Höje å stationsområde

Protestera mot exploateringsplanerna
Det har skrivits många artiklar om Höje å området den senaste tiden i VB och på många andra ställen. Flera olika initiativ har tagits i frågan; miljöpartiet har motionerat om att göra å-dalen till naturreservat och det finns även ett medborgarförslag i Lund som kräver det samma.
   Många hör av sig och vill instämma i det uttalande som Klostergårdens byalag gjort i frågan.
   Förutom att VB:s spalter är öppna för inlägg så finns det en sida med länkar och nyheter i ärendet där även de namn som skickas in till veckobladets mail läggs till under uttalandet från byalaget.
Till Höjeå sidan »

al-Nakba demonstration i Malmö den 12/5

al Nakba Malmö 12 maj 2019 from Mats Billberg Johansson on Vimeo.

Håller V på att få rätt om Svaneskolan? av Mats Olsson

I sista stund kastar styret i Lund in en ny utredning om placeringen av den nya gymnasieskolan. Förberedelserna hittills har kostat hissnande 50 miljoner och Vänsterpartiet kan som enda parti säga: skyll inte på oss. Vänstern har varit emot varenda steg i processen; från den absurda idén att Lund ska utarma övriga skånska kommuner på gymnasieskolor genom att bygga en femte och snart en sjätte skola, till den vansinniga placeringen med rivning av Svaneskolan.
   De skånska kommuner som skickar sina gymnasie-elever till Lund har ju annonserat att de inte vill betala för sig utan tvärtom tänker begära pengar tillbaka för tidigare år. Detta har antagligen påskyndat omsvängningen bland de styrande i Lund. En annan faktor som nog har medverkat till omsvängningen är FNL:s vallöfte att stoppa rivningen av Svaneskolan, ett löfte de övergav två månader efter valet. Men de var märkbart stressade på fullmäktigemötet i november, då V:s representanter plågade dem med frågor om detta.
   Vi ser alltså fram emot den nya utredningen.
Mats Olsson, Vänsterpartiet

S och V av Lucifer

För en gångs skull: inte ett ord om kommunalpolitiken. Nej det här ska handla om rikspolitiken.
   Det har inte gått så bra för S det senaste halvåret och ni har säkert hört belåtna kommentarer från inbitna V-partister med andemeningen att det då i stället går bra för V. Jag tror att det är ett dumt och dåligt felslut.

Ett historiskt arv
V startade en gång en gång i tiden som en utbrytning från S där vänsterflygeln lämnade moderpartiet som ett parti för vänstern i S. Jag menar att det i huvudsak förhåller sig likadant i dag: V fungerar som en vänsterflygel i S. Det är bl.a. därför som det är så omöjligt att svärta ner S med hjälp av vad V gör och säger. Sanningen är att vi i huvudsak tycker detsamma. Skillnaden är att V kan säga saker som är taktiskt omöjliga för S att yttra. Visst, det har funnits perioder när V eller dess föregångare har uppträtt som försvarare av Sovjet i alla väder, men det har nästan aldrig berört inrikespolitiken.

S-regering för borgerlig politik
Den samhörighet jag talar om här är inget ledningen i V vill kännas vid. De vill se V som helt oberoende av vad som händer med S. Men när det som nu går dåligt för S berör det också oss. Säg att hälften av dem som säger nej till S går till oss, så går andra hälften till de borgerliga eller SD. Sammantaget innebär det att vi kommer att få en borgerlig regering efter en valrörelse där S har spolierat delar av sitt sedan många år etablerade förtroendekapital genom samgåendet med C och L. Det är klart att man ibland måste göra kompromisser. Men vad man har gjort är att låta en S-regering föra en borgerlig politik.

Ett katastrofalt felgrepp
Framför oss har vi ett läge där S ska dela ut miljarder i form av slopad skatt till landets välmående övre medelklass. Och så ska Arbetsförmedlingen läggas ner - 130 kontor runt om i landet ska stängas. Överenskommelsen med borgarna är ett katastrofalt felgrepp som kommer att kosta S dyrt.
   I bästa fall kommer man inom S inse vad det är man håller på med. Vad S då kan göra är att säga upp avtalet och lämna regeringsmakten.
   Det blir M och de andra borgarna som får ta över och det är bättre än att S ska gå in i en valrörelse och försvara en borgerlig politik.
   Ibland måste man tänka ett steg längre än att klamra sig fast vid statsrådsplatserna.
   Det finns några mindre upprorsungar inom S, men de är inte att ta på allvar. Det är först när det blir ett brett S-uppror inom fackföreningsrörelsen som det kan hända något.

Notiser om jordsystemets dödsspiral vecka 20, 2019 i urval av Gunnar Stensson

Artiklarna om miljö och klimat är nästan oändligt många nu. Här får VB:s läsare lite hjälp att hitta material att läsa.
För Urval och referat svarar Gunnar Stensson.
 

CO2-rekord!
Keelingkurvan har för första gången passerat 4,45 ppm. Det är utsläppsrekord! Så mycket koldioxid  har inte funnits i atmosfären på tre miljarder år.
SDS 14 maj

Trumps inrikesminister, den tidigare lobbyisten för olja och gas David Bernhart, kommenterar: ”Jag tror USA är nummer ett när det gäller att minska CO2. Jag har inte svårt att sova.”
   USA har släppt ut mer koldioxid än någon annan nation i historien. I år har USA:s utsläpp ökat.
The Guardian 15 maj

Tysklands högerpopulister i AfD, Alternativ för Tyskland, gör klimatförnekelse till huvudfråga för att öka sina valsiffror. De har inbjudit den amerikanska högerns klimatförnekare till ett konvent och hävdar att hysteri driver klimatdebatten och att Greta Thunberg är mentalt rubbad.
The Guardian 14 maj

”Klimatförnekarna har mobiliserat den inneboende girigheten i en ekonomisk struktur med vinstsyftet som främsta drivkraft, det enorma politiska inflytandet för näringslivsintressen, den till synes omättliga efterfrågan på materiellt välstånd, och mänskliga svagheter som selektiv blindhet, apati, undanflykter och förnekelse.”

”Det enda sättet att bemöta antropocens hot är kollektivt och går genom politiken...  Ekologins förkämpar har inte – vissa framsteg till trots – lyckats förhindra klimatförändringen och omvända världen från försumlighet till omsorg. Men likafullt har de berett väg för en vändning  i historien, även om ingen vet när denna vändning kommer att inträffa,när, med Hannah Arendts välvalda ord ”underjordiska strömmar med explosiv kraft plötsligt bryter fram i dagsljuset från ett odaterbart, namnlöst dunkel.”
Clive Hamilton , Den trotsiga jorden

400 år med gruvbolag i solsystemet
Skydda solsystemet från en gruvrusch! kräver forskare i det kommande numret av Astra Astronautica.
   De vill att 85 procent av solsystemet ska reserveras utom räckhåll för mänsklig exploatering så att bara en åttondel återstår för de rymdfirmor som planerar att bryta dyrbara metaller, mineraler med mera där.
   ”Om vi inte tänker på detta nu, kommer vi att fortsätta som vi alltid har gjort och om några hundra år kommer vi att att stå inför en extrem kris, mycket värre än den vi har på jorden nu”, säger Martin Elvis, astrofysiker vid Smithsonian Astrophysical Observatory i Cambridge.
   Rymdgruvföretaget Asteroid Mining Corporation planerar att sända upp en satellit för att prospektera efter malm på närliggande asteroider.
   Tony Milligan, filosof vid Kings College i London, har tillsammans med Elvis analyserat hur snabbt människorna kan förbruka solsystemets lättillgängligaste resurser. Med en tillväxt på 3,5% kan de göra det på 400 år.
   Elvis påpekar att mängden järn i åttondelen av asteroidbältet är en miljon gånger större än jordens samtliga tillgångar.
   Forskarna ser asteroiderna, Mars och andra klippiga planeter som de mest realistiska lokaliseringarna för rymdgruvor.
    ”Vill vi ha städer på hitsidan av månen som lyser om natten? Vore det upplyftande eller förfärande? frågar Elvis.
   Han tillägger att vi kan skicka ut de första expeditionerna för att söka rymdgruvor inom tio år om allt går väl. När exploateringen väl har kommit igång och någon gjort en enorm profit kommer det att bli som  i guldruschens dagar.
Ian Sample, The Guardian 12 maj

Green New Deal
Alexandra Ocasio-Cortez, demokratisk representant i USA:s representanthus har i en resolution utvecklat vad en Green New Deal skulle innebära i praktiken.
   De globala utsläppen är högre än någonsin. Situationen håller på att bli farlig för mänskligt liv. Aktuella siffror visar att vi har knappt mer än tio år på oss att rädda oss själva och andra varelser på vår planet. Handel med utsläppsrättigheter och koldioxidskatt är inte tillräckliga åtgärder.
   Ekonomin måste separeras från verksamheter som innebär stopp för utsläpp av växthusgaser och ekologisk skadegörelse.
   Det blir inte lätt. Den ekonomiska makten blir alltmer koncentrerad. Investeringar i offentlig välfärd minskar. Nuvarande tillväxt bygger på exploatering av resurser som hotar själva vår civilisation.
   Ekonomin måste bli grönare och mer jämlik. De tio procenten rikaste orsakar hälften av utsläppen. Det krävs stora offentliga investeringar för att omvandla ekonomin och stoppa utsläppen.
   Storbritannien behöver också en Green New Deal.
Ur The Guardians ledare 13 maj
 

 

Sluta äta fisk. Det är det enda sättet att rädda livet i haven.
Det handlar om den viktigaste nyheten mänskligheten någonsin fått: den allmänna kollapsen för livet på jorden. Den omfattande internationella rapporten om naturens tillstånd som presenterades i måndags berättar för oss att den levande planeten befinner sig i en dödsspiral.
   Ändå hamnade rapporten inte på första sidan i brittiska tidningar. Ju viktigare en fråga är, dess mindre diskuteras den.
   Jag tänker berätta om de 70 procent av planeten som inte nämndes alls i den snåla nyhetsrapporteringen: haven. I haven kollapsar livet till och med fortare än på land.
   Härom året avslöjade Greenpeace att 70 procent av den brittiska fiskeflottan ägs av fem rika familjer. De minsta fartygen som utgör 79 procent av fiskeflottan tar endast upp 2 procent av fisken.
   Utanför de nationella gränsernas 200 miles är laglöst land. För några år sedan började torsk och makrill återhämta sig, men nu minskar de igen..
   Regeringen påstår att 36 procent av Storbritanniens vattenareal består av skyddade områden. Men kommersiellt fiske är bara utestängt från 0,1 procent av dessa områden.
George Monbiot, The Guardian 9 maj.              

Veckan i riksdagen: Republik och sänkta riksdagsarvoden av Hanna Gunnarsson

I veckan har det varit soligt och fint i Stock-holm, och riksdagen har tagit sig igenom ännu en arbetsvecka (eller iallafall tre dagar, de dagar varje vecka vi har möten och vote-ringar i Stockholm). Den här veckan har två av Vänsterpartiets paradärenden debatte-rats och beslutas i kammaren: Republik och sänkta riksdagsarvoden.
   Att vänsterpartiet är ett parti som vill avskaffa monarkin och införa republik är nog inte okänt för någon som är intresserad av politik. Det lär vara en fråga alla vänsterpartister är överens om, och därför lägger vi ofta motioner om detta. I år finns både motioner från olika partier och en motion som ledamöter från fem partier har skrivit under tillsammans (C, S, L, MP, V). Den gemensamma motionen finns här och Vänsterpartiets egen här. Det var bara Vänsterpartiet som lyfte den gemensamma motionen och när riksdagen röstade var det bara Vänsterpartiets ledamöter och en centerpartist som röstade för. Argumenten från vänstern är tydliga: Sveriges statschef ska väljas demokratiskt. Förra året började riksdagen fira demokratins hundraårsjubileum - fast vår statschef utses fortfarande från en enda speciell familj. Hela riksdagsdebatten finns på riksdagens hemsida.

Vänsterpartiet kräver också att riksdagsledamöterna arvoden ska sänkas. Tyvärr avslog riksdagen även detta förslag under veckan och även här var Vänsterpartiet det enda partiet som röstade för. Riksdagsledamöterna tjänar 67 000 kronor i månaden, på tok för mycket tycker vi. Vänsterpartiet har visserligen en partiskatt som gör att vi bara får behålla 29 000 kronor (vilket motsvarar ett arvode på cirka 40 000 kr brutto). Det är fortfarande en hög inkomst, men ändå vettigare. Debatten om bland annat riksdagsarvoden finns här och Vänsterpartiets motion här.

Under veckan har det även pågått en stor diskussion i medierna om Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björks traktamenten. EU-parlamentets löner och ersättning är otroligt höga, betydligt högre än i riksdagen. Malin betalar partiskatt precis som alla andra heltidspolitiker inom vårt parti. Malin har inte gjort något fel när det gäller traktamentena, och det finns bra texter att läsa både på Vänsterpartiets hemsida och en pedagogisk förklaring som TV4:s politiska expert har gjort (se den här).
   Vänsterpartiet är det enda parti som är helt öppna med vad de pengar som vi får i ersättningar används till och som visar kvitton för de så kallade “kontorspengarna”. Inget annat parti är så öppet.
Hanna Gunnarsson (v), riksdagsledamot

Kommentar om Malin Björks traktamenten

Publicerat 14 Maj 2019
Med anledning av SVT:s granskning av Malin Björks traktamenten vill Malin Björk ge följande kommentarer:
– Jag har, precis som alla EU-parlamentariker, oavsett bostadsort, rätt till traktamente varje gång jag registrerar min närvaro i parlamentet. Eftersom jag bor i Bryssel har jag använt pengarna i tjänsten, framförallt när jag reser till Sverige. Eftersom summorna man får är högre än vad man rimligtvis behöver skriver jag inte alltid in mig när jag är i parlamentet. Därför är det också en självklarhet för mig att betala tillbaka de pengar som blir över, precis som systemet är tänkt att fungera. Det tycker jag alla parlamentariker borde göra.
   – För mig och Vänsterpartiet är öppenhet och transparens viktigt. Därför har jag valt att berätta hur många gånger jag registrerat min närvaro för SVT. Det verkar ingen annan EU-parlamentariker ha gjort. Det innebär att SVT bara har kunnat granska mig och ingen annan parlamentariker.
   – Jag och Vänsterpartiet tycker också att de stora summor som EU-systemet betalar ut till alla ledamöter behöver ses över och att en ökad transparens behöver införas. Det gäller de höga arvodena, kontorsersättningen, traktamentena och konto för resor till andra länder. Vi tycker att ersättningsnivåerna måste minska och att samma krav på redovisning och öppenhet ska gälla alla parlamentariker.

Fakta:
 • Varje gång en EU-parlamentariker skriver in sin närvaro i parlamentet betalas ett traktamentet på drygt 320 euro ut.
 • Dessutom har alla EU-parlamentariker en lön på 8.757,70 euro före skatt. Malin Björk betalar, precis som alla Vänsterpartiets förtroendevalda partiskatt till Vänsterpartiet och får ut cirka 29 000 kronor i månaden i lön.
 • Alla EU-parlamentariker får också 4.513 euro i månaden i så kallades kontorspengar som ska gå till kontorsmaterial, seminarier, representation, kontorshyra för en kontorsplats i Sverige med mera. Malin Björk redovisar öppet alla kvitton för sitt kontorskonto.
Läs mer om EU-parlamentarikernas löner och ersättningar.

 

 

Hej,
Jag är stolt över vår EU-parlamentariker Malin Björk och Vänsterpartiets syn på vilka ersättningar och löner som politiker ska ha i förhållande till vanligt folk.
   Idag har SVT en nyhet om att Malin tar fått traktamente för sitt arbete i parlamentet. Självklart har hon fått det. Oavsett var man bor har alla parlamentariker rätt till traktamente. Alla parlamentariker har kostnader för att både bo och jobba i Bryssel och Strasbourg och att kunna vara i Sverige och träffa väljare.
   Vad är det då som skiljer Vänsterpartiets parlamenta-riker från de andra? Först och främst tar Malin Björk ut mindre traktamente än vad hon formellt har rätt till. Det gör hon för att vi vänsterpartister är rädda om skattebetalarnas pengar.
   För det andra berättar hon öppet hur mycket hon tar ut. Den parlamentariker som vill kan stoppa alla dessa pengar i egen ficka. Så gör inte vänsterpartister. Vi håller isär våra egna pengar och pengar som är till för att utföra uppdragen. Vi tar inte emot mer än vad som behövs för de kostnader vi har. Därför betalar Malin Björk alltid tillbaka den del av pengarna som inte krävs för uppdragets kostnader. Vi skulle gärna se att alla andra parlamentariker följde Malin Björks exempel.
   EU systemet har alldeles för generösa ersättningsnivåer och för lite insyn. Det vill vi ändra på. Därför går vi själva före och är öppnare än andra och använder dessutom mindre av pengarna.
Jonas

Ett blankt blad… av Karin S

Ett blankt blad
väntar på att bli nerklottrat
Så lätt är det inte
Så lätt är det inte
Inte lätt
Nej! Skärpning!
Stora krav
gör mig tom och kal
barskrapad
Ingen bild, ingen idé
ge upp
Njut av tomheten
Sov en stund

Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.           

al NAKBA - Den palestinska katastrofen!

 

Manifestation, söndag 12/5 kl 13, Gustav Adolfs torg, Malmö

Vi samlas för att uppmärksamma att det är 71 år sedan starten av Al Nakba - den stora katastrofen. Vi hedrar minnet av alla offren för den mångåriga förföljelsen av palestinierna och för den ännu pågående etniska rensningen av Palestina.
   Välkommen till en lugn och värdig manifestation med tal och musik, för ett fritt Palestina och för att uppmärksamma Al Nakba, men framför allt för att visa solidaritet och stödja den palestinska kampen mot ockupationen och för en rättvis fred.
   Inga andra flaggor än palestinska är tillåtna, vare sig från politiska partier eller från andra länder. Alla tal kommer att hållas på svenska och engelska. De engelska talen kommer att översättas till svenska.
   Tal hålls av:
Vänsterpartiet Malmö: Emma-Lina Johansson, kommunalråd.
Palestinska gruppen i Malmö: Birgitta Ehlin.
Palestinska föreningar presenteras av : Kosaj Amora.
Socialdemokraterna: Marie Granlund.
Palestinskt konstnär : Rana Bishara.
Ung vänster. Musiker: Imad Al Tamimi, Anas Allas Mazin, Abo Ajaj
   Medarrangörer:
Vänsterpartiet Malmö
Ung vänster Malmö
ABF
Grupp 194 Malmö
Palastinka Gruppen i Malmö
Nyckel till friheten
Palastinka kulturföreningen i Malmö
Palestinska rättvisecentret
Affisch »
Flygblad »

Europa mot rasismen

 

Möllevångstorget, söndag 19 maj kl. 13:00

Skiftet bjuder in till en stor demonstration med talare, artister, organisationer, poeter och god stämning för ett rättvist Europa mot rasismen.
   Medverkande grupper:
Skiftet
Jordens Vänner
Momentum
Klimataktion
Tillsammansskapet
#MERmänsklighet

Anmälan till demonstrationen.
Är din organisation intresserad av att vara med? Hör av dig/er! 

Höje å stationsområde

Protestera mot exploateringsplanerna
Det har skrivits många artiklar om Höje å området den senaste tiden i VB och på många andra ställen. Flera olika initiativ har tagits i frågan; miljöpartiet har motionerat om att göra å-dalen till naturreservat och det finns även ett medborgarförslag i Lund som kräver det samma.
   Många hör av sig och vill instämma i det uttalande som Klostergårdens byalag gjort i frågan.
   Förutom att VB:s spalter är öppna för inlägg så finns det en sida med länkar och nyheter i ärendet där även de namn som skickas in till veckobladets mail läggs till under uttalandet från byalaget.
Till Höjeå sidan »

Inget ödesval av Sten H.

Nu är det val igen, den här gången till Europaparlamentet. Då finns det ett antal goda skäl för att gå och rösta.

Rösträtt
För det första har man rösträtt. Det är ingen trivialitet. Rösträtt i fria och all-männa val är en hårt tillkämpad rättighet som är värd att ta vara på. Självfallet ska man rösta.
   Hur man röstar spelar så klart roll. Det rullar fram en högervåg över Europa och den är värd att försöka motverka.
   Valet gäller samman-sättningen av en försam-ling i Bryssel eller Stras-bourg, och vad som händer där har vi inte så stora möjligheter att följa. Men då och då får vi punktvisa rapporter om förslag som har godkänts av församlingen.
   Vidare är det väl så att valresultatet tolkas som en opinionsyttring över det politiska läget i landet. Den socialdemokratiska ledningen begick ett groteskt och i min tro katastrofalt misstag genom att skriva under på en borgerlig politik och det kommer nog att märkas. Men låt oss betrakta några fakta: EU styrs väsentligen av en kombination av tre instanser.

Ministerrådet
Det här rådet består av ministrar från vart och ett av EU: s medlemsländer. Vilken minister beror på vilken typ av fråga det handlar om, men inte sällan är det regeringschefer som företräder respektive land. Det finns sedan speciella regler, t.ex. om att besluten måste omfattas av minst 16 procent av länderna med minst 65 procent av EU:s befolkning

EU-kommissionen
Detta är den enda instansen som kan föreslå nya lagar. Medlemmar är de utsedda EU-kommissionärerna, en från varje land. De i sin tur är utsedda efter att ha nominerats av EU-länderna och föreslagits av Europeiska Rådet, se nedan.

EU-parlamentet.
Valet är demokratiskt och äger rum samtidig över hela Europa.
   Men det här handlar inte om val i en demokrati. Församlingen har möjlighet att acceptera eller förkasta förslag som den ställs inför. Men den har ingen rätt att själv föra fram förslag.

Till detta kommer det Europeiska rådet som består av ländernas regeringschefer, som möts i toppmöten fyra gånger om året. Här diskuteras EU:s långsiktiga utveckling. Europeiska utrikestjänsten består av ländernas diplomatiska representanter till EU. Ja, jag hoppas att jag har fått med det viktigaste och att det är någorlunda korrekt.

Svårgripbart
Det är slående hur komplicerat och svårgenomträngligt det hela är och hur svårt det för oss vanliga väljare att greppa systemet.
   Det avgörande i allt det här är att det finns inget sätt att politiskt uttrycka sitt missnöje med EU:s beslut. Det finns ingen regering att lyfta bort som i ett politiskt nationellt val. Inget politiskt ansvar. Tja, det skulle väl i så fall vara att gå ur EU? Medborgarna protesterar väl tydligast genom att inte rösta. När hälften av svenska röstberättigade helt enkelt blir hemma måste man väl se detta som en protest?

Ödesval?
Vad gör då politikerna? Jo vi får höra. t.o.m. från V-politiker att det är så viktigt att rösta, vi står inför ett “ödesval”. Tala om missbruk av ord. Snart får vi väl höra att nästa kyrkoval är ett ödesval.
   Nej det är inget ödesval, det är så att vi av goda skäl inte bryr oss så mycket, inte ens om det finns en eller två v-representanter bland de 751 i EU-parlamentet i Bryssel. Uppmaningen från den här spalten är enkel: gå och rösta, men tro inte att det är ett ödesval.

Den palestinska katastrofen och Israels ”rensning av surdegen” av Ulf Nymark

Den palestinska katastrofen, al-Nakba 1948. Den 15 maj är minnesdagen för den av den då nybildade staten Israels påbörjade etniska rensningen på palestinskt område.

Orättfärdig delningsplan
I november 1947 föreslog FN:s generalförsamling en plan för att efter en omfattande judisk invandring till palestinskt område att Palestina skulle delas i en judisk och i en arabisk/palestinsk del. Efter första världskriget hade Palestina varit ett s k mandat under brittiskt styre. Brittiskt tillbakadragande från området planerades till den 14 maj. Enligt FN-förslaget skulle den lilla judiska minoriteten få 55 procent av det palestinska området, medan den palestinska majoritetsbefolkningen skulle få mindreparten. Den judiska sionistiska rörelsen stödde planen medan palestinierna och deras arabiska allierade motsatte sig den.

Massakern i Deir Yassin
Dagen för det brittiska tillbakadragandet från Palestina utropade den judiska befolkningsgruppen ensidigt staten Israel. Självständighetsförklaringen hade föregåtts av en militär offensiv av den judiska militära organisationen Haganah (sedermera Israels krigsmakt), ofta tillsammans med de judiska terrororganisationerna Irgun och den s k Sternligan. Den 9 april 1948 anföll de båda terrororganisationerna den fredliga palestinska by Deir Yassin. Ett hundratal personer (kvinnor, män, barn, åldringar) massakrerades.

”Rensning av surdegen”
Senare i april samma år angrep Haganah och Irgun den palestinska delen av staden Haifa, där ca 50 000 palestinier bodde. Denna offensiv gick under beteckningen ”Rensning av surdegen” och befälhavaren för de judiska styrkorna gav ordern: ”Döda varje arab ni träffar på!”. Den palestinska befolkningen fördrevs. Staden Jaffa intogs sedan den 13 maj. Så fortskred den etniska rensningen för att avlägsna palestinierna från sitt land. År 1949 hade ca 700 000, 75 procent av den palestinska befolkningen fördrivits och tvingats på flykt. I dag har ”rensningen av surdegen” resulterat i nästan 6 miljoner palestinska flyktingar som av den ”judiska och demokratiska staten” Israel förvägras rätten att återvända till sitt hemland. Och den etniska rensningen, Katastrofen, pågår ännu 71 år efter att al-Nakba tog sin början.

Källor: Ingmar Karlsson, Bruden är vacker men har redan en man, 2012; Nationalencyclopedin

Broken capitalism - knäckt kapitalism av Gunnar Stensson

För nyliberaler är strävan efter egen ekonomisk vinning kärnan i all verksamhet, vare sig det gäller skola, vård och omsorg eller aktiespekulationer och skatteplanering.
    Att Elisabeth Svantesson (M) inkasserat 150 000 i bidrag för fiktivt boende i sitt fritidshus och Erik Bengtzoe (M) ännu mer är inget att bli förvånad över. De agerar helt enligt sin ideologi. 
    Att både Liberaler och någon enstaka Socialdemokrat agerar på samma sätt är inte heller förvånande. Nyliberalismen smeker girigheten medhårs, samtidigt som den sliter isär samhället, skadar ekonomin och minskar förtroendet för politikerna.

– är rubriken på en artikelserie i The Guardian

Flertalet amerikaners ekonomi förbättras inte, konstaterar Heather Bousley, chefsekonom i Washington Center for Equitable Growth, i sitt bidrag till serien.
   Visserligen växte USA:s nationalinkomst 60 procent mellan 1979 och 2016, men för hälften av inkomsttagarna växte inkomsten bara med 22 procent, samtidigt som den växte fem gånger så mycket, nästan 100 procent, för den rikaste tiondelen.
   Förmögenhetsfördelningen har blivit än mer ojämlik. Den rikaste tusendelen kontrollerar nu tre gånger så mycket som i slutet av 70-talet. De 160 000 rikaste familjerna äger lika stora tillgångar som de fattigaste 90 procenten.
   I själva verket är förmögenhetsskillnaden betydligt större än vad som framgår av BNP, konstaterar Berkeley-ekonomen Gabriel Zucman. Oreglerad marknadsekonomi leder till kapitalkoncentration, men för att ekonomin ska fungera krävs ekonomisk balans.

De växande klyftorna skadar ekonomin, konstaterade Thomas Piketty i sin epokgörande bok Kapitalet, som kom ut 2016. Obalansen som hotar marknadsekonomin är lika stor eller större nu än vid sekelskiftet 1900, för 120 år sedan.
   Rader av ekonomer har följt i Pikettys spår. Som botemedel brukar de föreslå förmögenhetsskatt, arvsskatt och bostadsskatt samt kraftfulla åtgärder mot skatteflykten.
   Klyftorna växer också i svensk ekonomi, men här har regeringen avskaffat dessa skatter av rädsla för att de ska leda till kapitalflykt. Dessutom har regeringen tagit bort värnskatten för att muta de rikaste, vilket ytterligare fördjupar klyftorna.
   Heather Bousheys uppsats behandlar amerikansk ekonomi. I den föreslås reformer för att stärka löntagarnas ställning.  Där finns också förslag om internationella överenskommelser av samma slag som klimatöverenskommelsen och etablerandet av globala fackföreningar som kan agera på en global arbetsmarknad.
   Ett forskarlag på Harvard startat ett projekt under rubriken Rebalancing Economic and Political Power.

Noterat

Läs hela artikeln i Aftonbladet

Protester mot Eurovision i Israel

I Sverige rullar protesterna vidare mot Eurovision i Israel.

---

 

Internationellt så ordnar Jewish Voice for Peace en namninsamling för att få Madonna att bojkotta.
 

Tell Madonna to Choose Freedom

Skrämmande dålig efterlevnad av regler för reklamskyltar på gångbanor av Ulf Nymark

Kommunen har satt upp regler för att få ställa upp reklamskyltar på gångbanor. En dekal som anger att tillstånd erhållits ska sättas på skylten och skylten ska ha en rund fot med sarg. Placeringen av skylten ska ske intill husfasaden och fritt utrymme på gångbana ska vara minst 2,5 meter.
   Att reglerna följas av näringsidkarna är av största vikt för alla fotgängare, men framför allt för personer med funktionshinder.
 

 

En granskning (6 maj) av samtliga gatuskyltar,  sammanlagt 31 st, på några centrala gatuavsnitt visar på en skrämmande dålig efterlevnad av bestämmelserna. Det visar sig att bara 5 av dessa skyltar, dvs 16%, hade giltig dekal; inte mindre än 22 skyltar (71% !) saknade föreskriven utformning av skyltfoten. Hela 45% stod felplacerade i förhållande till husfasad eller gångbana. Endast 3 skyltar - 10 procent! - följde reglerna fullt ut.
   Min granskning berörde endast en liten del av staden. Tyvärr finns det inget som talar för att regelefterlevnaden skulle vara bättre i övriga delar av staden och kommunen.

   Det är givetvis helt oacceptabelt att det ser ut på det här sättet. Bestämmelsernas efterlevnad måste följas upp av kommunen. Därför har jag nu lämnat in en interpellation till kommunfullmäktige. Den är ställd till Tekniska nämndens ordförande Jan Annerstedt, FNL, om han tycker det är acceptabelt med denna utbredda nonchalans mot reglerna och om han är beredd att vidta åtgärder för att se till att reglerna följs. Nonchalans mot reglerna är i själva verket nonchalans mot personers med funktionshinder och andra fotgängares rätt till säker och bekväm passage.
Ulf Nymark, MP

Röda Kapellets appellmöte den 4 maj

 

Mötets tema var Makt.

Talarna: Owe Svensson om medborgarlön,  Hanna Gunnarsson om klimatpolitik och EU valet,  Helena Falk om makten i kommunalpolitiken och Bengt Hall om kungens makt och behovet av republik. Nedan kan du läsa Owes appelltal om medborgarlön.
 

---

Annie Lööf sa för en tid sedan att den största klassklyftan finns mellan de som arbetar och de som inte har något arbete. Jag håller med henne. Jag har själv formulerat mig så vid flera tillfällen. Det är klart att det finns en annan klassklyfta också, den som handlar om de som placerar sina pengar i Panama, som vi sjöng om nyss. Men jag kommer att tala om dem som står utanför arbetsmarknaden, de anställningslösa.

För det är ju så att om du har en anställning med avtalsenlig lön får du regelbundet din lön varje månad, det är t ex förutsättning för att bli godkänd på hyresmarknaden. Du har reglerad arbetstid, betald semester, du får arbetsgemenskap och kanske utbildning och andra förmåner, arbetsgivaren betalar till din framtida pension etc., etc. Står du utanför den fasta anställningen saknar du dessa välsignelser.

Till de anställningslösa hör förutom de som lever på olika former av bidrag, alla de som går på olika typer av osäkra jobb: vikariat, timanställningar eller de som tillhör gig-ekonomin och som förväntas att ha egen firma och själva stå för sina sociala utgifter och som får kortare eller längre uppdrag utan garantier och trygghet. Till detta kommer den svarta arbetsmarknaden.

Vad gör då våra politiker åt detta? Ja, inget av dagen partier företräder de anställningslösa. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är stolta arbetarpartier och företräder de som har en anställning och är med i facket. De borgerliga hackar på dem som går på bidrag och framhåller att villkoren måste skärpas och att bidragasfusket måste stävjas. Alla partier har samma budskap, från höger till vänster. Vi måste få folk i jobb säger man och så strider om metoderna för att få folk i arbete.

Men alla vet att de kommer att misslyckas med detta. Politiska åtgärder påverkar bara siffrorna för sysselsättning i marginalen.

Alla vet att det alltid kommer att finnas människor som inte klarar av arbetsmarknadens krav.

Alla vet att det finns de som har sjukdomar som sjukvården inte förstår sig på och som försäkringskassan inte godkänner för sjukersättning.

Alla vet att det finns de som har sjukdomar som sjukvården förstår sig på, men som är kroniska eller kräver långa rehabiliteringstider med ständig kamp med Försäkringskassan om stöd.

Alla vet att det finns många som aldrig kommer att få en fast anställning eller som kommer att kunna försörja sig på näringsverksamhet. Och detta problem kommer inte att bli bättre i framtiden.

Kort sagt: alla vet att ett betydande antal människor måste offras på marknadsekonomins altare. 

Jag vill inte acceptera detta och därför pläderar jag för medborgarlön. En medborgarlön för alla från slott till koja. En medborgarlön som räcker till mat, kläder och husrum, samt en smula kultur och hälsovård. Jag vill hävda att det inte är någon utopi och jag tror inte att det behöver bli så dyrt som många befarar. Helt enkelt på grund av att nästan alla försörjs idag med pengar någonstans ifrån, lön, bidrag, näringsverksamhet eller kapital. Det handlar om att omorganisera pengaflöden och utbetalningar och göra en del av utbetalningarna ovillkorade.

Det är inte enbart samhällets olycksbarn som kommer att kunna dra nytta av medborgarlön.
   Nyetablerade kulturarbetare kan utveckla sin verksamhet utan behöva försörja sig på annat arbete samtidigt.
   Medborgarlönen kan vara en trygghetsfaktor när man vill utveckla en näringsverksamhet som kanske inte i början är så lönsam att den tillåter att man tar ut lön.
   Studenter får råd att gå några terminer och studera humanistiska eller samhällsorienterande ämnen innan de fördjupar sig i sina yrkesstudier. De slipper den tentaångest som beror på att man måste samla ett visst antal poäng för att få studiemedel.

Kort sagt: Medborgarlön kommer att många positiva effekter. Tyvärr har inget av de politiska partierna denna fråga på sitt program, men jag menar att det är hög tid att man forskar och utreder hur medborgarlön skulle kunna realiseras.

Nu ska vi spela en lite vemodig mollvals som heter ”Hör maskinernas sång”. Sången om den tekniska utvecklingen, automatisering, robotisering, artificiell intelligens och dess inverkan på den framtida arbetsmarknaden. Fundera medan vi spelar!

Ryska revolutionen fortsätter av Gunnar Stensson

Revolutionen i Ryssland inleddes långt före 1917 och har gått in i en ny fas efter sovjetväldets fall.
   Imperiet måste dö är titeln på ett stort historieverk med vittnesskildringar inifrån den ryska revolutionen, samman-ställda av den ryske författaren och journalisten Michail Zygar och utgivet av Ordfront 2018.
   Det gläder mig att på omslaget läsa en rekommendation av Nadja Tolokonnikova, Pussy Riot, och en annan av Svetlana Aksijevitj. Dessa ryska kvinnor och jag har alltså nyligen suttit och läst samma bok.
   Sekelskiftet 1900 var en genombrottstid i Ryssland och kunde ha lett till en helt annan utveckling än den som faktiskt inträffade. Ekonomin växte explosionsartat, nybyggda järnvägar band samman det väldiga imperiet och en ny klass av mäktiga företagare hade växt fram efter livegenskapens avskaffande. De tävlade om makten med adeln och den ortodoxa kyrkan som bar upp tsarens envälde. I storstäderna samlades arbetarklassen. Folkmängden i Moskva och framför allt Sankt Petersburg ökade blixtsnabbt, på samma sätt som i vår tids metropoler.

Rysk kultur blomstrade. Författare som Tolstoj, Dostojevski, Tjechov och Gorkij förde fram demokratiska idéer, lästes av många, utsattes för enväldets förtryck och censur, men var mycket aktiva och inflytelserika.
   Rysk teater var världsledande, med namn som Stanislavskij, som bland annat skrev den inflytelserika boken ”En skådespelares arbete med sig själv”.
   Rysk musik (Rimskij-Korsakov, Stravinskij, Sjostakovitj) spelades i världens konsertsalar.
   Rysk opera och balett firade triumfer och turnerade i Berlin, Paris, London och New York med uppsättningar som den revolutionerande ”Våroffer”.
   Samtidigt umgicks medlemmar av tsaren och hans familj med syskon och kusiner i de brittiska och danska kungahusen,
   Ryska intellektuella, i många fall stödda av ryska kapitalister, spred liberala och marxistiska idéer, förföljdes, fördrevs till Sibirien eller landsförvisades, men återvände ihärdigt, ofta efter svåra strapatser.

   Underjordiska revolutionära partier som Socialistrevolutionärerna, de liberala Kadetterna och det marxistiska Bund, Rysslands socialdemokratiska parti, bildades, splittrades, förföljdes, infiltrerades och kämpade politiskt, tidvis med terrormetoder som möttes av regimens kontraterror.
   En viktig del av rysk intelligentia var judar, som stod utanför Rysslands traditionella system och utsattes för tsarstödda pogromer.
 

Den ryska tsarens soldater skjuter skarpt mot ryska arbetare som demostrerar utanför Vinterpalatset i Sankt Petersburg i Ryssland 22:a januari 1922.

Nationella katastrofer som nederlaget i kriget mot Japan 1905, den blodiga söndagen i Petersburg och den värsta av alla, första världskriget, ledde till 1917 års revolution.
   Över hela detta katastrofala, kaotiska skeende härskade enväldiga, okunniga och inkompetenta tsarer med hjälp av byråkrater, som ibland var mäktiga, men oftast bara utgjorde en belastning.
   Den allt starkare folkopinionen tvingade trots allt fram vissa reformer som bildandet av provinsstyrelser, zemstvos, med begränsad makt, och en sorts riksdag, duman.
   Finland var en självstyrande del av det ryska imperiet och Europas mest demokratiska stat som bland annat införde kvinnlig rösträtt 1906, före alla andra länder. Ryska revolutionärer fann ofta en fristad innanför den finska gränsen. Viborg låg bara några mil från Sankt Petersburg.

Lenin dolde sig flera gånger i Finland. Vid ett tillfälle tvingades han fly från Finland till Estland över Finska vikens is. Hela tiden mumlade han: Vilket idiotiskt sätt att dö på! Men isen höll.
    Hans liv i Europa var mer omväxlande än man föreställer sig. Till exempel vistades han några månader hos Gorkij på Capri och bevittnade hur Gorkij försökte förvandla marxismen till en sorts religion, dock utan gud. Sedan for han med sin fru Krupskaja och sin svärmor till Paris, där den ryska baletten firade sina triumfer. Han lyckades få en miljonär att satsa ett stort belopp på Pravda. Under världskriget fastnade han i Schweiz som många andra ryska revolutionärer.
   1917 reste han i en plomberad vagn genom Tyskland och Sverige. Han steg av vid Finlandsstationen i Sankt Petersburg och inledde det revolutionära arbetet. 
   1918, ett år efter maktövertagandet, skadades han svårt då en socialistrevolutionär som hette Fanni Kaplan sköt honom med tre revolverskott.
 

Tsar Nikolaj II efter abdikationen
 

Bolsjevikernas maktövertagande 1917 berodde till stor del på tillfälligheter. En annan utveckling hade varit möjlig. Inbördeskriget som pågick i sex år och vari trupper från en rad europeiska länder deltog satte outplånliga spår i det ryska samhället. Fyra miljoner ryssar dog i striderna och sex miljoner svalt ihjäl.
   Michail Cygar ser både den långa sovjetiska perioden och Putins tjugoåriga imperium som en fortsättning av det gamla tsar-Ryssland. Revolutionen fortsätter. Imperiet måste dö.
   Trumps imperium blir allt mer likt Putins .
    ”Vi tycks ha glömt bort konsten att se tillbaka på det förflutna och lära något av det”, skriver Nadja Tolokonnikova som hoppas att ”vi inte ska förlora våra minnen och därmed våra huvuden”.