Om att hoppa av och att hoppa på – från DV till MP av Ulf Nymark

Som en del VB-läsare kanske redan noterat har jag i dagarna gjort ett partibyte - från DV till MP. Sydsvenskan skrev att jag hoppat av. Så kanske man kan uttrycka det.  Själv känner jag det mera som ett sakta skridande. Som avslutats med att jag har hoppat på, dvs hoppat på någonting nytt.
Varför har jag då gått över till MP? Helt enkelt därför att jag tror att DV inte längre besitter tillräcklig utvecklingspotential, och att jag i miljö- och klimatpolitiken gör mest nytta i MP. Så ser den korta versionen ut.
   Det kan dock finnas skäl att något fylligare utveckla bakgrunden till mitt partiskifte.
   I år fyllde DV sex år. Under dessa sex år har DV genomfört två valrörelser. I båda valen har resultatet blivit ungefär ett och detsamma, och utdelningen i fullmäktigemandat har stannat på blygsamma ett mandat. Vad kan förklaringen till de uteblivna framgångarna vara?

Lokalt parti
DV är som bekant ett lokalt parti. När DV bildades var det i de bortdöende svallvågorna efter VägValVänsters nej till att samordna bildandet av ett nytt rikstäckande vänsterparti. Några få, knappt en handfull, andra lokala vänsterpartier fanns eller var på gång runtom i landet. DV:s förhoppning var att flera sådana skulle poppa upp. Så blev inte fallet, tvärtom. De partier som då fanns på andra håll har försvunnit. Lokala partier har i allmänhet svårt att överleva någon längre tid. Detta gäller i synnerhet ett seriöst vänsterparti som enbart verkar lokalt. Ett lokalt parti saknar den draghjälp som varje rikstäckande parti ger sina lokala organisationer. I Lund finns heller inga lättillgängliga kanaler för kommunikation med kommunmedlemmarna. Fortfarande i valrörelsen 2010 visade det sig vara många lundabor som inte kände till vår existens. Kommunalpolitik engagerar medborgarna bara fläckvis och stundtals.

Små skillnader mellan partierna inom blocken
”Vad skiljer Demokratisk Vänster från Vänsterpartiet?” Det var den vanligaste frågan DV:s valarbetare ställdes inför i valrörelserna. Ja, vad skiljer DV från V i kommunalpolitiken? Vad skiljer DV från MP? V från S? och så vidare. (Ser vi ut över blockgränsen kan vi och lundaborna också fråga sig vad som skiljer t ex M från FP, eller KD från C osv.)  Visst finns det även lokalt skillnader mellan de rödgröna partierna. Det vet alla som är partipolitiskt aktiva. Men för den icke-politiskt särskilt engagerade lundabon ter sig de kommunalpolitiska skillnaderna skäligen små.

Odemokratisk vänster?
DV:s val av partinamn indikerade att det nya vänsterpartiet ville markera mot den tradition av kommunism som V tydligt återgick till efter Schymans fall. (För min del hade jag föredragit att det nya partiet hade tagit namnet Grön Vänster). Inte minst i Skåne och i Lund var denna tradition mycket stark inom V. Sannolikt har denna falangs inflytande försvagats på senare tid, delvis kanske beroende på att flera av dess ledande representanter sitter på framskjutna maktpositioner i den kommunala apparaten, bland annat i Malmö, och därvid fått mindre tid för inre partiarbete och intriger. Här i Lund har DV-medlemmarna svårt att hävda att de skulle vara mera demokratiska än t ex Olsson, Ohlsson och Gunnarsson.  Man kan också lägga märke till att med den ortodoxa falangens minskade inflytande i V har också motståndet mot en progressiv och kraftfull miljöpolitik mjukats upp en del. Utrymmet för ett vänsterparti vid sidan av V har helt enkelt med åren blivit trängre. 

För få aktiva medlemmar
Detta hittills sagda handlar om några av de yttre faktorerna som förklarar DV:s uteblivna röstmässiga framgångar. Men det finns också inre, partiinterna orsaker. DV har misslyckats med att värva nya och aktiva medlemmar, framför allt bland ungdomar. Från första början och fram till idag har VB haft en väldigt tunn medlemsstock. Den har inte ökat på senare tid, utan snarast minskat. Skälen till att partiet inte lyckats locka till sig medlemmar kan vara flera: ett allmänt ointresse för partipolitik, svårigheter för ett litet parti att erbjuda meningsfull politisk aktivitet etc. Men framför allt tror jag det beror på att kommunalpolitiken inte engagerar på samma sätt som rikspolitik – framför allt ungdomar vill nog engagera sig i andra politiska områden än t.ex sophämtningstaxor.

Var DV en felsatsning?
Var då DV en felsatsning? Ett misslyckande? Inte alls! DV har producerat en mängd motioner, interpellationer och andra initiativ i fullmäktige och nämnder. Trots att DV varit och är fullmäktiges minsta parti har ett inte obetydligt antal motioner i centrala ämnen bifallits av fullmäktige.  DV har därtill under årens lopp ordnat ett ganska imponerande antal innehållsrika och nästan alltid välbesökta utåtriktade möten. Utan tvekan har DV:s roll i kommunalpolitiken varit avsevärt större än vad man kan förvänta sig av partiets mandat och medlemsantal. Jag tror också DV kan ha spela en relativt stor roll inom den rödgröna oppositionen. Tyvärr har DV:s aktivitet inte påverkat valresultatet.

Ingen lovande prognos
Min slutsats är alltså att DV – på grund av både yttre och inre orsaker – inte har möjlighet att utvecklas och få ett mera påtagligt inflytande i kommunalpolitiken.  Prognosen för en häftig valframgång är inte särskilt lovande, för att nu uttrycka sig försiktigt. Ingenting talar för att DV på de två år som återstår till valet kan bygga upp den betydligt större medlemskader som behövs för att driva en omfattande och slagkraftig valrörelse, ingenting talar för att DV under innevarande mandatperiod på bred front lyckats göra sig känt bland lundaborna. (Vet väljarna inte om att ett parti finns så kan de ju heller inte rösta på det). Om DV ställer upp i valet 2014 kan man kanske i bästa fall behålla sitt mandat, i sämsta fall åka ut ur fullmäktige. DV ska i slutet av denna månad ta ställning till om man ska ställa upp i valet 2014. Att en sådan diskussion tas upp visar att jag inte är ensam om att se begränsningar i DV:s möjligheter att utvecklas.

Därför valde jag MP!
För min del har jag sedan lång tid tillbaka i första hand drivit miljö- och klimatfrågor i vid bemärkelse. Faktum är att med åren har jag kommit att betrakta dessa frågor som allt mer väsentliga. Därmed inte sagt att jämställdhet, jämlikhets- och solidaritetsfrågor är mindre viktiga. Tvärtom – de finns till fullo inbakade i miljöfrågorna. Det är alltid de fattiga, de utsatta, de förtryckta som drabbas hårdast av miljöförstöring och klimatförändring.
   Att jag blivit medlem i Miljöpartiet innebär förstås inte att jag sväljer dess partiprogram med hull och hår, inte heller att jag ställer upp på allt i den konkreta dagspolitiken. Men MP är det parti som ger miljö- och klimatfrågor högsta prioritet, också i praktiken, inte bara i ord. Miljöpartiet är också det enda parti som har möjlighet att växa sig större och starkare och därmed utgöra en verklig motkraft mot borgerlig kortsiktig ekonomism och konsumism, socialdemokratisk betongpolitik och den traditionella vänsterns dyrkande av produktivkrafternas (kvantitativa) tillväxt.
Ulf Nymark
Miljöpartiet de gröna

En hjälpande hand? av Lucifer

Nog är det förbryllande. En majoritet av såväl partimedlemmar som sympatisörer i Socialdemokraterna vill stoppa vinsterna i välfärden, dvs de miljardbelopp av skattepengar som via Carema m fl går till riskkapitalbolag och det dessutom utan att betala skatt. Till och med borgerliga sympatisörer säger detsamma och instämmer i Vänsterpartiets krav på att det ska få ett slut. Men den socialdemokratiska partiledningen vacklar och vecklar in sig i tal om kvalitet och vägrar att sätta ner foten. Det senaste i debatten tycks vara att det ska vara frivilliga överenskommelser om högre etik i branschen. Det är så naivt och undflyende att man blir nästan rörd.

Varför?
Varför gör de på detta viset? Ja, jag vet inte, men nu har jag kommit på en ny förklaring. De gör det för att stärka V och S samtidigt. V ligger och hoppar runt 5 procent i opinionsmätningarna och det är inte riktigt betryggande. Men om V får ha nej till välfärdsvinster för sig själv går det säkert bättre. Och om S låter de välsituerade mellanskiten i Stockholm behålla sina privata alternativ kan de konkurera bättre om mittenväljarna. Ja, det här skulle kunna vara en linje för att maximera underlaget för en röd-grön regering där S och V s.a.s delar upp väljarna mellan sig så att de riktigt vänstersinnade går till V medan S ges möjligheter att röra sig fritt åt höger eller i varje fall i mitten. Röstmaximering åt båda alltså, sånt som i entreprenörsjargong numera kallas en win-winuppgörelse.
   Det är väl möjligt att fantasin och konspirationstänkandet har löpt iväg med mig. Men själv är jag inte lika besviken på sossarna längre.

Fritt fram för högerförslag
Nu till andra flanken. I ett PM från regeringen och finansdepartementet föreslås att det ska bli möjligt att dra av kostnader för läxhjälp med RUT-avdrag. Läxhjälpsbranschen växer mycket riktigt från dag till dag och nu ska man inte längre behöva fuska in det under rubriken barnpassning som redan ger RUT-avdrag.
   Att införa en skattesubventionering av läxhjälp som uppenbart gynnar välställda är naturligtvis en häpnadsväckande fräckhet. Men så kan man alltså göra numera. Apoteken privatiserades, bilprovningen likaså – i bägge fallen utan att det varit till fördel för oss som använder oss av tjänsterna. Det hela göra av rent ideologiska skäl: det ska vara privatägt, anser alliansen. Och oppositionen har väl röstat emot, men inte har man sett mycket till kraftfullt motstånd. Det har fått passera.

   Jag fruktar att vi är i ett tillstånd där en massa mindre förändringar av den här sorten just får passera därför att det inte finns tillräckligt mycket motstånd. Många av de här sakerna går inte att återställa: det skulle vara svårt att återsocialisera apoteken. Och ta fastighetsskatten som är grunden för beskattning i nästan hela världen. Den avskaffades av borgarna och skulle man försöka återställa den ens till en mycket måttlig nivå skulle det bli ett ramaskri från villaägare etc. Det är kört dessvärre, för överskådlig tid. Så det är bara att ställa in sig på att nu ska bättre mans barn få läxhjälp, medan skolan skärs ner.

Ulf Nymark byter klubb
Man har väl förstått att något var på gång, men visst var det väl överraskande ändå att Ulf Nymark gick över till Miljöpartiet under den här transfersäsongen. Det är bara att gratulera Mp som med Nymark fått en stridbar politiker som skulle kunna skärpa tonen i Mp:s miljöpolitik i Lund. Nymark är ambitiös, påläst, hederlig och ibland förstås lite påfrestande när han ventilerar favoritämnen som cykelbanor. Som miljöpartist får han en starkare plattform och kommer säkert att bli ett svårt irritationsmoment för borgarna.
   Det är ännu inte klart vad som sker med DV sedan dess ordförande lämnat. Men visst har det varit svårt att förklara för folk att det behövs två vänsterpartier i Lund. Det började under en tid då Ohly eller snarare ohlisterna hetsade mot Vägval Vänster och när Vänsterpartiet i Lund under något år behärskades av nyortodoxa. Många av V Lunds bästa kamrater lämnade vilket ledde till en bortåt tioårig svaghetsperiod då man också gjorde sig av med Veckobladet. En del av de som lämnade var med och startade Demokratisk vänster. Där har de gjort ett utmärkt jobb i kommunalpolitiken men också i den högkvalitativa mötesverksamhet man bedrivit.

Den stökiga vänstern
Idédrivna partier är alltid stökigare än intressepartier och vänstern har väl präglats av splittring sen Marx dagar. Jag minns det gamla skämtet om att Bokcaféet, saligt i åminnelse, borde tillhandahålla färdigtryckta blanketter för s.k. brytningsmanifest, det dokument som alltid föregick startandet av en ny fraktion. Man skulle bara fylla i med lämpliga adjektiv på några ställen.
   Vad som har hänt är att kommunalpolitiken har enat och inte bara DV och V. Oppositionen i Lund fungerar bättre än någonsin tillsammans och det gäller också S och Mp. Finns det ljus i bortre ändan av den kommunala tunneln?

Vägen till en demokratisk vänster av Gunnar Stensson

C H Hermansson tog det första steget med sin bok ”En ny vänster” 1966. Året efter antog SKP namnet Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och ett nytt eurokommunistiskt partiprogram. Men det stalinistiska motståndet var starkt i partiet och i Moskva. ”Det måste vara nån jävla ordning i ett parti!” röt CH, annars den lågmälda saklighetens man.

VPK tog ställning för Dubcekregimen i Prag (socialism med ett mänskligt ansikte) som slogs ned av sovjetiska trupper 20 augusti 1968. Det var modigt – och ledde till skarp kritik från de moskvatrogna. Beslutet klandrades av Sovjetunionen och dess satelliter.
   Sedan Lars Werner blivit partiordförande 1975 ökade Sovjetunionens inflytande i partiet. Inför VPK-kongressen 1977 samlades demokraterna kring ett Demokratimanifest med kritik av förtrycket i Sovjetunionen och de sovjetiska satellitstaterna. Den stora sovjetiska delegationen förmådde partiledningen att stoppa manifestet.
   Senare i januari offentliggjordes Charta 77 i Tjeckoslovakien med krav på demokrati och mänskliga rättigheter.
   VPK Lund genomförde i februari en stor demonstration under parollen ”Ingen demokrati utan socialism – ingen socialism utan demokrati.”

VPK:s demokrater slöt upp bakom Charta 77 i konsekvens med ställningstagandet till Prag 1968.
   Moskva stödde bildandet av APK, Arbetarpartiet Kommunisterna, framför allt som en påtryckning på VPK att hålla sig i fållan. Den något defensiva parollen var ”Stöd den reellt existerande socialismen!”
   Den 13 december 1981 införde Jaruzelski undantagstillstånd i Polen och förbjöd fackföreningen Solidaritet. Det ledde till febril aktivitet i Lund. Redan samma dag, Lucia-afton, tändes protesteldar på Stortorget på initiativ av bland andra Sven-Hugo Mattsson.
   Vid ett välbesökt medlemsmöte under julhelgen tog VPK Lund offentligt avstånd från Sovjetunionen och satellitregimerna i öst.

1989 bröt sovjetsystemet samman. Under sommaren och hösten flydde hundratusentals östtyskar till Väst via Ungern, Prag och Warszawa. Den 9 november öppnades Berlinmuren.
   Demokraterna i VPK krävde att K:et i partinamnet skulle tas bort. Ulf Nymark och andra tog initiativ till en namninsamling med det kravet. Så uppstod Vänsterpartiet. Ett nytt vänstersocialistiskt partiprogram antogs under Gudrun Schyman 1993 och partiet passerade 12-procentgränsen i EU-valet 1995
   Gorbatjov försökte reformera och demokratisera Sovjetunionen under parollerna Glasnost och Perestrojka, men det var för sent. Den 25 december 1991 upplöstes själva Sovjetunionen och ersattes av 15 självständiga stater. ”Den reellt existerande socialismen” existerade inte längre.

Men den kommunistiska mumien reste sig ur kistan. Från och med partikongressen i Växjö 2000 växte en manstark reaktionär rörelse fram inom Vänsterpartiet. Den bestod till stor del av äldre partimedlemmar som lierade sig med och förledde frustrerade ungdomar som upplevt lågkonjunkturen under 90-talet.
   Överraskade tvingades demokraterna inse att det var nödvändigt att utkämpa samma strid en gång till. Så småningom organiserade de sig i Vägval vänster. Ledande personer i rörelsen var Johan Lönnroth, Gunnar Sandin, Karin Svensson-Smith, Jonas Sjöstedt och många andra i kommun och riksdag.
   Striden kulminerade i samband med valet av Lars Ohly till partiledare 2004.

I Lund var motsättningarna särskilt bittraDet pågick i Skånedistriktet en samlad ansträngning att byta ut ledare och medlemmar i Lund. På årsmöten tillgreps odemokratiska metoder där tillfälligt hoprafsade majoriteter styrde och ställde. Veckobladet blev självfallet ett ideologiskt slagfält. Då nykommunisterna kom till korta i den öppna debatten tillgrep man i stället censurförsök. Till slut beslöt en tillfällig majoritet 2004 att lägga ner den tidning som i trettio år hade varit lundavänsterns röst.

Lars Ohly hade ju som partisekreterare styrt partiet tillsammans med Gudrun Schyman under partiets stora period på 1990-talet. Han hade del i framgången och var knappast stalinistiskt sinnad. Jag tror han gjorde en kolossal missbedömning när han framträdde som kommunist i samband med att han övertog partiledarskapet. Hans tanke var att driva en samlande modern vänsterpolitik som tidigare, samtidigt som han blidkade testuggarna. Han trodde det skulle vara möjligt att använda begreppet kommunist, trots dess massiva historiska belastning. Genom sin strategi stärkte och avslöjade han dessutom för offentligheten de starka antidemokratiska underströmmar som existerade i partiet. Förtroendet blåste bort och röstetalet halverades.

Veckobladet övertogs formellt av Göran Persson. Utgivningen fortsatte 2005 och har nu pågått i partipolitiskt obunden form under drygt sju år. Annars hade denna artikel inte kunnat publiceras.
   Huvuddelen av dem som ingick i Vägval Vänster valde att fortsätta kampen för ett demokratiskt öppet reformparti inom partiet. Andra hoppade av som Roland Andersson eller bytte parti som Karin Svensson-Smith.

I Lund beslöt den grupp som nu utgör kärnan i Demokratisk vänster att ställa upp i valet 2006.
   Demokratisk vänster lyckades ta sig in i kommunfullmäktige. I valet 2010 nästan fördubblades röstetalet.
   Vänsterpartiet samarbetade 2010 med S och MP. De borgerliga partierna segrade. Lars Ohly avgick och Jonas Sjöstedt valdes till partiledare. 
   Kanske återkommer kommunismen inte. Men vi ser ju å andra sidan andra mumier återuppstå som om människorna ingenting lärt: högerextremism, nationalism, rasism, antisemitism, islamofobi.
   I kommunalpolitiken i Lund samarbetar DV konstruktivt och tillitsfullt med V, S och MP. Samsynen inom miljöpolitik, samhällsplanering, skolpolitik och vård och omsorg är så stor att frågan uppstått huruvida DV längre behövs. För inte Vänsterpartiet nu den politik som Vägval Vänster och Demokratisk Vänster eftersträvat? Har inte Demokratisk Vänster fullgjort sitt uppdrag och nått målet?

När Ulf Nymark övergick till MP i veckan för att få möjlighet att utveckla allt sitt kunnande och hela sin politiska kapacitet ställdes frågan på sin spets. Genom övergången kommer de sakfrågor. särskilt inom miljöområdet, som DV brinner för att drivas med större kraft.

Den 25 september tar partiet ställning till om det ska ställa upp i nästa val. Oavsett utgången kommer partiets representanter i kommunen fortsätta att arbeta till mandatperiodens slut. Den politik de kommer att driva ska vara lika konstruktiv och kreativ som tidigare.
   Liksom tidigare kommer DV att arrangera offentliga möten om miljö, rasism, internationell solidaritet, kvinnofrågor och mycket annat. Vi hoppas att socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och andra kommer att delta i mötesverksamheten.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
8 sept kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Doc Lounge Lund

Det är dags för en ny säsong med heta dokumentärer och intressanta gäster på Doc Lounge. De kommande månaderna kommer vi bjuda på blandad kompott med det bästa från dokumentärfilmsvärlden. Indie Games: The movie, Turning och Room 237 är bara några av de filmer ni kan se fram emot i höst. Men vi ska inte gå händelserna i förväg; först blir det säsongspremiär och vi kickar igång den nya terminen med en exklusiv förhandsvisning av PALME Älskad och Hatad, tätt följt av finska The Punk Syndrome veckan därpå.

Palme (säsongspremiär!)
11/9. Regi: K. Lindström, M. Lycander (SV, 2012, 90 min.)
   Han är den mest dokumenterade personen i SVT:s arkiv, näst efter Kungen. Olof Palme liknar ingen annan svensk politiker, varken före eller efter honom. Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad. Alla hade en åsikt om Palme.
   Den 28 februari 1986 sköts Olof Palme ihjäl på öppen gata i Stockholm och mordet har i decennier överskuggat bilden av vår f.d stadsminister. I filmen ger politiska motståndare, internationella statsmän och partikollegor sin bild av politikern Palme. Läs mer  om filmen och se trailern här.

Café i Helgeandsgården

Torsdag 13 september 13:00
Psalmer i 2000-talet. Tankar, tendenser och texter.
   Cecilia Cervin fanns med som språklig/litterär rådgivare i kommittén för "Psalmer i 2000-talet" och berättar om det arbetet.
   Cecilia är pensionerad universitetslektor i svenska språket och sedan många år kyrkorådsledamot i Stora Råby föramling i Lund.
   Cecilia Cervin är också ordförande i
Jan Myrdalsällskapet.

Region Skånes nya regiondirektör om yttranderätten

”Det är självklart OK med en livlig debatt men den ska föras internt. Förs debatten i media oroas medborgarna.”
   Regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult om fackets kritik: ”Dom får vara hur kritiska dom vill. I det här fallet är det regionstyrelsens ordförande som äger processen.”

ABF och Ship to Gaza samverkar i riksomfattande folkbildningssatsning

I en artikel som publiceras i Arbetet (f d LO-tidningen) idag fredag 7 september tillkännager Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och Ship to Gaza att de planerar en gemensam riksomfattande folkbildningssatsning om situationen i Israel och Palestina, och om de initiativ som tas för att göra något åt denna.
   Artikeln – som är undertecknad ABF:s nyvalda ordförande, riksdagsledamoten (s) Helén Pettersson, och Ship to Gazas styrgruppsledamot Mikael Löfgren – framhåller de likheter som finns mellan arbetarrörelsens bildningssträvanden och en 2000-talets idéburna folkrörelse som Ship to Gaza. Båda utgår från övertygelsen om alla människors lika värde och insikten att kunskap ger makt.
   I en kommentar säger Helén Pettersson:
- Ship to Gaza gör ett stort arbete i att både rent praktiskt bistå med hjälp till de utsatta människorna i Gaza och att lyfta omvärldens blickar mot området. Nu vill vi tillsammans bredda verksamheten och genom traditionell folkbildning med moderna metoder öka kunskap hos människor för att därigenom kunna ge mer stöd till den palestinska befolkningen. Alla krafter behövs för att hjälpa åt att förändra deras desperata situation.

Globaliserad skattesmitning utarmar folken av Gunnar Stensson

Rapporten The Price of Offshore Revisited som är skriven av ekonomen James S Henry visar att världens skattesmitare (av vilka friskolebolagen är en liten del) undanhåller mellan 21 000 och 32 000 miljarder dollar, summor som årligen växer med 16 procent. Transaktionerna genomförs av aktade schweiziska banker som UBS och Credit Suisse.
   Offshore är idag ett begrepp som inte är geografiskt utan betecknar en investeringsstruktur med syfte att dölja pengarnas ägare och därigenom undvika nationell beskattning.
   I flera länder som Spanien, Italien och Portugal är det den orättvist fördelade skatten som är det primära problemet, inte skuldbördan.
   Rapporten är lätt tillgänglig på nätet för den som vill ha mer information. Margareta Zetterström presenterade den i en artikel med titeln Svarta pengar – värre än terrorism. (AB, 3/9)

Ai Weiwei – Never sorry! av Bertil Egerö

En bra titel på en riktig bra dokumentär. Går ännu en kort tid på Kino, skynda dit!
Det är en stark film, om en stark människa och om Kina. Ett Kina där staten värjer sig och kämpar emot allt som likna medborgarmakt. Där korruption och maktmissbruk döljs, hemlighålls, och där konsten och sociala medier kan göra starka inbrytningar.
   Ai Weiwei är inte bara en stor konstnär, han förstår också att använda sig av foto och snabba meddelanden, i bloggen och – när den stängts – via twitter. När statens representanter filmar filmas de, och strax finns de med sina aggressiva metoder att skåda på nätet. Smartphone med foto och en kort twitter-text är ett fint redskap i kampen för demokrati.
   ”Det är som i schack: just nu väntar jag på deras drag så jag kan göra mitt motdrag”, säger Ai Weiwei i en replik. På det ges flera exempel i filmen, främst i kampen för offentlighet åt de urusla skolbyggen som gjorde att tusentals skolbarn dog i en stor jordbävning för några år sedan. Staten mörkade dödssiffrorna, Ai Weiwei hör till dem som arbetar på att få fram bra uppskattningar. På en stor utställning i München monterades tusentals skolryggsäckar på konstmuseets långa yttervägg; med olika färger skapades på kinesiska budskapet ”Hon fick leva sju lyckliga år”. En påminnelse om de tusentals skolbarn som blev offer för jordbävningen.
   ”Det handlar om familjer som fått ett barn, och som riktat all sin omsorg och kärlek till detta enda barn.” Ai Weiwei undestryker det dramatiska i att förlora ett barn i landet där enbarnspolitiken drivs mycket hårt.
   Jag lämnade biografen funderande över det massiva statliga våld som nu verkar ha satt en munkavle på Ai Weiwei, och styrkt av de krafter i civilsamhället som aldrig kan helt bemästras av denna stat. Tillsammans med det växande internationella utbytet utgör de en aldrig vikande press på den politiska ledningen i Kina och dess motstånd mot reformer.
   Medan Ai Weiwei (tillfälligt?) tystats med hjälp av en villkorlig dom och en våldsamt stor straffskatt, avslutas filmen med en paroll som mycket väl kan vara hans egen: Don’t retreat, retweet!

Biltrafikens herravälde får inte brytas - Fullmäktige säjer nej till gågator i stadskärnan av Ulf Nymark

Torsdag i förra veckan var DV:s motion om gågator och gångfartsområden i stadskärnan uppe till behandling i kommunfullmäktige. Efter minst ett dussin år av löften hit och dit om gågator och gångstråk fredande från motortrafik och en rad utredningar skulle man kunna förvänta sig att fullmäktige äntligen kom till skott. Den rödgröna oppositionen har tidigare både motionerat om och i andra sammanhang uttalat sig positivt om gågator så där borde det inte vara några problem.

Majoritet var möjlig
På den borgerliga kanten uttalar sig t ex Folkpartiet i sitt kommunala program att man vill ha ”ett miljöanpassat transportsystem där … cykel och fotgängare har företräde”, medan Centerpartiet i sitt program fångat en drömsyn och ser redan i dag gågator i stadskärnan – alltså här ett tillfälle för C att anpassa verkligheten till drömmen. Att moderaternas kommunala program bara bekymrar sig om biltrafiken var ju bara att vänta. Men oppositionen plus C och Fp skulle ha gett en betryggande majoritet för bifall.

Bilkommunen
Men icke så – de borgerliga yrkade samfällt avslag på motionen och fick – hör och häpna – stöd av Miljöpartiet. Miljöpartiet som vid tidigare tillfällen när motioner om gågator varit uppe till behandling alltid röstat för en bilfriare innerstad gick nu emot (en eller ett par av MP:s fullmäktigeledamöter fronderade mot partilinjen).
   En stor majoritet i fullmäktige vill alltså att bilarnas herravälde ska fortsätta att råda i stadskärnan. Inga gågator och gångfartsområden här inte – fortsatt 30 km i hela stadskärnan för bilarna och fotgängarna ska även framledes väja undan för bilarna.    Visst är Lunds stad unik – nästan ensam bland Sveriges städer om att inte ha åtminstone en gågata i stadskärnan! Så ser det ut Bilkommunen Lund.

Skall Lunds Energi säljas av Sven-Hugo Mattsson

Spårvagnar kan inta Centrum redan 2014, var en braskande rubrik i Sydsvenskan för precis två år sedan, alltså precis innan valet 2010. ”Se det som ett vallöfte” menade Tove Klette (FP). Mats Helmfrid (M), menade att det fanns förhoppningar om statliga pengar, men att spårvagn inte står och faller med detta.
   Förutsättningen för att det skall rulla spårvagnar i Lund redan 2014 är att finansieringen måste vara klar nu, för att därefter börja arbeta med detaljplaner. Jag är själv skeptisk till att spårvagnarna skall gå över Clemenstorget, ett fint torg, kanske vårt finaste. Spårvagn här skulle förstöra en stor del av torgets charm.
   Tove Klette och Mats Helmfrid är Alliansens främsta företrädare, så det är dags att fråga om deras vallöfte kommer att bli verklighet. Förmodligen blir det inga statliga pengar, varför skulle vi få pengar till detta?  Som lundabo ser jag hellre att vi får fyra spår genom Lund, som skåning ser jag hellre att utbyggnaden av Skånetrafiken fortsätter byggas ut. En Simrishamnsbana, en tvärbana till Kristianstad, stationer i Tjörnarp och Vittsjö, så jag kan ta mig dit med ett färdmedel istället för att byta till buss. För övrigt har Trafikverket antytt att det inte blir några pengar till spårvagn.
   Om vi nu inte får statliga pengar så finns två andra möjligheter att finansiera spårvagn. Det ena är exploateringsvinster för Brunnshögsutbyggmaden. En annan möjlighet är att sälja hela eller delar av Lunds Energi. Ur borgerlig synpunkt är detta inget problem eftersom man gärna säljer ut våra tillgångar, men om de tankarna finns bör det upp till debatt. Alliansen måste informera lundaborna om man tänker sälja ut vårt energibolag. Det måste informeras nu och definitivt innan valet. Till saken skall läggas att jag hört två andra Alliansföreträdare antyda att det kan bli fråga om att sälja energibolaget, helt eller delvis. Så diskussionen finns inom Alliansen och måste upp till ytan.
   Jag vill betona att jag gärna ser spårvagn i Lund. Men när detta började diskuteras trodde jag nog att en sådan satsning skulle innebära, typ 4-5 linjer, en i varje vädersträck + Brunnshög då. Men jag har blivit skeptisk till att det någonsin blir ens en tumme, alltså en enda linje. En linje som, påstås det, skall förlängas till Dalby. Varför skall spårbunden trafik till Dalby först gå någon kilometer norrut? när Dalby faktiskt ligger mer söderut än Lund. Borde inte spårbunden trafik till Dalby gå över Staffanstorp?
   Med andra ord vi måste få information om vad som händer och är på gång!
 

Borgerlig skolpolitik av Gunnar Stensson

1. Skattesubventionerad läxhjälp
I takt med att skolan utarmats har privat läxhjälp blivit ett näringsfång som ger läxhjälpsföretagen miljoninkomster. 2000 kronor är priset för några kvällstimmar i månaden. Det är dyrt.
   Läxhjälpsföretagens omsättning växer lavinartat. Till exempel My Academy Sweden ökade från 2,1 miljoner 2008 till 40 miljoner 2012. 
   Regeringen vill subventionera de privata läxhjälpsföretagen genom att utvidga möjligheten att göra rutavdrag som idag endast gäller läxhjälp i grundskolan till att också omfatta gymnasiet.
   Det blir en extra skattesubvention till de välbeställda. Klyftorna i samhället vidgas, i synnerhet som de kombineras med minskande anslag till skolan.

2. Friskolebubblan
I hopp om lättförtjänta pengar etablerade riskkapitalisterna under 2000-talet den ena friskolan efter den andra med den kommunala skolpengen som grund. Nu när elevunderlaget i gymnasiet minskar med 90 000 elever tvingas många friskolor lägga ner. Eleverna lämnar dem, inte minst på grund av deras kvalitetsbrister. Riskkapitalisterna plockar ut sina pengar och lägger benen på ryggen. Det var kul så länge det varade.
   Kommunen tvingas städa upp. Värst blir det som vanligt för elever, föräldrar och lärare. Hundratals elever tvingas börja om sin gymnasieutbildning. De har fått för lite kunskap eftersom skolan inte längre är likvärdig. Särskilt drabbad är Stockholmstrakten där överetableringen av lätt insedda skäl är störst.

Solens rike av Gunnar Stensson

Men ändå rör den sig, mumlade Galilei avsides. Han syftade på att jorden kretsar runt solen, något som inkvisitionen nyss tvingat honom att förneka.
   Men ändå står den stilla, kunde han lika gärna ha sagt och med syfte på solen. Det hade varit lika oförenligt med inkvisitionens världsbild. I solsystemet, vårt himmelska hem, vilar solen stilla i centrum medan planeterna kretsar runt den.
   Enklaste blomma vet att solen står stilla och jorden snurrar. Som kompasser vänder sig blommorna mot solen, solsystemets fasta punkt medan jorden rastlöst genomför sitt dygnsvarv.
   Höstdagjämningen närmar sig. Än så länge har vi mer solljus än södra halvklotet. Det är en konsekvens av den stora rörelsen, årskretsandet runt solen. Snart tillbringar vi största delen av dygnet i skuggan och stirrar ut mot universums galaxer i stället för inåt, mot solsystemets varma kärna.
   Vårt språk är förkopernikanskt. Fortfarande talar vi om solens uppgång och nedgång. Fortfarande ser vi hur solen rör sig över himlavalvet runt jorden. Det är en synvilla.
   Jag brukar ibland försöka se och känna hur jorden sakta välver sig åt öster tills horisonten sjunker vid det vi kallar soluppgången och hur den reser sig och skymmer solen vid den så kallade solnedgången. Jag ser det ju faktiskt. Det gäller bara att skifta perspektiv.
   Nå, den frodiga växtligheten kring Höje å vet ju hur det förhåller sig med solen och påminner mig. Luften är klar, himlen blå (den av solen upplysta jordatmosfären alltså), de många hagtornsbuskarna översållade av allt rödare bär. Våren blommor vita och spröda, höstens frukter saftiga och röda.
   Vi befinner oss mitt i björnbärens tid. Fjorton dagar av den tiden har gått och fjorton återstår. Armarna är sönderrivna upp till armbågarna.
   I Malmö visas en utställning om Tutankhamon. Fullskaliga kopior. Jag såg faktiskt den tomma graven djupt nere i berget i Konungarnas dal för några år sedan. Farao Echnaton utvecklade en monoteistisk soldyrkan. Det finns ett samband mellan den egyptiska och den judiska, liksom den senare kristna monoteismen. På mumiefodralen avmålas faraonernas ansikten i guld, som lysande solar. I den kristna välsignelsen heter det: Herren låte sitt ansikte lysa över dig.
   Jorden är solens rike. Det visste de gamla egyptierna och hebréerna även om de inte förstod att solen är solsystemets orörliga centrum.
   Vi vet att solen är vår fattiga jords enda energikälla, vare sig det handlar om lagrad fossil energi, vindenergi eller vattenenergi. Energin är ändlig. Solen alstrar den. Vår uppgift är att hushålla med den.

Cykeltrafikutredare: Det finns inget som diskriminerar cyklingen av Ulf Nymark

Regeringens cykeltrafikutredare, centerpartisten Kent Johansson, säjer i en intervju i Svevias tidning ”På Väg” att ”vi har i utredningen gått igenom lagar och förordningar och det finns egentligen inget som diskriminerar cyklingen.” Antagligen har Johansson slöläst Trafikförordningen i hängmattan någon av sommarens varmaste dagar. Man behöver inte läsa förordningen särskilt noggrant eller länge för att upptäcka diskrimineringen av cykeltrafiken.

Ändrad regel vid cykelöverfart?
Vid något tillfälle tycks dock solen har gått i moln och Johansson kvicknat till. För något har han ändå hittat. Han säjer i en debattartikel i en huvudstadstidning vara beredd att föreslå att samma regler ska gälla vid obevakade cykelöverfarter som de som nu gäller vid övergångsställen för gående. Alltså att korsande fordonstrafik ska ha väjningsplikt. Bra – företrädesrätten för bilar vid cykelöverfarten är en av flera cykeldiskriminerande bestämmelser.

Diskrimineringsvärsting
Nu hoppas jag att han hittar den kanske värsta av alla diskrimineringsparagrafer: 21§ i Trafikförordningens tredje kapitel som gör cyklister väjningspliktiga mot varje fordon som skär den egna kursen varenda gång en cyklist lämnar en cykelbana och kör ut på en väg/gata (utom där det finns de speciella trafikljusen för cykeltrafiken). Sålunda i princip varje gång cyklisten korsar en gata, om det inte finns väjningspliktsskyltar för bilarna till höger om cykelbanan, alltså innan bilisten korsar cykelbanan – här är emellertid rättslaget oklart. Tredje kapitlets 21§ är den som tydligast av alla av förordningens paragrafer visar att cykelbanor främsta syfte från början var att skuffa undan cyklisterna på det att de icke måtte störa den ”riktiga” trafiken, dvs biltrafiken.

Trafikrevolution på gång?
Fast att hoppas på en strykning eller radikal ändring av denna paragraf är kanske att hoppas för mycket – jag tvivlar starkt på att regeringen ens kommer att anamma utredningens förslag om väjningsplikt för fordon som korsar en cykelöverfart. Det skulle vara mycket förvånande. Men att ifrågasätta bilarnas maktposition på ytterligare en punkt och slopa tredje kapitlets 21§ skulle faktiskt vara varken mer eller mindre än en revolution på trafikområdet.

NOT: De är 6§ i 6:e kapitlet Trafikförordningen som reglerar bilars (och andra fordons) företräde vid cykelöverfarter.

Klostergårdens apotek – kommer medicinen att finnas där? av Gunnar Stensson

En kvinnlig dansk farmaceut har startat ett apotek i Klostergårdens centrum i den lokal som de senaste åren innehafts av Lunds fritidsförvaltning efter att tidigare ha tjänat som bank, med ett massivt bankvalv, och dessförinnan, i kriminellare tider, som polisstation. Många äldre gläder sig. Men frågan är, kommer apoteket att ha den medicin de behöver?
   När apoteken avreglerades drabbade det först glesbygden. De orter där ingen vinst fanns att hämta förlorade och förlorar fortfarande sina apotek. De tätbefolkade regionerna kring Stockholm, Göteborg och Malmö fick däremot överkapacitet, allt enligt marknadens lagar.
   SVT:s undersökning har visat att de flotta moderna apoteken ofta saknar de mediciner som reumatiker och äldre behöver. De tvingas gå från det ena apoteket till det andra i sin jakt på adekvat medicin. Då och då blir de felmedicinerade. Då måste samhället gripa in med ambulanser och sjukvård. Många apotek vill inte hålla läkemedel i lager eftersom de inte ger vinst och ofta måste bytas ut.
   På grund av sekretesslagstiftningen måste de brister som myndigheterna upptäcker hållas hemliga för att inte ekonomiskt skada företagens profit. Självfallet saknar personalen rätt att kritisera sina arbetsplatser. Detsamma gäller ju lärarna på privatskolorna. När företag privatiseras upphör offentlighetsprincipen att gälla.
   Det är ju så att apoteken förväntas göra stor vinst, närmare bestämt 20 procent per år. För lagstiftningen är den privata vinningen viktigare än allmänintresset. Detta skadar ekonomin, som den amerikanske ekonomen Stiglitz påpekar. Det går inte att tjäna både Gud och Mammon. Det borde kristdemokraten Göran Häggkvist veta.
   Däremot finns ett överflöd av framför allt dyra skönhetsmedel i de nya apoteken. Kanske är vi på väg bort från apoteken som vi känner dem mot den amerikanska företeelsen drugstore.
   Också detta är helt enligt marknadens lagar.
   Hur det blir med Klostergårdens nya apotek vet vi inte. Många stod samlade utanför när det öppnade den 3 september, lockade av generösa gratiserbjudanden.
   Och det välfungerande apoteket i Medicinskt centrum i Sankt Lars, där vi hittills hämtat ut vår medicin, finns ju kvar och ska förhoppningsvis göra det även i fortsättningen. Åtminstone den närmast tiden.

Från Syrien till Palestina – ett skifte av fokus

Referat av Immanuel Wallersteins kommentar 1/9

Det råder stor oenighet om vad som är huvudproblemet i Mellanöstern. Israel utpekar Iran. Flera bedömare menar att Israels syfte är att avvända uppmärksamheten från sin egen ovillighet att genomföra seriösa fredsförhandlingar med palestinierna.
Netanyahu har inte lyckats förmå USA att stödja en israelisk raid mot Iran. Den ickeallierade rörelsens möte i Teheran förra veckan visar att Iran förmår samla större delen av den ickevästliga världen, inklusive Pakistan, Indien, Kina, Palestina och Ban Ki-moon. Israels försök att isolera Iran har misslyckats.

Under det gångna året har Syrien befunnit sig i omvärldens fokus. Framför allt Saudiarabien och Qatar har bidragit till detta. Somliga menar att deras syfte är att avvända världens uppmärksamhet från de inre problemen i Saudiarabien och förtrycket av shiiter i Bahrain, (där en svensk tillsammans med ett tiotal andra demokratiaktivister idag dömts till livstids fängelse för att ha demonstrerat för den arabiska våren, vilket förväntas leda till demonstrationer fredagen den 7).
Inbördeskriget i Syrien kan komma att fortsätta under lång tid. För att det ska nå ett slut krävs ett ingripande utifrån. Men varken USA, Västeuropa, Turkiet, Saudiarabien eller någon annan vill sända in trupper i Syrien. De vågar bara hota, och det räcker inte för att få ett slut på striderna i Syrien.

Egypten har på ett dramatiskt sätt återinträtt som viktig aktör i Mellanöstern. Landet har nu en regering dominerad av Det muslimska brödraskapet. President Mohammed Mursi tycks ha en helt annan agenda än sina föregångare. Han har visat sig vara en mycket handlingskraftigare politiker än förväntat.
Le Monde noterade det i en ledare: ”Den kraftfulle och överraskande M. Mursi”. Mursi flög till Teheran, men besökte Kina på vägen. Att han gjorde det innebar att han avböjde en inbjudan från president Obama som syftade till att förhindra resan. Mursi säger att hans mål är att bidra till en lösning i Syrien.
Om det var detta han ville, så visade han det på ett egendomligt sätt. Han inledde med ett kreativt förslag – att Egypten tillsammans med Turkiet, Saudiarabien och Iran skulle bilda en grupp för att lösa konflikten mellan parterna i Syrien. Det är uppenbart att Mursi visste att förslaget skulle tillbakavisas av Saudiarabien och kanske också av Turkiet. Så varför göra sig besväret att framföra det?
   Hans syfte är förstås att åt Egypten och Muslimska broderskapet erövra ställningen som Mellanösterns mest inflytelserika fredsmäklare. Det vore förstås det värsta Saudiarabien kan tänka sig, inte bara för att det skulle ta ifrån Saudiarabien dess centrala roll utan också för att Saudiarabien och Muslimska brödraskapet under lång tid haft fientliga relationer.
   Genom sitt förslag till lösning av den syriska konflikten visade Mursi också att det för ögonblicket inte finns någon lösning.

Vi måste minnas två saker när det gäller Egyptens förhållande till Israel/Palestina. Den första är att Hamas bildades av medlemmar av det Muslimska broderskapet. Banden finns där, även om Hamas försöker spela en oberoende roll i regionen.
   Det andra och viktigare är att Egyptens fredsavtal med Israel är mycket impopulärt i Egypten. Mursi tänker inte bryta fredsfördraget. Han känner förmodligen att han inte är tillräckligt stark för att göra det, vare sig nationellt eller internationellt. Inte heller ser han några fördelar med att göra det.
   Men han är angelägen att uppnå viktiga förändringar i fredsfördragets villkor. Särskilt vill han ha ändring i villkoren för Egyptens förhållande till kampen i Palestina. Egypten vill fortsätta försöken att medla mellan Palestinska myndigheten och Hamas. I ett senare skede kan Egypten komma att erbjuda Israel att fungera som opartisk fredsmäklare, en ställning som hittills varit exklusivt förbehållen USA.

En god gissning inför 2013 är att den världsomspännande debatten om Syrien kommer att tystna efter det egyptiska framträdandet och ersättas med en diskussion om Palestina. Israelerna kommer att finna denna utveckling djupt olycklig. Saudierna kommer att känna sig åsidosatta och därför kraftfullt understryka sin propalestinska trovärdighet. Och USA kommer – vare sig presidenten heter Romney eller Obama – att hamna i en situation med relativt litet inflytande på vad som sker vare sig i Israel/Palestina, Egypten, Saudiarabien eller Iran.
Referat Gunnar Stensson

Ship to Gaza’s Estelle har nu nått Spanien

En vacker segelskonare vid namn Estelle lämnade under sommaren Umeå för en färd på flera tusen sjömil. Målet är Gaza. Svenska Ship to Gaza seglar igen.

I år är den svenska båten ensam. De svenska aktivisterna har inte låtit sig nedslås av Israels blodiga attacker mot fartygen år 2010, inte heller av Greklands olagliga kvarstad av nästan alla fartygen förra året. Estelle, som länge gått i solidarisk fraktfart mellan Finland och afrikanska hamnar, har utrustats och fyllts med mediciner och andra viktiga varor till den hårt pressade befolkningen i Gaza. 

   Efter en färd längs de svenska och norska kusterna, med varma mottaganden i många hamnar, har Estelle nu passerat Frankrike och norra Spanien. I onsdags den 5 september passerades Lissabon, och därmed är Estelle halvvägs till Gaza. En fantastisk bedrift av hundratals volontärer, av en duktig besättning och av alla de som stöder aktionen med pengar. Överallt där så är möjligt hålls presskonferenser och stora öppna möten för att informera om blockaden och målsättningen med Estelles färd. Representanter för Frihetsflottan från olika länder deltar. Senast hölls en presskonferens i Madrid den 3 september. 
   När (och om) Estelle nått Gaza inleds projektets andra fas: att på plats i Gaza bygga ett fartyg som kan användas till den livsnödvändiga export som blockaden nu förhindrar.
   Det är spännande att följa Estelles färd. På hemsidan www.svestelle.se kan man se var hon befinner sig ”i realtid”, och där finns också många berättelser från de som deltagit kortare eller längre sträckor. Jag lägger in några av berättelserna nedan för den intresserade.
   I skrivande stund planerar ABF och Ship to Gaza en folkbildningskampanj om Israel och blockaden mot Gaza. De motiverar planerna så här:
   Det enda blockaden definitivt lyckats med är att fördjupa bitterheten och misstänksamheten på ömse sidor om den mur som, tillsammans med det för palestinier förbjudna havet, inhägnar den lilla strandremsan.
   Frågan är alltså inte varför blockaden bör avskaffas utan varför den ännu inte är avskaffad.
  Att genom opinionsbildning rikta uppmärksamhet på blockadens konsekvenser är uppenbarligen en förutsättning för att det politiska ledarskapet, i regionen liksom i resten av världen, ska fås att handla i överensstämmelse med sina vackra ord om mänskliga rättigheter och folkrätt. Detta har förlett en del kommentatorer att avfärda Ship to Gaza som mediejippo. De har inte insett att politisk handling i vår tid tilldrar sig i flera dimensioner samtidigt. Estelle är en högst verklig skuta, hennes besättning, maskin och segel är väldigt påtagliga – vilket hundratals besökare har kunnat konstatera under sommarens seglats längs den svenska kusten. Men Estelle är inte en ensam bräcklig farkost. Hennes last består av mediciner, musikinstrument, fotbollar – men också och framför allt av solidaritet. Allt fler palestinier på Gazaremsan har nåtts av Ship to Gazas och Frihetsflottans budskap att de inte är ensamma, att det finns en omvärld som bryr sig och handlar.
   Innerst inne är Ship to Gaza ett upplysningsprojekt och som sådant djupt besläktat med folkbildningens anda. Det utgår från övertygelsen om alla människors lika värde och insikten att kunskap ger makt. Med en parafras på en klassisk paroll från arbetarrörelsens bildningssträvanden vill ABF och Ship to Gaza tillsammans utropa: Ljus över världen, det är det vi vilja!
Helén Pettersson, förbundsordförande chairperson ABF
Mikael Löfgren, styrgruppsledamot Ship to Gaza
Bertil Egerö

---

Olle Katz, skeppstrainee och representant för Judar för Israelisk-Palestinsk fred skriver från norska Kristiansand den 11/8
Det tycks vara vårt öde att ligga i skuggan av nya, vackert formgivna kulturhus. Kristiansands nybyggda teater och operahus är vackert, böljande träformer speglar sig i hamnen. Vi har blivit väl mottagna av lokala Ship to Gaza-aktivister, filmvisning ordnas ombord och den lokala gruppen ordnade ett välbesökt möte med talare från flera håll. Det gamla huset där mötet hölls var högkvarter för Gestapo under kriget. En äldre dam berättade för mig att hennes far, motståndsman torterades i källaren samtidigt som hans bror var högt uppsatt nazist. Så sammanvävd är verkligheten, menade hon. Professor Gerd von der Lippe visade bilder och talade om idrottens roll i Gaza. Representanter för fackföreningsrörelse, den nya proggmusiken och Stortinget bidrog med sina vinklingar. Jag talade om varför många judar stödjer projektet. Den som bygger murar runt sitt land bygger sitt eget fängelse – Israels möjlighet att överleva är tätt förbundet med Palestiniernas öde. I ett land som förtycker sina egna invånare och grannar tappar medborgarna lätt den stolthet och självrespekt som bygger landet. En fred byggd på två stater som kan leva i fred och ömsesidig respekt är nödvändig för såväl Israels som Palestinas överlevnad. Staffan och Nanna berättade engagerat om Ship to Gaza och varför de är ombord.
   Havet är stilla men ombord går diskussionens vågor ständigt höga. Vi talar om litteratur (extremt beläst besättning), om politik i alla dess former. Åsikter finns det gott om men det finns också en respekt för att vi är olika – lyssnandet får större plats än behovet att pulvrisera andras argument.
   I morgon far vi söderut och släpper land ur sikte för ett bra tag. Skulle bara önskat mer barlast, gärna i form av cement. Tänk om varje besökare haft med sig en 25-kilospåse!

---

Fantastiskt mottagande när Estelle kom till Guernicas hamnstad
Tisdagen 28 augusti gjorde S/V Estelle en dagslång seglats mellan San Sebastian (Donostia) och Bermeo. Hamnstaden ligger inte långt från Guernica, som bombades till ruiner av Hitlers flygvapen som en förövning till andra världskriget. Detta övergrepp på en försvarslös civilbefolkning har Picasso förevigat i en målning.
   Ombord på Estelle fanns en illuster skara passagerare, som till exempel:
   Paul Nicholson, europeisk samordnare av den världsomspännande bonderörelsen Via Campesina och en av de ledande inom kampen för global livsmedelssäkerhet.
   Fermin Muguruza, framträdande musiker, producent och filmare. En av hans filmer heter ”Checkpoint Rock” och handlar om situationen i Palestina.
   Xabier Ezeizabarrena, ledare för Baskiens nationella parti och professor i miljörätt, som bl a engagerar sig i frågor som marina resurser.
   Imanol Agirre, välkänd spelare i nationalsporten baskisk pelota. Han besökte nyligen flyktingläger på Västbanken och lärde barnen spela pelota.
   Fakun Aznarez, aktivist och medlem av det internationella organisationen Askapena, som var med och grundade Ship to Gazas spanska systerorganisation, Rumbo a Gaza.

   Väl framme i Bermeo mottogs besättning och passagerare av ett par tusen människor och orkester som i parad tågade upp mot residenset, där borgmästaren och en företrädare för regionen Asturien höll tal tillsammans med Paul Nicholson och Ship to Gazas talespersoner Ann Ighe och Dror Feiler som flera gånger avbröts av spontana applåder.
   Därefter vidtog en vild ringdans från spanska inbördeskriget mitt på torget. Den sotige maskinisten Daniel Särner kramade om borgmästarinnan Idurre Bideguren i proper dräkt. Båda log. Alla log.
    - Hoppas vi får ett lika varmt mottagande i Gaza som här, sade Dror Feiler.
   Applåder. Ännu bredare leenden.

---

Matrosen Åsas berättelse, när Estelle lämnat den spanska hamnen Bermeo:
Skonaren Estelle stannar under resan mot Gazaremsan i ett antal väl valda hamnar. Att dela människors engagemang, påminna om den destruktiva blockaden som behöver lyftas, själva inspireras och erbjuda en möjlighet för människor att uttrycka sin desperation och beslutsamhet inför förtrycket, är viktiga delmål på färden.
   I hamn kan besättningen slappna av, vaktpassen löses upp och omväxlingen av fastlandet lockar. När det så drar ihop sig till avfärd från en hamn utbryter febril aktivitet.
   Upp ur lastrummet kommer en rödhårig ung kvinna klättrande.
   - Alla är fokuserade. Maskinisterna trimmar Alfons, motorn, och testar generatorn. Vi surrade just fast alla grönsakerna vi fått här i Bermeo. Det var kopiösa mängder squash, potatis, lök, apelsiner och så vidare som riskerade att kastas runt i dyningarna, men också kakor, berättar Åsa Svensson från Malmö, som varit med på båten sen Douarnenez.
   Hon är barfota, iförd ett grönt linne och har badräkt under och rosa handduk om håret. Alldeles nyligen har hon fått veta att hon stannar ombord en rutt till.
   - Jag hade redan köpt flygbiljett men vi bestämde sent på kvällen att jag skulle åka med. Det var ett svårt beslut att ta för jag har en son hemma som är fjorton månader.
   - Men detta är en once in a lifetime-grej, jag har fått ett enormt stöd hemifrån där min sambo Kristian sagt att han tycker att jag ska göra det. Det väldigt sällan känner jag att man kan göra en så här pass konkret handling. Man känner att det är något historiskt, av principiell betydelse.
   I en blogganteckning skriver Åsa: ”Jag slutar aldrig att förundras av alla dessa duktiga människor ombord, jag försöker själv att lära mig så mycket som möjligt men ofta blir huvudet fullt av all information. Igår fick jag i uppdrag att göra hyllplan till en garderob, när jag kom ner i verkstaden stod jag först bara och stirrade på alla saker och försökte komma på om det fanns någon ordning i allt, det upptäckte jag att det fanns precis som med allt annat ombord. Efter ca sex timmar (med avbrott för annat arbete som var tvunget att göras) var jag klar med mina hyllplan. Dom var lite sneda men jag kände en oerhörd tillfredställelse att jag klarat av detta uppdrag.”
   - Att få vara på Estelle är svårt att beskriva men kombinationen av den underbara besättningen, båten och vad Ship to Gaza står för är överväldigande.
   Åsa måste återvända till lastrummet för surrningen inför avfärd. Det kan blåsa fruktansvärt ute på öppet hav. SVT fick sin kamera förstörd av saltvattnet när de gav sig ut i gummibåt för att fotografera Estelle på avstånd.
   - När vi har gått utanför Varberg till exempel hade vi jättemycket löst i lastrummet, det for nästan omkring kylar och frysar och järnskrot och hade kunnat skada personer om någon varit där, inflikar maskinist Anders Widell, när han hastar förbi.

---

Henning Mankell höll ett avskedstal inför Estelles avresa från Sverige
”För tredje året i rad försöker nu Ship To Gaza ge sitt bidrag i kampen för att bryta den illegala blockaden av Gazaremsan i Israel. Det handlar lika mycket om att bryta blockaden till omvärlden som att bryta den ”inre” blockaden; den som gör det omöjligt för palestinier på Västbanken att möta de palestinier som nu isoleras vid kusten. Vid vårt första försök att bryta blockaden tillsammans med fartyg från andra länder, mördades nio turkiska medborgare på ett annat skepp, i kallt blod, av israeliska kommandosoldater. På internationellt vatten blev vårt fartyg kidnappat av israeliska kommandosoldater, som om de inte varit annat än ynkliga sjörövare.  Förra året utsträckte Israel sin blockad till Grekland och terroriserade det landet till att inte låta oss lämna grekisk hamn.
   Men vi ger oss inte. Nu far vi igen. Lastade med samma oskyldiga innehåll under däck. I år skulle inte ens en triumferande israelisk kommandosoldat kunna hålla upp min engångsrakhyvel och påstå att den var ett illegalt vapen - avsett för Hamas, naturligtvis.
   Det viktigaste i lasten är något som väger mycket, men som inte kan mätas i kilo eller ton.  En tung last av solidaritet. En påminnelse om att det palestinska folkets lidande under den apartheidliknande israeliska regimen inte är bortglömt. Palestinierna är inte ensamma. Det ska dom veta. På samma sätt som vi genom tiderna i solidaritetens namn stött afrikaner, vietnameser – eller varför inte judar, under den nazistiska terrorn för 80 år sen.
   Men vi vet förstås också att israelerna återigen kommer att göra allt för att stoppa oss. Det skulle inte förvåna mig om det finns en israelisk agent här just nu som genast kommer att rapportera ner till Tel Aviv om vad jag säger och vad jag tänker och vilka vi är. Jag kan garantera er att vi inte är naiva.
   Det finns dom som protesterar mot den här aktionen. Vi är alltid öppna för att diskutera. Vi räds inte att ta andra människors argument på allvar. Men vad som förvånar mig är det påstående som är det vanligaste. Som till och med kloka och sansade människor kan ta till: - Ni stöder Hamas, ropar dom. Ni stöder en organisation som skickar raketer mot judiska bosättningar, illegala eller inte. Men vi eller jag stöder inte Hamas. Vi samarbetar med civilsamhällets organisationer. Och låt mig nu säga detta högt och tydligt: det är Israel och inga andra som gör Hamas möjligt. Genom det apartheidliknande, brutala förtryck som palestinierna är utsatta, drivs dom till desperation. Och då återstår till sist inget annat än att gripa till våld. Är det någon som på fullt allvar tror att palestinierna vill leva i annat än fred? Naturligtvis inte. Det är israelernas framfart som driver palestinierna i armarna på Hamas. Det är vad det handlar om. Jag säger till dom som pratar om att vi stöder terrorister: - Vem är den egentliga terroristen i detta sammanhang? Vem är det som förtrycker vem?
   Nu far vi. Enklast kan man säga: så länge en enda människa i värden inte är fri, är ingen fri. Så enkelt är det. Så svårt är det. Framtiden ska inte vi avgöra. Det ska israeler och palestinier göra tillsammans. Men på gemensamma, likvärdiga villkor. Det här fartyget ”Estelle” seglar i humanismens namn!
Henning Mankell

Nordkorea som turistland av Hampus Eckerman

Nordkorea har en ständigt växande turistindustri där det just nu råder högsäsong, utan rubriker om kidnappade turister. Hampus Eckerman, Stockholm, sände Bertil Egerö en personlig rapport från ett besök i somras.

---

Det enda sättet att åka till Nordkorea är via gruppresor. Den gruppresa jag själv åkte på bestod av 14 personer med tre guider för oss. Vid sådana tillfällen känns det som att bli vallad av olika fårhundar. Redan innan resan blev vi informerade om att vi visserligen kunde fråga om vad som helst, men att om vi började ifrågasätta vad guiderna sa i för hög grad så skulle vi antagligen få en något tråkigare resa då de skulle hamna i en defensiv attityd. Inte våga vara lika öppna och sociala. För det var de. Trevliga, vänliga och hjälpsamma.
   Nordkorea är ett slutet land. Kanske inte så slutet som alla tror eller på riktigt samma sätt, men det är slutet. Vid inresan måste alla turister lämna ifrån sig sina mobiltelefoner som de är förbjudna att föra in i landet. Detsamma gäller GPS. Det finns ett mobiltelefonnät i landet och vi såg tjänstemän på gatorna som talade i sin mobil.

Styrda resor
I Nordkorea går det inte att åka runt fritt. Det är hela tiden att åka med gruppen som gäller. Alla resmål bestäms av Nordkoreanska staten på något vis och inte ens vår utländska resebyrå kunde med säkerhet säga vart vi skulle. Det var känt att resmål kunde ändras rakt av. Att översvämningar drabbat stora delar av landet var förstås också en orsak. Turerna började någonstans kring 8-tiden på morgonen och det var först någon gång vid 22-tiden man var tillbaka på hotellet med färdigäten middag.  
   Ingenstans stannade man för att tala med någon som inte var officiellt utvald - som om det hade gått. Folk talar i allmänhet inte engelska. Alla resmål är utvalda för att visa på Nordkorea som ett lyckat land. Ändå finns det saker man kan se som ger en delvis annan bild än vi får i utlandet. Jag vill betona att jag inte kan uttala mig för landet i sin helhet utan bara de delar jag själv besökt.
   Som i så många andra länder finns ju fattigdomen främst på landsbygden. Först och främst är det inte så stor skillnad på Nordkorea och Kina. Det är samma typ av hus, samma typ av klädsel. Nu talar jag inte om de flashigare städerna som Beijing och Shanghai, utan om de mindre kända. I Pyongyang bor människor främst i höghus. Vår guide berättade att han bodde i ett ganska litet hus. Det var på 13-våningar. 

Inga reklamskyltar men...
Transporter sker främst med spårvagn, tunnelbana och cykel. Bilar är mer sällsynta. Och det är rent. Väldigt, väldigt rent. Och grönt, makalöst grönt. Jag tror det till stor del kan bero på att det inte finns bilar, antagligen på grund av att landet inte har egen olja eller egentligen råd att importera. Annars är det mest slående egentligen frånvaron av reklam och avsaknaden av husdjur. Däremot finns förstås hyllningar till de döda ledarna (Nordkorea är en Nekrokrati, officiella ledare är de numera döda Kim Il-Sung och Kim Jong-Il). Fast den typen av hyllningar är förstås inte ovanliga i Asien. Se exempelvis på hur mycket hyllningar till den thailändska kungen som förekommer i diktaturens Thailand.  
   Andra delar känner jag igen från mina resor i Kuba. Bristen på fattiga människor, att alla har hela och rena kläder, men att feta människor nästan inte förekommer. Från det jag kunnat se i Pyongyang (som vi åkt runt mycket i med buss) och från fönstret på bussen när vi åkt ut i längre sträckor i landet saknas den brutala fattigdom jag sett i länder som Guatemala, Kambodja eller Indien. Det kan förstås finnas i andra områden, men statistik tyder på motsatsen. Nordkorea är inte i närheten av lika överbefolkat som andra länder i Asien, och trots gratis barnomsorg och incitament för dem som föder barn är det också en mycket låg befolkningstillväxt. Och befolkningstillväxten är starkt kopplad till fattigdom, ju fattigare ett land är desto högre barnadödlighet och därmed också fler barnafödslar som försäkring.

Försök till öppning
Läser man i västerländska medier kan det verka som motsatsen, men Nordkorea är ett land som försöker öppna upp sig. Ganska logiskt egentligen, varför skulle någon vilja vara diktator över ett fattigt land hellre än ett rikt sådant? Exemplen från Kina är också ganska tydliga och den nye ledaren Kim Jong-Un har talat i vaga ordalag om vikten av "ekonomiska reformer". Det finns ett privat universitet i Pyongyang som lär ut informationsteknologi, det finns särskilda Kasino-städer på gränsen mot Kina och Ryssland och särskilda industrialiserade zoner i syd mot Sydkorea. Nej, detta är inte information från guiderna på gruppresan utan från västerländsk press.
   Problemet är den omfattande paranoia som råder i Nordkorea. Delvis är den historisk. Liksom Kina och Japan har Nordkorea alltid varit isolationistiskt, även innan den nuvarande regimen. Det hela blev inte bättre av USA:s inblandning i Korea-kriget där i princip varje nordkoreansk stad bombades sönder till grunden och USA varje vecka gjorde överflygningar med atombomber. Där hittar vi också orsaken till varför Nordkorea själva satsat på hårt på kärnvapen, för att aldrig känna sig utsatt på samma sätt igen.
   Nordkorea var fram till slutet på 70-talet mer framgångsrikt än Sydkorea som var en diktatur in på 90-talet. Det talas dessutom tyst om de summariska avrättningar Sydkorea utförde på hundratusentals människor. Eller för all del om att Sydkoreas välstånd byggdes med hjälp av femårsplaner. Men idag är det Nordkorea som är de som står för övergreppen och de som odlar en av världens mest absurda ledarkulter.
   Gemensamt för alla oss som åkte till Nordkorea verkade vara att vi överhuvudtaget hade rest mycket. Vi hade ganska roligt tillsammans. Skämtade med guiderna, bjöd soldater och arbetare på cigaretter. Det finns en fördom om diktaturer om att befolkningen antingen är hjärntvättad och uttryckslös, rädd och kuvad eller beväpnad och aggressiv. I själva verket är folk som de är mest. Vänliga och tillmötesgående, öppna för ett leende eller ett skämt.
   Även soldater poserade villigt, särskilt då det var med vackra flickor. De varvade lite mellan att le och att bita ihop och se bistra ut som för att motsvara bilden på hur en soldat borde se ut. Annars är det där en känslig sak i Nordkorea. Just att fotografera militärbaser eller militärer är en av de få sakerna man kan råka i problem för. Nordkorea har tre års militärtjänst för män, frivillig för kvinnor. Ändå ser man gott om kvinnliga militärer. De är i princip alltid obeväpnade och det verkar handla även om civil tjänstgöring som t.ex att delta i att bygga hus.

Jovialiska diktatorer
Överallt på stan, i byggnader och klassrum sitter bilder på de två döda ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Till skillnad från de bistra statyer jag sett i de forna öststaterna porträtteras dessa två alltid som jovialiska och leende.

Kim Il-Sung

Som under tidigare resor försökte jag hitta några märkvärdigheter att ta med mig hem. Så här blev min lista på konstigheter i Nordkorea:
 • Santa Lucia: Varför envisades nordkoreanerna på hotellet med att spela en svensk julsång för mig när jag kom in? Och varför just Santa Lucia? I augusti?? Att de därefter följde upp med reklammusiken från Pripps Blå ser jag bara som en fortsättning.
 • Ormsprit, ja: Liksom i Vietnam kan man köpa spritflaskor med en orm i. Enligt upplysning från guiden har ormen ofta legat i flaskan i närmare 10 år. Spriten är kring 40% och smakar hemskt, men ska enligt uppgift vara bra för potensen. Därför köpte jag två flaskor. Uniform: Det här var min stora miss. Hos skräddarna i hotellet kunde man beställa en måttsydd uniform av exakt samma typ som den som bars av Kim Jong-Il. Förslagsvis kombinerades den sedan med en liten knappnål med Nordkoreanska flaggan på.
 • Hundsoppa: Nordkoreas mat är i allmänhet väldigt trist samt okryddad. Därför var hundsoppan en glad överraskning, välkryddad och god. Köttet var också utsökt. Hund rekommenderas!
 • Propaganda: Det finns fantastiska propagandaaffischer att köpa. Nordkoreansk propaganda är inte lik någon annan, den har inte utvecklats. Fortfarande de sammanbitna käkarna, viftandet med hammaren och skäran, uttalanden om USA och dess marionetter. Med marionett syftas på Sydkorea vars ledare tituleras "Förrädaren" eller "Fegisen". Propagandan finns både i tidningar, affischer och vykort. Allt på engelska.

Blandade upplevelser
Våra besök under den guidade turen var en konstig kompott. Dels de vanliga monumenten och statyerna över de två stora ledarna. Vid de senare var det obligatoriskt att ställa sig på rad och buga för att visa sin vördnad. Ett besök till ett delfinarium och ett nöjesfät. Uppvisning i balett. Resa till en gigantisk damm som byggts på västkusten, ett bygge som faktiskt var imponerande även med västerländska mått. En titt i en Taekwando-skola. Ett besök till ett amerikanskt spionfartyg som tillfångatagits på nordkoreanskt gränsvatten och där amerikanerna tvingats pudla rejält för att få sin besättning släppt.
Fyra besök sticker dock ut ordentligt:
 • Den Demilitariserade Zonen: Vid en resa på några timmar åkte vi ned till gränsen mot Sydkorea där avtalet om vapenstillestånd undertecknades (officiellt råder fortfarande krig mellan Nord- och Sydkorea). Där kunde vi se de flaggstänger, som länderna satt upp där de försökt konkurrera om höjden. Kring 300 meter höga hann de bli innan länderna sansade sig.
   Intressant nog var det en ganska avslappnad stämning kring gränsen. Inga problem med att fotografera både hit och dit. En annan turist som gjort samma resa på den sydkoreanska sidan berättade att där var man tvungen att ständigt gå i raka led med armarna riktade mot marken och att alla tvingats skriva på ett avtal där de godtog att själva stå för alla risker om de skulle bli skadade.
 • Farmen: Vi fick besöka en mönsterfarm som Kim Jong-Il sades ha besökt över 20 gånger och hans far fyra gånger fler. Det var nog det mest utstuderade propagandabesöket av dem alla. Vi fick inte se några djur. Inte titta in i växthusen. Inte se på några åkrar. Vad vi fick göra var att buga åt två bronsstatyer av de två stora ledarna, gå in i två typiska nordkoreanska hem som av en slump hade familjer med väldigt söta barn. Och sen... inget mer. Var farmen kom in i det hela förstod jag aldrig.
 • Skolan: I en skola utförde de uppvisningar för oss turister och det var uppenbart att de valt ut de mest begåvade av barnen, antagligen i hela landet. De visade sina kunskaper i balett, ritning, sömnad, piano, datorer, osv. Och avslutade med ett uppträdande som var fullständigt fantastiskt. Hela resan hade varit värt det om jag så bara fått lyssna på de fem minuterna av fiolspel från en av de yngre kvinnorna. Men det var klassisk kadaverdisciplin av asiatiskt snitt, sådant som skrämmer oss västerlänningar. Det syntes att många av turisterna blev lite illa till mods. Talade om "hjärntvätt". Och det är det kanske, men inte något som är unikt för Nordkorea.
 • Arirang: Masspelen är något unikt för Nordkorea. Det handlar om uppträdande av närmare 80 000 personer. Till detta sitter 20 000 skolelever och håller upp färgade lappar som de växlar för att skapa en föränderlig målning av landskap, propagandabilder och teckningar. Existensen av Arirang-festivaler är det som gör att det nu är högsäsong för turismen till Nordkorea. Inget annat land i världen har något liknande och det var verkligen fascinerande att se. Som en kombination av balett, cirkus och militärexercis.
   Sammanfattningsvis så både bekräftades och motbevisades fördomarna om Nordkorea. Landet var slutet och man fick inte åka hur man ville. Samtidigt bekräftades knappast de västerländska propagandabilderna heller. Jag tror att den dagen Nordkorea väljer att göra som Kina, att införa liknande ekonomiska reformer, kommer det att gå väldigt fort. Men landets paranoia, som de troligtvis också har bra fog för, då amerikanska kärnbestyckade skepp patrullerar längs kusterna, gör att detta kan dröja. Särskilt som ledarna är måna om att lyckas behålla makten.

Kulturtips

Indie Indie Superklubb! pres. Esther
Inget annat än Malmös bästa fest i hjärtat av Malmös bästa område. Vi ska alltid ha band. Vi ska alltid ha Djs. Vi ska alltid ha fest. Ni ska alltid komma. Sveenska popundret Esther spelar live. På Inkonst 7 september kl 22:00. Läs mer »

MV & EE with the Home Comfort Sound System
Med ett hemmabyggt PA och apparatur för analog filmvisning i bagaget, kommer den amerikanske folk-duon MV & EE att bjuda på en unik konsertupplevelse i Inkonsts teater 7 september kl 20:00. Läs mer »

Trummor & Orgel
Energiknippena Trummor & Orgel bjuder på dansant instrumentell musik. På Moriska Paviljongen 8 september kl 22:00.
Läs mer »

Kryddvandring i Rosengård
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö.
Sön 09 sep kl. 14:00. Läs mer »

PALME
FÖRHANDSVISNING med FILM & SAMTAL, på Moriska Paviljonen 9 september kl 17;30.
Läs mer »

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten sänds till Spegeln från världskända National Theatre i London.
Mån 10 sep kl. 18:00. Läs mer

Greve Ory
På Kino i Lund 10 september kl 18:00.
Läs mer »

Matkaravan
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 11 sep kl. 16:00. Läs mer »

Oslipat med Tankesmedjan
Malmös mest angelägna ståuppklubb öppnar säsongen med en specialkväll med komiker som du hör i Sveriges enda riktiga satirprogram
Ons 12 sep kl. 20:00. Läs mer »

RUM - en föreställning för alla sinnen
Med trädgård, mat, dryck, rörelse och toner gestaltas en resa i våra yttre och inre rum. I Löddeköpinge Plantskolas unika miljö skapas en inspirerande kväll i samarbete med Måltidsvision.
Ons 12 sep kl. 19:00. Läs mer »

Tosca
En klassiker i pocketformat fylld av kärlek, svartsjuka, våld och ond bråd död. På Månteatern 13 september kl 19:00.
Läs mer »

Hela kulturcentralens program »

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
1 sept kl 17
Siegward Ledel, orgel

Mr Bean är folkpartist

När komiska egenskaper i undantagsfall dyker upp hos folkpartister är de ju oftast helt omedvetna – som i fallet Carl B Hamilton, politikens svar på Mr Bean.
Per T Ohlsson 26/8

Och som i fallet Tove Klette, kommunalpolitikens svar på Grevinnan i Grevinnan och betjänten. Men vem är betjänten? Mats Helmfrid?
Red.s anmärkning

Järnvägar! av Gunnar Stensson

2020 ska de fyra spåren från Malmö till Lund, nej till Höör, vara färdiga! Och 2012 ska bygget börja! Äntligen rörelse! I fyrsprång. Gunnar Sandin myser, på sitt stillsamma sätt.
   Jag står under järnvägsbron över Höje å klockan åtta den 30 augusti. Åskan dånar, regnet smattrar, åvattnet forsar.
   Är det dånet från pålningsmaskinernas som kommer jorden att skaka, som för 160 år sedan? Klingar rallarnas släggor mot rälsens stål? Nej, det är ett öresundståg.
   Regnet avtar. Jag går längs Åkerlunds och Rausings väg mot Klostergården. Här ska den nya hållplatsen ligga. En blixt skär sönder molnsäcken. Slagregn överröstar åskan.
   Så stal regeringen den bästa delen av S- och MP-politiken. Triumferande lutar de sig ut ur fönstret i det bortilande tåget, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund och Annie, get your gun, Lööf. Enade de stå, söndrade de falla. De två sistnämnda måste få huvudet över spärren för att inte hela gänget ska falla.

Neddragningen av vårdplatser dödar

Indragningarna av vårdplatser på sjukhusen kan ha bidragit till fem dödsfall under 2011, läste jag i Sydsvenskan 28/11. Det är uppenbart att patientsäkerheten äventyrats.
   En av mina nära vänner skulle just genomgå en komplicerad hjärtoperation. Självfallet var – och är - jag mycket oroad och upprörd.
   Mer resurser måste tillföras sjukvården.
Girighet har två sidor. Den ena är strävan efter maximal privat vinning, oavsett om det går ut över andra. Den är vanligast på marknaden. Den andra är snålheten. Lägsta möjliga skatt, oavsett om man måste betala med människoliv. Den är vanligast i politiken.
   De girigaste medborgarna är de rikaste. Det är deras politiska organisationer som hårdast driver lågskattepolitiken.
Gunnar Stensson

Saima Jönsson Fahoum, V, påpekar: 
Sverige har faktiskt lägst antal slutenvårdsplatser av alla OECD-länder och Skåne har bland de allra lägsta i Sverige.
   Och nu sparar man in på fler platser. Smärtgränsen är nådd och därför ser det ut som det gör nu.
   De här besparingarna är fullkomligt orimliga. Man kan inte handskas så här med vården, det går inte längre.
   Det är tragiskt både för patienterna och de anställda. Ekonomerna har fått fullständig makt över vården. Innan var det klinikcheferna. Men det här är förödande.
SDS 29/8

Till minnet av Gunnar – en kommentar av Ulf Nymark

I det sista numret av VB före sommaruppehållet, dvs nr 20/2012, berättade Sten H att en bibliografi över Gunnar Sandins skriftställeri ska sammanställas. Detta är verkligen en kulturell insats av högsta rang!
   Som ett smakprov återger Sten av Gunnar år 1975 författad sångtext, ”Det är praktiskt med teori”, en text som Gunnar skrev under signaturen ”Melvin”. Texten skulle sjungas på melodin ”Vaxholm Ettan”.

Flammangänget
Det kan finnas anledning att komplettera Stens artikel med lite bakgrundsinformation till Gunnars sångtext. Det var ingalunda enbart ett ”Semestervykort från skärgården” som lovprisade nyttan av teori i största allmänhet. Texten är i själva verket ett inlägg i de vid den här tiden häftigt böljande inre partistriderna i Vpk. Striden stod å ena sidan mellan den moskvatrogna s k Flammanlinjen, dvs den falang som senare, år 1977, bröt sig ur Vpk och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna; å den andra sidan de medlemmar i Vpk som i större eller mindre utsträckning ville göra upp med bindningarna till Sovjetunionen och dess satelliter.

Malvin Enoksen
Flammangänget var starkt i Vpks skånedistrikt och kontrollerade av och till distriktsstyrelsen. En ledande personlighet inom denna falang var Malvin Enoksen, som av och till var ombudsman eller motsvarande i partidistriktet. Malvin försummade aldrig ett tillfälle att angripa ”akademikerna” i Lund, dvs partiorganisationen i Lunds majoritet, som bestod av förnyare och partilinjelojala. Malvin, liksom Flammangänget i stort, ansåg att man i Lund sysslade enbart med teori och inte med praktisk politik.
   Texten ”Det är praktiskt med teori” är alltså en direkt polemik mot Malvin Enoksen och hans anhängare. Detta förklarar också Gunnars val av signatur, ”Melvin”.

Stasiagent?
Tilläggas kan att Gunnar så sent som i oktober 2011 hade anledning att i VB återkomma till nämnde Malvin Enoksen. Gunnar refererar där (VB nr 33/2011) ett möte i Smålands Gille i Lund. Vid det aktuella mötet diskuterades Smålands nations vänstersväng på 70-talet. I denna diskussion framkom uppgifter från Anna Alsmark (som bland annat arbetat på Författarcentrum Syd och tidigare redaktör för Lundagård) att Malvins son, Lars Magnus Enoksen, vid ett tillfälle för henne avslöjat att Lars Magnus far, Malvin Enoksen, varit Stasiagent. Jag kan förstås inte garantera att Alsmarks uppgift stämmer. Vad jag vet är att många av oss dåvarande Vpk-are som i Skåne var med och bekämpade Flammangänget närde starka misstankar om vem som egentligen var Malvins uppdragsgivare.

Bondpojkarna festar av Gunnar Stensson

I sin yrkesutövning påminner de mer om kommissarie Clouseau än om James Bond när de nattetid med höjda automatvapen stormar privata hem och beordrar de skrikande barnen att lägga sig på golvet. För att dagen efter tvingas inse att de stormat fel lägenhet. Vi kan skratta. Det gör inte de drabbade.
   Men våra agenter kan i alla fall festa, som James Bond. Kasino, galamiddag, storbandsorkester, komiker, tusen inbjudna agenter med rätt att döda i en festlokal vid Nackastrandsmässan - det hela organiserat under täcknamnet ”Åland” och inspirerat av grönsaken Albert R Broccoli med möteskonsult Blick, med blick för profit, som festfixare.
   5,3 miljoner fördes upp på representationskontot och de listiga agenterna försökte få tillbaka 973 688 kronor i momsavdrag, nästan 1000 kronor per agent.
   Beslutet fattades av dåvarande general- direktör Anders Danielsson, som nu avancerat till posten som generaldirektör för Migrationsverket.

PS. Nu ska 10 procent av pojkarna bort. I fortsättningen får de leka med plastvapen.

S stöder super-JAS - men är svarslöst när det gäller privat profit i skola och vård av Gunnar Stensson

26 augusti höll Löven sitt sommartal. Huvudpunkten var löftet att avskaffa företagarnas ansvar för löntagarnas andra sjukvecka. Kanske bra för arbetsgivarna och jobben, men knappast vad löntagarna efterfrågar.
   Samma dag publicerade Sifo en opinionsmätning som visar att S minskat med 3,5 procent. V hade ökat med 1,6, tycker jag mig minnas.
   Senare samma dag intervjuades Löven i Agenda. Beträffande privat vinning i vård och skola kom inget besked, trots att många S-väljare kräver ett stopp för den destruktiva girigheten.
   Så kom regeringsbeslutet om storsatsningen på super-JAS. Det militärindustriella komplexet slog till med full kraft för att säkra sin ställning minst 30 år framåt.

Kritiken är massiv, och kommer alls inte bara från vänster. Den är särskilt hård från många försvarsvänner.
   S ställde upp på JAS-affären direkt. Så småningom fick man kalla fötter och krävde mer information om ekonomin. Ett så ödesdigert utspel som detta ställde Juholt aldrig upp på.
   Kanske kan S knipa några borgerliga röster. Men väljarströmmarna till V och MP blir stridare.
   I Jonas Sjöstedt har V en kompetent ledare som både kan hantera det politiska spelet och kanske förhindra det katastrofala beslutet att utveckla super-JAS. Frågan lär återkomma.

Liksom Katrina drabbar Isaac främst fattiga, svarta människor av Gunnar Stensson

”Collateral damage. Social ojämlikhet i en global tidsålder” är en samling essayer av Zygmunt Bauman som nyligen utgavs på Daidalos förlag. Översättning Annika Ruth Persson.

”När en elektrisk krets blir överbelastad är säkringen det första som går sönder”, skriver Bauman. ” ”Den energi som kan utvinnas ur kretsen kan aldrig bli större än säkringens motståndskraft.”
   På samma sätt är ett samhälle aldrig starkare än sina svagaste medlemmar. Ojämlikhet är ett samhällshot.

Idag sveper Isaac in över New Orleans. Det är exakt samma dag i slutet av augusti som när Katrina gjorde det för sju år sedan. Bauman använder Katrina som exempel på hur naturkatastrofer drabbar ”ojämlikt”. Han citerar New York Times korrespondent David Gonzales:
   ”Under dagarna som gått sedan bostadsområden och småstäder längs Golfkusten sveptes bort av vind och vatten, har man märkt en tilltagande medvetenhet om att ras och klass är de outtalade skiljemärkena för vem som hann undan och vem som blev kvar... Den federala politiken har gjort några av USA:s fattigaste städer ytterst sårbara.”
   Bauman citerar också Martin Espada, professor i engelska vid University of Massachusetts: ”Vi vill gärna tänka oss att naturkatastrofer är opartiska, på något vis slumpmässiga. Ändå har det alltid varit så: fattiga människor lever farligt. Det är vad det betyder att vara fattig. Det är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino.”
   Lower Ninth Ward i New Orleans jämnades med marken av flodvågen. Där var 98 procent av invånarna svarta och mer än en tredjedel levde i fattigdom. De stod längst ner på prioriteringslistan hos de myndigheter som ansvarade för människors säkerhet. Sannolikheten för att man ska bli ett ”oavsiktligt offer” för en naturkatastrof, hur blind den än må vara, är en av de mest framträdande dimensionerna av social ojämlikhet.
   Som Joseph E Stiglitz påpekar: ”USA uppvisar störst ojämlikhet bland världens utvecklade länder.” I Tampa, Florida, inte långt från New Orleans. samlas denna vecka det republikanska parti som består av världens rikaste, mäktigaste, mest egoistiska och fördomsfulla jämlikhetsfiender för att övertyga okunniga väljare och planera ett maktövertagande så de kan göra den amerikanska ojämlikheten än mer allmän och brutal. 
   Andra uppsatser i Baumans essay-samling har titlar som ”Konsumism och moral” och ”Ondskans naturhistoria”. Boken är en praktisk handbok för den som vill upptäcka ojämlikhet och bekämpa dess konsekvenser.

Borgerlig skolpolitik skadar demokratin av Gunnar Stensson

En av fyra unga tycker att demokrati är dåligt. Det har vi vetat sedan i juni, då World Value Survey publicerade en undersökning av värderingarna hos ungdomar mellan 18 och 29 år. Studien kommenterades med stor oro i bl a DN, som konstaterade att en försämring skett på kort tid och att det var katastrofalt för demokratin.
   För sex år sedan tyckte bara 6 procent av ungdomarna att demokrati är dåligt. Nu gör 23 procent det.
För sex år sedan ville 15 procent att Sverige skulle styras av en stark man. Nu är det 30 procent. Varför?
   Forskarna gick igenom en rad möjliga orsaker: arbetslöshet, etniskt ursprung, religiös övertygelse, kön, inkomst – nej, där fanns inte svaret.
   Orsaken var skolsegregationen! Emma Leijnse citerar Staffan i Lindberg, docent i statsvetenskap i Göteborgs universitet, i artikeln ”En av fyra tycker att demokrati är dåligt” (SDS 28/8).  Staffan Lindberg påpekade:
   ”Förr fanns ett starkt budskap om att alla är lika mycket värda och alla har samma rätt till utbildning. Men idag bygger marknadslogiken på att skolorna är olika. Det finns barn som känner att de går i fel skola och känner att de är körda från början...
   Det är politikerna som har skapat ett system som bygger på att de och deras kompisar slås ut. Så vad spelar demokrati då för roll för dem?”

Förr låg grundskolor och gymnasier där eleverna bodde. De hade samma kvalitet och utvärderades med ett gemensamt betygssystem. Vi var stolta över våra egna skolor. Ibland organiserades fotbollsmatcher och andra tävlingar där skolorna möttes.
   Så upphävdes närhetsprincipen. För att göra det fria valet möjligt gjordes skolorna olika. Den ena specialiserade sig på nagelskulptur och den andra på sminkning. Skolpengen infördes och skolorna tävlade om eleverna genom att sätta höga betyg utan täckning. Eleverna pendlade om varandra på järnväg, bussar och i privatbilar, som ofta äventyrade säkerheten vid skolorna genom att köra för fort. Det hela motiverades med valfrihet och betecknades som demokrati.
   Så varför skulle inte eleverna betacka sig för demokrati?

PS. Vi konstaterar att ett flertal tidningar presenterat samma fakta och gjort liknande bedömningar som vi. Men VBs röst får inte saknas i denna mäktigt dånande kör.

Sockerbruksområdet: Herr Arnes penningar kontra demokratin av Ulf Nymark

Den nya stadsdelen Sockerbruksområdet väster om järnvägen och söder om Kung Oskars väg är under uppbyggnad. Stadsdelen ska rymma bostäder, olika slags arbetsplatser, butiker, skola, rekreation och idrott. Ett framträdande inslag i stadsdelen blir Kristallen, den nya förvaltningsbyggnaden för Lunds kommun.  Den bärande stadsbyggnadsidén för området fastslogs under politisk enhällighet i ett planprogram år 2005: ”…stenstaden /ska/ ta språnget över järnvägen och att även på den västra sidan bygga stad i klassisk mening, med dess variation i form och innehåll. Stadskärnan kan utvidgas … Stenstadens täthet, skala och varierande utbud ska eftersträvas.”

Enhälligt antagen plan
De olika detaljplanerna som finns för området har hittills följt denna stadsbyggnadsidé. Så även detaljplanen för Postterminalen 4, det område som ligger norr om det planerade torget. Söder om torget byggs Kristallen, som blir en s k profilbyggnad i stadsdelen. Denna detaljplan antogs 2009 i fullständig politisk enighet. Planen följde mönstret från de andra delarna av området: inga hus fick byggas högre än 7-8 våningar, stadsdelen skulle ändå få den högsta tätheten i kommun. Byggföretaget Wihlborgs som då ägde marken ville bygga ett 16-våningshus, men fick backa och nöja sig med samma höjd som gällde för stadsdelen i övrigt, alltså högst 8 våningar.

Paulsson vill bygga dubbelt så högt
Efter att planen antagits hände det sig att den österrikiske byggmästaren Arne Paulsson, med gällande detaljplan som grund, köpt det aktuella kvarteret från Wihlborgs. Paulsson gillar inte den beslutade och gällande detaljplan. Han vill bygga en skyskrapa på 15 våningar vid torget. Kristallen skall ”matchas av en byggnad med hög klass och dignitet”, säjer han. Och det är möjligt inom ramen för gällande plan, enligt Paulssons uppfattning. En begäran om planändring har nu Paulsson framfört i en skrivelse till Byggnadsnämnden (BN).

Volymskisser på Brotorget enligt gällande detaljplan, respektive enligt Paulssons förslag. Brotorgets skala förrycks med en byggnad i femton våningar i kvarter 5. Modellbild: SBK. Modell av Paulssons förslag till bebyggelse är framtagen av SYDARK/Konstruera.

Hur högt är ett 15-våningshus?
För att få en uppfattning om hur hög en byggnad med 15 våningar är kan man jämföra med den färgskiftande skyskrapan på Ideonområdet. Den är bara tre våningar högre än Paulssonskrapan. Vi kan också bege oss till grannstaden Malmö och titta på skyskrapan vid Värnhemstorgets sydöstra sida (huset där Coop Extra nu huserar i bottenplanet). Paulssons skrapa skulle bli betydligt högre. Och när vi ändå står på Värnhemstorget och studerar hushöjd kan vi ju samtidigt fundera över vilka extra värden som Värnhemsskrapan - jämfört med en lägre och med omgivande bebyggelse mera samspelt huskropp - skänker åt torget som mötesplats.

Förryckt skala
Skrivelsen från Paulsson var uppe till behandling vid BN-sammanträdet i förra veckan. Stadsbyggnadskontoret (SBK) hade i en väl underbyggd skrivelse presenterat en rad argument för att nämnden inte skulle bifalla byggmästarens begäran.

Mycket kortfattat kan SBK:s argument sammanfattas som följer:
SBK vill stå fast vid gällande plan därför att en skyskrapa enligt Paulssons önskemål
  – förrycker stadsdelens skala och motverkar den samlade stadsgestaltningen i området
  – försämrar genom skuggning boendekvaliteten i kringliggande kvarter
  – förvärrar bullerproblemen från järnvägen
  – ökar inte torgets attraktivitet

Borgarna och socialdemokraterna säjer ja
Att ett och annat borgerligt parti skulle gå Paulsson till mötes var väl väntat. Lite förvånande var det ändå att samtliga borgerliga partier röstade för Paulsson. Mycket förvånande var det att socialdemokraterna också stödde Paulsson. Emot gick DV (som inte har rösträtt), V och MP.
   Varför gjorde vi det? Är det inte bra att det blir fler bostäder (vilket är vad Paulsson antyder att han vill bygga)? Jovisst, det behövs mer bostäder och allra helst i kollektivtrafiknära lägen. Men man ska notera att gällande plan medger både bostäder och kontor och det kommer säkert en ny plan också att göra. Så hur mycket av skyskrapan som blir bostäder och hur stor del som blir kontor kan ingen mer än Paulsson veta i förväg. Dessutom vet vi att Paulsson inte bygger bostäder för vem som helst. Det är svindyra bostadsrätter som gäller, och det är kanske inte den upplåtelseform som de flesta i bostadskön ropar efter.  Dessa omständigheter, tillsammans med en rakt igenom övertygande argumentation från SBK är mer än tillräckligt för att gå emot Paulssons begäran.

Vem styr stadsplaneringen?
BN-majoritetens beslut är sålunda djupt olyckligt. En skyskrapa enligt Paulssons beställning trasar sönder stadsbilden och stadsbyggnadsidén. Men frågan rymmer självklart också en annan och ännu allvarligare aspekt: Hur är det möjligt att fem partier, tillsammans representerande en stor majoritet i BN och i Kommunfullmäktige utan någon som helst tvekan och synbarligen utan att skämmas, är beredd att riva upp en plan som det tidigare rått fullständig politisk enighet om att den varit en bra plan. Med ett klubbslag har planen plötsligt blivit dålig. Visst, beslutet togs formellt sett helt i demokratisk ordning. Ingen ska dock tro att de fem partierna samtidigt och samstämt skulle ha fått en uppenbarelse om att planen, tvärtemot vad de tidigare tyckt, var dålig om det inte varit för att byggmästare Paulsson nu kommit in med sin begäran. Så frågan är: vem styr egentligen stadsplaneringen i Lunds kommun? Dessvärre finns det mycket som tyder på att det i varje fall inte är de demokratiskt valda företrädarna för lundaborna som gör det.

Herr Arnes penningar
Det är, tror i varje fall jag, just detta förhållande som Paulsson vill manifestera genom sitt skyskrapebygge. Det handlar inte om att som han själv skriver, ”matcha” kommunens förvaltningsbyggnad Kristallen på andra sidan torget, det handlar om att överflygla, ja att förminska och helst, bildligt talat, krossa den byggnad som befolkas av förtroendevalda och deras tjänstemän. Därmed manifesteras konkret att det inte är demokratin som har makten. Det är själva verket herr Arnes penningar som styr och ställer til syvende og sidst. Det är detta herr Arnes skyskrapa ska symbolisera.


NOT: Vad händer framöver? Beslutet i BN är endast ett uppdrag till SBK att utarbeta detaljplaneförslag. Detta ska i vanlig ordning ut på samråd, sedan bearbetas och ställas ut innan det är dags för antagande. Fram till antagandefasen är det en lång väg, antagligen en mycket lång väg, eftersom överklaganden av planen är att vänta. Det finns alltså gott om tid för lundaborna att protestera mot Paulssons skrapa. Och vill det sig väl kommer staten, i form av Länsstyrelsen, att stoppa detaljplanen eftersom Paulssons skrapa får svårt att klara gränsvärdena för buller.

Kulturtips

Filmvisning - Beat Street
Beat Street är en amerikansk dramafilm från 1984 om New York City's Hip Hop kultur under det tidiga 1980-talet. På Palladium 1 september kl 18:00. Läs mer »

Johannes Marmén
På Palladium 2 september kl 15.00
Läs mer »

Kryddvandring i Rosengård
Hur smakar sumak? Till vad används zaatar? Hur många smaker finns i kafta? Följ med Kryddor från Rosengård på en kryddprovning i Malmös Rosengård. Besök grönskande koloniträdgårdar och träffa boende som odlar. Gör en resa runt om i världen - mitt i Malmö. Sön 02 sep kl. 14:00
Läs mer »

Vilda Malmö - Trädguidning i Kungsparken
Guidad tur bland träden i Kungsparken med Vilda Malmö 3, 27 maj och 2 september.
Sön 02 sep kl. 11:00 Läs mer »

Rosenkavaljeren
På Kino i Lund 3 september kl 18:00.
Läs mer »

MACK 4/9 Shazia Mirza, Ron Josol & Yoshi Obayashi
Stand-up på Ribban 4 september kl 20:00.
Läs mer »

Matkaravan
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 04 sep kl. 16:00 Läs mer »

Andrea Valeri & Casper Esmann
Australiens gitarrbyggargeni, Matons Europastjärnor och framtidens hopp Andrea Valeri & Casper Esmann kommer till oss för att framföra en unik Sverigespelning. På Moriska Paviljongen 5 september kl 19:00.
Läs mer »

NEXT THING - Urban Connection on Tour
Urban Connection är festivalen där Sveriges hiphop-elit samlas varje år och den urbana danskulturen tar plats på scenen på Dansens Hus i Stockholm. Nu kommer för första gången delar av festivalen till Malmö. Dansstationen på Palladium 5 september kl 19:30. Läs mer »

Hela kulturcentralens program »