Artikelreaktioner på spårvägsreaktioner av Göran Persson

VB är inte bortskämt med kommentarer på sina texter. Artikeln ”Mats Olsson (V) – en andnupen sardin” som Thomas Lundgren skrev i förra numret är ett undantag. Den har fått hela två kommentarer på bloggen.
   "Fel i Thomas Lundgrens artikel: Det är inte bara linje 20 som går till Ideon, dit går också linje 166, 169 och 365. Och linje 6 går inte från Klostergården utan från S:t Lars.
Joachim Krumlinde"
   "Konstigt att ingen tar upp att de i ansökan om pengar för spårvägen i organisation SPIS uppgav 7 km och inte 5,5 km som de uppgav till trafikverket när sökte pengar i storstadspengar på 500 miljoner och fick ut 298,4 miljoner. De har medvetet ljugit till sig cirka 5,8 miljoner av cirka 30 miljoner som också region Skåne, Malmö och Helsingborg fick villkorat lån av Europeiska Investeringsbanken i Luxemburg (EIB) våren 2011.
Anonym"
   Dessutom har Mats Olsson skickat ett genmäle. Genmälen är inte lika sällsynta som kommentarer men långt ifrån vanliga.
   "Lundgrens artikel är ett ovanligt lågt sätt att ta heder och ära av mig, sedan jag med viss framgång försökt lätta upp stämningen i fullmäktige en sen timma. Inlägget är illvilligt och har inte en bokstav rätt. Min avsikt var att åskådliggöra att busstrafiken mellan Lund C och Ideonområdet redan idag är hårt belastad, trots att bussar går varannan minut i rusningstrafik. Själv stiger jag av antingen vid LTH, Ole Römers väg eller vid Sparta för att nå Alfa1 där jag arbetar, beroende på vilken buss som går att komma upp på - linje 6, 1, 20 eller någon av regionbussarna mot Sandby eller Malmö. Dessa dagliga erfarenheter, som jag delar med tusentals resenärer, kallar Lundgren en bluff.
Mats Olsson"
   Man kan hävda att själva artikeln var ett genmäle på det Mats sa i fullmäktige i spårvägsfrågan. En fråga som måste ställas är: Vad är så speciellt med spårvägar? Av alla de tvivelaktiga beslut som dagligen fattas i Lund, Sverige och Europa, för att travestera en lika tvivelaktiv fd minister, så är det denna som engagerar som inget annat.
   För en som vuxit upp med en spårvägslinje som sedermera blev buss utanför fönstret är den enorma vikt som så många lägger i denna fråga obegriplig. Även i denna fråga skulle man kunna hävda att kattens färg är oviktig så länge den fångar möss!

66 år i skolan 8. 1949-53 av Den gamle

Fem år i folkskola och åtta i läroverket, fem till sex timmar om dagen på träbänkar, läxor på fritiden, franska, engelska, tyska (italienska), grekiska, latin, jämte geometri, fysik och de övriga skolämnena.
   Våra lärare satt uppe i katedern och vi nere i klassen. Ännu efter flera år kände de bara ett fåtal av oss vid förnamn. Jag minns den unkna instängda lukten som häftade vid läroverket. Två gånger i veckan fördes vi till gymnastiksalen för att med väl stängda fönster meningslöst stampa omkring på plankgolvet.
   Efteråt kände jag befrielse vid tanken på att jag inte längre behövde besöka min ungdoms fängelse. Jag kände ingen tacksamhet mot denna läroanstalt och varje ord i den riktningen skulle vara en lögn.

Ovanstående kunde ha varit min beskrivning av Växjö högre allmänna läroverk på 1940-talet, men det är Stefan Zweig som berättar om sin skoltid i motsvarande anstalt i Wien på 1890-talet. Orden är hämtade ur hans memoar Världen av igår, kapitlet Skolan i förra århundradet, varmed han menar 1800-talet.
   De svenska läroverken var till form och innehåll kopierade på tyska och österrikiska förebilder, som redan på Zweigs tid var mer än hundra år gamla och alltså hade sina rötter i det sena 1700-talets samhälle.
   Jag läste Världen av igår för ett par år sedan av intresse för dess skildring av nazismens framväxt och Förintelsens rötter i tysk och österrikisk kultur. Zweig, liksom Freud och andra judar som hade möjlighet, flydde från Wien. Han begick självmord i Brasilien 1942, när Nazityskland stod på krönet av sin makt. Hans rasande berättelse om sin skolgång kom mig att häpna över att ingenting förändrats 50 år senare, i Växjö högre allmänna läroverk.

Under mina år i huset på Sigurdsgatan åt jag lunch nere i centrala Växjö. Där fanns flera billiga matställen för gymnasister och bultar (seminarister) som hyrde möblerade rum. Det innebar att jag stannade i stan hela dagen och ibland till långt fram på kvällen innan jag gick hem. I rummet kunde jag koka te och äta torkat vetebröd på kvällarna. Och ta mig ett bloss om jag hade kvar en cigarett.
   Det viktigaste var att matstället prenumererade på DN, som inledde en storhetstid på 1950-talet. Storhetstiden upphörde någon gång 1990-talet.  Jag lyckades snart övertala far att byta till DN från Svenska Dagbladet hemma i Älghult också.
   Han läste Herbert Tingsten, Ingmar Hedenius och Olof Lagercrantz, köpte Ernst Wigfors memoarer, följde de stora debatterna om det kalla kriget, den svenska atombomben, terrorbalansen, tro och vetande, Sven Östes rapportering om den amerikanska medborgarrättskampen och kultursidornas presentationer av Harry Martinsson, Lars Ahlin och Sara Lidman.

   Jag hade alltid varit en ivrig tidningsläsare, det blev många under andra världskriget, men tidningar saknades för det mesta på mina inackorderingsställen. Nu kunde jag ägna mina skolk- eller håltimmar åt att följa utvecklingen i Sverige och världen. Jag hade nämligen märkt att man sällan blev noterad som frånvarande om man kom till läroverket på morgonen och avvek först efter en eller två lektioner.

För första gången insåg jag hur instängt läroverket var, som en sorts fängelse eller kloster, helt slutet för omvärlden.
   Där fanns historieläraren vars undervisning bestod av anekdoter om svenska kungar och som kallade det engelska parlamentet Håsis ov Palíament.
   Ämnet kallades historia med samhällskunskap men någon samhällskunskap ägnade vi oss aldrig åt. Han greps av panik när han fick veta att vi skulle upp i samhällskunskap i studentexamen. Vi fick snabbt köpa en obeskrivligt tråkig bok som hette Från departement och ämbetsverk.
   Där var Rikefisen som undervisade i fysik och Fattigfisen som undervisade i kemi och lektor Rosén som undervisade om gnosticismen (uttalat på skånska).
   Ljugar-Otto gillade vi. Han var biologilärare och fick oss faktiskt att pressa växter. Han brukade berätta om sina resor i Afrika, därav öknamnet. Ett exempel:
   Expeditionen slog läger i Kongos regnskog. En svart mamba kom slingrande mellan kokkärlen, men en rådig kock upptäckte den just som den skulle hugga, svepte till med kökskniven och mellan grytorna låg en ormkropp utan huvud och slingrade sig kring sig själv. I samma ögonblick hördes ett skri av fasa. En av de svarta bärarna sjönk till marken. I hans kind hade mambans huvud huggit sig fast.

Egendomligt nog verkade lärarna i de antika språken mest samtida. Vi undervisades i latin av en medelålders, vacker, något låghalt kvinnlig lektor. Hon lyckades väcka mitt intresse för Catullus.
   Jag läste förstås också grekiska. Från början var vi nio. Sista terminen fanns tre kvar. Lektionerna var roliga. Lektor Valmin förklarade att han upptäckt mönstren i vår frånvaro och planerade undervisningen enligt det.
   Vi kom upp i grekiska också i studenten. Några dagar före examen samlade han oss och gick igenom de texter vi skulle förhöras i. De var hämtade ur Johannesevangeliet. Vi skulle översätta dem muntligt inför censorn. Trots förberedelserna misslyckades en av oss. Han hade lärt in texterna utantill men kände inte igen den grekiska text han skulle översätta utan började rabbla en annan.

Freak or weak Heads of failed States & Unions? av jiell

Västliga utrikespolitiken i större MÖ-området verkar ju stödja sig på tre teokratier - eller pg, nämligen Saudi, Israel och Turkiet. Alternativt den semitiska, wahhabitiska resp den ny-osmanska maktbildningen samtliga med samhällsideal och statsförlagor som är direkt konträra till västliga kärnvärden, ja från 1700-talet ivf. Dessutom finns ju ett antal andra länder, rörelser och statsledningar i området så fyll gärna i, utifrån en (vänster)kritisk analys. Därtill måste konstateras att i den senare skaran, de statsförande elitskikten i två sekularistiska och - rimligt - egalitärt syftande nationer sökts störtade i ett samarbete eller samförstånd mellan väst och inledningsvis nämnda religiöst-totalitära, eller på väg bli triumvirat. Att sen Libyen och Syrien på andra maktutövnings-områden knappast höll/håller sig till västliga idealen står ju helt klart. Men det gör ju västpolitikerna själva - mestadels - endast för tvingade därtill, av då sina befolkningar eller civilsamhälleliga aktörers styrka (kan man hoppas) kulturell tröghet eller för att man annars hamnar i underläge gentemot dem vi söker dominera och utnyttja och, ja, för varumärkets skull alltså! En mildhänt Quadaffi skulle sen raskt blivit satt på porten av någon ur långa raden ursurpatorer, nationellt eller externt baserade men hans resp. dynastins öde avgjordes egentligen i samma stund han lät sig blindföras av USAs och övriga västländers löften, framför allt ism WoMD-frågan. Skulle han hållit sig till postUSSR? Svår fråga och dito läge.

EU så. Var det en klok politik söka störta Q. och Assad? Förutom komplikationen att blott vissa EU-länder (samt USA) förde an, i anloppen mot två länge irritationsmoment och tidvis öppna västfiender (Q och irländska diasporan med Clinton som gisslan snuvade GB på sista eur-imperieresten efter IRA lekt bauta glaskrossare på Docklands med väl ryska explosiver, via libyska u-båtar) måste slås fast att migrationskrisen hemsöker unionen och ev. blir dess fall. Nå, Greklands (euro-hjälpta) dåliga affärer klaras ju a.a.a.d. och priset för söka konflikt med Ryssland pga Krim och (östra) Ukraina förutom därtill delta i NATO-inringningen och aktuella sanktionskriget, återstår att konstatera. Vilka var/är alternativen? Och gick konsekvenserna med Libyen- resp Syrienputschen verkligen inte att förutse? Måtte vi få veta hur tänktes, analyserades, planerades i olika UDs! Och både USA, Ryssland samt Turkiet och egentligen än fler länder, då i MÖ tjänar ju på (eller blott roas av) att EU rännes ner av migranter, både med och utan asylskäl. Var detta en faktor - om rimligt tänkbart? Tack, vi vill gärna kolla även i utomeuropeiska UD-papper! Sen finns ju alltid lägen: när syriska s.k. inbördeskriget drog ut på tiden och lägrena i grannländerna skamligt underfinansierades samt villkoren i Turkiet blev alltmer belastande - hölls inte koll, tänktes inte, var själviråkade situationen svår att ta sig ur? Nå, Rysslands ingripande måste anses för änglahjälp och hindren som lades ut, i upptakten nog planerade och rätt hett önskade ej fungera.

Ja, Ryssland som nu av USA tydligen utsedd vara stf hegemon i MÖ-området sen klarat Syrien-biffen med flying colours, så långt åtminstone borde efterhand överväga stycka Turkiet i tre delar där Istanbul-regionen med turist-kusterna norr och syd, delas med EU. Så har vi anatoliska höglandet, lämnas till Gyllene Hordens efterkommande och sist en fri kurddel där arkaiska klaner, assyrier och armenier får samsas, med övervintrande modernistoperatörer. För att knäcka Mecka-fundisarna så slå förslagsvis ut en fet del av kolväteproduktionen a la Saddam - men egentligen helst utan massiva utsläpp. Vem ska sen fixa juifska p.g. teokratmakten? Tja, fritt för annan att önsketänka! Så klaras väst ur några av sina div. själviråkade fällor - och förhoppningsvis blir världen en smula bättre. Återstår ordna groteska globala överbefolkningen samt materialismen. Zika kirrar bägge?

Morgon på Lesbos av Karin S

Solen pressas fram
av otåliga krafter.
Kom och värm oss!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
5 mars kl 17
LIMUS LIVE

Palestinamöte i Malmö

Ship to Gaza Malmö kommer vid mötet att berätta om årets båtaktion - Den internationella kvinnobåten till Gaza.

Mejeriet firar 8 mars

Tisdag 8 mars 2016 kl. 18:0
Fri entré / Inget förköp / Ingen åldersgräns

Mejeriet vill fira alla som har kämpat genom historien och fortfarande kämpar för alla människors lika värde. För att orka ett år till och för att fira förra årets bragder bjuder vi därför in alla till internationella kvinnodagen. Årets viktigaste kväll kommer vara full av humor, konst, film och musik. Medverkade är bland annat Hilma Lundwall, med sin uppmärksammade fotoutställning Tuttar, Josefin Johansson och hennes humorföreställning Tjejgrejer och Gudrun Schyman i både Doc Lounge-special och Girls Gone Allsång.

FOTOUTSTÄLLNING: Hilma Lundwall – Tuttar
Hilma Lundwall ställer ut sin uppmärksammade fotoutställning Tuttar som väckte tankar, diskussioner och resulterade i en fullproppad vernissage i Stockholm med över tusen besökare första dagen.

HUMORFALANGEN: Josefin Johansson – Tjejgrejer
Josefin Johansson är komiker och artist och har arbetat på radio, tv och scen sedan 2006 och medverkat i bland annat Robins, Dobidoo och flertalet program i P3. Tjejgrejer är Josefins första soloshow. En föreställning om grejer tjejer gillar; Alltså killar och smink. Eller? Barndomsminnen från Stubbabo varvas med sånger från hjärnan. Vi får följa med i resonemang kring utseende, beteende och vikten av kön. Bokstavligen. Föreställningen är som henne själv – rolig, peppig och lite ekivok.
 

DOC LOUNGE SPECIAL: Gudrun (Under min livstid) – Gudrun Schyman, Helene Granqvist, Hampus Linder
Ur övertygelsen att historiska kvinnor måste få porträtteras medan de lever (inte hundra år efter sin död) initierades detta filmprojekt om en historisk person. Producenten Helene Granqvist och regissören Hampus Linder har under flera år arbetat med en dokumentär om Feministiskt initiativs partiledare, Gudrun Schyman. Efter att politikern brände upp 100 000 kronor på en grill i Almedalen och fick stora rubriker, blev de nyfikna på det sättet att tänka och bestämde sig för att följa Gudrun genom EU-valet och riksdagsvalet.
Filmen håller fortfarande på att skapas och den 8 mars gör de en paus i arbetet för att komma och visa oss en tjuv-titt på vad de håller på med. Efter filmen hålls ett samtal med skaparna bakom filmen och huvudrollen själv; Gudrun Schyman.

ALLSÅNG: Girls Gone Allsång – Josefin Johansson, Gudrun Schyman och The Mona Lisas
Det är publiken som har huvudrollen när det är dags för Girls Gone Allsång och det mesta är tillåtet bara alla sjunger med. I allsångskonceptet ingår ett helt gäng begåvade kvinnor; musiker, estradörer, artister och så allsångsledaren Josefin Johansson förstås. Tillsammans med orkestern The Mona Lisas och kvällens gäst-sångare Gudrun Schyman tar hon med publiken på en rapp allsångsrunda.
KOM SOM DU ÄR! UTAN DIG FINNS VI INTE
VÄLKOMNA!

Noteringar från veckan av Gunnar Stensson

”Natoavtal gör Sverige till gisslan i kapprustning
Svenska kvinnor har under 100 år i generationer kämpat för fred och nedrustning.
   Konsekvensen av militarismen just nu innebär att 60 miljoner människor är på flykt, där kvinnor och barn är de mest sårbara, som utsätts för sexuella trakasserier och trakasserier längs hela flyktvägen.
   Värdlandsavtalet innebär att vi tillåter och underlättar för Natostyrkor som genomföra krigsövningar och bedriva krigsinsatser mot tredje land med Sverige som bas.
   Avtalet innehåller mängder av frågetecken och Margot Wallström kunde ha tagit tillfället i akt att räta ut dem i den utrikespolitiska debatten. Det gjorde hon alltså inte. Inte heller tog hon upp Natofrågan, trots att det rasar en debatt både i och utanför riksdagen.
   Ett avtal om värdlandsstöd med Nato riskerar att fullständigt urholka vårt lands trovärdighet som alliansfritt. Det håller oss fast som gisslan i en kommande kapprustning.”
FI:s partiledare Gudrun Schyman, SvD 1/3.

New Economic Management bäddade för skandalen på Karolinska Institutet
Universitet kan inte styras på samma sätt som företag. Machiariniskandalen är ett exempel på vad som händer när kollegiala beslutsfunktioner inom ett universitet opereras bort.
   Skrämmande nog är det just KI:s sätt att organisera sitt universitet som lyfts fram i den nyligen avslutade statliga Ledningsutredningen ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” (SOU 2015:92).
   Rekryteringen av Macchiarini är ett förödande exempel på strategiskt beslutsfattande där man hoppat över sedvanlig kollegial granskning av meriter.
   Visselblåsarna försökte redan 2014 dra i nödbromsen, och Macchiarini är sedan april 2015 föremål för en brottsutredning om grovt vållande till annans död.
   Haveriet vid KI visar att den ledningskultur som beröms i Ledningsutredningen nått vägs ände.
   Det – och mycket mer – skriver Shirin Ahlbäck Öberg, docent vid Uppsala universitet och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Uppsala universitet. SvD 1/3.

Natos analys klar av Lucifer

I den pågående diskussionen om Sveriges eventuella anslutning till Nato har man inte fått höra vilka fördelar det skulle innebära för vårt land att få tillgång till Natos intellektuella kapacitet kopplad till den analytiska förmåga som finns i toppen på världens starkaste militärmakt. Dess bättre att vi i dag får en påminnelse genom ett uttalande inför amerikanska senatens försvarsutskott av Natos högste befälhavare Philip M. Breedlove, fyrstjärnig flyggeneral.
   ”Breedlove varnade parlamentsledamöterna för att Rysslands ingripande i Syrienkonflikten skapar stora flyktingströmmar som destabiliserar Europa.
   Tillsammans försöker Ryssland och Assadregimen avsiktligt använda migrationen som vapen i ett försök att överväldiga europeiska strukturer och knäcka Europas handlingskraft, sade Philip Breedlove enligt nyhetsbyrån AFP.” DN 3 mars.
   Breedloves analys är klar: Ryssland för krig i Syrien för att skapa flyktingströmmar som är problematiska för USA:s Nato-allierade i Västeuropa. Man kan väl anta att Ryssland då också ligger bakom Isis som är ihärdig med att ge upphov till flykt från Syrien.
   Man undrar bara var Breedlove har uppgiften från. Kan det vara CIA:s agenter som har snappat upp hur det verkligen förhåller sig? Att det handlar om en konspiration mot oss är ställt utom tvivel: ”Ryssland har valt att bli vår motståndare och framstår som ett långsiktigt existentiellt hot mot USA och våra europeiska allierade och partners”. Ja, där kom vi med i svängen också, som partner till Nato.
   Det är tur att vi har en Natogeneral som Breedlove. Annars hade vi fått uppfinna honom.

Lös problemet med tillgängligheten till St Lars vårdcentral av Gunnar Stensson

Ulf Nymark konstaterar i sin artikel om servicebussarna i förra VB att de borgerliga partierna redan för tre år sedan överlämnade stadstrafiken till Skånetrafiken, som prompt la ner servicelinjen.
   Sedan kom medborgarförslaget om ett återinförande som därefter i ett par år har ältats av tjänstemän och politiker i nämnder, kommunstyrelse och fullmäktige under hundratals arbetstimmar utan resultat.
   Under tiden förändrades verkligheten. Skånetrafiken gjorde ändringar som ökade tillgängligheten till ett par vårdcentraler. Men inte i Klostergården.
   Det är olyckligt. Problemet från början var störst i Klostergården, där vårdcentralen ligger utanför bostadsområdet och tillgängligheten försvåras av en backe. Det är anledningen till att medborgarförslaget kommer därifrån.
   Frågan är alltså nu begränsad till Klostergården. Den kan åtgärdas utan att kostnaderna uppgår till de 8-10 miljoner kronor som Ulf påstår.
   Det är möjligt att på många sätt och till mycket lägre kostnad ordna en regelbunden servicetransport för rörelsehindrade i Klostergården till St Lars vårdcentral där den ligger ovanför backen.
   Man kan tänka sig ett mindre fordon som går vid regelbundna tider, samordnade med vårdcentralens mottagning. En annan möjlighet är att lägga om busslinjerna, kanske i första hand linje 1. Då kan de rörelsehindrade som är över 75 använda sitt gröna kort och åka fritt.
   Tänk på saken en gång till, Ulf, och lös problemet! Du kommer att vinna tacksamhet och ryktbarhet.

Varför nej till folkomröstning om spårvagn? av Ulf Nymark

Upprördheten hos en del spårvägsmotståndare över att det inte blev ett beslut om kommunal folkomröstning är stor. (Se ett exempel på hatisk upprördhet på annan plats i VB). En folkomröstning tycktes ju för dem vara det enda halmstrå de hade att gripa efter. Det kan därför finnas skäl att redogöra för varför jag och Miljöpartiet i kommunfullmäktige röstade emot förslaget om folkomröstning.

Bra – i vissa lägen
Rent principiellt tycker vi i Miljöpartiet att kommunala folkomröstningar kan vara ett bra demokratiskt redskap som i vissa lägen kan komplettera den parlamentariska demokratin. Det kan vara fallet när:
– en för kommunen ny fråga av stor vikt kommer på dagordningen för beslut utan att frågan varit föremål för debatt i en ordinarie valrörelse.
– en politisk fråga skär rakt igenom parti- och blockgränser och/eller där ingen klar politisk majoritet finns i fullmäktige.
– en fråga kan avgöras med ett enkelt nej eller ja.
Ingen av dessa tre situationer föreligger i fallet om spårväg i Lund.

Diskuterat i flera valrörelser
Utbyggnaden av Brunnshög, inklusive spårvagnstrafik, har livligt ventilerats i minst två valrörelser och ingått i den översiktliga planeringen sedan åtminstone år 2010. Sju av de tio partier som idag finns i fullmäktige gick tydligt både 2010 och 2014 till val på att bygga ut Brunnshög och förse den nya stadsdelen med spårtrafik. I senaste valet fick dessa partier sammanlagt drygt 80 % av lundabornas röster. När antispårvägsagitatorerna hävdar att lundaborna inte har getts möjlighet att uttrycka sin åsikt är detta alltså ett osant påstående. När det gäller den tredje punkten ovan låtsas antispårvägspartiet FNL och deras sympatisörer att frågan om kollektivtrafikförsörjning av Brunnshög enbart handlar om huruvida resorna ska ske på spår eller på asfalt. I själva verket handlar frågan om hur staden Lund ska växa och hur vi vill att det framtida Brunnshög ska gestalta sig.

Bantade klimat- och trafikmål
Ett nej till spårvagn innebär att Lund måste skära ner sina ambitiösa klimat- och trafikmål, eftersom ett spårvagnslöst Lund innebär att fler väljer bilen som transportmedel med åtföljande ökning av avgasutsläpp och trängsel. Ökad trängsel kommer också med de 24 meter långa superbussar som måste sättas in om vi inte startar spårvagnstrafik.

Redan avgjord fråga
Det finns alltså inget enkelt ja eller nej till spårvagn. Den politiska majoritet som förespråkar spårtrafik som ett viktigt element i byggandet av den nya stadsdelen Brunnshög där 40 000 – 50 000 personer i framtiden kommer att bo eller verka – har tydligt redovisat sina mål och planer för stadsdelen. Konsekvenserna av att säja nej förtigs av FNL och andra spårvägsmotståndare.
Det i nuläget mest tyngande argumentet mot att genomföra en folkröstning kanske trots allt är att det är saknar all rim och reson att lägga ut ca 8 miljoner kronor på en folkomröstning i en fråga som inte bara är grundligt utredd och genomdiskuterad. Den är också redan avgjord.
Ulf Nymark, Miljöpartiet

NOT: Texten ovan är en lätt bearbetning av en insändare som publicerats i Lokaltidningen.

E-post från en spårvägsmotståndare av Ulf Nymark

Här nedan ett exempel på epost – med skrivfel och allt – som jag som förespråkare för spårväg kan få från hatiska motståndare.

”En folkomröstning skulle kosta 8 milj säger du. Men eftersom det hade blivit nej till spårvagn så hade det sprats flera 100 milj. Därför vill ni inte ha omröstning. Du och ditt anhang är bara en samling lögnare, ansvarslösa, maktfullkomliga stolpskott. Hur kan man vara så fega och ynkliga och egoistiska. Det enda ni vill är att sko er på skattebetarna och sno till er så mycket ni kan för egen vinning. I förlängningen är ni dessutom mördare.”

Mats Olsson (V) – en andnupen sardin av Thomas Lundgren

På det senaste fullmäktigesammanträde var en av punkterna en sedan länge bordlagd interpellation: ”Behövs spårvägen?”, ställd till Anders Almgren (S) av Börje Hed (FNL).
   I slutskedet av den 47 minuter långa debatten gick Mats Olsson (V) upp i talarstolen och förbluffade – för att inte säga bluffade - auditoriet och alla som följde webbsändningen med en berättelse om honom som ”andnupen sardin” på bussen till Ideon. En berättelse som mottogs som ett bravurnummer av spårvägsanhängarna.

   Mats Olssons belägg för att spårvägen behövs - och det redan idag! – är att när han tar busslinje 6 till Ideon, tvingas han stå som en ”andnupen sardin” på bussen, så trångt är det.
   Nu hör det till saken, att busslinje 6 inte går till Ideon. Den viker av vid LTH, och fortsätter sedan till Sparta, där han har sin arbetsplats (Ekonomihuset), och vidare till Östra Linero.
   Faktum är att den enda buss som går till Ideon (med ändhållplats ESS) är buss 20. Det är dessutom den enda stadsbuss som utgår från Lund C.
   Busslinje 6, som utgår från Klostergården, plockar upp resenärer på vägen till Lund C, där långt ifrån alla stiger av. Med nya påstigande vid Lund C är det inget konstigt att just den bussen i rusningstid kan vara mer eller mindre fullsatts vid avgången från Lund C.
   Det Mats Olsson inte tycks ha klart för sig, är att han inte skulle ha någon nytta av spårvägen, såvida han inte vill ha en 10-minuers promenad (700 m) till sin arbetsplats från Ideon. Enklare och snabbare för honom vore att ta buss nr 1 från Lund C via Sölvegatan till Sparta. Fast det är klart, med spårvägen på plats, kommer 1:ans buss inte att finnas kvar i sin nuvarande sträckning. Det blir följden av att St. Laurentiigatan stängs för all busstrafik. Om 1:ans buss skulle fortsätta trafikera södra Universitetsområdet, skulle den först tvingas ta omvägen via de hårt trafikerade gatorna Spolegatan – Kung Oskars väg – Kävlingevägen – Bredgatan innan den når Allhelgona Kyrkogata och Sölvegatan.
   Men vem bryr sig? Inte Mats Olsson i varje fall.  Att det är omöjligt att debattera spårväg med honom, beror på att han, inte bara är faktaresistent, utan att han, liksom många av hans meningsfränder, har satt okunnigheten i system. Men än mindre vill man bli upplyst om spårvägens konsekvenser, för stadsmiljön, för busstrafiken, för den kommunala ekonomin etc. Framför allt vill man inte höra talas om alternativ till spårvägen; alternativ som undviker spårvägens brutala ingrepp i stadsmiljön, och som ger flexibilitet inför nya förändrade stadsbyggandsideologier.
   Är det någon som förstår varför just V och Mp av alla partier så frenetiskt försvarar ett spårvägsprojekt som tiden de facto har sprungit förbi? Det är ju inte ens förnuftig miljöpolitik, utan ren och skär symbolpolitik.
   Den 17 december, uppmanade miljöpartiets tillika tekniska nämndens ordförande, Emma Beringer, fullmäktige att besluta om igångsättningstillstånd för spårvägsprojektet, trots att det då saknades 90 miljoner. ”Den risken får vi ta”, var hennes kommentar.
   Ännu har ingen kunnat ange varifrån dessa pengar ska komma. Men det tycks inte bekymra spårvägsivrarna något nämnvärt. Huvudsaken är ju att man får sin spårväg.

Klostergårdsstationen, stadsplaneringen och järnvägsutbyggnaden av Gunnar Stensson

Ett dussin representanter för allmänheten i Klostergården och lika många tjänstemän från Trafikverket och Lunds kommun samlades onsdagen den 4 mars i Zlatanrummet i Trafikverkets nya lokaler på Gibraltargatan i Malmö för att samråda om Klostergårdsstationen och utbyggnaden av järnvägen till fyra spår.

Trafikverkets tjänstemän bekräftade att den nya pågatågsstationen kommer att byggas vid gång- och cykelpassagen mellan Nordanväg och Maskinvägen. Passagen byggs om så att u-svängen tas bort och tillfarterna förlängs. Den är även i fortsättningen avsedd för gång- och cykeltrafik.
   Stationen förses med perronger som är 350 meter långa och görs tillgänglig för rörelsehindrade. Den blir signalstyrd enligt samma standard som övriga hållplatser.
   Det kommer att finnas bilparkering vid Åkerlund och Rausings väg och möjlighet till angöring för buss på Klostergårdssidan. Cykelparkering anläggs enligt rådande regler.
   De båda nya spåren byggs väster om de nuvarande för att bevara det gröna stråket och grönområdena vid Höje å.
   En ny bro över Höje å byggs väster om den gamla och sedan fortsätter de nya spåren upp till Södra Ringvägen, där två nya broar byggs väster om den nuvarande, som har ett föråldrat fundament byggt på 1930-talet, och därför måste rivas och byggas om. Lidl-butiken ligger inte för nära järnvägsutbyggnaden.
   Bullret från järnvägen kommer att minska jämfört med nuläget tack vare nya tåg och bättre räls.   Ingen ny järnväg för godstrafik kommer att byggas, men godstrafiken överförs i större utsträckning till andra järnvägar, i första hand Lommabanan. Redan nu har antalet tåg genom Lund minskat.
   Järnvägen kommer att gå i markplanet och det finns inga planer på att gräva ner någon del av den.

Lunds kommun tvingas genom järnvägsbygget att snabbt göra en översiktsplanering av den framtida bebyggelsen i området. Marken kring den nya Klostergårdsstationen stiger i värde. Det kommer att göra kraven att få bygga på korpfotbollsplanerna svåra att stå emot. De kommer att vägas mot friluftslivets behov av centrumnära områden.
   Industriområdet väster om järnvägen kommer att bebyggas med bostäder, liksom området kring reningsverket, men innan bebyggelse kommer igång måste reningsverket antingen byggas om eller läggas ner så att avloppsvattnet pumpas vidare till Malmö.
   Området kring dammarna med sitt fågelliv och sin rika natur kommer att utvecklas.
   Det är inte aktuellt att bygga ut Åkerlunds och Rausings väg till väg 108. Den höga och långa bron för en sådan väg skulle inkräkta alltför mycket på naturområdet vid Höje å.
   Däremot kan Sunnanväg komma att förlängas och förses med en passage under järnvägen för att sammanbinda Klostergården med stadsområdet väster om järnvägen. Passagen skulle öppnas för bussar. Detta skulle inkräkta på grönområdet.
   Mycket av planeringen kommer att behöva förverkligas de närmaste åren. Fyrspåren och den nya Klostergårdsstationen ska vara klara 2022.
   Efter två timmar tumlade vi ut i blåsten och dimman. På andra sidan kanalen skymtade den svarta konturen av Malmöhus. Nästa samrådsmöte äger rum i maj

Inkapslade höghastighetståg genom Armaturkurvan? av Gunnar Stensson

Gräv ner järnvägen genom Armaturkurvan mellan Trollebergsviadukten och bron över Svanegatan för att undvika risken för en tågkatastrof och befria centrala Lund från metallstoft och buller i höghastighetstågens spår. Det har VB föreslagit upprepade gånger.
   I somras presenterade Christer Wallin, M, en annan lösning. I stället för att gräva ner spåren skulle man kapsla in dem i en byggd tunnel. Det innebär en nödvändig miljösanering för de närboende, men också att kurvan och flaskhalsen mellan Nygatan och Armaturfabriken blir kvar.
   Efter positiva yttranden från berörda nämnder såg det ut som om fullmäktige skulle besluta att utreda frågan, men nu vill kommundirektör Anette Henriksson stoppa förslaget eftersom det kan försämra läget i förhandlingarna med staten om höghastighetstågen. Lund vill förstås att staten ska stå för kostnaderna.
   Trafikverket ville vid onsdagens samråd om fyrspår inte besvara frågan om sin ståndpunkt till förslaget om inkapslingen
   Christer Wallin står fast vid sitt förslag, så vi kan se fram emot fortsatt debatt i kommunstyrelse och fullmäktige. VB menar att vårt mer djupgående förslag är det enda rimliga på längre sikt.

Olof Palme och Vietnam. Sveavägen 1986 och 1976 av Gunnar Stensson

I krönikan om en vårpromenad i södra Lund i förra VB berättade jag, hur jag en vecka efter Palme-mordet råkade möta Joachim Lenz på Sveavägen. Det är sant. Vi var båda skakade, där vi stod bland de vissnade blommorna på mordplatsen en marsmorgon 1986.
   Jag skrev också att jag den gången var på väg till FNL-gruppernas styrelsemöte. Det är inte sant. Styrelsemötet ägde rum 1976, tio år före Palme-mordet. Jag hade stigit av nattåget från Lund och var på väg längs Sveavägen mot ABF-huset. I minnet har de två vintermorgnarna blivit en, trots att det ligger tio år mellan dem.
   Orsaken till min oro 1976 var att den maoistiska majoriteten i FNL-gruppernas styrelse ville flytta solidariteten från Vietnam till Pol Pots Demokratiska Kampuchea. Jag kunde inte hindra dem. Det innebar slutet för den svenska Vietnamrörelsen. De fick ett par år senare betala ett högt pris när Pol Pots folkmord, som i själva verket länge varit känt, avslöjades i slutet av 1970-talet. De förlorade all trovärdighet.
   De Förenade FNL-grupperna lades ner. I augusti tog Beppo Persson och jag initiativ till bildandet av Solidaritet med Vietnam i Lund. Det var en lokal, ganska vital organisation som ordnade en rad möten de närmaste åren.
   1976 var ett ödesår för Olof Palme och socialdemokratin. Det socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet för första gången på mer än 40 år. Palme kom inte tillbaka till statsministerposten förrän efter jordskredssegern 1982.
   Många FNL:are i Lund anslöt sig till VPK. Även jag. Dittills hade vi uppfattat FNL-grupperna som en enhetsfront utan partipolitisk anknytning. Nu tycktes VPK vara den säkraste garanten för det fortsatta Vietnam-arbetet.
 

 

Olof Palme är central i Vietnam-rörelsens historia. Redan 1965 fördömde han USA:s krig i ett tal inför Broderskapsrörelsen. Den 21 januari 1968 gick han tillsammans med Nordvietnams ambassadör i spetsen för en Vietnam-demonstration på Sergels torg, vilket irriterade president Lyndon Johnson och kom dåvarande högerledaren Yngve Holmberg att kräva hans avgång. Palme var då kommunikationsminister. Det har gått 30 år sedan Palme-mordet, 40 år sedan FNL-grupperna lades ner och mer än 50 år sedan Palme höll Gävletalet.

Fakta om Vietnam, USA, Kina
Visst stödde Kina Vietnam under Vietnam-krigets första år. Men i början 1970-talet slöt Kina det så kallade pingpong-avtalet med Nixons USA. Vietnam isolerades. Kina stödde i stället Pol Pot i Kampuchea. Efter Vietnamkrigets slut anföll Kina Vietnam 1979. Vietnam lyckades slå tillbaka den kinesiska invasionen. Det är mot den bakgrunden man ska se maoisternas kupp mot den svenska Vietnam-rörelsen 1976.
   Nu ökar spänningen mellan Vietnam och Kina inte minst på grund av Kinas aggressiva politik i Sydkinesiska sjön och konflikten om Paracel-öarna. Obama-regimen har visserligen eftersträvat goda relationer med Kina, men samtidigt på många sätt ökat stödet till Vietnam. USA:s allierade som Sydkorea och Japan upplever också det ökade hotet från Kina. Frågan är hur USA väljer att förhålla sig i framtiden.  Nicole Clifford har skrivit ett par intressanta artiklar under rubriken ”Kina eller Vietnam USA:s dilemma”. SvD 1/3.

VB recenserar: Fantastisk musik i nuet av Vocal Art Ensemble i Allhelgona! av Staffan Lindberg

Jag är inte musikkunnig eller musikvetare, men jag kan ändå inte låta bli att berätta om en otrolig konsert i Allhelgona i lördags (27 februari). Jag var beredd på modern körmusik, men jag visste inget om Vocal Art Ensemble of Sweden. Jag var där för att jag är konsertvärd för Helgo.
   ”Musik i nuet” stod det, vad är det?
   Så brakar det loss med Érik Ešenvalds ”The new moon”. Ett kraftfullt anslag som direkt fyller hela kyrkan. Vi rycks med i ett musikaliskt äventyr, en kör som fyller ut hela den fina akustiken i vår kyrka, som om den vore en hel symfoniorkester. Solisterna: ”Flöjternas” spel som en porlande bäck eller ”klarinettens” forsande älv, ”violinernas” vinande över bänkarna, barytoner som en urkraft. Skönt, vackert… det är bara de fattiga orden för en upplevelse, musik som lyfter oss in i annat rum, över orden in i en rytm och en känsla fullständigt egen. I nästa stund dramatik och smärta …. så oerhört gripande rakt in i en.
   Det är också någonting mycket mer - det är en mäktig livsnärvaro i sången. Den senaste CDn heter ”Urgency of now”. Det handlar om våra liv just nu i en tid av så mycket olösta konflikter och lidande:
Det är de statslösas kamp för sin rätt
Det är miljön som vi måste rädda
Det är krigen och flyktingarna
Kan barmhärtigheten vänta?
Kan vi se vår roll i allt detta?
Så länge vi lever kan vi ännu välja det goda
   Det är ingen tvekan om att Allhelgona med Johan-Magnus i spetsen är Lunds främsta musikscen i dag. Här är den bästa akustiken. Här skapas och uppförs den nya musiken, ibland för första gången. I morgon är den redan klassisk.
   Den görs i sammanhang som är större än jag eller du, större än oss som liten grupp – ett sammanhang som pekar inåt och utåt.

Israelisk apartheid måste upphöra! av Gunnar Olofsson

Nu i mars anordnas den årliga Israeli Apartheid Week för att uppmärksamma Israels systematiska diskriminering av palestinierna - både inne i själva Israel och på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Enligt en rapport initierad av regeringen i Sydafrika – ett land med mycket stor erfarenhet av just apartheid – har det israeliska systemet mycket stora likheter med det som fanns i Sydafrika innan demokrati för alla infördes. Det är nu hög tid att även israelisk apartheid avskaffas.
 

Israeli Apartheid Week 2016

 

Apartheid definieras som en institutionaliserad form av rasism där stater instiftar lagar för att genomföra inhumana aktiviteter i syfte att etablera och vidmakthålla en rasmässig grupp av personers – eller annan grupp utifrån etnicitet, hudfärg, religion – dominans över alla andra och systematiskt förtrycka dem. Apartheid är ett brott enligt internationell lag.

Definitionen av apartheid stämmer väl in på Israel. Således innebär israeliska lagar att endast judar har fullständiga medborgerliga rättigheter i landet. Fulla rättigheter kräver fullgjord militärtjänst – något som palestinierna är ”befriade” från. Statsägd mark administreras av sionistiska organisationer som Jewish national fund, som bara upplåter mark till judar. Två separata lagsystem är i kraft – ett för israeler och judiska bosättare, och ett (militärt) för palestinier under ockupation.

Från 1967 har inga palestinska samhällen på ockuperad mark kunnat byggas ut. Över 90% av alla ansökningar om bygglov avslås. Samtidigt har antalet judiska bosättningar på ockuperade områden ökat, och antalet illegala bosättare uppgår nu till över 600.000.

Judar från hela världen kan flytta in på ockuperad palestinsk mark och erhålla automatiskt medborgarskap i Israel, ekonomiska bidrag och fri utbildning. Man kan också behålla sitt gamla medborgarskap i annat land. Palestinier med annat medborgarskap berövas omedelbart sin rätt att bo i till exempel östra Jerusalem. 1,8 miljoner palestinier, som lever som internflyktingar, kan inte återvända till sina hem. Inte heller alla de som fortfarande finns i flyktinglägren i grannländerna.

Israel hindrar palestinsk export och import av produkter – mest uttalat i Gaza – och har lagt beslag på vattenkällorna. 87% av vattnet avleds till Israel och till de judiska bosättningarna. Palestinierna tilldelas 10-60 liter vatten per person och dag – Världshälsoorganisationens rekommendation 100 liter – medan bosättarna konsumerar 274 till 450 liter. Hundratals vattenkällor har raserats, inga nya brunnar får borras. Alla omkring 150 judiska bosättningar har rinnande vatten medan 200 palestinska samhällen saknar sådant. Separata vägar har byggts där bara judiska israeler och bosättare får åka.

Israeliska judar kan utan vidare gifta sig och bo med vem de vill. Palestinier kan inte förenas i Israel med någon partner från Västbanken eller Gaza. Palestinier på ockuperad mark måste söka dyra och krångliga tillstånd för allt möjligt – röra sig fritt, odla sin mark, ta ut pengar, köpa en traktor, anställa fler än tio personer – och måste rapportera till militären alla namn om fler än tio personer samlas, och vilka reparationer som utförs på verkstad av olika fordon. Palestinier kan hållas i ”administrativt förvar” i sex månader utan anklagelser – något som kan förlängas hur många gånger som helst. Palestinska barn kan, till skillnad från israeliska, dömas i militärdomstolar från 12 års ålder, och spärras in tillsammans med vuxna förbrytare.

Slutsatserna är uppenbara. Israel praktiserar såväl kolonialism som apartheid riktad mot den icke-judiska befolkningen i Israel och Palestina. Detta förpliktar övriga stater och regeringar i världen att ingripa för att få systemet avskaffat. Israels ockupation av Palestina måste upphöra, och lika rättigheter införas för alla medborgare. Den svenska regeringen, och EU, har hittills inte tagit sitt ansvar i denna fråga, och fortsätter att behandla Israel som vilken demokratisk stat som helst. Israeli Apartheid Week är en påminnelse om att detta i längden inte är hållbart.

66 år i skolan 7. 1947-48 av Den gamle

När min bror, han heter Jan, gått ut sjätte klass i Älghult var det dags för honom att börja i läroverkets fyraåriga realskola.
   Ungdomsmästaren i boxning hade tagit realexamen och jag flyttade tillsammans med Jan in i ett nytt boende hos en barsk tant i ett gårdshus nära vattentornet i Växjö. Hon drev en pensionatsliknande rörelse för elever i läroverket. Vi gick i olika klasser och hade olika tider. Jan och jag delade rum.
   I närheten bodde bröderna Carlsson. Den äldste, Lars, var min klasskamrat, och hans bror gick i samma klass som Jan. Vi kom att vistas mycket i deras hem, och ägnade mycket tid åt att spela schack. Jag började röka cigaretter. Ett tiopaket Boy kostade 90 öre.
   För mig var det sista året i realskolan. Efter fjärde årskursen stod man inför valet om man skulle fortsätta sista året och ta realexamen med sikte på att fortsätta i gymnasiets reallinje eller om man skulle söka direkt till gymnasiets fyraåriga latinlinje.  Det alternativet tycktes vara förutbestämt för mig.
   Innan min gamla klass splittrades gjorde vi en bussresa till Köpenhamn. Där var världskrigets konsekvenser alltjämt tydliga. En dansk färja hade gått på en mina och sjunkit med hundratals passagerare. Danmark befann sig i sorg och Tivoli, som vi planerat att besöka, var stängt. Jag minns de danska glasstrutarna med sylt och grädde.

Renoveringen av prästgården var färdig och familjen hade flyttat in. De tolv rummen var inte längre lika tomma som förr eftersom möblerna från prästgården i Färlöv flyttats till Älghult efter morfars död.
   Mormor bodde nu hos oss. Det betydde en striktare ordning än vi varit vana vid. Du får läsa så länge det går, men du får inte tända lampan, förmanade hon mig. Eftersom det var i juni månad var det läsljust ganska länge. En gång fick jag en örfil, jag minns inte varför. Jag lipade i alla fall inte, sa jag.
   Mormor var liten och rak. Hon var uppvuxen på Skomakargatan i Lund och hade som barn förlorat sina föräldrar och alla sina syskon i tuberkulos. Hon nämnde ibland att hon varit rädd för Strindberg när hon gick på Grönegatan, där hon fått sitt fosterhem.
   De sex första veckorna av sommarlovet 1948 delade Jan och jag ett handräckningsjobb på sågverket. Jan arbetade på förmiddagarna, medan jag konfirmationsläste. Efter middagsrasten tog jag över. Sågverkets ångmaskin sköttes av Gun-Britts pappa. Hennes farbror hanterade sågen där vi var sysselsatta. Vi höll på i sex veckor och tjänade ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en kanadensare.
   Konfirmationsläsningen var en närmast obligatorisk skolundervisning, naturligtvis i synnerhet för mig. Sommarläsningen var avsedd för dem som inte haft möjlighet att delta i den ordinarie läsningen under skolåret. Vi var nio stycken konfirmander, och far undervisade oss. En av mina kamrater var Solveig Ersjö, som gick i den nya realskolan i Åseda. Hon var dotter till småskolelärarinnan.

Jan och jag flyttade till ett nytt ställe när höstterminen började, ett litet vitt hus på Sigurdsgatan vid Bäckaslövs hed. Det fanns ett enda rum en trappa upp och där bodde vi. Rummet värmdes av en kamin med kolbriketter som luktade surt. I garderoben stod ett tvättställ med en kanna vatten och ett tvättfat. Dasset fanns på gården bakom huset. Värdinnan brukade lägga gamla äpplen på skiten för att få det att lukta bättre. Hon var gammal och syntes sällan till. En son som bodde på annat håll brukade komma och hjälpa henne.
   Vi hade långt till skolan och kunde inte längre besöka bröderna Carlsson så ofta. Lars var inte längre min klasskamrat. Jag hade börjat i första ring, en helt ny klass med nästan enbart nya kamrater. Jan gick nu i 2:an i den fyraåriga realskolan.
   Men plötsligt ville han inte längre. Han vägrade att resa till Växjö. Det gick inte att få honom hemifrån, hur stort tryck han än utsattes för, från föräldrar och mormor och farmor. Han stannade hemma. I veckor lär han ha suttit stum och kurat vid köksspisen.
   Sedan började han läsa korrespondenskurser på Hermods. Det var en av de möjligheter som fanns för ungdomar som inte kunde gå på läroverket därför att de bodde på landet eller av andra skäl. Men det var en utmaning som krävde uthållighet och stöd hemifrån.
   Hermods blev alltså skolan för Jan, och han tog studentexamen i Malmö samma år som sina forna kamrater.
   Jag blev förstås snopen. Också jag hade försökt slippa gå på läroverket. Det har berättats för mig att jag en gång skrikande och fäktande släpades iväg till tåget. Själv minns jag det inte. Men far ville kanske inte upprepa den situationen.
   Nu satt jag där ensam i det lilla huset på Sigurdsgatan. Jag var mycket fri, innanför de ramar läroverket satte. Men de ramarna hade jag lärt mig bemästra. Min värdinna träffade jag sällan. I perioder låg hon på sjukhus. Jag förmådde henne att skriva på några sjukintyg i egenskap av inackorderingsvärdinna. Dem kunde jag sedan använda efter gottfinnande.
   Jag bodde där genom alla gymnasieåren fram till studentexamen. Om latinlinjen i det gamla gymnasiet ska jag berätta i kommande avsnitt.

Försvaret främst! av Sten Henriksson

Jag ränker reflektera över en bok, Försvaret främst, nyss utkommen på det vitala nya förlaget Celanders, Klostergårdens stolthet. Bokens underrubrik är ”En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig”. Den handlar just om försvaret i det nuvarande läget med ryssrädsla och Natodrömmar. I hetsen mot Ryssland brukar det framhållas att Ryssland rustar upp så att dess försvarsutgifter nu uppgår till 4 procent av världens samlade. Javisst, det är en trist utveckling , men USA ensamt står för 40 procent av världens militära utgifter.
   Det är inte så vanligt med böcker med en kritisk hållning eftersom det mesta som sägs och skrivs i dessa ämnen speglar högerns värderingar, eller i varje fall den konventionella försvarsvänliga hållningen. Det är den som varje år firar triumfer på konferensen i Storlien (parodiskt nog kallad ”Folk och försvar”), som dominerar media och som speglas på DN:s och SvD:s ledar- och nyhetssidor, för att inte tala om Expressens. Vänstern däremot brukar vara ointresserad och vänder sig bort: Militära frågor och resonemang, ja det vet väl alla att krig är vidrigt och att militära rustningar är meningslösa och bara gynnar storkapitalet. Pacifism i någon form är hållningen på den kanten.

Självförsvar
Pacifism är en rimlig och hedervärd hållning, jo visst är det så. Men för oss som har en mörkare syn på denna världens realiteter och inte tror att vargarna är beredda att beta med fåren så räcker det inte. Människor och nationer är inte bara fredliga utan ibland benägna att vilja ha makt och egendom. För att värja sig måste man skaffa sig förmåga till självförsvar. Mot riktigt stora och överlägsna fiender räcker det inte, men om man visar att man vill försvara sig så kan det räcka ett bra tag. Sverige har på det sättet kunnat undvika krig i drygt 200 år.
   Men det kräver en försiktig och en inte alltid så heroisk politik. År 1864 ville kungen och de skandinavistiska studenterna rycka ut med den svenska armén och hjälpa Danmark som övermodigt gått i krig med Preussen, men den kloka svenska regeringen sa nej. År 1905 ville kungen och militärerna gå i krig mot de uppstudsiga norrmännen, men liberaler och arbetarrörelse sa nej.
 

 

År 1914 ville aktivister inom krigsmakt och kungahus gå ut tillsammans med Tyskland och återvinna den svenska krigsmannaäran och driva oss samman med gisselslag, men det lyckades man hejda. 1939 ville Finlands-vännerna att vi skulle ställa upp vid Finlands sida mot Sovjet, men förnuftet vann. 1941ville militärerna och högern att vi skulle visa vad vi dög till genom att gemensamt med Finland och Tyskland bekämpa bolsjevikerna och återta Karelen, men det stoppades av en socialdemokratisk regeringsledning.
   År 1949 ville borgarna under ledning av folkpartiet att vi skulle gå med i Nato som höll på att bildas och modigt stå upp mot kommunisterna. Socialdemokraterna sa nej och vi förblev alliansfria. Sedan några år bedriver de borgerliga partierna, militären och storindustrin en kampanj för att vi ska gå med i Nato. En majoritet av befolkningen säger fortfarande nej, men borgarna är numera eniga och har fått med sig centern. Socialdemokratin är oerhört mycket svagare nu både inåt och utåt och hur det slutar på fem års sikt vet ingen.

Det genommilitariserade Sverige
Sverige har sedan andra världskrigets lagt ner oerhörda summor på sitt försvar. vi har utbildat och övat ett militärt försvar som kunde ställa upp 800,000 man i ett existensförsvar, vi har bekostat stora och kvalificerade tillverkare av försvarsmateriel. Vi byggde upp ett totalförsvar som innebar att landet var genommilitariserat på ett sätt som inte hade någon motsvarighet i något annat land. Vi hade ett civilförsvar som inget annat land kunde matcha.
   Vad vi då gjorde var att lägga ner hela detta system. Under omväxlande ledning av socialdemokrater och borgare lade man ner försvaret: eldade upp uniformerna, smälte ner kanonerna, sprängde befästningslinjer och bergrum. Man avskaffade värnplikten, rev förråden i skogarna, malde ner mobiliseringslistor och uppfann något som kallades ett ”insatsförsvar”. Det bestod av en gles skara yrkessoldater som skulle kunna skickas till Afrika och Asien med inhyrda flygplan och det påstods att Sverige bäst försvarades i Afghanistan. Dessutom hade man fräckheten att påstå att dessa förband var bättre och starkare än det gamla värnpliktförsvaret. De satt nämligen på logement och väntade och behövde inte åka tåg över Krylbo och Alvesta när de skulle kallas in. Det var ett bedrägeri i samarbete mellan de politiska partierna och försvarets främsta tänkare som resulterade i en kapitalförstöring utan like. Redan själva nerläggningskostnaderna var förbluffande. Minns ni kustartillerikanonerna kamouflerade som kullar och gravhögar vid Malmövägen några km väster om Ystad?  Jag vet inte vad de kostade att bygga – gissningsvis några hundra miljoner – men bara rivningen kostade 34 miljoner. För en bråkdel av det hade de kunnat underhållas i trettio år.

Enveckasförsvaret
Sveriges försvarsmakt består i dag av ca 40,000 man inkl. hemvärn och gamla värnpliktiga. Det blir så där ett par mekaniserade brigader om vardera 4000 man. Så är det ett hundratal jAS-plan och hundra andra plan, och ett tiotal bestyckade örlogsfaryg samt några ubåtar. Jag tror att man lugnt kan säga att det knappast finns något som skulle få en angripare att tveka inför det försvaret. Förre ÖB sa mycket riktigt att Sverige kunde försvaras en vecka som högst.
   Vår gamla självständiga utrikespolitik och vår alliansfrihet backades alltså förr upp av ett som det hette ”för våra förhållanden starkt försvar”. Javisst, med våra 30 brigader i fältarmén krävdes det 40-50 brigader att besegra oss och ockupera landet. Ingen stormakt hade funnit det värt det priset, Sverige är inte så intressant.
   Det är borgare och socialdemokrater som har lagt ner försvaret. Men vänstern är inte oskyldig, vi har applåderat nerskärningarna utan att tänka på konsekvenserna. Det är där vi måste ändra oss om vi med trovärdighet ska kunna säga nej till Nato. Återinför värnplikt (förändrad till form och innehåll, lika för män och kvinnor), utrusta ett försvar för landet utan den nyaste och dyraste teknologin, alltså inga nya JAS. Då behövs höjt  försvarsanslag till den gamla nivån om 3,5 – 4 procent. Omöjligt, orealistiskt? Nej, det är ungefär vad Finland gör.

Bli försvarsvän!
Boken Försvaret främst innehåller en blandning av argument och synpunkter från ett tjugotal författare på hur Sveriges ska kunna utforma en försvars- och säkerhetspolitik. Allt är väl inte guld, men man får en rimlig och förståelig överblick av både militära och civila skribenter. Själv finner jag Sven Hirdmans uppsats ”Alliansfriheten är rationell” mest tungt vägande. Om man kopplar bort alla känslomässiga skäl för eller emot Natoanslutning så finner man att enkla förnuftsskäl talar för en fortsatt alliansfrihet. För anslutning till Nato brukar det anföras en massa vackra ord om att vi hör hemma i det demokratiska Västeuropa. Det gör vi väl men det är inget argument för en militär allians som förhöjer spänningarna i östersjöområdet och som garanterar att vi ställer upp i krig med Nato. Det enda bidraget jag finner direkt dåligt är Thage G Petterssons ”Folkförsvaret” medan jag uppskattar t.ex. Carl Björeman, den tidigare befälhavaren för Milo Syd dvs. södra Sverige. Redaktör för det hela har varit Anders Björnsson, historiker och självständig publicist och visst kunde man tänka sig ett mera systematiskt urval av artiklar, det verkar att ha gått lite snabbt.  Men den som vill känna sig hemma i de närmsta årens politiska debatt bör naturligtvis läsa boken (ringer man förläggaren blir det billigare).
   Alltså: kom igen, bli försvarsvän och säg nej till Nato, värdlandsavtal etc eller fortsätt lägga ner försvaret och lär dig välkomna Nato!

Vantro av Karin S

Att Nato blir vår sköld
mot den ryska tundrans köld
och Trump blir vår försäkring
mot en sista nedräkning,
det är en tro som många
förskräckta hjärnor hyser,
men tankarna blir trånga
när hjärnsubstansen fryser.
Låt det ej bli den sista
spiken i vår kista.

Säkra vägar nu!

Lördagen den 27e februari är Malmö del i ett internationellt upprop för asylrätt.
Då hålls det manifestationer, aktioner och demonstrationer på mer än 80 orter. Initiativtagare är European March for the Refugees rights, se alla händelser här.

I Malmö arrangerar Folkkampanj för asylrätt Skåne och Allt åt alla Malmö en demonstration för allas rätt till asyl.
Kom, slut upp, för ett värdigt liv åt alla!
   Vi kommer att starta kl 14 på Möllevångstorget och avsluta på Gustav Adolfs torg med fenomenala tal.
 

 – Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Den svenska regeringens lagförslag om tillfälliga uppehållstillstånd för barn strider mot FN:s barnkonvention som Sverige förbundit sig till att följa.
 – Inga fler ska dö vid gränserna! Vi kräver legala och säkra vägar in i Europa. - Ingen ska nekas att ta sig till Sverige för att de saknar id-handlingar.
 – Transportbolag ska inte vara gränskontrollanter. Vi kräver att transportöransvar slopas, såväl för EUs som Sveriges gränser.
 – Vi kräver ett värdigt mottagande av den som söker fristad. Ett mottagande som verkar för familjeåterförening, samt en försäkran om rätten att få stanna och leva i jämlikhet med alla andra.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
27 februari kl 17
Dalby Vokalensemble
Anita Andersson, dirigent

Miljöpartiet inbjuder till medborgardialog

Varför behövs höghastighetståg?
Hur påverkas Lund som station för de nya tågen?
Johan Wester samtalar med  Karin Svensson Smith (MP)
ordförande i riksdagens trafikutskott och leder en dialog med publiken 29 februari kl. 18.00
Atriumgården, Lunds Stadsbibliotek
Arrangör: MP Lund

Doc Lounge Lund den 1 mars kl. 19:00

Oriented • Regissörssamtal: Jake Witzenfeld • med Stolt i Lund
 

 

I Oriented följer vi tre palestinska vänner som utforskar sin nationalitet och sexuella identitet i Tel-Aviv under Israel-Gazakonflikten 2014. Khader, en av Tel-Avivs ”älsklingar”, kommer från en berömd, muslimsk maffiafamilj och bor tillsammans med sin judiska pojkvän David, som är HBTQ-klubbs-arrangör, och deras dalmatiner Otis. Khader kämpar med sin önskan om förändring i en till synes hopplös situation. Fadi är en ivrig nationalist som konfronteras med sin skuldtyngda judiska kärlek och Naeem måste konfrontera sin familj med sanningen om sin sexuella läggning. Beslutna att göra förändring formar de tre nära vännerna en fredlig och kulturell motståndsgrupp, vid namn Quambuta, som verkar viralt för jämställdhet och nationell jämlikhet. Även om arbetet inte helt säkert förändrar världen så hjälper det definitivt dessa tre vänner i sin frustration av att leva med mångfasetterade identiteter.
Regissör: Jake Witzenfeld
Land: Israel/UK
År: 2015
Längd: 86 min
Språk: English subtitles
TRAILER »

Noteringar från veckan av Gunnar Stensson

Försvarets behov eller marknadens logik?
Förre ÖB tänker jobba som lobbyist för SAAB. Det har många politiker, militärer och tjänstemän gjort före honom.
   ”Kan vi då verkligen lita på att det svenska försvaret köper in vad det behöver, och inte bara vad SAAB vill sälja?”
Katrine Marcal (Aftonbladet 21/2)

Liberal ungdom
Luf har tagit upp kampen för nekrofili och incest. Det är logiskt. Döda ideologer som Milton Friedman, Margaret Thatcher och Ayn Rand hetsar ju sekten liberal ungdom till multipla orgasmer.

Maktskiftesfestivalens Silvana Imam blev Årets artist
En fullmåneafton i september 2014 under stadsparkens lövrika träd var vi övertygade om att Silvana Imam skulle bidra till en klar vänsterseger i kommunalvalet genom att locka tusentals ungdomar till sin dramatiska scenshow i Gröningen. Riktigt så blev det inte. Vi beklagar dem som inte kom, samtidigt som vi gratulerar Silvana Imam till den mäktiga utnämningen till Årets artist.

En sorts förtroende
85 procent av de rödgröna väljarna är emot extraval. Det betyder att de vill behålla nuvarande regering, hur kritiska de än är. De litar på att statsråden trots uppenbara brister företräder rimliga värderingar och gör så gott de kan. 60 procent av alliansväljarna intar samma ståndpunkt.

Liberalt klarspråk av Lucifer

Det finns vissa återkommande fenomen i politiken som för oss habituéer känns som viktiga trygghets-faktorer. Ett sådant är att någon av ett partis sidoorganisationer går ut med ett riktigt häftig utspel som får magen att vända sig ut och in hos partiets normala sympatisörer, medan vi andra gapar av häpnad. Det har inte varit något sådant sen Centern häromåret kom med ett vådligt förslag till nytt partiprogram innefattande slopad skolplikt, fri invandring och Sveriges omvandling till federal stat. Annie Lööf fick rycka ut och såga det hela och sen blev det tyst.

Principfast
Men nu har Liberala Ungdomsförbundet levt upp till rollen, vilket är glädjande. Man har föreslagit att Liberalerna (fd Folkpartiet) ska ställa sig bakom en utvidgning av vad som ska kallas lagliga sexuella praktiker. Vad det gäller är incest och nekrofili (sexuella handlingar med avlidna).
   Ställningstagandet är ingen tillfällig avvikelse utan är väl grundat i liberala principer. Det handlar om att hävda den enskildes rätt att göra vad som helst med sin kropp. Vad gäller incest föreslås dock en åldersgräns om 15 år. Nekrofilin motiveras med att
var och en ska få bestämma över om man vill att ens kropp efter ens död ska gå till forskning, museum, donation eller om man vill testamentera för att någon ska få ligga med den. Det är ditt val, inte statens, säger Cecilia Johnsson, distriktsordförande LUF i Stockholm.
   Som sagt: Vad skönt att någon någon gång tycker något. Det är dessutom ett vackert exempel på den typ av tänkande som leder till galna ställningstaganden: hävdandet av principer. C vårt mest liberala parti, kan ju behöva lite konkurrens från L. Jag har dock inget hopp om att Liberalerna i Lund ska ställa sig bakom uttalandet.

Sverige fosterland värdland
Värdlandsavtalet, som ska bereda marken för Natotrupper i Sverige, ska upp i riksdagen i vår. Det blir nog inga problem för S att tillsammans med borgarna rösta igenom det. Man kan gissa att majoriteten av S-medlemmarna är emot det, men kommer de att göra sig hörda? I mellantiden har sex framstående miljöpartister med Per Gahrton i spetsen kommit med några milda men självklara invändningar, t.ex. att inga kärnvapen ska baseras i Sverige. Det räckte för att Expressen att ta till orda under rubriken ”Miljöpartiet får inte spela Putin i händerna”: ”Kända miljöpartister vill bakbinda relationen mellan Sverige och Nato. Det vore att bjuda Kreml på en stor framgång.” Det gäller alltså att hålla igång krigshysterin, hetsen mot ryssarna och ställa upp för USA. Regeringstrogna Aftonbladet kritiserar från andra hållet: Spara på orden, vi har ju ändå med det inte gått med i Nato. Nej, inte än.

Vårfrostvandring av Gunnar Stensson

Vid Linnéstatyn utanför stadsbiblioteket är marken gul av vintergäck och de vissna löven täckta av frost när jag söker mig mot tidningsrummet och Martas kafé i torsdagsmorgonens bländande solljus.
   Independent upplyser mig om att det blir val i Nordirland i veckan och att Sinn Fein, vänsterpartiet med rötter i den irländska frihetskampen, väntas ha stora framgångar under sin ledare Gerry Adams, som 1998 bidrog till fredsuppgörelsen i den blodiga konflikten mellan katoliker och protestanter.
   Sinn Fein har liksom Syriza och Podemos framgångar bland unga väljare som ansluter sig till den globala protestvågen mot de senaste decenniernas nyliberala politik.

Palme-mordet uppmärksammas i flera svenska tidningar. Veckobladet har genom decennierna innehållit både kritik och hyllningar, mest kritik. IB-affären skapade en djup konflikt mellan Palme och vänstern. Men vi var upprörda över den borgerliga pressens hatpropaganda som blev mordets grogrund.
   Jag besökte mordplatsen en vecka efteråt på väg till ett styrelsemöte i DFFG (jag försökte stoppa den maoistiska majoritetens försök att förvandla FNL-grupperna till en kamporganisation för Pol Pots Demokratiska Kampuchea). På Sveavägen stötte jag ihop med Joachim Lenz, som också var i stan i något politiskt ärende.

Jag stoppar tillbaka tidningarna i deras fack och promenerar från stadsbiblioteket mot Klostergården via Bangatan och Nygatan, stannar en stund och betraktar det lilla, lilla skära huset, nr 5, invid IOGT-NTO:s väldiga tegelkoloss, innan jag fortsätter ner mot Parkskolan.
   Arenatoppens stålgrå stäv, som Titanics, närmar sig bortom stadsparken och jag spanar efter Kate Winslet och Lionardo DiCaprio. Men de syns inte, de är väl för små.
 

 

Höga kranar lyfter betongblock på den väldiga byggarbetsplatsen mellan fotbollsplanen och Stattenavägen. En rad hus håller på att växa fram från Arenatoppen till Nordanväg. Betongen pumpas genom höga rörbågar ner i de djupa schakt där de underjordiska garagen ska ligga. Grävmaskinerna vältrar grusmassor. Lastbilar med roterande betongbehållare skumpar fram genom pölarna som är täckta av is.  Larmet är öronbedövande. Klostergårdens tegel ligger som en låg bergskedja i bakgrunden.
   När jag kommer fram till Vårvädersvägen badar husets östra fasad i solsken. Vallen utanför är täckt med vintergäck. Som runt Linné vid biblioteket.

Om servicebussarna: V-och Fi-förslag utan finansiering av Ulf Nymark

”Kommunen överlämnar ansvaret till Skånetrafiken” är rubriken på en artikel av Gunnar Stensson i förra veckans VB. Det handlar om ett medborgarförslag i kommunfullmäktige om att återinföra servicelinjerna.
   Som framgår av Gunnars text är det fel tempus på verbet i rubriken. För tre år sedan överlämnade de borgerliga partierna, som då var i majoritet, genom beslut i fullmäktige stadstrafiken till Skånetrafiken.
   När så ett förslag om att starta servicelinjetrafiken igen kommer till fullmäktige innebär det att begära att kommunen ska ta över ansvaret från Region Skåne. Om en nu ska vara riktigt noga handlar det om att kommunen i så fall får köpa den trafiken från Skånetrafiken.

Ofinansierat stöd från V och Fi
Miljöpartiet röstade liksom fem andra partier emot förslaget om att återuppta trafiken med servicebussar.  En kan inte förvänta sej att Gunnar eller medborgarförslagsställarna ska ange var någonstans i kommunens budget pengarna för att driva servicelinjerna skulle tas. Däremot är det förstås ett minimikrav att de fullmäktigepartier som röstade för förslaget också kan ange var pengarna, minst 8 eller snarare 10 miljoner kronor, skall tas. Om denna lilla detalj sa V och Fi inte ett ord. Visst är det lätt att stödja och lägga förslag om utökade verksamheter om en kan strunta i att ange var någonstans pengarna skall tas!

Gratisresor för personer över 75 år
Jag vill också ta tillfället i akt att påminna om att personer över 75 år kan resa gratis inom Lunds kommun med Skånetrafikens bussar och tåg – och detta just på tider då det är lite lugnare på stadsbussarna. Gruppen personer som är över 75 år är förstås inte identisk med den grupp som känner sig betjänta av servicebusstrafik, men överlappningen de båda grupperna emellan torde vara ganska stor. Gratisresandet ersätter förstås inte fullt ut servicelinjerna, men erbjuder ändå en möjlighet för många tidigare servicebussresenärer.

Årsmöte i V Lund av SH

Veckobladet är ju numera helt fristående från Vänsterpartiet, men V har fortfarande den centrala rollen som parlamentarisk representation för vänstersinnade i Lund. Alltså kan det vara värt med några stillsamma rader om det nyss passerade årsmötet.
   Det är en ganska välmående partiorganisation får man säga efter att ha läst verksamhetsberättelse etc – inga stora stridigheter. Partiet har nästan 300 medlemmar, ingen dålig siffra. Som så ofta tidigare är det kommunalpolitiken som fungerar bäst, med stans bästa kommunalpolitiska debatt- och informationskälla i form av det unika Kompol med sammanträde 40 veckor om året måndagar 19-21. Det ’är det som gör att V – ledamöterna som regel är de bäst förberedda och pålästa i Lunds kommunalpolitik och att de inte sitter som isolerade öar i sina nämnder utan är väl införstådda och delaktiga i politiken som helhet.
   Det innebär inte att allt är lugn och harmoni. Valet 2014 resulterade i en besvärlig parlamentarisk situation där borgarna+SD hade majoritet i fullmäktige och därmed bestämde över budgeten, medan S+Mp+V+Fi hade majoritet i många av nämnderna. Det hade inte behövt vara så förlamande om inte S+Mp (och väl också V) hade avvisat samarbete med spårvägsmotståndarna i Förnya Lund (FNL). Nu fick V sitta där och lida under S+Mp:s ständiga inviter till borgarna. När S i den (som det så klart visade sig) felaktiga tron att borgarna skulle ställa upp om man bara lade S-förslaget till budget tillräckligt nära borgarna så blev det för mycket för V och en intern opinion krävde att V skulle ställa upp med egen budget. Så skedde och V fick därmed avstå från ett antal kommunala poster och övergå till oppositionen.
   Frågan är om V nu kan återta sin vitalitet i oppositionsrollen. Under tiden som del i majoriteten så var visserligen V aktiv i flera av nämnderna, men i fullmäktige gjorde man inte mycket väsen av sig – lojaliteten med S tog över, en lojalitet som inte precis återgäldades av S+Mp som redan från starten ville bestämma på egen hand. Men med eget budgetförslag och fria händer kommer väl V att gå mot en ny vår?

Käre Bruce, spela inte! av Gunnar Olofsson

Petition » 

Bruce Springsteen planerar en konsert i sommar i Israel. Om den blir av är det ett slag rakt i ansiktet på den palestinska icke-våldsrörelsen, som enträget bett oss att med bojkotter och sanktioner förmå Israel att avsluta ockupationen av palestinskt land och låta den palestinska staten leva. En konsert i Tel Aviv kan hur som helst inte besökas av palestinierna på Västbanken – de får helt enkelt inte tillstånd att resa dit...
   En lång rad artister – som Roger Waters i Pink Floyd, Elvis Costello, Stevie Wonder, Vanessa Paradis, Gil Scott-Heron, och den svenske gitarristen Andreas Öberg - har redan hörsammat palestiniernas vädjan och beslutat att tills vidare inte uppträda i Israel, fram till dess att ockupationen upphört.
   ”The Boss”, som alltid tidigare brytt sig om de svaga i samhället, har många fans i Sverige. Om alla dessa ber honom att inte spela kanske han lyssnar. Man kan skriva på de upprop och kampanjer som nu finns på sociala medier. Som en sista åtgärd, om inget annat hjälper, finns ju möjligheten att tills vidare inte köpa biljetter till den konsert som planeras i Göteborg.

VB recenserar: Suffragette av Staffan Lindberg

Engelsk film av Sarah Gavron 2015. Den ger starka bilder och situationer som etsar sig in i minnet.
   Ett stort tvätteri i London 1912. Maud är bara 23, men är redan arbetsledare för de som stryker skjortor. Hon tjänar 13 shilling i månaden. Förmannen har förgripit sig på Maud tidigare, men har nu hittat en yngre flicka, Maggie, som han raljerar med. Mauds hat pyr under ytan i detta den moderna fabrikens dubbla slaveri för alla kvinnor.
   Hennes man arbetar också där. Om det sexuella förtrycket vet han till synes inget. Tillsammans har de en liten femårig son. De reder sig.
 

 

På gatan blir Maud vittne till en kvinnodemonstration för rösträtt som slutar med att skyltfönster krossas. Hon flyr förskräckt. Men det dröjer inte länge förrän hon dragits in i kvinnokampen för rösträtten. Den ger henne en röst för så mycket mer än bara rätten att rösta. En väg ut ur förtrycket. Det ger henne också ett systerskap tvärsöver klassgränser. Hemlös, förskjuten av sin man och med sonen bortadopterad – mannen har laglig rätt till sonen - finns bara en väg för Maud.
   Det som slår en med kraft är hur det etablerade samhället, också arbetarmän och arbetarkvinnor, fördömer rösträttskvinnornas kamp och ser den som skamlig och anstötlig. Männen har i princip vunnit samma kamp genom den s k Chartist-rörelsen 1838-58, men verkar inte bry sig om kvinnornas rätt.
   Efter 40 års fredlig kamp med manifestationer, demonstrationer och en parlamentsutredning utan framgång, tar tålamodet slut. Kampen blir militant. Maud och hennes kamrater spränger brevlådor, telegrafledningar och en regeringsministers hus. När de fängslas för uppvigling hungerstrejkar de i fängelset så att myndigheterna till sist inte vågar ha dem fångna och låta dem dö som martyrer.
   Vid ett försök till demonstration på Epsom Derby 1913 dödas en av aktivisterna, Emily Davison, i en kollision med en ryttare. Begravningen blir till en jättemanifestation, som inte kan stoppas.
   1930 fick alla kvinnor över 21 rösträtt i England. Det bidrog starkt till samma rättigheter i hela världen.
Fem Ljus

Bostadsbristen och marknadens logik av Gunnar Stensson

Bostadsbristen orsakades av ett beslut som Carl Bildts regering fattade 1992, konstaterar Anne-Marie Pålsson (M) i Sydsvenskan 22/2.  Den politiska styrningen av bostadsbyggandet avskaffades och konsumentinflytandet stärktes. Det innebar att marknadslogiken segrade på bostadsområdet (liksom på skolområdet). Konsekvensen blev att det nu saknas 700 000 bostäder (och att den svenska skolan kollapsat).
   Förklaringen till bostadskrisen (och skolkrisen) är ”marknaden själv!” skriver Anne-Marie Pålsson. ”Marknaden bygger på egenintresset. Bolagen vill tjäna pengar, inte ägna sig åt välgörenhet. Därför bygger de bara för de lönsamma kunderna. De andra, de som inte har råd att med rådande priser och hyror efterfråga en bostad struntar bolagen i. Att bygga för dem ger ju ingen vinst.”
   Anne-Marie Pålssons analys är tydlig och rå. Och allianspartierna, som representerar de rika, vill öka marknadsinflytandet. I Stockholm skulle det innebära att hyrorna höjdes med 40 procent och tusentals människor tvingades lämna sina hem.

Hur marknadslogiken fungerar här i Lund ser man när Arenaparken och St Lars byggs ut. Det är en bostadsmarknad för miljonärer.
 

 

NCC har just byggt Arenatoppen färdig. Där finns 76 insatslägenheter som kostar 2 till 3½ miljoner kronor. Sammanlagt ska 425 insatslägenheter byggas i området. Inga hyresrätter.
   I St Lars bygger PEAB enbart bostadsrätter som kostar 1,6 till 3,4 miljoner.
   HSB bygger söder om Höje å parhus som kostar cirka 4 miljoner. Ingenting för unga eller nyinflyttade.
   Också Riksbyggen bygger i Källby-sluttningen mot Höje å mest insatslägenheter, men håller faktiskt just nu dessutom på att uppföra fyra stora hus med 228 hyreslägenheter.

Alternativet. Samtidigt som vi har 700 000 bostäder för få, har vi fler än 700 000 arbetslösa för många. Utmärkt! Lösningen är förstås att staten utnyttjar tillgången på arbetskraft och investerar i ett nytt miljonprogram finansierat genom skattehöjningar höginkomsttagare och en reell förmögenhetsskatt för de allra rikaste.
   De planerade höghastighetstågen kommer att bidra till en kraftig ökning av bostadsbyggandet i Lund. Det ska givetvis vara hyresbostäder, eftersom framtidens människor flyttar flera gånger under sitt verksamma liv.

Så känt men ändå okänt av Göran Persson

Läste just LO:s sextonde skrift om den svenska makteliten. Ja du läste rätt, sextonde, i en serie man började ge ut 1999. Förkrossande fakta, jag skäms. Visst är fakta någorlunda kända av mig och troligen alla andra med politiskt intresse. Faktum kvarstår, detta är den första i serien som jag läst. Varför det är så vet jag inte riktigt, men tyvärr finns det en betydligt större klyfta mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” än vad jag och andra inom den politiska vänstern vill tänka på dagligdags. Det är i den senare gruppen jag spenderat huvuddelen av mitt arbetsliv.
 

 

Jag delar till fullo LO:s syn att detta är något som måste hanteras, utvecklingen måste vändas. Det har emellertid konsekvenser. Det är inte bara den yttersta eliten som dragit ifrån kollektivet, det är många fler. Den elit som beskrivs i rapporten är 197 personer som verkligen förtjänar att uppmärksammas. Hur kan någon vara så duktig, ha så stort ansvar, eller någon annan förklaring som man brukar använda, att hen förtjänar mer än 50 gånger så mycket betalt som en industriarbetare? Men om vi vidgar skaran till alla de som ligger runt 5 gånger en arbetarlön. Hur många tusen får vi då?
   Mycket att fundera på. Kan här finnas en förklaring till att så många avskyr det så kallade ”etablissemanget” när de söker en politisk tillhörighet. Vad vet jag, läs gärna rapporten själv och tänk vidare. Rapporten är rätt trist att läsa om man inte är tabellnörd men tyvärr så måste man offra sig ibland.
   Nedan följer början av sammanfattningen och en länk till rapporten.

---

 
Historiskt stora inkomstskillnader
Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt var 18,3 industriarbetarlöner 2014, den största skillnaden hittills. Det innebär också att maktelitens relativa inkomster har legat på samma nivå de senaste 5 åren. År 2007 var inkomstskillnaden nästan lika stor i vårt urval, då det behövdes 18,2 industriarbetare för att få ihop till en maktelitinkomst. Den inkomst som vi mäter för makteliten är arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2014 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten 6,3 miljoner kronor, att jämföra med en genomsnittlig industriarbetarlön på 343 000 kronor. Per månad blir det 524 460 respektive 27 920 kronor. År 1950, denna undersöknings första år, var maktelitens genomsnittliga inkomst 11,1 industriarbetarlöner. 1980 var skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare minst och motsvarade då 4,9 industriarbetarlöner.
 

Ladda ner rapporten »
 

Tidigare rapporter i LOs serie om den svenska makteliten

1		Eliternas återkomst (1999) isbn 91-566-1615-5
2		Eliterna mot nya höjder (2000) isbn 91-566-1707-0
3		Eliterna flyger högre (2001) isbn 91-566-1768-2
4		Näringslivet ökar takten (2002) isbn 91-566-1887-5
5		Folkhemseliten drar ifrån (2003) isbn 91-566-1468-3
6		Makteliten förbereder pensionen (2004) isbn 91-566-2084-5
7		Näringslivets maktelit befäster positionen (2005) isbn 91-566-2194-9
8		Makteliten litar på sig själv (2006) isbn 91-566-2281-3
9		Makteliten gör som de brukar (2007) isbn 91-566-2384-3
10		Makteliten – mycket vill ha mer (2009) isbn 978-91-566-2536-7
11		Makteliten – alltid mer, aldrig nog (2011) isbn 978-91-566-2689-0
12		Makteliten – kommer igen (2012) isbn 978-91-566-2744-6
13		Makteliten – klyftorna består (2013) isbn 978-91-566-2867-2
14		Makteliten – i en klass för sig (2014) isbn 978-91-566-2951-8
15		Makteliten – svävar ovanför (2015) isbn 978-91-566-3062-0

De mänskliga rättigheterna är under attack

 

Under 2015 har Amnesty International undersökt situationen när det gäller mänskliga rättigheter i 160 länder och territorier runt om i världen. Idag, 24 februari, släpps vår årsrapport!
 

Tortyr förekom i minst 122 länder
Över 60 miljoner människor var på flykt
Det fanns samvetsfångar i minst 61 länder
Minst 156 människorättsförsvarare blev avrättade
 

"Inte bara är våra rättigheter hotade, det gäller även de lagar och system som finns där för att värna dem. Många regeringar har utan att tveka brutit mot internationell rätt och underminerar med flit de institutioner som är till för att skydda människors rättigheter", säger Amnesty Internationals generalsekreterare Salil Shetty.
 

  Ladda ner rapporten »
 

---

Rapprtens avsnitt om Sverige:
SWEDEN
Kingdom of Sweden
Head of state: King Carl XVI Gustaf
Head of government: Stefan Löfven

A police database of Romani individuals received strong criticism from the Parliamentary Ombudsman. The work of a commission tasked with reviewing and recommending improvements to the criminal justice system’s investigation and prosecution of rape remained ongoing.

DISCRIMINATION
On 17 March, the Parliamentary Ombudsman issued a decision strongly criticizing the maintenance of a database of Romani individuals by the Skåne police department, which had come to light following a September 2013 investigatory journalism exposé.1 The database registered the names of more than 4,000 people, the majority of whom had no recorded criminal convictions. The Ombudsman placed ultimate responsibility on the Skåne County Police Commissioner, but also apportioned responsibility to the Chief of the Criminal Intelligence Unit and police staff working on the database. The Ombudsman’s report – unlike earlier reviews by the Commission on Security and Integrity Protection and a prosecutor – found that, in practice, the database ended up being based on ethnicity, in this case of an already marginalized ethnic group.

VIOLENCE AGAINST WOMEN AND GIRLS
The work of a parliamentary commission established by the government in 2014 to examine how rape investigations and prosecutions are dealt with by the criminal justice system remained ongoing. The commission, set up following an initiative by the Parliamentary Committee on Justice, was tasked with analyzing high rates of attrition in investigating and prosecuting reported rapes, recommending improvements to the legal process in rape cases, and reviewing the penal provisions relating to the offence of rape, including by considering a requirement for genuine consent to the sexual act. In October, the current affairs television programme Kalla Fakta (Hard Facts) broadcast an investigation which showed doctors in three private clinics offering to perform “virginity tests” on teenage girls, against the girls’ will and at the request of parents or older relatives. The programme alleged that doctors engaged in the practice were failing to report such cases to social welfare authorities. All three clinics were reported to the Health and Social Care Inspectorate (IVO). The investigations of the IVO, a government agency for overseeing health care and social services, were ongoing at the end of the year. The National Board of Health and Welfare was assessing the need to improve awareness of or issue further guidance on consent and forced or intrusive physical examinations in the health care system.

TORTURE AND OTHER ILL-TREATMENT
In August, a senior judge tasked by the government to assist the Ministry of Justice issued a memorandum proposing that torture be defined and specified as a crime in domestic law. This was in response to longstanding criticism by human rights organizations and the UN Committee against Torture, including in its concluding observations of December 2014 on Sweden’s periodic report.

66 år i skolan 6. 1946-47 av Den gamle

Den stora prästgården i Älghult skulle få centralvärme, källare, vatten och avlopp, så vi var tvungna att flytta till ett tillfälligt boende i skolan, där det fanns en tom lärarbostad en trappa upp ovanför de båda klassrummen. Skolan var en dragig brädkåk invid den milsvida skogen. När den byggdes hade kommunen inte haft råd med bättre.
   Socknens gamla centrum låg vid kyrkan. Där fanns ett litet kommunalhus som också tjänade som föreläsningssal och ett vackert gult hus som tillhörde Kristina Grips stiftelse och förvaltades av socknen.
   Det gula huset inrymde kyrkväktarens bostad och kristidsförvaltningen där ett par unga kvinnor från Fjärdingsmåla skötte ransoneringskort och liknande. En trappa upp fanns sockenbiblioteket som var öppet en timme efter högmässan varje söndag. Bibliotekarie var Hulda Strand, tidigare lärare i småskolan, känd för hårda tag mot somliga elever med sämre förutsättningar.
   Intill biblioteket bodde kyrkväktarens äldste son Ingvar som led av astma och därför hade eget rum. Han hade just gått ut sjätte klass och skulle söka sitt första jobb. Han blev min bäste vän i Älghult. Hans intressen liknade mina, bland annat var vi bägge läsare. Via hans rum kunde vi ta oss in i biblioteket och hade alltså ständig tillgång till böckerna. Detta privilegium utnyttjade vi, men med försiktighet och omsorg.
   Biblioteket var inte stort, men böckerna var relativt nya och urvalet progressivt: Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo, John Steinbeck, Ernest Hemingway. De hade inköpts av en fackförening vid ett par nedlagda glasbruk, bland annat det i Idesjö.

Jag fick ännu en syster i maj, sedan kom sommarlovet, och därefter flyttade familjen till skolan. Den bestod av mina föräldrar och syskon som nu var elva, fyra och två år gamla. Samt den nyfödda som kallades Bebban.
   Posten hämtades i ett fack på järnvägsstationen och dit var det två kilometer. Trappan upp till lägenheten var brant och varje dag måste vi bära upp ved till spisen och flera spannar vatten för tvätt och matlagning. Vintern blev kall och när vi spillde vatten i den branta trappan frös det till is. Dasset var förlagt till en liten bod bakom skolan.
   Mamma anställde Gun-Britt Nord, 13, som barnflicka. Hon hör fortfarande, 70 år senare, till mina vänner. Jag tror det var en lycklig tid för mamma. Hon älskade spädbarn, hon var fortfarande stark och gillade strapatser. Hon fick nära och helt informella kontakter med människorna i Älghult, samtidigt som hon slapp en del av den formella representation som förväntades av henne.
   Folkskolan i Älghult hade tre lärare: fröken Ersjö som höll till i kommunalhuset med klass 1 och 2, kantor Blomén med klasserna 3 och 4 i det ena klassrummet under oss och magister Elging med de två högsta klasserna, 5 och 6, i det andra. På rasterna spankulerade de tre lärarna omkring och pratade. Min bror gick i fjärde klass. Mina småsyskon satt ofta tillsammans med eleverna under lektionerna.
   I älghultsskogarna fanns det ungefär ett tjog små skolor, med en eller två lärare och 20-30 elever i alla åldrar. Barnen slutade efter sjätte klass, men hade sedan sex veckors fortsättningsskola. Läsåret var anpassat efter näringslivet. Höstterminen började första veckan i augusti, men jullovet var förlängt med sex veckor och varade alltså till slutet av februari. Under den tiden pågick fortsättningsskolan och då var både lokaler och lärare upptagna. Många av barnen i fortsättningsskolan hade arbetat under höstterminen, ofta på glasbruket som handräckning. När de var i skolan fick de yngre barnen, som ju var jullediga, ersätta dem och förtjäna kanske tre kronor om dagen (och bränna sig lite när det smälta glaset stänkte).

   Skolorna i Älghult var fortfarande lika torftiga och fattiga som år 1900. Tio år senare skulle Älghults Enhetsskola vara en av de modernaste i landet. Detta var en dynamisk tid! Men 1946 var det alltså som jag beskrivit.

Själv var jag ju bara en turist som besökte Älghult på söndagar och lov. Min miljö var läroverket, inackorderingsrummet och gatorna i Växjö.
   På våren 1966 fick jag köpa fröken Engfelts avlidne mans cykel för tio kronor. Den var svart och hög och försedd med vad som kallades ”gubbahopp”, en pinne som stack ut från bakhjulets nav som man steg på för att lätt komma upp i sadeln. Det var en av de bästa cyklar jag ägt.
   Tågresan tur och retur till Älghult kostade 5 kr och 20 öre. Jag brukade få en tia när jag reste till Växjö på söndagskvällarna. Det var fjorton stationer eller hållplatser längs spåret och resan tog drygt två timmar trots att avståndet inte var större än sex mil. Jag kunde cykla sträckan på tre timmar, och på det sättet fördubbla min disponibla inkomst. Det gick också att lifta. Trafiken flöt sakta och de flesta fordonen stannade och lät en åka. Problemet var att trafiken var så gles och flertalet fordon körde så korta sträckor.
   Jag använde en stor del av mina pengar till biobiljetter. En gång när jag tillsammans med ett par kamrater såg Hitchcocks ”Notorious” med Cary Grant och Ingrid Bergman blev vi upptäckta av vår klassföreståndare. Filmen var barnförbjuden, och vi var tretton. Efterräkningarna blev mildare än vi befarat.
   Jag härdade ut i fröken Engfälts fina villa tre terminer, sedan uppstod en konflikt som jag har förträngt och jag flyttade till ett boende mitt i centrala stan. Jag stal Förförarens dagbok av Sören Kierkegaard ur fröken Engfelts bibliotek, men fann den svårläst de närmaste åren.
   Nu delade jag rum med en juniormästare i boxning som var 15 och skulle ta realen efter ha gått den fyraåriga linjen. Vi boxades med mjuka träningsboxhandskar, och jag fick ganska många smockor.
   Vår inackorderingstant var en stilla kvinna, nyligen änka. Hon hade två döttrar i 17–18-års åldern att försörja. De gick på flickskolan, som var belägen bakom läroverket. Flickskolan är alltså ännu en dåtida skolform och en av förklaringarna till att jag hade så få flickor i klassen. Vi åt tillsammans, skötte oss anständigt, tror jag, men det blev aldrig någon kontakt mellan oss och flickorna och mamman. De var damer och vi var pojkslynglar.
   Jag hade roligt, men mina låga betyg blev lägre. Jag läste nu tre främmande språk, tyska, franska och engelska. Engelskan gick bäst tack vare många amerikanska västern- och sjörövarfilmer.
   Jag var den våren särskilt förtjust i ”Under blodröda segel” med Maureen O´Hara.