Framgafflat - om cykel och trafik: Stängda cykelvägar, Kommunvelometer och Statens Felräkningsverk av Ulf Nymark

I Lund tycks det nu åter ha blivit praxis att stänga av cykelvägar utan att i förväg – eller ens på platsen vid själva avstängningen – hänvisa till andra färdvägar. Häromdagen skulle jag cykla till Staffanstorp, via huvudcykelvägen för cykeltrafik dit, dvs det cykelstråk via Malmövägen. Kom så cyklandes på Ruben Rausings gata österifrån och skulle svänga vänster på cykelleden, men – tvärstopp. Cykelleden stängd p g a grävarbeten. På en skylt stod ingenting om vart cyklarna skulle ta vägen. En möjlighet hade varit att cykla över Malmövägen, följa den en bit och sedan åter korsa samma väg vid trafikljusen länge söderut för att åter komma på Staffanstorpsspåret. Ack nej, se det gick inte – överfart över Malmövägen där är förbjuden för cyklister. Jovisst, man kunde stiga av sitt fordon och leda det över Malmövägen för att komma över på andra cykelbanan. Men säj mej, kära VB läsare, när har ni sett en större bilväg avstängd utan hänvisning till alternativa färdvägar, när har ni sett en bilförare tvingas stiga ur sitt fordon och leda det över en gatukorsning? Om en cykelväg behöver stängas av är det enda rimliga att ta en bit av gatan och göra det till tillfällig cykelbana. I ”cykelkommunen” Lund vill man dock inte störa biltrafiken med sådant.

Cykelfrämjandets Kommunvelometer
Så har då Lunds kommun hamnat på första plats i Cykelfrämjandets s k Kommunvelometer för år 2014 Velometern är en ”granskning och jämförelse av kommunernas satsningar på att öka cykling och göra cykling säkrare och mer attraktivt”. Där hamnar Lund på första plats. Ska vi som lundabor glädjas och vara stolta? Knappast. Kommunvelometern mäter i huvudsak kvantiteter såsom totalt längd cykelväg, investeringar, antal cykeljippon. Det mäter också papper, dvs planer och mål.
   Allra högst poäng ges i mätningen just längd cykelväg per invånare. Jag är näsan 100-procentigt säker på att Lunds kommun, liksom andra kommer, rapporterat in de vägar där man blandar gång- och cykeltrafik huller om buller som ”cykelväg”. Men hur många riktiga cykelvägar finns?

   De kvantitativa måtten borde kompletteras med kvalitativa storheter och jämförelser borde göras med kvantitet och kvalitet på motorfordonsvägar. T ex hur förhåller sig investeringarna i cykelvägar till investeringar i bilvägar? Hur förhåller sig cykelvägarnas genhet, framkomlighet och säkerhet jämfört med bilvägarna? (En belysande exempel: för att ta sig från Östertull till Gastelyckans verksamhetsområde måste en cyklist ta sig igenom 7 (sju!) 90-graderskurvor (varav två är hårnålskurvor) plus ytterligare ett antal kurvor som inte är fullt lika tvära. Bilisten har raka spåret, bortsett från en föga fartdämpande rondell vid Brunnsgatan.) Ett annat mått i mätningar av detta slag borde vara i vilken utsträckning cyklister ges företräde vid korsning med biltrafik.
   Min uppfattning är att Kommunvelometern inte säjer mycket om hur det ser ut för cyklisten ute på cykelbanorna. Den säjer mera om hur illa det är ställt i de flesta andra kommuner, när Lunds kommun kan hamna först på listan.

Trafikverket – Statens Felräkningsverk
Skandal är ett ord som ofta missbrukas. Jag tvekar dock inte att ta det ordet i min mun när det gäller Trafikverkets felräkningsövningar. Först räknar man grovt fel (i storleksordningen 20 miljarder!) på behovet av underhåll för signalsystem och kontaktledningar – man har missat halva järnvägsnätet. Sedan visar det sig att de prognoser som ligger till grund för regeringens investeringsplan överskattar dagens motortrafikflöden med mellan 50 och 98 procent! Även Lund drabbas ju av dessa felräkningar. Beslutet om att bygga trafikplats Ideon vilar med största sannolikhet på samma felaktiga kalkyler. Det mest skandalösa av allt är förstås att regeringen bara rycker på sina trötta axlar och låter besluten som vilar på missvisande underlag ligga fast. Lunds kommun borde ta initiativet till att få klarlagt hur de verkliga flödena på E22 ser ut – och sedan säja stopp till trafikplats Ideon.
   Glad cykelsommar tillönskas alla VB-läsare!

Nazionalismen

Jag kan inte minnas att jag någonsin firat den svenska nationaldagen under hela mitt långa liv. Jag har inte heller varit kritisk. Men det borde man nog vara, nu när nazionalismen visar sitt fula tryne både här och där, inte minst i Putins Ryssland.
Gunnar Stensson

Vårens sista VB nästa vecka

Det första valet under detta supervalår är avklarat. Vissa överraskningar kanske det blev men eftersom överraskningar är just EU-valets privilegium så kan man säga att särskilt överraskande är det inte med några överraskningar.
   Förhoppningen är aaltså att många skall vilja skriva till nästa vecka så abstinensen hålls så låg som möjligt. Sen är det alltså dags att vila upp sinnen, pennor och inte minst öron ett tag inför nästa valrörelse. Som VB redaktör hoppas jag på en lite friskare debatt och en valutgång utan alltför hisnande överraskningar, vilket skall uttolkats så att opinionen står sig och resultatet blir lika rödgrönt som detta blads layout.
red

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
7 juni kl 17
Emma Jonasson, mezzosopran
Conny Antonov, piano

Sankt Lars – vandring

Söndagen den 8 juni, samling klockan 14
vid Sankt Lars vårdcentral
   Det har gått 135 år sedan Lunds hospital invigdes. Det var då en kuranstalt för botbara patienter. På 1890-talet uppfördes Asylen för de patienter som bedömdes vara obotliga. 1895 anlades Sankt Lars gravplats.
   Gränsen mellan Lunds hospital och Asylen utgjordes av Höje å. Bron över ån bevakades av uniformerade vårdare till 1910. Perioden 1879 till 1910 utgör vandringens tema.
Klostergårdens Byalag, Gunnar Stensson

Kommentar 26/5, efter EU-valet: V-seger i Lund av Gunnar Stensson

Vi ska inte vara alltför provinsiella. F! vann en historisk seger i EU-valet! Att F! skickar en rom, Soraya Post, till EU är också historiskt!  Att MP blivit näst största parti, och med Sveriges mest kompetenta EU-politiker, Isabella Lövin, förpassat M till tredje platsen, har förändrat det politiska landskapet!
   Med detta sagt kan vi skryta över V:s stora seger i Lund. Trots att hundratals V-väljare, jag känner dem, bidrog till att skicka Soraya Post till EU, och trots att många andra bidrog till Isabella Lövins skräll, säkrade Vänsterpartiet i Lund en ökning till 6,4 procent.
   I höstens val är förutsättningarna annorlunda.
   Väljarnas förtroende för Lunds två största borgerliga partier rasar, av kända orsaker. Moderaterna tappade 5,6 procent och Folkpartiet 5,1.

Strejk straffar Veolias vampyrer av Gunnar Stensson

Jag vet hur vi ska vinna upphandlingen att köra Öresundstågen, sa Veolias affärsområdeschef Mikael Danielsson på ett internt möte. ”Vi sparar 53 miljoner genom att avskeda 250 tågvärdar och lokförare inom ett halvår. Det betyder att vi kan lägga det lägsta anbudet. Deras jobb kan tas över av timanställda, som vi kallar in efter behov.”
   Och mycket riktigt, Veolia vann upphandlingen i november 2013. Mikael Danielsson fick löneförhöjning och 10 miljoner i bonus för att han ”funnit en metod att förenkla och förbilliga verksamheten” som det hette i motiveringen.
   I mars 2053 ställde Veolia 253 lokförare och tågvärdar på bar backe genom att varsla dem om uppsägning. Deras arbete skulle i fortsättningen skötas av timanställda. Och de varslade var välkomna som timarbetare, med 7000 kronor lägre lön i månaden. De hade ju yrkeserfarenhet.
   Veolia agerade som alla andra privatföretag, inte minst inom järnvägsbranschen, där järnvägsbolagen brukar bjuda under varandra i anbuden. De uppmuntras av Fredrik Reinfeldt och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson, M. Arbetslinje, javisst, men först en rejäl lönesänkning!
   Följden blir naturligtvis nedfallna kontaktledningar, förseningar, urspårningar och trafikolyckor, men det gör ingenting, för tågbolagen har stöd från kommunikationsminister Katharina Elmsäter Svärd, M, och Trafikverket, som i konsekvens med moderat trafikpolitik underskattar järnvägsnätets behov, samtidigt som det överskattar vägtrafikens.
   Men den här gången höll inte Veolias kalkyl. Fackklubben Seko beslöt att gå i strejk. I Halland och Blekinge går nu i praktiken inga persontåg alls, när Öresundstågen står stilla. Det beklagas av Carl-Göran Svensson, M, Blekingetrafikens vice ordförande, men han säger ändå: ”Det är min uppfattning att Veolia lagt ett anbud som innebär att de kan köra under de avtal som gäller på arbetsmarknaden.”
   Förtroendet för Moderaterna och Carl-Göran Svensson sjunker mot nya bottennivåer. Tågstrejken kommer att utvidgas till Kustbanan den 17 juni. Den stöds av S, MP och V som går till val på att i framtiden driva tågtrafiken i offentlig regi.
   Veolias vinst rasar, men bolaget gör lukrativa affärer på annat håll, som i Israel där fattiga palestinier är mer försvarslösa än fackligt anslutna svenska lokförare.

 

Turkisk domstol utfärdar arresteringsordrar för israeliska ex- generaler

Attacken mot Mavi Marvara de 31 maj 2010 

Vid det sjätte domstolsförhöret i rättegången som behandlar den israeliska attacken mot Mavi Marmara och frihetsflottan i slutet av maj 2010 utfärdade den turkiska domstolen under måndagen arresteringsordrar för fyra tidigare högt uppsatta israeliska officerare.

Läs hela

Närmare 100 000 manifesterade för Gaza i Istanbul

PRESSMEDDELANDE: 2014-06-02 09:25

Den 31 Maj 2014 var det fyra år sedan den första Frihetsflottan (Freedom Flotilla) anfölls nattetid, på internationellt vatten, av israelisk militär. På Mavi Marmara, det största av de ingående fartygen i hjälpsändningskonvojen sköts nio människor ihjäl, och många fler skadades. Bara dagar före fyraårsdagen avled också en tionde aktivist, efter fyra år i koma.
   På fyraårsdagen samlades tiotusentals människor, möjligen uppemot 100 000, i Istanbul, till en demonstration under parollen ”En marsch för friheten” för att hylla minnet av de dödade aktivisterna och för att uppmärksamma den fortsatta blockaden av Gaza, och den allt svårare situationen för befolkningen. Den stora demonstrationen gick från Hagia Sofia till kajen där Mavi Marmara nu ligger. Medverkade gjorde också anhöriga till dödsoffren, passagerare från en rad olika länder som medverkade i Frihetsflottan samt representanter för Freedom Flotilla Coalition, som fortsatt sina direkta aktioner mot den illegala blockaden av Gaza. Från Ship to Gaza Sverige fanns talespersonerna Dror Feiler och Ann Ighe på plats. Ordföranden för den muslimska välgörenhetsorganisationen IHH, Bülent Yildrim, underströk i sitt tal ”Vi är här, muslimer, kristna, judar och aktivister, tillsammans i denna kamp för rättvisa och frihet”.
   Både aktivister och offrens anhöriga uttryckte ett visst hopp om rättvisa, efter att en turkisk domstol den 26 maj utfärdat en arresteringsorder på fyra höga israeliska befälhavare för ordern om att Frihetsflottan skulle anfallas. Samtidigt underströks att blockadens upphävande var målet för de dödade aktivisterna och fortsatt är målet för solidaritetsarbetet.
Talespersoner för Ship to Gaza Sverige:
Ann Ighe och Dror Feiler

Skyll på Sydsvenskan! av Gunnar Stensson

Skyll inte bara på Gunnar Hökmark. Så rubricerar Sydsvenskan huvudledaren om Moderaternas genomklappning i EU-valet (27/5).
   Nej, fiaskot är inte enbart Hökmarks fel. Sydsvenskan har dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad trumpetat ut Moderaternas nyliberala EU-politik: fri rörlighet för utnyttjade arbetare från Östeuropa, frihandelsavtal med USA som ger USA-ägda friskolekoncerner möjlighet att stoppa svenska skolreformer och stöd till EPP, den mörkblå, antifeministiska partigrupp i EU som Moderaterna ingår i och som Hökmark är vice ordförande för.
   Med ett sådant mediabifall är det inte underligt att han trodde, att inte bara alliansens massmedia utan också väljarna stödde hans politik.
   Det har länge varit en etablerad sanning att de svenska valen avgörs av några hundratusen höginkomsttagare - främst i Stockholm - som röstar enbart efter valets inverkan på den egna plånboken. Den sanningen, dold i floskeln Ordning och reda i statsfinanserna, har legat till grund för Moderaternas framgångar det senaste decenniet. Den har också varit vägledande för den socialdemokratiska politiken. Därav den sunkiga tristess som präglat valkampanjen inför EU-valet – och riksdagsvalet i september - hittills.
   Men varken höginkomsttagarna - eller vi andra - är så dumsnåla som spinndoktorerna och deras arbetsgivare cyniskt förmodar. EU-valet har blåst in frisk luft i den svenska politikens mögeldoftande korridorer.
   Moderaterna tycks inte ångra sig, men det borde Stefan Löfven göra.
   Sydsvenskans ledarredaktion ångar på i gamla spår, utan att vare sig se eller höra. Detta är Sydsvenskans ”Plan B i röran” (27/5):
    ”Skulle MP, V och Fi tillsammans bli jämstora med S – ingen omöjlighet – lär Löfven få svårt att stå emot det egna partiets vänsterflygel...  Desto viktigare att partierna i mitten – S inräknat – håller öppet för samarbete över blockgränsen. En plan B är aldrig fel när rödgrönrosa röra hotar.”
   Den 3 juni återkommer Sydsvenskan till önsketänkandet om en blocköverskridande regering för att stoppa vänstern: ”Låt säga att alliansen mister regeringsmakten och Centerpartiet minskar sitt väljarstöd – då kan S stå inför uppgiften att bilda regering i ett svårt parlamentariskt läge samtidigt som C kanske ser sig om efter en ny partiledare. Vad Lööf ser som otänkbart kan då bli inte bara tänkbart, utan till och med sannolikt.”
   Sydsvenskan är först med att spå Annie Lööfs avgång, kanske mot bakgrund att bara 1 procent hade stort förtroende för henne i den senaste mätningen.
   Sydsvenskan består förstås inte bara av sin ledarredaktion.
   Kanske kan man tala om en valseger för kulturredaktionen, med skribenter som Rakel Chukri, Karin Arbman och Patrik Svensson, över ledarredaktionen – Skogkär och kompani.

Lund och massakern i Peking 1989 av Gunnar Stensson

För 25 år sedan tog en flicka som hette Jenny och VPK Lund initiativ till en stor demonstration i solidaritet med de unga frihetskämparna på Himmelska Fridens torg i Peking. Gunnar Sandin hade sett till att framställa en vit banderoll med texten ”Studenter i Lund och Malmö plus några kinesiska tecken”, som bars i täten. Man hade inte hunnit söka tillstånd, så inga poliser syntes till. Flera hundra anslöt sig när demonstrationen genomfördes lördagen den 10 juni.
   Junisolen gassade när de sommarklädda demonstranterna passerade Gleerups bokhandel och fortsatte längs den vita dammiga Kyrkogatan förbi Lundagårds skuggande träd i ett Lund som präglades sommarlovsstiltje. Skolornas vårtermin hade upphört föregående dag. Demonstranterna skred tysta fram, det var som en sorts sorgeprocession. Detta intryck förstärktes när en buss otåligt tutade vid Klostergatans mynning. Ändå var det få som trodde att demokratirörelsen i Kina var besegrad. Att en manifestation på Himmelska Fridens torg brutalt hade krossats behövde inte betyda slutet för frihetskampen.
   Klockan 4 genomfördes ett eftermöte på Smålands nation. En av deltagarna var Mattias Lenz som just återvänt från Peking. Några kinesiska studenter var närvarande. Gillian Nilsson från ABF uppmanade dem som ville fotografera att avstå, för det kunde vara farligt. Studenterna skulle återvända till Kina. Följande dag kunde man dock urskilja dem på ett par bilder i Sydsvenskan.
   Majoriteten i VPK Lund hade under flera år varit kritisk mot Sovjetimperiet och intensivt följt frigörelseprocessen i Östeuropa som kulminerade 1989 i länder som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Man hoppades på en motsvarande omvälvning i Kina efter vårens demokratidemonstrationer på Himmelska Fridens torg. Känslorna 1989 kan jämföras med dem under den arabiska våren, men var intensivare, eftersom det handlade om vårt närområde. Frigörelsen där skedde nästan helt utan våld, och förhoppningarna om ett slut på det kalla kriget infriades.
   Men den kinesiska demokratirörelsen krossades den 4 juni. Kommunistpartiet har sedan dess enväldigt styrt den utveckling mot en kapitalistisk marknadsekonomi som påbörjats redan tidigare och som nu gjort Kina till en ekonomisk och politisk stormakt. En fjärdedel av Kinas nuvarande befolkning är född efter massakern och saknar kunskap om den. 
   Den maoistiska ideologin – som hade starka nationalistiska inslag - har ersatts av en nationalistisk. Upprustning och gränskonflikter med Japan och inte minst Vietnam om ögrupper i
Sydkinesiska havet underblåser den kinesiska nationalismen.

Carl Bildt: Gaza mot katastrofen – ingen åtgärd av Bertil Egerö

Är Carl Bildt en autonom medlem av regeringen? Reinfeldt har genom åren varit förunderligt tyst i utrikesfrågor, som om han inte vågar gå in på Bildts revir. Bildt reser runt, uttalar sig, reser igen. När han säger något är det i form av analys, tolkning. Hur den svenska utrikespolitiken konkret ser ut är det svårt att få grepp om från hans framträdanden.
   Jag provade nyligen att begära konkreta svar från UD om deras rutinmässiga kritik av Kuba (där både Frankrike och Holland nu inlett konstruktivt samarbete) och den lika rutinmässiga tystnaden om Israels brott mot mänskliga rättigheter (se t.ex. vårens utrikesdeklaration). Det kom faktiskt ett svar, men inget konkret – bara en officiell referens till Sveriges hållning (Kuba mänskliga rättigheter; Israel/Palestina en tvåstatslösning).
   När Hans Linde, vänsterpartist i riksdagen, nyligen i riksdagen ställde en skriftlig fråga till Bildt måste Bildt svara på själva frågan. Den handlade om attentatet mot fartyget Gazas Ark, i hamnen i Gaza, och om Sverige tänker göra något för att säkra att fartyget kan gå från Gaza med sin last som planerat. Så här löd frågan: ”Avser utrikesministern att ta några initiativ för att Sverige som enskilt land, såväl som medlem i EU och FN, ska verka för att Israel inte vidtar ytterligare åtgärder för att förhindra Gazas Arks seglats?”
   Det intressanta är Bildts svar. Först finner han att vi ”tyvärr inte vet något om attentatet”, och ”ingen har ju tagit på sig ansvaret…”. Men han går vidare, blir mycket konkret: ”Situationen i Gaza är allvarlig och förvärras dag för dag. Den humanitära situationen är mycket allvarlig, och FN har varnat för en humanitär kris. Cirka 90 procent av allt grundvatten är förstört. Om två år kan allt grundvatten vara odrickbart och FN och Världsbanken bedömer att detta faktum kommer vara irreversibelt år 2020.”
   Det låter som en akut katastrof; nu måste drastiska åtgärder till. Över en och halv miljon människor trängs på en extremt liten yta – världens största utomhusfängelse brukar Gazaremsan kallas. Äntligen ska Sverige ta till orda, kräva snabba och radikala åtgärder – om inte annat så för att bidra till att Israel slipper en flod av Gazabor i full panik över gränsen när vattnet om ett par år bokstavligen sinar.
   Nåja, som Bildt brukar säga, vi gör inget själva utan håller oss till EU: ” Det en prioriterad fråga för EU och Sverige att Gazas isolering bryts. Såväl EU som Sverige verkar aktivt för att få till stånd en överenskommelse om en tvåstatslösning.”
   God dag yxskaft – det är Bildts svar till riksdagen. Det brådskar att ersätta den ensamme resenären och twittraren, vår utrikesminister och hans regering.
Bertil Egerö

---

Fråga 2013/14:619 Sprängattentat mot Gazas Ark
av Hans Linde (V)
till Utrikesminister Carl Bildt (M)
I slutet av april utsattes fartyget Gazas Ark i Gazas hamn för ett sprängattentat. Tanken var att fartyget i juni skulle ha brutit Israels blockad mot Gaza genom att föra ut exportvaror. Nu krävs omfattande reparationer för att dessa planer ska kunna förverkligas.
   The Freedom Flotilla Coalition meddelade den 12 maj att de trots attentatet tänker genomföra sitt försök att bryta Israels blockad. Med tanke på reparationerna kommer dock Gazas Ark inte att kunna lämna hamnen förrän i höst. Israel har inget folkrättsligt stöd för att försöka hindra Gazas Arks seglats.
   Palestina har befunnit sig under israelisk ockupation i 40 år. Situationen för den palestinska befolkningen blir allt svårare, särskilt för Gazas invånare. Arbetslösheten är hög eftersom ekonomin är lamslagen av blockaden, och möjligheterna att bruka jorden begränsas av att det är Israel som kontrollerar vattnet.
   Den blockad som Israel utsätter Gaza för strider mot internationell rätt och innebär att ett helt folk straffas. Att ockupationen av och blockaden mot palestinska områden upphör är en förutsättning för en varaktig lösning på konflikten, där såväl Palestina som Israel kan existera som självständiga stater.
   Jag vill därför fråga utrikesminister Carl Bildt:
Avser utrikesministern att ta några initiativ för att Sverige som enskilt land, såväl som medlem i EU och FN, ska verka för att Israel inte vidtar ytterligare åtgärder för att förhindra Gazas Arks seglats?

Till riksdagen
Svar på fråga 2013/14:619 av Hans Linde (V) Sprängattentat mot Gazas Ark
Hans Linde har frågat mig om jag avser vidta några initiativ för att Israel inte ska vidta ytterligare åtgärder för att förhindra Gazas Arks seglats.
   Låt mig först påpeka att ingen tagit på sig ansvaret för sprängningen och regeringen saknar närmare kännedom om omständigheterna. Jag har vid flera tidigare tillfällen förklarat för riksdagen hur regeringen ser på såväl Israels blockad av Gaza som på Ship to Gaza. Det jag då framfört är i stora delar också tillämpligt i det aktuella fallet, även om det gäller ett skepp från Gaza.
   Situationen i Gaza är allvarlig och förvärras dag för dag. Den humanitära situationen är mycket allvarlig, och FN har varnat för en humanitär kris. Cirka 90 procent av allt grundvatten är förstört. Om två år kan allt grundvatten vara odrickbart och FN och Världsbanken bedömer att detta faktum kommer vara irreversibelt år 2020.
   Det en prioriterad fråga för EU och Sverige att Gazas isolering bryts. Såväl EU som Sverige verkar aktivt för att få till stånd en överenskommelse om en tvåstatslösning.
Stockholm den 22 maj 2014 
Carl Bildt

UNT tar in artikel om Israel och Palestina

Knappas känd för att vara radikal – men nu har Uppsala Nya Tidning, UNT, öppnat sina spalter för en vidräkning med alliansens Israel-positiva hållning. Artikeln nedan var införd den 21 maj. Det vore inte illa om andra tidningar nu följer UNT i spåren.
Bertil Egerö

---

Det är alldeles för tyst om Palestina i dag
Den 15 maj hedrades minnet av det som av det palestinska folket kallas för Al Nakba, som inträffade för 66 år sedan: den stora katastrofen. Familjer splittrades, hem förstördes och det palestinska folket förlorade sitt land. Israel bildades och ett oändligt antal palestinier fördrevs och förvisades till flyktingläger utanför det som i dag är Israels gränser.
   ”Idag lever miljontals palestinier i exil. Det enda minne de har från sina hem som de tvingades lämna är kanske en rostig husnyckel eller ett blekt fotografi från en tid när de hade ett land.

”Under de 66 åren har situationen i Palestina försämrats hela tiden. Al Nakba pågår fortfarande. Med egna ögon har vi sett hur palestinier fördrivs från sina hem än i dag, israelernas etniska rensning pågår bland annat i Hebron och Jerusalem.
”Trots otaliga försök till att nå ett fredligt slut på den israeliska ockupationen, kan vi i dag med stor sorg konstatera att freden inte har uppnåtts och den olagliga ockupationen fortgår.

”Den israeliska ockupationsmakten har splittrat det palestinska samhället. Västbanken är ett lapptäcke av illegala bosättningar och checkpoints. Muren sprider sig som en orm.
”Befolkningen i Gaza lever i dag i världens största utomhusfängelse, som på grund av den israeliska blockaden är avskuret från omvärlden. Det råder brist på de mest basala livsnödvändigheterna som vatten och mediciner, många hus står fortfarande i ruiner. Blockaden hindrar varje möjlighet till normalt liv och förhindrar varje försök till att bygga upp ett fungerande samhälle i Gaza och på Västbanken. För att nå en rättvis fred och för att skapa ett fritt palestinskt samhälle måste detta ändras.

 

   ”Det har gått 66 år sedan fördrivningen av det palestinska folket. I dag måste vi kräva att omvärlden och den svenska regeringen med kraft agerar mot den israeliska ockupationen. Vi måste kräva att Sveriges militära samarbete med Israel avbryts.

”Vi måste kräva att EU:s förmånliga handelsavtal med ockupationsmakten upphävs. Och vi måste kräva en internationell bojkott av israeliska varor och produkter.
”Det palestinska folkets kamp är mångas kamp. Genom solidaritet med deras kamp, försvarar vi demokratin och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Vår solidaritet med det palestinska folkets kamp är i grunden ett försvar av människovärdet. På samma sätt som vi kräver att våra barn och anhöriga ska ha en trygg och säker framtid, måste vi kräva att det palestinska folket ska få rätt att bestämma över sin framtid.

”Vi måste också ställa krav på den svenska högerregeringen som motverkat Palestinas möjligheter att erkännas som en självständig och suverän stat. Vi ställer den svenska moderatledda regeringen till svars för detta agerande. Vi kräver också att den svenska regeringen ska ställas till svars för sitt agerande i EU och i EU-parlamentet.
”Låt oss därför använda den symboliska nakbanyckeln i EU valet den 25 maj och i valet den 14 september till att rösta bort regeringen Reinfeldt två gånger. Vi kommer inte att glömma deras svek och deras ovilja att försvara mänskliga rättigheter i Palestina.
   ”Låt oss använda den symboliska nyckeln för frihet och för fred i Palestina.
   ”Nyckeln kan betyda en rödgrön regering, där Vänsterpartiet ingår. Vänsterpartiet är garanten för att Sverige ska erkänna Palestina.

”Det räcker med Israels orättvisor och stölder. Israel måste ställas inför rätta för folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter.
”Vi kräver att de illegala bosättningarna på Västbanken upphör, att den vidriga och inhumana blockaden mot Gaza avslutas, att de palestinier som i dag lever i exil tillåts återvända till sina hem. Vi kräver att den israeliska ockupationen upphör. Dags att erkänna Palestina!”
Jeannette Escanilla, riksdagskandidat (V) och Torbjörn Björlund, riksdagsledamot (V)

Letter to KTH University Board

The Action Group at KTH for Boycott of Israel has sent the letter below to the Board of The Royal Institute of Technology.
Dick Urban Vestbro
Prof Emer

---

KTH University Board
100 44 Stockholm
2014-05-28

Bill Gates got his first global Honorary Doctoral title from KTH in 2002. He was awarded the title in the Strindberg room at the classical Berns in central Stockholm with the following motivation “in his leadership, he has demonstrated the opportunities provided by information technology, and has assisted the introduction of computers and software into the homes and workplaces of almost every member of the world’s industrialised societies”.

Recently Bill Gates visited Sweden, the world richest man, and was praised by politicians and media for his philanthropic charity.

However The International Business Times writes 17 April that Bill Gates' philanthropic body, the Bill and Melinda Gates Foundation, has complicity in the torture of Palestinian prisoners through its investment in British security company G4S. The foundation, the largest in the world, last year purchased £110m ($172m) worth of shares in G4S.

G4S provides security services and equipment at Israeli prisons. Human rights organization have documented child torture, forced confessions, overcrowding and medical neglect. More than 5,000 Palestinians, including 183 children, are in detention in Israeli prisons. Through its holdings in G4S, the Gates Foundation is legitimising and profiting from Israel’s use of torture, mass incarceration and arbitrary arrests to discourage Palestinians from opposing Israel’s apartheid policies.

The state of Israel has for more than 45 years broken international law and neglected numerous UN resolutions. The crimes are many; continuous occupation of Palestinian land, displacement of unwanted inhabitants, an increasing number of illegal settlements, theft of water resources, destruction of agricultural land and olive groves, separation of Palestine by fences and the Apartheid wall, humiliation of Palestinians through hundreds of checkpoints etc.

KTH, the leading technical university in Sweden, has since 1998 a framework agreement with Technion (Israel Institute of Technology) for the exchange of students, teachers and researchers. In spite of warnings from the Action group, the Rector renewed the agreement in 2013 for a new five years period. The Technion is complicit in Israel’s violations of international law and the rights of the Palestinians, specifically by:
Designing military weapons and developing technologies that are used to drive Palestinians out of their land, repress demonstrations for their rights and put protestors in prison, and carry out attacks against the people in Lebanon, Gaza and elsewhere. The Technion is directly implicated in war crimes.

The Action Group for Boycott of Israel repeats its request that the KTH leadership must follow its ethical policy which is based on “democracy, equal values of individuals, human rights and freedom and an open discussion”. It should immediately repeal the framework agreement with Technion.

In addition to this the Action Group asks the KTH leadership to re-evaluate Bill Gates award as an Honorary Doctor at KTH.

For the Action Group at KTH for the Boycott of Israel
Jan-Erik Gustafsson
Associate professor

Ingen VB nästa vecka

Helgerna står som spön i backen så här års och red tänker sig en ledighet i det gröna i st f detta röd-gröna blad nästa vecka.

På återläsande den 6 juni. Även detta är en helgdag men nån måtta får det va!

Pusselbitar

Underbart att schweizarna röstade nej till köp av JAS-plan. Svensk vapenexport är en skam.
Göran Greider, Metro 20/5

Nej till vinster i välfärden!
IF Metalls kongress 18/5
 

Nog är det dags för det stora röda oppositionspartiet  --  vars ledare en gång ledde just IF Metall – att också ta ett par steg åt vänster.
Daniel Swedin, Aftonbladet 20/5

Det gör väl inget om några framgångsrika entreprenörer tjänar oerhört mycket pengar?
Daniel Urwitz, riskkapitalist, i SVT:s Vetenskapens värld

Men det är just måttlös koncentration av rikedom som enligt Piketty riskerar att leda till att samhällen faller sönder, makt går i arv och demokratin försvagas.
Karin Arbsjö, Sydsvenskan 17/5

Alla frågar efter Pikettys bok. Den är slutsåld och vi vet inte när vi kan få nya exemplar.
Expedit på Gleerups

Glada toner på piazzan av Majblom

På trötta fötter efter en lång dag efter tjänst åt Kapitalet, vandrade jag upp ur underjorden (Centralen) och hörde sprittande toner på piazzan.
 

Röda kapellet förstås spelade för glatta livet och för oss, löneslavar och andra som passerade Knutorget.
 

De röd-gröna hade ett gemensamt litet torgmöte (halvspontant). Karin Svensson Smith delade ut blad om EU-valet och socialdemokraten (vem?) delade ut röda rosor. Och Karin höll ett litet anförande om varför rösta grönt, Abe B dito om rösta rött.
 

När även socialdemokratiska representanten skulle säga några ord (som f ö inte delade ut någon ros till mig) kändes lagom att vandra vidare hemåt genom fagra Stadsparken.

Trafikplatsen vid Ideon behövs inte av Gunnar Stensson

Trafikverket har grovt överskattat fordonstrafiken längs det svenska vägnätet. Den nya trafikplatsen vid Ideon behövs inte, och inte heller någon motorväg Lund - Fjelie.
   Samtidigt har Trafikverket glömt halva järnvägsnätet, gjort en felräkning på 20 miljarder och beräknat att växlarna ska hålla 150 år. I Aktuellt står Catharina Elmsäther-Svärd mållös med uppspärrade ögon och röda kinder.
   Karin Svensson Smith kräver hennes avgång. För att få ordning och reda i trafikplanen måste vi fälla regeringen och se till att vi får en kompetent ledning.

Bevara parkmiljön på Vipeholm! av Ulf Nymark

Det behöver förvisso byggas fler bostäder i Lund. Framför allt behövs billiga hyresrätter. Mark finns för byggande: på Brunnshög kan byggas tusentals bostäder och i de östra kommundelarna finns god tillgång på mark avsedd för bostäder. I tätorten Lund finns flera underutnyttjade p-platser som kan tas i anspråk för byggande. Likväl väljer majoriteten att prioritera byggande i parker: S:t Larsparken, Borgareparken, Folkets park. Nu står exploatering av Vipeholmsparken på dagordningen. De sista resterna av grönskande parkmiljö ska förvandlas till svart asfalt och betong enligt ett detaljplaneförslag som Byggnadsnämnden beslutat skicka ut på samråd. Miljöpartiet yrkade på återremiss och omarbetning av planen på en rad punkter. MP vill bygga enbart på redan hårdgjorda ytor i parken, dvs en ganska begränsad utbyggnad.
   Det är hela grönområdet längs Hardebergaspåret och den gröna planen i områdets västra del som majoriteten vill bebygga med dyra bostadsrätter. Grönytor, buskar och de stora vackra träden ska ge vika för hus, parkeringsplatser, gator och en väg för genomfartstrafik.
   Kommunens grönstruktur- och naturvårdsprogram slår fast att parken utgör ett värdefullt inslag med stora träd och fina trädridåer som tillsammans med Hardebergaspåret har betydelse för den biologiska mångfalden. Vidare betonar programmet vikten av att Vipeholmsparken bevaras är tillgånglig för allmänheten.
   Lund behöver inte minskade parkytor. Tvärtom: Lund behöver mera grönytor och parker för lundabornas rekreation men också för att minska risken för översvämningar på grund av det förändrade klimatet.

Krossa Stenkrossen! av Gunnar Stensson

Vi ska inte överdriva. Det var ett vanligt röjarparty fast det denna gång kallades brytfest. Den i hast sammankallade ungdomsmobben drog skränande genom stan på natten, tog sig in i teaterlokalen, slog sönder vad som kunde slås sönder och smet sen hemåt. De kvarlämnade flaskorna med bensin var nog mest symboliska.
   Det är sånt som bortskämda ungdomar brukar göra. Skillnaden var att de denna gång gjorde det i en offentlig lokal – som efter att par dagar kunde återställas till en kostnad av kanske 30 000.
   I höstas besökte jag Stenkrossen i samband med repetitioner och föreställningar av ”Kabaré Unik” några gånger och gladdes över de möjligheter lokalen hade. Så jag är minst lika ilsken som alla andra över de halvstarkas framfart.
   Att Simon Lerkot Berglind framträdde offentligt hedrar honom, men det enda försvar han hade var revolutionsfloskler.
   Många av deltagarna kommer från välsituerade villaområden utanför Lund. De föddes på 1990-talet och misslyckades i Lunds gymnasier i början av 2000-talet. Sedan var allt stängt för dem och nu varken studerar eller arbetar de. Ångesten bekämpar de med sprit och droger. Maktlösheten försöker de dölja för sig själva och omvärlden genom småkriminalitet. I frånvaro av alla framtidsperspektiv hatar de. Sina tomma liv fyller de med drömmar de om våld och förstörelse.
   Stenkrossen är för dem en symbol för framgångsrika och välanpassade estet-elever på Spyken - sådana som de själva aldrig kunde bli. De är de osynliga.
   Första gången jag konfronterades med dem var efter Palestinademonstrationen i Malmö 2009, när de förstörde solidaritetsmanifestationen genom att anfalla polisen och slå sönder polisbilarna, helt bortom all solidaritet eller ens den ringaste kunskap om vad demonstrationen hade handlat om. Efteråt smet de iväg genom Pildammsparken och jag såg dem senare vid Centralstationen och i Lund.
   Den gången var jag ännu argare på dem. Men de finns. De är människor och de existerar, inte bara i Lund. De kommer att finnas bland oss under kommande decennier. Vi måste leva med dem. Vi måste försöka tala med dem och påverka dem.

Den svåra konsten att vara politiker av Bertil Egerö

Politiker – nej aldrig provat. Aktivist, talare i alla slags möten, javisst. Men politiker, nej.
   Och aldrig har jag kunnat motivera detta. Tills nu, idag, när en ”förklaring” dök upp från oväntat håll: Kjell Goldmanns understreckare i Svenska Dagbladets tisdag 20 maj –
   Inga jämförelser i övrigt, men när den kanadensiske Harvardprofessorn Michael Ignatieff släppte sitt akademiska jobb för att bli partiledare i Kanada gick det inte så bra. Helt dåligt faktiskt. Om den erfarenheten har han nu skrivit en bok – ”Fire and ashes: Success and failure in politics”. Den verkar mycket läsvard, både för den som tampats i den politiska boxningsringen och den som någon gång funderat på att prova.
   Goldmann refererar: när den som ”alltid litat till orden” och arbetat i en miljö ”där människor är toleranta, låter en avsluta sina meningar, godtar att man förtydligar det som missförståtts…”, går in i politiken, möter den något helt annat: ”.ett system av ordmärkeri, där varje ord man någonsin yttrat kann användas mot en av ens fiender. Att tala fritt är en lyx man inte längre kan unna sig. Ens språk blir försiktigt. Själva personen förändras.
   Ignatieff: ”Efter ett år i politiken hade jag den förvirrande känslan att ha tagits över av en dubbelgångare, en underlig ny person som jag knappast kände igen…”

Demokratin lider under demagogin
Så långt den personliga tolkningen. Men Ignatieff drar också slutsatser om det politiska spelet och demokratin, som inte är så uppmuntrande. Han ser demokrati som politik mellan meningsmotståndare, där övertalning är det grundläggande och goda sakargument ska ges till väljarkåren. Men sådan var inte politiken i Kanada – där handlade det om en ”politik mellan fiender. Kompromissande i det parlamentariska arbetet blir löftesbrott eller förräderi.” Positionering är det viktigaste, och där behövs ingen expertkunskap.
 

 

Ignatieff drabbades som alla viktiga politiker av vad han kallar ’Oppo research’ – motståndarpartiet har en stab som letar upp allt som kan användas, gärna tendentiöst, mot en motståndare. Att ens parti har ett bra och sammanhängande program kan då väga lätt mot en medveten och systematisk kampanj från den andra sidan.
   Jag tänker på USA, där invektiven haglar och det förnuftiga resonemanget helt verkar saknas i kongressen, och där ett Tea party kan locka röster på vilken demagogi som helst. Dagens högerextremister i Europa är inte sämre.
   I Sverige ser vi en intressant tendens: i sin iver att distansera sig från SD verkar de andra partierna närma sig varandra. Deras politiska program kan upplevas som mindre viktigt än hur de förhåller sig till främlingsfientligheten i ett riksdagsparti. Det är inte bra.
   Och kanske är Ignatieffs summering mest relevant på riksdagsnivå, vad vet jag. I lokalpolitiken har vi som röstar närmare till sakfrågorna, och ofta känner vi politikerna lite grand. Då funkerar inte smutskastningsdemagogin så bra.
   Är det så, då borde många lokalpolitiker som slipat sina metoder i närkontakt med väljarna sträva mot riksdagen, och ta med sig de metoder som fungerade lokalt. Men partipiskan viner säkert betydligt hårdare även i vår snälla riksdagsmiljö.

Noterat vid sjutiden den 21 maj av Gunnar Stensson

Gårdens nyplanterade rönnar blommar. Vita prästkragar, vallmor med lysande sidensjok runt svarta pistiller, lupiner, löjtnantshjärtan, doftande violetta och vita syrener, knoppande pioner och klasar av vinbärskart frodas i de förvildade odlingslotterna.
   Runt sädesfälten blommar hagtorn, rosa ståndare omgivna av vita blad. Där sticker turning torso upp bortom horisonten. Rågfältet har blivit grågrönt när axen vuxit. Också den gröna kornåkern intill börjar gå i ax. Inte ett moln på himlen, men de vita vindkraftverken snurrar.
   Fish are jumpin i den lilla dammen närmast järnvägen. En svan ruvar, vaktad av sin aggressiva hane. Gräsanden gömmer sig bland kaveldunen med sina nio ungar. Hundkexens vita spetsar gungar i axelhöjd. Nässlornas blad är stora som manshänder.
   Var gång jag stannar utmanas jag av en hånfull näktergal som visslar, drillar, smackar, skrattar och sjunger en meter från mitt ansikte, utan att synas. Tacka vet jag göken som hoar som ett ur långt borta. Kardborrarnas stänglar reser sig snabbt ur de saftiga gröna bladkransarna. Vippgräs, timotej och starr spirar. Vasstaggade tistlar svänger fram och tillbaka.
   Kaveldunet växer ur varmt grumligt vatten. Vassruggarna är meterhöga. Säven blänker. Kraftiga smörblommor trängs i gräset. Unga kvinnor och män med bara ben löper hit och dit längs stigarna. Gässen snattrar irriterat. Grodornas dova kväkanden och intensiva surrande ljuder ur strandgrönskan. Insekter svärmar över vattenytan.
   Små gröna kart på plommon- och körsbärsträd. Hallonbuskar och björnbär blommar diskret. En brun fjäril med blå teckning sitter orörlig på det torra gruset, som är bestrött med små snäckor. Det går inte att undvika att de då och då krasar under sulorna.
   En grann fasantupp avvaktar orörlig innan den smiter in bland pilarna. Smultronen blommar på samma solbelysta fläckar som alla år. En känguruliknande fälthare sitter statylik, innan den hoppar iväg på oproportionerligt långa skankar. Maskrosbollarna lyser vita och fjunen svävar i vinden.
   Röda och vita rosor i snåren vid reningsverket. Ett Öresundståg glider ljudlöst över järnvägsbron.

Fem frågor om asylprocessen

 

På söndag är det val till EU-parlamentet. Vill du veta om och hur svenska kandidater kommer att arbeta för flyktingar och migranters rättigheter om de blir invalda?
   Vi ställde fem frågor till kandidaterna som toppar listorna i de partier som är invalda i riksdagen eller EU-parlamentet.
 1 Vad är din åsikt angående EU:s gemensamma asylsystem som ska garantera alla asylsökande tillgång till en rättssäker asylprocess?
 2 Vad tycker du om den fria inre rörligheten inom EU och Schengenområdet?
 3 Vad är din syn på EU:s yttre gränskontroll och hur man arbetar för att stävja den irreguljära migrationen?
 4 Vad känner du till om internationella överenskommelser gällande sjöräddning och skyldigheten att rädda liv?
 5 Om du väljs in i Europaparlamentet, kommer du att arbeta för att säkerställa att EU lever upp till sin skyldighet att respektera och skydda flyktingar och migranters rättigheter inom EU och vid dess yttre gränser genom att bland annat begära av länder från EU:s yttre gränsområden att upphöra med metoder såsom pushbacks?
Här är deras svar:

S.O.S. EUROPA
Skriv under vår kampanj
EU:s medlemsländer är skyldiga att rädda liv och erbjuda asyl till människor som är i behov av skydd. För mänskliga rättigheter gäller alla, alltid. Även vid Europas gränser.   Påverka svenska politiker i EU-parlamentet så att de arbetar för att stoppa "pushbacks". Ingen ska tvingas vända vid EU:s gränser utan att först få möjlighet att söka asyl. EU:s medlemsländer har dessutom en skyldighet att rädda liv.
Skriv på nu

Är palestinier människor? av Gunnar Olofsson

Många israeler anser att de lever i Mellanösterns enda demokrati. En uppfattning som för övrigt delas av en stor del av det politiska etablissemanget i vårt land. En fin judisk demokrati med lika rättigheter för alla - om man bortser från palestinierna. Räknar man sedan bort också de ultra-ortodoxa, gästarbetarna, flyktingarna och en del andra finns heller ingen större fattigdom. Således en välmående, dynamisk, innovativ, utvecklad, hbtq-vänlig och tolerant oas i ett hav av arabiskt medeltidsmörker, barbari och intolerans.
   För att få ihop det hela krävs ett visst mått av fantasi, och en fördomsfri syn på begreppet demokrati. Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu är det israeliska parlamentet judiskt, och således även demokratin. För enkelhetens skull har man förbjudit uppfattningen att demokratin skulle vara något mer, något för alla. Icke-judar blir då demokratiskt sett icke-människor, utan fulla medborgerliga rättigheter.
   Israel har ingen konstitution, än mindre någon som säger att landet är en demokrati i normal bemärkelse.  Den israeliska varianten av demokrati består av ett hopkok av koloniala lagar från den brittiska mandattiden kompletterat med ett antal mer eller mindre rasistiska lagar - i nuläget över 50 stycken - som aktivt diskriminerar palestinierna. Således är det fullt möjligt med segregerade bostadsområden och skolor, omröstningar om palestiniers "lämplighet" att bo i vissa städer, förbud mot vissa palestinska högtider, fullgjord militärtjänst (som palestinierna är "befriade" från) som villkor för viktiga tjänster, arabfria bussar till vissa orter, förbud mot julgranar och kristna symboler - allt utan att den judiska demokratin hotas.
   Israelerna är fångna i sin egen förkrympta version av demokrati, på samma sätt som en gång de vita i Sydafrika – en perverterad apartheidvariant av demokrati som många i väst då såg som civilisationens utpost i det barbariska mörka Afrika. Denna normaliserade lögnvärld är, enligt försvarsminister Moshe Ya´alon, "ett olösligt problem". En slutsats som fullständigt ignorerar det faktum att "problemet" faktiskt finns, lever och andas. I Israel. Och inte minst i Gaza och på Västbanken, där ockupationsmakten Israel styr med ett system av militärorder, och miljoner palestinier framlever sina dagar, månader och år utan några som helst demokratiska och mänskliga rättigheter.
   Är palestinier människor? Frågan måste ställas och de som ser Israel som "ett utmärkt exempel på demokrati" i Mellanöstern (citat ur EU:s handelsavtal med Israel) måste svara. Är palestinierna människor, och har de då också någon rätt - som numera de icke-vita i Sydafrika - till den form av demokrati vi ser som naturlig i väst? Om ja, kan detta då förenas med en religiös etnisk diktatur som i Israel? Och om inte? Frågorna kräver svar och i år, med val till både EU och Sveriges parlament, är det rätt tid att svara.

Prawer-planen är tillfälltigt stoppad men Nakba fortsätter

I maj 2014, förstörde den israeliska regeringen byn Al-Araqib för 68:e gången på mindre än fyra år och arresterade 5 barn mellan 8-14 år gamla i byn Awejan för att ha protesterat mot planterandet av en skog på deras mark. Och detta trots att Prawer-planen är tillfälligt stoppad.
   Genom en inspirerande och makalös samhällsgruppsledd rörelse, de infödda palestinska beduinerna i Naqab, lyckades regeringens senaste avhysningsplan stoppas förra december. Men medan implementeringen av Prawer-planen har avstannat, fortsätter staten att förstöra hem och därigenom förnekar de beduinerna tillgång till grundläggande samhällsservice. Dessutom genomförs samtidigt den regionala Metropolitan-planen som etablerar ”utvecklings-projekt” såsom militära byggnader, skogar och nya judiska städer ovanpå existerande, men icke erkända, beduinska städer. Hur kan detta hända är som vanligt den stora frågan?
 

 

Under de 66 år sedan Nakba och fördrivningen av övervägande majoriteten av palestinierna från deras hemland, har successiva israeliska regeringar planerat och utfört sina handlingar som innebär att förverkliga det judiska folkets vision om att kontrollera den största möjliga mängd mark med minst palestinier på. Du kan läsa en analys av Prawer-planen som ett verktyg vilket legitimerar denna etablerade och orättvisa vision på denna länk.
Mikael Johansson

I valet och kvalet av Lucifer

Jag kommer naturligtvis att gå och rösta på söndag och jag rekommenderar andra att göra detsamma. Jag unnar helt enkelt inte vare sig SD eller borgarna att ståta med några positiva procentsiffror. V och möjligen Fi är värda några röster – det senare har i princip samma program som V. om än med lätt feministisk touche.
   Men det jag i första hand vill säga att jag har svårt att stå ut med dessa talare från alla partier som påstår att det här valet är viktigt. Det är det så vitt jag kan förstå inte alls. EU-parlamentet har nästan ingen makt, det är en högt avlönad diskussionsklubb som i några marginella frågor kanske kan lätt påverka EU-politiken. EU är ingen demokrati, det räcker inte att man kan rösta om ledamöter. En demokrati kräver att det finns en politisk helhet där man kan utkräva ansvar . Det är ministerrådet som bestämmer och det består av ministrar som väljs av 28 (?) regeringar som väljs av 28 parlament som väljs av 28 valmanskårer. Därutöver ligger makten hos tjänstemännen och lobbyisterna,
   Om det träder fram någon som öppet säger att det här valet inte är så viktigt är jag beredd att lägga min röst på den personen.

Hur länge ska han få hållas?

Varför låter man Carl Bildt hållas? Carl Bildt åker runt Europa, med en och annan avstickare till Washington och manar till politisk kamp mot Ryssland, ungefär som de mest aggressiva hökarna i USA. Detta borde dock inte komma som en överraskning för någon. Carl Bildt har i alla år anslutit sig till högerbetonad amerikansk utrikespolitik. På 1990-talet satt han styrelsen för Rand Corporation, det amerikanska flygvapnets tankesmedja som bl.a, sysslar med val av lämpliga kärnvapenmål. Sen ställde han upp för Cheney-Rumsfieldlinjen som gick ut på att Irak och Afghanistan snarast borde pacificeras med amerikanska bomber. På 2000-talet har han gjort sig till personlig vän med krigsaktivister i Georgien och är nu tillsammans med Polen den bästa vännen för Ukrainas kuppregering. I internationell press kallar man honom Europas ledande kallakrigsförespråkare.

   Det är legitimt att ha Bildts åsikter. Men agerar han i Sveriges intresse? Det kan man knappast säga. I vårt land finns ingen sympati för Putins nationalistiska och aggressiva linje, men finns det någon anledning varför vår utrikesminister ska lägga huvuddelen av sin tid på att sy ihop en EU-linje enligt amerikanska önskemål? Vi har att leva med Ryssland som granne och ska visa var vi står, men ät det rimligt att Sverige ihop med Polen står fram som Rysslands huvudmotståndare, på ett sätt som t.ex. Tyskland och Danmark inte gör. Carl Bildt har läst för mycket om Karl XII.
   Den som i första hand skulle huta åt Bildt borde vara Reinfeldt som har ansvar för landet i dess helhet. Vågar han inte, är han rädd för Bildt? Han har dessutom ansvar för att alls ta med Bildt i regeringen. Bildt gör sig bra i det internationella politiska skvallret, men missköter på flera sätt UD.
   Därnäst är det oppositionsledaren Löfven(S) som skulle kunna säga till, men han verkar inte intresserad, utan har nog av att försöka vinna valet. Den utrikespolitiske talesmannen i S, Urban Ahlin, ligger dessvärre alltför nära Bildt i sin hållning och jag är rädd att han bidar sin tid för att under en S-regering föra Sverige in i Nato.
   Finns det då ingen politisk offentlighet med personer som har kraft och mod och tyngd nog att kräva Bildts avgång? Det borde finnas en och annan t.ex. på universiteten, Utrikespolitiska Institutet, kanske inom försvarsmakten, men hittills har det varit tyst.
   Det borde inte vara så. Landet är inte betjänt av att ha Carl Bildt som utrikesminister.

En enkel till paradiset? Om stadsförnyelse i Lund av Staffan Lindberg

Städer och stadsbyggen är vår tids kanske starkaste symboler för utveckling och framsteg. Här skapas nu de stora vinsterna för såväl privata kapitalintressen som kommuner och stater. Men här skapas också lätt en ny ojämlikhet mellan de som räknas in i den nya stadsekonomin och de som lämnas utanför.  Lagt ovanpå den långsiktiga trenden mot alltmer ojämlika samhällen i världen ger dessa förlopp anledning till kritisk eftertanke. Är alla nya framtidsprojekt av det här slaget bra för att skapa ett demokratiskt, jämlikt, innovativt och hållbart samhälle?

Problematiken kan illustreras med det pågående stadsbyggnadsprojektet i Lund. På stadens nordöstra höjder, högt ovan slätthorisonten, planeras nu en satellitstad med forskningsanläggningar som Max IV och ESS (statligt och europeiskt finansierade världsledande laboratorier för avancerad materialforskning). Dessutom en forskningspark och nya bostadsområden. Man räknar med att här ska arbeta, bo och studera 40-50 000 människor när området är fullt utbyggt. Inget litet projekt för en stad med omkring 100 000 invånare!

Vad gör då en stad och dess politiker när de får denna ”gudagåva” från höjden serverad på ett fat? De blir förstås överväldigade. Jag citerar från kommunens hemsida:
 • ”Världens främsta forskningsanläggningar
 • Ett europeiskt föredöme för hållbart stadsbyggande
 • Ett regionalt utflyktsmål för vetenskap, kultur och rekreation”

Som om detta inte skulle räcka, läggs nu hela Lunds framtid i den nya satellitstaden, inte bara fysik- och biologiforskning:
”Genom att skapa en intressant och hållbar stadsmiljö och lockande utflyktsmål kring anläggningarna stärks platsens attraktivitet för forskarna, men också för alla andra. Lund NE/Brunnshög kan då bli en plats där fler kontakter skapas än om anläggningarna legat isolerade på slätten. Här ska forskningsintensiva företag och institut vilja etablera sig och olika universitet ha sina filialer. Ett nytt stort rekreationsområde planeras, Världspark Lund. … När visionen blir verklighet skapas en stadsmiljö för företagsetableringar, affärskontakter, kultur, forskarmöten, vardagsliv, lek och innovation.” (samma hemsida)
 

Mönstret är tydligt, man planerar för en helt ny linje- och satellitstad i stället för den runda och öppna stad som hittills varit Lunds kännetecken. Kommunen bygger nytt stadshus och kanskekonferenscentrum väster om järnvägen. Lunds universitet drar sig i riktning nordöst ut ur stadskärnan, trots att det nu faktiskt är modernt med stadsintegrerade universitet som t ex i Oxford och Cambridge. I stället för ett fullödigt bussystem från alla riktningar in mot centrum och ut mot Brunnshög – även direkt från Malmö - planeras för en hektisk och överlastad pulsåder med spårvagnar.

Med denna strategi är risken för en fragmentering och segmentering av staden överhängande. Trots talet om ett befolkningsmässigt blandat Brunnshög verkar det mera troligt att det blir en rikemansenklav för forskare och företagare i första hand.

Brunnshög riskerar att bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Inte nog med att en spårväg genom den medeltida gatuplanen och dess bebyggelse är ett helgerån och riskerar att dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande; universitetet riskerar också, som dess rektor nyligen påpekat, att utarmas på forsknings och undervisningsmedel för allt annat än ESS och materialforskning om inte den planerade finansieringen går i lås (två rektorer vid Stockholms universitet varnar för detta i en artikel i Sydsvenskan den 27 mars i år).

Lund har tidigare, föga förvånande, varit lite trögt men besinningsfullt, som arkitekten Tomas Lewan betonar i sin tänkvärda artikel om Lunds historiska stadsförnyelse (Arkitektur nr 3 2013). Nu spänner man plötsligt bågen till bristningsgränsen. I stället för en förtätning och ett organiskt samband mellan ESS och ett Lund som får växa i olika riktningar försöker man sig på en helt ny idé eller som Lewan skriver ”Den mer konstruerade idén med en ”närförort utanför ytterstaden” i nordost matad genom livlinan Lundalänken framstår då inte som trovärdig.” Han kallar det en återvändsgränd.

Lunds öppna, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya utbildningar och företag. Det är säkert där i stadskärnan, på en cykelturs avstånd från ESS, som de nya forskarna och entreprenörerna kan mötas och kläcka sina bästa idéer.

Om inte första världskriget brutit ut av Gunnar Stensson

Hundra år har gått sedan Baltiska utställningen öppnades i Malmö den 15 maj 1914. Vid den högtidliga invigningen framfördes en kantat med musik av Hugo Alvén och text av Nils Flensburg från Lund. En strof ur texten förtjänar att citeras, inte för dess litterära kvalitet – den är lika pekoralistisk som texten i övrigt – utan för att den ger en bild av den verklighet som faktiskt rådde runt Östersjön 1914.
”Väl mött, I nabofolk från fyra riken,
som Östersjön bespolar med sin våg,
där mellan Kielerbukt och finska viken
från kust till kust den drivs i vindsnabbt tåg.”

Vilka var de fyra rikena? Sverige och Danmark förstås. Men de andra två? Imperierna Ryssland och Tyskland.
   Finland, Estland, Lettland, Litauen och större delen av Polen ingick i det ryska imperiet; Polens andra hälft tillhörde Tyskland.
   Medan de fyra nabofolken festade i Malmö pågick nere i Europa ett spel, som varken de ryska eller tyska köpmännen till en början oroade sig särskilt mycket för, medan de gjorde upp affärer om lokomotiv och bilar. Tsarens utsända köpte verkligen några Mercedesar, av vilka en kom att begagnas av Lenin under och efter ryska revolutionen.
   Den 15 maj fanns inte ett moln på besökarnas himmel. Först i slutet av juli drog det ihop sig till storm. Då reste företrädarna för de ryska och tyska ekonomierna tillbaka till sina hemländer. De skulle aldrig mötas mer.
 

Gränserna mellan länderna stängdes. Den internationella socialistiska rörelsens ledare var plötsligt inlåsta i respektive nationer. Det internationella informationsflödet ströps.  Arbetarklassen, tänk August Palm, kunde inte längre röra sig fritt och sprida socialistiska idéer i Europa. I stället blev arbetarna inkallade och utbildades till militarister - innan de slaktades. Konstnärer, författare och andra representanter för europeisk kultur kvävdes av nationalistiska munkavlar. Också överklassen i Sankt Petersburg, Berlin, Wien, Paris, London, Madrid och Rom, som spridit och finansierat internationell kultur och vetenskap, hamnade i de nationella akvarierna. Frihet och demokrati – i den mån de förekom - ersattes av absolutism och rättslöshet. Paranoia, rasism och hat mellan folken förkvävde allt. Detta fick mer förödande konsekvenser än den miljonslakt som ägde rum på slagfälten.

Hur hade världen sett ut om inte första världskriget brutit ut?
   De undertryckta nationerna hade nått frihet genom demokratisk utveckling.
   Ryska revolutionen hade inte blivit av.
   Tyskland hade blivit den första socialistiska staten efter en demokratisk process i vilken Lenin tagit aktiv del från sin tillflyktsort i Schweiz.

   Österrike hade blivit en demokratisk förbundsstat.
   Europa hade fortsatt den exempellösa utveckling inom vetenskap och produktionskapacitet som möjliggjort ökat välstånd under fyra årtionden före 1914.
   Hitler hade förblivit en marginell figur på gatorna i Wien, Stalin en ortodox biskop eller georgisk despot.
   Och Malmö, den blomstrande industristaden, hade tillsammans med Köpenhamn blivit ett nav för Skandinaviens utveckling och en mötesplats för rysk och tysk kommers.
   Vi vet hur det gick i stället. Tre år senare, 1917, svalt människorna i Malmö och svältande kvinnor stormade butikerna för att få bröd. Staden hade kastats tillbaka årtionden i sin utveckling.
   Och ändå var Malmö, liksom hela Sverige, förskonad från den katastrof som förhärjade länderna söder och öster om Balticum, först från 1914 till 18 och sedan från 1939 till 45.

Läsåret 1960-61 följde jag en föreläsningsserie om första världskrigets orsaker av professor Erik Lönnroth, Johan Lönnroths far. När alla händelser och orsakssammanhang i den väldiga berättelsen var klarlagda, underkände Erik Lönnroth plötsligt hela föreläsningsserien i en slutkläm som jag aldrig glömde. Jag citerar den som jag minns den:
    ”Nu har vi analyserat de maktpolitiska, nationella, ekonomiska, ideologiska, sociala och kulturella orsakerna till första världskriget. Jag har bevisat att kriget var oundvikligt och att allt pekade i samma riktning - mot ett krigsutbrott. Det som skedde, var det som måste ske.
   Men det kanske inte alls stämmer. Den verkliga orsaken till första världskriget var kanske att sommaren 1914 var extremt het och att en massa äldre herrar med högt blodtryck och föråldrade idéer av en slump tvingades fatta beslut som de fullständigt saknade förmåga att förutse konsekvenserna av. 
   Första världskriget hade aldrig brutit ut
om inte den serbiske studenten Princip genom tillfälligheternas spel fått chansen att skjuta Österrikes tronföljare i Sarajevo;
om inte Österrikes regering, förblindad av nationalistisk hybris, förklarat Serbien krig;
om inte Ryssland, förlett av rasistiska fördomar, ställt sig på Serbiens sida;
om inte Tyskland stött Österrike och förklarat Ryssland krig;
om inte Ryssland och Frankrike ingått en försvarspakt mot Tyskland;
om inte Tyskland tänkt ut en krigsplan som gick ut på att i händelse av krig besegra först Frankrike och därefter vända sig mot Ryssland;
om inte Tysklands plan inneburit att tyska trupper skulle marschera genom Luxemburg och Belgien vid anfallet mot Frankrike;
om inte England lovat att försvara Luxemburg och Belgien.
   Alla de där ”om inte” kunde mycket väl ha undvikits. Och då hade första världskriget inte blivit av.”

Ungefär så uttryckte sig Erik Lönnroth, fast givetvis bättre underbyggt och mer intelligent sammanställt än denna summariska redovisning ur minnet efter mer än 50 år kan återge.
   Första världskriget var ett onödigt krig. Värt att hålla i minnet inför EU-valet, där rasistiska och nazistiska partier hotar. Värt att hålla i minnet inför motsättningarna i Ukraina. Vi kan vara tacksamma över att en person som Carl Bildt saknar reellt inflytande i den konflikten. Vi kan se till att hans inflytande blir mindre. Det påstås att den som vill fred måste förbereda krig. Sanningen är den motsatta. Det är lärdomen av första världskriget.

Konsert

Helgeandskyrkan
Lördagen den 17 maj kl 17
Söndagen den 18 maj kl 14, 15.30 och 17

Piano- och stråksalongen

Vandring: Möllor vid Höje å

Samling vid Källbybadets entré söndagen 18 maj klockan 14. 

Mjölnardrängen Åred Persson på Källby Mölla
Vi besöker först Källby mölla, som var en vattenkvarn. Där ska vi minnas mjölnardrängen Åred Persson som deltog i slaget vid Klågerup 15 juni 1811. Bönder och drängar hade gjort uppror mot utskrivningarna för kriget mot Napoleon. De ville befrias från aga, bli självägande i stället för att lyda under adeln och att ”alla skulle vara lika goda”.
   Med sina hötjugor och liar hade de ingen chans att stå emot husarerna från Malmö. 30 blev ihjälhuggna när kavalleriet anföll. De övriga tillfångatogs och dömdes till döden. Straffen omvandlades till spöstraff och fängelsestraff. 
   Åred Persson överlevde slaget men fick lida spöstraff och fängelse. Sedan lämnade han Lund. Källby mölla lydde under greve Trolle-Wachtmeister på Trolleberg. Mjölnaren hette Sören Håkansson. 

Flackarps Mölla 1868 till 1953 
Från Källby Mölla fortsätter vi uppför backen till Flackarps Mölla. Där stod tidigare en stubbamölla som brann ner 1867. Brandförsäkringen i Torna och Bara härads brandstodsinrättning möjliggjorde 1868 bygget av den nuvarande möllan, som kostade 3.500 riksdaler. Möllan användes till 1953. Den siste möllaren hette Lars Jönsson. Till typen är Flackarps Mölla en medelstor holländare. Intill Flackarps mölla anlades 1895 Sankt Lars kyrkogård.

Höjebro Mölla
Vi återvänder via Hunnerup till Sankt Lars vårdcentral. Vi anger platsen där Höjebro Mölla en gång låg. Sträckan vi går är drygt 2800 meter. Hela utflykten beräknas ta två timmar.
Ciceron: Gunnar Stensson
Arrangör: Klostergårdens Byalag

Samtal om de palestinska flyktingarnas situation!

Söndagen den 18 maj kl 15-17 på Tryckeriet, Rolfsgatan 7B, Malmö.

Talare
Catharina Hempel Kipp, f.d. generalkonsul i Jerusalem och f.d. ambassadör i Syrien och Libanon, har också arbetat med bl.a. den s.k. israelisk-palestinska fredsprocessen, Libanon, Syrien och mänskliga rättigheter i ett brett perspektiv.
Helen Rask, frilansjournalist, som de senaste 15 åren arbetat med flyktingar i Mellanöstern bland annat för UNRWA i Gaza och på Västbanken, för UNHCR i Syrien och Sudan, samt varit chef för Sidas enhet för Mellanöstern och Nordafrika i Stockholm.
Bakgrund
Det pågår en flyktingkatastrof i Mellanöstern. Bland dessa flyktingar finns en grupp som varit på flykt sedan slutet av 1947, då FN föreslog att Palestina skulle delas. Över 700000, ca 75 % av palestinierna tvingades på flykt. När Israel ockuperade Västbanken och Gaza 1967 blev många flyktingar en andra gång. I dag lever majoriteten palestinier utanför Palestina i flyktingläger i Mellanöstern och i övriga världen. En mindre del finns i läger på Västbanken, i Gaza och Östra Jerusalem. 
   De palestinska flyktingarna har drabbats hårt av de konflikter som utspelar sig i Mellanöstern, t.ex. under kriget i Irak 2000-talet, invasionen av Kuweit 1990, massakern i Sabra och Shatila i Libanon 1982, Svarta September i Jordanien 1970-71 och nu senast i Syrien, särskilt i flyktinglägret Yarmouk i Damaskus där människor svultit ihjäl.
   FN:s beslut från december 1948 (resolution 194) om palestiniernas rätt att återvända till sitt hemland eller att få kompensation är en av frågorna i fredsprocessen mellan palestinierna och den israeliska regeringen.
Arrangörer: Palestinanätverket i Malmö och Palestinagruppen i Lund i samarbete med ABF Malmö

Pusselbitar

Vänsterpartiet och Miljöpartiet var de enda som sa nej till NUON-affären.

Professor Bo Burström, STV, Vetenskapens värld, 13/5:
 • Förväntad livslängd kan skilja ungefär fem till sex år mellan olika bostadsområden.
 • Topprocenten, den rikaste hundradelen,tjänar ungefär en tiondel av alla inkomster som tjänas av den vuxna befolkningen i Sverige.
 • Inkomstklyftan växer snabbare i Sverige än i något annat OECD-land.
 • 70 procent av svenska folket vill att den ska minskas.
 • När inkomstklyftorna växer sjunker skolresultaten

Den borgerliga regeringen har kastat oss mer än 50 år tillbaka i tiden. Till en tid då rika levde och fattiga dog.
Eva Franchell, Aftonbladet 13/5

Skolpengen i Alliansens budget av Gunnar Stensson

Skolpengen i kombination med friskolesystemet och elevernas fria skolval leder till skolsegregation, sjunkande kunskaper och vinstuttag. Skolpengen gör girighet till skolsystemets främsta drivkraft. Skolpengen stjäl resurser från de elever och skolor som har störst behov och överför dem till skolor som inte behöver dem. Skolpengen undergräver lärarens auktoritet och verkar korrumperande på skolornas ledning. Pengar, som borde användas till undervisning, slösas bort i reklam. Skolpengen förvandlar betyg till försäljningsargument och leder till betygsinflation, samtidigt som ökad betygsanvändning skapar stress bland allt yngre elever.
   Allianspartierna har kanske upptäckt några av dessa missförhållanden och vill därför i årets budget göra en översyn av skolpengssystemet – för att behålla det! 

Det går inte att behålla skolpengen om man vill styra skolan bort från den kurs som lett till PISA-haveriet. Skolpengen driver skolan för full maskin genom dimmorna mot isberget.
   Därför vill de rödgröna partierna avskaffa skolpengen. Det ger dem möjlighet att återupprätta kunskapsskolan och styra resurserna till de individer och skolor som har störst behov. Det gör det möjligt att förhindra att lundabornas skattepengar hamnar i skatteparadis.
   Det gör det samtidigt möjligt att rädda de alternativa friskolorna och det fria skolvalet genom att eliminera de frestelser till vinst och korruption som skolpengen medför. Riskkapitalets giriga hajar förvisas från den pedagogiska verksamheten. Skolor med alternativ pedagogik får möjlighet att utvecklas och växa sig starka.
   Det blir svårt att dra upp skolan ur det träsk vari den sjunkit under de senaste åtta åren. Men det är nödvändigt att försöka. För att försöket ska bli möjligt måste de rödgröna partierna vinna valet! Sedan gäller det att kavla upp ärmarna och rädda vad som räddas kan.

Nyhetsbrev Isolera Israel nummer 18, den 13 maj 2014

Detta nyhetsbrev ges ut av nätverket Isolera Israel. Det innehåller senaste nytt när det gäller bojkott, desinvesteringar och sanktioner mot Israel, både i Sverige och internationellt. Detta och gamla nummer av brevet hittar du på Isolera Israels hemsida.

Rubrikerna i senaste nyhetsbrevet är:

■ G4S vaktar palestinierna och Stockholms sjukhus

■ Låt inte Israel medverka i Eurovision Song Contest 2014!

■ Utrikespolitiska Föreningen i Stockholm avböjde medverkan i ett seminarium med organisationen Svensk Judisk Dialog

■ Bill Gates måsta sluta investera i Israels tortyrfängelser

■ Frige Mordechai Vanunu. Ge honom asyl i Sverige!

■ Framgång för bojkott av arkitekterna bakom Israels ockupation

■ Studenter säger JA till BDS i England, Irland och Skottland

■ Pink Floyd till Rolling Stones: Bojkotta Israel!

■ Rabbiner uppmanar till desinvestering av Hewlett-Packard

■ Desinvesteringsrörelsen fortsätter att svepa över amerikanska universitet

■ Desmond Tutu: USA:s lagstiftare måste sluta bekämpa det fria ordet i Palestina

■ Statligt israeliskt vattenföretag förlorar portugisiskt kontrakt
Isolera Israel är ett nationellt nätverk av föreningar, grupper och individer som tror att en stark och bred kampanj för bojkott, desinvesteringar och sanktioner (BDS) mot Israel är ett effektivt och tydligt sätt att stötta Palestinas kamp för frihet och rättvisa. Stöd oss genom att sätta in ditt bidrag på postgiro 58 27 44-9.
Anna Birve och Dick Urban Vestbro
Samordningsgruppen för nätverket Isolera Israel

Peak oil – Nuon – Ukraina - fracking av Gunnar Stensson

För några år sedan oroade vi oss över att oljeproduktionen i världen hade uppnått ”peak oil”. I fortsättningen skulle tillgången minska och oljepriset stiga, vilket skulle leda till ökande kostnader för nästan alla andra produkter. Vi närmade oss slutet på den fossila energins och tillväxtens epok.
   Vi ägnade problemet stor uppmärksamhet i Veckobladet. I synnerhet Erik Kågström skrev flera insiktsfulla artiklar. Vi var inte ensamma om att oroas. En stor del av samhällsdebatten fokuserade på frågan och flera debattböcker publicerades, som ”Slutet på världen som vi känner den” av Claus Leggewie och Harald Weltzer, ”Välståndskriget” av Gabor Steingart och ”Myten om maskinen” av Alf Hornborg. De är alltjämt ytterst läsvärda, i synnerhet ”Myten om maskinen”.
   Jag minns en debatt mellan Alf Hornborg och en traditionell nationalekonom i Palaestra för tre år sedan.  Alf Hornborg hade argumenten och perspektiven. Nationalekonomen hade sin troskyldiga tillit till att ”marknaden” skulle lösa problemen. Alf Hornborg vann debatten. 
   Men utvecklingen tycktes ge nationalekonomen rätt. Den ekonomiska krisen ledde till minskande energikonsumtion – och sjunkande priser, vilket inte minst den aktuella Nuon-affären visar. Rysslands ökande gasexport bidrog till prissänkningen. Och framför allt: USA löste sin energikris genom att utvinna olja och gas ur skiffer genom så kallad fracking. Därmed blev USA – och Kanada – självförsörjande när det gällde energi. Det tycks finnas mycket stora energitillgångar att hämta ur berggrunden på den nordamerikanska kontinenten.
   Men det är också helt klart att fracking utgör ett stort miljöhot. Väldiga arealer fördärvas i USA och Kanada. Vattnet förgiftas. Människor, djur och vegetation drabbas. Den bistra verkligheten kommer än en gång att hinna ifatt exploatörerna. Frågan är bara när.
   Den politiska utvecklingen styr – eller påverkar - ekonomin. Energipriserna kommer sannolikt att stiga på grund av Ukrainakrisen. När Ryssland stänger gaskranarna går priset upp enligt lagen om tillgång och efterfrågan.
   Prisökningen tillfälligt ha den positiva effekten att utvecklingen av alternativa energikällor kommer igång igen. Men eftersom Ryssland är beroende av inkomsten från gasexporten och länderna i väst, Tyskland, Polen, Frankrike, behöver den ryska gasen, så nås sannolikt ganska snart en överenskommelse mellan EU och Ryssland, som innebär en återgång till läget före den ukrainska krisen.
   På sikt kommer de fossila energitillgångarna förbrukas och klimatet bli varmare, med de destruktiva konsekvenser det innebär. Marknadsfundamentalisterna skjuter bara problemet på framtiden. Tillväxtkritikerna står för sanningen. Den ödesdigra frågan är, hur länge nationalekonomer och marknad komma kunna fortsätta resan mot helvetet.
   I det långa loppet är vi alla döda, var det svar Keynes en gång gav en kritiker. Men vi är skyldiga dem som kommer efter oss att se längre än näsan räcker.

En karnevalshistoria av Måns P.

Här återkommer efter många års frånvaro en lite annorlunda typ av bidrag till VB. Vi gör ett undantag med anledning av instundande karneval. Betrakta det som ytterligare ett bevis för att det kan hända nästan vad som helst i Lund när det är karnevalstid. Vi kunde ha svurit på att skribenten Måns P var förlorad för alltid för våra spalter.
red

Livet rymmer många faror, det vet vi alla. Bland de faror som hotar brukar man inte sällan särskilt nämna onykterhet och dryckenskap, en mänsklig böjelse som fått mången kamrat på fall. Men också det motsatta kan leda till problem, vilket den här historien visar. 
   Det var inne på Gleerups jag träffade min gamle vän, min fest- och schackkompis Lasse, sedan länge välbeställd överläkare i Kristianstad. Vi känner varandra sedan hans tid i Lund. Han var en sex-sju år äldre än jag och jag var ofta gäst hos honom och Marie i deras radhus nere på Nilstorp. Vi hade faktiskt rätt roligt där. På den tiden hängde jag ihop med Kristina. Där förekom också Jan och Eva och jag minns särskilt två sköterskor från Lasses klinik, blonda flickor som var nätta i dansen och som båda hette Ingrid.
   Nåväl, det var nu i julas och jag var på Gleerups för att köpa några julklappsböcker, och där stod så plötsligt Lasse. Vi började förstås prata om gamla tider, tidigt sextiotal eller så. Det var ju så att vi inte bara dansade och hade roligt med flickorna (och de med oss, vill jag gärna tro), vi tömde också en och annan bägare som man brukar säga. Vad gäller flickorna satte Marie en mycket tydlig gräns för Lasse, det var rätt uppenbart. Hur som helst, det kunde hända att vi kanske drack några glas för mycket, så där mitt i veckan, även om vi nästa dag skulle stiga upp muntra och glada och börja jobba från klockan åtta. Det var detta Lasse och jag bytte lite minnen om där på Gleerups. Då sa han plötsligt med lite annan ton i rösten:
   – Nu ska jag berätta något för dig som jag aldrig har talat om för någon förr. Det handlar om att också överdriven nykterhet kan ha sina faror.
   – Jaså, månn det?
   – Jo det var ju så, sa Lasse, att vid Karnevalen 1962 så hade han jobbat i Spökkällaren som traditionsenligt var inrättad i katakomberna under AF. Hans uppgift var att där ungefär två gånger i minuten dels avlossa ett knallskott, dels låta en bila falla på en docka så att huvudet åkte av. Ja huvudet var alltså löst från början, men det skulle se så ut, och huvudet kunde med ett snöre snabbt dras på plats igen. Han hade tagit på sig uppgiften för att få vara med i karnevalståget där han skulle vara Kirk Douglas, en då välbekant om än erkänt dålig amerikansk filmskådespelare, som han faktiskt liknade lite grann. Att jobba i Spökkällaren var rätt attraktivt det också, men det var en sak förbunden med den speciella uppgift han fick som gjorde den lätt asketisk: han måste vara absolut nykter. Effekten med knallskottet i startpistolen skulle komma i exakt rätt ögonblick för att den rätta skrämseleffekten skulle uppnås. Vad gällde bilan skulle den falla precist så att den inte föll vid sidan och kanske skadade någon. Den var nämligen rätt tung och var faktiskt lite vass. Lasse hade fått svära på att vara absolut nykter, att inte förtära en droppe. Det var en förutsättning för jobbet och över sig hade han Spökkällarchefen, en äldre jurist med vissa kroppskrafter och ett betydande nit för uppgiften. 
   Jaha, och då var det så att när Spökkällaren stängde framåt tio och jag tror det var sista karnevalsdagen så skulle manskapet där ha sin lilla efterfest i en av de små källarsalarna på AF. Och fest blev det, av den orgiastiska sort som kan förekomma just i karnevalssammanhang. Karneval betyder ju egentligen ¨farväl kött¨, men det är knappast något som brukar prägla sådana fester. Det mest utmärkande för den här festen blev helt enkelt att alla blev sanslöst berusade. Den biträdande spökkällarchefen var medicinare och hade för evenemanget skrivit ut tre liter sjuttioprocentig etylalkohol. ”För utvärtes bruk” stod det visserligen på etiketten men spriten blandades på känt sätt ut med vatten och flera liter apelsinjuice, varpå det hela serverades i dricksglas. En blandning av denna typ är särskilt förrädisk därför att den inte smakar särskilt mycket sprit utan mest färsk frukt.
   Knockoutdrycken förtärdes i stora mängder av de dansande (twist var modedansen det här året) som ville läska sig. Konsekvenserna blev förödande, folk vacklade omkring på dansgolvet redan efter tre kvart,
   – Men, sa Lasse, jag var spik nykter. Jag var liksom inte inställd på att dricka, hade inte druckit så mycket som en öl på hela dan och nu hade jag bara ingen lust till det. Jag var den ende nyktre, dvs. det trodde jag tills jag fick syn en flicka som likaså var helt nykter. Hon var norska, från Lillehammer, och gick på lufthopperiet, ja så kallades sjukgymnastutbildningen på den tiden.
   – Jaha, sa jag, uppstod det sympati?
   – Det kan man lugnt säga, sa Lasse. Vi var de enda som var vid våra fulla fem sinnen och de gjorde sig förstås snabbt gällande. Du vet hur norska flickor kan vara: ganska högresta, vansinnigt friska och glada och, får man säga, initiativrika.
   – Nåja, för all del, sa jag.
   – Ja, vi kom ju rätt snart på att vi inte hade där att göra bland alla fyllehundar utan ville dra oss undan till något mera avskilt och ostört. Så vi gick hem till henne, hon bodde i en liten konstig länga på en bakgård till Stora Fiskaregatan. Rätt fint hade hon det, det var inget stort, men där var plats till en bred säng. Hon nästan kastade sig över mig, jag tror vi hamnade på tvären. Ja, så gick det med det.
   – Det var väl en fin berättelse sa jag, ni fick dygdens belöning när ni nu hade hållit er nyktra och det ska jag tänka på nästa gång jag går på fest. Eller, blev det några efterverkningar…?
   – Det kan man lugnt säga. Marie blev som vansinnig.
   – Marie, hade du träffat henne då?
   – Herregud, vi hade ju förlovat oss vid nyår! Hennes far hade visat mig hela gården uppe i Småland och särskilt betonat hur viktigt det var att sköta skogen.
   – Att du var förlovad begrep inte jag. Hur fan gick det?
   – Jodå, det gick ju inte att hålla hemligt vad som hade hänt. Marie gjorde slut på stubben och det höll sig i två månader. Men sen blev jag förlåten. Och nu har vi varit gifta, ja är det 47 år.
   – Och den norska sjukgymnasten då?
   – Ah, hon hade en fästman hemma i Gudbrandsdalen, det blev inget mer.
   – Ångrade du vad du hade gjort?
   – Vad tror du?
   – Och sensmoralen?
   – Ja den måste väl vara att överdriven nykterhet faktiskt kan ha sina faror.

Föreläsning om Nakba