Storebror och hans vänner av Lucifer

Nu är det snart dags för ordförandevalet i (s) och tidningarna är fyllda av uppmärksamhet för Mona Sahlin. Lovorden haglar från höger och vänster. Nog tycker man sig se vissa inslag av inställsamhet i vad som sägs. Min entusiasm har inte ökat, men jag måste naturligtvis också fråga mig om det inte kan finnas en konservatism och en dos av manschauvinism i min tvekan. Jag har ställt mig samma fråga inför Maud Olofsson, när jag hör henne energiskt spotta fram sina uttalanden och avsluta med några bon mots. Vad är det som gör det så svåruthärdligt? Är det för att hon är kvinna? Ja, hur ska jag nånsin få veta. Jag har ju svårt för många manliga politiker också. Måste jag ha en större toleransnivå för att hon är kvinna?

Nej då är det lättare att lita till sin magkänsla när det gäller vår rödbrusige försvarsminister, en man jag inte skulle vilja möta på mässen en sen kväll. Han har just gått på pumpen med sin stora avlyssningslag som skulle fånga upp betydande delar av svensk datatrafik. Det var remissdebatt i riksdagen om det i måndags, med förre justitieministern Bodström i den lite ovana rollen som försvarare av individens integritet. Fascinerande nog var försvarsministern inte där. Han var i Afghanistan, förmodligen för att slåss för Sveriges och Afghanistans oberoende samt det afghanska folkets fri- och rättigheter. Eller han kanske såg ut lämpliga mål för de stridsplan regeringen vill skicka dit?

Storebror ser dig
Det tycks vara få som bryr sig om den övervakning det är tal om och de spår vi lämnar efter oss. I runda slängar är det så att all Internettrafik, och då menar jag både e-post och webbläsning, som går utanför landets gränser fångas upp av amerikansk och/eller engelsk signalspaning. Detsamma gäller nog också all mobiltelefontrafik, åtminstone i princip. Mobilsignalerna är visserligen krypterade, men USA tillåter inte att de är tillräckligt starkt krypterade och med så många satelliter i luften är det fullt möjligt att rikta in sig på det man vill höra. Har man sen också vad som nu kallas ”server farms”, dvs. tunnland av datorer, så kan man få fram det mesta. Det finns ju sedan länge en särskild organisation för det här, Echelon, med lyssnarstation så nära som i Danmark. Men visst, mängden material är överväldigande och inte lätt att hitta i. Jag menar inte heller att man behöver bli paranoid av all övervakning. Man ska naturligtvis inte göra sig beroende av hemlighållande. Små hemligheter kan man ju alltid bjuda på.

Jobbigt med e-posten?
Jag vet inte hur ni har det men det är rätt många som arbetar med en dator framför sig. Många har då också ett e-postprogram inkopplat som låter höra ett litet pling varje gång det trillar in ett brev i brevlådan. Det ska påfordra uppmärksamhet och det är just vad det gör. Såvitt jag förstår är det ett säkert sätt att hacka sönder sitt arbete och tänkande i småstycken. Det är rent självförsvar att stänga av sådana ljud och ta för vana att inte titta på sin e-post mer än en eller två gånger per dag. Det finns ingen lag på att man ska vara allmänt tillgänglig.
Nästa steg är lite mer drastiskt, Jag ska citera världens kanske främste datavetenskapsman, Donald Knuth, Stanford-professor och författare till det fantastiska bokverket The Art of Computer Programming”. Så här skriver han på sin hemsida:
"I have been a happy man ever since January 1, 1990, when I no longer had an email address. I'd used email since about 1975, and it seems to me that 15 years of email is plenty for one lifetime."
Jag tänker ibland på Knuths lösning som en möjlighet, men jag har inte förverkligat den, än.

Veckans Goja

Mats Olsson kritiserar Mats Olsson av Ulf Nymark

I VB:s förra nummer kritiserar Mats Olsson (v) de partier som vid senaste fullmäktigesammanträdet röstade för samarbetet mellan kommunen och byggmästare Paulsson kring en ny evenemangshall.
Visst, det kan finnas goda skäl att ställa en del kritiska frågor kring detta samarbete. Det skulle emellertid inte skada med lite ödmjukhet i (v):s hållning. (Även om jag är medveten om att just ödmjukhet inte är v:s paradnummer.) Jag menar, den kritiksalva som Mats i VB riktar mot bland annat Demokratisk Vänster träffar i lika hög grad Mats själv. För när ärendet behandlades i kommunstyrelsen stödde Mats projektet. Ett faktum som för övrigt Mats medgav under fullmäktigesammanträdet, men som han av någon anledning nu vill undanhålla VB-läsarna. Att Mats Olsson ändrar uppfattning efter att ha fått backning i sin fullmäktigegrupp är givetvis helt OK, men hans kritik av Mats Olsson i kommunstyrelsen känns överdrivet självspäkande för att vara riktigt trovärdig.
Att Paulsson inte tar emot sociala förturer är ingen nyhet för någon. Det gör nämligen i princip ingen privat fastighetsägare. Desto mera beklagligt är det då att vänsterpartiet på förhand utesluter möjligheten att i samband med markförsäljning till Paulsson ställa krav på att en bestämd andel av lägenheterna ska upplåtas för sociala förturer. Det är i grunden samma passiva och resignerade inställning som borgarna alltid intagit när det gällt att ställa krav på byggherrar i samband med överlåtelse av kommunal mark.

Kuba: Vad händer sen? av Lars-Åke Henningsson

Det kubanska samhället har som alla andra sina motsättningar och spänningar. Dels ett gammalt kolonialt latinamerikanskt arv, och dels det som ändå skiljer Kuba från andra caudillo-styrda samhällen.
Dagen närmar sej när Fidel Castro och hans vapenbröder blir tvungna att släppa makten. Om opinionen i Latinamerika och Västeuropa lyckas få USA att hålla tassarna borta från Kuba när landet kommer in i en övergångsfas, vad händer då?
I enlighet med dålig latinamerikansk tradition har en ny caudillo och hans gäng möjlighet att ta över. Men Kuba är inte längre ett traditionellt latinamerikanskt land. Hur annorlunda har det blivit? Var ligger kraften i det kubanska samhällsexperimentet?
Man kan jämföra t ex med Ryssland. I Sovjetunionen försvann ju ansatserna till inflytande underifrån väldigt snabbt, men jämför vad som hänt med kommunistpartiet och KGB! Säkerhetspolisen har (under ännu ett nytt namn) lyckats hålla sej kvar i maktens centrum till skillnad från kommunistpartiet, vilket tyder på att dess maktställning var starkare redan under den sovjetiska tiden.
Om Kuba får utvecklas utan utländsk inblandning, och kubanerna själva får styra utvecklingen, vilka krafter är då starkast? Är det den gamla caudillo-kulturen, eller är det det folkliga inflytandet, som haft möjlighet att utvecklas inom den delvis traditionella ramen? Vilken av dessa krafter har styrka nog att klara omställningen till nya förhållanden, när det gamla caudillo-gänget lämnar in?

Var aktsamma om S:t Larsparken! av Ingegerd Ljungblom

Två ledamöter som ändrat sin ståndpunkt till att vara något mer aktsamma om den natur vi har – och byggnadsnämnden hade stoppat byggnadsplanen att skövla bort värdefull natur. Det gäller BUP-området i St Larsparken.
Visst ska vi utnyttja mark för nya bostäder – men med vett och sans. Så få gröna strövområden till Lunds drygt 100 000 invånare – och Klostergårdens drygt 4500 invånare, som återstår.

Pilevall och näktergal
En värdefull park - det ger ro och frid i själen att vandra där. Både människor, hundar och häckande fåglar trivs i snåren och i gamla pileträd på pilevallen som sträcker sig i öst-västlig riktning precis norr om BUP-byggnaden. Pileträd som skulle rama in det nya planerade bostadsområdet – om de fick vara kvar – och ge naturkänsla åt såväl nyinflyttade som flanerande människor i parken. Under pilarna sträcker sig ett snårigt viltparti som en kompakt grön häck – perfekt för häckande näktergal som fyller parken med sång om vårarna. Perfekt för att ge barnen – både nyinflyttade och redan boende – en upplevelse av vad äkta natur kan ge i kontrast till klippta gräsmattor och planterade träd i rader. Ca 70 % av våra rödlistade insekter behöver död ved som en gammal stubbe, nerfallna grenar etc, för att leva. Pilarna är nästan höga som 3-våningshus – så 2-våningshus hade de kunnat dominera hyggligt över.

Mindre stress
Natur ÄR värdefullt för människor. Flera svenska och internationella vetenskapliga studier visar på detta. Vid en jämförelse mellan flera hundra förskolebarn där vissa hade mycket natur att leka i jämfört med andra som lekte på av människor konstruerade ytor hade de förstnämnda barnen bättre motorik i alla testmoment, betydligt bättre koncentrationsförmåga, lättare att lyssna på och förstå instruktioner. De visade också mindre ofta prov på impulsivitet och farligt beteende. En annan undersökning visar att anställda som har utsikt över grönska och kan gå ut i denna under raster är stressade i hälften så många fall som de som inte har denna grönska. Patienter med utsikt mot ett grönområde med stora träd tillfrisknade fortare och kunde lämna sjukhuset snabbare än patienter med utsikt mot en tegelvägg. Ytterligare en undersökning med nästan tusen stadsbor i nio svenska städer visade att ju oftare man besökte ett grönområde ju mindre stressad kände man sig. Något att tänka på i dessa tider med en explosiv höjning av stressrelaterade sjukdomar. Så natur ÄR viktigt – särkskilt i det skånska utarmade monokulturlandskapet med åker, åker, åker.

Bygga aktsamt
Det är inte fråga om att vi inte ska bygga bostäder – det är fråga om att vi ska bygga dem så aktsamt som möjligt. 1500 namnunderskrifter - för att bygga husen i maximalt två våningar och bevara den värdefulla pilevallen - är en ansenlig summa. Lyssna på dem!

Defensiv tågstrategi av Gunnar Sandin

Skånetrafiken har publicerat ett diskussionsunderlag med rubriken ”Tågstrategi 2008–2030”. Det är ett ambitiöst dokument och till en början blir men glad åt planerna om att förbättra detta miljövänliga transportmedel. Men vid närmare eftertanke inser man att målen är alldeles för defensiva om transportsektorn ska göra sin insats det som står i den politiska diskussionens centrum just nu: att avvärja klimathotet.
Men det handlar alltså tills vidare om en diskussion och dialog. Det är viktigt för framför allt de rödgröna partierna partierna att delta i den och ge konstruktiva förslag.

Burlöv och Staffanstorp
Diskussionen har redan startat. Insändarskribenter och kommunala representanter kritiserar planerna att reducera eller helt dra in tågstoppen i Hjärup, Åkarp och Burlöv.
Förslaget kan framstå som ett försök från Skånetrafiken (och Banverket) att pressa kommunerna Burlöv och Staffanstorp att ge upp sina dyrbara krav på tunnlar genom Hjärup och Åkarp. Men dokumentet argumenterar övertygande: om alla tåg går med ungefär lika hastighet ökar banans kapacitet. Pågatågen med sina tre stopp kräver extrastort utrymme på sträckan.
Det tål att upprepas: de knappa pengarna behövs bättre till annat än att gräva ner tåg. Alla goda krafter bör verka för att få Burlöv och Staffanstorp att ge upp sitt motstånd, särskilt som det bygger på ogrundade farhågor.
Det tog nyss kineserna fem år från beslut till färdigt resultat att bygga 70 mil järnväg till Lhasa i Tibet. Sträckan mellan Arlöv och Flackarp, där dubbelspåret tills vidare ska sluta, är en mil, men Banverket tror nu inte att kan bli klar förrän år 2020. Tala om kris för samhällsbyggnadssystemet!
Fast tid lär det ta ändå. I början av april väntas Banverket komma med sin reviderade framtidsplan. Banbyggena har blivit dyrare än beräknat, bland annat på grund av tunnlar, inte bara den genom Hallandsås. Anslår inte riksdagen mer pengar kommer angelägna projekt att skjutas på framtiden, också i Skåne.

Och i princip allt är angeläget i Skåne
För som vi nog vet ökar järnvägens lokaltrafik snabbare här än på andra håll, med drygt en fördubbling på sju år. Det har bland annat lett till att den kommande generationen pågatåg, som man nyss har beställt, rymmer nästan dubbelt så många resande som de gamla – och kräver längre plattformar, som det tills vidare inte finns någon finansiering av.
Det är en ökning som överträffar både Skånetrafikens och andras förutsägelser. I hopp om bättre prognoser framöver försöker strategirapporten identifiera ett antal samhällstendenser som man tror ska påverka (tåg)resandet. Det handlar bland annat om regionförstoring, strukturomvandling, allmänt ökad efterfrågan av resor och ”upplevelser” samt påverkan utifrån – för Skånes del främst utvecklingen i Danmark som har lett till den starka belastningen på Öresundstågen.
Det gäller naturligtvis också miljö- och energifrågorna. Men här tycks dokumentet underskatta kraften på ett avgörande sätt.
Vi måste utgå från att politikerna menar allvar med de uppsatta målen för utsläppsreduktion. Detta drabbar ofrånkomligen vägtrafiken. Av politiska skäl torde det vara svårare att dra ner på persontransporterna (som berör fler) än på godstransporterna. Konkret: vi bör räkna med en stark ökning av godstågstrafiken, kanske en fördubbling. Även om detta inte betyder dubbelt så många godståg betyder det fler, och de tar plats på spåren. Så stor plats att de riskerar att tränga undan lokalresenärer som då hänvisas till buss, vilket är en försämring när det gäller både reskvalitet och miljö. Samma sak om flyget begränsas. Då blir snabbtågen fler, och konkurrerar också de om utrymmet.

Inget yttre godsspår nu
Det finns i sammanhanget skäl att betona Skånetrafikens och Banverkets tidigare analyser som visar att det ”yttre godsspåret” i trakten av Lund inte är något alternativ till fyra spår. Det är persontågen som trängs i pendlingsrelationerna – och får vi fyra spår får godstågen för åtskillig tid plats på dem.
Det kan också bli aktuellt med en renässans för de lokala godstågen. Sockerbetor kan transporteras på räls från t.ex. Köpingebro till Örtofta, och det biobränsleeldade kraftvärmeverk som Eslöv och Lund planerar där måste få spåranslutning. Sådan trafik har redan startats uppåt landet.
Dokumentet pekar på att kapaciteten på Öresundsbron är begränsad och hoppas på en avlastande tunnel vid Helsingborg, och en sådan finns med i den kommunens aktuella utredning. Men det lär ta tid att få acceptans för en starkt trafikerad godsjärnväg genom de utpräglade överklassområdena på norra Själland.
En slutsats är att en allvarligt menad nationell klimatpolitik måste omfatta starkt höjda järnvägsinvesteringar. Detta är inte bara en riksdagsfråga utan regioner och kommuner bör driva på, förutom att det behövs en livlig samhällsdebatt. Men statens rimliga motkrav blir att pengarna används effektivt, till exempel inte för att gräva onödiga tunnlar. Det handlar inte bara om Åkarp. Den underjordiska citybana som nu planeras i Stockholm (och som till exempel vänsterpartiet förespråkar) kostar 18 miljarder, 11–12 miljarder mer än ytalternativet (”tredje spåret”). Den extrakostnaden gör att det blir mindre pengar till järnvägar ute i landet. Det ligger alltså i Skånes intresse att det väljs en billigare lösning i Stockholm.
Pengarna bör givetvis i första hand tas från väginvesteringarna. Men regioner och kommuner måste sannolikt vara beredda att bidra mer än nu. Genom förskottslån men också genom direkt medfinansiering.

Satsar för största nyttan
Också Skånetrafiken vill satsa pengarna där de gör störst nytta. Kanske handlar detta främst om att få järnvägen att fungera bättre. Dokumentet pekar på att Schweiz med högre driftsäkerhet utnyttjar spåren till drygt 90 procent mot cirka 70 i Sverige. En förbättring kräver bland annat större anslag till drift och underhåll.
Skånetrafikens prioritering av de stora trafikströmmarna är riktig. Här uppstår det besvärliga avvägningar. Det är naturligt att orter som Eslöv, Höör och Vinslöv slår vakt om alla sina tågstopp, men det är inte självklart att partier med ett bredare ansvar ska göra samma prioritering. Kan tågen mellan Malmö och Kristianstad köra tio minuter snabbare vinner många resenärer på det.
En annan sak som kan ifrågasättas är den återuppbyggnad av Simrisbanan som Regionen har prioriterat. Utbyggnaden förbi Dalby till Veberöd och Sjöbo är högst rimlig men sen vidtar rena glesbygden. Simrishamn och Tomelilla har nu en hygglig förbindelse västerut via Ystad. Ett triangelspår i Tomelilla (så att tågen slapp byta riktning) skulle ge tidsvinst till låg kostnad.
Men naturligtvis vill vi ha både–och, ge fler orter tågtrafik. Här är strategidokumentet vagt och defensivt. På en karta prickas visserligen in ett antal möjliga hållplatser som har diskuterats, men ämnet utvecklas inte. Hörby ska enligt dokumentet inte återfå järnväg ens till 2030 (en ny utredning, med nya förutsättningar, bör göras av linjen Lund–Hörby–Kristianstad). Ingen upprustning till persontrafik föreslås av spåret Kristianstad–Åhus där det idag går upp till nio bussar i timmen (i var riktning).
Dokumentet är onödigt kallsinnigt till lätt spårtrafik, det vill säga spårvagnar. Det föredrar pågatåg av stordriftsskäl, men vid en stark utbyggnad av spårvägen erhåller också den stordriftsfördelar. Staten bör naturligtvis starkt bidra till nya spårvägar, så som till exempel sker i Frankrike, Schweiz och Tyskland.

Rekommendationer till rödgröna politiker
Partier som tar klimathotet på allvar och prioriterar kollektiva lösningar framför privata har stark anledning att engagera sej i tågdebatten. Några punkter:
• Målen bör sättas högre och måste uppnås snabbare.
• Krav måste ställas på avsevärt högre anslag till Banverket.
• Kommuner och regioner bör ge större egna bidrag.
• Nationella och regionala intressen bör överordnas rent lokala intressen.
• Det finns för närvarande viktigare satsningar än en Simrisbana.

Stoppa etanolhysterin I av Erik Kågström

I Mexico City genomfördes i januari i år en protestmarsch mot de kraftigt ökade priserna på majsbröd. Denna produkt – tortillan – har i Mexico samma betydelse som baslivsmedel för de mindre bemedlade som riset har i stora delar av Asien och pastan i Italien. Sedan november 2006 har produkter av majsmjöl – tacos, tostadas, tamades, tortillas - stigit med 200%. Orsakerna till detta är flera men en väsentlig faktor är att priset på majs på världsmarknaden stigit med nästan 100% under det senaste året. Och det råder ingen tvekan om detta berott på den explosiva ökningen av användningen av majs som råvara för etanolproduktion.

Etanolproduktion i USA - majs
Produktionen av etanol globalt ökade från 556 miljoner liter 1975 till 50 miljarder liter 2005. Det året stod USA och Brasilien för vardera 16 miljarder liter.
I USA är råvaran huvudsakligen majs och efter oljeprisökningen 2005 startas nya etanoldestillerier på löpande band. År 2008 räknar man med att produktionen kan vara uppe i över 60 miljarder liter och ersätta 6% av USA:s bensinförbrukning. Det som driver denna utveckling är inte så mycket miljöhänsyn som lönsamheten. P g a subventioner till både majsodling, etanolproduktion (80 öre litern fram till 2010) och olje-gasindustrin kan etanol i USA tillverkas för 2:40 kr/liter och säljas till det dubbla beloppet.
I sitt tal till nationen den 23.1 anbefallde president Bush (made it mandatory) att produktionen av biobränsle skulle öka till 150 miljarder liter 2017 och ersätta 15% av bensinförbrukningen. Genomförandet av ett sådant program skulle kräva större delen av landets samlade spannmålsproduktion. Om man enbart använde majs som råvara skulle det behövas 350 miljoner ton vilket skall jämföras med den nuvarande årsproduktionen på 280 miljoner ton.
Tyvärr är effekten på koldioxidutsläppen av USA:s övergång till biobränsle inte imponerande. Dieseldrivna maskiner används i majsproduktionen och naturgas som bränsle i etanoldestillerierna så att insats av en del fossil energi ger bara 1.25-1.50 delar etanolenergi. Ersätts 15% av bensinförbrukningen i USA med etanol medför det sålunda en minskning av koldioxidutsläppen från biltrafiken med bara 1,9%.

Etanolproduktion i Brasilien - sockerrör
Den andra storproducenten av etanol är Brasilien. Där är råvaran rörsocker och man har snart ersatt all bensinförbrukning i landet med etanol. Energiutbytet är mycket bättre än i USA eftersom man kan använda rester av sockerrören – bagasse – till bränsle i destillerierna. Insats av en del fossil energi ger 8 delar etanolenergi. Tillverkningskostnaden är omkring kr 0.50/liter och det rör sig alltså även här om en mycket lönande verksamhet. Nu visar det sig emellertid att 80% av landets koldioxidutsläpp i själva verket härrör från avskogning. Av den atlantiska regnskogen återstår bara 3% och regnskogen i Amazonerna har minskat med 20% sedan 1970. I Brasilien satsar man på att bygga ut etanolproduktionen för export till Kina och Japan (och Sverige) och då blir det i regnskogen och den artrika savannen man bereder ny mark. En hektar regnskog binder 20 ton kol och en hektar med rörsockerodling binder bara 13 ton kol. Ur utsläppssynpunkt är det alltså en förlustaffär. Därtill kommer förlusten av den genetiska skatt som finns i regnskogen. Samma dystra utveckling äger rum på andra håll. I Indonesien och Malaysia ersätts regnskogarna av odlingar av oljepalmer för produktion av biodiesel.

Etanolproduktion i Sverige - vete
I Sverige ökar efterfrågan på biobränsle stadigt. Den svenska marknaden för etanol väntas öka till 500 miljoner liter 2008. Den enda stora svenska etanolproducenten är Lantmännen Agroetanol i Norrköping som just fått tillstånd att öka sin produktion till 210 miljoner liter per år och till det kommer det att gå åt 0,55 miljoner ton vete. Det goda skördeåret 2004 var den svenska veteskörden 2,45 miljoner ton varav 600 000 kg exporterades. Men eftersom vi också importerade 300 000 kg vete blev exportnettot 300 000 kg. 2005 var skörden 2,25 miljoner ton och det dåliga året 2006 var den mindre än 2 miljoner ton och vi blev tvungna att importera vete. Om inte skördarna förbättras framöver betyder det att vi måste importera vete för vår etanolproduktion, på bekostnad av spannmålsfattiga länder, och dessutom importera etanol, huvudsakligen från Brasilien, på bekostnad av regnskogen, för att täcka efterfrågan i landet.

Räcker världens spannmålsproduktion till både livsmedel och biobränsle?
Förr kunde man med visst fog säga att det fanns mat åt alla. Det gällde bara att avskaffa fattigdomen så skulle svälten också försvinna. Tyvärr gäller detta inte längre. Under 2000-talet har konsumtionen av spannmål i världen varje år utom 2004 varit större än produktionen. 70-80 miljoner människor tillkommer varje år på vår jord och de växande medelklasserna i Kina och Indien övergår alltmer till ett konsumtionsmönster med stort innehåll av kött, fågel, ägg och mejeriprodukter vilket kräver stora spannmålsinsatser. Vad händer med livsmedelsförsörjningen i världen om de stora jordbruksländerna nu börjar använda sina överskott på spannmål till att producera biobränsle i stället för att exportera till behövande länder? USA är ju redan på god väg. Fortsätter utbyggnaden av etanoldestillerier där enligt kalkylerna kommer USA inte att ha någon majs över för export efter 2007. Ett normalt år exporterar USA annars omkring 50 miljoner ton majs.
Den globala arealen för spannmålsproduktion ökade kraftigt efter andra världskriget men har under de senaste decennierna minskat p g a ökenutbredning, överbetning, saltbildning, erosion, sand- och dammstormar och expansion av stadsområden. Arealen odlad jord per invånare har sedan 1950 till 2004 minskat från 2.4 har till 1.2 har. Spannmålsproduktionen har ändå kunnat öka tack vare tillkomst av mera högavkastande arter, ökad gödsling och konstbevattning. 1950-1990 var ökningen 2% om året och sedan 1990 1% om året - under 2000-talet med i snitt 20 miljoner ton per år. Men som sagt så växer efterfrågan och konsumtionen snabbare.
P g a ogynnsamma väderförhållanden var 2006 ett mycket dåligt skördeår över hela världen. Spannmålsskörden uppgick globalt till 1 967 miljoner ton. Konsumtionen beräknades till 2 040 miljoner ton vilket innebar att 73 miljoner ton fick tas ur jordbruksländernas lager som nu är rekordlåga och bara motsvarar 57 dagars konsumtion.

Läs och kommentera!
Finn felen!
Erik Kågström

I kommande brev tar jag upp:
• Etanolproduktion i Sverige – trä och rörflen
• Etanolproduktion i övriga Europa – vete, switchgrass, vindruvor
• Biodiesel i Amerika - soja
• Biodiesel i Europa - raps
• Biprodukter vid biobränsleproduktion
• Spannmålshandeln i världen
• Kan spannmålsproduktionen i världen ökas?
• Energiekonomi i biobränsleproduktionen – emergiprincipen
• Övergång till enbart vegetarisk mat räcker inte

Skolnotiser av Gunnar Stensson

DRAGKAMPEN OM KOMVUX

Under hela 2000-talet har de rödgröna partierna verkat för att utveckla Komvux i Lund. De borgerliga har velat öka antalet konkurrerande privata utbildningsanordnare.
Under Louise Rehn Winsborgs förra mandatperiod (1998-2002) skapades en ny organisation med ett Vägledningscentrum i stadsbiblioteket för yrkes- och studierådgivning och en Samordningsenhet med uppgift att fördela utbildningen mellan såväl Komvux och Lunds andra utbildningsanordnare som mellan dem.
Reformen vållade oro när den infördes, men har med fem års perspektiv visat sig vara rationell och positiv.
Under den rödgröna mandatperioden (2002-2006) stärktes Komvux som institution genom att svenska för invandrare, sfi, återfördes från en privat utbildningsanordnare. Framför allt förbättrades integrationen. Många av dem som läste sfi tog chansen att läsa andra kurser.
Målmedvetna insatser gjordes för att nivågruppera svenskundervisningen och ett särskilt snabbspår inrättades för akademiker.
Kvaliteten på komvux-undervisningen är hög. Det goda ryktet ledde till att många sökte sig dit. Den stora volymen studerande ledde tillsammans med de riktade statsbidragen till en god ekonomi som var till nytta för utbildningsnämndens hela ansvarsområde.
Tack vare den kunde utbildningsnämnden göra en särskild satsning inom vuxenutbildningen genom att låta ledare, lärare, kuratorer och administratörer göra en resa till Kanada för att studera distansundervisning, språkundervisning för invandrare och vuxenutbildning, områden som prioriteras i Kanada.
(Kanada tar sedan lång tid emot cirka 100 000 invandrare och flyktingar per år. Nyligen fick vi veta att en flykting som vägrats flyktingstatus i Sverige fått det i Kanada, som på många sätt är generösare än Sverige.)

Nedgång
När allianspartierna kom till makten avskaffade de det riktade bidraget och minskade bidraget till vuxenutbildningen med 30 procent.
Det kunde ha lett till katastrof för Komvux i Lund på samma sätt som i Malmö, men gjorde det inte, bland annat för att Lund under lång tid satsat mer än många andra kommuner på Komvux. Dessutom fanns det pengar kvar. Det riktade statliga bidraget till vuxenundervisningen delades nämligen ut i fyra poster per år, och den sista bidragsposten för 2006, 5 536 000 kronor, kom till Lunds kommun i februari 2007.
Vid utbildningsnämndens senaste sammanträde beslöt emellertid den borgerliga majoriteten på förslag av Louise att hålla inne utbetalningen av de 5,54 miljonerna. Ett eventuellt beslut om utbetalning fattas först i juni.
Mot beslutet reserverade sig den rödgröna minoriteten
Både den ekonomiska neddragningen och beslutet att hålla inne pengar som Komvux tjänat in under 2006 skapar givetvis oro bland elever och lärare på Komvux, som redan under hösten protesterade med skrivelser och en namninsamling.

Livslångt lärande
Med ökande sysselsättning har sökandetrycket på Komvux minskat något, vilket de borgerliga motiverar nedskärningen med. Den ingår dessutom som ett inslag i den nya borgerliga arbetsmarknadspolitiken med dess urgröpta ersättningsnivåer och höjda avgifter.
De borgerliga förbiser att den snabba utvecklingen i samhället leder till att många, även inom medelklassen, förlorar sina anställningar. Allt fler måste vidareutbilda eller omskola sig.
Den som förlorar ett jobb idag förlorar snabbt i kompetens och kan antingen hamna i permanent arbetslöshet eller tvingas till sämre betalda arbetsuppgifter med ekonomisk och social katastrof som följd.
Det är detta som gör det livslånga lärandet nödvändigt för såväl samhälle som individ.

BETYG

Var femte elev har MVG i alla ämnen
För några veckor sedan påpekade jag att det inte råder någon betygsinflation i Lunds grundskolor. Då gällde det en jämförelse mellan betygsättningen och resultaten på de centrala proven.
Man kan också jämföra betygen från grundskolan med resultatet i gymnasiet. Om grundskolan skulle sätta alltför höga betyg borde konsekvensen bli sänkta betyg i gymnasiet. Så är det inte. Betygen i gymnasiet bekräftar i stället grundskolornas betygssättning.
Det visar betygsstatistiken i den sedan något år påbörjade undersökningen ”Elevens väg genom gymnasiet”. Det statistiska materialet kan brytas ner per skola, per ämne och per årskurs.
Också gymnasiebetygen i Lund är höga jämfört med genomsnittet i riket och de större städerna. Men de motsvaras eller överträffas även på gymnasiet av resultaten i de centrala proven.
En märklig och kanske deprimerande iakttagelse är att elevernas resultat i gymnasiet inte skiljer sig från deras resultat i grundskolan. De knappt två procent som hade lägst betyg i grundskolan hade fortfarande lägst betyg när de lämnade gymnasiet, och de tjugo procent elever med högst betyg i grundskolan hade också högst betyg i gymnasiet. Få höjer eller sänker sig.
Var femte gymnasist i Lund tar studenten med MVG i alla ämnen.
Fler gymnasister i Lund än i någon annan stad går till fortsatt utbildning i högskola eller universitet.
Det är möjligt att hela betygssystemet är utsatt för betygsinflation. Vid kunskapsjämförelser med andra länder tycks de svenska elevernas nivå vara lägre än för några år sedan.

Nytt betygssystem
I radion hör jag just om skolminister Björklunds nya betygssystem med sju nivåer, varav två för att markera underkänt. Det blir säkert skäl att återkomma till detta senare.
Men ett par iakttagelser kan göras utifrån betygsstatistiken. Den femtedel av eleverna i Lund som nu har högsta betyg kommer sannolikt att delas upp på de två högsta betygsnivåerna. Det kan komma att upplevas som en sänkning av dem som hamnar på den näst högsta nivån och därigenom öka stressen.
Lundagymnasisterna med de lägsta betygen är utomordentligt få. En uppmuntrande tanke är att våra väl fungerande gymnasier borde kunna hjälpa dem att höja sig över Björklunds båda underkänt-nivåer.
Det nya betygssystemet ska införas 2010. Men då är det val. Skolminister Björklund har hittills knappast strävat efter breda lösningar. Så just betygsreformen kanske underkänns i slutändan.

VALEN TILL GYMNASIET

Niornas val till gymnasiet presenterades av Ingela Arheden på måndagens presskonferens. Det preliminära valet brukar stå sig. Där kan komma enstaka förändringar på grund av att de sökande ändrar sig eller får andra betyg än i julas.
Trängseln på Katte och Spyken är mycket stor, men också Vipan och Polhem är fulla. Det är nödvändigt att söka nya lokaler och att flytta program.
Katte får fem naturvetarklasser, en mindre än tidigare (det är de mycket ledsna för, känner hotet att minska antalet olika specialiteter). Spyken får fyra, en mer än tidigare, (det ger dem chansen att bredds sig en aning).
Av konjunkturskäl är sökandetrycket mot Byggprogrammet enormt. De 80 som tas in är bara hälften av dem som söker. Det finns ingen möjlighet att öka intagningen, framför allt på grund av bristen på praktikplatser.
Färre än tidigare söker estetiska program. Särskilt stor är nedgången när det gäller teater. All teaterundervisning förläggs till Spyken.
Katte har ett starkt sökandetryck till IB-programmet (International Baccalaureate), 62 sökande till 30 platser, och till International School of Lund. Nya lokaler är absolut nödvändiga. Snabbt.
En intressant förändring är att fler elever söker sig till det naturvetenskapliga programmet medan samhällsvetarna blir något färre.

FÖRSLAG TILL NY SKOLORGANISATION

Våndan bland tjänstemän, skolledare och lärare är stor inför den nya skolorganisationen som majoriteten genomdrivit. Den största förändringen för utbildningsnämnden är att den tar över Centrala skolnämndens uppgifter.
Ett av de ärenden som ska behandlas vid utbildningsnämndens sammanträde den 22 mars är att yttra sig över förslaget till ny skolorganisation.
Att tjänsteskrivelsen inte är färdig ännu är ett tecken på de stora svårigheterna.
Det är djupt olyckligt att en felaktig byråkratisk reform tar kraft och initiativ från det nödvändiga utvecklingsarbetet.

Ekonomisk realism? av Göran Persson

En viktig, kanske dominerande, anledning till vänsterpartiets tillbakagång under de senaste två valen har varit de motsättningar som hela tiden blossat upp internt. Bakom den uppdelning som varit i olika grupperingar som "traditionalister" och "förnyare" har det funnits många orsaker varav en del varit politiska. En motsättning om ekonomisk politik blossade upp i samband med förslaget på 200.000 nya jobb i offentlig sektor. Jag och många andra hamnade i ståndpunkten att detta inte var realistiskt och därför talade vi emot det och bidrog kanske till partiets tillbakagång.
Mina motiv var hederliga, jag bedömde förslaget som "plakatpolitik", något jag numera ogillar. Men tvivlen på just detta ställningstagande har börjat hopas och i förra veckan så tippade min vågskål definitivt över. Faktorn bakom detta var en artikel av Johan Ehrenberg i ETC den 9/3. Läs hans artikel här nedan eller på ETC:s sidor.
Vem har rätt och vem har fel i den politiska ekonomiska debatten? Om jag och många andra vänsterpartister med lång politisk erfarenhet låtit oss grundluras av "borgerliga nationalekonomer" är det oerhört pinsamt, så jag lämnar det spåret för dagen.
Ett problem kvarstår dock även efter en avbön i kritiken av vänsterpartiets ekonomiska politik. Inget annat riksdagsparti är i närheten av att se på den svenska statens ekonomiska situation på detta sätt och därmed faller ett av "förnyarnas" huvudkrav på partiets politik. Kravet är att politiken skall vara sådan att partiet kan delta i en regeringsmajoritet, helst rödgrön. Om man erkänner Johans argumentering och fakta kring Sveriges ekonomi så är regeringsmedverkan totalt omöjlig efter nästa val. Det ända som kan ändra på detta faktum är att jag och nästan alla andra bedömmare grovt underskattat Mona Sahlins radikalitet och hennes förmåga att omforma socialdemokratin.

Hur kunde vänsterpartiet räkna fel?
Ursprungligen publicerat i ETC den 9/3. Återges med tillstånd från ETC.

Frågan kommer från Rickard som mailar efter ett föredrag jag höll nyligen. Idag har vi ju sådana stora överskott inom offentlig sektor att det inte finns några som helst problem att anställa 200 000 nya inom offentliga sektor om man snabbt vill minska arbetslösheten.

Skolor, vården, omsorgen… Behoven finns av fler händer och det finns unga arbetslösa såväl som långtidssjuka som vill arbeta. Kanske inte alltid heltid. Men man vill ha ett arbete.
Idag är det 270 000 färre anställda inom offentlig sektor jämfört med 1990. Att nu anställa 200 000 arbetslösa kostar ungefär 10 miljarder hävdade jag på föreläsningen. Att det är så ”billigt” beror på att offentlig sektor redan idag betalar medborgarna för att INTE jobba. Det vill säga arbetslöshetsunderstöd, sjukersättning och så vidare.
Med tanke på att ÖVERSKOTTET förra året blev över 100 miljarder (!) för staten så är det alltså ett synnerligen realistiskt och effektivt förslag om man menar allvar med att ”utanförskapet” ska brytas.
Det här var också ett förslag som vänsterpartiet tog upp i valrörelsen men inte klarade av att försvara i utfrågningar och debatter.
Förslaget dömdes ut av media som ”orealistiskt” och de som var i opposition inom v fick yttra sig om att de var ”oroliga” över partiets utveckling. Man skulle istället visa mer ”ansvar”. Vara ett mer ”realistiskt” parti.
När slutligen Lars Ohly i TV:s partiledarutfrågning skulle förklara förslaget så försökte han vara ”realistisk” och pratade om att det skulle ske ”stegvis” och att det kostade mycket men…

70 miljarder var en siffra som journalister spred vidare. Så dyrt kunde det bli. Men vad i all världen kom den siffran ifrån?
Historien om de 200 000 jobben som blev för dyra är en liten lektion i politiskt rävspel. På ena sidan Lars Bäckström och andra som just förlorat inflytandet inom v.
På andra sidan en nygammal vänsterledning som ville ändra politik, samtidigt som man varit med om och varit ansvarig för de nedskärningar och avskedanden inom offentlig sektor som skett under ”saneringstiden”.
Vinnare blev en borgerlighet som vann valet med mindre än 100 000 röster. En av anledningarna var att det inte presenterades någon tydlig vänsterpolitik mot arbetslösheten.
Många av de siffror som snurrar runt i valdebatter kommer från riskdagens utredningstjänst. Det är ett antal ekonomer som räknar ut vad olika saker kan kosta. De räknar utifrån de frågor man ställer.
Vad Lars Bäckström (liksom andra borgerliga riksdagsledamöter) gjorde var att man helt enkelt frågade vad 200 000 nya jobb skulle kosta om de som anställdes kom från privat sektor. Dvs om vi flyttar arbetande från en del i samhället – privata företag – till en annan del i samhället – offentlig sektor.
Att göra om 200 000 privatanställda till anställda inom skola vård och omsorg kostar då 73 miljarder berättade de räknande ekonomerna.
Det var den siffran Ohly och andra sen mötte i debatten. I själva verket är ju det här en ren manipulation. Det har ingen betydelse om de 200 000 nya jobben kommer från de som har privata jobb eller från de som är arbetslösa. Det enda som händer om de som idag jobbar inom butiker väljer att gå till hemtjänsten, är ju att ANDRA arbetslösa kan få jobb inom butiker. Hur man än räknar så minskar antalet arbetslösa med 200 000, det vill säga samhällets kostnader minskar kraftigt.
Detta vet naturligtvis utredarna.
Egentligen. Men nu var det valrörelse och frågan var ställd av de som var emot förslaget. En förutsättning för utredningen var nämligen att ”en expansion av offentlig sektor kräver ett ökat skattetryck som dämpar efterfrågan i privata sektorn och minskar sysselsättningen där”. Eller ännu tydligare: ”Mot en ökad sysselsättning med 200 000 i offentlig sektor svarar en minskning av sysselsättningen i privat sektor.” Utredningstjänsten räknar helt enkelt med att arbetslösheten ska vara lika stor även om 200 000 människor anställs. Alla förstår ju att det är nonsens. Så länge ett samhälle har stor arbetslöshet försvinner varken efterfrågan eller privata jobb om det offentliga växer. Bara om vi har full sysselsättning kan det gälla. Och till den situationen har vi fortfarande en lång väg när mer än en miljon människor är arbetslösa, förtidspensionerade eller sjukskrivna.

Uträkningen är ett underbart exempel på siffertrixande – den ligger framför mig på bordet och borde vara ett skolexempel på hur man får journalister att agera som borgerliga propagandister i valrörelsen.
Inte så att utredningen bara ljuger. Tvärtom man räknar faktiskt vad det EGENTLIGEN kostar att minska arbetslösheten genom att anställa fler. ”Merkostnaden” är bara 87 000 kr per år. (Det här är högt räknat, men låt gå för det.) För 200 000 blir det då ca 17 miljarder. Att öka antalet anställda med 200 000 skulle alltså – högt räknat – bara kosta 17 miljarder. Vänsterpartiets förslag var alltså minst lika ”realistiskt” som den tandvårdsreform och andra förslag som andra partier la fram i valrörelsen. Kostnaden var aldrig 73 och aldrig 55 eller 45… utan maximalt 17 miljarder. Nu var det inte det som presenterades.Vänsterpartiet lurades av sina egna interna missnöjda och journalisterna hängde villigt på. En radikal politik mot arbetslöshet förvandlades till något ”dyrt”.
Kan vara värt att komma ihåg, nästa gång du får höra att någon inte är ”realistisk”.
Johan Ehrenberg

PS:
Den 5 mars berättar Dagens Industri glädjande att ”utgiftstrycket” sänkts stadigt, det vill säga offentliga sektorns utgifter minskar som andel av BNP. Nu är vi tillbaka på 70-talet, så mycket har offentlig sektors del av ekonomin minskat.
Det intressanta är att de konstaterar att det hela skett ”i det tysta”.
Om det där stod i en radikal tidning skulle det ha kallats för en ”konspiration”.

Cuba och Mikael Wiehe av Lucifer

Några rader bara, om Mikael Wiehe. Nej inte hans musik utan några artiklar han har skrivit, dels som svar på Sydsvenskans attack på honom, dels på DN:s kultursida i måndags. Han säger där det landets tiotusen vänstersinnade skrivkunniga intellektuella tiger om, nämligen att Cuba i huvudsak är en stor positiv tillgång, ett hopp för världens fattiga och förtryckta och detta trots att Cuba inte är en demokrati. Visst, Cuba har en stor mängd brister, där finns t.ex. sextionio samvetsfångar (Amnesty), där finns en caudillo Fidel med självhärskarlater, där finns fattigdom, där finns militarisering och byråkratisering. Men när allt detta är sagt och erkänt erbjuder Cuba ändå något annat och bättre än de militärdiktaturer och fattigdomshålor som hyllas som demokratier av USA och världens liberaler.

Varför så tyst?
Jag tror som sagt att vi är rätt många som uppfattar det så, som ser vad som är huvudsak och bisak vad gäller Cuba. Varför är det då så tyst? Tvärtom är det ju så att många i den allmänna moralpaniken under senare år inte ofta nog kunnat säga att Cuba är en diktatur. Nej, Cuba är ingen demokrati, inte i vår definition och inte i så många andra heller, och i den allt-eller-inget-terminologi som dominerar i dag är det då förstås en diktatur. Och gamarna har länge samlat sig runt omkring för att ta över när den gamle dör, och återinföra demokratin genom att öppna upp för kapitalet och flytta in i de gamla villorna igen. Jag tror att kubanerna kan klara caudillons frånfälle och bevara sitt samhälles goda sidor, men säkert är det inte när konsumtionsvarorna lockar.
Tystnaden då? Ja, jag tror att det är rädslan för att stämplas som kommunist, diktaturkramare och allt vad det är som har resulterat i bristen på stöd för Cuba. Det påstås vara lika illa i vänsterpartiets partiledning. Jag hoppas att Mikael Wiehes ord och oräddhet kan fungera som ett exempel.

Dags att damma av klassbegreppet!

Uttalande från V-Skånes årskonferensens
Bara ett halvår efter den borgerliga valsegern höjs allt fler röster mot den nya politiken som gynnar fåtalet. Borgarna har nu i sin praktiska politik visat sig vara ideologiska, orädda och villiga att riva upp de flesta trygghetssystemen. Människor känner inte igen sig i det nya ”arbetarpaartiet”. Försämringar i a-kassan, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag, minskade anslag till vuxenutbildning, vårdnadsbidrag, utförsäljning av allmännyttan, ständiga attacker mot facket, höjda politikerarvoden och införande av patientavgifter för barn över tolv år i Region Skåne är det som diskuteras runt våra köksbord och på våra arbetsplatser.
Borgarna politik har lett till att allt fler inser att klassbegreppet är lika aktuellt som alltid och att det behövs en annan politik att samlas kring. Mohamed, Elsa och Johan har samma intressen och behöver en ideologisk och orädd klasspolitik som är villig att både försvara välfärden samt gå ett steg längre och förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning. De behöver en samlande vänster som ett alternativ till borgerligheten och inte som dess komplement! Socialdemokratin och dess tillträdande ledare Mona Sahlin har redan klart och tydligt deklarerat att hon varken kan eller vill återställa allt.
Det är här vänsterpartiet har en roll att fylla. Vi måste dra lärdom av 90-talets förda politik och aldrig mer ”ta ansvar” för en politik som i praktiken innebär massarbetslöshet, ökad segregation, hårdare asylpolitik, skenande klassklyftor, ökade skillnader mellan stad och landsbygd och ökat avstånd mellan eliten och alla oss andra. Nu väntar ett arbete för att bli den orädda rösten på vänstersidan som så många behöver. Nu börjar vi med att damma av klassbegreppet och erkänna att inte alla tjänar på vår politik. Vi behöver en demokratisk ekonomisk politik som en garant till den gemensamma välfärden. Nu är det vi mot dem! Nu ska vänsterpartiet säga högt att det är vänstern mot högern som gäller och att det är (v)i som tar kampen!

Ta hem trupperna nu!

Uttalande från Vänsterpartiet Lund
Sverige har i många år deltagit med militär personal till fredsbevarande FN-styrkor på platser som Cypern, Libanon och Bosnien. Det har varit viktiga insatser som genomförts i stor politisk enighet och det är insatser som gett vårt land goodwill världen över.
Vad som nu sker är något annat. Sverige deltar sedan 2002 i det s.k. ”kriget mot terrorismen” genom 250 soldater i Afghanistan, med ”fredsframtvingande” uppgifter. De svenska soldaterna ingår inte i en FN-styrka, utan i en NATO-trupp, ledd av en USA-general som tidigare lett de amerikanska styrkorna i landet. Den amerikanska krigföringen där har kännetecknats av grova kränkningar och dagliga bombningar som ofta drabbat civila.
För oss i Lund finns det särskilda skäl att säga vår mening om vad som försiggår. I vår kommun utbildas vissa av de trupper som skickas till Afghanistan. För närvarande tränas på Revingehed snabbinsatsförbandet IA 06, ett mekaniserat skyttekompani, varav en del i vår ska till Afghanistan. Det handlar om frivilliga yrkessoldater, men de ska verka i
Sveriges namn, och vårt samhälle kommer att få ta hand om deras kroppsliga och mentala skador. Till det kommer att ett tidigare folkligt förankrat försvar nu blir till legotrupper och interventionsstyrkor. Vi ansluter oss till den opinion tvärs över partigränserna som motsätter sig krigsdeltagandet.
Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan – öka den civila hjälpen!

Vänstern och Paulsson av Mats Olsson

Vänsterpartiet har från början motsatt sig att den lokale fastighetsmagnaten Arne Paulsson tillåts diktera kommunens investeringar och markutnyttjande. I kommunstyrelsen röstade vänsterpartiet till exempel som enda parti emot kommunens avsiktsförklaring med Paulsson angående Klostergården. I den skissas inte bara den samägda evenemangsarenan. Kommunen ger också en utfästelse till Paulsson att få köpa mark för bostadsbebyggelse på Klostergårdens idrottsområde.
Inför fullmäktiges beslut i februari att bygga evenemangshall koncentrerade sig vänsterpartiet först i kommunstyrelsen på att säkra mot hotet om en framtida privatisering av evenemangshallen. I sista stund hade nämligen den mellan Paulsson och kommunen samägda stiftelsen, som ska äga arenan, gjorts om till ett aktiebolag. Taktiken lyckades ganska bra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid gjorde en högtidlig deklaration att någon framtida försäljning inte var aktuell, ett uttalande som vänsterpartiet passade på att föreviga i en protokollsanteckning, och som sedan Helmfrid upprepade i kommunfullmäktige. Efter detta torde moderaterna förr privatisera alla andra idrottsanläggningar, och därtill hela äldreomsorgen i Lund, innan de vågar privatisera just detta objekt.
När denna delseger var vunnen återstod att i kommunfullmäktige ta ställning till själva projektet. Onekligen gav Paulssons uttalande i Sydsvenskan 17 februari, att han under inga omständigheter hade tid att vara socialarbetare, ny ammunition åt den kritiska inställning som vänsterpartiet hela tiden haft. Kan man med gott samvete upplåta värdefull kommunal mark till en man som vi vet inte frivilligt kommer att upplåta en enda bostad till sociala förturer?
Men framförallt är det beklämmande att Lunds kommun förmås att satsa 75 miljoner kronor på en evenemangshall utan någon som helst utredning av behovet att bygga den, ingen plan för dess användning eller någon prognos för dess ekonomi. Det fanns inte ens en basal tjänsteskrivelse från Kultur- och fritidsförvaltningen som förklarade ärendet. Allt kommer från Paulsson, som lovat lägga 45 miljoner, men alltså i utbyte får attraktiv mark att bygga bostäder för handplockade och garanterat välartade medborgare.
Den "förklaring" av Demokratiskt vänsters stöd till projektet som signaturen un gav i förra VB skvallrar faktiskt bara om dåligt samvete. Att deklarera att man i framtiden tänker ställa krav på Paulsson om socialt ansvarstagande är inte speciellt realistiskt, och framförallt har det inte så mycket med kärnfrågan att göra: Vem planerar staden. Det samma gäller Anders Ebbessons i efterhand, på insändarsidorna, deklarerade "bekymmer" över evenemangshallen, sedan miljöpartiet lagt ner sina röster i kommunfullmäktige. När kapitalet rör på sig kan det förvisso vara svårt att stå emot, speciellt om man försöker vara kompis med alla. Men nu fanns det faktiskt ett alternativ i fullmäktige, och då borde det väl inte vara så svårt att ta rygg på dem som faktiskt vågar utmana.

Bältesanvändning i bussar av Ulf Nymark

Polisen verkar inte bry sig
Den tragiska utgången av kollisionen mellan två bussar i Uppland sätter frågan om användning av säkerhetsbälten i bussar i fokus. Visserligen är risken för olyckor med allvarliga skador för busspassagerare statistiskt sett väldigt låg jämfört med persontransporter med bil. Även om risken är liten så kan resenären, om olyckan är framme, ändå minska skadeverkningarna påtagligt genom att använda säkerhetsbältet. Vilket lagstiftaren insett, eftersom man utanför tätort måste använda bältet, om det finns sådana, i bussen.
Hur det ser ut med användningen av bälten i Uppland kan jag inte ha någon uppfattning om. Men i Skåne ser jag dagligen att andelen bussresenärer som använder bältet är skrämmande låg. Endast några ynkliga procent av passagerarna använder bältet! Inte ens nu efter Upplandsolyckan tycks bältesnyttjandet ökat nämnvärt.
Skånetrafiken tar lätt på det lagstadgade uppdraget att informera om skyldigheten att använda bältet – enbart små diskreta lappar påminner om bältesanvändning.
Att använda bältet är naturligtvis ytterst varje enskild resenärs ansvar. Men för att få alla att ta detta ansvar har naturligtvis också polisen en viktig funktion att fylla. En reell risk att bötfällas för att inte använda bältet skulle säkerligen avsevärt öka bältesanvändningen. Men den risken är i dag försumbar. Polisen verkar inte bry sig. Har någon någonsin hört talas om att polisen kollat bältesanvändningen i bussar? Eller att någon bötfällts?
Så länge Skånetrafiken och polisen struntar i hur bälteslagen efterlevs, så länge struntar de flesta bussresenärerna också i det.

Dödens tystnad på v-konferens av Gunnar Sandin

I lördags besökte jag vänsterpartiets skånska årskonferens, den 36:e i ordningen för min del. Det var en intressant mätare på stämningen i partiet. Aldrig förr har jag upplevt en så tuktad tillställning. Alla val gick valberedningens väg (de få motkandidater som fanns nominerade drog sej tillbaka), verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse, regionrapport, verksamhetsplan, budget, antirasistisk strategi – allt klubbades utan diskussion eller ens några frågor. Den enda, spretiga debattungen kom på slutet, i anslutning till uttalandet (se härintill).
Jag frågade ett ombud varför det var så dödens tyst. Hon gissade: ingen orkar med några fler motsättningar, vi har haft så mycket av den varan.

Var tusende skåning
Närmare sexti delegater samlades inledningsvis i Helsingborgs Folkets hus, fast på slutet var bara drygt hälften kvar. Ungdomsvågen har mattats: uppskattningsvis fem av de sexti var under 30 år. Men de över 65 var nog inte stort fler. Det är 40- och 50-talisterna som dominerar. Man kunde notera för övrigt notera att partiets båda ledande skånska kommunalpolitiker, Anneli Philipson i Malmö och Mats Olsson i Lund, tycktes ha viktigare saker för sej denna dag.
Remarkabelt var att medlemsantalet hade ökat för första gången på flera år, med 15 personer. Fast det beror på hur man räknar: 128 av de 918 medlemmarna hade inte betalt avgiften, vilket var en ökning. Omsättningen är fortsatt stor med drygt en sjättedel under 2006.
Det finns cirka 900 000 skåningar över arton år. Det betyder att vänsterpartiet organiserar cirka var tusende. I styrelsens valanalys sades att aktivisterna hade haft för liten direktkontakt med väljarna, men det är svårt att hinna föra exempelvis köksbordssamtal med 999 personer.

Valkatastrof med ljuspunkt
”Vi gjorde ett dåligt val. Det går inte att prata bort”, står det i verksamhetsberättelsen. Detta kunde ha blivit utgångspunkten för en angelägen diskussion men denna uteblev alltså. Inte heller partistyrelsens representant på konferensen, Ulla Andersson, tog upp valet närmare. I stället gjorde hon en genomgång av den nya regeringens hittillsvarande politik och underströk dess ideologiska aspekter. Korrekt men inte särskilt spännande eftersom alla i salen rimligen höll med. Intressantare hade varit om hon utvecklat två av sina inledande meningar: vänsterpartiets påfallande tystnad efter valet och den aktuella ansvarsutredningen, där åsikterna rimligen går isär inom vänstern liksom i andra partier.Omvalda distriktsordföranden Britta Berg försökte se ljuspunkterna i läget: ”Nu slipper vi läsa trista fullmäktigehandlingar, nu kan vi syssla med rolig politik.” Men det svåra valnederlaget har sitt ekonomiska pris. Den ekonomiska omslutningen minskar med hela 45 procent. Bemanningen på distriktsexpeditionen har redan skurits ner.

Intresse tystar mun
Av distriktets prognosticerade intäkter är 98 procent partistöd och ”partiskatt”, det vill säga procentandel av förtroendevaldas arvoden. Drygt 60 procent eller 1 031 680 kr är ”andel av kommunalt stöd”.
I den antirasistiska strategi som antogs fäste jag mej vid målsättningen att hindra sverigedemokraterna från att erövra en skånsk riksdagsplats 2010. Sd har ju beslutat att kommunalt partistöd ska slussas upp till den nationella organisationen vilket avgjort stärker deras möjligheter till en framgångsrik valkampanj. I insikt om den risken har ledande flera rikspolitiker, senast konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s), talat om att tillämpa kommunallagens förbud mot att flytta sådana medel utanför kommunen. Men ingen ledande vänsterpartist har uttalat sej i samma riktning, och siffrorna ovan berättar varför. Därmed ställer partiet tyvärr inte upp på det sannolikt viktigaste instrumentet för att stoppa sd:s fortsatta framfart.
Hade inte detta varit värt en debatt?

Frånvarande kritiker
Det kunde ha blivit ett meningsutbyte. Bengt Håkansson i Lomma och Lutz Pagel i Malmö hade nämligen skrivit motioner som kritiserade olika aspekter av verksamheten och planerna. Men ingen av dem var närvarande och inga delegater tog upp deras synpunkter. En av Håkanssons motioner ville återuppliva sommarlägren men där ge plats även för miljöpartister och socialdemokrater. Men distriktsstyrelsen och årskonferensen var avvisande. Det fick räcka med partifolk och partilösa.
Gemensamt för Pagels motioner var att de anmärkte på partiets/distriktets självbelåtenhet och självtillräcklighet. Vi har ingen rätt att klaga på borgarnas bristande miljövisioner när vi själva inga har, skrev han till exempel. Motionen avslogs trots viss självkritik från styrelsen.
Det är för övrigt inte bara miljödokumenten som brister utan också praktiken. Det gick tre tåg i timmen till Helsingborg men de flesta i Lundadelegationen kom med bil. Fast inte nya ordföranden, Marta Santander, heder åt henne!
Det finns åtminstone en kvalificerad miljöpolitiker kvar i v-Skåne, Sven-Erik Sjöstrand som varit aktiv i frågan både i och utanför riksdagen. Han var intresserad men fick inte plats i den krympta nya distriktsstyrelsen, trots hans ytterligare merit att komma från Perstorp, enda kommunen där partiet ökade sina mandat.

Nytraditionalisterna regerar vidare
Veckobladet lär vara den enda tidningen som publicerar konferensens uttalande. Ett kortare alternativ hade haft lättare att bli återgivet men det röstades ner.
Det antagna uttalandet är emellertid intressant. Detta om att ”aldrig mer” ta ansvar för en politik som medför en massa uppräknade dåligheter är svårt att tolka som annat än en varning mot de krafter i partier, inklusive Lars Ohly, som vill ha ett starkare samarbete (kanske rentav i en regering) mellan de rödgröna partierna. För den som ”tar ansvar” riskerar att smutsa händerna då och så. Liksom erkänna att verkligheten hinner förändras på fyra år, och att det därför kan vara svårt att ”återställa allt”. Den nytraditionella linjens kvinnor och män behåller makten i det av valnederlaget sargade Skånedistriktet.
Slutligen ska nämnas att Nita Lorimer och Angelica Svensson från Lund blev invalda i den nya distriktsstyrelsen, den senare som ersättare, och att Lunds motion ”Begränsa skånska flyget!” i huvudsak antogs.

Inte en man, inte ett öre… av Sten Henriksson

Försvaret eller åtminstone militärutgifterna var en gång en av vänsterns stora frågor. Kampen stod inte bara mot tronen, altaret och penningpåsen utan också mot svärdet. Det ändrades under andra världskriget när försvaret av det nationella oberoendet blev en angelägenhet också för arbetarrörelsen. När Hitler stod utanför dörren fick man göra vad man kunde för att stoppa honom. Men visst: de militära hierarkierna befolkades av samma gamla höger som alltid, i betydande utsträckning också av tysk- eller nazisympatisörer.

Kalla krigsepoken
Försvaret under det kalla kriget präglades förstås av rysskräck och kommunisthat. Det fanns hos många en genuin oro för ett militärt hot mot Sverige från Sovjet, även om man nu kan tveka om hur välgrundat det var. Vad som hände på, över och under Östersjön under dessa år tyder kanske mer på västliga än östliga offensiva avsikter. Försvarsmakten utsattes för hård kritik av vänsterrörelsen kring 1970 men då handlade det mest om de värnpliktigas inflytande och kvardröjande preussiska attityder hos yrkesbefälet. Delar av vänstern blev pacifistisk och ville avskaffa det militära försvaret, men jag tror att de flesta av oss trots allt ställde upp och, för oss som var män, gjorde vår värnplikt.

En försvarspositiv vänster
Vänstern, t.ex. i form av vänsterpartiet, har också ställt upp för försvaret under åren efter murens fall och Sovjetunionens sönderfall. Vi har varit emot det sanslösa JAS-programmet, vi har krävt nerskärning av försvarsutgifterna, men vi har varit för en fortsatt stark militär apparat till landets försvar. Vi har talat för ett folkförsvar. Det har inte precis hjälpt: militärutgifterna har varit oförändrat höga alltmedan regementena har lagts ner. Den högre militärledningen och deras politiska vänner har systematiskt krossat en mobiliseringsapparat som kunde få fram en halv miljon människor under vapen och en militär/civil infrastruktur som hade byggts under femtio år och kanske var världens mest avancerade. Det var just den sorts försvar som gång på gång har visat sig vara ha en magnifik överlevnadsförmåga.
Vi har i stället fått 204 JAS-plan som vi inte har råd med utan som man försöker bli av med med vilka metoder som helst. Och för militärledningen som just skrotat huvuddelen av Sveriges försvar återstår nu bara att gå in i Nato. Kampanjen för Nato har tagit sig skiftande uttryck genom åren. Numera heter det dels att det inte finns några motsättningar mellan öst och väst längre så vi kan alla samlas i Natos breda famn, dels att Ryssland blir alltmer hotfullt så det är bäst att gå med i Nato. Det pågår också en smygande Natoanslutning under beteckningar som ”interoperabilitet”. Ibland blir det direkt påtagligt: om några månader ska tydligen Nato ha en marin jätteövning i Östersjön och Sverige ska delta under sken av att det handlar om terroristbekämpning.

Så gick det med folkförsvaret
Värnplikten är i huvudsak borta, och så gick det alltså med det folkförsvaret. Att den alls behålles som princip beror på att man vill ha unga värnpliktiga som underlag för rekrytering till de kontrakterade stridsgrupper man nu sätter upp för att använda som utlandsstyrkor. Det sker i EU:s namn men i samarbete med Nato och USA.
Sverige har under många år bidragit med fredsbevarande styrkor under FN-befäl och på så sätt faktiskt gjort insatser för freden i världen. Men vad som nu händer är att styrkorna ska skickas ut med starka vapen i händerna – stridsflygplan, örlogsfartyg, pansar. De ska vara fredsframtvingande till skillnad från fredsbevarande, de ska kunna strida och inte nödvändigtvis verka på FN:s begäran.

Afghanistantruppen ifrågasätts
En sådan styrka finns redan i Afghanistan och mer ska det bli. Det är ingen FN-styrka utan en styrka under Nato-befäl, närmast under en general som har gjort sig känd för sin blodiga framfart när han var chef för USA:s styrkor i området.
Vad som händer nu är att den svenska opinionen har börjat reagera. En namninsamling med 600 namn (där man hittade t.ex. f. försvarsministern Thage G. Petersson) publicerade nyligen ett upprop med krav på att Sverige skulle ta hem sin trupp från Afghanistan. En del av de trupper som nu ska skickas dit utbildas här i Lund – vi tillhör ju det fåtal kommuner som har ett regemente. En god regel är ju att tänka globalt och agera lokalt och det är i det ljuset jag menar man ska se det uttalande av styrelsen i vänsterpartiet i Lund som återges nedan. Jag tror att det är många år sedan man fick se något liknande: en lokal partiorganisation som uttalar sig kritiskt om den militära utbildningen i kommunen. En nyhet skulle man tycka, men Sydsvenskans lundaredaktion kan inte tänka sig att nämna den i någon form.

En konflikt på väg
Jag menar att vi nu är på väg mot en avgörande punkt: den nya försvarspolitiken med legosoldater och expeditionskårer har öppnat en åsiktsklyfta kring försvaret. Jag hoppas att det inte är för sent att stoppa den här utvecklingen, men om sossar och borgare vill ha konflikten så ska det väl få den. Vi får kanske leta upp de gamla militärfientliga slagorden och förbereda oss på att inom något år börja stå utanför grindarna på Revingehed och dela ut flygblad.

Så tänka vissa socialdemokrater av Gunnar Stensson

Ann-Marie Nilsson (s) är den första av ledamöterna i byggnadsnämndens majoritet (m + s) som bryter två års cementerad tystnad i debatten om Bup-området. För det ska hon hedras.
Hennes inlägg i Sydsvenskan (7/3) ger en inblick i den föreställningsvärld som styr den socialdemokratiska gruppen i nämnden.
För dem är detaljplanen inte ett underlag för samråd mellan nämnden och lundaborna utan ett överordnat avtal mellan Lunds kommun och fastighetsbolaget Kungsleden. Där får inte en stavelse rubbas.
Hur gör man då med de förslag från lundaborna som kommer i samrådsförfarandet? Man skiter i dom! Det måste man göra för annars faller ju hela detaljplanen! Och vad händer då med fördelningen mellan strandskyddad parkmark och privatmark i Sankt Lars, byggnaderna i paviljongområdet och mycket mer?

Hårda män i rökiga rum
Tänk om Ann-Marie Nilsson har uppfattat situationen rätt. Tänk om Kungsledens (och tidigare Realias) förhandlare faktiskt har utnyttjat sitt ägarövertag. Tänk om kommunens representanter i sin heta åtrå att bygga så många hus som möjligt verkligen har bundit sig för långtgående eftergifter.

Ungefär så här:
I ett rökigt rum står Brink och Jönsson framför ett skrivbord. Där sitter en man som representerar fastighetsbolaget. Dörrarna vaktas av två blonda muskulösa karlar med uttryckslösa ansikten.
- Om vi får bygga som vi vill, på Bup-området och västra borggården och östra borggården, så ska ni få det strandskyddade området vid ån! Annars kan ni pissa nån annanstans, säger fastighetsbolagsdirektören.
- Jo, ni ska få bygga! lovar Brink
- Precis som ni vill! försäkrar Jönsson och torkar svetten ur pannan.
- Det måste bli exakt som vi har kommit överens om, fyravåningshus och borthyvlade vallar ända fram till cykelvägen, annars jävlar…
- Det ska bli som ni vill! Vi lovar! Vi lovar! flåsar Jönsson och Brink.
- Då är vi överens! Håll mobben kort! Stick nu!
Brink och Jönsson snubblar ut.

När debatten om Bup-området sedan kommer igång uppstår panik. Jönsson och Brink tvingar nämndsledamöterna i båda lägren att hålla käften. Och de lyder, hela 2005 och 2006. Detaljerna ska bli precis som i detaljplanen. Varje detalj!
- Vi har lovat, det är en förtroendesak, säger Jönsson.
Samrådsförfarandet är ett spel för gallerierna. Allt är avgjort. Inget ändras.
Precis som det var när Akelius tvingade igenom exakt den exploatering som fastighetsbolaget ville ha i Klostergården för två år sedan. Brink och Jönsson är män som man kan resonera med.

Var ingen liten lort!
Låt oss hoppas att verkligheten inte ser ut på det viset. Låt oss hoppas att fastighetsbolagen inte missbrukar sin makt. Låt oss hoppas att politikerna är mer rädda att förlora väljarnas förtroende än fastighetsbolagens. Låt oss hoppas att var och en av de förtroendevalda inser, att de måste våga ta eget ansvar även om det strider mot en inbillad partilinje. Låt oss hoppas att lundaborna fortsätter att engagera sig och debattera.
Annars är man ingenting annat än en liten lort, som Astrid Lindgren säger.

Ställ krav på Arne Paulsson! av un

Kommunfullmäktige sammanträdde den 22.2 bland annat för att ta ställning till en ny ”publik arena”, avsedd för bland annat handbollsarrangemang. Förslaget om arenan bygger på att kommunen och kapitalet sätter sig i samma båt. Eller mera konkret: det vilar på en samverkan i form av ett aktiebolag med Lunds kommun och fastighetskungen Arne Paulsson som delägare. Efter fem år ska kommunen till en symbolisk summa köpa Paulssons aktioner i bolaget och bli ensamägare. I gengäld ska Paulsson få köpa ett gott stycke mark (till marknadsvärde) att bygga bostäder på. Till dessa vill Paulsson själv helt enväldigt välja hyresgäster, på det att inte några som han uppfattar som besvärliga hyresgäster ska komma dragande med sitt pick och pack och slå sig ner innanför de paulssonska väggarna. Denna uppfattning har Paulsson mycket klart gett uttryck för i lokalpressen.

Antisocialt
I kommunstyrelsen hade alla partier (med rösträtt) varit för uppgörelsen med Paulsson. Nu väcktes vid fullmäktige förslag om att säja nej till samverkan mot den publika arenan med hänvisning till Paulssons privata antisociala bostadspolitik. DV:s talesman i denna fråga, Sven-Bertil Persson, ställde sig bakom förslaget till publik arena, men betonade starkt att arenan inte får dra in mera trafik i Klostergårdsområdet.

Biltrafik och sociala förturer
Sven-Bertil tog också klart avstånd från Paulssons syn på hyresgäster, men yrkade på att fullmäktige i samband med markförsäljning till byggmästaren skulle ställa som krav att bostäder också skulle uthyras till s k sociala förtursfall. Av formaljuridiska skäl ville ordföranden inte ställa detta förslag under fullmäktiges prövning, men DV lovade att komma tillbaka när frågan om markförsäljning till Paulsson kommer upp på fullmäktiges bord. Med stor majoritet beslutade fullmäktige för den föreslagna ”publika arenan” (endast sd och v gick emot, fast av skilda skäl).
Demokratisk Vänster återkommer alltså dels vid markförsäljning, då vi kommer gå med på försäljning till Paulsson enbart om Paulsson tvingas ta emot s k sociala förturer, dels i samband med behandlingen av detaljplanen, då vi kommer att gå emot ett eventuellt förslag om parkering på Klostergården för arenans besökare.

Efter tolv långa år av Gunnar Sandin

I tolv år har jag suttit, som representant för vänsterpartiet, i styrelsen för Lunds kommunala parkeringsbolag. Jag har rapporterat här i Veckobladet om givande studieresor till Nice, Hilleröd och Bjärsjölagård och om inte mindre givande bolagsmiddagar på Grand, La Luna, Godset, Raurackl, Stäket, Café Finn, Häckeberga värdshus … Och utsvävningarna har inte kostat Lunds skattebetalare en enda krona utan det är bilisterna som snällt betalat. Det lokalpolitiska livet har sina fringisar, särskilt om man inte harvar i en nämnd utan häckar på den behagliga nivå som de kommunala bolagen utgör.
De politiska framgångarna har det däremot varit klent med. Jag har suttit i styrelsen under perioder med både borgerlig och rödgrön majoritet men hela tiden utgjort samma enmansopposition (utom perioden när jag hade en mp-ersättare). P-hus efter p-hus har kommit till eller byggts på med fyra röster mot en – vi är fem ordinarie ledamöter och en ersättare. Jag har framfört ekonomiska argument och estetiska argument och miljöargument men inget har hjälpt. Och vad ekonomin beträffar har jag hittills haft i huvudsak fel: bilismen och parkerandet har fortsatt att expandera.
Nu ska jag sluta, efter vänsterpartiets valkatastrof. I måndags var jag på mitt näst sista styrelsemöte. Och då, efter tolv långa år, börjar framgångarna komma, Nåja, framgångar …

Grönt folkhem …
Till det som jag rapporterat om hör det planerade p-huset på Brunnshög med 740 platser och en bilvårdsanläggning i bottenplanet. En bildestruktionsanläggning hade jag kunnat acceptera men inte detta.
Nu stod det om detta i det förslag till verksamhetsberättelse som vi diskuterade. Men ordföranden ville göra ett tillägg till den presenterade texten, som berättade att detta var ”första etappen i en större utbyggnad”. Det hör till saken att ordföranden är socialdemokrat (en ung kvinna tillika) och styrelsens majoritet fortfarande icke-borgerlig, på grund av den eftersläpning i förhållande till mandatperioderna som aktiebolagslagen framtvingar.
Jag protesterade. En fortsatt utbyggnad hade inte diskuterats i styrelsen under året och kunde därför av formella skäl inte nämnas. Men framförallt (och nu höjde jag rösten) fanns det mycket starka sakpolitiska skäl. Hade ordföranden missat FN-rapporten och klimathotet och diskussionen som den lett till? Kände hon inte till sin partiledares vision om det gröna folkhemmet? Hur kunde vi planera för en fortsatt stark expansion av bilismen?

… och gröna khmerer
Mitt utbrott väckte viss förstämning. Det tegs och tittades i bordet. Utom av moderaternas representant, en trygg gammal pansarmajor. Han talade inte om det gröna folkhemmet utan om de gröna khmererna, som inte ville fatta att folk tänkte fortsätta att köra bil. Fick de inte ett p-hus att stå i skulle deras fordon korka igen alla vägar på Brunnshög och det skulle bli ett elände. I förbifarten gav han en släng åt etanolbilarna där framställningen av drivmedlet krävde lika mycket energi som det gav ifrån sej, och där var det bara att hålla med.
Pansarmajoren bröt isen en smula. En annan socialdemokrat sa försiktigt att om bilarna inte fick stå på höjden så skulle de och deras asfalterade parkeringar bre ut sej över grönytorna. Det var samma resonemang som fördes när p-husen på sjukhusområdet motiverades. Fast sen asfalterade Region Skåne även marken så vi fick både-och.
Men mina nya utbrott gjorde inte stämningen bättre. Och för att rädda situationen drog ordföranden tillbaka sitt tilläggsförslag.

Reklamfri zon
Och hon visade sina radikala framfötter i nästa ärende. En reklamfirma ville sätta upp skyltar i p-husen, men hon var tveksam. Hon visade oss foton på de befintliga konstnärliga utsmyckningarna och trodde att reklamplakat skulle störa. Försiktiga socialdemokraten fyllde i med att det var fint att på något ställe slippa den reklam som annars sköljde över en så fort man satte på teven (vet hon inte hur man ställer in TV 1 och TV 2?), och så var ju firmans bud lite lågt. Kunde hon få göra en liten protokollsanteckning om detta?
Pansarmajoren hade inte glömt Karlbergs utbildning i taktik. Han föreslog bordläggning, för vidare utredning. Då skulle ärendet aktualiseras efter bolagsstämman, när borgarna har majoritet (fast det sa han inte). Och det lutade åt detta, bordläggning är en populär utväg när det hettar till i det kommunala.
Men jag yrkade på avslag på reklamfirmans framställan, och vid handuppräckningen fick socialdemokraterna bekänan färg och stödja mitt förslag. Ingen reklam! Två framgångar på en kväll!

En annan väg
Trevligt för mej. Men ser man till den stora sakfrågan är det för sorgligt. Klimatlarm? Grönt folkhem? Programdokumentet LundaMaTs II? Glöm det. Folk måste ju kunna ställa sina bilar nånstans. ”Att vara socialdemokrat är att vara kluven”, kände jag mej föranlåten att travestera. Och planeringen för det nya p-huset med 540 platser vid Högevall rullar dessutom vidare.
Tolv års försök att bekämpa bilismen på den parlamentariska vägen har i princip misslyckats. Nu slutar jag i p-bolaget. Finns det någon annan väg?

Reflektioner om Afghanistan av Gunnar Stensson

1979 gick Sovjetunionen in i Afghanstan. Det strategiska målet var att nå Indiska oceanen och oljetillgångarna i området. Men propagandan talade också om kvinnofrigörelse, jämlikhet, utbildning och befrielse från den patriarkaliska form av islam som var förhärskande.
Den sovjetiska invasionen fördömdes i Sverige främst av den svenska maoistvänstern som ett mycket tydligt exempel på sovjetisk socialimperialism. I Sverige bildades Svenska Afghanistankommittén.
Den brittiske journalisten Robert Fisk bevittnade tillsammans med Sveriges Radios Lars Gunnar Erlandsson den massiva sovjetiska invasionen.
- Aldrig i mitt liv har jag sett så många stridsvagnar, sa Lars-Gunnar Erlandsson.
- Och jag hoppas att jag aldrig i mitt liv ska behöva se så många stridsvagnar igen. Det går inte ens att föreställa sig.
Robert Fisk kommenterar: Detta var en invasion i massiv skala, en demonstration av den politiska viljan hos en supermakt. Den åderförkalkade Leonid Brezhnev gjorde för sista gången en uppvisning av sin impotenta makt.
Vi vet hur det gick. Miljontals afghaner flydde till Pakistan där de i nästan ett årtionde levde i flyktingläger under hårda villkor och med koranen som enda glädjeämne.
Den afghanska motståndsrörelsen utrustades och stöddes ekonomiskt av USA. En av ledarna hette Usama Bin Laden.
Den sovjetiska ockupationsmakten slets sakta ner. En av Gorbatjovs första åtgärder sedan han kommit till makten var att beordra den sovjetiska armén att utrymma Afghanistan.
Nu tog den rörelse som vunnit kriget makten. Talibanerna. De återskapade det hårda livet i flyktinglägren i nationell omfattning. En hård och primitiv form av sharialagstiftning tillämpades.
Men talibanerna besegrade krigsherrarna och skapade fred. Av ideologiska skäl stävjade de vallmoodlingen och opiumexporten.
Den svenska Afghanistan-kommittén fick möjligheter att verka i relativ trygghet.

USA tar över
1996 meddelade USA att man tänkte öppna diplomatiska relationer med talibanerna. Amerikanerna ville bygga en pipeline för gas från Turkmenistan till Pakistan.
Samtidigt intervjuade Robert Fisk Usama Bin Laden i det bergsfäste ett stycke från Jalalabad varifrån han lett sin del av kampen mot ryssarna.
Usama förklarade bland annat att USA nu var islams huvudfiende. Han sade sig tro att USA skulle bli lättare att besegra än Sovjetunionen.
Efter raserandet av World Trade Center och attacken mot Pentagon 11 september 2001 förklarade George Bush sitt ”krig mot terrorn”.
Eftersom Usama Bin Laden var ansvarig och befann sig i Afghanistan tillsammans med den afghanske ledaren mulla Omar skulle Afghanistan angripas. I den allmänna panik som rådde drev USA igenom ett FN-beslut och många länder deltog i den USA-ledda invasionen.
USA:s militära övermakt trängde tillbaka talibanerna. En ny regim installerades i Kabul under ledning av en afghan som deltagit i planerandet av den amerikanska pipelinen mellan Turkmenistan och Kabul.
Usama Bin Laden och mulla Omar lyckades de amerikanska trupperna inte infånga.
Inte heller knäckte de talibanerna.
De övergav sin puritanska inställning till vallmor och opium och finansierade med opiumpengar kampen mot USA.
Den nato-ledda ISAF-styrkan som fått FN-mandat att verka för fred och återuppbyggnad hamnade med tiden under allt större amerikanskt inflytande. Dess civila uppdrag blev allt svårare att särskilja från de amerikanska truppernas strider mot talibanerna.
Talibanerna behärskade snart halva Afghanistan. Den svenska Afghanistankommitté kunde nu bara operera i de områden där den amerikanska armén garanterade tryggheten. De 250 svenska soldaterna försökte bidra till civil uppbyggnad i de relativt lugna områden i norr där de var stationerade.
Idag hårdnar striderna. USA och Storbritannien ökar sina truppkontingenter. På andra håll ökar oron.

Sverige (och Norden)
Norge var nära en regeringskris när vänstern vägrade att acceptera fortsatt norsk truppnärvaro i Afghanistan.
I Danmark debatteras en skandal som handlar om att danska trupper utlämnat afghanska män till amerikansk tortyr.
Guantanamo är fullt av civila afghaner som gripits på måfå och hålls fängslade i oändlighet.
I Sverige diskuteras ökade militära insatser och man argumenterar för att skicka JAS-plan för att skydda svensk trupp.
Kravet att de svenska trupperna omedelbart ska lämna Afghanistan framförs i ett upprop med Maj-Britt Theorin som första namn.
Ska vi utlämna Afghanistan till talibanerna, ropar utrikesminister Carl Bildt.
Sydsvenskans kommentator ekar samma budskap. Landet måste befrias. Preventivt, fredsframtvingande våld är nödvändigt.
Vänstern i Lund fördömde redan i september 2001 invasionen i Afghanistan, dels för att den var rättsvidrig och dels för att den var så urbota dum.
Att över huvud taget angripa ett helt land med motiveringen att Usama Bin Laden, en enskild fanatiker befann sig där! Det vittnar om en total brist på känsla för proportioner. Det innebär också en kolossal överskattning av Usama Bin Ladens betydelse.
USA nådde aldrig det mål man föresatt sig. Usama Bin Laden är på fri fot. Det afghanska folket har inte befriats utan tillfogats ändlöst lidande. En primitiv men i någon mening fungerande stat krossades med massivt militärt våld och ersattes av rivaliserande krigsherrar.
Jag menar att kriget pågått oavbrutet sedan invasionen i september 2001. Nu håller det på att vända till talibanernas favör. Det afghanska folket måste bestämma sitt eget öde. Den processen har genom invasionen 2001 fördröjts i minst tio år.

Sverige har inte i Afghanistan att göra
Vi vet vad som hände två år efter invasionen i Afghanistan.
Redan på våren 2002 förberedde USA det preventiva angreppskriget för att ”befria Irak” och rädda London från inbillade raketer som skulle kunna utplåna stan på 45 minuter. Amerikanerna lyckades finna och avrätta sin gamle vapenbroder Saddam Hussein, som Donald Rumfelt på sitt dådkraftiga sätt försett med giftgas och vapen i det åttaåriga kriget mot Iran (och kurderna i Halabja).
Mindre uppmärksamhet har händelserna i Somalia fått. De utgör ännu en parallell.
Efter 16 års oreda, inbördesstrider och våld lyckades de islamiska domstolarna pacificera södra Somalia och huvudstaden Mogadishu. Klanerna lämnade in sina vapen. Vägspärrarna försvann. Kidnappningarna upphörde. Det civila livet kunde återvända till Mogadishu.
Då skickade USA in den etiopiska armén. En flotta med ett amerikanskt hangarfartyg i spetsen seglade in i Röda Havet. På bara minuter kunde de amerikanska attackplanen slå till var som helst. Bestyckade Herculesplan skickades ut för att utrota befolkningen på vägar och i byar. En lydregim under en lokal krigsherre som suttit i en gränsstad i två år och som tack vare amerikanska påtryckningar fått internationellt erkännande fördes av de etiopiska stridsvagnarna till Mogadishu där han upprättade en qvislingregim.
Svenska somalier som för första gången på ett och ett halvt decennium kunnat besöka sitt hemland till jul 2006 dödades och tillfångatogs. UD bekräftar att de befinner sig i somalisk fångenskap. De hade ”kämpat på fel sida,”sa UD-tjänstemannen likgiltigt i Dagens eko.
Kaoset har återvänt till Mogadishu, samma kaos som vi ser i Afghanistan och i Bagdad. Samma kaos som vi ser i Palestina, där den demokratiskt valda regeringen utsatts för militärt våld av Israel och sanktioner av USA och EU.
Nu smider USA planer på att angripa Iran. Och den farliga kärnvapenmakten Israel hotar med bombningar.

Det är hög tid att Sverige drar sig ut ur Afghanistan!

Det är hög tid att EU motsätter sig det som USA kallar kriget mot terrorn!

Det är hög tid att man upphör att använda stämpeln terrorist för att godtyckligt fängsla och tortera människor och beröva dem alla deras rättigheter!

Det är hög tid att sluta att stryka torterarna medhårs!
Gunnar Stensson

Huvudkälla: Robert Fisk, The great war for civilisation. The conquest of the middle East, Harper perennial 2006.