Partibygge och populism av Gunnar Sandin

Det brukade komma många holländska båtar för att lasta sågat virke i vår insjöhamn. En stor del av dem kom från Delfzijl. Jag såg i min skolatlas att det var en liten stad nära tyska gränsen.
På andra sidan älvmynningen låg kloralkalifabriken. Dess viktigaste avsaluprodukt var flytande klor, som var pappersindustrins viktigaste blekmedel innan syrgasen slog igenom. Den transporterades ut i höghållfasta tankvagnar och klortågen omgavs med stora säkerhetsåtgärder efter en olycka i Dalarna på 1930-talet. Visst skedde det växlingsmissöden och visst hände det att klorlarmet gick, men tankarna höll.
Även i Delfzijl tillverkades klor och därifrån gick klortåg till Rotterdam. Ända till i juni förra året då de stoppades genom en aktion som leddes av Socialistiska partiet. Människor hade blivit skrämda av ett tevereportage som visade hur lätt det var att bryta upp rälsen i Delfzijl.
Man tänker lätt på ammoniakvagnarna som spårade i Furulund för några år sen. Också de höll men det blev en panikunge i opinionen. Upprörda insändarskribenter och lokalpolitiker krävde att det farliga godset skulle rulla på särskilda spår utanför tätorterna, om det skulle rulla alls.
Man ska ta människors oro på allvar, sa Olof Palme, utlyste folkomröstning om kärnkraften efter Harrisburg. Skrämda opinioner är inte att leka med, hur svag deras grund än är, det har många politiker fått erfara. Ena gången är det miljögifter som skrämmer, en annan gång kan det vara invandrare. Skrämseln kan utnyttjas av partier till både höger och vänster.

Kastrullerna i Simrishamn
För sådär tio år sen stod en massa folk, däribland stadens aktiva vänsterpartister, och dunkade på kastruller på torget i Simrishamn. Protesten gällde den planerade nerläggningen av stadens sjukhus och utsikterna för att tvingas åka de fyra milen till Ystad. Detta var ändå inget jämfört med massprotesterna mot nerläggningar av sjukhus och BB-avdelningar i Värmland och Västergötland, Hälsingland och Kiruna. På flera håll blev resultatet nya sjukvårdspartier (ja, vi fick ju ett i Skåne också) som stökade till det i landstingspolitiken. Sjukhus och avdelningar räddades. Fast sen visade det sej att kostnadstaken spräcktes, att det var svårt att rekrytera nyckelpersoner till småställena och att många vårdtagare sökte sej till storsjukhusen där kvaliteten var bättre.
Norge är ett land med en stark tradition av småskalighet och glesbygdsromantik. Man har halva folkmängden och nästan dubbla antalet kommuner jämfört med Sverige, och folk slår vakt om sina små sjukhus. Också där finns det problem med rekryteringen, och svenska läkare, sjuksköterskor och barnmorskor gör sina turer över gränsen och tjänar pengar som gräs.
När akutmottagningar i Lærdal (2164 invånare 2004) skulle läggas ner i början av 2000-talet blev det också ett folkligt uppror som snabbt spreds till andra orter med småsjukhus. En viktig kraft i motståndet var Sosialistisk venstreparti.

Uppbyggliga exempel
Aron Etzler, tidningen Flammans redaktör, säger sej tillhöra en vänstergeneration som mest fått uppleva nederlag och besvikelser. För att få inspiration till tankar om den vändning som han tror är möjlig även i Sverige har han besökt de båda västeuropeiska länder som bryter mönstret, Holland med sitt SP och Norge med SV. Det senare har ju även fått studiebesök av Lars Ohly. Hans upptäckter, insikter och reflektioner redovisas i boken Trondheimsmodellen (Karneval, 2007, 233 s.). Det är en utmärkt reportage- och debattbok, som dock öppnar sej för vissa invändningar.
SP är studentsekten som gjorde en radikal ideologisk makeover men behöll den maoistiska masslinjen och den castroistiska foco-strategin. Liksom en leninistiskt färgad kadermodell och partidisciplin, som tycks vara en starkt bidragande orsak till att en partiskatt täcker 39 procent av partiets förhållandevis stora budget. (I vänsterpartiet bidrog medlemsavgifterna 2005 med cirka 2 procent av riksorganisationens utgifter.) I linje med parollen ”tjäna folket” driver SP både deklarationsrådgivning (som de svenska arbetarpartierna gjorde förr) och sjukvårdskliniker. Det folk som SP i första hand vill tjäna är arbetar/underklassen, och att det lyckas beror inte minst på att det har sin bas där. Detta gjorde att tidigt tvingades ta ställning till motsättningar inom denna klass, och då främst den mellan in- och utlandsfödda. I Sverige angreps folkpartiet hårt från vänstern för sitt vaga krav på språktester men SP har drivit hårdare språkkrav, givetvis i de utlandsföddas eget intresse.
Norska SV har oppositionen mot privatiseringar av sjukvård och kommunal service att tacka för mycket av sina framgångar. Men Norgekapitlet handlar väl så mycket om LO, som har fört en radikalare och i förhållande till socialdemokraterna långt radikalare politik än sin svenska motsvarighet. Särskilt tydligt har detta blivit i Trondheim där radikala fackföreningar och partier har samarbetat i en lyckad motoffensiv mot privatisering och nyliberalism.

Två slags populism
SP och SV har vunnit sympati och förtroende genom duktiga lokala företrädare, basarbete och en klok politik, men att man fått stort nationellt genomslag (och i Norge kommit med i regeringen) beror också på att man drivit vad som kan kallas en vänsterpopulistisk linje i frågor som de ovannämnda. En annan sådan fråga är i båda länderna EU/EMU.
Populism är ett i huvudsak negativt politiskt begrepp men gränsen mot ”tjäna folket” är ofrånkomligen oskarp. Och populismens potential ökar i samhällen där de etablerade partierna avlägsnar sej från sina väljare och eventuellt kvarvarande vanliga medlemmar, och där medielogiken styr alltmer av händelserna.
Och hellre vänsterpopulism än högerpopulism, tycks Etzler mena. Vissa högerpopulistiska partier, såsom Pim Fortuyns partil eller ny demokrati, är substanslösa modeföreteelser men Fremskrittspartiet har Etzler respekt för. Och han förstår varför det får stöd från ”vanliga arbetare” som känner sej främmande för medelklassare och akademiker i de andra partierna, inte minst de som står till vänster.

Svårt i Sverige
Av SP/Holland och SV/Trondheim borde den svenska vänstern och arbetarrörelsen lära, menar Aron Etzler, och hans utgångspunkt är ju (med ett citat från Tariq Ali) att läget inte är hopplöst. Men enligt hans diagnos blir det ingen lätt uppgift.
Till exempel för att borgarna är bättre än vänstern på utomparlamentarisk organisering. Det har de varit länge – efterkrigstidens största politiska gatudemonstrationer i Sverige riktades mot löntagarfonderna. Nu är Villaägarnas riksförbund större än alla de politiska partierna tillsammans. Det är förstås en partipolitiskt obunden organisation men agendan är borgerlig och den är inte missnöjd med den nya fastighetsskatten av samma skäl som vänstern.
Socialdemokraternas medlemskår har minst halverats och samtidigt åldrats. LO:s medlemsförluster accelererar till följd av en medveten regeringspolitik. Vänsterpartiet är attraherat av den holländska och den norska modellen men lär med sin ringa numerär och (trots retoriken) hårda parlamentariska inriktning ha små möjligheter att följa någon av dem.

Ett svenskt undantag
Något svenskt parti som på riksnivå lever upp till det norska och det holländska exemplet hittar alltså inte Aron Etzler.
Det finns emellertid en svensk kommun där vänsterpartiet på ett odogmatiskt och innovativt sätt har gripit sej an utmaningarna, och där det belönades av väljarna i det senaste valet, gick emot den allmänna valvinden och växte till 58 procent. Där partiet satsade på skolan och lyckades reducera andelen elever som lämnade den med ofullständiga betyg från 21 till 4 procent. Som liksom SV slog vakt om det lokala sjukhuset – men därvid gick i allians med borgare. Som har en profilerad företrädare, något som Etzler efterlyser inom vänsterpartiets rikspolitik. Som liksom SP har ett gott samarbete med kyrkan och andra ideella organisationer. Som har lyckats stärka partiorganisationen och göra medlemmarna stolta över sin tillhörighet. Som alltid är synligt och ständigt diskuterar med lokalinvånarna. Som har förbättrat den kommunala servicen i vissa avseenden men gnetar med de gemensamma pengarna och har lyckats reducera både förvaltningen och kommunalskatten.
Etzler nämner inte Fagersta i sin bok.
Gunnar Sandin

PS
Vid det norska kommunalvalet nu i september var Aron Etzler på plats och rapporterade från valvakan i Trondheim. Om Trondheimsmodellens framgång (fortsatt majoritet) och socialdemokraternas, men även om SV:s halvering. Som sades bero på regeringssamverkan med Arbeiderpartiet och satsning på miljöpolitiken. Vilket inte lär stärka de krafter i vänsterpartiet som önskar sej en sådan inriktning även där.

Film Noir

på Victoriateatern i Malmö 14 okt
13.00 - Den Tredje Mannen (1949)
15.00 - Sunset Boulevard (1950)
17.00 - Sin City (2005)

Regnbågsfestival i Malmö 19-28 oktober

Jan Hammarlund deltar med två programpunkter:
2000 år av queerpoesi runt Medelhavet
Jan Hammarlund berättar om och läser sina favoritpoeter Catullus, Kavafis och Karin Boye.
Torsdag 25 oktober kl 16 30 på ABF, Spånehusvägen 47 i Malmö

Lugn kväll på Indigo med räkfrossa, Jan Hammarlund och Ulrika Skogby Trio.
Torsdag 25 oktober kl 20.00-01.00 på Indigo, Monbijougatan 15 i Malmö
Läs om hela festivalen här:
Hämta broschyr här:

Webben är luktfri?

Det sägs ju att eget beröm luktar illa så det här nedanstående är väl ett gränsfall. Men med hänvisning till rubriken så publicerar vi det i alla fall.
" Tack, stort tack, för - återigen - ett givande ex av VB! Sent i kväll kom jag hem från ett ABF-möte om Södra Afrika och kände mig upprörd och förtvivlad över orättvisorna där, men jag fick också i kvällens möte ta del av flera positiva och konstruktiva utvecklingstendenser i Södra Afrika.
När jag kommer hem läser jag i VB:
FÖRST läser jag Gunnar Stensson artikel om Klasstriderna runt Höje Å. Så förbannad jag blir, när jag läser den artikeln! Det är ju helt vansinnigt, att dessa gamla reliker till feodalherrar skall ha en sådan makt – i VÅR demokratiska tid! Ja, Gunnar har faktiskt lyckats reta upp mig… så jag vet inte om jag kan somna i lugn och ro, men... men jag vet att Gunnar, genom det tålmodiga och engagerade arbete han i Klostergårdens byalag bedriver, kommer att lyckas med att få till stånd en vandringsled längs Höje Å!
DÄREFTER läser jag med stor behållning Lucifers artikel om Till minnet av Sputnik. (Jag har ALLTID mycket stor behållning av Lucifers artiklar.)
SEDAN tycker jag att Gunnar Sandins Vision om Kulturnatten är uppmuntrande att läsa."

"Hej! Får ni någon gång någon uppskattning för det ni gör?
Här i alla fall en sådan:
Tevligt att öppna datorn på fredagsmorgonen och läsa om en annan verklighet än den vid datorskärmen på skrivbordet. Gunnars vision, Stens funderande, Lars Anders inlägg om kriget och Gunnars tankar om klasstriderna vid Höje å är alla lysande små artiklar.
Tack för att ni håller ut."

Billigare buss? av Gunnar Sandin

Nyss höjdes bussarnas kontanttaxa i Lund. Vänsterpartiet följde upp sitt motstånd från kommunfullmäktige när beslutet fattades med att vid övergången dela ut enkronor till resenärer och därmed kompensera dem för höjningen. Det rapporteras som en lyckad aktion som väckte många glada miner, och sånt ser man gärna mer av i politiken.
Det handlade om en höjning med tre kronor, från 12 till 15. Tillsammans med en tidigare tvåkronorshöjning (under den rödgröna majoriteten) blir det faktiskt 50 procent under en relativt kort period, och i en tid då inflationen nästan är obefintlig. Vänsterpartiets motstånd mot höjningen är konsekvent. På riksplanet har det ju, i sin aktuella alternativbudget, föreslagit prov med gratis kollektivtrafik i två län varav Skåne är det ena. Och är inte höjningar fel signal mot bakgrund av den växande klimatoron?
Igår åkte jag buss i Jönköping. Linje 1, den strandparallella huvudlinjen. Minst tiominuterstrafik hela dagen med stora ledbussar, ett upplägg som jag tycker mej minnas att Lundafirman Trivector ligger bakom. Biljetten kostade 20 kr.
Jag tycker att Lunda-v:s hållning kan ifrågasättas av två skäl.
1. Det finns en önskan, bland annat hos bussförarfacket, att styra bort från kontanthantering. Om föraren slipper sälja och växla går resan snabbare, men framför allt finns det en rånrisk. I Stockholm ledde detta till att kontanthanteringen först stoppades av skyddsombud och sen upphörde helt. Vilket förvisso är obekvämt för somliga resenärer. Höjningen i Lund innebar att prisskillnaden gentemot olika slags kortresor ökade vilket alltså stimulerar en övergång till kort.
2. Det har gjorts diverse experiment med nolltaxa i Sverige och utomlands. Den samlade bilden är att det främst är tidigare fotgängare och cyklister som hoppas på bussen, vilket väl inte är så bra ur folkhälsosynpunkt. Bilisterna byter sällan.
Kollektivtrafiken behöver byggas ut mycket starkt, främst den spårburna men även busstrafiken. Det behövs fler linjer, tätare trafik och bättre terminaler/hållplatser. Sådant kostar. Det kostar så mycket att biljettintäkterna inte räcker utan skattemedel måste till. Men om skattemedlen är det många som konkurrerar. Jag har svårt att tänka mej att kollektivtrafiken kan hävda sej tillräckligt starkt mot vårdskolaomsorg och andra angelägenheter om den enbart ska betalas över skatten. Den behöver en egen rejäl inkomstkälla.
Jag vill ha spårvagn till Dalby. Jag kan tänka mej en höjning av kontanttaxan i Lund till 20 kr.
Gunnar Sandin

PS Bilisterna då? Jag tror alltså inte på morot (sänkt busstaxa) utan förordar en rejäl piska. Gärna en niosvansad: fartbegränsningar, avstängningar, vägbulor, borttagna p-platser (mycket effektivt!), höjd p-taxa, allmänt försämrat vägunderhåll, förbud mot dubbdäck, stopp för externetableringar. Och gärna stadsindianernas gerillaaktioner.

En Lundakväll med terrorismen av Bertil Egerö

Ännu skakad av just avslutad läsning av ”Kung Leopolds vålnad” – de ofattbart systematiska folkmorden i blivande Belgiska Kongo – hamnade jag i onsdags på en studentafton om den globala terrorismen – ”myt eller verklighet?” som titeln löd. De fyra i panelen gjorde många hänvisningar till 11 september, men inte den 11 september som just nu visas på biograferna: militärkuppen i Chile som kostade oerhört många fler oskyldigas liv än attacken mot två skyskrapor i New York.

Befrielsekämpe eller terrorist
F.d. Lundahistorikern Bo Huldt från försvarshögskolan utmärkte sig mest för sina sympatier för Bush: ”jag håller med Bush om att det vore oklokt att lämna Irak idag med tanke på allt lidande…” Huldt hade just blivit påmind om den halva miljon som redan fått sätta livet till, men sådant är ju lätt att glömma. Betydelsen av USAs och Europas politik i Israel/Palestina-frågan lyckades han också tona ner – ”det var ju ett FN-beslut”.
Tyvärr lyckades panelen inget vända frågan om hur ’terrorism’ ska definieras till något intressant. Det närmaste den kom var den intressanta språkliga distinktionen mellan ’befrielsekämpe’ och ’terrorist’, där Pakistans ambassadör stillsamt påminde oss om att både Mahatma Gandhi och Nelson Mandela tilldelats terroriststämpeln av en eller annan västmakt. Det gjorde inget intryck på Bo Huldt eller f.d. Säpo-tjänstemannen Maria Bjernevi, numera sysselsatt med Sida-bistånd(!). Hennes analys av hur mycket Al Qaida-nätverket försvagats av USAs ’krig mot terrorismen’ var säkert tänkvärd, men varför ville hon inte beröra Al Qaidas upphov?

Terrormetoder från CIA
En god källa till den frågan är den ugandiske samhällsvetaren Mahmoud Mamdani’s utmärkta analys i boken ”Good muslim, bad muslim”.
Den visar övertygande hur CIA’s metoder att skapa ett inhemskt motstånd mot den ryska invasionen av Afghanistan kom att resultera i en politisk islamsk rörelse med ’jihad’ mot ryssarna som första steg. Därifrån var det inte så långt till att rikta intresset mot USA självt. Terrormetoderna hade man lärt inte minst från CIA’s egen praktik.
Att Bush’s ”krig mot terrorismen”, åtminstone retoriskt, var olyckligt valt höll alla med om. Tyvärr var det nog bara Pakistans ambassadör som hade gett ett intressant svar på frågan vad slags gensvar på 11 september västvärlden skulle ha valt. George W. Bush’s ultimatum ”den som inte är med mig är emot” sänkte ju frågan innan den ens kom att ställas. Idag är Bush isolerad, och frågan kan lyftas på nytt. Nu behövs ett annat svar än krigets och våldets om vi ska hitta fram i det snår av motsättningar alla parter trasslat in sig i.

Varför är folk på nätet så reaktionära? av Lucifer

I veckan har miljöpartiets Peter Eriksson uttalat sin önskan om att tillsammans med socialdemokraterna och med uteslutande av vänsterpartiet bilda regering 2010. Det är inte så mycket att säga om det: det är en partiledares uppgift att maximera sitt partis inflytande. Det är det Eriksson gör och han får också god press från hela den borgerliga presskören. Äntligen någon som sätter di räliga kommunisterna på plats och lämnar dem utan varje form av inflytande är en sammanfattning av vad som skrivits i veckan. Socialdemokraterna har varit tystare, förståeligt nog.

De verkliga relationerna
Verkligheten är ju nämligen den att mellan (s) och (v) finns det starka historiska, ideologiska och sociala band. Både medlemmar och väljare hoppar mellan de båda partierna, det vet vi. Det finns förvisso renläriga i de båda partierna som förnekar detta, men så är det. De renläriga kan då och då också stå upp och kalla varandra diktatursvärmare resp. klassförrädare, men det är en marginell företeelse. Dagens vänsterparti är knappast mer än en vänstersocial­demokratisk fraktion, i brist på sådan inom socialdemokratin.
Socialdemokraterna känner alltså igen sig i vänsterpartiet och det är en anledning till att de tidvis går ut rätt hårt mot (v) i offentligheten. Det är helt enkelt det klassiska vänstermönstret: ju närmre man ligger desto hårdare polemik. Förhållandet (s) och (mp) är helt annorlunda. Jag är helt uppriktig när jag säger att jag aldrig har hört någon socialdemokrat säga något positivt om miljöpartiet. Det man hör från de inre kretsarna i (s) är närmast observationer av hur ledande mp-företrädare har sett till att skaffa sig ekonomiska fördelar av sin medverkan i politiken. Huruvida det är värre med mp än andra partier i det avseendet vill jag inte uttala mig om, men det är vad som sägs. (s) +(mp) skulle vara ett resonemangsparti, utan känsla, tror jag.

Folkets röst?
När Peter Erikssons uttalande kom på nyhetsplats i dagspressen öppnades i några tidningar – Expressen och Svenska Dagbladet – plats för inlägg från läsare. Det är en fascinerande och bitvis skrämmande läsning. Är det så många människor tycker? Jag tror inte det. Men högermänniskor i Sverige verkar vara mycket mer aggressiva (och aktiva!) än vänstermänniskorna. I SvD:s och Expressens läsarinlägg är det nämligen så att varje hållning till vänster om sjöscouterna föranleder utbrott av hat och raseri. Här några citat, blandat ur SvD och Expressen i veckan:

pretereo: Att v inte är att lita på är enda gången jag delar åsikt med Peter E. Förstår inte ens att v är tillåtna att sitta i riksdagen med tanke på deras kontakter med kommunistiska förtryckarregimer. Varför diskutera med v men inte med sd. Tror dessutom att s förlorad valet bl a på sitt samarbete med mp. Utan dem hade vi nog haft Barsebäck kvar och billigare el. Det är viktigare än det mesta ute i skatte- och avgiftstyngda stugor.

GW: Melonpartiet är bakåtsträvande. Det är samma gamla vanliga hat mot näringslivet. Och så denna skrämselpropaganda om jordens undergång om vi inte monterar ner allt vad civilisation heter. Så flummigt som MP är så hoppas jag att de, tillsammans med VPK, åker ut ur Rd vid nästa Rd-val. De kan gärna ta "Folkets parti socialliberalerna" med sig.

Ja, här står alltså t.o.m. folkpartiet för långt till vänster.

Nallo45: De s.k. gröna är flummare och inget annat. De silar mygg och sväljer kameler. Aldrig har dom kritiserat t.ex. Ryssland eller Kina där det släpps ut mest med koldioxid på denna jord. Och själva reser dom på semester med bränsleslukande jetflygplan, och tar bilen när dom kommer hem. Nä, åk till Peking och Moskva och demonstrera för renare miljö, så får ni se vad som händer.

Lite nostalgiskt, faktiskt, uppmaningarna att åka till Peking och Moskva har man inte hört så mycket sen det tidiga 70-talet när man sålde Vietnambulletinen.

jurist: Vad ska Mona säga? LO är tysta som musen. skatterna sänks för LO kollektivet = de som röstar på Mona. ändå vill de ha bort F.R. därför att de är inte läskunniga och begriper inte sitt eget bästa. Massan har indoktrinerats i 40 år av vänstermaffian, den mest förljugna av alla. Kolla Persson, storgodsägaren som skällde på rikskapitalisterna. Nu företräder han dem som konsult i sina föreläsningar. Ursäkta, nu måste jag gå och spy.

Ja, det är frestande.

Ang. Nobelpriset
Låt oss avsluta med ett klipp ur torsdagens Expressen efter valet av Doris Lessing till Nobelpriset i litteratur:

Carl Johan: Nej, hemskt! Varför ge priset till en kommunistisk feministkvinna? Det borde ha tilldelats, postumt, Sven Hedin. En av våra största författare, m.m.

Man lägger särskilt märke till det där ”m.m.”

Ska Klostergårdshanden få en arm? av Gunnar Stensson

Brusande gungar trädens röda och gula kronor i blåsten. Fallande löv virvlar över gräs och asfaltgångar. Grenar viftar framför höghusens tegelmurar, solfläckar dansar och fönstren blixtrar. Ulliga moln jagar varandra över den knallblå himlen högt ovan fasadernas vassa vinklar.
Klostergården är en hand, tänker jag plötsligt. Centrum är handleden och de fem vägarna fingrar. En flock ungar på väg från skolan i centrum passerar handleden och sprider sig sedan som en sparvflock ut i de fem fingrarna: tummen Gråväder, pekfingret Blidväder, långfingret Tordön, ringfingret Virvelvind och lillfingret Vårväder.
Men vad är det där för klossar? Akelius fyra öststatshus ut mot Stattenavägen, tätt intill varandra som grå cementblock, bara delvis skylda av tegel! Dem beslutade kommunpolitikerna att bygga en augustidag för ett par år sen, utan hänsyn till de boendes motstånd. Nu ligger dom där för all framtid som en synlig påminnelse om beslutsfattarnas dumhet och okänslighet.

Mötet i matsalen
Glasmästare Paulsson var ju här på Klostergårdsskolan härom veckan för att övertyga de misstänksamma klostergårdsborna om att det hus han planerar att bygga på den asfalterade parkeringen mellan Klostergårdens idrottsplats och Stattenavägen blir vackert och funktionellt.
En enda lång smal länga från bensinmacken till den gamla ishallen där jag nu befinner mig. Byggnaden kommer att resa sig i en mjuk båge (dyr att bygga) från fem våningars höjd vid Nordanväg (lägre än Akelius-husen) till fjorton våningar häruppe. Baksidan vetter mot Stattenavägen och ska täckas med flerfärgade stenplattor. Framsidan vetter inåt mot idrottsplatsen.
Vad jag har frusit när jag gått den halva kilometern ner till Klostergården längs den där blåsiga trista asfalten kalla vintereftermiddagar! Vad den är deprimerande! Skräpmark!

Misstänksam nejsägare
Misstänksam och nejsägande är jag ju också, men det kanske är fel i det här fallet.
Jag kisar och försöker föreställa mig den smäckra kolossen, som en hoppbacke. Bort med asfalten! Visst blir den som en mur, men kanske en skyddande mur, en mur som ger lä, en mur som skapar ett rum innanför. Något vackert.
Visst häpnade jag över glasmästarns högljudda skroderande om hur han suttit med ett glas öl på John Bull och bestämt alltsammans under ett par uppsluppna timmar i sällskap med stadsbyggnadsdirektören, Gösta John Bredberg och Lennart Prytz. Tänk er dom personerna, glada och maktfullkomliga, kommunen och kapitalet, övertygade om att allt kommer att ske enligt deras beslut, och att den demokratiska processen bara är en formsak.
Själv var han mest bekymrad över att kostnaden skulle öka med tjugu miljoner eftersom det är dyrt att bygga ett sånt jättehus, trehundra meter långt, i ett stycke.

Boende för vem?
Han grälade, muntert, med Nilla Bolding om såväl feminism som upplåtelseformer. Det ska bli bostadsrätter. Nej, inga hyreslägenheter, inga sociala förturer, inga flyktingbostäder. Dyrt boende för solida personer.
Och Nilla är ju inte den som ger sig. Långt efter mötets slut stod han lutad över henne och gnabbades med henne. Hon gav sig inte. Men hon medgav att huset kanske blir vackert och bra.
Hon har ju rätt i sina synpunkter.
Skulle ens solida personer vilja satsa vad det kommer att kosta att bo där? Det blir genomgående lägenheter med utsikt åt båda hållen. De högre lägenheterna kommer att få en hänförande utsikt över Öresund. Larry hade ju problem med sina lyxhus i Klostervallen, som länge stod tomma. Men inte längre.
Villaägarna längs Stattenavägen var förstås oroliga. Men mittför dem får huset bara fem våningar. Och det kommer att stå långt ifrån dem.
Jag stod där och glodde över asfalten. Där skulle det byggas.

Förtätat boende på skräpmark
Visst tänkte jag, Klostergården är ett ännu mer monumentalt projekt, och vi älskar det. Klostergården är genomarbetat och välplanerat. Det här huset, på den här skräpmarken, är av samma sort, monumentalt och med många lägenheter på en liten markyta, kanske 400 stycken, kanske fler. Det spar mycket parkmark.
Det är annat än den där lilla otäcka BUP-stadsdelen som ska vandalisera Sankt Lars-parken, vårt värdefullaste naturområde, med små läckande, bilgenererande, ytkrävande mögelhus i raka led som NCC:s skambygge för lättlurade borgare i Annehem.
Det måste vi sätta käppar i hjulet för! Alla käppar vi kan.
Men uppförandet av det här skidbackshuset har vi kanske skäl att stödja, samtidigt som vi bråkar allt vad vi förmår beträffande upplåtelseformerna och med yttersta vaksamhet ser till att trafiklösningarna planeras så att Nordanväg blir fri från parkeringar och ökad trafik och så att det gröna stråket längs järnvägen ner till Källby bevaras.

Bilden "lånad" från Sydsvenskans webb.

Det återstår många turer än, och vi ska se till att byggets tillskyndare förhindras att lättvindigt köra över de demokratiska processerna.
Solen började gå ner. Temperaturen sjönk snabbt. Jag drog mig hemåt mot lillfingret, Vårvädersvägen.
Om Klostergården är en hand, så kanske det nya huset blir den arm som förenar handen med stadens kropp. Även om det blir en ganska smal arm.

Kommunalpolitiska visioner

Nästa möte med kommunalpolitiska gruppen i vänsterpartiet är ett temamöte med inbjuden föreläsare. Jöran Fagerlund från Vänsterpartiet Göteborg talar om deras vänstervision för Göteborg och hur de kopplar den till politiken här och nu.
Mötet är ett led i de diskussioner kommunalpolitiska gruppen just nu för om en vänstervision för Lund.
Tiden är måndag den 8 oktober kl 19. Platsen är vänsterpartiets lokal, Svartbrödersgatan 3.

Kulturnatten 2008: en liten vision av Gunnar Sandin

Kulturnatten 2007 tillhörde inte de minnesvärda. Kulturnätterna har blivit en institution som lunkar på. Detta med natt är i princip borta och det kulturbegrepp som visas upp är luddigt. ”Trivselvläll för hela familjen” sa nån. Inte helt rättvist men några korn av sanning. Men nu finns Kulturnatten där och har sin publik. Det borde den lokala vänstern ta fasta på, mer än som nu sker. 2008 är det fyrtio år sen det magiska och mytiska 1968. Vi som var med när det begav sig tycker nog inte att allting var så magiskt, men för senare generationer är det obestridligen annorlunda. Därföt tycker jag att vänstern i Lund ska exploatera myten och nostalgin och visa upp sig rejält på kulturnatten nästa år. Så här:
1. Vi bokar in Stortorget, stadens överlägsna arena.
2. Vi hyr ett stort tält, en bra ljudanläggning, strålkastare, en stot filmduk och ett fältkök.
3. Vi skaffar (inlån, nytillverkning) minst hundra röda fanor inklusive vindsäkra ställ. Och en massa stolar och bänkar.
4. Vi bjuder in ett tiotal progressiva körer och blåsorkestrar från Sverige, Danmark och Tyskland, Röda Kapellet har en del kontakter. Att förse deras medlemmar med mat och husrum blir en av de största organisatoriska utmaningarna.
5. Vi samlar den politiska och/eller kulturella vänstern i stort till en ekumenisk samverkan kring projektet, som kan ha arbetsnamnet ”Den röda fanan”. Vi behöver allas aktiva engagemang. Också pengar, men erfarenheten säger att finns engagemanget så kommer pengarna också.
6. Fältköket säljet vegetarisk soppa för 10 kr muggen. Doften av björkvedsrök och soppa kommer att få många passerande att stanna till.
7. På duken visas progressiva filmsnuttar, bland annat klipp ur Bo Widerbergs Båstadsfilm.
8. Men där projiceras också (progressiva) sångtexter. Allsång alltså, med bas i kärerna och komp från lämplig orkester.
9. Musiken försiggår så mycket som möjligt ute. Om vädret tillåter hissas tältsidorna upp.
10. Musikprogrammet bygger inte på gamla proggikoner som Mikael Wiehe utan just på de många (amatör) körerna och orkestrarna som avlöser varandra i tät följd. Repertoaren blir säkert en blandning av gammalt och nytt.
Förutom att detta skulle vara trevligt för alla inblandade tror jag att det skulle stärka vänsterns både image och självförtroende i Lund, vilket kan vara bra inför kommande val.

Kring ett monument av Lars-Anders Jönsson

I april-maj 1945 evakuerades genom Rödakorset mer än 15000 fångar från läger i Tyskland till Sverige, Danmark och Norge. Fångarna hämtades med bussar som for från läger till läger i det kaotiska Tyskland. Lördagen den 29 september avtäcktes ett monument på Värnhemstorget i Malmö över denna humanitära insats.
Monumentet avtäcktes av kungen och av talmannen i den norska riksdagen. Initiativet har kommit från Norge som nu överlämnade monumentet till Sverige. Även om sextiotvå år gått sedan kriget hade många räddade tagit sig till Malmö.
När man så står intill dessa kvarvarande vittnen slås man åter av tanken om vi svenskars alldeles unika frånvaro av insikt i vad krig och ockupation betyder. Erfarenhet som naturligtvis inte är något att önska sig men där frånvaron av erfarenhet ändå till en del är en brist. Vi kan besöka finska krigskyrkogårdar och koncentrationsläger i Polen och Tyskland. Men vår möjlighet till förståelse är begränsad. Vi kan aldrig leva oss in i det som hände. Höra klampet av soldatstövlar på jakt efter nya offer. Känna sparkarna från läderstövlar, se kamrater som faller ner döda av utmattning, kasta sig ner i skydd till ljudet av bomkrevader. Hur mycket begriper jag/vi egentligen av vad kriget var, diktaturen, vad nazismen var?
Det var människor från alla samhällsklasser som deltog i slakten och förföljelserna. Och även om det organiserades förföljelser av judar i andra länder som Polen var de brott som de tyska horderna genomförde i Europa det utan jämförelse grövsta brotten som mänskligheten upplevt. Hur kunde detta ske?
Det har nu gått sextio år. När ämnet tas upp förstår man att den är obekväm. Är det inte dags att glömma? I Sverige hyllas en kulturpersonlighet, ett geni. Att denne under hela kriget var nazist och aldrig, trots den pågående slakten på slagfält och i fängelser, tvivlade på nazismen och dess ledare vill vi inte tala om. Det var ju många som tyckte så. Vi befinner oss i Sverige och vi är så typiskt svenskt förstående, eller är det så att vi inte begriper vad det var som hände.
Lars-Anders Jönsson

PS I slutet av maj blev jag sextio. Den veckan hyrde jag en stuga i Torekov, mina hemtrakter. Jag besökte Skottorp och Vallberga. I maj 1945 kom ett hundratal kvinnor från Ravensbruck till förläggning i Vallberga. När tåget stannade möttes fångarna av beväpnade hemvärnsmän. Snart placerades de ut på gårdar i trakten där de fick delta i arbetet på jorden. En del av polskorna valde att återvända till sitt hemland. Andra, som min moder, valde att stanna.

Till minnet av Sputnik av Lucifer

När detta skrivs är det på dagen femtio år sedan Sputnik skickades upp. Jag hade precis flyttat till Lund och minns löpsedlarna på en kiosk vid Gasverket på Trollebergsvägen. Sputnik var en sensation, kanske främst för att det var Sovjet som sänt upp den. På femtiotalet fanns det två parallellt löpande sorters uttalanden om ryssarna. Dels var de totalt efterblivna och när de hävdade att en och eller annan rysk vetenskapsman hade varit först med det ena eller andra var det ren lögn och grov propaganda. Dels var de fruktansvärt förslagna och planerade för att lura skjortan av det demokratiska västerlandet.
Det blev mycket snack om rymdhundar och sådant de närmaste åren efter Sputnik. Men det viktigaste var reaktionerna i USA med satsningar på teknik och naturvetenskap. Man öste in pengar till forskning och utveckling, och man stärkte gymnasie- och universitets- utbildningar på området. Det startades t.o.m. storartade projekt för att med datorer översätta rysk vetenskaplig litteratur (det gick inte så bra). Men framför allt kom det här att handla om missiler: med raketerna fick Sovjet en mer jämbördig ställning gentemot USA:s B52-or och baser runt om Sovjet . Men missiler kräver elektronik och det blev en pådrivande faktor i den elektronikutveckling som först gav oss räknedosor, sedan persondatorer och i dag mikroprocessorer överallt.

Skvaltkvarnen och Moores lag
En klassisk fråga är förhållandet mellan teknik och samhälle. Är det så att det är tekniken som driver samhällsutvecklingen? Ja, det har t.ex. Karl Marx och Carl Bildt hävdat. Marx har uttalanden i stil med att skvaltkvarnen ger oss feodalherren medan ångkvarnen resulterar i industrikapitalisten. Bildt sa i sitt berömda IVA-tal 1994 att mikroelektroniken ger oss ett nytt samhälle:

Vi lever i de stora systemskiftenas omvälvande tid. Det politiska systemskiftet. Kollektivismens successiva borttynande. Centraliserings- och planeringsideologiernas förfall och sammanbrott. Den marknadsekonomiska revolutionen. Ekonomiernas globalisering. Kort sagt: det globala liberala systemskiftet.…
På samma sätt som den tidiga industrialismens teknologier och läror förde oss in i kollektivismen och centraliseringen, för oss nu det gryende informationssamhällets teknologier och användningar in i ett samhälle som sprider makt och inflytande, ställer pyramider på ända och gör en ny frihet möjlig.

Det var den friheten som kom oss till del med Bildtregeringen i början på 90-talet, är den sura reflexion man kan göra.
Det andra synsättet är att det är löjeväckande att påstå att tekniken utvecklas av egen kraft och driver samhällsutvecklingen framför sig. Teknikutveckling är inte blind, den styrs och måste betalas. Mikroelektroniken drevs fram av militära behov liksom huvuddelen av datatekniken, från databaser till Internet. Så var det i USA, i Sovjet, i Sverige. Skillnaden är att USA var större och satsade mer pengar. Moores lag som säger att mängden minne eller den räknekraft man får för en given peng fördubblas var 18:e månad är ingen naturlag utan en konsekvens av forskningsinvesteringar.

Leve kunskapen!
Vad är då sanning? En utväg är kanske att säga att det är meningslöst att tala om teknik och samhälle som två parter mot varandra. Teknik är samhället, eller i varje fall en del av det, och då faller frågan om hönan och ägget bort. Men det kräver också att man ser kunskap om teknik och naturvetenskap som central. Det gör nog också många människor, men dessvärre alltför få i den politiska, akademiska eller för den delen intellektuella offentligheten. Naturvetenskap borde vara ett självklart kärnämne i gymnasieskolan. Det tillhör en av de tråkigare sidorna av 68-rörelsen att så många studiebegåvade stöttes bort av de konservativa naturvetenskapliga ämnesförespråkarna och i stället hamnade i allsköns samhällsvetenskap som framstod som mera oppositionell och spännande. Det är dags för vänstern att åter hylla kunskap, att engagera sig i teknisk och vetenskaplig utveckling och förena detta med kraven på ett hållbart samhälle. Mer naturvetenskap till alla!

Farligt, farligt…
Det är många faror som hotar oss, ett faktum som man blir uppmärksam på tack vare Expressen och Aftonbladet. Vi har t.ex. hotet från Sven Ingvars (”Sven Erik Magnusson kastade gitarr på kvinna”), vilket man fick kännedom om i veckan. . Men värst är nog de amöbor som äter upp vår hjärna. De härjar i Florida där myndigheterna tvingats öppna en speciell telefonlinje för att ta emot samtal från oroliga människor. Amöban lever i vatten och tar sig in genom näsan på de som badar i vattnet. Sen går den vidare genom vävnaden i huvudet och upp till hjärnan. ”Den äter helt enkelt upp hjärncellerna” säger en intervjuad smittskyddsexpert. Vad kan man göra? Jo, enda chansen är att använda sig av näsklämmor när man badar och därmed hindra dem att komma in i huvudet.

…men härligt
Det finns ett särskilt lockelse i den här sortens nyheter – nästa gång handlar det väl om någon djävulskt giftig spindel som finns i bananlådor eller om en asteroid som är på väg och kommer att krossa oss. Ja, vi vet ju i princip att allt kan hända, att vi kan gå på gatan i morgon och få en tappad blomkruka i huvudet och falla döda ner. Men vi förtränger det, samtidigt som vi har inte kan låta bli att ta del av hemskheterna. Är det där nischen för kvällstidningarna finns? Deras värde som vanliga nyhetskällor minskar ständigt – när jag någon gång köper dem finner jag att där finns nästan inget att läsa. De har blivit som veckotidningarna, typ Hänt i Veckan. Och deras upplagor faller sedan länge. Kommer de att bli nästa offer för Internet efter musikindustrin?
Lucifer

Klasstriderna runt Höje å av Gunnar Stensson

”Höje å landskapsplan 2007. Uppdatering och utveckling av 1990 års plan” har nyss publicerats. Den utgör intressant läsning med många dimensioner. Här fokuserar vi på markägarnas reaktioner på kommunernas strävan att ge allmänheten tillgång till en vandringsled längs Höje å. Leden ska handikappanpassas söder om Höje å mellan Sankt Lars och Värpinge.

Feodalherrarnas sammansvärjning
Vi har tidigare rapporterat att greve Carl-Johan Wachtmeister på Trolleberg vägrar att acceptera minsta intrång i sina feodala rättigheter och kämpar för att utestänga åldringar, funktionshindrade, skolbarn, yrkesarbetare m fl. från sina domäner längs ån. Hans mål är att uppbåda adliga släktingar och andra godsägare längs Höje å till gemensam kamp mot kommunernas (Lomma, Lund, Staffanstorp, Svedala) planer att främja kommuninnevånarnas tillgång till naturupplevelser.
Sammanställningen av remissvaren till Höje å landskapsplan visar att hans stridsvilja är oförändrad och att han fått med sig åtminstone vissa storbönder.
Hans originalskrivelse är mustigare än det publicerade sammandraget, men även efter utredarnas civiliserande bearbetning framgår den feodala extremismen tydligt.
Så här tycker Carl-Johan och Knut Wachtmeister om förslaget till vandringsled mellan Sankt Lars och Värpinge: ”Hela egendomens nordgräns, cirka 3 kilometer, går längs Höje å och berörs därmed av förslagen till gångstråk. Vi ställer oss negativa till förslagen till gångstråk på grund av risken för störningar på områdets rika fauna (rådjur, fasan, hare). Utöver störningar på viltet är det mycket sannolikt att vi skulle få betydligt mer nedskräpad natur vid gångstråken… Vi ifrågasätter vidare om inte planen är alltför optimistisk när det gäller den förväntade användningen av gångstråken.”
Till saken hör att grevarna och deras drängar varje höst bedriver hetsjakt på allt levande längs Höje å med knallande bössor och visslande hagelsvärmar i de täta snåren, samtidigt som skällande hundar apporterar flaxande fasaner till de stolta jägarna, medan änder och gäss flyr i kacklande panik.

Godsägarnas klassanalys
Ägaren till Önnerup 6 vet vilka fienderna är:
”Är den planerade vandringsleden ett sätt att flytta bland annat ungdomar ut från tätbebyggelsen? Vilken del av befolkningen skulle vandringsleden vara mest till gagn för? Sjukskrivna, deltidsarbetande, arbetslösa, pensionärer eller ungdomar med bristande motivation för skolarbetet? Vi som arbetar har begränsad fritid – ofta räcker inte tiden till för några tidskrävande aktiviteter. M. fl. synpunkter.”
Ägarna till Lilla Bjällerup (Bengt Pålsson) och Stora Råby (Per-Göran Nilsson) är mer koncisa: ”Från vår sida finns inget intresse av att på den egna marken genomföra åtgärderna.”
Nils Göransson, Holmens gård: ”Är inte intresserad av att upplåta mark eller ha folk som springer eller går längs bäcken och slänger skräp.”

Folket
Folket, representerat av Kommunala handikapprådet i Lund, Kommunala handikapprådet i Staffanstorp, Klostergårdens byalag, Barn och skolnämnderna i Lund, Friluftsfrämjandet i Bjärred, Lunds Naturskyddsförening m fl är tacksamma om de föreslagna åtgärderna genomförs och önskar dessutom fler förbättringar.
Samtliga yttranden från demokratiskt valda organ som nämnder och styrelser i kommunerna och Region Skåne är positiva. Bland annat föreslår flera av dem anläggandet av en cykelled längs Höje å.

Sista striden
Slaglinjerna är uppställda. Det gäller att fullfölja 1789 års demokratiska revolution mot innehavarna av feodala privilegier i skånska slott och herresäten.
Gunnar Stensson

Händer i Lund

V-aktion mot höjd busstaxa
Med anledning av att busstaxan höjs från 12 till 15 kr på måndag den 1/10 och vänsterpartiets krav på att istället ta tian tillbaka, så kommer vänsterpartiet att genomföra två aktioner i form av torgmöten på Botulfsplatsen.
På lördag den 29/9 när taxan fortfarande är 12 kr erbjuder vänsterpartiet folk att åka buss till vänsterpartipris, 10 kr (vi ger dem två kr samt ett flygblad), s-, mp-, dv-pris (gå på bussen, betala vad det kostar), borgerligt pris för dem som röstat borgerligt och inte ångrat sig (stå för din uppfattning, lägg tre kr i en bössa).
På måndag delar partiet i stället ut femkronor till dem som vill åka till vänsterpartipris.
Tid och plats: Kl 12-13 på Botulfsplatsen, lördag den 29/9 och måndag den 1/10. De som kan samlas på partilokalen en stund innan och hjälps åt att ta grejer till Botulfsplatsen.
Efter aktionen på lördag håller vänsterpartiet öppet hus på lokalen 13-14, då det är önskvärt att ett antal kamrater med kommunala uppdrag är med och fikar med ev. intresserade.
Ställ upp på en aktion som nog kan bli ovanligt kul!

-----------------------------------------------------------------------------------

Ekomässa i Lunds Stadshall
Äntligen textiltema på miljöveckan!
Bomull är en av världens mest besprutade grödor. Vid färgning och blekning används farliga kemikalier som ofta släpps rakt ut i omgivande vattendrag. Det är inte så roligt att tänka på att min tröja kanske förstört dricksvattnet för någon i Indien, eller på att den kan innehålla ämnen som är skadliga för min hälsa.
Den bästa lösningen för att minska problemet är förstås resurshushållning. Laga och sy om. Köp hållbart och second hand. Men ibland vill eller måste man köpa nytt.
Därför är årets miljövecka - som har textiltema - otroligt viktig. Vi i Naturskyddsföreningen behövs för att fånga och sprida den andra vågen av ekomode, som är på väg in. Denna gången ska vi se till att den är här för att stanna. Till skillnad från de ekologiska kläderna i början på 90-talet är det inte bara naturfärgat och rymligt, nu finns det något för alla stilar - street, friluft, dam m.m.
I Lund vill vi med en ekomässa visa på utbudet av miljöanpassade och rättvist producerade kläder, textil och mat. Kom till Stadshallen 29 september och inspireras av mångfalden! Då kan du hjälpa till att sätta press på butikerna att sluta med de gamla giftalternativen.
Vi inleder miljöveckan med Ekomässa i Stadshallen. Vi bjuder på provsmakning av ekologisk och Rättvisemärkt mat, visning av etiskt mode samt spännande föredrag. Ekomässan är öppen mellan 11.00 och 15.00.
Lundabygdens naturvårdsförening

-----------------------------------------------------------------------------------

Demokratisk Vänsters höstmötesserie
Demokratisk Vänsters möte med Karin Svensson Smith som refereras nedan ingår i en serie om tre möten i höst. Mötesserien utgår från Dv:s ideologiska grundsatser.
Nästa möte i serien inleds av Carin Högstedt, v-politiker från Växjö, och handlar om Social ekonomi. Detta möte äger rum den 7 november kl. 19.00. Lokal meddelas senare.

Händer i Malmö

Kafé Tyfon
Om man är intresserad att lyssna på föredrag och diskutera olika miljöfrågor så kan man göra detta på Café Tyfon på Falsterbogatan 22 i Malmö. Varannan måndag kl 19 har man program som arrangeras av Miljöförbundet Jordens Vänner och Fältbiologerna.

Höstens program
1/10 Lite vapenexport har väl ingen dött av?
Vapenexporten går på högvarv och svenska vapen används flitigt i Irak och Afghanistan. Vad kan vi göra åt det? Oscar Schön, Ofog.
15/10 Radikal miljöaktivism
Alla känner till klimatförändringarna men hur fixar vi biffen? Kom och snacka om aktivism och att sticka ut hakan i miljödebatten. Shora Esmailian, Klimax.
29/10 Bron över Fehmarn-Belt
Det planeras att bygga en bro mellan Tyskland och Danmark. Hur påverkas Östersjön och vår miljö? Erik Lensell, Fältbiologerna.
12/11 Miljö och feminism
Kampen för jämställdhet och miljö hör samman. Är män värre miljöbovar? Kajsa Lindqvist, MJV.
26/11 Amazonas under attack
Soja och etanol hotar regnskogen. Hur ska vi agera? René Alberto Chorquina, MJV.
10/12 Klass på miljön
Ju högre lön, desto mer konsumtion. Hur är sambanden mellan miljö och klass? Emil Schön, MJV.

Lördag 22 september mellan klockan 11 och 12 av Gunnar Stensson

Sol. Några DV-aktivister höll appellmöte på Mårtenstorget, inklämda mellan jättetältet med miljöbilar (Gunnar Sandin passerade utan att imponeras) och Konsthallen. Grönsaker i alla regnbågens färger fyllde det myllrande Mårtenstorget med jorddofter.
En tät ström besökare (skåningar, latinamerikaner, östeuropéer, alltså lundabor) drog in för att se konsthallens nya utställning dels om Pinochets USA-stödda fascistiska militärkupp i Chile med Salvador Allendes död den 11 september 1973 under bombningen av presidentpalatset i Santiago och den i Chile aldrig tidigare skådade terror som diktaturens kreatur utövade (terror – inte ”terrorism”; offren var fler än i New York samma datum 28 år senare) och dels om det magiska ögonblick av förtätad demokrati då Ceaucescu förlorade makten mitt i en mening under det tal han höll i december 1989 inför en stor folkmassa på torget i Bukarest och den brutala arkebuseringen av honom och hans hustru annandag jul efter en summarisk ståndrätt.
(Kommer FN, förlamat av Kina och Ryssland, att passivt bevittna ännu en massaker eller får vi uppleva ett magiskt ögonblick av förtätad demokrati i Rangoon som i Bukarest? Kanske vet vi redan när detta vb-nummer publiceras. Oavsett utgången – ett utställningsobjekt på Lunds konsthall om 20 år eller så? Tillfälle för rannsakan). Lunds FNL-grupp arrangerade en månad efter kuppen i Chile ett solidaritetsmöte i Svaneskolans nybyggda aula med Baran och Sweezy, ryktbara redaktörer för Monthly Review, Lena Granhagen, Brechtskådespelare från Stockholms stadsteater ( Den goda människan från Sezuan och Den heliga Johanna från slakthusen) och FNL:s sånggrupp Giai Phong. Aulan var smockad. En avgift på 3 kronor togs ut för att täcka kostnaderna. Ute var det full storm och svart natt. (Jag har skrivit om detta tidigare). Sedan kom Cristal Andino, Marta Pacheco, Nelson Silva och alla de andra kamraterna till Lund.
Sven-Bertil Persson försökte i vänliga ordalag övertala förbipasserande att besöka DV:s miljömöte med Karin Svensson-Smith följande måndag. Tove Klette cyklade leende förbi.

Adoptera klimatflyktingar! av un

Karin Svensson Smith (mp) vid Demokratisk Vänsters möte:

Visst är klimathotet den överordnade miljöfrågan, men vi får inte glömma de andra hoten: kemikaliefrågorna, t ex, får inte komma i skymundan. Det var en av de utgångspunkter i miljöarbetet som Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för mp, slog fast som diskussionsinledare vid Demokratisk Vänsters öppna möte i måndags.
En annan och mera ideologiskt betonad utgångspunkt för Karin var att det behövs både styrning ovanifrån, dvs från stat och kommun, och personligt ansvar. Socialdemokratin och vänsterpartiet framhäver i alltför stor utsträckning ovanifrånperspektivet och det finns en tendens att de ser miljöavgifter som ett sätt för nedsmutsarna att köpa sig fria. Å andra sidan finns liberalismen, som överbetonar individernas önskan och möjligheter att ta personligt ansvar.

Röd och grön
En tredje slutsats som hon drog var att kapitalismens behöver tyglas, och det är alltid de fattigaste som drabbas hårdas av miljökatastrofer. Därför måste en radikal miljökamp vara både grön och röd.
Men Karins anförande innefattade inte bara ideologiska resonemang utan också i hög grad konkreta frågor: alltifrån berättelser om gamla VPK:s beundran för den sovjetiska ”miljövården” och historien om det ”kvicksilverfria” socialistiska kolet i Tyska Demokratiska Republiken till erfarenheter från dagens Nya Zealand.

Av- och återreglerad järnväg
Nya Zeeland har bland annat erfarenhet av avreglerad, dvs privatiserad, järnvägstrafik. Den privatiserade järnvägen struntade i att sköta underhållet. På vissa sträckor fick tågen köra högst 30 km/tim pga bristande underhåll. Staten ansåg sig tvungen att köpa tillbaka järnvägen. Detta beslut stöddes till och med av de konservativa. För övrigt kunde Karin berätta att Nya Zealand vid hennes besök där förklarat sig obenägna att importera Saab- och Volvobilar – man vill inte ha bilar som släpper ut så mycket koldioxid!

Adoptera klimatflyktingar
Och apropå fossilbränslen: Karin kunde också informera publiken om att en utredning om cancerogena kemikalier kunde påvisa att 90% av dessa ämnen ytterst gick tillbaka på petroleumprodukter av olika slag. Alltså ytterligare en anledning att sluta pumpa upp olja ur jordens innandöme! Slutligen fick åhörarna, som deltog i diskussionen med många frågor och synpunkter ett konkret förslag på internationell solidaritet i miljöarbetet: följ Nya Zeelands exempel* och var beredda att adoptera klimatflyktingar!
un

* Nya Zeeland har lovat ta emot klimatflyktingar från ögruppen Tuvalu i Stilla Oceanen. Ögruppen kommer att dränkas pga höjningen av havsnivån.

Händer på stan

Finns inga illegala migranter, bara illegala regeringar!
Nationell aktionsvecka 18-25/9
Arrangör: Asylgruppen Lund

Lördag den 22 september Manifestation mot förvaret i Örkelljunga (Gemensam färd kommer arrangeras från Lund)

Söndag den 23 september
Kl 15.00 Föredrag: Asylpolitik ur ett genusperspektiv med Melinda Höglind och Andreas Ganslandt.
Kl 16.00 Föredrag: Ett samtal om papperslösas situation och kamp i Europa med Maja Sager.
Båda föredragen hålls på Miljöbiblioteket, Winstrupsgatan 3

------------------------------

Ideologi - hinder eller hjälp i miljöarbetet?

Vilka är de stora miljöhoten - globalt och lokalt?
Kan kapitalismen användas i miljökampen?
Vilka fördelar och hinder finns utifrån politisk ideologi?
Inledare: Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för miljöpartiet
Diskussionsmöte måndag 24 sep
kl 19 i Högevallsbadets konferenslokal
Arrangör: Demokratisk Vänster

------------------------------

Torgmöten

Demokratisk Vänster ha torgmöten den 22 och 29 september kl 11-12 på Mårtenstorget. Det är flygbladsutdelning och små korta appeller. Mötet den 29 september sker till ackompanjemang av Röda Kapellet.

Osynliga partiet av Gr

Tre hus från vårt bodde en flicka som hette Ann. Vi umgicks inte, det gör man inte med sju års åldersskillnad under skolåren, men vi hälsade förstås på varandra.
Ann läste ett slag i Lund och var lite aktiv i kvinnorörelsen innan hon for till Stockholm. Hon kallar sej numera Ann Margrethe men har behållit efternamnet Livh. Sen ett år tillbaka är hon vänsterpartiets oppositionsråd i Stockholm.
Nyss mättes stockholmarnas kunskaper om sina ledande kommunalpolitiker. De var allmänt svaga. Svagast var de om Ann Margrethe. Strax innan hade en mätning visat att Lars Ohly låg sist bland partiledarna när det gällde medieexponering.
Det finns (numera, annat var det på Stalins tid) en skepsis i vänstern mot personfixering. Den är i och för sej sund. Men de anonyma företrädarna är också ett problem, något som påpekades både i partiets förvalsdiskussion (America Vera-Zavala) och i den preliminära eftervalsanalysen (Jenny Lindahl Persson). Just i ett läge där positionen anonymiserar partiet i dess egenskap av tredje rangens oppositionsparti hade det behövts representanter som kunde ta plats i debatten och medvetandet.
Eller är det nån som tror att vänsterpartiets företrädare i Stockholm och riket skulle ha varit lika obeaktade om de hade hetat Margareta Olofsson respektive Jonas Sjöstedt?

Krig och fred av Lucifer

I årets regeringsförklaring har alliansregeringen utelämnat den vanliga försäkran om att Sverige är militärt alliansfritt. Det är självklart ingen tillfällighet: det är en diskret men tydlig markering till omvärlden om att landet är på väg att ändra sin säkerhetspolitik. Det är en förändring som sker mot en stor folkmajoritets vilja. Jag kan inte förstå varför inte vänstern, inkl. delar av socialdemokratin, går till hård politisk motoffensiv i denna fråga. Då skulle det också bli aktuellt att formulera en försvarspolitik.

Aktuell krigsvetenskap
Det är tråkigt att behöva ta upp ämnet igen, men det är så att Sverige numera har ett arméförsvar av storleksordningen ett kompani. En kompanistyrka om så där 125 man är alltså vad Sverige förmår snabbt ställa på benen i en situation där vi skulle angripas. Nu kommer vi inte att angripas, men visst är det väl lite klent? Uppgiften har jag från senaste numret av Krigsvetenskapsakademins tidskrift, så det är säkert korrekt. Att det är på det sättet är resultatet av de borgerligas och socialdemokraternas gemensamma ansträngningar. Tidigare försvarsminister Odenberg satt lugnt och administrerade detta. Från årsskiftet ska landet öka på till en bataljon, men den ska befinna sig i Afghanistan eller Darfur eller var Sverige nu ska försvaras.

Doktrinhistoria
I samma nummer ges en översikt över hur de amerikanska försvarsdoktrinerna har utvecklats. Det började med massiv vedergällning på 50-talet, men den trodde ju ingen på sen Sovjet började kunna slå tillbaka på samma sätt. Sen blev det air-land battle på 60-talet som var ett sätt att kriga i djupled, t.ex. mot fiendens reserver. Det som gällde var förstås flygöverlägsenhet och massiv eldkraft. Det ersattes av det s.k. manöverkriget, som helt enkelt var en modern variant av von Mansteins rörliga blitzkrig under andra världskriget. Sen kom på 90-talet en s.k. revolution in military affairs, framhejad av grabbar som Donald Rumsfeld som talade om snabba kirurgiska grepp, ett minimum av soldater och eliminerande av krigets kaos genom god datakommunikation. Det var det som provades i Irak II och som är grunden för den EU-stridsgrupp som Sverige nu sätter upp. Tja, sen är det på gång med det nätverksbaserade försvaret, en fantasi som älskas av tekniknördar och en försvarsindustri som är sugen på stora projekt.
Det anmärkningsvärda är då att Sverige oavbrutet har följt dessa modeväxlingar, från atomvapenutveckling på 1950-talet till nätverksförsvar i dag. Alltså, den ledande stormaktens doktriner i kampen om världsherraväldet kopieras ständigt till det mycket lilla landet Sverige. Det är inte konstigt att det har blivit dyrt.

Ska man tala om sådant?
Vad är då det senaste? Jo, manöverkrigets främste förespråkare William S. Lind skriver ofta om de amerikanska doktrinerna i den oumbärliga nättidningen Counterpunch. Han säger att vad som gäller nu, men som USA inte fattar, är fjärde generationens krigföring, en sorts guerillakrig som blandar moderna vapen med taktik som är urgammal. Den praktiseras av diverse motståndsgrupper i Irak mot USA och den användes av Hizbollah i Libanon mot Israel, i båda fallen framgångsrikt. NATO:s misslyckade flygkrig mot Serbien är en annan variant. Den nya krigföringen kommer säkert, med fördröjning. att studeras också i Sverige, detta med tanke på att den nya stridsgruppen ska bekämpa den. Men i stället borde naturligtvis Sverige lära och träna på att ha den sortens försvar och basera ett territoriellt, folkligt förankrat försvar på den.
Nu invänder säkert någon om varför man ska syssla med sånt här i en lokal vänstertidning som Veckobladet. Ja, vad gäller det lokala så är det ju så att Lund är den enda kommunen i Skåne som har ett regemente, nämligen det i Revinge. Regementet där ju också ett ställe som är djupt inblandat i utbildningen av soldater som ska ut och föra krig för EU. Det förpliktigar oss i Lund att bry oss lite mer. Dessutom är vi ju alla med och betalar för de militära extravaganserna. Vidare ska vi ju ta hand om de lemlästade och psykiskt skadade människor som kan bli resultatet av Sveriges tänkta krigsäventyr.
Men jag hämtar också stöd från gamle Friedrich Engels. Som en vän och läsare påpekat för mig uppmanade Engels livligt till studier av militärhistoria. Engels var förutom sina mellanhavanden med Marx i mitten av 1800-talet en, anses det numera, insiktsfull och skicklig skribent i militära frågor, väl inte i full nivå med Clausewitz men nästan. I dessa spalter gör vi inte anspråk på att matcha dessa herrar men när nu den vanliga mediabevakningen av sådana här frågor är så dålig får vi väl bidra till upplysningen efter förmåga.

Rapport från Sjöbo
Jag kom nu på att jag har missat att avge rapport om mitt årliga besök på Sjöbo marknad, en viktig plats för den som vill veta vad som rör sig i tiden. Jag kan då meddela att årets stora kommersiella slagnummer var s.k. Foppatofflor, en sorts plastskor med en massa runda hål i. Såvitt jag förstod användes formatet fritt utan besvärande bestämmelser om copyright/mönsterskydd/patent. Man kanske ska se det som en spridning av idéerna med öppen programvara från Linux etc. till helt nya områden.
Tja sen var det förstås de vanliga T-tröjorna med texter som jag dessvärre inte kan återge i en familjetidning som Veckobladet. Mera allmänt kunde man notera att nästan allt, från potatisskalare till kemiska rengöringsmedel nu utannonserades och såldes som klimatvänliga och miljöanpassade. Rent bedrägeri förstås, men det säger något om att det är argument som förväntas slå an i folksjälen. Vi som är intresserade av vad som händer folksjälen far alltid till Sjöbo marknad.

Brev från UbL

Nedanstående privatbrev, utan avsändare, poststämplat i Vancouver den 14 september, anlände till VB-redaktionen måndagen den 17. Trots att det nästan säkert är frågan om ett falsarium har redaktionen beslutat att publicera det, eftersom det på sitt sätt dokumenterar förhärskande stämningar i dagens samhälle.

Käre Robert,
Du är inte min vän men nästan den ende som jag kan ha ett ärligt meningsutbyte med.
Du inser naturligtvis att jag inte kommer att kunna styra USA länge till. Min makt minskar redan och kommer att upphöra fullständigt när min marionett om något år lämnar Vita Huset. Möjligen skulle mitt inflytande kunna förlängas någon tid om han före sin avgång väljer att bomba Iran som en sorts avskedspresent till mig och världen.
Terrorn de gångna sex åren har tjänat honom, liksom alla andra förtryckarregimer och repressiva regeringar, väl. Han har fått möjlighet att trotsa FN, bryta mot Geneve-konventionen, upphäva amerikanernas medborgerliga rättigheter, fängsla motståndare, mörda och tortera män och kvinnor okontrollerat, inskränka yttrandefriheten i stora delar av den så kallade fria världen och föröda den amerikanska ekonomin genom en lika massiv som meningslös upprustning.
Samma förmåner har samtliga förtryckare i Afrika, Asien, Latinamerika och Europa åtnjutit, särskilt de prostituerade, förlåt, villiga regeringarna. Och de har sannerligen tagit vara på dem.
Mitt syfte är förstås inte terrorn i sig utan att genom terror öka regeringarnas förtryck och därmed folkens motstånd, samt att försvaga USA och få människor i alla länder att inse att USA är deras fiende.
Med mycket små medel, det måste Du erkänna, har jag åstadkommit revolutionerande förändringar, samtidigt som USA tack vare sina enorma resurser systematiskt försvagat sig självt moraliskt, ekonomiskt, politiskt, socialt och rentav militärt.
Men mitt inflytande i den muslimska världen närmar sig nu noll. Varenda självmordsbombare påstår sig utföra sina aktioner i mitt namn. De förfärar och väcker anstöt överallt och särskilt bland muslimer.
Terrorismen är en kollektiv psykos, det vet alla som läst sin historia. För en tid är den förhärskande. Sedan blir den genomskådad som den illusion den är. Risken att drabbas av terrorism är för den enskilde mycket mindre än till exempel risken att bli överkörd. Den verkliga faran för människorna är deras egen fruktan och de repressiva åtgärder makthavarna tar till i ”kriget mot terrorismen”.
Inte desto mindre har terrorism vid flera tillfällen tjänat sitt syfte i situationer då den kollektiva psykosen omfattat alla eller många. Den banade väg för den ryska revolutionen och inte minst bidrog den till upprättandet av staten Israel.
Men som sagt. Plötsligt släpper människornas paranoia och psykosen upplöses som en ond dröm. Då är terrorns makt bruten. Det har inte skett än, och moderna massmedier kan med sina subtila förförelsemetoder förlänga den (och min makt) någon tid.
Troligen slutar mitt liv samtidigt som min makt upphör. Jag är fysiskt ganska svag. Det är ansträngande att bära världen på sina axlar, även om man som jag i åratal suttit passiv och incommunicado i en sorts klostertillvaro här i bergen. Jag har visserligen talat in några meningslösa videos (denna föråldrade teknik!), som mina medhjälpare får publicera de närmaste åren efter min död, till vad verkan de hava kan.
Du vet ju att den historiska utvecklingen hängde på ett hår dagarna närmast efter den 11 september. Själv insåg jag inte genast vilka möjligheter att skapa världshistoria som situationen gav mig.
Du läste mitt första fax där jag förklarade att jag inte hade något med attacken mot World Trade Center att göra eftersom min religion förbjuder mig att döda oskyldiga.
På sätt och vis var det sant. Jag hade drömt om att utplåna i första hand Pentagon. Jag föreställde mig knappast att någon skulle ta mina drömmar på allvar. Än mindre förmå genomföra dem.
Den 6 oktober 2001 ville mulla Omar ställa mig inför rätta om han fick bevis för min skuld till attentaten från USA. Några sådana bevis existerar självfallet inte. Mulla Omar ville helt enkelt rädda Afghanistan undan en amerikansk invasion. Med tanke på hur landet drabbades klandrar jag honom inte.
Men de amerikanska bandhundarna kunde inte hålla sig ens en vecka. Redan dagen efter, den 7 oktober började invasionen.
Därmed var jag räddad. Och dömd.
Mitt öde var avgjort. Jag tog på mig ansvaret för 11 september. Det var liktydigt med en dödsdom, en dödsdom som kunde uppskjutas bara så länge jag kunde hålla mig undan. Men tills det skedde var jag allsmäktig.
Min fiende var det amerikanska imperiet. Min uppgift var att tillfoga det stora förluster och påskynda dess uppenbara sönderfall, ett sönderfall som bland annat tog sig det uttrycket att skrupelfria politiker kunnat göra en fanatisk åsna till president fast han förlorat valet. Det var en annan av de tillfälligheter som gav mig min makt. Vi dansar en alldeles särskild tango, George W och jag.
Med invasionen i Afghanistan 2001 inleddes USA-imperiets beslutsamma marsch mot sammanbrottet, precis som tidigare britternas och ryssarnas. De tunnlar och kommunikationer som vi byggt på 1980-talet under kriget mot ryssarna gjorde oss nästan helt oåtkomliga.
Men folket fick lida. Opiumodlingarna hade vi ju i stort sett lyckats utrota under våra drygt tio år vid makten. Nu har de mångdubblats. Och varenda gangster i Afghanistan upplever gyllene tider.
Jag iakttog fascinerat hur USA förlorade inflytande redan under förberedelserna för invasionen i Irak. När George W triumferade på hangarfartygsdäcket och ropade: ”Mission accomplished!” jublade jag. Han hade öppnat helvetets portar.
Sommaren 2006 släppte han den israeliska bandhunden på Libanon. Det ledde till att vi med små medel tillfogade USA och Israel ytterligare ett dundernederlag.
Några månader senare genomförde Etiopien på USA:s initiativ en fullständigt folkrättsvidrig invasion i Somalia, där de muslimska domstolarna börjat ett långsiktigt återuppbyggande av en civil struktur. Den slogs omedelbart i spillror. Destruktion duger vapnen till. Massdöd och massflykt blev invasionens konsekvenser. Den USA-beväpnade etiopiska armén härjar vilt i Somalia och Ogadenprovinsen.
Visserligen kontrollerar USA fortfarande FN, media och regeringar i väst och kunde ganska snabbt framtvinga ett accepterande av den amerikanska propagandaversionen av invasionen. But facts kick! Det enda USA på sikt har åstadkommit är ett nytt Irak på Afrikas Horn. Konsekvenserna kommer att bli fruktansvärda.
Min största triumf skulle jag uppnå om USA bombade Iran. Det skulle för all framtid grundmura imperiets anseende som mänsklighetens fiende nummer ett. Och därmed på sikt dess undergång.
Jag iakttog med stort intresse bombangreppet mot Syrien häromdagen. (Härmed har jag bevisat att jag alltjämt är kvar i livet). Jag brukar ju foga in sådana små ledtrådar i mina annars meningslösa meddelanden.

…

Käre Robert,
Jag minns med tillfredsställelse vårt samtal i Almatig i Sudan, 1993 tror jag det var, när mitt entreprenadföretag höll på med ett vägbygge från Khartoum till Port Sudan.
Kanske var det när du såg vägbygget som du ensam av alla analytiker insåg min verkliga insats under det tio-åriga kriget mot ryssarna i Afghanistan: att bygga vägar och tunnlar.
Visst deltog jag och mina män i striderna, men i det sammanhanget var vi amatörer. Vår verkliga insats var den vi gjorde som professionella väg- och tunnelkonstruktörer. Den bidrog till Sovjetunionens nederlag. Och den kommer att bidra till USA:s
Men det tioåriga kriget mot Sovjetunionen var, även om det ledde till det sovjetiska imperiets undergång, en kamp med mindre dimensioner än den nuvarande, vilken ju, trots dånet från explosionerna i Irak, egentligen förs med psykologiska medel.
När vi samtalade i Almatig var jag ganska trygg och avspänd, men jag uppskattade också vårt samtal i bergen utanför Jalalabad 1997, trots att det framgick av Dina artiklar och Din bok att Du underskattade mig, precis som alla andra..
Eller kanske inte. Min person är faktiskt helt betydelselös. USA-imperiets motståndare är inte jag, utan en myt, en 11 september-skugga som bär mitt namn.
Jag kan väl avslöja att jag befinner mig i en miljö som liknar den där vi möttes den gången i Afghanistan men som ligger mycket långt därifrån. Jag tycker om den fria rymden kring höga berg. Skillnaden är att jag nu slopat hela den löjliga skyddsapparat av beväpnade män osv som jag omgav mig med då. Sådant avslöjar mycket mer än det skyddar.
Jag skulle vilja be dig om en tjänst, Robert. Visserligen spelar det egentligen ingen som helst roll, men jag skulle gärna se att Du hjälpte mig med det här brevet, på ett alldeles speciellt sätt. Jag vill att det ska fungera som en sorts flaskpost, som i framtiden kan redovisa en del av mina tankar för eftervärlden.
Så jag ber Dig att Du väljer ut ett avlägset, konfliktfritt litet land med ett för de allra flesta okänt språk och låter översätta texten till detta språk. Sedan söker Du reda på minsta möjliga offentliga organ i någon provins i detta land, ett organ som nästan ingen läser eller ens känner till, men som trots allt existerar och publicerar politiska texter. Där ska du så diskret som möjligt publicera brevet. Underteckna det endast med mina initialer.
Din UbL

Fotgängare, cyklister, partistöd och hemlöshet av un

Läsare av Sydsvenska Dagbladets lundasidor lever i den av tidningen spridda villfarelsen att det extra kommunfullmäktige som hölls på torsdag i förra veckan bara handlade om Sverige”demokraternas” motion om s k insynsposter för partiet i alla nämnder. Så var det inte. För läsare av Skånska Dagbladets lundasidor är det ännu värre: de vet inte ens om att det hölls ett extra fullmäktige, eftersom tidningen inte skrev ett ord om detta.
I själva verket behandlade det extra fullmäktigemötet en rad motioner och en interpellation.

Skilj gångbanor från cykelbanor
Så till exempel röstade en majoritet bestående av de borgerliga plus socialdemokraterna ner Demokratisk vänsters motion om att fysiskt skilja gångbanor från cykelbanor. Dv hävdade att de två miljövänligaste trafikslagen har olika förutsättningar, och att nuvarande blandning – med i bästa fall olika typ av beläggning för att skilja gång- från cykelbana – av fotgängare och cyklister inte visar respekt för de båda trafikslagens särart. När den fysiska utformningen av trafiksystemet inte visar respekt för trafikanten, tenderar trafikanten att bli respektlös mot såväl trafikregler som medtrafikanter.

Fortsatta konflikter
Därför vill Dv ha en utformning av GC-banorna som i de ”stora” cykelländerna Danmark och Nederländerna, dvs. med tydlig fysisk separation i form av nivåskillnader eller planteringsremsor. Men majoriteten tyckte alltså att det är bra att i praktiken blanda gående och cyklister huller om buller, även om det formella beslutet blev att anse motionen besvarad. V och mp gav dock förslaget sitt stöd.

Kommunalt partistöd
Demokratisk vänsters motion om att kommunalt partistöd vållande en lång debatt. Motionen hänvisade till avsikten med kommunalt partistöd, att det ska användas för partiernas verksamhet i den egna kommunen, och föreslog att kommunfullmäktige skulle uttala att stödet endast får användas för aktiviteter i Lunds kommun och att partierna skulle avkrävas redovisning för hur stödet används.
I sitt förslag har Dv lagt in en gardering: ifall det inte av formella skäl är möjligt att avkräva partierna en redovisning skulle fullmäktige besluta om att rekommendera partierna att redovisa hur pengarna – f n 13-14 miljoner per mandatperiod – används.

Rätt tolkning av Dv
När ärendet behandlades i kommunstyrelsen fanns som underlag en skrivelse från kommunkontoret. Skrivelsen gav Dv rätt: kommunalt partistöd ska användas i den egna kommunen. Eller mera precist: det skall ”tillgodose ett till kommunen anknutet intresse”. Till sådana intressen räknas inte att använda stödet för att bygga upp eller förstärka en riks- och/eller distriktsorganisation för partiet. Vidare menade kontoret att det inte är möjligt att avkräva partierna en redovisning, men hade inga invändningar mot en rekommendation.
En enig kommunstyrelse ansåg motionen ”besvarad” med denna skrivelse, dvs. alla sa ”jaså” till den. Noteras bör att Demokratisk vänster inte har rösträtt i kommunstyrelsen.

Omsvängning från s och v
Under motionens väg från kommunstyrelse till fullmäktige hände tydligen saker. Till alla andra partiers överraskning yrkade socialdemokraterna bifall till förslaget om en rekommenderad redovisning. Vänsterpartiet ansåg sig nödsakad att följa med och svängde under sittande möte (en vänsterpartist avstod från att rösta i den avslutande omröstningen). Även centerpartiet och enstaka folkpartister stödde förslaget. Emot gick borgerligheten i övrigt, med moderaterna i spetsen, samt miljöpartiet. Moderaterna hänvisade i sitt motstånd framför allt till praktiska svårigheter att skilja ut vad som var verksamhet i den egna kommunen från andra verksamheter och att det var svårt att skilja ut partistödet från andra inkomstkällor. Detta föranledde Anders Almgren (s) att påpeka att om moderaterna hade sådana svårigheter att hantera enkla redovisningsuppgifter var det nog dags för moderaterna att se över hela sitt ekonomiska redovisningssystem. Motionen röstades ner med röstsiffrorna 30 mot och 29 för, dvs beslutet blev att anse den ”besvarad” med kommunkontorets skrivelse.

Frågor om hemlösheten
I maj skrev Demokratisk vänsters Sven-Bertil Persson en interpellation, dvs en eller flera frågor,, till socialnämndens moderate ordförande Göran Wallén. Perssons frågor var helt enkelt om socialnämndens ordförande ansåg situationen för de hemlösa var acceptabel och om han inte tyckte det, vilka åtgärder är då på gång?
Interpellationen har sedan i maj bordlagts ett antal gånger beroende på tidsbrist, men nu kom den äntligen upp till behandling. Walléns svar blev i korthet att socialnämnden nu tillsatt en grupp för att kartlägga hemlösheten. Gruppen ska också komma med förslag till åtgärder. Persson förklarade sig tills vidare nöjd med svaret och såg förväntansfullt fram mot gruppens redovisning av sitt arbete.
I detta sammanhang kan tilläggas att Demokratisk vänster dagen efter valet i fjol lämnade in en motion med krav på kraftfulla åtgärder mot hemlösheten. Denna motion har uppenbarligen gått vilse i den kommunala apparaten och har ännu inte behandlats av fullmäktige.
un

PS. Jovisst, det fanns motioner från andra partier också. En socialdemokratisk om positiv särbehandling av underrepresenterat kön som besvarades med ett jaså av den borgerliga majoriteten, samt en folkpartistisk om betygsättning på kommunala verksamheter, som i stort sett bifölls av samma majoritet. DS

Röda Kapellet på kulturnatten

Röda kapellet ger en modifierad version av sin Brechtföreställning på Kulturnatten i Lund den 15 september.
Plats: Kulturens hörsal kl 20.00. Musik av Kurt Weill och Hanns Eisler.
Solister: Marianne Olsson, sång. Kerstin Hugosson, piano.
Dirigent: Greger Andersson.
Välkommen!

Demokratisk Vänster laddar upp

Nu på lördag, dvs lördag den 15 september kör Demokratisk Vänster igång med en serie om tre torgmöten. Mötena är på Mårtenstorget mellan kl. 11.00 och 12.00 (c:a). Det blir flygbladsutdelning och korta appelltal av framför allt DV:s kommunalpolitiker. Huvudämnet för torgmötena är förstås ”Ett år efter valet”. De två följande lördagarna är det möten på samma tid och samma plats.

Ideologiska temamöten
I höst arrangerar Demokratisk Vänster också tre olika temamöten i anslutning till partiets ideologiska utgångspunkter. Det första ansluter till utgångspunkten "En ekologiskt hållbar utveckling" och äger rum måndagen den 24 september kl 19 (lokal ännu ej klar). Karin Svensson Smith, riksdagsman för miljöpartiet inleder. De kommande mötena kommer att behandla utgångspunkterna "Feminism" och "Frihetlig socialism".

En veckända under ekvatorns sol av Bertil Egerö

Det svenska biståndet har i decennier dominerats av ”Afrika” – det svarta Afrika. Just nu pågår inom UD, för vilken gång i ordningen vet jag inte, en genomlysning av ”Afrika”, utan att det är särskilt tydligt vilket Afrika som avses. Kanske upplevs det som självklart – den muslimska regionen norr om Sahara är helt enkelt inte ”Afrika”.
Här i Ugandas huvudstad Kampala gäller inga sådana självklarheter. Libyens ledare Qaddafi har satt sin prägel på staden med en ny, enorm moské på en av de många kullarna. Muslimska Sudan har länge stött en politiskt ofokuserad och mycket våldsam ’Herrens befrielsearmé’ som i åratal plågat befolkningen i norra Uganda. Konflikterna på Afrikas Horn spiller ständigt över till detta land genom vapen till krigförande boskapsfolk i nordost, och nya flyktingvågor via Kenya eller andra vägar.
Idag är det söndag. Böneutroparen i universitetets moské tog det lugnare i morse, lyckades inte väcka mig helt. Jag bjuds på lunch av en glad masterstudent, etiopisk flykting undan den förment demokratiska regimen i Addis. Han bor långt ut i förorten och har lyckats få jobb i näringslivet. I hans hus träffar jag fyra nya flyktingar, på väg till säkrare länder. Läget i Etiopien är inte roligt – oppositionsledarna har setat fängslade sedan valet häromåret och släpptes nyss inför milleniefirandet* om några dagar – på order av USA. Men aktivisterna längre ner i partiet tvingas fly för att rädda livet. Jag upplever dem alla som rejält okunniga om konflikten med Eritrea, och lovar att köpa en aktuell bok som finns i bokhandeln här.
Igår fick jag besök av en ugandisk lärare och musiker som spelat in musik runt om i landet. Lyssnade på hans hembrända cd-skivor: mycket var västinspirerad körsång. Missionärerna kom tidigt med sina orglar, lärde barnen spela och sjunga på vårt vis. Först så småningom tilläts trummor och andra lokala instrument. Prägeln lever kvar – att hitta genuint opåverkad ugandisk musik idag är möjligen omöjligt.
Efter dagens lunch på ’injera’ (etiopisk tunnpannkaka gjord på ris) med de glada etiopierna hamnar jag i en avskedskonsert med en amerikansk flöjtist på stadens musikskola. Duktiga ugandiska pianister och flöjtister, till och med en cellist, deltar. Klassiskt från Händel till Poulenc. Amerikanskan var egentligen här för att forska om den europeiska musiken i landet, inspirerad av inhemska tonsättare som bygger sin musik på våra harmonier men med inhemska rytmer.
Missionärerna med sina orglar behövs inte längre – de flesta ugandier är kristna, och aktiva sådana. Nu importeras ”born again”-kristendom, en ultrakonservativ amerikansk variant, och vinner snabbt nya själar. En jättekyrka har byggts, och presidentfrun som räknar sig som god vän till fru Bush i USA är en framträdande representant. På universitetet härjar en pastor Sempa, vars frikyrkotricks lockar studenter till marscher mot HBT-rörelsen, men som också pläderar sexuell avhållsamhet mot HIV-epidemin.
Runtom i staden blir kineserna alltmer synliga. Många indier som återvänt från exilen under Idi Amin bör ha skäl att oroas över konkurrensen. Jag själv hoppas på lite bättre kvalitet på de kinesiska syltorna.
Nu har även Uganda olja, i Albertsjön som bildar gräns med ”demokratiska” Kongo. Smärre konflikter om var gränsen egentligen går i sjön har börjat, krigsrisken är inte obetydlig. Den redan avsevärda korruptionen, starkt påspädd av snabba pengar i AIDS-branschen, kommer att öka, säger mina kontakter och skakar på huvudet.
Bertil Egerö
Kampala den 2 september
* Etiopiens egen kalender med dess tretton månader bygger på en egen tideräkning, ca sju år efter vår egen.

Löftena kunna svika av Gr

Nu planeras ett par stora livsmedelsbutiker och kanske även ett systembolag vid Mobilia, mitt över Fjelievägen från NovaLund räknat. Novas etablering föregicks av en del diskussioner i och utanför kommunfullmäktige, om lämpligheten av externa köpcentra, om risken för fortsatt kommersiell utarmning av stadskärnan. Det försäkrades då att Nova inte skulle bli som Center Syd eller Burlövs centrum. Här handlade det om en kvalitetsgalleria för främst mode, och den stora skillnaden var att det inte skulle finnas någon anslutande livsmedelsbutik. Mobilia/AG Favör låg visserligen strax intill men den hårt trafikerade Fjelievägen var en effektiv spärr. Nu planeras en gångtunnel under vägen, och så får Lund ett fullfjädrat externt köpcenter, som vi misstänkte och sa. Löftena kunna svika.
Vi tror inte att de nya livsmedelsbutikerna kommer att konkurrera särskilt starkt med Konsum vid Mårtenstorget eller Malmborgs, men klart är att hela Cityhandeln drabbas. Att enskilda fastighetsspekulanter inte har tid att informera sej om klimatlarmen må så vara, men kommunens politiker och tjänstemän borde ha större perspektiv. De borde också se upp med dubbelmoralen. Lund har i sina remisser konsekvent motarbetat grannkommunernas köplador med vackert tal om historiska handelsplatser, omsorg om billösa etc. Nu är de själva på väg att etablera samma sak.

À la recherche du temps perdu av Sten Henriksson

Det är mycket återblickar nu för tiden och man kan undra varför. För inte var det väl bättre förr. Jag tittade naturligtvis på första delen av den uppreklamerade TV-serien ”Upp till kamp” och den för mig dominerande känslan var hur skönt det är att den tiden är förbi. Det var närmast skakande att bli påmind om hur det var 1965. Jag menar hela köret, från den taskiga musiken till de politiska och kulturella attityderna.

Nu var väl avsnittet i första hand tänkt som en rundmålning av den bakgrund mot vilken de senare upproren skulle spelas upp, men visst var det klent med det politiska innehållet. Särskilt tydligt blev det nog för oss som vistades i Lund som verkligen erbjöd politiskt intensiva miljöer. Andra avsnittet gjorde inte saken bättre. Det är så klart så att det här handlar inte om historieskrivning utan om en minisåpa som använder sig av en tidsperiod och en ungdomskultur som kuliss.
Sen kunde TV-filmarna förstås haft några mogna konsulter som kunde ha lagt in veto mot de mest anakronistiska replikerna. Ingen sa ”fucking Sverige” på den tiden eller ”tough shit” och ingen arbetargrabb for med Kungsholm till Amerika efter att ha blivit ovän med farsan. Men OK, man ska väl inte vara småaktig. Det är ändå roligt att det görs försök att göra skildringar från de här åren ur andra än segrarnas perspektiv.

Marxismens död
Jag var på en annan sorts minnesåterblick i tisdags: Svante Nordin föreläste för Filosoficirkeln på Palaestra under rubriken ”Den politiska idéhistorien under de senaste 30 åren”. Det var en initierad, kunnig och elegant föreläsning, tyckte jag. Den förvånade publiken (medelålder 60+) där majoriteten säkert aldrig hört talas om Poulantzas eller Althusser fick veta att marxismen var den självklara utgångspunkten för varje reflekterande, förnuftstroende europeisk intellektuell på 60- och 70-talen och att det i Lund utkom en tidskrift som hette Zenit som var politiskt ledande i Skandinavien. Vad Nordin skildrade, inte utan sardoniska leenden, var hur marxismen hamnade i en kris som bara fördjupades för varje år. Poulantzas och Althusser kastade sig ut från fönster eller värre, Sartre gjorde en intervju där han förnekade allt han sagt tidigare, Solsjenitsyn skrev om Gulag, och underminerade med sin berättelse varje tro på att det kunde komma något gott ut av kommunismen, Kina blev kapitalistiskt och till slut upplöstes Sovjetunionen. De forna marxisterna som trott på vetenskap och förnuft blir postmodernister och börjar läsa protofascisten Nietsche och nazisten Heidegger. Ja, så kan det gå.
Jag tycker kanske ändå inte att det är hela sanningen. Visst, marxismen som ”en av de stora berättelserna” är passé liksom, ska vi säga kristendomen, psykoanalysen m.fl. Ja, utopierna får vi klara oss utan. Men marxismen är och förblir ett överlägset verktyg för att förstå ekonomiska och sociala förhållanden under kapitalismen. Och OK, Althusser må vara död och glömd, men vem klarar sig utan Bourdieu? Han får väl sägas föra arvet vidare, liksom Castells
Vad det handlar om, menade Nordin, var att vi alla har slutat tro på Historien, att det kan bli bättre och att det lönar sig att kämpa. Visst, historien går inte alltid framåt, men sluta kämpa? Det jag tyckte saknades i hans föreläsning var en diskussion av högertänkarna, t.ex. den där Strauss som inspirerat folk som Wolfowitz och Rumsfeld. Då har vi ändå inte nämnt den djupa tänkaren Ayn Rand och hennes objektionism. Jag tror Nordin om att ha en del att säga också om libertarianer.
Jag vill till slut gärna förmedla Nordins hänvisning till var man kan hitta ett koncentrat av Lunds intellektuella historia under trettio år. Jo, på institutionen för ekonomisk historia. Där svärmade marxisterna i hopar och till sist var det bara Lennart Jörberg kvar på den neo-klassiska barrikaden. Men han höll ut och övertygade slynglarna och fram trädde t.ex. Lennart Schön och Mauricio Rojas och nu hyllas där marknadsekonomin morgon, middag och kväll!

Vietnamrörelsen får sin historia
Jag tänker också säga några uppskattande ord om en omfångsrik (446 sidor), vacker och välskriven bok: ”Vietnam var nära” av Åke Kilander med undertiteln ”En berättelse om FNL-rörelsen och solidaritetsarbetet i Sverige 1965-1975”.
Det är inte första och väl inte heller sista boken om FNL-rörelsen. År 1996 kom historieprofessorn Kim Salomon med ”Rebeller i takt med tiden” som gjorde mig besviken. Jag tyckte att den saknade politisk insikt och verkade mest ägnad åt att visa författarens hemhörighet i en nyare tidsanda. Den nya boken är definitivt skriven mer inifrån, vilket också har sina faror. Jag tycker att de i stort sett undgås: kanske finns här lite mycket förståelse för de politiska turerna kring SKP etc, men det är inte så farligt. Vad som lyfts fram är rörelsens arbetsformer och dess utomordentliga bidrag till förnyelsen av den svenska folkrörelsetraditionen och demokratin.
I Vietnamrörelsen grundlades nämligen det arbetssätt som i tjugo-trettio år vitaliserade det svenska politiska livet. Eftersom man i så hög grad var utestängd från det ordinarie politiska livet tvangs man att uppfinna allting själv. Behövdes det en tidning gjorde man den själv, var det dyrt med affischer fick man trycka dem själv, fanns det ingen blåsorkester fick man ställa en egen på benen. Det fanns i mitten på 60-talet en utbredd enighet bland borgare och socialdemokrater om att ideologierna var nästan döda och att förstamajdemonstra- tioner var förlegade och snarast borde läggas ner. Inom något år gjorde Vietnamrörelsen att det var mer folk i demonstrationstågen än på femtio år.
Som jag uppfattar så har den vågen av förnyelse nu ebbat ut. De som var med och skapade den sitter väl hemma och ägnar sig åt vinprovning medan de räknar på vad den slopade fastighetskatten kommer att ge. Förstamaj och ideologier dödförklaras på nytt. Kanske handlar det också om uppgivenhet när USA, utan att vi rusar ut på gatorna, begår likadana skändligheter i Afghanistan och Irak som då i Vietnam. Till eventuella nostalgitrippare vill jag återge Sköld Peter Matthis ord, citerade i boken: ”Det finns mycket som man upplever i ett engagerat liv. Det jag önskar är att folk inte lever på roliga minnen utan försöker skapa sig några nya.”
Sten Henriksson

500 inbjuds fira Lund-León 20 år av Kajsa Theander

I år är det tjugo år sedan vänortsföreningen Lund-León bildades. Det firas med kalas för bidragsgivare och medlemmar. Det kan bli ett stort kalas för bidragsgivarna är många. Ca 470 personer, anställda i Lunds kommun, bidrar varje månad med en tia som dras från deras lön för att användas till något av de många projekt som vänortsföreningen har i León.
Det hela började för drygt tjugo år sedan. Lund hade vid den tiden vänorter i de nordiska länderna och i franska Nevers. De nordiska kontakterna hade etablerats i samband med världskriget och den franska vänorten hade tillkommit för att lundaföretaget Alfa Laval hade en fabrik i Nevers. I början av 80-talet var intresset för Latinamerika stort i Lund. Stödkommittén för Latinamerikas folk var en aktiv organisation som bl.a. samlade in jordbruksmaskiner som skeppades iväg till Latinamerika.
Särskilt Nicaragua tilldrog sig intresse. Ett litet land, som lyckats göra sig kvitt den diktatur som hade härskat över landet i 40 år och lyckats engagera befolkningen i att bygga upp ett nytt samhälle med fri skola, gratis sjukvård, fördelning av jorden m.m. väckte stor beundran, inte minst i Sverige och i Lund. Redan 1979 bidrog svenska staten till uppbyggnaden av sjukvården.


Varför just León?
Det finns många likheter mellan Lund och León. De är båda universitetsstäder med gamla anor. León har Nicaraguas äldsta universitet med speciell inriktning på medicin, kemi och odontologi. I båda städerna finns det en ståtlig katedral och de är båda centrum i en jordbruksbygd.
Kontakter fanns mellan universitetet i Lund och universitetet i León. Föreningen Nicarauác, som utgick från tekniska högskolan i Lund bedrev aktivt biståndsarbete i León. Forskare och privatpersoner etablerade kontakter i Nicaragua, reste dit och hjälpte till med kaffeskörden eller engagerade sig på annat sätt. Som en följd av lundabornas intresse för Nicaragua motionerade dåvarande vpk 1984 till kommunfullmäktige om att Lund skulle etablera en vänortskontakt med León. Motionen bifölls och Lund fick en ny vänort.
Den nya vänorten vållade problem. Det var uppenbart att de vanliga vänortskontakterna med besök av kommunens höjdare, ungdomar från musikskolan och fest på Grand inte skulle fungera i relationerna med León. Avståndet var för stort. Levnadsstandarden var helt annorlunda än vår. Och inte minst: moderaterna och centern var emot beslutet. De ville inte ha någon vänort i det socialistiska Nicaragua. Följden blev att den borgerliga majoriteten länge negligerade León.
Men sedan vänortsföreningen bildats 1987 och drev på kommunen kom arbetet igång. När det sen blev rödgrön majoritet i Lund tog samarbetet fart ordentligt. León är numera inte någon kontroversiell vänort. De politiska ledningarna har skiftat mer än en gång såväl i Nicaragua som i Lund. Vänorten är numera inte så politiskt laddad utan mer en stad i ett land som behöver bistånd.

Praktik hos gatubarn
Vänortsarbetet har funnit sin form. Nicaragua härjades av inbördeskrig från 1982 till 1988 vilket starkt påverkade landets ekonomi. Landet har drabbats av olika naturkatastrofer, vulkanutbrott, orkanen Mitch 1998 och Nicaragua har blivit Latinamerikas näst fattigaste land. Så samarbetet har i hög grad blivit hjälpaktioner till León. Vänortsföreningens arbete har framför allt riktats mot sådana områden där de båda vänorterna har mycket gemensamt, som skola, universitet, kultur och barnomsorg.
Det har handlat om upprustning av Leóns kulturhus, upprustning av Leóns teater, omhändertagande av gatubarn, datorisering av Leóns universitetsbibliotek, barnböcker på biblioteket, hantverksprojekt och mycket annat.
Det projekt som föreningen engagerat sig i under längst tid är Las Tias, ett gatubarnsprojekt för ungdomar mellan 14 och 18 år, som får hjälp att fullfölja sin skolgång, få arbetspraktik och allmänt psykologiskt stöd för att förbättra sin familjesituation. Inom detta projekt har det bildats ett litet hantverksprojekt med ungdomar som har fått hjälp att utbilda sig till snickare. Även barnboksprojektet ligger vänortsföreningen varmt om hjärtat. Biblioteket i León satsar på olika sätt på att stimulera barns läsning, bland annat genom boklådor som roterar inom kommunen där det inte finns tillgång till bibliotek.
Även om utbytet ekonomiskt sett varit enkelriktat har man i León på ett generöst sätt tagit emot ungdomar från Skåne som velat göra sin praktiktjänstgöring där, bland andra medicinstuderande och blivande socionomer. De senare har praktiserat på gatubarnsprojektet och fått mycket värdefull kunskap med sig därifrån.

Tian till León
Pengarna från de kommunanställda i Lund har till för några år sedan fungerat som egeninsats när vänortsföreningen har sökt pengar från Sida för de större projekten. Regeringens förslag att inte längre ge bistånd till Nicaragua har väckt oro både i Sverige och i Nicaragua. Många blir berörda eftersom det finns ett väl inarbetat stödarbete just till Nicaragua från organisationer och folkrörelser. Vänortsföreningens projekt har de senaste åren dock inte fått något stöd från Sida så de kommer att fortsätta att finnas till så länge lundabor och kommunanställda är intresserade av att avstå av sin lön för dem. Under vänortsföreningens tjugo år har det överförts 2 445 470 kr till stödprojekten, alla initierade från León.
De lundabor och kommunanställda som bidragit till vänortsföreningens arbete är väl värda det kalas som vänortsföreningen nu bjudit in till.
Kajsa Theander
samt material från vänortsföreningen