Från Kulturcentralen

The Tossers (US)
på KB, Bergsgatan 18, Malmö fredag 8 februari kl18:30
Läs mer

Oomaigoosh
Det nya Malmöbandet som hyllar den persiska sångerskan Googoosh, på Jeriko, Spångatan 38, Malmö 8 februari kl. 19:30
Läs mer

Musikalen PIPPIN för första gången i Sverige!, 8, 10 och 12 februari på Heleneholmsgymnasiets aula, Munkhättegatan 1, Malmö
Läs mer

Klas Klättermus
Klassisk familjemus-ikal! 8-24 februari på MAF Scen 3, Spångatan 20, Malmö
Läs mer

Donkeyshot
picknickteater på Victoria, S Förstadsgatan 18, Malmö 8/2 kl. 19:30
Läs mer

Prunes - Tour de France
picknickteater på Victoria 9/2, kl. 19:30
Läs mer

Bortbytingen
Moomsteatern gör Selma Lagerlöf! på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, Malmö, sön 10 feb kl. 15:00
Läs mer

Familjekonsert, Arga Damen och
Andra Djur
På Palladium, Södergatan 15, Malmö 10 februari kl. 15.00
Läs mer

Kronvittnet (Swiadek koronny)
Sverigepremiär! Endast en föreställning. På Biograf Panora, S:t Gertrudsgatan 4, Malmö, 10/2 kl 16.00
Läs mer

Tower Of Power (US)
KB söndag 10 Februari kl. 20:00
Läs mer

Georg & Sarah Riedel
picknickteater på Victoria 12/2 kl. 19:30
Läs mer

Shi vilken graj
Ungdomsarrangemang med standupkomedi, improvisationsteater, Hiphop och en massa annat, 13/2, 13/3 och 9/4 på Jeriko kl. 19.00-23.30
Läs mer

Svensk tenn, Varanteatern
13-16 februari på Inkonst, Bergsgatan 29, kl. 19:00
Läs mer

Alla barnhjärtans konsert
På Palladium 14 feb kl 19:30
Läs mer

För tidiga vårkänslor av Lucifer

I förra veckan hörde jag koltrasten sjunga för första gången i år och i går var det fullt ös i råkkolonierna på Helgona- backen. Vi går förmodligen mot en ljusnande tid, om än inte i alla avseenden. Lågkonjunkturen är så sakta på gång och den lär inte hejdas av de restriktioner klimatkrisen kommer att tvinga fram. Stimulans är ordet, president Bush delar nu i fullt Keynesiansk anda ut pengar till alla alltmedan riksbankerna sänker räntan.
Apropå stimulans kommenterar den sympatiska journalisten Barbara Ehrenreich (Barbara’s blog) läget: ”Med allt tal om hur den ska stimuleras så skulle man kunna tro att ekonomin är en jättestor clitoris.” Nu fullföljer hon tyvärr inte med fler sexuella metaforer utan försöker mest göra upp med begreppet ”ekonomin”, något som är så långt från verkligheten att man är tvungen att för den senare tala om ”den reella ekonomin”.

Nytt barnvagnsmode
I nyhetsfloden har jag annars mest fastnat för det nya häftiga barnvagnsmodet. Det är slut med de rickiga kärror man drog omkring med förr. Det som gäller är avancerade sportmodeller, en sorts barnvagnarnas stadsjeepar. Det senaste är att de nu också har en lattehållare där man behändigt ställer ifrån sig den långsmala kaffemuggen medan man trycker i sig den degiga jättemuffinsen.
Jag tror det blir årets nya svenska ord: lattehållare.
Visst, den amerikanska valrörelsen inför presidentvalet är en utomordentlig show som har det mesta: pengar, tårar, karisma, ja rentav lite politik emellanåt. Vi är många som följer den och ibland vet vi väl inte om det är verklighet eller en TV-serie, West Wing eller vad den kan heta. Jag vill med det här på intet sätt förstöra glädjen eller spänningen.
Men risken finns att man börjar knyta förhoppningar till den ena eller andra utgången. Jag vill verkligen varna för det. Många hyggliga liberaler trodde att Bush skulle hålla USA hemma och föra lite stillsam frikyrklig politik och det fanns socialdemokrater som trodde att Bill Clinton på sin tid skulle bedriva klassisk socialdemokratisk politik. Vad Bush gjorde vet alla och Clinton var den store nerskäraren av amerikansk Social Security, dvs. generell välfärdspolitik. Då har jag ändå inte dragit min vanliga historia om hur vi 1964 knöt förhoppningar till LBJ i motsats till den hemske Barry Goldwater.

Strukturerna!
Hilary Clinton och Barrack Obama är emot Bush och vill säkert avsluta Irakkriget, förmodligen med äran i behåll, vilket brukar betyda några år extra. Men det avgörande är strukturerna kring dem. Om man tittar på gruppen av utrikespolitiska rådgivare kring dem består kärnorna i båda fallen av ett halv dussin generaler och amiraler. På Hilarys sida tillkommer sedan namn som Leslie Gelb, Strobe Talbot, Madeleine Albright, ingen av dem någon duvunge precis, medan Obama kan räkna in Zbigniew Brzezinski och Richard Clarke bland de sina. Det är inget konstigt eller elakartat i det. Det är den amerikanska världsmaktens ledare som ska väljas och det är på det här sättet man får kontinuitet. Det är en kontinuitet som fanns också i övergången från Clinton till Bush: också under Clintons period skickades det ut straffexpeditioner med bombplan när något inte passade världsmakten. Jag ska inte förneka att Bush var lite dummare och mer ideologiskt driven. Men amerikansk utrikespolitik kommer att ligga tämligen fast vad som än händer. Vinner McCain blir det väl hundratusen man till i Irak, visst, det kommer att förlänga plågan ungefär som när Nixon vann 1968 när Vietnamkriget skulle kunna avslutats. Personligheterna har förvisso en roll i historien, men de verkar inom strukturer.

Bryt borgarväldet i Lund!
Om man åter vänder blickarna mot Lund kan man bara notera det för varje vecka försämrade läget för borgarna. Jag gissar att de snart börjar känna det rent fysiskt, som en matthet i knäna. Det handlar om folkstämningen, vad som sägs på kafferaster och på insändarsidor, vilka protestlistor som är på gång. Det handlar inte om att oppositionen har varit speciellt framgångsrik. Nej det jag talar om är den vanliga medelklassen i Lund, med barn på dagis och i skolan, en grupp med stort självförtroende och stor politisk styrka när den väl tas i anspråk. Jag känner igen stämningen från tidigt 80-tal. Resultatet då blev parollen ”Bryt borgarväldet i Lund” och så småningom ett regimskifte. Jag har goda förhoppningar inför 2010.
Lucifer

Klarar Skånes tågstrategi 40 procent av Gr

Skånetrafiken har kommit med ett ambitiöst dokument, en strategi för tågtrafikens utveckling tretti år framåt. Det är i princip glädjande tankar. Författarna vågar inte räkna med att de senaste årens våldsamma expansion håller i sej, men även med en måttligare ökning kommer trafiken att fem–sexfaldigas till år 2037. Det låter mycket, men rapporten påpekar att man i Zürich redan är uppe i motsvarande mängd kollektivresor per person och år.
För Lunds del finns det några positiva ting att peka på. När Citytunneln under Malmö har öppnats 2011 blir tågen dit fler, och inte minst direkttågen till Köpenhamn. Därtill blir det tågtrafik hela natten. Som bekant ska Lunds station rustas upp, delvis med kommunala pengar. Utredarna menar att vi får bereda oss på att kommuner och län/regioner tar ett större ekonomiskt ansvar för tågen i framtiden, och i ett historiskt perspektiv är detta inget nytt – närmare två tredjedelar av det svenska järnvägsnätet byggdes med icke-statliga medel och med kommunerna som de stora finansiärerna.
Negativt är däremot att planen tiger om det gamla kravet på en hållplats vid Klostergården/Källbymölla. Med fyra spår till Malmö blir en sådan möjlig, och resandeunderlaget för den har vuxit, inte minst genom glasmästare Paulssons arena. Här finns utrymme för kommunen att deklarera sin vilja att bidra till hållplatsens etablering, ungefär som Malmö nyss har förklarat sej villigt att betala ett extra spår ut från Hyllie.
Vänsterpartiet i Skåne har yttrat sej över planen under ett tidigare skede och det är positivt – de flesta partier har avstått från möjligheten. Dock har yttrandet en voluntaristisk (”vi kan bara vi vill”) prägel. När planförfattarna utmålade ett antal trender i samhället som kunde påverka järnvägens förutsättningar löd v-kritiken att det inte bara gällde att passivt förhålla sej till trenderna utan att påverka samhällsutvecklingen. Visst, men det finns stora skeenden – världsbefolkningens tillväxt, urbanisering, internationell migration och en hel del annat – som skånska politiker inte kan göra så mycket åt.
Vettigare är den starkare betoning som v vill ge åt nya spårvägar, något som rapporten behandlar mycket knapphändigt. Med spårvägsteknik kan spårtrafiken blir betydligt mer yttäckande, det vill säga att många fler kan få nära till en hållplats. Det sker i någon mån på bekostnad av hastigheten, men spårväg är också betydligt billigare att anlägga än ny järnväg.
De senaste klimatpolitiska signalerna ger stöd åt resonemanget. Miljöminister Carlgren och Maria Wetterstrand (mp) har ju antytt att målet för Sveriges reduktion av växthusgaser blir 35–40 och inte 20 procent. I så fall krävs en enorm omläggning av hela trafiksystemet, och exempelvis måste många fler orter – Sandby, Veberöd, Genarp för att ta några exempel från Lunds kommun – få miljövänlig kollektivtrafik (principbeslut om Dalby föreligger redan). Då gäller det att utnyttja pengarna maximalt.
I den fortsatta politiska behandlingen av tågstrategin bör därför realistiska politiker kräva att det utarbetas en alternativ strategi som utgår från de andra och dystrare förutsättningar som formuleras av de initierade klimatforskarna.
Gr

Hej och hå uti Skåne vi vill gå av Älvräddare

För något år sedan stoppades transporten av ett uttjänt franskt hangarfartyg till Indien. Fartyget, eller det som var kvar av det, skulle till Indien för att huggas upp. Fartyget var fullt av asbest och andra farliga material. Först efter sanering kunde transporten återupptas.
För någon vecka sedan fick jag se en med mobil tagen film från en fabrik i Asien, troligtvis Kina. Ett antal arbetare sitter inne i en stor press där deras uppgift var att lyfta in material och efter det att pressen tryckt ner lyfta ut de färdiga produkterna. Problemet i detta fall var att det fria utrymmet som var kvar när den övre presshalvan gick ner var så begränsat att arbetarna fick böja sig mer eller mindre beroende på hur långa de var. Det är lätt att förstå vad som inträffar när en person kommer i otakt, ej hinner. I västvärlden är naturligtvis matning och utplock mekaniserad.
Bilderna beskriver den ena sidan av relationen mellan västs utvecklade ekonomier och de ekonomier vi tidigare benämnde underutvecklade. Den kan också beskrivas som relationen mellan centra och periferi. Periferin står för arbetskraftsintensiv produktion och råvaror.
Det kapitalstarka centra styr över den beroende periferin. Detta förhållande är sedan länge känt inte minst inom vänstern.
En liknande relation mellan centra och periferi kan också ses på nationell eller regional nivå.
Norrland levererar råvaror och många av jobben finns i gruva och i skog. Men här försvinner
insikten. Att de norra delarna av landet, lappmarkerna och Tornedalen egentligen är ickesvenska områden med ett ursprung i en annan kultur vill vi inte inse. När ryssarna förhandlade om fred efter kriget 1809 ställdes krav på de norra delarna eftersom de inte sågs som svenska områden.

Idag hörs allt fler röster om utbyggnad av de sista älvarna i norr och man känner igen mönstret alltför väl. I det välutbildade Lund demonstreras för att skydda miljön kring en bäck kallad Höje å. Samtidigt propagerar andra för att torrlägga Kalixälven med det helt unika Jockfallet och forsarna i Pahakurkio. Ingen i den gröna vänstern opponerar. För oss i Skåne är vattenkraft ren energi. Att lösningen med vattenkraft är kortsiktig och att en förändring framförallt kräver begränsning och återvinning vill ingen se.
Den lille lundensarens perspektiv är sannerligen begränsat. Låt oss gå ut och ströva på ett Österlen utan gruvor och dagbrott, dricka lite vin och glömma att en stor del av våra exportintäkter leder till kalhuggna skogar, slagghögar och döda stendiken långt från Lund och Skåne.

Alla förlorar av Gunnar Stensson

Lars Hansson är demokrat. För honom är alla barn lika och ska ha likadan skolundervisning. Alltså ska de ha lika stor skolpeng. Alla skolor är också lika. Alltså ska de ha samma ekonomiska villkor. Tre skolor har enligt Lars Hansson varit orättvist gynnade: Klostergårdsskolan, Vikingaskolan och Svenshögskolan. De har stor andel elever med utländsk bakgrund. De ska därför ha extra stora nedskärningar, särskilt Vikingaskolan och Klostergårdsskolan som ska ner till Svenshögsskolans ekonomiska nivå.
Olika kultur på olika skolor tolereras inte. Klostergårdsskolan ska inte ha betalt för sitt integrationsarbete, sin internationella vecka, sina många priser, sina engagerade föräldrar och sina internationella kontakter.
Varje elev är en peng. Minskar antalet med tio som på Klostergårdsskolan kostar det femhundratusen kronor. Tillsammans med bortfallet av tilläggsresursen för elever med utländsk bakgrund leder det till att fem lärare flyttas. Kontinuitet och kontakt med elever, föräldrar och kollegor är ovidkommande. Lärare är lika lika som elever. Flytta dem bara.
Hemspråkslärare är inte heller individer. Modersmålsundervisningen köps per lärartimme. Om det finns pengar. Det har knappast Klostergårdsskolan efter att ha berövats en femtedel av sina resurser. Så kan hemspråkslärarna rationaliseras bort på grund av minskande efterfrågan.
Lunds skoltjänstemän, som till skillnad från politikerna på heltid arbetar i skolans tjänst, betraktas uteslutande som en förlustpost.
- Minskad administration ger mer pengar till verksamheten, säger Tove Klette. Skolpengsreformen ger vinnare och förlorare. Förlorarna är i detta fall elever i behov av extra resurser (dyslexi, andra funktionshinder och språksvårigheter på grund av utländsk härkomst). - Men det brukar sätta sig efter hand, påpekar hon. Väljarna glömmer.
Lars Hansson och Tove Klette har missat gymnasieskolans fördelningssystem som också bygger på antalet elever per program. Men där vet man att undervisningen kostar olika beroende på elevernas olika förutsättningar och val och medlen fördelas per undervisningsenhet, inte per elev. Så uppnås organisatorisk stadga
Lars Hansson och Tove Klette är välkomna till den skolpolitiska debatt som Klostergårdens byalag anordnar den 14 februari.
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson, sekreterare

Det fria ordet av Gunnar Stensson

Censur på Sydsvenskan?

Sydsvenskans insändarredaktion ville inte införa ovanstående insändare med motiveringen att den fått in en sån massa insändare om skolpengen. Jag svarade att jag var nöjd; min medverkan kunde tänkas vara kontraproduktiv. Jag föreslog att de i stället skulle samla ihop mängden av insändare från lärare, föräldrar osv i ett block. Jag hoppas de gör det, men hittills har det inte skett.
Reportaget om Klostergårdsskolan i söndagens Sydsvenska har upprört allianspartierna. Möjligen har de hört av sig och utövat påtryckningar.
Under de senaste sju veckorna har jag fått ytterligare tre insändare refuserade. De har visserligen tryckts i andra tidningar, så det opinionsbildande syftet har uppnåtts. Men jag har hört att samma sak också hänt andra personer med vänster- och miljöinriktning. Många menar att det skedde en tydlig attitydförändring på insändarredaktionen för cirka två månader sedan. Kan det vara fråga om en ny policy? Det drabbar i så fall främst Sydsvenskan som förlorar i läsvärde.
Det skedda är i varje fall en tankeställare, i synnerhet som nya EU-direktiv hotar Skånska Dagbladets framtid. Tidningsmonopol för Sydsvenskan i Lund, Malmö och stora delar av Skåne skulle med säkerhet leda till en utarmning av det fria ordet.
Man påminns om vikten av att ha tillgång till egna kanaler, som Veckobladet. Dess betydelse kan växa i ett hårdare medieklimat. Skulle vänsterpartierna inte kunna subventionera den för att ekonomiskt stärka den? De skulle samtidigt kunna utvidga och systematisera sin medverkan t ex genom att ha ett bestämt utrymme för respektive v, mp, s och dv. Det skulle innebära värdefulla politiska samordningseffekter. I så fall skulle tidningen också kunna marknadsföra sig själv bättre, dels inom partierna och dels utåt.
Gunnar Stensson

Årsmöte i vänsterpartiet Lund

Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.

Påskvandring – kvalificerad friskvård

Påskvandringen infaller ovanligt tidigt i år. Starten sker på morgonen (skär)torsdagen den 20 mars, men det finns möjlighet att ansluta samma kväll då vi räknar med att korsa en väg med allmänna kommunikationer. Det blir två övernattningar (i vindskydd) och vi återkommer alltså till Lund på påskafton. Sträckan är inte bestämd i detalj, men vi utgår förmodligen från någon punkt på järnvägssträckan Höör–Hässleholm och tar oss ner till den vackra Hanöbukten.
Den tidiga årstiden ger löfte om sval, syrerik och därmed särskilt hälsosam luft, och därtill kommer de aromatiska barrskogsdofterna. Den viktigaste hälsofaktorn är förstås kroppsrörelsen: inte överdriven men ihärdig – den totala distansen blir cirka fem mil. Den fysiska tröttheten skapar god sömn vilket också är nyttigt. Och ett litet glas vid lägerelden stärker hjärtat och sätter fart på blodomloppet.
Det dominerande samtalsämnet blir förmodligen klimathotet. Vi kommer till stor del att vandra genom skog, det vill säga potentiellt biobränsle. Vi kan se hur lantbefolkningen bor och bedöma om det är ekologiskt hållbart. Vi är pionjärer för ett fritidsliv som alla så småningom måste anamma när bilen har blivit omöjlig.
Närmare information om påskvandringen kommer i senare nummer, men intresserade kan redan nu kontakta Gunnar Sandin, 046-135899.

Mer kärnkraft? av Sven-Inge Cederfelt

Gr skriver i VB 080125 att han tror att fler kommer till att ansluta sig till Björklunds linje om kärnkraft. Vidare påstår han att vi kan glömma solenergi och att vindenergi möjligen börjar komma.
Ser man det globalt kan väl solenergin bli ganska avgörande om vi bestämmer oss för att satsa på det. En yta av Sveriges storlek i Sahara med solenergiverk skulle kunna ge elenergi i storleksordning med den globala energikonsumtionen. Även i Norden skulle solceller på taken kunna ge en hel del. Det handlar främst om när solcellerna blir tillräckligt billiga (eller alternativen tillräckligt dyra). En stor utbyggnad av sol och vind kräver förstås någon form av energilager. Men det är ju möjligt. Vätgas är ett alternativ för långtidslagring, typ från sommar till vinter. Det finns ju även mekaniska metoder, t ex svänghjul eller pumpa upp vatten, för korttidslagring. Även vid infrastrukturen för fordonsdrift bör det ju vara någon form av energilager som kan tas ut som el, laddningsbara elhybrider lär finnas inom kort.
Men åter till Björklunds kärnenergiidé, som jag inte betvivlar att många kommer att ansluta sig till. Det riktigt fåniga är ju att han vill ha dem vid Ringhals och Forsmark. Eftersom kärnenergi är en ändlig källa så bör man ju hushålla med den. Det innebär bl a att om vi ska ha kärnenergi så bör det vara kraftvärmeverk. Då utnyttjas energin effektivare. Men det betyder ju också att de bör ligga vid storstäderna. Byggs de lika stora som de kärnkraftverk vi har idag kan jag inte se att det finns underlag för den värmen någon annanstans i Sverige än vid Stockholm. Och då ligger Forsmark för långt bort. Behövs det fler i norra Europa bör de ligga vid de andra storstäderna, såsom Köpenhamn, Riga, St Petersburg och kanske Gdansk.

I badhusfrågan av Lucifer

När detta skrivs har Lunds kommunfullmäktige just inlett sitt januarimöte, där man har Lunds badhusfråga på föredragningslistan. Jag hoppas på en grundlig och uppslitande debatt, gärna med en liten återremiss för ytterligare tänkande.
Låt mig förklara.

Erlanders badhus
Lunds första badhus i Stadsparken var ett resultat av Tage Erlanders kommunalpolitiska agerande på 1930-talet. Tage satt i fullmäktige och var en varm anhängare av ett sådant bygge. Det var på den tiden en angelägenhet för de många som bodde i trånga lägenheter utan badrum. Lund var tidigt ute med ett kommunalt badhus och det blev en vacker och ändamålsenlig inrättning. Det tjänade länge grundläggande behov: när jag kom till Lund i slutet av femtiotalet bodde jag i ett rum i ett gammalt hus på Slöjdgatan, utan bad/dusch. Jag gick till Badhuset varje lördag förmiddag, drack kaffe och åt en macka. Det var på den lyckliga tid då unga människor inte behövde duscha två gånger om dan.

Riv skiten!
Ja, så hände det vanliga: nån gång i början av 80-talet ansågs inrättningen otidsenlig, simmarna i Poseidon ville ha något bättre och lämpligt nog kunde man då upptäcka att armeringsjärnen var rostiga och allt måste rivas. Under det vanliga mottot ”Riv skiten!” skulle det byggas nytt, det var borgerlig majoritet och den hängivne motionssimmaren Olof Nordström (m) blev ordförande i badhuskommittén och byggde det nuvarande Högevallsbadet. Återigen: Lund var före sin tid, det nya badet hade fräscha rekreationsinslag som den berömda vågmaskinen. Det tråkiga var bara att komforten, omklädningsutrymmena blev av en lägre standard än i det förra huset, det var trångt. Också serveringen blev tråkigare, jag minns hur besviken jag var. Det mest anmärkningsvärda var dock den väldiga hoppanläggningen. Till en kostnad av jag vet icke vad byggdes ett väldigt hopptorn med motsvarande högt i tak. Jag vet inte vilken lobby som låg bakom, men någon var det.

Elit eller motion?
Lunds flotta hoppbassäng gav resultat, här har hållits flera SM i simhopp och Lund har blivit framstående i grenen och för många räcker det. Men är det sådant ett kommunalt bad är till för?
Här kommer vi omedelbart in på de aktuella badhusförslagen. I flera av de förslag som nu är aktuella så ingår en ”tränings- och tävlingsbassäng” med sex 50-metersbanor. Jag vet inte vilka erfarenheter andra har, men jag har aldrig varit på ett badhus i Sverige där inte resurser av det slaget alltid tilldelats tävlingssimmarna. Motionssimmarna brukar få en bana, eller i bästa fall två, resten är reserverade för träning för den ena eller andra simklubben. Så där ligger vi vanliga och kämpar och får ständigt väja för varandra eller ge upp företaget, allt medan tävlingssimmarna får sina dagliga två-tre timmar på de andra banorna. Alltså: 50-metersbassängen byggs för elitverksamheten och dess träning. Elitidrott är något helt annat än motionsverksamhet även om det är vanligt att man försöker blanda ihop korten genom att låtsas som om de hör samman. Det gör de inte: i en fallet handlar det om showverksamhet, i det andra om folkhälsa.

De kloka centerpartisterna!
Nej, jag tror inte jag kan påverka det här, nästan alla tar för givet att man måste tillgodose tävlingsidrottarnas tränings- och uppvisningsbehov. Idrottslobbyn är den starkaste vi har i kommunalpolitiken och inför den ger alla partier upp. Det gör (s) och (v), men också (fp), (kd) och (m), den senare grupen med lite nerdragna allmänutrymmen. (Mp) vill inte ösa på så mycket på Högevall, men vill tydligen ha sina 50-metersbassänger på annat håll. Det är pinsamt att säga det men det är faktiskt (c) som håller igen och vill bygga om det befintliga badet och öka på med något i de östra kommundelarna. Mina känslor för S. Sandby och Veberöd är inte de varmaste men jag tycker faktiskt det finns anledning att ta vara på det som finns och göra det bättre. Det tycker säkert inte lobbyisterna i Poseidon, men det struntar jag i.
Det kostar nu kronor 60.- (sextio) att gå på Högevall och ska man vräka på som det är tänkt nu blir det snart hundra. Hejda baddjävlarna!

1968 – ett särperspektiv av Gunnar Stensson

Jag kände inte igen mig i tv-serien Upp till kamp. Också andra berättelser om 1968 har varit mig främmande. De har trampat runt i i en avfallsgrop full av nostalgisk rekvisita och/eller ignorant avståndstagande. Jag måste förstås inse att det finns flera berättelser än min. Därför presenterar jag ödmjukt mitt eget särperspektiv som jag hoppas att åtminstone några 60-åringar i Piteå, Hortlax, Öjebyn, Älvsbyn, Kalix och Luleå ska känna igen. De var omkring 20 den gången.
1968 började 1967. Tage Erlander ville stoppa Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Jag kan inte förbjuda den, men den är inte välkommen, sa han. Slagordet ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” bekräftades.
I Luleå spelade en teatergrupp från Framnäs folkhögskola i november en kabaré om USA:s krig. Det skedde inom ramen för Kul 67 (en kampanj för byggandet av Norrbottensteatern). I föreställningen ingick en intervju med Mohammed Ali, ett krigsreportage ur tidningen Se samt Bob Dylans A hard rain´s gonna fall, World war 3 och Masters of war. Publiken (400 ungdomar) krävde att USA skulle ut ur Vietnam. Luleå FNL-grupp delade ut märken av papp.
Den 20 december överfölls deltagarna i ett seminarium om Vietnamkriget i Stockholm av ridande polis när de skulle gå hem. Aktade socialdemokrater som Signe och Axel Höjer drabbades och uttryckte sin indignation i massmedia. Alva Myrdals son Jan fick en batong i skallen och tappade glasögonen, vilket förevigades på bild. Olof Palme insåg att socialdemokraternas vietnampolitik höll på att gå åt helvete.
Så kom nyåret 1968 i Norrbotten, Vietnam och hela världen.

Olof Palme (ecklesiastikminister var hans titel då, tror jag, med ansvar för skola och utbildning) gick med fackla i hand tillsammans med Vietnams ambassadör i täten för en FNL-demonstration i Stockholm. Det blev stor kalabalik och många krävde hans avgång. Men han räddade den socialdemokratiska vietnampolitiken. Sen är det en annan sak att IB med hans goda minne samarbetade med CIA och spionerade på FNL-are, vänstersossar, marxistleninister och vpk-are. Det fick vi inte veta förrän 1972.
Lyndon Johnson skickade hela hösten nya trupper till Vietnam. De blev 550 000 till slut. Den största truppkoncentrationen sedan andra världskriget. I februari slog FNL till: Tet-offensiven. USA:s ambassad i Saigon ockuperades. Överallt angreps amerikanska fästen. Vietnam var inget offer. Vietnam vek inte: Vi slår tillbaka, vi går mot seger och USA fördrivs från Söderns jord, heter det i Befria södern (som skådespelarna i Upp till kamp inte ens klarade melodin på). Marken exploderade under stol´n som Lyndon Johnson satt på och han förklarade att han inte ställde upp för omval. Senare förstod vi att offensiven varit fruktansvärt kostsam för FNL och att det i fortsättningen blev den nordvietnamesiska armén som förde kriget. Men i februari såg Tet ut som en stor seger. Politiskt var det en stor seger (som att spränga gränsmurarna runt Gaza). Det amerikanska folket tappade definitivt tron på kriget.
Medborgarrättskampen hade sedan mer än tio år före Vietnamkriget dominerat amerikansk politik. Och den var inte slut än. Det var mest svarta soldater som skickades till Vietnam. Martin Luther King ledde kampen, men hans ickevåldsmetoder ifrågasattes av Malcolm X och grupper som de svarta pantrarna. Så mördades King i Memphis, Tennessee, av en vit rasist den 4 april. Många drog slutsatsen att det som återstod för de svarta i USA var väpnad kamp.

Robert Kennedy blev den presidentkandidat som många satte sitt sista hopp till. Han kunde stoppa rasismen. Han lovade att stoppa kriget. Men han blev mördad, samma dag som han vann primärvalet i Kalifornien. Jag var på resa och befann mig i Krylbo. Robert Kennedy dog i Krylbo. Nu är de lagliga, fredliga möjligheterna definitivt uttömda, tänkte jag. Nu blir det nån sorts revolution i USA sen skurkarna mördat alla hederliga ledare. Studenterna och desertörerna och de svarta gör uppror.
I stället valdes Nixon till president. Visserligen stod amerikanerna inte ut med honom mer än ett par år innan de spydde ut honom ur sin mun, trots att han dessförinnan förändrat spelreglerna i kriget till USA:s fördel genom att inleda ett samarbete med Kina som försatte Vietnam i ett mer utsatt läge.
Våra blickar var framför allt riktade mot Vietnam och USA men samtidigt hoppades vi mycket av det civila motståndet i Tjeckoslovakien: Pragvåren. Uttrycket ”socialism med ett mänskligt ansikte” lanserades. Socialismen gick mot en vår och kapitalismen bröt samman i konflikter och inbördeskrig.
Det hände saker i Paris och Stockholm och Lund också. I maj revolterade studenterna i Paris. De fick stöd av fackföreningarna. Glada gatustrider fördes. Fantasin till makten. I juli blev det val till nationalförsamlingen och regeringen vann en jordskredsseger. Så länge varade den fröjden. Vi norrbottningar var föga imponerade av de franska studenterna, även om vi uppskattade Sartre och Camus och Claude Simon liksom den nya franska filmvågen med Truffaut, Godard och Chabrol (som tyvärr försvagades efter 68). Franska mediers kunskap om Indokina respekterades.
När vi såg kårhusockupationen i tv blev vi mest konfunderade och hejade på Olof Palme, vietnamdemonstranten, som nu konfronterade de hojtande studenterna i Stockholm. I Lund tycktes man demonstrera mot värnplikten, och där var den ridande polisen ute. Studenterna stod i portgångarna för att inte bli trampade på tårna. Parollen Vägra värnplikt! betraktades som kriminell uppvigling och ändrades till Att vägra värnplikt, som var laglig på grund av infinitivformen. Trots att kårhusockupanter och värnpliktsvägrare förvisso var mot USA:s krig i Vietnam föreföll oss deras aktioner mest som avvikelser från det som var viktigt: USA:s napalm och stålkulebomber och FNL:s motstånd.
Däremot chockades vi av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 20 augusti. Världen komplicerades. Vietnam behövde stödet från Sovjetunionen, men Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien var ett brott mot den princip Vietnam kämpade för: det nationella självbestämmandet. KFML löste konflikten genom att solidarisera sig med Kina och beteckna både USA och Sovjetunionen som imperialistiska supermakter som måste bekämpas. Det ledde i sinom tid till konsekvensen att de bröt med Vietnam och stödde Pol Pot varefter de försvann ur svensk och internationell politik. Till näringslivet och media.
Det på sikt viktigaste politiska uttalandet i svensk vänster var CH Hermanssons fördömande av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 68. Det fick han skit för i partiet.
Så gick 1968 mot sitt dystra slut med Nixon som världens tills vidare mäktigaste man.
Jag fick anledning att lämna Norrland 1969 och hamnade i Ulrikedal i Lund. En kväll i september deltog jag i en sorgedemonstration över Ho Chi Minhs död. Vi gick från Lundagård till Stortorget.

Därmed var 1968 definitivt slut. Sju års krig i Vietnam återstod, och mer än sju års solidaritetsarbete.

FNL-affischer

Med anledning av Gunnars artikel ovan så vill vi uppmärksamma läsarna på att
KB har en fin samling med FNL-affischer som kan beskådas på adressen.

Mot utförsäljningen av statliga bolag

Vill du att våra tillgångar reas ut till underpris?

Stoppautförsäljningen.nu! är en politiskt obunden kampanj vars syfte är att samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att få regeringen att ställa in den planerade utförsäljningen, tills dess att man har presenterat en kortsiktig och långsiktig konsekvensanalys för svenska folket att ta ställning till.
Länk till hemsidan
Sprid länken och engagera er!

WSF Global Day of Action 26 januari

WSF Global Day of Action 26 januari
www.wsf2008.net
Global day of action and mobilization är en dag för global samling för en mer rättvis, hållbar och demokratisk värld. Vi uppmärksammar att European Social Forum kommer till Malmö den 17-21 september.

Kl 14:00 (prick), Triangeln, Malmö
Vi kommer att bilda ett mänskligt nätverk genom att vi tar våra kompisar i handen och länkar upp med andra medan vi rör oss mot Triangelns mitt (torget vid fontänen).
Obs!!! för att kunna genomföra vår aktion är det viktigt att du är vid Triangeln prick kl 14:00 och sätter igång aktionen precis då!!

Sedan är alla välkomna till Kvarnby/Röda Huset!
Kl 14.30 - 17 på Kvarnby Fhsk/Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö
14.30 Fika
15.00 Malmö möter ESF - vad innebär det?
• Hur gör vi ESF till en angelägenhet för alla Malmö-bor?
• Hur presenterar vi Malmö för våra internationella gäster?
• Är det möjligt för ett gäng Malmö-organisationer att forma en gemensam Malmö-appell?
• Hur kan vi Malmö/Skåne-organisationer samarbeta?
Vi visar även filmen Studiecirkeln och forumet: Det senaste världsforumet i Kenya samlade 75 000 deltagare och satte Afrikas sociala rörelser på den politiska kartan. Inför forumet arrangerades ABF-studiecirklar på många orter och över hundra personer åkte tillsammans till Nairobi. Filmen följer studiecirkeldeltagare från Malmö, Lund, Stockholm och Ludvika. Frågor som berörs är själva forumidéen, forumet och studiecirkeln som förberedelse inför resan. 22 minuter.
World Social Forum 2008
Mot nyliberal globalisering, krig, patriarkatet, rasism, kolonialism och miljökatastrofer
EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG!
Arrangörer: ESF Norden 2008 och ABF Malmö

Tips från Kulturcentralen

Groovy! JazzAttacks Kaxiga, sprudlande och glädjefyllda grooves!, på Jeriko 25 januari. Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3900

Wildbirds & Peacedrums
En hyllning till experimentet, på Jeriko 29 Januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3901

Gunnel Mauritzon Band
Strålande folksång med en doft av jazz, på Jeriko 30 januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3916

Palladium Baroque-festival för tidig musik under helgen 25-27 januari. Palladium En Historisk Modeshow På Palladium 27 januari kl 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3824
Ensemble Zefiro under ledning av Alfredo Bernadini På Palladium 26 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3823
Jaap ter Linden På Palladium 26 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3821
Ovidius Metamorfoser med studerande från Musikhögskolan i Malmö under ledning av Peter Spissky På Palladium 25 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3820
Sirena (Danmark) Familjekonsert På Palladium 26 januari 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3822
Öppningskonsert med Svanholm Singers, Skånes Dansteater & Ensemble Mare Balticum På Palladium 25 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3819

Teaterfestival/22 DAGAR
Teaterhögskolan på Bryggeriteatern 28 jan-10 feb
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3979 Teaterhögskolan har premiär för De Nya
KUNG OIDIPUS
NATTEN FÖRE SKOGARNA
PANIK, PANIK KOM INTE HIT!
SWEDEN TM
TEMA: DÖ(D)
ÖGONSVARTA

På två ben i klimatfrågan av Gr

Pär Nuder har fått sparken. Det lär ha varit på gång länge, men vi vill gärna tro att droppen var den hårda kritik som riktades mot honom i förra VB.
Men det är klart att det finns flera faktorer bakom ett sånt beslut. De senaste dagarnas stora händelse är ju EU:s beslut om reduktion av växthusgaser och dess konsekvenser för Sverige. Från socialdemokraterna har bland annat Mona Sahlin, Lena Hallengren och Thomas Östros uttalat sej men jag har inte sett något från Nuder. Jag kan tänka mej att han inte hade varit alltför lycklig över tanken att finansminister behöva medverka till den nedskärning av de svenska utsläppen med 32 procent, nästan en fördubbling av de 17 som EU-kommissionen föreslår för Sveriges del, vilket de tre oppositionspartierna gemensamt förespråkar.
Missförstå mej inte! Jag delar kritiken från Svenska Naturskyddsföreningen och Greenpeace och andra mot EU för dess otillräckliga mål, som ligger under vad man talade om på Bali, och mot den fega borgerliga regeringen. Jag tycker det är utmärkt att mp och v har fått med s på 32-procentsmålet. Dock är jag rädd för att målet inte betyder särskilt mycket. Jag tror att Mona Sahlin gick med på det därför att hon, i motsats till Nuder, inte fattar konsekvenserna.
En anmärkning: Det snurrar olika år och procent i debatten. Ena gången används 1990 som basår och det är räknat därifrån som utsläppen ska ner med 40 procent till 2020. 8 procent är redan avklarade vilket gör att 32 återstår. Den 17-procentiga minskningen har 2005 som basår. Hur läget är just nu vet jag inte, men en tidningsnotis i veckan berättade att utsläppen från den svenska vägtrafiken hade ökat med 2 procent från 2006 till 2007, och trafiken står för 31 procent av de totala växthusgaserna. Det tyder på att 2006 och 2007 sannolikt är förlorade år och att vi ska ner med kanske 19 procent enligt EU:s och regeringens sätt att räkna. Det blir 1,5 procent om året, med start 2008. Fan tro’t.

Är mp att lita på?
Jag misstänker att inte heller alla miljö- och vänsterpartister fattar vad detta innebär. I alla fall kan man märka vissa slitningar hos mp. I höstas gick Peter Eriksson och Karin Svensson Smith ut i Göteborgs-Posten och krävde att flyget Stockholm–Göteborg skulle läggas ner sen järnvägen på sträckan hade rustats upp. Det kom förstås kritik, och då förnekade de båda författarna vad de just hade skrivit. Likaså svävar mp nu på målet när det gäller kravet på avveckling av inrikesflyget söder om Sundsvall.
Snabbaste tåget Stockholm–Malmö tar 4.09, motsvarande X2000 Stockholm–Sundsvall behöver bara 3.30. Ändå ska man få fortsätta att flyga från Sundsvall. Jag kan inte tolka det annorlunda än att mp fortsätter det daltande med Norrland som är en så trist tradition i svensk politik.
Det är en tendens som man fruktar ska förstärkas när nu Thomas Östros blir den i praktiken tyngsta socialdemokraten. Han är som bekant från Tornedalen.

Stalins recept
Jag är inte säker på att jag själv fattar var det innebär att skära ner utsläppen ens med 17 procent. De 8 procent som klarats av på sexton år sen 1990 är den lättaste biten och betydde i första hand att vi avvecklade villaoljan. Det blir svårare i fortsättningen.
En kvalificerad gissning är att parti efter parti kommer att ansluta sej till Jan Björklunds linje att bygga ut kärnkraften. Men oavsett andra invändningar bör man inse att det tar minst sex år från ett beslut tills reaktorn står där och strålar. När det gäller att få fram miljödiesel ur skogsråvara säger experterna att det behövs fem år för en fullskalig marknadsintroduktion. De svenska personbilar som köptes 2007 släppte i snitt ut 160 gram koldioxid per kilometer, och de har en förväntad medellivslängd av 16 år. Myten om etanolen har Erik Kågström punkterat här i VB.
Solen kan vi glömma (hur var det: 40 minuter solsken i Växjö under december?). För vindkraften börjar det lossna men är långa hos tillverkarna, och så blåser det som bekant inte alltid. Då behövs det annan toppkraft att snabbt sätta in. Fossilbränsle är utesluten och kärnkraft lämpar sej inte för sånt. Återstår vattenkraft.
Jag tror att vi måste offra en och helst två av de fyra hittills fredade norrländska älvarna och höjer en röst för Kalix- eller/och Torneälven, trots att jag kan vänta mej kritik från Lars-Anders Jönsson med hans relationer till Tärendö. Gärna en återupplivning av 1950-talets Atlantprojekt, som gick ut på att tömma ut Torne träsk bakvägen, till Rombaksbotn. Detta att vända floder är ett projekt som förknippas med Josef Stalin, men det behöver inte vara helt fel för det.

Politiska dimensioner
Det blir dock ingen lätt politisk fajt att ta. Och det blir mer av den sorten. Nu ska bensinskatten höjas för klimatets skull. Då lär det bli muller från glesbygden, och inte minst från lågutbildade män som är stora bensinslukare. Minns ni vilket parti som var starkt överrepresenterat i den kategorin 2006? Just det.
Det bäddas alltså för missnöjespartier. Missunnar vi verkligen en hederlig jobbare att resa till Thailand och därmed få se solen mer än åtti sekunder om dagen under en vintermånad, trots att planets utsläpp motsvarar två års sparkvot? Eller en hederlig akademiker – detta sagt med anledning av att Mats Olsson (v) nyss har kommit hem från en solresa till Sydostasien.
Är det då inte lite tarvligt att ge sej på den enskilda resenären? Borde inte just socialister inse att de är strukturella åtgärder som behövs, inte individuella nålstick?
Ja och nej. Själv började jag byta till snållampor efter att ha läst Aron Etzlers lidelsefulla plädering för dem i Flamman. Det är just såna åtgärder som kräver beslut och handling av individen, i det fallet av ett par miljoner sådana. Jag tror att vi måste gå på båda benen i klimatfrågan, både ställa strukturella krav och påverka den enskilda energikonsumenten, köttätaren etc.
VB tar gärna emot tips om andra som inte lever som de borde.

Eritrea av Gunnar Stensson

Kriget, gränsen, förtrycket, framtiden

En juniförmiddag 1998 sitter jag i ett klassrum i Örebro tillsammans med några vänner från VSE, Vänskapsföreningen Sverige – Eritrea, för att diskutera en svensk kulturvecka i Eritreas huvudstad Asmara. Signalen från en mobiltelefon stör mötet. Någon svarar, ropar sedan upprörd: - Slå på tv:n!
I möteslokalens bländande solsken flimrar plötsligt bilder av rykande ruiner. Det är den etiopiska gränssstaden Mekele som högst två timmar tidigare hade blivit bombad av eritreanskt stridsflyg. Några dödsoffer.
Vi får snart veta att Asmaras flygfält (som alla känner väl) dessförinnan bombats av etiopiska plan. Flera bilder. Lyckligtvis inga dödsoffer. Ingen av oss trodde att krig hotade, även om intermezzon vid gränsen rapporterats.
Men kriget har börjat. Vi reser hem, till Malmö, Lund, Stockholm, Göteborg, Uppsala, Umeå, i den svenska sommarkvällen utan att förstå.
Någon vecka senare evakueras all utländsk personal från Eritrea (biståndsarbetare, affärsmän, eritreanska turister) eftersom man väntar att landet omedelbart kommer att ockuperas av den etiopiska krigsmakten. Carina Iassu, under några år ordförande för Eritreagrupperna, är en av dem. Efter att tillsammans med ett blandat sällskap européer ha väntat några timmar i hamnen i Massawa stiger hon ombord på en italiensk jagare och fraktas till Jemen.

Men Eritrea lyckas stoppa invasionen vid den bergiga gränsen i ett blodigt slag där den etiopiska armén i våg efter våg skickat fram sina soldater mot de eritreanska ställningarna. Fronten stabiliseras sedan för resten av kriget och trots ett par stormningsförsök håller Eritrea stånd. Den utländska personalen återvänder till landet.
Eritreas utrikesminister Haile Woldetensai reser till Europa för att vädja om stöd. En svart, smällkall vinterkväll håller han ett offentligt möte i Stockholm. Sida-lokalen vid Sergels torg är full. Han analyserar situationen på uttrycksfull engelska och svarar utförligt på frågor. En lång, tung man med massivt huvud. Jag får ett samtal med honom i sällskap med ambassadör Adhanom som jag känner väl sedan jag var med och bildade vänskapsföreningen Sverige-Eritrea. Haile Woldetensai håller de närmaste dagarna flera stora möten för tusentals oroliga eritreaner i aulor i Stockholms gymnasier.
En månad senare genomför den väldiga etiopiska armén krigets största offensiv vid en plats som kallas Tsorona. Anfallet pågår i tre dygn och de stupade räknas i tiotusental. Eritrea håller stånd även denna gång. Historiker betecknar slaget som det största i Afrika sedan Rommel besegrades under andra världskriget.
I maj 2000 startar en ny offensiv. Denna gång lyckas den etiopiska armén ta sig runt den eritreanska flanken. Den 19 maj ockuperas provinshuvudstaden Barentu. En miljon eritreaner (av en befolkning på cirka fyra miljoner) tvingas fly.
Kort därefter upphör striderna efter internationella påtryckningar. Fredsförhandlingar inleds i Alger. FN utser en internationell gränskommission för att fastställa gränsen mellan de båda länderna. En stor FN-styrka anländer i november 2000 för att övervaka vapenvilan.
Gränskommissionens uppdrag är ur vetenskaplig synpunkt enkelt eftersom gränsen i detalj är fastställd genom upprepade internationella överenskommelser mellan Italien och Etiopien. Den är utritad på kartor i hela världen. Gränsens dragning på marken kan däremot ifrågasättas på någon enstaka punkt. De största motsättningarna gäller den lilla staden Badme, som båda länderna gör anspråk på. De politiska komplikationerna är enorma i den spända situation som råder. Först två år senare undertecknas en gränsöverenskommelse i Alger av de båda parterna.

Under kriget slöt den stora eritreanska diasporan (mellan en halv och en miljon) solidariskt upp till hemlandets försvar och gjorde stora ekonomiska uppoffringar. Detta gällde inte minst de mellan åtta och tiotusen eritreanerna i Sverige. När vapenstilleståndet kom 2000 var lättnaden enorm. Efter två år fyllda av ångest skulle äntligen den demokratiska, sociala och ekonomiska utvecklingen komma igång igen! Inte minst gladde sig vänortsföreningen i Lund som byggde skolor, genomförde ett vattenprojekt nära Mendefera och deltog i trafikplaneringen i Asmara.
Allmänna val skulle hållas i december 2001. En livlig offentlig debatt kom igång under våren. Utgångspunkten var ett demokratiskt manifest från femton ledande eritreaner. En av de femton var utrikesminister Haile Woldetensai som besökt Sverige den där kalla februariveckan två år tidigare. Eritreas avgående och tillträdande ambassadörer i Sverige Adhanom och Hebret Berhe (som båda vid flera tillfällen besökt Lund) slöt upp kring manifestet. Den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak reste till Eritrea för att medverka i en av de nya tidningar som börjat ges ut i Asmara. Den fria debatten fördes också i Eritrea Profile, den statsägda eritreanska veckotidningen.
Det var dags att äntligen förverkliga Eritreas demokratiska tradition som sträckte sina rötter till 1940-talet då Woldeab Woldemariam lade grunden med sin tidning Eritrean Weekly Gazette, vars samtliga nummer förvaras som en nationell klenod i Asmara. Nu skulle en folkvald regering och en lagstiftande församling ta över efter de hårda åren av krig och undantagstillstånd.
Då kom 9/11 och sänkte sin slagskugga över alla andra skeenden. En global paranoia upphävde mänskliga och demokratiska rättigheter i hela världen. Dolda i mediamörkret ökade presidenter och diktatorer sin makt. Tortyr blev ett lika accepterat politiskt instrument som i nazi-Tyskland. I spetsen gick George Bush och de som ”var med oss”. 2001 var de många. Alla andra ”var med terroristerna”. Eritreas ledare Issayas Afeworki såg möjligheten. Efter någon veckas förberedelser slog hans säkerhetsstyrkor till. Oppositionspolitikerna arresterades. En av dem var utrikesminister Haile Woldetensai, som är beroende av medicin för sin diabetes. Tidningarna lades ner. Redaktionsmedlemmarna fängslades, däribland Dawit Isaak. Eritreas ambassadör i Sverige, Hebret Berhe flydde till USA. En chockvåg drog genom det internationella eritreanska samhället. Rezene Tesfazion (som var med och grundade Eritreagruppen i Lund 1981) arrangerade en protestdemonstration i Stockholm.

Issayas Afeworki hävdade att de fängslade politikerna och journalisterna konspirerade mot Eritrea och samarbetade med fienden. Anklagelserna var omöjliga att tro på. Inga belägg framfördes någonsin. Många ansåg att han snart skulle tvingas avgå.
Men Etiopiens ledare Meles Zenawi spelade honom i händerna genom att ogiltigförklara den fredsöverenskommelse han själv nyss hade undertecknat. Han ignorerade de skarpa protesterna från FN, EU och USA. Den cirka hundratusen man starka etiopiska armen stannade kvar vid gränsen. Plötsligt hade krigsrisken ökat och många eritreaner menade att det viktigaste nu var att stå enade inför det etiopiska hotet mot Eritreas existens.
Många bedömare (däribland Eritreagrupperna) ansåg att det var omöjligt att befria de politiska fångarna så länge Etiopien vägrade erkänna gränsöverenskommelsen och hotade med krig. Förhoppningen var att Etiopien snart skulle tvingas ge vika inför det internationella trycket.
Men påtryckningarna från världssamfundet visade sig ineffektiva och världssituationen förändrades. USA som tidigare kritiserat det etiopiska avtalssbrottet började se Etiopien som en huvudbas i ”kriget mot terrorismen” på Afrikas Horn.
Åren gick utan att något förändrades längs gränsen. 2007 tröttnade FN:s säkerhetsråd och den 1 december drogs den internationella övervakningsstyrkan tillbaka. Nu står de båda ländernas arméer, sammanlagt mer än hundratusen soldater, ansikte mot ansikte på ömse sidor om gränsen. Minsta gnista kan tända eld på hela fronten. Gränsen har redan blivit en grav för mer än hundratusen unga män och kvinnor. Den har också blivit den avgrund i vilken de båda ländernas mänskliga, ekonomiska och sociala resurser störtats.
Julen 2006 invaderade Etiopien med USA:s goda minne Somalia och drev bort de islamiska domstolarna som börjat skapa en sorts ordning i det krigshärjade landet.
Under det gångna året har det somaliska motståndet mot Etiopien hårdnat. En rad somaliska organisationer samlades, som jag tidigare berättat, i höstas i Asmara för att bilda en enad front mot ockupationsmakten. Eritrea stöder politiskt det somaliska motståndet och bidrar med vapen och erfarna soldater. Så fortsätter den etiopisk-eritreanska konflikten på somaliskt territorium.

Den eritreanska diasporan fylls på med nya flyktingar från Eritrea, flyktingar som flyr från den egna regimen. Kritiken mot Afeworki växer. Men många väljer att tiga eftersom de inte vill sätta sin familj i fara och eftersom de vill/måste ha möjlighet att besöka den i Eritrea.
Idag, onsdagen den 23 januari 2008, rapporteras om en eritreansk flykting som lyckats rädda sig från att deporteras till Eritrea genom att göra våldsamt motstånd. UNHCR och Amnesty rapporterar att personer som avvisas till Eritrea utsätts för tortyr och försvinnanden. De uppmanar Sverige att omedelbart stoppa avvisningarna.
Och under hela tiden, alla de sex och ett halvt åren sedan september 2001, 2315 dagar fredagen den 25 januari i år, sitter de politiska fångarna isolerade på okända ställen i Eritrea utan hopp att någonsin bli fria. Män som kämpat i årtionden. Män med visioner av det framtida Eritrea. Det har ryktats att minst tre av dem avlidit. Hur har det gått för Haile Woldetensai? Har han fått sin diabetesmedicin eller hör han till dem som dött? När kommer Dawit Isaak som åtnjuter internationellt stöd hem? Hur lever Adhanom, Hebret Berhe, den eritreanska författningens fader professor Bereket Habte Selassie och alla de andra i sin exil i Afrika, Mellanöstern, Europa och Amerika?

Men ännu en gång har en befrielserörelse börjat organisera sig och samlas till möten och rådslag i London, Berlin och Stockholm för att förbereda kampen för ett fritt demokratiskt Eritrea. Förutsättningen är att stormakterna inte störtar Afrikas Horn i en fullständig kollaps som ödelägger Darfur, kanske Kenya, Etiopien, Eritrea och Somalia.

Texten ovan var avsedd att vara kort och koncentrerad. Nu blev den lång. Samtidigt känner jag att det kan bli nödvändigt att återkomma för att komplettera och kanske korrigera eventuella misstag.

Kristidender VIII: Ojämlikhetens konsekvenser av Erik Kågström

Det som började med bolånekrisen i USA ser ut att leda till recession. Nu skyller man bland annat på amerikanska centralbankens förra chef Alan Greenspan vars lågräntepolitik har lett till lättsinniga lånebestämmelser. I själva verket torde orsaken till krisen vara att den amerikanska medelklassen har för låga inkomster efter decennier av lönestagnation. För att ändå höja sin konsumtionsstandard har man skuldsatt sig, belånat sina bostäder och handlat med kreditkort. Det finns en gräns för hur länge man kan hålla på med det och den gränsen tycks nu vara nådd. Starkt bidragande till den dystra situationen torde också vara ett strukturellt fel i den globala ekonomin - obalans mellan utbud och efterfrågan. Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.
Beträffande problemen med den globala ekonomin skriver Todd: ”Liberaliseringen av handelsutbytena har, helt i enlighet med den ekonomiska teorin, lett till en ökning av ojämlikheten på global nivå. Den har en benägenhet att i varje land införa de inkomstklyftor som gäller i världen i övrigt. Överallt har den internationella konkurrensen fått lönerna att stagnera och vinsterna att skjuta i höjden. De krympande lönerna till följd av frihandeln aktualiserar på nytt kapitalismens traditionella dilemma, vilket vi finner överallt i världen: om lönerna pressas nedåt blir inte efterfrågan tillräckligt stor för att suga upp det ökade utbudet. Detta triviala faktum[s] …. giltighet erkänns i dag fullt ut av icke-konformistiska amerikanska ekonomer.”
”Om ekonomerna inom USA:s ekonomiska etablissemang i allmänhet erkänner att ojämlikheterna växer som ett resultat av frihandeln, är däremot efterfrågans stagnation ett tabubelagt ämne, även för falska antikonformister som Paul Krugman. Den som nämner denna effekt av globaliseringen bryter med den etablerade ordningen och bara verkliga rebeller är villiga att ta en sådan risk.”
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.

Kapitalreserv
Världens länder behöver en kapitalreserv för att skydda det egna landets valuta mot spekulativa attacker. Reserverna hålls i allmänhet i dollar men alltfler regeringar börjar diversifiera sitt valutainnehav och komplettera med euro eller yen för att skydda sig mot ett dollarfall. Den vanligaste formen av valutareserv är amerikanska statspapper. Det betyder att omvärldens regeringar lånar pengar till USA mot låg ränta – 1-2%. Det är pengar som hade kunnat användas till konsumtion eller investeringar i de egna länderna och därmed också förbättra den inhemska efterfrågan. Pengarna används av USA-administrationen till att finansiera underskotten, krigföring och till exempel de stora skattesänkningarna 1981 och 2001. En del pengar går via bankerna som lån till privatpersoner som därmed får möjlighet att konsumera mer än de producerar och därmed hålla uppe efterfrågan på världsmarknaden. Så skulle det kunna fortsätta så länge som omvärlden ökar sitt reservkapital med dollar eller amerikanska statspapper. Vad som nu hänt är att efterfrågan sviktar på hemmamarknaden i USA på grund av att det blivit svårare att höja eller vidmakthålla sin levnadsstandard lånevägen.

Stiglitz har tre alternativa förslag till hur i-länderna kan agera för att möta globaliseringens utmaningar. Ett sätt är att inte göra någonting utan låta marknadens osynliga hand styra utvecklingen. Det menar Stiglitz inte skulle fungera i USA eller Europa. Ett annat sätt är att USA och EU använder sin gemensamma ekonomiska styrka och inför spelregler som ensidigt gynnar de egna länderna. Stiglitz anser att det alternativet både är moraliskt förkastligt och ekonomiskt och politiskt ogenomförbart. Återstår att acceptera globaliseringen, men ändra reglerna så att den fungerar.
När det gäller den ekonomiska ojämlikheten i i-länderna anser Stiglitz att det inte räcker med att utbilda arbetskraften och hoppas på mera kvalificerade och välavlönade jobb. Det vill också till starkare sociala skyddsnät och progressiv beskattning som möjliggör transfereringar och därmed jämnare ekonomisk fördelning. Hur detta skall bli möjligt säger Stiglitz inte mycket om. Inte ens i USA torde man kunna införa ökad progressivitet i beskattningen utan att det leder till kapitalflykt. Förespeglingar om höjd bolagsskatt och marginalskatter för direktörer på kanske 80-90% som under 60- och 70-talen skulle nog inte medföra några strömhopp av företag till USA. Möjligen om man genomför den typ av regleringar som Gomory och Baumol föreslagit (5). Men då kan man inte längre tala om frihandel, och frihandel vill Stiglitz ha kvar. Globaliseringen har trots sina brister lett till ett enormt ekonomiskt uppsving i världen med en ökning av global BNP med 4% om året under 2000-talet, och en minskning av antalet fattiga och ökat välstånd för miljoner människor.
För Stiglitz måste lösningen bli att överstatliga institutioner får maktresurser att genomföra regleringar med social rättvisa som främsta mål och med särskild hänsyn till utvecklingsländernas behov. Hans förslag på det området är varken tydliga eller övertygande. Där ingår i varje fall inrättandet av en global reservvaluta, något i stil med Keynes ”Bancor”.

"Decoupling"
När den amerikanska importen krymper kommer sanningens minut för den övriga världen. Skall den globala efterfrågan räcka till för både omvärldens produktion och en ökad export från USA, en sannolik följd av den billigare dollarn? En del tror på något som kallas ”decoupling”, att övriga länder skall kunna ”koppla ur” beroendet av amerikanernas överkonsumtion. Andra är skeptiska. Bland pessimisterna finns tunga namn som Stephen Roach från finansföretaget Morgan Stanley, nobelpristagaren Joseph Stiglitz, finansmannen Georg Soros och ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, alla deltagare vid nu pågående ”Världsekonomiskt forum” i Davos. Roubini säger: ”USA står inför en recession över minst fyra kvartal. Eftersom det inte finns tillräckligt många köpstarka konsumenter i andra länder blir nedgången global” (6).
För en socialist är det naturligtvis tilltalande om ökad ekonomisk jämlikhet är en förutsättning för att världens ekonomi skall fungera. Det kan vara bra att den hypotesen i åtanke när man följer den framtida ekonomiska utvecklingen.
I kommande nummer bland annat – marknadskapitalism utan kapitalister
Erik Kågström

(1)	Emmanuel Todd 2002 ”Låtsasimperiet”
(2)	Chalmers Johnson 2000 ”Blow Back: The Costs and Consequences of American Empire”
(3)	Joseph Stiglitz 2002 ”Globalization and Its Discontents”
(4)	Joseph Stiglitz 2006 ”Making Globalization Work”
(5)	Erik Kågström ”Kristidender VII” VB
(5)	Niklas Ekdal ”Fiaskot är föräldralöst” DN 080124

Den viktigaste järnvägsinvesteringen i Skåne? av Ulf Nymark

Centerpartiet har som VB tidigare informerat om, lämnat in en skrivelse till kommunstyrelsen där man föreslår att Lund ska sluta upp med att driva frågan om ett yttre godsspår och i stället ta upp diskussionen med Banverket om att utöka kapaciteten med flera spår genom Lund. Flera spår, även till priset av rivning av Armaturfabriken, är centerns budskap.

Kommunstyrelsen har skickat skrivelsen till Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden för att få nämndernas synpunkter innan man tar ställning. Vid ondagens sammanträde i Tekniska nämnden förelåg ett tjänstemannaförslag för nämnden att ta ställning till. Förslaget gick, inte helt oväntat, ut på att Lund ska fortsätta driva frågan om ett yttre godsspår.
Demokratisk vänster hade förberett ett förslag till annat ställningstagande. DV:s yrkande följer nedan i sin helhet.

Yrkande från Demokratisk Vänster
Angående Yttre godsspår
Jag yrkar att Tekniska nämnden beslutar:
att som yttrande över centerpartiets skrivelse beträffande yttre godsspår och fler spår genom Lund avge följande yttrande:
Skrivelsen tar upp frågan om ökad kapacitet på Södra stambanan genom Lunds tätort, en fråga som enligt Tekniska nämndens uppfattning inom en snar framtid måste få sin lösning.
I skrivelsen påpekas att ett yttre godsspår inte är någon lösning på kapacitetsproblemen av den anledningen att det aldrig kommer att komma till stånd. Tekniska nämnden instämmer i denna bedömning, samtidigt som vi dessutom vill framhålla följande:
1 Fler spår söderifrån fram till Lund C kommer med största sannolikhet att behövas även om ett yttre godsspår skulle komma till stånd.
2 Behovet av investeringar i nya spår är stort i Skåne liksom i landet i sin helhet. Sett utifrån lundaperspektiv är investeringar i spårtrafik mellan Lund-Dalby, Lund-Södra Sandby, Lund-Staffanstorp, Lund-Bjärred eller en spårförbindelse direkt från Lunds norra och östra delar in mot Malmö Värnhem betydligt angelägnare än ett yttre godsspår.

Utifrån ett såväl trafikpolitiskt som klimat- och miljöpolitiskt perspektiv bedömer Tekniska nämnden sålunda att ett yttre godsspår förbi Lund måste komma långt ner på kommunens prioriteringslista för spårutbyggnad. Kommunstyrelsen bör därför i enlighet med skrivelsens förslag ta upp diskussioner med Banverket om utökad spårkapacitet genom Lund vid stationen.

Det blev tyvärr ingen längre debatt i frågan. Centern fegade och vågade inte stödja DV:s yrkande. Inte heller vågade man stödja sitt eget förslag fullt ut. I stället yrkade man någonting i stil med att "fokus ska riktas från yttre godsspår till stambanan". Och det är ju förstås ett steg framåt jämfört med kommunens låsning för yttre godsspår - men skrivelsen från centern talar klarspråk på ett helt annat sätt.
Efter en förberedande votering ställdes förvaltningens förslag mot DV:s. Det förstnämnda förslaget segrade med förkrossande majoritet - 8 mot 1 med två röster nedlagda. Det vill säja samtliga partier röstade mot DV:s förslag, utom centerpartiet och en folkpartist som la ner röst i slutvoteringen. (Mp var ej närvarande vid mötet, vilket innebär att DV fick röst- och förslagsrätt).
Är det då kört med att ta upp en realistiskt grundad dialog med Banverket om utökad kapacitet på stambanan fram till Lund från Malmöhållet? Kanske inte. Centern kan nog gaska upp sej igen, och om man ska döma av yttranden över Dv:s förslag i den kortfattade diskussionen kanske i varje fall folkpartiet till att börja med är berett till en förutsättningslös diskussion, möjligen också en del av moderaterna. Socialdemokraterna och vänsterpartiet, i varje fall i Tekniska nämnden, verkar dock i nuläget helt fastlåsta vid det yttre godsspåret som den högst prioriterade järnvägsinvesteringen i Skåne.
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster i Tekniska nämnden

Klimathotet angår inte Lund av Ulf Nymark

Stor majoritet säger ja till ökad biltrafik på Väster
Ett förslag till detaljplan vars syfte är att främja biltrafiken till Mobilia och det s k Nova Lund är nu ute på remiss. Tekniska nämndens majoritet instämmer: mera biltrafik är inga problem!

Byggnadsnämnden vill ha en cirkulationsplats vid infarten till Nova Lund från Fjelievägen och till Mobilia. Detta för att öka framkomligheten för bilar. Man föreslår också en gång- och cykeltunnel under Fjelievägen mellan Mobliaområdet och Nova Lund. Gång- och cykeltrafiken är nämligen ett hinder för bilisterna, som i varje fall under stundom tvingas ta viss hänsyn till dessa trafikantkategorier.
Förslaget fanns på dagordningen vid veckans sammanträde med Tekniska nämnden. Tjänstemännen föreslog att planförslaget skulle bifallas. Demokratisk Vänster ville i stället att nämndens i stället skulle yttra följande:

Yrkande från Demokratisk Vänster:
Tekniska nämnden föreslås besluta
att avslå förslaget till detaljplan under åberopande av att
• ökad trafiksäkerhet för GC-trafik som korsar Fjelievägen kan åstadkommas med betydligt billigare och enklare åtgärder än en GC-tunnel, t.ex. genom att säkra en högsta hastighet på 30 km/tim för motorfordonstrafiken på Fjelievägen

• ökad kapacitet i vägtrafiksystemet är ägnad att alstra ytterligare biltrafik och gynnande av externhandel på bekostnad av handeln i stadsdelscentra och i stadskärnan. Ökade trafikmängder kommer även den föreslagna biltillvända snabbmatserveringen att medföra. Ökad biltrafik står i strid med Lunds kommuns miljömål
• planeringen för området borde ta fasta på fysiska åtgärder och ekonomiska och juridiska styrmedel i syfte att minska biltrafiken, inte att stimulera till mer biltrafik och därmed ytterligare negativ miljö- och klimatpåverkan

Inget annat parti ställde upp på detta förslag till yttrande (mp deltog inte i mötet) Vänsterpartiet ville inte ha cirkulationsplatsen, men ställde upp på att gräva ner GC-trafiken under jorden.
Det är bara att konstatera att varken växthusgaser, kväveoxider eller partiklar är ett bekymmer för borgare och socialdemokrater. Inte heller hur det går med kommersiell och annan service i stadsdelarna och i stadskärnan.
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster i Tekniska nämnden