Tillbaka till livet av Lucifer

Så är det dags igen. Den politiska maskinen drar igång igen liksom de andra maskinerna: skolan, universitetet. Andra maskiner har aldrig stått stilla: sjukvården, kommunikationerna, pressarna på Alfa-Laval. I Lund har man knappt sett en ung människa på månader och så plötsligt, på torsdagen, är hela centrum fyllt av ungdomar på väg från eller till gymnasierna. Själv brukar jag varje år så här dags tänka: OK, livet har sina sidor och tiderna är inte de bästa, men en sak kan jag i alla fall vara glad över och det är att jag slipper gå i skolan.

En kampanj
Men åter till politiken. Från Lund finns inte mycket att berätta och på riksplanet tog det väl slut med Almedalsveckan efter midsommar. Dvs. jag har tagit intryck av en sak: kampanjen mot Carin Jämtin.
Det förhåller sig så att skolor världen över finansieras och ägs på olika sätt. Det kan vara stiftelser, det kan vara kooperativ, det kan vara kyrkor och andliga rörelser. Vanligast är väl att skolor ägs av det allmänna, men visst, många är som det heter ”fria”. Men vad som såvitt jag vet aldrig förekommer är att de ägs och drivs av vinstgivande bolag. Dvs. det finns ett land där det förekommer, nämligen Sverige. I Sverige är det också så att varje skola får betalt av staten för varje elev. Det innebär att skolor kan göras till mycket inbringande verksamheter: man kasserar in skolpengen för eleverna och så sparar man in på allt vad som går att spara på och så får man ett bra netto. Ja, har man flera skolor blir det större netto och i skolbranschen pågår en ständig koncentration i allt större företag. Det finns nu riktiga skolkoncerner. Tillstånd att öppna friskola är närmast att se som en licens att få trycka pengar.
Inför den socialdemokratiska kongressen skrev Jämtin i somras en artikel där hon ifrågasatte det rimliga i detta system och passade på att samtidigt kritisera samma system i sjukvården. Hon sa saker som varje tänkande människa måste känna inför vad som pågår. Resultatet blev att den samlade svenska pressen med sina främsta opinionsbildare i spetsen kastade sig över henne och hennes förslag. Hon var inte vatten värd. Jag skriver den samlade pressen därför att de få icke-borgerliga som ännu finns kvar drunknar i mängden. För mig var det här ytterligare en påminnelse om hur illa vänstern ligger till vad gäller media och opinionsbildning. Hur ska det vara möjligt att stå upp mot denna massiva vägg av makt och pengar? Jag bävar inför valrörelsen.

Det danska frisinnet
I Danmark spetsar det till sig allt mer i den s.k. kulturkampen. Nu ska Pia Kjærsgaard, ledaren för Dansk Folkeparti och en av Nordens skickligaste politiker ta plats i Statens konstråd, de som ger pengar till konstnärer. Och hon gillar minsann inte obegripliga tavlor och installationer utan bara riktiga konstmålningar. Det kommer att bli spännande. Dessutom är hon nu inte längre nöjd med att bara bestämma allt möjligt utan börjar få lust att själv sitta i regeringen. Kulturminister skulle hon kunna tänka sig.
Och dansk politik bara rullar på högerut. Flyktingar sparkas ut och vissa muslimska klädesplagg ska förbjudas enligt flera partiers önskan. SF, vänsterpartiets systerparti ställer upp för kriget i Afghanistan och accepterar Nato, allt i syfte att bli så regeringsfähiga som möjligt. Jag begriper mig inte på Danmark.
Jag får ta till en av min ungdoms idoler, Klaus Rifbjerg som på frågan vad kultur är svarade så här:
»Kultur er ikke en sutteklud eller et gipsbind til afstivning af daskende lemmer. Kultur er benzin og ild i røven, en evne til ikke at kunne sidde stille, men hele tiden flytte sig, at finde takten ikke i det taktfaste, men i den store ubestemmelige rytmik, der er vores fælles vilkår«.
Ni hängde väl med i danskan?

Marknadsläget
Men allt är inte politik. Jag har ju alltid sett det som angeläget att följa läget i folksjälen och i nationens ekonomiska och sociala kärna och brukar för den sakens skull årligen bege mig till Sjöbo marknad.
Jag tyckte nog det var lite mer dämpat i år, aningen mattare kommers, lite tröttare demonstrationer av torktrasor och rivjärn. Jo, den ekonomiska krisen berör förstås även Färs härad. Priserna låg dock fast, ingen deflation här inte. Jag köpte ett par standard svarta trätofflor för 100.- och det är väl ändå ett hyggligt pris.
Jag hade förväntat mig ett stort utbud av spikmattor, men såg inte en enda. Foppatofflor däremot gick för realisationspriser. Att vi närmar oss kontinenten och kontinentala vanor visas av att det fanns inte mindre än fyra baristas med fullt kvalificerade espressomaskiner. Man kunde lika gärna ha varit i Norditalien.
Slutligen undrar ni hur var då läget på genusfronten? Hur var årets T-shirttexter? Tja, blandad skörd får man säga. Först en halvklassiker i machobranschen: ” Riktiga karlar luktar diesel”. Inte dåligt alls, men man tycker sig ha hört den förut. Sen har ju läget förändrats genom att det numera finns inte bara T-shirts med text utan också kalsonger. Jag skulle vilja karakterisera de texterna som onämnbara. Vi får i stället avsluta med en T-shirt som jag tycker är så där lagom vulgär och pubertetsmässig att den skulle kunna platsa i Toddybladet: ”Jag är inte gynekolog men jag tar gärna en titt”.

Hotad tryckfrihet av Gunnar Stensson

En utländsk regering vänder sig till den svenska regeringen för att uttrycka missnöje med en kritisk artikel i en svensk tidning. En svensk ambassadör, Elisabeth Borslin Bonnier, ber undfallande om ursäkt å Sveriges vägnar. Artikeln är ”chockerande och motbjudande”.
Det är som på 40-talet. Men framåt 1945 blev den svenska regeringen kaxigare och svarade den dåvarande utländska regeringen att det råder tryckfrihet i Sverige. Eftersom tryckfriheten är skyddad i grundlagen kan regeringen inte ingripa.
Samma svar gav statsminister Erlander Chrustjov när han ville stoppa antisovjetisk kritik i samband med ett besök i Sverige. Det krävdes kanske ett visst moraliskt mod då.
Den här gången handlar det om staten Israel som försöker tysta kritiken och om en svensk ambassadör som ber om ursäkt å Sveriges vägnar.
”Regeringen bör omgående ta avstånd från den svenska ambassadörens yttrande och tydligt markera för den israeliska regeringen att yttrandefriheten i Sverige även innefattar Aftonbladet,” skriver Dilsa Demirbag-Sten i Expressen den 20.9.

Extremisten och liberalen
Sydsvenskans Mats Skogkär kallar Aftonbladet ”Antisemitbladet”. Henrik Bredberg gläder sig åt att ledaren blivit ”internationellt uppmärksammad”. Det skulle han kanske inte ha gjort. En backlash lär vara ofrånkomlig.
I sin iver att inte stöta sig med Skogkär kallar han den kritiserade artikeln ”Boströms alster ett sammelsurium av rykten, lösa trådar och antisemitiskt tankegods.”
Men sen får han kalla fötter. ”Den israeliska regeringen talar om en artikel ”som skämmer ut svensk demokrati och hela den svenska pressen”, skriver han. ”Knappast. Till demokratin hör yttrande- och tryckfrihet. Liksom mångfald.”
Ännu konstigare finner han kommentaren från Sveriges Tel Aviv-ambassadör Elisabeth Borslin Bonnier. Det är inte regeringens uppgift att via sin ambassadör recensera publiceringsbeslut i en självständig presskår.

Två skilda historier
Vad står det då i den text som fått så många att fullständigt tappa allt sans och vett?
Två var för sig sanna, upprörande historier refereras:
New York Times skrev nyligen en artikel om organhandel i Brooklyn. Några rabbiner var gripna, fallet var väl dokumenterat, organen såldes av fattiga israeler och såldes med vinst i New York. Donald Boström refererade liksom alla media New York Times historia.
Men dessutom refererade han sitt eget reportage om en händelse i Kalkilya-området på Västbanken 1992 ur fotoboken Inshallah, som publicerades 2001. I boken medarbetar några av de främsta kännarna av konflikten Israel-Palestina som Cordelia Edvardsson, Per Gharton, Thomas Hammarberg och många andra.
I reportaget beskrivs hur en israelisk specialstyrka dödar den unge palestiniern Bilal Ghanan, för kroppen till Israel för obduktion och sedan kör den tillbaka till familjen. Då är den uppskuren och sedan igensydd, vilket bestyrks av ett otäckt foto av den döda kroppen (s. 166 i pocketupplagan).
Reportaget är alltså 17 år gammalt. Ingen har försökt vederlägga det. Bilals familj tror att obducenterna har stulit organen ur Bilals kropp. Det är inte bevisat, men det är vad de tror.

Misstaget skadar den palestinska saken
Donald Boström gör det stora misstaget att kombinera två vitt skilda episoder, den nyligen bevisade organhandeln i New York (som har pågått i flera år) och Bilals död 1992 och återlämnandet av hans uppskurna och igensydda kropp, en tragisk situation som kunde ha haft sin plats i de grekiska tragedierna.
Misstaget har gjort det möjligt för den israeliska regeringen och dess anhängare att dölja och förneka båda tragedierna i ett moln av indignation och anklagelser för antisemitism. Donald Boström är ingen antisemit och inte Åsa Linderborg heller. De har genom sitt misstag skadat den palestinska saken. Samtidigt har de avslöjat ett hot mot yttrandefrihet och demokrati.

Tankar om ekonomi av Erik Kågström

Åtskilliga ekonomiska auktoriteter hävdar att obalansen i världsekonomin och den nuvarande ekonomiska krisen beror på för låg efterfrågan på världsmarknaderna (Joseph Stiglitz, Nouriel Roubini, Steven Roach vid Morgan Stanley, George Soros och i Sverige Robert Weil i P1 på trettondagen). Bristen på efterfrågan beror på att inkomst och förmögenhet på individnivå omfördelats från fattiga till rika under loppet av de senaste trettio åren. Globaliseringens avregleringar av valutarörelser över gränserna och av finansinstitutens verksamhet har lett till en låglönekonkurrens, som hållit tillbaka löneökningar, och till en lågskattekonkurrens mellan nationalstaterna som minskat utrymmet för finansiering av offentliga tjänster och transfereringar.

Löneandelarna av förädlingsvärdena i de industrialiserade ländernas ekonomier har minskat och i USA, EU-15 och Japan konvergerat till omkring 65 %. Enligt OECD är i dag arbetskraftens andel av världens BNP lika låg som på 1930-talet. Rapporter från de internationella fackliga organisationerna ILO och ITUC bekräftar minskningen i löneandelarna. ITUC:s generalsekreterare Guy Ryder säger att den urholkning av köpkraft som den ökande ojämlikheten för med sig inte bara är orättvis, den är också mycket allvarlig för det ekonomiska systemets stabilitet.

Själv blev jag uppmärksammad på sambandet mellan ekonomisk ojämlikhet, minskad efterfrågan och ekonomisk obalans i världen när jag för fyra år sedan läste den franske demografen m m Emmanuel Todds bok ”Låtsasimperiet”. Todd är ganska yvig i sina spekulationer om orsakssamband i olika sammanhang men när det gäller effekten av minskad global efterfrågan på världsekonomin blev jag övertygad om att han hade rätt, liksom när han förutsade en kommande global depression till följd av obalanserna i världsekonomin. Jag har sedan på våra tidningars ekonomisidor och på nätet försökt följa vad som händer i världens ekonomi och hur det kan relateras till ett konstant efterfrågegap och de kompenserande krediter som måste ges för att köpkraften skall möjliggöra ekonomisk tillväxt.

Den kapitalistiska marknadsekonomin kännetecknas av konjunkturcykler – korta på 4-8 år och långa s.k. Konatieffs cykler som sträcker sig över decennier. De förklaringar till cyklernas uppkomst som man får på våra tidningars ekonomisidor är inte särskilt upplysande. ”Ett uttryck för ekonomins dynamik”. ”Vi är nu inne i en klassisk överproduktionskris”. ”Varje kris, hur otäck den än är, innebär ett stålbad som rensar bort överdrifter och felinvesteringar” – Schumpeter´s ”creative destruction”.

Jag kan tänka mig en annan beskrivning av konjunkturcyklerna:
* det kan vara så att den skapande förstörelsen pågår under hela konjunkturcykeln med viss ökning av utslagningar vid konjunkturnedgång. Men etablerade företag klarar sig bättre i kriser än nykomlingar.
* det kan vara så att det föreligger överproduktion (och därmed ett efterfrågegap) under hela konjunkturcykeln i den meningen att det samlade värdet av det som vid en viss tidpunkt saluförs och säljs i en ekonomi är större än det samlade värdet av de löner och andra ersättningar som vid samma tid utbetalas och som utgör grunden för efterfrågan på den marknaden. Att ekonomin ändå kan frodas och växa beror på att konsumenterna med avbetalningar och andra former av kredit köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden.

Efterfrågegapet kan också fyllas av statliga satsningar som finansieras med budgetunderskott och tillgrips framför allt när en konjunkturnedgång skall fås att vända. Omfattningen av sparandet i hushållen i en ekonomi påverkar också efterfrågan och konsumtion och därmed bytesbalansen. Ändringar i styrkan på ett lands valuta påverkar också köpkraften. För att skydda sina valutor mot attacker har tillväxtländerna byggt upp valutareserver vilket också minskar efterfrågan.

Många, privatpersoner såväl som företagare, får inte de inkomster de räknat med och efterhand ackumuleras osäkra fordringar i finansinstituten. När mängden mer eller mindre värdelösa fordringar nått en kritisk nivå (Lehman Brothers), bromsas kreditgivningen av bankerna och konjunkturnedgången är ett faktum. De låga löneandelarna och de minskade transfereringarna i dagens ekonomier kräver mera omfattande och mera riskfylld långivning än när löneandelarna och de inkomstutjämnande transfereringarna låg på en högre nivå. På så sätt påminner dagens situation om 1920-talet. Till det kommer att många av de värdelösa fordringar som måste elimineras är gömda i komplicerade finansiella paket och kan ha blivit uppblåsta av hävstångseffekter. Den sanering som krävs för att ekonomin skall sätta fart igen gäller inte obsoleta företag utan värdelösa fordringar som måste avskrivas och avlägsnas från finansinstitutens balansräkningar.

Den andra sidan av myntet är det kapital som skapats av de stora vinsterna och som i brist på efterfrågan på marknaden har svårt att finna lönsamma investeringsobjekt. Överskottet, det som inte kan investeras, kan kanaliseras till allt utom höjda arbetarlöner. Höga direktörslöner, bonusar, styrelsearvoden, fallskärmar – inga problem. Den spekulativa finanssektorn lockar också med möjligheter till stora vinster trots att det där inte skapas några värden. I många svenska storföretag har under senare år en betydande del av vinsterna härrört från spekulation. Den offentliga sektorn utsätts också för kapitalets aggression i form av privatiseringar.

På global nivå yttrar sig överproduktionen och motsvarande efterfrågegap i att konsumtionen av en del av världens produktion måste finansieras med skuldsättning. En del länder lånar inte bara för att täcka det egna efterfrågegapet utan också för ett importöverskott som absorberar exportöverskottet från andra länder. USA har där fått dra det tyngsta lasset men även länder som Storbritannien, Island och de baltiska staterna har bidragit med lånefinansierad överkonsumtion. Det gäller också länder med skenande bostadsmarknader som Irland och Spanien. Ibland framställs USA:s stora importöverskott och Kinas stora exportöverskott som det huvudsakliga problemet. Kina beskylls för att manipulera värdet på sin valuta. En höjning och anpassning av den kinesiska valutan till dess verkliga värde skulle kunna återställa balansen på världsmarknaden. Så enkelt är det säkert inte. Varje enskilt land bidrar på något sätt till den globala ekonomiska obalansen.

Till länder som haft exportöverskott hör Japan, Kina, Tyskland och Sverige. I Sverige har bankerna efter bankkrisen i början av 90-talet varit ”ansvarsfulla” i sin kreditgivning till svenska privatpersoner och företag. Följaktligen konsumerar vi mindre än vi producerar och resultatet är ett exportöverskott som var 150 miljarder kr 2006 och 111,6 miljarder 2008. Det motsvarar ungefär fem procent av vår BNP och det är det svenska bidraget till det globala överskott vars konsumtion måste finansieras med skuldsättning. Överskottet investeras inte i Sverige.

Om Stiglitz med flera har rätt bör en politik som syftar till att förbättra balansen i världsekonomin innehålla åtgärder för att minska efterfrågegapet. Och då uppstår frågor. Hur mäter man efterfrågegapet? Är till exempel värdet på Sveriges exportöverskott ett mått på vilka transfereringar från toppen till botten som krävs för att vi skall få balans i utrikeshandeln? Är graden av ojämlikhet i ett samhälle uttryckt i Gini-koefficienter något som kan användas om världssamfundet vill och kan enas om en strävan mot större ekonomisk jämlikhet för att komma till rätta med obalanserna i världsekonomin?

Om ingenting görs för att på sikt minska efterfrågegapet i världens ekonomi, vad krävs då för att man, sedan bankerna fått sina problem lösta, skall kunna återgå till ”business as usual”? Ja, förmodligen att USA fortsätter i rollen som ”consumer of last resort”. Det innebär ett importöverskott årligen på 5-600 miljarder dollar plus några hundra miljarder dollar för oljeimporten. Det motsvarar ungefär fem procent av landets BNP och det skall lånas upp. Till det kommer ett internt efterfrågeunderskott i förhållande till den egna produktionen på säkert minst fem procent av BNP. Det rör sig om bortåt 2 biljoner dollar som i så fall årligen skall lånas upp för att finansiera amerikanernas överkonsumtion och därmed hålla igång världsekonomin. Det rör sig då inte om en tillfällig stimulans utan ett ständigt återkommande lånebehov som ökar med den ekonomiska tillväxten i världen. Det är knappast något som den nuvarande administrationen i Washington vill medverka till. På grund av minskad import och ökad export har USA:s underskott i utrikeshandeln enligt de senaste siffrorna minskat till motsv. 300 miljarder dollar per år. För Sverige och andra exportöverskottsberoende länder blir det en hård konkurrens om de krympande importöverskotten i världen.

Jag har skickat dessa rader till två ekonomer i bekantskapskretsen och undrat om man över huvud taget kan resonera som jag gör. Det kan väl Veckobladets övriga läsare också fundera över.

Sommarlov

Nu tar Veckobladet sommarlov!
Vi vill tacka alla skribenter och läsare för visat intresse under våren och önskar er alla en god sommar.
Höstsäsongen tänkte vi inleda den 21 augusti.
red

Kulturtips

Roffe Wikström med band
S:t Gertrud/Malmö - onsdag 24 juni.
Läs mer

Fedra
Direktsänt från London National Theatre, Helen Mirren gör sin första teaterroll på sex år.
Direktsändning på Kino i Lund och Spegeln i Malmö 25 juni kl 19.30
Läs mer

Lekplats Malmö
För första gången i Malmö möts skådespelare, regissörer, dramatiker, musiker, dansare, filmare och klubbaktörer i scenkonstexperimentet Lekplats.
Världspremiär 27 juni på Bastionen för en föreställning skapad på 36 timmar!
Läs mer

Pelikanen

En sommar-rysare av August Strindberg. Premiär midsommarafton 19 juni på Skillinge Teater, spelas t o m 9 augusti
Läs mer

Magi: Unplugged
Förra årets succéshow med Malin Nilsson toppad med nya galenskaper, på Skillinge Teater 30 juni - 9 juli
Läs mer

Peter Söderholm av Gunnar Sandin

Så tog vi avsked av Peter. Vi var många och det var mycket musik, för Peter hade många vänner av de mest skilda slag och musiken var en viktig del av hans identitet. Han stod som musiker i telefonkatalogen, även om han likt de flesta musikanter normalt inte kunde försörja sej på den verksamheten.
Sist han spelade med Röda Kapellet ledde han den lilla trumsektionen i Stoppa matchen-aktionen, trots att han var märkt av sin sjukdom och förtvivlad av sorg efter sonens död.
Han kom till Skåne redan som foster men också det finska arvet ingick i identiteten. Han deltog i Röda Kapellets finska program på Kulturnatten för ett antal år sen, i Stadshallens sessionssal och tillsammans med tonsättaren Kaj Chydenius och poeten (med mycket mera) Lars Huldén, med egna eller släktens rötter i Österbotten, precis som Peter. Efteråt berättade han förtjust:
– Min svärmor brukar beklaga sin dotter som har råkat ut för en slarver som jag. Men när jag berättade att jag hade uppträtt ihop med Lars Huldén var hon impad.
Några rader av en annan finsk poet, Tua Forsström:
Kroppen går sönder lätt
Jag tror att du är nånstans utan allt
och nästan aldrig gråter
Haren torkar med trasan ivrigt, dess
oförvillade blick
Jag vet att du är nånstans ganska nära
här och i mörkret glänser

Liten valanalys av SH, valanalytiker

Från en engagerad läsare i Landskrona har vi fått nedanstående sammanställning av FI:s resultat i EU-valet.

Ystad 2,3%
Malmö 3,5%
Lund 4,1%
Simrishamn 5,4%*
Tomelilla 3,8%

Här är ett förslag till tolkning. Ystadsiffran är inte förvånande – Ystad är en konservativ stad. Malmö siffra är förbluffande hög, men speglar kanske Malmö nya ställning som högskolestad. Lunds siffra borde väl varit högre med stans feministiska traditioner. Vad gäller Simrishamn tror jag nog att det är stöd för den lokala kandidaten från Gladsax. Att Tomelilla, denna lantbrukskommun, når så högt som 3,8 kan handla om inflyttade 08-or. Österlen anses ju numera omfatta även Tomelilla.

Vi betalar inte! Vi betalar inte? av Grr

Lyssnade ett slag på fullmäktiges budgetdebatt, på avsnittet om kommunens finansiella mål. Det var faktiskt intressant. Den borgerliga majoriteten föreslog att målet om ett överskott om 2 procent skulle stå kvar trots att de, med hänvisning till krisen, föreslog en underbalanserad budget. Mats Olsson (V) invände högst befogat att det var löjligt med ett mål som alla var överens om att det inte skulle uppnås, något som inte ens hade gått under brinnande högkonjunktur. Det skulle inte öka folks respekt för politiker. Målet borde i stället vara balans över en konjunkturcykel. Och han åberopade regeringens eget finanspolitiska råd som efterlyser kommunal expansion som ett sätt att mildra krisen.
Det blev en intressant debatt mellan oppositionspartierna. Anders Almgren (S) och Anders Ebbesson (Mp) menade med olika emfas att strävan efter budgetdisciplin måste markeras.
Mina sympatier låg hos Mats. Men jag såg ett problem: vem definierar vad som är en konjunkturcykel? Skulle inte det bli en politisk stridsfråga? Ekonomihistoriker (såna som Mats) kan förstås fastställa det efteråt. Men medan det pågår? Själve Adam Smith visste ju inte att det var en industriell revolution som han deltog i.
Fast lösningen på Lunds ekonomiska problem är kanske enkel. Den har formulerats i titeln på en fars av Dario Fo. Kan Saab få 75 procent av sina skulder efterskänkta borde väl Lund kunna få det?

Twitterrevolution #1? av Erik Kågström

Det kan vara som två journalister i Washington Post skriver att en opinionsundersökning (sponsrad av Rockefeller Brothers Fund) i Iran veckorna före valet faktiskt visade att Ahmadinejad skulle vinna med över 70% procent av rösterna. Det kan vara så att den iranska administrationen ändå för säkerhets skull manipulerade röstresultaten för att vara säkra på att deras favorit skulle vinna. Opinionsundersökningen skall ha visat att de enda kategorier som hade en majoritet för Moussavi var universitetsutbildade, studenter vid universitet och mycket välbärgade personer. Moussavi själv och hans fru Zahra Rahnavarad är båda universitetsprofessorer och deras äldsta dotter är kärnfysiker. Moussavi fick enligt de offentliga resultaten en tredjedel av rösterna. Det är kanske inte en tillfällighet att bara en tredjedel av iranska hushåll är uppkopplade till internet. De övriga två tredjedelarna är hänvisade till den information som sprids av hårt statskontrollerade radio och TV. Det är känt att Ahmadinejad har sitt största stöd på landsbygden. Det kanske räcker. För mullorna är detta uppenbarligen ett dilemma. De kanske trots allt väljer att stöda Moussavi fast han inte har en majoritet av folket bakom sig men en minoritet som är välinformerad och inflytelserik. Det är nog klokt av president Barack Obama att uttrycka sig försiktigt i denna fråga. Vad han sagt är väl egentligen bara att ett folks åsikter inte skall tystas med våld och att ur USA:s synpunkt är det ingen skillnad om Moussavi eller Ahmadinejad blir president. Men spännande är det.

Afghanistan av Anders Davidson

I förra veckan skördade USA:s luftkrig ytterligare tio civila afghaner livet. Fem av dem barn.
Till Al-Jazira säger USA:s ÖB David Petraeus att nivån av våld under förra veckan var den högsta i Afghanistans historia: – I varje fall sedan befrielsen.
Under perioden januari till maj räknas antalet angrepp till 5222, en ökning med nära 60 procent sedan samma period i fjol.
Och mer blir det utlovar ÖB:n – Barack Obama förstärker den militära närvaron: redan har han ökat från 32000 till 56000 och Petraeus förväntar sig att föra årets slut ha närmare 70000 soldater på plats.

USA:s och Natos styrkor i Afghanistan leds av en och samma fyrstjärniga general, sedan i måndags Stanley McChrystal. Natos nya befälsordning ger honom fria händer att genomföra hela skalan av strategiska, politisk-militära insatser.
Enligt New York Times har McChrystal fria händer att skapa sig sin egen stab. Dit handplockas den ena USA-generalen efter den andra. Han lär behålla en Jim Dutton, brittisk generallöjtnant, för att lugna sina europeiska allierade.
En talesman för Nato avfärdar sådan oro: – Oron bör inte handla om för mycket USA. Fokus bör ligga på att få fler från de allierade, både militära och civila.

Två städer i Kalifornien har beslutat att federala värvare till armén som vänder sig till unga under 18 år inte är välkomna. Justitieministeriet stämmer de båda städerna för att de saboterar regeringens strävan att militärt skydda USA.
För att ta värvning måste du ha fyllt 18, men värvarna vänder sig mot mycket yngre. Enligt The Recruiter Hanbook är det viktigt att etablera tillit redan i sjunde eller åttonde klass.
Bland 16-åringarna har var fjärde funderingar på att ta värvning. Bland de fem år äldre är andelen ungefär en av tio.
De två städer där rekryteringen av minderåriga uppmärksammats som ett problem är Arcata och Eureka.

Ål, häger, rom och fläder av Gunnar Stensson

En skata hackade på en död liten ål vid dammarna i morse. Det var den första ål jag sett sedan i höstas. Första kapitlet i Isabella Lövins bok ”Tyst hav” handlar om ålen. Ett av vår planets äldsta djur, 200 miljoner år, vandrar samma vägar som när Pangea började spricka upp. Den hade sitt lekområde i sprickan mellan Europa och Amerika. ICES – International Council for the Exploration of the Sea - varnar: Ålen, ”det mest vidsträckta och högst utnyttjade enda fiskbeståndet i Europa är farligt nära kollaps.”
Här stod jag nu vid en liten ål som redan genomgått många omvandlingar och vandrat genom Atlanten, en 200-miljonerårsål, som förband dammen med världshavet och stigen med Pangea.
Isabella Lövin valdes ju in till EU-parlamentets på MP:s lista med avsikten att bl a rädda ålbeståndet. Men den här lilla söndertrasade ålen är förstås bortom räddning.
Vid Källbydammen med Pascal (6) såg vi för första gången sedan i höstas en häger. Den flög när vi kom.
Mer spännande var en oro på andra sidan dammen, där vattnet var mindre än en decimeter djupt (djupet varierar med regnmängderna, det här var före de senaste regnen). Vi gick dit. Där vältrade sig en fet karp, i extas eller smärta. Den rullade runt som en tunna och visade sin grönbleka buk, den slog med stjärten, den lyfte huvudet med röda ögon och sög in luft så att sidorna spändes som på en boll, den sprutade starka strålar ur buken så att sjögräs och dy rördes om. Där fanns ett par andra mer diskreta fiskar också. En tycktes suga sig fast, antagligen för att dia rom, men den stora honan slog sig loss med ett slag av stjärten och flyttade sig ett par meter.
Flädersnåren vid Höje å lyser vita. Efter plommon, körsbär, hägg, syrén, äpple och hagtorn är det fläderblommornas tid. De kan skördas direkt. Fruarna i Klostergården är ute med kassar och korgar.

Veolia backar i Israel av un

Den minnesgode VB-läsaren erinrar sig att Demokratisk Vänster i början av året lämnade in en interpellation till kommunfullmäktige där vi tog upp bussbolagets Veolias spårvägsprojekt i Al Quds/Jerusalem. Veolia är entreprenör för en stor del av Skånetrafiken och kör också på kommunens uppdrag servicelinjerna i Lund. DV ställde frågan till m-kommunalrådet Avenborg huruvida han var beredd att framföra kommunens protester mot Veolias samverkan med den israeliska ockupationsmakten i ett projekt, vars syfte är att stärka ockupanternas grepp över palestinskt område.
Inte helt oväntat var Avenborg inte beredd att protestera. Att Lund har en entreprenör som bidrar till förtrycket av det palestinska folket bekymrade honom inte det minsta.
Kanske bottnade kommunalrådets ovilja mot att protestera helt enkelt i att han var rädd för att protester kan få effekter. För det kan de få. I varje fall ibland, vilket följande notis, hämtad ur Broderskapstidningen nr 24, visar. Notisens rubrik är ”Veolia drar sig ur projekt i Jerusalem”.

”Spårvägsprojekten i Jerusalem och Tel Aviv har stora svårigheter. Det franska företaget Veolia som skulle sköta tågsystemet när det är färdigt har hoppat av. I Tel Aviv har tillståndsfrågan fastnat i byråkatin. Veolia försöker nu sälja sina fem procent i det israeliska spårvägskonsortiet. Det franska företaget är under stark press att lämna Jerusalemjobbet och har förlorat stora projekt i Europa, bland annat i Stockholm, förmodligen på grund av engagemanget i Jerusalem. Enligt tidningen Haaretz är detta den verkliga orsaken till att Veolia hoppar av. Också i Jerusalem har projektet försenats på grund av byråkratisk krångel.”
Den som vill läsa mer hänvisas till

Hemma och borta av Lucifer

Kommunalpolitiken i Lund har haft sin årliga högtid med 20 timmars debatt om nästa års budget. I Sydsvenskan stod det under rubriken ”Oenig opposition lätt nerröstad” om hur splittrat vänsterblocket var. Ja tänka sig: när borgarna ville höja busstaxan med två kronor, ville (s) och (mp) bara höja med en och (v) och (dv) inte ville höja alls. Svåra motsättningar tycker Sydsvenskans kommentator i onsdags. Men de är ju totalt ointressanta – den borgerliga majoriteten körde i denna liksom i samtliga andra frågor över varje invändning. Det var så man undrade vad dessa två dagar skulle tjäna till. Borgarna arbetar med järnhård blockdisciplin.
Och då undrar man hur Sydsvenskans journalister tror det fungerar när man i torsdagens tidning talar om att den borgerliga alliansen ”vann strid om skatten” och ”drog det längsta strået” i årets budgetdebatt. Jaså, skulle de med sina goda argument och långsiktiga politik ha övertaget i debatten? Nej, det enda de gjorde var att de som vanligt fick fram sitt röstboskap utan att på något sätt någon gång medgiva att de borgerliga ställningstagandena kunde ifrågasättas. Självkritik är inte deras starka sida. Och när de hellre låter budgeten sluta på minus än återställer skatten är deras motiv att Lund annars skulle bli en högskattekommun och inte attrahera inflyttade. Skulle det saknas folk som ville flytta till Lund? De står ju på kö och saknar bara bostäder!
Det allmänna hyckleriet nådde en ny topp när man antog som ett finansiellt mål att kommunen ska ha ett årligt resultat som uppgår till 2 procent av omsättningen. Några sidor längre fram underbalanserar man budgeten med ett antal miljoner. Och det beror inte på lågkonjunkturen. När konjunkturen var på topp för två år sen gick kommunen back med 80 miljoner sedan borgarna sänkt skatten. Hur ska medborgarna få respekt för politiken när dess utövare säger en sak och gör det motsatta?

”Tanten”
EU-valet har väl kommenterats nog, men myten Marit Paulsen och medias syn på henne är värt några rader. Ja ni vet, hon försummar ju inget tillfälle att tala om sig själv som ”tanten”, bondkäringen från Malung, som saknar fina manér men som med sitt oförfalskade sätt kan lära herrarna i Bryssel att ta reson och veta hut. Och det är så tidningarna har skrivit om henne. Det är förstås grundfalskt.
Marit Paulsen är i stället en oerhört medveten och skicklig politiker som vet precis vad hon gör och i den mån hon skulle tveka, snabbt inhämtar tipsen från PR-konsulterna. Hon är till yrket politiker och författare med ett drygt dussin böcker bakom sig. Politiskt började hon som socialdemokrat men insåg att avancemangsmöjligheterna var mycket större hos folkpartiet där hon raskt blev andre vice ordförande. Hennes insatser i folkomröstningen 1994 för att få Sverige att gå med i EU kan ha avgjort den saken (på kuppen blev hon hedersdoktor vid Chalmers!). Sen satt hon i EU-parlamentet i en femårsperiod 1999-2004. I Euroomröstningen 2003 försökte hon göra om tricket från 94, men det gick inte den gången. Nu är det alltså dags igen för en ny period och nu har lönen höjts till 80,000 i månaden plus resor och expenser. Jag tror vi är många som gissar att det spelar en viss roll för Marit. Men är hennes framgångar oförtjänta? Nej, verkligen inte, hon är superskicklig. Men en oskyldig tant är hon minst av allt och det tycker jag behöver sägas.

Sanitetshistoria
Wer eine Reise tut has was zu erzählen, som tysken säger och det tänker jag inte översätta. Som bekant är det knappt några ungdomar som vill lära sig tyska, vilket jag har en intuitiv förståelse för, men ändå beklagar. Det visar sig nämligen att den tyska jag en gång lärde mig finns kvar i bakhuvudet och låter sig återupplivas. Så ta chansen, pröva på lite av detta mjuka och vackra språk.
Alltnog. Jag ska först berätta om att en gång så där för fyrtio år sen så gästades socialdemokratiska studentklubben i Lund av LO-ekonomen, lundaförfattaren m.m. Nils Kellgren. Med honom åt vi pyttipanna i det lilla rum i AF-huset som jag tror hette TUA-rummet. Kellgren berättade då att på den plats vi satt så var det i slutet av 30-talet en stor herrtoalett. Studentvärlden då var i ännu högre grad än i dag djupt spritbemängd. Och som exempel på detta berättade han att på denna toalett fanns det då ännu en s.k. vomitoar, en utrustning mest känd från Tyskland. Det var en stor emaljerad vask i ett hörn, kompletterad med två rejäla vägghandtag.
Första gången jag kom till Hofbrähaus i München gick jag raka vägen till toaletten för att kolla om det fanns en vomitoar där. Jo, det fanns det, precis som jag beskrivit här. Nu var jag där igen i förra veckan och då var den ursprungliga utrustningen borta. I stället fanns i ett bås en modernare anordning, åtkomlig från alla håll och försedd med rinnande vatten, faktiskt påminnande om en dopfunt. Är då de ursprungliga vomitoarerna helt borta? Nej, mitt ressällskap kunde när vi besökte ett annat värdshus berätta att där, på damtoaletten, fanns en av den klassiska sorten.

Från det depraverade Berlin
När vi ändå var ute och reste åkte vi förstås till Berlin också. och när man är där räcker det inte med att dricka öl, man vill också ut på andra dåligheter. Vi gick på Café Burger på Torstrasse, inte så långt från Alexanderplatz. Det är ett gammalt plyschigt och bedagat kafé och där öppnas, andra och fjärde lördagen var månad, Russendisko under ledning av en man som heter Wladimir Kaminer, också känd som författare. Ursprungligen var det ett ställe där emigranter från Sovjet träffades för att dricka och dansa disco till hemlandets musik. De sista åren har ryktet om stället spritt sig bland oss som gillar häftig musik. Efter flera skivor med namnet Russendisko är det nu ren kult. Det är t.o.m. så att Röda Kapellet spelar en av deras låtar, i Sverige döpt till ”Lördagskväll i Minsk”. Musiken karakteriseras av dem själva som „zwischen Zigeuner-Punk, Balalaika-Rock’n’Roll und Klezmer-Ska“.
Det skulle börja klockan åtta, men det var först efter elva som det blev lite liv och dans. Vid tolv var det fullt ös och vid ett var det rejäl trängsel. När man har dansat till den musiken en halvtimme hamnar man i lätt trance, detta även utan den vodka som förtäres på stället. Vid halv två gick vi gamle hem och missade därmed programpunkten Götterdämmerung som var utsatt till 03.00 och det Party med Kaminer som skulle börja 04.00. Enligt uppgift brukar öset hålla på till en bit in på söndagsförmiddagen.
Ja, så går det till i de stora världsstäderna. Missa inte Berlin! Trevlig sommar!

Tvåstatslösning med förbehåll av Gunnar Stensson

I förra numret av Veckobladet citerade vi en kommentar av ordföranden för den judiska lobbygruppen Antidefamation League i USA, Abraham Foxman, till Chabad-Lubavitch-rabbin Friedmans uttalande att judar borde döda sina arabiska grannar, alla män, kvinnor och barn. Foxman deklarerade att han inte var förvånad att det fanns rabbis med sådana tankar men att han var förvånad över att tidskriften Moment hade publicerat dem.
I en kommentar till Netanyahus svarstal i söndags till president Obamas tal framhöll nu Foxman att den viktigaste aspekten av Netanyahus tal var beskrivningen av hur en framtida palestinsk stat skulle se ut. Villkoret för Israels erkännande av en palestinsk stat var att det internationella samhället garanterade att den var demilitariserad.
Abraham Foxman var uppenbart störd av att debatten mellan Obama och Netanyahu förts offentligt och uppmanade USA och Israel att i fortsättningen undvika att diskutera i pressen. Detta gällde särskilt frågan om bosättningarna. Han hoppades att det skulle gå att nå framsteg i den anda av samarbete som präglade den historiska vänskapen mellan de två nationerna.
Bosättningsfrågan är central. I själva verket har Israel redan i vägkartan för fred lovat att stoppa bosättningarna, men trots detta vill Netanyahu att de ska fortsätta att utvidgas i takt med den naturliga tillväxten.
Netanyahus krav att Jerusalem ska tillhöra Israel kan inte accepteras av den muslimska världen. En förutsättning för fred är att Jerusalem får status som öppen stad också för muslimer och kristna.
”Våra viktigaste krav är att ockupationen upphör, en rättvis lösning för det palestinska flyktingarna och ett stopp för bosättningarna”, sa den palestinska myndighetens talesman Abu Rudeinah.
Däremot betecknade han Netanyahus villkor att den framtida palestinska staten skulle vara demilitariserad som ”en detalj” som kunde lösas i förhandlingar.
Den palestinske förhandlaren Erekat sa att Obama måste tvinga Netanyahu att tillämpa den överenskomna vägkartan för fred. Alternativet var våld, kaos, extremism och blodspillan.
Han sa också att den palestinska myndigheten måste nå enighet med Hamas.
Hamas-representanterna i Gaza förkastade Netanyahus tal: ”Han utplånade flyktingarnas rätt att återvända och erkände inte Jerusalem som huvudstad i en oberoende palestinsk stat.”
De motsatte sig också Netanyahus villkor att Israel skulle erkännas som en judisk stat, eftersom det innebär att en miljon arabiska invånare utesluts som likvärdiga invånare.
President Obama och EU har hälsat accepterandet av en tvåstatslösning som ”ett viktigt steg”, men är annars avvaktande.
Företrädare för den israeliska högern säger att Netanyahu förverkat deras stöd i och med accepterandet av en tvåstatslösning.

Sex frågor som måste besvaras beträffande tvåstatslösningen
Nu när Obama lagt sin tyngd bakom begreppet tvåstatslösning kan det mycket väl komma att bli verklighet om några år. Världsopinionen ger den ett överväldigande stöd. Det gäller inte minst flertalet israeliska judar.
Men vad innebär en tvåstatslösning, frågar Immanuel Wallerstein. Sex konfliktpunkter måste lösas.
Den första punkten gäller suveräniteten. Palestinierna föreställer sig förstås en fullt suverän stat. Men Israels politiska ledare är inriktade på en begränsad suveränitet. Det gäller t ex de väpnade styrkorna, kontrollen över gränserna och luftrummet.
Den andra punkten gäller gränserna. Både PLO och Hamas menar att det är en enorm eftergift redan att acceptera 1967 års gränser. De accepterar självfallet inte bosättningar i det ockuperade området och östra Jerusalem.
Den tredje punkten gäller den inre demokratin i Israel. Kommer icke-israeler också i fortsättningen ha begränsade medborgerliga rättigheter?
Den fjärde punkten handlar om huruvida de båda staterna definieras som sekulära stater eller som religiösa. Blir den palestinska staten en muslimsk stat? Kommer Israel fortsätta att vara en judisk stat?
Den femte punkten handlar om rätten till återvändande. Israel grundades på rätten för alla judar att återvända. De araber som fördrevs ur Israel kräver rätten att återvända. Detta har varit den svåraste knuten i hela den historiska debatten. Den handlar både om demografi och land. Palestinierna skulle möjligen kunna tänkas acceptera en symbolisk lösning om alla andra frågor löstes på ett sätt som de anser vara rimligt.
Slutligen gäller det bosättningarna. Palestinierna skulle kanske kunna acceptera att några bosättningar blev kvar där de är belägna. Men det är knappt troligt att bosättarna skulle acceptera vare sig att bo i en palestinsk stat eller att frivilligt återvända till Israel.

Vad har Obama gjort?
Han har intagit en fast hållning i två punkter som den nuvarande ultrahöger-regeringen vägrar att acceptera: Ingen fortsatt utbyggnad av bosättningarna och genomförandet av en tvåstatslösning. Det är positivt och modigt handlat i det amerikanska inrikespolitikiska sammanhanget.
Men det kan riskera möjligheten till en verklig lösning. Antag att Netanyahu accepterar båda punkterna och sedan vänder sig till Obama och kräver att palestinierna gör motsvarande medgivanden. Han kommer att kräva medgivanden på alla de punkter som listats ovan – och det är punkter där palestinierna inte kan göra några eftergifter.
I så fall blir Obamas modiga gest inget annat än en sorts distraktion från de verkliga underliggande problemen.

Demokratisk Vänsters profil i Lunds budget

Efter 19,5 timmars debatt klubbades på onsdagen vid 18-tiden Lunds kommuns budget för nästa år. Det blev borgarnas förslag rakt över som gick igenom. Det är en budget för social nedrustning och ekologisk ohållbarhet.

Detta är inte rätt plats att göra en fullständig redovisning av redovisning av Demokratisk Vänsters budgetförslag (än mindre skildra övriga oppositionens alla ställningstaganden). Fast nog finns det goda skäl. Sydsvenskan skrev nämligen samma dag som budgetmötet inleddes att DV inte hade något eget budgetförslag. Vilket i högsta grad var felaktigt. Vad DV:s företrädare, Sven-Bertil Persson, sagt till tidningen var att DV inte hade något eget budgetförslag till det kommunstyrelsesammanträde som föregick fullmäktigemötet. Anledningen till detta är helt enkelt att DV saknar förslags- och rösträtt i styrelsen. Till denna information lade Sven-Bertil att DV kommer att ha en hel del förslag gemensamma med övriga rödgröna partier, i skoldelen närmast V, men att vi givetvis ger en speciell DV-profil åt vår budget med egna förslag. Innebörden av detta missförstods av tidningen.

Mindre till bilar, mer till parker
DV:s budgetprofil kan sammanfattas med att vi la ett budgetförslag för ett solidariskt, rättvist och ekologiskt hållbart Lund.
Bland de förslag som var DV:s ”egna” märks bland annat en förhållandevis kraftig omflyttning av investeringspengar från kapacitetsöknar för biltrafiken till investeringar i parkförnyelse, inklusive lekplatser samt satsning på att rusta upp vattenanläggningarna på Klostergårdsfältet och i St Jörgens Park. (I detta yrkande instämde glädjande nog V och MP). Två miljoner ville vi också avsätta för att Lunds kommun äntligen ska komma igång med den inom gång- och cykelområdet viktigaste satsningen av alla: att fysiskt skilja gångbanor från cykelbanor. På driftbudgeten yrkade vi på ytterligare 3 miljoner till park- och leksplatsunderhåll, samt förbättrad underhåll av gång- och cykelbanor. Vidare ville DV avsätta pengar för Lunds deltagande i Earth Hour nästa år. (Kommunen deltog i år, men det var ett synnerligen passivt deltagande).

Satsning på utbildning, arbetsmarknad och äldeomsorg
DV vände sig också, tillsammans med den övriga oppositionen, mot nedskärningarna inom den sociala sektorn, inklusive den kraftiga bantningen av arbetsmarknadsprojekten. På skolans område ville ville vi påbörja kompensationen för de nedskärningar som gjort under de senaste åren, och vi yrkade på en kraftig höjning av anslagen till Komvux, vilket även var en S-yrkande. Inom äldreomsorgen ville vi tillsammans med de andra rödgröna partierna ge anslag för kvalitetshöjning och stoppa fortsatt utförsäljning av verksamheten till privata storföretag.

Ingen höjd kollektivtrafiktaxa – och begränsad höjning av koloniarrendena
Beträffande taxan i stadstrafiken och färdtjänst yrkade DV (liksom V) att den inte ska höjas. S och MP ville höja kontanttaxan i stadstrafiken med 1 krona. Borgarna har som bekant beslutat nt höja stadsbusstaxan med 2 kronor och färdtjänsttaxans grundbelopp med 1 krona. Höjningen av koloniarrendena ville vi, tillsammans med övriga oppositionen, begränsa till högst 20 procent.

Ej full täckning för löneökningar
Förutom förslag på anslagshöjningar inom preciserade verksamhetsområden la DV också förslag om att i budgeten fullt ut lägga in pengar för löneökningar. De borgerligas, och tyvärr också socialdemokraternas, budgetförslag byggde på deras helt ogrundade tro på att löneökningen nästa år ska stanna på en procent. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting blir löneökningarna knappast under två procent. Drygt 32 miljoner (varav 7 till jämställda löner) ville därför DV, V och MP lägga till borgarnas förslag. (DV sa också nej till det generella sparbetinget på 1 procent som borgarna lagt ut).
Eftersom kommunen måste betala ut de löner som parterna centralt kommer överens om innebär det att alla löneökningar över 1 procent leder till ytterligare nedskärningar i verksamheten. Lönehöjningar på 2 procent skulle blåsa bort det mesta av de ”satsningar” som S lagt in i sin budget om S-förslaget blivit antaget.

DV - enda parti med ett budgetförslag i balans
Finansieringen då? Kostar inte DV:s förslag en massa pengar. Jovisst. Totalt ville DV öka på borgarnas budget med ca 180 miljoner. Det kan låta mycket, men om man betänker att kommunens nettobudget för den årliga driften nu ligger på nästan 4 300 miljoner är det inte några svindlande summor det gäller.
Till skillnad från samtliga andra partier var DV berett att fullt ut finansiera utgifterna med intäkter och lägga en budget i balans. Hade vårt budgetförslag gått igenom så hade vi yrkat på en skattehöjning på 1 krona. Nu avslogs samtliga förslag, varför vi i den slutliga omröstningen om skattenivån valde att rösta med de tre andra oppositionspartiernas förslag om en höjning på 40 öre. Detta belopp är identiskt med de sänkningar av skatten som borgarna genomfört efter valet 2006

Ohållbart
Är det då inte oansvarigt med en så kraftig satsning mitt under ekonomisk kris?
Vi menar att det vore oansvarig att inte satsa på att upprätthålla och utveckla den kommunala servicen just nu under krisen. Nedskärningar leder till att fungerande verksamheter slås ut, att servicen försämras (vilket drabbar de mest utsatta sociala grupperna hårdast) och att det kostar stora summor att bygga upp verksamheter igen. Att som övriga partier låna till konsumtion menar vi är ekonomiskt ohållbart. Borgarna måste låna minst 26 miljoner för driften. Hade t ex MP:s budgetförslag gått igenom blev lånebehovet för driften 70 miljoner och i V:s fall ca 100 miljoner. Att låna för den dagliga driften av den kommunala verksamheten är inte hållbart. Och med tanke på nästa års val: ska en eventuell ny rödgrön majoritet ha som första uppgift att inarbeta ett gigantiskt underskott och avbetala en stor låneskuld – vad blir det då av möjligheterna att driva en rödgrön politik?

Kommunalskatten – ingen ”platt” skatt
Men nog drabbar kommunalskatten de med låga inkomster väldigt hårt? Kommunalskatten är ju inte progressiv, dvs alla betalar ju samma procentsats rakt över? Nej, så är det inte. Det finns, genom grundavdraget, en viss progressivitet (innan brytpunkten för statsskatten nås) i kommunalskatten. Beroende på grundavdragets konstruktion är k-skatten inte platt. Grundavdraget är, i procent av inkomsten, högst vid låg inkomst och minskar sedan successivt i de högre inkomstklasserna. Den som har en lön på 10 000 kr/mån får därför betala ca 52 kr/månad mer i skatt vid en skattehöjning på 1 krona (inte 100:- mer vilket skulle vara fallet om k-skatten vore helt platt). Skattehöjningen blir för de allra lägsta inkomstnivåerna mindre än de höjningar av månadskortet i stadstrafiken som borgarna genomfört.
Avslutningsvis: Det blir kärva år framöver för de kommunala verksamheterna och för de lundaborna. Får borgarna lägga en budget även för år 2011 blir nedskärningarna ännu större. Och underskottet hamnar på 160 miljoner kronor. Som måste lånas upp och betalas i framtiden. Det är en social och ekologisk nedrustning det handlar om. Och borgarna kan nöjda och belåtna skylla allt på den ekonomiska krisen.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Borgerlig marknadsfundamentalism förstör utlandsföddas utbildning av Gunnar Stensson

”Personaluthyrning”, så kallades den organisationsmodell för modersmålsverksamheten som utbildningsnämnden beslöt genomföra den 14 maj 2008.
Modersmålsundervisningens rektor och personal protesterade liksom rektorerna på grundskolor och gymnasier. Protesterade gjorde också de elever och föräldrar som drabbades. Det nya beställarsystemet skulle innebära minskning av verksamheten, kaos i administrationen och ökade administrationskostnader.
Men modersmålsundervisningens röst är svag, den består av flera etniska grupper och dem kan man lätt nonchalera.
Så höstterminen 2008 satte man igång enligt den nya modellen. Systemet gnisslade. Missnöjet växte. På våren 2009 gick det inte längre att nonchalera problemen. Det blev nödvändigt att utreda frågan. Uppdraget gick till Jan Pernevall.

Volymminskning av modersmålsundervisningen 13,6 procent!
Jan Pernevalls utredning som presenterades 1 juni avslöjade en betydande kvalitetssänkning. Modersmålsundervisningens antal veckotimmar har sjunkit med 13,6 procent och kostnaden per elev har minskat med 12,1 procent. Flertalet elever har bara en lektion på 40 minuter i veckan.

Sönderstressade modersmålslärare.
Modersmålslärarnas arbetsbörda har ökat. 90 procent av lärarna anser att de har för mycket att göra. 46 procent av lärarna tycker det är svårt att varva ner. 51 procent upplevde ofta, mycket ofta eller alltid trötthet i arbetet., 55 procent besväras av muskelspänningar, 36 procent har sömnproblem. Några har utsatts för negativ särbehandling på grund av etnicitet, kön eller tro. Sjukdomsfrånvaron har ökat till följd av stressen. Rektorernas tvingas ägna mer tid åt adminstration.

Utredarens sammanfattning och förslag
Utredaren sammanfattar: Modermålsundervisningen är en omfattande verksamhet som i år berört 2351 barn. Volymen av undervisning har sjunkit med 13,6 procent. Debiteringssystemet är otroligt svårarbetat. Ett läsår har förflutit utan att ordentliga scheman kunnat utvecklas. Det är mer än hög tid att skaffa nytt datorstöd. Arbetsbelastningen är mycket hög.
Den chockade utredaren avslutar med några förslag för att reparera de skador det nya systemet åsamkat lärare och elever.
1. Chefen för modersmålsverksamheten bör få ökat inflytande över operativa beslut och administrativa rutiner. (Det vill säga en återgång till det som gällde innan det katastrofala nya systemet började tillämpas)
2. Ett nytt skräddarsytt debiteringssystem måste införskaffas. (kostnad?)
3. Tills det har skett måste den administrativa personalen förstärkas med en projektanställning på minst halvtid.
4. Biträdande chefen för Modersmålsundervisningen ska vara schemachef. Lärarna på modermålsundervisningen ska gör förslag. De formella besluten tas av rektorerna.
5. Ett enhetspris bör införas från 2010.
6. Minsta tid som erbjuds bör vara 40 minuter per vecka. (inte alla får så mycket)
7. Modersmålsverksamheten svarar för inköp av läromedel och debiterar skolorna. (Rektorerna har inte klarat det och många barn har långa tider varit utan läromedel).
8. Tremånadersregeln slopas, dvs ingen uppsägningstid
9. Skolorna bör faktureras två eller fyra gånger per

Ett förlorat år för modersmålsundervisningen.
Krav på att stoppa ”Personaluthyrningsmodellen” framfördes redan i februari i fullmäktige, men majoriteten valde att köra på.
Det är inte första gången de borgerliga partierna attackerar modersmålsundervisningen. Under 1990-talet anklagades den för ineffektivitet. I början av 2000-talet beslöt en borgerlig majoritet om en utredning. Utredningen visade att modersmålsundervisningen i Lund var bäst i landet och partierna som begärt utredningen stod där med lång näsa.
Den här gången gav de sig på den utan någon utredning alls. När uppföljningen nu görs står de där med skammen.

Fyrpartimotion till Lunds kommunfullmäktige

Fond för klimatinvesteringar
EU och Sverige har åtagit sig att minska koldioxidutsläppen från fossila källor. Sveriges regering har satt målet att minska koldioxidutsläppen med 40 procent till år 2020 (i förhållande till år 1990). Lund försöker via engagemanget i ”Klimatkommunerna”, LundaMaTs och genom LundaEko, Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling, ta sin del av ansvaret. De åtgärder som har genomförts har minskat ökningstakten av koldioxidutsläppen, men inte lyckats minska de totala utsläppen.
Kommunens egna verksamheter är en stor källa till koldioxidutsläpp, och någon påtaglig förbättring av emissionsnivåerna kan inte skönjas. Nya grepp måste tas, inte minst vad gäller finansieringen, vilket är nödvändigt för att få fram resurser i ett ansträngt kommunalekonomiskt läge. Nedan skissar vi en möjlig väg, som vi menar har förutsättningar att verksamt bidra till att begränsa kommunens klimatpåverkan. I bästa fall skulle den också kunna bli en förebild för såväl andra kommuner som näringsliv.

En avgiftsfinansierad klimatfond
Vi föreslår att möjligheten att införa en intern koldioxidavgift prövas. Syftet med avgiften är dubbelt: dels att skapa incitament för förvaltningarna att minska koldioxidutsläppen, dels att finansiera satsningar på miljövänligare teknik.
Koldioxidavgiftens storlek bestäms av den mängd fossil koldioxid som respektive förvaltnings verksamhet ger upphov till, i första hand gällande transporter (inkl. persontransporter i tjänsten). Avgiften betalas sedan in till en för kommunen gemensam, central klimatfond.
En koldioxidavgift bör utformas enligt följande kriterier:
1. Den skall vara låg i början och därmed enbart svagt styrande, men stiga för varje år och få en allt mer styrande effekt. På det sättet får verksamheterna en god möjlighet att ställa om transporterna i miljöanpassad riktning, vilket sålunda leder till en lägre avgift.
2. Beräkningen av respektive förvaltnings koldioxidutsläpp bör kunna kopplas direkt till miljöledningssystemet.
3. Koldioxidavgiften skall återföras till förvaltningarna och användas för att minska koldioxidutsläppen. Den får därmed en dubbel effekt. Samtidigt som koldioxidutsläppen innebär en kostnadsfördyring skapar avgiften incitament för att nedbringa utsläppen. För att investera i koldioxidsnål teknik och/eller organisation kan förvaltningarna få bidrag från fonden.
4. Avgiften ska vara enkel att administrera och medföra så litet merarbete som möjligt.
5. Externa anslag bör vara möjliga att söka och få för ett sådant initiativ. Detta ska noggrant undersökas för start av projektet.

I en inte alltför avlägsen framtid…
Flera av kommunens nämnder betalar in koldioxidavgifter till Lunds kommuns klimatfond och det finns nu medel för många av de klimatinvesteringar som behövs. Många nämnder tar i sin internbudget upp investeringar för att minska koldioxidutsläppen och därmed avgiften till klimatfonden.
Den nämnd som önskar kan få stöd från klimatfonden för att inköpa klimatvänligare bilar. Klimatfonden har även använts för att energieffektivisera uppvärmningen i alla våra skolor och förskolor och inte minst bidra till kommunens andel i det nya sidospåret till Lundalänken.
Vi hoppas att med vårt förslag nå två mål:
- att stimulera till minskade koldioxidutsläpp
- att skapa en klimatfond som möjliggör nya klimatinvesteringar.

Vi föreslår därför kommunfullmäktige att besluta att ge kommunstyrelsen i uppdrag att lägga fram förslag att införa koldioxidavgift och klimatfond i motionens anda
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Björn Abelsson, Socialdemokraterna
Mats Olsson, Vänsterpartiet

Privatiserade krig av Anders Davidson

Sedan Barack Obama tillträdde har antalet Private Security Contractors i Afghanistan ökat med 29 procent och är nu närmare 70.000. I Irak med 23 procent till över 132.000 man. Oklart om "personal" från Triple Canopy, tidigare Blackwater, är medräknad.
Till det en planerad och inledd militär "surge". Ockupationen har långt fler kängor på marken än Sovjetunionen hade.

Låt Asa 7, Kenneth, 13, och Patrik Vuvu, 14 år STANNA!

Insamlingen har 989 Underskrifter!
Deras pappa är försvunnen i Kongo. Deras mamma har gått underjorden i Sverige. Nu ska Asa, Patrik och Kenneth utvisas till hemlandet, enligt ett beslut från Migrationsverket.
Asa 7, Kenneth, 13, och Patrik Vuvu, 14 år, har fått sin dom av migrationsverket. De ska skickas tillbaks till Demokratiska republiken Kongo, det land de i skräck flydde ifrån.
– Jag väljer hellre att dö snabbt, än att bli torterad, säger Patrik.
Ju fler namn desto större sannolikhet att de får stanna !
Läs mer om fallet i NVP (Nacka Värmdö Posten)
Till namninsamlingen

En strategisk revolution i Mellanöstern av Gunnar Stensson

Att hela den muslimska världen gläder sig åt det försoningstal som Barak Obama höll i Kairo är självklart. EU har redan inlett en omprövning och förändring av sin politik i Mellanöstern.
I Israel är konflikten mellan USA och den israeliska regeringen en huvudfråga. Den israeliska tidningen Haaretz skriver: ”För Israel är Obamas Kairotal inget mindre än en strategisk revolution. Under Bush-eran var Israel USA:s främsta partner i kriget mot terror och åtnjöt militär operationsfrihet mot palestinierna, Hizbollah och Syrien i gengäld mot tillbakadragandet av bosättningarna i Gaza. Under Obama måste Israel genomgå en omskolning och kommer ännu en gång få gå igenom ett test beträffande sitt stöd till USA:s intressen i Mellanöstern.”
Om talet skriver Haaretz vidare: ”Detta är en stor ledares tänkande, en man som vandrade med visdom mellan Holocaust och Nakba (fördrivningen av palestinier), mellan israeler och palestinier, mellan amerikaner och araber, mellan kristna, judar och muslimer.”
I en annan artikel med titeln ”Obama framträdde i Kairo som en sann vän till Israel” skriver den ansedde journalisten Gideon Levy: ”En ny tid gryr. En amerikansk president talar om förhandlingar med Iran utan villkor eller tysta hot, är till och med villig att acceptera att Iran har tillgång till civil kärnenergi, en president, som talade om Hamas som en legitim organisation som representerar en del av det palestinska samhället men som avstå från våld; som talade med empati om det palestinska lidandet, som, tro det eller ej, talade om säkerhet inte bara för israeler utan också för palestinier, som sa att bosättningarna är olagliga och som manade till kärnvapennedrustning i hela regionen.”

Obamas fiender och Sydsvenskans behov av omskolning.
De traditionella judiska påtryckningsgrupperna i USA har redan inlett striden mot president Obamas Mellanösternpolitik. Republikanerna samlar sig till attack. Gideon Levy konstaterade att Obamas ansikte fårats och att hans hår grånat: han åldras hastigt.
Vid sidan av de salongsfähiga judiska påtryckningsgrupperna finns den judiska extremism som har de fem moseböckerna, Torahn, som ideologisk källa. En viktig strömning i det sammanhanget är Chabad-Lubavitj-rörelsen som ägnar sig åt att omvända sekulära judar, men som också är oförsonlig mot palestinierna.
Chabad-Lubavitj-rörelsen är tvetydig: å ena sidan visar den utåt upp ett kärleksfullt ansikte, som till exempel lockat Bob Dylan, å den andra propagerar den i hemlighet för terror mot palestinierna.
Det är viktigt att ta upp den lokalt här därför eftersom den har en stark institution i centrala Malmö och för ett par år sedan försökte vidga sitt inflytande också till Lund genom att starta en friskola här under den tid då jag var ordförande i utbildningsnämnden. Det är lätt att finna dess hemsidor i Malmö, Stockholm och Berlin på nätet. Rörelsen var aktiv under debatten om matchen och har säkert förbindelser med Sydsvenskan.
Sydsvenskan har nästan inte alls kommenterat omvälvningen i den amerikanska Mellanöstern-politiken och Obamas tal i Kairo. Det är kanske inte så konstigt med tanke på ledarsidornas sedan nästan tio år ingrodda Bushretorik. Sydsvenskans tänkande under Bush-åren är oförenligt med den nya Obama-strategin. Sydsvenskan har samma behov som Israel av en omskolning.
Vi presenterar under Pressgrannar en genomgång av en aktuell amerikansk debatt om Chabad-Lubavitch-rörelsen, hämtad ur Haaretz.
President Netanyahu har aviserat att han tänker hålla ett mottal till president Obamas Kairotal nu, söndagen den 14 mars. Vi tar upp det i nästa nummer av Veckobladet som är det sista före sommaren

Atomkraft – nej tack av Sven-Hugo Mattsson

"Atomkraften vill vi successivt fasa ut med tanke på sysselsättning och välfärd”, skriver vänsteralliansen i en debattartikel. Den skall alltså inte fasas ut i takt med att förnybar el tillkommer. Skrivningen är den Socialdemokraterna haft i 30 år och har lett till att vi har mer atomkraft än någonsin. Mitt tips är att vi nu kommer att använda atomkraft i många årtionden till, ja frågan är om den inte blir evig. Vi kommer alltid att vilja ha mer välfärd, en välfärdsstat blir aldrig färdigbyggd eftersom nya behov ständigt tillkommer. Sen vi började ladda reaktorerna har vi mestadels haft hög arbetslöshet eller som nu massarbetslöshet. Så var finns sambandet? Välfärd, sysselsättning och atomkraft är enheter som i stort lever sitt eget liv.

Välfärden
Välfärden drivs uteslutande av att vi är villiga att betala till densamma. Förutsättningen för mer välfärd är att vi höjer skatter, då drar vi också undan pengar för mer konsumism och reklam, som är mer elberoende. Man kan till och med se det tvärtom, höj skatter på energi och satsa de pengarna på välfärd.

Sysselsättning
Som skrivet, vi har mer atomkraft än någonsin och massarbetslöshet. Det finns ingen som nu har svaret på hur vi kan få ner arbetslösheten till acceptabla nivåer. Inte ens de som vill höja kommunalskatten eller nybyggnation har svaret på massarbetslösheten. Det är marknaden och tillväxt vi har att lita till och det gör inte mig trygg. Skall vi få ner arbetslösheten på politisk väg måste vi minska arbetstiden, men inte ens det är en säker väg.

Atomkraft
Mot atomkraften står förnybar energi. Energi som inte ger avtryck till kommande generationer i form av avfall och ökande växthusgaser i atmosfären. Därför är det konstigt att Vänster-
och Miljöpartiet ändrar ståndpunkt i ett läge just när de förnybara energislagen kommer.
Vänsteralliansen skriver att vi har ett överskott på el och påpekar att de förnybara energislagen kommer i stor skala. Så varför inte en skrivning som innebär att atomkraften fasas ut den takt förnybar energi tillkommer? Förutsättningen för de förnybara källorna att komma fram är att atomkraften samtidigt fasas ut så det inte finns någon tvekan om satsning.

Linje 3
Det finns inget linje 3-parti längre. Ett parti som för linje 3 vidare måste ha skrivningar som innebär att det finns ett värde i sig att få bort atomkraften, inte hänga upp det på något som knappast har med saken att göra.
Partier har rätt att ändra uppfattning. Men själv känner jag mig blåst, jag trodde att atomkraften skulle vara borta senast 2010. Det fanns väl till och med ett riksdagsbeslut i den riktningen.? Allt arbete för linje 3 visar sig nu förgäves. Men jag konstaterar att det finns ännu större anledning och förhoppningsvis förutsättning att bilda ett nytt vänsterparti.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Ella Svensson, en av den svenska grundskolans mödrar, är död av Gunnar Stensson

Vi blev vänner under mitt år på Lärarhögskolan i Malmö 1970 – 71, då hon var min avhållna metodiklektor i historia och samhällskunskap.
Säkert är hon ihågkommen av många andra lärare i Lunds grundskolor och gymnasier som utbildades vid Lärarhögskolan under 1970- och 80-tal. Hon dog nyligen vid 91 års ålder, och det har gått ett par år sedan vi sist talades vid.
Ella arbetade som ung i sekretariatet för 1946 års Skolkommission. Där skapades den svenska grundskola som genomfördes efter ett riksdagsbeslut 1962. Hon älskade den och försvarade modigt de demokratiska principer som den byggde på. Den var i högsta grad ifrågasatt av äldre lärare.
Från 1968 och till pensioneringen arbetade hon med grundskolebarnen i området runt Heleneholm och Almhög. De var inte alltid lätta att tas med. Men hon hade en kombination av empati, uthållighet och kraft.
Som fredskämpe och internationalist var hon framför allt engagerad i Gandhi och hans ickevåldsideologi. Hon var en av grundarna till organisationen ”Lärare för fred”.
Framför allt var hon en radikal demokrat, i klassrummet bland eleverna, i samhället och i det socialdemokratiska partiet. Hon hade fyllnadstjänstgöring på Heleneholmsskolan, så under många år var vi kollegor och möttes nästan dagligen.
Ella var en god och vänlig människa. Ändå var hon kontroversiell, just för att hon alltid framträdde som radikal demokrat och jämlikhetsförespråkare.

Demokrati är målet, inte medlet av Gunnar Stensson

Anders Ehnmark presenterade i Sydsvenskan 8/6 Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, ”Hegemonin och den socialistiska strategin”, Glänta/Vertigo.
Fast han inte säger det direkt framgår det tydligt att Ehnmark ser socialismen som ett steg på vägen till demokrati, inte tvärtom. Han anser sig få stöd för den tanken hos bokens författare. ”Demokratin är en oändlig ifrågasättande process”, skriver de.
Ehnmark kommenterar: ”Det som föresvävar dem är ett medborgarstyre under utvidgning, en radikal demokrati som tränger in överallt”.
Ord som medborgare och medborgarstyre är främmande för den svenska vänsterns traditionella språkbruk. Det fick jag mycket klart för mig när jag föreslog en formulering med utgångspunkt från begreppet medborgare som beteckning på det parti som till slut fick namnet Demokratisk vänster.
De idéer och värderingar som DV företräder och försökt utveckla under rubriken frihetlig socialism sammanfaller nära med den diskussion Anders Ehnmark för och under lång tid fört. Kanske vore det bättre att utgå från själva partinamnet.
Ehnmark citerar också den franske historikern Pierre Rosanvallon som nyligen gett ut en essä med titeln ”Den demokratiska legitimiteten” (Seuil). Rosanvallon hävdar att vänstern delvis har tänkt på fel sak, socialism, inte demokrati.
I VPK Lund var dessa tankar levande under 70- och 80-tal. 1977 genomfördes en demonstration under parollen: ”Ingen demokrati utan socialism. Ingen socialism utan demokrati”.
Senare generationer i V Lund genomdrev en återgång till en traditionell marxistisk linje där man ensidigt höll fast vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital och den traditionella synen på partiet.
DV:s utbrytning kan ses som ett förkastande av V:s återgång till en passerad hållning och som ett fullföljande av den tidigare demokratilinjen.
Det måste dock framhållas att den motsättning mellan marxism och demokrati som borgerliga media hamrat in under 150 år inte alls är självklar. Ett bevis är naturligtvis den utveckling av socialdemokratiska partier som ägde rum redan för hundra år sedan.
Marx måste ses i det tidssammanhang där han verkade. Den begränsade parlamentariska demokrati som växte fram under 1800-talet avfärdade han som en skendemokrati. Han såg den demokratiska rösträttskampen som ett steg på vägen till socialism. Han ansåg sig vara realist när han hävdade att socialismen i ett övergångsskede måste innebära ”proletariatets diktatur”. Det var hans stora misstag, men det var en konsekvens av hans låsning vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital.
När den motsättningen var löst skulle enligt Marx kommunismen inträda. I Marx föreställningsvärld var den ett tillstånd av fred och demokrati, utan statligt tvång, ett samhälle där alla människor kunde utveckla sin fulla kreativa potential. Den tanken är inte någon motsats till tanken på en allt genomsyrande demokrati.
Den tankeriktning som Ehnmark presenterar och själv är en representant för har framtiden för sig. Det visar inte minst EU-valet. När de som är unga idag röstar, väljer de demokratiska, gränsöverskridande, anticentralistiska partier som MP och PP.
De är främmande för partier som av doktrinära skäl förespråkar en socialistisk nationalism som de motiverar nejet till EU med. De är inte nejsägare. De är EU-kritiska, antinationalistiska demokrater.
Teknikutvecklingen pekar i samma riktning. Valet av Barak Obama till amerikansk president gör det.
Nu är en radikal demokrati möjlig, en demokrati som tränger in överallt, för att ännu en gång citera Anders Ehnmark. I själva verket är den molnliknande antiglobaliseringsrörelsen ett exempel på samma sak, trots det begränsande antinamnet.

Efter ett val av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets 5,1 procent i Lund är dess sämsta resultat i något val sen 1973, det vill säga på 36 år. Om jag inte minns fel är det också första gången på lika länge som partiet går sämre lokalt än nationellt. Därför känns det naturligt att börja en valkommentar med att tala om vänstern. Därmed följs också maningen från Lars Ohly att just analysera, att vända på alla stenar och inte slå igen några dörrar.

Den sanna glädjen
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, lyder ett talesätt. Det är inte generellt sant, men nog fick jag en släng av den känslan när resultaten började komma. Den lilla minoriteten av EU-vänner (V) har varit illa tåld i partiet. Rolf L. Nilson fick plikta hårt en gång. Trots att han lojalt förklarade och motiverade partiets ställningstagande i offentliga sammanhang, förklarade valberedningens ordförande att han inte kunde acceptera en EU-vän som politisk sekreterare i landstinget, och Rolf fick sparken. För några år sen vägrades gruppen Lundavänster för EU att delta med sitt plakat i förstamajtåget, något som för övrigt indirekt drabbade Röda Kapellet.
Överraskad är jag inte över resultatet. Det stämde väl med opinionsmätningarna, exempelvis den som visade att nästan hälften av 2006 års V-röstare numera accepterade EU. Det hade varit roligare om det berodde på att de (som jag) hade kommit fram till detta genom en marxistisk analys, inte bara på realism eller resignation, men det är roligt nog.
Det tycks tidigare ha funnits en insikt om dessa stämningar i partiledningen, eftersom den uttalade som sitt mål att slå vakt om de två befintliga mandaten. Men efter realossegern i miljöpartiet vädrades morgonluft hos nejaktivisterna: EU-kritiker skulle strömma över och det officiella målet fastställdes till tre mandat, vilket var vad partiet hade fram till 2004.
Sen kändes förstås de verkliga stämningarna under valkampanjen. Det fick till exempel Eva-Britt Svensson att i en radiointervju tre gånger (likt aposteln Petrus) upprepa att vänsterpartiet inte drev kravet om EU-utträde. Trots att det finns ett kongressbeslut om saken.
Partikongresser (inte bara V) beslutar så mycket. Det finns ett beslut om att själva EU ska upplösas, eller åtminstone att partiet ska verka för saken.

Anki & Jenny
Mer än halvering mot förra EU-valet: inte underligt att frågan har uppstått om Lars Ohly kan sitta kvar. En som ställt den är Stig Henricsson, som kompletterat med påpekandet att detta är Lars Ohlys tredje stora nederlag.
Den diskussionen bör naturligtvis föras. Men ett sådant beslut bör fattas efter en omfattande diskussion och kanske av en extrakongress. Två som däremot genast bör få silkessnöret om de saknar den goda smaken att stiga av själva är partisekreterare Anki Ahlsten, ett arv från Camilla Sköld Janssons séjour i partiledningen, och informationssekreterare Jenny Lindahl Persson. I andra partier har personer på motsvarande befattningar fått gå efter mindre nederlag än detta.
Jo, Lars Ohly bör naturligtvis avgå såsom ytterst ansvarig även om det inte brådskar. Efterträdaren är given. Med Jonas Sjöstedt i spetsen hade vänsterpartiet inte hamnat i dagens situation. Inte för att han skulle vara en särskilt karismatisk ledare utan för att han står för odogmatisk hållning, tolerans och lyhördhet. Han kunde ha blivit partiordförande för sex år sen om det inte varit för nytraditionalisterna och deras medlöpare, såsom skåningen Vilmer Andersen vilken av allt att döma spelade en avgörande roll i valberedningen.

3,9 nästa gång?
Traddarna (för att använda ett uttryck från en udda men läsvärd VB-skribent) förlorar politiskt i fråga efter fråga. Ekologin lyftes upp i partiprogrammet. Partistyrelsen bejakade det rödgröna regeringsperspektivet. Partiet accepterar att kvalifikationsgränsen sänks vid personval, efter att har varit häftiga motståndare till allt vad personval heter. Nu detta med EU.
En som redan dragit en konsekvens av nederlaget är Anders Neergaard som ju avgick ur partistyrelsen. Men kom ihåg den analys som låg till grund för avhoppet: genom att associeras med de hel- eller halvt EU-vänliga partierna MP och S skulle V framstå som ett opålitligt nejparti och lämna fältet fritt för de verkliga unionsmotståndarna, Sverigedemokraterna. Vi vet hur det gick för dem. Sociologen Neergaard är märkligt döv för stämningarna och förskjutningarna i samhället.
De stämningarna och förskjutningarna har inte gynnat vänsterpartiet. Nationella 5,7 procent 2009 kan mycket väl bli 3,9 procent 2010, och därmed har borgarna den fortsatta regeringsmakten som i en liten ask. De som bryr sej om den svenska vänsterns framtid har anledning att engagera sej i eftervalsdiskussionen.

Chabad-rabbi: Judar borde döda arabiska män, kvinnor och barn

Haaretz 9/6
By Nathaniel Popper, the Forward

Liksom många av Chabad-Lubavitch-rörelsens bästa rabbis har Manis Friedman vunnit många icketroende judars sympati genom sitt karismatiska tal om kärlek och Gud. Det var Friedman som hjälpte till att leda Bob Dylan till Chabad
Men Friedman, som idag reser runt i USA som Chabad-talesman, visade en mindre varm och mjuk sida när han blev tillfrågad hur han tycker att judar borde behandla sina arabiska grannar.

”Det enda sättet att utkämpa ett moraliskt krig är det judiska sättet. Förstör deras heliga platser. Döda män, kvinnor och barn (och boskap)”, skrev Friedman som svar på en fråga ställd av tidskriften Moment i dess ”Fråga Rabbin”-spalt. Friedman hävdade att om Israel följde denna visdom skulle resultatet bli ”inga civila dödsoffer, inga barn i frontlinjen, ingen falsk känsla av rättrådighet och faktiskt, inget krig.”
”Jag tror inte på västerländska värden”, skrev han. ”Genom att leva enligt Torahn blir vi ett ljus för de nationer som lider nederlag på grund av en fördärvlig moral som uppfunnits av människor.”
Friedmans språkbruk som snarast påminner om islamiska extremisters skapade en snabb backlash. Moments redaktör Nadine Epstein sa att efter det att uttalandet tryckts ”har hon fått många brev och mail som svar på rabbi Friedmans kommentarer, och nästan inga har varit positiva.”
Friedman försökte snabbt reparera skadan. Genom en Chabad-talesman gjorde han ett uttalande i tidskriften Forward enligt vilket kommentaren var ”vilseledande” och att han tror att varje granne till det judiska folket ska behandlas som Torahn föreskriver med respekt och medlidande.”
Men Friedmans ord har gett upphov till en debatt om huruvida det finns en mörkare sida bakom det glada ansikte som Chabad-Lubavitch-rörelsen visar upp för världen i sitt vänskapliga närmande till sekulära judar. Mordecai Spector, som ger ut den judiska församlingstidningen i Friedmans hemstad St. Paul, Minnesota sa: ”Lubavitchs offentliga ansikte är utbildningsprogram och främjande av Yiddish-het. Men jag hör ofta det hårda budskap som Friedman uttrycker här.”
”Han för fram budskapet på ett ganska starkt sätt, men jag tror att det mer eller mindre är vad Lubavitch-anhängare anser,” sa Spector, som också ger ut The American Jewish World. Det handlar inte om att älska araber eller en tvåstatslösning eller något sådant. De är fundamentalister. De är våra fundamentalister.”
Abraham Foxman, ordförande för Anti-defamation League och ständig kritiker av arabisk extremism sa att i det judiska samhället ”är vi inte immuna mot sådana åsikter. Det finns människor i vårt samhälle som har dessa rasistiska fanatiska åsikter.”
Men, varnar Foxman, Friedmans åsikter är inte representativa för de Chabad-rabbis han känner. ”Jag är inte chockerad över att det finns en rabbi med dessa åsikter men jag är chockerad över att tidskriften Moment har förlorat sitt publicistiska omdöme och tryckt detta som representativt för Chabad.”
Några dagar efter det att vreden över Friedmans kommentar kommit till uttryck publicerade Chabads högkvarter ett uttalande enligt vilket ”vi är fullständigt oense med varje påstående som antyder att judendomen tillåter godtycklig ödeläggelse av civila liv ens i en krigssituation.”
Uttalandet tillade: ”I enlighet med judisk lag är det Chabad-Lubavitchs entydiga åsikt att allt mänskligt liv är givet av Gud, värdefullt och måste behandlas med respekt, värdighet och medlidande.”
I tidskriften Moment finns Friedmans kommentar listad som Chabads svar på frågan ”Hur bör judar behandla sina arabiska grannar?” efter ett antal svar från rabbis som representerar andra judiska strömningar och som i flertalet fall uttrycker en försonlig attityd till araberna.
Moments redaktör sa att Friedman var ”modig” som uttryckte sina åsikter så klart.
”Amerikas judiska samhälle får aldrig möjlighet att höra sådana åsikter”, sa Epstein, ”inte för att de inte finns utan för att vi sällan frågar Chabad och liknande grupper vad de anser.”
Chabad-rörelsen är allmänt känd för sin hökaktiga linje gentemot palestinierna.; Chabad-rebben Menachem Mendel Schneerson förkastade varje fredsöverenskommelse med palestinierna. Den högste Chabad-rabbin i Minnesota, rabbi Moshe Feller sa att det inte är mitzvah att döda men att judar är förpliktade att handla i självförsvar.”
”Judar i allmänhet försöker rädda andras liv”, sa Feller till tidskriften Forward, ”men om det gäller att rädda våra liv då gör vi vad vi måste göra. Det är den sista utvägen.”
Friedman är ingen perifer gestalt i Chabad-Lubavitch-rörelsen. Han är engelsk översättare för Chababs Rebbe och har grundat Beis Chana, ett nätverk av läger och skolor för judiska kvinnor. Friedman är också en populär talare och skribent i frågor om kärlek och relationer. Hans första bok ”Doesn´t anyone blush anymore?” lanserades med ett citat från Bob Dylan som Friedman satte kontakt med rebben
På sin blogg och facebooksida understryker Friedman sin empatiska vårdande sida. Det var det som gjorde hans kommentar i tidskriften Moment så överraskande för Steve Hunegs, direktor för The Jewish Community Relations Council i Minnesota och Dakota-staterna.
”Rabbi Friedman är en bästsäljande författare som behandlar några av de känsligaste frågorna i vår tid,” sa Hunegs. ”Jag tänker ringa upp honom och tala om detta.”
Men Shmarya Rosenberg, en bloggare och kritiker av Chabad som bor några kvarter från Friedman i Minnesota säger att kommentaren i tidskriften Moment inte skiljer sig från hans erfarenheter av Friedman och många andra Chabad-rabbis.
”Det han uttrycker är en Chabadniks standardåsikt”, sa Rosenberg. ”De brukar bara inte säga det offentligt.”
För sin del modifierade Friedman snabbt uttalandet i Moment. Han berättade för tidskriften Forward att raden om att döda kvinnor och barn skulle ha satts inom citationstecken. Han sa att det är en rad ur Torahn men han ville inte säga från vilken del.
Friedman sa också att han inte uppmanade Israel att faktiskt döda kvinnor och barn. Istället, sa han, trodde han att Israel offentligt borde säga att det var villigt att göra det för att skrämma palestinierna och förhindra krig.
”Om vi förde denna politik skulle ingen bli dödad – för att då skulle det inte bli något krig. ”Samma sak gäller USA.”
Friedman tillkännagav emellertid att det beteende han talade om var tillåtet i självförsvar.
”Om dina barn hotas ska du göra vad som krävs – och du behöver inte be om ursäkt.”
Friedman hävdade att han är annorlunda än arabiska terrorister som talat på liknande sätt om att döda judiska civila.
”När de säger det är det folkmord, inte självförsvar,” sa Friedman. ”För dem är det en religiös tro, de vill rensa området från oss. Vi säger inte så.”
Minnesotas Chabad-ledare Feller sa att Friedman hade valt att uttrycka sig på ett ”radikalt” sätt.
”Jag älskar honom,” sa Feller. ”Jag tog hit honom – han är storslagen. Han har återfört tusentals till Torahn. Men han skjuter från höften ibland.”
Översättning Gunnar Stensson

Kulturtips

CLOSER av Patrick Marber
På Studiefrämjandet 4-7 juni kl 19
Läs mer

Buju Banton (JAM)
KB onsdag 10 juni. Läs mer

Zappa Plays Zappa (US)

KB torsdag 11 juni Läs mer

Stockamöllan Swing och Jazz
I Stockamöllan 12 till 14 juni. Festival med stort gemyt! Dansare, musiker och publik från hela världen tränger ihop sig i ett gigantiskt cirkustält och åtnjuter tre dagars festivalstämning!
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Filmtips

Antichrist av Lars von Trier
Premiär fredag 5/6 på Kino
Ett par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) har förlorat sin lille son, vilket leder till att hustrun drabbas av fruktansvärd panikångest. Hennes make är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla sina närstående, försöker de tillsammans att brottas med hennes våndor på en plats, där ångesten upplevs som starkast: Eden, en övergiven stuga mitt i skogen...
Antichrist väckte starka reaktioner när den visades för press och publik i årets Cannes-festival på grund av dess explicita våld. Men filmen har också vunnit många anhängare som menar att filmen väcker viktiga tankar och frågor.

Charlotte Gainsbourg belönades i Cannes med priset för Bästa kvinnliga huvudroll i Antichrist.

Pressgrannar

En liten tjej idag skulle aldrig tvivla på att det finns vuxna kvinnor som spelar fotboll. Hon kan slå på tv:n en vardagskväll och se en toppmatch i damallsvenskan, hon kan välja om hon helst vill bli en teknisk Marta eller kanske en kompromisslös och stenhård Nera Smajic.
Anja Gatu, Sydsvenskan 30/5

Om tre svenska fartyg ändå rör sig där bör de ta på sig att stoppa de europeiska fartyg som tjuvfiskar i somaliska vatten. Det var ju därför piratdåden började. De fartygen bör förlora sina licenser och EU-bidrag.
Isabella Lövin, EU-kandidat för MP i Sydsvenskan 1/6

Varje förslag som väcks av EU-kommissionen – EU:s regering - granskas på sina egna meriter. I den processen har enskilda ledamöter stora möjligheter att påverka, inte minst om de har specifik kompetens inom området. Jämför detta med den svenska riksdagen, där medlemmar av majoriteten mest är transportkompani och där oppositionen ytterst sällan får igenom någonting av sin politik.
Anders Wijkman, KD, Sydsvenskan 4/6

Lunds skolor faller från första plats till trettondeav Gunnar Stensson

Här är det bäst att gå i skolan, står det vid Lunds infarter. Det budskapet måste ändras nu. Kanske till ”Här var det bäst att gå i skolan”. Tills man införde direkt skolpeng, vill säga.

I en rapport den 4 juni från SKL, Sveriges kommuner och landsting har Lund sjunkit från plats nummer 1 till plats nummer 13.
Kommunen är förbisprungen av Lomma, Danderyd, Lidingö, Vadstena, Haparanda och ytterligare några kommuner.
Rapporten betonar att det inte är i första hand resurserna som avgör utan hur resurserna används. Lund har sparat på skolan. Men framför allt har Lund infört ett system för resurstilldelning som innebär att det inte längre är möjligt att rikta resurserna dit där de behövs.
Sen bör det påpekas att rapporten från SKL bygger på andra premisser än Lärarförbundets ranking som kommer först i höst.

Överfulla klasser och underfinansierade gymnasieprogram av Gunnar Stensson

I utbildningskansliets skrivelse om fastställande av platser i gymnasieskolan efter omvalet kan man bland annat läsa följande: ”I vårt nuvarande elevpengssystem där skolorna tilldelas resurser utifrån antal elever är elevtillströmningen/elevantalet av mycket stor betydelse för skolan och varje avhopp ett inkomstbortfall.”
”Skolorna kan i vissa fall vara villiga att ta emot extra elever utöver fastställt antal. Under vissa omständigheter kan det alltså finnas möjlighet att göra överintag”.
Vi ser att direkt skolpeng inför ett osäkerhetsmoment i skolornas finansiering. Ledningen försöker lösa det genom att göra klasserna större än 30 elever. Det är lätt att inse den negativa effekten på kvaliteten!
Men det finns fler exempel. På Vipan inrättades förra året ett program inriktat på medicinsk teknik och automation. Programmet är angeläget.
Utbildningskansliet är bekymrat. I dess skrivelse heter det: ”Hur många gymnasieelever TE på Vipan får efter avslutad intagning är svårt att säga exakt men i bästa fall rör det sig om 20 elever. 20 elever till ett program med 30 platser kommer att bli svårt för Vipan att få ekonomi på, i ett system där resurs tilldelas strikt efter antalet elever.”
Därför har en modell för resurstilldelning för små program utarbetats. Enligt modellen tilldelas teknikprogrammet ett minimibelopp motsvarande 25 direkta elevpengar, trots att det sannolikt bara får 20 elever.
Som synes tvingas man till byråkratiskt merarbete för att råda bot på de skador som den så kallade direkta elevpengen orsakar! Utan den krångliga ”direkta elevpengen” hade man enkelt kunnat anslå pengar till teknikprogrammet och andra små program efter behov.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att direkt elevpeng på gymnasieskolan leder till överintag och överfulla klasser i flertalet fall och att det underfinansierar små men angelägna program.
Detta insåg alla som är verksamma i gymnasieskolan redan när systemet med direkt skolpeng infördes. Skolledarförbundet protesterade då i en skarp skrivelse tillsammans med alla andra fackliga organisationer.

Sveket mot Afghanistan av Anders Davidson

Expressens Anna Dahlberg har åter åkt inbäddad i Afghanistan och skrev den 10 maj: Barnen vinkar och gör tummen upp när våra militärfordon åker förbi. Hennes slutsats är att “vi” måste vinna det här kriget. Hon är orolig att det blir för lite för sent men är annars entusiastisk inför Obamas nya strategi. Hennes stöd har tidigare varit lika orubbat som nu hennes tilltro till det “nya”: Med fler soldater hoppas man kunna utvidga regeringssidans kontroll över landet, vilket i sin tur möjliggör att hjälparbete och samhällsservice kan komma i gång. Själva poängen är att den militära förstärkningen ska följas av en civil dito. Ingen oro kan anas över den sammanblandning som här finns mellan militära och humanitära insatser, en utveckling som fått de humanitära aktörerna i landet att kritisera den militära uppladdningen.
Anna Dahlberg jämför med Irak: Det är samma truppförstärkning, samma grundläggande strategi – “Rensa, hålla, bygga” – och samma försök att vinna över befolkningen med hjälp av dollarbuntar och sysselsättningsåtgärder. Och hon beskriver hur den sammanblandning som faktiskt inte “möjliggör att hjälparbete” kan komma igång utan utgör en fara för hjälparbetarna ser ut: En ärrad soldat berättar för mig hur han reser runt i byarna i Zabulprovinsen och erbjuder snabba projektstöd på 10000 dollar om de lovar att rapportera om talibanernas rörelser. Alltsammans är tänkvärt därför att det är oförsvarligt naivt:
Jag är övertygad om att detta är rätt väg att gå. Alla alternativ ratar hon som att “återigen överge Afghanistan”, men det ska vi inte. Vi sviker inte Afghanistan. Det verkliga sveket stavas kängor på marken och bomber ifrån skyn.

Anmälan om miljöbrott - misstänkt överträdelse av miljözonsbestämmelser i Lunds kommun av Ulf Nymark

Till Polismyndigheten i Skåne

Jag anmäler härmed föraren av den dieseldrivna lastbilen BFR 142 för misstänkt brott mot miljözonsbestämmelserna i Lunds kommun den 16 april 2009.

Lastbilen är registrerad på Brunns Sverige AB, Box 17519, 200 10 Malmö, men bemålad med reklam för företaget Menigo. Lastbilens fordonsår är 1999 och den sattes i trafik första gången 24 november 1998. Den är miljöklassad i klass MK 3. Enligt uppgifter från Tekniska förvaltningen i Lunds kommun berättigar denna miljöklass inte till framförande av fordonet i miljözonen och dispens har inte heller utfärdats.

Som stöd för min anmälan bifogas fotografier som visar BFR 142 parkerad på St Petri Kyrkogata. (Automatisk tidpunktsangivelse för när fotografierna togs finns lagrade i min dator och kan vid behov granskas av polisen). Undertecknad är ögonvittne till bilens framförande genom Lunds centrum i nordlig riktning vid Stortorget och vidare på Kyrkogatan och västerut för att parkera på St Petri Kyrkogata vid nämnda tidpunkt.

Förarens identitet är för mig okänd, men torde kunna klargöras av körjournaler, tjänstgöringslistor od, samt styrkas av på St Petri Kyrkogata belägna mottagare av leveranser från Menigo.

Det finns skäl att anta att det misstänkta brottet mot miljözonsbestämmelserna inte är en engångsföreteelse, då företaget Menigo kan förmodas ha regelbundna leveranser av varor inom Lunds kommuns miljözon. Skulle en polisutredning med stöd av ovan nämnda uppgifter inte vara tillräckligt för att klarlägga ansvarsförhållandena finns det sålunda goda möjligheter att kontrollera att framtida eventuella miljöbrott inte sker.

Lund 090527
Med vänliga hälsningar
Ulf Nymark

Kommentar: Ovanstående anmälan om misstänkt brott mot miljözonsbestämmelserna i Lunds kommun är en ordagrann återgivning av den skrivelse som lämnats till Polismyndigheten. (De i texten omnämnda fotografierna återges dock inte här). Återstår att se om det blir någon åtgärd från polisens sida. Till dags dato har ingen bekräftelse på att anmälan mottagits kommit mej tillhanda.
Min gissning är att mycket få, om ens någon, lastbilsförare fällts för olaglig körning i miljözonen. Jag skulle bli förvånad om det behövs mer än ena handens fingrar för att räkna antalet som fått böter för detta brott. Om denna gissning är korrekt beror det i så fall inte på att överträdelser inte förekommer, vilket ovan refererade iakttagelser talar för.
UN

Karpen leker i dammarna av Gunnar Stensson

I måndagens solgass var jag nere vid Källby-dammen med ett par pojkar, fyra och sex år, för att fånga grodyngel. Runt hela dammen knarrade och pep grodorna som när en stråkorkester stämmer instrumenten.
I vattnet forsade karparnas oljeblanka kroppar omkring som ubåtar. De leker nu, samlas i sprattlande grupper och slår i vattnet så änderna flyr. Väldiga gyttjemoln sprider sig som mjölk i kaffe. Källbydammen har visserligen både inlopp från och utlopp till Höje å, men just nu är vattenståndet så lågt att dammen är stängd.
På tisdagen såg jag karplek också i den mellersta reningsdammen. Hela våren har jag utan resultat spanat efter karparna, övertygad om att åtminstone några av de tusentals decimeterlånga ungarna skulle överleva tömningen och bottenskrapningen.
När solen lyste i det relativt klara vattnet och den färska bottenvegetationen såg jag en ganska stor karp komma simmande. Längre bort bubblade vattnet. Vattenytan var full av nya smågrodor och från alla kanter ljöd grodkonserten.
Fortfarande saknas hägrarna och ingen av de mer sporadiska storskarvarna syns till. De brukar annars sitta på en stolpe med näbben i vädret medan en sprattlande karp glider in i gapet med huvudet före. Men när karparna och grodorna i lugn och ro förökat sig kommer säkert hägrar och storskarvar tillbaka.
Andhonorna simmar med långa följen bakom sig, men den lilla doppingen har bara en unge i släptåg. Tornsvalorna ristar blixtsnabba bågar i luften. Näktergalarna är tysta. De ligger på ägg nu.

PS onsdag. Två gestalter i svarta blänkande våtdräkter reste sig plötsligt i den mittersta dammen. Ser ni nån fisk? Is there any fish? Yes. Carps. They are mating now.
När jag fortsatte la jag märke till att björnbären började blomma. Det var dåligt med björnbär förra året för sensommaren och hösten var för kalla.

Arbetslösheten igen, svar till Gunnar Sandin av Sven-Hugo Mattsson

Jag har tidigare i Veckobladet visat på att ett antal ”sanningar” om arbetslösheten/sysselsättningen inte verkar stämma. Vi måste ha tillväxt för att klara sysselsättningen påstår framförallt kapitalet, över tiden har tillväxten varit enorm. Atomkraft måste vi ha antyder vänsteralliansen i sitt gemensamma utspel om just atomkraft. ”Atomkraften vill vi successivt fasa ut med tanke till sysselsättning och välfärd”., skriver man. Vi har nu mer atomkraft än någonsin. Vi kan inte sänka arbetstiden, tvärtom måste vi jobba längre upp i åldern är en annan ”sanning”. Människor vill inte jobba tror regeringen, som kallar sig liberal, men litar inte på att människor vill försörja sig själv. Regeringen har genom jobbavdraget satsat många 10-tals miljarder på denna idé. Vi måste ge människor mer pengar i plånboken för att handla så vi får igång produktionen. På senare år har vi fått just mer i plånboken i sällan skådad omfattning.
Alla dessa ”sanningar” är alltså nu på plats. Så varför är vi på väg in i en arbetslöshet som är den värsta i modern tid? Jag påstår inte att det jag skriver har ett absolut samband, arbetslöshetsfrågan är mer komplicerad än så. Men de som hävdar ovanstående argument borde vara ödmjuka och kanske reflektera.

Ålderskurvan
En annan ”sanning” är den Gunnar Sandin tar upp i Veckobladet förra veckan. Vi kan inte sänka arbetstiden: ”med tanke på det växande behovet av arbetskraft.......som inte minst befolkningspyramiden skapar” skriver Gunnar. Jag har några argument mot detta.
Ett är att vi är mitt inne i processen. ”Problemet” med ålderspyramiden har pågått länge och kommer att fortsätta så länge vi blir allt äldre. Varje månad blir vi allt fler 80+ och 90+. Så varför har vi massarbetslöshet, varför sjunker inte arbetslösheten istället? Ett annat argument mot är att det faktum att vi blir äldre knappast, över tiden, kommer att skapa så många jobb i förhållande till den arbetslös vi har. 400.000 är arbetslösa i april och prognoser talar om över 500.000 om ett par år. En annan fråga är om de yngre generationer som i huvudsak skall utföra denna utökade vård är beredd till detta och betala för det?

Slutsats
Att sänka arbetstiden är en fråga om att vilja göra det, det finns inga hinder. Möjligen kan man påpeka att en förkortning kommer att kosta för arbetstagarna, vi kan knappast framhärda i att en arbetstidsförkortning kan göras med bibehållen lön. Men mot detta står att vi ändå får betala för arbetslösheten och för underhållsstöd.
Jag har svårt att förstå argumenten mot arbetstidsförkortning. Det finns ett visst antal arbetstimmar som skall utföras för att klara vår produktion och det kommer framöver knappast att bli fler timmar eftersom produktivitetsutvecklingen är så stark. Då måste det väl vara bättre att dela upp de jobben så att även de som nu är arbetslösa kommer in och gör sin del av jobben istället för att ha underhålls- och arbetslöshetsstöd.
Jag håller dock med Gunnar om att frågan om arbetstidförkortning är en vag vision. Jag ser inte ens att fackföreningsrörelsen driver frågan. Jag tycker ändå att V och MP skall fortsätta driva frågan just därför att det faktiskt kan skapa fler jobb. Så ur politisk mening borde frågan vara hetare än någonsin. Med den massarbetslöshet vi nu har måste vi dela på jobben.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster