Jag har tidigare i dessa spalter visat på att Alliansen hade god
tillväxt under sina åtta år, en tillväxt som gjorde att man kunde sänka
skatter rejält. Det faktum att skatterna sänktes överlägset mest för
de med höga inkomster och att de fattigaste bara fick smulor från de
rikas bord gör att jag ifrågasätter Alliansens moral. Till saken hör
också att Allinsregeringarna förstörde Sveriges ekonomi för tredje
gången i rad.
Anders Borgs Renommé
Anders Borg har ett gott renommé, jag hör intervjuer med
honom där man har silkeshandskarna på. I ekonomikretsar är han gott
värderad. Titta på detta: han efterlämnade ett budgetunderskott det
sista året på 87 miljarder. Magdalena Andersson har helt rätt när hon
beskriver detta som att ”ladan är tom”, jag vill tillägga att det fanns
ett stort hål i ladan.
Jag kommer om en stund att visa på att statsskulden
ökade kraftig under Borgs tid, det sägs mig veterligt aldrig i
debatten. Den ökande statskulden innebär att den nya regeringen snabbt
måste få ner underskotten, annars kommer vi att få en skuld som är
svårt att hantera. Regeringen måste alltså nu komma i balans med
budgeten innan man kan genomföra reformer för ett Sverige som ser ut som
den nya regeringen vill ha. Under tiden fram till dess genomför den
nya regeringen skattehöjningar och tar bort subventioner för att
genomföra något av sin politik. Så får man kritik av alliansföreträdare
som har varit med om att förstöra ekonomin.
Ökad statsskuld
Jag känner att det finns en allmän uppfattning om att Borg
tog ner vår statskuld. Det blev tvärtom, vår statskuld ökade med 130
miljarder åren 2007-2016, från 1.264 miljardet kr till 1.395 miljarder
kr.
Det finns ett annat sätt att räkna också: hur stor
skulden är i förhållande till tillgångarna, det är viktigt så klart.
Men då skall man komma ihåg att Alliansen lämnar ifrån sig en järnväg
som blivit sämre, en skola som blivit sämre, en betydligt större
bostadsbrist. Man har inte byggt tillräckligt och bostadsbristen innebär
många problem i vårt samhälle. Dessutom ökade arbetslösheten.
Alltså
Alliansen har haft en tillväxt på 9.4 % under sin tid, en
tillväxt som har genererat höjda skatteintäckter. Och man har gjort av
med 130 miljarder till. Trots detta har den relativa fattigdomen ökat
kraftigt. Det innebär dock att det är få som fått det ekonomiskt sämre
men tillgångarna har fördelats på ett närmast omoraliskt sätt.
Arbetslösheten
Alliansen har genomfört ett fullskaligt projekt som utgår
från att arbetslösheten skall sjunka i och med att människor får mer
att röra sig med, att människors konsumtion gör att jobben växer till.
De hade fel!
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2015-05-21
Friskolans värsta fiende av Gunnar Stensson
Friskola. En skola, fri som tanken, fri som kunskapen, fri för
experimentell pedagogik, fri för ideella krafter, fri för samarbete med
andra skolor och med andra samhällsaktörer. Friskola.
Vi vet att den har många fiender. I debatten utpekas ofta de politiker, som talar om en sammanhållen skola, en likvärdig skola, en skola utan segregation, en skola som ger alla barn samma möjligheter, som friskolans fiender.
Det utpekandet är en lögn.
Vinsttänkandet är friskolans värsta fiende.
Vinsttänkandet leder till konkurrens om eleverna som är skolpengens bärare.
Vinsttänkandet leder till jakt på de lönsamma eleverna: de bäst anpassade. Exemplen i massmedia de senaste åren har varit många.
Vinsttänkandet utgår från frågan: ”Är du lönsam, lille vän?”
Vinsttänkandet försvagar lärarna. En kritisk lärare anses olönsam och avskedas.
Vinsttänkandet förhindrar samarbete mellan skolor eftersom konkurrensen styr. Den skola som funnit en framgångsrik metod för organisation eller pedagogik hemlighåller den.
Vinsttänkandet kränker yttrandefriheten. Lärare och anställda avkrävs tysthetslöften.
Vinsttänkandet marknadsförs med slagordet ”valfrihet”, som påstås vara en oumbärlig rättighet för elever och föräldrar, men verkligheten fungerar som en formel för att öka skolkoncernernas profit.
Vinsttänkandet innebär att riskkapitalisten lägger ner skolan när den inte längre ger vinst. Exemplen är legio.
Vinsttänkandets främsta förespråkare är Folkpartiets Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf. Båda hävdar att det är omöjligt att driva en friskola utan vinst. De övriga allianspartierna håller med. För att inte tala om Alliansens enkelriktade lokalpolitiker som snart kommer till tals i Lunds budgetdebatt.
När de konservativa vann valet i Storbritannien 1910 och David Cameron blev premiärminister 2010 satsade han efter svenskt mönster på friskolor, som han kallade academies. Det var framgångsrika offentliga skolor som ombildades till friskolor, totalt fler än 4000.
Men det finns en avgörande skillnad mellan Camerons academies och de svenska friskolorna: vinst är inte tillåtet i England.
Det öppnade academies för samarbete med de offentliga skolorna i det stora samverkans-projektet London Challenge som lyfte Londons skolor som hade haft sämst skolresultat i England till att bli de bästa. Någon kvalitetsskillnad mellan academies och de offentliga skolorna var inte märkbar, utan skolorna blev likvärdiga. OECD rekommenderar Sverige studera det engelska exemplet.
”Allra mest förbättrades resultaten för de svagaste eleverna och i de områden som från början pekades ut som värst”, skrev Emma Leijnse i sin högintressanta artikel ”Lyft när lärarna tog över makten”, SDS 10/5. Läs den!
Friskolans verkliga vänner arbetar för en sammanhållen, likvärdig, samarbetande skola, mot segregation och vinsttänkande.
Vi vet att den har många fiender. I debatten utpekas ofta de politiker, som talar om en sammanhållen skola, en likvärdig skola, en skola utan segregation, en skola som ger alla barn samma möjligheter, som friskolans fiender.
Det utpekandet är en lögn.
Vinsttänkandet är friskolans värsta fiende.
Vinsttänkandet leder till konkurrens om eleverna som är skolpengens bärare.
Vinsttänkandet leder till jakt på de lönsamma eleverna: de bäst anpassade. Exemplen i massmedia de senaste åren har varit många.
Vinsttänkandet utgår från frågan: ”Är du lönsam, lille vän?”
Vinsttänkandet försvagar lärarna. En kritisk lärare anses olönsam och avskedas.
Vinsttänkandet förhindrar samarbete mellan skolor eftersom konkurrensen styr. Den skola som funnit en framgångsrik metod för organisation eller pedagogik hemlighåller den.
Vinsttänkandet kränker yttrandefriheten. Lärare och anställda avkrävs tysthetslöften.
Vinsttänkandet marknadsförs med slagordet ”valfrihet”, som påstås vara en oumbärlig rättighet för elever och föräldrar, men verkligheten fungerar som en formel för att öka skolkoncernernas profit.
Vinsttänkandet innebär att riskkapitalisten lägger ner skolan när den inte längre ger vinst. Exemplen är legio.
Vinsttänkandets främsta förespråkare är Folkpartiets Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf. Båda hävdar att det är omöjligt att driva en friskola utan vinst. De övriga allianspartierna håller med. För att inte tala om Alliansens enkelriktade lokalpolitiker som snart kommer till tals i Lunds budgetdebatt.
När de konservativa vann valet i Storbritannien 1910 och David Cameron blev premiärminister 2010 satsade han efter svenskt mönster på friskolor, som han kallade academies. Det var framgångsrika offentliga skolor som ombildades till friskolor, totalt fler än 4000.
Men det finns en avgörande skillnad mellan Camerons academies och de svenska friskolorna: vinst är inte tillåtet i England.
Det öppnade academies för samarbete med de offentliga skolorna i det stora samverkans-projektet London Challenge som lyfte Londons skolor som hade haft sämst skolresultat i England till att bli de bästa. Någon kvalitetsskillnad mellan academies och de offentliga skolorna var inte märkbar, utan skolorna blev likvärdiga. OECD rekommenderar Sverige studera det engelska exemplet.
”Allra mest förbättrades resultaten för de svagaste eleverna och i de områden som från början pekades ut som värst”, skrev Emma Leijnse i sin högintressanta artikel ”Lyft när lärarna tog över makten”, SDS 10/5. Läs den!
Friskolans verkliga vänner arbetar för en sammanhållen, likvärdig, samarbetande skola, mot segregation och vinsttänkande.
Rollförändring? av Sten H.
Det drar ihop sig till det årliga
budget- sammanträdet i Lunds kommunfullmäktige. Och det blir då första
gången den ledande vänsterkoalitionen (S+Mp+V+Fi) har chans att lägga
fram en egen budget. Under innevarande år är det väsentligen den gamla
borgerliga budgeten som har gällt.
Men lätt blir det inte. Vänsterkoalitionen förfogar nämligen bara över 32 röster medan borgarna + SD + Förnya Lund har 33. Det som förenar dem är att de vill ha oförändrad skatt medan det förslag som utarbetats av S+Mp vill höja med 25 öre. V har anslutit sig till det, men skulle vilja höja med mer – inte av längtan efter högre skatt utan därför att det är så mycket som är eftersatt efter åtta år av borgerligt styre.
Lund och Malmö
V har haft medlemsmöte om sin hållning och tog ett enhälligt beslut om att lägga sig på samma budgetförslag som S+Mp och inte gå fram med något eget förslag. Detta till skillnad mot vad V gjorde i Malmö där S-förslaget var oförändrad skatt. Det lär vinna, i Malmö har de styrande egen majoritet utan V.
Det vänsterförslag som finns är framförhandlat med V och tillgodoser i allt väsentligt V:s huvudlinje som innebär nej till nya årliga nedskärningar. År efter år har borgarna sagt nej till kompensation för pris- och löneökningar om ett par procent. Med åren har det inneburit betydande reella nedskärningar. I stället har S+Mp duttat ut några miljoner här och där och talat om dem som satsningar.
Är det här då bara budgettekniska frågor. Nej, det handlar om påtagliga nedskärningar som resulterat i sämre fastighets- och park- och gatuunderhåll, större barngrupper i skola och förskola, sämre vård och omsorg etc. Det hindrar inte att det kan bli svårt att lyfta fram kompensationen för pris- och löneökningar som en viktig fråga för lundaborna. Det skulle kräva pedagogik och tillgång till media för att vinna anklang. V-förhandlarna var stolta över sin insats att få S och Mp med på sin linje och har säkert gjort ett bra jobb. Men räcker det?
Hur blir det i fullmäktige?
Allt detta är dock bara förslag. Hur blir det i fullmäktige? Ja, SD gör väl som vanligt och följer borgarna, Anti-spårvägspartiet är rimligen splittrat och kan komma att rösta lite selektivt bland budgetposterna. Det spännande blir att se om det träffas några uppgörelser på tvärs över partilinjerna. S-ledaren Almgren älskar makten och kan förmodas gå rätt långt för att få igenom en budget: vi minns ännu hans och sossarnas vilja att sälja ut kärnfrågor till Folkpartiet i maktfördelningsuppgörelserna i höstas. Men kan han svikta här? Återstår FNL som väl skulle begära någon eftergift i spårvägsfrågan. Det borde vara fullt möjligt – passagerartillströmningen till Brunnshög verkar inte precis vara i ökande. Men där är Miljöpartiet stenhårt. Det var Mp som sänkte en uppgörelse med FNL i höstas vilket skickade dem över till borgarna. V är väl mindre doktrinärt på den punkten och skulle kanske kunna tänka sig ett spårvägsmoratorium på ett år eller två. Men det är bara min gissning.
Men lätt blir det inte. Vänsterkoalitionen förfogar nämligen bara över 32 röster medan borgarna + SD + Förnya Lund har 33. Det som förenar dem är att de vill ha oförändrad skatt medan det förslag som utarbetats av S+Mp vill höja med 25 öre. V har anslutit sig till det, men skulle vilja höja med mer – inte av längtan efter högre skatt utan därför att det är så mycket som är eftersatt efter åtta år av borgerligt styre.
Lund och Malmö
V har haft medlemsmöte om sin hållning och tog ett enhälligt beslut om att lägga sig på samma budgetförslag som S+Mp och inte gå fram med något eget förslag. Detta till skillnad mot vad V gjorde i Malmö där S-förslaget var oförändrad skatt. Det lär vinna, i Malmö har de styrande egen majoritet utan V.
Det vänsterförslag som finns är framförhandlat med V och tillgodoser i allt väsentligt V:s huvudlinje som innebär nej till nya årliga nedskärningar. År efter år har borgarna sagt nej till kompensation för pris- och löneökningar om ett par procent. Med åren har det inneburit betydande reella nedskärningar. I stället har S+Mp duttat ut några miljoner här och där och talat om dem som satsningar.
Är det här då bara budgettekniska frågor. Nej, det handlar om påtagliga nedskärningar som resulterat i sämre fastighets- och park- och gatuunderhåll, större barngrupper i skola och förskola, sämre vård och omsorg etc. Det hindrar inte att det kan bli svårt att lyfta fram kompensationen för pris- och löneökningar som en viktig fråga för lundaborna. Det skulle kräva pedagogik och tillgång till media för att vinna anklang. V-förhandlarna var stolta över sin insats att få S och Mp med på sin linje och har säkert gjort ett bra jobb. Men räcker det?
Hur blir det i fullmäktige?
Allt detta är dock bara förslag. Hur blir det i fullmäktige? Ja, SD gör väl som vanligt och följer borgarna, Anti-spårvägspartiet är rimligen splittrat och kan komma att rösta lite selektivt bland budgetposterna. Det spännande blir att se om det träffas några uppgörelser på tvärs över partilinjerna. S-ledaren Almgren älskar makten och kan förmodas gå rätt långt för att få igenom en budget: vi minns ännu hans och sossarnas vilja att sälja ut kärnfrågor till Folkpartiet i maktfördelningsuppgörelserna i höstas. Men kan han svikta här? Återstår FNL som väl skulle begära någon eftergift i spårvägsfrågan. Det borde vara fullt möjligt – passagerartillströmningen till Brunnshög verkar inte precis vara i ökande. Men där är Miljöpartiet stenhårt. Det var Mp som sänkte en uppgörelse med FNL i höstas vilket skickade dem över till borgarna. V är väl mindre doktrinärt på den punkten och skulle kanske kunna tänka sig ett spårvägsmoratorium på ett år eller två. Men det är bara min gissning.
V har jobbat hårt med budgetförslaget och det blev bra inom
gränserna för det möjliga. Ändå kan man ha invändningar. Och det handlar
om att V överger sin klassiska oppositionsroll, den att ställa sig
utanför uppgörelser som motiveras med att om inte vi ställer upp så
vinner de borgerliga förslagen. V har bara 7 procent av rösterna i Lund
och med det kan vi inte på allvar påverka besluten. Vi har insyn, och
några presidieplatser i nämnderna. Utmärkt, men är de värda att vi ses
som en del at det styrande blocket S+Mp? Det är de båda partierna som
tillsammans pekar ut besluten och som uttalar sig för media. Vi hänger
mest med. Är det en linje som gör att vi kommer att lyftas fram av
lundaborna nästa val?
Till det kommer att vi har två partier i Lunds kommunalpolitik som nog gärna skulle ta på sig missnöjes-/oppositionsrollen, SD och FNL. Deras förutsättningar för det är väl inte så stora, men risken finns. Är vi beredda att abdikera från vår klassiska roll för att framstå som ansvarsfulla?
PS
Ibland får man blanda stort och smått. I dagens Svenska Dagbladet berättas att som ett led i den stora marinövning Baltops med NATO i Östersjön ska vi få amerikanskt besök; ”Det mest spektakulära inslaget i övningarna inträffar den 13 juni inom ramen för Baltops. Då kommer två amerikanska bombflygplan av modell B-52 att flyga direkt från USA och fälla sjöminor utanför Ravlunda på den skånska östkusten. ”
Nej, det är inte ett dåligt aprilskämt. NATO-samarbetet är ett sluttande plan. Nyss var B52-orna mest kända för sina insatser över Hanoi och nu ska vi ha vi dem utanför Ravlunda. Är det så här socialdemokraterna vill ha det?
Till det kommer att vi har två partier i Lunds kommunalpolitik som nog gärna skulle ta på sig missnöjes-/oppositionsrollen, SD och FNL. Deras förutsättningar för det är väl inte så stora, men risken finns. Är vi beredda att abdikera från vår klassiska roll för att framstå som ansvarsfulla?
PS
Ibland får man blanda stort och smått. I dagens Svenska Dagbladet berättas att som ett led i den stora marinövning Baltops med NATO i Östersjön ska vi få amerikanskt besök; ”Det mest spektakulära inslaget i övningarna inträffar den 13 juni inom ramen för Baltops. Då kommer två amerikanska bombflygplan av modell B-52 att flyga direkt från USA och fälla sjöminor utanför Ravlunda på den skånska östkusten. ”
Nej, det är inte ett dåligt aprilskämt. NATO-samarbetet är ett sluttande plan. Nyss var B52-orna mest kända för sina insatser över Hanoi och nu ska vi ha vi dem utanför Ravlunda. Är det så här socialdemokraterna vill ha det?
Framgafflat - om cykel och trafik: Granskning av cykelfrämjandet: Lunds kommun halkar neråt
av Ulf Nymark
Kommunvelometern är namnet på Cykelfrämjandets årliga oberoende granskning av kommunernas arbete med cykling.
I årets upplaga av velometern, som nyligen publicerades, ingår 37 kommuner. Det kan tyckas vara ett litet urval, men i praktiken innebär det att nästan hälften, 44 procent, av Sveriges invånare täcks in i de granskade kommunerna.
Första platsen till Malmö
Malmö kommer i år på första plats. I fjol var det Lund som intog denna position. Lund kommer i år på fjärde plats, förbicyklat också av Eskilstuna och Karlstad. Men även denna lite blygsammare placering anser Cykelfrämjandet ändå att Lund ”presterar utmärkta resultat”.
Kommunerna bedömer själva
Frågan som alltid infinner sig vid den här typen av mätningar är förstås vad som mäts i granskningen. En rad frågor inom sex delområden har ställts till kommunerna, som själva har fått svara på frågorna. Bara detta faktum, att det är kommunens egna bedömningar och uppgifter som ligger till grund, manar ju till viss försiktighet beträffande resultaten.
Mäter kvantitet
Inom delområdet ”Befintlig infrastruktur” mäts t ex längden cykelväg per invånare – ju fler meter cykelväg per invånare, desto högre poäng. Men hur dessa cykelvägar är utformade, deras framkomlighet och komfort mäts inte. Det handlar alltså om kvantitet, inte kvalitet. Likaså ger höga underhållskostnader pluspoäng. Men kostnaderna är på årsbasis, inte över en längre period. Det innebär att om en kommun länga försummat underhållet, och tvingas under ett eller ett par år satsa mera pengar blir det höga poäng. Snarare borde vad gäller underhåll någon form av ”underhållsskuld” mätas (jodå, det är möjligt att göra det – det gör man för bilgator.)
Delområdet cykelpolitik mäter man om kommun satt upp politiska mål för cyklandet, om det finns en antagen cykelstrategi. Dessa frågor ska besvaras och poängsättas efter ett ”ja eller nej”-svar. Återigen undviks kvalitativa frågor, dvs. kommunen kan ha väldigt lågt satta mål och en urtaskig cykelstrategi, men ändå få hög poäng på dessa frågor.
En stor nypa salt
Svaret på frågan vad en sådan här granskning mäter är i första hand att den inte mäter någon absolut nivå: att komma först eller högt upp på granskningslistan säjer ingenting om hur bra villkoren är för cyklister i den aktuella kommunen. Vad man i bästa fall kan utläsa är den inbördesrelationen mellan de i granskningen ingående kommunerna. Och även den bör man ta med en stor nypa salt.
I årets upplaga av velometern, som nyligen publicerades, ingår 37 kommuner. Det kan tyckas vara ett litet urval, men i praktiken innebär det att nästan hälften, 44 procent, av Sveriges invånare täcks in i de granskade kommunerna.
Första platsen till Malmö
Malmö kommer i år på första plats. I fjol var det Lund som intog denna position. Lund kommer i år på fjärde plats, förbicyklat också av Eskilstuna och Karlstad. Men även denna lite blygsammare placering anser Cykelfrämjandet ändå att Lund ”presterar utmärkta resultat”.
Kommunerna bedömer själva
Frågan som alltid infinner sig vid den här typen av mätningar är förstås vad som mäts i granskningen. En rad frågor inom sex delområden har ställts till kommunerna, som själva har fått svara på frågorna. Bara detta faktum, att det är kommunens egna bedömningar och uppgifter som ligger till grund, manar ju till viss försiktighet beträffande resultaten.
Mäter kvantitet
Inom delområdet ”Befintlig infrastruktur” mäts t ex längden cykelväg per invånare – ju fler meter cykelväg per invånare, desto högre poäng. Men hur dessa cykelvägar är utformade, deras framkomlighet och komfort mäts inte. Det handlar alltså om kvantitet, inte kvalitet. Likaså ger höga underhållskostnader pluspoäng. Men kostnaderna är på årsbasis, inte över en längre period. Det innebär att om en kommun länga försummat underhållet, och tvingas under ett eller ett par år satsa mera pengar blir det höga poäng. Snarare borde vad gäller underhåll någon form av ”underhållsskuld” mätas (jodå, det är möjligt att göra det – det gör man för bilgator.)
Delområdet cykelpolitik mäter man om kommun satt upp politiska mål för cyklandet, om det finns en antagen cykelstrategi. Dessa frågor ska besvaras och poängsättas efter ett ”ja eller nej”-svar. Återigen undviks kvalitativa frågor, dvs. kommunen kan ha väldigt lågt satta mål och en urtaskig cykelstrategi, men ändå få hög poäng på dessa frågor.
En stor nypa salt
Svaret på frågan vad en sådan här granskning mäter är i första hand att den inte mäter någon absolut nivå: att komma först eller högt upp på granskningslistan säjer ingenting om hur bra villkoren är för cyklister i den aktuella kommunen. Vad man i bästa fall kan utläsa är den inbördesrelationen mellan de i granskningen ingående kommunerna. Och även den bör man ta med en stor nypa salt.
När den svenska skolan var bäst av Gunnar Stensson
Jag var sedan 1963 ordinarie lärare i samhällskunskap och historia på
Framnäs folkhögskola, utnämnd av ecklesiastikminister Edenman, då
regeringen 1969 plötsligt krävde betyg i geografi för behörighet i
SO-ämnen på grundskola och gymnasium. Om jag kompletterade min examen
skulle jag få behålla lönen under studierna. För mig innebar det en
ekonomiskt rimlig chans att flytta från Norrbotten till Lund!
Men barnen, särskilt pojken som går i grundskolan i Öjebyn - hur ska han klara flytten? Lugn! Hela Sverige har samma läroplaner och använder samma läromedel. Så vi flyttar till Lund. Mycket riktigt. I Järnåkraskolan läser barnen samma läroböcker som i Öjebyn och har hunnit ungefär lika långt.
Jag studerar kulturgeografi på universitetet och blir sedan lärare i sydöstra Malmö på Heleneholmsskolan som har högstadium och gymnasium. Närmaste grannskolor: Munkhätteskolan, Augustenborgskolan och Sofielundsskolan. Miljö: bostadsområden, delvis nybyggda, delvis slitna.
Nya arbetsförutsättningar. Undervisningen på gymnasiet liknar visserligen den på Framnäs, men i grundskolan är trycket betydligt högre. Malmöitiskan är inte helt lätt att förstå efter åren i Norrbotten. Sjuor, åttor, nior, ungefär 180 elever i varje årskurs, sex paralleller, indelade i två avdelningar med tre klasser varje avdelning. Samarbete i lärarlag.
Jag blir snart klassföreståndare. Strax före vårterminens slut konfererar jag med den lärare i Munkhätteskolan vars klass jag ska överta. Hon berättar om klassens begåvningar, dess sociala talanger, de oroliga, vilka som behöver särskilt stöd, andan i klassen. När höstterminen börjar känner jag mina trettio elever. Jag tycker om dem. Under hela högstadiet är jag deras klassföreståndare. Så gott som varje termin har jag lärarkandidater att samarbeta och diskutera med.
Efter högstadiet fortsätter jag som klassföreståndare i en gymnasieklass med samhällsvetenskapliga ämnen. Kanske 20 av mina 30 tidigare grundskoleelever följer mig. Några väljer naturvetenskap. Ett par slutar. Så får vi ytterligare tre år tillsammans innan de tar studenten. Jag har levt med dem och sett dem växa under sex år. Jag har själv utvecklats. Vi skils – och jag startar på nytt, med en ny sjua.
Jag känner snart så gott som alla de cirka 900 eleverna på skolan – och de känner mig.
1985 raserar ett regeringsbeslut systemet. Grundskolebehörigheten skils från gymnasiebehörigheten. Hälften av kollegorna tvingas flytta från skolan. De flesta återkommer så småningom. Värst är det för eleverna som förlorar sin sammanhållna studiegång genom grundskola och gymnasium och i fortsättningen påtvingas tre år i någon annan högstadieskola.
Nu är vi bara gymnasielärare. Heleneholmsskolan får sin estetiska profil. I ett par treårsperioder är jag klassföreståndare för musikklasser. Roligt. Stimulerande.
Och plötsligt är jag pensionär. I Sydsvenskan kan jag läsa hur mitt framgångsrika gymnasium flyttar till Latinskolan i centrum av Malmö. Det är klart att det ska ligga i centrum!
Men hur går det för barnen från Munkhättegatan, Ystadvägen, Almhögsplan, Sevedsplan och Rasmusgatan efter det att kommunaliseringen splittrat den svenska skolans huvudmannaskap och friskolorna segregerat eleverna? Hur går det för barnen till mina elever?
Men barnen, särskilt pojken som går i grundskolan i Öjebyn - hur ska han klara flytten? Lugn! Hela Sverige har samma läroplaner och använder samma läromedel. Så vi flyttar till Lund. Mycket riktigt. I Järnåkraskolan läser barnen samma läroböcker som i Öjebyn och har hunnit ungefär lika långt.
Jag studerar kulturgeografi på universitetet och blir sedan lärare i sydöstra Malmö på Heleneholmsskolan som har högstadium och gymnasium. Närmaste grannskolor: Munkhätteskolan, Augustenborgskolan och Sofielundsskolan. Miljö: bostadsområden, delvis nybyggda, delvis slitna.
Nya arbetsförutsättningar. Undervisningen på gymnasiet liknar visserligen den på Framnäs, men i grundskolan är trycket betydligt högre. Malmöitiskan är inte helt lätt att förstå efter åren i Norrbotten. Sjuor, åttor, nior, ungefär 180 elever i varje årskurs, sex paralleller, indelade i två avdelningar med tre klasser varje avdelning. Samarbete i lärarlag.
Jag blir snart klassföreståndare. Strax före vårterminens slut konfererar jag med den lärare i Munkhätteskolan vars klass jag ska överta. Hon berättar om klassens begåvningar, dess sociala talanger, de oroliga, vilka som behöver särskilt stöd, andan i klassen. När höstterminen börjar känner jag mina trettio elever. Jag tycker om dem. Under hela högstadiet är jag deras klassföreståndare. Så gott som varje termin har jag lärarkandidater att samarbeta och diskutera med.
Efter högstadiet fortsätter jag som klassföreståndare i en gymnasieklass med samhällsvetenskapliga ämnen. Kanske 20 av mina 30 tidigare grundskoleelever följer mig. Några väljer naturvetenskap. Ett par slutar. Så får vi ytterligare tre år tillsammans innan de tar studenten. Jag har levt med dem och sett dem växa under sex år. Jag har själv utvecklats. Vi skils – och jag startar på nytt, med en ny sjua.
Jag känner snart så gott som alla de cirka 900 eleverna på skolan – och de känner mig.
1985 raserar ett regeringsbeslut systemet. Grundskolebehörigheten skils från gymnasiebehörigheten. Hälften av kollegorna tvingas flytta från skolan. De flesta återkommer så småningom. Värst är det för eleverna som förlorar sin sammanhållna studiegång genom grundskola och gymnasium och i fortsättningen påtvingas tre år i någon annan högstadieskola.
Nu är vi bara gymnasielärare. Heleneholmsskolan får sin estetiska profil. I ett par treårsperioder är jag klassföreståndare för musikklasser. Roligt. Stimulerande.
Och plötsligt är jag pensionär. I Sydsvenskan kan jag läsa hur mitt framgångsrika gymnasium flyttar till Latinskolan i centrum av Malmö. Det är klart att det ska ligga i centrum!
Men hur går det för barnen från Munkhättegatan, Ystadvägen, Almhögsplan, Sevedsplan och Rasmusgatan efter det att kommunaliseringen splittrat den svenska skolans huvudmannaskap och friskolorna segregerat eleverna? Hur går det för barnen till mina elever?
För tankarna vidare! av Gunnar Stensson
Jag frågar honom om han aldrig funderar över vad som efteråt händer med det han skriver.
”Någon läser det ju uppenbarligen”, svarar han med syftning på att de som håller honom fången kontrollerar varje ord han säger och skriver.
”Och om alla era papper bränns?”
”Då blir det nån annan som för tankarna vidare.”
”Någon läser det ju uppenbarligen”, svarar han med syftning på att de som håller honom fången kontrollerar varje ord han säger och skriver.
”Och om alla era papper bränns?”
”Då blir det nån annan som för tankarna vidare.”
Texten står att läsa i Per Odenstens roman Människoätarens skugga, Norstedts 2015.
Det
är
Gramscis fångvaktare som för ordet, en enkel man i Mussolinis Italien
som fått ansvaret att övervaka och rapportera om den fånge som
betraktas som den fascistiska statens farligaste fiende.Till fångvaktaren säger Gramsci: ”Genom att leva instängd här med mej har ni ju blivit en intern i nästan lika hög grad som jag. Det var därför jag tänkte att ni kanske kunde ge mej en annan benämning att använda än vaktaren.”
”Jag heter Leon”, svarar vaktaren. ”Om ni mår bättre av att veta det”.
Gramsci är medveten om att fångenskapen och de fysiska påfrestningarna leder till att hans personlighet upplöses och delas i två delar, en som iakttar förloppet och en annan som genomlider det.
Det är detta förlopp som vaktaren bevittnar – och
lever med i. Han är Gramscis enda kontakt och medmänniska. Fången och
hans vaktare lever samma liv. De har en liten odling på fängelsegården,
vaktaren hämtar de böcker fången beställer från det torftiga
fängelsebiblioteket och (viktigast av allt) vaktaren förser fången med
de skolskrivböcker som han för sina anteckningar i.
Vid ett tillfälle hämtas fången för att förhöras. När han återkommer till sin cell är han så misshandlad att han förlorat sitt språk. Vaktaren blir bestört.
”Jag hämtar en pall och slår mig ner bredvid honom. Och jag visar honom hur han håller i pennan – för hans hand över papperet.
A, säger jag. Och formar med pennhanden ett vacklande klumpigt bokstavstecken.”
Vaktaren blir en av de som för Antonio Gramscis tankar vidare. Vi har samma förpliktelse. Även om vi kan betvivla vår förmåga.
Antonio Gramsci talar till sin vaktare, men också till oss: ”Varje människa påverkar genom sitt liv andra. På det sättet skapar vi alla historia, även den som blivit inspärrad bakom fängelsemurar. Alla vill vi spela en aktiv roll, vill vara plöjare. Ingen vill vara historiens gödsel. Men kan man skörda utan att först ha gödslat? Man kan godta att leva som gödsel och inte vara en plöjare, om man vet att man helt enkelt måste leva så! Det handlar bara om ett sätt att se på livet och döden.”
Faktaruta. Trettiotre anteckningsböcker finns bevarade från Antonio Gramscis fängelseår 1926-1933. De publicerades mellan 1948 och 1951. Fängelseanteckningarna var betydelsefulla för Prag-våren 1968, liksom för den så kallade eurokommunismen och för CH Hermansson och vpk:s utveckling till v. De sociologiska tankarna har använts i de mest udda sammanhang. En artikel om de Nya Moderaterna i Aftonbladet i februari refererade till exempel till Gramsci.
Antonio Santuccis Antonio Gramsci, Intellektuell och politisk biografi, Celanders förlag 2014, som presenterades i VB för ett par månader sedan, kan läsas av den som vill fördjupa upplevelsen av Per Odenstens roman. Vissa citat återfinns i båda böckerna.
Vid ett tillfälle hämtas fången för att förhöras. När han återkommer till sin cell är han så misshandlad att han förlorat sitt språk. Vaktaren blir bestört.
”Jag hämtar en pall och slår mig ner bredvid honom. Och jag visar honom hur han håller i pennan – för hans hand över papperet.
A, säger jag. Och formar med pennhanden ett vacklande klumpigt bokstavstecken.”
Vaktaren blir en av de som för Antonio Gramscis tankar vidare. Vi har samma förpliktelse. Även om vi kan betvivla vår förmåga.
Antonio Gramsci talar till sin vaktare, men också till oss: ”Varje människa påverkar genom sitt liv andra. På det sättet skapar vi alla historia, även den som blivit inspärrad bakom fängelsemurar. Alla vill vi spela en aktiv roll, vill vara plöjare. Ingen vill vara historiens gödsel. Men kan man skörda utan att först ha gödslat? Man kan godta att leva som gödsel och inte vara en plöjare, om man vet att man helt enkelt måste leva så! Det handlar bara om ett sätt att se på livet och döden.”
Faktaruta. Trettiotre anteckningsböcker finns bevarade från Antonio Gramscis fängelseår 1926-1933. De publicerades mellan 1948 och 1951. Fängelseanteckningarna var betydelsefulla för Prag-våren 1968, liksom för den så kallade eurokommunismen och för CH Hermansson och vpk:s utveckling till v. De sociologiska tankarna har använts i de mest udda sammanhang. En artikel om de Nya Moderaterna i Aftonbladet i februari refererade till exempel till Gramsci.
Antonio Santuccis Antonio Gramsci, Intellektuell och politisk biografi, Celanders förlag 2014, som presenterades i VB för ett par månader sedan, kan läsas av den som vill fördjupa upplevelsen av Per Odenstens roman. Vissa citat återfinns i båda böckerna.
Al-Nakba - Hur sionismens idé om en judisk stat förverkligades av Rolf Björnson, Palestinagruppen i Malmö
Idag, den 15 maj, hedrar palestinier och palestinavänner över hela världen minnet av offren för al-Nakba, Katastrofen.
Man kan tycka att en katastrof som fördrivningen av omkring 750.000 civila palestinier 1947-50 - en majoritet av Palestinas dåvarande befolkning - borde vara ett välkänt och omtalat historiskt faktum, även här i Sverige. Men så är det inte. Al-Nakba nämns sällan i våra massmedia när de tar upp Israel/Palestinakonflikten.
Ämnet är nämligen känsligt. Berättelsen om Al-Nakba är berättelsen om hur det gick till när den sionistiska idén om en judisk stat i Palestina förverkligades. Det är berättelsen om hur Israel bokstavligen har byggts på Palestinas ruiner, en process som fortfarande pågår.
När sionismen lanserades i slutet av 1800-talet motsatte sig de flesta europeiska judar idén om att utvandra till Palestina och upprätta en judisk stat. Först sedan nazisternas våldsamma judeförföljelser hade inletts fick den sionistiska rörelsen större anslutning. Efter krigsslutet vägrade en lång rad stater att ta emot judiska flyktingar. De judar som överlevt Förintelsen hade inte många andra tillflyktsorter att välja på än Palestina.
Den brittiska kolonialmakten var däremot tidigt en varm anhängare av den sionistiska idén.
1917 meddelade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour i den välkända Balfourdeklarationen att hans regering stödde tanken på ett "judiskt nationalhem" i Palestina. 1922 förklarade samme Balfour i vanlig kolonialistisk anda att den brittiska regeringen inte tänkte ta någon hänsyn till vad Palestinas befolkning tyckte om sionisternas planer. Detta trots att den brittiska King-Crane-kommissionen tre år tidigare hade undersökt förhållandena i Palestina och rapporterat att sionisterna ville fördriva landets ”icke-judiska” befolkning, och att detta inte skulle kunna ske utan våld.
Och sionisterna själva dolde inte sina avsikter. David Ben-Gurion, som senare utropade staten Israel och blev dess förste premiärminister, betonade vid sionistkongressen 1937 att den sionistiska rörelsen länge hade förespråkat fördrivning av palestinierna, och kongressen tillsatte en ”transferkommitté” som utarbetade planer för omfattande folkomflyttningar och slog fast att våld kunde bli nödvändigt för att genomföra dem. 1941 påpekade Ben- Gurion i en skrift att en fördrivning omöjligen kunde ske utan våld.
Ben-Gurion skrev också 1937 till sin son om Negev och Transjordanien: ”Vi måste driva ut araberna och ta deras mark, och om vi måste använda våld (---) då har vi en styrka till vårt förfogande.”
Josef Weitz, chef för Judiska Nationalfondens bosättningsavdelning, skrev 1940 i sin dagbok om ”araberna” att man måste ”förflytta allihop”. Och så vidare.
I november 1947 beslöt FN att dela Palestina i en ”judisk” och en ”arabisk” del. Beslutet drevs igenom av tidens stormakter trots att majoriteten av Palestinas befolkning var emot en delning. Den 14 maj 1948 utropades staten Israel - efter att israelerna erövrat områden även i den "arabiska" delen av landet. Och i den "judiska" delen var nästan hälften av befolkningen arabisk. Hur skulle den delen kunna kallas judisk? Det var tydligt att sionisterna accepterade delningsplanen för att de räknade med att kunna genomföra en omfattande fördrivning.
Man kan tycka att en katastrof som fördrivningen av omkring 750.000 civila palestinier 1947-50 - en majoritet av Palestinas dåvarande befolkning - borde vara ett välkänt och omtalat historiskt faktum, även här i Sverige. Men så är det inte. Al-Nakba nämns sällan i våra massmedia när de tar upp Israel/Palestinakonflikten.
Ämnet är nämligen känsligt. Berättelsen om Al-Nakba är berättelsen om hur det gick till när den sionistiska idén om en judisk stat i Palestina förverkligades. Det är berättelsen om hur Israel bokstavligen har byggts på Palestinas ruiner, en process som fortfarande pågår.
När sionismen lanserades i slutet av 1800-talet motsatte sig de flesta europeiska judar idén om att utvandra till Palestina och upprätta en judisk stat. Först sedan nazisternas våldsamma judeförföljelser hade inletts fick den sionistiska rörelsen större anslutning. Efter krigsslutet vägrade en lång rad stater att ta emot judiska flyktingar. De judar som överlevt Förintelsen hade inte många andra tillflyktsorter att välja på än Palestina.
Den brittiska kolonialmakten var däremot tidigt en varm anhängare av den sionistiska idén.
1917 meddelade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour i den välkända Balfourdeklarationen att hans regering stödde tanken på ett "judiskt nationalhem" i Palestina. 1922 förklarade samme Balfour i vanlig kolonialistisk anda att den brittiska regeringen inte tänkte ta någon hänsyn till vad Palestinas befolkning tyckte om sionisternas planer. Detta trots att den brittiska King-Crane-kommissionen tre år tidigare hade undersökt förhållandena i Palestina och rapporterat att sionisterna ville fördriva landets ”icke-judiska” befolkning, och att detta inte skulle kunna ske utan våld.
Och sionisterna själva dolde inte sina avsikter. David Ben-Gurion, som senare utropade staten Israel och blev dess förste premiärminister, betonade vid sionistkongressen 1937 att den sionistiska rörelsen länge hade förespråkat fördrivning av palestinierna, och kongressen tillsatte en ”transferkommitté” som utarbetade planer för omfattande folkomflyttningar och slog fast att våld kunde bli nödvändigt för att genomföra dem. 1941 påpekade Ben- Gurion i en skrift att en fördrivning omöjligen kunde ske utan våld.
Ben-Gurion skrev också 1937 till sin son om Negev och Transjordanien: ”Vi måste driva ut araberna och ta deras mark, och om vi måste använda våld (---) då har vi en styrka till vårt förfogande.”
Josef Weitz, chef för Judiska Nationalfondens bosättningsavdelning, skrev 1940 i sin dagbok om ”araberna” att man måste ”förflytta allihop”. Och så vidare.
I november 1947 beslöt FN att dela Palestina i en ”judisk” och en ”arabisk” del. Beslutet drevs igenom av tidens stormakter trots att majoriteten av Palestinas befolkning var emot en delning. Den 14 maj 1948 utropades staten Israel - efter att israelerna erövrat områden även i den "arabiska" delen av landet. Och i den "judiska" delen var nästan hälften av befolkningen arabisk. Hur skulle den delen kunna kallas judisk? Det var tydligt att sionisterna accepterade delningsplanen för att de räknade med att kunna genomföra en omfattande fördrivning.
Därmed är vi framme vid al-Nakba.
1947-1950 fördrevs ungefär 750.000 palestinier från sina hem – omkring hälften av dem redan innan arabstaternas arméer inledde ett halvhjärtat försök att hindra sionisternas framfart. De sionistiska styrkorna genomförde en mängd mord på obeväpnade palestinier, summariska avrättningar, våldtäkter, massakrer på män, kvinnor, barn och gamla. Med våld eller hot om våld körde man bort palestinierna från deras städer och byar. Över femhundra byar jämnades med marken. Aktionen var planerad och godkänd av sionisternas högsta ledning. Denna etniska rensning har dokumenterats i detalj av en rad israeliska historiker som stödjer sig på sionistiska dokument. Ändå förnekar Israels regeringar att man har någon som helst skuld till fördrivningen av palestinierna, och man vägrar att låta flyktingarna återvända - något som FN har krävt ända sedan staten bildades.
För Israels ledare var delningsbeslutet bara ett etappmål. De hade många gånger tidigare klargjort att de ville erövra hela Palestina. 1967 ockuperade Israel resten av landet och fördrev ytterligare ca 300.000 palestinier.
Trots FN:s och omvärldens protester fortsätter Israel som vi vet år efter år att riva palestinska hem på Västbanken och i östra Jerusalem och att stjäla mark, genom murbygget och på tusen andra sätt. Genom en brutal ockupationspolitik försöker man göra livet outhärdligt för palestinierna för att förmå dem att frivilligt lämna sitt land, och det finns också en stark opinion i Israel för mera handgriplig fortsatt fördrivning, särskilt inom de högerextremistiska partier som ingår i varje israelisk regeringskoalition.
Israel försöker få palestinierna i de ockuperade områdena att ge upp allt motstånd, acceptera alla olagliga bosättningar och annekteringar, och avstå från flyktingarnas rätt att återvända till det land de fördrivits från. Som vi vet har det inte lyckats. Israels våldspolitik har i stället stärkt palestiniernas motståndsvilja.
Majoriteten av de 1,8 miljoner palestinierna i Gaza är flyktingar från, eller efterlevande till flyktingar från, Israels tidigare etniska rensningar. År efter år utsätts de för Israels blockad och ständiga militära angrepp. Israels massaker i Gaza 2014 var bara en fortsättning på ockupationsmaktens mångåriga våld, ja på den sionistiska förföljelse av palestinierna som pågått under hela sionismens existens.
Men trots ockupationsmaktens besinningslösa våld har motståndsviljan stärkts även i Gaza.
Israelisk lag förbjuder palestinierna att högtidlighålla minnet av fördrivningen och att undervisa om den i skolorna. Israel har omsorgsfullt undanröjt alla spår av palestiniernas tidigare hem så att det inte skall finnas någonting att återvända till, och man försöker dölja palestiniernas historia och den etniska rensning som fortfarande pågår. Israels makthavare hoppas att de människor som bestulits på sina hem, sin mark och sitt land skall glömma de övergrepp de utsatts för.
Idag visar palestinier och palestinavänner över hela världen att de inte har glömt al-Nakba, och vi hedrar minnet av alla offren för den mångåriga sionistiska förföljelsen av palestinierna.
1947-1950 fördrevs ungefär 750.000 palestinier från sina hem – omkring hälften av dem redan innan arabstaternas arméer inledde ett halvhjärtat försök att hindra sionisternas framfart. De sionistiska styrkorna genomförde en mängd mord på obeväpnade palestinier, summariska avrättningar, våldtäkter, massakrer på män, kvinnor, barn och gamla. Med våld eller hot om våld körde man bort palestinierna från deras städer och byar. Över femhundra byar jämnades med marken. Aktionen var planerad och godkänd av sionisternas högsta ledning. Denna etniska rensning har dokumenterats i detalj av en rad israeliska historiker som stödjer sig på sionistiska dokument. Ändå förnekar Israels regeringar att man har någon som helst skuld till fördrivningen av palestinierna, och man vägrar att låta flyktingarna återvända - något som FN har krävt ända sedan staten bildades.
För Israels ledare var delningsbeslutet bara ett etappmål. De hade många gånger tidigare klargjort att de ville erövra hela Palestina. 1967 ockuperade Israel resten av landet och fördrev ytterligare ca 300.000 palestinier.
Trots FN:s och omvärldens protester fortsätter Israel som vi vet år efter år att riva palestinska hem på Västbanken och i östra Jerusalem och att stjäla mark, genom murbygget och på tusen andra sätt. Genom en brutal ockupationspolitik försöker man göra livet outhärdligt för palestinierna för att förmå dem att frivilligt lämna sitt land, och det finns också en stark opinion i Israel för mera handgriplig fortsatt fördrivning, särskilt inom de högerextremistiska partier som ingår i varje israelisk regeringskoalition.
Israel försöker få palestinierna i de ockuperade områdena att ge upp allt motstånd, acceptera alla olagliga bosättningar och annekteringar, och avstå från flyktingarnas rätt att återvända till det land de fördrivits från. Som vi vet har det inte lyckats. Israels våldspolitik har i stället stärkt palestiniernas motståndsvilja.
Majoriteten av de 1,8 miljoner palestinierna i Gaza är flyktingar från, eller efterlevande till flyktingar från, Israels tidigare etniska rensningar. År efter år utsätts de för Israels blockad och ständiga militära angrepp. Israels massaker i Gaza 2014 var bara en fortsättning på ockupationsmaktens mångåriga våld, ja på den sionistiska förföljelse av palestinierna som pågått under hela sionismens existens.
Men trots ockupationsmaktens besinningslösa våld har motståndsviljan stärkts även i Gaza.
Israelisk lag förbjuder palestinierna att högtidlighålla minnet av fördrivningen och att undervisa om den i skolorna. Israel har omsorgsfullt undanröjt alla spår av palestiniernas tidigare hem så att det inte skall finnas någonting att återvända till, och man försöker dölja palestiniernas historia och den etniska rensning som fortfarande pågår. Israels makthavare hoppas att de människor som bestulits på sina hem, sin mark och sitt land skall glömma de övergrepp de utsatts för.
Idag visar palestinier och palestinavänner över hela världen att de inte har glömt al-Nakba, och vi hedrar minnet av alla offren för den mångåriga sionistiska förföljelsen av palestinierna.
2015-05-07
Ingen VB nästa vecka, nu igen!
Veckobladet är nu på gränsen att bli varannanveckastidning. Nästa vecka
tar red ledigt igen och ägnar sig åt fröer, gräs och sånt. Men sen kör
vi varje vecka (nästan) fram till midsommar.
red
red
Medlemsmöte i vänsterpartiet Lund
Med anledning av budgetförhandling i kommunen. Det är ett viktigt möte
för att diskutera budgeten i det svåra politiska läget, där vi idag är
med och regerar men med en borgerlig budget. Hur förhandlingarna går och
vad som blir resultatet är idag inte klart. Förhoppningsvis har vi en
bättre bild till medlemsmötet.
Tid och plats för medlemsmötet
Datum 13 maj 2015
Tid 19.00
Plats ABF Killiansgatan
Tid och plats för medlemsmötet
Datum 13 maj 2015
Tid 19.00
Plats ABF Killiansgatan
Politiken 4 2015
Delade meningar om året som gått
Diskussion och delade meningar om året som gått på fullmäktigemötet i april.
Hanna Gunnarson rapporterar.
Robotar - vänner eller fiender?Diskussion och delade meningar om året som gått på fullmäktigemötet i april.
Hanna Gunnarson rapporterar.
När allt fler jobb automatiseras bort är det en fantastisk möjlighet, men samtidigt måste vi minimera riskerna för massiv utslagning.
Abe Bergegårdh resonerar kring hur robotarna kan bli våra bästa vänner.
Veckans citat
För att uttrycka det enkelt: Jag blir glad när Jan Björklund är ledsen.
Klimatfrågan är, mina damer och herrar, ingen fråga. Klimatfrågan är ett svar på vår civilisations förbrytelser mot naturen.
Göran Greider, förstamajtal i Gagnefs kyrkby
Att leda Sverigedemokraterna och säga att man inte är rasist är som att dra in magen när man väger sig
Ylva Johansson, förstamajtal i Malmö
Klimatfrågan är, mina damer och herrar, ingen fråga. Klimatfrågan är ett svar på vår civilisations förbrytelser mot naturen.
Göran Greider, förstamajtal i Gagnefs kyrkby
Att leda Sverigedemokraterna och säga att man inte är rasist är som att dra in magen när man väger sig
Ylva Johansson, förstamajtal i Malmö
Människor har för mycket frihet av Gunnar Stensson
”Han tyckte samhället hade blivit så dåligt. Det borde vara strängare,
människor här har för mycket frihet. Han anser att det bör vara mer
regler. Statskyrkan borde vara en ordentlig statskyrka, mera bestämd.
Prästen borde vara mer som i gamla dar. Det tycker jag också. Det
norska evangeliet är snart inte hållbart längre. Anders tycker att det
är fel att det inte finns kristendomsundervisning i skolan lägre.”
Beskrivning av en Sverigedemokrat? Eller en Kristdemokrat i Ebba Busch Thors nya KDS, som står längst till höger?
Nej, läsaren har förstås begripit att det är Anders Breivik, sådan som hans mor beskriver honom i Åsne Seierstads En av oss. En berättelse om Norge. Bonniers förlag.
Beskrivning av en Sverigedemokrat? Eller en Kristdemokrat i Ebba Busch Thors nya KDS, som står längst till höger?
Nej, läsaren har förstås begripit att det är Anders Breivik, sådan som hans mor beskriver honom i Åsne Seierstads En av oss. En berättelse om Norge. Bonniers förlag.
Framtidens vård och omsorg av Ellen
När jag åkte tåg i förra veckan läste jag en Svenska Dagbladet som SJ bestod mig med.
I denna fanns en av alla dessa bilagor som ramlar ur dagstidningarna idag. Bilagan hette "Framtidens vård och omsorg". Hela baksidan av bilagan var en annons för vin. Detta vin är visserligen ekologiskt men bidrar ju ändå till ökat behov av vård och omsorg. Så roligt kan det bli när reklamen ska finansiera allt.
I denna fanns en av alla dessa bilagor som ramlar ur dagstidningarna idag. Bilagan hette "Framtidens vård och omsorg". Hela baksidan av bilagan var en annons för vin. Detta vin är visserligen ekologiskt men bidrar ju ändå till ökat behov av vård och omsorg. Så roligt kan det bli när reklamen ska finansiera allt.
Fredsjubileum av Gunnar Stensson
Tyskland kapitulerar 7 maj 1945
”Först så tar vi Musse och hänger i en gren.
Sen så tar vi Hitler och dänger i en sten.
Sedan så tar vi Ribbentrop
och hänger opp
i tallens topp.
Farväl, nazisters hopp.
Farväl, nazisters hopp.”
Så gastade vi 10–12-åringar på gator och skolgårdar i krigets slutskede. Slagdängan sjöngs över hela landet på Lili Marlenes melodi.
Jag var inackorderad hos en lokföraränka på Bäckaslövsvägen i Växjös södra utkant intill regementet tillsammans med Göte från Kvarnamåla, som jag delade rum med, och två gymnasister som snart skulle ta studenten. Göte och jag var tolv år.
När vi åt middag brukade den ene gymnasisten – han kom från Älmhult – tala om kriget. Han var övertygad nazist och fällde ett yttrande som jag minns ordagrant: ”Om jag fått som jag velat så hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter.”
När vi fick höra att Tyskland kapitulerat sa jag ungefär: Där ser du att nassarna förlorade!
Han gav mig en smocka, inte särskilt hård, på ena kinden.
Sedan gick jag ner mot stans centrum. Det var vid femtiden, efter middagen. Gräset utanför Växjö Mekaniska Verkstad var mycket grönt.
FNL segrar 30 april 1975
”Till vapen vi i sorg och vrede går.
Ett enat folk bakom gevären står.
När vi askan ser från den brända byn
så stiger vårt hat mot skyn.
(Det var därifrån napalmbomberna kom)
Vi slår tillbaka.
Vi går mot seger
och USA fördrivs från Söderns land
i fasor, död och brand.”
De första åren sjöng vi ”Befria Södern” i en sorts
desperation. Hoppet om seger verkade orimligt. Men vi älskade raden ”Vi
slår tillbaka”.
1975 blev det verklighet. 1 maj samlades 50 000 i Stockholm och kanske 1000 på stortorget i Lund för att fira befrielsen.
”Först så tar vi Musse och hänger i en gren.
Sen så tar vi Hitler och dänger i en sten.
Sedan så tar vi Ribbentrop
och hänger opp
i tallens topp.
Farväl, nazisters hopp.
Farväl, nazisters hopp.”
Så gastade vi 10–12-åringar på gator och skolgårdar i krigets slutskede. Slagdängan sjöngs över hela landet på Lili Marlenes melodi.
Jag var inackorderad hos en lokföraränka på Bäckaslövsvägen i Växjös södra utkant intill regementet tillsammans med Göte från Kvarnamåla, som jag delade rum med, och två gymnasister som snart skulle ta studenten. Göte och jag var tolv år.
När vi åt middag brukade den ene gymnasisten – han kom från Älmhult – tala om kriget. Han var övertygad nazist och fällde ett yttrande som jag minns ordagrant: ”Om jag fått som jag velat så hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter.”
När vi fick höra att Tyskland kapitulerat sa jag ungefär: Där ser du att nassarna förlorade!
Han gav mig en smocka, inte särskilt hård, på ena kinden.
Sedan gick jag ner mot stans centrum. Det var vid femtiden, efter middagen. Gräset utanför Växjö Mekaniska Verkstad var mycket grönt.
FNL segrar 30 april 1975
”Till vapen vi i sorg och vrede går.
Ett enat folk bakom gevären står.
När vi askan ser från den brända byn
så stiger vårt hat mot skyn.
(Det var därifrån napalmbomberna kom)
Vi slår tillbaka.
Vi går mot seger
och USA fördrivs från Söderns land
i fasor, död och brand.”
1975 blev det verklighet. 1 maj samlades 50 000 i Stockholm och kanske 1000 på stortorget i Lund för att fira befrielsen.
Juristerna vill ta över av Lucifer
Nog är det 
plågsamt
att bevittna hur kampanjen mot nämndemannainslaget i den svenska
rättskipningen bara fortsätter. Juristerna arbetar till synes
framgångsrikt med att flytta fram positionerna för det egna skrået och
det har de naturligtvis all rätt att göra, men man kan förundras över
hur lite motstånd de möter. De hoppas helt enkelt ta över hela makten i
domstolarna och tar varje tillfälle att tala om hur vi de juridiskt
obildade nu kan dra.
Det senaste är att de skjuter in sig på att det kan finns sverigedemokratiska nämndemän i migrationsdomstolarna. De anses nämligen inte vara opåverkade av vilket parti som har föreslagit dem. Häpnadsväckande nog har jag hört vänsterpartister säga detsamma – SD-utsedda nämndemän borde inte få döma i migrationsmål. Enligt en undersökning som gjorts av en forskare i Uppsala ska de ärenden där det finns en SD-utsedd nämndeman med någon procentandel ha varit mer negativ till uppehållstillstånd än genomsnittet, medan KDS-, V- och Mp-utsedda har varit något mera positiva än detsamma.
Det här med demokrati och likhet inför lagen tycks vara en mycket tunn fernissa som kan brytas upp när det passar. Man skulle önska att dessa punktvis militanta V-sympatisörer skulle lära sig mer historia, t.ex. om hur Vänsterpartiets föregångare var nära att förbjudas under andra världskriget och hur V-anhängare i många år förföljdes eller utestängdes i organisationer och på arbetsplatser. Om SD-anhängare inte ska få vara nämndemän på samma villkor som andra, ska SD-anhängare överhuvud få sitta i riksdag och kommunfullmäktige – de kan ju i viktiga ärenden påverkas av sin politiska övertygelse?
Önskan om att domarna helt ska släppas fria från det minimum av insyn i domstolarna som nämndemännen står för måste väl bottna i en föreställning om att domare inte har politiska åsikter. De är experter i juridik vilket nämndemän förvisso inte är, vilket brukar anföras som argument för att de ensamma ska få bestämma. Har de inga åsikter om hur samhället ska utvecklas? För det är ju så att nämndemännen inte sitter i domstolarna som partirepresentanter och att de är ofta mycket löst knutna till partierna och är ofta inte partimedlemmar. Det är verkligen inte tal om några bundna mandat. Jag har egna erfarenheter från en regional skattenämnd, en typ av nämnd som mycket riktigt avskaffades härom året. Jag hade från början en vag föreställning om att de borgerliga medlemmarna skulle var mer benägna att vara mer frikostiga mot de slarviga och ibland skatteflyktande medborgare och företag vi behandlade. Så var det alls inte, i nämnden härskade en nästan klassisk samhälls- och skattemoral. Däremot kunde vi enas om att gå emot skatteförvaltningens inte sällan mekaniska tolkning av lagstiftningen och dess ovilja att använda det utrymme upp och ned som ofta finns. Alla våra sammanträden var förstås sekretessbelagda – vi fick inte ens lov att ta med oss föredragningslistan därifrån, Att vi skulle vara redovisningsskyldiga för de partier som valt oss till ledamöter var otänkbart. Men alla som deltar i nämndverksamhet av denna typ har naturligtvis åsikter, åsikter som har fått oss att hamna i olika partier. Det gäller också domare.
plågsamt
att bevittna hur kampanjen mot nämndemannainslaget i den svenska
rättskipningen bara fortsätter. Juristerna arbetar till synes
framgångsrikt med att flytta fram positionerna för det egna skrået och
det har de naturligtvis all rätt att göra, men man kan förundras över
hur lite motstånd de möter. De hoppas helt enkelt ta över hela makten i
domstolarna och tar varje tillfälle att tala om hur vi de juridiskt
obildade nu kan dra.Det senaste är att de skjuter in sig på att det kan finns sverigedemokratiska nämndemän i migrationsdomstolarna. De anses nämligen inte vara opåverkade av vilket parti som har föreslagit dem. Häpnadsväckande nog har jag hört vänsterpartister säga detsamma – SD-utsedda nämndemän borde inte få döma i migrationsmål. Enligt en undersökning som gjorts av en forskare i Uppsala ska de ärenden där det finns en SD-utsedd nämndeman med någon procentandel ha varit mer negativ till uppehållstillstånd än genomsnittet, medan KDS-, V- och Mp-utsedda har varit något mera positiva än detsamma.
Det här med demokrati och likhet inför lagen tycks vara en mycket tunn fernissa som kan brytas upp när det passar. Man skulle önska att dessa punktvis militanta V-sympatisörer skulle lära sig mer historia, t.ex. om hur Vänsterpartiets föregångare var nära att förbjudas under andra världskriget och hur V-anhängare i många år förföljdes eller utestängdes i organisationer och på arbetsplatser. Om SD-anhängare inte ska få vara nämndemän på samma villkor som andra, ska SD-anhängare överhuvud få sitta i riksdag och kommunfullmäktige – de kan ju i viktiga ärenden påverkas av sin politiska övertygelse?
Önskan om att domarna helt ska släppas fria från det minimum av insyn i domstolarna som nämndemännen står för måste väl bottna i en föreställning om att domare inte har politiska åsikter. De är experter i juridik vilket nämndemän förvisso inte är, vilket brukar anföras som argument för att de ensamma ska få bestämma. Har de inga åsikter om hur samhället ska utvecklas? För det är ju så att nämndemännen inte sitter i domstolarna som partirepresentanter och att de är ofta mycket löst knutna till partierna och är ofta inte partimedlemmar. Det är verkligen inte tal om några bundna mandat. Jag har egna erfarenheter från en regional skattenämnd, en typ av nämnd som mycket riktigt avskaffades härom året. Jag hade från början en vag föreställning om att de borgerliga medlemmarna skulle var mer benägna att vara mer frikostiga mot de slarviga och ibland skatteflyktande medborgare och företag vi behandlade. Så var det alls inte, i nämnden härskade en nästan klassisk samhälls- och skattemoral. Däremot kunde vi enas om att gå emot skatteförvaltningens inte sällan mekaniska tolkning av lagstiftningen och dess ovilja att använda det utrymme upp och ned som ofta finns. Alla våra sammanträden var förstås sekretessbelagda – vi fick inte ens lov att ta med oss föredragningslistan därifrån, Att vi skulle vara redovisningsskyldiga för de partier som valt oss till ledamöter var otänkbart. Men alla som deltar i nämndverksamhet av denna typ har naturligtvis åsikter, åsikter som har fått oss att hamna i olika partier. Det gäller också domare.
Vi som har förmånen att leva i en universitetsstad under många år har haft rika tillfällen att göra oss en bild av vem som blir jurist. Låt mig helt enkelt säga att man av detta inte får stor tilltro till jurister. Det är en utbildning som i huvudsak rekryterar från övre medelklassen. och även om det är inte är hela sanningen så kommer de få av annan klassbakgrund som hamnar där påveras av sin omgivning och de inkomster man kan påräkna som advokat, affärsjurist, åklagare, domare etc. Skulle dessa personer vara nollställda i sin rättskipning? Det ska ingen inbilla mig.
Senast i dag torsdag har Sydsvenskan en andra ledare som upprepar de gängse argumenten. Och visst, det förekommer att inte så purunga nämndemän är jäviga eller sitter och somnar. Det händer också hovrättsjurister kan jag meddela och det är tydligt att det bör skänkas ut mer och starkare kaffe i domstolarna. ”De politiskt tillsatta nämndemännen har – helt naturligt – med sig sina politiska värderingar in i rättssalen”, skriver Sydsvenskan. Jaha, men skulle det inte gälla domare? ”Nämndemännen s roll bör minskas eller helt avskaffas.” slutar SDS med. Men juristerna bakom den opinion Sydsvenskan stöder agerar i uppenbart egenintresse och det ska vi andra naturligtvis inte falla undan för.
Fullsatt möte när Ingmar Karlsson begravde den s.k. fredsprocessen av Bertil Egerö
Lundaborna
är inte så duktiga på att visa sitt stöd till Ship to Gaza, eller till
den lilla grupp som varje lördag står på Stortorget och manifesterar
mot Israels ockupationspolitik. Men när SKV Lund, Palestina-gruppen i
Lund och ABF i förra veckan ordnade ett möte med Ingmar Karlsson var
det fullt i lokalen. De som inte besökt de palestinska områdena fick genom Lars Linnersten foton en konkret bild av Västbanken och Gaza. Sedan några av oss lyckats fästa den nödvändiga lilla micken på Ingmars Karlssons huvud drog han mycket övertygande historien om den schimär som ännu försvaras av många regeringar i väst: fredsprocessen.
Det
mesta återfinns i den utomordentliga boken ”Bruden är vacker men har
redan en man” som kom ut häromåret och nu är slutsåld. ”Det blir ingen
pocketutgåva”, berättade Ingmar utan att mer än antyda förklaringen:
hökarna som jobbar på att hindra dess spridning, kanske för att den blir
så övertygande genom att enbart israeliska och judiska källor
utnyttjats.Fredsprocessen ett tomt skal
Säkert fanns det bland oss en del som trott att fredsprocessen verkligen var en process mot ett gemensamt mål: två jämbördiga stater. Den myten smulades sönder. Allt har handlat om taktik för att misstänkliggöra palestinierna och få oss att tro att israelerna verkligen var beredda till en fredlig lösning. Den egyptiske ledaren Sadats insteg i processen, Camp David-avtalet och andra till synes viktiga steg i förhandlingsprocessen var ett spel för världens alla media och oss vanliga som tror på det vi läser och hör. Ett spel, en taktik bakom vars rygg den israeliska ockupationen beslutsamt fortsatts med fler illegala bosättare, mer mark rövad från palestinierna.
”Israel vill allra helst helt bli av med palestinierna, men annars förvisa dem till något slags bantustanliknande områden”, sade Karlsson. ”Det kan kallas apartheid, med den skillnaden att medan det vita Sydafrika behövde de svartas arbetskraft vill israelerna enbart ha palestiniernas land.”
Demografisk dynamik påverkar
Ingmar Karlsson pekade flera gånger på den centrala frågan om den demografiska balansen mellan judiska och palestinska israeler. Palestinierna har större familjer och knaprar gradvis in på judarnas krympande majoritet. Att – till synes – släppa Gaza var ett svar på hotet att judarna i en framtid kan komma att befinna sig i minoritet.
Hur kan denna konflikt sluta? För Ingmar Karlsson spelar den europeiska politiken en liten roll så länge USAs massiva stöd för Israel står kvar. Men han ansåg sig kunna se tecken på att palestinierna nu överväger det slutliga kortet: att överlämna sig i ockupantens makt, att därmed ge Israel ansvaret för det Stor-Israel som skulle bli resultatet. Att uthärda diskrimineringens förödmjukelser och agera politiskt inom den stat som då uppstår.
”Tiden gör jobbet” – i Ingmar Karlsson perspektiv verkade detta vara en ofrånkomlig process. Skulle EU (och FN och alla andra) verkligen vilja få slut på konflikten, ja då ska de upphöra med alla bidrag så går det fortare – var hans sista ord.
Hjärup till Lund – Burlöv till Malmö av Gunnar Stensson
Redan när jag läste kulturgeografi vid Sölvegatan 1969 fick jag veta
att kommungränser och andra administrativa gränser i Lundatrakten var
feldragna.
Hjärup borde till exempel höra till Lund, inte till Staffanstorp. Televerkets gränsdragning mellan Lund och Malmö var lika galen. Folk som bodde i Flackarp hade 040-nummer, folk i Klostergården 046. Att ringa till Flackarp var rikssamtal. Dyrt.
En av kulturgeografins huvuduppgifter är att se till att gränser anpassas efter sociala och ekonomiska nätverk som skolor, sjukhus, arbete, fritid och kultur.
Andreas Ekström föreslog i Sydsvenskan för ett par veckor sedan att kommungränserna borde ritas om. Bland annat borde Hjärup föras från Staffanstorp till Lund. Vilket många Hjärupsbor också önskar.
Klostergårdens byalag upptäckte den problematiska gränsdragningen när vi började engagera oss för Flackarps mölla som, trots att den ligger på gångavstånd från Klostergården, hör till Staffanstorp.
Reportagen om våra planer beträffande möllan placerade Sydsvenskan på Staffanstorpssidan och de blev därför okända för flertalet lundabor som läser en annan sida.
Nå, nu har Flackarps invånare bildat en förening för sin mölla vilket gjort våra ansträngningar överflödiga. Utmärkt! Vi hade knappast de resurser som krävdes för att ta ansvar för den, i synnerhet med tanke på det administrativa krånglet.
Nu ska vi tillsammans med Flackarps mölleförening arbeta för att göra möllan känd för lundaborna som det fascinerande kulturminnesmärke den är.
Örestad
Andreas Ekström perspektiv är förstås betydligt mer storslaget än Klostergårdens byalags.
Han återuppväcker den gamla Örestadsvisionen, åtminstone till en del: en sammanslagning av Lund och Malmö.
När jag 1970 började undervisa i Heleneholmsskolan utrustades jag med ett påkostat ljudbildband som skildrade den påbörjade utvecklingen mot ett mäktigt Örestad, som omfattade Malmö, Lund, Helsingborg, Helsingör och Köpenhamn. Det fanns ingen bro på den tiden, men i framtidens Örestad skulle det finnas flera. Varven i Malmö var världsledande, vi gjorde studiebesök där. ”Om man placerade Lunds domkyrka i lastrummet skulle bara toppen av kyrktornen synas.”
Vi gjorde en del skolresor för att studera det framväxande Örestad. Kul!
Så kom varvskrisen och depressionen och Malmö blev ännu en gång stukat av historien, precis som 1914. De mer än tjugofem år jag undervisade där var staden i kris. Till slut kom bron och Västra hamnen.
Nu dyker alltså visionen upp igen. Jag är djupt involverad: En av mina döttrar bor med sin familj i Hjärup, en annan i Burlöv och dessutom har jag vuxna barnbarn i Helsingborg, Lund och Malmö samt en svåger från Köpenhamn.
Det är kulturgeografiska fakta.
Hjärup borde till exempel höra till Lund, inte till Staffanstorp. Televerkets gränsdragning mellan Lund och Malmö var lika galen. Folk som bodde i Flackarp hade 040-nummer, folk i Klostergården 046. Att ringa till Flackarp var rikssamtal. Dyrt.
En av kulturgeografins huvuduppgifter är att se till att gränser anpassas efter sociala och ekonomiska nätverk som skolor, sjukhus, arbete, fritid och kultur.
Andreas Ekström föreslog i Sydsvenskan för ett par veckor sedan att kommungränserna borde ritas om. Bland annat borde Hjärup föras från Staffanstorp till Lund. Vilket många Hjärupsbor också önskar.
Klostergårdens byalag upptäckte den problematiska gränsdragningen när vi började engagera oss för Flackarps mölla som, trots att den ligger på gångavstånd från Klostergården, hör till Staffanstorp.
Reportagen om våra planer beträffande möllan placerade Sydsvenskan på Staffanstorpssidan och de blev därför okända för flertalet lundabor som läser en annan sida.
Nå, nu har Flackarps invånare bildat en förening för sin mölla vilket gjort våra ansträngningar överflödiga. Utmärkt! Vi hade knappast de resurser som krävdes för att ta ansvar för den, i synnerhet med tanke på det administrativa krånglet.
Nu ska vi tillsammans med Flackarps mölleförening arbeta för att göra möllan känd för lundaborna som det fascinerande kulturminnesmärke den är.
Örestad
Andreas Ekström perspektiv är förstås betydligt mer storslaget än Klostergårdens byalags.
Han återuppväcker den gamla Örestadsvisionen, åtminstone till en del: en sammanslagning av Lund och Malmö.
När jag 1970 började undervisa i Heleneholmsskolan utrustades jag med ett påkostat ljudbildband som skildrade den påbörjade utvecklingen mot ett mäktigt Örestad, som omfattade Malmö, Lund, Helsingborg, Helsingör och Köpenhamn. Det fanns ingen bro på den tiden, men i framtidens Örestad skulle det finnas flera. Varven i Malmö var världsledande, vi gjorde studiebesök där. ”Om man placerade Lunds domkyrka i lastrummet skulle bara toppen av kyrktornen synas.”
Vi gjorde en del skolresor för att studera det framväxande Örestad. Kul!
Så kom varvskrisen och depressionen och Malmö blev ännu en gång stukat av historien, precis som 1914. De mer än tjugofem år jag undervisade där var staden i kris. Till slut kom bron och Västra hamnen.
Nu dyker alltså visionen upp igen. Jag är djupt involverad: En av mina döttrar bor med sin familj i Hjärup, en annan i Burlöv och dessutom har jag vuxna barnbarn i Helsingborg, Lund och Malmö samt en svåger från Köpenhamn.
Det är kulturgeografiska fakta.
På söndag seglar Marianne - Avfärdsfest på fredag
PRESSMEDDELANDE: 2015-05-07
Söndagen den 10 maj vid 19-tiden lämnar Marianne av Göteborg hemmahamnen.Trålaren, som Ship to Gaza Sverige och Ship to Gaza Norge tillsammans anskaffat, inleder en sjöresa på knappt 5000 nautiska mil mot östra Medelhavet och den blockerade Gazaremsan. Där kommer hon att sammanstråla med ytterligare ett antal fartyg, som tillsammans bildar Freedom Flotilla III och genomföra fredlig ickevåldsaktion för att bryta den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan.
På vägen ner kommer Marianne att angöra europiska hamnar för manifestationer mot blockaden. De tre första anhalterna blir Helsingborg, Malmö och Köpenhamn. Senare hamnar kommer att meddelas i kommande pressmeddelanden.
Inför avfärden vill vi dock göra ett antal tillkännagivanden:
Avseglingsfest på Röda sten
Fredagen den 8/5 kl. 15-23 inbjuder Ship to Gaza in till stor avseglingsfest på Röda Sten. Besökare kommer bjudas på båtvisningar, levande musik och andra uppträdanden, tal och trevligt umgänge. För ett fullständigt program se shiptogaza.se
Last
Marianne är inget lastfartyg men hon kommer att föra med sig en begränsad last bestående av bland annat solcellspaneler och medicinsk utrustning.
Solcellspanelerna är en gåva från elbolaget ETC-el. För den blockerade Gazaremsan med sin sönderslagna infrastruktur erbjuder solceller en möjlighet till självständig lokal och ren elproduktion. Solen går inte att blockera.
Delegater
Förutom en besättning på 5 personer kommer Marianne att föra med sig upp till åtta delegater på varje sträcka. Namnen på dessa kommer att tillkännages efterhand. På de första sträckorna återfinns bland andra:
Göteborg - Helsingborg 10-11/5
• Maria Svensson, tillförordnad talesperson,
Feministiskt initiativ
• Mikael M Karlsson, ordförande Ship to Gaza
• Henry Ascher, professor i folkhälsovetenskap,
barnläkare
• Lennart Berggren, filmare
• Dror Feiler, musiker, talesperson
Ship to Gaza
Skolsegregationen ökar av Gunnar Stensson
Det helt oreglerade fria skolvalet är
förödande för lärarnas auktoritet, ställer städer och samhällen mot
varandra, omöjliggör styrning och planering, tömmer skolsystemet på
pengar och ökar skolsegregationen, som en undersökning nyligen visade.
Ett aktuellt exempel. Tre fjärdedelar av eleverna i Landskrona väljer bort stadens egna gymnasier. 75 elever av 100 vill hellre studera i Lund eller Helsingborg! Varför?
Inte för att undervisningen på Selma Lagerlöf-gymnasiet och Alvar Gullstrandgymnasiet i Landskrona är sämre än till exempel den på Katte i Lund. Tvärtom.
Inte för att programutbudet är för litet. Det finns många inriktningar att välja mellan.
Det som lockar eleverna från Landskrona är verklighetsfrämmande drömmar om ett liv i närheten av fiken, restaurangerna, shoppingen och nöjena i centrala Lund (och Helsingborg).
Konsekvensen av elevflykten blir att programutbudet i Landskrona blir fattigare, att lärarna tvingas söka sig bort, att kostnaden för skattebetalarna ökar och att Landskrona utarmas kulturellt.
Inte bara Landskrona drabbas. Samma problem finns i Eslöv, Trelleborg, Hässleholm med flera gymnasiestäder.
De som väljer bort gymnasierna i Landskrona (Eslöv, Trelleborg, Hässleholm) väljer att börja sin arbetsdag en timme tidigare på morgnarna och en timme senare på kvällarna. Under en gymnasietid som omfattar cirka 1000 skoldagar kommer de att förlänga sin arbetstid med 2000 timmar.
Deras resor sker vid en tid på dygnet då tågen är överlastade och ofta försenade.
Det handlar om ”Fritt skolval Skåne”, ett av de dumliberala beslut som hackat sönder den sammanhållna svenska skolan till en kraftlös hög sprattlande fragment.
Utbildningsnämnden i Lund ska hedras för sitt beslut att alla behöriga lundaelever ska ha förtur till Lunds gymnasier. Det innebär att de inte blir bortkörda från sina egna skolor. Landskrona, Eslöv, Trelleborg och Hässleholm är lättade. De får behålla åtminstone en del av sina elever. Det är ett litet steg i rätt riktning – och följaktligen rasar FP.
OECD beskriver den svenska skolutvecklingen som en unik katastrof som accelererat de senaste nio åren.
Gustav Fridolin, MP, har sagt att han ska rädda skolan på hundra dagar. Han har skäl att citera Hamlet: ”Ur led är tiden, ve att jag är den,
som föddes att den leda rätt igen.”
Ett aktuellt exempel. Tre fjärdedelar av eleverna i Landskrona väljer bort stadens egna gymnasier. 75 elever av 100 vill hellre studera i Lund eller Helsingborg! Varför?
Inte för att undervisningen på Selma Lagerlöf-gymnasiet och Alvar Gullstrandgymnasiet i Landskrona är sämre än till exempel den på Katte i Lund. Tvärtom.
Inte för att programutbudet är för litet. Det finns många inriktningar att välja mellan.
Det som lockar eleverna från Landskrona är verklighetsfrämmande drömmar om ett liv i närheten av fiken, restaurangerna, shoppingen och nöjena i centrala Lund (och Helsingborg).
Konsekvensen av elevflykten blir att programutbudet i Landskrona blir fattigare, att lärarna tvingas söka sig bort, att kostnaden för skattebetalarna ökar och att Landskrona utarmas kulturellt.
Inte bara Landskrona drabbas. Samma problem finns i Eslöv, Trelleborg, Hässleholm med flera gymnasiestäder.
De som väljer bort gymnasierna i Landskrona (Eslöv, Trelleborg, Hässleholm) väljer att börja sin arbetsdag en timme tidigare på morgnarna och en timme senare på kvällarna. Under en gymnasietid som omfattar cirka 1000 skoldagar kommer de att förlänga sin arbetstid med 2000 timmar.
Deras resor sker vid en tid på dygnet då tågen är överlastade och ofta försenade.
Det handlar om ”Fritt skolval Skåne”, ett av de dumliberala beslut som hackat sönder den sammanhållna svenska skolan till en kraftlös hög sprattlande fragment.
Utbildningsnämnden i Lund ska hedras för sitt beslut att alla behöriga lundaelever ska ha förtur till Lunds gymnasier. Det innebär att de inte blir bortkörda från sina egna skolor. Landskrona, Eslöv, Trelleborg och Hässleholm är lättade. De får behålla åtminstone en del av sina elever. Det är ett litet steg i rätt riktning – och följaktligen rasar FP.
OECD beskriver den svenska skolutvecklingen som en unik katastrof som accelererat de senaste nio åren.
Gustav Fridolin, MP, har sagt att han ska rädda skolan på hundra dagar. Han har skäl att citera Hamlet: ”Ur led är tiden, ve att jag är den,
som föddes att den leda rätt igen.”
Mot bättre vetande – ska nu Lund bygga världens kortaste och dyraste spårväg? av Staffan Lindberg
Lunds framtid?
Bandstad planerad av den spanske arkitekten Arturo Soria (1844-1920)
Trafikverket har nu svängt och
bestämt sig för att föreslå regeringen att Lund ska få del av pengarna
från stadsmiljöavtalet för att bygga en spårväg mellan Lund C och
forskningsanläggningen på Brunnshög i nordöst. Skälet som anges är att
Lund och regionen ska slippa betala tillbaka 27 miljoner i
planeringspengar till Europeiska Banken.
Detta sker alltså just nu medan det samtidigt pågår en utredning om trafikplaneringen i Lund, en s.k. second opinion, som mycket väl kan visa att det finns bättre alternativ för Lunds framtida trafikmiljö än en ensidig och mycket dyr satsning på en kort spårväg. Laddningsbara el-bussar kan t ex sättas in på alla Lunds busslinjer till en kostnad som är mindre än hälften av vad denna spårvägssatsning beräknas kosta.
Utredningen har kommit till efter en omfattande mobilisering av medborgare i Lund som är kritiska till spårvägsplanerna och som fick en politisk röst i kommunalvalet 2014.
Det är flera kritiska frågor som utredningen ska svara på. Vilket kapacitetsbehov finns för trafiksträckan inom en tidsperiod av 15-20 år? Hur ser alternativen ut, som t ex el-bussar från centrala Lund, direktbussar från Malmö till Brunnshög liksom från Helsinbog och Landskrona? Vilken är tidsvinsten med en spårväg?
Hur får man ekonomi i en spårväg på fem kilometer? Hur säkerställa driften, underhåll och hålla beredskap för motorhaveri, signalfel, krockskador, reservdelsbrist, etc., vilket kan leda till långa avställningstider. Ju mindre spårvägssystem, desto högre kostnad givetvis för underhåll och beredskap relativt sett. Tala om negativa skalfördelar.
För att få ihop det blir det sedan omöjligt att stoppa en utbyggnad av spårvägen in i Lunds centrum eftersom detta skulle framstå som ekonomiskt nödvändigt. För att inte tala om alla nedlagda busslinjer för att mer eller mindre tvinga folk att åka med spårvagnarna.
Varför föregripa, ja, rent av köra över den utredning som nu pågår?
Den viktigaste invändningen är dock stadsplanemässig och frågan om hur vi vill att Lund ska utvecklas i framtiden. Lund är en rund stad som genom historien har vuxit koncentriskt. Årsring har lagts till årsring på denna klassiska medeltida stadskärna med en från början hjärtformad karaktär.
Detta sker alltså just nu medan det samtidigt pågår en utredning om trafikplaneringen i Lund, en s.k. second opinion, som mycket väl kan visa att det finns bättre alternativ för Lunds framtida trafikmiljö än en ensidig och mycket dyr satsning på en kort spårväg. Laddningsbara el-bussar kan t ex sättas in på alla Lunds busslinjer till en kostnad som är mindre än hälften av vad denna spårvägssatsning beräknas kosta.
Utredningen har kommit till efter en omfattande mobilisering av medborgare i Lund som är kritiska till spårvägsplanerna och som fick en politisk röst i kommunalvalet 2014.
Det är flera kritiska frågor som utredningen ska svara på. Vilket kapacitetsbehov finns för trafiksträckan inom en tidsperiod av 15-20 år? Hur ser alternativen ut, som t ex el-bussar från centrala Lund, direktbussar från Malmö till Brunnshög liksom från Helsinbog och Landskrona? Vilken är tidsvinsten med en spårväg?
Hur får man ekonomi i en spårväg på fem kilometer? Hur säkerställa driften, underhåll och hålla beredskap för motorhaveri, signalfel, krockskador, reservdelsbrist, etc., vilket kan leda till långa avställningstider. Ju mindre spårvägssystem, desto högre kostnad givetvis för underhåll och beredskap relativt sett. Tala om negativa skalfördelar.
För att få ihop det blir det sedan omöjligt att stoppa en utbyggnad av spårvägen in i Lunds centrum eftersom detta skulle framstå som ekonomiskt nödvändigt. För att inte tala om alla nedlagda busslinjer för att mer eller mindre tvinga folk att åka med spårvagnarna.
Varför föregripa, ja, rent av köra över den utredning som nu pågår?
Den viktigaste invändningen är dock stadsplanemässig och frågan om hur vi vill att Lund ska utvecklas i framtiden. Lund är en rund stad som genom historien har vuxit koncentriskt. Årsring har lagts till årsring på denna klassiska medeltida stadskärna med en från början hjärtformad karaktär.
Här skiljer sig Lund markant från andra städer. När
industrialismen bröt in blev det nya bandstäder kring räls och
motorvägar. Folk skulle till fabriken kl. 06.00. och hem igen kl.
16.00. Det blev tråkiga städer och ekologiskt förödande. På 1960-talet
förskonades Lund med nöd och näppe. En planerad motorväg tvärs genom
staden stoppades i sista stund av modiga politiker. Ändå har Lund vuxit
framgångsrikt och är nu den största industristaden i Skåne.
Bandstaden är gammalt stadstänkande hämtat från den industriella tid då spår- och motorvägar var de dominerande urbana trafikslagen och städer byggdes kring dessa. Idag, när de stora fabrikerna är försvunna och folk bor och arbetar på olika ställen och olika tider i och runt kunskapsstäderna, finns helt ny teknologi för kollektivtrafik baserad på laddningsbara elbussar. I morgon kommer små självstyrande minibussar som tar folk på tvären och överallt.
Den nuvarande trafikplaneringen är mer fråga om varumärke för det nya Lund än baserat på beräknade resandebehov de närmaste femton åren. I en mastersuppsats på Ekonomihögskolan i januari i år, skriven av Felix Miranda Thyrén, finns en kostnads-nyttoanalys av en spårväg i Lund som visar att den inte är samhällsekonomiskt lönsam utan måste ses som ett sätt för kommunen att bygga ut staden i en enda riktning. Spårbunden trafik, tror man, ger höjda markpriser för företagsbyggnader och bostäder. Lunds nya Klondyke! Men högre hyror för bostäder, företag och samhällsinstitutioner bidrar inte till samhällsnyttan enligt min mening!
Spårvägen kan bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Den planerade spårvägen från Lund C till ESS kan dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande. Med det linjära tänkandet finns en stark risk att staden blir till ett streck, en smal remsa som sjuder av aktivitet.
Allt utanför blir periferi. Redan nu har man inte råd med två av stadsdelsbiblioteken (Järnåkra och Nöbbelöv). Vad blir det kvar av den levande kunskapsstaden när spårvägen tillåts underminera Lunds ekonomi under många år framöver och hjärtat förblöder?
Lunds öppet runda, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya aktiviteter, mötesplatser och boende. Det borde vara ett riksintresse att denna miljö bevaras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)