I lördags besökte jag vänsterpartiets skånska årskonferens, den 36:e i ordningen för min del. Det var en intressant mätare på stämningen i partiet. Aldrig förr har jag upplevt en så tuktad tillställning. Alla val gick valberedningens väg (de få motkandidater som fanns nominerade drog sej tillbaka), verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse, regionrapport, verksamhetsplan, budget, antirasistisk strategi – allt klubbades utan diskussion eller ens några frågor. Den enda, spretiga debattungen kom på slutet, i anslutning till uttalandet (se härintill).
Jag frågade ett ombud varför det var så dödens tyst. Hon gissade: ingen orkar med några fler motsättningar, vi har haft så mycket av den varan.
Var tusende skåning
Närmare sexti delegater samlades inledningsvis i Helsingborgs Folkets hus, fast på slutet var bara drygt hälften kvar. Ungdomsvågen har mattats: uppskattningsvis fem av de sexti var under 30 år. Men de över 65 var nog inte stort fler. Det är 40- och 50-talisterna som dominerar. Man kunde notera för övrigt notera att partiets båda ledande skånska kommunalpolitiker, Anneli Philipson i Malmö och Mats Olsson i Lund, tycktes ha viktigare saker för sej denna dag.
Remarkabelt var att medlemsantalet hade ökat för första gången på flera år, med 15 personer. Fast det beror på hur man räknar: 128 av de 918 medlemmarna hade inte betalt avgiften, vilket var en ökning. Omsättningen är fortsatt stor med drygt en sjättedel under 2006.
Det finns cirka 900 000 skåningar över arton år. Det betyder att vänsterpartiet organiserar cirka var tusende. I styrelsens valanalys sades att aktivisterna hade haft för liten direktkontakt med väljarna, men det är svårt att hinna föra exempelvis köksbordssamtal med 999 personer.
Valkatastrof med ljuspunkt
”Vi gjorde ett dåligt val. Det går inte att prata bort”, står det i verksamhetsberättelsen. Detta kunde ha blivit utgångspunkten för en angelägen diskussion men denna uteblev alltså. Inte heller partistyrelsens representant på konferensen, Ulla Andersson, tog upp valet närmare. I stället gjorde hon en genomgång av den nya regeringens hittillsvarande politik och underströk dess ideologiska aspekter. Korrekt men inte särskilt spännande eftersom alla i salen rimligen höll med. Intressantare hade varit om hon utvecklat två av sina inledande meningar: vänsterpartiets påfallande tystnad efter valet och den aktuella ansvarsutredningen, där åsikterna rimligen går isär inom vänstern liksom i andra partier.Omvalda distriktsordföranden Britta Berg försökte se ljuspunkterna i läget: ”Nu slipper vi läsa trista fullmäktigehandlingar, nu kan vi syssla med rolig politik.” Men det svåra valnederlaget har sitt ekonomiska pris. Den ekonomiska omslutningen minskar med hela 45 procent. Bemanningen på distriktsexpeditionen har redan skurits ner.
Intresse tystar mun
Av distriktets prognosticerade intäkter är 98 procent partistöd och ”partiskatt”, det vill säga procentandel av förtroendevaldas arvoden. Drygt 60 procent eller 1 031 680 kr är ”andel av kommunalt stöd”.
I den antirasistiska strategi som antogs fäste jag mej vid målsättningen att hindra sverigedemokraterna från att erövra en skånsk riksdagsplats 2010. Sd har ju beslutat att kommunalt partistöd ska slussas upp till den nationella organisationen vilket avgjort stärker deras möjligheter till en framgångsrik valkampanj. I insikt om den risken har ledande flera rikspolitiker, senast konstitutionsutskottets ordförande Berit Andnor (s), talat om att tillämpa kommunallagens förbud mot att flytta sådana medel utanför kommunen. Men ingen ledande vänsterpartist har uttalat sej i samma riktning, och siffrorna ovan berättar varför. Därmed ställer partiet tyvärr inte upp på det sannolikt viktigaste instrumentet för att stoppa sd:s fortsatta framfart.
Hade inte detta varit värt en debatt?
Frånvarande kritiker
Det kunde ha blivit ett meningsutbyte. Bengt Håkansson i Lomma och Lutz Pagel i Malmö hade nämligen skrivit motioner som kritiserade olika aspekter av verksamheten och planerna. Men ingen av dem var närvarande och inga delegater tog upp deras synpunkter. En av Håkanssons motioner ville återuppliva sommarlägren men där ge plats även för miljöpartister och socialdemokrater. Men distriktsstyrelsen och årskonferensen var avvisande. Det fick räcka med partifolk och partilösa.
Gemensamt för Pagels motioner var att de anmärkte på partiets/distriktets självbelåtenhet och självtillräcklighet. Vi har ingen rätt att klaga på borgarnas bristande miljövisioner när vi själva inga har, skrev han till exempel. Motionen avslogs trots viss självkritik från styrelsen.
Det är för övrigt inte bara miljödokumenten som brister utan också praktiken. Det gick tre tåg i timmen till Helsingborg men de flesta i Lundadelegationen kom med bil. Fast inte nya ordföranden, Marta Santander, heder åt henne!
Det finns åtminstone en kvalificerad miljöpolitiker kvar i v-Skåne, Sven-Erik Sjöstrand som varit aktiv i frågan både i och utanför riksdagen. Han var intresserad men fick inte plats i den krympta nya distriktsstyrelsen, trots hans ytterligare merit att komma från Perstorp, enda kommunen där partiet ökade sina mandat.
Nytraditionalisterna regerar vidare
Veckobladet lär vara den enda tidningen som publicerar konferensens uttalande. Ett kortare alternativ hade haft lättare att bli återgivet men det röstades ner.
Det antagna uttalandet är emellertid intressant. Detta om att ”aldrig mer” ta ansvar för en politik som medför en massa uppräknade dåligheter är svårt att tolka som annat än en varning mot de krafter i partier, inklusive Lars Ohly, som vill ha ett starkare samarbete (kanske rentav i en regering) mellan de rödgröna partierna. För den som ”tar ansvar” riskerar att smutsa händerna då och så. Liksom erkänna att verkligheten hinner förändras på fyra år, och att det därför kan vara svårt att ”återställa allt”. Den nytraditionella linjens kvinnor och män behåller makten i det av valnederlaget sargade Skånedistriktet.
Slutligen ska nämnas att Nita Lorimer och Angelica Svensson från Lund blev invalda i den nya distriktsstyrelsen, den senare som ersättare, och att Lunds motion ”Begränsa skånska flyget!” i huvudsak antogs.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2007-03-07
Inte en man, inte ett öre…
av Sten Henriksson
Försvaret eller åtminstone militärutgifterna var en gång en av vänsterns stora frågor. Kampen stod inte bara mot tronen, altaret och penningpåsen utan också mot svärdet. Det ändrades under andra världskriget när försvaret av det nationella oberoendet blev en angelägenhet också för arbetarrörelsen. När Hitler stod utanför dörren fick man göra vad man kunde för att stoppa honom. Men visst: de militära hierarkierna befolkades av samma gamla höger som alltid, i betydande utsträckning också av tysk- eller nazisympatisörer.
Kalla krigsepoken
Försvaret under det kalla kriget präglades förstås av rysskräck och kommunisthat. Det fanns hos många en genuin oro för ett militärt hot mot Sverige från Sovjet, även om man nu kan tveka om hur välgrundat det var. Vad som hände på, över och under Östersjön under dessa år tyder kanske mer på västliga än östliga offensiva avsikter. Försvarsmakten utsattes för hård kritik av vänsterrörelsen kring 1970 men då handlade det mest om de värnpliktigas inflytande och kvardröjande preussiska attityder hos yrkesbefälet. Delar av vänstern blev pacifistisk och ville avskaffa det militära försvaret, men jag tror att de flesta av oss trots allt ställde upp och, för oss som var män, gjorde vår värnplikt.
En försvarspositiv vänster
Vänstern, t.ex. i form av vänsterpartiet, har också ställt upp för försvaret under åren efter murens fall och Sovjetunionens sönderfall. Vi har varit emot det sanslösa JAS-programmet, vi har krävt nerskärning av försvarsutgifterna, men vi har varit för en fortsatt stark militär apparat till landets försvar. Vi har talat för ett folkförsvar. Det har inte precis hjälpt: militärutgifterna har varit oförändrat höga alltmedan regementena har lagts ner. Den högre militärledningen och deras politiska vänner har systematiskt krossat en mobiliseringsapparat som kunde få fram en halv miljon människor under vapen och en militär/civil infrastruktur som hade byggts under femtio år och kanske var världens mest avancerade. Det var just den sorts försvar som gång på gång har visat sig vara ha en magnifik överlevnadsförmåga.
Vi har i stället fått 204 JAS-plan som vi inte har råd med utan som man försöker bli av med med vilka metoder som helst. Och för militärledningen som just skrotat huvuddelen av Sveriges försvar återstår nu bara att gå in i Nato. Kampanjen för Nato har tagit sig skiftande uttryck genom åren. Numera heter det dels att det inte finns några motsättningar mellan öst och väst längre så vi kan alla samlas i Natos breda famn, dels att Ryssland blir alltmer hotfullt så det är bäst att gå med i Nato. Det pågår också en smygande Natoanslutning under beteckningar som ”interoperabilitet”. Ibland blir det direkt påtagligt: om några månader ska tydligen Nato ha en marin jätteövning i Östersjön och Sverige ska delta under sken av att det handlar om terroristbekämpning.
Så gick det med folkförsvaret
Värnplikten är i huvudsak borta, och så gick det alltså med det folkförsvaret. Att den alls behålles som princip beror på att man vill ha unga värnpliktiga som underlag för rekrytering till de kontrakterade stridsgrupper man nu sätter upp för att använda som utlandsstyrkor. Det sker i EU:s namn men i samarbete med Nato och USA.
Sverige har under många år bidragit med fredsbevarande styrkor under FN-befäl och på så sätt faktiskt gjort insatser för freden i världen. Men vad som nu händer är att styrkorna ska skickas ut med starka vapen i händerna – stridsflygplan, örlogsfartyg, pansar. De ska vara fredsframtvingande till skillnad från fredsbevarande, de ska kunna strida och inte nödvändigtvis verka på FN:s begäran.
Afghanistantruppen ifrågasätts
En sådan styrka finns redan i Afghanistan och mer ska det bli. Det är ingen FN-styrka utan en styrka under Nato-befäl, närmast under en general som har gjort sig känd för sin blodiga framfart när han var chef för USA:s styrkor i området.
Vad som händer nu är att den svenska opinionen har börjat reagera. En namninsamling med 600 namn (där man hittade t.ex. f. försvarsministern Thage G. Petersson) publicerade nyligen ett upprop med krav på att Sverige skulle ta hem sin trupp från Afghanistan. En del av de trupper som nu ska skickas dit utbildas här i Lund – vi tillhör ju det fåtal kommuner som har ett regemente. En god regel är ju att tänka globalt och agera lokalt och det är i det ljuset jag menar man ska se det uttalande av styrelsen i vänsterpartiet i Lund som återges nedan. Jag tror att det är många år sedan man fick se något liknande: en lokal partiorganisation som uttalar sig kritiskt om den militära utbildningen i kommunen. En nyhet skulle man tycka, men Sydsvenskans lundaredaktion kan inte tänka sig att nämna den i någon form.
En konflikt på väg
Jag menar att vi nu är på väg mot en avgörande punkt: den nya försvarspolitiken med legosoldater och expeditionskårer har öppnat en åsiktsklyfta kring försvaret. Jag hoppas att det inte är för sent att stoppa den här utvecklingen, men om sossar och borgare vill ha konflikten så ska det väl få den. Vi får kanske leta upp de gamla militärfientliga slagorden och förbereda oss på att inom något år börja stå utanför grindarna på Revingehed och dela ut flygblad.
Kalla krigsepoken
Försvaret under det kalla kriget präglades förstås av rysskräck och kommunisthat. Det fanns hos många en genuin oro för ett militärt hot mot Sverige från Sovjet, även om man nu kan tveka om hur välgrundat det var. Vad som hände på, över och under Östersjön under dessa år tyder kanske mer på västliga än östliga offensiva avsikter. Försvarsmakten utsattes för hård kritik av vänsterrörelsen kring 1970 men då handlade det mest om de värnpliktigas inflytande och kvardröjande preussiska attityder hos yrkesbefälet. Delar av vänstern blev pacifistisk och ville avskaffa det militära försvaret, men jag tror att de flesta av oss trots allt ställde upp och, för oss som var män, gjorde vår värnplikt.
En försvarspositiv vänster
Vänstern, t.ex. i form av vänsterpartiet, har också ställt upp för försvaret under åren efter murens fall och Sovjetunionens sönderfall. Vi har varit emot det sanslösa JAS-programmet, vi har krävt nerskärning av försvarsutgifterna, men vi har varit för en fortsatt stark militär apparat till landets försvar. Vi har talat för ett folkförsvar. Det har inte precis hjälpt: militärutgifterna har varit oförändrat höga alltmedan regementena har lagts ner. Den högre militärledningen och deras politiska vänner har systematiskt krossat en mobiliseringsapparat som kunde få fram en halv miljon människor under vapen och en militär/civil infrastruktur som hade byggts under femtio år och kanske var världens mest avancerade. Det var just den sorts försvar som gång på gång har visat sig vara ha en magnifik överlevnadsförmåga.
Vi har i stället fått 204 JAS-plan som vi inte har råd med utan som man försöker bli av med med vilka metoder som helst. Och för militärledningen som just skrotat huvuddelen av Sveriges försvar återstår nu bara att gå in i Nato. Kampanjen för Nato har tagit sig skiftande uttryck genom åren. Numera heter det dels att det inte finns några motsättningar mellan öst och väst längre så vi kan alla samlas i Natos breda famn, dels att Ryssland blir alltmer hotfullt så det är bäst att gå med i Nato. Det pågår också en smygande Natoanslutning under beteckningar som ”interoperabilitet”. Ibland blir det direkt påtagligt: om några månader ska tydligen Nato ha en marin jätteövning i Östersjön och Sverige ska delta under sken av att det handlar om terroristbekämpning.
Så gick det med folkförsvaret
Värnplikten är i huvudsak borta, och så gick det alltså med det folkförsvaret. Att den alls behålles som princip beror på att man vill ha unga värnpliktiga som underlag för rekrytering till de kontrakterade stridsgrupper man nu sätter upp för att använda som utlandsstyrkor. Det sker i EU:s namn men i samarbete med Nato och USA.
Sverige har under många år bidragit med fredsbevarande styrkor under FN-befäl och på så sätt faktiskt gjort insatser för freden i världen. Men vad som nu händer är att styrkorna ska skickas ut med starka vapen i händerna – stridsflygplan, örlogsfartyg, pansar. De ska vara fredsframtvingande till skillnad från fredsbevarande, de ska kunna strida och inte nödvändigtvis verka på FN:s begäran.
Afghanistantruppen ifrågasätts
En sådan styrka finns redan i Afghanistan och mer ska det bli. Det är ingen FN-styrka utan en styrka under Nato-befäl, närmast under en general som har gjort sig känd för sin blodiga framfart när han var chef för USA:s styrkor i området.
Vad som händer nu är att den svenska opinionen har börjat reagera. En namninsamling med 600 namn (där man hittade t.ex. f. försvarsministern Thage G. Petersson) publicerade nyligen ett upprop med krav på att Sverige skulle ta hem sin trupp från Afghanistan. En del av de trupper som nu ska skickas dit utbildas här i Lund – vi tillhör ju det fåtal kommuner som har ett regemente. En god regel är ju att tänka globalt och agera lokalt och det är i det ljuset jag menar man ska se det uttalande av styrelsen i vänsterpartiet i Lund som återges nedan. Jag tror att det är många år sedan man fick se något liknande: en lokal partiorganisation som uttalar sig kritiskt om den militära utbildningen i kommunen. En nyhet skulle man tycka, men Sydsvenskans lundaredaktion kan inte tänka sig att nämna den i någon form.
En konflikt på väg
Jag menar att vi nu är på väg mot en avgörande punkt: den nya försvarspolitiken med legosoldater och expeditionskårer har öppnat en åsiktsklyfta kring försvaret. Jag hoppas att det inte är för sent att stoppa den här utvecklingen, men om sossar och borgare vill ha konflikten så ska det väl få den. Vi får kanske leta upp de gamla militärfientliga slagorden och förbereda oss på att inom något år börja stå utanför grindarna på Revingehed och dela ut flygblad.
Så tänka vissa socialdemokrater
av Gunnar Stensson
Ann-Marie Nilsson (s) är den första av ledamöterna i byggnadsnämndens majoritet (m + s) som bryter två års cementerad tystnad i debatten om Bup-området. För det ska hon hedras.
Hennes inlägg i Sydsvenskan (7/3) ger en inblick i den föreställningsvärld som styr den socialdemokratiska gruppen i nämnden.
För dem är detaljplanen inte ett underlag för samråd mellan nämnden och lundaborna utan ett överordnat avtal mellan Lunds kommun och fastighetsbolaget Kungsleden. Där får inte en stavelse rubbas.
Hur gör man då med de förslag från lundaborna som kommer i samrådsförfarandet? Man skiter i dom! Det måste man göra för annars faller ju hela detaljplanen! Och vad händer då med fördelningen mellan strandskyddad parkmark och privatmark i Sankt Lars, byggnaderna i paviljongområdet och mycket mer?
Hårda män i rökiga rum
Tänk om Ann-Marie Nilsson har uppfattat situationen rätt. Tänk om Kungsledens (och tidigare Realias) förhandlare faktiskt har utnyttjat sitt ägarövertag. Tänk om kommunens representanter i sin heta åtrå att bygga så många hus som möjligt verkligen har bundit sig för långtgående eftergifter.
Ungefär så här:
I ett rökigt rum står Brink och Jönsson framför ett skrivbord. Där sitter en man som representerar fastighetsbolaget. Dörrarna vaktas av två blonda muskulösa karlar med uttryckslösa ansikten.
- Om vi får bygga som vi vill, på Bup-området och västra borggården och östra borggården, så ska ni få det strandskyddade området vid ån! Annars kan ni pissa nån annanstans, säger fastighetsbolagsdirektören.
- Jo, ni ska få bygga! lovar Brink
- Precis som ni vill! försäkrar Jönsson och torkar svetten ur pannan.
- Det måste bli exakt som vi har kommit överens om, fyravåningshus och borthyvlade vallar ända fram till cykelvägen, annars jävlar…
- Det ska bli som ni vill! Vi lovar! Vi lovar! flåsar Jönsson och Brink.
- Då är vi överens! Håll mobben kort! Stick nu!
Brink och Jönsson snubblar ut.
När debatten om Bup-området sedan kommer igång uppstår panik. Jönsson och Brink tvingar nämndsledamöterna i båda lägren att hålla käften. Och de lyder, hela 2005 och 2006. Detaljerna ska bli precis som i detaljplanen. Varje detalj!
- Vi har lovat, det är en förtroendesak, säger Jönsson.
Samrådsförfarandet är ett spel för gallerierna. Allt är avgjort. Inget ändras.
Precis som det var när Akelius tvingade igenom exakt den exploatering som fastighetsbolaget ville ha i Klostergården för två år sedan. Brink och Jönsson är män som man kan resonera med.
Var ingen liten lort!
Låt oss hoppas att verkligheten inte ser ut på det viset. Låt oss hoppas att fastighetsbolagen inte missbrukar sin makt. Låt oss hoppas att politikerna är mer rädda att förlora väljarnas förtroende än fastighetsbolagens. Låt oss hoppas att var och en av de förtroendevalda inser, att de måste våga ta eget ansvar även om det strider mot en inbillad partilinje. Låt oss hoppas att lundaborna fortsätter att engagera sig och debattera.
Annars är man ingenting annat än en liten lort, som Astrid Lindgren säger.
Hennes inlägg i Sydsvenskan (7/3) ger en inblick i den föreställningsvärld som styr den socialdemokratiska gruppen i nämnden.
För dem är detaljplanen inte ett underlag för samråd mellan nämnden och lundaborna utan ett överordnat avtal mellan Lunds kommun och fastighetsbolaget Kungsleden. Där får inte en stavelse rubbas.
Hur gör man då med de förslag från lundaborna som kommer i samrådsförfarandet? Man skiter i dom! Det måste man göra för annars faller ju hela detaljplanen! Och vad händer då med fördelningen mellan strandskyddad parkmark och privatmark i Sankt Lars, byggnaderna i paviljongområdet och mycket mer?
Hårda män i rökiga rum
Tänk om Ann-Marie Nilsson har uppfattat situationen rätt. Tänk om Kungsledens (och tidigare Realias) förhandlare faktiskt har utnyttjat sitt ägarövertag. Tänk om kommunens representanter i sin heta åtrå att bygga så många hus som möjligt verkligen har bundit sig för långtgående eftergifter.
Ungefär så här:
I ett rökigt rum står Brink och Jönsson framför ett skrivbord. Där sitter en man som representerar fastighetsbolaget. Dörrarna vaktas av två blonda muskulösa karlar med uttryckslösa ansikten.
- Om vi får bygga som vi vill, på Bup-området och västra borggården och östra borggården, så ska ni få det strandskyddade området vid ån! Annars kan ni pissa nån annanstans, säger fastighetsbolagsdirektören.
- Jo, ni ska få bygga! lovar Brink
- Precis som ni vill! försäkrar Jönsson och torkar svetten ur pannan.
- Det måste bli exakt som vi har kommit överens om, fyravåningshus och borthyvlade vallar ända fram till cykelvägen, annars jävlar…
- Det ska bli som ni vill! Vi lovar! Vi lovar! flåsar Jönsson och Brink.
- Då är vi överens! Håll mobben kort! Stick nu!
Brink och Jönsson snubblar ut.
När debatten om Bup-området sedan kommer igång uppstår panik. Jönsson och Brink tvingar nämndsledamöterna i båda lägren att hålla käften. Och de lyder, hela 2005 och 2006. Detaljerna ska bli precis som i detaljplanen. Varje detalj!
- Vi har lovat, det är en förtroendesak, säger Jönsson.
Samrådsförfarandet är ett spel för gallerierna. Allt är avgjort. Inget ändras.
Precis som det var när Akelius tvingade igenom exakt den exploatering som fastighetsbolaget ville ha i Klostergården för två år sedan. Brink och Jönsson är män som man kan resonera med.
Var ingen liten lort!
Låt oss hoppas att verkligheten inte ser ut på det viset. Låt oss hoppas att fastighetsbolagen inte missbrukar sin makt. Låt oss hoppas att politikerna är mer rädda att förlora väljarnas förtroende än fastighetsbolagens. Låt oss hoppas att var och en av de förtroendevalda inser, att de måste våga ta eget ansvar även om det strider mot en inbillad partilinje. Låt oss hoppas att lundaborna fortsätter att engagera sig och debattera.
Annars är man ingenting annat än en liten lort, som Astrid Lindgren säger.
2007-03-01
Ställ krav på Arne Paulsson!
av un
Kommunfullmäktige sammanträdde den 22.2 bland annat för att ta ställning till en ny ”publik arena”, avsedd för bland annat handbollsarrangemang. Förslaget om arenan bygger på att kommunen och kapitalet sätter sig i samma båt. Eller mera konkret: det vilar på en samverkan i form av ett aktiebolag med Lunds kommun och fastighetskungen Arne Paulsson som delägare. Efter fem år ska kommunen till en symbolisk summa köpa Paulssons aktioner i bolaget och bli ensamägare. I gengäld ska Paulsson få köpa ett gott stycke mark (till marknadsvärde) att bygga bostäder på. Till dessa vill Paulsson själv helt enväldigt välja hyresgäster, på det att inte några som han uppfattar som besvärliga hyresgäster ska komma dragande med sitt pick och pack och slå sig ner innanför de paulssonska väggarna. Denna uppfattning har Paulsson mycket klart gett uttryck för i lokalpressen.
Antisocialt
I kommunstyrelsen hade alla partier (med rösträtt) varit för uppgörelsen med Paulsson. Nu väcktes vid fullmäktige förslag om att säja nej till samverkan mot den publika arenan med hänvisning till Paulssons privata antisociala bostadspolitik. DV:s talesman i denna fråga, Sven-Bertil Persson, ställde sig bakom förslaget till publik arena, men betonade starkt att arenan inte får dra in mera trafik i Klostergårdsområdet.
Biltrafik och sociala förturer
Sven-Bertil tog också klart avstånd från Paulssons syn på hyresgäster, men yrkade på att fullmäktige i samband med markförsäljning till byggmästaren skulle ställa som krav att bostäder också skulle uthyras till s k sociala förtursfall. Av formaljuridiska skäl ville ordföranden inte ställa detta förslag under fullmäktiges prövning, men DV lovade att komma tillbaka när frågan om markförsäljning till Paulsson kommer upp på fullmäktiges bord. Med stor majoritet beslutade fullmäktige för den föreslagna ”publika arenan” (endast sd och v gick emot, fast av skilda skäl).
Demokratisk Vänster återkommer alltså dels vid markförsäljning, då vi kommer gå med på försäljning till Paulsson enbart om Paulsson tvingas ta emot s k sociala förturer, dels i samband med behandlingen av detaljplanen, då vi kommer att gå emot ett eventuellt förslag om parkering på Klostergården för arenans besökare.
Antisocialt
I kommunstyrelsen hade alla partier (med rösträtt) varit för uppgörelsen med Paulsson. Nu väcktes vid fullmäktige förslag om att säja nej till samverkan mot den publika arenan med hänvisning till Paulssons privata antisociala bostadspolitik. DV:s talesman i denna fråga, Sven-Bertil Persson, ställde sig bakom förslaget till publik arena, men betonade starkt att arenan inte får dra in mera trafik i Klostergårdsområdet.
Biltrafik och sociala förturer
Sven-Bertil tog också klart avstånd från Paulssons syn på hyresgäster, men yrkade på att fullmäktige i samband med markförsäljning till byggmästaren skulle ställa som krav att bostäder också skulle uthyras till s k sociala förtursfall. Av formaljuridiska skäl ville ordföranden inte ställa detta förslag under fullmäktiges prövning, men DV lovade att komma tillbaka när frågan om markförsäljning till Paulsson kommer upp på fullmäktiges bord. Med stor majoritet beslutade fullmäktige för den föreslagna ”publika arenan” (endast sd och v gick emot, fast av skilda skäl).
Demokratisk Vänster återkommer alltså dels vid markförsäljning, då vi kommer gå med på försäljning till Paulsson enbart om Paulsson tvingas ta emot s k sociala förturer, dels i samband med behandlingen av detaljplanen, då vi kommer att gå emot ett eventuellt förslag om parkering på Klostergården för arenans besökare.
Efter tolv långa år
av Gunnar Sandin
I tolv år har jag suttit, som representant för vänsterpartiet, i styrelsen för Lunds kommunala parkeringsbolag. Jag har rapporterat här i Veckobladet om givande studieresor till Nice, Hilleröd och Bjärsjölagård och om inte mindre givande bolagsmiddagar på Grand, La Luna, Godset, Raurackl, Stäket, Café Finn, Häckeberga värdshus … Och utsvävningarna har inte kostat Lunds skattebetalare en enda krona utan det är bilisterna som snällt betalat. Det lokalpolitiska livet har sina fringisar, särskilt om man inte harvar i en nämnd utan häckar på den behagliga nivå som de kommunala bolagen utgör.
De politiska framgångarna har det däremot varit klent med. Jag har suttit i styrelsen under perioder med både borgerlig och rödgrön majoritet men hela tiden utgjort samma enmansopposition (utom perioden när jag hade en mp-ersättare). P-hus efter p-hus har kommit till eller byggts på med fyra röster mot en – vi är fem ordinarie ledamöter och en ersättare. Jag har framfört ekonomiska argument och estetiska argument och miljöargument men inget har hjälpt. Och vad ekonomin beträffar har jag hittills haft i huvudsak fel: bilismen och parkerandet har fortsatt att expandera.
Nu ska jag sluta, efter vänsterpartiets valkatastrof. I måndags var jag på mitt näst sista styrelsemöte. Och då, efter tolv långa år, börjar framgångarna komma, Nåja, framgångar …
Grönt folkhem …
Till det som jag rapporterat om hör det planerade p-huset på Brunnshög med 740 platser och en bilvårdsanläggning i bottenplanet. En bildestruktionsanläggning hade jag kunnat acceptera men inte detta.
Nu stod det om detta i det förslag till verksamhetsberättelse som vi diskuterade. Men ordföranden ville göra ett tillägg till den presenterade texten, som berättade att detta var ”första etappen i en större utbyggnad”. Det hör till saken att ordföranden är socialdemokrat (en ung kvinna tillika) och styrelsens majoritet fortfarande icke-borgerlig, på grund av den eftersläpning i förhållande till mandatperioderna som aktiebolagslagen framtvingar.
Jag protesterade. En fortsatt utbyggnad hade inte diskuterats i styrelsen under året och kunde därför av formella skäl inte nämnas. Men framförallt (och nu höjde jag rösten) fanns det mycket starka sakpolitiska skäl. Hade ordföranden missat FN-rapporten och klimathotet och diskussionen som den lett till? Kände hon inte till sin partiledares vision om det gröna folkhemmet? Hur kunde vi planera för en fortsatt stark expansion av bilismen?
… och gröna khmerer
Mitt utbrott väckte viss förstämning. Det tegs och tittades i bordet. Utom av moderaternas representant, en trygg gammal pansarmajor. Han talade inte om det gröna folkhemmet utan om de gröna khmererna, som inte ville fatta att folk tänkte fortsätta att köra bil. Fick de inte ett p-hus att stå i skulle deras fordon korka igen alla vägar på Brunnshög och det skulle bli ett elände. I förbifarten gav han en släng åt etanolbilarna där framställningen av drivmedlet krävde lika mycket energi som det gav ifrån sej, och där var det bara att hålla med.
Pansarmajoren bröt isen en smula. En annan socialdemokrat sa försiktigt att om bilarna inte fick stå på höjden så skulle de och deras asfalterade parkeringar bre ut sej över grönytorna. Det var samma resonemang som fördes när p-husen på sjukhusområdet motiverades. Fast sen asfalterade Region Skåne även marken så vi fick både-och.
Men mina nya utbrott gjorde inte stämningen bättre. Och för att rädda situationen drog ordföranden tillbaka sitt tilläggsförslag.
Reklamfri zon
Och hon visade sina radikala framfötter i nästa ärende. En reklamfirma ville sätta upp skyltar i p-husen, men hon var tveksam. Hon visade oss foton på de befintliga konstnärliga utsmyckningarna och trodde att reklamplakat skulle störa. Försiktiga socialdemokraten fyllde i med att det var fint att på något ställe slippa den reklam som annars sköljde över en så fort man satte på teven (vet hon inte hur man ställer in TV 1 och TV 2?), och så var ju firmans bud lite lågt. Kunde hon få göra en liten protokollsanteckning om detta?
Pansarmajoren hade inte glömt Karlbergs utbildning i taktik. Han föreslog bordläggning, för vidare utredning. Då skulle ärendet aktualiseras efter bolagsstämman, när borgarna har majoritet (fast det sa han inte). Och det lutade åt detta, bordläggning är en populär utväg när det hettar till i det kommunala.
Men jag yrkade på avslag på reklamfirmans framställan, och vid handuppräckningen fick socialdemokraterna bekänan färg och stödja mitt förslag. Ingen reklam! Två framgångar på en kväll!
En annan väg
Trevligt för mej. Men ser man till den stora sakfrågan är det för sorgligt. Klimatlarm? Grönt folkhem? Programdokumentet LundaMaTs II? Glöm det. Folk måste ju kunna ställa sina bilar nånstans. ”Att vara socialdemokrat är att vara kluven”, kände jag mej föranlåten att travestera. Och planeringen för det nya p-huset med 540 platser vid Högevall rullar dessutom vidare.
Tolv års försök att bekämpa bilismen på den parlamentariska vägen har i princip misslyckats. Nu slutar jag i p-bolaget. Finns det någon annan väg?
De politiska framgångarna har det däremot varit klent med. Jag har suttit i styrelsen under perioder med både borgerlig och rödgrön majoritet men hela tiden utgjort samma enmansopposition (utom perioden när jag hade en mp-ersättare). P-hus efter p-hus har kommit till eller byggts på med fyra röster mot en – vi är fem ordinarie ledamöter och en ersättare. Jag har framfört ekonomiska argument och estetiska argument och miljöargument men inget har hjälpt. Och vad ekonomin beträffar har jag hittills haft i huvudsak fel: bilismen och parkerandet har fortsatt att expandera.
Nu ska jag sluta, efter vänsterpartiets valkatastrof. I måndags var jag på mitt näst sista styrelsemöte. Och då, efter tolv långa år, börjar framgångarna komma, Nåja, framgångar …
Grönt folkhem …
Till det som jag rapporterat om hör det planerade p-huset på Brunnshög med 740 platser och en bilvårdsanläggning i bottenplanet. En bildestruktionsanläggning hade jag kunnat acceptera men inte detta.
Nu stod det om detta i det förslag till verksamhetsberättelse som vi diskuterade. Men ordföranden ville göra ett tillägg till den presenterade texten, som berättade att detta var ”första etappen i en större utbyggnad”. Det hör till saken att ordföranden är socialdemokrat (en ung kvinna tillika) och styrelsens majoritet fortfarande icke-borgerlig, på grund av den eftersläpning i förhållande till mandatperioderna som aktiebolagslagen framtvingar.
Jag protesterade. En fortsatt utbyggnad hade inte diskuterats i styrelsen under året och kunde därför av formella skäl inte nämnas. Men framförallt (och nu höjde jag rösten) fanns det mycket starka sakpolitiska skäl. Hade ordföranden missat FN-rapporten och klimathotet och diskussionen som den lett till? Kände hon inte till sin partiledares vision om det gröna folkhemmet? Hur kunde vi planera för en fortsatt stark expansion av bilismen?
… och gröna khmerer
Mitt utbrott väckte viss förstämning. Det tegs och tittades i bordet. Utom av moderaternas representant, en trygg gammal pansarmajor. Han talade inte om det gröna folkhemmet utan om de gröna khmererna, som inte ville fatta att folk tänkte fortsätta att köra bil. Fick de inte ett p-hus att stå i skulle deras fordon korka igen alla vägar på Brunnshög och det skulle bli ett elände. I förbifarten gav han en släng åt etanolbilarna där framställningen av drivmedlet krävde lika mycket energi som det gav ifrån sej, och där var det bara att hålla med.
Pansarmajoren bröt isen en smula. En annan socialdemokrat sa försiktigt att om bilarna inte fick stå på höjden så skulle de och deras asfalterade parkeringar bre ut sej över grönytorna. Det var samma resonemang som fördes när p-husen på sjukhusområdet motiverades. Fast sen asfalterade Region Skåne även marken så vi fick både-och.
Men mina nya utbrott gjorde inte stämningen bättre. Och för att rädda situationen drog ordföranden tillbaka sitt tilläggsförslag.
Reklamfri zon
Och hon visade sina radikala framfötter i nästa ärende. En reklamfirma ville sätta upp skyltar i p-husen, men hon var tveksam. Hon visade oss foton på de befintliga konstnärliga utsmyckningarna och trodde att reklamplakat skulle störa. Försiktiga socialdemokraten fyllde i med att det var fint att på något ställe slippa den reklam som annars sköljde över en så fort man satte på teven (vet hon inte hur man ställer in TV 1 och TV 2?), och så var ju firmans bud lite lågt. Kunde hon få göra en liten protokollsanteckning om detta?
Pansarmajoren hade inte glömt Karlbergs utbildning i taktik. Han föreslog bordläggning, för vidare utredning. Då skulle ärendet aktualiseras efter bolagsstämman, när borgarna har majoritet (fast det sa han inte). Och det lutade åt detta, bordläggning är en populär utväg när det hettar till i det kommunala.
Men jag yrkade på avslag på reklamfirmans framställan, och vid handuppräckningen fick socialdemokraterna bekänan färg och stödja mitt förslag. Ingen reklam! Två framgångar på en kväll!
En annan väg
Trevligt för mej. Men ser man till den stora sakfrågan är det för sorgligt. Klimatlarm? Grönt folkhem? Programdokumentet LundaMaTs II? Glöm det. Folk måste ju kunna ställa sina bilar nånstans. ”Att vara socialdemokrat är att vara kluven”, kände jag mej föranlåten att travestera. Och planeringen för det nya p-huset med 540 platser vid Högevall rullar dessutom vidare.
Tolv års försök att bekämpa bilismen på den parlamentariska vägen har i princip misslyckats. Nu slutar jag i p-bolaget. Finns det någon annan väg?
Reflektioner om Afghanistan
av Gunnar Stensson
1979 gick Sovjetunionen in i Afghanstan. Det strategiska målet var att nå Indiska oceanen och oljetillgångarna i området. Men propagandan talade också om kvinnofrigörelse, jämlikhet, utbildning och befrielse från den patriarkaliska form av islam som var förhärskande.
Den sovjetiska invasionen fördömdes i Sverige främst av den svenska maoistvänstern som ett mycket tydligt exempel på sovjetisk socialimperialism. I Sverige bildades Svenska Afghanistankommittén.
Den brittiske journalisten Robert Fisk bevittnade tillsammans med Sveriges Radios Lars Gunnar Erlandsson den massiva sovjetiska invasionen.
- Aldrig i mitt liv har jag sett så många stridsvagnar, sa Lars-Gunnar Erlandsson.
- Och jag hoppas att jag aldrig i mitt liv ska behöva se så många stridsvagnar igen. Det går inte ens att föreställa sig.
Robert Fisk kommenterar: Detta var en invasion i massiv skala, en demonstration av den politiska viljan hos en supermakt. Den åderförkalkade Leonid Brezhnev gjorde för sista gången en uppvisning av sin impotenta makt.
Vi vet hur det gick. Miljontals afghaner flydde till Pakistan där de i nästan ett årtionde levde i flyktingläger under hårda villkor och med koranen som enda glädjeämne.
Den afghanska motståndsrörelsen utrustades och stöddes ekonomiskt av USA. En av ledarna hette Usama Bin Laden.
Den sovjetiska ockupationsmakten slets sakta ner. En av Gorbatjovs första åtgärder sedan han kommit till makten var att beordra den sovjetiska armén att utrymma Afghanistan.
Nu tog den rörelse som vunnit kriget makten. Talibanerna. De återskapade det hårda livet i flyktinglägren i nationell omfattning. En hård och primitiv form av sharialagstiftning tillämpades.
Men talibanerna besegrade krigsherrarna och skapade fred. Av ideologiska skäl stävjade de vallmoodlingen och opiumexporten.
Den svenska Afghanistan-kommittén fick möjligheter att verka i relativ trygghet.
Norge var nära en regeringskris när vänstern vägrade att acceptera fortsatt norsk truppnärvaro i Afghanistan.
I Danmark debatteras en skandal som handlar om att danska trupper utlämnat afghanska män till amerikansk tortyr.
Guantanamo är fullt av civila afghaner som gripits på måfå och hålls fängslade i oändlighet.
I Sverige diskuteras ökade militära insatser och man argumenterar för att skicka JAS-plan för att skydda svensk trupp.
Kravet att de svenska trupperna omedelbart ska lämna Afghanistan framförs i ett upprop med Maj-Britt Theorin som första namn.
Ska vi utlämna Afghanistan till talibanerna, ropar utrikesminister Carl Bildt.
Sydsvenskans kommentator ekar samma budskap. Landet måste befrias. Preventivt, fredsframtvingande våld är nödvändigt.
Vänstern i Lund fördömde redan i september 2001 invasionen i Afghanistan, dels för att den var rättsvidrig och dels för att den var så urbota dum.
Att över huvud taget angripa ett helt land med motiveringen att Usama Bin Laden, en enskild fanatiker befann sig där! Det vittnar om en total brist på känsla för proportioner. Det innebär också en kolossal överskattning av Usama Bin Ladens betydelse.
USA nådde aldrig det mål man föresatt sig. Usama Bin Laden är på fri fot. Det afghanska folket har inte befriats utan tillfogats ändlöst lidande. En primitiv men i någon mening fungerande stat krossades med massivt militärt våld och ersattes av rivaliserande krigsherrar.
Jag menar att kriget pågått oavbrutet sedan invasionen i september 2001. Nu håller det på att vända till talibanernas favör. Det afghanska folket måste bestämma sitt eget öde. Den processen har genom invasionen 2001 fördröjts i minst tio år.
Sverige har inte i Afghanistan att göra
Vi vet vad som hände två år efter invasionen i Afghanistan.
Redan på våren 2002 förberedde USA det preventiva angreppskriget för att ”befria Irak” och rädda London från inbillade raketer som skulle kunna utplåna stan på 45 minuter. Amerikanerna lyckades finna och avrätta sin gamle vapenbroder Saddam Hussein, som Donald Rumfelt på sitt dådkraftiga sätt försett med giftgas och vapen i det åttaåriga kriget mot Iran (och kurderna i Halabja).
Mindre uppmärksamhet har händelserna i Somalia fått. De utgör ännu en parallell.
Efter 16 års oreda, inbördesstrider och våld lyckades de islamiska domstolarna pacificera södra Somalia och huvudstaden Mogadishu. Klanerna lämnade in sina vapen. Vägspärrarna försvann. Kidnappningarna upphörde. Det civila livet kunde återvända till Mogadishu.
Då skickade USA in den etiopiska armén. En flotta med ett amerikanskt hangarfartyg i spetsen seglade in i Röda Havet. På bara minuter kunde de amerikanska attackplanen slå till var som helst. Bestyckade Herculesplan skickades ut för att utrota befolkningen på vägar och i byar. En lydregim under en lokal krigsherre som suttit i en gränsstad i två år och som tack vare amerikanska påtryckningar fått internationellt erkännande fördes av de etiopiska stridsvagnarna till Mogadishu där han upprättade en qvislingregim.
Svenska somalier som för första gången på ett och ett halvt decennium kunnat besöka sitt hemland till jul 2006 dödades och tillfångatogs. UD bekräftar att de befinner sig i somalisk fångenskap. De hade ”kämpat på fel sida,”sa UD-tjänstemannen likgiltigt i Dagens eko.
Kaoset har återvänt till Mogadishu, samma kaos som vi ser i Afghanistan och i Bagdad. Samma kaos som vi ser i Palestina, där den demokratiskt valda regeringen utsatts för militärt våld av Israel och sanktioner av USA och EU.
Nu smider USA planer på att angripa Iran. Och den farliga kärnvapenmakten Israel hotar med bombningar.
Det är hög tid att Sverige drar sig ut ur Afghanistan!
Det är hög tid att EU motsätter sig det som USA kallar kriget mot terrorn!
Det är hög tid att man upphör att använda stämpeln terrorist för att godtyckligt fängsla och tortera människor och beröva dem alla deras rättigheter!
Det är hög tid att sluta att stryka torterarna medhårs!
Gunnar Stensson
Huvudkälla: Robert Fisk, The great war for civilisation. The conquest of the middle East, Harper perennial 2006.
Den sovjetiska invasionen fördömdes i Sverige främst av den svenska maoistvänstern som ett mycket tydligt exempel på sovjetisk socialimperialism. I Sverige bildades Svenska Afghanistankommittén.
Den brittiske journalisten Robert Fisk bevittnade tillsammans med Sveriges Radios Lars Gunnar Erlandsson den massiva sovjetiska invasionen.
- Aldrig i mitt liv har jag sett så många stridsvagnar, sa Lars-Gunnar Erlandsson.
- Och jag hoppas att jag aldrig i mitt liv ska behöva se så många stridsvagnar igen. Det går inte ens att föreställa sig.
Robert Fisk kommenterar: Detta var en invasion i massiv skala, en demonstration av den politiska viljan hos en supermakt. Den åderförkalkade Leonid Brezhnev gjorde för sista gången en uppvisning av sin impotenta makt.
Vi vet hur det gick. Miljontals afghaner flydde till Pakistan där de i nästan ett årtionde levde i flyktingläger under hårda villkor och med koranen som enda glädjeämne.
Den afghanska motståndsrörelsen utrustades och stöddes ekonomiskt av USA. En av ledarna hette Usama Bin Laden.
Den sovjetiska ockupationsmakten slets sakta ner. En av Gorbatjovs första åtgärder sedan han kommit till makten var att beordra den sovjetiska armén att utrymma Afghanistan.
Nu tog den rörelse som vunnit kriget makten. Talibanerna. De återskapade det hårda livet i flyktinglägren i nationell omfattning. En hård och primitiv form av sharialagstiftning tillämpades.
Men talibanerna besegrade krigsherrarna och skapade fred. Av ideologiska skäl stävjade de vallmoodlingen och opiumexporten.
Den svenska Afghanistan-kommittén fick möjligheter att verka i relativ trygghet.
USA tar över
1996 meddelade USA att man tänkte öppna diplomatiska relationer med talibanerna. Amerikanerna ville bygga en pipeline för gas från Turkmenistan till Pakistan.
Samtidigt intervjuade Robert Fisk Usama Bin Laden i det bergsfäste ett stycke från Jalalabad varifrån han lett sin del av kampen mot ryssarna.
Usama förklarade bland annat att USA nu var islams huvudfiende. Han sade sig tro att USA skulle bli lättare att besegra än Sovjetunionen.
Efter raserandet av World Trade Center och attacken mot Pentagon 11 september 2001 förklarade George Bush sitt ”krig mot terrorn”.
Eftersom Usama Bin Laden var ansvarig och befann sig i Afghanistan tillsammans med den afghanske ledaren mulla Omar skulle Afghanistan angripas. I den allmänna panik som rådde drev USA igenom ett FN-beslut och många länder deltog i den USA-ledda invasionen.
USA:s militära övermakt trängde tillbaka talibanerna. En ny regim installerades i Kabul under ledning av en afghan som deltagit i planerandet av den amerikanska pipelinen mellan Turkmenistan och Kabul.
Usama Bin Laden och mulla Omar lyckades de amerikanska trupperna inte infånga.
Inte heller knäckte de talibanerna.
De övergav sin puritanska inställning till vallmor och opium och finansierade med opiumpengar kampen mot USA.
Den nato-ledda ISAF-styrkan som fått FN-mandat att verka för fred och återuppbyggnad hamnade med tiden under allt större amerikanskt inflytande. Dess civila uppdrag blev allt svårare att särskilja från de amerikanska truppernas strider mot talibanerna.
Talibanerna behärskade snart halva Afghanistan. Den svenska Afghanistankommitté kunde nu bara operera i de områden där den amerikanska armén garanterade tryggheten. De 250 svenska soldaterna försökte bidra till civil uppbyggnad i de relativt lugna områden i norr där de var stationerade.
Idag hårdnar striderna. USA och Storbritannien ökar sina truppkontingenter. På andra håll ökar oron.
Norge var nära en regeringskris när vänstern vägrade att acceptera fortsatt norsk truppnärvaro i Afghanistan.
I Danmark debatteras en skandal som handlar om att danska trupper utlämnat afghanska män till amerikansk tortyr.
Guantanamo är fullt av civila afghaner som gripits på måfå och hålls fängslade i oändlighet.
I Sverige diskuteras ökade militära insatser och man argumenterar för att skicka JAS-plan för att skydda svensk trupp.
Kravet att de svenska trupperna omedelbart ska lämna Afghanistan framförs i ett upprop med Maj-Britt Theorin som första namn.
Ska vi utlämna Afghanistan till talibanerna, ropar utrikesminister Carl Bildt.
Sydsvenskans kommentator ekar samma budskap. Landet måste befrias. Preventivt, fredsframtvingande våld är nödvändigt.
Vänstern i Lund fördömde redan i september 2001 invasionen i Afghanistan, dels för att den var rättsvidrig och dels för att den var så urbota dum.
Att över huvud taget angripa ett helt land med motiveringen att Usama Bin Laden, en enskild fanatiker befann sig där! Det vittnar om en total brist på känsla för proportioner. Det innebär också en kolossal överskattning av Usama Bin Ladens betydelse.
USA nådde aldrig det mål man föresatt sig. Usama Bin Laden är på fri fot. Det afghanska folket har inte befriats utan tillfogats ändlöst lidande. En primitiv men i någon mening fungerande stat krossades med massivt militärt våld och ersattes av rivaliserande krigsherrar.
Jag menar att kriget pågått oavbrutet sedan invasionen i september 2001. Nu håller det på att vända till talibanernas favör. Det afghanska folket måste bestämma sitt eget öde. Den processen har genom invasionen 2001 fördröjts i minst tio år.
Sverige har inte i Afghanistan att göra
Vi vet vad som hände två år efter invasionen i Afghanistan.
Redan på våren 2002 förberedde USA det preventiva angreppskriget för att ”befria Irak” och rädda London från inbillade raketer som skulle kunna utplåna stan på 45 minuter. Amerikanerna lyckades finna och avrätta sin gamle vapenbroder Saddam Hussein, som Donald Rumfelt på sitt dådkraftiga sätt försett med giftgas och vapen i det åttaåriga kriget mot Iran (och kurderna i Halabja).
Mindre uppmärksamhet har händelserna i Somalia fått. De utgör ännu en parallell.
Efter 16 års oreda, inbördesstrider och våld lyckades de islamiska domstolarna pacificera södra Somalia och huvudstaden Mogadishu. Klanerna lämnade in sina vapen. Vägspärrarna försvann. Kidnappningarna upphörde. Det civila livet kunde återvända till Mogadishu.
Då skickade USA in den etiopiska armén. En flotta med ett amerikanskt hangarfartyg i spetsen seglade in i Röda Havet. På bara minuter kunde de amerikanska attackplanen slå till var som helst. Bestyckade Herculesplan skickades ut för att utrota befolkningen på vägar och i byar. En lydregim under en lokal krigsherre som suttit i en gränsstad i två år och som tack vare amerikanska påtryckningar fått internationellt erkännande fördes av de etiopiska stridsvagnarna till Mogadishu där han upprättade en qvislingregim.
Svenska somalier som för första gången på ett och ett halvt decennium kunnat besöka sitt hemland till jul 2006 dödades och tillfångatogs. UD bekräftar att de befinner sig i somalisk fångenskap. De hade ”kämpat på fel sida,”sa UD-tjänstemannen likgiltigt i Dagens eko.
Kaoset har återvänt till Mogadishu, samma kaos som vi ser i Afghanistan och i Bagdad. Samma kaos som vi ser i Palestina, där den demokratiskt valda regeringen utsatts för militärt våld av Israel och sanktioner av USA och EU.
Nu smider USA planer på att angripa Iran. Och den farliga kärnvapenmakten Israel hotar med bombningar.
Det är hög tid att Sverige drar sig ut ur Afghanistan!
Det är hög tid att EU motsätter sig det som USA kallar kriget mot terrorn!
Det är hög tid att man upphör att använda stämpeln terrorist för att godtyckligt fängsla och tortera människor och beröva dem alla deras rättigheter!
Det är hög tid att sluta att stryka torterarna medhårs!
Gunnar Stensson
Huvudkälla: Robert Fisk, The great war for civilisation. The conquest of the middle East, Harper perennial 2006.
2007-02-26
Veckobladet
kommer här med sitt sista nummer i pappersformat. Sista skall i det här fallet tolkas som det sista under nuvarande regim. Vänsterpartiet och dess föregångare gav ut VB i tryckt form varje vecka under 30 år. Detta var möjligt dels genom att antalet prenumeranter tidvis var högre men framförallt genom att man gav tidningen ett ekonomiskt bidrag varje år.
När så tidningen privatiserades och bidraget bortföll var inte detta möjligt längre och sedan jag tog över tidningen har vi producerat 8 tryckta nummer per år och resterande veckor publicerat VB på webben med adressen http://veckobladet.info.
Detta har gjorts av tvingande ekonomiska skäl men framför allt därför att vi som gör VB ville an-vända oss av denna publicerings-form. Webb-formatet har den stora fördelen att kunna göras snabbare och därmed aktuellare. Det är dessutom storleksmässigt flex-ibelt. Man behöver varken skjuta upp intressant material eller använda sig av utfyllnadsmaterial. Våra erfarenheter är sådana att vi nu lämnar den tryckta formen.
Nackdelen är att svårigheten att bli läst ökar. Om läsaren betalar en avgift för sin prenumeration och ser tidningen ligga i brevlådan varje fredag så blir den betydligt mera läst av den fasta ”prenume-rantkretsen” än den blir som webb-tidning. För att så långt möjligt minska denna nackdel så har vi valt att publicera vårt material som en sammanhållen ”tidnings-sida” varje fredag. Vi har dessuom servicen till de fasta läsarna att skicka en påminnelse med e-mail varje vecka när det nya numret är klart. För att ingå i denna krets av fasta läsare så krävs det endast ett mail till pren@veckobladet.info.
Förutom denna tidningslika webb-sida så publiceras dessutom vårt material som blogg på adressen http://veckobladet-lund.blogspot. com/ sedan i slutet av förra året. Detta format har den fördelen att man direkt kan skriva kommentarer i anslutning till artiklarna.
Att producera en webb-tidning är billigt jämfört med att skicka tryckt material med post, men det är inte gratis. Därför får gärna den som tycker om VB skicka lite pengar till vårt konto 1 51 44 21-5. Ett bidrag på 100 kr/år är en lämplig summa för att trygga fortsatt utgivning i nuvarande form.
Men pengar och format är världsliga saker, det som gör en tidning läsvärd är tankar och information omvandlade till läsvärda artiklar. VB har ett antal fasta skribenter men vi vill ha in artiklar från många fler. Både vänsterpartiet och demokratisk vänster i Lund har vid sina årsmöten uttalat sig positivt om Veckobladet som en viktig mötesplats för både information och debatt så vi ser framtiden an med tillförsikt.
Göran Persson
Vänsterpartiet skriver följande
”Styrelsen ser inget hinder att V Lund informerar om sina utåt-riktade aktiviteter och öppna möten även i Veckobladet. Vi delar intresset för en röd-grön mötesplats, och ser positivt på att våra medlemmar självfallet även framgent deltar i debatter i olika forum som de själva väljer.”
Från Demokratisk vänsters verksamhetsplan
”Material till Veckobladet ges hög prioritet. DV är beredd att, om så anses önskvärt från Veckoblads-redaktionens sida, ta ett organi-serat ansvar för att VB kan fortsätta att ges ut.”
När så tidningen privatiserades och bidraget bortföll var inte detta möjligt längre och sedan jag tog över tidningen har vi producerat 8 tryckta nummer per år och resterande veckor publicerat VB på webben med adressen http://veckobladet.info.
Detta har gjorts av tvingande ekonomiska skäl men framför allt därför att vi som gör VB ville an-vända oss av denna publicerings-form. Webb-formatet har den stora fördelen att kunna göras snabbare och därmed aktuellare. Det är dessutom storleksmässigt flex-ibelt. Man behöver varken skjuta upp intressant material eller använda sig av utfyllnadsmaterial. Våra erfarenheter är sådana att vi nu lämnar den tryckta formen.
Nackdelen är att svårigheten att bli läst ökar. Om läsaren betalar en avgift för sin prenumeration och ser tidningen ligga i brevlådan varje fredag så blir den betydligt mera läst av den fasta ”prenume-rantkretsen” än den blir som webb-tidning. För att så långt möjligt minska denna nackdel så har vi valt att publicera vårt material som en sammanhållen ”tidnings-sida” varje fredag. Vi har dessuom servicen till de fasta läsarna att skicka en påminnelse med e-mail varje vecka när det nya numret är klart. För att ingå i denna krets av fasta läsare så krävs det endast ett mail till pren@veckobladet.info.
Förutom denna tidningslika webb-sida så publiceras dessutom vårt material som blogg på adressen http://veckobladet-lund.blogspot. com/ sedan i slutet av förra året. Detta format har den fördelen att man direkt kan skriva kommentarer i anslutning till artiklarna.
Att producera en webb-tidning är billigt jämfört med att skicka tryckt material med post, men det är inte gratis. Därför får gärna den som tycker om VB skicka lite pengar till vårt konto 1 51 44 21-5. Ett bidrag på 100 kr/år är en lämplig summa för att trygga fortsatt utgivning i nuvarande form.
Men pengar och format är världsliga saker, det som gör en tidning läsvärd är tankar och information omvandlade till läsvärda artiklar. VB har ett antal fasta skribenter men vi vill ha in artiklar från många fler. Både vänsterpartiet och demokratisk vänster i Lund har vid sina årsmöten uttalat sig positivt om Veckobladet som en viktig mötesplats för både information och debatt så vi ser framtiden an med tillförsikt.
Göran Persson
Vänsterpartiet skriver följande
”Styrelsen ser inget hinder att V Lund informerar om sina utåt-riktade aktiviteter och öppna möten även i Veckobladet. Vi delar intresset för en röd-grön mötesplats, och ser positivt på att våra medlemmar självfallet även framgent deltar i debatter i olika forum som de själva väljer.”
Från Demokratisk vänsters verksamhetsplan
”Material till Veckobladet ges hög prioritet. DV är beredd att, om så anses önskvärt från Veckoblads-redaktionens sida, ta ett organi-serat ansvar för att VB kan fortsätta att ges ut.”
Bredbergeri hurra!
av Gr
Utrymmet är knappt, men så här i (t.v.) sista pappers-VB är det på sin plats att uppmärksamma en av tidningens liberala läsare, Gösta John Bredberg. Numera ordförande i kultur & fritidsnämnden. Tänk om förra mandatperiodens rödgröna nämndordförande hade varit så kreativa att de låtit sej frågas och skällas ut av lundaborna, i regi av någon lämplig samfundsbroder, så som Bredberg gjorde i måndags.
Stadshallens sessionssal var fullsatt av 65 plus-are och ett antal mer eller mindre avlönade lokala kulturfunktionärer. Folk som slogs för sin biblioteksfilial, sin fritidsgård, sitt bad (”Situationen för simhopparna är hopplös”, vitt-nades det). Som man kunde vänta sej och som det brukar vara. Ingen lätt uppgift att försöka försvara borgerliga nedskärningar, och det måste erkännas att läget inte blivit bättre av det underskott som de rödgröna lämnade i arv.
Skepsisen mot Kulturhuvudstads- året var stark, och säkert representativ för lundaborna i gemen. Bredberg själv var den ende som stod för några visioner. Men vi är tills vidare skeptiska mot det förslag till kombinerat parkerings- och kulturhus som han och glasmästare Paulsson just har ritat ihop på en lunchservett.
Stadshallens sessionssal var fullsatt av 65 plus-are och ett antal mer eller mindre avlönade lokala kulturfunktionärer. Folk som slogs för sin biblioteksfilial, sin fritidsgård, sitt bad (”Situationen för simhopparna är hopplös”, vitt-nades det). Som man kunde vänta sej och som det brukar vara. Ingen lätt uppgift att försöka försvara borgerliga nedskärningar, och det måste erkännas att läget inte blivit bättre av det underskott som de rödgröna lämnade i arv.
Skepsisen mot Kulturhuvudstads- året var stark, och säkert representativ för lundaborna i gemen. Bredberg själv var den ende som stod för några visioner. Men vi är tills vidare skeptiska mot det förslag till kombinerat parkerings- och kulturhus som han och glasmästare Paulsson just har ritat ihop på en lunchservett.
Veckans Goja
Nej, det finns inga direkta kopplingar mellan dialogen Lucifer–Grr och veckans Goja-teckning.Den står för sej själv.
Veckobladet har genom åren haft lyckan av goda tecknare, alla med sin egen karaktär, som velat göra originalteckningar åt tidningen – Knitte, Manne, Göte Bergström, Rabert Berg, Andrzej Ploski, och under senare år alltså Goja.
Är Bryssel värt en mässa?
av Gunnar Sandin
Den reformerte 1600-talskungen Henrik IV hade kontroll över den franska provinsen men huvudstaden hölls av papisterna. Då konverterade han till katolicismen: ”Paris kan vara värt en mässa.”
Det medges att jämförelsen haltar, men jag fick rubriken i tankarna när jag lästa Svenska Dagbladets intervju med Lars Ohly i förra veckan.
Ledningen som kom bort
På vänsterpartiets årsmöte förklarade en partiombudsman att ”vänsterpartiet är på väg upp” och syns ”nästan dagligen i medierna”. Det är en uppfattning som tydligen inte delas av Ohly, som i intervju instämmer med en intern kritiker som menar att partiet inte har hörts eller synts trots det guldläge som läget erbjuder. ”Det är helt sant att vi har varit dåliga, och det gäller i högsta grad mig själv”, säger Lars Ohly självkritiskt. Någon minns kanske hur han på valnatten förklarade att vänsterpartiet nu skulle ta ledningen i kampen mot borgarna.
(Fast visst syns partiet i medierna. DN hade nyss berättat att det begärde undantag i Las-reglerna för några överflödiga partikanslister.) Ohly fortsätter och fördjupar också självkritiken angående k-ordet. ”Det var ett felbeslut, som gjorde att vi framstod som försvarare av något v hade lämnat för länge sedan. Det finns ingen pardon i min syn på mitt eget agerande.”
”Förtroende och respekt”
När det gäller valförlusten understryker Lars Ohly liksom många andra att den enade borgerliga fasaden låg den splittrade rödgröna sidan i fatet. Skulden vilar förvisso främst på socialdemokraterna, där är det lätt att hålla med Ohly, som säger att ”förtroende och respektfulla” diskussioner om ett regeringsalternativ bör inledas redan i vår, även om han vill fortsätta att inom partiet diskutera samarbetets form.
En huvudpunkt i intervjun är annars Lars Ohlys krav på en ny svensk EU-omröstning om Vaxholmsmålet går Sverige emot i EG-domstolen. Uttalandet är naturligtvis logiskt med tanke på den senaste kongressens krav inte bara på svenskt utträde utan också att hela unionen ska upplösas. Frågan är bara hur hårt Ohly tänker driva kravet eftersom det står i strid med andra strävanden.
Fem stridsfrågor
Vi kan sammanfatta några stridsfrågor som söndrat vänsterpartiet under senare år och lett till avhopp och lokala partibildningar:
1. Språkbruket och främst användningen av ordet ”kommunism”. Där är alltså Lars Ohlys självkritik total, och få (ny)traditionalister har framhärdat i debatten.
2. Regeringsfrågan. Karin Svensson Smith och andra förhånade för sin vilja att få in vänsterpartiet i regeringen. Vi får se var partiet hamnar i sin diskussion, men det har kommit åtskilliga signaler från Ohly och andra om en sådan beredskap.
3. Miljöpolitiken. Förnyarna protesterade mot att miljöpolitiken tonades ner. Nu talar alla miljö och klimat, samtidigt som vänsterpartiet har förlorat mycket kunskap på området.
4. 200 000 nya jobb. Ohly backade om tidtabellen redan i valrörelsen. Jonas Sjöstedt har nyss tagit upp kravet i Flamman och pekat på att det bara var en av de punkter som fick vänsterpartiet att framstå som ekonomiskt orealistiskt.
5. EU. De rena EU-vännerna (till exempel undertecknad) är få, men förnyarna har allmänt haft en mjukare hållning. Mot detta står till synes kravet på en ny folkomröstning. Men –
Efter björnskyttet
– här blir det krock med regeringsfrågan. För Mona Sahlin har ju deklarerat att vänsterpartiet inte kommer med i regeringen om det inte ändrar sin EU-politik.
Först ska ju björnen skjutas i 2010 års val, men allt talar för att journalister och andra kommer att pressa de rödgröna länge och hårt inför nästa val om deras samverkan. Jag tycker att medlemmarna i vänsterpartiet bör ha en mental beredskap för en uppmjukad hållning från Ohly och andra partiföreträdare. Samt på att det kan bli en inte helt lätt men intressant diskussion på partikongressen 2008.
Och i perspektiv av det ovan sagda: var inte en stor del av splittringen och valförlusten onödiga?
Det medges att jämförelsen haltar, men jag fick rubriken i tankarna när jag lästa Svenska Dagbladets intervju med Lars Ohly i förra veckan.
Ledningen som kom bort
På vänsterpartiets årsmöte förklarade en partiombudsman att ”vänsterpartiet är på väg upp” och syns ”nästan dagligen i medierna”. Det är en uppfattning som tydligen inte delas av Ohly, som i intervju instämmer med en intern kritiker som menar att partiet inte har hörts eller synts trots det guldläge som läget erbjuder. ”Det är helt sant att vi har varit dåliga, och det gäller i högsta grad mig själv”, säger Lars Ohly självkritiskt. Någon minns kanske hur han på valnatten förklarade att vänsterpartiet nu skulle ta ledningen i kampen mot borgarna.
(Fast visst syns partiet i medierna. DN hade nyss berättat att det begärde undantag i Las-reglerna för några överflödiga partikanslister.) Ohly fortsätter och fördjupar också självkritiken angående k-ordet. ”Det var ett felbeslut, som gjorde att vi framstod som försvarare av något v hade lämnat för länge sedan. Det finns ingen pardon i min syn på mitt eget agerande.”
”Förtroende och respekt”
När det gäller valförlusten understryker Lars Ohly liksom många andra att den enade borgerliga fasaden låg den splittrade rödgröna sidan i fatet. Skulden vilar förvisso främst på socialdemokraterna, där är det lätt att hålla med Ohly, som säger att ”förtroende och respektfulla” diskussioner om ett regeringsalternativ bör inledas redan i vår, även om han vill fortsätta att inom partiet diskutera samarbetets form.
En huvudpunkt i intervjun är annars Lars Ohlys krav på en ny svensk EU-omröstning om Vaxholmsmålet går Sverige emot i EG-domstolen. Uttalandet är naturligtvis logiskt med tanke på den senaste kongressens krav inte bara på svenskt utträde utan också att hela unionen ska upplösas. Frågan är bara hur hårt Ohly tänker driva kravet eftersom det står i strid med andra strävanden.
Fem stridsfrågor
Vi kan sammanfatta några stridsfrågor som söndrat vänsterpartiet under senare år och lett till avhopp och lokala partibildningar:
1. Språkbruket och främst användningen av ordet ”kommunism”. Där är alltså Lars Ohlys självkritik total, och få (ny)traditionalister har framhärdat i debatten.
2. Regeringsfrågan. Karin Svensson Smith och andra förhånade för sin vilja att få in vänsterpartiet i regeringen. Vi får se var partiet hamnar i sin diskussion, men det har kommit åtskilliga signaler från Ohly och andra om en sådan beredskap.
3. Miljöpolitiken. Förnyarna protesterade mot att miljöpolitiken tonades ner. Nu talar alla miljö och klimat, samtidigt som vänsterpartiet har förlorat mycket kunskap på området.
4. 200 000 nya jobb. Ohly backade om tidtabellen redan i valrörelsen. Jonas Sjöstedt har nyss tagit upp kravet i Flamman och pekat på att det bara var en av de punkter som fick vänsterpartiet att framstå som ekonomiskt orealistiskt.
5. EU. De rena EU-vännerna (till exempel undertecknad) är få, men förnyarna har allmänt haft en mjukare hållning. Mot detta står till synes kravet på en ny folkomröstning. Men –
Efter björnskyttet
– här blir det krock med regeringsfrågan. För Mona Sahlin har ju deklarerat att vänsterpartiet inte kommer med i regeringen om det inte ändrar sin EU-politik.
Först ska ju björnen skjutas i 2010 års val, men allt talar för att journalister och andra kommer att pressa de rödgröna länge och hårt inför nästa val om deras samverkan. Jag tycker att medlemmarna i vänsterpartiet bör ha en mental beredskap för en uppmjukad hållning från Ohly och andra partiföreträdare. Samt på att det kan bli en inte helt lätt men intressant diskussion på partikongressen 2008.
Och i perspektiv av det ovan sagda: var inte en stor del av splittringen och valförlusten onödiga?
De dödas lott
av Lucifer och Gr
Röken från den sura veden fyller vindskyddet och sticker i ögonen, men vad gör man inte för miljön i dessa tider?
Grr: Vi såg ju i tidningen att den slemme godsherren på Gärsnäs tänkte pressa olja ur alunskiffern under oss här vid De dödas lott, i den risiga granskogen söder om S:t Olof. Över vår döda kropp! Men det kan bli en lång väntan, än hörs inga schaktmaskiner. Och är vi egentligen inte lite kluvna? Här har vi hejat på andra gruvprojekt på Österlen, eftersom vi unnar alla inflyttade kulturpersonligheter från Stockholm att få se en riktig materiell produktivkraft på nära håll, men så har vi blivit känsliga för klimathotet. Har vi blivit för trendiga, går vi på alla modeidéer?
Lucifer: Vi är väl Lunds ledande omvärldsanalytiker och trendkännare och har därmed ständigt ett pekfinger i luften, alltid beredda att vända kappan efter vinden. Men det är klart att vi också är oerhört principfasta. Alun- och urangruvor säger vi förstås nej till, medan Bolidens gruva i Onslunda gärna får öppna igen. Kaolintäkten uppe i Billingetrakten är förstås också välkommen. Jag förstår inte att folk inte kan uppskatta vad gruvor och industrier kan tillföra landskapet. Vad vore väl den trista Kullaslätten utan alla rester från stenkolsbrytningen?
G: Eller Limhamn utan Brottet, eller Skrylleskogen utan kvartsittäkten. Fast där vill tydligen på miljöpartiet och vänsterpartiet stoppa utbyggnaden, och jag misstänker att det är lika illa med demokratisk vänster. Men när det gäller miljöhotet tycker jag som Reinfeldt att vi inte ska glömma att se de kommersiella möjligheterna, inte minst för småföretagsamheten. Själv överväger jag att sätta upp en kiosk i Brösarp och sälja utsläppsrätter till samvetsömma resenärer med veteranångtåget. Du anar inte hur mycket växthusgas som en sån maskin avsöndrar!
L: Avlatsbreven var ju också en stor business för kyrkan innan Luther tog tag i eländet. I samma bransch: jag fick i början på 90-talet i julklapp av min son ett postkvitto som visade att han betalt in 50 kronor till Riksgäldskontoret för att därmed lätta på statsskulden. Men det var andra tider då: nu simmar ju staten i pengar och mer blir det när de fått sålt vodkafabriken.
G: Och ungefär samtidigt tänker regeringen höja spritskatten, som jag just hörde på vår knastriga batteriradio. Då drabbas inte staten av att försäljningen minskar. Säga vad man vill om borgarna, fiffiga är de, och jag tror att de ror hem valet 2010 också fast de ligger risigt till just nu. Jag menar, när folk har hunnit syna Mona.
L: Tja, det är svårt att säga. Hon är ju faktiskt mycket skicklig i sin alldaglighet och gör aldrig bort sig i intervjuer – jag hörde lördagsintervjun med henne och hon gled igenom den som på räls. Jag tror att det är vi som ställer högre krav på en politiker, att det ska finnas någon sorts känslo- eller erfarenhetsmässig bas i en politisk uppfattning, gärna kompletterad med intellektuell övertygelse. För mig förefaller Mona var en produkt av partiapparaten, en välbalanserad och avslipad produkt förvisso, men lite för marknadsanpassad.
G: Intervjuaren pressade henne tyvärr inte på den fråga som är i allas mun (och gör att vi sitter här och småfryser) nämligen miljön och klimatet. Där har hon länge haft ansvar men har inte mer att redovisa än lite startbidrag till vindmöllor. Jo, hon höjde rösten mot elbolagen, men blev elen billigare för det? Samhällsbyggnadsminister kallades hon, men inte blev samhället särskilt mycket grönare under hennes tid på posten. Och som VB förut påpekar älskar hon att köra bil. Det som möjligen försonar mej med henne är att hon gillar EU.
L: Hennes entusiam för EU stärker inte precis hennes sak. Men visst var det komiskt när hon var i Skåne för att möta sina kritiker, som det hette. Det var ju en barnlek för henne att le lite intagande mot LO-distriktets ordförande. Det är förresten också komiskt att socialdemokraterna i Skåne har fått rykte om sig att var särskilt vänsterinriktade. När vi började skriva här i Veckobladet talade vi alltid om den skånska socialdemokratin och då inte minst den lundensiska som särskilt nergången och konservativ.
G: Och hur rätt hade vi inte! Men sen dess gav ju först Kenth Pettersson en röst åt den skånska s-radikalismen, även om inte alla uppåt landet förstod hans dialekt, och så har man ju läst om diverse extremister i SSU härnere. Hur mycket man nu ska bry sej om den organisationen, som den gamla veteranen Thage G-punkt, själv medlem, numera betecknar som en sekt med fyra tusen medlemmar. Det fanns för tio år sen ett gäng studentförbundare där några nu driver Fronesis som förmodligen är landets bästa vänstertidskrift, men nu? Jag väntar mej inga uppror från de skånska socialdemokraterna, även om jag har aktning för en modern samhällsbyggare som Ilmar Reepalu. Som förresten har mycket att stå i, med alla villa- och köpcentermattor som ska rullas ut över 10+-jorden i södra Malmö. Var finns nuvarande Malmö- och mp-politikern Karin Svensson Smith, vars matjordsfundamentalism styrde v-Lunds ställningstagande i stadsbyggnadsfrågor för femton år sen?
L: Såvitt jag vet går det lika bra att odla i ren näringslösning – jord klarar man sig utan. Men Karin är väl uppväxt i klassisk jordbrukarmiljö och då är det jord som räknas. Fast visst är det intressant med den militanta SSU-vänstern i Skåne. Kan man inte tänka sig att den är ett resultat av konkurrensen med Vänsterns ungdomsförbund? Och nog har väl socialdemokraterna i Lund drivits åt vänster av vänsterpartiet? För övrigt, din uppskattning av Reepalu som samhällsbyggare är svår att dela med tanke på de egendomliga skyskrape- och ishockeyprojekt han har lett Malmö till. Jag bara säger Hyllie!
G: Jodå, och jag kan fylla på med Porten till Malmö, det planerade upplevelsecentrumet vid motorvägsinfarten från Lund. Men Reepalu ska hållas räkning för att han tänker stort, och inte minst för att han vill köra över villaägarna i Åkarp och Burlöv med fyra stambanespår, samtidigt som Lennart Prytz och andra socialdemokrater i Lund fegar och tjafsar om sitt yttre godsspår. I ett läge när hälften av alla planerade skånska järnvägsinvesteringar riskerar att hamna i ett svart hål under Stockholm. Alla skånska kommun- och regionpolitiker borde förstås chartra ett tåg, fara till Stockholm och sen dra i nödbromsen när tåget befinner sej i Getingmidjan, i höjd med Riddarhuset. Det är faktiskt ett nytt läge nu, i och med den senaste klimatrapporten. Här behövs både positiva åtgärder för kollektivtrafiken och negativa ingrepp mot bilismen. Och det senare har lyckligtvis börjat. Senast i går stod det i tidningen om bilar som hade fått rutorna utslagna i Lomma.
L: Våldsromatik har vi ingen plats för här i Veckobladet. Men visst, manar man allvar gäller det ju verkligen att dra i nödbromsen nu och stoppa alla bilismrelaterade investeringar med en gång. I dag står det i tidningen att de ska bygga ett nytt parkeringshus på Center Syd! Jag brukar dra mig för att tala om ”politiker” som kollektiv, men i detta avseende måste de betraktas som stora hycklare. De underskattar nog också sina väljare. Rejäla insatser mot bilismen skulle väl uppskattas av Lunds upplysta befolkning. Var finns Lunds Al Gore?
G: Du underskattar politikerna. De inser att de flesta väljare har bil, och att det skillnad mellan munväder och att verkligen avstå från att köra grabben till hockeyträningen eller flickan till ridhuset. Hela samhället hycklar, det är inbyggt. Ibland känner jag mej som Hesekiel eller nån annan av de gamla domedagsprofeterna: må världshavet komma och uppsluka denna ruttna civilisation! Det har förresten redan börjat, vid Löderups strandbad.
L: Strandägarna vid Löderup brukar låta som om de förde en kamp för den mänskliga civilsationen mot den brutala naturen. Men om hyckleriet: visst faller jag för frestelsen ibland och tar bilen fast jag kunde ha cyklat. Men det ändrar inte min grundhållning och jag tror att det är så för många. Jag tror man kan ta fasta på det och sen ha lite överseende med vår bekvämlighet. Men vad ska vi säga om den lokala politiken i Lund? Är det Bredberg som är den store kulturfienden? I riket var väl kanske Persson mogen att bytas ut, men var borgarna verkligen förtjänta att vinna valet i Lund?
G: Nej, men det är tveksamt om de rödgröna förtjänade att behålla den. Det är lätt att peka på lokalpolitikens svårigheter men jag säger som jag brukar: titta på Stig Henrikssons Fagersta där vänsterpartiet senast fick 58,4 procent i valet. Hade de rödgröna haft varsin sån ledare och politik i Lund hade de haft 175,2 procent tillsammans, och dessutom kunde demokratisk vänster ha bidragit med något lite.
L: Javisst, och jag har inget problem med matematiken, när man är politiskt visionär ska man inte vara småknusslig. Men någon sådan politiker har väl inte något parti i Lund haft under vår tid? Det har funnits skickliga politiker och talare, säg Sverker Ordesson och Lars-Arne Norborg, men karismatiska var de knappast. Man kan inte bygga bygga politik på att någon sådan ska dyka upp. Eller ser du någon på gång?
G: Mats Olsson (v) är en både natur- och kulturbegåvning som hade kunnat bli något riktigt stort om han inte hade haft så lätt för att vika sej. Dessutom är han knappast på gång eftersom han satsar på vetenskapen, och där är han heller inte så dum. Men det är synd, för vi har fler goda forskare än goda politiker i Lund. Som gammal materialist är det lätt att bli pessimistisk: samhällsutvecklingen är emot oss, arbetarklassen krymper alternativt förborgerligas och för varje hyresrätt som förvandlas till bostadsrätt tippar någons materiella intressen över åt höger. Men vi har sett även i den lokala historien att en stark ideologisk strömning åtminstone tillfälligt kan övertrumfa klassintressena. Nu vet vi att såna strömningar normalt uppstår på USA:s öst- eller västkust och vi styr inte över dem direkt, men något kan ändå göras lokalt. Fast vi ska kanske inte söka bland politikerna utan bland forskarna. Borde det inte tillhöra universitetets tredje uppgift att gå ut i samhället och rädda världen?
L: Jovisst, det är klart, men man får aldrig glömma att akademiker och till och med stora forskare också kan vara monumentalt dumma. Och visst: jag tycker att vänsterpartiets nästa förstamajtalare borde vara klimatforskare eller biolog. Den kris vi går in i kan inte lösas av marknaden, det krävs socialism i någon form. Och vad du säger om vänsterpolitikens möjligheter i Lund så är också de ljusa. Jag kommer att tänka på en välavlönad universitetsbyråkrat i min egen ålder jag brukade tala med. Han sa att han röstade alltid på moderaterna i riksdagsvalet, men på vänsterpartiet lokalt. Varför? Jo, det behövdes någon som var uppkäftig och rörde om i grytan och så var det på grund av Thomas Schlyter med hans sakkunskaper och insater i byggnadsnämnden och fullmäktige. Det är inget som kommer av sig självt, men visst kan vi få folk som jobbar med multimedia och telefonutveckling på Sony Ericsson att rösta på oss. Men då krävs också lite mer sofistikerade valkampanjer än den fyrkantiga som bedrevs sist.
G: Om vi nu konstaterar att Lunds politiker är taffliga och att forskarna inte visat sin fulla potential, får vi i alla fall konstatera att vi har lysande industriledare. Du nämnde Sony Ericsson. Vad stor sker, sker tyst, som skalden säger: på sjuttitalet tyckte vi det var mycket att Åkerlund & Rausing hade sex hundra anställda men nu är de 2 600 som utvecklar mobiler uppe vid Brunnshög. Likaså på sjuttitalet skrev vi om de lysande utsikter som energikrisen skänkte Alfa Laval. Det tog lite tid, men nu står det på de rosafärgade affärssidorna att det säljs värmeväxlare som aldrig förr när det nu ska byggas 126 etanolfabriker bara i USA, för att inte tala om kärnkraften som behöver de verkliga bjässarna. Synd att de cheferna är såna doldisar: man ser dem inte i samhällsdebatten och de bygger inga maffiga privatvillor som deras motsvarigheter för hundra år sen. Och det är illa att ett hotell och inte en industribyggnad kommer att Lunds största och häftigaste hus.
L: Huset behövs uppenbarligen, men man skulle kunna tillgodose behoven och dessutom ta rimliga stadsbyggnadshänsyn om man i stället lade det ner. Du nämner succéindustrierna i Lund, men jag vill då bara erinra om en arbetsplats i kris. Det är förstås Lunds universitet: klena födelsekullar under ett antal år, minskande intressen för högre studier under de goda konjunkturerna och en hård konkurrens med till exempel Malmö. Jag har alltid varit för utbyggnaden av småhögskolorna, men jag tror nog man får tala om en överetablering, bland annat av datakurser och kortare ingenjörsutbildningar. Vad gäller dem så förvärras det av flykten från teknik/naturvetenskap. Sen är Malmö i dag en stenhård konkurrent till Lund över ett brett spektrum av kurser. Om de gamla storuniversiteten hade haft någon sorts grundplåt, exempelvis för att utbilda i latin och andra småspråk, så hade det väl gått an, men så är det inte, de får betalt rätt av genom antalet elever. Det kommer att leda till en hård utslagning i Lund under några år. Vi får bara kvar Djursholms- och Göteborgsbratsen som är här för att supa och läsa juridik.
G: Bratsen har gett liv åt &bar och därmed åt Mårtenstorget, och det ska inte föraktas i dessa tider av konkurrens från NovaLund. Den konkurrensen känns ju men frågan är hur den ska mötas. Flodljus och asfalt i Lundagård är ju receptet i Ivar Sjögrens senaste krönika i Sydsvenskan, men kanske skulle man i stället utnyttja universitetets förfall och slå mynt av karaktären som akademisk bondby. Och sen göra upplevelsestuk av det. Förresten sjunger Ivar inte så illa.
L: Man skulle kunna gå tillbaka till den gamla tiden nere i Nöden där folk tömde sina pottor i rännstenen, och visst kunde man ha lite lösgående svin och getter i Lundagård. Det är retro som gäller. Ett annat alternativ är att Lund tar upp idén från Ystad där ju Wallanderturerna lockar massor av tyska turister. Krogrond enligt ”Tre terminer”, oknytt och pseudovetenskap med August Strindberg, galenskap med Eric Hermelin, knulla runt med ”Ligga i Lund”. Vad gör egentligen Turistbyrån?
G: Lösgående svin går naturligtvis inte men vi kunde åtminstone slopa hundlatrinerna. Hur som helst ska det bli intressant att se hur det går framöver. Även om Veckobladet tappar sin gamla materialitet finns det hur mycket utrymme som helst för kommentarer i cyberrymden. Vi älskar ju Lund och undrar hur det ska gå för stan i det långa loppet. I det långa loppet är vi alla döda, sa visserligen John Maynard Keynes, men det var före de moderna genombrotten inom gen- och transplantationstekniken. Räkna därför med att vi finns kvar! Men först gäller det att stoppa skifferbrytningen. Vänta, buskarna knakar, en schaktmaskin visst det är?!
Men det var bara Skogens Konung som kastade en loj blick på gråskäggen i vindskyddet innan han travade vidare.
Grön invasion från St Lars till stadsparken
av Gunnar Stensson
Är en rödgrön miljöpolitik möjlig?
Det är bra att att det finns många skolor i Sankt Lars-parken, Lunds biologiskt mest diversifierade miljö. Bra för barnens inlärnings- och koncentrationsförmåga. Bra för deras hälsa. Bra att deras föräldrar från alla delar av stan genom kontakten med parken inser dess betydelse.
De som anlade den för snart 150 år sedan var medvetna om naturens terapeutiska och pedagogiska värden. Nu håller vi på att återerövra deras insikter. Men parken misssköts. Hela Lund har ett intresse av att parkens vårdas.
Naturen längs Höje å mellan Höjebromölla och Värpinge är viktig för Lund. Där ska vandringsstigar anläggas på båda sidor om ån. De sjuttio år gamla reningsdammarna sjuder av fågelliv året runt. Just nu, denna grå februarimorgon, finns där gäss, svanar, storskarvar, hägrar, sothöns, viggar och många andra varianter av andfåglar. I snåren kommer snart näktergalarnas starka sång att överrösta bruset från de passerande tågen. Reningsverk, järnväg och natur samexisterar.
Ån erbjuder ett sammanhängande naturstråk tvärsigenom Västskåne från Lomma till Svedala. Det är kommunerna medvetna om. Därför har de tagit fram Höje å landskapsplan, som nu är ute på remiss.
BUP-området
En viktig pusselbit i komplexet St Lars – Höje å är BUPområdet. Det måste planeras så att det blir en integrerad del av naturmiljön. Den föreslagna planen duger inte. Den måste avvisas av kommunstyrelsen och fullmäktige när den kommer upp till beslut i mars. Utgången av omröstningen blir ett avgörande test på de rödgröna partiernas miljöpolitik. Nyckelrollen har socialdemokraterna.
Den nya bebyggelsen ska finnas innanför det gamla BUP-områdets vallar, husen som ska ersätta den nuvarande byggnaden ska vara hus i park och de ska vara lika låga som i det angränsande bostadsområdet Regnbågen. Detta är inget särintresse. En progressiv miljöpolitik förutsätter att Lunds gröna kil vårdas.
Klostergårdsfältet
De fyra nya Akelius-husen inkräktar på Klostergårdsfältet. Enligt balanseringsprincipen ska exploateringen av parken ersättas med nya parkområden. Gör därför park av de fem fotbollsplanerna och ge plats till daghem. Nu liknar de mest en rastplats för fångar med sina tre meter höga stängsel.
Sommartid belastar biltrafiken Västanväg. Buller, avgaser och svåröverskådlig trafik utgör en stor fara för de boende. I stället kunde Västanväg med sina vackra lindar utvecklas till en parkväg med gles trafik och hastighetsbegränsing till 10 km. Exempel finns i Malmö.
Ombildades fotbollsplanerna till park skulle Lunds Energis fula byggnad skymmas av träd och ljudet från järnvägen dämpas. Kontakter med Kultur och fritid har gett vid handen att korpfotbollen kan få nya anläggningar i Ladugårdsmarken.
Detta skulle berika lundabornas promenader till Höje å och öka Lunds attraktionskraft. Det är inget särintresse.
Grön kil mot Lunds hjärta
Som ni märker rör vi oss allt närmare centrum. Den livgivande gröna kilen når snart Lunds hjärta. Men det finns hinder.
Den planerade evenemangs- och ishallen kan i värsta fall bli en barriär som avskärmar stadsparken från naturen i söder. Det får inte ske! Ett grönt stråk förbi Klostergårdens idrottsplats måste bevaras och förstärkas, så att lundaborna kan röra sig från park till park.
Och inte bara lundaborna. Flora och fauna i Stadsparken är beroende av förbindelsen med andra naturområden. Forskare förklarar utarmningen av ett gammalt naturområde i Boston med att det blivit avskuret från andra grönområden.
Det är inget särintresse. Ett grönt stråk är viktigt för alla lundabor.
Kultur i Sankt Lars och stadsparken.
Just nu arbetar Lars Jacobsson och hans stab på Park- och naturkontoret med utveckling och förnyelse av Stadsparken inför dess hundraårsjubileum. Det är kunniga och engagerade människor, som tyvärr har alldeles för små resurser.
Stadsparken skulle berikas hundrafalt genom en grön artär från och till naturområdena vid Höje å.
Parker handlar inte bara om natur utan också om kultur. Förbind Sankt Lars-kulturen med stadsparkskulturen!
Flytta den vackra danspaviljongen på Sankt Lars till Stadsparken! Den är rik på lundensisk kulturhistoria. Placera den i anslutning till Mejeriet på Gröningen. Musik, dans, teater, film, valborgs- och första maj-firande under sommarhalvåret i Stadsparken i centrala Lund! I natur men under tak!
Paviljongens grundkonstruk-tion är enkel och elegant med massiva bågformade trävalv på en bottenram av stål. Arkitekter har försäkrat mig att den vore lätt att flytta! Titta på den när ni promenerar vid ån!
Efter tio års vanskötsel behöver naturligtvis delar av paviljongen renoveras. Men grundstrukturen är sund, storslagen och vacker. Den behöver räddas och den skulle bli en stor tillgång i Stadsparken!
Centrumutredningen
Därmed är vi inne på den aktuella centrumutredningen. Centrum är mera än hus, gator och torg. Hela Lunds gröna kil hör förstås dit! Den skär förbi de planerade höghusen på parkeringsplatsen vid Klostergårdens idrottsplats, sjuttonvåningshuset på Karhögs torg och höghusen vid Södra vägen på sin väg till Stadsparken. Den våldsamma förtätningen av centrums södra del måste balanseras. Professor Erik Skarbäck påpekar i Sydsvenskan den 11/2 att en progressiv miljöpolitik lockar till sig nya företag, anställda och boende.
Biodiversiviteten i Berlin är större än på Tysklands landsbygd. Den biologiska mångfalden i de områden jag beskrivit ovan är större än på monokulturerna söder om Höje å. På många ställen i Europa görs försök att återställa stadsnära skogspartier för att få tillbaka fågellivet, bland annat i Ruhrområdet.
De som arbetar med centrumutredningen måste ha en helhetssyn och en politiska vilja att föra en progressiv miljöpolitik! Det gäller att skydda och utveckla Lunds gröna kil, från Höje å till Stadsparken.
Helhetsvisionen
Politiker och tjänstemän arbetar med den gröna kilen i sex olika politiska och strategiska processer: Höje å vattendragsförbund med Höje å-naturen, Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden med utbyggnaden av BUP-området, Park och naturkontoret med Klostergårdsfältet, Byggnadsnämnden och Fritidsnämnden med evenemangs- och ishallen, Park och naturkontoret med stadsparksförnyelsen inför hundraårsjubileet och slutligen en härskara i den kommande Centrumutredningen, där det gröna Lund, den gröna kilen måste vara av central betydelse.
Fragmenterat! Många politiker och tjänsteman delar nog på ett eller annat sätt visionen om en grön kil. Men den måste åskådliggöras. Den måste vara styrande.
Det är bra att att det finns många skolor i Sankt Lars-parken, Lunds biologiskt mest diversifierade miljö. Bra för barnens inlärnings- och koncentrationsförmåga. Bra för deras hälsa. Bra att deras föräldrar från alla delar av stan genom kontakten med parken inser dess betydelse.
De som anlade den för snart 150 år sedan var medvetna om naturens terapeutiska och pedagogiska värden. Nu håller vi på att återerövra deras insikter. Men parken misssköts. Hela Lund har ett intresse av att parkens vårdas.
Naturen längs Höje å mellan Höjebromölla och Värpinge är viktig för Lund. Där ska vandringsstigar anläggas på båda sidor om ån. De sjuttio år gamla reningsdammarna sjuder av fågelliv året runt. Just nu, denna grå februarimorgon, finns där gäss, svanar, storskarvar, hägrar, sothöns, viggar och många andra varianter av andfåglar. I snåren kommer snart näktergalarnas starka sång att överrösta bruset från de passerande tågen. Reningsverk, järnväg och natur samexisterar.
Ån erbjuder ett sammanhängande naturstråk tvärsigenom Västskåne från Lomma till Svedala. Det är kommunerna medvetna om. Därför har de tagit fram Höje å landskapsplan, som nu är ute på remiss.
BUP-området
En viktig pusselbit i komplexet St Lars – Höje å är BUPområdet. Det måste planeras så att det blir en integrerad del av naturmiljön. Den föreslagna planen duger inte. Den måste avvisas av kommunstyrelsen och fullmäktige när den kommer upp till beslut i mars. Utgången av omröstningen blir ett avgörande test på de rödgröna partiernas miljöpolitik. Nyckelrollen har socialdemokraterna.
Den nya bebyggelsen ska finnas innanför det gamla BUP-områdets vallar, husen som ska ersätta den nuvarande byggnaden ska vara hus i park och de ska vara lika låga som i det angränsande bostadsområdet Regnbågen. Detta är inget särintresse. En progressiv miljöpolitik förutsätter att Lunds gröna kil vårdas.
Klostergårdsfältet
De fyra nya Akelius-husen inkräktar på Klostergårdsfältet. Enligt balanseringsprincipen ska exploateringen av parken ersättas med nya parkområden. Gör därför park av de fem fotbollsplanerna och ge plats till daghem. Nu liknar de mest en rastplats för fångar med sina tre meter höga stängsel.
Sommartid belastar biltrafiken Västanväg. Buller, avgaser och svåröverskådlig trafik utgör en stor fara för de boende. I stället kunde Västanväg med sina vackra lindar utvecklas till en parkväg med gles trafik och hastighetsbegränsing till 10 km. Exempel finns i Malmö.
Ombildades fotbollsplanerna till park skulle Lunds Energis fula byggnad skymmas av träd och ljudet från järnvägen dämpas. Kontakter med Kultur och fritid har gett vid handen att korpfotbollen kan få nya anläggningar i Ladugårdsmarken.
Detta skulle berika lundabornas promenader till Höje å och öka Lunds attraktionskraft. Det är inget särintresse.
Grön kil mot Lunds hjärta
Som ni märker rör vi oss allt närmare centrum. Den livgivande gröna kilen når snart Lunds hjärta. Men det finns hinder.
Den planerade evenemangs- och ishallen kan i värsta fall bli en barriär som avskärmar stadsparken från naturen i söder. Det får inte ske! Ett grönt stråk förbi Klostergårdens idrottsplats måste bevaras och förstärkas, så att lundaborna kan röra sig från park till park.
Och inte bara lundaborna. Flora och fauna i Stadsparken är beroende av förbindelsen med andra naturområden. Forskare förklarar utarmningen av ett gammalt naturområde i Boston med att det blivit avskuret från andra grönområden.
Det är inget särintresse. Ett grönt stråk är viktigt för alla lundabor.
Kultur i Sankt Lars och stadsparken.
Just nu arbetar Lars Jacobsson och hans stab på Park- och naturkontoret med utveckling och förnyelse av Stadsparken inför dess hundraårsjubileum. Det är kunniga och engagerade människor, som tyvärr har alldeles för små resurser.
Stadsparken skulle berikas hundrafalt genom en grön artär från och till naturområdena vid Höje å.
Parker handlar inte bara om natur utan också om kultur. Förbind Sankt Lars-kulturen med stadsparkskulturen!
Flytta den vackra danspaviljongen på Sankt Lars till Stadsparken! Den är rik på lundensisk kulturhistoria. Placera den i anslutning till Mejeriet på Gröningen. Musik, dans, teater, film, valborgs- och första maj-firande under sommarhalvåret i Stadsparken i centrala Lund! I natur men under tak!
Paviljongens grundkonstruk-tion är enkel och elegant med massiva bågformade trävalv på en bottenram av stål. Arkitekter har försäkrat mig att den vore lätt att flytta! Titta på den när ni promenerar vid ån!
Efter tio års vanskötsel behöver naturligtvis delar av paviljongen renoveras. Men grundstrukturen är sund, storslagen och vacker. Den behöver räddas och den skulle bli en stor tillgång i Stadsparken!
Centrumutredningen
Därmed är vi inne på den aktuella centrumutredningen. Centrum är mera än hus, gator och torg. Hela Lunds gröna kil hör förstås dit! Den skär förbi de planerade höghusen på parkeringsplatsen vid Klostergårdens idrottsplats, sjuttonvåningshuset på Karhögs torg och höghusen vid Södra vägen på sin väg till Stadsparken. Den våldsamma förtätningen av centrums södra del måste balanseras. Professor Erik Skarbäck påpekar i Sydsvenskan den 11/2 att en progressiv miljöpolitik lockar till sig nya företag, anställda och boende.
Biodiversiviteten i Berlin är större än på Tysklands landsbygd. Den biologiska mångfalden i de områden jag beskrivit ovan är större än på monokulturerna söder om Höje å. På många ställen i Europa görs försök att återställa stadsnära skogspartier för att få tillbaka fågellivet, bland annat i Ruhrområdet.
De som arbetar med centrumutredningen måste ha en helhetssyn och en politiska vilja att föra en progressiv miljöpolitik! Det gäller att skydda och utveckla Lunds gröna kil, från Höje å till Stadsparken.
Helhetsvisionen
Politiker och tjänstemän arbetar med den gröna kilen i sex olika politiska och strategiska processer: Höje å vattendragsförbund med Höje å-naturen, Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden med utbyggnaden av BUP-området, Park och naturkontoret med Klostergårdsfältet, Byggnadsnämnden och Fritidsnämnden med evenemangs- och ishallen, Park och naturkontoret med stadsparksförnyelsen inför hundraårsjubileet och slutligen en härskara i den kommande Centrumutredningen, där det gröna Lund, den gröna kilen måste vara av central betydelse.
Fragmenterat! Många politiker och tjänsteman delar nog på ett eller annat sätt visionen om en grön kil. Men den måste åskådliggöras. Den måste vara styrande.
Träff med Ewy Gahnström
av Sven-Bertil P
Ewy Gahnström var inbjuden av Demokratisk Vänster att inleda årsmötet. Ewy Gahnström är fd kommunalråd i Uddevalla, fd vänsterpartist, numera rektor och ledamot i Uddevalla kommunfullmäktige, förstanamn på Solidariskt Uddevallas kommunfullmäktigelista.
Solidariskt Uddevalla var tänkt att bestå av v, mp, avhoppade socialdemokrater samt ”partilösa”, och var, om jag uppfattade Ewy rätt, bland annat en reaktion på socialdemokraternas styre i Uddevalla, ett styre kantat av skandaler.
Det blev inte riktigt som tänkt. Som bekant tvingades v i Uddevalla hoppa av sedan Vänsterpartiet centralt sagt nej till att v inte ställde upp med en egen kommunfullmäktigelista.
De vänsterpartister som ändå höll fast vid idén uteslöts (sex stycken om jag minns rätt).
Nåväl, Solidariskt Uddevalla fick 6 mandat och sitter nu i Uddevalla kommunfullmäktige, men i oppositionsställning.
Ewy berättade att Solidariskt Uddevalla hade bemödat sig om att inte binda sig vid det ena eller andra blocket inför valet, men hoppats på en vågmästarställning efter detsamma. Så blev det inte, men trots detta hade Solidariskt Uddevalla gjort försök att förhandla med de borgerlioga partierna om samverkan. Dom hade emellertid fått kalla handen. De borgerliga valde att samverka med det populistiska Uddevallapartiet istället.
Solidariskt Uddevalla har inga ambitioner att jobba för ett nationellt vänsterparti, men är däremot intresserat av att ha kontakt med liknande lokala partier, som Demokratisk Vänster.
Ewy pekade på vikten av att finnas ute i samhället, att ta kontakt med och bjuda in sig till föreningar, att som enskilda verka i föreningslivet i kommunen. Hon menade också att det inte var nödvändigt att engagera sig i alla kommunalpolitiska frågor, utan istället hitta partiets hjärtefrågor och driva dom.
Nätverksbygge och aktiv kontakt med media var andra sätt att synas.
Ewy betonade vikten av att hitta nya, öppna och demokratiska former inom partiet, för att på så sätt få in folk som inte tidigare rymts inom kommunalpolitiken.
Solidariskt Uddevalla var tänkt att bestå av v, mp, avhoppade socialdemokrater samt ”partilösa”, och var, om jag uppfattade Ewy rätt, bland annat en reaktion på socialdemokraternas styre i Uddevalla, ett styre kantat av skandaler.
Det blev inte riktigt som tänkt. Som bekant tvingades v i Uddevalla hoppa av sedan Vänsterpartiet centralt sagt nej till att v inte ställde upp med en egen kommunfullmäktigelista.
De vänsterpartister som ändå höll fast vid idén uteslöts (sex stycken om jag minns rätt).
Nåväl, Solidariskt Uddevalla fick 6 mandat och sitter nu i Uddevalla kommunfullmäktige, men i oppositionsställning.
Ewy berättade att Solidariskt Uddevalla hade bemödat sig om att inte binda sig vid det ena eller andra blocket inför valet, men hoppats på en vågmästarställning efter detsamma. Så blev det inte, men trots detta hade Solidariskt Uddevalla gjort försök att förhandla med de borgerlioga partierna om samverkan. Dom hade emellertid fått kalla handen. De borgerliga valde att samverka med det populistiska Uddevallapartiet istället.
Solidariskt Uddevalla har inga ambitioner att jobba för ett nationellt vänsterparti, men är däremot intresserat av att ha kontakt med liknande lokala partier, som Demokratisk Vänster.
Ewy pekade på vikten av att finnas ute i samhället, att ta kontakt med och bjuda in sig till föreningar, att som enskilda verka i föreningslivet i kommunen. Hon menade också att det inte var nödvändigt att engagera sig i alla kommunalpolitiska frågor, utan istället hitta partiets hjärtefrågor och driva dom.
Nätverksbygge och aktiv kontakt med media var andra sätt att synas.
Ewy betonade vikten av att hitta nya, öppna och demokratiska former inom partiet, för att på så sätt få in folk som inte tidigare rymts inom kommunalpolitiken.
2007-02-16
Östersjövalsen
av Lucifer
Det har varit utrikesdebatt i riksdagen. Carl Bildt (m) inledde. Jag har just sett på hans text i riksdagens snabbprotokoll. Den omfattar 25,253 tecken. Jag har kollat på datorn: inte en enda gång finner man där trebokstavskombinationen USA. Bildts anförande besvarades av oppositionen genom Urban Ahlin (s). Hans anförande omfattade 9,579 tecken och inte heller där finner man USA omnämnt.En dålig verklighetsbild
Jag inser fullt ut att det är mycket begränsat vad en liten stat kan göra. Vi är på många sätt beroende av de stora staterna och naturligtvis särskilt av supermakten USA. Men en rimlig beskrivning av verkligheten i världen kan väl ändå inte undgå att nämna denna stat vid namn? Är det inte groteskt med detta hyckleri? Här låtsar man sig beskriva tillståndet i världen och Sveriges förhållande till detta utan att med ett enda ord beröra den stora aktören på området, den stat som är inblandad i varje politisk och militär process världen över.
Vem talade härnäst? Jo, det var Hans Linde (v) och på sjätte raden i sitt anförande nämner han USA och det är inte enda gången. Senare i debatten tillkommer Kalle Larsson (v) och då blir det ännu mer.
Ledarkommentarer
Vad säger då ledarskribenterna dagen efter? Sydsvenskans kommentar är att vänsterpartiet står isolerat utrikespolitiskt: ”Ett parti som exempelvis betraktar Venezuelas spirande diktatur som ett föredöme hör inte hemma i en svensk regering.” Isolerat, nej, i debatten blev det tvärtom protester från en miljöpartist när (v) förklarade att man var ensamma om sin utrikespolitiska linje. Nej, sa miljöpartisten, vi tycker som ni. Och en socialdemokratisk kvinna visade också sina sympatier för vänsterpartiets hållning och var säkert där mer representativ för partiets huvudfåra. Men visst: Bildt och Ahlin var så gott som utbytbara. Skulle man inte kunna låta Ahlin få gå in i Nato som enskild medlem?
Sydsvenskans ledare ägnar sig sedan åt att kritisera Bildt. Han har inte varit aktivt nog i kritiken mot den tysk-ryska gasledningen och inte heller har han använt ordet ”folkmord” om vad som sker i provinsen Darfur. Vad gäller Darfur ska jag inte blanda mig, men det finns kvalificerade röster som säger att just etiketten ”folkmord” inte är den rätta, hur eländigt det ändå må vara där. Man ska nog vara försiktig med orden.
I väntan på sågfilarna
Men den återuppvaknade rysshetsen är ett intressant fenomen. Det är ingen måtta på den spionverksamhet som ryssarna förväntas utveckla från de tänkta installationerna. Vi väntar nu bara på att sågfilarna ska återkomma och utforska landet. Sydsvenskan hade redan på onsdagen en huvudledare som talade om hur uselt Ryssland under Putin var på alla plan, och jag kan bara uppmana till läsning och analys.
Det ska villigt erkännas att det är lätt att hålla tillbaka sin entusiasm för Putin och dagens Ryssland. Men var är proportionerna? Rysslands gamla rostiga Östersjöflotta står halvt på bottnen i de få återstående hamnarna. Men under tiden seglar USA med sina tjugo hangarfartygsgrupper på de sju haven och har en militärbudget som är större än alla andra världens stater tillsammans. Är det Rysslands Östersjöflotta vi bör oroa oss över?
Jag har av och till förvånat mig över de ampra tongångarna på Sydsvenskans ledarsida när det gällt Ryssland. Men så hörde jag dess politiska chefredaktör Heidi Avellan tala vacker finlandssvenska i ”God morgon världen” och började ana ett möjligt samband. En krönika med uttalad förståelse för Finlands fortsättningskrig tillsammans med Tyskland mot Sovjet gav ytterligare en länk i kedjan.
Om det är som jag gissar ska jag ändå inte förhäva mig. Människor kan ha ganska förnuftiga åsikter över ett brett spektrum, men samtidigt rymma enstaka singulariteter, punkter där känslorna tar överhanden. Jag ska försöka hålla tillbaka min kritik så länge inte fru Avellan manar oss fara till Svirfronten för modig uppslutning mot arvfienden.
Information från Demokratisk Vänster
Igår onsdag hade Demokratisk Vänster årsmöte, ett år och två dagar efter att föreningen Demokratisk Vänster bildades.
Mötet inleddes med att Ewy Gahnström, politiker från Uddevalla, första namn på Solidariskt Uddevallas kommun- fullmäktigelista som erövrade 6 mandat vid höstens val, delade med sig av erfarenheterna från Uddevalla och gav många goda råd till oss i Lund. VB återkommer i nästa veckas nummer med ett referat från mötet.
Därefter följde årsmötesförhand- lingarna. Bland annat antogs en verksamhetsplan, formellt för ett år framåt, men i realiteten med siktet inställt på valet 2010.
Det valdes också en ny styrelse: Ordförande: Ulf Nymark
Övriga ordinarie styrelsemedlemmar: Martin Stensson, Monica Bondesson, Cecilia Salemark, Sven-Bertil Persson
Ersättare: Gunnar Stensson, Cecilia Persson, Elsa Grip (ny), Henrik Smith (ny).
Mötet inleddes med att Ewy Gahnström, politiker från Uddevalla, första namn på Solidariskt Uddevallas kommun- fullmäktigelista som erövrade 6 mandat vid höstens val, delade med sig av erfarenheterna från Uddevalla och gav många goda råd till oss i Lund. VB återkommer i nästa veckas nummer med ett referat från mötet.
Därefter följde årsmötesförhand- lingarna. Bland annat antogs en verksamhetsplan, formellt för ett år framåt, men i realiteten med siktet inställt på valet 2010.
Det valdes också en ny styrelse: Ordförande: Ulf Nymark
Övriga ordinarie styrelsemedlemmar: Martin Stensson, Monica Bondesson, Cecilia Salemark, Sven-Bertil Persson
Ersättare: Gunnar Stensson, Cecilia Persson, Elsa Grip (ny), Henrik Smith (ny).
2007-02-15
KOLONIER FÅR GE VIKA FÖR BILVÄG
av Ulf N
Lunds koloniområden ska skyddas i detaljplan - men först ska de exploateras! För att bereda väg för bilar. Det är ett av budskapen i kommunens Utbyggnadsprogram för år 2008 och de följande fem åren. I varje fall gäller detta koloniområdet Solhällan ute på öster. För denna exploatering finns en kompakt majoritet i Tekniska nämnden. Utbyggnadsprogrammet, som behandlar utbyggnad av bostads- och verksamhetsområden, är nu på väg fram i den kommunala apparaten. I onsdags hade Tekniska nämnden att yttra sig över programmet. Från Demokratisk vänsters sida påpekades att programmet förespråkar exploatering av delar av Solhällans koloniområde - för att i samma andetag förespråka detaljplaneskydd för området. I valrörelsen talade nästan samtliga partier om att värna våra koloniområden - nu var det märkligt tyst i nämnden efter DV:s påpekande. Inget parti hakade på DV:s kritik och yrkade på att exploateringen av det aktuella koloniområdet skulle strykas ur programmet. (DV självt får inte yrka eftersom vi bara har ersättarplats.) Det är synnerligen anmärkningsvärt att DV står ensamt om att försvara koloniområdet mot bilintressena. Återstår bara hoppet om att övriga partier tänker om i den kommande behandlingen av programmet.
2007-02-14
Veckobladet
utkommer nästa vecka med sitt sista pappersnummer för överskådlig tid. Som de papperfetischister vi är beklagar vi att VB nu bara kommer att finnas i nätform. Men både ekonomin och ändrade materiella förutsättningar av annat slag gör åtgärden nödvändig. Hittillsvarande abonnenter får även framöver påminnelse om nya nummer om de skickar in sina e-post adresser.
Visst v-stöd till VB
”Styrelsen ser inget hinder att V Lund informerar om sina utåtriktade aktiviteter och öppna möten även i Veckobladet. Vi delar intresset för en röd-grön mötesplats, och ser positivt på att våra medlemmar självfallet även framgent deltar i debatter i olika forum som de själva väljer.”
Detta uttalande antogs med god marginal av vänsterpartiets årsmöte, och får tolkas som att den inofficiella bojkott av tidningen som varit partiföreningens linje under några år har brutits. Minoriteten i omröstningen ville ha en mer VB-positiv skrivning i enlighet med motionärernas förslag: ”Det som behövs från bland annat vänsterpartiets sida är ett engagemang som främst tar sig uttryck i att tidningen löpande förses med intressant material, både sakinformation och debattinlägg.”
Fast innan den avgörande omröstningen gällde det kontraproposition, där motionärerna stod mot rent avslag på motionen. Det blev ett jämnt resultat, 15–15, men tack vare ordförandens utslagsröst tippade det över i VB:s favör. Tack för det!
”Att åter göra Veckobladet till ett partiorgan är varken aktuellt eller önskvärt”, stod det i motionen, som fortsatte: ”Vad Lund behöver är en mötesplats för alla ’rödgröna’, både partimedlemmar och oorganiserade.” Det är alltså vad det handlar om. Så skriv!
Visst v-stöd till VB
”Styrelsen ser inget hinder att V Lund informerar om sina utåtriktade aktiviteter och öppna möten även i Veckobladet. Vi delar intresset för en röd-grön mötesplats, och ser positivt på att våra medlemmar självfallet även framgent deltar i debatter i olika forum som de själva väljer.”
Detta uttalande antogs med god marginal av vänsterpartiets årsmöte, och får tolkas som att den inofficiella bojkott av tidningen som varit partiföreningens linje under några år har brutits. Minoriteten i omröstningen ville ha en mer VB-positiv skrivning i enlighet med motionärernas förslag: ”Det som behövs från bland annat vänsterpartiets sida är ett engagemang som främst tar sig uttryck i att tidningen löpande förses med intressant material, både sakinformation och debattinlägg.”
Fast innan den avgörande omröstningen gällde det kontraproposition, där motionärerna stod mot rent avslag på motionen. Det blev ett jämnt resultat, 15–15, men tack vare ordförandens utslagsröst tippade det över i VB:s favör. Tack för det!
”Att åter göra Veckobladet till ett partiorgan är varken aktuellt eller önskvärt”, stod det i motionen, som fortsatte: ”Vad Lund behöver är en mötesplats för alla ’rödgröna’, både partimedlemmar och oorganiserade.” Det är alltså vad det handlar om. Så skriv!
Ny styrelse i V-Lund
Marta Santander, ordförandeHanna Gunnarsson
Ibrahim Kakahama
Nita Lorimer
Claes Regander
Niklas Selberg
Kajsa Nilsson (suppleant)
Ive Brissman (suppleant)
Saima Jönsson (suppleant)
Olof Norborg (suppleant)
Francisco Nolasco (suppleant)
Sten Henriksson (suppleant)
Röda Kapellets årsmöte: Same procedure…
av Gunnar Sandin
Det blev omval över hela linjen på Röda Kapellets årsmöte den 11 februari. Det betyder att styrelsen fortfarande består av Bertil Egerö, Erik Kågström (kassör), Owe Svensson och Ulf Teleman.
Orkestern kunde se tillbaka på ett år med hygglig aktivitet, inte minst i samband med valet. Cirka tjugo medlemmar kommer på repetitionerna varje söndagkväll – det är få lokala vänsteraktiviteter som har den uthålligheten. Den obundna hållning som praktiserades i valrörelsen kommer att fortsättas under 2007, med torgmöten i egen regi där både egna musiker och inbjudna gäster framför verbala budskap mellan de musikaliska. Första maj spelar orkestern liksom varje år sedan 1974 för vänsterpartiet men har en öppenhet om även andra partier hör av sej.
Enda egentliga meningsskiljaktigheten gällde höstens Kulturnatt, ett evenemang som ett par medlemmar tyckte var tradigt. Men majoriteten ville fortsätta att medverka, kanske fram till kulturhuvudstadsåret 2014.
Orkestern kunde se tillbaka på ett år med hygglig aktivitet, inte minst i samband med valet. Cirka tjugo medlemmar kommer på repetitionerna varje söndagkväll – det är få lokala vänsteraktiviteter som har den uthålligheten. Den obundna hållning som praktiserades i valrörelsen kommer att fortsättas under 2007, med torgmöten i egen regi där både egna musiker och inbjudna gäster framför verbala budskap mellan de musikaliska. Första maj spelar orkestern liksom varje år sedan 1974 för vänsterpartiet men har en öppenhet om även andra partier hör av sej.
Enda egentliga meningsskiljaktigheten gällde höstens Kulturnatt, ett evenemang som ett par medlemmar tyckte var tradigt. Men majoriteten ville fortsätta att medverka, kanske fram till kulturhuvudstadsåret 2014.
V vill ha rödgrönt Lund 2010 – med ordförandens utslagsröst
av Gunnar Sandin
Våra vanligaste färger har som bekant en stark politisk symbolladdning. På vänsterpartiets lokala årsmöte framlade den avgående styrelsen ett förslag till verksamhetsplan där den avslutande underrubriken formulerade parollen ”Ett rött Lund 2010”. Men borde det inte stå ”rödgrönt” undrade en opponent? Ska borgarna fällas i nästa val måste det väl ske med hjälp av miljöpartiet, med vilket s och v samarbetade väl under den förra mandatperioden, och är det inte otaktiskt att stryka det gröna i en tid när alla talar om klimat och miljö? Efter en livlig debatt gav voteringen ställningen 19–19, men med mötesordförandens stadgeenliga utslagsröst blev resultatet rödgrönt.
På några tidigare årsmöten har man trots protester hämtat en vänsterpartist utifrån till att leda mötet. Att årets mötesordförande var en lokal förmåga underlättade onekligen beslutet.
Debatten och resultatet i den frågan speglar nog partiföreningens aktuella balans mellan vad som kan kallas nytraditionalister och pragmatiker. Den gick igen i debatten och beslutet om Veckobladet (se särskild artikel) och i den nya styrelsens sammansättning. Mikael Persson från Kristianstad, en centralfigur bakom den förra grupperingens maktövertagande och nuvarande dominans, slog ut en lokal kandidat i revisorsvalet. Sten Henriksson, känd VB-skribent och med ett förflutet i krysskampanjen för Karin Svensson Smith, kom visserligen in i styrelsen men som sista ersättare.
Verksamhetsberättelsen gav anledning till ett antal debatter som främst bottnade i olika syn på valnederlaget, dess orsaker och konsekvenser. Veteraner åberopade den (inte så) gamla goda tiden när partiet var dubbelt så stort, medan unga och färska medlemmar såg hoppingivande tecken. Ett sådant var att partiföreningen efter åtskilliga års tillbakagång åter hade vuxit, från 124 till 136 medlemmar.
V-kongress i Lund?
Avgående styrelsens förslag till verksamhetsberättelse var ambitiöst. Alltför ambitiöst, tyckte några och ville mildra målsättningarna men det hade de inte mycket för. Sålunda ska partiet nu bli synligare i de östra kommundelarna (som hittills varit terra incognita för de flesta medlemmar) och man ska pröva dörrknackning som metod för i första hand opinionsstudier, trots de invändningar som restes från aktivister som prövade metoden inför kärnkraftsomröstningen 1980.
Och man ska fortsätta den inledda kampanjen med att få arrangera 2008 års partikongress. Uppsala konkurrerar men Lund tänker locka med en ekologisk profil och med politiska seminarier på bekostnad av den hittillsvarande ordningen med hundratals minutlånga inlägg. Fast över sådant bestämmer knappast arrangörsorganisationen.
Sd och v procentslussar pengar
Berit Andnor (s), ordförande i riksdagens konstitutionsutskott, bekräftade i måndagens P1 att utskottet ska ta upp frågan om kommunala partistöd som i strid med kommunallagen används till annat än lokal verksamhet. Tidigare försök att uppmärksamma förhållandet har runnit ut i sanden därför att många partier haft intresse av att nuvarande slussning av lokala stödpengar till högre nivåer fortsätter, men nu har saken blivit het därför att sverigedemokraterna har deklarerat att en viss procentsats av pengarna från kommunerna ska användas till att stärka riksorganisationen inför nästa val. De ansträngningarna ses med oro av många.
Vänsterpartiet i Skåne har beslut om just en sådan procentsats som går till partidistriktet. Den motiveras med att man får tjänster från distriktet och det är obestridligen så, men sd skulle förstås kunna säga samma sak, och därför blir det aktuellt med en skärpning av lagtillämpningen, om Andnor och hennes parti menar allvar. Ett lokalt test väntar när demokratisk vänsters motion i ärendet ska behandlas av kommunfullmäktige.
Ett förslag på årsmötet om att tillämpa kommunallagen och därmed reducera distriktsanslaget fälldes emellertid av majoriteten, som tydligen inte ser lika allvarligt på att sd stärker sina möjligheter inför valet 2010, eller inte förstår faran. Eller inte tycker att pengarna behövs bäst på hemmaplan. Distriktet med dess expedition förfogade över en mycket stor budget i den gångna valrörelsen men lyckades inte förvalta den särskilt väl – partiets tre sämsta riksdagsvalkretsar ligger alla i Skåne. Det är inte säkert att det är pengar som behövs för att vända utvecklingen.
Valnederlaget medförde att partiföreningens ekonomi försämrades kraftigt. Det lägre partstödet gjorde dock samtidigt att självfinansieringsgraden ökade, från knappt 10 till drygt 13 procent.
Ordförandeskifte
Claes Regander kvarstår i styrelsen men avgick som ordförande efter tre år. Han hade haft svårt att förena uppdraget med ett krävande yrkesliv, men tyckte framför allt att han med gott samvete kunde lämna över när de värsta såren (som han menade) i partiföreningen hade läkts.
Två kandidater konkurrerade om ordförandeposten, efter vad man förstår inte för att deras politiska program skilde sej åt utan för att båda var sugna på uppdraget. I omröstningen vann Marta Santander med god marginal över Hanna Gunnarsson.
Vi får se om Marta vill och kan föra partiföreningen ytterligare steg bort från nytraditionalismen. Det blir inte lätt, givet att den behåller en stark representation i den nya styrelsen genom bland annat Olof Norborg, Regander och Niklas Selberg, samtidigt som den modererande kraften Mats Olsson har försvunnit. Och samma tendens fick en säker majoritet i delegationen till distriktets årskonferens.
På några tidigare årsmöten har man trots protester hämtat en vänsterpartist utifrån till att leda mötet. Att årets mötesordförande var en lokal förmåga underlättade onekligen beslutet.
Debatten och resultatet i den frågan speglar nog partiföreningens aktuella balans mellan vad som kan kallas nytraditionalister och pragmatiker. Den gick igen i debatten och beslutet om Veckobladet (se särskild artikel) och i den nya styrelsens sammansättning. Mikael Persson från Kristianstad, en centralfigur bakom den förra grupperingens maktövertagande och nuvarande dominans, slog ut en lokal kandidat i revisorsvalet. Sten Henriksson, känd VB-skribent och med ett förflutet i krysskampanjen för Karin Svensson Smith, kom visserligen in i styrelsen men som sista ersättare.
Verksamhetsberättelsen gav anledning till ett antal debatter som främst bottnade i olika syn på valnederlaget, dess orsaker och konsekvenser. Veteraner åberopade den (inte så) gamla goda tiden när partiet var dubbelt så stort, medan unga och färska medlemmar såg hoppingivande tecken. Ett sådant var att partiföreningen efter åtskilliga års tillbakagång åter hade vuxit, från 124 till 136 medlemmar.
V-kongress i Lund?
Avgående styrelsens förslag till verksamhetsberättelse var ambitiöst. Alltför ambitiöst, tyckte några och ville mildra målsättningarna men det hade de inte mycket för. Sålunda ska partiet nu bli synligare i de östra kommundelarna (som hittills varit terra incognita för de flesta medlemmar) och man ska pröva dörrknackning som metod för i första hand opinionsstudier, trots de invändningar som restes från aktivister som prövade metoden inför kärnkraftsomröstningen 1980.
Och man ska fortsätta den inledda kampanjen med att få arrangera 2008 års partikongress. Uppsala konkurrerar men Lund tänker locka med en ekologisk profil och med politiska seminarier på bekostnad av den hittillsvarande ordningen med hundratals minutlånga inlägg. Fast över sådant bestämmer knappast arrangörsorganisationen.
Sd och v procentslussar pengar
Berit Andnor (s), ordförande i riksdagens konstitutionsutskott, bekräftade i måndagens P1 att utskottet ska ta upp frågan om kommunala partistöd som i strid med kommunallagen används till annat än lokal verksamhet. Tidigare försök att uppmärksamma förhållandet har runnit ut i sanden därför att många partier haft intresse av att nuvarande slussning av lokala stödpengar till högre nivåer fortsätter, men nu har saken blivit het därför att sverigedemokraterna har deklarerat att en viss procentsats av pengarna från kommunerna ska användas till att stärka riksorganisationen inför nästa val. De ansträngningarna ses med oro av många.
Vänsterpartiet i Skåne har beslut om just en sådan procentsats som går till partidistriktet. Den motiveras med att man får tjänster från distriktet och det är obestridligen så, men sd skulle förstås kunna säga samma sak, och därför blir det aktuellt med en skärpning av lagtillämpningen, om Andnor och hennes parti menar allvar. Ett lokalt test väntar när demokratisk vänsters motion i ärendet ska behandlas av kommunfullmäktige.
Ett förslag på årsmötet om att tillämpa kommunallagen och därmed reducera distriktsanslaget fälldes emellertid av majoriteten, som tydligen inte ser lika allvarligt på att sd stärker sina möjligheter inför valet 2010, eller inte förstår faran. Eller inte tycker att pengarna behövs bäst på hemmaplan. Distriktet med dess expedition förfogade över en mycket stor budget i den gångna valrörelsen men lyckades inte förvalta den särskilt väl – partiets tre sämsta riksdagsvalkretsar ligger alla i Skåne. Det är inte säkert att det är pengar som behövs för att vända utvecklingen.
Valnederlaget medförde att partiföreningens ekonomi försämrades kraftigt. Det lägre partstödet gjorde dock samtidigt att självfinansieringsgraden ökade, från knappt 10 till drygt 13 procent.
Ordförandeskifte
Claes Regander kvarstår i styrelsen men avgick som ordförande efter tre år. Han hade haft svårt att förena uppdraget med ett krävande yrkesliv, men tyckte framför allt att han med gott samvete kunde lämna över när de värsta såren (som han menade) i partiföreningen hade läkts.
Två kandidater konkurrerade om ordförandeposten, efter vad man förstår inte för att deras politiska program skilde sej åt utan för att båda var sugna på uppdraget. I omröstningen vann Marta Santander med god marginal över Hanna Gunnarsson.
Vi får se om Marta vill och kan föra partiföreningen ytterligare steg bort från nytraditionalismen. Det blir inte lätt, givet att den behåller en stark representation i den nya styrelsen genom bland annat Olof Norborg, Regander och Niklas Selberg, samtidigt som den modererande kraften Mats Olsson har försvunnit. Och samma tendens fick en säker majoritet i delegationen till distriktets årskonferens.
25-öreskultur: bibliotek på Nova Lund?
av Gunnar Stensson
Stadsdelsbiblioteken är tråkiga, har legat på samma ställen i 40 år och ska avskaffas snarast, så att Kultur- och fritidsnämnden får pengar och resurser till andra och roligare saker. Ungefär så uttalade sig nämndens ordförande Gösta John Bredberg i Sydsvenskan för ett par veckor sedan. Därmed drog han över sig en kritikstorm som långt ifrån har bedarrat ännu.
Gösta John Bredberg backade häromdagen. En biblioteksutredning ska göras. Allt ska ske i samförstånd. Ingenting kommer att hända genast.
Den senaste veckan gjorde någon ett nytt utspel: bibliotek på Nova Lund (Detta geniala och skrämmande namn)! Det grundar sig på följande passus i förslaget till Plan för biblioteksverksamheten i Lund, som just nu är ute på remiss:
”Gång på gång konstateras att svenskarna nu har en shoppingkultur som kommit att likna den amerikanska. Familjen åker till köpstaden för att umgås, titta, uppleva, äta och handla. Barnen följer med. .. Där barnen och deras föräldrar finns där ska biblioteket också finnas. Man kan söka sig nya samverkanspartners och kanske till och med hyra in sig hos någon befintlig verksamhet – närliggande eller totalt oväntad!”
Entusiasmen är inte att ta miste på.
Detta är alternativet till stadsdelsbiblioteken
Både Skånskan och Sydsvenskan beskrev det samtidigt i stort uppslagna artiklar.
Någon annan ”köpstad” än Nova Lund inom Lunds kommun finns ju inte, frånsett Lunds centrum. Den närmaste ”köpstaden” är Center Syd.
På lördagsmorgonen packar familjen in sig i bilen, lämnar sitt bostadsområde och sina grannar och glider iväg till Nova Lund. Biblioteket blir en bekväm del av konsumtionen. Familjemedlemmarna kanske lånar någon bok om mat, någon deckare, något erotiskt och ett par bilderböcker, kunder också på biblioteket.
De återvänder garanterat, om inte annat så för att lämna tillbaka böckerna. Parkeringsplatsen på den öde asfalt som en gång var Skånes bästa åkerjord fylls på morgonen och töms på kvällen.
Samtidigt förtvinar Lunds centrum i den bilburna konkurrensen. Där vistas pensionärer, gymnasister och studenter, mindre lönsamma individer.
Överlevnad?
Skulle stadsdelsbiblioteken kunna konkurrera med konsumtionsbiblioteket Nova Lund? Skulle ens huvudbiblioteket kunna göra det? Är deras besökare över huvud taget intressanta jämfört med de unga välutbildade konsumenter som ägnar sin fritid åt shopping?
Citat ur planförslaget: ”Att binda kostnader för både lokaler och personal till lågt utnyttjade bibliotek med ringa öppethållande är varken attraktivt eller kostnadseffektivt.”
Jag försökte försvara Nova-idén för mig själv, i rättvisans och förnuftets namn. Ett bibliotek på Nova skulle kunna innebära att avancerad skönlitteratur, poesi, debattskrifter, klimatseminarier, solidaritetscirklar, politik och vetenskap fick tillträde till denna slutna värld där all verksamhet utom konsumtion är förbjuden. Biblioteket spränger sig in i konsumtionens skyddande glaskula och ger de bedövade konsumenterna lite frisk luft. För de finns ju där. Och de är ju Lundabor. Det finns hopp om också den mest hjärntvättade konsument.
Men det verkar föga troligt att detta skulle kunna ske om man hyr in sig på Nova eller har Nova som samverkanspartner på Novas villkor.
Det handlar snarare om att åka snålskjuts, en billighetskultur på konsumismens grund, en bibliotekskultur som framtvingades när man sänkte skatten med 25 öre för att öka utrymmet för konsumtion, en tjugufemörespolitik för en tjugufemöreskultur.
Gösta John Bredberg backade häromdagen. En biblioteksutredning ska göras. Allt ska ske i samförstånd. Ingenting kommer att hända genast.
Den senaste veckan gjorde någon ett nytt utspel: bibliotek på Nova Lund (Detta geniala och skrämmande namn)! Det grundar sig på följande passus i förslaget till Plan för biblioteksverksamheten i Lund, som just nu är ute på remiss:
”Gång på gång konstateras att svenskarna nu har en shoppingkultur som kommit att likna den amerikanska. Familjen åker till köpstaden för att umgås, titta, uppleva, äta och handla. Barnen följer med. .. Där barnen och deras föräldrar finns där ska biblioteket också finnas. Man kan söka sig nya samverkanspartners och kanske till och med hyra in sig hos någon befintlig verksamhet – närliggande eller totalt oväntad!”
Entusiasmen är inte att ta miste på.
Detta är alternativet till stadsdelsbiblioteken
Både Skånskan och Sydsvenskan beskrev det samtidigt i stort uppslagna artiklar.
Någon annan ”köpstad” än Nova Lund inom Lunds kommun finns ju inte, frånsett Lunds centrum. Den närmaste ”köpstaden” är Center Syd.
På lördagsmorgonen packar familjen in sig i bilen, lämnar sitt bostadsområde och sina grannar och glider iväg till Nova Lund. Biblioteket blir en bekväm del av konsumtionen. Familjemedlemmarna kanske lånar någon bok om mat, någon deckare, något erotiskt och ett par bilderböcker, kunder också på biblioteket.
De återvänder garanterat, om inte annat så för att lämna tillbaka böckerna. Parkeringsplatsen på den öde asfalt som en gång var Skånes bästa åkerjord fylls på morgonen och töms på kvällen.
Samtidigt förtvinar Lunds centrum i den bilburna konkurrensen. Där vistas pensionärer, gymnasister och studenter, mindre lönsamma individer.
Överlevnad?
Skulle stadsdelsbiblioteken kunna konkurrera med konsumtionsbiblioteket Nova Lund? Skulle ens huvudbiblioteket kunna göra det? Är deras besökare över huvud taget intressanta jämfört med de unga välutbildade konsumenter som ägnar sin fritid åt shopping?
Citat ur planförslaget: ”Att binda kostnader för både lokaler och personal till lågt utnyttjade bibliotek med ringa öppethållande är varken attraktivt eller kostnadseffektivt.”
Jag försökte försvara Nova-idén för mig själv, i rättvisans och förnuftets namn. Ett bibliotek på Nova skulle kunna innebära att avancerad skönlitteratur, poesi, debattskrifter, klimatseminarier, solidaritetscirklar, politik och vetenskap fick tillträde till denna slutna värld där all verksamhet utom konsumtion är förbjuden. Biblioteket spränger sig in i konsumtionens skyddande glaskula och ger de bedövade konsumenterna lite frisk luft. För de finns ju där. Och de är ju Lundabor. Det finns hopp om också den mest hjärntvättade konsument.
Men det verkar föga troligt att detta skulle kunna ske om man hyr in sig på Nova eller har Nova som samverkanspartner på Novas villkor.
Det handlar snarare om att åka snålskjuts, en billighetskultur på konsumismens grund, en bibliotekskultur som framtvingades när man sänkte skatten med 25 öre för att öka utrymmet för konsumtion, en tjugufemörespolitik för en tjugufemöreskultur.
Tankar i motvind
av Göran Persson
På väg hem efter ännu ett årsmöte med vänsterpartiet. Hemfärden sker till fots och det är en isande motvind vars betydelse för det här skrivna inte skall underskattas.
Allt var sig likt för att inte säga identiskt med hur det var på mitt första årsmöte för mer än 30 år sedan. Det var troligen likadant som det första årsmötet i vänsterpartiet för 70 år sedan fast det vet jag inte.
Innan jag blev partipolitiskt aktiv i mitten av 70-talet var jag delaktig i det samhällsfenomen som var så starkt i början av 70-talet, den allmänna vänsterrörelsen. Vi var kritiska mot det mesta och alla hade sina egna favoritområden som vi ansåg speciellt viktiga att reformera. Jag hade två, krossa USA-imperialismen så att människorna i världen kan bygga sina liv efter sin egen vilja var den första och viktigaste. Den andra som det här skall handla om var kritiken mot den förstelnade representativa demokratin och intresset för att försöka hitta fram till en ”verklig” demokrati. En viktig del i detta sökande var att hitta alternativ till de gammaldags mötes- och organisations- formerna hos de gammaldags föreningarna som t ex facket och partierna.
Den demokratiska modell med en person en röst och ett tekniskt mötessystem för att garantera detta togs fram vid slutet av 1800-talet. Det är mycket strikt med talarlistor, tidsbegränsningar och ibland rätt så intrikata propositionsordningar och fyller sitt syfte att garantera en absolut millimeterrättvisa mellan individerna på ett ypperligt sätt, åtminstone vid en lagom ytlig betraktelse. Men, det finns alltid ett men. Det är tråkigt och enligt min åsikt konserverande! Jag har svårt att tro att det omhuldas av samma rörelse som en gång i tiden reste parollen: Fantasin till makten.
Ett skämt så allvarligt
På årets möte hände nåt som först fick mig att tänka att det ovanstående är orättvist. Den avgående ordföranden hade lagt in en skämtsam passus i den annars alltid gravallvarliga verksamhetsplanen. Det skall han ha en stor eloge för, jag tyckte det var roligt! Hanteringen av skämtets borttagande resulterade i en propositionsordning så svår att mötesordföranden fick upprepa den innan mötesdeltagarna förstod. Kanske är jag inte orättvis i alla fall.
Det allvarligaste med den nuvarande tingens ordning är dock att den deformerar de deltagande människorna. Jag själv som i det vanliga livet gärna pratar innan jag tänker och har ganska lätt för att prata, ofta hamnar lite snett i resonemangen och med hjälp av den jag samtalar med återförs på banan försöker bli en genomtänkt folktalare. Jag ser mig själv resa mig upp, säga ibland rent strunt och stundom rätt vettiga saker på ett motbjudande svulstigt sätt i ett patetiskt försök att övertyga inom den beslutade tidsgränsen på två minuter. Om det bara var jag så kunde det väl kvitta men det är många som jag även känner utanför det politiska sammanträdesrummet som inte är sig riktigt lika. Formen tillåter inga samtal, jag och de andra på mötet förvandlas till seriemonologister. Det är sorgligt!
Utveckling?
Så mycket som hänt i samhället och så försöker vi, kanske några till och med önskar det, styra partierna, politiken och samhället med 1800-talets metoder. Partipolitikens kris är förståelig. När modellen togs fram ledde den till att fler blev delaktiga. Den tidigare modellen var att patron talade och alla andra var tysta. Visst var det härligt att få yttranderätt då, men nu. Idag publicerar människor i miljontal sina tankar i form av skrift, ljud och bild varje dag. Det personliga samtalet har exploderat och sker obehindrat över hela världen. Visst, jag vet att jag överdriver och medvetet glömmer bort tredje världen och en hel del annat, men i alla fall.
Det samhälle vi försöker styra med hjälp av talarlista, tidsbegränsning, kontrapropositioner och försöksvoteringar har vandrat en lång väg men vi håller fast vid våra metoder. Hur länge håller det eller var det början till slutet vi såg i förra årets val. Häpnadsväckande många väljare valde då ett parti utan representanter hellre än något av de som fanns på riktigt. Kanske ett annat av 70-talets favoritord behöver dammas av: alienation.
Det känns tungt att skriva det här eftersom det så tydligt beskriver för mig själv hur jag tillhör en generation som misslyckades. Efter alla dessa år kan jag inte föreslå något bättre. Men man kan inte göra allt själv så jag undrar om det pågår en debatt om detta bland de många politiskt aktiva som är i början av sitt liv som politiska djur. Letar dom efter något nytt eller skall 1800-talets politiska metoder överleva ett sekelskifte till?
Göran Persson
PS
Min och alla de andras kamp mot USA-imperialismen gick inte så bra den heller, fast det har ni väl märkt själva.
Allt var sig likt för att inte säga identiskt med hur det var på mitt första årsmöte för mer än 30 år sedan. Det var troligen likadant som det första årsmötet i vänsterpartiet för 70 år sedan fast det vet jag inte.
Innan jag blev partipolitiskt aktiv i mitten av 70-talet var jag delaktig i det samhällsfenomen som var så starkt i början av 70-talet, den allmänna vänsterrörelsen. Vi var kritiska mot det mesta och alla hade sina egna favoritområden som vi ansåg speciellt viktiga att reformera. Jag hade två, krossa USA-imperialismen så att människorna i världen kan bygga sina liv efter sin egen vilja var den första och viktigaste. Den andra som det här skall handla om var kritiken mot den förstelnade representativa demokratin och intresset för att försöka hitta fram till en ”verklig” demokrati. En viktig del i detta sökande var att hitta alternativ till de gammaldags mötes- och organisations- formerna hos de gammaldags föreningarna som t ex facket och partierna.
Den demokratiska modell med en person en röst och ett tekniskt mötessystem för att garantera detta togs fram vid slutet av 1800-talet. Det är mycket strikt med talarlistor, tidsbegränsningar och ibland rätt så intrikata propositionsordningar och fyller sitt syfte att garantera en absolut millimeterrättvisa mellan individerna på ett ypperligt sätt, åtminstone vid en lagom ytlig betraktelse. Men, det finns alltid ett men. Det är tråkigt och enligt min åsikt konserverande! Jag har svårt att tro att det omhuldas av samma rörelse som en gång i tiden reste parollen: Fantasin till makten.
Ett skämt så allvarligt
På årets möte hände nåt som först fick mig att tänka att det ovanstående är orättvist. Den avgående ordföranden hade lagt in en skämtsam passus i den annars alltid gravallvarliga verksamhetsplanen. Det skall han ha en stor eloge för, jag tyckte det var roligt! Hanteringen av skämtets borttagande resulterade i en propositionsordning så svår att mötesordföranden fick upprepa den innan mötesdeltagarna förstod. Kanske är jag inte orättvis i alla fall.
Det allvarligaste med den nuvarande tingens ordning är dock att den deformerar de deltagande människorna. Jag själv som i det vanliga livet gärna pratar innan jag tänker och har ganska lätt för att prata, ofta hamnar lite snett i resonemangen och med hjälp av den jag samtalar med återförs på banan försöker bli en genomtänkt folktalare. Jag ser mig själv resa mig upp, säga ibland rent strunt och stundom rätt vettiga saker på ett motbjudande svulstigt sätt i ett patetiskt försök att övertyga inom den beslutade tidsgränsen på två minuter. Om det bara var jag så kunde det väl kvitta men det är många som jag även känner utanför det politiska sammanträdesrummet som inte är sig riktigt lika. Formen tillåter inga samtal, jag och de andra på mötet förvandlas till seriemonologister. Det är sorgligt!
Utveckling?
Så mycket som hänt i samhället och så försöker vi, kanske några till och med önskar det, styra partierna, politiken och samhället med 1800-talets metoder. Partipolitikens kris är förståelig. När modellen togs fram ledde den till att fler blev delaktiga. Den tidigare modellen var att patron talade och alla andra var tysta. Visst var det härligt att få yttranderätt då, men nu. Idag publicerar människor i miljontal sina tankar i form av skrift, ljud och bild varje dag. Det personliga samtalet har exploderat och sker obehindrat över hela världen. Visst, jag vet att jag överdriver och medvetet glömmer bort tredje världen och en hel del annat, men i alla fall.
Det samhälle vi försöker styra med hjälp av talarlista, tidsbegränsning, kontrapropositioner och försöksvoteringar har vandrat en lång väg men vi håller fast vid våra metoder. Hur länge håller det eller var det början till slutet vi såg i förra årets val. Häpnadsväckande många väljare valde då ett parti utan representanter hellre än något av de som fanns på riktigt. Kanske ett annat av 70-talets favoritord behöver dammas av: alienation.
Det känns tungt att skriva det här eftersom det så tydligt beskriver för mig själv hur jag tillhör en generation som misslyckades. Efter alla dessa år kan jag inte föreslå något bättre. Men man kan inte göra allt själv så jag undrar om det pågår en debatt om detta bland de många politiskt aktiva som är i början av sitt liv som politiska djur. Letar dom efter något nytt eller skall 1800-talets politiska metoder överleva ett sekelskifte till?
Göran Persson
PS
Min och alla de andras kamp mot USA-imperialismen gick inte så bra den heller, fast det har ni väl märkt själva.
Socialdemokratiskt svek
av Gunnar Stensson
Det handlar om de tusentals människor som motsätter sig den nuvarande planen för utbyggnaden av det så kallade BUP-området, dvs Barn- och ungdomspsykiatrins tomt i Sankt Lars-området. De har kämpat demokratiskt med argument, med vilja till överläggningar, i diskussioner på medborgarmöten och i tidningsspalter. De har negligerats och föraktats av de båda maktpartierna i Lund, s och m. Inget av dem har någonsin ens bemödat sig att bemöta dem! Även om det finns modiga individuella undantag.
Ingen har motsatt sig att tomten bebyggs. Gammal bebyggelse kan ersättas med ny. Dessutom är tomten perfekt avrundad med pilbevuxna vallar längs alla gränser. BUP:s ännu inte rivna byggnad bakom vallarna smälter väl in i landskapet. Ny bostadsbebyggelse skulle också kunna göra det. Ett fint, naturnära boende skulle kunna skapas.
Den plan som presenterades för ett par år sedan försummade nästan alla dessa goda förutsättningar och skulle om den förverkligas allvarligt skada miljön i området. Den förutsätter att pilträden sågas ner, att vallarna skyfflas bort och att en matta av förstadsshus breder ut sig mot Källbybadet långt utanför BUP-tomten. De boende i Regnbågskvarteret omedelbart norr om BUP-tomten skulle inte bara få den vackra pilevallen ödelagd, som i ett krig, utan också se den vackra äng som ligger mellan dem och BUP-området ockuperas av höga fyravåningshus som för alltid skulle skugga deras fönster, fördärva deras utsikt och beröva deras barn de naturliga lekplatserna.
Modesta protester
Protesterna mot förslaget framfördes omedelbart. Men de var hoppfulla, försonliga. Protesterna underbyggdes med starka argument. Man hoppades att en demokratisk dialog skulle leda till en rimlig lösning. Det var ju god tid att omarbeta planen.
Vad man begärde var först bara att den norra pilevallen och ängen mellan Regnbågskvarteret och BUP-området skulle bevaras samt att husen skulle få samma höjd som krävts när Regnbågskvarteret byggdes. Man begärde också att bebyggelsen inte skulle överskrida av den västra vallen och skymma den fria sikten över Höje å från Klostergården.
Synpunkterna framfördes i samrådsförfarandet, i insändare och så småningom vid det ”demokratiska medborgarmötet” i Klostergården för ett år sedan, då Gunnar Jönsson med ett överseende leende tog del av dem, kanske utan att förstå dem.
Förgäves. Desperationen växte. En namninsamling – i själva verket flera spontana – fick snabbt ihop 1500 namn. Ingen lyssnade, ingen svarade. Den 6 december beslöt Byggnadsnämnden att bygget skulle genomföras enligt den förödande planen.
Protesterna i samband med beslutet fick stor publicitet. Ett politiskt motstånd började växa fram. Vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och Demokratisk vänster ville stoppa planen i dess nuvarande utformning.
Den socialdemokratiska gruppen i Tekniska nämnden uttalade sig för en lösning som motsvarade vad de boende önskade. Ledande folkpartister med Jörgen Jörgensen i spetsen sällade sig till kritikerna. Respekterade gamla socialdemokrater från den tid då partiet var en folkrörelse som Agne Gustafsson förfärades av vad de upplevde som ett hotande övergrepp mot demokratin och ett sabotage mot miljön.
De enda som var helt döva och stumma var kristdemokraterna och moderaterna.
Människorna i Regnbågskvarteret och Klostergården började åter hoppas.
Det visade sig vara för tidigt.
Ynkligt!
Det socialdemokratiska partiet diskuterade nyligen BUP-planen vid ett internt möte. Många partimedlemmar ville stoppa den. Men slutligen lyckades Gunnar Jönsson, andra vice ordförande i Byggnadsnämnden, vinna majoritet för att stå fast vid det beslut som fattats.
Han hävdade, att om socialdemokraterna omprövade byggplanen, skulle de borgerliga partierna anklaga socialdemokraterna för att svika sitt ansvar när de gick i opposition.
Ansvaret gentemot Göran Brink (m)? Ansvaret gentemot fastighetsbolaget? Inte var det ansvaret inför väljarna!
Ynkligt!
Men partimötet förskräcktes och beslutet blev att gasa vidare med markmaskinerna och väghyvlarna så pilar och vallar röjs ur vägen för fyravåningshusen som för akk framtid ska beskugga de boende i kvarteret Regnbågen. Vi hoppas att de socialdemokratiska opponenterna visar det politiska modet att stå för sin övertygelse.
Det finns en demokratisk tradition i socialdemokratin, en tradition att högakta. Men där finns också en auktoritär tradition där ”starka män” sätter en ära i att köra över folk. Den traditionen berövade partiet makten i höstas.
Vid kommunstyrelsemötet den 8 mars kommer antagligen det slutgiltiga beslutet att fattas, innan fullmäktige sätter sin stämpel på det.
Tid finns att ompröva
Ännu finns alltså en kort tid kvar för det socialdemokratiska partiet att besinna sig.
Vi förlitar oss förstås på att alla de politiker och människor som hittills modigt stött oss mot en övermäktig maktapparat ökar sina ansträngningar för att hjälpa oss till ett rimligt beslut.
Och kanske ska vi inte försumma att vädja till medlemmar i moderater samlingspartiet. Under min obetydliga politiska verksamhet har jag kommit i kontakt med flera som respekterar natur och människor och som är främmande för nyliberal betongpolitik och fastighetsbolagens vinstintressen.
Driver Brink och Jönsson igenom beslutet innebär det inte att motståndet upphör. Det fortsätter på flera plan, närmast med massiva överklaganden från alla dem som drabbas.
Skadeverkningarna för de partier och politiker som kör över människor och miljö kommer inte att läkas före nästa val.
Ingen har motsatt sig att tomten bebyggs. Gammal bebyggelse kan ersättas med ny. Dessutom är tomten perfekt avrundad med pilbevuxna vallar längs alla gränser. BUP:s ännu inte rivna byggnad bakom vallarna smälter väl in i landskapet. Ny bostadsbebyggelse skulle också kunna göra det. Ett fint, naturnära boende skulle kunna skapas.
Den plan som presenterades för ett par år sedan försummade nästan alla dessa goda förutsättningar och skulle om den förverkligas allvarligt skada miljön i området. Den förutsätter att pilträden sågas ner, att vallarna skyfflas bort och att en matta av förstadsshus breder ut sig mot Källbybadet långt utanför BUP-tomten. De boende i Regnbågskvarteret omedelbart norr om BUP-tomten skulle inte bara få den vackra pilevallen ödelagd, som i ett krig, utan också se den vackra äng som ligger mellan dem och BUP-området ockuperas av höga fyravåningshus som för alltid skulle skugga deras fönster, fördärva deras utsikt och beröva deras barn de naturliga lekplatserna.
Modesta protester
Protesterna mot förslaget framfördes omedelbart. Men de var hoppfulla, försonliga. Protesterna underbyggdes med starka argument. Man hoppades att en demokratisk dialog skulle leda till en rimlig lösning. Det var ju god tid att omarbeta planen.
Vad man begärde var först bara att den norra pilevallen och ängen mellan Regnbågskvarteret och BUP-området skulle bevaras samt att husen skulle få samma höjd som krävts när Regnbågskvarteret byggdes. Man begärde också att bebyggelsen inte skulle överskrida av den västra vallen och skymma den fria sikten över Höje å från Klostergården.
Synpunkterna framfördes i samrådsförfarandet, i insändare och så småningom vid det ”demokratiska medborgarmötet” i Klostergården för ett år sedan, då Gunnar Jönsson med ett överseende leende tog del av dem, kanske utan att förstå dem.
Förgäves. Desperationen växte. En namninsamling – i själva verket flera spontana – fick snabbt ihop 1500 namn. Ingen lyssnade, ingen svarade. Den 6 december beslöt Byggnadsnämnden att bygget skulle genomföras enligt den förödande planen.
Protesterna i samband med beslutet fick stor publicitet. Ett politiskt motstånd började växa fram. Vänsterpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och Demokratisk vänster ville stoppa planen i dess nuvarande utformning.
Den socialdemokratiska gruppen i Tekniska nämnden uttalade sig för en lösning som motsvarade vad de boende önskade. Ledande folkpartister med Jörgen Jörgensen i spetsen sällade sig till kritikerna. Respekterade gamla socialdemokrater från den tid då partiet var en folkrörelse som Agne Gustafsson förfärades av vad de upplevde som ett hotande övergrepp mot demokratin och ett sabotage mot miljön.
De enda som var helt döva och stumma var kristdemokraterna och moderaterna.
Människorna i Regnbågskvarteret och Klostergården började åter hoppas.
Det visade sig vara för tidigt.
Ynkligt!
Det socialdemokratiska partiet diskuterade nyligen BUP-planen vid ett internt möte. Många partimedlemmar ville stoppa den. Men slutligen lyckades Gunnar Jönsson, andra vice ordförande i Byggnadsnämnden, vinna majoritet för att stå fast vid det beslut som fattats.
Han hävdade, att om socialdemokraterna omprövade byggplanen, skulle de borgerliga partierna anklaga socialdemokraterna för att svika sitt ansvar när de gick i opposition.
Ansvaret gentemot Göran Brink (m)? Ansvaret gentemot fastighetsbolaget? Inte var det ansvaret inför väljarna!
Ynkligt!
Men partimötet förskräcktes och beslutet blev att gasa vidare med markmaskinerna och väghyvlarna så pilar och vallar röjs ur vägen för fyravåningshusen som för akk framtid ska beskugga de boende i kvarteret Regnbågen. Vi hoppas att de socialdemokratiska opponenterna visar det politiska modet att stå för sin övertygelse.
Det finns en demokratisk tradition i socialdemokratin, en tradition att högakta. Men där finns också en auktoritär tradition där ”starka män” sätter en ära i att köra över folk. Den traditionen berövade partiet makten i höstas.
Vid kommunstyrelsemötet den 8 mars kommer antagligen det slutgiltiga beslutet att fattas, innan fullmäktige sätter sin stämpel på det.
Tid finns att ompröva
Ännu finns alltså en kort tid kvar för det socialdemokratiska partiet att besinna sig.
Vi förlitar oss förstås på att alla de politiker och människor som hittills modigt stött oss mot en övermäktig maktapparat ökar sina ansträngningar för att hjälpa oss till ett rimligt beslut.
Och kanske ska vi inte försumma att vädja till medlemmar i moderater samlingspartiet. Under min obetydliga politiska verksamhet har jag kommit i kontakt med flera som respekterar natur och människor och som är främmande för nyliberal betongpolitik och fastighetsbolagens vinstintressen.
Driver Brink och Jönsson igenom beslutet innebär det inte att motståndet upphör. Det fortsätter på flera plan, närmast med massiva överklaganden från alla dem som drabbas.
Skadeverkningarna för de partier och politiker som kör över människor och miljö kommer inte att läkas före nästa val.
Skolnotiser
av Gunnar Stensson
Ingen betygsinflation i svenska, engelska och matematik
Lunds kommunala skolors kvalitetsredovisning har nyligen publicerats. Av den framgår att betygssättningen i svenska, engelska och matematik i årskurs 9 överensstämmer med resultaten i de nationella proven. I genomsnitt är betygen faktiskt något lägre än provresultaten. Ingen av skolorna avviker mer än marginellt.
Att Lunds kommunala skolor har högst meritvärden bland kommunerna i jämförelsegruppen beror alltså inte på betygsinflation.
I friskolorna, som inte ingår i kvalitetsredovisningen är naturligtvis frestelserna till betygsinflation större , eftersom betygen är deras viktigaste säljargumentet.
Sydsvenskans omfattande rapportering och debatt om grundskolans betyg för ett år sedan utgick i huvudsak från betygsättningen i ämnen där inga nationella prov förekommer.
I något sådant ämne vid någon skola kan man kanske säga att betygen avskaffats på det sympatiska sättet att samtliga elever fått högsta betyg.
Bygg en ny gymnasieskola vid det planerade nya bibioteket i Brunnshög.
Inför planeringen av Brunnshög – Lund NE samarbetar folkbiblioteken med Stadsbyggnadskontoret, Nätverket Lunds Universitets Bibliotek, Btj Nordeck och Axiell kring planeringen av ett nytt slags bibliotek i Brunnshög. Det förväntas enligt biblioteksplanen leda till en förnyelse av hela biblioteksstrukturen i Lund.
Vi vet att Lund kommer att behöva bygga minst en ny gymnasieskola och en eller två grundskolor inom fem år (se förra numret av VB). Det bästa läget för ett nytt slags gymnasieskola vore intill det planerade nya biblioteket.
Ett nytt slags gymnasieskola med tillgång till ett nytt slags bibliotek och med snabba kommunikationer till Region Skåne, samverkanskommunerna och Lund, i en helt ny stadsmiljö, kännetecknad av flera varianter av högteknologisk produktion, vore ett attraktivt alternativ till Lunds övriga (Sverigebästa) gymnasieskolor.
För flexibiliteten i utbildningen vore det värdefullt om också vad som förr kallades en högstadieskola integrerades med det nya gymnasiet. Erfarenheterna av sådan integrering var utmärkta, innan de omöjliggjordes av 1985 års förändring av lärarutbildningen.
Lunds kommunala skolors kvalitetsredovisning har nyligen publicerats. Av den framgår att betygssättningen i svenska, engelska och matematik i årskurs 9 överensstämmer med resultaten i de nationella proven. I genomsnitt är betygen faktiskt något lägre än provresultaten. Ingen av skolorna avviker mer än marginellt.
Att Lunds kommunala skolor har högst meritvärden bland kommunerna i jämförelsegruppen beror alltså inte på betygsinflation.
I friskolorna, som inte ingår i kvalitetsredovisningen är naturligtvis frestelserna till betygsinflation större , eftersom betygen är deras viktigaste säljargumentet.
Sydsvenskans omfattande rapportering och debatt om grundskolans betyg för ett år sedan utgick i huvudsak från betygsättningen i ämnen där inga nationella prov förekommer.
I något sådant ämne vid någon skola kan man kanske säga att betygen avskaffats på det sympatiska sättet att samtliga elever fått högsta betyg.
Bygg en ny gymnasieskola vid det planerade nya bibioteket i Brunnshög.
Inför planeringen av Brunnshög – Lund NE samarbetar folkbiblioteken med Stadsbyggnadskontoret, Nätverket Lunds Universitets Bibliotek, Btj Nordeck och Axiell kring planeringen av ett nytt slags bibliotek i Brunnshög. Det förväntas enligt biblioteksplanen leda till en förnyelse av hela biblioteksstrukturen i Lund.
Vi vet att Lund kommer att behöva bygga minst en ny gymnasieskola och en eller två grundskolor inom fem år (se förra numret av VB). Det bästa läget för ett nytt slags gymnasieskola vore intill det planerade nya biblioteket.
Ett nytt slags gymnasieskola med tillgång till ett nytt slags bibliotek och med snabba kommunikationer till Region Skåne, samverkanskommunerna och Lund, i en helt ny stadsmiljö, kännetecknad av flera varianter av högteknologisk produktion, vore ett attraktivt alternativ till Lunds övriga (Sverigebästa) gymnasieskolor.
För flexibiliteten i utbildningen vore det värdefullt om också vad som förr kallades en högstadieskola integrerades med det nya gymnasiet. Erfarenheterna av sådan integrering var utmärkta, innan de omöjliggjordes av 1985 års förändring av lärarutbildningen.
Slopad avgift för simundervisning
Rödgrön fyrpartimotion
Alla elever ska kunna simma. Därför är det viktigt att skolorna har möjlighet att ge eleverna en god simundervisning vid ett antal tillfällen under skoltiden.
Intern debitering blir för skolan i vissa lägen direkt hämmande för verksamheten. Förutsättningarna att uppnå de i läro- och kursplaner uppsatta målen försvåras.
När skolorna av ekonomiska orsaker minskat på simundervisningen riskerar simkunnigheten att försämras. De resurser som finns till förfogande för denna typ av aktiviteter ute i klasserna är starkt begränsade, och konkurrerar med andra aktiviteter. För de skolor som ligger utanför staden kan dessutom dryga transportkostnader tillkomma.
Ibland försöker man minska kostnaderna genom att ”sortera ut” de elever som redan kan simma, och riskerar då att plocka bort elever från simundervisning som egentligen skulle behöva denna undervisning. För att undvika felaktig bedömning av simkunnigheten bör simundervisningen vara kostnadsfri för skolorna. Ekonomiskt kan detta regleras med ökade anslag till Kultur- och fritidsnämnden.
Vi yrkar att kommunfullmäktige beslutar:
att taxan för Lunds skolor vid simundervisning på kommunens simanläggningar sätts till noll kronor.
Lund den 12 februari 2007
Anders Ebbesson, Miljöpartiet
Claes Göran Jönsson, Socialdemokraterna
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Intern debitering blir för skolan i vissa lägen direkt hämmande för verksamheten. Förutsättningarna att uppnå de i läro- och kursplaner uppsatta målen försvåras.
När skolorna av ekonomiska orsaker minskat på simundervisningen riskerar simkunnigheten att försämras. De resurser som finns till förfogande för denna typ av aktiviteter ute i klasserna är starkt begränsade, och konkurrerar med andra aktiviteter. För de skolor som ligger utanför staden kan dessutom dryga transportkostnader tillkomma.
Ibland försöker man minska kostnaderna genom att ”sortera ut” de elever som redan kan simma, och riskerar då att plocka bort elever från simundervisning som egentligen skulle behöva denna undervisning. För att undvika felaktig bedömning av simkunnigheten bör simundervisningen vara kostnadsfri för skolorna. Ekonomiskt kan detta regleras med ökade anslag till Kultur- och fritidsnämnden.
Vi yrkar att kommunfullmäktige beslutar:
att taxan för Lunds skolor vid simundervisning på kommunens simanläggningar sätts till noll kronor.
Lund den 12 februari 2007
Anders Ebbesson, Miljöpartiet
Claes Göran Jönsson, Socialdemokraterna
Mats Olsson, Vänsterpartiet
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Höj fullmäktigeledamöternas miljökompetens!
av Demokratisk vänster
en 2 februari presenterades den första delen i IPCCs, FNs klimatpanel, fjärde omfattande utvärderingsrapport om klimatförändringarna, "Climate Change 2007”. Kopplingen mellan mänsklig klimatpåverkan och de pågående klimatförändringarna torde därmed betraktas som definitivt fastslagen.
Helt nyligen har också En obekväm sanning, den omtalade dokumentärfilmen av Al Gore (f d vicepresident i USA) släppts på dvd. Filmen innehåller information, fakta och argument för handling.
Även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.
Vi vill därför föreslå Kommunfullmäktiges presidium att under våren, i anslutning till ett kommunfullmäktigesammanträde, för ledamöterna visa "En obekväm sanning" och komplettera filmen med en sammanfattning av IPCC:s fjärde rapport.
Denna information om klimatpåverkan kan lämpligen följas upp vid ett senare kommunfullmäktigesammanträde då någon form av "hearing" kan ordas, där fullmäktigeledamöterna ges möjlighet att ställa frågor till sakkunniga på området.
Förutom att höja fullmäktiges miljökompetens ligger de föreslagna arrangemangen
väl i linje med ambitionerna att förnya fullmäktiges arbetsformer.
Lund 070209
Sven-Bertil Persson, ledamot
Ulf Nymark, ersättare
Demokratisk Vänster
Helt nyligen har också En obekväm sanning, den omtalade dokumentärfilmen av Al Gore (f d vicepresident i USA) släppts på dvd. Filmen innehåller information, fakta och argument för handling.
Även om man kan räkna med att Lunds kommunpolitiker är välinformerade om klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet tror vi att insikterna behöver konsolideras och byggas på för att skapa en så bred samstämmighet som möjligt kring de åtgärder som Lunds kommun kan och måste vidta för att bidra till reducerad klimatpåverkan.
Vi vill därför föreslå Kommunfullmäktiges presidium att under våren, i anslutning till ett kommunfullmäktigesammanträde, för ledamöterna visa "En obekväm sanning" och komplettera filmen med en sammanfattning av IPCC:s fjärde rapport.
Denna information om klimatpåverkan kan lämpligen följas upp vid ett senare kommunfullmäktigesammanträde då någon form av "hearing" kan ordas, där fullmäktigeledamöterna ges möjlighet att ställa frågor till sakkunniga på området.
Förutom att höja fullmäktiges miljökompetens ligger de föreslagna arrangemangen
väl i linje med ambitionerna att förnya fullmäktiges arbetsformer.
Lund 070209
Sven-Bertil Persson, ledamot
Ulf Nymark, ersättare
Demokratisk Vänster
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)