Byt Åkarp mot Klostergården av Gunnar Sandin

Sällan har det varit tydligare att tågfrågor är vänsterfrågor. I Klimatberedningen var alla riksdagspartier ense om att öka järnvägens kapacitet med 50 procent till 2020 (medan man var oense om utsläppsmålen). Inom ett dygn gick emellertid näringsminister Olofsson och statsminister Reinfeldt ut och desavouerade sina partiers representanter i beredningen, genom att förklara att järnvägssatsningen var ogenomförbar och/eller överdriven. Och att det inte brådskar med att fastställa Sveriges klimatmål.

Tåg till glasmästarens hall
Men eftersom nästan alla räknar med regeringsskifte 2010 gör Banverket, Skånetrafiken och andra aktörer klokt i att planera enligt 50-procentsramen.
Den mest angelägna nya satsningen i Skåne är ju utbyggnaden till fyrspår norr om Malmö, som hittills har stoppats av främst Burlövs kommun. Den ska enligt ännu gällande planer göra halt i Flackarp, söder om Höje å, men behoven växer snabbare än vad nästan alla tidigare har räknat med. Därmed lär det inte dröja så länge innan de nya spåren når Högevall, vid badhuset, och centern har som bekant redan öppnat för en fortsättning till Lund C.
Nu verkar det som en kohandelslösning är på väg mellan Burlövs kommun och tågintressena. Den öppna marken mellan Arlöv och Åkarp ska exploateras, och det ska bland annat byggas ett jättelikt p-hus för pendlare som vill ställa bilen inför den fortsatta resan till Köpenhamn. Stationerna i de båda samhällena ska slås samman, och på den nya stationen ska alla lokal- och regionaltåg göra uppehåll. I Lund har det då och då aktualiserats att åter öppna hållplatsen Källbymölla som låg i höjd med Klostergården. Den stadsdelen har ju fått många nya invånare på sistone samtidigt som underlaget ökat även på den västra sidan. Men inte minst håller Glasmästarhallen på att färdigställas, i ett läge som är svårt att vettigt försörja med lokala busslinjer.
Låt oss alltså öppna hållplatsen på nytt, men gärna med namnet Klostergården!

Att ge och få
Det går inte, har Banverket och Skånetrafiken sagt hittills. Med ännu en hållplats mellan Malmö och Lund kräver lokaltågen större plats i en redan tajt tidtabell. Det krävs fyra spår. Fast någon hållplats är ändå inte inritad i Skånetrafikens framtidsplan där de fyra spåren är ett faktum.
Men – slås Burlöv och Åkarp samman kan en ny hållplats etableras på sträckan utan att kräva mer tidtabellsutrymme än nu. Det kan alltså ske samtidigt som sammanslagningen, men blir förstås ännu lättare med fyra spår.
Planeringsprocesser av det här slaget är emellertid långa och tröga. Lunds kommun skulle genast behöva driva idén och ge sej in i förhandlingar med Banverket och Skånetrafiken där man säger ungefär: Vi släpper fram fyra spår till Lund C på villkor att det öppnas en hållplats vid Klostergården. Och vi kan låna ut pengar om det behövs för att skynda på bygget.
Vilket parti blir först med att ta ett initiativ i den här riktningen?

Fidel, Borg, Wigforss m.fl av Lucifer

Fidel håller på att lämna in – han är verkligen i sin fulla rätt, han har gjort sitt. Det har sagts mycket om honom på sistone, men det är Pierre Schori som har formulerat sig bäst med sina ord om honom som en encyklopedist och renässansfurste, och att han varit en politiker av ett format som var för stort för sin lilla ö.

En riktig besserwisser
Javisst, han kunde stå på Plaza de la Revolución och prata jordbrukspolitik och mjölkkornas avkastning med en agronoms övertygelse. Man skulle också kunna kalla honom folkskollärare eller besserwisser i hans strävan att ständigt dela med sig av kunskaper. Och entusiast: man hörde talas om egendomliga projekt som han engagerade sig, som odlingarna utan jord (bara vatten) och krokodilfarmen. Jo, så blev det ju när hans prestige och popularitet gjorde att berättigad kritik inte kom fram – ett pris för Cuba att betala. Raoul är en annan sort. Det handlar inte om nepotism när han nu efterträder utan om en rationell politiker med stor erfarenhet. Raoul var medlem i kommunistpartiet medan Fidel ännu var en idealistisk studentpolitiker.
Det är länge sedan jag träffade Fidel nu och det var ingen lång stund heller. Det skedde i den svenska ambassadörens residens, i trädgården där vi stod i våra vita utanpåskjortor och drack mojitos. Plötsligt stannade det några jeepar utanför på gatan och in i trädgården kom Fidel med sitt gäng av säkerhetsvakter, Fidel i uniform, den gröna kubanska säg ungefär som vår gamla m/59. Jag och min fru trängde oss fram och blev introducerade för honom av ambassadören: det här var en tid då Sverige och Cuba hade mycket goda relationer och då Alfa-Laval i Lund byggde ett mejeri utanför Havanna. Något år senare var Olof Palme på Cuba och själv fantiserade jag om att Fidel skulle komma på svarsbesök och att Blåsorkestern skulle spela för honom på Mårtenstorget. Mordet på Palme satte punkt för alla sådana tankar. Nu inskränkte sig resultatet av mötet till att min fru drömde om Fidels bruna ögon flera nätter, enligt vad hon senare rodnande berättade.

Självständigt? Icke.
Låt oss gå vidare med utrikeshändelserna och Kosovos s.k. självständighet. Kosovo är resultatet av att CIA utbildade och utrustade självständighetskrigare i Albanien. De bemöttes med betydande brutalitet av Milosovic. Det i sin tur fick NATO att starta krig: i tre månader flygbombade man Kosovo med en kvarts miljon flyktingar som resultat och sedan Serbien (elverk, TV-stationer, broarna över Donau etc). När Ryssland inte kom Serbien till hjälp, for den jugoslaviska armén hem under en FN-resolution som garanterade att Kosovo skulle vara kvar i Jugoslavien. Det är den man skiter i nu. Hundratusentals serber, romer, judar m.fl. har tvingats fly under de här åren.
Kosovo är inte självständigt, det står och faller med utländska trupper och utländska pengar, allt under ett genomkorrumperat styre. Vad kommer det att innebära för framtiden att FN griper in i ett land, skriver under att inga territoriella förändringar ska ske och sen låter USA bestämma att landet inte ska få vara kvar i den ursprungliga nationalstaten? Det här är ett brott mot folkrätten av USA i klass med Irak och att EU-länderna i stor utsträckning tycks falla undan för USA är skrämmande och visar vad EU går för som självständig aktör. Det rimliga är naturligtvis att Kosovo med mycket långt driven autonomi skulle ingå i ett jugoslaviskt statsförbund. Men i svenska media sägs det mycket lite om sådana alternativ, ledarsidorna är fyllda med gratulationer till självständigheten.

Tack och adjö Urban Ahlin!
Att det är något sjukt med denna självständighetsförklaring tycks Carl Bildt åtminstone ha en aning om när han ändå dröjer med ett svenskt erkännande. Fram stiger då Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesman och kräver snabbt erkännande. Det är en omdömeslöshet av utomordentliga mått och det måste rimligen betyda att han får kicken från den posten. Han har gjort egendomligheter tidigare och visat en NATO-vänlighet som platsat bättre ihop med Blair. Häftigt nog fick han Lars Ohly att uttrycka sin uppskattning över Bildts linje! Ohly tog väl i, Sverige borde rimligen inte alls erkänna Kosovo som en självständig stat så länge det inte är det, men OK, det hade sina poänger.

Partitrogen Arena
Det ska bli intressant att se om den socialdemokratiska nättidskriften Dagens Arena tar tag i Ahlin. Jag är inte så säker. Jag blev glad när Arena etablerade sig för någon månad sen. Äntligen ett tecken på att (s) bryr sig om media och inte lämnar över allt till Timbro. Det verkade ju lovande att redaktionen skulle ha en fri och självständig linje. Det har funnits bra grejer – Björn Elmbrandt är ju oftast en ljusglimt – men det slående är nog ändå partitroheten. Nog är väl partihögern, med namns om Per Wirtén och Magnus Linton, överrepresenterad. Och det är lite trist att se Arena falla in i kampanjen mot Anders Borg under antiintellektualismens förtecken. Felet är att han läser för mycket böcker och är en riktig teknokrat, och samma kampanj hittar man på borgerliga ledarsidor. Men problemet med Anders Borg är ju att han är moderat, har ett övertygande nyliberalt förflutet med obetald TV-licens och allt, samt att han för en orättvis politik. Men i den antiintellektualism som alltid finns under ytan i svensk politik är angreppspunkten alltid densamma från de fantastiska män som kan konsten att skriva en ledarsida. Jag gillar finansministrar som läser böcker, som t.ex. Ernst Wigforss. Han angreps på samma sätt.

Golfen på väg ut. Äntligen!
Jag ser i torsdagens New York Times att det går utför med golfen. Sedan 2000 har antalet golfspelare i USA gått ner från 30 miljoner till 26. Varför? It’s the economy, stupid! Ont om tid, två jobb, stagnerade reallöner och pensioner som smälter bort. Dessutom verkar kvinnoemancipationen ha nått även USA, med fruar som kräver att maken tar hand om barnen på lördags- och söndagsmorgnar. Ja, och trenden tycks vara densamma i Sverige, för någon vecka sedan talades det i media om överetablering i branschen.
Jag tycker det verkar upplagt för att vänsterpartiet i Lund aktiverar sina gamla krav på att Kungsmarken ska återgå till folket. Man skulle kunna ta in klimathotet i bilden också och börja genom att stänga de jättestora parkeringsplatserna där ute och säga att golfarna kan få fortsätta ytterligare några år, förutsatt att de cyklar eller går till Kungsmarken. Det blir mer motion då också.

Som att lägga en motorväg över hela Skåne av Älvräddare

Riksdagens beslut att skydda våra sista älvar har aldrig respekterats av de krafter som vill exploatera vår natur. I denna intressegrupp finns i första hand de som vill säkerställa billig ström till de industrier som förbrukar mest samt med dem lierade fackliga organisationer inom metall och byggnads. Samma krafter som talar för en utbyggnad av kärnkraften i Sverige eller i våra grannländer. Något annat är i sig inte förvånande.

Det som däremot förvånar är att en skribent i vänsterns tidskrift Veckobladet ställer sig på samma sida. Vänstern trodde jag i min naivitet omfattade människor som såg värden i livet utöver de rent materiella. Den alltmer okontrollerade konsumtionen och den hänsynslösa exploateringen av människor och natur hör kapitalet till.

Långtgående ingrepp
För kraftverksbyggare är Kalixälven på grund av sitt jämt fördelade fall den mest intressanta älven. Av samma orsak skulle en exploatering medföra mer långtgående ingrepp än någon tidigare exploatering. En utbyggnad skulle ödelägga gamla kulturområden från norska gränsen till Bottenviken. Femton mil fors skulle torrläggas. Åtta mil fors skulle försvinna i uppdämningar. Sammanlagt skulle 22 000 ha mark dränkas och ytterligare områden försumpas. Även biflöden som Lina älv och Ängesån skulle byggas ut. Flödet från den kända Kaitum älven skulle regleras. En utbyggnad skulle vara som att lägga en motorväg över hela Skåne. En hel kultur från sameland och ner över Tornedalen skulle försvinna.

Europeiskt och globalt perspektiv
Från norrlands älvar hämtar vi idag 80 procent av den totala vattenkraftsbaserade elproduktionen. Många miljöer i norr är redan skadade. En fortsatt utbyggnad i dessa områden är ett övergrepp mot den ursprungsbefolkning vi enligt flera konventioner har att respektera.
Tiderna förändras, eller borde förändras. Svenskarna kan inte längre köra över de folkgrupper som talar ett annat språk och har en annan kultur. Allt för att energikonsumenterna skall få en respit på några år. För när signaturen Gr fått sitt krafttillskott finns det ju inga nya älvar att bygga ut.
I ett Europeiskt eller globalt perspektiv, är den kraft våra sista älvar tillför försumbar. I ett Europeiskt eller globalt perspektiv är våra sista älvar ovärderliga. Det måste till andra lösningar för att säkerställa energi, och då utan att förstöra vår jord. Men då måste man våga, inte vara uppgiven som signaturen Gr.

Clinton och McCain chanslösa av Bengt Svensson

Tyresö Ulandsförening, TUFF, har en rapportör i San Francisco. Så här skrev rapportören Bengt Svensson den 17 februari till Radio TUFF:

Det är precis elva månader och en vecka till USA:s näste president tillträder sitt ämbete, men redan nu kan jag berätta att han heter Barack Obama. Vad han tänker genomföra för politik vet jag däremot inte.
Utrikespolitiken kommer att fortsätta ungefär som nu, fast i ny förpackning, ny presentation och kanske nya attityder. Men att Obama skulle avbryta USA:s militära framryckningar i Östeuropa eller Centralasien eller överge de nya fina militärbaserna i Kosovo, Irak, Afghanistan, Tjeckien och fd Sovjetrepubliker? Nej, det kan ni glömma.
Till skillnad från dagens president behärskar han dessutom det engelska språket. EU:s ledare kommer att känna sig lättade. Nu blir det mycket lättare för dem att strunta i folkopinionen och dra med sina länder i fortsatta amerikanska krigsäventyr.
Det där var kanske cyniskt i överkant. Men liksom med Abba, så är det stilen och framförandet som drar jublande folkmassor; inte låtarnas faktainnehåll. Obama utstrålar elegans och intelligens, precis motsatsen till George Bush:s arrogans och inskränkthet.
Fru Clinton, då? Tro mig, hon är redan historia, en dyr historia, men historia likförbannat. Den korporativa eliten skänker redan mer pengar till Obama än till någon annan kandidat.
Och McCain, då, krigshjälten, som hjältemodigt släppte så många ton bomber över vietnamesiska byar? Jag misstänker att till och med amerikanerna har börjat tröttna på krigshjältar, både äkta och fejkade. I vart fall kan jag inte se hur denne ilskne gamle krigsgubbe skulle kunna dra fler röster än Obama. Frånsett oförutsedda katastrofala mediala eller reella situationer, som kan inträffa före valet.

Tilltagande visuell miljöförstöring vid Mårtenstorget av Ulf N

Många lundabor gillar Mårtenstorget. Fast egentligen är det lite svårt att förstå varför. Större delen av dygnet är torgytan en öken av plåt. Lite bättre är det när torghandeln pågår. Men sedan det för ett antal år sedan blev tillåtet för torghandlarna att ta med sina bilar kan man under stundom undra om det är fråga om en marknadsplats för begagnade bilar som piffats upp med lite grönt och frukt.
Men visst, byggnaderna runt torget kämpar för att ge det en viss charm och karaktär, även om t.ex ”Domushusets” bidrag till detta alltid varit tämligen blygsamt. Huset har dock – hittills - haft en lågmäld framtoning och så att säga i tysthet smält in ganska bra i miljön. Lågmäldheten har nu förbytts i ett vrål. Först kom sportaffärens stora förfulande fönster på plats på andra våningen. Och i dagarna har fem jättelika reklamskyltar satts upp vid takfallets slut. Skyltarna sträcker sig längs hela husets längd, dvs. längs hela torgets östra sida.
Affärerna i huset har enligt min mening gjort sig skyldiga till grav visuell miljöförstöring. Med byggnadsnämndens tillstånd. Antagligen har en tjänsteman på delegation gett lov att sätta upp skyltarna. Likväl är det nämndens ansvar. Jag hoppas verkligen att de rödgröna i nämnden nu agerar med kraft för att få väck skyltarna. Och är det fråga om ett tjänstemannabeslut är det för de förtroendevalda hög tid att se över nämndens delegationsordning.

Nyliberal skolrevolution av Gunnar Stensson

Pengar från behövande till privilegierade

– Det blir alltid vinnare och förlorare när man reformerar organisationen, säger Tove Klette, fp, kommunråd med ansvar för skola och utbildning. Lund satsar 10 000 kronor mer än andra kommuner på skolan. Jag har alltid undrat vad vi får för pengarna. (Någon kunde ha svarat: Sveriges bästa skola). Nu pressas Lunds skolor tillbaka till vanlig bedrövlig genomsnittsstandard i medelstora svenska städer.

Inga vinnare
Klostergårdsskolan är en av de skolor som förlorar mest på den direkta skolpengen. Modersmålsundervisningen är den hårdast drabbade verksamheten. Det var därför Klostergårdens byalag inbjöd till skolpolitiskt möte. Men hur är det med de skolor som utpekas som vinnare?
– Jag har rest runt och talat med rektorerna i de östra kommundelarna som påstås vara vinnare. Men inte en enda upplever sig som vinnare, sa Monica Brundin Samuelsson, Sydsvenskan, i skoldebatten på Klostergården den 14/2. Jag kan inte hitta någon vinnare i skolpengssystemet.
Lars Hansson, fp, grubblade länge, sedan svarade han: - Friskolorna och skolorna i de östra kommundelarna är vinnare
Liksom Monica Brundin Danielsson har Lars Lovén, Skånskan, vittnat om stor oro bland rektorerna i de östra kommundelarna.
Ingen jublar och känner sig rik, säger de. Det finns skolor som inte har ordning på ekonomin, som i Dalby och Veberöd.
Bsn Öster har ett underskott på elva miljoner. Den direkta skolpengen ger nämnden ett extra tillskott på sju miljoner, pengar som tas från Lunds stad. De räcker till lite mer än halva underskottet. Resten måste man spara sig ur.
– Tillskottet genom direkt skolpeng räcker inte till några synbara kvalitetsökningar, säger
utvecklingsledare Lars Persson.
Det är inget vinnarläge
Men nämndens ordförande Carolina Nordbeck, fp, är förstås lika optimistisk som ordföranden för bsn Lunds stad, Lars Hansson, fp.

47 lärartjänster bort
Enligt Therese Thomasson, Sydsvenskan, försvinner 47 lärartjänster i Lunds stad. Olof Blomqvist, Skånskan får summan till 46. Det handlar om den sista tre fjärdedels lärartjänsten.
– Det är jättemycket, säger Kerstin Torstensson, ordförande i Lärarnas Riksförbund i Lund. Om det blir så här i slutändan är det hemskt!
– Uträkningen gäller per helår som vi förstått, säger ordföranden för Lärarförbundet, Mats Andersson. Det innebär att konsekvenserna kan bli ännu värre under hösten.
Tjänster som ska bort: Gunnesbo/Nöbbelöv 10, Norra Fäladen 9, Kloster 7, Vårfru/Svane/Paletten 5,75, Järnåkra/Klostergården 5, Östra Torn/Linero 5, Tuna 0.
Värst drabbas skolor med många elever med utländsk bakgrund. Där blir det inte färre elever men dyrare för skolan när nu kommunen ändrar system, skriver Therese Tomasson, Sydsvenskan.
Ulla-Britt Petersson, tidigare ordförande bsn Söder, sammanfattade den borgerliga skolpolitiken.
– Pengarna tas från invandrartäta skolor i Lund och skickas till skolorna på Öster och friskolorna där det mest går svenska medelklassbarn.

Fortsatta nedskärningar
Alliansens nya ramar för budgeten 2009 innebär ytterligare nedskärningar på 38 miljoner i kommunal verksamhet.
För skolorna i Lunds stad leder det att de tvingas spara 10 miljoner till. Det blir en kvalitetsförsämring i undervisningen och tjänster kommer att försvinna, säger Mats Olsson,v.
– Det kommer att sätta sig, säger kommunrådet Tove Klette, fp.

Vi hann inte, sa Lars Hansson
Rolf Englesson, mp, tidigare kommunråd med ansvar för skolor och utbildning, kritiserade det nya systemet för att det gör skolorna till företag och rektor till vd. I stället för huvuduppgiften att vara pedagogisk ledare tvingas rektor att arbeta med administration, inköp av tjänster från t ex modersmålsundervisningen och att med otillräckliga tillgångar fördela pengarna mellan stridande intressen. Det är sällsynt olyckligt.
Klostergårdsskolans rektor Marita Christoffersson, som kommit för att lyssna på debatten, suckade i sitt hörn.
Anders Almgren, s, tidigare ordförande för Centrala skolnämnden beklagade att alliansen ensidigt drivit igenom skolpengssystemet. Det värsta är att den har ljugit om konsekvenserna. De är helt andra än den utlovat. 50 procent av borgarnas skattesänkning tas från skolorna. Fördelningen av pengar är absurd. En del skolor får pengar så att det endast täcker 20 procent av kostnaden för hemspråksundervisningen. Andra skolor får åtta gånger mer än vad som krävs.
Också Sven-Bertil Persson, dv, tidigare ordförande i socialnämnden, beklagade att de borgerliga valt konflikt i skolfrågan. Tidigare år talade man med varandra i Lund och fattade beslut i relativ enighet. Resursfördelningssystemet borde kallas indirekt skolpeng med tanke på allt det slarviga lappande som blivit nödvändigt vid konfrontationen med verkligheten.
Hanna Gunnarsson (v) fastslog kort och gott att besparingen innebär att 40 miljoner tas från skolan.
Lärarförbundets ordförande Mats Andersson beklagade att beslutet om direkt skolpeng tagits på ett odemokratiskt sätt och utan remissförfarande. Lärarna och skolkonferenserna blev aldrig tillfrågade.
– Vi hann inte, svarade Lars Hansson.
Skolpengsbeslutet har fattats över huvudet på alla dem som berörs.

Total okunnighet om skolan
De enda närvarande av alla de som bär ansvaret för nedskärningarna och den direkta skolpengen var Lars Hansson, fp, ordförande i bsn Lunds stad, och Karl Axel Axelsson (m), vice ordförande i samma nämnd. Men egentligen har väl beslutet om skolpeng och nedskärningar genomdrivits av kommunstyrelsen med den i skolfrågor oerfarne Mats Helmfrid i spetsen. Den mest ansvariga, skolkommunalrådet Tove Klette, fp, lyste med sin frånvaro. Det visade sig dessutom att den moderate vice ordförande i nämnden totalt saknade kunskaper om skolfrågor. Lars Hansson och Karl Axel Axelsson är de politiker som leder arbetet i skolnämnden! Att moderaterna utsett en sådan representant tyder på ett totalt ointresse för skolan. Varken c eller kd skickade någon företrädare alls trots att de är representerade i bsn Lunds stad. Men de röstar bara med majoriteten.
Det kan dock i bästa fall tyda på att de vill distansera sig från den utbildningspolitiska katastrof som den direkta skolpengen håller på att utvecklas till. Men i så fall måste de snart säga till. Lars Hansson var alltså ensam om att ha möjlighet att ge svar på frågorna. Men hans intresse för skolan är i stort sett begränsat till den direkta skolpengen, det nyliberala flipperspel som han hoppas ska fungera automatiskt och göra all skolpolitik onödig. Skolpolitik betecknar han som godtycklighet. Gapet mellan oppositionsföreträdarnas kunskaper och majoritetens okunnighet var svindlande.

Du svarar inte på en enda fråga
Kultur- och fritidsförvaltningens lokal i Klostergårdens centrum var full till sista plats, vilket innebär 70 till 80 åhörare. Deras frågor och iakttagelser upptog större delen av debatten.
Mecca Noru, som tidigare var bosatt i Göteborg, tog upp hemspråkundervisningen. I Göteborg var den väldigt eftersatt. Hon hade varit glad att få komma till Lund, men sedan den borgerliga majoriteten fått makten höll Lund på att bli sämre än Göteborg. Varför?
Modersmålslärare Qudos Shaur berättade att undervisningen och studiestödet i det afghanska språket shaur halverats.
Lars Hansson svarade att skolan kunde spara genom att beställa modersmålsundervisning per timme och genom att organisera den som gruppundervisning.
– Hur ska det gå till när vi har 20 språk och 80 utlandsfödda elever? frågade någon. I många av språken har vi bara en elev.
Antalet specialpedagoger minskar från 1, 75 tjänst till 0,75, alltså mer än en halvering. De mindre studiegrupperna kommer att halveras och läxläsningshjälpen rationaliseras bort.
Nina Gynnerstedt påpekade att barn kan ha särskilda behov även om föräldrarna har hög utbildning. Lars Hansson hävdade att motsatsen statistiskt sett var giltig. - Du är en duktig politiker. Du svarar inte på en enda fråga, replikerade Nina.
Specialpedagogen Lisbeth Snitting och flera föräldrar påpekade att när man placerar barn med särskilda behov i vanliga klasser så får de sämre undervisning eftersom vanliga lärare saknar utbildning för att lösa deras problem. Dessutom förväntas lärarna ha samma kvalitet som tidigare på undervisningen för de vanliga barnen i de nu större klasserna. Det blir stora försämringar för barnen med särskilda behov och lika stora försämringar för de andra barnen.

Vilseledande budget
Klostergårdsskolans budget delades ut under mötet. Av den tycktes framgå att skolan fått en något ökad tilldelning. Men den ökningen var bara skenbar eftersom skolan pålagts nya kostnader på cirka en och en halv miljon som tidigare legat centralt. Totalt innebar budgeten minskade anslag. Detta doldes genom det sätt siffrorna presenterades på. – Det är för att kostnaderna ska bli synliga som vi lagt ut sådant som tidigare legat centralt till skolorna, förklarade Lars Hansson.

Årligt ansvarsutkrävande
Slutligen enades de närvarande om att ställa skolpolitikerna mot väggen vid ett motsvarande debattmöte i februari 2009. Sådana debattmöten ska i fortsättningen bli en stående institution i Klostergården. Någon uttryckte sin oro för att situationen 2009 skulle komma att vara mycket värre än den nuvarande, eftersom det stora flertalet besparingar inte kan göras förrän på höstterminen. Anders Almgren menade att det skulle komma att ta tid och krävas stora insatser för att efter valsegern 2010 reparera allt det som allianspartierna raserat. För många av de barn som nu går i skolan skulle åren fram till 2010 vara förlorade år. En namninsamling genomförs för att stoppa nedskärningarna. Byalaget kallade till sammanträde måndagen den 25 februari för att diskutera den fortsatta verksamheten.

Citat

ur nätkollegan Dagens Arena (s), 13 februari
”Det är dags för Ohly att skärpa sig och börja ta den övriga vänstern på allvar och tänka på hur alliansen ska motas till nästa val. De ensamma dörrknackningarna i Hallonbergen är ett bra försök men räcker inte till för regeringsskifte.”

Årsmöte i v-Lund av Gunnar Sandin

Självförnöjd föråldring

Vänsterpartiets årsmöte i Lund 2008 kommer nog mest att minnas för sitt bisarra mellanspel. På återväg till mötet efter lunchpausen överraskades man av att Nationalsocialistisk front kom tågande på väg mot Stortorget. Mötet beslöt (efter omröstning) att ajournera sej för en aktion. Innan den organiserade motdemonstrationen hunnit fram till nazisternas samlingsplats hade dessa försvunnit, men dessförinnan kom det till en del spontana motståndsyttringar. Appellen framför rådhuset (”Svenskar! Lundabor! Arbetare! Studenter! … Dagligen våldtas svenska kvinnor av invandrare” etc. etc.) kunde dock framföras tämligen ostört.
Vad själva årsmötet beträffar kunde konstateras att det som mest samlade en knapp fjärdedel av de numera cirka 130 medlemmarna, en lätt nedgång sen förra året. Ett stycke in i förhandlingarna gjorde VB:s reporter ett överslag och fann, att fem av de 26 då närvarande var under tretti år medan hälften hade fyllt sexti. Under mötet redovisades visserligen två nya medlemmar, men båda hade varit med redan på det glada 70-talet.
Klart är att den föryngring av partiföreningen som skymtade för några år sen nu har upphört och återgått till föråldring. Därtill framkom att Ung vänster haft betydande svårigheter under året, och en mångårig tradition med hälsningsanförande därifrån bröts. Däremot försäkrades från studentförbundets representant (”Kamrater! Feminister!”) att kapitalismen sannolikt hade inlett sin sista kris.

Härliga kompolmöten!
Av verksamhetsberättelserna med anslutande diskussion framgick att allt som beslutades och eftersträvades ett år tidigare inte hade kunnat förverkligas. Försöket att få 2008 års partikongress till Lund hade strandat, och som det rapporterades från initierat håll främst på det motarbetades från andra håll i Skåne. (Vilmer Andersens namn nämndes inte, men det är känt att han och organisationen i Malmö inte gillade tanken.) En annan stor diskussion den gången gällde insatser i de östra kommundelarna. Två flygbladsutdelningar och några insändare kunde redovisas, men det är tveksamt om det starkt stadsorienterade partiet har ökat sitt stöd ute i bushen.
Vad kommunalpolitiken beträffar östes beröm över de kommunalpolitiska måndagsmötena, som upplevs som både konstruktiva och trivsamma. Klart är att vänsterpartiet bereder de kommunala frågorna grundligt och brett, och genom inbjudna sakkunniga och politiker utifrån eftersträvar att bredda sina perspektiv och kunskaper. Om ett flitigt opinionsarbete i lokaltidningarna vittnade en tjock bunt med pressklipp. Däremot finns det inget entydigt samband mellan aktivitet och popularitet: partiets kommunalpolitiker har varit aktiva även tidigare men ändå tappade man tre mandat av sju i det senaste valet.
Olika generationsperspektiv präglade mötets längsta debatt. I en motion efterlystes större aktionsinriktning på medlemsmötena, och de unga motionärerna besannade det gamla talesättet att avloppstaxan inte är något för ungdomar att syssla med. De tyckte att de av andra lovordade ”kompolmötena” var dödtrista! Det förståndiga svaret var att människor är medlemmar i ett parti av många skäl och att somliga har sin stora aktivitetsperiod bakom sej. Ålderssammansättningen är förstås en naturlig förklaring till svårigheten att entusiasmera medlemmarna, även om det finns fler.
Det hade varit intressant med en diskussion om partiet nationella taktik just när avståndstagandet från ett förvalssamarbete med mp och s var aktuellt, men de ämnen som togs upp var strikt lokala.

Mogen styrelse
Även styrelsevalet innebar en föråldring, med tre 60+are (varv en 69+are) bland de sju ordinarie ledamöterna. Man kan också notera att alla dessa tre var aktiva i krysskampanjen för Karin Svensson Smith, vilket kanske borgar för en framtida besinning och realism hos partiföreningen, men man kan undra varför de med sina erfarenheter inte stödde en motion som ville mjuka upp partiets rigida hållning mot just personval.
Styrelse och valberedning utsågs med acklamation, men det blev lite debatt och röstningar när ombud skulle utses till partidistriktets årskonferens, och det framgick att motsättningarna mellan förnyare och nytraditionalister finns där ännu. Med fröken Lottens hjälp ombesörjdes emellertid att inga störande röster lär höras från Lundabänken.

Rekordintresse för påskvandring

Inte sen 1980-talet har någon av lundavänsterns påskvandringar väckt så stort förhandsintresse. Fem personer är anmälda och andra står på lut. Men fler får plats, till exempel om vi bygger vindskydden i vinkel.
Några detaljer i planeringen har klarnat och meddelas här.
Vi startar skärtorsdag, den 20 mars, och tar tåget från Lund C 10.02. Vi stiger av i Höör och handlar mat till de båda gemensamma kvällsmåltiderna. Sen tar vi bussen till Tjörnarp där vi börjar gå 11.27. Efter halvannan mils promenad på småvägar kommer vi i den första skymningen till Linderöd, där deltagare som arbetat under dagen kan ansluta med en buss som går från Lund 17.15 (byte i Hörby). Vår första övernattning blir i skogen strax söder om byn. Långfredagens etapp blir cirka två mil och slutar utanför Hörröd. På påskaftonen återstår så en mil till bussen i Brösarp som avgår 13.53. Efter byte till tåg i Kristianstad är man åter i Lund 15.57.
Fler preciseringar i kommande nummer. Men ring gärna Gunnar Sandin, 135899, för personlig vägledning.

Gerda fyller år av Lucifer

Gerdahallen firade i söndags sitt tjugofemårsjubileum. Den oreflekterade läsaren kan då kanske undra vad det har att göra i denna tidning, men det har det naturligtvis. Vi behandlar viktiga företeelser i Lund och vi intresserar oss för politik och däribland också folkhälsa.

Vi som hatade gymnastik
Jag vet inte hur ni har haft det med gymnastiken, men själv hatade jag det. Serien av gymnastiklärare med tvivelaktiga personliga och politiska karakteristiker bidrog säkert. I Helsingborgs Högre Allmänna Läroverk för Gossar var det Kigern och Prawitz, i Jönköping Folke Dahlström, en av grundarna av förbundet Manhem och sedan Lindholmsnasse och till slut KDS-are. Men i grunden var det nog annat: under mina tonår ansåg jag att intresse för sportutövning var ett direkt hinder för tankeverksamhet. Jag skolkade alltså från gymnastiken och satt mycket hellre och diskuterade Hemingway,rökte pipa och åt wienerbröd på Bernards konditori.
Jag vill med detta bara ha sagt att om någon i min ungdom hade påstått att jag vid mogen ålder frivilligt skulle gå på gympa två dagar i veckan så hade jag aldrig trott på det. Det var naturligtvis en flicka som i mitten på sextiotalet talade om för mig hur häftigt det var med musiken på Kerstin Anderséns timmar i Palestra. Men när jag också gick dit var det en äldre gentleman, idrottsläraren Stig Björnung, som lät oss gympa till gamla regementsmarscher och en och annan schottis. Men så småningom var det Bertil Andersén och han lånade hustruns rockmusik. Det var förstås könssegregerat och därmed möjligt för Bertil att på fredagseftermiddagen uppmana oss att göra några armhävningarna extra med hänvisning till att i morgon var lördagkväll.

En framgångshistoria
Ja, och sen brann Palestra och gamla Seminariet blev en tillfällig lösning, men för tjugofem år sen stod alltså Gerdahallen färdig i sin ursprungliga skepnad. Visst, den blev bra, men bastun har aldrig nått upp till Palestras och inte riktigt golvet heller. Men i stort är Gerdahallen en fantastisk framgångshistoria och det var den Bertil Andersén, nu pensionerad, berättad om i en föreläsning på jubileumsdagen. Tretusen deltagare har blivit tjugotretusen. Gerdahallen är störst i Sverige som motionscentrum. Fysiskt har det växt med åren i kvarteret, men än står striden om den gamla tennishallen. Den står tom stora delar av dygnet men omhuldas av en liten grupp röststarka spelare. – Jag har inget emot tennis, sa Bertil, men när det gäller utrymmeskrav kan man räkna med att en tennisspelare lägger beslag på ungefär samma utrymme som 100 gympamotionärer. Där har vi politiken igen.
Men hur blev gympa populärt? En intressant fråga. Nog var det i viss mån via USA, med Jane Fonda och aerobic. Som om vi behövde det för att komma bort från de gamla associationerna till redskapsgymnastiken och dess elände. Viktig var nog också musiken och det är inte heller fel att man kan nu vila ögonen på varandra när det inte längre är könsuppdelat. Kerstin Andersén, också hon nu pensionerad och sällan förekommande i hallen, har alltid haft den bästa musiken. Själv höll jag på att lämna salen när en av hennes yngre adepter envisades med att köra Magnus Uggla.

Motion – en klassfråga
Jag är övertygad om att de båda Andersénarna har haft stor betydelse för motionsgympans spridning i Sverige och de är såvitt jag kan förstå också de som har inspirerat Friskis och Svettis som ju når ut till hela landet. Men det är säkert också så att de tiotusentals studenter som passerat igenom Lund har spritt deras syn på motion: inga kommandon, man jobbar som man vill och ingen mjölksyra.
Alla går på gympa, säger man. Nåja, kanske inte alla. Jag tror att det fortfarande är en klassfråga och därmed något som är åtkomligt för politiska beslut. Gerdahallen har inte fått ett öre i kommunala eller statliga bidrag. Det är billigare än någon annan inrättning, men också i basutförandet kostar det 700 för studenter per termin. Ska man gå på gymmet också blir det 1000 och det är summor som kan få folk att tveka. Jag tror sjukvårds- och välbefinnandevinsterna är så stora att samhället borde subventionera det till, säg hälften, (och naturligtvis komplettera det med kost- och levnadsråd!).

Var är dricksvattenfontänerna?
Problem då? Ja, motionsanorexin är ingen ovanlig företeelse på Gerdahallen och som sagt, det börjar bli lite dyrt. En gammal käpphäst: varför finns det numera inga dricksvattenfontäner, varken på Gerdahallen eller på universitetet? Man får stå och dricka ur toalettkranar, eller, vilket Gerdahallsledningen förmodligen önskar, köpa drycker i cafeterian. Man blir nämligen himla törstig av att gå på gympa.
Lucifer

Vid gränsälven av Lars-Anders Jönsson

Strax innan Pajala på vägen från Antis kan man ändra färdriktning, ta sig över Torneälv och vidare mot byn Kaunisvaara. Kaunisvaara betyder det vackra berget.
Vi färdas förbi byn norrut längs Muonioälven, gränsen mot Finland.

Vid vägkanten står plötsligt en skylt som visar på ett minnesmärke. En bit in i skogen har vänsterpartiet i Pajala rest ett litet monument som vittnar om en händelse under kriget mellan Sovjet och Finland. Inbördeskriget 1918 delade Finland i ett vitt och ett rött läger. Många såg fortfarande Sovjet som arbetarnas stat. För att undvika att slåss mot sovjets soldater stack man till skogs och sedan vidare över gränsen in i Sverige. De finska flyktingarna togs dock av svensk polis och militär för att utvisas till Finland. Vad dessa finnars, jag tror de benämndes skogsgardister, öde sedan blev vet jag inte.

Som så mycket annat kan en gräns såväl ha positiv som negativ betydelse. Gränsen kan markera en skillnad. För de flyende finnarna betydde gränsen frihet i ett land som inte låg i krig, en frihet som dock förhindrades av svensk polis och militär. Är det inte många gånger så att den svage söker skydd bakom en gräns medan den starke vill riva gränser för att de är i vägen för honom. Murar byggs av folk som vill skydda sig. Murar rivs av de som vill breda ut sig.

Mörkrets hjärta 7 av Gunnar Stensson

Den värsta humanitära situationen i världen är enligt FN inte Darfur utan Somalia. En miljon somalier befinner sig på flykt. Till och med Läkare utan gränser har lämnat landet.
Det möte som Alliance for the reliberation of Somalia försökte arrangera i Stockholm i november kunde stoppas genom att delegaterna förvägrades visum efter ett ingripande från Svenska Dagbladets ledarredaktion.
Allt enligt Sveriges Radios Konflikt, som sändes lördagen 9/2.

Den franske Somalia-experten Roland Marchal vid Centrum för internationella studier i Paris intervjuades. Interimsregeringen är uppenbart illegitim. Den har inte lyckats uppnå några resultat trots den etiopisk-amerikanska uppbackningen. Den består av krigsherrar, som den till stor del inte ens kan kontrollera när de utför egna terrorangrepp.
Han fördömde Etiopiens USA-initierade invasion i december 2006. Den skapade ett nytt Irak. Nu sitter Etiopien fast för överskådlig tid. USA är enögt inriktat på militär terroristbekämpning och tycks aldrig lära sig vad som krävs. Den amerikanska strategin leder bara till självuppfyllande profetior.
Det enda som kan rädda det somaliska folket är en politisk lösning. Nu är striderna spridda över hela Somalia. Kostnaderna för den etiopiska invasionsarmén växer. Så länge den finns kvar försvåras en politisk lösning av konflikten. Den måste ersättas med styrkor från Afrikanska Unionen och fredsbevarande FN-styrkor. Men AU saknar resurser.

Den stillsamme amerikanen
Man intervjuade också den amerikanske rådgivare vars främsta merit är att han initierat USA:s strategi. Han stödde till hundra procent den etiopiska invasionen. Den kunde motiveras med att de somaliska domstolarna utgjorde ett militärt hot mot Etiopien. Invasionen hade dessutom förhindrat att Somalia blev en bas för terrornätverket al Qaida.
Men beträffande interimsregeringen var han helt enig med Marchal. Den var oduglig och saknade legitimitet. Slutsatsen han drog var att den etiopiska invasionsarmén måste stanna för överskådlig tid för att hålla ordning på somalierna.

Fredsutsikter?
Alliansen för återbefrielse av Somalia kräver att Etiopien lämnar Somalia. Först sedan det har skett är det möjligt att förhandla med interimsregeringen.
Interimsregeringens nye premiärminister Nur Hassan Hussein företräder en mer försonlig inställning än den tidigare, och det lilla hopp som finns om en förhandlingslösning är knutet till honom.
Men Alliansens styrka växer och motståndet mot den etiopiska inblandningen finns i alla somaliska skikt. Frankrike har gjort medlingsförsök, men så länge Etiopien och USA agerar som de gör är medlingen svår.
Den svenska ambassadören för Afrikas Horn Marika Fahlén förklarade att Sverige har kontakter både med Alliansen för återbefrielse och interimsregeringen. Sveriges syn på konflikten och möjligheterna till fred överensstämmer i stort med Roland Marchals. Sverige arbetar för förhandlingar mellan alliansen och interimsregeringen.

Svensksomalierna
De svenska somalierna stöder i stor utsträckning Alliansen för återbefrielse. Flera av deras representanter deltog i Alliansens kongress i Asmara i höstas. De känner sig kränkta av den etiopiska invasionen. Den enda som talade för interimsregeringen var ordföranden för det somaliska riksförbundet. Bland yngre somalier finns också många opolitiska utan intresse för konflikten.

Omvärlden blundar
Efter en period av fredlig utveckling, då de Islamiska domstolarna styrde en stor del av landet, stoppade mördandet och våldtäkterna, plundringarna och sjöröveriet, kastades Somalia åter in i det förödande inbördeskriget genom den etiopisk-amerikanska invasionen.
Anledningen till att världen blundar för en katastrof som är värre än Darfur – i det fallet agerar Steven Spielburg och andra kraftfullt och riktar kritiken mot Kina - är att den orsakats av USA med dess terrorparanoia, ensidiga inriktning på terroristbekämpning och vulgära fobier mot islam. Väst är ju i stort för USA och mot ”terroristerna”.

Svar till ”Älvräddare” av Gr

Inte bara Skåne

Klimatkrisen har lett till att gamla debatter väcks till liv. Framför allt den om kärnkraften, som även handlar om resurshushållning och livsstilar i stort. Vi kan ju konstatera att inte bara centern utan även miljöpartiet och vänsterpartiet åter slirar i frågan om avvecklingen.
Det sker förstås därför att de inser hur politiskt svårt det blir att genomföra de nedskärningar av utsläppen som forskarna kräver och olika beslutsfattare har bundit sej för. En del tekniska lösningar finns förvisso, men fortsätter levnadsstandarden att öka så uppväger dess energibehov mer än väl de besparingar som kan göras med konventionella metoder. Därmed är vi inne på livsstilsfrågan, och där vågar inget etablerat parti föreslå något radikalt.
Därmed får vi räkna med att kärnkraften bevaras och kanske byggs ut, trots att den genom sitt kylvatten och på andra sätt medverkar till den allmänna uppvärmningen av jorden, enligt termodynamikens andra, förargliga lag. Och att det blir en massiv utbyggnad av vindkraften.
I ett stort, integrerat (numera allleuropeiskt) elnät innebär båda kraftkällorna speciella problem. En kärnkraftsreaktor är binär, påslagen eller stoppad – och stoppar den gör man bara om man är tvungen. Därmed används kärnkraften som baskraft, och det behövs annan teknik för att klara variationerna. Gasturbiner är inte längre till att tänka på, och vi vet inte om det går att få tillräcklig ekonomi i tryckluftsaggregat. Då får vi ännu mer än nu lita till vattenkraften, som ju under senare decennier har anpassats ytterligare för att erbjuda just spetskraft.
Vindkraft kan inte användas som baskraft på grund av sin nyckfullhet. Då kommer åter vattenkraften in i bilden: när det blåser bra kan dammluckorna stängas och magasinen fyllas på.
Detta är ett stort problem som det inte finns några enkla lösningar på, och det är så stort att vi – både medborgare och politiker – lätt skyggar för det. Men det bör vi inte göra utan föra en diskussion om alternativen.
Själv tror jag alltså att vi bör tumma på beslutet att spara fyra stora Norrlandsälvar, trots att även jag uppskattar forsande vatten. I Skåne finns det inte så mycket av den varan att exploatera. Men det finns kanske skäl att aktualisera en annan gammal plan. Den gick ut på att dämma upp ett stort vattenmagasin på Västanåberget i nordvästra Skåne. Nattetid, när förbrukningen är lägre, skulle vatten pumpas dit från den närliggande Ivösjön, för att släppas tillbaka dit under dagens högförbrukning. Vattennivån i sjön skulle förstås pendla med vissa negativa konsekvenser för lokala organismer och miljö, vilket ledde till häftiga protester när planerna yppades. Sådana skulle säkert komma även nu, men vi måste alltså vara inställda på radikala omställningar.
Undertecknad är beredd, liksom jag här i VB tidigare, tillsammans med andra, har varit öppen för gruvdrift såväl på Österlen som på andra håll i Skåne.

Sydsvenskans insändarredaktion av Gunnar Stensson

Chefen på Sydsvenskans lundaredaktion Pia Rehnquist ringde mig sådär klockan 10 i fredags morse. Veckobladet tycks vara det första redaktionen läser på fredagsmorgnarna. Vi hade en liten diskussion som slutade med att vi kom överens om att jag skulle intervjua henne klockan 14 samma dag. Jag sammanställde i hast några frågor (mer om dem nedan) och mailade dem.
När jag sedan ringde henne klockan 14 menade hon att intervjun måste uppskjutas eftersom frågorna var av principiell betydelse och hon ville samordna svaren med Sydsvenskans ledning. Dessutom var hon jäktad eftersom hon skulle resa på semester. Jag kunde återkomma till intervjun i mitten av vecka åtta.
Hon bad samtidigt att jag skulle meddela tid och plats för den aktuella skoldebatten. Jag skickade in en notis men kan idag konstatera att den inte publicerats.

De gångna dagarna har jag kollat lite vilka insändare som kan ha refuserats de senaste dagarna. Monica Molins, s, insändare om skolpengen och Klostergårdsskolan publicerades i Skånskan den 7 februari. Den blev troligen refuserad av Sydsvenskan. Samma sak gäller Anders Ebbessons, mp, om skolanslag och skolpeng häromdagen. Nilla Bolding (v) skrev en intressant insändare om Sankt Lars-parken och ett grönt bälte kring Lund. Den refuserades på Sydsvenskan men trycktes också i Skånskan.
Alla tre insändarna är av stort allmänt intresse och gäller viktiga aktuella frågor men refuserades av Sydsvenskan. Tack vare Skånskan publicerades de.

Mot den bakgrunden formulerade jag följande frågor:
1. Jag upplever att Sydsvenskans lundaredaktion har en liberal och självständig hållning när det gäller insändarna (och för resten också i övrigt). Allt kan inte tryckas, bland annat av utrymmesskäl. Vilka huvudprinciper styr urvalet när det gäller de insändare som ska publiceras?
2. Sydsvenskan har ägarintressen och en övergripande politisk linje. Hur styrande är de?
3. Lundaredaktionen rör sig i en mycket begränsad krets makthavare (inte bara politiker) som är ytterst angelägna att tidningens verklighetsbeskrivning motsvarar vad de vill se. Många reportrar kommer i kontakt med dessa makthavare så gott som dagligen. Kan det då inte vara svårt att upprätthålla tidningens integritet? Ett sätt skulle vara att flytta lokaljournalister då och då. Man förlorar i erfarenhet men vinner i oberoende. Tillämpas det som en medveten policy?
4. Insändardebatten kan fungera som ett korrektiv, och kanske ibland ett stöd, i journalisternas ansträngningar att beskriva verkligheten självständigt. Håller du med om det?
5. Jag upplever att insändaravdelningarna fått ökat utrymme i alla sammanhang i Sydsvenskan. Stämmer det?
6. Skånska Dagbladet är hotat. Om tidningsstödet försvinner eller minskar kraftigt kan det i värsta fall läggas ner. Jag är säker på att du skulle beklaga det. Eller hur?
7. Jag kan konstatera att tre av mina insändare de senaste två månaderna har refuserats i Sydsvenskan men publicerats i Skånskan. Det måste väl vara bra att ha två olika redaktioner som gör egna bedömningar?
8. I din motivering för att inte publicera insändaren Alla förlorar ( som var ett svar på Lars Hanssons insändare Rättvisare med direkt skolpeng ) nämnde du att Sydsvenskan fått en massa insändare om skolpengen och det är viktigast att publicera texter av föräldrar, lärare osv än av tyckare med känd inställning. Jag instämde. Men mitt intryck är att Sydsvenskan inte publicerat så värst många kritiska insändare från allmänheten om skolpengen. Det vore intressant att få veta hur många insändare det rör sig om, om du gör ett överslag? Ett stort antal insändare kanske inte ger så många nya perspektiv, men de kan väl spegla förekomsten av en stark opinion och därför vara värda att publiceras.

Ja, det var de frågor jag i hast kunde komma på. Jag hoppas de besvaras nästa vecka.

Val i Vänsterpartiet

Till styrelse valdes:
ordförande: Marta Santander,
övriga ordinarie: Sten Henriksson, Saima Jönsson Fahoum, Olof Norborg, Lars A. Ohlsson, Maja Stolt, Angelica Svensson
ersättare: Gösta Eklund, Claes Regander, Anna Klara Arvidsson

Årsmötesuttalande v-Lund 2008

Stoppa borgarna!

Lund drabbas nu fullt ut av konsekvenserna av den borgerliga politiken. Inom skola och förskola har hittills 40 miljoner kronor skurits ner, och ytterligare kraftiga sparbeting är att vänta 2008 och 2009. Inom vård och omsorg är privatisering och utförsäljning orden för dagen, samtidigt som resurserna inte räcker till för att täcka behoven. För de hemlösa räcker inte platserna ens i tillfälliga boenden till, samtidigt som kommunen plockar bort bänkar och genomför upprensningsaktioner mot de tält och skjul som utgjort de hemlösas tillflyktsort.

Nu har invånarna i Lund också på allvar börjat reagera mot den förda politiken. De ser att detta inte är vad borgarna sa att de skulle göra innan valet 2006. Visserligen utlovades då sänkningar av kommunalskatten, något som de lyckas genomföra, åtminstone till hälften. Men samtidigt lät borgarna påskina att skattesänkningarna inte skulle påverka kvaliteten i verksamheten. Alla kan nu se att detta var en lögn.

Den borgerliga politiken är inget annat än en katastrof för Lund. Skolan, förskolan, vården och omsorgen måste värnas. Vi uppmanar kommunens invånare att protestera mot nedskärningar, försämringar och privatiseringar. För Lunds skull – stoppa borgarna!

---

Borgerlig anhöriginvandring
– ökad diskriminering och ändlös cynism

Regeringen beslutade den 7 februari 2008 att tillsätta en utredning med uppgift att försvåra för anhöriga till bland annat flyktingar med uppehållstillstånd att återförenas i Sverige. Borgarna vill att flyktingar med uppehållstillstånd skall ha jobb såväl som bostad för att få tillåtelse att deras närmaste (man/fru och barn) flyttar till Sverige.
Det är ett cyniskt förslag som diskriminerar mot kvinnor, gör flyktingar ansvariga för den diskriminering de utsätts för och bryter troligen mot barnkonventionen. Det diskriminerar mot kvinnor eftersom det oftast är mannen som får flyktingstatus, men kvinnor får ofta bära en stor del av bördan av politisk förföljelse. Syftet med utredningen är att ändra lagstiftningen så att de inte får förenas med sina nära och kära förrän de har bostad och arbete. Samtidigt vet vi att de utsätts för diskriminering inom såväl bostads- som arbetsmarknaden. Detta är ren cynism.
Barnkonventionen som Sverige anslutit sig till innebär barns rätt till sina föräldrar. Med den borgerliga regeringens intentioner kommer barn att med lagens hjälp hållas åtskilda från en förälder i Sverige i upp till fyra år.
Migrationsministern Tobias Billström och regeringen Reinfeldt har inte bara sneglat på den danska regeringen och Dansk Folkeparti. Direktiven till utredningen presenterades inte av en slump i Landskrona – är det sverigedemokraternas röster man söker?
Vänsterpartiet kräver genom sitt årsmöte 080209
– att regeringen omedelbart drar tillbaka
direktiven till utredningen
– att regeringen omedelbart slutar att flörta med
sverigedemokraterna
– att regeringen kämpar för att minska
diskrimineringen av kvinnor och personer med
utländsk bakgrund – inte öka effekten av den.

Årsmöte

i vänsterpartiet Lund
Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.

Årets första Rosa Parks kafé i Malmö

Föredragshållare: Emma Johansson
Ämne: Implementeringen av FN-resolutionen 1325 i Sverige - kvinnor, fred och säkerhet.
Vi avslutar årets första Rosa Parks kafé med ett möte för att kunna vidareutveckla idéer som framfördes i planeringsmötet den 23/1.
Tordsdag 14 februari kl. 18.00
Bokcafé Liberté, S:t Gertrudsgatan 4C

Så drabbar skolpengen och nedskärningarna Klostergårdsskolan

Politikerna i fullmäktige möter allmänheten i en skolpolitisk debatt i Kultur- och Fritidsnämnden lokal i Klostergårdens centrum torsdagen den 14 februari klockan 19 till 21.
Välkomna till en hjärtlig debatt!
Klostergårdens byalag

Mot koldoixidutsläpp av Demokratisk Vänster

Med hänvisning till behovet av akuta åtgärder för att minska koldioxidutsläppen menar Demokratisk Vänster i en motion att Lund bör tillsätta en politisk styrgrupp, en ”klimatkommission”, som ges i uppdrag att:
1. granska hur utvecklingen i Lund förhåller sig till de uppsatta målen i LundaEko och LundaMats,
2. kartlägga hur stor ökning av växthusgaser planerade stora infrastruktur- och verksamhetsprojekt alstrar
3. pröva om de beslutade målen behöver skärpas med tanke på den accelererande globala uppvärmningen
4. föreslå snabbt verkande åtgärder och finansiering av åtgärderna för att nå målen
Läs hela motionen»

Från Kulturcentralen

The Tossers (US)
på KB, Bergsgatan 18, Malmö fredag 8 februari kl18:30
Läs mer

Oomaigoosh
Det nya Malmöbandet som hyllar den persiska sångerskan Googoosh, på Jeriko, Spångatan 38, Malmö 8 februari kl. 19:30
Läs mer

Musikalen PIPPIN för första gången i Sverige!, 8, 10 och 12 februari på Heleneholmsgymnasiets aula, Munkhättegatan 1, Malmö
Läs mer

Klas Klättermus
Klassisk familjemus-ikal! 8-24 februari på MAF Scen 3, Spångatan 20, Malmö
Läs mer

Donkeyshot
picknickteater på Victoria, S Förstadsgatan 18, Malmö 8/2 kl. 19:30
Läs mer

Prunes - Tour de France
picknickteater på Victoria 9/2, kl. 19:30
Läs mer

Bortbytingen
Moomsteatern gör Selma Lagerlöf! på Södra Teatern, Folkets Hus, Olof Palmes plats 1, Malmö, sön 10 feb kl. 15:00
Läs mer

Familjekonsert, Arga Damen och
Andra Djur
På Palladium, Södergatan 15, Malmö 10 februari kl. 15.00
Läs mer

Kronvittnet (Swiadek koronny)
Sverigepremiär! Endast en föreställning. På Biograf Panora, S:t Gertrudsgatan 4, Malmö, 10/2 kl 16.00
Läs mer

Tower Of Power (US)
KB söndag 10 Februari kl. 20:00
Läs mer

Georg & Sarah Riedel
picknickteater på Victoria 12/2 kl. 19:30
Läs mer

Shi vilken graj
Ungdomsarrangemang med standupkomedi, improvisationsteater, Hiphop och en massa annat, 13/2, 13/3 och 9/4 på Jeriko kl. 19.00-23.30
Läs mer

Svensk tenn, Varanteatern
13-16 februari på Inkonst, Bergsgatan 29, kl. 19:00
Läs mer

Alla barnhjärtans konsert
På Palladium 14 feb kl 19:30
Läs mer

För tidiga vårkänslor av Lucifer

I förra veckan hörde jag koltrasten sjunga för första gången i år och i går var det fullt ös i råkkolonierna på Helgona- backen. Vi går förmodligen mot en ljusnande tid, om än inte i alla avseenden. Lågkonjunkturen är så sakta på gång och den lär inte hejdas av de restriktioner klimatkrisen kommer att tvinga fram. Stimulans är ordet, president Bush delar nu i fullt Keynesiansk anda ut pengar till alla alltmedan riksbankerna sänker räntan.
Apropå stimulans kommenterar den sympatiska journalisten Barbara Ehrenreich (Barbara’s blog) läget: ”Med allt tal om hur den ska stimuleras så skulle man kunna tro att ekonomin är en jättestor clitoris.” Nu fullföljer hon tyvärr inte med fler sexuella metaforer utan försöker mest göra upp med begreppet ”ekonomin”, något som är så långt från verkligheten att man är tvungen att för den senare tala om ”den reella ekonomin”.

Nytt barnvagnsmode
I nyhetsfloden har jag annars mest fastnat för det nya häftiga barnvagnsmodet. Det är slut med de rickiga kärror man drog omkring med förr. Det som gäller är avancerade sportmodeller, en sorts barnvagnarnas stadsjeepar. Det senaste är att de nu också har en lattehållare där man behändigt ställer ifrån sig den långsmala kaffemuggen medan man trycker i sig den degiga jättemuffinsen.
Jag tror det blir årets nya svenska ord: lattehållare.
Visst, den amerikanska valrörelsen inför presidentvalet är en utomordentlig show som har det mesta: pengar, tårar, karisma, ja rentav lite politik emellanåt. Vi är många som följer den och ibland vet vi väl inte om det är verklighet eller en TV-serie, West Wing eller vad den kan heta. Jag vill med det här på intet sätt förstöra glädjen eller spänningen.
Men risken finns att man börjar knyta förhoppningar till den ena eller andra utgången. Jag vill verkligen varna för det. Många hyggliga liberaler trodde att Bush skulle hålla USA hemma och föra lite stillsam frikyrklig politik och det fanns socialdemokrater som trodde att Bill Clinton på sin tid skulle bedriva klassisk socialdemokratisk politik. Vad Bush gjorde vet alla och Clinton var den store nerskäraren av amerikansk Social Security, dvs. generell välfärdspolitik. Då har jag ändå inte dragit min vanliga historia om hur vi 1964 knöt förhoppningar till LBJ i motsats till den hemske Barry Goldwater.

Strukturerna!
Hilary Clinton och Barrack Obama är emot Bush och vill säkert avsluta Irakkriget, förmodligen med äran i behåll, vilket brukar betyda några år extra. Men det avgörande är strukturerna kring dem. Om man tittar på gruppen av utrikespolitiska rådgivare kring dem består kärnorna i båda fallen av ett halv dussin generaler och amiraler. På Hilarys sida tillkommer sedan namn som Leslie Gelb, Strobe Talbot, Madeleine Albright, ingen av dem någon duvunge precis, medan Obama kan räkna in Zbigniew Brzezinski och Richard Clarke bland de sina. Det är inget konstigt eller elakartat i det. Det är den amerikanska världsmaktens ledare som ska väljas och det är på det här sättet man får kontinuitet. Det är en kontinuitet som fanns också i övergången från Clinton till Bush: också under Clintons period skickades det ut straffexpeditioner med bombplan när något inte passade världsmakten. Jag ska inte förneka att Bush var lite dummare och mer ideologiskt driven. Men amerikansk utrikespolitik kommer att ligga tämligen fast vad som än händer. Vinner McCain blir det väl hundratusen man till i Irak, visst, det kommer att förlänga plågan ungefär som när Nixon vann 1968 när Vietnamkriget skulle kunna avslutats. Personligheterna har förvisso en roll i historien, men de verkar inom strukturer.

Bryt borgarväldet i Lund!
Om man åter vänder blickarna mot Lund kan man bara notera det för varje vecka försämrade läget för borgarna. Jag gissar att de snart börjar känna det rent fysiskt, som en matthet i knäna. Det handlar om folkstämningen, vad som sägs på kafferaster och på insändarsidor, vilka protestlistor som är på gång. Det handlar inte om att oppositionen har varit speciellt framgångsrik. Nej det jag talar om är den vanliga medelklassen i Lund, med barn på dagis och i skolan, en grupp med stort självförtroende och stor politisk styrka när den väl tas i anspråk. Jag känner igen stämningen från tidigt 80-tal. Resultatet då blev parollen ”Bryt borgarväldet i Lund” och så småningom ett regimskifte. Jag har goda förhoppningar inför 2010.
Lucifer

Klarar Skånes tågstrategi 40 procent av Gr

Skånetrafiken har kommit med ett ambitiöst dokument, en strategi för tågtrafikens utveckling tretti år framåt. Det är i princip glädjande tankar. Författarna vågar inte räkna med att de senaste årens våldsamma expansion håller i sej, men även med en måttligare ökning kommer trafiken att fem–sexfaldigas till år 2037. Det låter mycket, men rapporten påpekar att man i Zürich redan är uppe i motsvarande mängd kollektivresor per person och år.
För Lunds del finns det några positiva ting att peka på. När Citytunneln under Malmö har öppnats 2011 blir tågen dit fler, och inte minst direkttågen till Köpenhamn. Därtill blir det tågtrafik hela natten. Som bekant ska Lunds station rustas upp, delvis med kommunala pengar. Utredarna menar att vi får bereda oss på att kommuner och län/regioner tar ett större ekonomiskt ansvar för tågen i framtiden, och i ett historiskt perspektiv är detta inget nytt – närmare två tredjedelar av det svenska järnvägsnätet byggdes med icke-statliga medel och med kommunerna som de stora finansiärerna.
Negativt är däremot att planen tiger om det gamla kravet på en hållplats vid Klostergården/Källbymölla. Med fyra spår till Malmö blir en sådan möjlig, och resandeunderlaget för den har vuxit, inte minst genom glasmästare Paulssons arena. Här finns utrymme för kommunen att deklarera sin vilja att bidra till hållplatsens etablering, ungefär som Malmö nyss har förklarat sej villigt att betala ett extra spår ut från Hyllie.
Vänsterpartiet i Skåne har yttrat sej över planen under ett tidigare skede och det är positivt – de flesta partier har avstått från möjligheten. Dock har yttrandet en voluntaristisk (”vi kan bara vi vill”) prägel. När planförfattarna utmålade ett antal trender i samhället som kunde påverka järnvägens förutsättningar löd v-kritiken att det inte bara gällde att passivt förhålla sej till trenderna utan att påverka samhällsutvecklingen. Visst, men det finns stora skeenden – världsbefolkningens tillväxt, urbanisering, internationell migration och en hel del annat – som skånska politiker inte kan göra så mycket åt.
Vettigare är den starkare betoning som v vill ge åt nya spårvägar, något som rapporten behandlar mycket knapphändigt. Med spårvägsteknik kan spårtrafiken blir betydligt mer yttäckande, det vill säga att många fler kan få nära till en hållplats. Det sker i någon mån på bekostnad av hastigheten, men spårväg är också betydligt billigare att anlägga än ny järnväg.
De senaste klimatpolitiska signalerna ger stöd åt resonemanget. Miljöminister Carlgren och Maria Wetterstrand (mp) har ju antytt att målet för Sveriges reduktion av växthusgaser blir 35–40 och inte 20 procent. I så fall krävs en enorm omläggning av hela trafiksystemet, och exempelvis måste många fler orter – Sandby, Veberöd, Genarp för att ta några exempel från Lunds kommun – få miljövänlig kollektivtrafik (principbeslut om Dalby föreligger redan). Då gäller det att utnyttja pengarna maximalt.
I den fortsatta politiska behandlingen av tågstrategin bör därför realistiska politiker kräva att det utarbetas en alternativ strategi som utgår från de andra och dystrare förutsättningar som formuleras av de initierade klimatforskarna.
Gr

Hej och hå uti Skåne vi vill gå av Älvräddare

För något år sedan stoppades transporten av ett uttjänt franskt hangarfartyg till Indien. Fartyget, eller det som var kvar av det, skulle till Indien för att huggas upp. Fartyget var fullt av asbest och andra farliga material. Först efter sanering kunde transporten återupptas.
För någon vecka sedan fick jag se en med mobil tagen film från en fabrik i Asien, troligtvis Kina. Ett antal arbetare sitter inne i en stor press där deras uppgift var att lyfta in material och efter det att pressen tryckt ner lyfta ut de färdiga produkterna. Problemet i detta fall var att det fria utrymmet som var kvar när den övre presshalvan gick ner var så begränsat att arbetarna fick böja sig mer eller mindre beroende på hur långa de var. Det är lätt att förstå vad som inträffar när en person kommer i otakt, ej hinner. I västvärlden är naturligtvis matning och utplock mekaniserad.
Bilderna beskriver den ena sidan av relationen mellan västs utvecklade ekonomier och de ekonomier vi tidigare benämnde underutvecklade. Den kan också beskrivas som relationen mellan centra och periferi. Periferin står för arbetskraftsintensiv produktion och råvaror.
Det kapitalstarka centra styr över den beroende periferin. Detta förhållande är sedan länge känt inte minst inom vänstern.
En liknande relation mellan centra och periferi kan också ses på nationell eller regional nivå.
Norrland levererar råvaror och många av jobben finns i gruva och i skog. Men här försvinner
insikten. Att de norra delarna av landet, lappmarkerna och Tornedalen egentligen är ickesvenska områden med ett ursprung i en annan kultur vill vi inte inse. När ryssarna förhandlade om fred efter kriget 1809 ställdes krav på de norra delarna eftersom de inte sågs som svenska områden.

Idag hörs allt fler röster om utbyggnad av de sista älvarna i norr och man känner igen mönstret alltför väl. I det välutbildade Lund demonstreras för att skydda miljön kring en bäck kallad Höje å. Samtidigt propagerar andra för att torrlägga Kalixälven med det helt unika Jockfallet och forsarna i Pahakurkio. Ingen i den gröna vänstern opponerar. För oss i Skåne är vattenkraft ren energi. Att lösningen med vattenkraft är kortsiktig och att en förändring framförallt kräver begränsning och återvinning vill ingen se.
Den lille lundensarens perspektiv är sannerligen begränsat. Låt oss gå ut och ströva på ett Österlen utan gruvor och dagbrott, dricka lite vin och glömma att en stor del av våra exportintäkter leder till kalhuggna skogar, slagghögar och döda stendiken långt från Lund och Skåne.

Alla förlorar av Gunnar Stensson

Lars Hansson är demokrat. För honom är alla barn lika och ska ha likadan skolundervisning. Alltså ska de ha lika stor skolpeng. Alla skolor är också lika. Alltså ska de ha samma ekonomiska villkor. Tre skolor har enligt Lars Hansson varit orättvist gynnade: Klostergårdsskolan, Vikingaskolan och Svenshögskolan. De har stor andel elever med utländsk bakgrund. De ska därför ha extra stora nedskärningar, särskilt Vikingaskolan och Klostergårdsskolan som ska ner till Svenshögsskolans ekonomiska nivå.
Olika kultur på olika skolor tolereras inte. Klostergårdsskolan ska inte ha betalt för sitt integrationsarbete, sin internationella vecka, sina många priser, sina engagerade föräldrar och sina internationella kontakter.
Varje elev är en peng. Minskar antalet med tio som på Klostergårdsskolan kostar det femhundratusen kronor. Tillsammans med bortfallet av tilläggsresursen för elever med utländsk bakgrund leder det till att fem lärare flyttas. Kontinuitet och kontakt med elever, föräldrar och kollegor är ovidkommande. Lärare är lika lika som elever. Flytta dem bara.
Hemspråkslärare är inte heller individer. Modersmålsundervisningen köps per lärartimme. Om det finns pengar. Det har knappast Klostergårdsskolan efter att ha berövats en femtedel av sina resurser. Så kan hemspråkslärarna rationaliseras bort på grund av minskande efterfrågan.
Lunds skoltjänstemän, som till skillnad från politikerna på heltid arbetar i skolans tjänst, betraktas uteslutande som en förlustpost.
- Minskad administration ger mer pengar till verksamheten, säger Tove Klette. Skolpengsreformen ger vinnare och förlorare. Förlorarna är i detta fall elever i behov av extra resurser (dyslexi, andra funktionshinder och språksvårigheter på grund av utländsk härkomst). - Men det brukar sätta sig efter hand, påpekar hon. Väljarna glömmer.
Lars Hansson och Tove Klette har missat gymnasieskolans fördelningssystem som också bygger på antalet elever per program. Men där vet man att undervisningen kostar olika beroende på elevernas olika förutsättningar och val och medlen fördelas per undervisningsenhet, inte per elev. Så uppnås organisatorisk stadga
Lars Hansson och Tove Klette är välkomna till den skolpolitiska debatt som Klostergårdens byalag anordnar den 14 februari.
För Klostergårdens byalag
Gunnar Stensson, sekreterare

Det fria ordet av Gunnar Stensson

Censur på Sydsvenskan?

Sydsvenskans insändarredaktion ville inte införa ovanstående insändare med motiveringen att den fått in en sån massa insändare om skolpengen. Jag svarade att jag var nöjd; min medverkan kunde tänkas vara kontraproduktiv. Jag föreslog att de i stället skulle samla ihop mängden av insändare från lärare, föräldrar osv i ett block. Jag hoppas de gör det, men hittills har det inte skett.
Reportaget om Klostergårdsskolan i söndagens Sydsvenska har upprört allianspartierna. Möjligen har de hört av sig och utövat påtryckningar.
Under de senaste sju veckorna har jag fått ytterligare tre insändare refuserade. De har visserligen tryckts i andra tidningar, så det opinionsbildande syftet har uppnåtts. Men jag har hört att samma sak också hänt andra personer med vänster- och miljöinriktning. Många menar att det skedde en tydlig attitydförändring på insändarredaktionen för cirka två månader sedan. Kan det vara fråga om en ny policy? Det drabbar i så fall främst Sydsvenskan som förlorar i läsvärde.
Det skedda är i varje fall en tankeställare, i synnerhet som nya EU-direktiv hotar Skånska Dagbladets framtid. Tidningsmonopol för Sydsvenskan i Lund, Malmö och stora delar av Skåne skulle med säkerhet leda till en utarmning av det fria ordet.
Man påminns om vikten av att ha tillgång till egna kanaler, som Veckobladet. Dess betydelse kan växa i ett hårdare medieklimat. Skulle vänsterpartierna inte kunna subventionera den för att ekonomiskt stärka den? De skulle samtidigt kunna utvidga och systematisera sin medverkan t ex genom att ha ett bestämt utrymme för respektive v, mp, s och dv. Det skulle innebära värdefulla politiska samordningseffekter. I så fall skulle tidningen också kunna marknadsföra sig själv bättre, dels inom partierna och dels utåt.
Gunnar Stensson

Årsmöte i vänsterpartiet Lund

Lördagen 9 februari 2008
Tid: kl 10.00
Plats: IOGT NTO:s lokal på Bantorget 5
Vänsterpartiets medlemsmöten är öppna för alla intresserade.

Påskvandring – kvalificerad friskvård

Påskvandringen infaller ovanligt tidigt i år. Starten sker på morgonen (skär)torsdagen den 20 mars, men det finns möjlighet att ansluta samma kväll då vi räknar med att korsa en väg med allmänna kommunikationer. Det blir två övernattningar (i vindskydd) och vi återkommer alltså till Lund på påskafton. Sträckan är inte bestämd i detalj, men vi utgår förmodligen från någon punkt på järnvägssträckan Höör–Hässleholm och tar oss ner till den vackra Hanöbukten.
Den tidiga årstiden ger löfte om sval, syrerik och därmed särskilt hälsosam luft, och därtill kommer de aromatiska barrskogsdofterna. Den viktigaste hälsofaktorn är förstås kroppsrörelsen: inte överdriven men ihärdig – den totala distansen blir cirka fem mil. Den fysiska tröttheten skapar god sömn vilket också är nyttigt. Och ett litet glas vid lägerelden stärker hjärtat och sätter fart på blodomloppet.
Det dominerande samtalsämnet blir förmodligen klimathotet. Vi kommer till stor del att vandra genom skog, det vill säga potentiellt biobränsle. Vi kan se hur lantbefolkningen bor och bedöma om det är ekologiskt hållbart. Vi är pionjärer för ett fritidsliv som alla så småningom måste anamma när bilen har blivit omöjlig.
Närmare information om påskvandringen kommer i senare nummer, men intresserade kan redan nu kontakta Gunnar Sandin, 046-135899.

Mer kärnkraft? av Sven-Inge Cederfelt

Gr skriver i VB 080125 att han tror att fler kommer till att ansluta sig till Björklunds linje om kärnkraft. Vidare påstår han att vi kan glömma solenergi och att vindenergi möjligen börjar komma.
Ser man det globalt kan väl solenergin bli ganska avgörande om vi bestämmer oss för att satsa på det. En yta av Sveriges storlek i Sahara med solenergiverk skulle kunna ge elenergi i storleksordning med den globala energikonsumtionen. Även i Norden skulle solceller på taken kunna ge en hel del. Det handlar främst om när solcellerna blir tillräckligt billiga (eller alternativen tillräckligt dyra). En stor utbyggnad av sol och vind kräver förstås någon form av energilager. Men det är ju möjligt. Vätgas är ett alternativ för långtidslagring, typ från sommar till vinter. Det finns ju även mekaniska metoder, t ex svänghjul eller pumpa upp vatten, för korttidslagring. Även vid infrastrukturen för fordonsdrift bör det ju vara någon form av energilager som kan tas ut som el, laddningsbara elhybrider lär finnas inom kort.
Men åter till Björklunds kärnenergiidé, som jag inte betvivlar att många kommer att ansluta sig till. Det riktigt fåniga är ju att han vill ha dem vid Ringhals och Forsmark. Eftersom kärnenergi är en ändlig källa så bör man ju hushålla med den. Det innebär bl a att om vi ska ha kärnenergi så bör det vara kraftvärmeverk. Då utnyttjas energin effektivare. Men det betyder ju också att de bör ligga vid storstäderna. Byggs de lika stora som de kärnkraftverk vi har idag kan jag inte se att det finns underlag för den värmen någon annanstans i Sverige än vid Stockholm. Och då ligger Forsmark för långt bort. Behövs det fler i norra Europa bör de ligga vid de andra storstäderna, såsom Köpenhamn, Riga, St Petersburg och kanske Gdansk.

I badhusfrågan av Lucifer

När detta skrivs har Lunds kommunfullmäktige just inlett sitt januarimöte, där man har Lunds badhusfråga på föredragningslistan. Jag hoppas på en grundlig och uppslitande debatt, gärna med en liten återremiss för ytterligare tänkande.
Låt mig förklara.

Erlanders badhus
Lunds första badhus i Stadsparken var ett resultat av Tage Erlanders kommunalpolitiska agerande på 1930-talet. Tage satt i fullmäktige och var en varm anhängare av ett sådant bygge. Det var på den tiden en angelägenhet för de många som bodde i trånga lägenheter utan badrum. Lund var tidigt ute med ett kommunalt badhus och det blev en vacker och ändamålsenlig inrättning. Det tjänade länge grundläggande behov: när jag kom till Lund i slutet av femtiotalet bodde jag i ett rum i ett gammalt hus på Slöjdgatan, utan bad/dusch. Jag gick till Badhuset varje lördag förmiddag, drack kaffe och åt en macka. Det var på den lyckliga tid då unga människor inte behövde duscha två gånger om dan.

Riv skiten!
Ja, så hände det vanliga: nån gång i början av 80-talet ansågs inrättningen otidsenlig, simmarna i Poseidon ville ha något bättre och lämpligt nog kunde man då upptäcka att armeringsjärnen var rostiga och allt måste rivas. Under det vanliga mottot ”Riv skiten!” skulle det byggas nytt, det var borgerlig majoritet och den hängivne motionssimmaren Olof Nordström (m) blev ordförande i badhuskommittén och byggde det nuvarande Högevallsbadet. Återigen: Lund var före sin tid, det nya badet hade fräscha rekreationsinslag som den berömda vågmaskinen. Det tråkiga var bara att komforten, omklädningsutrymmena blev av en lägre standard än i det förra huset, det var trångt. Också serveringen blev tråkigare, jag minns hur besviken jag var. Det mest anmärkningsvärda var dock den väldiga hoppanläggningen. Till en kostnad av jag vet icke vad byggdes ett väldigt hopptorn med motsvarande högt i tak. Jag vet inte vilken lobby som låg bakom, men någon var det.

Elit eller motion?
Lunds flotta hoppbassäng gav resultat, här har hållits flera SM i simhopp och Lund har blivit framstående i grenen och för många räcker det. Men är det sådant ett kommunalt bad är till för?
Här kommer vi omedelbart in på de aktuella badhusförslagen. I flera av de förslag som nu är aktuella så ingår en ”tränings- och tävlingsbassäng” med sex 50-metersbanor. Jag vet inte vilka erfarenheter andra har, men jag har aldrig varit på ett badhus i Sverige där inte resurser av det slaget alltid tilldelats tävlingssimmarna. Motionssimmarna brukar få en bana, eller i bästa fall två, resten är reserverade för träning för den ena eller andra simklubben. Så där ligger vi vanliga och kämpar och får ständigt väja för varandra eller ge upp företaget, allt medan tävlingssimmarna får sina dagliga två-tre timmar på de andra banorna. Alltså: 50-metersbassängen byggs för elitverksamheten och dess träning. Elitidrott är något helt annat än motionsverksamhet även om det är vanligt att man försöker blanda ihop korten genom att låtsas som om de hör samman. Det gör de inte: i en fallet handlar det om showverksamhet, i det andra om folkhälsa.

De kloka centerpartisterna!
Nej, jag tror inte jag kan påverka det här, nästan alla tar för givet att man måste tillgodose tävlingsidrottarnas tränings- och uppvisningsbehov. Idrottslobbyn är den starkaste vi har i kommunalpolitiken och inför den ger alla partier upp. Det gör (s) och (v), men också (fp), (kd) och (m), den senare grupen med lite nerdragna allmänutrymmen. (Mp) vill inte ösa på så mycket på Högevall, men vill tydligen ha sina 50-metersbassänger på annat håll. Det är pinsamt att säga det men det är faktiskt (c) som håller igen och vill bygga om det befintliga badet och öka på med något i de östra kommundelarna. Mina känslor för S. Sandby och Veberöd är inte de varmaste men jag tycker faktiskt det finns anledning att ta vara på det som finns och göra det bättre. Det tycker säkert inte lobbyisterna i Poseidon, men det struntar jag i.
Det kostar nu kronor 60.- (sextio) att gå på Högevall och ska man vräka på som det är tänkt nu blir det snart hundra. Hejda baddjävlarna!

1968 – ett särperspektiv av Gunnar Stensson

Jag kände inte igen mig i tv-serien Upp till kamp. Också andra berättelser om 1968 har varit mig främmande. De har trampat runt i i en avfallsgrop full av nostalgisk rekvisita och/eller ignorant avståndstagande. Jag måste förstås inse att det finns flera berättelser än min. Därför presenterar jag ödmjukt mitt eget särperspektiv som jag hoppas att åtminstone några 60-åringar i Piteå, Hortlax, Öjebyn, Älvsbyn, Kalix och Luleå ska känna igen. De var omkring 20 den gången.
1968 började 1967. Tage Erlander ville stoppa Russelltribunalen om USA:s krigsförbrytelser i Vietnam. Jag kan inte förbjuda den, men den är inte välkommen, sa han. Slagordet ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” bekräftades.
I Luleå spelade en teatergrupp från Framnäs folkhögskola i november en kabaré om USA:s krig. Det skedde inom ramen för Kul 67 (en kampanj för byggandet av Norrbottensteatern). I föreställningen ingick en intervju med Mohammed Ali, ett krigsreportage ur tidningen Se samt Bob Dylans A hard rain´s gonna fall, World war 3 och Masters of war. Publiken (400 ungdomar) krävde att USA skulle ut ur Vietnam. Luleå FNL-grupp delade ut märken av papp.
Den 20 december överfölls deltagarna i ett seminarium om Vietnamkriget i Stockholm av ridande polis när de skulle gå hem. Aktade socialdemokrater som Signe och Axel Höjer drabbades och uttryckte sin indignation i massmedia. Alva Myrdals son Jan fick en batong i skallen och tappade glasögonen, vilket förevigades på bild. Olof Palme insåg att socialdemokraternas vietnampolitik höll på att gå åt helvete.
Så kom nyåret 1968 i Norrbotten, Vietnam och hela världen.

Olof Palme (ecklesiastikminister var hans titel då, tror jag, med ansvar för skola och utbildning) gick med fackla i hand tillsammans med Vietnams ambassadör i täten för en FNL-demonstration i Stockholm. Det blev stor kalabalik och många krävde hans avgång. Men han räddade den socialdemokratiska vietnampolitiken. Sen är det en annan sak att IB med hans goda minne samarbetade med CIA och spionerade på FNL-are, vänstersossar, marxistleninister och vpk-are. Det fick vi inte veta förrän 1972.
Lyndon Johnson skickade hela hösten nya trupper till Vietnam. De blev 550 000 till slut. Den största truppkoncentrationen sedan andra världskriget. I februari slog FNL till: Tet-offensiven. USA:s ambassad i Saigon ockuperades. Överallt angreps amerikanska fästen. Vietnam var inget offer. Vietnam vek inte: Vi slår tillbaka, vi går mot seger och USA fördrivs från Söderns jord, heter det i Befria södern (som skådespelarna i Upp till kamp inte ens klarade melodin på). Marken exploderade under stol´n som Lyndon Johnson satt på och han förklarade att han inte ställde upp för omval. Senare förstod vi att offensiven varit fruktansvärt kostsam för FNL och att det i fortsättningen blev den nordvietnamesiska armén som förde kriget. Men i februari såg Tet ut som en stor seger. Politiskt var det en stor seger (som att spränga gränsmurarna runt Gaza). Det amerikanska folket tappade definitivt tron på kriget.
Medborgarrättskampen hade sedan mer än tio år före Vietnamkriget dominerat amerikansk politik. Och den var inte slut än. Det var mest svarta soldater som skickades till Vietnam. Martin Luther King ledde kampen, men hans ickevåldsmetoder ifrågasattes av Malcolm X och grupper som de svarta pantrarna. Så mördades King i Memphis, Tennessee, av en vit rasist den 4 april. Många drog slutsatsen att det som återstod för de svarta i USA var väpnad kamp.

Robert Kennedy blev den presidentkandidat som många satte sitt sista hopp till. Han kunde stoppa rasismen. Han lovade att stoppa kriget. Men han blev mördad, samma dag som han vann primärvalet i Kalifornien. Jag var på resa och befann mig i Krylbo. Robert Kennedy dog i Krylbo. Nu är de lagliga, fredliga möjligheterna definitivt uttömda, tänkte jag. Nu blir det nån sorts revolution i USA sen skurkarna mördat alla hederliga ledare. Studenterna och desertörerna och de svarta gör uppror.
I stället valdes Nixon till president. Visserligen stod amerikanerna inte ut med honom mer än ett par år innan de spydde ut honom ur sin mun, trots att han dessförinnan förändrat spelreglerna i kriget till USA:s fördel genom att inleda ett samarbete med Kina som försatte Vietnam i ett mer utsatt läge.
Våra blickar var framför allt riktade mot Vietnam och USA men samtidigt hoppades vi mycket av det civila motståndet i Tjeckoslovakien: Pragvåren. Uttrycket ”socialism med ett mänskligt ansikte” lanserades. Socialismen gick mot en vår och kapitalismen bröt samman i konflikter och inbördeskrig.
Det hände saker i Paris och Stockholm och Lund också. I maj revolterade studenterna i Paris. De fick stöd av fackföreningarna. Glada gatustrider fördes. Fantasin till makten. I juli blev det val till nationalförsamlingen och regeringen vann en jordskredsseger. Så länge varade den fröjden. Vi norrbottningar var föga imponerade av de franska studenterna, även om vi uppskattade Sartre och Camus och Claude Simon liksom den nya franska filmvågen med Truffaut, Godard och Chabrol (som tyvärr försvagades efter 68). Franska mediers kunskap om Indokina respekterades.
När vi såg kårhusockupationen i tv blev vi mest konfunderade och hejade på Olof Palme, vietnamdemonstranten, som nu konfronterade de hojtande studenterna i Stockholm. I Lund tycktes man demonstrera mot värnplikten, och där var den ridande polisen ute. Studenterna stod i portgångarna för att inte bli trampade på tårna. Parollen Vägra värnplikt! betraktades som kriminell uppvigling och ändrades till Att vägra värnplikt, som var laglig på grund av infinitivformen. Trots att kårhusockupanter och värnpliktsvägrare förvisso var mot USA:s krig i Vietnam föreföll oss deras aktioner mest som avvikelser från det som var viktigt: USA:s napalm och stålkulebomber och FNL:s motstånd.
Däremot chockades vi av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien den 20 augusti. Världen komplicerades. Vietnam behövde stödet från Sovjetunionen, men Sovjetunionens ockupation av Tjeckoslovakien var ett brott mot den princip Vietnam kämpade för: det nationella självbestämmandet. KFML löste konflikten genom att solidarisera sig med Kina och beteckna både USA och Sovjetunionen som imperialistiska supermakter som måste bekämpas. Det ledde i sinom tid till konsekvensen att de bröt med Vietnam och stödde Pol Pot varefter de försvann ur svensk och internationell politik. Till näringslivet och media.
Det på sikt viktigaste politiska uttalandet i svensk vänster var CH Hermanssons fördömande av den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 68. Det fick han skit för i partiet.
Så gick 1968 mot sitt dystra slut med Nixon som världens tills vidare mäktigaste man.
Jag fick anledning att lämna Norrland 1969 och hamnade i Ulrikedal i Lund. En kväll i september deltog jag i en sorgedemonstration över Ho Chi Minhs död. Vi gick från Lundagård till Stortorget.

Därmed var 1968 definitivt slut. Sju års krig i Vietnam återstod, och mer än sju års solidaritetsarbete.

FNL-affischer

Med anledning av Gunnars artikel ovan så vill vi uppmärksamma läsarna på att
KB har en fin samling med FNL-affischer som kan beskådas på adressen.

Mot utförsäljningen av statliga bolag

Vill du att våra tillgångar reas ut till underpris?

Stoppautförsäljningen.nu! är en politiskt obunden kampanj vars syfte är att samla in tillräckligt många namnunderskrifter för att få regeringen att ställa in den planerade utförsäljningen, tills dess att man har presenterat en kortsiktig och långsiktig konsekvensanalys för svenska folket att ta ställning till.
Länk till hemsidan
Sprid länken och engagera er!

WSF Global Day of Action 26 januari

WSF Global Day of Action 26 januari
www.wsf2008.net
Global day of action and mobilization är en dag för global samling för en mer rättvis, hållbar och demokratisk värld. Vi uppmärksammar att European Social Forum kommer till Malmö den 17-21 september.

Kl 14:00 (prick), Triangeln, Malmö
Vi kommer att bilda ett mänskligt nätverk genom att vi tar våra kompisar i handen och länkar upp med andra medan vi rör oss mot Triangelns mitt (torget vid fontänen).
Obs!!! för att kunna genomföra vår aktion är det viktigt att du är vid Triangeln prick kl 14:00 och sätter igång aktionen precis då!!

Sedan är alla välkomna till Kvarnby/Röda Huset!
Kl 14.30 - 17 på Kvarnby Fhsk/Röda Huset, Industrigatan 4, Malmö
14.30 Fika
15.00 Malmö möter ESF - vad innebär det?
• Hur gör vi ESF till en angelägenhet för alla Malmö-bor?
• Hur presenterar vi Malmö för våra internationella gäster?
• Är det möjligt för ett gäng Malmö-organisationer att forma en gemensam Malmö-appell?
• Hur kan vi Malmö/Skåne-organisationer samarbeta?
Vi visar även filmen Studiecirkeln och forumet: Det senaste världsforumet i Kenya samlade 75 000 deltagare och satte Afrikas sociala rörelser på den politiska kartan. Inför forumet arrangerades ABF-studiecirklar på många orter och över hundra personer åkte tillsammans till Nairobi. Filmen följer studiecirkeldeltagare från Malmö, Lund, Stockholm och Ludvika. Frågor som berörs är själva forumidéen, forumet och studiecirkeln som förberedelse inför resan. 22 minuter.
World Social Forum 2008
Mot nyliberal globalisering, krig, patriarkatet, rasism, kolonialism och miljökatastrofer
EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG!
Arrangörer: ESF Norden 2008 och ABF Malmö

Tips från Kulturcentralen

Groovy! JazzAttacks Kaxiga, sprudlande och glädjefyllda grooves!, på Jeriko 25 januari. Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3900

Wildbirds & Peacedrums
En hyllning till experimentet, på Jeriko 29 Januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3901

Gunnel Mauritzon Band
Strålande folksång med en doft av jazz, på Jeriko 30 januari Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3916

Palladium Baroque-festival för tidig musik under helgen 25-27 januari. Palladium En Historisk Modeshow På Palladium 27 januari kl 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3824
Ensemble Zefiro under ledning av Alfredo Bernadini På Palladium 26 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3823
Jaap ter Linden På Palladium 26 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3821
Ovidius Metamorfoser med studerande från Musikhögskolan i Malmö under ledning av Peter Spissky På Palladium 25 januari 22.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3820
Sirena (Danmark) Familjekonsert På Palladium 26 januari 15.00 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3822
Öppningskonsert med Svanholm Singers, Skånes Dansteater & Ensemble Mare Balticum På Palladium 25 januari 19.30 Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3819

Teaterfestival/22 DAGAR
Teaterhögskolan på Bryggeriteatern 28 jan-10 feb
Läs mer på http://kulturcentralen.nu/i/?3979 Teaterhögskolan har premiär för De Nya
KUNG OIDIPUS
NATTEN FÖRE SKOGARNA
PANIK, PANIK KOM INTE HIT!
SWEDEN TM
TEMA: DÖ(D)
ÖGONSVARTA

På två ben i klimatfrågan av Gr

Pär Nuder har fått sparken. Det lär ha varit på gång länge, men vi vill gärna tro att droppen var den hårda kritik som riktades mot honom i förra VB.
Men det är klart att det finns flera faktorer bakom ett sånt beslut. De senaste dagarnas stora händelse är ju EU:s beslut om reduktion av växthusgaser och dess konsekvenser för Sverige. Från socialdemokraterna har bland annat Mona Sahlin, Lena Hallengren och Thomas Östros uttalat sej men jag har inte sett något från Nuder. Jag kan tänka mej att han inte hade varit alltför lycklig över tanken att finansminister behöva medverka till den nedskärning av de svenska utsläppen med 32 procent, nästan en fördubbling av de 17 som EU-kommissionen föreslår för Sveriges del, vilket de tre oppositionspartierna gemensamt förespråkar.
Missförstå mej inte! Jag delar kritiken från Svenska Naturskyddsföreningen och Greenpeace och andra mot EU för dess otillräckliga mål, som ligger under vad man talade om på Bali, och mot den fega borgerliga regeringen. Jag tycker det är utmärkt att mp och v har fått med s på 32-procentsmålet. Dock är jag rädd för att målet inte betyder särskilt mycket. Jag tror att Mona Sahlin gick med på det därför att hon, i motsats till Nuder, inte fattar konsekvenserna.
En anmärkning: Det snurrar olika år och procent i debatten. Ena gången används 1990 som basår och det är räknat därifrån som utsläppen ska ner med 40 procent till 2020. 8 procent är redan avklarade vilket gör att 32 återstår. Den 17-procentiga minskningen har 2005 som basår. Hur läget är just nu vet jag inte, men en tidningsnotis i veckan berättade att utsläppen från den svenska vägtrafiken hade ökat med 2 procent från 2006 till 2007, och trafiken står för 31 procent av de totala växthusgaserna. Det tyder på att 2006 och 2007 sannolikt är förlorade år och att vi ska ner med kanske 19 procent enligt EU:s och regeringens sätt att räkna. Det blir 1,5 procent om året, med start 2008. Fan tro’t.

Är mp att lita på?
Jag misstänker att inte heller alla miljö- och vänsterpartister fattar vad detta innebär. I alla fall kan man märka vissa slitningar hos mp. I höstas gick Peter Eriksson och Karin Svensson Smith ut i Göteborgs-Posten och krävde att flyget Stockholm–Göteborg skulle läggas ner sen järnvägen på sträckan hade rustats upp. Det kom förstås kritik, och då förnekade de båda författarna vad de just hade skrivit. Likaså svävar mp nu på målet när det gäller kravet på avveckling av inrikesflyget söder om Sundsvall.
Snabbaste tåget Stockholm–Malmö tar 4.09, motsvarande X2000 Stockholm–Sundsvall behöver bara 3.30. Ändå ska man få fortsätta att flyga från Sundsvall. Jag kan inte tolka det annorlunda än att mp fortsätter det daltande med Norrland som är en så trist tradition i svensk politik.
Det är en tendens som man fruktar ska förstärkas när nu Thomas Östros blir den i praktiken tyngsta socialdemokraten. Han är som bekant från Tornedalen.

Stalins recept
Jag är inte säker på att jag själv fattar var det innebär att skära ner utsläppen ens med 17 procent. De 8 procent som klarats av på sexton år sen 1990 är den lättaste biten och betydde i första hand att vi avvecklade villaoljan. Det blir svårare i fortsättningen.
En kvalificerad gissning är att parti efter parti kommer att ansluta sej till Jan Björklunds linje att bygga ut kärnkraften. Men oavsett andra invändningar bör man inse att det tar minst sex år från ett beslut tills reaktorn står där och strålar. När det gäller att få fram miljödiesel ur skogsråvara säger experterna att det behövs fem år för en fullskalig marknadsintroduktion. De svenska personbilar som köptes 2007 släppte i snitt ut 160 gram koldioxid per kilometer, och de har en förväntad medellivslängd av 16 år. Myten om etanolen har Erik Kågström punkterat här i VB.
Solen kan vi glömma (hur var det: 40 minuter solsken i Växjö under december?). För vindkraften börjar det lossna men är långa hos tillverkarna, och så blåser det som bekant inte alltid. Då behövs det annan toppkraft att snabbt sätta in. Fossilbränsle är utesluten och kärnkraft lämpar sej inte för sånt. Återstår vattenkraft.
Jag tror att vi måste offra en och helst två av de fyra hittills fredade norrländska älvarna och höjer en röst för Kalix- eller/och Torneälven, trots att jag kan vänta mej kritik från Lars-Anders Jönsson med hans relationer till Tärendö. Gärna en återupplivning av 1950-talets Atlantprojekt, som gick ut på att tömma ut Torne träsk bakvägen, till Rombaksbotn. Detta att vända floder är ett projekt som förknippas med Josef Stalin, men det behöver inte vara helt fel för det.

Politiska dimensioner
Det blir dock ingen lätt politisk fajt att ta. Och det blir mer av den sorten. Nu ska bensinskatten höjas för klimatets skull. Då lär det bli muller från glesbygden, och inte minst från lågutbildade män som är stora bensinslukare. Minns ni vilket parti som var starkt överrepresenterat i den kategorin 2006? Just det.
Det bäddas alltså för missnöjespartier. Missunnar vi verkligen en hederlig jobbare att resa till Thailand och därmed få se solen mer än åtti sekunder om dagen under en vintermånad, trots att planets utsläpp motsvarar två års sparkvot? Eller en hederlig akademiker – detta sagt med anledning av att Mats Olsson (v) nyss har kommit hem från en solresa till Sydostasien.
Är det då inte lite tarvligt att ge sej på den enskilda resenären? Borde inte just socialister inse att de är strukturella åtgärder som behövs, inte individuella nålstick?
Ja och nej. Själv började jag byta till snållampor efter att ha läst Aron Etzlers lidelsefulla plädering för dem i Flamman. Det är just såna åtgärder som kräver beslut och handling av individen, i det fallet av ett par miljoner sådana. Jag tror att vi måste gå på båda benen i klimatfrågan, både ställa strukturella krav och påverka den enskilda energikonsumenten, köttätaren etc.
VB tar gärna emot tips om andra som inte lever som de borde.