En juniförmiddag 1998 sitter jag i ett klassrum i Örebro tillsammans med några vänner från VSE, Vänskapsföreningen Sverige – Eritrea, för att diskutera en svensk kulturvecka i Eritreas huvudstad Asmara. Signalen från en mobiltelefon stör mötet. Någon svarar, ropar sedan upprörd: - Slå på tv:n!
I möteslokalens bländande solsken flimrar plötsligt bilder av rykande ruiner. Det är den etiopiska gränssstaden Mekele som högst två timmar tidigare hade blivit bombad av eritreanskt stridsflyg. Några dödsoffer.
Vi får snart veta att Asmaras flygfält (som alla känner väl) dessförinnan bombats av etiopiska plan. Flera bilder. Lyckligtvis inga dödsoffer. Ingen av oss trodde att krig hotade, även om intermezzon vid gränsen rapporterats.
Men kriget har börjat. Vi reser hem, till Malmö, Lund, Stockholm, Göteborg, Uppsala, Umeå, i den svenska sommarkvällen utan att förstå.
Någon vecka senare evakueras all utländsk personal från Eritrea (biståndsarbetare, affärsmän, eritreanska turister) eftersom man väntar att landet omedelbart kommer att ockuperas av den etiopiska krigsmakten. Carina Iassu, under några år ordförande för Eritreagrupperna, är en av dem. Efter att tillsammans med ett blandat sällskap européer ha väntat några timmar i hamnen i Massawa stiger hon ombord på en italiensk jagare och fraktas till Jemen.
Men Eritrea lyckas stoppa invasionen vid den bergiga gränsen i ett blodigt slag där den etiopiska armén i våg efter våg skickat fram sina soldater mot de eritreanska ställningarna. Fronten stabiliseras sedan för resten av kriget och trots ett par stormningsförsök håller Eritrea stånd. Den utländska personalen återvänder till landet.
Eritreas utrikesminister Haile Woldetensai reser till Europa för att vädja om stöd. En svart, smällkall vinterkväll håller han ett offentligt möte i Stockholm. Sida-lokalen vid Sergels torg är full. Han analyserar situationen på uttrycksfull engelska och svarar utförligt på frågor. En lång, tung man med massivt huvud. Jag får ett samtal med honom i sällskap med ambassadör Adhanom som jag känner väl sedan jag var med och bildade vänskapsföreningen Sverige-Eritrea. Haile Woldetensai håller de närmaste dagarna flera stora möten för tusentals oroliga eritreaner i aulor i Stockholms gymnasier.
En månad senare genomför den väldiga etiopiska armén krigets största offensiv vid en plats som kallas Tsorona. Anfallet pågår i tre dygn och de stupade räknas i tiotusental. Eritrea håller stånd även denna gång. Historiker betecknar slaget som det största i Afrika sedan Rommel besegrades under andra världskriget.
I maj 2000 startar en ny offensiv. Denna gång lyckas den etiopiska armén ta sig runt den eritreanska flanken. Den 19 maj ockuperas provinshuvudstaden Barentu. En miljon eritreaner (av en befolkning på cirka fyra miljoner) tvingas fly.
Kort därefter upphör striderna efter internationella påtryckningar. Fredsförhandlingar inleds i Alger. FN utser en internationell gränskommission för att fastställa gränsen mellan de båda länderna. En stor FN-styrka anländer i november 2000 för att övervaka vapenvilan.
Gränskommissionens uppdrag är ur vetenskaplig synpunkt enkelt eftersom gränsen i detalj är fastställd genom upprepade internationella överenskommelser mellan Italien och Etiopien. Den är utritad på kartor i hela världen. Gränsens dragning på marken kan däremot ifrågasättas på någon enstaka punkt. De största motsättningarna gäller den lilla staden Badme, som båda länderna gör anspråk på. De politiska komplikationerna är enorma i den spända situation som råder. Först två år senare undertecknas en gränsöverenskommelse i Alger av de båda parterna.
Under kriget slöt den stora eritreanska diasporan (mellan en halv och en miljon) solidariskt upp till hemlandets försvar och gjorde stora ekonomiska uppoffringar. Detta gällde inte minst de mellan åtta och tiotusen eritreanerna i Sverige. När vapenstilleståndet kom 2000 var lättnaden enorm. Efter två år fyllda av ångest skulle äntligen den demokratiska, sociala och ekonomiska utvecklingen komma igång igen! Inte minst gladde sig vänortsföreningen i Lund som byggde skolor, genomförde ett vattenprojekt nära Mendefera och deltog i trafikplaneringen i Asmara.
Allmänna val skulle hållas i december 2001. En livlig offentlig debatt kom igång under våren. Utgångspunkten var ett demokratiskt manifest från femton ledande eritreaner. En av de femton var utrikesminister Haile Woldetensai som besökt Sverige den där kalla februariveckan två år tidigare. Eritreas avgående och tillträdande ambassadörer i Sverige Adhanom och Hebret Berhe (som båda vid flera tillfällen besökt Lund) slöt upp kring manifestet. Den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak reste till Eritrea för att medverka i en av de nya tidningar som börjat ges ut i Asmara. Den fria debatten fördes också i Eritrea Profile, den statsägda eritreanska veckotidningen.
Det var dags att äntligen förverkliga Eritreas demokratiska tradition som sträckte sina rötter till 1940-talet då Woldeab Woldemariam lade grunden med sin tidning Eritrean Weekly Gazette, vars samtliga nummer förvaras som en nationell klenod i Asmara. Nu skulle en folkvald regering och en lagstiftande församling ta över efter de hårda åren av krig och undantagstillstånd.
Då kom 9/11 och sänkte sin slagskugga över alla andra skeenden. En global paranoia upphävde mänskliga och demokratiska rättigheter i hela världen. Dolda i mediamörkret ökade presidenter och diktatorer sin makt. Tortyr blev ett lika accepterat politiskt instrument som i nazi-Tyskland. I spetsen gick George Bush och de som ”var med oss”. 2001 var de många. Alla andra ”var med terroristerna”.
Issayas Afeworki hävdade att de fängslade politikerna och journalisterna konspirerade mot Eritrea och samarbetade med fienden. Anklagelserna var omöjliga att tro på. Inga belägg framfördes någonsin. Många ansåg att han snart skulle tvingas avgå.
Men Etiopiens ledare Meles Zenawi spelade honom i händerna genom att ogiltigförklara den fredsöverenskommelse han själv nyss hade undertecknat. Han ignorerade de skarpa protesterna från FN, EU och USA. Den cirka hundratusen man starka etiopiska armen stannade kvar vid gränsen. Plötsligt hade krigsrisken ökat och många eritreaner menade att det viktigaste nu var att stå enade inför det etiopiska hotet mot Eritreas existens.
Många bedömare (däribland Eritreagrupperna) ansåg att det var omöjligt att befria de politiska fångarna så länge Etiopien vägrade erkänna gränsöverenskommelsen och hotade med krig. Förhoppningen var att Etiopien snart skulle tvingas ge vika inför det internationella trycket.
Men påtryckningarna från världssamfundet visade sig ineffektiva och världssituationen förändrades. USA som tidigare kritiserat det etiopiska avtalssbrottet började se Etiopien som en huvudbas i ”kriget mot terrorismen” på Afrikas Horn.
Åren gick utan att något förändrades längs gränsen. 2007 tröttnade FN:s säkerhetsråd och den 1 december drogs den internationella övervakningsstyrkan tillbaka. Nu står de båda ländernas arméer, sammanlagt mer än hundratusen soldater, ansikte mot ansikte på ömse sidor om gränsen. Minsta gnista kan tända eld på hela fronten. Gränsen har redan blivit en grav för mer än hundratusen unga män och kvinnor. Den har också blivit den avgrund i vilken de båda ländernas mänskliga, ekonomiska och sociala resurser störtats.
Julen 2006 invaderade Etiopien med USA:s goda minne Somalia och drev bort de islamiska domstolarna som börjat skapa en sorts ordning i det krigshärjade landet.
Under det gångna året har det somaliska motståndet mot Etiopien hårdnat. En rad somaliska organisationer samlades, som jag tidigare berättat, i höstas i Asmara för att bilda en enad front mot ockupationsmakten. Eritrea stöder politiskt det somaliska motståndet och bidrar med vapen och erfarna soldater. Så fortsätter den etiopisk-eritreanska konflikten på somaliskt territorium.
Den eritreanska diasporan fylls på med nya flyktingar från Eritrea, flyktingar som flyr från den egna regimen. Kritiken mot Afeworki växer. Men många väljer att tiga eftersom de inte vill sätta sin familj i fara och eftersom de vill/måste ha möjlighet att besöka den i Eritrea.
Idag, onsdagen den 23 januari 2008, rapporteras om en eritreansk flykting som lyckats rädda sig från att deporteras till Eritrea genom att göra våldsamt motstånd. UNHCR och Amnesty rapporterar att personer som avvisas till Eritrea utsätts för tortyr och försvinnanden. De uppmanar Sverige att omedelbart stoppa avvisningarna.
Och under hela tiden, alla de sex och ett halvt åren sedan september 2001, 2315 dagar fredagen den 25 januari i år, sitter de politiska fångarna isolerade på okända ställen i Eritrea utan hopp att någonsin bli fria. Män som kämpat i årtionden. Män med visioner av det framtida Eritrea. Det har ryktats att minst tre av dem avlidit. Hur har det gått för Haile Woldetensai? Har han fått sin diabetesmedicin eller hör han till dem som dött? När kommer Dawit Isaak som åtnjuter internationellt stöd hem? Hur lever Adhanom, Hebret Berhe, den eritreanska författningens fader professor Bereket Habte Selassie och alla de andra i sin exil i Afrika, Mellanöstern, Europa och Amerika?
Men ännu en gång har en befrielserörelse börjat organisera sig och samlas till möten och rådslag i London, Berlin och Stockholm för att förbereda kampen för ett fritt demokratiskt Eritrea. Förutsättningen är att stormakterna inte störtar Afrikas Horn i en fullständig kollaps som ödelägger Darfur, kanske Kenya, Etiopien, Eritrea och Somalia.
Texten ovan var avsedd att vara kort och koncentrerad. Nu blev den lång. Samtidigt känner jag att det kan bli nödvändigt att återkomma för att komplettera och kanske korrigera eventuella misstag.
Den franske historikern och demografen Emmanuel Todd har tagit upp detta problem i sin bok ”Låtsasimperiet” (1). Det är roligt att läsa Todd därför att han tar ut svängarna ordentligt. Fast man studsar inför generaliserande utsagor som ”den amerikanska kvinnan är kastrerande och hotfull, lika skrämmande för europeiska män som de allsmäktiga arabiska männen är skrämmande för europeiska kvinnor” eller ”tyskar är till sin natur ett lydigt folk som böjer sig för den starkare”. Många av Todds slutsatser får man ta med en nypa salt, men man skall nog inte underskatta en person som tidigt förutsade sovjetkommunismen sammanbrott. I strid med myten om Homo Sovjeticus hävdade han att det på grund av den sjunkande nativiteten i Sovjetunionen sannolikt skulle komma fram helt normala ryssar med goda möjligheter att välta kommunismen över ända.
Till ”rebellerna” räknar Todd Chalmers Johnson (2) och Joseph Stiglitz (3). Den sistnämnde har i ett senare arbete (4) med den hoppingivande titeln ”Making Globalization Work” åter tagit upp problemen med efterfrågan i världen – ”global aggregate demand”. Stiglitz anser dessutom att det är olyckligt att världens reservvaluta är knuten till ett enskilt lands valuta – dollarn.
Det har skrivits mycket om tidskriften Mana och den bedömning som kulturrådet gör inför tilldelningen av tidskriftsstöd.
I sin senaste bok ”The Conscience of a Liberal” knyter han förhoppningar till att en progressiv amerikansk rörelse skall bära upp en reformverksamhet syftande till att återskapa New Deal-förhållanden i USA; ett förhållandevis jämlikt samhälle där en relativt välbärgad medelklass utgör en stor majoritet av befolkningen (1). I hans strategi ingår som första steg införandet av en statligt finansierad allmän sjukförsäkring. När en sådan visat sig fungera bra och blivit allmänt populär kan man gå vidare med åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten – progressiv beskattning av inkomster, skärpta bolagsskatter och stöd till facklig aktivitet.
Krugman gav 1994 ut en bok (2) där han bagatelliserade betydelsen av låglönekonkurrensen för lönesättningen i USA. I sin nu aktuella bok (1) antar han att inflytandet kanske blivit något större under 2000-talet. I en artikel New York Times den 28.12.07 går han ännu längre och konstaterar att medan den ökande handeln har varit av godo för världsekonomin i sin helhet så har den lett till minskade reallöner för flertalet arbetare i USA. ”And that makes the politics of trade very difficult” (3). Jag ser detta som ett erkännande att hans grandiosa plan att återuppliva New Deal med politiska medel gått i stöpet redan några månader efter publikationen. Krugman försäkrar att han inte vill ha en protektionistisk politik men tillägger att man bör respektera dem som rekommenderar en sådan.
Där beskrivs bland annat vad som händer när ett rikt och tekniskt högutvecklat land - som USA – får ett växande handelsutbyte med ett fattigt och lågutvecklat land med låga arbetslöner – som Kina eller Indien. I ett första skede är utbytet gynnsamt för båda parter. När produktiviteten i det fattiga landet nått en viss nivå blir först arbetarna i det rika landet lidande genom stagnerande löneutveckling och sämre utbud av kvalificerade jobb. Efterhand drabbas även högutbildade i det rika landet av låglönekonkurrensen och så småningom kommer det rika landets hela ekonomi att bli lidande. När boken skrevs år 2000 förelåg fortfarande en win-win situation i handelsutbytet mellan USA och Kina. När journalisten William Greider förra våren intervjuade Ralph Gomory menade denne att situationen nu ändrats så att USA:s hela ekonomi nu är lidande av handelsutbytet (5). Det avspeglar sig i det stora underskottet i utrikesbalansen, den ökande statsskulden och den minskade produktionen i USA av varor och tjänster som kan exporteras – ”tradeable goods”.
KB lördag 29/12 kl. 22:00
På ett plan en verklig historia om buddhistmunken Xunagzangs pilgrimsfärd till Indien på 600-talet.
