Livet rymmer många faror, det vet vi alla. Bland de faror som hotar brukar man inte sällan särskilt nämna onykterhet och dryckenskap, en mänsklig böjelse som fått mången kamrat på fall. Men också det motsatta kan leda till problem, vilket den här historien visar.
Det var inne på Gleerups jag träffade min gamle vän, min fest-och schackkompis Lasse, numera välbeställd överläkare i Kristianstad. Vi känner varandra sedan hans tid i Lund. Han var en sju-åtta år äldre än jag och jag var ofta gäst hos honom och Marie i deras radhus nere på Nilstorp. Vi hade faktiskt rätt roligt där. På den tiden hängde jag ihop med Kristina. Där förekom också Jan och Eva och jag minns särskilt två sköterskor från Lasses klinik, blonda flickor som var nätta i dansen och som båda hette Ingrid.
Nåväl,det var nu i julas och jag var på Gleerups för att köpa några julklappsböcker, och där stod så plötsligt Lasse. Vi började förstås prata om gamla tider, tidigt sextiotal eller så. Det var ju så att vi inte bara dansade och hade roligt med flickorna (och de med oss, vill jag gärna tro), vi tömde också en och annan bägare som man brukar säga. Vad gäller flickorna satte Marie en mycket tydlig gräns för Lasse, det var rätt uppenbart. Hur som helst, det kunde hända att vi kanske drack några glas för mycket, så där mitt i veckan, även om vi nästa dag skulle stiga upp muntra och glada och börja jobba från klockan åtta. Det var detta Lasse och jag bytte lite minnen av där på Gleerups. Då sa han plötsligt med lite annan ton i rösten:
– Nu ska jag berätta något för dig som jag aldrig har talat om för någon förr. Det handlar om att också överdriven nykterhet kan ha sina faror.
– Jaså, månn det?
– Jo det var ju så, sa Lasse, att vid Karnevalen 1958 så hade han jobbat i Spökkällaren som traditionsenligt var inrättad i katakomberna under AF. Hans uppgift var att där ungefär två gånger i minuten dels avlossa ett knallskott, dels låta en bila falla på en docka så att huvudet åkte av. Ja huvudet var alltså löst från början, men det skulle se så ut, och det kunde med ett snöre snabbt dras på plats igen.. Han hade tagit på sig uppgiften för att få vara med i karnevalståget där han skulle vara Kirk Douglas, en då välbekant om än erkänt dålig amerikansk filmskådespelare, som han faktiskt liknade lite grann. Att jobba i Spökkällaren var rätt attraktivt det också, men det var en sak förbunden med den speciella uppgift han fick som gjorde den lätt asketisk: han måste vara absolut nykter. Effekten med knallskottet i startpistolen skulle komma i exakt rätt ögonblick för att den rätta skrämseleffekten skulle uppnås och vad gällde bilan skulle den falla precist så att den inte föll vid sidan och kanske skadade någon. Den var nämligen rätt tung och var faktiskt lite vass. Lasse hade fått svära på att vara absolut nykter, att inte förtära en droppe. Det var en förutsättning för jobbet och över sig hade han Spökkällarchefen, en äldre jurist med vissa kroppskrafter och betydande nit för uppgiften.
Jaha, och då var det så att när Spökkällaren stängde framåt tio och jag tror det var sista karnevalsdagen så skulle manskapet där ha sin lilla efterfest i en av de små källarsalarna på AF. Och fest blev det, av den orgiastiska sort som kan förekomma just i karnevalssammanhang. Karneval betyder ju egentligen ¨farväl kött¨, men det är knappast något som brukar prägla sådana fester. Det mest utmärkande för den här festen blev emellertid att alla blev sanslöst berusade. Den biträdande spökkällarchefen var medicinare och hade för evenemanget skrivit ut två liter sjuttioprocentig etylalkohol. ”För utvärtes bruk” stod det visserligen på etiketten men spriten blandades på känt sätt ut med något vatten och flera liter apelsinjuice, varpå det hela serverades i dricksglas. En blandning av denna typ är särskilt förrädisk därför att den smakar inte särskilt mycket sprit utan mest färsk frukt. Knockoutdrycken förtärdes i stora mängder av de dansande (twist var modedansen det här året) som ville läska sig. Konsekvenserna blev förödande, folk vacklade omkring i dansen redan efter tre kvart,.
– Men, sa Lasse, jag var spik nykter. Jag var liksom inte inställd på att dricka, hade inte druckit så mycket som en öl på hela dan och nu hade jag bara ingen lust till det. Jag var den ende nyktre, dvs.det trodde jag tills jag fick syn en flicka som likaså var helt nykter. Hon var norska, från Lillehammer, och gick på lufthopperiet, ja så kallades sjukgymnastutbildningen på den tiden.
– Jaha, sa jag, uppstod det sympati?
– Det kan man lugnt säga, sa Lasse. Vi var de enda som var vid våra fulla fem sinnen och de gjorde sig förstås snabbt gällande. Du vet hur norska flickor kan vara: ganska högresta, vansinnigt friska och glada och, får man säga, initiativrika.
– Nåja, för all del, sa jag.
– Ja, vi kom ju rätt snart på att vi inte hade där att göra bland alla fyllehundar utan ville dra oss undan till något mera avskilt och ostört. Så vi gick hem till henne, hon bodde i en liten konstig länga på en bakgård till Stora Fiskaregatan. Rätt fint hade hon det, det var inget stort, ett pyttelitet pentry, men där var plats till en bred säng. Hon nästan kastade sig över mig, jag tror vi hamnade på tvären. Ja, så gick det med det.
– Det var väl en fin berättelse,sa jag, ni fick dygdens belöning när ni nu hade hållit er nyktra och det ska jag tänka på nästa gång jag går på fest. Eller, blev det några efterverkningar…?
– Det kan man lugnt säga. Marie blev som vansinnig.
– Marie, hade du träffat henne då?
– Herregud, vi hade ju förlovat oss vid nyår! Hennes far hade visat mig hela gården uppe i Småland och särskilt satt mig in i hur viktigt det var att sköta skogen.
– Att du var förlovad begrep inte jag. Hur fan gick det?
– Jodå, det gick ju inte att hålla hemligt vad som hade hänt. Hon gjorde slut på stubben och det höll sig i två månader. Men sen blev jag förlåten. Och nu har vi varit gifta, ja är det 47 år.
– Och den norska sjukgymnasten då?
– Ah, hon hade en fästman hemma i Gudbrandsdalen, det blev inget mer.
– Ångrade du vad du hade gjort?
– Vad tror du?
– Och sensmoralen?
– Ja den måste väl vara att överdriven nykterhet faktiskt kan ha sina faror.
att landets soldater ”lynchades” av ”terrorister” när de just hade skjutit ihjäl nio obeväpnade människorättsaktivister och sårat dussintals andra medan de själva inte drabbades av några dödshotande skador.
Beskrivning från adlibris:
Malmös första engelskspråkiga teater presenterar en dramatiserad läsning av Edward Albees ”The Goat or Who is Sylvia?”. Den flerfalt prisbelönta pjäsen handlar om en framgångsrik arkitekt som börjar vänsterprassla – med en get.
Där kan man läsa hur Yitzhak Rabin och Simon Peres 1976 tog med sig Sydafrikas premiärminister John Foster till Jerusalems Holocaust Memorial över de sex miljoner judar som mördats av nazisterna. Ingen av israelerna tycks ha störts av att Vorster var Hitleranhängare, medlem av Ossebrandwag , en fascistisk och våldsamt antisemitisk rörelse, eller att han internerades som nazistsympatisör under andra världskriget.
Han är svensk talesman för solidaritetsprojektet ”Ship to Gaza”. Skåningarna Henning Mankell och Mikael Wiehe följer med. Den svenska båten m/s ”Sofia” lämnar hamnen i Aten denna helg. Den 27 maj väntas den nå Gaza.
