Doc Lounge Lund, 8 december

Hösten blir till vintern och vintern blir till jul. För Doc Lounge Lund innebär det säsongsavslutning med kärlekstema. Innan Jin Mo-Youngs prisade kärleksdokumentär - My Love Don't Cross That River - kommer Malmö Indiekör och sjunger för oss. Dessutom kommer Genusredaktörerna att ha releasefest för sin trailer för bokserien Queerlequin - romantisk lösgodislitteratur.
 

KÄRLEKSFEST
Vi visar den mest kommersiellt lyckade dokumentären någonsin i Sydkorea.

MY LOVE DON'T CROSS THAT RIVER
JIN MO-YOUNG | SYDKOREA | 2014
TRAILER

I en hisnande vacker bergsby i Sydkorea bor ”De 100-åriga turturduvorna”. Lekfulla, fnissiga och upp över öronen kära spenderar de äkta makarna sina dagar genom att samla ved, laga mat och skotta snö. Klädda i traditionella Koreanska kläder har de snöbollskrig, sover hand i hand, plockar blommor och sjunger för varandra. Men tiden står inte stilla för någon och när maken blir sjuk blir tanken på att han skulle kunna dö outhärdlig för hans fru. My Love Don’t Cross That River tar sin början här och följer paret till de sista ögonblicken i deras 76-åriga äktenskap. Regissören Jin Mo-Young följde paret i sitt hem under 15 månader och det rörande resultatet blev ett sensationellt publikrekord i sitt hemland och den mest kommersiellt lyckade dokumentären någonsin i Sydkorea.
TID: Tisdag 8 december kl. 19.00
PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64, Lund
ENTRÉ: Ordinarie - 80kr | Student/pensionär - 60 kr | Förköp inkl. soppa - 145 kr

Inspirationskväll för lokalt engagemang

Mingel 8 December.
Drop in 16-19. Moriska paviljongen.

Frivilligorganisationer bjuder in till denna kväll för att inspirera till ett hållbart engagemang i Malmö. Kom hit och prata med oss, ta reda på hur vi jobbar med olika viktiga samhällsfrågar och fundera på hur du vill engagera dig.
Malmöprofilen Behrang Miri kommer vara på plats och prata om engagemang! Heleneholms Systerskapskör bjuder på sitt feministiska luciatåg som är fullt av både kritik mot manssamhället men också av hopp och pepp för att vi tillsammans kan förändra!
Välkomna
Affisch »

Medlemsmöte

Vänsterpartiet i Lunds medlemmar kallas härmed till medlemsmöte.
Tid: Lördagen den 12 december, kl. 14.00 - 16.30
Plats: ABF Kiliansgatan, Lund
Välkommen!

Dagordning:
 • Måldiskussion
 • Nominering till Vänsterpartiets kongress
 • Valärenden

Måldiskussion:
Ibland är det nödvändigt att se på vår politiska verksamhet i ett större sammanhang. Att för en stund lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna. Vi i styrelsen vill därför initiera en diskussion kring våra mål och strategier. Vart är vi på väg, hur kommer vi dit, hur får vi större genomslag för vår politik. Detta knyter vi till den delvis nya roll vi har i kommunpolitiken när vi inte längre är en del av det rödgrönrosa samarbetet, dels till Vänsterpartiets kongress som kommer att ta upp strategifrågor.

Stoppa åtgärdspaketet!

Regeringens förslag innebär en helt ny och mycket restriktiv flyktingpolitik. I vissa delar balanserar man nu på gränsen till vad som är juridiskt möjligt. Vi är mycket oroade över utvecklingen och därför uppmanar vi nu alla människor i Sverige att tillsammans med oss kräva att åtgärderna inte genomförs, skriver Amnesty Sveriges generalsekreterare Anna Lindenfors och Madelaine Seidlitz, jurist - migration och folkrätt, i en debattartikel i Aftonbladet idag.
   Vi vädjar nu till regeringen att inte fatta beslut om de åtgärder som presenterades i förra veckan. Om förslagen går igenom skulle det innebära en total kursändring för flyktingpolitiken, med stora konsekvenser för såväl människor som myndigheter.

Delta i uppropet du också!

POLITIKEN # 10 2015

  Ladda ner Politiken
 

Det fattades 100 miljoner kronor i budgeten: Alliansen, SD och FNL valde nya nedskärningar

Så här års är det dags för fullmäktige att tänka på inkomster och utgifter för nästa år. Det mesta är redan bestämt sedan juni, men här var sista chansen att justera budgeten. I Lund är det som i riksdagen: de rödgröna är den största gruppen, men högern (inkl FNL) har majoritet i den beslutande församlingen när de får stöd av SD. Lunds ekonomi har försämrats med 100 miljoner på ett halvår på grund av ändrade statliga regler. Hur fixar man fram 100 miljoner?

“MP har fel, färdtjänsten kan visst drivas kommunalt till en vettig kostnad”

Goda nyheter från Island: Bankirer i fängelse och rekordlåg arbetslöshet

Lunds fulaste plats av Lucifer

Det var på sammanträdet med Kompol, V Lunds legendariska kommunalpolitiska grupp, som jag hörde de förlösande orden: ”Det är Lunds fulaste plats”. Inga invändningar restes, inga förslag om bordläggning eller streck i debatten. Enigheten var ögonblicklig och fullständig.
 

 

Ja, det rör sig om något torgliknande, omgivet av arbetsförmedling, skattekontor, sjukkassa och vårdcentral, ja ett koncentrat av den välfärdsstat som nästan alla läsare av denna tidning hyllar. Men i stället för att prisa platsen (som för säkerhets skulle inte har något namn) skyndar vi oss förbi. Dvs. om det har regnat mycket kan vi inte skynda oss eftersom platsen är uselt dränerad och egentligen kräver stövlar. När det har snöat är det ingen som snöröjer och när det töar kan man knappt komma fram. Jag talar alltså om det gapande hålet mellan försäkringskassans huskropp och landstingsbyggnaden, på östra sidan av Stora Södergatan.
   Det är sådant man kan kverulera över i ett kåseri, men vad kan man göra? Jag vet inte, men minns att ungefär här låg ett klassiskt dansställe i gult trävirke när jag först kom till Lund på 1950-talet. Det brann väl ner. Jag föreslår att det utlyses en arkitekttävling om ett nytt danspalats på denna plats. Det kan inte bli fulare än det är nu.

Samme Bernard-Henri Lévy i Israel som i Sydsvenskan av Gunnar Stensson

Med förvåning konstaterade jag för ett par veckor sedan, att den franske filosofen Bernard-Henri Lévys krigsförklaring mot IS som publicerades i Sydsvenskan byggde på den nazistiske ideologen Carl Schmitts teser.
   I måndags upptäckte jag samma artikel i den israeliska tidningen Haaretz helgnummer i tidningsrummet i Lunds stadsbibliotek. Titeln var annorlunda – ”Varför Frankrike måste slåss för att försvara sig” – men texten var densamma.
   När jag började läsa var jag övertygad om att avsnittet om Carl Schmitt skulle vara struket, eftersom någon i redaktionen måste ha uppmärksammat Schmitts nazistiska förflutna.
   Men icke! Hänvisningen till de teser om krig som formulerats av Carl Schmitt, medlem i Tysklands nazistiska parti 1933 till 1945, stod oförändrad kvar.

Konsekvenser av budgetbeslutet av Lars A. Ohlsson

Det här ser inte bra ut för Vård och omsorgs del. Vi kan läsa konsekvenserna i vår Verksamhetsplan och vår Internbudget för 2016 vilka effekter det får för vår verksamhet. Det kommer innebära att ca 30 årsarbetare försvinner och jag har saxat lite utdrag ur denna verklighetsbeskrivning.

För hemvårdens del innebär det att måluppfyllelsen av de individuella biståndsbesluten för den enskilde brukaren inte lever upp till de önskemål den enskilde har om tidpunkt för insats, delaktighet, inflytande och ett innehållsrikt liv. Upplevelsen av delaktighet och god livskvalitet försämras. ca 15 årsarbetare försvinner, och det medför försämrad personkontinuitet.

För särskilt boende innebär det samma sak, dvs att de boendes individuella önskemål inte kan uppfyllas. De boendes sociala behov försämras i och med det blir svårare genomföra gemensamma aktiviteter för de boende. Uppdraget att minimera delade turer kommer att bli mycket svåra att genomföra, eftersom ca 10 årsarbetare försvinner.

När det gäller LSS är det samma sak när det gäller brukarens individuella mål, delaktighet och inflytande på ett innehållsrikt liv. Här försvinner 5,5 årsarbetare och inom daglig verksamhet försvinner 6 årsarbetare. Då får vi inte glömma att just daglig verksamhet är en oerhört viktig del av denna grupps dagliga liv.

Allt detta sammantaget kan ju vem som helst räkna ut att personalen kommer att ta stryk, så det här med att vi skulle vara en attraktiv arbetsgivare kan vi nog glömma.

Sist men inte minst finns det risk att tre mindre träffpunkter försvinner, Väster, Östra Torn och Norra Fäladen, där det påstås att det är för få besökare. Besparing 407 tkr, men då har vi glömt andra träffpunkter, nämligen Almedalen, som inte heller i så fall har så många besökare från Lunds kommun, men som kostar ca 700 tkr och MIPIM i Cannes. Vid de sistnämnda orterna är det mig obekant om det går att få fotvård, så som möjligheterna är på våra egna träffpunkter.

Tidigare var det Servicenämndens avkastningskrav som var en budgetregulator, men nu verkar det som att VoO tagit över den delen.

Samtliga partier i fullmäktige har framhållit vikten av att ha en bra och god äldreomsorg, inte minst var fallet så när vi stod i våra valstugor på Stortorget, men även här i Fullmäktigen har det höjts röster för en bra äldreomsorg. Ni kommer kanske ihåg förra fullmäktigmötet när FörNyaLund, (FNL) hade en behjärtansvärd motion om äldrevården. Där utryckte även Folkpartiet stor sympati och medkänsla för äldrevården, men då hette de Folkpartiet och idag är det Liberalerna och det är inte säkert de har samma positiva inställning.

Men FörNyaLund borde ha det och inse att med den verklighetsbeskrivning jag gett, att det inte går att spar sig ur den här rävsaxen. Nu är det upp till bevis för Kommunfullmäktige om vi menar allvar med vad vi säger om vår äldrevård.

Vänstern har i varje fall insett att smärtgränsen är nådd vad gäller besparingar, eller som övriga partier hellre säger, effektiviseringar, och har därför föreslaget en ganska hovsam begäran om ökad skatt om 15 öre mer än det förslag som ligger.

Marknadsekonomernas trosbekännelse av Gunnar Stensson

I begynnelsen skapade gud vinsten.
Vi tror på den heliga Marknadsekonomin.
Vi tror på evig tillväxt ty jordens resurser är begränsade.
Vi tror på frihandel ty den har gett hälften av jordens rikedomar till 90 välsignade miljardärer.
Vi tror på globalisering ty den ger oss slavar för billig konsumtion.
Vi tror på entreprenörer ty de ger oss olivolja och förstör regnskogen.
Vi tror på ökad konsumtion ty den ger oss ökad produktion.
Vi tror på konkurrens.
Vi tror på egoism.
Vi tror på vinst.

Förbannad vare varje skatt!
Förbannat vare varje bidrag!
Förbannad vare varje reglering!
Förbannad vare varje begränsning!
Slit och släng! Satsa på dig själv! Så lyder våra bud.

Vi tror på fossil energi ty växthusgaser ger oss global  uppvärmning.
När Peak Oil drabbade oss, frälste marknadsekonomin oss.
Marknadsekonomin ger oss fracking efter gas och borrning efter skifferolja.
Lovad vare marknadsekonomin!
När priset på olja sjunker, ökar förbrukningen, tack vare marknadsekonomin.
Då kan vi sälja fler och större bilar och privatflygplan.
Marknadsekonomin ger oss olja i Arktis och Antarktis, så att isarna smälter och havsnivån stiger.

Vår helige andes namn är Vinst!
Vinst koncentrerar ägandet.
Kapitalkoncentration ger oss makt över media, makt över människor och makt över demokratin.
In money we trust.

En rik man skapar större miljöförstörelse än 1000 fattiga
Därför ställer vi 10 000 på bar backe genom att privatisera.
Vi gör miljoner fattiga genom att avskaffa pensioner och bidrag.
Vi skapar 100 miljoner flyktingar genom att plundra Syd och anstifta krig.
Vi tror på CO2, ty CO2 ger oss översvämningar och torka.

Black Friday är vår stora helg
Då fylls våra tempel med onödiga och skadliga produkter.
Då fylls våra medier med lovsånger till konsumtionen.
Då samlas massorna för att dyrka Mammon
Och på den yttersta dagen lämnar vi Tellus och finner en ny himmel och en ny jord.
Amen. Låt oss bedja.

---

Bekämpa Värdlandsavtalet med Nato! av Ann Schlyter

Med de små stegens politik håller Sverige på att anslutas till Nato. På Stadsbiblioteket förra torsdagen beskrev Ingela Mårtensson från Kvinnor för fred kortfattat hur Sveriges politik av alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig förändrats, tills man nu står inför att teckna ett värdlandsavtal med Nato.
   Det började med ”Partnerskap för fred” 1994. Tio år senare tillät en socialdemokratisk regering att Nato på prov skulle få hålla övningar i ”I snö, mörker och kyla” i norra Sverige. Den borgerliga regeringen permanentade detta 2008 utan debatt i riksdagen.
   I tolv år har nu Sverige deltagit i krig i Afghanistan och i Libyen, sedan 2013 som en del av Natos stridsstyrka (response force pool). Och 2014 beslöt regeringen utan publicering och debatt att förhandla med Nato om ett så kallat värdlandavtal. Endast vänsterpartiet var emot. Nu förbereds en proposition till riksdagen under våren 2016. Förslaget har varit ute på remiss, dock ej till Fredsrörelsen påpekade Ingela Mårtensson.
   Innan K-G Hammar fick ordet, visades en sju minuter lång film av Stina Oscarsson, som jag hoppas får stor spridning. Mycket enkelt och åskådligt illustrerades hur våra föreställningar om hot och fiender byggs upp och får oss att mot allt förnuft falla tillbaka i rustnings- och våldsspiraler.

K-G tog vid där filmen slutade.
Han erkände att vi står inför stora hot, men hävdade bestämt att på dem finns inga militära lösningar. Den militära kärnvapen-organisationen Nato är definitivt ingen lösning, och inget skydd för Sverige. Tvärt om innebär Nato-närvaro i Sverige ett drastiskt ökat hot.
   För att uppnå fred på lång sikt menar K-G, måste man väva en gemenskap mellan stater. Med Nato-anslutning av länderna i Östeuropa och militärbaser runt om, känner sig Ryssland trängt. Med annektering av Krim och agretionen i Ukraina föll Sverige tillbaka i ett smalt och fruktlöst militärt tänkande: Tio nya jas-plan och hundra man på Gotland. Vad som behövs är inte att göra Östersjön till ett Nato-innanhav utan istället mer kontakter och ekonomiskt utbyte över gränserna, för att långsiktigt bygga fred. Det går: nu är svårt att tänka sig krig mellan Tyskland och Frankrike.
   K-G undrade vart skräcken för kärnvapen tagit vägen. Vapnen är lika farliga nu som på åttiotalet, och nu talar inte ledarna om dem som avskräckning, utan faktiskt om möjligheten att använda dem. Hollande talar om att bekämpa IS med till alla buds stående medel och han har i intervjuer inte uteslutet kärnvapen. Kärnvapen i begränsad användning skulle inte bara förorsaka död och lidande i generationer utan också en klimatkollaps.
   En motor i den dödsbringande militaristiska spiralen är vapenindustrin. Det är för många som tjänar pengar på att fortsätter att tillverkas och säljas tillkonflikthärdar och sen spridas över värden. Sverige har länge levt i dubbelmoralen av att vara en av världens största vapenproducenter räknat i förhållande till invånarantal, och samtidigt framstå som fredsivrande biståndsgivare till den fattiga världen. Mycket snabbt nu har svensk politik förändrat den bilden. Nu både producerar vi och skramlar med vapnen.

 

Om värdlandsavtalet godkänns tar Sverige ett stort seg mot fullt medlemskap i den USA-dominerade militäralliansen Nato. Hjälp till att sprida argumentationen mot detta!

Vatten och vind vid advent av Gunnar Stensson

Byalaget adventsvandring till Flackarps mölla startade vid Källbybadets entré. Vi var ungefär lika många som nunnorna och lekbröderna i S:a Marias och S:t Peters kloster hade varit på 1300-talet.
   Efter att ha passerat dungen där greve Wachtmeisters vattenkvarn låg, stannade vi på bron över Höje, å där vattnet forsade från den översvämmade Källby-dalen.
   Vattenkraft, tänkte vi. En varaktig energikälla som människor brukat i tusentals år. Vatten-kvarnen var den perfekta maskinen för att mala korn till mjöl, den mest koncentrerade och transportabla formen av livsmedel. Flödet var högst, när behovet var störst: på hösten. Som nu.
   Vågorna stänkte mot Vattenverkets tegelhus och den hårda västanvinden piskade dem bort mot de nybyggda Källby-kvarteren. Trasiga moln som färgades smutsgula av höstsolen virvlade förbi S:t Lars-parkens avlövade träd.
   Två kvinnor i följet färdades i permobiler som ljudlöst gled uppför backen. De var lite frusna och längtade efter kaffet och lussekatterna på Möllekaféet. Nyplöjda åkrar blänkte på båda sidorna av vägen.
   Vi gick förbi tomten där kommunen för ett par årtionden sedan borrade efter varmt vatten för att utnyttja jordvärmen. Men vattnet var ljummet och tillgången obetydlig.
   Ovanför oss skymtade möllans utsträckta vingar. De skälvde i den allt hårdare blåsten.
   Vindkraft, tänkte vi. Stormar och stiltje. Det krävs kraft och tyngd för att tåla Skånes höststormar, teknik och uppfinningsrikedom för att överföra vindkraften till kvarnstenarna och hantverksskicklighet för att framställa de väldiga kugghjulen av trä.

Flackarps mölla är en så kallad holländare med kvarnvingarna fästa i den vridbara torntoppen, som fångar vinden, vilket väderstreck den än kommer från. Möllan byggdes 1868, några år efter järnvägsbygget men 11 år före invigningen av St Lars, och 27 år innan den intilliggande kyrkogården för samhällets olycksbarn anlades. Den var i bruk till 1950-talet. Drygt tio år senare började Klostergården byggas.
   Vi närmade oss möllans kompakta svarta trätorn. Dörren var stängd. Fanns det någon där? Jo. Nu öppnades den. Därinne var det ljus och mycket folk. Vi hjälpte varandra uppför den besvärliga dörrtrappan. Doften av saffran och kaffe slog emot oss, blandad med doften av – kvarn. Trots att där var fullt fanns det plats för oss från Klostergården. Barn kilade upp- och nerför de branta trapporna till tornets högre platåer.
 

 

Den skicklige gitarristen Bo-Anders Dahlström slog sig ner på en pall för att sjunga gamla skånska visor. Han inledde på allmän begäran med Kalle på spången som följdes av visan om Josefin. Alla sjöng med. Han nämnde en visbok från början av 1900-talet som hette ”100 roliga skånska visor”. Som avslutning före paus sjöng han Flicka från Backafall.
   Dags att gå hem. En äldre rörelsehindrad kvinna fortsatte att sjunga med klar röst medan vi hjälpte henne nerför trappan.
   Solen sänkte sig i väster medan Gorm hotfullt skockade mörka moln som varslade om kommande klimatkatastrofer. Ett långt godståg passerade sakta på den ännu inte fyrspåriga järnvägen.

Hur länge kan vi låtsas? av Göran Persson

Nedan följer några tankar som jag närt länge, kanske alltid, men inte riktigt låtit komma fram eftersom konsekvenserna är dystra och/eller svåröverblickbara. Naturligtvis har dom luftats av mig och många andra vid många tillfällen men sällan sätts de på pränt.

Finns det något rött block är tanken jag syftar på. Nästa vecka diskuterar vänsterpartiets medlemmar i Lund mål och strategier efter att blocksamarbetet havererat. Ett i den långa raden av havererade samarbeten med socialdemokraterna på alla nivåer.
   När jag kom in i politiken på 70-talet var allt till vänster om s per definition kommunism och slikt var inget man samarbetade med. Det var något man lät säkerhetspolisen ta hand om. Man hade t o m en egen sådan eftersom man inte litade på SÄPO. Detta svängde sakta efter ett förtjänstfullt arbete av vänsterledarna, men längre än till ”organiserat stödparti” kom man sällan. Man kämpade dock på, strategin var att genom samarbete stödja vänstern inom s för att försöka få fram ett ”rött block” som var socialistiskt mer än på första maj.
   I lokala församlingar har det sällan behövts någon mer långtgående radikalitet för att få s att lämna ett tänkt rött block och kasta sig i närmaste blå famn. En tioöring som det gäller nu i Lund är lång ifrån den futtigaste anledningen hitintills.

Allt detta vet vänstermänniskor sedan länge men vi har fortsatt hoppas. De senaste åren, åren efter Juholt-parantesen har det blivit allt svårare. Efter detta experiment inom s så sitter det vi tidigare kallade partihögern inom s i orubbat bo. Försvarslinjen för det ”röda blocket” nu är att det blivit ”rödgrönt” och att allt är mp:s fel. MP är ett borgerligt parti alternativt ”politiskt omogna” är analysen. Men, det håller inte att skylla på mp. Omdömen om mp ovan är ofta sanna men de är trots allt småsyskon i det ”rödgröna”, röstmässigt men framförallt organisatoriskt.

Det är socialdemokraterna som är problemet Arbetarpartiet Socialdemokraterna är inget arbetarparti och det kommer aldrig mer att bli socialistiskt mer än på första maj är vad jag hävdar. Nej, jag tror inte att alla socialdemokrater är cyniska bedragare. Tvärtom, väldigt många tror verkligen att man är på väg att skapa ett bättre samhälle genom sitt politiska agerande. Åtminstone tror de ”meniga” medlemmarna det. Detta gör inte saken bättre, snarare tvärt om. Den cyniske bedragaren kan avslöjas, den vilseförda anden är ett mycket värre projekt att ta sig an. Vad har då detta för konsekvenser?

Minst tre möjliga vägar
Som jag ser det finns det några olika scenarion inför framtiden.
   Det första kan lite förenklat beskrivas så här: Var allmänt välvillig till s även framöver, det finns trots allt nivåer av kapitalism på samma sätt som det finns nivåer i helvetet. En borgerlig makt som innehåller s kanske hamnar på en något bättre nivå.
   Den andra bilden liknar situationen för hundra år sedan. Socialdemokratin är huvudfienden, denna måste först marginaliseras innan vänstern kan ta strid mot den borgerliga maktapparaten. En vansklig strategi, då misslyckades den och var en av anledningarna till att fascismen tog makten på flera håll i Europa. Men så kan det väl inte bli idag? Om man ser på t ex Ungern och Polen idag så känns det inte helt säkert.
   Som alltid finns det en tredje linje. Behålla huvudet i sanden och fortsätta hoppas. Risken med denna strategi är uppenbar, sand i ögonen gör det svårt att se när väl tar upp huvudet. Sand i mun och näsa gör att man kanske aldrig får chansen att ta upp det.

Själv skulle jag välja linje 2 den här gången. Jag vill dock önska v-lund lycka till med sitt strategiska val. Skall man välja denna linje så skall den väljas av yngre krafter med fler kämpande år framför sig än vad undertecknad kan leverera.

Hjälp-att-ta-första-steget-parlören

Ladda ner parlören
 

Är du nyfiken, vill ha en ny kompis och vara med och skapa ett integrerat och kul Lund? Vill du ta första steget och säga hej, men vet inte hur?
Kan du till exempel arabiska, dari, pashto, tigrinji, somali, albanska eller kurdiska? Eller vet du någon som kan något av dessa språk?
Lundaborna Louise, Katarina och Petra samt kompisförmedlingen Kompis Sverige Lund

Kommer DU ihåg?

Med gråten i halsen... av Karin S

Med gråten i halsen jag tvingas att fatta
beslutet som gör oss så fruktansvärt matta.
Men Sverige ska vara en välfärdsstat,
hur blir det den dag inte Svensson får mat?
Vi tvingas nu stänga vår vidöppna dörr
men behåller en springa så allt blir som förr.
Karin S 

När ska himlen bli blå och solen stråla mera klar? Jag är inte uppgiven även om hoppet i stunder som dessa kan svika. Det är vi tillsammans som kan få det att hända och vända. Det handlar om hur vi pratar om och med varandra och vilken politisk väg vi väljer.
Rossana Dinamarca

Gå bort ifrån mig, ni förbannade!
Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.
Jesus, 22 november, Matteus, 25 kap.

Stoppa SD:s partidagar i Lund

Vad? DEMONSTRATION!
Var? DOMKYRKOPLATSEN I LUND!
När? LÖRDAG 28 NOV. KL. 14!
Sverigedemokraterna tänker hålla sina landsdagar i Lund den 27-29e november. Vi kommer stoppa dem.
   Sverigedemokraterna är fascister som politiskt understödjer de som bränner flyktingförläggningar, deras retorik föder människor som får för sig att mörda barn på skolor och just nu demonstrerar de till och med öppet tillsammans med nazister. Lund har en anrik antifascistisk tradition, en tradition av att blockera just Sverigedemokraterna kring det ödesmättade datumet 30:e november. Nu ska vi kasta ut fascisterna ur staden igen.
Arrangör: Lundabor mot rasism

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
28 november kl 17
Helgeandskören
Hanna Särnstrand, violin
Larsåke Sjöstedt, körledare

Adventspromenad till Flackarps mölla

Adventssöndagen den 29 nov
Samling vid Källbybadets entré klockan 13
   Adventskaffe och skånska visor på Flackarps Möllekafé
   Vi går längs Flackarpsvägen och gör ett kort uppehåll vid greve Wachtmeisters gamla vattenkvarn som är äldre än Flackarps mölla. Hem går vi enskilt via St Lars.
   Vädret påverkar oss inte. Vi går klockan 13 även om det blir skyfall, snöstorm eller orkan. Flackarps mölla är varm när vinden viner och regnet smattrar.
   Självklart kan man komma till Möllekaféet enskilt, till fots, med cykel eller bil.
Alla är välkomna!
Klostergårdens byalag

Klimatmarsch

På måndag börjar Klimatmötet i Paris. Där samlas företrädare för nästan alla världens nationer för att komma överens om hur vi tillsammans ska sätta gränser för koldioxidutsläpp, utrotning av arter och andra livsviktiga frågor.
   Det är NU vi som lever idag har ansvaret att bestämma livsvillkoren för alla kommande generationer.
   På söndag skulle tiotusentals människor marscherat på Paris gator för att ställa kraven på världens ledare. Efter Daeschs attacker har parismarschen förbjudits. Men världen över kommer vi att visa att vi inte låter dem sätta villkoren.
   I Skåne äger klimatmarschen rum i Malmö på söndag. Klockan 12.30 samlas vi vid stadsbiblioteket. Kl 13 avgår vi till Folkets Park. ANSLUT DIG!
Mera info på Klimathoppet
Läs om övriga manifestationer runt omkring i Sverige på Klimataktion

Dåliga mänskor

Konsertversion av Mary Anderssons och Mikael Wiehes musikal
 

 

RÖDA KAPELLET med musikallinjen vid ESLÖVS FOLKHÖGSKOLA
Dirigent: HANS NILSSON
MAGLE KONSERTHUS (Magle stora kyrkogata 4, Lund)
Fredag den 18 december kl. 19:00
Kassan öppen från klockan 18:30
Entré: 150 :-
Arrangör: Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet
Affisch »

Höstflod av Gunnar Stensson

Höje å svämmar över Källbydalen efter de senaste dagarnas regn och snö. Risken finns att den förblir översvämmad hela vintern. Jag förväntar mig att situationen förvärras de närmaste dygnen. Anledningen är hårdgörningen av marken, nedhuggandet av träden och kanske också ett fuktigare klimat.

Feministiskt initiativ lämnar samverkan med S och MP

Pressmeddelande
Feministiskt initiativ har idag, 151126, meddelat att de inte vill hålla fast vid det av kommun-styrelsen framförda rödgrönrosa förslaget med åtgärder för att få budget 2016 i balans.
   Budgetsamverkan är den mest centrala delen av en politisk koalitions samarbete. I och med att Fi inte ställer upp på koalitionens budget ser vi det som omöjligt att Feministiskt initiativ kvarstår i samverkan.
   Vi beklagar att Fi inte gör samma prioritering som vi att i detta läge lägga ett budgetförslag som skulle kunna ha förutsättningar att få stöd av kommunfullmäktige, även om det inte är en budget som fullt ut speglar alla våra politiska ambitioner.
   Socialdemokraterna och Miljöpartiet är beredda att fortsatt ta ansvar som styrande koalition. Vår förhoppning är att vi fortsatt kan samarbeta med Feministiskt initiativ i olika sakfrågor liksom vårt minoritetsstyre har behov av att finna samarbeten även över blockgränsen.
S & Mp

Gråzonen kommer närmare av Hanna Gunnarsson

Jag ser mig inte som en aktivist. Min roll i vänsterrörelsen har alltid varit den organisatoriska, att skicka ut kallelser, skriva protokoll, sitta på långa nämndsmöten, söka polistillstånd. Men jag har radikaliserats i takt med att den rådande samhälls-utvecklingen har gått åt en hårdare och kallare riktning. Jag har börjat tänka, säga och göra saker jag inte tidigare ansåg vara en del av mitt politiska arbete som vänsterpartist.

   Vi befinner oss på ett sluttande plan och i en ständigt nedåtgående spiral. Vårt arbete för att göra samhället bättre går som bäst med ett steg framåt och två tillbaka, om det ens blir ett steg framåt först. Vi har inte längre varken socialdemokraterna eller miljöpartiet med oss i arbetet för en grundläggande samhällsförändring, och feministiskt initiativ håller fortfarande på att hitta sina former. Vi kämpar i motvind till en så hög grad att vi ibland måste sätta oss ner och vila för att inte riskera duka under helt och hållet.
   Men det finns hopp om livet och samhället. I takt med att kylan har tagit greppet om oss har också solidaritetens låga börjat brinna kraftigare än på mycket länge. Många människor har engagerat sig i arbetet för att hjälpa flyktingar, utsatta EU-medborgare och hemlösa. Det har donerats stora summor pengar, garderober har rensats på allt som går att använda, mat har lagats, saker har köpts för att göra livet lättare för de som inget har. Människor har lagt sina dagar och nätter på att hjälpa till på centralstationer och härbärgen, språkkunskaper har kunnat användas för att hjälpa varandra sätta ord på hur det känns och är. Det finns verkligen hopp.
   Än så länge har samhället möjliggjort för aktivister och vanliga solidariska personer att hjälpa till med det som behövs. Ibland har samhället varit passivt och låtit det ske, ibland har samhället hjälpt till med finansiering och lokaler. Men vad ska vi göra när samhället aktivt börjar motarbeta människors möjlighet att hjälpa varandra? När volontärer inte längre får vara inne på centralstationerna, när utsatta personer inte får sova liggandes utan måste sitta upp hela natten på grund av brandskyddsregler, när ID-kontroller gör att det i praktiken blir omöjligt för flyktingar att komma till Sverige för att söka asyl - vad gör vi då? Var går vår gräns för när vi känner att vi inte kan jobba innanför samhällets riktlinjer utan måste agera ute i gråzonerna? När, och hur, är vi beredda att göra det?

Kommenterat om samtiden i närtid av Gunnar Stensson

Patrik Svensson, Hanna Gunnarsson, Förintelsen och de stängda gränserna
Èviankonferensen sommaren 1938 stängde gränserna för judiska flyktingar,  påminner Patrik Svensson.
   Den amerikanske delegaten förklarade i sitt öppningsanförande att USA inte tänkte ändra sin restriktiva flyktingpolitik och förväntade sig  inte att något annat av de deltagande länderna heller skulle ta på sig den ekonomiska bördan att göra det. Sverige deltog. Och så blev det.
   Samma höst kom Kristallnatten och ett par år senare inleddes Förintelsen.
   Patrik Svensson jämför Éviankonferensens resonemang med regeringens motivering för åtstramningen i flyktingmottagandet.
”Vi behöver gömma och smuggla flyktingar över Öresund nu,” säger Hanna Gunnarsson. ”Som vi gjorde under kriget.” Om gränserna var stängda skulle jag kunna tänka mig at t smuggla flyktingar för att rädda liv, förklarar hon. Sydsvenskan 26/11


Säpo, journalisterna och politikerna
Det går inte an att Säpo uppträder som Dupond och Dupont, den svenska journalistkåren tar sig fram som Kling och Klang och politikerna låter som Bill och Bull.
Åsa Linderborg, Aftonbladet 23/ll

Krigets offer
The Guardian intervjuade den 19/11 drönaroperatören Brandon Bryant, som när han lämnade sin tjänstgöring i den amerikanska armén fick ett brev med en lista, enligt vilken han dödat 1626 personer, flertalet civila.
   Han drabbades av posttraumatisk stress och uppmanade president Obama att upphöra med drönarattackerna eftersom de bara leder till förtvivlan och hat i Syrien.
   Abdel Abaoud och hans kumpaner dödade 130 civila i Paris den 13 november. Eftersom de själva dödades i samband med massakern kunde de aldrig reflektera över vad de gjort


Kapitalismen kontra klimatet
Naomi Klein och Björn Lomborg (Sydsvenskan 26/11) är överens: det kapitalistiska systemet kan inte lösa klimatkrisen.
   Men de gör olika val. Björn Lomborg väljer kapitalismen. Naomi Klein väljer bevarandet av livet på jorden.

Miljöpartiet om nya Lund C av Ulf N

Ett program för ombyggnad av Lund C har varit ute på remiss bland myndigheter och allmänheten. Byggnadsnämnden har nu tagit ställning för hur inriktningen på den mera detaljerade planeringen ska se ut. I all korthet innebär beslutet att inga större förändringar i programmet görs på grundval av remissinstansernas synpunkter. Det ursprungliga förslaget ligger i allt väsentligt fast.

De mer eller mindre fantasifyllda men intressanta förslag som presenterats av en del arkitekter lades åt sidan utan någon större diskussion.
   Byggnadsnämnden konstaterar i sitt beslut att programmets förslag utgör ”en långsiktigt robust och hållbar struktur för utveckling av stationsområdet”. Programmet är också anpassat till de ”tekniska och kapacitetsmässiga krav som ställs på en station för höghastighetståg”.
   Samtliga partier röstade för att programmet skulle ligga till grund för fortsatt planering. Men flera partier hade ändå invändningar och kritik, varför de ändå reserverade sig mot beslutet. (Jo, en kan rösta ja och ändå reservera sig). Detta för att få tillfälle att dokumentera sina kritiska synpunkter.
   Även Miljöpartiet är på flera punkter kritiskt till planen. MP:s har preciserat sin kritik i reservationer i Byggnadsnämnden. Kritiken kan i huvudsak sammanfattas enligt följande:

MP har inte bundit sig för en kongressanläggning
Partiet har genom att säja ja till planen inte tagit ställning för att en kongressanläggning ska byggas. Det kommer att fattas beslut om detta efter en bredare diskussion i partiet. Utgångspunkten för denna diskussion kommer att bli kommunens fördjupade utredning om förutsättningarna för en kongressanläggning. Utredningen kommer att presenteras under nästa år.
   Om en kongressanläggning verkligen kommer att byggas i Klosterhage vill MP att volymen begränsas så att anläggningen inte ”äter upp” Klosterkyrkan. MP ser också att den nuvarande tingsrättsbyggnaden helst ska bevaras, eftersom det är en arkitektoniskt värdefull byggnad och ett karaktäristiskt inslag i gatubilden.

Motortrafikangöring från Byggmästaregatan
Enligt programmet ska angöringen för biltrafik på västra sidan järnvägen ske via Lokföraregatan. Där blir alltså en tämligen stor ökning av motortrafiken. Parkmark kommer att tas i anspråk för en förskjutning av gatan österut. MP anser att alternativ till denna lösning måste utredas i det fortsatta planeringsarbetet – ett alternativ där motortrafiken angör stationen via Byggmästaregatan.

Varken cyklister eller bilister ska behöva leda sitt fordon till p-plats
Om bil- och cykelparkering skriver MP: ”En grundlig utredning av parkeringsbehovet för cyklar och bilar måste komplettera ramprogrammet. Beträffande cykelparkeringar bör utredningen i första hand ta fasta på det framtida behovet av cykelparkeringar på västra sidan.”
   Partiet betonar också starkt vikten av att anläggningarna för cykel och bilparkering behandlas ur komfortsynpunkt på ett likvärdigt sätt: båda trafikantkategorierna måste kunna färdas på/i sitt fordon hela sträckan till och från parkeringsplatsen, dvs varken bilister eller cyklister ska behöva leda fordonet del av sträckan fram till uppställningsplatsen. ”Vi vill också framhålla vikten av att de underjordiska garagen byggs så att fordonsparkerarna kan känna sig trygga och säkra, även under lågtrafik och nattetid”, avslutar det gröna partiet sin syn på p-frågan.

Därför lämnade v samarbetet i Lund

Här är den motivering som Vänsterpartiet har lagt fram i kommunstyrelsen och som väl återkommer i kommunfullmäktige på torsdag när de lägger fram ett eget budgetförslag på 30 öres skattehöjning (istället för att kompromissa med S, Mp och Fi, skattehöjning 15 öre, och som inte rubbade sig en tum i förhandlingarna).

Reservation till kommunstyrelsen ärende 6
Åtgärder för att få budget 2016 i balans
Inga fler nedskärningsbudgetar
Jämställ Lund

Lunds kommun har sedan valet 2015 styrts av en koalition mellan rödgrönrosa partier, men de kan inte genomföra sin politik. De borgerliga med stöd av SD och FNL blockerar och tvingar istället fram nya nedskärningar inom äldreomsorg, förskola, skola, kultur, renhållning, ja alla kommunal verksamhet.
   Budget för 2016 togs i juni, men sedan dess har tre viktiga saker tillkommit. För det första har det visat sig att kommunen inte kan skära ner på grundskolan i enlighet med det borgerliga segrande budgetalternativet, då går Lund miste om statsbidrag till skolan. För det andra har en ny lönekartläggning gjorts som visar att kvinnodominerade yrken tappar kraftig mot mansdominerade. För det tredje har prognosen för kommunens intäkter försämrats på grund av att 800 invånare försvunnit ur folkräkningen.
   Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun äntligen, efter nio raka år med nedskärningar slutar plåga förskola, skola, vård och omsorg och andra verksamhet med nya sparbeting. Vi motsätter oss att statsbidraget för återställandet av arbetsgivaravgifterna för unga (26 Mkr) dras in från verksamheterna från den 1 januari 2016. Annars drabbas till exempel vård och omsorg av ett nytt sparbeting på 13 Mkr, utöver de 8 Mkr som borgarna skar bort i juni.
   Vänsterpartiet föreslår att ett första steg tas för att jämställa lönerna mellan kvinno- och mansdominerade yrken under 2016. Det är ett arbete som egentligen skulle kommit igång redan 2015, men de borgerliga med stöd av SD och FNL förhalade det med ett nytt utredningsuppdrag. Nu är utredningen klar. l denna insats krävs 10 Mkr för att lyfta lönerna för de underbetalda kvinnodominerade yrkesgrupperna som är nödvändiga för välfärden: Vårdbiträden, städare, ekonomibiträden, barnskötare och undersköterskor.
   Slutligen föreslår Vänsterpartiet att kommunens försämrade ekonomi möts med en försiktig skattehöjning på 30 öre. Tyvärr har vi inte fått gehör för våra förslag. Till och med förra året fanns en gemensam linje bland de rödgrönrosa partierna: Inga fler nedskärningsbudgetar i Lunds kommun. Nu står bara Vänsterpartiet fast vid detta.
Mats Olsson, Hanna Gunnarsson
Reservationen i orginal »

Finn Hagberg fyllde 80 år den 25 november av Göran Persson

Att sätta en etikett på en människa är aldrig lätt, att sätta någon på Finn är omöjligt. Vänstern i Lund, och inte bara vänstern, har känt honom i så många skepnader.
   I VB har han varit en synnerligen flitig skribent och redaktör under många år. Under hans mest partiaktiva år hade dåvarande VPK en idrottsförening. Under de år då VPK helst blickade mot Moskva om man nu var tvungen att se utanför landet så lärde Finn ut Mao Tse Tung gymnastik (och en del annat från samma land). Om du gick med i någon av de många solidaritetsrörelser som fanns i Lund på 70- och 80 talet så var chansen stor att en av de första du lärde känna där var Finn.
   Otaliga, både gammal- och nyvuxna om man kan säga så kommer ihåg hans hiskeliga (fast ganska ömsinta) spökhistorier från Lönsboda skogarna, undrar om det bara är jag som fortfarande är lite rädd för ”hallongumman”. På 90-talet när min son var i sin mest badlystna ålder så hette hans simhoppslärare Finn. Så här kunde jag hålla på tills jag fyllt VB:s gamla spaltutrymme, det nya elektroniska är ju som bekant oändligt. Tur, för nu kom jag ju på en sak till som måste vara med. Har du hört Röda Kapellet? Ja då har du ofta hört Finn.
   Att önska dig ett långt och innehållsrikt liv känns lite sent påtänkt så det blir helt enkelt: Grattis och fortsätt framåt!

1983 kunde det hända sig att VPK Lunds styrelse skrev en ledare som antydde att idrott var att betrakta som ”opium för folket. Då fick man minsann svar på tal!

Försmädligt angrepp
Ledaren i VB nr 13 innehöll en del lömska angrepp på jogging och maraton, som det är svårt att förlika sig med. Först skriver man att det finns något sorts samband mellan löpning och arbetslöshet. Jaså, kan vi få några namn på arbetslösa som sprungit maraton?
   Sedan antyder man att det rör sig om uttryck  för kroppsdyrkan när man använder sin kropp i sportsliga sammanhang. Har verkligen ledarskribenten sprungit långa sträckor eller t. ex. deltagit i vandrarsektionens strapatser? Inte ägnar man sig åt tillbedjan nar träningsvärk och skoskav sätter in!
Vidare anser ledaren att demonstrationer bör ersätta jogging. Det håller inte! Demonstrationerna i Lund är alldeles för korta och tempot för dåligt för att de ska kunna ersätta regelrätt motion. Dessutom förekommer ingen uppvärmning, vilket är ett måste i alla seriösa motionssammanhang. Fredsmarschen till Paris visar dock på en möjlighet.
    Vi står här inför en av livets gåtor: Varför idrottar man? Styrelsens svar på frågan är ogenomtänkt tycker jag. Det rätta svaret är att vi tillhör den art av däggdjur (Homo ludens) som finner ett stort nöje i lek. Efter barn- och ungdomstiden återstår nästan bara idrotten som det område där det är socialt acceptabelt att fortsätta leken. Att det sedan i vår tid smugit sig in ”orena” motiv såsom att förbättra sin hälsa, bidra till ungdomens socialisation, förbereda männen för ett liv i skyttegravarna, skapa patriarkala strukturer, öppna en marknad för nya produkter, övervinna medelålderskrisen, banta några kilo, tjäna pengar, förbättra puls- och syreupptagning-sförmågan, koppla av, minska risken för hjärt- och kärlsjukdomar bör inte göra oss blinda för det psykiskt lustbetonade i denna märkliga mänskliga verksamhet.
   Eller som Kaikudiktaren Basho säger i sin diktsamling ”På ensliga stigare genom okända trakter” (utgiven i slutet av 1600­talet):

I snörningarna
på mina sandaler
blommar små irisar

FH

Veckobladet och lundavänstern av Bengt Hall

En gång i tiden var Veckobladet vänsterns och VPK/Vänsterpartiets utåtriktade organ. Innehållet var nästan helt lunda-fixerat. Det hände att någon tilläts skriva om företeelser utanför kommungränsen men det hörde till undantagen. De politiskt aktiva skrev om vad som hände i fullmäktige, i nämnder och i andra sammanhang där vänstern agerade. Det var en källa till kunskap om lundavänsterns stånd-punkter och utspel. Dock var aldrig Veckobladet en ren partimegafon utan här tilläts olika röster komma fram. Det var tidningens signum vilket gjorde den läsvärd och inte helt förutsägbar.

Denna egenskap ledde senare till partiets avståndstagande. ”Ledande kamrater” ville bara ha godkända åsikter i sin tidning. Kring millenieskiftet tog man sin hand från VB. Tack vare Göran Persson som sedan dess innehar rättigheterna lever tidningen vidare. Du ska ha ett stort tack, Göran! Men nya friskare vindar råder inom partiet och inställningen till VB har ändrats.  Men var är den friska debatten?

För något år sedan la jag en motion till Vänsterpartiets årsmöte i Lund där jag yrkade på att partimedlemmarna skulle uppmanas läsa VB och även skriva i tidningen. Min ambition var att vi som är medlemmar ska få insyn i det politiska arbetet och att tidningen åter skulle spegla det som händer i kommun- och regionpolitiken och även utomparlamentariskt. Och kanske också kunna delta i diskussioner kring aktuella lokala frågor.  Motionen gick faktiskt igenom. Med acklamation!

Sedan dess har inget synligt hänt. Jag vet inte om partimedlemmarna i högre utsträckning läser VB. Jag ser i varje fall ytterst sällan någon kommunpolitiskt aktiv som berättar och skriver om vad som händer i den lokala politiken. Sista numret av VB, till exempel, handlar om terrorn i Frankrike, Palestina, solidaritet med det andra islam och lite till. Men kommunpolitiken lyser (med något undantag) med sin frånvaro.

Vänsterpartister brukar hänvisa till Politiken, som utkommer efter fullmäktigemötena. Det är ett flygblad med i huvudsak ett referat från sammanträdet.  Den ger knappast en fullödig bild av kommunpolitiken.

För mig är politik inte bara sammanträden och möten i slutna rum. Det handlar också om kommunikation med alla oss andra. Ibland hävdar våra företrädare att de inte får in sina alster i den stora draken (SDS). Det är möjligt. Men varför inte då skriva i Veckobladet som kommer ut regelbundet varje vecka? Varför inte föra ut politiken till oss som vill veta vad partiet gör och vilka frågor som är på tapeten och var skiljelinjerna går? Och ni som vet lite mer – hjälp till att hålla den politiska diskussionen levande! Det är det demokratiska fundamentet!

Läs och skriv i Veckobladet! Och hjälp till att sprida kunskap om Veckobladets existens!

Svar och kommentar till Bengt av Göran Persson

Bengts historieskrivning om hur jag kom att ta över Veckobladet är i det stora hela korrekt. Dock fattas en bit och det är den bit som fick mig att bestämma mig för detta soloprojekt. Gunnar Sandin besatt den mest briljanta och insiktsfulla penna som funnits inom lundavänstern i modern tid. Det som Vänsterpartiet  ville stoppa var denna penna som aldrig lät sig inordnas i trångsynt partitaktik.

Men allt detta är längesen och spelar ingen roll för nuvarande läge. Idag står och faller VB med ett antal åldrade skribenter, återväxten är obefintlig. Redaktionellt är jag ensam sedan några år sedan Kajsa Theander och Gunnar gått ur tiden.

Att VB handlar så lite om politiken i Lund idag beror på att mitt personliga nätverk inte längre är partipolitiskt aktivt med några få undantag. Det enda regelbundet skrivande undantaget är Ulf Nymark som ju som bekant är miljöpartist. Jag vet inte mer än någon annan vad som händer där, kan bara någon gång reagera på Sydsvenskans rapportering, som för övrigt är under all kritik idag. När man läser dess Lundasidor kan man notera att man allt som oftast måste fylla ut med annonser som handlar om Malmö.

Nåväl, då skriver de aktiva politikerna på vänsterkanten någon annanstans kan man tänka. Vad det gäller Vänsterpartiet så är detta inte sant. Det är sällsynt att någon av detta partis ledande företrädare skriver någon längre text än på Twitter. Den som inte tror mig kan själv räkna inläggen på Mats Olssons och Hanna Gunnarssons bloggar. Ta inte detta som kritik, det skall kanske vara så här. Man gör förmodligen inte politik med pennan längre. Det finns säkert andra och effektivare sätt idag, vad vet jag.

Något som jag vet är emellertid att dessa andra och effektivare sätt dåligt når väljarna. Varje undersökning i ämnet visar att lojaliteten med och engagemang för politiska partier utanför deras krympande medlemskader minskar snabbt. Möjligen men undantag för sd men det varken vet jag eller gitter ta reda på.

Så vad händer då med VB i framtiden? Tidningen har fyllt 40, skribenterna och redaktören betydligt mer än så. Om jag lever och har hälsan så kan jag väl hålla på i en fem år till på sin höjd. Sen är det som jag ser det slut om inte någon nyckfull politisk modeväxling gör det modern att börja skriva analyserande och argumenterande texter igen. Den rena propagandatexten överlåtes åt reklambyråerna som gör sådant så mycket bättre.

Om jag har helt fel i detta resonemang så vill jag bara berätta att jag betalade Vänsterpartiet en krona när jag tog över VB. Mer än 40 år som socialist har deformerat mig så att jag inte kommer att kräva mer om något parti vill köpa tillbaka VB. Fan vet om jag inte rent av skulle kunna skänka bort det om Vänsterpartiet vill ha tillbaks det.

Jag vet att det skett en del ryktesspridning om min politiska hemvisst genom åren, speciellt när Demokratisk Vänster fanns. Fakta är dock att jag troget levererat min medlemskontingent till VPK och V alltsedan 1975.

Hollande tystar dem som drabbas värst av klimatkatastrofens monstruösa våld av Gunnar Stensson

 

Den franska regeringens beslut att förbjuda protester och demonstrationer under toppmötet i Paris avslöjar klimatkrisens grundläggande ojämlikhet.
   De folk som drabbas värst av klimatförändringarna har nästan ingen röst i västländernas debatter om åtgärder för att förhindra den katastrofala globala uppvärmningen. Deras enda chans att göra sig hörda är i samband med stora klimatmöten som detta.
   Den enda möjligheten för vanliga människor att påverka är utomhusmanifestationer och demonstrationer som får mediatäckning.
   Somliga menar att Hollandes beslut är riktigt mot bakgrund av terrorn. Men FN:s klimatmöte kan inte jämföras med ett G8-möte. De civila manifestationerna ingår som en viktig del i klimatmötet. Tusentals människor gör stora ekonomiska uppoffringar för att resa dit och delta. Den franska regeringen borde inte tillåtits tysta dem. Fotbollsmatcher och toppmöten tillåter den, men det civila samhällets manifestationer stoppas.
   Klimatkrisen är en moralisk kris där den globala norden sätter sin bekvämlighet och ekonomiska säkerhet före överlevnaden för jordens fattigaste och mest sårbara folk.
   Författaren Rebecca Solnit skrev nyligen: ”klimatförändring är våld”.
   Det stämmer. En del av våldet sker med sadistisk långsamhet. Stigande havsnivåer utplånar hela länder och torrkatastrofer dödar tusentals människor. I en enda rullande katastrof stjäl orkaner som Katrina tusentals människoliv. När regeringar och globala storföretag medvetet avstår från att hindra den globala uppvärmningen är det en våldshandling.
   Det är våld att begagna terrorhandlingar som ursäkt för att tysta de som är mest sårbara för klimatvåldet.

   Frankrikes sportminister sa om beslutet att genomföra de planerade fotbollsmatcherna: ”Livet måste fortsätta” Ja, livet måste fortsätta!
   Det är därför jag har anslutit mig till rörelsen för klimaträttvisa. För när regeringar och globala företag underlåter att handla, trots att allt liv på jorden hotas, då måste man protestera!
Naomi Klein

(Texten ovan är ett sammandrag av en artikel som publicerades i The Guardian den 21/11. Kolla gärna hela texten. Där finns t ex ett stöd för Åsa Romson. GS)

Underrättelseverksamhet i Berlin och Boliden
Jag tittade på Homeland i söndags kväll. Resumé.
   Carrie dödshotas av ryssar, arabiska terrorister, CIA- och Mossad-agenter för att hon vet att det finns en rysk mullvad på CIA:s Berlinkontor. Hon bryter sig in i en arabisk politikers bostad, men överraskas av ryska agenter och smiter ut genom fönstret, medan skotten haglar omkring henne. Väl ute upptäcker hon att hennes två medhjälpare mördats.
   Hennes mentor på Berlinkontoret, som försett henne med hemliga dokument, avslöjas och häktas. Övervakad av tre CIA-gorillor förs han i hiss ner från kontoret. När hissdörren öppnas rusar tre svartklädda, beväpnade och maskerade Mossad-agenter fram och kidnappar honom i en svart bil.
   Då sitter Carrie i en taxi på väg till CIA-kontoret, utan att veta att den kvinnliga chefen är ryssarnas mullvad. Mullvaden förbereder sig att eliminera Carrie. Fortsättning följer.
   Allt utspelar sig en vanlig vardagseftermiddag i ett Berlin som tycks fungera normalt, trots mord, skottlossning, arabiska terrorister, ryska agenter, CIA-gorillor och maskerade Mossad-agenter.
   Det förefaller vara den sortens dramer som inspirerade Säpo att skicka den väpnade insatsstyrkan till flyktingförläggningen i Boliden för att oskadliggöra den intet ont anande Mutar Muthanna Majid. Man får vara glad att det inte slutade med en tv-serie-shoot-out.

En annan bild av verkligheten

Marianne Söderberg och nio operasångare ger stödkonsert för flyktingar i Sverige

 

Nio operasångare med rötter i Lund vill bidra till att hjälpa de flyktingar som nu kommer till Sverige. På söndag den 22 november kl 18 ger de en stödkonsert på Magle Konserthus i Lund. Vid flygeln sitter två av Malmöoperans drivna ackompanjatörer, Annika Bjelk Wahlberg och Max Lörstad. Publiken kommer att ledsagas genom tre århundradens opera- och operettmusik av Marianne Söderberg, tidigare TV-journalist och känd från många program om klassisk musik. Välkända örhängen ur Tosca, Aida och Glada Änkan utlovas, liksom glömda guldkorn.

   Sångarna är alla professionella och jobbar på skilda scener i Europa, USA, någon i Kina, oftast är de frilansar, några bor i Sverige, andra utomlands och de har kommit resande för den här konserten.
   Alla intäkter går till Röda Korsets flyktinghjälp. Studentsångarna lånar gratis ut Magle Konserthus och Julius Biljettservice säljer biljetter utan påslag.
   – Vi är många som vill visa vårt stöd för de flyktingar som kommer hit just nu, och vi är många som vill hjälpa till. Men inte alla har möjlighet att arbeta som volontärer eller ställa tomma rum till förfogande. Låt oss samla in pengar tillsammans, och se till att Röda Korset får ännu mer resurser för att hjälpa de som kommer hit, säger Lisa Löfqvist, en av de arrangerande sångarna. Gruppen kallar sig Opera Singers for Refugees.
   – Röda Korset verkar för en human och rättssäker flyktingpolitik och ökad förståelse för människor på flykt, såväl i Sverige som internationellt. De är engagerade i de flesta delar av flykting- och integrationspolitiken; rådgivning om asylprocessen, familjeåterförening, till träning i svenska språket och återvändande.
   Röda Korset försvarar asylsökandes och flyktingars mänskliga rättigheter, särskilt rätten till asyl och rätten att leva med sin familj. Årligen hjälper de ett par tusen människor att återförenas i Sverige.
 
Konferencier
Marianne Söderberg
Medverkande
Marieke Wikesjo (Oper in Starnberg, Konserter i Skandinavien, Tyskland, Österrike och Italien)
Karin Torbjörnsdotter (Staatsoper Stuttgart, International Music Festival Macau (China))
Emil Roijer (Komische Oper Berlin, Folkoperan)
Anna Nevander (div scener i Italien)
Lisa Löfqvist (Malmö Opera, Köpenhamnsoperan, Skånska Operan, div scener i Tyskland)
Signe Lind (Malmö Opera, Köpenhamnsoperan, Skånska Operan)
Tor Lind (Malmö Opera, Köpenhamnsoperan, Den Fynske Opera, Skånska Operan)
Staffan Lindberg (Malmö Opera, Operafabriken)
Christer Arwidson (Skånska Operan, Lilla Operan, Lunds Kammaropera)
Vid flygeln
Max Lörstad
Annika Bjelk Wahlberg
När & Var
Söndag 22/11 kl 18.00
Magle Konserthus, Magle Stora kyrkogata 4, 223 50 Lund

Konstauktion

Solidaritet med det palestinska folket

 

Grupp 194 bjuder in till ett arrangemang med anledning av Internationella dagen för solidaritet med det palestinska folket
Lördag 28 nov kl 15 Studiefrämjandet, Ystadgatan 53
Palestinsk musik, dabke, tal, teater mm
Arrangör: Grupp 194

Gastarna på Gastelyckan av Gunnar Stensson

Jag har gått över Domkyrkoplatsen ett par gånger under veckan. Vilken utomordentlig mötesplats för Lundabor mot rasism! Stor, tydligt avgränsad mellan domkyrkans grå mur och Liberiet, central men ändå avskild, med fantastisk akustik.
   Det är platsen för en stor manifestation mot rasism den 29 november.
   Kanske kan en samordning med kyrkan ske, så som skedde 1968 vid universitetets 300-årsjubileum, när demonstranter, bland dem en blivande ärkebiskop, sjöng We shall overcome i domkyrkan för att protestera mot apartheid i Sydafrika. Den gången ledde det till åtal och böter.
   Däremot är det aviserade fälttåget mot de sverigedemokratiska gastarna mer tveksamt. Låt dem stanna där de hör hemma: på Gastelyckan.

 

Fakta: Varje gång en fascist ler
dör en kattunge
Bilden hämtad på Facebook

God Jul?

Gränskontrollerna förlängs, enligt ekot just nu, och skall gälla till den 11 december. I samma ekosändning rapporterade man om att inte alla flyktingar kan erbjudas tak över huvudet.
   Om dessa tillstånd förlängs en gång till så får vi en verklig jul detta år. Jag tillåter mig att tvivla på att Josef och Maria hade fullgoda id-handlingar med sig. Om dom nu skulle lyckas passera gränsen så kommer de som barnlösa inte kunna få någon sovplats. Man får hoppas att det fortfarande finns något olåst stall i Sverige.
   Fast det här är så klart inte på riktigt, det vet jag säkert som gammal och oförbätterlig ateist.
Göran Persson

Pressmeddelande

 

Äntligen – krav på märkning av produkter från ockuperat område

   EU- kommissionen har beslutat att produkter som är tillverkade i de olagliga israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk mark, ska märkas så att de europeiska konsumenterna kan skilja dem från varor tillverkade i Israel, det Israel som ligger innanför de gränser som är internationellt erkända.
   Föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred välkomnar detta beslut som en tydlig signal till Israel att ta de nödvändiga stegen mot ett slut på ockupationen och en rättvis fred.
   Vi hoppas att regeringen snarast verkställer detta beslut så att konsumenter som inte stödjer ockupationen av Palestinsk mark kan göra ett val i butiken säger Olle Katz och Ilan Cohen, talespersoner för Judar för Israelisk-Palestinsk Fred.

Hittat på Twitter

Boktips från Tidningen Kulturen

Förra sommaren attackerade Israel Gazaremsan. Det var tredje gången på sex år som de bombade. Antalet offer summerades: 2200 personer dog, 10 000 skadades, 300 000 tvingades flytta. Men efter att siffrorna summerats i pressen och attacken upphört, blev det tyst. Det fanns ingen plats för sörjandet.
   Nu börjar skildringarna komma. Tre böcker skrivna av ögonvittnen är Charlie Andreassons Dagbok från Gaza, Mohammed Omers Shellshocked – On the Ground Under Israel's Gaza Assault och Max Blumenthals The 51 Day War – Ruin and Resistance in Gaza. En svensk sjöman, en palestinsk journalist och en amerikansk judisk journalist. Alla är skrivna som dagböcker, med korta kapitel om varje dags händelser.
   Charlie Andreassons bok är det enda svenska vittnesmålet från attacken. Han åkte till Gaza för att arbeta med Gazas Ark, en del av Freedom Flottilla. Detta år skulle blockaden brytas inifrån. En båt skulle byggas i Gaza och avsegla med exportvaror, för att belysa hur Israels blockad mot Gaza- remsan inte bara handlar om att förbjuda import, utan främst om att förhindra export och därigenom isolera befolkningen ekonomiskt. Men under arbetet inleddes bombningarna och Charlie blev kvar.

Solidaritet med det andra islam och öppna armar för flyktingarna av Gunnar Stensson

Den populäre franske filosofen Bernard-Henri Lévy har knutits till Sydsvenskan och introducerades den 17/11 med en lång artikel om terrorn i Paris under titeln "Krig, en handbok".
   I artikeln hävdar han två viktiga ståndpunkter som är kontroversiella i Frankrike, i Europa och i Sverige.
   1. Vi fransmän, liksom vi svenskar och vi européer, måste stödja våra landsmän inom det andra islam, upplysningens islam.
   2. Vi är skyldiga att än mer öppna armarna för flyktingarna från IS terror.
   De två ståndpunkterna är viktiga att kämpa för i en situation när många människor, politiker och stater agerar tvärtom.
   Men Lévys användning av begreppet "krig" är oklar och kan leda till felaktiga slutsatser. Jag har också svårt att acceptera hans retorik som jag finner otydlig, mångordig och auktoritär.
   Ibland är den både chauvinistisk och direkt felaktig i sak. Ett exempel.
   I en mångordig tirad (överst på tredje spalten) skriver Bernard-Henri Lévy "Dessa män som avskyr livsglädjen... borde... tvingas lyssna till Victor Hugos vackra ord från september 1870, efter massakern under Paris-kommunen: Att angripa Paris är mer än att angripa Frankrike, det är att förstöra världen."
   Problemet är att Pariskommunen inte kom till makten förrän i mars 1871 efter kejsardömets fall. Så Hugo kunde inte gärna ha uttalat sig om den 1870. Den är inte heller entydig.
   Under de två och en halv månader Kommunen härskade genomfördes reformer och begicks övergrepp. I maj 1871 erövrades Paris av de reguljära franska trupper som tidigare kapitulerat för tyskarna. Under den så kallade blodiga veckan i maj dödade de 20 000 till 30 000 fattiga, jämförelsevis obeväpnade parisare.
   När Lévy skriver "massakern under Paris-kommunen" verkar det som om han snarare syftar på de övergrepp som begicks under Kommunens korta tid än på den massaker i folkmordsformat som begicks av Frankrikes armé.
   Victor Hugo skrev en berömd dikt om Paris-kommunen. Den har titeln Vems är felet? (Á qui la faute) och handlar om en fattig kommunard som tillfrågas varför han försökte bränna ner det franska nationalbiblioteket med alla dess böcker som försvarar frihet, jämlikhet och broderskap.
   Kommunarden svarar: Jag kan inte läsa.
   Victor Hugo avslutar med raden: Vems är felet?
   Den dikten skrev Victor Hugo 1872. Man finner den lätt på nätet. Den återspeglar nog bättre Victor Hugos åsikter om Pariskommunen och den blodiga veckan än det citat Lévy anför.
   I Samhällets olycksbarn skildrar Hugo Pariskommunen och dess bakgrund. En musikal byggd på boken spelades härom året på Malmö Opera.

Islamiska staten formar sina motståndare av Gunnar Stensson

”Se fienden. Att säga ordet 'krig' är samtidigt att peka på en fiende. Det är en fiende som måste behandlas som en fiende, det vill säga enligt Carl Schmitts skola, som måste ses som en figur som man kan bruka list mot och låtsas ha en dialog med, slå till mot utan ett ord, inte under någon omständighet förhandla med. Men det är framför allt en fiende som måste kallas vid sitt rätta namn.”
   Tycker du det låter totalitärt? Nazistiskt? Då är du på rätt spår. Carl Schmitt var en nazistisk ideolog, medlem av nazistpartiet från 1933 till 1945. Han betraktar det demokratiska samhället som en fasad som döljer den suveräna makten. Vid krislägen blir den verkliga makten synlig. Då agerar staten utan direkt konstitutionellt stöd genom att hänvisa till ett undantagstillstånd.

Texten ovan publicerades på kultursidan i Sydsvenska Dagbladet tisdagen den 17 november i en artikel med rubriken ”Krig, en handbok” av den franske filosofen Bernard-Henri Lévy. Artikeln uppmanar till krig mot den Islamiska staten. Den konstaterar att den franska statsledningen har sagt det, på högsta nivå, liksom den politiska klassen med gemensam röst.
   USA, Frankrike, Turkiet, Saudiarabien, Ryssland, Iran bekämpar redan Islamiska staten. Nu håller de på att samordna kriget.
   Ingenting kan vara mer opportunt än att uppmana till krig mot Islamiska staten dagarna efter attentaten i Paris den 13 november. Men Bernard-Henri Lévy är framför allt en opportunist.
I flåsande franskt jätteformat.
   Han försvarar det franska kolonialvälde som behöll slaveriet till efter 1945. Han stöder Israels bosättningar och krig i Gaza.
   Han deltog själv i Gaza - invasionen som inbäddad journalist och prisar invasionsarméns humanitet.
   Sydsvenskan betraktar honom som liberal och det kanske han är. Han motsatte sig till exempel USA:s invasion i Irak 2003. Fast hundratals liberaler gjorde motsatsen.
   Ingrid Fredriksson och Per Svensson översatte artikeln. De borde ha upptäckt dess brister men blev kanske övertalade av textens auktoritära svada.

Låt inte krigshetsarna ta över! av Lucifer

Jo, det är för jävla hemskt när plötsligt ett hundratal människor bara mejas ner. Men vad gör man sen? För oss som inte tror på någon sorts inneboende Ondska hos människor finns bara det gamla vanliga: att försöka förstå.

En kolonialmakt
Då är det så att Frankrike inte bara är konstens och kulturens hemvist utan också är en gammal förhärdad kolonialmakt. England och Frankrike delade på resterna av det gamla osmanska riket efter första världskriget och då blev Syrien och Libanon, där det senare karvades loss från Syrien, franska protektorat. Men Frankrike har ju förstås mest haft att göra med den muslimska världen genom Algeriet som sågs som en del av Frankrike tills det blev sitt eget efter ett blodigt befrielsekrig.
   Frankrikes svårigheter att hävda sig industriellt och ekonomisk är kända, liksom dess vana att med militärmakt slå vakt om sina gamla afrikanska besittningar. Antingen det har varit vänstern eller högern som haft regeringsmakten så har det ofta varit läge för straffexpeditioner. Under sista året har en sådan i riktats mot den islamistiska rörelse som brukar kallas IS som mest är verksam i Norra Syrien. Missiler och bomber har haglat över krigare såväl som civilbefolkning. Ja, och så finns det en muslimsk befolkning på några miljoner i Frankrike.

Lita inte på socialister
Allt är som upplagt för konflikter inåt och utåt mellan det vita Frankrike och det bruna muslimska. Sådana konflikter löses inte i en handvändning. Men en sak är säker: de kan bara bli värre av en intensifiering av det franska flygbombandet. Mycket riktigt har den franska presidenten Hollande föreslagit just detta och bett om hjälp från kamraterna i EU. Och mycket riktigt har folkpartiledaren Jan Björklund talat för att vi ska skicka JAS Gripen dit. When will they ever learn? I torsdagens Aftonblad har Olle Svenning läst den förre franske utrikesministern Dominique de Villepin och skriver: ”Vi borde lära oss av de förödande nederlagen för bombstrategin i Afghanistan och Irak. Så kan den före detta utrikesministerns tal sammanfattas. de Villepin är radikal gaullist. Tyvärr är det inte han utan socialister som styr utrikespolitiken, både i Frankrike och EU.”

Tanklöshet och brist på realism
Vi lever i en tid dominerad av krigshets på ett sätt man inte trodde var möjligt för några år sen och folk kan vräka ur sig vad som helst. I hysterin över IS har det nu också föreslagits att dess basområde i norra Irak ska bombas med kärnvapen. Och samme Björklund har föreslagit att vi ska skicka granatgevär (Carl Gustav om det är bekant) och små behändiga fordon på larvfötter för ökenkrigföring till kurderna. Undras vad Turkiet skulle säga om det? Räcker det inte med alla de vapen USA har skickat? Det förefaller mig vara samma tanklöshet och brist på realism som driver kampanjen för svensk Nato-anslutning.
   Nej, vi ska inte gå med i Nato säger försvarsminister Hultqvist och öser på med allt tätare samarbete – det senaste förbluffande nog i den propaganda- och analyssammanslutning som går under namnet Stratfor. Det handlar om en sorts privatiserat CIA, dvs. en firma för faktainsamling och analys av världshändelserna ur USA:s perspektiv. Företaget har bildats i Austin Texas och om man ska sammanfatta i ett ord vad det gäller så är det geopolitik. Jovisst, det är inget fel att prenumerera på dess synpunkter så länge man vet vad dess avsikt är. Men Stratfors analyser har väl försvarsmakten väl läst i alla år, ska vi nu gå in som någon sorts bärande medlem?

Ny utrikespolitisk bandhund
Jag ser också att Mats Skogkär, Sydsvenskans nye utrikespolitiske bandhund efter Per T Ohlsson, nu ger sig på utrikesminister Wallström. Hon kan säkert försvara sig själv, men det är ändå intressant med den kampanj mot henne som nu tycks starta. Som vanligt handlar det om att regeringen inte ställer upp för Israel tillräckligt entusiastiskt. Enligt Israel så har vi nu gjort oss omöjliga att delta i fredsprocessen. Man kan bara tungt sucka: vilken fredsprocess? Men visst vore det trist om landets borgerliga ledarskribenter ställer upp för Israel lika oreserverat som Skogkär.
 

 

Polen som vapenbroder
Till slut ska jag också kritisera Wallström. Jag tänker på att Sverige har gått in i ett nära militärt samarbete med Polen. Det är ett land vars utrikespolitiska handlande på alla punkter jag kan komma på går i motsatt riktning mot Sverige, det må gälla flyktingar, handel, kvinnofrågor m.m. I ett avseende för dessvärre vi samma politik: lojaliteten med Ukraina. Det har jag uppfattat som en rest av Carl Bildts Karl XII-politik som går ut på att man ska slå sig ihop med sin motståndares värsta fiende oberoende av allt annat. Polen har liksom Ukraina ett stort antal oenigheter med Ryssland. Själv tycker jag att vi ska sluta flirta med Polen och upprätta normala förbindelser med Ryssland. Jag önskar att Margot Wallström ville framföra det.
   Den svenska försvarsledningen och Hultqvist tycker säkert själva att de har kommit på något väldigt listigt när de kan säga nej till de borgerliga Nato-kraven med hänvisning till att de samtidigt lägger sig så nära Nato att dess generalsekreterare nästan tappar masken. Men allt detta är ju ett skådespel för inrikes konsumtion. Ute i världen talar man om Sverige som nästan-medlem och det är nästan detsamma som att vara medlem. Vill vi att Sverige ska uppfattas så? Jag tror inte det, inte ens de borgerliga partierna. Vi tycks ha en svag regeringschef som inte vågar stå fram och säga vad som ligger i Sveriges intresse: Ett svalt men korrekt förhållande till vår granne i Östersjön.

Hände något alls på G20-mötet? av Gunnar Stensson

De har ansvar för 74 procent av världens växtgasutsläpp och 80 procent av världens produktion.
   De har ansvar för våra barns liv på jorden.
   Det handlar förstås om G20-länerna som samlades i turkiska Antalya i söndags.
   De driver jorden mot katastrof genom att subventionera fossilindustrin med 4000 miljarder dollar. Subventionera! Subventionera jordens värsta klimatkriminella företag!
   Jordens människor kräver att subventionerna till undergångsindustrin upphör.
   Fossilindustrin står inför ett totalt sammanbrott, en kapitalförstöring av historiska mått när (eller om) världsekonomin ställer om i hållbar, klimatvänlig riktning.
   Det vill fossilindustrin till varje pris förhindra.
   Men en sådan omställning, en sådan revolution, ska ju ske på FN-mötet om miljön, som inleds om tio dagar!
   Oktober har varit rekordvarm. På hela jorden. ”Oktober blev den varmaste månad som hittills uppmätts, drygt en grad högre än referensperioden”, säger Sverker Hellström på SMHI. Referensperioden är 1951-1980.
   Det är bråttom. Klarar inte FN det, måste vi organisera oss och genomföra klimatrevolutionen själva.
    Även om finansmarknaden havererar. Den är ju själva roten till det onda.

Miljöproblemen är inte avlägsna. De drabbar redan nu alla. Stora pengar står på spel på nära håll. Drabbas Malmö av ett lika stort skyfall som förra året finns inget skydd, det har framgått av ett par artiklar i Sydsvenskan häromveckan. Hela stadsdelar dränks. Långt från kusten.
   Regn. Skyfall. Det handlar inte om havsnivåns höjning utan om den ökande nederbörden.
   Kommunen, de boende och försäkringsbolagen betalar fortfarande hundratals miljoner för skyfallet förra året. Försäkringsbolagen tappar vinstmarginaler och höjer priset för alla försäkringstagare.

FN-mötet i Paris som inleds den 30/11 ska besluta om ett nytt klimatavtal. Alla minns vi det totala fiaskot på FN-mötet i Köpenhamn 2009.
   Det nya klimatavtalet ska bygga på – håll i er nu – frivilliga åtaganden!
   Jordens medeltemperatur får inte överstiga två graders uppvärmning före 2100, det är målet.   Temperaturen har redan stigit en grad. Ska vi kunna hålla tillbaka temperaturstegringen så den inte blir högre än ytterligare en grad till på de 85 år som återstår? Kanske måste målet revideras till katastrofala fyra grader.
   Det innebär visserligen att isarna i Antarktis smälter och havsnivån kan stiga sju meter. Alla Sveriges kuststäder hamnar under vatten. Höje å blir åter en havsfjord.
   Dessa katastrofrisker måste åtgärdas genom dyra anpassningar redan nu, som skyddsvallar runt världens metropoler. Och runt Skånes.
   I Malmö grubblar man över huruvida en mångmiljardtunnel kommer att kunna rädda stan. Det verkar knappast så. Kanske bättre att bygga stan på stolpar.

Stoppade G4-länderna i söndags de fyra miljarder de hittills satsat på accelererande miljöförstöring?
   Jag vet inte. De snackade nästan bara om terrordåden i Paris. Mötet hölls vid sämsta möjliga tillfälle, den 15/11.
   Många miljöprofitörer var säkert glada. Inga beslut fattades och ingen kritik kom. Eller?
   Ska FN:s miljömöte i Paris också gå åt helvete i det ändlösa svamlet om det rättfärdiga kriget mot Islamiska staten?

Konsthallssamtal mellan Lotte och Bengt

Lotte: Hej Bengt, kul att du nappade på mitt förslag i VB att vi skulle träffas i Konsthallen för att jämföra våra intryck av Truls Melins utställning. Ett givande samtal, tack för det! Utgångspunkten för det var att du, som jag uppfattade ditt inlägg, bara såg den som bara en i raden av Lunds konsthalls obegripliga och oangelägna utställningar. Samt att om det inte framgår av ett verk (eller åtminstone av katalogen) vad konstnären vill ha sagt med det är det förfelat.
   Jag för min del hade blivit starkt berörd av Melins utställning och förstått att andra känt likadant. Det vore synd, tyckte jag, om ditt negativa omdöme skulle få VB:s läsare att avstå från att besöka den.
   Konst måste inte ha ett tydligt budskap som kan översättas i lika tydliga ord. Somligt kan bara uttryckas i bild, skulptur, poesi eller musik.
   Efter att vi träffats förstår jag att du ser mer nyanserat på dessa saker än jag beskyllde dig för. Men stämmer det att du rent principiellt menar att den konst som så kallat vanligt folk (usch) inte kan ta till sig är oviktig? Alternativt att den inte platsar i en kommunalt finansierad konsthall?

Bengt: Nej, det menar jag inte. Och konst kan vara av olika slag och förmedla olika känslor. Olika för dig och mig. Det som du tycker är vackert eller ger dig känslor och upplevelser kanske jag tycker är banalt och ointressant. Men förvisso är det ett problem att alltför många människor som jag träffar säger samma sak: Vi går inte in i konsthallen längre. Det är likadant varje gång. Det är bara en massa installationer som jag inte begriper. Prylar som är ditsatta utan förståelig mening. Tråkigt. Säger mig ingenting.
   Kanske var jag dock lite för svepande i min utklassning av Melins ”skulpturer”. Påverkad av att ha sett alltför många enahanda och för mig just ointressanta utställningar i Lunds konsthall. Hans svarta tygstoder är suggestiva. Hans cykelhjul och fantasifulla ”projektorer” är just fantasifulla och roliga. Men som helhet ger det mig inte speciellt mycket.
   Jag har nog också gett upp hoppet om att den nuvarande konsthallsledningen ska ändra sig, variera sig, anstränga sig att göra konsthallen intressant igen.

Lotte: Det gläder mig att du fick en viss behållning av att återse Melins utställning, det är den värd, och jag håller helhjärtat med dig om att det är sorgligt att det är så glest med besökare i Lunds konsthall. En konsthall ska ju vara en mötesplats, inte bara mellan konst och åskådare utan också mellan människor.  Men kanske beror det publika ointresset inte enbartpå att utställningarna upplevs som obegripliga och tråkiga? Alla är det trots allt inte.

   – Det ska bli ett levande hus som det är trevligt att komma till, sa Åsa Nacking i Sydsvenskan när hon tillträdde som (icke tidsbegränsad) chef 2005.
   Men så har det inte blivit. Tvärtom ökar otrivsamheten och tomheten.  Böcker, kataloger, affischer och vykort finns inte längre att köpa. Tidskriftshyllan är borta. Kaffeserveringen är inte värd namnet. Sittplatser i salarna letar man förgäves efter och de anställda i receptionen kan åtminstone inte beskyllas för överdriven hjärtlighet.
   Tycker du att vi i nästa omgång ska bjuda in Åsa Nacking till ett samtal och höra om hon tycker att det finns problem med verksamheten?

Bengt: Visst kan vi göra det. Fast egentligen borde det vara konsthallsledningens och kulturnämndens uppgift. De är väl medvetna om kritiken. Och visst kan man göra lokalen och utställningarna trivsammare men jag tror nog ändå att det handlar om inriktningen. ”More of the same”, hela tiden.  Det blir inte heller bättre av den totala bristen på pedagogik och även marknadsföring. Sällan eller aldrig någon presentation på plats av konstnären och vad det handlar om. Jag menar inte att man ska skriva folk på näsan för varje objekt. Men jag tror att de vill att varje besökare ska ta till sig de fikonspråksfyllda ofta digra kataloger som finns för varje utställning.
   Har du noterat ödsligheten? Oftast möts vi av tomma ytor och tomma väggar. Utställningarna fyller bara en mindredel av konsthallens yta och volym. Synd på så vacker lokal!

Lotte: Ska man försöka se positivt på saken kan man tack vare de många tomma väggarna och ytorna, där inga konstverk distraherar, verkligen uppleva vilket arkitektoniskt mästerverk Klas Anshelms konsthall är. Behöver vi egentligen några utställningar alls?

Bengt: Att låta hela lokalen stå tom är ju lite slösaktigt. Dessutom ligger huset på den mest centrala platsen i Lund. Självklart ska den användas! Den bör vara en samlings- och mötesplats! I tidernas begynnelse upplevde jag konsthallen som en spännande plats med mycket besökare och med många intressanta och publikdragande utställningar. Jag undrar vad som rör sig i huvet på kulturnämndens ledamöter.

Lotte och Bengt: Vi fortsätter samtalet. Kanske efter nästa utställning…
Lotte Möller & Bengt Hall

Är Palestina svaret? av Bertil Egerö

 

Frågar sig Yvonne Ridley i en artikel den 18 November i Middle East Monitor. Hon använder sig bl.a. av Margot Wallströms uttalanden i svenska media nyligen, där hon inbegriper palestiniernas hopplösa situation i rötterna till dagens terrorattacker i Europa. Här följer artikeln i sin helhet.

Artikeln återfinns i Middle East Monitor
 

 

In the aftermath of the 9/11 atrocities, the then US President George W Bush convinced his fellow Americans that revenge was the only way to respond, and so he unleashed his never-ending War on Terror. No one stopped to ask why the attacks in New York and Washington took place, and the resultant retaliation was justified by primitive rhetoric that could have come straight from the script of a Spaghetti Western.
   Thus, when French President François Hollande, regarded until now as more of a dove than a hawk, described last week’s terror attack in Paris to be “an act of war” by Daesh there was surprise and dismay in equal measures. Syria has been bombed several times by France since Friday and other NATO countries are being urged to join the French and American air raids on so-called key Daesh targets. So far, so predictable.
   However, at least one European country appears to be resisting the battle cries; step forward non-NATO Sweden. Not only is the Scandinavian country stepping back, analysing and evaluating the fallout from the horrors of the attack on Paris last week, but its foreign minister has also broken ranks in the international community to draw a link between the ongoing injustices imposed on the Palestinian people by Israel and the carnage wreaked upon the French capital.
   Margot Wallström told television network SVT2T that the hopelessness of the Palestinian people was a factor which could not be ignored. Asked if she was worried about the radicalisation of young Swedes who might join Daesh, the foreign minister replied, “Obviously, we have reason to be worried, not just in Sweden but across the world, because there are so many that are being radicalised. Here, once again, we are brought back to situations like the one in the Middle East, where not least, the Palestinians see that there is not a future. We must either accept a desperate situation or resort to violence.”

   Later, on Facebook, she called for people to “search for the causes of extremism before starting to fight it.”
   Predictably, Tel Aviv was outraged by the comments and promptly summoned the Swedish ambassador to lodge a protest over Wallström’s remarks. Yesterday, spokesman Emmanuel Nachshon described the Swede’s comments as “ridiculous in their rudeness” before adding, “The Swedish foreign minister is systematically biased, hostile and one-sided against Israel when she points to the connection between the attacks in Paris and difficulties between Israel and the Palestinians.” A brutal, decades-long military occupation and colonisation is thus reduced to “difficulties”.
   The reaction to Wallström’s words remind us of Danish author Hans Christian Andersen’s short story “The Emperor’s New Clothes” about a vain and arrogant ruler who hires two weavers to make him the finest suit of clothes ever worn. They convince him they’ve made a fabric so luxurious that only the stupid or incompetent can’t see it. As the emperor steps out in public, everyone goes along with the pretence, not wanting to appear foolish, until a child too young to understand, blurts out that the emperor is naked. The child’s simple declaration is then echoed by the crowd in this cautionary tale.
   Wallström is neither foolish nor incompetent; she has simply called it as she sees it and, rather than being admonished, surely it would be more sensible to investigate the merits of what she has said. What’s more, Sweden is not alone in its refusal to give unconditional support to Israel. Earlier this week, the South African Police Service issued arrest warrants for four Israeli commanders who were deemed to be responsible for the attacks on the Mavi Marmara in 2010. The ship was part of a flotilla of vessels heading for Gaza to break the Israeli siege and deliver humanitarian aid and medical supplies. Spain, meanwhile, appears to have gone one step further after its legal authorities issued an arrest warrant for Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu.
   As the drums of war in Syria beat ever louder perhaps European leaders should investigate Wallström’s comments further regarding the lack of equality and justice meted out to Palestinians by the Israelis. To dismiss her comments out of hand would be an act of arrogance which could leave them as exposed as that foolish emperor.
   The Middle East needs fixing urgently and four consecutive US presidents who’ve bombed the hell out of the region have simply made matters worse. It is time for a new strategy, and since the Middle East fault lines all begin in Palestine that would be a good place to start. To ignore Margot Wallström and continue to bomb Syria blindly — with inevitable civilian casualties — exposes us all to even more danger, wherever in the world we happen to live. If the question is simply what do we do about terrorism and extremism, then maybe, as the Swedish foreign minister suggests, Palestine is where we will find the answer.