Från sjukbädden av Lucifer

Här i spalten är vi aldrig främmande för att hjälpa och ge goda råd utifrån våra egna erfarenheter. Den här gången vänder vi oss till alla hypokondriker samt till alla dem som med anledningen av årstiden m.m. är utsatta för en svår förkylning.
Vad det då gäller är att inte snyta sig på traditionellt sätt, dvs med bägge näsborrarna samtidigt. Då är det nämligen så att en kraftig fräsning tvingar upp snoret i de bakre små håligheterna, bihålorna, som finns i innanför näsan. Nu har dr Hendley vid Virginiauniversitetet kunnat påvis att när man snyter sig med kraft så skickas bakterier och virus upp i sinushåligheterna med en kraft som är likvärdig med det diastoliska blodtrycket. Det är visserligen inte fullt belagt att det leder till sinuit, bihåleinflammation, men bra kan det ju inte vara. Att hosta och nysa ger däremot inte upphov till liknande problem
Det rätta sättet att snyta sig, meddelas det, är att ta en näsborre i taget och därutöver använda sig av näsdroppar.

Volvo nästa! av Gunnar Sandin, fordonsanalytiker

OK, då väntar vi på Volvo. För med rådande utsikter för världsekonomin kommer naturligtvis både Volvo och dess ägare Ford att drabbas av fortsatt sjunkande försäljning och stigande skuldsättning även de. För Volvos del förvärras problemen av Saabs fall eftersom ett antal viktiga underleverantörer får svårt att klara bortfallet av den ena huvudkunden. En stor del av ”fordonsklustret” är alltså i gungning.
Volvo försöker naturligtvis hålla hakan och skenet uppe, talar i en annons om nollutsläpp år 2020. Det tror vi gärna på eftersom det inte kommer att tillverkas några Volvo då. Däremot kommer de törstiga bilar som än så länge tillverkas i Torslanda och Gent att släppa ut koldioxid och diverse annat långt in på 2020-talet.
Vad Saab beträffar är Veckobladets fordonsanalytiker ense med sina kolleger på Dagens Industri, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och andra tidningar om att det är kört. Vi får för alla inblandades skull hoppas att avvecklingen blir så snabb som möjligt.
Nu kommer kören att förstärkas av förståsigpåare som kritiserar Saabs och Volvos ledningar för att de inte satsade på små och elektriska bilar. Men när det gäller storleken har förre Metallordföranden Göran Johnson rätt: de svenska tillverkarna hade inte haft en chans på den småbilsmarknad som de lämnade senast på 1970-talet. Där krävs det mycket stora serier för lönsamhet. Nej, premiumsegmentet var rätt inriktning, och där tänker Volvo ligga kvar enligt annonsen ovan. Genom påtryckningar på flera decenniers regeringar, framför allt socialdemokratiska, skapades förmåner för just den klass som Saab & Volvo befann sej i. Därmed körde också många vanliga svenska löntagare dyrare och törstigare bilar än de egentligen hade råd till.
Vad elbilar beträffar tycks en norsk firma i branschen just ha gått omkull. Fler fiaskon är att vänta. Det är inte särskilt många som är så ideella att de är beredda att betala flera tiotusentals kronor extra för en bil med betydligt sämre prestanda (utom när det gäller acceleration i det lägre fartregistret), som man inte kan köra på skidsemester med och som har ett högst osäkert andrahandsvärde. Vi såg hur snabbt luften gick ur etanolen. För elens del blir det kanske mer av pyspunka, men någon större framtid har inte det drivmedlet på halvlång sikt, och det hade därför inte vara någon räddning för Saab & Volvo.
Sex av sju riksdagspartier är i praktiken ense om att Saab är räddningslöst förlorat. Det sjunde, vars namn jag av barmhärtighet avstår från att nämna, säger sej tro på en ljus framtid med staten som ägare. Offentligt, demokratiskt, kollektivt ägande är en utmärkt idé men det bör riktas mot framtids-, inte mot forntidsbranscher.

Klostergårdens fritidsgård – Bygg nu! av Gunnar Stensson

Vi var på stadsbyggnadskontoret 10/2. Samråd om planen för Klostergårdens fritidsgård. Där fanns representanter för Studenternas folkdanslag, Fritidsgården, Klostergårdens byalag, Klostergårdsskolan. Och några till.
Ett fint tvåvåningshus. Bibliotek, samlingssal, dansgolv, scen, föreningslokaler. Huset kompletterar Klostergårdens piazza. På nordsidan ligger kyrkan, i öster Helgeandsgården och i söder centrum. I väster ska den nya fritidsgården byggas. Husen runt torget i rött tegel liksom piazzans stenläggning. Ett varmt, skyddat torg. Äntligen blir Klostergårdens centrum färdigbyggt.
Vi som satt i stadsbyggnadskontorets konferensrum hade väntat länge. Många år. Alla var nöjda, utom dansarna. De ville ha lite större yta att dansa på. När vi gick hem snöade det. Vi skrattade.
En vecka senare. Morgonsol, klar himmel, kyla. Reflexer i 10 000 fönster. Slår upp tidningen. Vad är detta? Tjänstemannaförslag: ”Klostergårdens fritidsgård skjuts upp till 2013”.
Ett dumt förslag! Fritidsgården behövs mer än nånsin! Att betala hyra för den barack som nu används är att kasta pengarna i sjön. Kontraktet går ut i år. Att teckna ett nytt kommer inte i fråga!
Dessutom: arbetslösheten ökar. Investera för jobbens skull! Kostnaderna sjunker. Utnyttja läget!
Ett par timmar senare, i centrum för att köpa mjölk och bröd. ”Har du hört på maken?” ”Vad var det jag sa?” ”Vi måste göra nåt!” Andedräkten står som rök ur munnarna på sportlediga ungdomar och stavgångande pensionärer. ”Namninsamling!” ”Demonstration!”
Beslutet att skjuta upp bygget är inte taget än! Det är nu vi måste agera! Det handlar om löften. Det handlar om demokrati. Klostergårdens fritidsgård! Nu!
Gunnar Stensson

Klostergårdens byalags årsmöte äger rum måndagen den 23 februari klockan 19 i Kultur och Fritids lokal i Klostergårdens centrum.
Alla välkomna.

Jag är faktiskt rädd av Lars-Anders Jönsson

I världen råder nu en alltmer påtaglig nedgång i produktion och sysselsättning. När krisen först framträdde fanns man benämningen finansiell kris och så har det förblivit även om man nu också börjar tala om lågkonjunktur.
För vänstern ligger skulden i USA och framförallt Busch idiotförklarade politik. Detta synsätt är för mig alltför förenklat eller helt enkelt fel. Visst har fel gjorts i USA men det grundläggande är ju ändå att vårt ekonomiska system, det kapitalistiska systemet, i sig är instabilt och dessutom eventuellt alltid med jämna mellanrum hamnar i en nedgång där människor förlorar sina jobb och fabriker stängs ner.
Nu söker världens ledare komma ur krisen genom att skapa stabilitet i den finansiella sektorn.
I det fall krisen är finansiell skulle denna medicin ge resultat. Jag betvivlar dock att så blir fallet. Hur djup eller långvarig krisen blir vet ingen. Vi kan dock konstatera att vi i på många fabriker upplever att tvärstopp som aldrig förr upplevts. I Lund kommer inför sommaren många att ställas utan arbete. När fabrikerna stänger försvinner pengar från det offentliga och från affärerna. Verksamheter krymper och butiker får slå igen.
Jag var på ett möte med vänstern där ämnet var den finansiella krisen. Det var trevligt att träffas men det fanns ingen politik som kunde övertyga mig. Det fanns inget att tro på.
På min arbetsplats skämtar man bort problemen. Vi är ju så vana vid hög konsumtion. Inte kan detta gå åt helvete. Men det är detta jag är rädd för. Visst kan tycka illa om bilindustrin men så länge vi inte har något att sätta i stället mer än en destruktiv arbetslöshet finns det inget att fira med Saabs konkurs. Det blir de svagaste som får betala, som alltid.
Vi har knappt sett mer än början.

Biståndet till Gazas barn tryggat av Gunnar Stensson

För två veckor sedan inleddes i Malmö en rättegång mot stiftelsen al-Aqsa spannmål (se Veckobladet 3, 09). Stiftelsen bistår föräldralösa palestinska barn i Gaza. Den anklagades för att stödja terrorism. Åklagaren Agnetha Hilding Qvarnström byggde terroråtalet på israeliska och amerikanska dokument.
Tisdagen 17/2 frikändes stiftelsen och dess ordförande Khalid al-Yousef . Domstolen underkände åklagarens bevis. ”Mycket lågt bevisvärde.” ”Kan man döma på tidningsartiklar, inslag från tv och utdrag ur böcker?” frågade rättens ordförande.
En seger för rättvisa och humanitet. Insamlingen av pengar till de föräldralösa i Gaza kan fortsätta. Tidigare domar i liknande ärenden tyder på att domen kanske hade blivit en annan om George Bush fortfarande hade varit amerikansk president.
SÄPO har spionerat på al Aqsa spannmål i flera år och den officiella förundersökningen har pågått sedan 2006. På vems uppdrag? Till vems nytta?
Men Mats Skogkär, Sydsvenskan, fortsätter att företräda staten Israel. Han skriver i en kommentar: ”Ansvaret att sörja för Gazabornas välfärd borde rimligen i första hand vila på Hamas.” Den totala förödelse av också all ekonomisk verksamhet som Israels terrorbombningar orsakat förbigår han med tystnad.
Mats Skogkär påstår att Palestinska myndigheten betalar lön till Hamas säkerhetsstyrkor och därmed stöder terrorism. Som källa anger han Jerusalem Center for Public Affairs. En partsinlaga. Dess trovärdighet är minst lika låg som åklagarens källor i al Aqsa-rättegången. Slutklämmen i hans ledarstick lyder: ”Stöd till terroristgrupper borde vara olagligt. Oavsett givare.”
Än lever Bush. Än pågår war on terror. Åtminstone på Sydsvenskans opinionssidor.

Kommunledningen använde miljöanslaget för att subventionerna idrottsförenings bilinköp av Ulf Nymark

Är bilinköp miljöarbete? Är uppmuntran att köra bil Agenda 21-verksamhet? Är bilkörning rentav bra för miljön? De flesta skulle nog besvara dessa frågor nekande, även om det gäller bilar som går under den starkt skönmålande beteckningen miljöbilar. Men ledamöterna i Kommunstyrelsens arbetsutskott i Lund tycks vara beredda att svara ja på frågorna. Ty enligt kommunledningen tycks bilkörning vara väl värt att satsa kommunala miljöpengar på.
I mars i förra året beslutade nämligen Kommunstyrelsens arbetsutskott att ur det kommunala miljöanslaget skänka 20 000:- för att Lundaloppet skulle kunna köpa in en bil som pris i tävlingen. Ärendet hade efter en förfrågan från Lundaloppet, först varit uppe i Miljö- och hälsoutskottet, som normalt fördelar pengar ur miljöanslaget. Men Miljö- och hälsoutskott ville inte själv fatta beslut utan skickade ärendet vidare till Kommunstyrelsen.
De regler som gällde vid tidpunkten för beslutet är tämligen entydiga. Miljöanslaget ska, vilket namnet faktiskt indikerar, användas till miljöarbete och Agenda 21-arbete. Enligt samma regler kan enbart en nämnd eller en delegation inom den kommunala verksamheten få bidrag ur miljöanslaget.
Mycket talar alltså för att Kommunstyrelsens arbetsutskott inte följt de regler som gällde för miljöanslaget.
I dag landar därför i Kommunrevisionens brevlåda en skrivelse från Demokratisk Vänster. Vi ber där Kommunrevisionen granska detta ärende och vi vill bland annat få följande frågor besvarade av revisionen:
1. Är beslutet att ge pengar till bilinköp i överensstämmelse med syftet med miljöanslaget, dvs är stimulans till bilkörning Agenda 21-arbete (eller annat miljöarbete) och därmed förenligt med reglerna för miljöanslaget?
2. Är det förenligt med de regler som gällde att bevilja anslag till en idrottstävling? Dvs kan ”Lundaloppet” (som var mottagare av anslaget) anses vara en kommunal nämnd eller delegation?
3. Vilken miljönytta fick skattebetalarna ut av bilsubventionen?
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Antisemitism-stämpeln av Gunnar Stensson

Sionisterna skadade allvarligt Olof Palmes förtroende som fredsförhandlare i början av 1980-talet genom att stämpla honom som antisemit. Det berättades i förra numret av VB. För en vecka sedan försökte man för n-te gången upprepa manövern.
Den här gången gällde det Lars Ohly. En hörnartikel publicerades i Sydsvenskan. Tonfallet var högljutt och insinuant, ”bevisningen” svag. Lars Ohly hade rekommenderat en blogg. Den stod i en av hans partikamraters namn. Israels ockupation av Palestina och kriget i Gaza debatterades i bloggen. Somliga skribenter hade använt uttryck som tolkades som antisemitiska. Fram med stämpel bara! Lars Ohly är antisemit. Sydsvenskan underströk slutsatsen genom att illustrera artikeln med ett stort porträtt.
Bloggar är jag inte förtjust i. Vem har tid att läsa pladder? Många inlägg är förkastliga. Dock ansvarar skribenterna själva för vad de skriver. Lars Ohly kan inte göras ansvarig för vad en tredje person skriver i hans partikamrats blogg.
Men antisemitism-stämpeln funkar inte längre. Genom långvarigt och oansvarigt bruk har den förlorat sin trovärdighet. Därför valde flertalet tidningar att avstå från att publicera artikeln om Lars Ohly.
Men varför skrevs den? Förklaringen är enkel. Lars Ohly bedöms utgöra en fara för den sionistiska ideologin efter att ha framträtt som ledande Israel-kritiker i riksdagsdebatten härom veckan. Han är partiledare och möjlig ledamot i en vänsterregering under nästa mandatperiod. Därför ville man skada hans trovärdighet. Den sannolika följden är den motsatta, att hans ställning stärks.

Mobboffer
Vice ordföranden för S-kvinnorna i Skåne, Ingalill Bjartén, lyckades sionisterna däremot mobba bort. Hon är relativt okänd. Hon är kvinna. Som boende i Staffanstorp, en liten ort där alla känner alla, är hon mer utsatt än Lars Ohly.
Tror någon att hon är antisemit? Icke! Men genom att angripa henne riktade man ett indirekt angrepp mot socialdemokraterna.
Hon kritiserade Israel för att föra en apartheidpolitik och ville stoppa Davis Cup-matchen. Dessutom jämförde hon Israels angrepp på Gaza med de tyska nazisternas angrepp på det judiska ghettot i Warszawa den 19 april 1943. Det finns likheter. I båda fallen var försvararna instängda i ett litet område. I båda fallen varade striderna en knapp månad. I båda fallen kämpade försvararna mot en enorm övermakt.
Men skillnaden är stor. I Gaza överlevde de som överlevt bombningen och beskjutningen. De drabbades bara av ekonomisk blockad. I Warszawa avrättades motståndskämparna och de överlevande civila fördes till utrotningsläger.
Ingalill Bjertén är säkert medveten om den skillnaden. Men hon ville dra uppmärksamheten till likheterna.

Unisont rödgrönt nej – men borgerligt ja – till biltillvänd butiksetablering i sydvästra Lund av Ulf Nymark

Vid onsdagens sammanträde i Tekniska nämnden fanns på dagordningen att yttra sig över förslag till detaljplan för etableringen av en billtillvänd butik (Lidl) på odlingslotterna i korsningen Ringvägen/Åkerlund och Rausings väg. Tjänstemannaförslaget gick ut på att nämnden skulle säja ja till etableringen. De gjorde också den borgerliga majoriteten. Men först hade ett förslag, som Demokratisk Vänster (som för kvällen hade röst- och yrkanderätt) lagt fram, röstats ner av borgarna. DV:s förslag fick stöd från S och V (Mp var inte närvarande.)

Borgarna följer inte kommunens egen handelspolicy
De rödgrönas nedröstade förslag till yttrande återges här i sin helhet:
”I Handelspolicy för Lund, antagen av Kommunfullmäktige 27.10 2005, slås fast att ”stadsdelscentras långsiktiga utvecklingsmöjligheter ska säkerställas. Dagligvaruhandel och service ska vara huvudkomponenter i varje stadsdelscentra”. I handelspolicyn anges också ett antal stadsdelscentra som ska prioriteras beträffande handel och service. Bland dessa anges bland annat att Klostergårdens centrum och Karhögs torg ska prioriteras som stadsdelscentra.
I planprogrammet för del av Väster 7:1 i Lund skriver Byggnadsnämnden, att ”en viktig förutsättning för lokaliseringen är att butiken är en stadsdelsbutik, med ett lokalt upptagningsområde.”

Bilburna kunder
Tekniska nämnden konstaterar att föreslagen butiksetablering inte uppfyller denna förutsättning. Den planerade butiken är inte en stadsdelsbutik. Upptagningsområdet är i praktiken en stor del av staden Lund. Etableringen i föreslaget läge är heller inte ägnad att stärka de i handelspolicyn prioriterade stadsdelscentra. Den föreslagna butiksetableringen kommer att i första hand vända sig till bilburna kunder, vilket också konstateras i planhandlingen. Butiksläget är omgivet av barriärer, dels i form av Ringvägens 18 000 motorfordon per dygn och dels Södra stambanan.

Usel kollektivtrafik, inga gång- och cykelvägar
Nämnden konstaterar också att kollektivtrafiken till butiken inom överskådlig tid kommer att vara undermålig. Likaså saknas ett fungerande, högklassigt gång- och cykeltrafiknät i dagsläget. Inte heller finns några konkreta planer på ett sådant. Byggandet av GC-banor längs Ringvägen skulle förbättra situationen för GC-trafikanter, men Ringvägens barriäreffekter för oskyddade trafikanter kommer att kvarstå, såvida inte Ringvägen byggs om till en stadsgata. En sådan ombyggnad förändrar dock inte det i förhållande till stadsdelscentra perifera läget.

Motverkar uppsatta mål
Sammanfattningsvis konstaterar därför nämnden att en etablering av en biltillvänd butik i detta läge kommer att öka biltrafiken och därmed späda på bilismens negativa klimat- och miljöpåverkan. Att butiken främst kommer att attrahera bilberoende kunder understryks av frånvaron av högvärdig kollektivtrafikförsörjning och en obefintlig planering för gång- och cykeltrafikens framkomlighet och säkerhet. Butiksetablering i föreslaget läge motverkar - i stället för att främja – de målsättningar och prioriteringar som beslutats av fullmäktige i Handelspolicyn.”
Med utgångspunkt i detta ville alltså de rödgröna att Tekniska nämnden skulle avstyrka förslaget till detaljplan. Men så blev det inte. Borgarna välkomnar, som praktiskt taget alltid, ökad biltrafik och utarmning av handeln i stadsdelscentra.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Fabricerade uppgifter om Israel eller fakta? av Lars-Anders Jönsson

”Men det gäller att ha urskiljning både när man läser Sydsvenskan och när man använder Internet. Det mesta i Internet är desinformation. Meningsfulla fakta hittar man i den ledande israeliska tidningen Haaretz och nyhetsbyrån al Jazeera”. Skriver Gunnar Stensson som svar när jag ber honom visa på vad för källa han använder till påståendet i VB nr 3;
”Israels försök att skjuta barnen som brändes till döds i vit fosfor åt sidan med Förintelsen som argument inger världsopinionen vämjelse.”
Nu tycker jag mig ändå ha en viss förmåga att urskilja. När jag läste historia var källkritiken en viktig del. Det gällde att söka kunskap om den som förde fram uppgifterna/nyheten.
Vad betydde uppgifterna för honom? Vilket var hans perspektiv? Hur objektiva är Stenssons källor?
Anledningen till mitt första inlägg var att jag misstänkte att Stenssons uppgifter på nättidningen VB är desinformation. Stenssons hänvisning till en artikel ”On the wrong side of history” ger inget stöd för Gunnar Stenssons påståenden. Jag har sökt upp och läst flera artiklar på nätet under denna rubrik men inte funnit något som visar på att Israel använt förintelsen som argument. Tills Stensson kan visa motsatsen är min uppfattning att denne använder fabricerade uppgifter, eller desinformation.
Sedan tycks såväl Stensson och Henningson medvetet underskatta eller misstolka det jag skrev med anledning av citatet från Jesaja. För det första Stensson så vet jag naturligtvis att Jesaja är en del i gamla testamentet. Henningson skriver att jag läser/uppfattar Jesaja som antisemit. Så är naturligtvis inte fallet. Det jag vänder mig mot är att citatet från Jesaja i VB används på detta speciella sätt, på samma sätt och med kanske med samma syfte som antijudiska krafter gjort i historien. Att övertyga läsarna att judarna är dåliga människor, att göra dem till Kristusmördare. ”Ni har blod på händerna. Tvätta er, rena er! Låt mig slippa ser era illdåd, Sluta att göra det onda.
Rekommenderad läsning: ”Judehatets Svarta bok” utgiven på Albert Bonniers förlag.

Krigsförbrytartribunalen i Phnom Penh av Gunnar Stensson

I januari 1978 utbröt öppna strider mellan Vietnam och Demokratiska Kampuchea. Situationen hade länge varit spänd. Kampuchea hade gjort flera raider över gränsen. När nyheten om striderna rapporterades befann jag mig i Stockholm som ombud för Lund i VPK:s kongress. Jag tror det var kongressens sista dag. Platserna var glest besatta. Jag gick upp i talarstolen och yrkade att VPK skulle ställa sig bakom Vietnam. Till min förvåning fick jag inte kongressen med mig. Flera talare förnekade folkmorden och försvarade Kambodjas territoriella integritet.
Ett år senare, vid nyår 1979, genomförde Vietnam en slutoffensiv, störtade Pol Pot, befriade kambodjanerna från de röda khmererna och gav världen insyn i folkmordet och tortyren. Jag var glad. Äntligen var skräckregimen i Kambodja störtad.
Men det skulle dröja 30 år innan mördarna ställdes till svars.

Kunskapen om folkmordet spreds från Socionomhuset i Klostergården.
För min del hade saken varit helt klar långt innan VPK-kongressen ägde rum. Lunds FNL-grupp hade full kännedom om vad som pågick i Demokratiska Kampuchea. Lundagruppen hade nämligen av DFFG fått uppdraget att redigera telex från Vietnams nyhetsbyrå. Vi stencilerade en tidskrift som kallades ”Telex från Vietnam”, senare ”Telex från Indokina”. Den sändes ut till cirka 125 FNL-grupper varannan månad. Där publicerades flera initierade dokument om skräckregimen som då ännu var relativt okänd.
DFFG:s styrelse var kritisk mot Vietnam och hyllade Pol Pot. Den ogillade de dokument som kritiskt beskrev utvecklingen i Demokratiska Kampuchea. Styrelsen beslöt därför att lägga ner ”Telex”.
Lunds FNL-grupp genomförde då en kupp och tog över tidskriften. Vi fortsatte att redigera och distribuera den eftersom vi hade tillgång till adressregistret. I det s.k. Socionom-huset i Klostergården fanns en verkstad med ett antal stencilapparater där vi tryckte och häftade den. Det blev naturligtvis ett stort internt bråk i FNL-rörelsen. Det ledde bland annat till att Lunds FNL-grupp aktivt samlade in material från och om Demokratiska Kampuchea för att stärka våra argument.
En hel del avslöjanden publicerades så småningom också i svenska tidningar, men eftersom uppgifterna härrörde från amerikanska nyhetsbyråer avfärdades de av Jan Myrdal m fl som USA-propaganda.

Debatten om Vietnam och Demokratiska Kampuchea
Delegaterna på VPK:s partikongress 1978 kände alltså inte till folkmordet. De var snarare indignerade över den vietnamesiska inmarschen. Som Håkan Arvidsson berättar i ”Vi som visste allt” trodde man på dogmen att krig mellan socialistiska stater inte var möjligt. Den dogmen hade jag alltid uppfattat den som demagogiskt munväder och betvivlat att någon tog den på allvar.
Efter störtandet av Pol Pot-regimen var det meningen att jag skulle debattera med Jan Myrdal i AF, men Jan Myrdal hoppade av i sista stund. Debatten skulle gälla den vietnamesiska ockupationen och Pol Pots folkmord. Jan Myrdal ersattes efter någon vecka av Joachim Israel och debatten flyttades till en sal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Den ägde rum den 28 februari 1979. Joachim Israel fördömde invasionen och jag fördömde folkmordet. Publiken som företrädesvis bestod av SKP-are var kompakt emot mig. Jag minns hur jag gick till lundabussen efteråt. Det var en mycket kall kväll med snö på trottoarerna.
Det skulle visa sig att både USA och Kina stödde Pol Pot. Han etablerade en bas vid gränsen mot Thailand. Därifrån utförde de röda khmererna terrorraider. FN fördömde Vietnams ockupation och erkände de röda khmererna som Kambodjas legitima regering ända fram till slutet av 1980-talet. Folkmördarna kunde i lugn och ro delta i FN-arbetet. Under hela denna tid var det omöjligt att ta upp folkmordet på minst 1,7 miljoner kambodjaner i FN.

Folkmord kan inte döljas
I Lund grundade vi 1976 föreningen Vietnam-solidaritet som var verksam till slutet av 1980-talet. Då var Pol Pot borta. Frågan om folkmordet försvann från dagordningen.
Komplikationerna var även i fortsättningen många. Bland annat ingick många före detta röda khmerer i den Vietnam-stödda regim som etablerades i Kambodja ungefär på samma sätt som många gamla nazister ingick i den västtyska administrationen. Men det går inte att dölja folkmord i längden
Men nu är det dags. Klockan 9 tisdagen den17/2 inleddes krigsförbrytartribunalen i Phnom Penh. Alla media beskriver den.
Det talas dock tyst om att USA och Kina stödde Pol Pot och under många år förhalade processen.

Kulturtips

3 MA, magisk musik från Mali, Madagaskar & Marocko.
På Inkonst 17 februari.

Läs mer

Augusta en social thriller fylld av maktkamp, manipulation och svart humor…
På Teater 23 den 14 februari - 27 mars
Läs mer

Finanskris KRASCH BOOM BANG! Teaterhögskolan i samarbete med Västrahamnteatern.
På Västrahamnteatern 12 - 20 februari.
Läs mer

Lasse Tennander

Picknickkonsert på Victoria 13-14 februari
Läs mer

Opening Night
Belgiskt danskollektiv med rötterna i Slovakien bjuder på poetisk och humoristisk dansföreställning.
På Palladium 17 februari.
Läs mer

Rikard III en dag på Towern
På Lunds Stadsteater 16 februari kl 19.

Läs mer

Pressgrannar I: Valkommentar i Haaretz 12/2

Gideon Levy / Legitimerar sionismen varje våldshandling och orättvisa?

Vänstern i Israel dog 2000. Bödeln det året var också dödgrävaren 2009: försvarsminister Ehud Barak.
Libanon, Gaza, de dödade barnen, klusterbomberna, den vita fosforn, och alla ockupationens grymheter – inget av allt detta drev den likgiltiga, fega vänstern ut på gatorna.
Vad är sionismen idag? Ett arkaiskt, urmodigt koncept fött i en annan verklighet. Sionismen måste ut ur garderoben.
Det är tillåtet att inte vara sionist i den bemärkelse begreppet har idag. Det är tillåtet att tro på judarnas rätt till en stat och ändå angripa den sionism som ägnar sig åt ockupation. Det är tillåtet att mena att händelserna 1948 borde upp på agendan, att be om ursäkt för orättvisan och handla för att rehabilitera offren. Det är tillåtet att opponera mot ett onödigt krig från första dagen. Det är tillåtet att anse att Israels araber förtjänar samma rättigheter – kulturellt, socialt och nationellt – som judarna. Det är tillåtet att ifrågasätta Israels försvarsstyrkor som ockupationsarmé, och det är till och med tillåtet att vilja tala med Hamas.
(Översättning Gunnar Stensson)

Pressgrannar II: Heja Sydsvenskan!

Bättre reportage än det om Guantanamo med Niklas Orrenius text och fotografen Ola Torkelssons bilder görs ingenstans i Sverige! Det publicerades i Sydsvenskans bilaga Söndag den 8 februari under huvudrubriken ”Tortyrens fängelse”. Förhoppningsvis kommer det också i bokform.
Olle Lönnaeus text och Thomas Löfqvists bilder i reportageserien om Gaza och det israeliska valet håller samma höga klass och är lika unika! Också reportageserien borde utges i form av en bok tillsammans med andra texter.
Någon måste ha beslutat, bekostat och skickat ut de båda expeditionerna. Utomordentligt!
För nyhetsjournalisternas skull måste man stå ut med Sydsvenskans förutsägbara opinionssidor.
Gunnar Stensson

Vänsterpartiet Lund fördömer staten Israels agerande

Vi fördömer Israels våld i Gaza. Vi fördömer ockupationen och blockaden av de palestinska områdena.
Vi förbehåller oss rätten att kritisera staten Israels agerande. Detta är inte antisemitism. Det är att bedöma staten Israels handlingar med samma moraliska måttstock som gäller för andra länder.
Vänsterpartiet Lund föreslår en kommunal bojkott av staten Israel. Inköp av israeliska varor är oförenligt med Lunds kommuns inköpspolicy, och därför bör kommunen omedelbart upphöra med detta.
Uttalande av v-Lunds årsmöte 2009

Sedvanliga årsmötesförhandlingar av Gunnar Sandin

”Det var mycket känslor, hätska utbrott, svärord och en hel del bitterhet som ventilerades”, refererade Sydsvenskans Lundaredaktion från ett medlemsmöte i lördags. Det handlade visserligen om HSB men kunde ha gällt vänsterpartiets årsmöte. Kanske med undantag av svordomarna, men ordet ”röven” hördes tydligt.
Mötet samlade 21 deltagare vilket nästan var en halvering jämfört med förra året. Medlemsantalet hade inte sjunkit med samma takt men en minskning var det, med cirka 10 procent till 113 betalande (eller avgiftsbefriade).
Avgående styrelsen beklagade enligt rutinen i sin verksamhetsberättelse att så få var aktiva, vilket bidrog till att årets verksamhetsplan inte hade uppfyllts till alla delar. Partiföreningens stolthet är som tidigare kommunalpolitiken som delvis för sitt eget liv. Bland de frånvarande på mötet märktes också några ledande kommunalpolitiker.
Det som väckte starka känslor var, också enligt rutinen, 2002 års händelser, väl bekanta för de allra flesta av VB:s läsare. Det blev dessutom en livlig debatt kring den rödgröna uppgörelsen om regeringssamverkan. Två motsatta förslag till uttalande i frågan lades fram, men till slut bordlades ärendet till ett kommande medlemsmöte.
Det ena förslaget innebar ett stöd till Anders Neergaards ställningstagande – se artikel i förra numret. Neergaard var själv frånvarande av familjeskäl men återkom nu till styrelsen som ersättare.
Ny ordförande efter Marta Santander som avsagt sej (men stannar i styrelsen) blev Daniel Stolt som fick något fler röster än den andra kandidaten, Nita Lorimer. Valberedningens föredragande (Rebecca Selberg) motiverade förordet för Stolt med att han genom sin ålder kunde hjälpa till att minska den påtagliga åldersklyftan mot Ung vänster och studentföreningen. Valberedningen nådde dock inte ända fram för deras kandidat till en ordinarie styrelsepost Bo Nylander, 23, slogs i omröstningen ut av Sten Henriksson, 70.

Taktikens triumf av Sven-Hugo Mattsson

Jag trodde att Centern, när man låste in sig i förra veckan, skulle komma ut och säga att man stod fast vi den linje Maud Olofsson redogjorde för, för bara några veckor sen. Centerns motstånd under alla år gjorde att jag inte trodde att de skulle svänga 180 grader. Ok jag har väl hört att det funnits positiva röster för kärnkraft, men trodde inte de var så starka. Jag konstaterar att protesterna inom C, efter beslutet, varit svaga. Jag frågar mig också varför man, borgerligheten, inte begärde folkomröstning. Enligt opinionsmätningar hade man säkert vunnit en sådan. Då hade man ju haft grönt ljus att bygga nya verk. Varför i all världen svänger ett parti som varit mot i årtionden i ett läge när den flödande energin är på gång.
Så här en vecka senare tycker jag mig se en taktisk triumf. Borgerligheten, kanske utom folkpartiet, inser att det inte kommer att byggas fler verk. Men så ser man att opinionen är kraftigt för. Man enas i en fråga där inget i praktiken ändras, man visar dådkraft, man går opinionen till mötes, man ser till att industrin får hela ansvaret och betonar att satsning skall ske på den flödande energin, det vill säga det som redan sker.
Jag tror moderaterna, Reinfeldt, är trött på industrins tjat om att bygga nytt och vill ha svar på om de menar allvar. Maud Olofsson och Göran Hägglund vill ha kvar makt och varför då inte ändra sig i en fråga som ändå inte betyder något. Göran Hägglund har ju ändrat sig förr.
Jag noterar också att de företag som satsar på flödande energi knappast har protesterat. De ser helt enkelt kärnkraften som lite nattståndet, inte som en konkurrent.
Alliansen har gjort det igen. Det finns mycket att säga om alliansen, men taktiska är de. Alliansen i sig, moderaterna som det nya arbetarpartiet, kärnkraften nu. Jag tror att Alliansen snart är ikapp de rödgröna, som upplevs som splittrade, i opinionsmätningar. Så lägger Anders Borg snart fram en kraftig skattesänkning till pensionärerna. Så vinner alliansen valet. Fast jag hoppas att jag får fel.
Atomkraft nej tack!

Lund behöver en stadsteater med fast ensemble av Gunnar Stensson

Gunnar Sandin vill att Lund ska bygga en teater.
Bra! Under alla omständigheter bra! Större behov av en teater än av en femte frihet.
Men en teater behöver skådespelare, regissörer, scenarbetare osv. Och Lund behöver teaterfolket som ett tillskott till den inåtvända akademiska kulturen.
Vi saknar ett samlande forum för kulturen i Lund. En stadsteater. Det finns i Helsingborg och Malmö. Och tills nyligen i Landskrona. Det fanns som samhällsinstitution i det gamla Grekland.

Så är det. Så kan det bli
Vi har Sagohuset, Månteatern, Lilla Teatern, studentspexen, 500 och dessutom Riksteatern med dess stora mångskiftande repertoar. Räcker inte det?
Nej.
Ett exempel. För någon vecka sedan presenterade teaterföreningen i Lund ”Syskonbädd”, en pjäs av Stina Aronsson (viktig romanförfattare och experimenterande dramatiker under 1930-talet). Det gavs en föreställning. Cirka 120 personer såg den. Dagen efter var den för alltid borta, men Boel Gerell skrev en liten recension i Sydsvenskan. En kompetent text, men till vad nytta? Om någon blev intresserad så var ju pjäsen redan borta. Läsekretsen bestod i första hand av den lilla grupp som sett den.
Om en stadsteater i Lund satt upp ”Syskonbädd” hade vi först deltagit i diskussionen om pjäsvalet, sedan haft möjlighet att se kanske 14 föreställningar. Vi hade diskuterat föreställningen. Skådespelarna. Regin. Ensemblen skulle ha påverkats av publiken – och publiken av ensemblen.
Nästa pjäsval, pjäs, föreställning skulle till en del bli en produkt av denna ömsesidiga påverkan. Flera tusen skulle ha sett den och alla skulle ha känt till den.

Ett nav för Lunds kulturliv.
En stadsteater skulle bli det centrala navet i Lunds kulturliv. Dess repertoar, dess estetiska inriktning skulle bli en angelägenhet för hela Lund.
Ett par exempel. 1967 deltog vi, Karin och jag, i kampanjen för Norrbottensteatern som skulle byggas i Luleå och få sin ensemble. Vi framförde en kabaré om Vietnam med musik av Beetles och Bob Dylan. Norrbottensteatern blev ett nav för en hel provins, estetiskt och politiskt. Proteaterns NJA, pjäsen om stålverket, gav en flygande start.
Jag minns väl Staffan Valdemar Holms tid som teaterchef i Malmö. Hans genomförda konstnärliga linje var inte populär. Men den skapade intensiv debatt. Fria grupper, författare och konstnärer profilerade sig i förhållande till den. För och emot. Jag minns tillfällen då lärare satt och skrek åt varandra i lärarrummet på Heleneholmsskolan där teaterintresset är
stort. Själv var jag flera gånger mycket kritisk. Men det var värdefullt.

Den lundensiska spretigheten
Skulle inte en stadsteater konkurrera ut det nuvarande trots alla reservationer rika teaterlivet i Lund?
Icke!
Tvärtom skulle teaterlivet vitaliseras. Ett berikande utbyte skulle ske. Stadsteatern skulle behöva Lunds utfattiga teaterarbetare i många sammanhang, i föreställningar och bakom scenen. Skådespelare från stadsteatern skulle få tillfälle att spela med i uppsättningar på Månteatern och Sagohuset. Idéer skulle spridas. Kvalitén skulle höjas.
De estetiska programmen i Lunds gymnasieskolor skulle berikas. Skådespelare och regissörer skulle ge lektioner. Kanske medverka i skolornas uppsättningar. Hundratals elever skulle se stadsteaterns föreställningar och diskutera dem.
Någon gång skulle fullmäktige eller partier i fullmäktige chockeras. Det skulle vitalisera också den politiska debatten.
En stadsteater skulle också innebära en utmaning för den lokala pressen som skulle bevaka hela processen från pjäsval till färdig föreställning och efterdebatt. Lund skulle få kultursidor. Hittills har vi mest ägnat oss åt gräl om Lunds Konsthall. Inget fel i det, men debatten behöver vidgas och professionaliseras.

Dyrt, men andra kommuner har råd
Skulle det inte bli dyrt?
Jovisst!
Att bygga en teater är dyrt. Att avlöna en fast ensemble är dyrt. Men andra städer av Lunds storlek har råd.
Jag skäms ofta när jag jämför Lund med Malmös stora utbud av teater, musik, dans. Ändå har Malmö kommun flera stora konkurrerande behov. Trots det satsar staden på kultur. Och jag är övertygad om att den tjänar på det.
Jag påstår inte att Lund är kulturfattigt. Men kulturen är spretig, i hög grad knuten till universitetets nomadiserande tusenden. Vi har fina konstmuséer. Vi har gallerister. Vi har ett utomordentligt stadsbibliotek med filialer. Kulturföreningarna har ett rikt utbud, men också det är spretigt. Akademiskt. Författare och poeter presenterar och diskuterar sina verk i olika fora. Ofta på ett halvt privat sätt. Ofta inför mindre och isolerade grupper. En stadsteater skulle kunna sammanföra dem. Teatern en magnet, andra kulturyttringar järnfilspån. Ett kulturmönster.
Teaterföreningens styrelse i Lund där jag av en tillfällighet kommit att ingå i utkanten jobbar intensivt med att distribuera Riksteaterns utbud. Det är där jag kommit att uppmärksamma problemen. Mycket går Lund förbi på grund av bristen på lokaler. Annat spelas och är av högsta kvalitet. Många talar fortfarande om monologpjäsen Doktor Glas.
Men Riksteaterns föreställningar träffar Lund bara i periferin. Resa hit, övernatta, spela, resa vidare. Även Riksteatern skulle vinna på en fast stadsteater i Lund, ett väl rustat teaterhus, kollegor. Ett sammanhang att anknyta till.
Först ett teaterhus! Sen ska vi nog fixa det andra!

Krisen — vems är skulden? av Erik Kågström

I en artikel i Veckobladet 090206 har Gunnar Stensson tagit upp vad han och jag har skrivit i tidningen om världsekonomin. Bland annat skriver han: ”Vi har kritiserat USA:s överkonsumtion och handelsunderskott. Vi har sagt att USA finansierar sin konsumtion genom att trycka nya sedlar”. – Det jag sagt i dessa sammanhang kan säkert ses som kritik men jag har nog inte varit tydlig med vad eller vilka en sådan kritik bör riktas mot. Skall man verkligen klandra det amerikanska folket för att de levt över sina tillgångar när det är deras konsumtion, genom den efterfrågan den skapat, som hållit igång världsekonomin under de senaste decennierna?

Under de senaste trettio åren har de åttio procent av det amerikanska folket som befinner sig på den nedre delen av inkomststegen, inte sett till någon nämnvärd ökning av reallönerna. Den måttliga inkomstökning som hushållen ändå fått beror på att man arbetat flera timmar och att fler medlemmar i hushållen ingår i arbetskraften. Framför allt har fler kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden. Lönerna har stagnerat trots att produktivitetsökningen i den amerikanska industrin inte varit sämre än i den europeiska. De värden som skapats av den ökade produktiviteten har i USA nästan uteslutande hamnat hos en enda procent av befolkningen, de redan superrika. Den fattigare majoriteten har överlag arbetat hårt, i genomsnitt mer än 2000 timmar om året jämfört med 1600-1800 timmar i EU-15. De har sällan mer än två veckors semester och ofta ingen betald semester alls. Man kan nog säga att dessa amerikaner genom sitt arbete gjort sig förtjänta av den konsumtionsökning som de i avsaknad av inkomstökning lockats, tvingats eller nödgats finansiera med skuldsättning.

Orsaken till att USA och världen nu befinner sig i en ekonomisk kris skall sökas på annat håll, nämligen hos de politiker som accepterat och stött att den nyliberala ekonomiska politiken tillåtits dominera världen sedan slutet av 1970-talet. På global nivå ligger ansvaret främst hos Ronald Reagan, Margaret Thatcher och deras medarbetare. I Sverige var det trion Åsbrink, Feldt och Dennis som genom att avreglera valutarörelserna lade grunden till nyliberalismen i vårt land och därmed berövade våra regeringar möjligheten att föra en solidarisk fördelningspolitik.

Den nuvarande ekonomiska krisen är en logisk följd av att globaliseringen medfört en drastisk omfördelning av inkomster och förmögenheter från botten till toppen. Den ökade ekonomiska ojämlikheten har medfört minskad global efterfrågan på varor och tjänster. Därför har det uppstått brist på lönsamma investeringsprojekt. Det har medfört att privatpersoner och företag i ökande omfattning placerat sina vinstmedel i finanssektorn eller i amerikanska statspapper. Det uppges att USA lånar upp nittio procent av världens sparande. Även om det trycks nya dollarsedlar har förmodligen försäljningen av amerikanska statspapper blivit det huvudsakliga sättet för finansiering av USA:s skulder. Nu hoppas nog president Obama att de rikaste av hans landsmän tömmer sina spargrisar och köper de ”krisobligationer” med vars hjälp han hoppas kunna vända ekonomin uppåt.

Förnekelsen av Gunnar Stensson

Den amerikanska armén använde fosforbomber i den irakiska staden Falluja. De visade sig vara ytterst effektiva både fysiskt och psykiskt.
Den israeliska armén beslöt därför att använda fosforgranater i Gaza. Det skulle hemlighållas. Man trodde sig ha kontroll över nyhetsförmedlingen genom att utestänga media.
När läkarna i sjukhuset i Gaza i sina mobiltelefoner rapporterade om ett stort antal brännskadade och döda barn förnekade man deras uppgifter. I stället försökte man undergräva läkarnas trovärdighet.
Sten Henriksson avslöjade i förra veckans VB hur Mats Skogkär i Sydsvenskan vidarebefordrade den israeliska förnekelsen till läsarna i Skåne. Sanningen är krigets första offer.
När Israel följande dag avlossade fyra fosforgranater och därefter en spränggranat för att sprida fosforn mot en FN-skola i vilken 300 flyktingar befann sig ledde det till två barns död. Fosforbeskjutningen kunde inte längre förnekas. Det man inte kan förneka tiger man om.
Men Ehud Barak deklarerade offentligt att inga israeliska soldater skulle ställas inför krigsrätt.
Vämjeligt!
Jag betvivlar inte Lars-Anders Jönssons goda vilja. Men det gäller att ha urskiljning både när man läser Sydsvenskan och när man använder internet. Det mesta i internet är desinformation. Meningsfulla fakta hittar man i den ledande israeliska tidningen Haaretz och nyhetsbyrån al Jazeera.
Beträffande den israeliska propagandans trivialisering av Förintelsen och antisemitismen hänvisar jag till artikeln ”On the wrong side of history”.
Och så vill jag påpeka att profeten Jesaja är en bok i Gamla Testamentet, judendomens heliga skrift. Där uttrycks en för sin tid revolutionerande etik som tar avstånd från blodtörstiga stamgudar och primitiv nationalism och i stället predikar fred, barmhärtighet, medlidande och social rättvisa. Det är sådana texter som ger oss anledning att vörda judendomen.

Vilken roll spelar antisemitismen i israelisk politik? av Lars-Åke Henningsson

När Sharon var premiärminister i Israel, anklagade han fredsförespråkande kritiker för att vara antisemiter. Han använde helt enkelt etiketten ”antisemitism” på liknande sätt som man i Ryssland under den sovjetiska perioden använde ”antisovjetisk”, eller senator McCarthy på 50-talet använde ”oamerikansk”. President Bush II har också likställt kritiker av den egna regeringens politik med motståndare till nationen. Sharon gick ett steg längre. Om han hade velat likställa kritiker av regeringspolitiken med motståndare till nationen, hade han kunnat tala om ”antisionism”, men nu kallade han i stället kritikerna för fiender till judar i allmänhet.

När man vill framställa sin egen nationalistiska politik som den enda vägen och kräver total lojalitet och uppslutning bakom en regering, då kan man vara tvungen att stryka ett streck över en stor del av ens eget ideologisk arv. Vänsterpolitik stod inte högt i kurs i Sovjetunionen. Lenin talade t ex om radikalismen som kommunismens barnsjukdom, och satte fackföreningarna på plats med det nedsättande uttrycket ”trade unionism”. De amerikanska frihetsidealen användes som argument för att inskränka friheten under Bushs regeringstid.

Vad Sharon bortsåg från i den judiska traditionen är de profetiska böckerna med deras starka moraliska kritik av de egna ledarnas maktmissbruk. Med Sharons sätt att tänka borde de bibliska profeterna, som t ex Jesaja som citerades i årets andra nummer av Veckobladet, uppfattas som antisemiter. Men även om man, som Lars-Anders Jönsson i förra numret, vill läsa Jesaja eller andra profeter på det sättet, så finns det andra sätt.
Den bibliska historien vimlar av maktfullkomliga potentater. Den historien är inte unik på något sätt. Men den maktkritik som profeterna utslungar mot sina ledare är ett viktigt ideologiskt arv inte bara i judendomen utan också i världshistorien. Om judendomen bara varit en etnisk-patriotisk religion utan moraliska och maktkritiska inslag, skulle den säkert varit försvunnen för länge sen, precis som de flesta andra religionerna i Medelhavsområdet och Mellanöstern från profeternas tid. Skulle Sharons linje slå igenom i judendomen, och dess moraliska och maktkritiska kärna bli irrelevant, då är den mogen för historiens skräphög likaväl som Sovjetkommunismen, som prioriterade bort socialismens moraliska utgångspunkter och maktkritik.

Antisemitismen spelar naturligtvis en roll i israelisk politik även på ett annat sätt. I och med att det ligger en fruktansvärd erfarenhet bakom, av hur antisemitisk ideologi kan omsättas i handling, finns det en rädsla som lätt kan exploateras politiskt, och en hotbild som får liv genom varje nytt krig. Det är inte konstigt om erfarenheten av antisemitismen leder till en känsla av att vara ensam i världen, av att man är hänvisad endast till sej själv. Det är en nedbrytande inställning att komma fram till, att det inte spelar någon roll vad andra människor har att säga, eftersom man ändå inte kan lita på dem när det verkligen gäller. Det är tragiskt nog samma känsla av utelämnadhet som palestinierna kan känna, med allt som världen har låtit ske med dem, trots alla vackra ord som de också har fått höra. Omvärlden måste ta båda folkens utsatta situation på allvar och ge israeler och palestinier bättre alternativ än ständiga, förödande krig, och hjälpa israelerna att sluta se antisemitism i varenda buske.

Råd till Israel av Gunnar Stensson

”On the wrong side of history”, Barack Obama 20/1 2009
”Man kan inte utrota ett helt folk”, Olof Palme 1/7 1982

”Israel borde ha lärt sig av sitt eget folks historia att man inte kan utrota ett helt folk”. Olof Palme yttrade dessa ord i ett tal inför TCO-kongressen 1 juli 1982. Han var upprörd över Israels invasion i Libanon och förödande bombning av Beirut som senare ockuperades. Den israeliska armén tvingade den palestinska befrielserörelsen PLO till exil i Tunisien. Sedan genomfördes massakrer på den försvarslösa befolkningen i de palestinska lägren Sabra och Shatila. Ansvarig var Ariel Sharon. Israel hade som vanligt vunnit en stor militär seger. PLO:s väpnade styrkor var förintade och ledningen i exil långt borta från Palestina.
Olof Palme upprördes och insåg att det folkrättsvidriga våldet ingalunda innebar något slut på konflikten utan tvärtom fördjupade och förvärrade den. På sikt skulle våldet hota själva Israel.
Talet vid TCO-kongressen var en signal, ett råd till Israel, som under årtionden åtnjutit Sveriges och inte minst Olof Palmes stöd, särskilt de år då Israels socialdemokrater under Ben Gurion och Golda Meir byggde landet.
Var Palmes råd ett klokt råd, ett gott råd i ljuset av vad som sedan skulle hända: intifadan 1987, Israels nya invasion i Libanon 2006 och massakern i Gaza ?
Fredsrörelsen i Israel tyckte det var ett gott råd och växte sig starkare.
Eller var det ett uttryck för hat mot Israel, för trivialisering av Förintelsen? Var Olof Palme antisemit?
Det tyckte det israeliska högerpartiet Likud. Dess ledare var Menachem Begin, tidigare medlem i terrorgruppen Sternligan och inblandad i mordet på Folke Bernadotte.
Det blev Likuds tolkning som staten Israel via sina ambassader spred i Europa.
Den tolkningen upprepades av borgerliga media som införlivade den i sin hatkampanj mot Olof Palme.

Hatkampanjen fortsätter
Nu fortsätter Sydsvenskans Mats Skogkär angreppen på Olof Palme 27 år senare. Det sker i inledningen till tidningens kampanj mot antisemitismen. ”Olof Palme gick i bräschen för att dra paralleller mellan Israel och Nazityskland”, skriver han. Han styrker påståendet med citatet ovan som han hämtat ur en sionistisk propagandaskrift utgiven av Jerusalem Center for Public Affairs 2008, ”Behind the humanitarian mask”.

En feltolkad formulering av Karl Marx
Chefredaktör Heidi Avellan, som i samma kampanj skrivit en artikel om antisemitismen i den europeiska kulturen i Sydsvenskan 7 februari, går i en liknande fälla.
I Niklas Ekdals bok ”Europa och skulden” har hon funnit en lösryckt formulering ur Marx traktat ”Om judefrågan”. Den lyder så här: ”Så snart det lyckas samhället att avskaffa schackraren och hans förutsättningar har juden blivit en omöjlighet.”
Detta kan låta som ett solklart exempel på antisemitism och så tolkar hon det också.
Men saken är inte så enkel. I själva verket är traktaten ”Om judefrågan” en stridsskrift till försvar för judarna. Den ökände tyske antisemiten Bruno Bauer ville frånkänna judarna fulla samhälleliga rättigheter och friheter om de inte avsvor sig sin religion och lät döpa sig. Marx som själv var av judiskt ursprung upprördes djupt av Bruno Bauers förslag.
Samtidigt trodde han att den historiska utvecklingen i en framtid skulle leda till ett klasslöst sekulärt samhälle där religioner, religiöst förtryck och religiösa konflikter inte existerade. Det är innebörden i den citerade meningen.
Heidi Avellans misstag leder till historieförfalskning och till att hon faktiskt förvränger ett historiskt dokument i kampen mot tysk antisemitism. Hon hamnar på samma sida som antisemiten Bruno Bauer, vilket förvisso inte var hennes avsikt.
Enklast kollar den intresserade eller misstrogne läsaren fakta i den brittiske författaren Francis Wheens populära Marx-biografi ”Karl Marx”, Fourth Estate Limited 1999, på sidorna 55 till 57 i den engelska upplagan. Där finns också ett intressant resonemang om Marx motsägelsefulla förhållande till sin judiska identitet.

Antisemitism-stämpeln som maktinstrument
Olof Palme insåg redan långt före 1982 att en tvåstatslösning var den enda rimliga och nödvändiga lösningen i konflikten Israel – Palestina. Det förutsatte förhandlingar mellan Israel och PLO. Därför bjöd han in PLO:s ordförande Yassir Arafat till Sverige ur hans exil i Tunisien.
Följden blev att hatkampanjen mot Olof Palme drevs till nya excesser. Fler än jag minns säkert de rasistiska hataffischerna överallt i Malmö där Olof Palme framställdes som arabisk terrorist.
På samma sätt avbildade de israeliska högerextremisterna Yitzhak Shamir i nazistuniform sedan han undertecknat Oslo-avtalet. I båda fallen kan man tala om en ödesdiger trivialisering av antisemitismen och Förintelsen.
Storkyrkan i Stockholm, Sveriges nationalhelgedom, fylldes av Palmehatare som bad för Israel, höll tal och sjöng psalmer.
Kampanjen kanske inte knäckte Palme, men den blev en mycket tung politisk belastning för honom. Hatet ledde till Palmemordet tre år senare.
Trots att Sydsvenskan rubricerar sin huvudledare ”Lär av historien” är allt detta tydligen okänt för Mats Skogkär.

Att anklaga kritiker för antisemitism och trivialisering av Förintelsen.
Israels utrikespolitik bygger på allianser med mäktiga stater, för närvarande USA, och en stark armé.
Men staten Israels kanske viktigaste utrikespolitiska instrument är propagandan för att vinna världsopinionens stöd, framför allt i Västeuropa och USA.
Den israeliska propagandan har hittills förmått bryta udden av i stort sett all kritik oavsett om den handlar om att Israel diskriminerar araber, bryter mot folkrätt och ingångna avtal, spränger FN-institutioner, sätter sjukhus i brand, mördar individer i skilda delar av världen, startar anfallskrig, lagrar massförstörelsevapen, tillverkar kärnvapen eller använder förbjudna vapen som fosforgranater och klusterbomber.
Propagandan inriktar sig på befolkningens skuldkänslor i länder som på något sätt varit ansvariga för Förintelsen som Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Polen. Den grundläggande retoriken går ut på att anklaga Israels kritiker för antisemitism och för att trivialisera Förintelsen.
Det fungerade i början av 1980-talet. Men ständig upprepning leder till inflation. ”Israels brutala metoder för att få bukt med intifadan urholkade dess förtroendekapital i väst” för att citera Nationalencyklopedin. Invasionerna i Libanon och Gaza har urholkat förtroendekapitalet ytterligare. Den gamla propagandan funkar inte längre.

Sverigedemokraterna viftar med israeliska flaggor.
Den ledande israeliska tidningen Haaretz fruktar att Israel genom sin rasistiska våldspolitik håller på att begå nationellt självmord. Landet kan råka i konflikt med Barack Obamas USA.
Uri Avnery, den kände israeliske fredskämpen, är desperat. Den israeliska nationalismen grundar sig på etniskt ursprung, blod och jord, skriver han i en artikel som Al Jazeera publicerade 8/2. ”Israel har förvandlats till ett vansinnigt monster utan medlidande för kvinnor och barn, sårade och sjuka”. Han citerar med adress till Israels makthavare Barack Obamas tal den 20 januari: ”You are on the wrong side of history”... “Our power can not protect us, nor does it entitle us to do as we please.”
Han påpekar att de amerikanska judarna röstade på Obama.
Med sorg konstaterar han att marken darrar under ett Israel där en tygellös arabhatare som Avigdor Liberman vinner politisk makt.
Samtidigt har det paradoxala hänt att Sverigedemokraterna ser sina ideal förverkligade i Israel. Sverigedemokratern är det enda parti som har sina rötter i sekter som förnekade Förintelsen, hyllade Hitler och demonstrerade med hakkorsflaggor och Sieg Heil-rop.
Nu deltog en Sverigedemokratisk kommunpolitiker från Lund i söndagens Israel-manifestation .tillsammans med Folkpartiets Birgitta Olsson. Han bereddes också tillfälle uttala sitt stöd för Israel och fördöma de huvudsakligen palestinska motdemonstranterna.
Och så här säger Sverigedemokraten Sten Andersson i Sydsvenskan den 10/2: ”Det är totalt oacceptabelt det som håller på att hända i Malmö. Jag kan rekommendera besök i synagogan på Förintelsedagen för den som tvivlar på den historiska samtidsforskningen.”.

Är målet för minskning av utsläpp av växthusgaser uppnått? av Ulf Nymark

Har Lunds kommun verkligen nått målet för minskning av utsläppen av växthusgaser? Dvs det mål som finns fastlagt i ”LundaEko, Program för ekologiskt hållbar utveckling”, och som antogs år 2006. Målår är där 2012 och senast vid denna tidpunkt skulle utsläppet ha minskat med 6 % per invånare jämfört med år 1990. Bland annat denna fråga riktar Demokratisk Vänster i en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Mas Helmfrid.
Bakgrunden är följande: I september 2008 publicerade kommunens Miljöstrategiska enhet en utredning, den s k Klimatbasutredningen. Där slås fast att det är en bra bit kvar till målet och att det fordras krafttag för att det skulle kunna nås till utsatt tid.
Bara tre månader senare, i ett utskick till alla hushåll i Lunds kommun, hävdar kommunen att målet är uppnått! Vad har hänt på så kort tid, undrar DV i sin interpellation.

Glädjande
Vi tycker förstås att det är glädjande om målet verkligen uppnåtts. Men det hitintills gällande målet är ett per capitamål som redan när det antogs var för mesigt. Den sammanlagda utsläppsmängden har, trots eventuell måluppnåelse, ökat sedan basåret för beräkningarna, 1990. Detta beroende på befolkningstillväxten i kommunen. Det är nu hög tid för kommunen att sätta ett mål som innebär minskning av de totala utsläppen. Därför ställer vi också frågan till kommunstyrelsens ordförande om han är beredd att verka för att även de totala utsläppen minskar.

Interpellationen
Här följer interpellationstexten i sin helhet:
”LundaEko”, Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling, har som mål att minska utsläppen av växthusgaser per invånare med 6 % fram till år 2012 (jämfört med basåret 1990).
I ”Klimatbasutredning för Lund”, framtagen av Miljöstrategiska enheten i september 2008, anges att utsläppen av växthusgaser per lundabo år 2005 var 5 ton (exklusive konsumtion av varor). Utredningen konstaterar att utsläppen har ökat sedan 1990 och att det sålunda var en bra bit kvar till målet för minskningen.

Målet uppnått?!
Tre månader senare, i december 2008, presenteras i ”idéernas Lund”, det reklamblad för Lunds kommun som delades ut till hushållen, nya och smått sensationella siffror för emissionerna: I kommunen har år 2006 utsläppen av växthusgaser minskat med 10 % per invånare jämfört med 1990 - därmed är ”LundaEkos” mål redan uppnått! Uppgifterna blir än mer sensationella eftersom det torde förutsätta en minskning i storleksordningen omkring 25% mellan åren 2005 och 2006 (förutsatt att ”Klimatbasutredningens” uppgifter är korrekta.)
Självklart är dessa nyare uppgifter, om de är korrekta, väldigt glädjande och de stimulerar till nya och djärvare mål för växthusgasutsläppen.

Motstridigt
Vi vill dock med anledning av de något överraskande och något motstridiga uppgifterna ställa följande frågor till dig:
Är ”Klimatbasutredningens” uppgifter korrekta? Är uppgifterna i ”idéernas Lund” korrekta? Om svaret är jakande på båda dessa frågor, hur förklarar du då de sinsemellan motstridiga uppgifterna från ”Klimatbasutredningen” och ”idéernas Lund”? Vilka åtgärder har satts in som gett denna anmärkningsvärda effekt på så kort tid?
Även när ”LundaEkos” percapitamål är uppnått innebär detta, med hänsyn till befolkningsökningen i kommunen, att de totala utsläppen har ökat sedan 1990. Är du beredd att nu verka för att kommunens nya mål för minskning av växthusgasutsläppen sätts så att det avser de totala utsläppen?
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster

DC-tennis Sverige-Israel: "Stoppa matchen!"

Den 6-8 mars ska Sverige-Israel spela en Davis Cupmatch i Baltiska hallen, Malmö. Efter det tre veckor långa bombningarna mot Gazaremsan har flera rösten höjts för att matchen ska stoppas och att Sverige ska bojkotta Israel. Många minns bojkotten mot Sydafrika och kräver nu en liknande bojkott mot Israel.
Olof Holmgren drog igång hemsidan stoppamatchen.se och en facebookgrupp som nu har växt till cirka 5000 medlemmar:
- Sedan det blev känt att matchen mot Israel ska spelas har det strömmat in mejl och förfrågningar från upprörda människor som vill medverka i Stoppa matchen-kampanjen. Därför samlas vi nu med ett enda krav: Stoppa denna skammens match!
I veckan bildades "Stoppa matchen"-kommittén som har tagit på sig ansvaret att genomföra protester och aktioner innan och under matchdagarna.

Assad El-Achkar är palestinier och en av de som var med på mötet:
- På tre veckor har Israel dödad 1330 personer i Gaza, av dessa är 437 barn under tolv år. Skolor, bostadshus och sjukhus har bombats till ruiner.
I Malmö finns det många palestinier som har förlorat en bror, syster eller vän. Hur kan vi här i Malmö välkomna representanter för en stat som terroriserar och ockuperar ett annat lands befolkning?
Intresset för kampanjen är stort även utanför Malmö och många planerar att resa till staden under matchdagarna.
- Redan nu vet vi att det kommer att gå bussar från stora delar av landet och en hel del danskar kommer att ta sig över sundet. Vi räknar med att uppemot 10 000 personer sluter upp på matchdagarna. Man undrar hur det rent praktisk ska bli möjligt att genomföra matchen? säger Olof.
Många är nyfikna på vad som kommer att hända under matchen:
- Vi har nu påbörjat ett intensivt förberedelsearbete. Klart är att vi är många och att det finns en stor upprördhet. Att spela matchen vore ett oerhört svek mot alla de palestinier som varje dag lever under ockupation och förnedring. Därför uppmanar vi Sveriges alla Palestinavänner att komma till Malmö, avslutar Assad.

Under fredagen 6 mars kommer kampanjen att arrangera en aktion i samband med invigningen. På lördag 7 mars kommer en demonstration gå från Möllevångstorget till Baltiska hallen. Mer info om dessa och andra aktiviteter kommer att meddelas senare. Bakom kampanjen står "Nätverket mot Israels krig och ockupation".

Makten på jobbet

Öppna föreläsningar
Lördag den 14 februari har distanskursen Makten på jobbet sitt första möte på Kvarnby Folkhögskolas filial Röda huset, Industrigatan 4 i Malmö.
Alla föredrag är öppna för en intresserad allmänhet. Kom och delta i hela programmet eller plocka russinen.
Vi som arrangerar kursen har tidigare bland annat organiserat Vår Makt-konferenserna i Malmö.
Program:
11:00 Undersökningens historia - från Marx till Socialism eller Barbari och vidare.
Marx började med den militanta undersökningen, andra tog vidare och utvecklade perspektivet. Vad syftar den militanta undersökningen till? Hur kan man som arbetare använda sig av arbetarundersökningen för att intensifiera klasskonflikter och intervenera i kamper.
12:00 Lunch
13:00 Arbetarundersökningar idag.
Sedan början på 2000-talet har det skett en renässans för arbetarundersökningen i Sverige och i Europa. I det här föredraget sonderas terrängen och olika grupper och projekt som sysslar med arbetarundersökningar presenteras. Vi diskuterar hur vi idag kan använda oss av arbetarundersökningen utifrån såväl egnas som andras konkreta erfarenheter.
14:00 Arbetsrätt
Vad har du för rättigheter på jobbet? Vad är LAS och MBL? Introduktion till arbetsrätt, hur vi kan använda den och hur den används mot oss.
17:00 Endnotes
Den brittiska teorigruppen Endnotes kommer till Sverige och diskuterar kampcykler och förutsättningen för klasskampen idag.
Vad finns det för interna begränsningar i dagens kamper och hur kan vi arbeta för att övervinna dem? Endnotes gav hösten 2008 ut sitt första nummer av tidskriften Endnotes

Pressgrannar

Ur Haaretz huvudledare, Israel den 5 februari 2009

Låt Netanyahu vinna
Det är glädjande att Netanyahu sannolikt blir Israels näste premiärminister.
Det kommer att avslöja det stora bedrägeriet, lögnen om förhandlingarna och orättvisorna i fredsprocessen.
Israel har påstått att dessa handlingar bevisar att Israel eftersträvar fred och ett slut på ockupationen.
Samtidigt har Israel gjort allt vad det förmått för att förstärka ockupationen och avlägsna alla möjligheter till överenskommelse.
Netanyahu representerar för de första den autentiska israeliska ståndpunkten – en total misstro mot araberna och möjligheten att uppnå fred med dem blandad med förakt och avhumanisering.
För det andra kommer han slutgiltigt att väcka världens vrede mot oss, inklusive den amerikanska administrationens. Tyvärr kan detta vara den enda möjligheten att uppnå den dramatiska förändring som är nödvändig.
(Översatt av Gunnar Stensson)

Anders Neergaard av Gunnar Sandin

”Jag lämnar Partistyrelsen” förklarar alltså Anders Neergaard i Vänsterpress nr 1/2009. Det kan ju vara redaktionen som dabbar sej med stavningsreglerna, den har tidigare visat brister i det yrkesmässiga, men själv gissar jag att det är AN som har valt versalen. Det ligger nämligen i linje med (ny)leninismen hos den tendens för vilken han har varit och är en av de ledande företrädarna. Upphöjelsen av (det kommunistiska) Partiet var en kärnpunkt hos V.I. Lenin.

Jag förstår att trepartiuppgörelsen smärtar en person med den utgångspunkten. ”Har då vi som parti, eller vänstern i mer bred mening[,] fått något genomslag i överenskommelsen mellan s, mp och v[?] Det enkla och trista svaret är NEJ … Vänsterpartiet accepterade en överenskommelse som var ett diktat från s och mp.” Och så är det ju, trots Lars Ohlys breda leende efteråt. Partiet kan inte peka på en enda punkt där det fått igenom något som inte redan delades av ett av eller båda de andra partierna. Särskilt MP ville uppenbart förnedra V, och lyckades. Det hedrar partistyrelsens majoritet att den inte lät känslorna ta överhand utan insåg att en stor del av vänsterväljarna faktiskt vill se partiet företrätt i en regering (enkäter visar detta) och även förstod de långsiktigt potentiella fördelarna av de band som nu befästes med den socialdemokratiska vänstern.

”Det är ett beslut … som går på tvärs av vårt kongressuttalande” säger AN också. Också här har han rätt. Senaste kongressen sa bestämt nej till ett gemensamt regeringsprogram, vilket överenskommelsen i praktiken leder till. Det är bara det att AN, ingenjören bakom manipulationerna inför 2002 års riksdagsval, sannerligen inte är rätt person att åberopa medlemsdemokrati.

Kanske blev uppgörelsen själva droppen för AN, för den var inte hans första eller enda motgång i partiet. Han såg tidigare de nya svenskarna som en bas, och visst har vänstern fått nya medlemmar och aktivister med annan bakgrund och andra erfarenheter, men i senaste valet tappade partiet stort just bland de utomnordiska invandrarväljarna. Centralt i hans och hans tendens kritik av Karin Svensson Smith var dels att hon principiellt satte den materiella naturmiljön över självaste klasskampen, dels hennes ställningstagande för regeringsmedverkan. Nu vann
miljövännerna V-kongressens avgörande röstning om programmets formulering, trots motstånd från Skåne, och regeringsdeltagandet är nu så attraktivt att partiet låter sej förnedras på vägen dit.

Manipulationerna 2002 ledde ju till den framgångsrika krysskampanjen för KSS som hårt bekämpades av inte bara AN. Partiet var stenhårt emot personval, ännu en leninistisk reflex. Men nu har dess representant i grundvalsberedningen, utan hörbara invändningar från partistyrelsen, gått med på att sänka riksdagsvalets personvalsgräns från 8 till 5 procent! Legitimeringen av krysskampanjerna (en mindre men lika framgångsrik sådan gällde Lennart Beijer) kom sent men är nu ett faktum.

Det har nästan inte kommit några reaktioner från partmedlemmar och partiföreningar på uppgörelsen, står det i dagens nummer av Flamman. Det kan delvis tolkas som allmän passivitet och uppgivenhet i ett krympande och åldrande parti, men speglar nog också att majoriteten är ganska nöjd, vad kongressen än sa. Det visas av andra insändare i Vänsterpress. Att Staffan Norberg skulle välkomna uppgörelsen var väntat men han är inte ensam. Stefan Sjölander i Farsta svär rentav i kyrkan och säger att budgetregelverk i princip är bra (även om reglerna behöver skrivas om) och (med marxistiska argument) att partiet borde modifiera sin syn på EU.

Försvagningen av den (ny)leninistiska tendensen gick snabbt. Dess bas var en modeartad radikalisering av några ungdomskohorter och det var ingen fast grund, vilket en mer kvalificerad sociolog än AN nog skulle ha anat. De flesta har nu försvunnit och de kvarvarande ”vi som vill opp-arna” försöker gilla läget. AN var inte ensam protestant när partistyrelsen röstade men den ende som tog konsekvensen och gick ur.

Kvar står att AN och hans likasinnade har vållat Vänsterpartiet stor skada, och att de har behållit ett starkt inflytande i Skånedistriktet och även i Lund. Hur starkt blir stundande årskonferens respektive årsmöte en mätare på. Det finns anledning för VB att återkomma med referat.

Antiterroristindustrin slår till av Lucifer

Terroristattacken i New York i all sin brutalitet och dödandet av nästan 3000 människor var första inslaget i det elände som kom att följa. Dödandet av några hundratusental irakier och afghaner (och 4200 döda amerikanska soldater) har vi kunnat se efter det. Men det finns också andra sidor: laglösheten i USA:s uppträdande i världen, med Guantanamo och hemliga fängelser i länder som Polen, Rumänien, Egypten och Marocko. Till det kommer de friheter de amerikanska myndigheterna har ansett sig kunna ta i form av fängslanden och förföljelser på hemmaplan.
Också i Sverige har antiterroristindustrin blommat upp, låt vara i huvudsak på det mediala planet. Vi brukar se terroristexperterna i TV där de blivit inkallade för att vittna om hur allvarligt läget är. Mycket allvarligt, men vi kanske kan klara oss om vi är vaksamma nog. De flesta politiker och journalister verkar dock behålla sitt sunda förnuft.
Då är det intressant att antiterroristindustrin tycks ha fått ett visst fotfäste, t.ex. på Försvarshögskolan. Där finns ett ”Centrum för Asymmetriska Hot- och Terrorismstudier” som av Google att döma har ett livligt utbyte med liknande organisationer inom den NATO-kultur där vi tycks vara fast förankrade. I en rapport därifrån, skriven på regeringens uppdrag, talas det om hur det förhåller sig i Rosengård, t.ex. med sympatierna för islamistiska hållningar. Rapporten lanserades i stor stil av invandrarminister Sabuni härom veckan.

Hemligt material
När så andra forskare ville se vad rapporten bygger på och i första omgången talade om ”svepande, ogrundade påståenden” steg utredningschefen Lars Nicander fram och förklarade (Sydsvenskan 31 jan) att något källmaterial var det inte tal om att få se. Det hade eldats upp:
”Lars Nicander menar att de känsliga personintervjuerna i Rosengårdsrapporten krävde destruktion av källmaterialet.
– Det här var minnesanteckningar som inte vi betraktade som allmänna handlingar. Det finns en målkonflikt men vi var tvungna att skydda identiteten på intervjupersonerna.
– Enligt gängse forskningsetik ska källmaterial arkiveras i tio år?
– Om det handlar om vanligt källmaterial, ja. Men här handlar det om individens skydd. Rapporten är gjord med forskningsmetodik men vi har inga redovisningskrav mot forskarsamhället. Vi har inga skyldigheter att redovisa källor till andra än vår uppdragsgivare, regeringen.”
Och så lägger han till som en sista dräpande replik:
”– Jag ser det här som ett utfall av akademisk avundsjuka, säger Lars Nicander.”

Folkpartipolitiker
Men inte nog med det. I ett senare inlägg på Newsmill (webbkollega till Veckobladet) slår Nicander och Ranstorp tillbaka och säger att lundaforskarnas kritik är politisk och inte vetenskaplig.
Jag tycker det är särskilt intressant att se dem ta till det. Nicander är nämligen i högsta grad en politisk person – han var innan han gav sig på den nya lovande terroristbranschen chef för vad som kallades ”Informationskrigskansliet”. Som sådan hade han tänkt sig en daglig bevakning av nätet: ”man ska se om det finns medvetna felaktigheter som återkommer enligt ett visst mönster”. Vad han syftade till var ”en sorts kvalitetssäkring av opinionsbildnings- tendenserna i det nya snabba medielandskapet”. Vicepresident Cheney skulle inte kunna ha sagt det bättre.
Och för vilket politiskt parti klappar då Nicanders hjärta? Jo, för folkpartiet så klart. Han jobbade tidigare där som allmän spindoktor. Jag tror att några av oss som träffat Nicander inte är så förvånade över hans uttalanden.

Försvarshögskolans problem
Det är naturligtvis Försvarshögskolan som sitter med problemet nu. Sedan ett år är det en statlig högskola under högskolelagen. Det står förstås de anställda där fritt att jobba med utredningsuppdrag som är sekretessbelagda. Men om man lägger fram sina resultat offentligt tillsammans med en minister måste man kunna svara för vad man har gjort och hur. Om Nicander jobbar för MUST eller Säpo eller folkpartiet hade det gått bra att låta dokumentförstörarna tugga ner källmaterialet, men om man lägger fram det som en högskolerapport får man faktiskt visa upp vad man har. Sammantaget visar nog Nicanders agerande i det här ärendet att han nog inte är så lämplig som utredningschef. Försvarshögskolan vars uppgift är att akademisera en knektkultur borde i varje fall inte ha råd med att bli associerad med sådana här produkter.
Vad forskarna kom fram till? Jo att det hade skett en radikalisering i muslimska kretsar på Rosengård på senare år. Jag tänker att det skulle närmast varit sensationellt om så inte hade skett.

Gunnar Stensson; visa att det finns någon sanning bakom det du skriver av Lars-Anders Jönsson

I senaste VB mötte jag påståenden som får mig att undra. Gunnar Stensson skriver under rubriken ”Israel reducerar Förintelsen till politisk propaganda”:
”Israel besvarar rutinmässigt omvärldens kritik mot massakrer och övergrepp med påminnelser om Förintelsen och anklagelser för antisemitism. Dessa undanmanövrer fungerade länge, men nu har det gått inflation i dem. Alltfler, även judar kräver att man gör åtskillnad mellan händelserna i Gaza och Förintelsen. Israels sätt att utnyttja Förintelsen som politiskt argument relativiserar och banaliserar den unika tragedi som Förintelsen är.”
”Israels försök att skjuta barnen som brändes till döds i vit forsfor åt sidan med Förintelsen som argument inger världsopinionen vämjelse.”
Jag kan naturligtvis inte ta del av all nyhetsförmedling. Det jag möter är nyheterna på TV, i radio, tidningen Sydsvenskan och så på nätet. Inte i något fall kan jag minnas att man från Israelisk sida förklarat sitt agerande på det sätt som Gunnar Stensson påstår! Det du tycks säga är ju att detta användande av förintelsen inte är ett undantag av någon enskild individ utan att detta sätt att argumentera är det gällande när Israel kritiseras!
Jag vill att Gunnar Stensson berättar i vilken tidning, tidpunkt och av vem detta förmedlats så att också jag kan ta del av detta.
Jag vill även att Gunnar Stensson uppger källan till påståendet att Israel ursäktat dödandet av barn med vit forsfor med Förintelsen som argument. Media och tidpunkt om jag får be!
Avses en medborgare i Israel, en bosättare eller en officiell person kanske ingående i regeringen?
Vad jag förstår har Stensson arbetat som lärare. Var finns nu källkritiken? I dessa tider av återuppväckt antisemitism när individer i Malmö skrämmer med burkar som skall påminna om cyklon B, hakkors förs fram och rop om Hitlers storhet hörs vid demonstrationer och kyrkan tvekar att delta i minnesstunder kring förintelsen är det av yttersta vikt att man kan belägga det man för fram i debatten.
Förintelsen var unik men den utgör också en del i den alltsedan kristendomens uppträdande oavbrutna förföljelse av judar. Varför argumentera på ett sätt som i förlängningen bara stärker de krafter på högersidan som nu åter börjar marschera öppet på våra gator.
I VB från den 23 januari fann jag ett bibelcitat från Jesaja där Gud bannade Israels folk;Låt mig slippa se era illdåd. Sluta att göra det onda”. En tillfällighet? Nej troligtvis inte. Judeförföljelserna hade sin början i kristendomen och hämtade många gånger argument just från de bibliska böckerna! Tala om traditionalism.

Somalia. Hoppet har återvänt av Gunnar Stensson

Som Veckobladets läsare minns invaderade den etiopiska armén Somalia för två år sedan. Amerikanskt fartygsartilleri stödde invasionen och amerikanska stridsflygplan jagade flyktingar på väg mot Kenya. Det liknade kriget i Gaza.
Invasionen syftade till att fördriva De islamiska domstolarna och deras ledare Shejk Sharif Ahmad. De islamiska domstolarna hade skapat civil ordning, åstadkommit fred i stora delar av landet, fått bort vägspärrarna, förhindrat mord och våldtäkter samt i stort sett stoppat piratverksamheten.

War on terror
Varför skedde detta uppenbara brott mot folkrätten? Jo, det var ett led i president Bushs war on terror. Han påstod i sin extrema okunnighet att De islamiska domstolarna utgjorde ett terrorhot.
Här i Veckobladet har vi under de gångna två åren av etiopisk ockupation redovisat det skräckregemente som den amerikanska politiken orsakade. Tre miljoner somalier svälter, en miljon somalier, det vill säga var tionde invånare, har fördrivits från sina hem och 16 000 har förlorat livet. Etiopiska soldater har terroriserat landet med mord och våldtäkt. Piratverksamhet och plundringar har mångdubblats.

Alliansen för Somalias återbefrielse
Men Somalia reste sig. Som vi har berättat i VB skapade Shejk Sharif Ahmad en motståndsrörelse under beteckningen Alliansen för återbefrielse av Somalia, ARS. Steg för steg lyckades den befria landet. Den etiopiska invasionsarmén kontrollerade till slut bara Mogadishu.
Alliansen, som stöds av praktiskt taget alla somalier i Sverige, inbjöds för cirka ett år sedan hit. Men den svenska regeringen vek sig för USA och stoppade besöket, något som Svenska Dagbladet applåderade.
Nu har den etiopiska invasionsarmén fördrivits. Lördagen den 31 januari valdes Shejk Sharif Ahmad till president.
Det är alltså samme man som USA och dess hejdukar fördrev för två år sedan, samme man som under ockupationen ledde Alliansen för återbefrielse av Somalia. Han betraktas som en moderat islamistledare.
– Jag kommer att itu med den humanitära situationen i landet och prioritera dem som blivit hemlösa genom kriget, sade Ahmad enligt ett Reuter-telegram den 1 februari.

Fred och återuppbyggnad
Shejk Sharif Ahmad har en svår uppgift framför sig. Under de gångna två åren har Bush-politiken slagit sönder och splittrat ett Somalia som var på väg att utvecklas till ett fungerande samhälle. Krigsherrar och extremister har åter kunnat härja fritt.
Fortfarande ställer sig extrema islamistgrupper som al-Shabaab utanför fredsprocessen.
Till att börja med gäller det att kämpa sig tillbaka till den nivå som rådde innan den amerikansk-etiopiska invasionen förstörde allting.
Sedan återstår år av återuppbyggnadsarbete. Men hoppet har återvänt och nu när George W Bush är borta och de etiopiska soldaterna fördrivits kan freden återvinnas.
Shejk Sharif Ahmad deltog som Somalias legitime representant i Afrikanska unionens möte i veckan.
Den amerikanska äventyrspolitikens mänskliga pris är fruktansvärt men hela händelsekedjan kan ses som ytterligare ett steg i USA:s återtåg från världsdominansen.

Vladimir Putin och Erik Kågström av Gunnar Stensson

Under lång tid har Erik Kågström liksom jag i Veckobladet kritiserat den ekonomiska världsordningen och dollarns ställning som världens reservvaluta.
Vi har kritiserat USA:s överkonsumtion och handelsunderskott. Vi har sagt att USA finansierar sin konsumtion genom att trycka nya pengar. Vi har förutsett en kommande kollaps för världsekonomin.
Visserligen hittade vi inte på detta på egen hand. Det fanns en mängd analyser och rapporter som pekade i samma riktning. Paul Krugman fick nopelpriset för den sortens påpekanden.
Själv förordade jag ett system där dollarn tvingas konkurrera med flera regionala valutor. Ur det perspektivet argumenterade jag för att Sverige skulle ansluta sig till euron i stället för att behålla kronan och därigenom indirekt stödja den nuvarande världsordningen. Jag såg euron som en förebild för andra regionala valutor. Jag berättade om de ansträngningar att samordna ekonomierna som görs i Sydamerika för att skapa en gemensam valuta och frigöra sig från beroendet av USA. Jag hoppas på en ordning där USA samarbetar med världen men inte gör anspråk på att leda den.
Nu har dessa tankar nått det världsekonomiska mötet i Davos, där de enligt en artikel av Per Roijer framfördes av Vladimir Putin.
Jag har visserligen en skeptisk inställning till Vladimir Putin och lyssnar hellre till Erik Kågström. Men det gläder mig ändå att viktiga idéer framförs så det hörs i hela världen och att de även når makthavare som orsakat krisen och makthavare som kanske kan påverka den.

Hamas slåss för Hamas av Lars-Anders Jönsson

Ekots reporter i mellanöstern heter Cecilia Udden. Uddens klara ställningstagande mot Bush gjorde att hon under presidentvalskampanjen 2004 tillfälligt fick lämna sitt uppdrag i programmet konflikt. Hennes reportage från mellanöstern visar stort engagemang och för detta har hon uppmärksammats av Palestinagrupperna i Sverige. Udden borde således bland djupt traditionella vänstermänniskor ha ett högt trovärdighetsmått.
I en morgonsändning på P1 i veckan berättade Udden om ett besök i Gaza. Frågan var hur Hamas efter det att 1300 palestinier dödats kunde förklara kriget som en seger. Udden hade avtalat ett möte med en Hamasmedlem på en servering. Nu kom denne att åtföljas av en Hamas man med högre position inom Hamas. Orsaken behöver vi inte fundera över. Udden hade samtidigt bett en småbarnspappa från samma område tjuvlyssna på samtalet.
När Hamas gett sin bild kunde Udden stämma av med den intillsittande palestiniern. ”Småbarnpappan säger efteråt; Skämmas är just vad de borde göra, de bryr sig inte om civila, jag fick själv ta hela min familj och grannarna och fly när jag såg hur beväpnade milismän lade upp ett vapenlager mellan våra hus. Hur kunde någon tala om seger när vi sprungit omkring som rädda myror för att söka skydd undan Israels F-16 plan? Här pågick ett folkmord. Men Hamas brydde sig inte om att försöka rädda oss.”
När jag nu en vecka senare söker på nätet finner jag en rad kommentarer kring inslaget. Kritiken är inte nådig. Palestinavännen Udden betraktas plötsligt som köpt av Israel. Ja sanningen är inte alltid lätt att smälta.
Flera nya raketbeskjutningar har utförts sedan vapenvilan inleddes för två veckor sedan. Brott mot vapenvilan som vid varje tillfälle lett till en massiv Israelitisk vedergällning. I dag onsdag berättas hur Hamas med våld tagit över livsmedelsförsändningar från ett FN-organ, livsmedel som var avsett för civilbefolkningen. Hamas slåss för Hamas och inget annat.
Reaktionerna på kriget i Gaza inger föga hopp. En sida demonstrerar sitt stöd för det palestinska folket och sin avsky för Israels krigföring. Israels vänner i Sverige demonstrerar för Israels rätt att existera. Varför kan man inte ens här, på detta avstånd, arrangera en manifestation där krav ställs på Israels tillbakadragande från bosättningarna, krav på militära garantier av Israels gränser och upprättande av buffertzoner runt Israel samt slutligen avväpnande av Hamas och Hizbollah? Ja, man är väl naiv.

Islamofoberna anfaller av Gunnar Stensson

1. Rättegången mot al-Aqsa spannmål
Malmö tingsrätt ägnar sex dagar och tusen sidor propaganda åt en rättegång syftande till att beröva 970 föräldralösa barn i Gaza deras livsuppehälle. Avsikten är att via ett slag mot de 970 barnen skada Hamas, Gazas folkvalda regering. En likartad juridisk aktion mot nödhjälp till somaliska barn härom året var framgångsrik.

2. Folkpartiet mot åsiktspoliserna i Lund
Folkpartiledaren, den svenska, svenska, svenska Jan Björklund, har länge oroats av islamistisk terrorism i det svenska samhället och islamforskning vid svenska universitet. Därför beordrade han nyligen sin integrationsminister Nyamko Sabuni att omedelbart ta fram en rapport om islamistextremism i Rosengård.
– Den ska heta ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesrapport från Malmö”! Och den ska vara klar på en vecka! röt Jan.
Stackars Nyamko vidarebefordrade uppdraget till den kände ”terroristexperten” Magnus Ranstorp som nu presenterat en ”studie” på 29 laddade sidor. Före publiceringen förstörde han för säkerhets skull sitt ”källmaterial”.
I Sydsvenskan citerar Fosfor-Mats med gillande Ranstorps dräpande svar på kritiken från lunda-akademikerna: ”Det är alltså inte bara i Rosengård som det finns åsiktspoliser utan det akademiska forskarsamhället har också uppenbarligen fått en filial i Lund.”
Vi gratulerar åsiktspoliserna i Lund till att ha blivit en filial till det akademiska forskarsamhället och Jan Björklund och hans islamofobiska vapendragare till framgångarna i den långa kampen mot såväl vetenskap som islam.

3. Folkpartipedagogik: Förbud mot ämnesundervisning på utrikiska.
Svenska, svenska, svenska Jan rasar som en sverigedemokrat mot de vetenskapliga rapporter som visar att goda kunskaper i modersmålet leder till goda kunskaper i svenska. Det faktum att de som deltar i modersmålsundervisningen har bättre betyg än genomsnittliga svenska elever sårar honom särskilt.
Han beordrade därför sin mycket blåögde och väldisciplinerade ordförande i Folkpartiets skolpolitiska grupp islamofoben Christer Nylander att föreslå ett förbud mot ämnesundervisning på utrikiska.
Christer slog ihop klackarna : - Ordern uppfattad och skall verkställas! I media förklarade han utspelet: ”Vi är mycket skeptiska mot matte på arabiska.”

DV-interpellation om bostäder för hemlösa av Sven-Bertil Persson

Svar på Interpellation av Sven-Bertil Persson (Demokratisk Vänster)
Sven-Bertil Persson har i en interpellation till mig (daterad 13 januari 2008!) ställt frågan om hur socialnämnden har konkretiserat fullmäktigemålet att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen samt vilken tidsplanen är för detta arbete.
Det framgår bl a av socialtjänstlagens 3 kap 5§ att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan, organisationer och andra föreningar.
Socialnämnden antog en plan 2007-12-12 för att minska hemlösheten i Lund. Den inventering av hemlösa som gjordes i enlighet med planen visade att hemlöshetsfrågan inte kan lösas genom generella åtgärder utan måste individanpassas.
Därefter har nämnden konkretiserat denna plan i ett antal åtgärder med tidsplan vid sitt sammanträde 20008-10-15
Av åtgärdsplanen framgår bl a att en uppföljning/utvärdering av samtliga stöd boenden skall göras i mars 2009. Av planen framgår även att en utökning av antalet stödboenden kommer att ske under 2009.
Tanken bakom dessa åtgärder är att klarlägga behovet av olika boendeformer.
Målet är som för oss alla att hitta en hållbar boendelösning utifrån våra önskemål och förutsättningar.
Svar på fråga 1
Socialnämnden kommer vid sitt möte 25 mars besluta på vilket sätt fullmäktigemålet om en individuellt anpassad, hållbar boendelösning för hemlösa skall omformuleras till ett lämpligt nämndmål.
Svar på fråga 2
Tidsplanen för att skapa en individuellt anpassad, hållbar boendelösning måste som tidigare angetts individanpassas.
Göran Wallén (Moderata Samlingspartiet)

-----------------------------------------------------------------------

Hemlösa - mitt anförande i kommunfullmäktige

Tack för svaret!

Lite kommentarer till svaret och några följdfrågor:

I december 2007 antog socialnämnden en plan för att minska hemlösheten i kommunen.

I oktober 2008 - 10 månader senare, har man konkretiserat planen i ett antal åtgärder.

Inte någon svindlande hastighet!

I mars i år ska man, som en del i konkretiseringen, göra uppföljning/utvärdering av samtliga stödboenden.

Vad betyder det? Att man ska göra uppföljningen och utvärderingen då eller att det finns en rapport för socialnämnden att ta ställning till?

En utökning av antalet stödboenden.
Den första och enda konkreta åtgärden som redovisas!

Kartlägga behovet av olika boendeformer.
Hur ska den kartläggningen gå till? När beräknas den vara klar?

Inventering av hemlösa – man kom fram till att hemlöshet inte kan lösas med generella åtgärder utan måste individanpassas.

Men är det verkligen så att man behövde en utredning för att komma på detta?

Till svaren på mina frågor:

1. Hur har socialnämnden konkretiserat kommunfullmäktiges mål ”att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen”:

Den 25 mars, drygt 9 månader efter fullmäktigemålet för 2009 ska socialnämnden besluta på vilket sätt målet att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen ska omformuleras till nämndsmålsnivå.
Men det dokument som tillfördes detta mål i juni i fjol är ju budget för år 2009. Borde man inte kunnat formulera nämndsmål tidigare?

2. Vilken tidsplan har socialnämnden antagit för sitt arbete att skapa individuellt anpassade, hållbara boendelösningar för de hemlösa i kommunen”

Tidsplanen för att skapa en individuellt anpassad, hållbar boendelösning måste som tidigare angetts individanpassas – blir svaret Måste tillstå att jag inte förstår det svaret!

Ordförande, jag måste erkänna att jag blev oerhört besviken på svaret.
Jag hade så gärna velat hitta något som visat att nu händer det något radikalt nytt, att det råder samma vilja i socialnämnd och socialförvaltning att vi måste hitta nya lösningar, ett nytt arbetssätt, ett nytt förhållningssätt till denna komplicerade men angelägna fråga som jag trodde låg bakom kommunfullmäktiges enhälligt antagna beslut om målet att skapa individuellt anpassade, hållbara bondelösningar för de hemlösa i kommunen för knappt åtta månader sedan.
Men jag HITTAR ärligt talat INGENTING! Vad hade jag hoppats på?
Kanske ett besked att man nu har tagit kontakt med inte bara LKF utan också andra fastighetsägare för att försöka hitta boendelösningar för de hemlösa som vid inventeringen konstaterats inte hade andra problem än att just vara hemlösa.
Kanske att man gjort en inventering av de som bor på Piletorp för att t ex lägga extra energi på att hitta ett bättre boende för personer som bott där orimligt lång tid. Att fira sin sjuttiårsdag med att ha bott en tiondel av sitt liv på Piletorp, som en man gör i mars borde t ex ge anledning till en särskild insats.
Kanske att man nu bestämt sig för att gå till offensiven mot övrig kommunal förvaltning i syfte att säkerställa att ett antal bostäder ställs till socialnämndens/socialförvaltningens förfogande vid varje nybyggnation.
Kanske att man vågar erkänna att Piletorp är överbefolkat och att Härbärgesfunktionen behöver byggas ut – under 2008 var det fullbelagt drygt 100 nätter under 2008.
Några dagar före jul, som ett exempel, avvisades 6 människor från Härbärget, eftersom det var fullt.
Kanske att man tänker ompröva beslutet att inte köpa in det gamla strandhotellet i Lomma och anpassa det till övergångsbostäder för nu hemlösa.
Kanske att man förskräckts av situationen för hemlösa kvinnor och har bestämt sig för att särskilt lägga energi på göra livet drägligare för de kvinnor som finns bland de hemlösa och som är så oerhört utsatta. Så här beskriver en av dessa kvinnor sin situation, med ett grovt språk som väl beskriver en vidrig situation, jag citerar: ”Jag är så djävla trött på att behöva knulla med olika karlar varje natt för att ha någonstans att sova” slut på citatet.
Denna kvinna kördes för övrigt ut från Piletorp för att tag sedan, liksom en annan kvinna och en man.
Vart tog hon vägen sen??
Åtminstone något av allt detta hade jag hoppats hitta i Göran Walléns svar – men jag hittar ingenting.
Ordförande, jag kan bara konstatera att vi fortfarande har långt kvar innan fullmäktigemålet om att skapa individuellt anpassade, hållbara bondelösningar för de hemlösa i kommunen ens är i närheten att börja förverkligas!

Borgerligt bostadspolitiskt haveri av Ulf Nymark

LKF påbörjar endast 35 nya hyreslägenheter i år. En (av flera) klargörande debatter vid senaste fullmäktigesammanträdet hamnade tyvärr i den lokala massmediala skuggan.
Det gäller t ex debatten i anslutning till Demokratisk Vänsters interpellation till LKFs ordförande, Lars Bergwall (C). Vi ville veta om de siffror för LKFs bostadsbyggande som Bergwall lämnade vid fullmäktige i december i fjol verkligen var korrekta – de bar tydliga tecken på skönmålning. Vi ville också veta om den borgerliga majoriteten tänkt sig att agera för att få fart på LKFs byggande av hyresrätter. Av Bergwalls svar på vår interpellation och redovisning av statistik inför fullmäktige nu i januari kunde följande slutsatser dras:

Bergwall vilseledde
1. När Bergwall i december inför fullmäktige hävdade att LKF under 2009 skulle färdigställa 258 lägenheter var detta en hisnande överdrift. Fullmäktige vilseleddes grovt. Bergwalls januarisiffror visar att LKF i år kommer att färdigställa endast 65 lägenheter. (Till dessa kommer 49 äldreboenden. Äldreboenden är s k särskilda boenden och erhålls genom biståndsbeslut från kommunen). Den pinsamt låga bostadsproduktionen i år är ingen tillfällighet: under 2008 färdigställde LKF 38 (!) lägenheter (äldreboenden ej inräknade).
2. Bergwalls redovisning visar att LKF kommer att påbörja endast 35 ”vanliga” hyresrättslägenheter under innevarande år.

38 lägenheter i fjol, 65 i år
Några möjligheter att på kort sikt öka bostadsproduktionen såg inte Bergwall. Det kan i och för sig vara begripligt. Bostadsbyggande är en lång process. Men det visar bara att den borgerliga majoriteten har haft usel framförhållning och ett bristande intresse för att få fart på hyresrättproduktionen. 38 nya LKF-lägenheter på marknaden i fjol, 65 i år – det är siffror som med all önskvärd tydlighet illustrerar vad som är varken mer eller mindre än ett borgerligt bostadspolitiskt haveri.

Motorsågsmassaker vid Klostergården av Ulf Nymark & Sven-Bertil Persson

Det är rubriken på den skrivelse som Demokratisk Vänster denna vecka lämnat in till Tekniska nämnden i Lund. Det handlar sålunda om den kalhuggning av en stor del av träd och buskar som Banverket låtit genomföra längs grönstråket parallellt med stambanan vid Klostergården. Här följer texten till hela skrivelsen.
Banverket fäller träd längs järnvägen i Lund. Syftet är att hindra att träd stormfälls över spår och kontaktledningar. Detta i sig lovvärda skäl för trädfällning kan dock knappast motivera den formliga motorsågsmassaker som ägt rum på den gröna vegetationsridån öster om stambanan vid Klostergården. Träd som rimligen inte kan hota järnvägstrafiken har fällts. Alla träd, oavsett storlek och höjd, alla buskar har tagits på en sträcka om ca 250 meter (bortsett från någon enstaka litet buskage som man närmast av misstag låtit stå kvar).
Följande konstateranden kan göras:
1. Träd och buskar som inte var märkta för fällning har också tagits bort.
2. Den skyddszon på 20 meter som det har talats om har på sina ställen överskridits.
3. Skövlingen av vegetationsridån verkar vara långtifrån avslutad – flera fällningsmärkta träd står kvar i den del av ridån som ännu inte är nedmejad.
4. Skövlingen av vegetationen leder till att spårområdet blir lättåtkomligt för obehöriga. Endast ett skraltigt, tretrådigt stängsel finns som hinder mot spårområdet. Risken för olyckor har påtagligt ökat.
Vi vill med anledning av detta rikta följande frågor till Tekniska nämnden:
På vilket sätt har Tekniska nämndens politiska ledning agerat för att förhindra kalhygget på Klostergården?
På vilket sätt ämnar nämnden verka för att förhindra fortsatt massaker på växtligheten?
Vi föreslår också att Tekniska nämnden beslutar:
att Lunds kommun av Banverket ska kräva kompensation* för förlusten av de borttagna träden och buskarna.
Ulf Nymark & Sven-Bertil Persson Demokratisk Vänster
* Med kompensation menar vi att Banverket på det kalhuggna området ska nyplantera buskar och/eller träd som inte riskerar att falla över ledningar och spår.