Vad gjorde demonstrationsledningen för att förhindra att huliganerna gick med i tåget? av Ulf Nymark

I ett uttalande den 11 mars konstaterar ”Nätverket mot Israels krig och ockupation” att ”det svarta blocket” i demonstrationen den 7 mars uppträtt hotfullt mot demonstrationsdeltagare, misshandlat vakter, slängt färgbomber på människor, kastat smällare etc.
”Detta är oförlåtligt och oacceptabelt och det faller ett tungt moraliskt ansvar på de som står bakom detta. Vi har under generationer kämpat för vår rätt att demonstrera och när det svarta blocket för ett personligt krig mot polisen och attackerar demonstrationsarrangörerna spelar man de krafter som vill inskränka demonstrationsrätten rakt i händerna. Man våldförde sig också på vår rätt att demonstrera och gör det utan någon som helst intresse att uttrycka solidaritet med Palestinas sak.”, heter det bland annat i uttalandet. (För uttalandet i sin helhet: se www.stoppamatchen.se)
I detta instämmer jag helt och hållet. Ett antal frågor infinner sig dock med anledning av nätverkets uttalande: Vad hade nätverket väntat sig av de svartklädda huliganerna? Att de skulle bjuda demonstrationsdeltagarna och polisen på saft och bullar? Vad gjorde demonstrationsledningen för att förhindra att våldsverkarna gick med i tåget? Faller inget ”moraliskt ansvar” alls på demonstrationsledningen som tillät dem att gå med?

Eftertankar av Lucifer

Jag var så klart på demonstrationen ”Stoppa matchen” i lördags. Det var en stor och bra demonstration och jag är glad och stolt över att ha varit med. Av oss som var där hade väl så där hälften invandrarbakgrund och resten var blandat ungdomar och gråhåriga män och kvinnor . Vi gjorde vår medborgerliga plikt ungefär som i Vietnamdemonstrationerna för fyrtio år sen. Vanlig anständighet alltså, man kan bara inte sitta hemma när Israel år efter år fortsätter att plåga och förödmjuka palestinierna.
Per Gahrton höll ett fantastiskt tal på Stortorget, ett av de bästa politiska tal jag har hört någon gång. Mycket riktigt fanns det inte tillstymmelse till referat av det i någon tidning jag har sett. Jag uppskattade särskilt att Gahrton kort nämnde insatsen från ”modiga Malmöpolitiker”. Reportrarna hade väl fullt upp med att gotta sig över de svartklädda. Hela veckan hade vi ju matats med att demonstrationen skulle bestå av nazister och våldsmän och det skrämde säkert många. Jag såg t.ex. att en gammal vänsterman som Tomas Peterson av sådana skäl tvekade att delta. Det var synd.

Det gick illa
Det slutade inte bra, det är sant. Allt var lugnt tills vi kom till Stadion och då var vi kanske 5-6000. Där gjorde det svarta gänget en tjurrusning bort från mötesplatsen till polisbilarna och satte igång med att sparka på dem och kasta smällare. Det är naturligtvis utsiktslöst att så där femtio personer många hundra meter bort från tennishallen och med drygt tusen bevakande poliser skulle kunna fysiskt påverka matchen. Deras enda önskan var såvitt jag förstår att slåss med polisen. Från demonstrationens podium kom kraftiga fördömanden mot deras handlingar, det bildades kedjor av vakter för att hålla dem ute och det betonades att polisen var här som våra vänner. Inget hjälpte och följaktligen kunde media rapportera om ännu ett tillfälle där vänsterdemonstranterna som vanligt ägnade sig åt våld och förstörelse.

Vad kan man göra?
Vad gör man då åt ett svart block som ställer upp i en demonstration? Jag har inget svar. Några få personer som kommer till en demonstration med en banderoll som går mot arrangörens politiska linje kan lätt stoppas. (Jag har själv som socialdemokrat blivit fråntagen ett plakat av Nils Yngvesson i socialdemokraternas förstamajtåg på Stortorget i Malmö, ett av mina vackraste politiska minnen.) Men 50-100 personer samlade i en grupp kan inte avhysas utan betydande fysiskt våld. Dessutom: skulle inte svartklädda med palestinaschalar upp över hakan få delta i demonstrationer? De hade inga banderoller (förutom den pinsamma ”Det är vi som bestämmer”), de delade inte ut flygblad. De tycks inte tänka politiskt och dumma är de tydligen också – polisen hade så klart några maskerade man ibland dem för att kunna vittna mot dem.
Skulle vi då ha ställt in, låtit bli att demonstrera när vi inte kunde få göra det utan dem? Skulle vi ha gått hem, ett par tusen? Nej, det hade varit orimligt.
Det enda jag kan se i det konkreta fallet Malmö hade varit att polisen, vars uppgift det ju är att hindra olagligheter, hade varit snabbare och bättre förberedd. Då hade de svarta effektivt kunnat avskiljas från oss andra efter deras angrepp. Nu jagades de av poliserna in ibland oss andra där de kunde gömma sig. Från demonstrationsledningens sida gjordes försök till en sådan levande mur, men det var naturligtvis utsiktslöst. Och det är inte vår uppgift att ta hand om folk som är våldsbenägna. Demonstrationsledningen hade ansvar för demonstrationen, inte för en särskilt organiserad grupp som lämnar arrangemanget för egna syften.
Stoppa matchen var en välgjord kampanj och dess initiativtagare och ledare Olof Holmgren har all heder av sin insats. Han har varit lugn och saklig i sina kontakter med media och har vägrat att låta sig provoceras. Det ska bli spännande att följa hans politiska bana. Förslag: högt upp på riksdagslistan för V-Malmö.
Men när det är sagt så var ändå utgången näst intill en olycka och det beror naturligtvis på media. Vi står hjälplösa utan egna röster och detta i en tid när media betyder allt. Det är bara alltför lätt att föreställa sig vad folk säger hemma framför tv-n eller på kafferasterna. Läget är sämre än Båstad 68 då vi såvitt jag minns hade Aftonbladet med oss. Vi är inga antisemiter och uppför oss inte som sådana och därför fann jag också artikeln Johan Lönnroth m.fl. omotiverad. Jag har letat efter någon med sinne för proportioner och faktiskt, Anna Dahlberg i Expressen visar det och talar om absurt överdrivna anklagelser. Hon skriver ” Sanningen är att jakten på antisemitiska förlöpningar i debatten under Gazakriget gav ett ganska klent resultat. Anklagelseakten fick ofta formen av: politikern X länkar till bloggaren Y i vars kommentarsfält man kan hitta antisemitiska inlägg.” Det är lite annat än Sydsvenskan som tycks mena att antisemitismen är Malmös främsta problem.

När kommer paradigmskiftet?
Så till något helt annat. Den moderna synen på den vetenskapliga utvecklingen är präglad av Thomas Kuhn som med sin bok ” De vetenskapliga revolutionernas struktur” lanserade tanken att vetenskaplig utveckling har två stadier. Ett där allt går sin gilla gång, byggsten läggs till byggsten till normalvetenskap. Men så händer det något: man upptäcker ett fenomen som inte låter sig förklaras inom gängse teorier och så hittar man fler och fler sådana. Då kommer det en strömkantring: teorier som tidigare betraktats galna eller ovetenskapliga måste nu beaktas. Man måste utveckla en ny teori eller radikalt bygga om den gamla och så kan nya fakta tas om hand.
Jag tänker på detta när jag läser i New York Times på onsdagen om hur universiteten reagerar på att världsekonomin nu ställs på ända. Allt gick ju som på räls, de matematiska modellerna fungerade och de fria marknadskrafterna ordnade allt till det bästa. Milton Friedman och Chicagoskolan kunde visa att det inte var någon mening med statliga ingripanden. Den fria marknaden absorberar sådant och låter sig inte påverkas – Keynes var fel ute.
Hur är det då på ekonmiinstitutionerna, tar de intryck över att det håller på att gå åt helvete, att teorierna om det mjukt självjusterande systemet inte kan ta in vad som har hänt? T.o.m. Alan Greenspan har ju berättat om hur chockad han blev av att det inte fungerat enligt teorierna. Nej, inte mycket har hänt på universiteten, läroböckerna och ortodoxin är desamma visar journalistens rundringning till några mindre ortodoxa ekonomer. Förklaringen?
Jo, säger JK Galbraith vid Texasuniversitet, ekonomer är som strutsar, de har huvudet i sanden. RJ Schiller vid Yale skyller på ”groupthink”. Folk vill inte avvika från konsensus, då tas de inte på allvar och får inget jobb. Saker ändras långsamt på universiteten, säger David Card på Berkeley, se på hur Phillipskurvan predikades hela 1960-talet. Den sa att inflation och arbetslöshet alltid var varandras motpoler. Men så kom stagflationen på 1970-talet och visade något annat, men det tog tio år att ge upp teorin.
Tja, där fick jag som trodde universitet var snabba och öppna för den levande verkligheten. Men nog skulle det vara roligt att höra vad som i dessa dagar sägs från katedrarna på Ekonomicentrum. Finns det inte åtminstone någon universitetslektor som inte sover så gott om natten längre?

Tankar om tennis och turbulens av Bengt Hall

Trettioett år efter tennismatchen mot Rhodesia var det dags igen, dvs att demonstrera mot en tennismatch och mot ett lands politik och övergrepp. En skillnad är förvisso att de allra flesta idag inser att idrott och politik hänger ihop. Då, 1968, var vi studenter bråkstakarna. Vi satte oss framför grindarna till tennisstadion och blockerade därmed ingångarna, dvs en form av civil olydnad dock utan att förstöra något. Några hade lyckats ta sig in som publik och slängde ägg på den känsliga grusplanen och andra klippte av polisens vattenslang när de skulle spruta vatten på demonstranterna. Vi var mycket stolta när matchen avblåstes.
Sju år senare var det dags igen. Matchen mot Chile 1975 uppfattades som en provokation sedan chilejuntan med brutalt våld tagit makten två år tidigare. Den gången lyckades vi inte stoppa matchen. Men uppmärksamhet fick vi och polisen hade blivit duktigare. Jag hade en central roll i demonstrationen. Jag hade på order av Gunnar Sandin köpt en bastrumma i Nässjö på Nordiska musikvaruhuset till Röda Kapellet. Och väl i Lund när tåget anlände stod bussar uppställda på Clemenstorget och jag hade inget annat val än att ta med den något otympliga stortrumman på bussen. I tåget i Båstad med 3000 deltagare var det tji att ropa slagord om jag underlät att slå på trumman i takt. Helsingborgsförfattaren Torgny Karnstedt har i sin roman Slamfarmen beskrivit det: ”Mitt i tåget hamrade en stor trumma med taktfasta slag. Varje hugg lät som när ett bildäck punkterar.”

Våldsfokusering
Liksom för trettioett år sedan fokuserar media på det förväntade våldet och det våld som faktiskt inträffar. En skillnad är att lördagens demonstration fått förvånansvärt hyggligt bemötande och arrangörerna t o m fått beröm av polisen. I efterhand undrar jag dock varför arrangörerna överhuvudtaget accepterade den grupp som kallar sig ”Det är vi som bestämmer” som deltagare. Det var ju kristallklart att de skulle ställa till bråk. De har gått ut med egen annonsering och markerat att de med alla till buds stående medel skulle stoppa matchen och de var förklädda med huvor och masker. De är fega som inte vågar stå för vad de gör eller vem de är. Själv krävde motsvarande grupp för några år sedan vid en demonstration i Malmö som urartade att polisen skulle vara tydligt igenkännbara t ex med nummer på hjälmarna. Så blev det också. Förvisso säger arrangörerna att gruppen (autonoma m flera) lovat delta utan att använda våld och följa spelreglerna. Men det visar sig ju vara naivt att tro på. Förvisso är det säkert svårt att utestänga någon från att delta men frågan är om man försökte t ex på torget vid samlingen när de uppenbarade sig på ett så uppseendeväckande sätt. Det var synd. Talarna vid samlingen innan demonstrationen uppmanade alla att undvika våld och motstå provokationer och t o m betonade att de som brukade våld och bråk t ex med polisen agerade mot Palestinas folk.
Jag är stolt och glad för att jag var med. Trots tumultet på slutet eller rättare sagt bortsett från tumultet och de adrenalinstinna ungtupparnas brist på disciplin och solidaritet så var det en värdig och bra manifestation. Och det var en blandning av åldrar, inte bara svartklädda tjugoåringar. Även i det här tåget hade jag en trumma i händerna, den här gången en virveltrumma. Den här gången dock i sällskap med två andra trumslagare, Peter och Saima. Och liksom förra gången hade jag en magnifik känsla av makt och inflytande.

Antisemitism
Och så det där med antisemitism. Jag har väldigt svårt att ta till mig att kritik mot Israels övervåld och ockupation mm kopplas till antisemitism och att vänstern präglas av sådant. Idag måndag två dagar efter demonstrationen så antyds detta i SDS av bl a Johan Lönnroth. ”Ta antisemitismen på allvar, Ohly” är rubriken. Artikeln handlar om Ohlys förtjusning över en viss blogg som antingen är antisemitisk eller slarvig ifråga om syn på judar. Jag vet inte. Och det är ju ett överslag om man kopplar det till att stämpla Ohly som antisemit och ännu mindre oss som är upprörda över Israels politik. Och det är ju lite väl tajmat att införa artikeln två dagar efter matchen och demonstrationen. Det känns faktiskt lite obehagligt.
Man kan alltid diskutera om man ska demonstrera. Det kan ju vara ett trubbigt instrument. Men å andra sidan är det ju befängt om man inte kan delta i en opinionsyttring därför att det finns risk för att extremister kan komma med. Och det är svårt att stoppa sådana. Sådan risk fanns väl också med ni vi demonstrerade mot Vietnamkriget eller Irakinvasionen. Dessutom tycker jag att det är positivt att yngre människor idag engagerar sig och då känns det rätt att vi som är lite rynkigare och äldre visar vår solidaritet med dem och för Palestinas folk.

Vänsterdistriktets årskonferens av Gunnar Sandin

Fortsatt skånsk tvekan inför samarbetet

”I partiet ses Vänsterpartiet Skåne som ett organisatoriskt relativt starkt distrikt. Men den styrkan bygger egentligen på ett mindre antal partiföreningar med hög aktivitet och relativt många aktiviteter. Många av distriktets partiföreningar är små och en del av dessa är dåligt fungerande”, står det i den verksamhetsplan som antogs när V-Skåne i lördags höll årskonferens i Landskrona.
Samtidigt med Stoppa matchen i Malmö, något som kritiserades i kaffesamtalen. Utsedda ombud prioriterade tennismanifestationen varför ersättare fick rycka in.

Ingen ny Lennart Johansson
Planförfattarna har uppenbarligen gjort en realistisk bedömning av läget. På papperet finns det partiföreningar i det stora flertalet av Skånes 33 kommuner, men bara tolv av dem var representerade på konferensen genom drygt tretti ombud. Medlemssiffrorna var inte klara men det rapporterades en tillbakagång från fjorårets 750 medlemmar, fast ”inte jättestor”.
Styrkan kan alltså diskuteras men distriktets ekonomi är god och pengar finns bland annat utlånade till den centrala partikassan.
Den historiska förklaringen till den konsoliderade ekonomin heter till stor del Lennart Johansson som var distriktskassör under flera decennier. Lennart byggde upp en solid kassa genom både klok hushållning och djärva satsningar. Också i en tidigare finanskris var SE-banken illa ute och många vädrade konkurs. Lennart med sin långa erfarenhet av motståndaren trodde emellertid på familjen Wallenberg. När det blev tal om att köpa en tiokronorsaktie för att kunna agera på bolagsstämman övertalade han styrelsen att i stället köpa två tusen. Några år senare kunde en vinst på närmare hundra tusen kronor räknas hem.
Nu behöver SEB åter nytt kapital och bjuder åter ut aktier för tio kronor stycket. Men denna gång fanns ingen motsvarighet till Lennart Johansson i distriktsledningen så ett förslag om en ny spekulativ satsning avslogs.
Apropå Wallenberg: konferensen inleddes med att en lokal trubadur sjöng Dan Berglunds ”De mördades fria republik”, med den klassiska raden ”och störst av alla mördare är Jacob Wallenberg”. Historien går inte i cirkel men väl i spiral: nu sitter åter en Jacob W. i koncernens topp. Och det finns en annan dyster aktualitet. Dödsolyckorna på svenska arbetsplatser, som balladen handlar om, ökade i fjor.

Från kylan stiga vi mot värmen
Lars Ohly delade sej mellan manifestation och konferens och kom till Landskrona efter att ha talat i Malmö. Efter ett kort och effektivt appellmöte på det jämfört med Lund trivsamma Stortorget talade han inför konferensdeltagarna. Först tog han upp det stundande EU-valet, manade till aktivitet (konferensen beslutade om en kort men intensiv valkampanj) och kritiserade både borgarna och tidigare socialdemokratiska regeringar för eftergivenhet mot EU:s nyliberalism och legalism. Men han tonade ner den fruktan för sverigedemokratisk framgång i valet som bland annat uttrycktes i Anders Neergaards avsägelse från partistyrelsen. Den senaste opinionsmätningen säger 3 procent – mot 6 för Vänsterpartiet, vilket inte heller är lysande.
Större delen av Ohlys anförande ägnades emellertid åt ett försvar av det rödgröna trepartisamarbetet. Han betonade den jämlikhet mellan parterna som var en förutsättning för att Vänsterpartiet skulle ställa upp: två kan inte köra över den tredje. Och han varnade för att skruva ner förväntningarna på resultat. Höga förväntningar är bra för de driver i sej fram förändringar. Snart har ”Sveriges mest erfarna oppositionsparti”, som han formulerade det, möjlighet att direkt påverka regeringspolitiken.
I den diskussion som följde försvarade han Vänsterpartiets krav på förstatligande av Saab (och skilde sej därmed från inte bara Maud Olofsson utan också Stig Henricsson – se Flamman). Eftersom bilismens kris enligt Ohlys bedömning inte är strukturell utan bara konjunkturell är det statens skyldighet att ingripa.

Offentligt men internt
Det var förstås ingen tillfällighet att Lars Ohly uppehöll sej så länge vid regeringsplattformen. Partiledningen är inte okunnig om den opposition som kommit från Skåne.
En yttring av detta var ett förslag till uttalande som förelades konferensen och till skillnad från de båda andra (om tennismatchen och om ”alliansens häxjakt på sina egna medborgare”) vållade diskussion. Förslaget som inlämnades av ombudsmannen Hanna Thomé rubricerades som internt, riktat till partistyrelse och ledamöter i de gemensamma rödgröna arbetsgrupper som har tillsatts. Det

invändes att årskonferenser knappast kan anta interna uttalanden eftersom de enligt stadgarna är öppna för allmänhet och medier, något som bekräftades av partistyrelseledamoten Vilmer Andersen, men presidiet stod fast vid den interna karaktären.
Det med stor majoritet antagna uttalandet, som publiceras nedan, understryker den skepsis inför samarbetet som är utbredd inom tongivande kretsar i distriktet och som nog inte blir så lätt för partiledningen att hantera. Partiföreträdare har redan deklarerat att vissa skattesänkningar är etablerade fakta och svåra att återställa, och vi får se hur det blir med A-kassan och Afghanistan. Och interndemokrati kan man definitionsmässigt aldrig få nog av vilket öppnar för fortsatt missnöje.
Mest notabelt med regiongruppens rapport var kanske att revisorn Anders Arenhag saknades på den långa listan över förtroendevalda. Med tanke på den stämning som rått mellan Arenhag och somliga i regiongruppens ledning kan man misstänka en freudiansk förträngning.

En tredjedel från Lund
Valberedningens förslag klubbades med mycket stor majoritet. Det innebär bland annat att Ruzica Stanojevic stannar som ordförande och att Lund får tre ledamöter bland de nio ordinarie: Tove Hultberg, Anders Neergaard och Angelica Svensson. Tove har nyss flyttat hit från Malmö som nu inte har någon ledamot i distriktsstyrelsen, vare sej ordinarie eller reserv, trots att man är Skånes största partiförening och hade tio ombud på konferensen.
Valberedningen, där Claes Regander från Lund sitter, utökades till sju ledamöter med tanke på det arbete som väntar med kandidatlistorna inför valet 2010. Där gäller åttaprocentsspärren till riksdagen ännu, men det ska ändras om grundlagsberedningen inklusive dess vänsterpartistiska ledamot Mats Einarsson får som den vill. Distriktsordföranden gillade inte den påminnelsen.
Gunnar Sandin

Till Partistyrelsen och arbetsgrupperna

Vänsterpartiet det tydliga vänsteralternativet – ang. samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet

Vi har nu inlett ett samarbete med S och Mp inför valet. Det finns delade meningar i Skånedistriktet kring om detta var ett bra steg, men nu är samarbetet i gång och vi ska göra det bästa av det för att nå ett reellt vänsteralternativ i svensk politik.

Vi är garant för en vänsterpolitik
Hela den politiska skalan har förskjutits till höger i och med regeringsskiftet. Efter en eventuell valseger har vi att ta ställning till att återställa och bygga upp det som dagens regering har raserat. Detta kan innebära att vår politik blir ett lappande och lagande som saknar en mer progressiv vision. Vi tjänar inte på att ta ett steg högerut. Skräckscenariot är att vi kompromissar bort oss och att det inte längre finns ett vänsteralternativ att rösta på i valet.

Hjärtefrågor
Det finns en rad frågor som distriktsårskonferensen anser att det vore förödande om vi backade i:
Skattesänkningar. För att kunna finansiera en god välfärd måste skattesänkningarna rullas tillbaka.
Jakten på arbetslösa och sjuka. Arbetslösheten beror inte på de arbetslösa som den nuvarande regeringen tycks tro. Kollektivavtalen ska värnas, A-kassan och sjukpenningen ska återupprättas och förbättras. Vi kan inte acceptera en bortre parentes i A-kassan.
Utrikespolitik. Utrikespolitiken kommer att bli ett känsligt ämne. Här står vi långt från Socialdemokraterna. Vänsterpartiet kan aldrig godkänna svensk trupp i Afghanistan eller i andra krigshärdar där folkrätten kränks.

Förankringsprocessen
Det är av yttersta vikt att arbetet i arbetsgrupperna förankras i hela partiet. För Vänsterpartiet har alltid interndemokrati varit viktigt. Vi räknar därför med att arbetsgrupperna under hela processen har med partiföreningar och distrikt i sitt arbete. Vi har tidigare tyvärr upplevt en del centrala budgetförhandlingar där förhandlingsgruppen har fått för mycket makt och det har varit svårt att påverka från distrikts- och partiföreningshåll. I arbetet med plattformen finns det större förutsättningar att involvera hela partiet, och vi ser fram mot en bra dialog med arbetsgrupperna och partistyrelsen.
Vänsterpartiet Skånes distriktsårskonferens 090307

Tal av Per Gahrton på demonstration i Malmö mot Davis-cup-matchen mellan Sverige och Israel

Sluta särbehandla Israel! Tillämpa RF:s stadgar! Uteslut Israel ur idrottsutbyte så länge palestinierna diskrimineras genom ockupationen!
Syftet med den här manifestationen är att få fram tre budskap:

Till palestinierna: Vi stödjer er kamp för frihet och rättvisa och en egen stat!
Till israelerna: Vi accepterar inte er ockupationspolitik! Vi kräver att ni rättar er efter internationella rättsregler!
Till idrottsrörelsen: Vi kräver att ni följer era egna ideal om jämlika idrottsmöjligheter för alla.

Om det skulle vara någon här som tror att det skulle stärka budskapet om fortsättningen av matchen stoppas genom våldsamt och olagligt agerande kan jag meddela att det är en missuppfattning, för vår protest är redan huvudnyhet i israeliska, arabiska och internationella medier. På Google ger Davis Cup Sweden Israel 14500 träffar på en enda dag. Vi har redan vunnit en halv seger, därtill hjälpta, det bör vi säga klart, av modiga lokalpolitiker här i Malmö! Så låt oss fullfölja segern och hela tiden minnas att det är för palestiniernas skull vi manifesterar, inte för våg egen.

Men varför ska Israel särbehandlas, undrar Israel-lobbyn.Vi undrar detsamma.

När Hamas vann det palestinska valet drabbades alla palestinier av bojkott av Sverige och EU för att man inte gillar Hamas politiska program.

Nu har det israeliska valet vunnits av högerreaktionärer och religiösa fanatiker. Den nye premiärministern vägrar erkänna en palestinsk stat. Den nye utrikesministern vill avrätta palestinska Knessethledamöter. Vad gör Sverige och EU åt det? Hittills ingenting.

Det är detta vi protesterar mot. Sluta särbehandla Israel!

Men det finns andra stater som borde bojkottas, skrev Svensk Israelinformation häromdagen i Sydsvenskan och räknade upp 13 stycken.

Javisst. Men de allra flesta av de staterna finns redan på EU:s bojkottlista. EU har sanktioner igång mot drygt 20 länder, däribland Vitryssland, Burma, Elfenbenskusten, Iran, Liberia, Libyen, Haiti, Libanon, Syrien, Moldova, Sierra Leone, Nordkorea, Sudan, Syrien, Uzbekistan, Zimbawe. De är inga mönsterdemokratier. Ändå har ingen av dem, enligt Amnesty och Human Rights Watch, begått lika många sorters människorättsbrott som Israel.

Israel har gjort sig skyldigt till, bland annat, tortyr av fångar, dödande av barn, kollektiva bestraffningar, konfiskering av mark och egendom, utomrättsliga avrättningar, krigsförbrytelser och fängsling av folkvalda politiker.

Men när det gäller Israel finns inga EU-sanktioner. Tvärtom. Med Israel håller EU på att uppgradera samarbetet!

Det är sådant vi protesterar mot. Sluta särbehandla Israel! Sätt upp Israel på EU:s sanktionslista!

I gårdagens Sydsvenskan uttalade Riksidrottsförbundets handläggare i trovärdighetsfrågor, Rolf Jönsson, att ”idrottsrörelsen är självständig och fattar själv sina beslut”. Okej, gör det då – i enlighet med RF:s stadgar som lyder:
RF verkar för att de internationella specialidrottsförbunden i sina stadgar inför bestämmelser om att idrottsutbyte ej får äga rum med land där diskriminering i idrottsligt avseende förekommer mot någon på grund av etniskt ursprung, kön, sexuell läggning, funktionshinder, religion eller politisk anslutning och ej heller med land som är föremål för bindande FN-sanktion.
Häromdagen fastslog Dagens Nyheter i en faktaruta att ”Israel är på stora delar av den palestinska Västbanken en militärdiktatur som dagligen bryter mot ett antal människorättskonventioner”. Att Gaza är ett belägrat koncentrationsläger där undernäring dödar barn, kan RF inte ha undgått att notera.

Frågan blir då: Tror RF att palestinska idrottare som lever under israelisk militärdiktatur inte alls är utsatta för ”diskriminering i idrottsligt avseende”? Tror RF:s trovärdighetshandläggare att en palestinier i Nablus har samma möjligheter till idrottsutövning som en israel i Haifa? Isåfall bör han nog börja handlägga sin egen trovärdighet innan han ifrågasätter andras.

Läs Palestinagruppernas rapport om den idrottsliga diskrimineringen av palestinier! Eller skicka en egen undersökningsgrupp! Resultatet kan bara bli – om RF följer sina stadgar – att den svenska idrottsrörelsen slutar ha idrottsutbyte med Israel!

Det är dags att sluta särbehandla Israel! Behandla Israel som vi behandlade apartheidens Sydafrika!

I ett brev uttalar företrädare för den israeliska fredsrörelsen sitt stöd för vår aktion. De förklarar att ”vi vill gärna att våra tennisspelare företräder Israel i internationella matcher, men inte förrän palestinska tennisspelare från de ockuperade områdena har sådan frihet att de kan träna tennis på elitnivå istället för att ha gevärspipor riktade mot sig vart de än vänder sig i sitt eget land”. (Prof Rachel Giora, Dr Anat Matar, Dr Koby Snitz, Dr David Nir)

Sluta särbehandla Israel!

Tillämpa RF:s stadgar!

Stoppa idrottsutbytet med Israel!

Stoppa Israels ockupation!

Leve det fria Palestina!

Tal av Lars Ohly vid Stoppa matchen demonstration i Malmö 2009-03-07

Talade ordet gäller

Idag demonstrerar vi för ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. För fred och säkerhet i Mellanöstern. För att uppnå det måste vi alla ta ansvar. Ansvar för att inte krigsförbrytelser och folkrättsbrott kan begås utan att det kostar. Ansvar för att Israels ockupation, bosättningar, murbygge och blockad mot Gaza måste upphöra. Men också ansvar för att protesterna mot Israels övergrepp sker fredligt och värdigt.

En del debattörer har upprörts över att en Davis Cup match nu spelas inför tomma läktare. Vi som demonstrerar idag har svårt att förstå hur ni kan uppröras av bojkottkrav mot Israel, men inte av Israels brott mot humanitär lag och mänskliga rättigheter. Var fanns ni när israeliska bomber dödade fler än 400 barn? Var har ni varit under de mer än 60 år då palestinier varit på flykt efter att ha fördrivits från sitt eget land? Var har ni befunnit er de mer än 40 år då Israel i strid med folkrätt och internationell lag ockuperat Palestina? Har ni protesterat mot utsvältningen av Gaza? Har ni protesterat mot förtrycket, mot fördrivningarna, mot annekteringen av land?

Nej, ni upprörs av krav på att stoppa en tennismatch. Det är skamligt! Det är ynkligt! Ni säger att idrott och politik inte hör ihop. Ni har fel. Palestinagrupperna i Sverige har i en rapport visat hur palestinska idrottare förhindras att utöva sin sport, hur de är förbjudna att resa fritt, till och med i sitt eget land och hur den palestinska idrotten utsätts för dagliga trakasserier av israeliska myndigheter.

Vi säger: idrott och apartheid hör inte ihop! Därför vill vi stoppa idrottsutbytet med Israel så länge förtrycket och folkrättsbrotten fortgår.

Det går inte att försvara Israels ockupation och krig. Därför gör Israels vänner allt för att slippa diskutera de 1300 döda i Gaza efter Israels senaste krig. Istället vill de förknippa de starka, folkliga protesterna mot Israel med extrema våldsamheter och antisemitism. Vi får inte låta oss provoceras. Vi står för fredliga protester mot Israels inhumana politik. Vi avskyr antisemitism liksom all rasism. Men vi avskyr också Israels förtryck och ockupation och det är därför vi demonstrerar idag.

Nu bildas en ny regering i Israel. En regering som vägrar erkänna Palestinas rätt till existens. En regering som kanske får rasisten och extremisten Liebermann som utrikesminister. När ska EU ta till sanktioner? När ska Israel bestraffas för att man valt extremister att styra landet? Det kommer inte att ske. Därför att Israel och Palestina behandlas med olika måttstockar.

Vi demonstrerar för ett fritt självständigt och demokratiskt Palestina och för fred och säkerhet i Mellanöstern. Därför demonstrerar vi mot Israels krig ockupation och vardagliga förtryck och vi protesterar mot alla försök att normalisera förhållandet till Israels så länge landet fortsätter att sätta sig över internationell lag och struntar i världssamfundets resolutioner.

Upphör med blockaden av Gaza!

Betala skadestånd till återuppbyggnad av skolor, sjukhus och bostäder som raserats av bomber.

Avbryt det militära samarbetet med Israel.

Erkänn Palestina!

Ställ de ansvariga för krigsförbrytelserna inför rätta!

Folkmusik, övertonssång & Pubkväll

Vita Huset Fredag 6 mars kl 21, Uardavägen, bakom ICA Tornet, dörrarna öppnas kl 20
Tyva Kyzy – folkmusik med spel och sång från Tuvarepubliken, Sibirien
Hosoo & Ensemble Transmongolia - folkmusik med spel och sång, Mongoliet
Girilal Baars Trio – världsmusik från Uppsala
Wolfgang Saus – övertonssångare från Tyskland
Midnattskören från Lund
Entré: 100 kr (60 kr för stud)
Arr. Midnattskören i samarbete med SONG Programmet ingår i Scandinavian Overtone Singing Festival 6 - 8 mars www.overtone.se
Välkomna!

Tyva Kyzy

Affisch »

Internationella kvinnodagen 8 mars i Lund

Demonstration 16.00 på Stortorget.
Talare:
Eva-Britt Svensson EU-parlamentariker (V), Laila Vedmar, Kommunal samt Agnes Holmberg Ung Vänster. Appeller från Alvina Erman, SSU, Karin Bengtsson, IM samt Stina Linde och Melinda Höglind, Asylgruppen.
Paroller:
Internationell kvinnosolidaritet
Rätt till heltid, rätt till arbete - försvara offentlig sektor
Inga pigor åt överklassen
Arrangörer är:
SKV, Socialdemokraterna Lund, S-kvinnor Lund, SUF Lund, Smålands nation, Ung Vänster Lund, VSF Lund, SSU Frihet, Miljöpartiet Lund, Vänsterpartiet Lund, ABF Burlöv-Lundabygden, Lunds Kvinnoforum, Irakiska kvinnoföreningen, IM Lund, Stödkommittén för centralamerikas folk, Folkets bio, Asylgruppen, Tjejjouren

Svenska Kvinnors Vänsterförbund
Lördag 7 mars kl 18.30
Fika och föredrag där Eva Andersson berättar om arbetet vid kriscentra för kvinnor i Lund
Plats: Vänskapens hus Bredgatan 19 Lund

Söndag 8 mars kl 14-15.30
Eva Wikman Som fredsobservatör hos Maiasindianer i Guatemala
och Södra Mexiko
Plats: Vänskapens hus Bredgatan 19 Lund

Stödföreningen för Centralamerikas folk
Lördag 7 mars kl 11 - 16
Vinterfestival och 30 års jubileumsfest med dans musik, mat o fika bokbord föredrag, loppis m.m.
Plats: Stadshallen

Smålands Nation
Söndag 8 mars Café kl. 13 - 16.00 Orkester Gul spelar 14.00
Plats: Kastanjegatan Lund

Ung Vänster
Söndag 8 mars kl. 13
Feministiskt självförsvar
Plats: Svartbrödersgatan 3 Lund

KINO -Folkets Bio- gratis
Söndag 8 mars Kl 19.00
Filmen XXY
Plats: Kyrkogatan 3 Lund

Filmtips

Waltz with Bashir har fått en uppföljare. En av tecknarna bakom den banbrytande israeliska filmen om Libanonkriget och massakrerna i Sabra och Shatila har skapat en ny kortfilm om livet i Gaza.
Den handlar om en fiktiv palestinsk pojke instängd bakom den israeliska mur som omringar Gaza.

DC-tennis Sverige-Israel: "Stoppa matchen!"

www.stoppamatchen.se

Matchen ska stoppas!

Skolka från jobb och skola fredag den 6/3!
Kom och delta i en aktion mot invigningen av Davis Cup-helgen, och visa ditt stöd för det ockuperade Palestina.
ISM kommer på fredag den 6/3 att delta i en aktion mot invigningen av DC-helgen där Sverige planeras möta Israel i tennis. Genom aktionen vill vi visa vår avsky för att apartheidstaten Israel får ha sportsligt utbyte med omvärlden. Aktionen är en del av det krav på idrottslig, såväl som politisk och ekonomisk, bojkott av staten Israel som ISM ställer sig bakom.
Vi samlas redan kl 08.00 på fredagen vid Coop Forum på Stadiongatan och uppmuntrar samtidigt alla som vill att komma och delta. Om du inte är morgonpigg, eller har andra förhinder, går det bra att ansulta senare under dagen, vi kommer vara kvar till matchen är stoppad.
Aktionen är öppen för alla och exempel på aktiviteter som kommer genomföras är protester, gatuteater, musik, och blockad. Tillsammans kan vi visa att vi inte accepterar att representanter för den israeliska staten sportar i Malmö, allt medan ockupationen och våldet fortskrider mot Palestinas folk.
Så kom dit och visa ditt stöd för det ockuperade Palestina och din avsky för den israeliska ockupationen.
För ett fritt Palestina! Bojkotta Israel!
ISM

ISM-Sverige är den del av det världsomspännande nätverk av aktivister som går under namnet International Solidarity Movement. Vårt mål är ett stopp för den israeliska ockupationen av de palestinska områdena, och våra medel är icke-våld och direkt aktion.
ISM-Sverige är oberoende som grupp och organisation. Då vi deltar i aktiviteter i Palestina förbinder vi oss dock att följa de riktlinjer som ställts upp av ISM-Palestina.
ISM-Sverige är partipolitiskt och religiöst obundet.

Talare och musikartister till demonstrationen 7 mars är nu klara!
Talar på Stortorget innan demonstrationen (kl 11-12)
Per Gahrton
Ordförande Palestinagrupperna Sverige. Tidigare riksdagsman, EU-parlamentariker och språkrör för Miljöpartiet.
Lars Ohly
Partiledare för Vänsterpartiet och riksdagsledamot med ett långt engagemang i Palestinafrågan bakom sig
Dror Feiler
Svensk-israelisk tonsättare, musiker och konstnär. Feiler gjorde sin värnplikt i Israel som fallskärmsjägare, men 1970 som en av de första “refuseniks“, de israeliska motståndare till den israeliska politiken gentemot palestinierna, vägrade han att tjänstgöra i områdena som kom under israelisk militärt styre som ett resultat av Sexdagarskriget 1967. Han är idag (2008) ordförande i föreningen Judar för israelisk-palestinsk fred i Stockholm och ordförande för European Jews for a Just Peace ( EJJP).

Överge inte barnen i Gaza – demonstrera!

Demokratisk Vänster i Lund årsmöte den 3 mars 2009 antog följande uttalande:

Bombningarna har upphört. 400 palestinska barn har dödats. Granater, vit fosfor, splitterbomber, tryckvågor, rasande hus. Dag och natt, under tre veckor.
Kriget började inte den 27 december 2008. Det slutade inte när bombningarna upphörde. En mur omger Gaza. Inget släpps igenom, utom ett minimum av livsmedel.
14 000 hem och 240 skolor har sprängts. Återuppbyggnaden förhindras. ”Situationen vid gränsövergångarna är outhärdlig!” säger FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon.
Vid givarkonferensen utlovades bistånd. Mer än 40 miljarder kronor. Biståndsminister Gunilla Karlsson kräver att Gazas gränser öppnas. Hon begär garantier för att Israel inte förstör alltihop igen.
Antalet bosättare på den ockuperade Västbanken fördubblas. 73 000 nya bostäder byggs. Redan lever en halv miljon israeler på stulen mark.
Lundabor! Demonstrera för barnen i Gaza!
Demonstrera för öppna gränser!
Demonstrera för återuppbyggnad!
Demonstrera för en tvåstatslösning!
Demonstrera för ett fritt Palestina inom 1967 års gränser!

Världens blickar riktas mot Malmö. Låt Barack Obama och Hillary Clinton veta vad vi tycker! Låt Benjamin Netanyahu, Tzipi Livni och Avigdor Lieberman höra att vi fördömer deras ockupations- och krigspolitik! Låt FN:s generalsekreterare känna vårt stöd! Hälften av Gazas befolkning är barn. Överge dem inte!

Spela matchen av Jan Holmquist

Då och då avfyras en raket mot Klostergården. De kommer från Staffanstorp och avsikten är att döda och sprida oro. Det är till och med så illa så att kommunstyrelsen i Staffanstorp vill driva ut majoriteten av invånarna i Klostergården och sänka dem i Höje å. Med Burlöv och Eslöv har vi hygglig kontakt numera, men Kävlinge är på fiendesidan. Och så långt bort som i Hässleholm menar kommunen att det enda rätta är att skicka en atombomb mot Klostergården. En känsla av inringning infinner sig, trots att stadsdelen har mäktiga vänner mot Köpenhamnshållet.
Folket i Klostergården ger naturligtvis sitt stöd till polisen som försöker sätta stopp för raket-beskjutningen. Polisen går onödigt hårt fram, men även Staffanstorps milis begår en hel del övergrepp.
Några tankar efter en trevlig fredagskväll på Virvelvindsvägen. Vi har ett lugnt och tryggt liv i landet och vi har svårt att leva oss in i andra människors förhållanden och känslor.
Den traditionella vänstern stödjer ofta – av någon anledning – den part i konflikter som har auktoritära drag och är främmande får vår syn på demokrati. Från Stalin till Hamas. Länder som har levnadsvanor och institutioner som liknar våra egna utpekas istället som skurkstater.
Det är förnedrande och opportunistiskt av Ilmar Reepalu (som jag trodde var en klok politiker) att vika sig och inte ställa upp för Israels rätt att delta i den internationella idrotten. Detsamma gäller beslutet att spela utan publik.
Demonstrera mot matchen är ofarligt, så länge polisens regler följs. Men om du vågar demonstrera för matchen och för idrotten då lever du farligt. Men inte upprörs vänstern av att några proisraeliska demonstranter råkar illa ut.
Så spela matchen – och jag hoppas Sverige går vidare. Den här gången är det fel att demonstrera, menar jag som var med i Båstad både 1968 och 1975.

Spårbilar? Nej tack! av Gunnar Sandin, fordonsanalytiker

I bilkrisens spår vädras många idéer, varav åtskilliga galna. En som har framförts av både tekniker, fackliga företrädare och politiker är att satsa på spårbilar, eller spårtaxi som det också kallas.
Jag uppmanar läsekretsen att liksom jag osäkra sin revolver när den hör ordet spårbil. En spårbil går alltså på spår vilket i och för sej låter trevligt. I visionerna byggs det finmaskiga nät av spårbanor, helst upphöjda (därav namnet balkbana) på vilka små billiknande fordon med plats för 4–8 personer pilar omkring. Resenären kommer till en hållplats och knappar på en automat in vart han vill åka, varefter det datoriserade systemet genast skickar en förarlös spårbil. Den kan men behöver inte ta upp andra resenärer. Därmed anses kollektivtrafiken ha övertagit privatbilismens avskildhet och smidighet och kan locka över många bilister.
Man behöver inte tänka länge för att inse systemets grundläggande svagheter. Till exempel:
1. Att bygga ett finmaskigt nät av balkbanor är inte precis billigt.
2. Att driva ett sådant system har också sitt pris. För Stockholms del har det skissats ett system som skulle kräva cirka 2000 spårbilar. Två tusen fordon som ska städas minst en gång om dagen, tänk bara det.
3. Kapaciteten är låg. Betänk en situation där en demonstration med tio tusen deltagare med olika destinationer ska upplösas utanför Baltiska hallen i Malmö. Det går inte ens att klara ett normalt handbollsderby i Lund.
4. Det är lätt att sabba systemet för den som händelsevis vill.
5. Och som ersättningsjobb för bilarbetare är det värdelöst. De 2000 fordon som Stockholm skulle behöva är vad Saab tillverkar på tre veckor, även med nuvarande lågvarv.
Annars kan man säga att det avgörande argumentet mot spårbilar är att inget system har förverkligats nånstans i världen trots att idén har funnits åtminstone sen 1970-talet.
De allra flesta trafiktekniker är skeptiska. Det finns också klarsynta politiker. En sådan är Karin Svensson Smith (mp). Hon har sammanställt ett material som mosar projektet. Det kan behövas eftersom spårbilsentusiasterna är särskilt många just i hennes nuvarande parti.
Kjell Dahlström minns vi som en snäll och sympatisk mp-politiker från Lund. Efter en tid som partisekreterare blev han chef för statliga Rikstrafiken, men det gick inte så bra. Efter bl.a. en katastrofal upphandling fick han byta verk och basar nu för Statens institut för trafikanalys, Sika.
Sika har gjort en utredning som utmynnar i positiva slutsatser om spårbilar. Dahlström stöder den. Dumt av honom.
Gunnar Sandin, fordonsanalytiker

VB:s tecknare Manne avbildade Kjell Dahlström under dennes tid som Lundapolitker och antydde på ett fint sätt hans intellektuella förmåga.

Till Diskrimineringsombudsmannen av Mats Olsson

Lund 2009-03-01
Hej,
Jag heter Mats Olsson och representerar vänsterpartiet i Lunds kommunstyrelse. Vid kommunstyrelsens sammanträde 5 februari 2009 godkändes inriktningen i ”Handlingsplan för Destinationsutveckling Lund 2008–2013”. Syftet med destinationsutvecklingen sägs vara, förutom att skapa arbetstillfällen, att ”öka Lunds attraktivitet som ort att besöka, bo och verka i” (s. 2). Men inte för alla. I handlingsplanen delas folk in i så kallade marknadssegment. Två målgrupper identifieras som prioriterade för Lund. Den ena förkortas MICE, vilket uttydes Meetings, Incentives, Conventions, Exhibitions. Detta är egentligen inte en målgrupp utan ett aktivitetsområde och att en kommun vill dra till sig fler konferenser och liknande är naturligtvis inget som man kan ha synpunkter på ur diskrimineringssynpunkt.
Den andra målgruppen kallas WHOP’s. Detta begrepp står för ”Wealthy, Healthy, Older People”. I handlingsplanen (s. 11) sägs att ”denna målgrupp karaktäriseras av friska äldre personer med god ekonomi och utflugna barn. De är en köpstark och välutbildad grupp som i takt med pensionering har mycket tid att lägga på sitt resande.”
Ett annat identifierat marknadssegment, DINK’s (Double Income No Kids), väljs liksom barnfamiljer medvetet bort som prioriterade målgrupper. Personer som är unga, handikappade eller icke förmögna förekommer överhuvudtaget inte i denna handlingsplan för att öka kommunens ”attraktivitet som ort att besöka, bo och verka i”. Bortprioriteringen av yngre människor är naturligtvis anmärkningsvärd med tanke på att Lund vad gäller befolkningssammansättning är en av Nordens absolut mest ungdomliga städer.
Men vad värre är: Beslutet att prioritera de som är ”wealthy” och ”healthy” innebär en medveten diskriminering mot människor som inte är friska och välbärgade. Förutom att formuleringarna andas en otäck och elitistisk människosyn torde beslutet strida mot all nu gällande lagstiftning inom diskrimineringsområdet. Man kan också fråga sig om det är förenligt med kommunallagen att en kommun ensidigt inriktar verksamhet till människor som är friska och rika.
Jag vill med denna anmälan ifrågasätta lagligheten i den av Lunds kommunstyrelse godkända ”Handlingsplan för Destinationsutveckling i Lund 2008–2013”. Jag ber Diskrimineringsombudsmannen att undersöka detta och därefter vidta eventuella åtgärder.
Med vänlig hälsning

Det gäller att gå rätt! av Lars-Anders Jönsson

Jag har i många år vänt mig mot de ställningstaganden vänstern uppvisat i en del internationella konflikter samt det sätt man argumenterat på. Som jag tycker mig visat skapas överdrifter eller helt fabricerade uppgifter av debattörer som borde veta bättre. Ett missförhållande behöver oftast inte späs på i den värld vi lever i för att människor skall förstå.
När jag reagerar på Jesaja citatet är det för att jag aldrig sett att man i något annat sammanhang använder denna form av bild för att bilda opinion. För mig kvittar det om detta framförs i en vänstertidning eller en högertidning. Vi kan ju till exempel inte avbilda andra folkslag på ett överdrivet rasistiskt sätt i skydd av att vi är vänster och därmed inte kan mena det som andra kanske läser i bilden!
En annan ovana inom vänstern är att jämföra händelser i mellersta östern med händelser som ägde rum under nazismen. Staten Israels politik jämförs med nazitysklands politik. Jag minns själv ett uttalande som togs när jag satt i styrelsen i Lund. När ett liknande uttalande skulle tas några år senare röstade jag emot och lämnade därefter partiet. Ingen, inte ens mina bästa kamrater, förstod mig.
Jag upplever inte på något sätt att synen på Israels politik delas upp i en grupp som accepterar Israels politik och en som klassas som antisemitisk. Det finns många som såväl är kritiska mot Israel som mot Hamas. Vänsterns problem är att den aldrig vågar kritisera palestinier som genom sin politik göder kriget. I de fall vänstern får beteckningen brun-röd så har den oftast gjort sig förtjänt av detta. Det ligger på vänstern själv att visa i handling att den inte har bruna inslag.
Till helgen blir det demonstration i Malmö. Till demonstrationen kommer vänsterfolk, vanligt folk och högerextremister. Det gäller att gå rätt. Parollerna skiljer sig vad jag förstår inte åt.

Axiomatiskt sa Avellan av Sten H

I torsdags eftermiddag ordnade Malmö Högskola en debatt under den bekanta rubriken ”Idrott och politik” och det blev en bra och upplysande tillställning. På Malmöhögskolan finns en idrottsvetenskaplig institution ledd av Tomas Peterson, känd här för sina gamla rötter i lundavänstern. Det blev han som i debatten tog upp de mera långsiktiga och djupgående aspekterna. Idrottsrörelsen är en folkrörelse med 3 miljoner medlemmar och där bedrivs ett långsiktigt arbete för jämställdhet, integration, folkhälsa etc. Det är saker som så klart inte kan avgränsas från förhållanden i andra länder och då tar man också upp internationella frågor. Idrott är politik, så enkelt är det. Motsatt mening hade från början Heidi Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan. Hon började med att svara ett tydligt ja på debattledarens fråga: jo idrott bör åtskiljas från politik enligt hennes mening. Men under debattens gång gav hon ändå upp den linjen och slog till slut fast att det nu måste betraktas som axiomatiskt att de båda hör ihop.
Stoppa matchen-nätverkets Olov Holmgren hade nyss sett ”Den vita sporten”, Bo Widerbergs film från 1968, och sa att i grunden var allt likadant nu som då. Det kan man väl både hålla med om och säga emot. Visst, insändarskribenterna, idrottsledarna, borgarna, ledarskribenterna hetsar på ungefär samma sätt som då. Vi andra är våldsverkare, huliganer ja numera också antisemiter. Men alla som är något så när tänkande och reflekterande måste ändå sägas ha insett realiteterna: idrott används i politiska avsikter, kräver politiskt stöd, bygger på värderingar som har politiska implikationer. Är det något som har ändrat sig sedan 1968 är det just detta: att se det så är inte längre en vänsterextrem ståndpunkt. Också Riksidrottsförbundets debattrepresentant Rolf Jönsson var ense på den punkten.

Ett ärende för UD
Heidi Avellan hade i debatten en avsevärt lägre profil än den hennes ledarsida brukar visa upp och fick ducka för några publikfrågor. Men hon krävde ett tydligt avståndstagande från våldsanvändning och det var inget problem för Olov Holmgren. Hon stod fast vid att hpn ansåg det felaktigt att Malmö fritidsnämnd tog ställning i en utrikespolitisk fråga. Sådant borde överlämnas till Utrikesdepartementet. Hon avvisade också parallellerna till bojkotten av Sydafrika.. Där fanns ju ett officiellt avståndstagande, både av Sverige och FN. Det var lätt för Olov Holmgren att svara att det var ju inget som kom ur fria luften utan något som växte fram efter ett långt opinionsarbete på gräsrotsnivå.
Jaha, vad borde då göras, borde matchen ställas in? Ja, tyckte nog Tomas Peterson, av säkerhetsskäl. Det skulle kunna gå riktigt illa. Vad som behövs är att de svenska spelarna lämnar walk-over, dvs tar ett personligt ansvar. Och det var kring detta med frågan om idrottsrörelsen faktiskt tar sin demokratiska uppgift på allvar som den intressantaste diskussionen uppstod. Det gör vi redan, sa Rolf Jönsson från Riksidrottsförbundet, jag är samhållspolitiskt ansvarig där och vi skickar ut sådant material till specialförbunden och skriver om det i ”Svensk Idrott”, men vi kan inte tvinga någon.

Den goda idrottsrörelsen?
Till detta kan man bara säga att det säkert finns välmenande ambitioner på hög nivå. Men sanningen är väl ändå att idrottsrörelsen i hög grad sitter fast i sin gamla klädedräkt och den bär inte någon prägel av demokrati. Den är snarare präglad av nationalism, ja rentav militarism, allt detta som omgav idrottsrörelsen när den en gång formades i början av 1900-talet. Jag har naturligtvis inga formella bevis för detta, men om man tar del av vad ledare och sportjournalister brukar säga tvekar man inte om diagnosen. Hundratusentals idrottsledare på gräsrotsnivå, javisst, de är goda demokrater och gör ett fantastiskt jobb med att fostra ungdomar. Men att Svenska Tennisförbundet skulle bry sig om något annat än tennis och möjligen exportindustrin är väl ändå inte till att tänka på. Och den bild Tomas Peterson målade upp av den goda idrottsrörelsen känns för mig mera som en förhoppning än en realitet.
OK, sa Tomas, men jag känner ju ändå en tvekan inför lördagens demonstration. Riskerar jag att hamna sida vid sida med nynazister från Karlskrona som det står i dagens tidning? Det är en ren provokation sa Olov Holmgren, vi känner till dem och garanterar att de kommer att avvisas. Och vad gäller vår demonstration kommer den att bli lugn och fredlig och den tar vi fullständigt ansvar för.

Moderaterna och Veolias stöd till ockupationsmakten av Ulf Nymark

Transportbolaget Veolia är en av Lunds kommuns entreprenörer. Samtidigt är Veolia verksamt med att tillsammans med den israeliska staten bygga ut ockupationsmaktens infrastruktur i al-Quds/Jerusalem.
Hade den borgerliga kommunledningen några tankar på att agera med anledning av att Lunds kommun har avtal med Veolia, frågade Demokratisk Vänster i en interpellation, ställd till Tekniska nämndens moderate ordförande Tomas Avenborg (Se VB nr 2 2009). DV och andra undrande lundabor fick svar vid sammanträdet i fullmäktige den 26 februari.
Mera precist gick våra frågor ut på Avenborg var beredd att å Lunds kommuns vägnar protestera mot Veolias verksamhet på ockuperad mark i Palestina. Vi undrade också om han var beredd att verka för att vid upphandlingar ställa etiska krav på entreprenörer så att vi inte gör upphandlar av företag som medverkar i eller stödjer brott mot internationell rätt.
Det svar DV fick från den m-märkte nämndsordföranden är belysande, varför det här återges oavkortat i de delar som rör själva frågeställningarna: Så här svarar Avenborg (mellanrubrikerna är VB:s):

Så här tycker Veolias direktör …
”Min kunskap om Veolias involvering i projektet på Västbanken är begränsad. Jag tog därför reda på vad Veolia Sveriges VD sagt om projektet. (Avenborg hänvisar här till en artikel av Veolias Sveriges VD Tomas Wallin. Min anmärkning). Det visar sig att Veolias inställning är att de levererar en kollektivtrafik som är till för alla och de har för avsikt att avbryta sitt engagemang om det ställs krav på segregering i tillgången till trafiken.

… och jag tycker som han
Att dessutom spårvägsprojektet kom till som ett resultat av samsyn mellan Israel och PLO för att stärka infrastrukturen i området gör Veolias inblandning mindre problematisk. Jag tycker att Veolia Sveriges VD:s inställning i frågan är bra och jag tycker att det är tråkigt att ett projekt som till en början skulle stärka en region med en gammal konflikt nu för en så dålig stämpel.
När det gäller upphandlingar är det alltid svårt med gränsdragningar. Vad som ska vara med och inte vara med och hur detaljerat. Jag tycker inte att man kan, från det jag fått fram, säga att Veolia tagit sida i någon internationell konflikt. Om interpellanten menar att ett företags verksamhet inte får finnas i delar av världen där det finns konflikter så kommer det bli svårt för något större företag att vara del i upphandlar i Lunds kommun. Frågan är också om i din (sic!) tur deras leverantörer finns med i konflikter. Om Veolia eller annat företag väljer att köra bussar av ett märke som finns där det finns stridande parter, ska det då också diskvalificera bolaget för uppdrag i Lunds kommun?

Brott mot internationell rätt inget hinder
Det finns alltid anledning att utveckla upphandlingsprocesser och då också utveckla de etiska regler som vi har för upphandling. Jag utesluter inte att det går att göra mer för att utveckla regelverket men interpellanten gör det lite för lätt för sig när man ställer ett ultimatum mot indirekt inblandning i brott mot internationell rätt.
Så för att svara på frågorna:
1. Jag är nöjd med Veolias VD:s ställningstaganden i SvD 20/1 2009 och ser ingen anledning för Lunds kommun att agera vidare i frågan.
2. Att ställa krav i upphandling på det sätt som interpellanten framför ser jag som omöjligt att genomföra. Däremot kan det finnas möjlighet att finslipa de instrument som kommunen använder vid upphandling för att öka kraven på etik i alla områden.”
Så långt alltså Avenborg, Tekniska nämndens ordförande och tillika moderat kommunalråd.

Protester från de ockuperade
För att sammanfatta såväl interpellatioinssvaret som en ganska lång och bitvis häftig fullmäktigedebatt:
1. Avenborg bekvämar sig inte att hämta information från något annat håll än en part i målet – en Veoliadirektör.
2. Den påstådda ”samsynen” mellan Israel och PLO som både Avenborg i Veolias efterföljd hävdar existerar inte. Såväl palestinska människorättsorganisationer, Arabförbundet och PLO har protesterat mot spårvägsbygget.
3. Tekniska nämndens ordförande väljer att tala om ”konflikter” i största allmänhet. Men konflikten Palestina-Israel är inte vilken konflikt som helst, ingen liten skärmytsling – det är en halvsekellång israelisk ockupation palestinsk mark som fördömts i ett otal FN-resolutioner.
4. Moderaterna tycker det är helt åkej att använda lundabornas skattepengar för att upphandla tjänster hos företag som samarbetar med ockupationsmakten i dess ansträngningar att stärka sitt grepp över det ockuperade folket.

Israeliska röster om Gaza av Gunnar Stensson

Inför demonstrationen på lördag fann jag dessa tre artiklar intressanta
Givarkonferensens dubbelmoral
Referat av en artikel av Haaretz korrespondent Anshel Pfeiffer
Judarna i diasporan mer kritiska mot Israel än någonsin
Ur en artikel av Haaretz korrespondent Anshel Pfeiffer
Beslutet att spela DC-matchen Sverige-Israel utan åskådare irriterar lokalbefolkningen
Tommie Ullman har skrivit en artikel om DC-matchen i Malmö i Haaretz 5/3
Gunnar

Givarkonferensens dubbelmoral

Referat av en artikel av Haaretz korrespondent Anshel Pfeiffer

Vid givarkonferensen i Sharm el-Sheik lovade USA att bidra till uppbyggnaden av Gaza med 900 miljoner dollar.
Samtidigt konstaterar Amnesty International att USA har utfäst sig att bidra till den israeliska försvarsmakten med 30 biljoner dollar fram till år 2017. Det återspeglar det amerikanska stödet till Israel och dess politik.
Som ockupationsmakt är Israel förpliktat att säkra den palestinska befolkningens liv och säkerhet i de ockuperade områdena. Men stället skadar Israel det palestinska folket varefter USA och andra länder går in för att reparera skadan.

Israelisk propagandaseger
USA talar inte längre om Israel som en ockupationsmakt. De biljoner dollar som Israel fått från USA för att skaffa vapnen som orsakade ödeläggelsen av Gaza är ett resultat av Israels framgångsrika propaganda som utmålar tunnlarna vid Rafah och raketbeskjutningen som strategiska hot som ingår i islamisternas terror mot upplysta länder.
Väst har blåst upp Hamas betydelse och överdrivit dess militära förmåga långt över gränsen för den rena lögnen. Detta har gjort isoleringen av Gaza möjlig och varit en ursäkt för tre veckors förödande krig mot palestinierna.
Samtidigt ger det Hamas möjlighet arr beskriva sig som palestiniernas verkliga patriotiska kraft.

EU:s hyckleri
De hundratals miljoner euro som har utlovats till Gaza, som om det drabbats av en naturkatastrof, överskuggar handelsförbindelserna mellan Europa och Israel.
Västländerna som engagerar sig i humanitär hjälp till palestinierna köper samtidigt israeliska vapen och den försvars-knowhow som utvecklats under de laboratorieliknande förhållanden som ockupationen skapat och den situation orsakat hela serier av humanitära katastrofer.
Saudiarabiens biljon av oljedollar som också erbjöds vid givarkonferensen är Saudiarabiens bidrag till USA:s och Israels veto mot palestinsk försoning.

Signalen till Israel
Varje cent som betalas till palestinierna – vare sig den går till Ramallah-regeringens budget eller till medicinsk vård för de barn som sårats av israeliska piloter eller soldater – ger Israel en signal om att det kan fortsätta sina ansträngningar att tvinga på den palestinska eliten ett kapitulationsavtal.
Det enda sättet att förstå denna politik är att se den som ett stöd för Israels politik. Man betalar hundratals miljoner dollar för att reparera de skador Israel orsakat, men man släcker inte den eld som orsakat skadorna..
Gunnar Stensson

Judarna i diasporan mer kritiska mot Israel än någonsin

Ur en artikel av Haaretz korrespondent Anshel Pfeiffer

Ett stort antal judar struntar hela Gaza-konflikten.
Men de som är engagerade kan indelas i tre grupper.
Det finns ett stort antal pavlovska flaggviftare, goda och oskyldiga sionister och judar som bara kan se det trauma som drabbat folk i Sderot, Ashkelon och andra delar av sydöstra Israel. De ställer sig bakom Israels armé och säger ofta att regeringen borde ha låtit den gå längre och slå hårdare.
Det finns en något mindre men mycket högljudd grupp judar som tillhör den mer radikala vänstern, och ett fåtal som går i anti-israeliska demonstrationer och anklagar den sionistiska staten för krigsförbrytelser. De isolerar sig från huvudopinionen i de lokala judiska samhällena.
Det finns dessutom en tredje kategori – kanske inte den bredaste, men enligt min uppfattning den kanske mest betydande – som har mer komplexa och obehagliga känslor inför frågan. De är djupt engagerade i Israel och kan till och med förstå att dess regering kände sig tvingad att genomföra attacken. Samtidigt är de mycket störda och sårade över antalet civila offer och den förstörelse som är följden av aktionen. Det måste absolut ha funnits andra sätt att genomföra detta, säger de.
De lever med sitt tvivel, ofta utan att uttrycka det ens i sina familjer eller bland nära vänner. Det som stör dem mest är att deras omgivning inte tycks se nyanserna och sakna förmåga till medlidande med de döda och sårade på den andra sidan. De börjar ställa sig besvärliga frågor. Är de omgivna av latenta rasister? Eller är det något fel på dem själva så att de måste förneka övertygelsen hos dem som omger dem? Eller hyser alla liknande tvivel men är rädda att uttrycka dem?
Allra svårast är det kanske för dem som dagligen arbetar i de traditionella judiska institutioner som redan känt behov att göra sådana där meningslösa uttalanden som ”Den internationella judendomen står fast i sitt stöd för Israel”. De finner nästan ständigt sina käraste ideal svikna.
”Jag kunde bara inte förstå hur dom andra på kontoret kunde vara helt ur stånd att erkänna att det finns ett verkligt lidande på den palestinska sidan och att Israel bär en stor del av ansvaret för det,” sa en av mina vänner som arbetar i en sådan institution i London. ”Jag känner mig så ensam eftersom ingen verkar förstå hur kluven jag är. Jag förstår Israels position mycket bra och delvis stöder jag argumenten för aktionen, men varför känner ingen av dem sorg över barnen som dör? De verkar inte ens se rapporterna från kriget.”
Min vän fredar sitt samvete genom att vara tyst på jobbet och ge pengar till en organisation som skickar medicinsk utrustning till sjukhusen i Gaza.
Artikeln ovan ledde till en intensiv bloggdebatt med mer än hundra inlägg. Fördelningen av debattinläggen bekräftar artikelns indelning av den judiska opinionen.
Översättning Gunnar Stensson

Beslutet att spela DC-matchen Sverige-Israel utan åskådare irriterar lokalbefolkningen

Utdrag ur en artikel där Tommie Ullman har skrivit om DC-matchen i Malmö.
Haaretz 5/3

Konflikten i Gaza har diskuterats i vida kretsar i Sverige som i andra delar av världen. Somliga politiker har till och med yrkat på bojkott av Israel. Samtidigt ifrågasattes säkerheten i Baltiska hallen. Förra veckan beslöt den politiska majoriteten i Malmö att matchen skulle spelas inför tomma läktare.
Men snart började man ifrågasätta om beslutet tagits enbart av säkerhetsskäl. Borgmästare Ilmar Reepalu sa att han skulle ha föredragit att matchen inte spelades alls. Carlos Gonzales Ramos, ordförande i den nämnd som fattade beslutet, sa att han ser den tomma hallen som en protest mot vad han uppfattar som ett israeliskt folkmord.
Beslutet har lett till en massa kritik. Frågan delar vänsterpartierna i Malmö från center-högerpartierna som vill låta folk se matchen. Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet ingår i ett koalitionsstyre som står bakom beslutet.
Många invånare i Malmö har sitt ursprung i Mellanöstern som flyktingar från de palestinska territorierna eller andra arabland. Alla stöder inte Hamas och liknande organisationer, men somliga gör det.
Diskussionen om matchen ökar antagligen när den närmar sig.
Översättning Gunnar Stensson, som konstaterar att demonstrationen Stoppa matchen inte nämns i artikeln.

Filmvisning: Den vita sporten

Som en del av kampanjen för att Stoppa Matchen visar Vänsterns Studentförbund tillsammans med Folkets Bio i Lund den klassiska dokumentären Den vita sporten. Israels attacker mot Gaza och Sveriges Davis Cup-match mot Israel i Malmö 6-8 mars har återigen satt frågan om idrottens förhållande till politiken på dagordningen. Den vita sporten är en dokumentär om just detta, med protesterna i samband med Davis Cup-matchen mot Rhodesia i Båstad 1968 som bakgrund.

"Klassisk dokumentär som handlar om demonstrationerna - "Båstadskravallerna" - mot Davis Cup-matchen mellan Sverige och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) i Båstad 1968. I en serie intervjuer framträder demonstranter, arbetare och regeringsmedlemmar och ger sina synpunkter på politik och idrott och på formerna för aktivt motstånd mot förtryck.
Bland de medverkande finns Olof Palme (undervisningsminister), Herman Kling (justitieminister), Rune Johansson (inrikesminister), Matts Carlgren (Svenska Tennisförbundets ordförande), Henri Swaving (guldhandlare i Båstad), Adrian Bay (lagkapten i rhodesiska tennislaget), m fl.
Matchen blev sedermera inställd och framflyttad. Spelplats blev istället en hemlig ort i Frankrike."

Tid: Onsdag 4 mars kl. 18.30

Pris: 20kr

Biljetter: Försäljning på Kino, www.kino.nu eller 046-303080

Årsmöte i Demokratisk Vänster

Mötet inleds med följande programpunkt:
Bekämpa Hemlöshet
Lund kan lära av Malmö!
av Rolf L Nilson Lundabo och bostadssamordnare i Malmö
Tisdag 3 mars kl 19-20
Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2, i.p.g.
Alla intresserade hjärtligt välkomna!

Jubileumsfestival

För centralamerika 3-11 mars.

Läs programmet »

Kulturtips

Tosca
Direktsändning från Kungliga Operan
Fredag 27/2 kl 19.30 på Kino

Ta chansen att uppleva denna vackra och tidstrogna uppsättning av Giacomo Puccinis mästerverk Tosca. Med musik som är lika dramatiskt brutal som skimrande vacker skildras sångerskan Toscas och hennes älskare Cavaradossis grymma öden. Handlingen äger rum under ett enda dygn, den 17 juni 1800 i Rom. Här finns allt: passion, lusta, förräderi och ond bråd död.

Ebbe - The Movie
av Karin af Klintberg & Jane Magnusson
Premiär lördag 28/2 på Kino

När det i slutet av 80-talet kom fram att Ebbe Carlsson bedrivit sanktionerade privatspaningar efter mordet på Olof Palme blev han under några år Sveriges kanske mest kände person. Justitieminister Anna-Greta Leijon avgick och Carl Lidbom fick i KU ´veta hut´. Men vem var egentligen denne mytomspunne Ebbe, och hur kunde han nå så långt?

Stoppa matchen, då och nu av Sten Henriksson

Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sej undan
eller ställa sig bredvid
Om matchen spelas blir den israeliska staten stolt
Men om matchen stoppas
visar vi vårt stöd åt Palestinas folk.

Stoppa matchen…

I maj i fjor var vi en grupp som var uppe i Båstad, vid Tennisstadion, för en liten manifestation kring 40-årsminnet av de s.k. Båstadshändelserna 1968. Det var det året när så där 800 demonstranter från SSU, FPU och lundavänstern stoppade Davis Cup-matchen mot det rasistiska Rhodesia eller i varje fall tvingade bort den från Båstad. Vi ville nu säga några ord och sätta upp en liten minnestavla. Det var inte så lätt: Tennisförbundet äger all mark på platsen så vi fick nöja oss med en skylt på en av kommunens gatlyktor. Vi sökte mötestillstånd, vilket vi fick av polisen trots att kommunstyrelsen som fick yttra sig sa nej. Dom fattar inget, sa polisen om kommunen, det här är en allmän sammmankomst och vi har ingen rätt att neka tillstånd.
Minneskylten fick sitta en månad men när jag kollade i somras var den borta. Den hade inte överlevt tennisveckan och jag hade väl inte trott att den skulle det heller. Lokala och tillresta brats jämte deras mera mogna beskyddare kunde säkert enas om att man inte ska blanda ihop idrott och politik.
År 1975 var det dags igen: Sverige spelade mot Chile efter Pinochets kupp. Många tusen ställde upp, men den här gången var polisavspärrningarna effektivare och matchen kunde genomföras. Borgarna och idrottens banérförare talade också denna gång om oss som långhåriga och otvättade typer som bara ville slåss och förstöra. Men det var ingen som beskyllde oss för att vara rasistiska mot chilenare/latinamerikaner. Där är det en skillnad nu: nu anses vi vara antisemiter när vi demonstrerar mot matchen med Israel i Malmö nästa helg.

Ett sorgligt återtåg.
För mig har reaktionerna inför matchen och demonstrationen varit en väckarklocka och en påminnelse om vänsterns svaga ställning i opinionen. Bakgrunden till det hela är förstås Israels urskillningslösa angrepp på Gaza. Betydande delar av svensk opinion: alla borgarna förstås men också stora delar av socialdemokratin tycks se konflikten mellan Israel och Palestina som en jämn match. Israels flygangrepp balanseras mot Hamas raketer mot Israel. Lika för lika: båda angriper ju civila!
Det var också så Vietnamkriget en gång framställdes för svensk publik. USA och FNL var ungefär lika goda kålsupare och den kloke medborgaren borde inte ta ställning. Händelsernas eget tryck och en lång upplysningskampanj ändrade på den saken. Men Israel-Palestinakonflikten tycks gå åt motsatt håll.
Ingen annan stans ser man det så tydligt som på Sydsvenskans liberala ledarsidor.. Vänstern utmålas där ständigt som rasistisk, antisemitisk. På Per T Ohlssons tid brukade han kalla oss brunröda. Det är en naturligtvis fullkomligt grotesk beskyllning. Ingen del av det svenska politiska spektrat har så entydigt gått emot rasism och fascism som vänstern. Vänstern i Lund är tämligen ensam om att år efter år markera minnet av nazisternas kristallnatt och det var med stolthet vi i vänstern lät oss representeras i Lunds fullmäktige av en judisk koncentrationslägersfånge. Skulle vi vara antisemiter?

En försvagad vänster
Men upprepas en beskyllning tillräckligt ofta så fastnar den och det sorgliga är att det är hållningar som sprider sig. Plötsligt börjar det sägas att vi går i sällskap med nynazister och muslimska fundamentalister. Och i brist på tillgång till egna media, i brist på studier och opinionsbildning och, det får väl sägas, i allmän trötthet och defaitism, tycks många nu också på vänsterhåll ge upp gamla positioner: Det är väl inte rätt att blanda ihop idrott och politik frågas det. Man kan undra om vi skulle få med dagens SSU och FPU på en demonstration. Heder åt Reepalu som i alla fall sagt sin mening om matchen.
Min känsla är sorg över att så många under opinionens tryck inte kan skilja på huvudsak och bisak, på förtryckare och förtryckta, på förövare och offer. Det israeliska valet för en vecka sen var ett kraftigt steg åt höger där det parti som gick kraftigast framåt är beredd att deportera icke-judiska invånare från Israel om de inte uppför sig tillräckligt lojalt. Tala om rasism och apartheidregim! Men här tycks de flesta se Gaza som en match mellan gentlemän där vi inte ska blanda oss och smutsa våra händer. Vad kan man göra? Jag tar till Mikael Wiehes text:

Man måste välja sida
och man måste ta parti
Man kan inte dra sej undan
eller ställa sig bredvid
Om matchen spelas blir den israeliska staten stolt
Men om matchen stoppas
visar vi vårt stöd åt Palestinas folk.

Stoppa matchen…

Inget v-uttalande av Gunnar Sandin

Vi berättade i rapporten från Vänsterpartiets lokala årsmöte att uttalandet om den rödgröna uppgörelsen bordlades till ett senare möte. Det mötet ägde rum i veckan, med uttalandet som enda väsentliga punkt, och samlade ungefär lika många medlemmar, ett tjugotal.
Anders Neergaard, som alltså lämnade partistyrelsen i protest mot uppgörelsen, var närvarande denna gång och inledde genom att upprepa sin motivering för avhoppet, där han särskilt tryckte på att Vänsterpartiet acceptera normpolitiken trots att denna på sistone dödförklarats även av åtskilliga borgerliga ekonomer, samt att förknippningen med ett EU-vänligt och ett EU-ljumt parti hotade att öka Sverigedemokraternas utsikter inför både årets och 2010 års val.
Han bemöttes av den andra inledaren, regionpolitikern Vilmer Andersen, som röstade för uppgörelsen i partistyrelsen och stannar kvar i denna. Partiets många sympatisörer, inte minst de nyvunna inom fackföreningsrörelsen, skulle ha haft svårt att förstå om vi sagt nej till denna realpolitiska öppning, var Vilmers starkaste argument.
Den allmänna diskussionen blev inte särskilt het eller långvarig. Åsikterna gick isär men flera aktiva kommunalpolitiker försvarade uppgörelsen och menade att själva handlingen hade ett symbolvärde som var viktigare än enskilda formuleringar. Sådana kan alltid ändras efteråt.
Utöver de båda tidigare (och här återgivna nedan) uttalandena presenterades ett tredje som enligt upphovsmannen var en kompromiss. Men när beslut skulle fattas var det bara ett förslag, det positiva, som det faktiskt yrkades på, och en stor majoritet ville inte ha något uttalande alls.
Det hade gått för lång tid, ansågs det. Klart är också att partiföreningen är ovan att debattera och ta ställning i ”riksfrågorna”. Men upprinnelsen till alltsammans var som sagt att några ville stödja Anders Neergaard och hans linje, och det stödet gav inte mötet.
Gunnar Sandin

Förslag till uttalande 1:
En av Vänsterpartiets ledamöter i partistyrelsen har valt att lämna sitt uppdrag i protest mot innehållet i uppgörelsen med (S) och (Mp). Samtidigt som vi beklagar att partiet förlorat en viktig kritisk röst i paristyrelsen, delar vi flera av de farhågor som Anders Neergaard pekar på. Den starkare knytningen till (S) och (Mp) riskerar att leda till att vi framstår som en del av det EU-positiva etablissemanget. Detta är särskilt allvarligt inför det stundande EU-valet, där ett starkt vänsternej är viktigt för att inte lämna fältet öppet för Sverigedemokraterna. Vi är också oroliga för att överenskommelsen i allt för hög utsträckning viker sig för (S) och (Mp):s villkor. Vårt alternativ till den nyliberala politiken, och våra visioner för en utvecklad välfärd med offensiva satsningar på det offentliga, kan beskäras för en lång tid framöver.
Vi hoppas att partiets medlemmar engageras i diskussionen kring framtida uppgörelser, och att partistyrelsen anstränger sig för att vara en stark och radikal vänsterröst i samarbetet med (S) och (Mp). Farhågan att uppgörelsen är ett steg mot politikens mitt får inte besannas!

Förslag till uttalande 2:
Vi uppskattar den uppgörelsen om regeringssamverkan efter 2010 års val som har träffats mellan MP, S och V.
Vi gör det utifrån våra mångåriga positiva erfarenheter av ett motsvarande samarbete i Lund, i såväl majoritet som opposition, som vi menar har varit till gagn för Lundaborna och som fortsätter, närmast med sikte på nästa kommunval med också en lång tid därefter. Det tar tid att skapa ömsesidig förståelse mellan olika partikulturer och traditioner men det går, och vi vet att ett stort flertal av våra väljare uppskattar det konstruktiva samarbetet.
Vi tror att dessa erfarenheter, som vi delar med kommunala V-politiker ute i landet, kan tillämpas på rikspolitiken. Också där upplever vi önskemålet om ett långsiktigt alternativ till den borgerliga enigheten. Att detta alternativ även omfattar det parti som främst förknippas med de gröna framtidsfrågorna är en styrka, eftersom dessa frågor obevekligen kommer att få en ökad tyngd.
Det är viktigt att det rödgröna alternativet i sin helhet vinner majoritet. Men vi tror på vänsterns framgång inom denna majoritet tack vare våra goda argument, av våra energiska och skickliga representanter i samarbetsorganen och vår förankring i samhället utanför själva partipolitiken.

Missförstå mej rätt Lars-Anders! av Lars-Åke Henningsson

Jag trodde inte att du missuppfattade Jesajatexten som sådan som antisemitisk. Däremot fick jag intrycket att du uppfattade Jesajacitatet i VB som antisemitiskt. Ditt senaste inlägg bekräftar detta. Dessutom tror jag fortfarande att den tolkningen av citatet var en missuppfattning från din sida. Visst kan bibelcitat användas för antisemitiska syften i politiska sammanhang, men tar man det som en självklarhet att de ska tolkas så, blir det absurt. Om någon t ex skulle vilja rikta kritik mot Vatikanens maktutövning och göra det med ett bibelcitat, skulle det vara ett uttryck för katolikhat? Jo, om avsändaren var Ian Paisley eller hans ultranationalister, så vore det en rimlig tolkning, men knappast annars. Eller tänk om någon som känner till de buddhistiska skrifterna skulle hitta några väl valda citat att rikta till regeringen i Sri Lanka. Skulle man uppfatta en sådan som buddhisthatare? Själv skulle jag definitivt inte göra det. Tvärtom skulle jag uppfatta en sådan person som en som tar buddhismens konstruktiva sidor på allvar, och inte reducerar religionen till en fråga om nationalistiskt mobiliserbar etnisk identitet.
Ett ytterligare exempel - kanske lite långsökt men i alla fall, för vem förknippar väl idag Kinas regering med vänsterpolitik? - tänk om någon tog fram ett Marxcitat som handlade om arbetarklassens situation under kapitalismen, och gjorde detta med en anspelning på arbetarnas situation i Kina, skulle det vara ett uttryck för kommunisthat?
När man vill dela in världen i två läger, ett som accepterar allt som Israels regering gör, och ett som är antisemitiskt, då är jag inte med. När högerextremister delar upp sej i antisemiter och islamofober så är det i högsta grad berättigat att hävda en tredje ståndpunkt, en vänsterståndpunkt. Ifrån vänster måste man kunna förhålla sej kritisk till såväl högerkristna som islamister som ultranationalister av vilken religion eller nationalitet som helst.

On the right side of history av Gunnar Stensson

Krig och fred, Amalthea, Camorran, Mellanöstern och Israel

Barak Obama använde uttrycket ”on the wrong side of history” i sitt installationstal. Som alla vet befann sig Bush alltid on the wrong side. Men finns det en sida som är fel måste det också finnas en som är rätt. Förhoppningsvis befinner sig Barak Obama i någon mening där. Han tycks dessutom ha förmågan att se livet från the bright side, för att citera Monte Pyton.
Tolstojs ”Krig och fred” är en av mina största läsupplevelser. Texten och berättelsen har många dimensioner. Jag gör en grov reduktion och tar bara upp den politiska dimensionen. Även den reducerar jag till föreställningen att det finns en rätt och en fel sida i historiska sammanhang.
”Krig och fred ” lärde mig att tänka politiskt. Boken handlar (till en del) om kriget mellan Napoleon och Ryssland. Napoleon är ett militärt geni och representerar upplysning och framtid. Hans motståndare är den konservative och till synes passive ryske generalen Kutuzov. Tolstoj är angelägen att tona ner personlighetens betydelse. Det viktiga är att ha förmågan att avläsa rörelserna i samhället och inse vad som är rätt respektive fel sida. Den förmågan har Kutuzov och han segrar. Inte för att han är en överlägsen personlighet utan för att han avläser verkligheten rätt och handlar enligt den.
Ett aktuellt exempel på samma förmåga är Ilmar Reepalus utspel om Gaza, Davis Cup och demonstrationen nästa helg, detta års viktigaste solidaritetsmanifestation.
I den upplaga av ”Krig och fred” som jag läste fanns en lång historiefilosofisk utläggning om personlighetens överskattade betydelse i historien, en utläggning som utsatts för mycket kritik. Tolstoj är större som diktare än som teoretiker.
Men jag tog till mig tanken och försökte tillämpa den. Den förde mig förstås till Karl Marx, den politiske och ekonomiske filosof som ägnat ett helt livsverk åt att bevisa att det bara finns en right side of history. Som många andra i min generation kom jag att ägna stort intresse och mycket tid åt honom. Ibland hamnade jag rätt.
Nå, nu realiseras en nyöversättning av ”Krig och fred”. Det är inte samma text jag läste utan en tidigare version. Där finns inget historiefilosofiskt avsnitt. Men jag garanterar att den som läser boken inte bara har roligt utan också är betydligt klokare efter läsningen.

Ekot från Amalthea.
Boken är utgiven av ABF i Malmö till hundraårsminnet av attentatet mot Amalthea. Till det yttre är det en riktig folkrörelsebok. Styva pärmar, blankt papper, brunt omslag. Producerad med stöd av Malmö kulturnämnd och Svenska Transportarbetareförbundet Elin och Charles Lindleys stiftelse. Anneli Philipsson har skrivit förordet, Peter Larsson har sammanställt den.
Det låter tungt och institutionaliserat. Men innehållet blåser och blixtrar
”Ekot från Amalthea” ljuder i bokens tio essäer. Ett genomgående tema är kontrasten mellan arbetarrörelsens reformistiska och revolutionära riktningar.
Lars Berggren och Roger Johansson gör en noggrann genomgång av själva Amalthea-dådet (som ju också var en bärande händelse i Jan Troells film om Maria Larsson), dess historiska betydelse och politiska konsekvenser.
Martin Viredius jämför ”globaliseringen” i början av 1900-talet med den globalisering vi upplever nu, då nationalstaternas förmåga att skydda de egna institutionerna på arbetsmarknaden mot globaliseringen undergrävs.
Olle Sahlström skriver om fackets behov av förnyelse för att fungera som en kamporganisation i en globaliserad värld
Kajsa Ekis Ekman analyserar i essän ”Skuggor” hur maktens media genom att förvanska verkligheten styr bort debatten från det som borde vara dess fokus. I Göteborg 2001 stod våldet i centrum i stället för kapitalism, miljö och globalisering.
Kvinnokampens skugga är manshat, palestinarörelsens antisemitism och socialismens stalinism och diktatur.
Genom att överföra uppmärksamheten till ”skuggorna” döljer de reaktionära krafterna de verkliga problemen. Med antisemitismen som slagträ tystas debatten om vit fosfor.
Nästa helg ska vi genomföra en massiv demonstration för Gaza, en demonstration som media inte ska få möjlighet att förvanska och förringa till beskärmelser om våld och antisemitism! En solidaritetsdemonstration som kommer att ge eko i hela västvärlden.
Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri skildrar staden Malmös förvandling från sönderfallande industristad till pulserande, motsägelsefull och mångkulturell arena för politik och kultur. I förbifarten passar hon på att ge Lund en känga: ”På 90-talet strålade Lund av både akademisk och kulturell självsäkerhet”… men nu för ”Lunds kulturliv en tynande tillvaro och många konstnärer och musiker har i stället lockats till Malmö där det fortfarande finns billiga lokaler i centrum.”

Den nyliberala camorran
Det överraskade mig att en stor del av Roberto Savianos bok om den neapolitanska camorran utgörs av en analys av globaliseringens ekonomiska system i Marx anda.
I Neapels hamn pågår en omfattande import till hela Europa bortom all kontroll och förbi alla tullar. Företag och hela branscher konkurreras ut. Jätteförmögenheter skapas. Arbetarna i camorrans land saknar alla rättigheter, exakt så som Marx och Engels beskriver. Välkända italienska modeföretag (kläder och skor) är djupt inblandade i detta ekonomiska träsk.
Den kanske värsta skurken är den superkapitalistiska Folkrepubliken Kina, både i Neapels hamn och hemma i Kina. Framställningen påminner om den slagkraftiga kritiken mot en hämningslös frihandel i Gabor Steingarts bok ”Välståndskriget” (Daidalos 2008), som vi presenterade i höstas.
Den hänsynslösa utsugningen vidmakthålls med våld.
Boken rekommenderas som en viktig pendang till ”Ekot från Amalthea”.

Det stora kriget för civilisationen. Erövringen av Mellanöstern
Den brittiske journalisten Robert Fisks bok omfattar mer än 1300 sidor. Framställningen är alltid närgången, alltid konkret, ofta obehaglig. Texterna är tillkomna vid olika tillfällen och i skilda sammanhang, alltid på själva krigs- eller konfliktscenen, ofta innan innebörden är klar. Därför är de ibland självmotsägande. Sanningen är inte densamma vid alla tillfällen.
Jag har läst nästan hela boken men fastnade i ett stort avsnitt om Algeriet. Dock har jag ju tillgång till det, när det en gång kanske blir nödvändigt att sätta sig in i just den delen av historien.
I tidigare nummer av VB har jag med Fisks bok som källa berättat om en del av Usama bin Ladens förehavanden de tre senaste decennierna. Robert Fisk återsåg honom naturligtvis i hans grotta i Afghanistan i början av 2000-talet. Nästan alla Mellanösterns aktörer finns med i den stora boken.
Det bästa är bokens Index! Parti, person, land, ort, händelse, allt kan man finna fortare och bättre än någonsin på Internet. Såtillvida är boken en bibel som omfattar i stort sett samtliga konflikter i Mellanöstern under decennier.
Naturligtvis var Robert Fisk i Libanon och Beirut 1982.

Waltz with Bashir
Massakrerna på försvarslösa palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 utanför Beirut står i centrum för denna israeliska krigsfilm.
Den är tecknad i en stil som påminner om serier eller datorspel. Det ger våldsscenerna både distans och tydlighet. Samtidigt blir det möjligt att teckna verkliga krigsscener och inre mardrömsscener på samma realistiska plan. Massakrerna utgör fortfarande efter 25 år ett palestinskt trauma. Man tänker sällan på att traumat också är israeliskt.
Massakrerna utlöste stora protestdemonstrationer i Israel och den ansvarige israeliske överbefälhavaren Sharon ställdes inför krigsrätt.
När vi ser filmen idag gör vi det i Gaza-krigets perspektiv. Filmen producerades naturligtvis tidigare. Syftet var att förhindra nya krig som det i Libanon och Beirut. Men premiären kom att sammanfalla med den israeliska attacken mot Gaza.
Det ger filmen en egendomlig dubbelhet. Vi ser hur det israeliska samhället förråats under den mellanliggande tiden. 1982 demonstrerade hundratusentals israeler mot kriget. Idag stöder majoriteten av israelerna attacken mot Gaza. Många beklagar att den inte var hårdare. Ultranationalisten Liberman förespråkade att man skulle utplåna Gaza med en atombomb. Han är den politiker som blev mest framgångsrik i valet nyligen.
Filmen bärs av ett humanistiskt patos. Dess lågmälda, eftersinnande ton kontrasterar starkt mot händelseförloppets våldsamhet.
I slutet bryter verkligheten igenom i en dokumentär skildring av fasan efter massakern.
Man kan konstatera att explicita jämförelser med både Warszawa-upproret 1943 och Auschwitz görs både i ord och bild. Filmen överskrider alltså den ängsliga politiska korrektheten i den svenska debatten där etiketten är viktigare än verkligheten.
Filmen starkaste bild visade en spenslig palestinsk pojke med ett granatgevär. Han står i ljuset från himlen mellan träden och betraktar den framryckande israeliska arméns soldater och stridsvagnar. Som en David. Eller som kinesen på den berömda bilden från Himmelska Fridens Torg i Peking. Det varade förstås bara ett ögonblick. Sedan är han död.
Filmen ger oss det viktigaste perspektivet inför den stora solidaritetsdemonstrationen nästa helg.

DC-tennis Sverige-Israel: "Stoppa matchen!"

Den 6-8 mars ska Sverige-Israel spela en Davis Cupmatch i Baltiska hallen, Malmö.
Efter veckans beslut så vet vi att matchen kommer att spelas utan publik.

Läs mer om vad som kommer att hända utanför arenan på hemsidan www.stoppamatchen.se

Pressgrannar

Haaretz 18/2
”Säg nej till Lieberman”
Amerikanska judar till partierna Kadima och Likud
USA-rapport från Haaretz korrespondent Natasha Mozqovaya.
Två professorer i Massachusetts, Dennis Gaitsgory, matematiker från Harvard, och MIT professor Josh Tenenbaum riktar en uppmaning till Kadima och Likud med titeln ”Ingen regering med Lieberman”.
”Som Israels vänner och understödjare av israelisk demokrati säger vi: gör det inte!”
”Genom sitt politiska program och sin retorik hotar herr Lieberman det israeliska samhället med rashatets, demagogins och ultranationalismens mörker.”
”Vi minns bara alltför väl hur demokratier under det 20:e seklet togs över av antidemokratiska ledare som kommit till makten genom val.”
”Att ge herr Lieberman ett regeringsuppdrag skulle undergräva Israels grundvalar som demokratisk stat. Israel skulle förlora sin legitimitet i världens ögon. Till och med Israels vänner skulle finna det svårt – eller rentav omöjligt – att identifiera sig med och stöda en sådan stat.”
Den California-baserade ”Jewish Voice for Peace” uppmanar president Obama att förmå Israel att upphöra med blockaden av Gaza och inleda en dialog med Hamas.
”Pressa dem att upphöra med blockaden av Gaza så att människorna där kan få mat, medicin, drivmedel och annat nödvändigt.”
”Tala med alla, också med Hamas. Israels bortgångne utrikesminister Abba Eban sa: Man skapar fred genom att tala med sina fiender. Det är fortfarande sant. En majoritet av Amerikas judar stöder förhandlingar också med Israels ”värsta fiender”.

Haaretz 19/2
Alltid på äggets sida
Den japanske författaren Haruki Murakami erhöll Israels förnämsta litterära pris. I sitt tacktal sa han att många uppmanat honom att bojkotta priset, men att han valt att resa till Israel och ta emot det. Dock ville han framföra en personlig åsikt:
”I valet mellan en hög stark mur och ett ägg som kastas mot den kommer jag alltid att stå på äggets sida.”
(Översatt av Gunnar Stensson)