Kungen och barnen av Bengt Hall

Ett skäl för monarki är enligt förespråkarna att monarken/kungen är en samlande symbol för hela nationen. Han har inga politiska förtecken och enligt Rojalistiska föreningen är ”Kungens meriter för det högsta ämbetet därigenom sannolikt större än en politikers.”
   Kungen och en stor delegation med näringslivsrepresentanter har nyligen varit på statsbesök i Lettland. Inför besöket intervjuades kungen i lettisk TV. Där gav kungen sin syn på barnens situation i Sverige. Budskapet var att föräldrarna bör ta bättre hand om barnen. Han sa bland annat att ”det är ett problem att bägge föräldrarna arbetar”och ”Många föräldrar finns inte där för att ta hand om sina barn. Jag tror att det är en stor fara för framtiden.”
   I en konstitutionell monarki saknar statschefen mandat att lyfta politiska frågor i samband med statsbesök. När kungen trots det uttalar sig i en direkt intervju blir det ofta märkliga uttalanden som knappast är representativa för det svenska samhället idag. Är hans uttalande en kritik av den överväldigande majoritet av svenska kvinnor som är i arbetslivet idag? Tycker han att papporna ska vara hemma mer?  Är han för sex timmars arbetsdag? Kritiserar han arbetsgivare som pressar sina anställda så att de blir utmattade och inte orkar med barnen på kvällarna? Kritiserar han den svenska barnomsorgen och förskolan? Kritiserar han högutbildade som tvingas till långa arbetstider? Vilka män (eller kvinnor) är det han talar om?
   Var gång Sveriges nuvarande statschef öppnar sin mun och säger något utan manuskript (som andra skrivit) blir det otydligt, nästintill politiskt och ibland närmast pinsamt och långt ifrån vad som borde krävas av en för landet samlande symbol. Jag anser att landets statschef bör utses utifrån förtjänst och skicklighet. Kungens uttalande visar brist på omdöme och är ytterligare ett exempel på monarkins ålderdomlighet, och oförenlighet med ett modernt demokratiskt samhälle!
   Gå med i Republikanska Föreningen!

Tyst vår av Gunnar Stensson

Svanparet har flyttat till den lilla dammen närmast järnvägen. Varför? Jag får svaret när en unken stank av gyttja slår emot mig. VA Syd har tömt den långa dammen. Några pölar återstår. En mjärde med döende karpar ligger halvt ovan vatten. En flock måsar kretsar över den.
   I vintras tömdes de övriga dammarna för att utrota fisken, men den långa dammen bevarades som ett naturreservat. Nu utplånas allt liv.
   Det är vår. Nu skulle sothöns, änder, svanar, doppingar, storskarvar och hägrar häcka. Ladusvalar skulle kretsa över vattnet efter insektssvärmarna. Karparna skulle leka. Grodornas konsert och paddornas bölande skulle genljuda. Snart skulle tusentals smågrodor speja över vattenytan med glänsande ögon. I stället täcker gyttjan cementbottnen som en sur, våt filt, grå och kall.
    Är det karpar och grodor som förorenar vattnet som VA Syd hävdar?
   Eller är det sjöfåglarnas spillning? Är nedsmutsningen en effekt av näringskedjorna?
   Vi är många som undrar, vi som dagligen promenerar eller springer längs dammarna och gläder oss åt det rika livet i och vid vattnet.
   Men inte i år. En tyst vår väntar vid dammarna i Lund.

Borgerlig klimatpolitik: Klimatmålet nås med 200 års fördröjning! av Ulf Nymark

Som knappast någon VB-läsare har kunnat undgå att notera har Lund ett av kommunfullmäktige antaget s k klimatmål, dvs ett mål för utsläppsminskningar av växthusgaser. Målet gäller Lunds kommun som geografiskt område, inte enbart kommunen som organisation. Enligt målet ska utsläppen av växthusgaser vara nära noll år 2050. Ett etappmål är satt till år 2020: då ska emissionerna ha minskat till minst hälften i förhållande till jämförelseåret 1990.

Knappt 5 procent minskning – på 21 år!
Ett problem med uppföljning av etappmålet är att utsläppsnivån för jämförelseåret med oregelbundna mellan ändras. Så sent som i fjol våras angavs 1990 års utsläpp till 407 500 ton. Nu, i kommunens årsredovisning för år 2013, anges utsläppsnivån 1990 till 352 000 ton. Men det hjälper inte att basårets utsläpp justeras nedåt: utsläppen av klimatgaser minskar i ohyggligt långsam takt. Eftersom redovisningen av utsläppen sker med ca tre års fördröjning är 2011 års siffra den senaste som finns att tillgå. Den finns alltså i årsredovisningen för 2013 och den visar att sedan 1990 har emissionerna minskat med endast 4,5 procent – i absoluta tal med 15 000 ton, alltså med 714 ton per år i genomsnitt.

Koldioxidstinn framtid
Målet om en halvering av utsläppen till år 2020 svävar bort i en koldioxid- stinn framtid. Om reduceringstakten fortsätter i samma sega tempo kommer Lunds kommun att nå etappmålet för år 2020 med drygt 200 års fördröjning! Den siffran torde säja allt om borgerlig klimatpolitik och varför det behövs ett systemskifte i Lunds kommun – för en aktiv och vässad klimatpolitik

Öppna för framtidens begåvningar genom en ny rättvis skola! av Gunnar Stensson

1900-talet var det sekel då Sverige blev en demokrati. Redan detta öppnade nya möjligheter för kvinnor och proletärer. Inom arbetarrörelsen och kulturen skedde genombrottet först: August Palm, Kata Dahlström, Per-Albin Hansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Artur Lundkvist, Sara Lidman, Jan Fridegård...
   Universitetens hierarkiska akademiska utbildning förblev länge ett reservat för överklassens män, oavsett deras intellektuella begränsningar. Min mormor nådde till att bli gymnastiklärarinna i en flickskola. Min faster tog studenten och blev så småningom gymnasielärare med Jan Myrdal bland sina elever.

När jag 1954 konfronterades med Lunds universitet hade mycket litet förändrats. Antalet studenter var cirka 3000. Småstaden Lund hade ungefär 35000 invånare. Allt kändes mycket – vilka ord ska jag välja – rituellt, sekteristiskt. Efter något år gav jag ”en god dag i alla fyra fakulteter i gyttjepölen Lund”, för att citera en rad ur Jesper Svenbros aktuella diktsamling ”Hill”. I stället flyttade jag till Göteborg.
   Under 1960-talet genomfördes grundskolereformen i hela Sverige. För första gången fick alla svenska ungdomar en rättvis chans. Nästan alla. Någorlunda rättvis.
   Jag undervisade i folkhögskolor i Västergötland och Norrbotten. Det gällde att utbilda dem som av åldersskäl hade missat grundskolan och nu måste skaffa sig minst grundskolekompetens för att kunna gå vidare till sjuksköterskeskolor, seminarier och polisutbildning. Många var högt begåvade och allmänbildade och skaffade sig högskoleutbildning. Allihop är pensionärer idag.

Jag återvände 1969 till ett helt annat universitet och ett helt annat Lund. Studenterna hade blivit fler än 20 000, i stället för de 3000 välkammade unga herrar som dominerat femton år tidigare. Folkmängden hade så gott som fördubblats. Nybyggda bostadsområden låg i en krans runt stadskärnan. Sverige hade tagit vara på sin stora begåvningsreserv, tack vare grundskolan och det nya gymnasiet. Den gamla eliten kverulerade naturligtvis i årtionden.
   Vi slog oss ner i Ulrikedal med Parentesen och Smålands nation som närmaste grannar. Aten var centralpunkt för en myllrande mängd politiska och sociala organisationer, som ständigt genomförde nya manifestationer, demonstrationer, strejker och ockupationer. Radikala grupper hade intagit de gamla institutionerna på alla nivåer. Man slapp se en enda studentmössa. FNL-gruppens styrelse satt i ett av AF:s tornrum med utsikt över hela stan. VPK disponerade en lokal i gatuplanet med ingång från Annegatan
   Den sjudande energin avtog när pionjärerna lämnade Lund, men 40- och 50-talsgenerationerna kom att dominera universitet och högskolor och andra viktiga funktioner inom samhälls- och näringsliv under resten av 1900-talet.

Nu har vi drabbats av en segregerande skolmarknad i ett kommersialiserat konsumtionssamhälle som gynnar privilegierade nyrika grupper, samtidigt som invandringen av begåvade, vitala ungdomar med skiftande erfarenheter från Latinamerika, Asien, Afrika och Östeuropa ställer svensk skola inför nya utmaningar. Pisa-mätningen blev en strålkastare som brutalt exponerade utbildningskrisens djup.
   Grundskolereformen tog vara på de begåvningar som tidigare endast hade tillgång till den 7-åriga folkskolan. De var många kring mitten av 1900-talet.
   Idag finns begåvningsreserven främst bland våra nya svenskar, men också bland dem som marginaliserats till följd av samhällsutvecklingen och de ekonomiska förändringarna. Där döljer sig framtidens yrkesverksamma, forskare, företagare, konstnärer och ledare. Det gäller att ge dem chansen att nå dit de vill. Vi såg dem vid den stora demonstrationen mot nazismen i Malmö härom veckan.
   Nu måste vi åter skapa en utvecklande, kreativ skola för alla genom minst lika genomgripande reformer som grundskolereformen med alla dess sociala, ekonomiska och politiska konsekvenser. 
   Det kommer säkert att ske. Jag avundas dem som griper sig an med det arbetet nu. Den digitala utvecklingen öppnar helt nya möjligheter.
   Men det personliga samspelet är alltid grunden. Ingenting är mer stimulerande än att studera och forska tillsammans med fräcka, unga, nyfikna, kunskapstörstande begåvningar med varierande erfarenheter och perspektiv. Folkhögskolan, den verkliga friskolan, den som aldrig ägnat sig åt att parasitera på skolsystemet utan kompletterar det, har fortfarande en viktig roll, men det avgörande är förstås hur utbildningssystemet i sin helhet utformas. Det är där generationerna möts, konfronteras och utvecklas.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
22 mars kl 17
Regimantas Stankus, trombon
Julia Sigova, piano

Magiska Övertoner i Lund

Två av Europas främsta pionjärer för den moderna övertonssången Wolfgang Saus från Aachen i Tyskland och Anna-Maria Hefele från Salzburg i Österrike kommer till Lund tis 25 mars till sön 30 mars. Sångarna kommer att besöka Midnattskören, Flygelkören, Lund International Students Choir och sånggruppen Volare.
   På helgen blir det workshops i övertonssång för den intresserade allmänheten samt en konsert i Vita Huset på Östra Torn.

Program:
Fre 28 mars 17 – 20 Workshop övertonssång, Wolfgang Saus & Anna-Maria Hefele
Nybörjare och erfarna välkomna!
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund, bakom ICA Tornet.
Kostnad: 500 SEK. För studerande och medlemmar i SONG 300 kr.
Anmälan: Gösta Petersen, Tel. 0703-48 46 51
Vi sjunger tillsammans en stund, därefter delar vi upp oss, män och kvinnor.
Efter workshop fortsatt samvaro, måltid med knyt.

Lör 29 mars kl 20 Konsertkväll i Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Medverkande: Wolfgang Saus, Anna-Maria Hefele, Midnattskören & Sånggruppen Volare. Vi gör också en kollektiv improvisation med publiken.
Entré: 100 kr, 60 kr för stud. och medlemmar i SONG

Sön 30 mars 11 - 15 Workshop övertonssång, fortsättning från fredagen!
Tid: 11 - 15, inkl. lunchpaus
Plats: Vita Huset, Uardavägen 131 i Lund
Kostnad: 500 SEK. För stud. och medlemmar i SONG 300 kr. Sopplunch med fika kostar därtill 50 kr.

Äntligen: Nu kommer boken om Röda Kapellet!

Vänsterorkestern Röda Kapellet fyller fyrtio år i år. Inför första maj 1974 behövde dåvarande VPK ett dragplåster i täten på sitt demonstrationståg i Lund, en orkester. Utifrån principen ”själv är bäste dräng” skulle man klara det med egna krafter och ett spelbart gäng insamlades. Och musik blev det. Orkestern blev så småningom permanent, växte, bytte namn, och spelar nu i många olika sammanhang och är på sitt sätt en helt unik orkester.
   Detta har vi velat beskriva i samband med vårt jubileum. Utifrån ett rikt arkiv, röster från medlem­mar och andra föreligger snart en färdig bok om orkestern. Hur den vuxit fram, musiken som spelas, var den framträder, hur politiken påverkat den, vilken roll orkestern spelat och spelar och mycket mer. Texten kompletteras med massor av bilder från de gångna åren; från valrörelsespelningar, torg­spelningar, internat, musikläger, demonstrationer och övningar.

Boken ges ut av Arkiv förlag i Lund. Vi hoppas att den ska vara klar inför 1 maj. För att finansiera utgivningen vill vi nu få in förhandsbeställningar av boken. Vi vänder oss till nuvarande och före detta musikanter, till våra vänner, till medlemmar i våra systerorkestrar och andra som kan tänkas vilja läsa boken om Röda Kapellet.
   Så här förhandsbeställer du boken: Sätt in 200 kronor per exemplar på orkesterns plusgiro 78 25 72-2 och skriv ”RK-boken” så får du den eller dem direkt i handen vid lämpligt tillfälle. Ska vi skicka till dig lägger du till 50 kronor (per försändelse). Skicka också ett mejl till undertecknad och berätta hur du vill få boken (eller böckerna) levererad.
Bengt Hall

Mejladress: bengt.hall@pbhome.se Telefon: 046-39 72 89 eller 073-364 90 70

Nazisterna trappar upp i Skåne, enligt Expos årsrapport

Svenskarnas parti ställer upp i ett 30-tal kommuner i valet. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen är orsaken till ökningen, enligt Anna-Sofia Quensel, utredare på Expo.
   I Skåne är det framför allt nazistiska Svenskarnas parti som ökat sina aktiviteter, men också Svenska motståndsrörelsen. Totalt ökade aktiviteterna i Skåne med 20 procent.
   Säpo vill inte kommentera Expos siffror då de anser att Expo har en annan utgångspunkt än Säpo har.

Läs mer på Expos sida»

Pusselbitar

Flera parlamentsledamöter från det högerextrema regeringspartiet Svoboda misshandlade på tisdagskvällen chefen för det nationella tv-bolaget och tvingade honom att skriva under sin avskedsansökan. Anledningen var att Svoboda kritiserats i en sändning.
Kalle Knivilä, SDS 19/3


Shopping handlar inte bara om vad vi köper. Dess konsekvenser möter oss överallt, på dagis, i skolan, på arbetet, på vägarna och på sopstationen... Det går att dra paralleller mellan handelns utveckling och planeringen av 1900-talets bilsamhälle. I början handlar argumenten om ökad valfrihet, men i takt med att alternativen dör ut förvandlas valfriheten till dess motsats.
Professor Mattias Kärrholm, Lund. SDS 7/3

Per Svensson har ingenting att säga om finanskrisen, skuldberget, räddningspaketen, massarbetslösheten och statskollapserna... Ludwig von Mises skulle säga: ekonomin korrigerar sig själv, förutsatt att politiken inte blandar sig i. Rasmus Fleischer recenserar Per Svenssons bok ”Därför hatar alla liberaler”.
KvP 19/3

Utrikes av SH

Veckobladet behandlar i första hand politiken i Lund. Men ibland känns det för futtigt att bara syssla med vem som ska efterträda Tove Klette(fp) eller om spårvägen ska dras runt eller diagonalt över Clemenstorget.
   Det är klart att Rysslands annektering av Krim är ett brott mot internationell rätt och den måste brännmärkas som sådant. Det är inte lika illa som västmakternas invasion av Afghanistan och Irak, men kanske jämbördigt med Kosovo. Det är ingen ursäkt, men visst är det ett storartat hyckleri när USA tar till brösttoner över Krim. Framför allt är det ytterligare ett tecken på den upplösning av internationella rättsregler som har pågått de senaste tjugo åren. Det är dåligt för alla men speciellt för små nationer.
   Vad man ytterligare kan säga är att det är plågsamt att Sverige, i första hand genom Carl Bildt ställer sig i första ledet tillsamman med Polen och USA. Under den borgerliga regeringen har Sverige rört sig allt längre bort från den alliansfria linjen. Nu påbörjas ”Cold Response”, ytterligare en av de Nato-övningar i Nordnorge som bedrivits i så där 30 år. Den här gången ska Sverige delta med 1400 man.  Den betecknas givetvis som ”fredsbevarande övning”.
   Man borde inte bli förvånad med en utrikesminister som Carl Bildt, entusiastisk förespråkare för USA:s invasion av Irak. Men det plågsamma är att Natonärmandet skulle inte ha skett om inte socialdemokraterna ställt upp för det. Det finns många goda skäl varför vi måste få en ny regering i höst. Men med Urban Ahlin som ny utrikesminister kan vi inte vänta oss någon förändring i den inriktning vår utrikespolitik har tagit. Tänk om det hade funnits en socialdemokrati som kunde återta Wigforss-Undén-Palmelinjen, den som alla säger har tjänat oss så väl. Den skulle kunna duga länge ännu.

Efter de nazistiska mordförsöken: Godheten vandrar genom Malmö av Gunnar Stensson

V och S avslutade tåget på nästan
10 000 demonstranter …

Jag stack in på Konsthallen för att kissa, innan jag strävade vidare i gråblåsten. Folktomt mellan Triangeln och Johanneskyrkan, ödsligt på Södra Förstadsgatan, när jag gick förbi skräpbutiken där jag köpte en plastrevolver till min tolvåriga dotter den iskalla dag då Palme mördades för 28 år sen. Ja, hon är 40 nu, tre barn.
   Det tog en stund innan jag hörde bruset, men när jag passerade Södra Förstadsgatan 86, där jag hyrde ett rum hösten 1954, hade jag hört det länge och det växte i styrka, ett Godhetens brus, som dånet från ett stort vatten, och när jag svängde om hörnet vid Smedjegatan stod folket där, på Bergsgatan och Möllevångstorget, Ängelholmsgatan, Simrishamnsgatan och Ystadsgatan med vajande banderoller och röda fanor, män och kvinnor i alla åldrar, barn, pojkar och flickor, barnvagnar och rollatorer, ensamma och i grupperingar, socialdemokrater och vänsterpartister, anarkister, kommunister, SSU:are, Ung vänstrare, präster, Röda korsare, iranier, irakier, eritreaner...
   Någon grep min axel, jag vände mig om, Lene Rosengren, hej, länge sen vi sågs på 1970-talets Vietnamdemonstrationer, så drev vi isär i människoströmmarna, i stället ropade någon, några: Stensson! Känner du igen oss?
   Det var medelålders personer, somliga gråhåriga, och nu kände jag igen dem, elever från Heleneholmsskolan i början på 1990-talet, och vi pratade om skoltider; men nu hade marschen börjat, vad är det för grupp som går där med stora blåvita fanor? - det tog en stund innan jag förstod att det var MFF - och alla dessa unga kvinnor som sjöng och dansade? - feminister förstås, och en massa danska piger bakom en banderoll om Selvforsvar.
   Tankarna går: har haft så där 3000 elever på Heleneholmsskolan, nu kan de vara 35 till 60 år, många har förstås bildat familjer och fått barn, som i sin tur bildat familjer och fått barn och som finns här runt omkring mig, kanske i tusental...
   Folkmassan på Möllevångstorget svämmade över och vällde sakta ut på Södra Förstadsgatan, solen glimmade till mellan farande moln, vi strömmade fram, inneslutna mellan husraderna, ut på Triangeln som fylldes till bredden och sedan in på den smala Davidshallsgatan där musiken, trummorna och ropen skallade mot stenväggarna och dukar hängde ur fönstren: Inga nazister på våra gator!

   Ibland blev det stopp, folkmassan tätnade, tills strida strömmar vällde ut på tvärgatorna Kärleksgatan och Storgatan, för att följa tåget parallellt på Södra Förstadsgatan och sedan rinna tillbaka till huvudfåran längs Drottninggatan, och mäktigt tränga sig över kanalen på Morescobron och vidare på Torggatan, mellan Gamla begravningsplatsen och Gustav Adolf torg, som snabbt fylldes upp.
   Det sålunda omfördelade tåget fortsatte oemotståndligt längs Stora Nygatan, svängde av vid Studentgatan och marscherade över Amiralsbron förbi Latinskolan, där jag undervisade vårterminen 1972, fyllde den breda Amiralsgatan och passerade en ställning där tjejer med huvor poserade som Pussy Riot-medlemmar och väckte jubel bland de feminister jag just då åter var omgiven av, fortsatte in på Bergsgatan förbi den gamla VPK-lokalen, där jag ofta befann mig 1980 och 81 som medlem i VPK:s distriktsstyrelse, förbi Arbetet, som tryckte upp våra affischer inför den stora antirasistmanifestationen i Lund 1988, och som jag sedan besökte när tidningen skulle läggas ner, förbi chokladfabriken, vars mättade doft fyllde hela gatan på somrarna och där mina högstadieelever på studiebesök spottade i smeten.
   Ungefär där började jag förstå att jag borde lämna demonstrationståget som då varit på marsch i två och en halv timme, så jag vek av på Friisgatan och gick parallellt med demonstrationen på Södra Skolgatan, där jag upptäckte en tropp med ridande poliser på bruna hästar, vars befäl just sa: ”Vi fortsätter till samlingspunkten vid Bergsgatan”. Där fanns också två poliser på motorcyklar.
   Så jag fortsatte ändå fram till den punkt där Södra Skolgatan flyter samman med Bergsgatan alldeles invid Möllevångstorget och såg en stund på banderollerna, barnvagnarna, fanorna, och den kompakta massan av människor, alltjämt lika entusiastiska och vitala, och jag hörde dem länge, när jag åter, för tredje gången, gick längs Södra Förstadsgatan mot Triangeln, nu ensam. Demonstrationståget strömmade okuvligt vidare utan mig och det gjorde mig glad och trygg.
   Jag tog en sväng in i Konsthallen innan jag åkte hem.

… varav de flesta var malmöbor men lite danskar och några lundabor fyllde på i leden.

En konsthall i framkant av Bengt Hall

Sydsvenskan har slagit ett slag för Lunds stadskärna.  Ordnat debatt och skrivit en hel del om hur nödvändigt det är att ge liv och rörelse åt Lunds centrum. De politiska företrädarna har mest pratat om Mårtenstorget. Det är viktigt att det finns attraktiva platser, att det finns kultur och mötesplatser. En sådan är konsthallen. Den ligger så centralt man kan komma i Lund. Det borde flöda av aktivitet och intressanta utställningar i huset.
   Jag brukar släntra in i konsthallen när jag är på torget.  Oftast är jag ensam besökare i lokalerna.  När jag kommer ut igen i friska luften är jag alltid lika undrande: Vad var detta? Är det jag som är dum och obildad som inte berörs eller förstår det jag såg? Är det kejsarens nya kläder som jag beskådat?  Dock är jag ingen nybörjare på konstens område. Besöker gärna med stor förtjusning konsthallarna i Malmö, Helsingborg, Kristianstad och Humlebaek.
   Konsthallsledningen svarar säkert som amen i kyrkan: ”Vi ligger i framkanten.  Lund ska vara stolt över sin fina konsthall. Den visar bara aktuell samtidskonst av internationell kaliber. Och 15 000 har redan sett utställningen.” Dock är sällan några av dessa tusentals besökare där när jag tittar in i lokalerna.

Just nu visas utställningen ”Don´t embarrass the bureau”. På svenska: ”Varför genera Byrån?” ”Utställningen ifrågasätter legitimiteten i de strukturer som styr över vårt sociala, politiska och ekonomiska liv; från den offentliga förvaltningen till det privata näringslivet, inklusive parlamentet och säkerhetstjänsterna.” För att förstå detta bör man läsa den 140-sidiga katalogen som utdelas gratis till besökaren. Jag tror att de flesta av oss slutar läsa krångelsvenskan efter en halv sida.
   I stora hallen finns en gul jättefigur som ska föreställa komplexiteten i den kinesiska byråkratin och på motsatt sida är hundratals gula lappar uppklistrade med likartade bilder av kineser. På olika håll hörs märkliga ljud från suddiga videofilmer. På övervåningen hänger 17 vita T-shirts med obegriplig text på olika språk och i den ena gången hänger nio stora tavlor med överstruken text. Bara en mindre del av hela konsthallen är fylld med objekt. Stora tomma vita ytor är det mest iögonfallande. Men det är säkert i framkant!
   Denna märkliga utställning är i paritet med utställningarna de sista åren. Sist förundrades jag av en enorm byggställning i plåt som täckte en stor del av entréhallen. Det konstnärliga i detta var oklart. Men det var säkert i framkant! Denna snabbt genomgångna utställning får lundaborna dras med till sommaren. Det känns som ett ofantligt slöseri med en kulturlokal som ligger mitt i staden. Jag tror att konsthallens utställningar för de flesta vanliga lundabor bara är ett stort frågetecken!
   Lunds konsthall är en kommunal institution, bekostad av skattemedel. Därför kan den inte bara vända sig till en ytterst begränsad och smal målgrupp. Frågan till Lunds kultur- och fritidsnämnd är: Vem vill ni att konsthallen ska vända sig till?

Det liberala skolexperimentets sammanbrott av Gunnar Stensson

Uppdrag granskning berättade igår hur skolkoncernen ”Hälsans förskola” svälter barnen för att öka ägarnas profit. Friskoleförespråkarna gav en annan bild när reformen infördes.
   Byns invånare skulle själva få ta hand om barnens undervisning när kommunen ville lägga ner skolan. Pedagogiska alternativ skulle få samma villkor som de kommunala skolorna, som just ”befriats från det statliga oket”. Skolpeng och valfrihet skulle göra resursfördelningen rättvis. Konkurrens skulle höja kvaliteten. Många blev lurade.
   Andra gnuggade händerna. Här fanns stora och säkra pengar att hämta. Skolentreprenörer startade hundratals skolor. Somliga cashade hem vinst redan efter ett par år genom att sälja sin skola vidare. Pengarna hamnade i skatteparadis.
   Riskkapitalföretag köpte upp skolor för att uppnå vinst på längre sikt. ”Friskola” och ”fritt val” var effektiva reklamklyschor och självklara politiska floskler. Höga betyg lockade tiotusentals elever in i marknadssystemet, där de sedan blev fast. Staber av jurister och skatteplanerare anställdes för att administrera koncernernas skattesmitning.
   När elevunderlaget minskade och den ekonomiska krisen kom, köpte de starkaste riskkapitalbolagen upp konkursande skolor billigt. Det privata skolkapitalet koncentrerades.
   Men nu drog skolpolitikerna öronen åt sig. Väljarna hade börjat inse sanningen om skolan. De måste lugnas. Slag i slag genomdrev Björklund en serie så kallade reformer: tidigare betyg, tidigare och fler nationella prov, ny skollag, ny gymnasieskola, ny skolinspektion, nya kurs- och läroplaner. Lärare, skolor och elever dignade under statlig kontrollbyråkrati och fick allt mindre tid för undervisning. De fruktlösa ansträngningarna att tygla profithungriga exploatörer gjorde svensk skola mer statskontrollerad än någonsin.
   Så kom Pisa-katastrofen som visade att svensk skola var sämst i världen bland jämförbara länder, trots att betygssnitten är lika höga som någonsin.
   Varken M eller S vågar angripa grundproblemen. Allianspartierna tänker bara på röstmaximering. Vi har den skolpolitik vi förtjänar.
   Kräftgången för Lunds skolor de senaste åtta åren har skett under ledning av de nyliberala marknadsentusiasterna Carolina Nordbeck, FP, Lars Hansson, FP, och Louise Rehn, M.
   S, V och MP måste vinna valet och radikalt bryta med den förda skolpolitiken, återupprätta kvaliteten i Lunds skolor och visa vägen för den nationella skolpolitiken. För att klara det måste de snarast inleda samarbete för att enas om en stark plan. Jag är säker på att det är möjligt.

Demonstration i Malmö

På söndag klockan 14 anordnar Skåne mot rasism en demonstration från Möllevångstorget.

Stödaffisch för den svårast skadade
vid förra helgens attentat i Malmö.

Pusselbitar

Friskolorna redovisar nya rekordvinster. AcadeMedia och Engelska skolan toppar vinstlistan. Båda finns i Lund. M – S -alliansen lovar 2 miljarder i ökade skolanslag de kommande åren. Tillsammans med växande elevkullar borgar det för ökade vinster till aktieägarna och ökad segregation inom skolan.

Det är ett demokratiskt problem att Sveriges regering samma dag som socialdemokraterna inleder sin skolkampanj lägger detta förslag i ett oförblommerat försök att fiska röster. Det är inte vad skolsverige behöver våren 2014.
Expressens ledare 12/3

Den uppmärksammade Pisastudien har visat att svenska niondeklassares kunskaper dalat, men samtidigt har slutbetygen blivit bättre och bättre.
Regeringens utredare Per Thullberg, SDS 13/3

Svenska universitet tappar i rankning.
Det kan väl inte vara så att svenska högskoleutbildningar anpassats till en lägre kunskapsnivå?
   Elevernas svenska skolbetyg har inte sjunkit under åren, ändå visar Pisa att svenska elevers kunskapsnivå försämrats kraftigt.
Maria Sundén Jemini, Svd 7/3

Girigheten och dess konsekvenser måste få ifrågasättas.
Det skriver professor Ola Sigurdsson, Göteborgs universitet, Paula Wahlbom, Göteborgs International Film Festival, Mikael Ringlander, Svenska kyrkan m fl i en brännpunktsartikel i SvD 7/3. De kräver att Sveriges Television ska ompröva beslutet att inte visa Stefan Jarls senaste film ”Godheten”. Det är just under ett valår som public service bör underlätta en viktig ideologikritisk dimension i det offentliga samtalet.

Vilken nytta har Lunds invånare haft av stödet till Kastrup flygplats? av Ulf Nymark

Det är en fråga som Miljöpartiet i en skrivelse ställer till kommunstyrelsen i Lund. Bakgrunden är att i februari 2012 beslutade kommunstyrelsen att årligen anslå 220 000 kronor för att marknadsföra Kastrup flygplats, som är ett privatägt aktiebolag. Detta sker i ett projekt som kallas Copenhagen Connected. MP, V och C reserverade mot beslutet.
   Miljöpartiet anser att det nu är tid att kommunstyrelsen utvärderar deltagandet i projektet.
   Kastrups flygplats gjorde under fjolåret en vinst motsvarande nära 1,5 miljarder svenska kronor. Utvärderingen bör mot bakgrund av detta också göra en bedömning om ytterligare kommunalt stöd för marknadsföring av flygplatsen mot bakgrund av den höga vinstnivån är rimlig.
   Därför föreslår MP nu att kommunstyrelsen ska ge kommunkontoret i uppdrag att göra en utvärdering av vilken nytta Lunds kommun och Lunds invånare har haft av att delta i marknadsföringen av Kastrup flygplats och om kostnaderna motsvarar nyttan för lundaborna.

Cabaret mot nazismen av Gunnar Stensson

Willkommen. bienvenu, welcome... Konferenciern har i desperat trots för sista gången inlett öppningssången i Cabaret. Han kommer inte längre. Nazisten skjuter honom i bröstet, han faller, musiken tystnar medan blodet långsamt bildar en pöl på golvet.
   Det är slutscenen i Malmö stadsteaters eftermiddagsföreställning av Cabaret söndagen den 11 mars. Den unga ensemblen vet att en manifestation samtidigt pågår på Värnhemstorget och att en ung MFF-supporter kämpar för sitt liv på sjukhuset i Lund. Publiken reser sig under slutapplåderna. Den vill att ensemblen ska bli kvar på scenen. Det blir en manifestation mot det nazistiska våldet.
   Jag var där tillsammans med 67 andra Klostergårdsbor som kommit med två bussar, tack vare Marie Björklund, Margaretha Lindelöf och Tilly Eiger i bostadsrättsföreningarna Vårvindens och Vårregnets kulturgrupp. Flera var pensionärer som engagerat sig för Klostergårdens träffpunkt. Men alla var inte så gamla. Många hade nämligen tagit med sig barn och barnbarn.

Vi ser hur nazisterna nu prövar en ny taktik med plötsliga, väl förberedda överfall. Det fungerade i Kärrtorp. I Malmö, vid Folkets park, gick det inte helt enligt ritningarna. Avsikten var att skrämma deltagarna i demonstrationen ”Ta natten tillbaka”. Motståndet blev starkare än väntat. Polisen hann ingripa och nu sitter två nazister häktade för mordförsök.
   Det har hänt förr. Taktiken är klassisk. Så här kunde ett nazistiskt överfall i Tyskland på 1920-talet gå till. Mitt under ”ett lugnt och städat socialdemokratiskt möte kom plötsligt fyra lastbilar susande, alla fullpackade med nationalsocialistiska ynglingar, alla beväpnade med gummibatonger... En visselpipa ljöd och blixtsnabbt hoppade SA-männen ned från bilarna och gick lös på alla som kom i deras väg, och innan polisen hunnit ingripa eller arbetarna hunnit samla sig hade de redan hoppat upp på sina bilar igen och susat i väg.”
    Ögonvittnesskildringen är skriven av Stefan Zweig och finns att läsa på sidan 290 i den aktuella pocketupplagan av hans självbiografiska bok ”Världen av igår”.
   Nazistiska och fascistiska rörelser vinner terräng i Europa i den ekonomiska krisens spår. Vi måste se till att det som skedde i världen av igår inte upprepas i världen i morgon.

Liberalismens osynliga händer av Gunnar Stensson

I VB nr 8 kunde man läsa min artikel om liberalismens dolda agenda: ”Liberalismens osynliga hand”. Samma dag (7/3) publicerade Sydsvenskan under rubriken ”I osynliga händers klubb” Lena Anderssons recension av Per Svenssons bok ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” Liberal idédebatt Nr 1/2014. Samma dag inledde också Folkpartiet sitt landsmöte.
   Lena Andersson utgår i sin recension från den amerikanske filosofen Robert Nozicks ståndpunkt att ”individens negativa rättigheter, frihet från tvång och våld, faktiskt är oförenliga med välfärdsstatens positiva rättigheter, rätten att erhålla det som andra under tvång måste förse en med.”
   Robert Nozick menar att individens rättigheter förbjuder nästan allt, som välfärdsstaten och dess anhängare vill hitta på. Ifall individen inte äger eller bestämmer över sig själv gör någon annan det.
   Margaret Thatcher sammanfattade Nozicks idéer i satsen: Det finns inget samhälle.
   Milton Friedman diskuterade och stödde dessa idéer och tillämpade dem i sin ekonomiska teori, som låg till grund för den nyliberala politik som har dominerat världen de senaste tre decennierna, men som möjligen är på väg att försvinna efter de senaste årens ekonomiska kriser i USA och EU.

Lena Andersson ställer följande tvivelaktiga diagnos på dagens Sverige: ”I Sverige med sitt 1800-tal av fattigdom och sitt 1900-tal av trygghet genom staten har frihet ingen stark position. Undersåtarna har tytt sig till både kung och stat som till en klok och rättvis förälder.”
   Hon skriver att ”i vår tid råder konsensus i det offentliga samtalet kring föraktet för individualism, marknadsmekanismer och handel med onödiga saker”.
   Intellektuellt ärlig och språkligt exakt uttrycker Lena Andersson det som är liberalismens, eller nyliberalismens, politiska grund. Staten är huvudfienden och uppgiften för liberal politik är att beskära dess makt, och då i synnerhet den makt som utövas via beskattning.
   Vi ser att den liberala tankemodellen utesluter det som i verkligheten utgör det största hotet mot ”individens negativa rättigheter: frihet från tvång och våld”, nämligen det globala (och lokala) kapitalet.
   För visa att hon trots allt är medveten om de argument som visar att liberalismen är grundfalsk, räknar Lena Andersson upp några av dem, men återvänder sedan till påståenden som att antiliberaler har en ”vurm för kollektivism och grupprepresentation i stället för meritokrati”.
   Men trots att hon helhjärtat bekräftar sitt medlemskap ”I osynliga händers klubb” bör man nog avstå från att etikettera henne som anhängare till den typ av liberalism som Ayn Rand och Annie Lööf företräder. Lena Anderssons liberalism har en moralisk kärna.

Lena Andersson riktar följande dag (8/3) i en artikel i DN under rubriken ”Samhällskroppen finns inte” (missa inte associationen till Thatchers ”Det finns inget samhälle”) ett skarpt angrepp mot Anders Borg, som i en radiointervju härom veckan yttrade, att den ugandiska lagstiftningen mot homosexualitet ”ur ett svenskt perspektiv” naturligtvis var oacceptabel.
   Lena Andersson skriver: ”Ett svenskt perspektiv? Lagen är synnerligen oacceptabel ur ett mänskligt, ett afrikanskt och ett ugandiskt perspektiv ifall man är ugandier, homosexuell eller afrikan och förespråkare av individens självägande.”
    ”Individens självägande”, där har vi det nyckelbegrepp som Lena Andersson utgår från i sitt tänkande! Från det begreppet härleds individens rättigheter till frihet från tvång och våld. Ingenting får kränka ”individens självägande”.

Somliga av er har kanske läst Lena Anderssons knivskarpa roman ”Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek”.  Den handlar om ett ojämlikt förhållande där mannen sviker och kvinnan försöker påtvinga honom en kärlek som han inte förmår ta emot. Det är hennes agerande som klandras som ”egenmäktigt förfarande” i boktiteln.
   Det finns en mening i artikeln ”I osynliga händers klubb” som belyser den etiska innebörden i det juridiska begreppet ”egenmäktigt förfarande”. Lena Andersson skriver: (man har) ”inte rätt att påtvinga någon sin dröm”. Den principen gäller i kärlek, men också i ideologiernas kamp.

Politikförakt av Owe Svensson

OECD har bestämt regler för när ett land kan få bistånd. Den gränsen går idag vid en medelinkomst på 12 400 dollar/år, vilket innebär att länder som Kina, som köpte Volvo och Brasilien, som är redo att köpa JAS-flygplan, får bistånd. Däremot kan man inte rikta demokrati- eller jämlikhetsinsatser till t ex Saudi Arabien, som är ett av de värsta länderna i värden när det gäller kvinnoförtryck, därför att deras medelinkomst ligger över gränsen. När Hans Rosling professor i internationell hälsa, påpekar och kritiserar dessa omständigheter för Carl Bildt svarar han: ”Mja Hans, intellektuellt har Du 100 % rätt, men politiskt har Du 100 % fel”.  Hur i all världen kan något som är intellektuellt rätt vara politiskt fel? Jag börjar ana att det finns fog för, om inte politikerförakt, så i vart fall för ett slags politikförakt.

Jag drar mig till minnes hur vi blev uppmanade att delta på NATO:s sida i kampen mot terrorismen i efterdyningarna till 9/11. Vi skickade soldater till Afghanistan för att bekämpa terrorister och för att leta efter Usama Bin Ladin. Efter en tid hade vi kört fast där, störtat Talibanerna men inte lyckats skapa någon alternativ stabil ledning för landet. Det gick inte att dra sig ur. Många menade att Sverige ändå borde ta hem sina soldater, men fick då veta att man tydligen inte ville stödja Afghanistans kvinnor. Det blev ju svårt att argumentera emot. Vem vill inte stödja kvinnors rättigheter i Afghanistan? Men vänta nu. Var vi inte där för att bekämpa terrorismen och hitta Usama? Politikerna räknade kallt med att folkopinionen hade glömt bort vilket syftet var med operationen och nu när den hade misslyckats, behövde man inte erkänna det utan kunde komma med ett nytt trendigt syfte för operationen. Så klart hade en del kvinnor fått det bättre och en del flickor fått börja skolan efter att Talibanerna blivit bortkörda från makten, men det var absolut inte detta som var syftet med operationen. Det var en bieffekt. Är sådant manipulerande med fakta värt att förakta? Ja, jag tycker det!

Aron Etzler beskriver i sin bok Reinfeldteffekten hur Moderaterna vid valet 2006 lyckades, som med ett illusionstrick, dölja den politik man ville genomföra och fick istället valet att handla om huruvida vi var trötta på den maktfullkomlige pampen Göran Persson. Bara några månader efter valet, när väljarna insåg att de blivit lurade, störtdök Alliansens opinionssiffror och låg kvar där till nästa val då man åter igen lyckades att få det att se ut som om att det inte var någon skillnad i politik mellan de två alternativen i valet och göra det till ett personval där Mona Sahlin diskrediterades bl a genom att kalla hennes politik för tobleronepolitik. Tack Aron Etzler, som uppmärksammar oss på detta nu när Moderaterna för tredje gången använder samma taktik. Det är ingen skillnad på politiken, säger man. Vi vill också höja skatten. Jovisst, vi sänkte skatter förra året, men det ska man ju göra i en lågkonjunktur. Detta är ju klassisk socialdemokratisk politik enligt Keynes och det tycker vi också är bra - numera. Skillnaden är ju bara att Socialdemokraterna brukar stimulerar marknaden med offentlig konsumtion, som kan riktas till nödvändiga åtgärder i samhället som t ex underhåll av järnvägar och stöd till vård, skola och omsorg, medan jobbskatteavdragen, i bästa fall, medför privat konsumtion. Visst finns det en del för vilka jobbskatteavdraget är välkommet när man ska köpa nya kläder till barnen. Andra kanske finner att 40-tummaren behöver bytas mot en 60-tummare (vilket väl främst ger jobb någonstans i Asien). Högre upp i löneskalan, dvs de som i absoluta tal får ut mest av jobbskatteavdraget, kanske i huvudsak sätter in pengarna på banken. Moderaterna förvillar åter begreppen. Ingen skillnad i politiken. Skillnaden mellan offentlig och privat konsumtion är tillräckligt förvirrande suddig. Ska man vara noga infördes väl inte jobbskatteavdragen i första hand för att stimulera marknaden i lågkonjunktur. Krisen kom ju inte förrän 2008. Nej, de infördes för att öka inkomstskillnaden mellan de som jobbar och de som inte jobbar, så att de lata medborgare som är arbetslösa och sjuka ska fatta att de måste skaffa sig ett jobb. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!

Aron Etzler beskriver också hur begreppet utanförskap är värdelöst som vetenskapligt begrepp. Det finns ingen stringent definition, det går inte att avgränsa, det har inget förklaringsvärde. Men just därför, menar han, passar det perfekt i den politiska debatten. Politikens språkbruk är raka motsatsen till vetenskapens. Ord används inte för att reda ut saker utan för att skapa de rätta associationerna. […] Utanförskapet var ett ord som i sin gamla psykologiska betydelse var känslomässigt laddat, gav bilder av ensamhet och alienation. Det beskrev människor i nöd, som väntade på hjälp. Vem kunde strunta i utanförskapet? Bara den som saknade medkänsla. Förvillande? Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!

Demokrati betyder ju folkstyre. Hos oss i Sverige brukar vi tolka det som att vi i en valrörelse får möjlighet att ta ställning till de politiska lösningar på samhällsfrågor, som de olika partierna har. Sedan väljer vi de politiker vi förväntar oss skall genomföra de lösningar vi tycker är bäst. Det är ju då särskilt viktigt att låta frågor som är typiskt partiskiljande komma fram och debatteras under valrörelsen. En sådan typisk partiskiljande fråga just nu handlar om privata utförare i välfärden och speciellt att skattemedel används för vinster till riskkapitalister. I Lunds kommun finns ett antal äldreboenden, som drivs av privata utförare. Den borgerliga majoriteten i Lund vill nu starta en upphandling, där man innan nästa mandatperiod träder i kraft, avser att teckna kontrakt med privata utförare som sträcker sig över hela nästa mandatperiod. Jag som väljare skall alltså inte få tillfälle att med min röst yttra mig om vad jag tycker i denna direkt partiskiljande fråga. Det är tyvärr inte första gången jag ser de här tendenserna från borgerliga politikers sida. För några år sedan försökte man sälja Ängelholms sjukhus på våren innan ett val. Det gick inte den gången av tekniska skäl. Man var för sent ute. En mycket märklig syn på demokrati från den borgerliga majoritetens sida. Politik värd att förakta? Ja, jag tycker det!

Eller är jag bara naiv? Är det normalt att politik förs på det här viset? Ett slags politikens marknad, där den vinner som är bäst på att föra väljarna bakom ljuset.  Värt att förakta? Ja, jag tycker det!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
8 mars kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Skolpusslet

1. När fritt val infördes i Stockholm ledde det till omfattande skolsegregation, enligt en avhandling av Uppsala-forskaren Krzysztof Karbownik. Inte bara elever utan även lärare lämnade skolor med en betygsnivå under medel. Effekten var väldigt kraftig. De övergivna skolorna hamnade i en negativ spiral.
Emma Leijnse, SDS 3/3

2. Dagens muta
Du får 25 000:-  kontant om du blir lärare i matte.
Jan Björklund, FP

3. En kvinnokämpe? Friskoleföretagen inviterar kvinnor till styrelserummen
AcadeMedia har 9300 medarbetare. ”Frågan är om inte AcadeMedia ensamt, med sina 350 enheter över hela landet, erbjuder fler karriärmöjligheter för lärare än alla Sveriges kommuner tillsammans... Det diskuteras ofta, och alltid i högt tonläge, om bristen på kvinnor i styrelserummen. För de kvinnor som hittills varit hänvisade till evigt liv i offentlig sektor, har nu friskoleföretagen både öppnat dörren och visat vägen dit.”
Rebecca Weidmo Uvell, SvD 2/3

4. ”De verkligt avgörande organisatoriska förändringarna inom den svenska skolan sedan nittiotalet – kommunaliseringen av skolan, friskolereformen och det fria skolvalet har bidragit till att sänka nivån på den svenska skolan.”
Maria Dahl, gymnasielärare på Komvux i Malmö. SDS 5/3

5. Sedan 2011 ger inte längre yrkeslinjerna gymnasiebehörighet. Antalet sökande har minskat drastiskt.
Jan Björklund beklagar.

Monstruöst hyckleri av SH

Jag hade nästan gett upp hoppet om någon sorts nyanserad bild av händelserna i Ukraina i den svenska offentligheten. Bildt talade om att en Quisling hade framträtt och Expressen hetsade mot den stackars Fredrik Reinfeldt som sagt några ord om att han förstod varför Ryssland brydde sig. Rop om snabb svensk anslutning till Nato haglade från de vanliga hållen och Urban Ahlin (s) sa förstås att EU hade gjort fel som inte omedelbart erbjöd Ukraina plats i EU.

Läs t.ex The Guardian och Counterpunch
I engelsk och amerikansk press växte det dock fram en lite annan bild. Sedan 1989 hade Warszawapakten upplösts, medan Nato tvärtom har aktiverat sig. Visserligen hade man från det hållet inför Tysklands återförening lovat att inte utnyttja tillfället, men man införlivade i rask takt tre tidigare Sovjetrepubliker och sju andra tidigare sovjetallierade som medlemmar. Nu hade en neofascistisk rörelse satt sig i den ukrainska regeringen och börjat tala om judarna i Moskva och sagt att det räckte inte med EU, det skulle vara Nato också. Och det är naturligtvis den fortsatta militära och politiska inringningen av det hela gäller för Ryssland, inte skyddet av ryska minoriteter.
   Det var därför en lättnad att läsa Åsa Linderborg i på Aftonbladets kultursida i onsdags (5/3) där hon kallar den svenska reaktionen för ”monstruöst hyckleri”. Den allmänna opinionen i Sverige är en konsekvens av historielösheten och ensidigheten på ledarsidor, i officiella uttalanden och i nyhetsrapporteringen i radio och TV. Men OK, det kommer väl att ändra sig nu när EU ska hosta upp pengarna till alla gamla obetalda gasräkningar. Och när IMF snart lånar ut pengar mot att industrier, skolor och sjukhus läggs ner. EU fungerade som en stormakt och tvingade Ukraina att välja mellan EU och Ryssland. Stormakt, EU har väl ingen militär styrka? Nej, lyckligtvis inte, men krig vinns numera inte med arméer utan med pengar.

Dags för en ny Tredje ståndpunkt.
Det sagda innebär naturligtvis inte några sympatier för Janukovitj som helt vidrigt lät skjuta ner bortåt hundra på torget. Och Putin är en inskränkt diktator som bara kan tala hot och maktspråk. Det handlar inte om sympatier, det handlar om att inte acceptera den bild av demokratikämpar med änglavingar som prånglats ut. För Ukraina kan man bara hoppas på en tillnyktring där de fascistiska partierna tappar stöd och landet hittar en balans i det nödvändiga samarbetet med Ryssland och resten av Europa. Och för Sverige: Linderborg säger att det i det nya kalla kriget är det dags för en ny Tredje ståndpunkt, den typ av hållning som växte fram på 1950-talet och som blev grunden för 60-talets antiimperialistiska rörelser.

President Janukovitjs mystiska försvinnande av Gunnar Stensson

Plötsligt reste han sig från bordet där han suttit hela förmiddagen och överlagt med polischeferna om hur de skulle få ett slut på eländet. Han stod en stund och pustade, stödd mot bordskanten, innan han röt: Skjut dom jävlarna!
   Han måste gå på dass. I förbifarten tog han sig en slurk ur konjaksflaskan med hans förgyllda bild.  Sedan låste han in sig, drog ner byxorna, satte sig på den förgyllda toalettstolen, avbördade sig stönande ett stinkande lass och spolade.
    Överraskad kände han sätet börja röra sig under hans nakna lår. Det utvidgades. Jag måste stiga upp, tänkte han. Men det var inte lätt, han kände sig yr och baktung. 
   Sätets utvidgning fortsatte. Han grep med händerna för att återvinna balansen, men sätet var halt och han plumsade ner i vattnet. En iskall virvel grep honom och med ett tjut sögs han ner i avloppsröret.
   Polischeferna satt en stund tysta, men till slut reste sig en av dem och knackade försiktigt på toalettdörren. Intet svar. Inte minsta ljud. Till slut bröt de upp dörren.
   Rummet var tomt. Den förgyllda toalettstolen blänkte och dess friska vatten speglade ljuset från den förgyllda lampan. Presidenten var försvunnen. Han syntes aldrig mer till.

Imperialismens huggsexa om Ukraina av Tjatte Hedlund

SvD Näringsliv skriver:
”Börsen upp på minskad Ukraina-oro Stockholmsbörsen stiger i linje med omvärlden, sedan oron för att
Ukraina-krisen ska förvärras dämpats. Vid 12.30-tiden har OMXS-index gått upp med 0,7 procent till 442,4.”

Min kommentar är en serie Twitterbilder publicerade i Al Jazeeras Webbtidning.

Liberalismens osynliga hand av Gunnar Stensson

En hygglig karl som hette Adam Smith skrev 1776 en bok med titeln Wealth of Nations. Den kom att lägga grunden för nationalekonomin och liberalismen, den politiska ideologi som nu föröder världen.
   Bokens kärna är en iakttagelse som Adam Smith gjorde när han kollade hur marknaden fungerade på ett litet torg. Han upptäckte, att när det fanns en viss mängd varor, till exempel grönsaker, på torget, och kunderna köpte dessa varor till det lägsta pris som de kunde finna, samtidigt som försäljarna sålde dem till det högsta pris som de fann köpare för, så reglerade marknaden sig själv.
   Genom att var och en, köpare som säljare, på detta torg, strävade efter största möjliga privata vinst, så reglerade marknaden sig själv. Ingen blev lurad och alla blev nöjda. Adam gav principen namnet ”den osynliga handen.”
   Sen dess har ekonomerna egentligen aldrig kommit på någon ny tanke. Däremot har de härlett en rad slutsatser från Adam Smiths Osynliga hand. Till exempel följande: Girighet är en dygd som främjar tillväxt.
   Till mitten av 1800-talet styrde Den osynliga handen också slavmarknaden.
   Varje försök att ingripa i ekonomin för att minska klyftorna mellan fattiga och rika är ett brott som Den osynliga handen straffar.
   Den osynliga handen bestämmer lönen. Den rätta lönen är den lägsta som gör det möjligt för arbetskraften att överleva och producera tillräckligt många barn för att garantera den framtida arbetskraften. Men denna gamla löneprincip är nu modifierad. Rätt lön är den som gör det möjligt att efterfråga producenternas varor.
   Den osynliga handen tvingar alla att ständigt lönarbeta även om produkten av deras arbete är värdelös eller skadlig.
   Allmänningar och gemensamma tillgångar är oförenliga med Den osynliga handen. De blir förstörda eftersom de exploateras av alla enligt principen om allas girighet. De måste privatiseras så att en privat ägare ensam kan göra vinst. Privatiseringen sänker samtidigt den allmänna lönekostnaden eftersom fler människor tvingas ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.
   Då och då vinner något ljushuvud ryktbarhet helt enkelt genom att stjäla Adam Smiths 240-åriga upptäckt. Ett exempel på detta är Milton Friedman som uppfann ”den naturliga arbetslösheten” och inledde en nyliberal era genom att förse Ronald Reagan och Margaret Thatcher med en teoretisk grund. Han fick också ekonomipriset till Nobels minne.
   Nu har den nyliberala utvecklingen gått därhän att de 87 rikaste människorna på jorden äger lika mycket som de 3 miljarderna fattigaste.
   Familjen Wallenberg har gjort en familjedevis av principen om den osynliga handen: Esse non videri = vara inte synas.
   Privatiseringen av vård, skola och omsorg är aktuella exempel på områden som Den osynliga handen tagit över från det allmänna i Sverige. Visserligen har det lett till en ”kreativ förstörelse” av skolan, men å andra sidan har det gjort många kolossalt rika och gett liberala kvinnor en väg in i styrelserummen (se notis under Skolpussel). Detta uppskattas av superliberalen Annie Lööf.
   Krigsprofiten är hög just nu tack vare Osynliga handens styrning av kriget i Syrien och situationen i Ukraina.
   All liberal politik förutsätter att Den osynliga handen styr och när Den osynliga handen styr krävs ständig tillväxt av produktion och konsumtion. 
   Liberala människor är inte dumma men självvalt inskränkta. De ser nämligen världen ur snävast möjliga perspektiv: egennyttans perspektiv. Det gör dem också lättlurade.
   Stackars Adam Smith. Han gjorde en viktig iakttagelse beträffande torghandeln. Inte ens i sina vildaste fantasier skulle han ha kunnat föreställa sig vilka konsekvenser denna iakttagelse skulle leda till. Fjärilens fladder orsakade en orkan.

En ego- och titelsjuk Gökboshrink? av Jörgen L

Det finns en märklig figur som kallar sig ledare för Filosoficirkeln (FC). Har Kursverksamheten auktoriserat detta småfascistoida språkbruk? Hur styrs förresten FC numera. Via en styrelse som åren efter Arno Werners bortgång? Jaha, vem sitter där och sammanträden, dagordningar mm samt hur lämnas förslag till FC? Via ledarens alltså d:r Jönssons tjänstemail? Återkom till FC efter några års frånvaro sen jag skrivit en insändare, skickligt och civiliserat besvarat av en av FC:s veteraner. Internt levererade d:r Jönsson en annan sorts svar i interimstyrelsen, grovt och kränkande med tystnadspliktsöverträdelser. Att uttrycka saknad efter FC under Arno var illojalt och även ute på stan fick man motta högljudda utfall från d:r Jönsson. Men terminsämnena visade sig alltför frestande, kring dystopier och annat och med intressanta föredragshållare överkom jag obehaget inför självtillsatte ledarfiguren på podiet. Denne befanns mestadels sitta själv, med ljusstakar och tulpanvasen och en kringfråga bland trägna FC-besökare gav uppgifter om att veteranerna lämnat efter motsättningar - 10 små negerpojkar, ungefär. Två nya styrelseledamöter spårades dock men som gammal vänsterit var det inte utan man associerade till Otto Ville Kuusinen, kolla Sovjethistorien.
   Livliga och kontaktskapande eftersitsarna på Rauhackl och andra ställen var borta och istället fick jag veta dinerar ett VIP-sällskap man undrar hur ges tillträde till. Genom att uppvakta d:r Jönsson - eller månne doc. Oredsson som man dock på goda grunder kan anta är en tung faktor bak senaste terminernas rätt suveräna nytändning av FC. Sverker Oredsson, en omistlig tillgång inom flera delar av återstående Lundaoffentligheten och en liberal som kan stava till långt mer än låga skatter och nedskärningar alltså en raritet i dagens starkt ideologi- och värdeutarmade borgerlighet, har en lite svårbegriplig roll jämsides "Ledaren". Förväntar mig svar från KV samt ett antal ändringar av grumliga oligarkstyret inom FC och en viss person kan nog nöja sig med att åhöra framöver. Vi är ett par män och kvinnor intresserade att fylla tomrummet - även om jag blev ensam underteckna denna insändare, av nån anledning. Blir nog aldrig nån briljant överlevare i maktens närhet, som Kuusinen! Förresten, lägg ut manus på hemsidan bara vartannat ord hörs ju via mp3-filerna. Och gärna en modererad tyckspalt!

Gaia morte - antiekologisk phånism uti Destropia av /j

I flera år kunde vi på Stadsbiblioteket hitta broschyrer och program från exvis LNF och motsvarigheten för hela Skåne som länstyrelsen ger ut med vandringar, exkursioner, kulturaktiviteter kopplade till landsbygdens och odlingslandskapets byggnadsarv samt föredrag mm. Men så kom en ny småmärklig ombyggnad av SB:s inre med resultat än fler tomma ytor och så dessa slottschangtila centralperspektiv för övervakning, a la Foucault eller vad. Då försvann ovantyp material samman med Skryllebladet och annat användbart. Snart är väl bara dataterminaler kvar i ett trendig, svartmålad tomyta. Ni kan månne tänka er placera icke önskvärt infmaterial i foajén, åtminstone samman med A4-lapparna så lågt satta att liggande ställning krävs för ta del. Vad blev det av SNF mfl:as vårprogram, förresten? Knappt anlänt åkte det väl ut. Hälsomaterialet finns dock kvar, vems var den prioriteringen och är inte bästa och billigaste hälsoinvesteringen delta i ovantyp aktiviteter, för både kropp och sinne?
   Inte alla önskar vara uppkopplade mot Storebror i nätvarianten 24 timmar om dygnet, med mobilvibrator under kudden eller satt vid underbenet med en chic fästrem. Men att döma av bibliotekschefens direkt oförskämda svar till Sven Karlsson i mobilfrågan har vi fått en bokboss i tiden, med nog egna beroendeproblem. Äskas härmed remiss till oss besökare när förordnandet går ut!
   Och blir nåt "resultat" av nya tonårsdelen med sina liggfåtöljer bör ju chefen äras med ett flickförnamn - eller Holger efter viss nämndordförande, då en pöjk ... Här fanns förr en lugn och avskild tidskriftsavdelning. Kan vi slippa denna trend- och omgörningshysteriska anda från SB:s chefsvåning? Och se till att äntligen blir ett springvatten i fd vinterträdgården nåt väl var tanken vid första stora ombyggnaden, när utförslöpan började. Beträffande toadörrarna så ta steget fullt ut och välj bajsbrunt!

Noter om Ukraina och ett ukrainskt liv av Gunnar Stensson

Ukraina uppstod som självständig stat strax efter första världskriget. Efter ett par års oro delades landet 1921 mellan Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Sovjetunionen. 1922 blev den sovjetiska delen sovjetrepublik. Landet förryskades och centraliserades.
   Stalin tvångskollektiviserade jordbruket 1932-1933, vilket ledde till massvält och miljontals dödsoffer, samtidigt som delar av befolkningen deporterades.
   Vid andra världskrigets utbrott 1939, efter att Ribbentrop-Molotov-pakten hade undertecknats, inkorporerade Sovjetunionen det polska Ukraina med sovjetrepubliken. Men det varade inte länge.
   När tyskarna erövrade Ukraina 1941 hälsades de som befriare. Antisemitismen var utbredd och den ukrainska ockupationsmyndigheten ansvarade för judeutrotningen i landet. Ett massmord på mer än 50 000 judar ägde rum i Babij Jar, en ravin i utkanten av Kiev.
   Efter andra världskriget ingick hela det historiska Ukraina i sovjetrepubliken. Det fanns redan då en motsättning mellan det västeuropeiskt influerade västra Ukraina och den mer förryskade och industrialiserade östra delen. 1954 anslöts Krim.
   I samband med Sovjetunionens sönderfall 1989 bildades folkfronten Ruch och 1991 utropades den fria staten Ukraina. Efter den orangea revolutionens sammanbrott valdes Janukovitj till president, men han för någon vecka sedan flydde han i en helikopter från Kiev. När representanter kom in i hans palats fann de att till och med toalettstolen var förgylld.
   Parlamentet valde ny regering. I den ingår representanter för Svoboda och andra högerextrema och främlingsfientliga partier. Putin kallar övertagandet en kupp och Ryssland ha övertagit makten på Krim.
   Konflikten gäller i första hand huruvida Ukraina ska anslutas till EU i någon form eller om landet ska knytas närmare Ryssland.

Antag att jag vore en gubbe född 1932, i Kiev. Då skulle min barndom ha överskuggats av att mina äldre syskon svalt ihjäl i massvälten 1932-33 och att min far deporterades 1934, så att jag tvingades leva i misär, ensam med min mor.
   Åtta år gammal stod jag bland dem som hälsade den segerrika tyska armén som befriare.
   När jag var tio såg jag våra judiska grannar fördrivas från sina hem, men jag slapp bevittna massmordet i Babij Jar.
   Tolvårig upplevde jag Röda arméns återkomst och krigsslutet. Så småningom normaliserades mitt liv. Jag gifte mig 1959 och blev pappa till tre barn. Vi hade det ganska knapert.

Min äldste son, född 1961, var nationalist, liksom jag och min familj. Han eftersträvade redan på 1980-talet ukrainsk självständighet och en närmare anknytning till väst. Men liksom jag bekämpade han de antisemitiska nazistiska rörelserna som levde kvar sedan den tyska ockupationen.
   1989, när han fyllde 18, gick han med i folkfronten Ruch och två år senare firade han Ukrainas självständighet. Han gifte sig ung, och 22 år gammal fick han i sin tur en son. Vi klarade oss bra, allihop.

2012 fyllde hans son, min sonson, 28, och då gifte han sig med en ryska från Krim, en trevlig tjej som födde honom en dotter.
   Han tog aktiv del i demonstrationerna på Majdan-torget från november 2013 till mars 2014. De pågår ju för resten fortfarande. Jag var mycket orolig vid de tillfällen då det kom till öppna strider och polisen sköt på demonstranterna.
   Hans intensiva deltagande i självständighetskampen ledde till en kris i förhållandet mellan honom och hans fru, eftersom hennes föräldrar är ryska patrioter som ser Krim som en ursprunglig del av Ryssland.
   Hennes pappa, som är gymnasielärare i Odessa, ropade en gång i julas med darrande röst: ”Det var ju här, på Krim, som Tjechovs ”Damen med hunden” promenerade, och det var på redden utanför Sevastopol som Pansarkryssaren Potemkin inledde revolutionen 1905. Krim är en del av rysk historia och rysk kultur i ännu högre grad än Ukraina... Nästan alla som bor här är ryssar”.

Jag förstår honom och tycker om honom, men som 81-årig gubbe har jag mycket små möjligheter att påverka vare sig den storpolitiska konflikten eller den äktenskapliga.
   På en punkt är min son, min sonson, hans fru och hans svärfar och helt ense med mig: Janukovitj är en skurk och det är han som bär ansvaret för den olyckliga situation vi har hamnat i.
   Min ettåriga sonsondotter är mycket söt och påminner mig om min mor som avled 1964, samma år som Chrustjov avsattes, strax efter det att jag fyllt 30. Och egentligen är jag full av förtröstan. Jag har upplevt mycket värre saker än det här.

Skjutgalna israeler dödar palestinier av Gunnar Olofsson

Israelisk militär har visat en hjärtlös likgiltighet för liv genom att döda dussintals palestinier, inklusive barn, på det ockuperade Västbanken de senaste tre åren – övergrepp som har fått fortgå i stort sett ostraffade.

Det konstaterar Amnesty International i en ny rapport, "Trigger-happy: Israel´s use of excessive force in the West Bank". Enligt Philip Luther på Amnesty visar rapporten på "ett skakande mönster av olagligt dödande och omotiverat skadande av palestinska civila av israeliska styrkor på Västbanken".
   Amnesty International har dokumenterat dödandet av 22 palestinska civila på Västbanken det senaste året, åtminstone 14 av dem i anslutning till olika protester. De flesta dödade är unga vuxna, fyra är barn. Enligt FN har fler palestinier dödats det senaste året än under de två senaste åren tillsammans. Totalt har på tre år 45 palestinier dödats och 261, varav 67 barn, skadats allvarligt av skarp ammunition. Bland de drabbade finns fredliga demonstranter, civila förbipasserande, människorättsaktivister och journalister.

Ett förvånansvärt stort antal palestinier – totalt uppåt 8.500, varav 1.500 barn! – har också skadats på annat sätt, av gummikulor och urskillningslös användning av tårgas. I några fall har offren avlidit av skadorna. Påfallande många palestinier har skjutits i ryggen när de försökt fly, och alltså knappast utgjort något direkt hot mot de israeliska soldaterna, eller någon annan.
   En stor del av händelserna har ägt rum i samband med olika protester mot ockupationen. Protesterna har gällt Israels fortsatta och oavbrutna utbyggnad av olagliga bosättningar på ockuperad mark, den 80 mil långa mur/barriär som byggs på ockuperat område, fördrivning av människor och förstörelse av deras hem, de hundratals militärposteringarna som hindrar fri rörlighet, de speciella vägar som bara får användas av militärer och bosättare. Protester har också hållits mot Israels upprepade angrepp mot Gaza, mot att Israel arresterar och fängslar tusentals palestinier, mot dödandet och skadandet av människor i samband med olika militära raider. Och allt fler protesterande möts nu av dödligt våld.

Samir Awad

Ett exempel är Samir Awad, en 16-åring från Bodrus utanför Ramallah, som sköts till döds när han demonstrerade nära sin skola mot den mur som israelerna byggt rakt igenom hans by. Kulor träffade honom i bakhuvud, ben och skuldra när han flydde undan de israeliska soldater som överfallit den lilla gruppen ungdomar. "De sköt honom först i benet, ändå lyckades han springa iväg" berättar hans vän, Malik Murar (16), som såg händelsen. "Hur långt kan ett skadat barn springa? De kunde lätt ha arresterat honom. Istället sköt de honom i ryggen med skarp ammunition".

Amnesty International konstaterar att Israel hittills inte visat någon som helst vilja att utreda förhållandena. "Det nuvarande israeliska systemet har visat sig bedrövligt inadekvat. Det är varken oberoende eller opartiskt och saknar helt genomlysning. Myndigheterna måste genomföra snabba, grundliga och oberoende undersökningar i alla misstänkta fall av godtyckligt och grovt våld, speciellt när det resulterat i död eller allvarlig skada" säger Philip Luther. Något som dock knappast är möjligt. Våldet är sanktionerat på högsta politiska nivå, och den nuvarande israeliske försvarsministern, Moshe Yaalon, har bland annat öppet deklarerat att den israeliska arméns uppgift är att "bränna in i palestiniernas medvetande deras nederlag".

"Utan tryck från det internationella samfundet är det inte troligt att situationen förändras snart på något sätt" menar Philip Luther. Amnesty uppmanar omvärlden att sluta förse Israel med de vapen som används i dödandet. Samma krav reser BDS-rörelsen -
   Bojkott, Desinvestering, Sanktioner – som, tillsammans med över 200 organisationer inom det palestinska civilsamhället, med icke-våld vill förmå Israel att upphöra med förtrycket av palestinierna, att avsluta ockupationen av arabiskt land, införa lika rättigheter för alla sina medborgare och tillåta flyktingarna att återvända. Under mars månad genomförs kampanjer i många olika länder, bland annat i Sverige.

Det handlar om att vi, för att stödja palestinierna, inte köper israeliska varor - apelsiner, sharonfrukter, tomater, SodaStream, kosmetik, elektronik och annat - i affärerna, inte deltar i vetenskapligt eller kulturellt samarbete med Israel, och inte accepterar att Israel får vara med i EM-fotboll och andra turneringar i Europa. Att svenska fotbollslag och tennisspelare inte möter israeliska. Vi turistar inte i Israel. Och kräver att Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) slutar att umgås med israeliska ministrar som själva är bosättare på ockuperad mark. Vi kräver att Israel utesluts ur Eurovisionsschlagern.
   Affärskedjor som IKEA och H&M måste sluta stödja ockupationen . Våra banker, inte minst Nordea, måste sluta investera våra pengar i förtrycket, Volvo sluta riva palestinska hus, och Veolia sluta bygga spårväg på ockuperat område. Det dansk-svenska G4S, som förser israeliska bosättningar och fängelser med "säkerhetssystem", måste portas från våra hem - och fråntas ansvaret för vaktandet av Riksdagshuset (!).

Vår regering måste upphöra med det militära samarbetet med Israel, kalla hem militärattachén från Tel Aviv, införa sanktioner mot israeliska ledare och suspendera det förmånliga handelsavtalet med Israel - ett avtal som uttryckligen bygger på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati (artikel 2). "Om de israeliska myndigheterna önskar bevisa inför världen att man bekänner sig till demokratiska principer och internationell standard vad gäller mänskliga rättigheter måste olagligt dödande och onödigt användande av våld stoppas nu" menar Amnesty International. Det är lätt att instämma. Vill Israel vara med i gemenskapen, måste förtrycket – likt det en gång i apartheidtidens Sydafrika - först avvecklas. Våra politiker måste bli mycket tydligare än hittills på den punkten.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
1 mars kl 17
Motettföreningen Kamraterna

Afghanistansolidaritet Skåne

Lunds Afghanistankommitté arrangerar den 3/3 kl. 18.30 ett möte med Dimitrije Todorovic, ny chef för SAK:s verksamhet i Afghanistan, på Kiliansgatan 9, Lund: ABF MittSkåne, i Oscar Olsson-rummet.
   Todorovic har tidigare haft samma position på den brittiska organisationen OXFAM och kan Afghanistan. Viktigt tillfälle att ställa frågor, att lyssna och lära.

Pusselbitar

1. Behöver Schweiz Jas Gripen?

2. Sverige är världens åttonde största exportör av vapen.

3. Sverige säljer vapen till diktaturer. Exporten till Saudiarabien var 2013 nummer fyra i storleksordning och gick till ett land som klassas som en av världens brutalaste diktaturer. Ett land som allvarligt kränker mänskliga rättigheter. Ett rike som förbjuder kritik av islam och kungafamiljen. En nation med ett stenhårt kvinnoförtryck. En stat som dömer folk till piskning, stympning och offentliga avrättningar i enlighet med sharia.
   Även Egypten, Bahrain, Kuwait och Oman fick i fjol vapenleveranser.
Olle Lönnaeus, SDS 26/2

4. 130 000 har dödats i kriget i Syrien.

5. Vänsterpartiet och miljöpartiet säger nej till svensk vapenexport. Regeringen har gått med på att utreda om export till diktaturer som Saudiarabien bör stoppas.
Olle Lönnaeus, SDS

Vår vid dammarna av Gunnar Stensson

Innan nattfrosten hunnit smälta plockar jag vårens första grönsvarta nässlor med stelfrusna fingrar. Ett svanpar simmar fram, i hopp om mat. Klargröna, krusiga hundkextelningar och frodiga kardborrsblad tävlar om det sneda solljuset. Hasselbuskens svängande hängen lyser gula.
   Hemkommen lägger jag nässlorna i en gryta kokande vatten. När fingrarna tinar började de brännas och klia. Kliar gör också ögonen av hasselpollen.

I upprorstider av SH

”Det är rätt att göra uppror” hette det bland vänsteristerna som tågade runt i Stockholm i slutet av 1960-talet. Det var en uppfordrande slogan som fastnade i minnet. Är det då rätt att göra uppror, oberoende av vad man gör uppror mot? Nej, naturligtvis inte och världshändelserna under senare år tvingar en att reflektera över vad man gör uppror mot och vad man får i stället.

En stark nationalism
Man kan börja med att se på de pågående händelserna i Ukraina, det må mu kallas en revolution eller en statskupp.

Ukraina

Ukraina är en stat med starka nationella traditioner, ett eget språk och en ovilja att låta sig styras från Moskva. T.ex. var hatet mot Sovjetstaten så starkt att man satte upp en egen armé, Vlasovarmén med hundratusentals man, som gick med i Hitlers koalition och stred mot Sovjet för att sedan kohandla med amerikanerna. Men de senaste årens oro tog sin början 2004 när en stark oppositionsgrupp ifrågasatte ett valresultat där den ryssvänlige Viktor Janukovytj vann över den västvänlige Viktor Jusjtjenko. Valfusk, ja kanske, men inte belagt, man hänvisade till vallokalenkäter. I en oerhört skicklig och välfinansierad kampanj (”den orangea revolutionen” med utdelning av tält och kommunikationsutrustning till demonstranterna från de stora amerikanska propagandafonderna) satte man vinnarna under sådan press att valet kunde göras om och Västsidan vann. Här demonstrerades att man från gatan kunde nå politiska resultat utanför parlamentet och att detta applåderades i hela västvärlden.

En gång till
Vad som hänt nu är en upprepning. Kravallpolis gick hårt fram, med dödsoffer på båda sidorna. Men det blev en överenskommelse med oppositionspartierna om en koalitionsregering och slut på ockupationer och blodsutgjutelse. Men det kunde inte torget under ledning av mer hårdföra ledare acceptera. Man tog makten i parlamentet och struntade i överenskommelsen och sådant är läget nu. Gillandet är fullständigt från dem som annars är så noga med formaliteterna.
   Det är säkert kört för Janukovytj och något annat är han inte värd efter att ha beordrat/låtit det ske att bortåt hundratalet demonstranter dödats av prickskyttar från hustaken. Men redan innan detta var västvärldens dom klar: det var Kievdemonstranternas önskningar som skulle följas. Det vore frestande att ta upp några andra uppror där västvärldens bild och åtgärder analyseras, säg Libyen, Thailand, Syrien, Iran. Journalisterna sitter på sina hotell och kan egentligen bara prata med studenter och folk från städernas utbildade elit. Ta Egypten. Där har militären i samarbete med städernas västorienterade medelklass förbjudit det parti/gruppering som har organiserat Egyptens fattiga landsbygdbefolkning och kastat dess ledare i fängelse. I trettio(?) år har det Muslimska brödraskapet stått för det folkliga motstånd som finns mot militärerna och utsatts för våld och förföljelse. Nu, efter den s.k. revolutionen, är man där igen och västjournalisterna beklagar detta lite lamt, det är ju bara religiösa fundamentalister det gäller. Man skulle önska att korrespondenterna och utrikeskommentatorerna kunde se att det är klasskamp som utspelar sig.

EU som stormakt
Till slut: Med händelserna i Ukraina har EU nu etablerat sig som en utrikespolitisk aktör på jämbredd med stormakter. Man är på väg att vinna kampen om Ukraina. Förloraren är Ryssland och dess inringning är nog snart fullbordad. Vitryssland återstår, men efter några resor av Carl Bildt och lite påtryckningar från Polen och Tyskland ska det väl snart vara fixat. Det behövs inga arméer numera.

Upp flyga orden, tanken stilla står: Sjutton år i Jan Björklunds föreställningsvärld av Gunnar Stensson

DN Debatt 29/5 1997: ”De skildringar som kommer från klassrummen är skrämmande: Elever som systematiskt stör, bråkar och hindrar kamraterna att ta del av undervisningen. Elever som medvetet provocerar genom att konsekvent komma för sent, sitta med fötterna på bordet och vara oförskämda mot sina lärare.”

Sjutton år senare:
TT 26/2 2014: ”Lärare kommer aldrig ensamma att åstadkomma förändring. Om en lärare tar tag i en ordningssituation är det alldeles för ofta, upplever jag, som föräldrarna tar elevens parti.”
   Därför får Metta Fjelkner, tidigare ordförande i Lärarnas Riksförbund, nu regeringens uppdrag att utreda skolans ordningsproblem, som bara förvärrats medan Jan Björklund i minst sjutton år upprepat sitt mantra: Ordning och reda, ordning och reda, ordning och reda!

Framgafflat - om cykel och trafik: Den (nästan) ocyklingsbara staden av Ulf Nymark

Tekniska nämndens borgerliga majoritet har som bekant sagt nej till en snabbcykelväg genom Lund – från Allhelgonakyrkan och söderut genom stan och vidare till Malmö. Deras nej innebär så vitt jag förstår att det bedrövliga skick som Lunds stads gator befinner sig i ska bestå inom överskådlig framtid.

   Jag cyklade igår från sträckan från Bredgatans början i norr och söderut. Från startpunkten och till Stora Södergatans korsning med Drottensgatan räknade jag in 68 farthinder för cyklar i form av gupp eller upphöjningar. Med farthinder menar jag ojämnheter som gör det direkt obehagligt eller t.o.m farligt att passera i måttlig marschfart, dvs 18-20 km/tim. Där ojämnheterna inte direkt är att betrakta som farthinder för det nästan hela sträckningen otrevligt att köra på grund av ojämnheter.
   Jag testade också sträckningen förbi Stortorget i norrgående körbana. Från torgets södra del till dess norra som kan vara vid pass 60 meter räknade jag in inte mindre än 18 farthinder.
   Hela stadskärnan är fylld av cykelfarthinder . Vissa gatuavsnitt, som t ex stora delar av Magle Lilla Kyrkogata, som är en del av den lila cykelstråket, är rena hinderbanan. Och där det inte är farthinder är ändå korrugeringen så påtaglig att det känns otrivsamt och obekvämt att cykla. Till detta kommer förstås den alltmer ohämmade biltrafiken i stadskärnan. Det s k låset vid Stortorget är ett stort skämt och Lilla Fiskaregatan myllrar av bilar. Polisen och kommunen struntar helt i den olagliga biltrafiken. Lunds stadskärna är inte ur någon aspekt cykelvänlig, den är direkt cykelfientlig och nästintill ocyklingsbar. Att så många lundabor ändå cyklar är alltså inte beroende på bra cykelinfrastruktur, det är trots den kassa infrastrukturen.

Nishiki vädrar morgonluft
”Luften är fylld av förväntan i Göteborg. I veckan slog man upp portarna för en samlad presskår och pratade om säkerhet, nya Nishikicyklar och framtiden. Konceptcykeln B 809 Hybrid hade skeppats från cykelmässan i Amsterdam för ett par veckor sedan och stod nu upplyst i en stor disajnstudio på Hisingen. Cykeltidningsjournalister från hela Europa studerade cykeln in i minsta detalj. Den stilrena skandinaviska disajnen höjdes till skyarna.”
   Så skrev förstås inte Sydsvenskan på sina trafiksidor häromveckan. Så skrivs det inte om cyklar. Men byt ut Nishiki mot Volvo och bil mot cykel i texten ovan (och anglifiera stavningen av ”disajn”) så får ni vad som skrevs i tidningen.
   Men tänk om vi någon gång i en i framtid skulle kunna läsa texter som den ovanstående om cyklar – då kan man verkligen prata om att mänskligheten gjort ett par pedalvarv på utvecklingens väg.

Fredrik Reinfeldt inbjuder S att bilda front med M mot V av Gunnar Stensson

Fredrik Reinfeldt besökte gymnasisterna i Borgarskolan i Malmö i onsdags. Han pratade farbroderligt om högre krav och ordning och reda. De vanliga flosklerna, alltså.
   Men det var inte det viktiga. Det viktiga var budskapet till Socialdemokraterna. Fredrik Reinfeldt ser inte dem som Moderaternas huvudmotståndare i skolfrågan. Deras skolsyn ligger så nära Moderaternas, menar han. M och S skall gemensamt avföra den seriösa debatten om skolfrågan från valet.
   Det här är vad Fredrik Reinfeldt egentligen säger: ”Vi slutar tjata om hur ni slog sönder den likvärdiga skolan genom kommunaliseringen. Men då måste ni också lova att sluta kritisera oss för vinsterna, skolmarknaden och friskolorna. Och Academedias miljoner. Vi ska prata om vår samsyn i skolfrågan i stället.
   Jag har hållit på med politik i 25 år, jag har aldrig känt en sådan enighet bakom den typ av kunskapssyn som jag alltid företrätt. Men vi har en gemensam fiende: Vänsterpartiet, som kritiserar både kommunaliseringen och friskolan. Och de har stöd från en opinion som är både stor och bred. Men gud ske lov har vi alla de andra partierna, FP, C, KD, MP, med oss i fronten.
   Vi sätter in våra samlade resurser – och de är inte små – på att utmåla Vänsterpartiet som ett extremistparti genom att fylla media med struntprat som att Vänsterpartiet är mot tidiga betyg och ökningen av antalet nationella prov. Allt tal om kommunalisering och friskolemarknad däremot måste vi tiga ihjäl. Folk är så dumma så det kommer säkert att lyckas.
   Ställ upp på ett fruktbart samarbete mellan det nya och det gamla arbetarpartiet mot vänsterextremismen!”

Vi får hoppas att Löfven inte nappar på kroken. Det vore helt förödande för skolan. Den fragmentiserade segregerande skolmarknaden skulle cementeras för all framtid.
   Det skulle också vara förödande för Socialdemokraternas trovärdighet. Däremot skulle det säkert gynna Vänsterpartiet, som visserligen skulle svartmålas av alla övriga partier, men hela tiden stå i centrum för valdebatten och vinna röster från den breda opinion som inser vad som står på spel. Men skolans kvalitet är viktigare än en valframgång för Vänsterpartiet.
   Man brukar peka på borgerlighetens dominans när det gäller media som gör det möjligt att vilseleda opinionen genom ren massverkan.
   Men den dominansen fungerar inte i skolfrågan. Varken DN eller SvD kan utestänga skolexperterna från sina debattsidor. Landets största tidning, Aftonbladet, företräder genom sin politiska redaktör Karin Pettersson en syn på skolfrågan är närmast identisk med Vänsterpartiets. Journalister som Emma Leijnse i Sydsvenskan har som skolexpert en liknande syn. Flera unga engagerade kvinnor på Expressens ledarredaktion likaså. Jag exemplifierar med slutklämmen i Expressens ledare den 26/2, skriven av Ann-Charlotte Marteus:
   ”Vi skulle inte behöva nedlåta oss till fjantiga diskussioner om huruvida lärare bör ha rätt att låsa dörren till klassrummet.
   En bra skola är enhetlig: alla lärare och klassrum genomsyras av samma normer och höga målsättningar. Skolan måste styras. Men hur ska det ske i ett land med världens mest decentraliserade och fragmentiserade skolmarknad?”

Tortyren av palestinska barn måste upphöra av Gunnar Olofsson

Tre av fyra palestinska barn som fängslas av israelisk militär misshandlas fortfarande fysiskt i samband med arrestering och förhör. Det konstaterar den palestinska grenen av Rädda Barnen (DCI-Palestine) i en aktuell rapport. Israel är det enda land som automatiskt och systematiskt åtalar och dömer barn i militärdomstolar, och varje år hanteras 500-700 barn - en del så unga som 12 år! - inom det militära systemet.

Allt fler barn arresteras i sina hem på natten, mellan midnatt och klockan 5 på morgonen – 56,1% förra året mot 45,4% året innan. Barnen förses med ögonbindlar, bakbinds och utsätts för sömndeprivation. De förs till något förhörscenter, där de i 96% av de dokumenterade fallen förhörs ensamma, utan närvaro av advokat eller någon förälder eller annan för barnen bekant vuxen person. I 21,4% av fallen hålls barnen inspärrade i isoleringscell, i genomsnitt 10 dagar, innan de ställs inför en militärdomstol och får skriva på ett ”erkännande” på hebreiska – ett språk de inte förstår. Straffen avtjänas sedan, ofta bland vuxna kriminella, i fängelser inne i Israel – där barnen inte kan få besök av sina anhöriga. Anklagelsen är i de flesta fall stenkastning, ett brott som enligt israelisk militärlag kan ge upp till 10 års fängelse. Vid årsskiftet satt 154 palestinska barn i israeliska fängelser. Inga israeliska barn hanteras inom det militära rättssystemet.

Enligt Barnkonventionen, som Israel undertecknat, får inget barn utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning (artikel 37), och Fjärde Genèvekonventionen förbjuder uttryckligen Israel att fängsla palestinska barn från Västbanken inne i Israel (artikel 76). År 2012 visade en rapport skriven av brittiska advokater (”Children in Military Custody”, juni 2012) att palestinska barn regelbundet misshandlas och torteras i israelisk fångenskap. I människorättsorganisationen Human Rights Watchs årsrapport 2013 konstateras samma sak. Trots detta kan övergreppen uppenbarligen fortsätta.

Det är nu hög tid att reagera. Misshandeln av barnen måste stoppas. Sveriges regering och EU måste klart deklarera att fängslande och tortyr av palestinska barn inte är förenligt med den respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer som är ett villkor för associationsavtalet (artikel 2) om samarbete mellan Israel och EU. Upphör inte övergreppen måste avtalet upphävas. Människorättsorganisationerna måste göra mer än skriva nya rapporter, och börja utreda möjligheten att agera juridiskt eller på annat sätt. Läkarförbundet måste kräva av sin israeliska motpart trovärdiga bevis för att den israeliska sjukvården inte deltar i tortyr av fångar - något som åtminstone fram till nyligen varit fallet.
Gunnar Olofsson
Debattör och medlem i Palestinagrupperna

Vad vet vi om Venezuela?

I skuggan av dramat i Ukraina gör sig oppositionen i Venezuela alltmer synlig, med kastrullskrammel och krav på president Maduros avgång. Medan rapporteringen från Ukraina oftast varit insiktsfull och prövande, kan detta inte sägas om rapporteringen från Venezuela. En rimligen väl insatt person, Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna, skräder inte orden. Texten nedan återges oavkortad från hans debattinlägg den 25 februari med rubriken Hur svensk media tog kål på sanningen om Venezuela

Offret i krig är alltid sanningen, sägs det. Och uppenbart har stormedia laddat för krig kring Venezuela. För man häpnar hur rapporteringen har gått överstyr med felaktigheter, lögner och lösa rykten.
   Värst kanske är de falska bilderna. I brist på bilder med blod och ”smaskiga” inslag från Venezuela använde man sig av bilder från Grekland, Spanien, Chile, Colombia och Mexiko. CNN var kanske värst med bilder från Singapore. Studenter och demonstranter själva från dessa länder avslöjade snabbt CNN, spanska medier och andra som falsifierat bilderna via de sociala medierna med #NoEsVenezuelaEsChile eller #NoEsVenezuelaEsColombia. Den svenska rapporteringen har följt samma olyckliga informationsmönster.
   SvD (2014-02-21) skrev att Maduro ”beordrat ut nationalgardet för att tillsammans med polisstyrkor slå ner demonstrationerna”. Detta dementerades av en notis från TT-Reuters som publicerade Maduros korrekta citat ”Alla som ger sig ut för att begå våldsamheter kommer att gripas”.
   Dagens Nyheter (2014-02-22) rapporterade felaktigt att ”Undantagstillståndet ska tysta oppositionen” och att regeringen ”sänt fallskärmstrupper i ett försök att slå ned protesterna”. I sista meningen i artikeln preciseras, men återigen felaktigt, att det skulle vara i delstaten Táchira som ”undantagstillstånd” införts. Sveriges Radio rapporterade (2014-02-23) att regeringen militariserat ”delar av landet”. New York Times och TT-Reuters dementerade DN och SR:s rapportering då undantagstillståndet aldrig infördes i någon del av landet och fallskärmstrupper sattes in endast i motorvägen La Fria mellan staden San Cristobal och gränsen till Colombia i delstaten Táchira.
   SVT-korrespondenten (2014-02-22) rapporterade att “CNN fått sina ackrediteringar indragna” och SR (2014-02-24) att Maduro ”slängt ut bland annat amerikanska CNN från Venezuela”, nästan i samma minut som vi kunde se journalisterna från CNN i en livesändning från en presskonferens med just Maduro. Aftonbladet (2014-02-16) skrev att nyhetskanalen TNT24 stängts ner. Påståendet faller på eget grepp eftersom det är en colombiansk TV-kanal och fortsätter sända, om inte högerledaren Santos i Colombia beordrar att stänga den.
   Aftonbladet (2014-02-17) rapporterade med stora rubriker ”Uppgifter: Kuba skickade soldater till Venezuela”, ”uppgifter” som uppdagades komma från den psykiskt instabila fd generalen Angel Vivas. ”Uppgifterna” var ännu en lögn på vift och bilden som skulle föreställa ”kubanska soldater” var så klart fejkad. Aftonbladet (2014-02-24) skrev också att inrikesdepartementet meddelat att ”de som deltog i våldsamheter skulle bli av med sina pass under fem år”. Ett falskt rykte som planterats den 21/2 av en insändare som förmedlades vidare av den venezuelanska oppositionella tidningen 6toPoder och som snabbt blev en ”världsnyhet”. Inrikesministern Rodriguez Torres dementerade ”nyheten” i Ultimas Noticias och via twitter den 22/2.
   SR (2014-02-25) citerar delstatsguvernören Vielma Mora med en uppmaning att släppa ”politiska fångarna”. Men vad guvernören egentligen säger är ”Jag håller inte med att hålla kvar Ivan Simonovis och Leopoldo Lopez i fängelse”.
   En ledarskribent skriver i SvD bloggen (2014-02-24) att händelserna i Venezuela förblivit nästintill orapporterade. Vilket inte heller stämmer i Sveriges fall när varenda stormedia haft minst 3 artiklar/inslag om Venezuela i loppet av en vecka. Snarare är det en överrapportering jämfört med exempelvis osynliggörandet av bondestrejken i Colombia i augusti förra året som lamslog hela landet, med införandet av undantagstillstånd, militarisering av delar av landet och som krävde minst 20 döda, 286 gripna, 485 skadade och 4 försvunna. SvD hade (just det) noll artiklar om detta.
Francisco Contreras, Ordförande i Latinamerikagrupperna

Debattinlägget är hämtat från alltid.se.
Bertil Egerö

Svar på PRO:s och Byalagets fem frågor till de politiska partierna av Gunnar Stensson

Modern, centralt belägen Träffpunkt i Klostergården utlovar Socialdemokraterna i sitt svar.
   Vi är naturligtvis glada över detta löfte, liksom över de övriga konstruktiva förslagen i skrivelsen från Ann-Margreth Olsson, S, andre vice ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
    Men verksamheten måste komma igång snarast möjligt. Det blir därför nödvändigt att omedelbart efter en eventuell valseger åter hyra den tidigare lokalen på Vårvädersvägen.
   På det sättet får man tid att utforma ”en modern, centralt belägen Träffpunkt” samtidigt som man tillgodoser det omedelbara behovet av en Träffpunkt efter tre år utan all träffpunktsverksamhet.      Dessa synpunkter framfördes till Ann-Margreth Olsson, som snart replikerade:
”Tack för ditt svar. Träffade Torsten idag på förmiddagen på PRO-möte i deras samorganisation. Förstod också på honom att det är viktigt att ta chansen att använda den lokal som redan finns. Skulle kunna fungera som ett viktigt komplement till mötesplatsen.”
Läs hela s-svaret »

Någon dag senare anlände också svar från C och FP. John Lager och Lars Bergwall, C, skriver, att om inte samarbetet med Kultur och Fritid fungerar tillfredsställande måste nya och ändamålsenliga lokaler tas fram till halvårsskiftet 2015.
Den korta nyttjandetiden är olycklig och vi försöker utöka den, skriver Tove Klette, FP. Hon lovar också att utvärdera verksamheten i Mötesplats Klostergården och om den inte fungerar leta efter andra lösningar.
Läs hela svaret från c och fp»

Därmed har vi fått svar från samtliga partier utom M, KD och SD. Vi konstaterar att Vård och Omsorgsnämnden hittills varit passiv, trots att det redan för ett halvår sedan blev uppenbart, att det inte finns möjlighet att erbjuda träffpunktsverkssamhet i Mötesplats Klostergården mer än några timmar två förmiddagar i veckan.
   Om man tagit fasta på kritiken, kunde man ha tillfredsställt de gamlas behov, samtidigt som man sökt andra lösningar än den korta nyttjandetid som erbjuds på Mötesplats Klostergården.
   Vi förväntar oss nu att S så snart som möjligt tar initiativ till att återuppta träffpunktsverksamheten i den tidigare lokalen.