraftigt fördyra det som är farligt för vår planet. Jag tycker det är självklart för att i ett slag få ner vår konsumtion som ger växthusgaser och samtidigt få pengar till de åtgärder som måste göras. En vinn-vinnsituation.
Vår regerings retorik är märklig. Vi är världsbäst påstår man, vi ligger i framkant. Så riggar man upp en kuliss för att övertyga. Frågan är vad vi är bäst på, frågan är hur detta mäts? Vi ställer upp målsättningar men utan att aktivt arbeta föra att dessa skall nås. Observera att regeringen i stort sett inte gjort någonting som inte vilken annan regering skulle göra. Vi lever i ett land som simmar över av egen energi. Vi har med vår vattenkraft och skog mer energi än de flesta andra länder, ändå importerar vi mängder av energi från olja och uran.
Men att höja priset så som jag ovan beskriver är en politisk omöjlighet. Ingen politiker som vill behålla sin position kan göra det. Man kan skylla på politiken, men så länge det inte finns ett folkligt stöd blir det omöjligt att göra något. Tvärtom har konsumismen tagit över. Konsumismen tar sig ett absurt uttryck när vi tycker oss ha råd att dela ut ungefär 100 reklamblad i månaden genom Posten, Svensk direktreklam och Sydsvenskan.
Jag är positiv till att vi kan lösa problemet med växthusgaserna i meningen: vill vi fixa det här så går det. Den energi som strålar in till vår planet är enorm, solen som ger oss värme, vattnet, vinden, vågkraft, träden som ger oss hur mycket bioenergi som helst och en teknikutveckling som är enorm. Kollektivtrafik istället för bilism, vegetabilier istället för animalier. Bygger vi ut snabbtågen kan vi slopa stora delar av det Europeiska flyget.
Men tyvärr kommer det att gå åt helsike och vår planet kommer att bli oändligt mycket svårare att bo i. Planeten klarar sig, den har varit med om värre än det här. Men för människor och djur kommer vi att se höjda havsnivåer, översvämningar, stormar, torka, vatten- och markbrist. Det är först när detta på allvar når den rika världen som vi verkligen kommer att göra något, men då är det för sent.
Sven-Hugo Mattsson, DV
Det finns mycket att säga om den plan för förnyelse av stadsparken som presenterades för någon vecka sedan, men jag ska koncentrera mig till ett enda perspektiv som utgår från stadsparken som del av Lunds grönstruktur.
Problemet är att stadsparken hittills inte är en del av grönstrukturen utan snarare fungerar som en oas i en öken. Det förslag till förändring som presenterats påminner i själva verket ganska mycket om oaser som jag sett i Egypten.
En grönstruktur är ett sammanhängande ekosystem för växter, fåglar, fyrfotadjur, insekter och människor där skilda arter bildar biotoper, befruktar varandra och samverkar till biologisk mångfald. Det kräver inte stora ytor, men det kräver kommunikation, förbindelser. Man kan jämföra med nervsystem eller elnät.
Hur kan stadsparken bli en del av en fungerande grönstruktur?
Österut finns en förbindelse från Mejeriet utåt Hardeberga. Den passerar den tätt trafikerade barriär som Malmövägen utgör, men sedan finns skyddande vegetation hela vägen ut till Hardeberga.
När vi talar om en grönstruktur får vi också betänka att människorna drar sig tillbaka från staden vissa tider på dygnet och överlåter den till andra levande varelser. Särskilt gäller detta ljusa försommarnätter.
Med genomtänkta åtgärder kan grönstrukturen stadsparken – Hardebergaspåret förstärkas.
Svårare är det att anknyta till grönstrukturen söder ut. Visserligen erbjuder den vita bron en förbindelse över Södra Ringvägen, men den mynnar ut i stenöknen framför Arenan och är helt steril beträffande biologiskt liv, såväl fauna som flora.
Vad som behövs är en ekopassage över ringvägsbarriären! En sådan kan byggas väster om vita bron, i närheten av järnvägsbron. Den kan vara smal och lätt, men bevuxen med grönska. En stig för fyrfotadjur, insekter, maskrosfrön och motionslöpare. Den skulle anknytas till Källbyvägen som utgör ett grönt stråk ner till Höje å.
Detta gröna stråk är redan nu populärt, men dess norra del skulle kunna utvecklas så att man kunde löpa in via ingången till Observatorieparken vid Katedralskolan och sedan fortsätta snett genom stadsparken via ekopassagen och vidare neråt ån längs Källbyvägen.
Där kommer man i kontakt med den viktigaste grönstrukturen i landskapet runt Lund: Höje å, som tack vare Höje å-projektet utgör ett grönt band från Öresund till Genarp tvärsigenom monokulturöknen. På båda sidor om ån finns en skyddszon på cirka 10 meter. Den förbinder de olika landskapstyperna och biotoperna längs ån.
Nu när stadsparken nu ska omformas finns en unik möjlighet att berika stadsparken med den biologiska mångfald som är ett av syftena med en fungerande grönstruktur.
Den 9 november 2019 höll världen andan när israeliska stridsvagnar brakade igenom Jerusalems murar som rasade i långa sjok. Bakom stridsvagnarna kom schaktmaskiner som fullbordade verket. Det var en egendomlig syn när kilometervis av murar vajade och föll. Snart strömmade också palestinier till med lastbilar, kameler, spadar, spett och vajrar. Stämningen påminde om den som rådde, då Berlinmuren revs.
Betydde det krig? Hur skulle Israels fruktade gamle diktator Avigdor Lieberman reagera?
Snart krossades murarna runt hela Israel. Jublande palestinier välkomnade och prydde de israeliska stridsvagnarna med palmblad.
I Jerusalem strömmade palestinier och israeler, Abrahams barn, upp på Tempelberget för att tacka Gud för att de murar som stängt inne både judar och israeler nu äntligen var borta.
Årtionden av korståg och jihad
Efter årtionden av strider mellan muslimska och judisk-kristna fundamentalister (minns George Bush) mellan nationer, inom nationer och i världens megastäder skymtar äntligen möjligheten till en utveckling mot fred.
Den senaste och blodigaste fasen i den världsomspännande konflikten utlöstes när Israels president Avigdor Lieberman för nästan exakt fem år sedan riktade ett förödande bombanfall mot Irans kärnanläggningar och utplånade den heliga staden Qom.
Den totala förödelsen i den heliga staden gav upphov till rykten att det var frågan om ett kärnvapenanfall. Myten att det förhöll sig så omfattas alltjämt i delar av den muslimska världen. Samtidigt bävade världen för de israeliska kärnvapnen som nu kontrollerades av en oberäknelig diktator.
Civilisationernas krig
Konsekvenserna av den israeliska aggressionen blev destruktiva. President Obamas fredspolitik raserades slutgiltigt.
Den gåtfulle Usama bin Laden utropade sig till kalif över hela umma. Trots att detta var det sista världen hörde av honom (många menar att han redan var död då bandet offentliggjordes via al Jezeera) fick det stora politiska konsekvenser.
De redan starka talibanerna i Afghanistan och Pakistan inledde samordnade offensiver och fördrev Nato- och Isaf-styrkorna. De övertog makten och bildade den Islamiska federationen Afghanistan-Pakistan. Därefter slog de ner flera krigsherrar och mildrade de extremaste islamistiska attityderna. Det skedde en återgång till det mer traditionella samhällssystem som rådde före den sovjetiska invasionen 1979.
Iran och Irak förenade sig i ett shiamuslimskt förbund.
Konservativa, USA-vänliga regimer som Saudiarabien och Jordanien störtades. I valen i Egypten och Algeriet segrade Det muslimska brödraskapet.
Det försvagade USA vände sig inåt i besviken isolationism och Sarah Palin efterträdde Obama efter att ha vunnit valet 2016. Ku Klux Klan förvandlades till en massorganisation där kristna och sionistiska fundamentalister genomförde pogromer riktade mot muslimer och svarta. Inte bara i södern utan också i mellanvästern flammade korsen alla nätter. Progressiva grupper ur båda de stora partierna enades i kampen mot rasism, grymhet och fördumning.
Sverigedemokraterna fick representation i den svenska riksdagen. Oväntat många moderata politiker anslöt sig. I Danmark hade Dansk Folkeparti makten sedan några år. I Mellanöstern-konflikten intog de en sionistisk, Lieberman-vänlig hållning.
Folkrepubliken Kina förklarade sig neutral och den ekonomiska utvecklingen där accelererade med hjälp av arabisk olja och en sofistikerad krigsindustri som fann köpare i alla läger.
Parallellt med allt detta märktes över hela jorden en växande trötthet och ovilja mot religiös och ideologisk fanatism.
Israel efter bombningen av Qom
Omedelbart efter den utlösande bombningen av Qom genomfördes stora protestdemonstrationer i Jerusalem och Tel Aviv. Många dödsoffer skördades när regimen Lieberman kväste det folkliga missnöjet. Tidningen Haaretz varnade för att Lieberman satte Israels existens på spel. Liebermans svar var att anklaga tidningen för landsförräderi.
Han införde undantagstillstånd med lagar som tystade den israeliska pressen och förvandlade televisionen till ett statligt propagandaorgan. De arabiska medborgarna berövades alla rättigheter och terroriserades till tystnad. Israel blev alltmer beroende av deras arbetskraft. Samtliga journalister på tidningarna Haaretz och Jerusalem Post fängslades. Efter några år i det ökända ökenfängelset vid Döda havet var de flesta döda.
Unga israeler försökte fly, inte minst för att undkomma värnplikten, men gränserna längs murarna var välbevakade och många brändes till döds i de taggtrådsförsedda högspänningsnäten.
Den ekologiska katastrofen med stark hetta, torka och vattenbrist drabbade Israel med full kraft. Samtidigt ledde den ekonomiska isoleringen till varubrist och sjunkande levnadsstandard. Lång tid gick utan att några protester kunde skönjas. Lieberman tycktes ha läget under kontroll
Shalom segrar
Men i det fördolda växte sig den underjordiska judiska motståndsrörelsen Shalom allt starkare. Den fick ett stöd av majoriteten av judarna i diasporan och förfogade över en fond av erfarenheter sedan århundraden.
Särskilt betydelsefullt var att Shalom också omfattade den förtryckta arabiska majoriteten i Israel. Den fick också stöd från muslimska grupperingar i omvärlden.
Och nu, den 9 november 2019 har Shalom alltså krossat muren, enat palestinier och israeler och avlägsnat Lieberman.
Generationerna före vår egen gjorde erfarenheten att våld och vapenmakt inte kan besegra folkens längtan efter fred och frihet. Den mänskliga faktorn är starkare än vapen.
Många minns hur de 20 000 stridsvagnar som stod uppställda längs den sovjetiska fronten med kanonerna riktade mot väst blev stående orörliga därför att besättningarna gjorde myteri och anslöt sig till folket.
Många minns också vad som skedde omkring 1989 i Warszawa, Gdansk, Dresden, de baltiska staterna och Berlin.
Naturligtvis är mycket oklart beträffande den fortsatta utvecklingen. Men i alla världsdelar genomförs jättelika demonstrationer som hyllar det israeliska folkets revolution.
Världshistoriens sista och mest förödande religionskrig ser ut att gå mot sitt slut. Även om mycket återstår (somliga av oss minns krigen i det forna Jugoslavien) kommer den 9 november 2019 att gå till historien som den dag då en ny värld började byggas.
I Knut Kardanos huvud. Del Ett:
I förra numret av Veckobladet skildrade jag hur galna bilsjukan (GBS) härjar bland borgerliga och en del andra politiker. Det mest framträdande symtomet är ett maniskt bilvägsbyggande. Men, framhöll jag, även andra symtom, som till exempel vanföreställningar om cyklisters och gåendes behov, förutsättningar och önskemål är karaktäristiskt för sjukdomen. Dessa fantasifoster framkallas i första hand av den höga febern, men de gör sig ibland gällande även vid relativt måttlig stegring av kroppstemperaturen.
I denna och i två kommande artiklar låter jag för enkelhetens skull en borgerlig trafikpolitiker, Knut Kardano, representera hela den av del av politikerkåren som drabbats av GBS. Vi tränger alltså in i Kardanos tankevärld med hjälp av en serie ytintervjuer kombinerat med analyser av hur den reellt existerande cykelinfrastrukturen gestaltar sig. (Djupintervjuer har beklagligtvis inte gått att genomföra pga Kardanos sjukdomstillstånd).
Cyklisterna – ett hot mot biltrafiken
Knut Kardanos mest grundläggande föreställning har kommit till honom på ett sätt som han beskriver som närmast en gudomligt given insikt om cyklismens innersta väsen. Vad Kardano fått sig uppenbarat – och som är fördolt för personer som inte drabbats av GBS - är att cykeltrafiken är hotande, farlig och förenad med höga olycksfallsrisker. För bilisterna!
Denna föreställning gör att Kardano sätter upp skyltar av den här typen.
Vägmärket betyder som bekant ”Varning för annan fara”, och riktar sig till motortrafiken. ”Annan fara” är i detta fall sålunda cyklister. Cyklisterna utgör för den GBS-sjuke Kardano en fara som bilisterna behöver varnas för på samma sätt som man med vägmärken varnar bilisterna för stenskott, kajkant, slirig väg etc. Bilisterna måste skyddas från de farliga cyklisterna!
Krockvåldet
De flesta människor menar nog att det är biltrafiken som utgör ett allvarligt hot mot de oskyddade trafikanterna – gåendes och cyklisters – liv och lem. Att det är på det viset inser man lätt om man jämför en cyklists rörelseenergi med en bilist. Rörelseenergin, eller snarare ska man i det här fallet tala om krockvåld eller skadeenergi, utgör, enkelt uttryckt, produkten av hastigheten multiplicerat med massan (vikten). Man behöver inte speciellt avancerade kunskaper i matematik för att räkna ut att en cyklist, vars fordons tjänstevikt är t ex 80 kg, och som färdas i 20 km/tim utgör ett jämförelsevis ringa hot om krockvåld jämfört med personbilen, som kör i 50 km/tim och vars tjänstevikt är (t ex) 1605 kg.
Fakta tränger ej fram
Jag tror inte heller att VB-läsarna kan erinra sig något fall där en cyklist vid en kollision med en bil demolerat bilen och allvarligt skadat bilförare och bilpassagerare. Däremot är det dessvärre inte alltför ovanligt att bilister vid kollision med cyklister svårt skadar eller dödar cyklisten. Men sådana grundläggande fakta tränger inte fram i Kardanos feberangripna hjärna.
Nu kan man förvisso med rätta hävda att visst kan cyklisten utgöra en verklig fara för sina medtrafikanter, men knappast mot bilisterna. Att som gående bli påkörd av en cyklist som kommer i normal eller hög hastighet kan får allvarliga konsekvenser för den gående (och för cyklisten). Dock dödas eller allvarligt skadas väldigt få gående i kollisioner med cyklister. (Inte heller en krock mellan cyklister brukar vålla livshotande skador.)
Den ”riktiga” trafiken
Trots att cykeln är ett fordon och därmed kräver andra betingelser än gångtrafiken ser Kardano cyklister som ett slags hjulbenta fotgängare. Båda trafikantgrupperna tillhör ju ”resttrafiken”. Därför har han ordnat det så att de gående och de cyklande blandas huller om buller på gemensamma gång- och cykelbanor, ibland ”åtskiljs” gång- från cykeltrafik med en vit linje eller med olika beläggning. De får samsas på det utrymme som eventuellt blivit över när det som Kardano anser vara den ”riktiga” trafiken, dvs motortrafiken, fått det utrymme som han anser att den behöver. Kardano bygger cykelbanor för att få bort cyklisterna från gator och vägar på det att de inte måtte hota, hindra och störa biltrafiken.*
Ulf N
* Låt vara att cykelbanor i många fall innebär minskad risk för krockar mellan bil och cykel. Men den ökade cykeltrafiksäkerheten har tillkommit helt på bilismens villkor (vilket jag kommer att återkomma till i en kommande artikel.)
