Kulturtips

I Foajén 21:30: The Golden Hits of Jörgen Thorsson
En revansch för den rödhåriga communityn! En poetisk resa bland historiens mest okända musikstycken. I två akter. Jörgen Thorsson bjuder på sin egen musik på Bastionens kaféscen 12 mars kl 21.30. Läs mer

Porslinsnegrer
Av Dennis Magnusson, i regi av Dennis Sandin. Spelas på Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 16 april
Fre 12 mar kl. 19:00
Läs mer

Rickie Lee Jones
På Palladium 12 mars kl. 19:30.
Läs mer

Chaplin i mitt hjärta – teater Morianen
på Barnens Scen 13 mars kl.14
Läs mer

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Lör 13 mar kl. 19:00
Läs mer

Magnus Tingsek (Live)
på Babel 13 mars kl. 20:00.
Läs mer

OZ
En förtrollande föreställning! Om att vara sig själv och upptäcka egenskaper som du inte visste att du hade. En hjärna till exempel. Eller ett hjärta. Färgsprakande, visuell och musikalisk, på Moomsteatern 13 mars - 25 april
Lör 13 mar kl. 19:00
Läs mer

TYSTNAD - TAGNING - MUSIK
På Palladium 13 mars kl 19.00
Lör 13 mar kl. 19:00
Läs mer

200-årsjubileum av Chopins födelse
På Palladium 14 mars kl 15.00
Läs mer

AFRIKANSK VÅR 2010 - 14 mars
Filmserie med dokumentärer och drama från Afrika på Biograf Panora 14 mars kl. 16:00. Läs mer

El Flamenco
Extraföreställning 15 mars! På Palladium.
Mån 15 mar kl. 19:30
Läs mer

No Tears for Queers (Lund)
I Svaneskolans aula i Lund 15 mars kl 19.00
Läs mer

Kroke (Polen)
På Palladium 16 mars kl 20.00
Läs mer

Lång Dags Färd mot Natt
På Bryggeriteatern 17 mars - 31 mars.
Ons 17 mar kl. 19:00
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 17 mar kl. 16:00 och Tor 18 mar kl. 16:00. Läs mer

SLAGSMÅLSKLUBBEN – Live After Death Tour 2010
På Babel 17 mars kl. 20:00.
Läs mer

BERGSPRÄNGARDÖTTRARNA
Uppföljaren till Lo Kauppis Bergsprängardottern som exploderade - ett mörkt, absurdistiskt drama, baserat på samtal med interner och vårdare. På Inkonst 18 mars kl 19.00
Läs mer

Berättarfestival Orfeus och Euridike
En berättelse om tillit ur den grekiska mytologin. På Teater Sagohuset i Lund 18 mars kl. 19:00.
Läs mer

Dubioza Kolektiv-Sarajevo, Urkos-Malmö
På Inkonst 18 mars kl 21.00.
Läs mer

Berättarfestival Edda - från skapelse till ragnarök
Ur intet uppstår världen, brutna eder och svek leder till dess undergång, på Teater Sagohuset i Lund 19 mars kl. 19:00.
Läs mer

I natt! I natt!
På Lunds Stadsteater 19 mars kl 19.00
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Vårvintervandring

Klostergårdens byalag inbjuder till Vårvintervandring i Flackarp söndagen den 7 mars. Samling vid Korpvallens hållplats på Västanväg klockan 14.

8 mars i Lund

Här är programmet för 8 Mars i Lund:

17.00 Feministiskt självförsvar, Lilla Teatern
19.00 Demonstration, samling Stortorget
20.30-23.00 Fika och musikuppträdanden, Lilla Teatern
Läs mer

Fler aktiviteter 8 mars

Stoppa våldet mot kvinnor!
ESK-gruppen i Amnesty Lund kommer att anvnda 8:e mars till att uppmrksamma våld mot kvinnor genom en alternativ catwalk på Stortorget i Lund mellan kl 14 och 16.
Förutom catwalken kommer ESK-gruppen att informera och att samla in namnunderskrifter till Amnestys rikstäckande kampanj Stoppa våldet mot kvinnor, som riktar sig mot Sverige regering och kräver att den ska:
Anta en särskild handlingsplan för att förebygga och bekämpa våldtäkt och annat sexuellt våld i samhället.
Öka stödet och hjälpen till brottsoffren bland annat genom attinrätta särskilda mottagningar för våldtagna kvinnor i större städer och se till att långsiktigt, professionellt stöd och rehabilitering finns tillgängligt för alla som utsatts för våldtäkt och annat sexuellt våld.
Inrätta en oberoende granskningskommission med uppgift att systematiskt samla in information om samtliga utredningar rörande våldtäkt som läggs ned eller leder till beslut om att inte väcka åtal. Kommissionen ska bland annat ha till uppgift att rapportera omskälen härtill och analysera utredningskvaliteten. Granskningskommissionens arbete och analyser bör ligga till grund för förslag om ytterligare åtgärder för att förbättra rättsväsendets hantering av våldtäktsärenden.

Doc Lounge, Lund

STOLEN ( Australien,75 min, English subtiles)
REGISSÖRER: Violeta Ayala och Dan Fallshaw
SAMTAL: Exlusivt regissörsbesök av Violeta Ayala
INTRODUKTION: Yahia Mohamed-Mahmood som kommer från Västsahara och är lektor vid Lunds Universitet ger en kort introduktion till filmen genom att ge lite bakgrund till konflikten i Västsahara och finns med i diskussionen
DJ: Camilla Malmberg från Doc Lounge i Malmö dimper ner i dj-soffan tillsammans med den blivande mästerarkitekten Mr Emanuel Ferm, och ljuv musik uppstår…
TID: Dörrarna öppnar 19.00 Film ca 20.00 PLATS: Mejeriet, Stora Södergatan 64, 222 23 Lund
ENTRÉE :60 kr
Violeta Ayala och Dan Fallshaw reser till Nordafrika för att filma en familjs återförening i ett flyktingläger i Sahara. Filmen förvandlas till en politisk thriller när regissörerna upptäcker den dolda sanningen om lägren. Det går inte längre att urskilja vilka som är ”the good guys” och vilka som är ”the bad guys”.
För 100 år sedan var Västsahara en spansk koloni, år 1975 tog Marocko över och hälften av befolkningen flydde med Polisarios befrielseprogram till flyktingläger i den algeriska öknen. I September 2006 åkte Violeta Ayala och Dan Fallshaw för att i samarbete med Polisario filma historien om en västsaharisk flykting som i tidig ålder skiljts från sin mamma och som återförenas med henne genom FNs släktträffprogram. Till en början går filmteamets besök i flyktinglägret problemfritt, men när Polisario upptäcker att de filmar material som de inte vill ska visas försöker de stoppa dem.
Violeta och Dan blir tvungna att gömma sina videoband i öknen och fly landet i hopp om att någon annan ska kunna smuggla dem ut. När de sen försöker få tag i banden dras de in en politisk kamp mellan Polisario och Marocko. Under 18 månader kämpar de helt ensamma med Polisario och Marocko flåsandes i nacken.
Filmen har sedan premiären i Sydney visats på en mängd olika festivaler runt om i världen och vunnit många priser och utmärkelser. Polisario menar att filmen och det som sägs i filmen är falskt och bör stoppas.
Kvällen är ett samarbete med Utrikes Politiska föreningen i Lund

Kulturtips

Gilgamesh-han som vägrade dö
En 5000-årig historia från Mesopotamien under Berättarfestivalen på Teater Sagohuset i Lund 5 mars kl. 19:00.
Läs mer

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Fre 5 mar kl. 19:00 Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teater Weimar 12 februari - 7 mars.
Fre 5 mar kl. 19:30 Läs mer

Porslinsnegrer
Av Dennis Magnusson, i regi av Dennis Sandin. Spelas på Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 16 april
Fre 5 mar kl. 19:00 Läs mer

Voices of Change – Manifesto
På Babel 5 mars kl. 19:00. Läs mer

Ramayana- ett Bollywooddrama
Ett Bollywooddrama med djupa rötter. Teater Sagohuset 6 mars kl.19. Läs mer

PATRIK JABLONSKI
På Palladium 6 mars 18.00 Läs mer

Enrique Pardo - Haitis Myter
Enrique Pardo talar om Haitis kulturella och religiösa traditioner. Teater Sagohuset 7 mars kl. 18. Läs mer

Gassires Luta
Ur det västafrikanska Dausieposet under Berättarfestivalen på Teater Sagohuset 5-21 mars.
Sön 07 mar kl. 20:00 Läs mer

AFRIKANSK VÅR - tema 8 mars
Fira internationella kvinnodagen den 8 mars på Biograf Panora - kom och ta del av tre starka kvinnoporträtt!
Mån 08 mar kl. 18:00 Läs mer

Internationella kvinnodagen 100 år - 2010 års Zontagala!
Palladium 8 mars kl 19.00. Läs mer

Susanna & The Magical Orchestra
Magiskt är ordet! Måndag 8 mars kl 19.30 på Victoriateatern Läs mer

Handen på hjärtat — Elias And The Wizzkids
Babel 10 mars kl. 19:00. Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
10 och 11 mars kl. 16. Läs mer

PROSTITUTIONSTRIBUNALEN
Vad är sexköp i Sverige? Arena Baubo sticker hål på både moralism och sexliberalism under en kväll med teater, konst och debatt. Inkonst 10 mars kl 19. Läs mer

Beowulf
En mustig historia om den Nordiske hjälten Beowulf spelas under Berättarfestivalen på Teater Sagohuset.
Tor 11 mar kl. 19:00 Läs mer

Fiske i minnets vatten
Sven och Lasse berättar om mer eller mindre trovärdiga händelser från sina egna liv. På Teater Sagohuset i Lund 11 mars kl. 18:00. Läs mer

Rickie Lee Jones
På Palladium 12 mars kl. 19:30.Läs mer

Hela kulturcentralens program

Fernando Sánchez Castillo på Skissernas museum

Vernissage söndag 7 mars 12-17
Invigningstal kl 14 med
Elisabet Haglund, museichef
Sven Strömist, vicerektor och professor
Fernando Sánchez Castillo berättar om utställningen
Förtryck, revolution och befrielse är återkommande teman i Fernando Sánchez Castillos konstnärskap. Han föddes 1970 i Madrid under Francisco Francos sista år som diktator i Spanien. Händelserna under Spanska inbördeskriget 1936-39 och den efterföljande totalitära regimen fram till 1975 har lagt grunden för det historiska intresse som utgör grunden i Fernando Sánchez Castillos konstnärskap.
Avtrycken som diktaturen lämnade i offentliga rum över hela landet är en viktig utgångspunkt för konstnären. Spåren finns överallt: i statyer av den fallne ledaren, monumentala byggnadsverk men också i nationella symboler. Fernando Sánchez Castillo konfronterar oss med frågor om historieskrivning och det kollektiva minnet: vems version av historien ska skrivas, vilka minnen ska bevaras?
I utställningen ingår skisser, modeller, teckningar, skulpturer och videoverk – alltsammans knutet till olika projekt Fernando Sánchez Castillo utfört under 1990- och 2000-talet. Överallt har konstnären tagit utgångspunkt i politisk historia, monument, dokument och offentlig plats som verktyg i den konstnärliga processen. Konstnären visar också helt nya teckningar, gjorda speciellt för den här utställningen.
Konstnärens intresse för konstverk och minnesmärken i offentlig miljö, gårdagens historia och det platsspecifika gör denna presentation av Fernando Sánchez Castillos konstnärskap särskilt intressant i den kontext som Skissernas museum erbjuder.
Under utställningsåret 2010 visar Skissernas museum spansk och mexikansk konst som lägger politiska såväl som konstnärliga perspektiv på det offentliga rummet. Museet introducerar Fernando Sánchez Castillos konstnärskap i utställningen Plats för motstånd. Peace to the Man of Bad Will, som är konstnärens första soloutställning i Skandinavien. I höstens utställning med mexikansk konst dras paralleller mellan samtida konstnärskap och historiska för att kasta ljus över gemensamma beröringspunkter.

Hebron - 6 aktuella notiser ur 3500 års historia av Gunnar Stensson

1. ”Abraham flyttar till Hebron”. Gud ger honom följande löfte: ”Se, från den plats där du står, mot norr och söder och öster och väster. Ty hela det land som du ser skall jag ge dig och din säd för evig tid.” (1 Mosebok, 13).
2. I Hebron begravs de tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob. Också profeten Muhammed räknar Abraham som sin stamfader.
3. Den USA-födde bosättaren Baruch Goldstein stövlar den 25/3 1994 in i den 700-åriga al Ibrahimi-moskén i Hebron. Den är fylld av muslimer som firar minnet av profeten Muhammeds födelse. Baruch Goldstein kastar handgranater och mördar med sitt automatvapen 29 av dem. Hundratals såras. Goldstein sitter sedan dess i fängelse, men många bosättare vill ha honom frigiven.
4. Måndagen den 22/2 2010 utfärdar premiärminister Netanyahu ett påbud. Patriarkernas grav ska bevaras som en del av Israels nationella arv. Följande torsdag demonstrerar 300 muslimer och 30 israeler i Hebron mot påbudet. Demonstranterna uttrycker också sorg över massmordet i Al Ibrahimi-moskén 16 år tidigare. (Haaretz 26/2)
5. En grupp ortodoxa judar i Hebron firar Purimfesten, beskyddade av ett långt större antal israelisk polis och militär. Festen bevarar minnet av hur perserkungens judiska drottning Ester avslöjade en komplott för att utrota judarna. Tack vare hennes ingripande fick judarna kungens tillstånd att dräpa sina fiender i Persien. ”De dräpte 75000 av dessa sina motståndare.” (Esters bok).
6. Hebron besöks i mars 2010 av deltagarna i en studiecirkel om Mellanöstern-konflikten,
arrangerad av Demokratisk vänster.

Antisemitism och politik av Lars-Åke Henningsson

Ilmar Reepalu borde inte ha kopplat ihop antisemitism och israelisk politik, så som han gjorde när han blev intervjuad av en journalist från en skånsk tidning. Sådana sammankopplingar kan underblåsa latent antisemitism. Det har hans kritiker rätt i.
Man kan ju bara tänka på den mest famösa sammankopplingen av antisemitism och israelisk politik som gjorts, den som den israeliske högerpolitikern och dåvarande premiärministern Ariel Sharon stod för. När han kritiserades för att föra en kontraproduktiv politik, inte minst i Israel och inte minst ifrån den israeliska armén, då kunde han inte bemöta sina kritiker i sak, utan han beskyllde dem som kritiserade Israels regeringspolitik för att vara antisemiter. (Sydsvenskan rapporterade om ett sådant uttalande den 14/11 2003.) Att han genom att exploatera antisemitismen för sina egna partipolitiska syften, ryckte undan en väsentlig del av grunden för kampen mot denna, verkade inte bekymra honom.
Efter att fredsansträngningarna efter Osloavtalet misslyckats, förde han in sitt land i en ny återvändsgränd, en mental blockering mot fredsförhandlingar. Eftersom motparten man ska förhandla med, såväl som de som förespråkar förhandlingar på den egna sidan eller internationellt, stämplades som antisemiter av Sharon, är förhandlingar helt enkelt uteslutna enligt denna politiska linje. Att hellre utnyttja antisemitismen än bekämpa den, var ett av många kortsiktiga inslag i Sharons politik, och förmodligen ett av hans allra mest kortsynta.
Det är svårt att förstå självmordsbombare, och det är svårt att förstå Sharons självmordspolitik. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det som ligger bakom är erfarenheter av förföljelse som är så svåra, att det är mer eller mindre omöjligt att lämna dem bakom sej och gå vidare till något mera konstruktivt. Paranoian är israelers och palestiniers värsta fiende, och konsekvenserna av den går dessutom också ut över andra.

Palestina-Israel: Enstatslösning palestinsk möjlighet av Gunnar Stensson

Under senare år har tanken att skapa en stat för två nationer i det historiska Palestina vunnit allt bredare anslutning.
Många menar att Palestina blivit alltför fragmenterat för att fungera som en stat vid sidan av Israel. Oslo-överenskommelsen om en tvåstatslösning är därför överspelad av historien.
Den Palestinska Myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat har i ett dokument som sänts till Mellanöstern-experter i framför allt Europa pekat på möjligheten att i stället för en tvåstatslösning skapa en stat för två folk i det historiska Palestina, ett demokratiskt Israel-Palestina.
Erekat förklarar för den israeliska tidningen Haaretz att en binationell enstats-lösning inte är hans första val utan utgör plan B, framtvingad av Israels fortsatta vägran att återvända till förhandlingsbordet enligt de villkor som Israel och den Palestinska Myndigheten överenskom under den tidigare amerikanska administrationen.
Erekat diskuterar i dokumentet också ickevåldsmetoder för att få ett slut på stagnationen i Mellanöstern-processen. En möjlighet är att upphöra med säkerhetssamarbetet med Israel och upplösa de palestinska säkerhetsstyrkor som utbildats av den amerikanske säkerhetssamordnaren i regionen.
Dokumentet nämner också möjligheten att säga upp Oslo-avtalet och till och med upplösa den Palestinska Myndigheten. Det kaos som därigenom skulle uppstå skulle tvinga Israel att återta den militära kontrollen av Västbanken.
Saeb Erekats dokument har titeln: “The Political Situation in Light of Developments with the US Administration and Israeli Government and Hamas´s continued Coup d´etat”.

Gå ur monarkin! av Bengt Hall

Konstnären Carl Johan De Geer, republikan, konstnär och filmare (och med rötter i den skånska adeln) har formgivit ett utträdesbrev där innehavaren kan uttrycka sin personliga önskan att lämna monarkin.

Om inte monarkin lämnar medborgarna så får väl medborgarna lämna monarkin och med ett republikanskt utträdesbrev på väggen kan man åtminstone göra sitt eget hem till en republikansk frizon, säger Carl Johan De Geer.
Det tjusiga utträdesbrevet kan laddas ner på http://www.repf.se/ga-ur. Skriv ut det, signera, rama in och du har åtminstone ditt hem befriat från monarkin!

“Alla finanskrisers moder” av Gunnar Stensson

Problemet är inte bara Greklands. Det är världsomspännande och strukturellt, påpekar Immanuel Wallerstein i en krönika den 1 mars.
Greklands finanskris och banken Goldman Sachs´ sätt att utnyttja krisen ingår i ett spel som många banker spelar, och inte bara med Grekland utan med många, många andra länder – också med Tyskland, Frankrike, Storbritannien och till och med USA.
Orsaken är att regeringar vill överleva. För att göra det måste de fördela tillräckligt mycket pengar för att förhindra att medborgarna gör uppror. Och eftersom de inte vill höja skatten tillräckligt mycket för att klara av detta så måste de låna. Och hemliga lån är mycket bättre än öppna lån därför att de ger regeringarna en möjlighet att undgå kritik – fram till den dag då hemligheterna avslöjas och alla rusar till banken.
Greklands problem är förvisso Tysklands problem. Tysklands problem är förvisso USA:s problem. Och USA:s problem är förvisso världens problem.
Det som pågår är ett globalt chicken race. Någon kommer att göra ett misstag. Och då kommer vi att få uppleva ”alla finanskrisers moder”. Till och med Kina kommer att påverkas av den krisen.
Den svenska regeringen lånar till skattesänkningar.

Vårfloden underminerade den nya bron av Gunnar Stensson

Förra fredagen slog vädret om. Regn och blåst och flera plusgrader. Höje å svämmade över sina breddar. Ådalen förvandlades till en skummande vattenyta. Den nybyggda brons fästen hamnade mitt i strömmen. Stenar och grus spolades bort. Decimetertjocka isflak tumlade runt och sprack och rev i gruset.
Längs den breda håvplattformen nedanför bup-området bildades en bröte av plankor, trädgrenar, vass och skräp tvärs över ån. Den växte snabbt. Labradoren sprang ut på bröten och gick ner sig bland vassruggarna. När han blivit uppdragen var bara nosen torr.
Sedan slog vädret åter om. Under klara kalla fullmånenätter frös allting. Vattnet blev is. Snön fick skare. Markens porer slöts. Tjälen växte underifrån. Å-vattnet sjönk tillbaka i fåran. Isflaken gick på grund. Trädstammar och grenar blev liggande på marken.
Nu betar gässen på de delvis snöfria fälten med höstsäd. En flock svartvita viggar med tofsar i nacken simmar på pölarna med öppet vatten. Några bläsänder har flyttat till ån. Solen strålar över frostglittrande tistlar.
På torsdagsmorgonen cementerar ett par byggnadsarbetare brofästena som åter befinner sig på torra land. I framtiden ska ingen vårflod kunna spola bort dem.

Spåren förskräcker

VB har tidigare återgett några av de krönikor som Stig Henriksson i v-Fagersta skriver för VLT. Hans senaste krönika, om det järnvägselände som regering och riksdag försöker skylla på vintern förtjänar att återges även på VB:s sydliga breddgrader detta kylslagna år.

Rubriken syftar inte på skidtävlingarna i Vancouver eller helgens Vasalopp utan på de problem med framförallt spårbunden trafik som många fått erfara djupt in på den frusna kroppen.
SJ och Banverket är var mans niding, regeringen är missnöjd och militären ska mobiliseras. I alla fall de rester som finns kvar. Men ovädret var faktiskt inte orsaken till problemen och inte heller är det SJ som är skyldigt till vädret.
Snarare borde detta vara det slutgiltiga kvittot för hur illa det går när ett sammanhållet system som järnvägen systematiskt bryts ner, kommersialiserats och förses med orimliga avkastningskrav.
Tanken var att få maximal effektivitet genom att stycka upp och konkurrensutsätta.
Så vi fick ett bolag för spåren, ett annat för själva tågen, ett tredje för fastigheterna, ett fjärde för godstrafiken. Var och en ska tjäna ihop till sina egna kostnader och utsättas för konkurrens. Nu skyller alla på någon annan vilket underlättas när underhållet styckas upp i smådelar och säljs ut till lägstbjudande.
SJ har i vårt glesbefolkade, avlånga land bland de högsta avkastningskraven av Europas alla tågbolag. Sveriges riksdag har med stöd av alla partier utom ett, som min blygsamhet förbjuder mig att nämna vid namn, beslutat att SJ ska avkasta hela 13%.
Resultatet av detta blev att det t ex idag finns kanske en tredjedel av de 30 snöplogningslok som fanns innan järnvägstrafiken blev en lekstuga för avreglering och konkurrensutsättning.
Vi har nu 1500 färre järnvägstekniker som arbetar med att förnya och underhålla järnvägarna, antalet avisningslokaler har minskat drastiskt. Avkastningskravet tvingar SJ att i normalläge pressa utnyttjandet av vagnar maximalt och skära ner personal till minimigränser. Det är därför kaos uppstår när sk ”sällanhändelser” som snörika och kalla vintrar kommer. Detta har gjorts trots att alla vet att vårt land, som ju är en utväxt på den sibiriska halvön, med ojämna mellanrum drabbas av vinterväder.
Men de verkligt ansvariga, regering och riksdag, är upprörda över att det inte fungerar. Eftersom medicinen med avkastningskrav, uppstyckning och konkurrensutsättning gett detta resultat är nu svaret - en total avreglering. Kära medresenär; många frusna timmar på perronger och utkylda, stillastående tåg ligger framför oss – ta fram skidorna!
Stig Henriksson

"Det enda sättet att hinna med ett tåg är att missa det föregående"
G K Chesterton

Kreativ förstörelse på Ideon av Lucifer

Allt som är fast förflyktigas, som det heter hos Marx och visst kan man komma att se Astra Zenecas nedläggning i Lund som ännu ett exempel på kapitalismens välsignade kreativa förstörelse. Pharmacia i Uppsala köptes upp av det amerikanska Upjohn, vilket visade sig vara ett katastrofalt misstag – ett toppföretag skulle nu underordnas ett företag med lite enkla patentmediciner. Pharmaciadelen styckades då upp och såldes i omgångar till höger och vänster och i dag har de resulterande mindre företagen fler anställda än någonsin det ursprungliga. Den allmänna förhoppningen i Lund tycks vara att det ska gå så här också.
Tja, det gör det kanske. Också i det här fallet var samgåendet med Zeneca en historia som i först hand var motiverad av ledningens och Wallenbergs allmänna lust att få ut fräscha pengar i en internationellt gångbar aktie. Men om detta är det tyst. Jag häpnar över fackets allmänna medgörlighet och vilja att ställa upp på Londonledningens beslut. Men rent faktiskt har facket ingen möjlighet att sitta med i de centrala besluten. Så är det med globaliseringen, Astra Zeneca är ett brittiskt företag och där får inte facket vara med. Fackets styrelserepresentant hade som kommentar att hon var glad över att i varje fall AZ i Mölndal skulle få leva vidare. I blygsammaste laget kan man tycka.

Rovdrift
Det sägs nu också en del dumheter, t.ex. av Lunds s.k. starke man, Mats Helmfrid (m), kommunstyrelsens ordförande: ”Jag kände till att det gick dåligt men var inte riktigt förberedd på att man skulle avveckla i Lund”. Skulle det gå dåligt för AZ? Så vitt jag vet går det bara bättre och bättre med allt högre vinster. Men de går inte till investeringar utan till aktieägarna. Astra Zenecas aktieägare har på fem år fått 114 miljarder kronor – forskning och utveckling har fått 42 miljarder. För en månad sen beslöt man dela ut 47 miljarder till aktieägarna, 2 miljarder mer än vinsten. Det är från dagens arbete, fackets tidning som jag har siffrorna.
Problemet är att det i en framtid kanske inte går lika bra därför att man inte har nya vinstgivande läkemedel på gång. Då brukar man investera i mer forskning och utveckling och det är just vad 900 personer i Lund har ägnat sig åt. Är de dåliga på det och är de bättre i Mölndal? Nej, problemet är väl de allmänt otillräckliga investeringarna i forskning. Jag tycker någon, t.ex. på AZ eller i Lunds kommunledning borde ta bladet ifrån munnen och säga som det är: Astra Zeneca är misskött av sina ägare och utsatt för rovdrift.

Effekterna
Vad blir då effekterna på Lund. Ja på kort sikt så sjunker väl priserna på radhus och bostadsrättslägenheter, låt oss gissa med 10 procent. Och för 900 personer med familjer blir det mycket att tänka på och överväga, kanske flytt, kanske byte av yrkesområde. Jag gissar att det är en grupp som hittills haft full tilltro till att det fria näringslivet ordnar allt till det bästa och den tilltron blir väl aldrig mer densamma. Lund som stad klarar sig nog bra: få städer har ett så differentierat näringsliv med en fantastisk mix av elektronik, verkstad, sjukvård och utbildning. Men visst: det kan bli en viktig träning inför Ericssons kommande debacle.
Kommunrådet Helmfrid har redan aviserat behov av att bygga ut Lunds näringslivsenhet. Jag skulle vilja avråda från det: dess främsta resultat hittills är ett program där man som ett av Lunds företräden framhåller fisket i Rögle dammar. Vad som behövs i Lund är bostäder: fanns det bostäder skulle här finnas fler företag.

Per T. , kommunistjägaren
Ja, innan det är bortglömt får jag väl ändå kommentera Sydsvenskans ledarsidor på söndagen för nästan två veckor sedan. Där framträdde tidningen ledande publicist, Dalbys egen McCarthy, f. politiske redaktören Per T Ohlsson i ett av sina favoritämnen. I den pågående kampanjen att försöka hejda en röd-grön valseger i höst skjuter man som bekant in sig på Vänsterpartiet. Och då är Per T i sitt esse och kan utveckla hela sin kända eleganta polemik. Han var nu upprörd över att Socialdemokraterna ville samarbeta med dessa ”nackskottsnostalgiker”. Vad de gör är att de ” är i full färd att skingra ett viktigt arv med rötter i Hjalmar Brantings reformism: den demokratiska renhållningen vänsterut”.
Så är det alltså: Per T Ohlsson är den som rycker ut till försvar för arvet från Hjalmar Branting medan Socialdemokraterna vill samarbeta med sådana som gillar att döda folk med ett skott i nacken.
Visst, inför val höjs temperaturen, men är det verkligen det tonläget och ordbruket Sydsvenskan vill ha i den offentliga debatten? Sydsvenskan är i praktiken en monopoltidning i Lund-Malmö och borde hålla sig för god för sådant. Är det OK för oss nu att med hänvisning till senare års händelser kalla Per T och hans meningsfränder på Sydsvenskans ledarredaktion mördare och torterare?

Arbete, pyttsan!

Till VB skrev Gunnar Sandin att han skulle fira sin födelsedag den 25/2 med arbete i Alperna. Både födelsedag och arbete är väl OK anledning att inte skriva något för VB den här veckan. Men sen får vi läsa i Sydsvenskan att han skall ut och åka rodel! Vi förväntar oss ett rejält bidrag nästa vecka och hoppas på det första bidraget om rodelsporten i VB:s långa historia.
Red

DV har årsmöte 2 mars

Välkomna till Demokratisk Vänsters årsmöte den 2 mars med början kl. 19. Linda Birkedal, miljöstrateg från kommunkontorets miljöstrategiska enhet inleder om Lunds nya klimatmål.
Årsmötet, liksom alla andra medlemsmöten, är öppet för alla intresserade. Medlemskap alltså inget krav – men bara medlemmar har rösträtt, förstås.

Doc Lounge, Lund

Jag köpte en regnskog 2010, Sverige
Jacob Andrén, en helt vanlig kille, tänker tillbaka på tiden då han gick i grundskolan. Han funderar över vad som hände med alla de regnskogsträd som han och hans klasskamrater köpte av pengarna de samlat in från en loppmarknad. De mottog ett certifikat, minns han. Men det var nästan 20 år sedan. Gjorde deras insats någon skillnad?
Jacob bestämmer sig för att gräva djupare i saken, och börjar leta efter certifikatet. Men det är svårt att spåra. I sin sökning får han veta att 400.000 andra svenska skolbarn också har köpt regnskog. Och ännu flera barn – i andra länder. Men vad definierar en regnskog, egentligen? Och vilka hot är de utsatta för idag, jämnfört med för 20 år sedan? Och det viktigaste av allt, står regnskogen fortfarande kvar? Och om det är fallet, var då? Frågorna växer, och de kräver ett svar.
Filmens regissörer, Jakob Andrén och Helena Nygren, och huvudpersonen är på plats för samtal och frågestund.
Det coola bandet SINCE MY FIRST GUITAR byter ladan mot Mejeriet denna tisdag och det är vi hemskt glada för.
DJ: Våra fina grannar Simon, Anders, Cecilia och från den kreativa studion Södra Esplanaden intar dj soffan.
Mejeriet 2/3 kl 19.00 Filmen börjar 20.00. Entré 60 kr plus medlemskort (gratis).

Kulturtips

Ebba Forsberg (Live)
På Babel 26 febr kl. 20:00. Läs mer

Andi Almqvist Vanföreställning
En totalupplevelse med musik, scenografi, fotografi och melankoli, visuellt och musikaliskt omtumlande. På Inkonst 27 februari kl. 20:00. Läs mer

En kväll med ROBERT BROBERG och hans 5 mannaband på Lunds Stadsteater 27 februari kl 18. Läs mer

Konsten att växa upp
En improviserad och sorgligt komisk monolog som har rosats av recensenterna och den nystartade Statsteatern har en publiksuccé. På Kong lördag 27 febr kl. 20:00. Läs mer

Running Sushi - Liquid Loft (Österrike)
Rå känsloduell med absurd twist i gränslandet mellan dans, teater – och manga. På Dansstationen, Palladium 2-3 mars kl. 19:30. Läs mer

Orbit med Miriam Aïda och Fredrik Kronkvist
Jazz i Malmös Guldnål delas ut för första gången! Onsdag 3 mars kl 19.30 på Victoriateatern. Läs mer

Bitterfittan
Lilla Teatern i Lund 4 mars kl 19.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Att avsluta denna plågsamma historia av Lars Jönsson

Lucifer skriver ”det är ofattbart att Vänsterpartiet tycks vara det enda partiet som vill avsluta denna plågsamma historia”.
I radio P1 intervjuvades en 17-årig afghansk flicka. Flickan trodde på framtiden och var full av optimism. Allt skulle bli bättre, ja hon själv kunde tänka sig att gå in i politiken, kanske bli president. Det enda som hon menade kunde äventyra hennes framtid var om de utländska trupperna lämnade landet åt talibanerna. Är det inte dags för en del att fundera över konsekvenserna av att ”avsluta” detta plågsamma. I praktiken innebär det ju att vi lämnar över det plågsamma till någon annan.att bära. I Screbrenica lämnade holländsk FN-trupp över det plågsamma. Därefter dödades 8000 manliga vuxna och barn. Nu överväger Holland att lämna Afghanistan.
I veckan lyssnade jag till en debatt mellan Jens Orback och Jan Guillou. Orbacks inställning var att vi måste stanna för den Afghanska befolkningens skull och bad Guillou beskriva hur han menade att Sverige skulle agera efter det att man dragit sig tillbaka. Guillou hade inget svar det enda som han levererade var raljanta insinuationer om att stödja USA och Nato ambitioner i regionen. För vänstern tycks det viktiga vara att inte på något sätt misstänkas agera tillsammans med våra historiska motståndare, USA och Nato, sedan får det gå hur det vill i Afghanistan.

Döden vid dammarna av Gunnar Stensson

En bölja i strandkantens svarta vatten. Ett avlopp? Nej, nu dyker en storskarv upp. Fångade den nån fisk? Nej. Nu dyker den igen. Då ser den mig inte. Står jag stilla, ser den mig inte när den kommer upp igen heller. Stå stilla. Blåsten skär genom kroppen. -7 grader. Nu flög den.
Vad flyter där? En bläsand. Orörlig. Huvudet hänger. Död av hunger och kyla. Nästa dag glänser inte fjädrarna längre. Kroppen håller på att sjunka. Nästa dag är den borta.
Hundratals skriande gäss på långa dammens oroliga vattenyta. Få änder och sothöns. Har de flugit bort? Svävar andlik omkring under ytan? Mat för karparna som långsamt glider fram under paddlande fågelfötter.
Svart vatten strömmar under bron över ån. När jag pulsat uppför strandbrinken slår blåsten emot mig. Stigen är översnöad. Mina fotavtryck sopas igen. Ingen horisont skiljer vita fält från vit himmel. Ögonen svider.

Vintrig ”marknadsimperfektion” av Ulf Nymark

”Marknadsimperfektioner” är ett förskönande uttryck som nyliberala ekonomer använder för att beteckna det förhållandet att marknaden inte fungerar som den är tänkt i teorin. T ex när ”den osynliga handen” inte lyckas fixa balans mellan utbud och efterfrågan.

Nu i denna bistra senvinter drabbar en allvarlig ”marknadsimperfektion” helt oförskyllt många individer. Jag har inte kunnat notera att så mycket som en enda ur denna drös av liberala ekonomiprofessorer och marknadsdyrkande ekonomijournalister som belamrar våra massmedia har ägnat denna fråga någon som helst uppmärksamhet.

Vad gäller då saken? Jo, jag har slutit ett tidsbegränsat kontrakt med ett gäng av 40 bergfinkar, 8 duvor, 18 koltrastar, en rödhake, en ”vinterkung” (gärdssmyg), en stenknäck, plus ytterligare ett antal individer av olika arter vinterfåglar. Vi har avtalat att jag ska förse dem med kompletterande föda fram till dess kung Bore släpper sitt strypande grepp om deras naturliga livsmedelsförråd. Alltså har jag sedan strax före jul inhandlat och dagligen portionerat ut för fåglar lämpliga näringsämnen, där solrosfrön – som jag köpt säckvis - varit basen i den fågelanpassade matpyramiden.

Nu är det kris. Solrosfrön – och för all del även andra sorters vildfågelfrön - har sinat i butikerna. En och annan mindre förpackning kan man efter ett ganska betungande spårningsarbete fortfarande uppbringa, men inga storförpackningar så långt ögat når. Det är tomt på lastpallar och i fröbingar. Vid förfrågan när det kommer in nya leveranser säjer butiksfolket bara ”tyvärr, det kommer inte in mer”, den normala fågelmatningssäsongen är över.
Alltså: här finns fortfarande en stor efterfrågan på solrosfrö. Om detta vittnar mången förtvivlad och tomhänt frököpare som jag stötte på under mitt spårningsarbete. Och inte minst alla pipande och skvirrande fåglar som far omkring utanför mitt köksfönster och desperat letar efter mat. Hur ska jag förklara för 40 bergfinkar osv att de måste strunta i verkligheten som bara är en liten ”marknadsimperfektion” och i stället se skönheten i den kapitalistiska teorin där allt är perfekt?
Ulf Nymark

PS Ulf Nymark kan man också läsa på hans egen blog

Hemspråk eller bärbara datorer? av Gunnar Stensson

”Lunds kommun har skurit ner någonting förfärligt”, säger hemspråksläraren Anne Carlsvi till Lokaltidningens Sara Frostberg Loweri den 24 februari.
Tidigare hade eleverna 80 minuter hemspråk i veckan. Nu har de 40. Samtidigt är grupperna större och innefattar barn i vitt skilda åldrar. Schemat har försämrats.
I hemspråksundervisning ingår mycket mer än språkundervisning. Lärarens uppgift är att lära barnet om landets historia, kultur och traditioner.
Att hinna med både språk, historia, kultur och traditioner på 40 minuter är en ganska tuff uppgift, säger Anne Carlsvi ironiskt.
Forskning visar att kunskaper i hemspråket är en förutsättning för inlärning av det svenska språket.
I en globaliserad värld är tillgången till språkkunniga människor på alla nivåer viktig. Detta ignoreras av allianspartierna i Lund.
Läs gärna ”Ett öga rött” av Jonas Hassen Khemiri och upplev den personliga katastrof som indragningen av hemspråksundervisningen innebär för bokens huvudperson, den 15-årige Halim.

Nu går Lund 54 miljoner plus, enligt Jan Samuelsson i Sydsvenskan 24/2. Det har skett bland annat genom nedskärningar i hemspråksundervisningen och stödet till barn med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Svenshögs-, Vikinga- och Klostergårdsskolan har drabbats dubbelt. Nu utlovas de ett extra stöd, 1,6 miljoner kronor var, för att kompensera de tidigare nedskärningarna. Men de generationer som drabbades kompenseras inte.
Om hemspråksundervisningen står ingenting i artikeln. Hemspråkslärare och barn med utländsk härkomst har svaga röster. Det sänker kvaliteten i Lunds skolor.
Däremot utropar rubriken: ”Varje elev kan få en dator”. Så köper den borgerliga alliansen röster inför valet.
Är detta en rimlig prioritering inom skolbudgeten?

Sverige i krig och i så fall när då ? av Lars Jönsson

I senaste VB finner jag en uppgift från publikationen Fokus; att ”Sverige för krig för första gången på nästan 200 år”. Avsikten med denna formulering är naturligtvis att skapa en bild av att uppdraget i Afghanistan är något som bryter mot vårt tidigare mera ”fredliga” förhållningssätt, men så är inte fallet. Svensk trupp har deltagit i flera väpnade konflikter under 1900-talet.
För det första innebar kriget mot Danmark 1813-1814 att vi attackerade en annan nation och därefter införlivade Norge, halva riket Danmark-Norge. Sveriges insats i Afghanistan är på FN-mandat och med syfte att stödja en regim i ett land mot egna som främmande upprorsmän.
Det är en avsevärd skillnad i motivet från 1813 att lägga under sig ett grannland jämfört 2010 att ta del i ett internationellt uppdrag för att förhindra ett återupprättade av en fundamentalistisk diktatur.

Kongo 1960
Sedan anser jag att Sveriges uppdrag i Kongo mellan åren 1960-64 är jämförbara med de i Afghanistan. Den svenska truppen omfattade cirka 600 soldater. 1961 upprättades en svensk flygstyrka för att nedkämpa flygstridskrafter från utbrytarrepubliken Katanga. I Kongo uppträdde den svenska styrkan offensivt och 19 svenska FN-soldater förlorade livet.

Finland 1918
Under det finska inbördeskriget fanns förväntningar om att Sverige skulle skicka trupp för att stödja den vita sidan. Ett svenskt ingripande med regeringsstöd kunde dock inte ske då kriget i första hand var ett krig mellan samhällsklasser och sympatierna i Sverige delvis följde samma klassuppdelning.

Den svenska regeringen valde en försiktig linje. Sverige ställde sig neutral men godkände transitering av krigsmaterial. Den svenska flottan gav isbrytarhjälp och eskort åt tyska trupptransportfartyg till Finland. En frivillig brigad deltog i striderna vid Tammerfors, de rödas starkaste fäste. Ett antal högre befäl tilläts också att ansluta sig till regeringssidans stab.

Finland 1939
1939 var situationen mer problematisk. Finland begärde svensk hjälp men Sverige vågade inte gå in i kriget av rädsla för såväl Tyskland som Sovjet. Det sovjetiska angreppet på Finland skedde ju i samförstånd Tyskland. Sverige övergav begreppet neutral och ersatte detta med ”icke stridande”. Upprättandet av ”frivillig” förbanden togs i regeringsbeslut december 1939. Rekryteringskontor sattes upp över hela landet för hjälp till grannlandet. Den svenska frivilligstyrkan under finska vinterkriget uppgick till över 8000 man. Ett ”frivilligt” flygförband F-19 med 17 jaktflygplan upprättades vid Kemi. Den svenska truppen till Finland var det hittills mest omfattande militära engagemanget. Det jaktflyg som överfördes till Finland utgjorde en mycket stor del av det svenska flygförsvaret.

Min genomgång, där jag hämtat info från diverse böcker, visar att det svenska militära engagemanget i Afghanistan inte är unikt.

”She wore a yellow ribbon” av Gunnar Stensson

Det gula bandet. Symbol för det amerikanska kavalleriets krig mot indianerna på 1800-talet. Det krig som i själva verket var ett folkmord. Nu symbol för den svenska insatsen i Afghanistan. Svensk patriotism, amerikansk tradition.
Svenska Dagbladet och Expressen driver tillsammans med ett par veteranorganisationer kampanjen ”Det gula bandet” för svenska soldater i Afghanistan. Två av dem stupade härom veckan. Det ledde enligt en opinionsmätning till att stödet för den svenska insatsen ökade.
I det stora anfallet mot staden Marjah som inleddes för en vecka sedan har hittills ett 50-tal civila dödats av Nato-soldater, senast 27 män, kvinnor och barn som färdades i tre minibussar. För dem bär ingen gula band.
För 60 år sedan såg jag en kavalleriwestern av John Ford. Filmen visades på Växjös dåvarande skräpbio Lyran. John Wayne hade huvudrollen. Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle bli påmind om den 2010.
Filmtiteln var hämtad från marschvisan ”She wore a yellow ribbon”. John Wayne spelar en överste som stoppade ett krig mot arapahoindianerna. När jag 17-årig såg filmen var jag besviken över att slutstriden aldrig blev av. Musiken fastnade. Jag minns orden i refrängen: ”Far away, far away. She wore it for the soldier who is far, far away.”
Minnet är på många sätt ironiskt. John Wayne förhindrar ett krig. På frågan ”Var filmen bra?” svarade gymnasisten ”Nej tråkig!” Men den måste ha haft fler kvaliteter än det oväntade slutet, eftersom jag ändå minns den.
Vad vi behöver idag är minst av allt någon yellow ribbon-patriotism från 1800-talets indiankrig. Vi behöver tvärtom en prestigelös fredssträvan.
Vi behöver inte någon John Wayne som förhandlare, möjligen en Barack Obama. Kanske blir somliga av dagens svenska 17-åringar besvikna över att slutstriden aldrig blir av, men fred räddar tusentals civila afghaners, många talibaners och några svenska soldaters liv. Fred leder på fredens långsamma sätt till ett bättre samhälle. Krigets väg har prövats i nio år och dessförinnan i sekler.
Fler symboler: Nu har den afghanska flaggan hissats över Marjah, meddelar Al Jazeera. (Jämför stjärnbaneret över Iwo Jima och sovjetflaggan över Berlin under andra världskriget)
Uttalande av krigstrött Marjah-bo: ”Jag har sett både den afghanska flaggan och talibanflaggan hissad över Marjah flera gånger.”

Hetsen mot Ilmar Reepalu av Sten Henriksson

Det är skrämmande att se en välorkestrerad tidningskampanj rulla ut framför ögonen. Jag tänker på den hets mot Ilmar Reepalu som nu pågår i Sydsvenskan, Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet och på alla de insändar- och kommentarsidor som finns i anknytning till dem på nätet. Det hela har en sådan intensitet och samstämmighet att det svårt att inte se det hela som en organiserad kampanj av Israellobbyn. Det är en konstellation som är väl känd och analyserad i USA där den har en utomordentligt stark maktställning som har hindrat varje form av amerikanskt stöd för en rimlig fred i Palestina. Dess huvudvapen är att utmåla motståndarna som antisemiter. Och det är förstås också intressant som verklighetsbild. Vilken religiös/kulturell grupp i Sverige är i dag den mest utsatta? Judarna, och t.ex. inte muslimerna?

Fjäsk för muslimer?
Det är vad som pågår nu också kring Malmö och Reepalu. Det sägs pågå omfattande flykt av judar från Malmö till Israel och att Reepalu inte bryr sig om det av rädsla för att stöta sig med muslimska väljare. Som ett ytterligare tecken på hans antisemitism anförs att han lät Davis Cup-matchen i fjor gå för tomma läktare.
Det är ju så att Malmö har stora grupper med människor med rötter i Mellanöstern. Man behöver inte själv ha samma bakgrund för att bli upprörd över Israels agerande mot palestinierna: ockupationen, muren, annekteringarna, kriget i Libanon och senast det urskillningslösa kriget mot befolkningen i Gaza. Och det är i detta sammanhang Ilmar Reepalu anklagas som hårdast: han har inte skiljt på Israels krigföring och de stämningar som kommit till uttryck bland Malmös mellanösternfödda mot de judiska organisationerna i Malmö.

Reepalus klarspråk
Vad ska man då säga: är det OK för muslimer att ge sig på judar i Malmö därför att judar i Israel ger sig på muslimer i Gaza? Det är det självfallet inte: det är moraliskt, mänskligt och politiskt förkastligt och man måste ta ställning mot det. Men om man ska försöka förstå varför det händer kan man inte låta bli att se på helheten.
Och om Malmös judiska organisationer arrangerar en manifestation till stöd för Israel mitt under Israels offensiv i Gaza är det inte förvånande att det väcker motstånd och rent av frågor om inte det skulle vara möjligt för dessa organisationer att ta avstånd från våldet.
Reepalu har sagt självklarheter: det finns ett samband mellan Israels våld och bemötandet av judarna i Malmö, ett beklagligt samband, men dock. Det borde han inte lastas för. Och Davis Cup-matchen: plötsligt är alla vi som demonstrerade mot den återigen antisemiter eller åtminstone medlöpare.

Israellobby på gång
Hur ska man se på kampanjen mot Reepalu? Handlar det om kommunpolitik i Malmö, en chans att göra sig av med honom? Nej, jag tror inte det. Jag ser det nog mera som en del i Israellobbyns mångåriga verksamhet. Den tycks dessutom nu ha tagit en ideologisk vändning. Sionismen hade ju ett starkt stöd i socialistiska kretsar och Sovjet var en av de första nationer som erkände Israel. Nazismen identifierade kommunismen med judarna. I Skandinavien har arbetarrörelsen haft mycket intima förbindelser med Israel. Antisemitism var och är i allt väsentligt en högerföreteelse.
Allt detta ändrades när vänstern efter hand tog bort skygglapparna och började se på vad Israel faktiskt gjorde. Olof Palme och Sten Andersson tog upp kontakter med palestinierna i PLO och denna omorientering tycks ha varit den avgörande för Israellobbyn. Den framstår numera som starkt förankrad i borgerliga kretsar och de borgerliga ledarredaktionernas uttalanden om Ilmar Reepalu de senaste veckorna är ett tydligt uttryck för det. Och så långt har det alltså gått att vänstern nu regelbundet beskylls för antisemitism.
Vad kan man göra? Mycket lite, såvitt jag förstår. Israel har valt väg och lierat sig med högern. Borgarna i Sverige (nej inte alla, det finns undantag!) tycks vara beredda att koppla på och kalla vänstern antisemitisk. Det är kanske lönande på kort sikt men jag är övertygad om att det inom en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid kommer att ses som ett grovt misstag.

Sluta fjäska – bli republikan! av Bengt Hall

Vad tröttsamt med alla ideligen upprepade reklamsnuttar för kommande TV-program mellan programmen. Och det är ju bara vissa program som tycks vara värda att lyftas fram. Kanske är det de mest töntiga programmen som behöver skjuts på vägen? T ex Melodifestivalen och serien om det kungliga bröllopet. Sistnämnda programserie startar för övrigt den 8 mars. På internationella kvinnodagen. Det känns som ett hån och jag undrar om Sveriges Radio medvetet bestämt sig för att utmana de som firar kvinnosolidaritetens dag? Och ju mer vi närmar oss bröllopsdagen i juni ju mer av tramsiga reportage om prinsessan och kungadömets alla tjusigheter.
Därför är det viktigt med moteld. Gå med i republikanska föreningen och markera ditt missnöje med nuvarande ordning. Ned med monarkin! Sedan några dagar är jag medlem och jag tänkte unna läsarna hälsningen från föreningens ordförande Peter Althin, tillika riksdagsledamot för kristdemokraterna:
”I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppkommit en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk.” (Vilhelm Moberg, ”Därför är jag republikan” 1955.)
Dessa ord kunde lika gärna vara skrivna år 2010. Dagligen bombarderas vi av inställsamma reportage och nonsensnyheter om kungligheterna i svensk media. Till detta kommer den bedrövliga samling oppurtunister – inom näringsliv, kultur och politik – som frotterar sig och fjäskar för att få sola sig i ”kungaglansen”.
Monarkin är en diktatorisk kvarleva av det ojämlika samhälle Sverige en gång var. Hundra års kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har omdanat Sverige i grunden, men ett avgörande steg återstår än. Den yttersta symbolen för det gamla överhetssamhället och förtrycket – kungahuset – måste bort!
Republikanska föreningen behövs i detta oerhört viktiga arbete. Vi behöver därför bli fler medlemmar och stärka föreningen. Jag önskar innerligt att Du vill fortsätta att stödja föreningen genom att betala in medlemsavgift. Vi behöver dig i den republikanska kampen! Föreningen är en partipolitiskt obunden förening med uppemot 5000 medlemmar som verkar för införande av republik på demokratisk väg. Vår enda fråga och vårt enda mål är ett slutgiltigt avskaffande av monarkin och införande av republikanskt statsskick!
Grunden för en demokrati är att alla de offentliga uppdragen tillsätts genom val och är öppna för alla medborgare – oavsett börd och ursprung. Det målet uppnås först när Sverige övergår till republik!”
Hur blir man medlem? Jo, t ex genom att gå in på föreningens hemsida www.repf.se och fyll i formuläret.

Annons i god tid!

Välkomna att fira min 80-årsdag den 25 februari 2020! Jag kommer att duka upp en liten buffé för eventuella besökare, och sen kan vi bygga upp varandra med minnen från torg, vindskydd och sammanträdesrum.
Min 70-årsdag ska jag fördriva med arbete nere i Alperna.
Gunnar Sandin

Red ber att få gratulera med förhoppning om att Gunnar skall hinna med lite nöjen också.

Billigt men inte gratis!

Det är billigt att göra tidning på nätet. Jämfört med att göra tidning på papper som distribueras med post så är det mycket billigt. Men det är inte gratis!
Veckobladet i nuvarande form kostar ingefär 800 kr om året för domän och webbhotell. Vill du bidra till dessa kostnader så sätt in en slant på plusgiro 1 51 44 21 - 5
Göran Persson

Demokratisk Vänsters årsmöte 2 mars

Välkomna till Demokratisk Vänsters årsmöte den 2 mars med början kl. 19.00. Platsen är Demokratisk Vänsters partilokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.
Hur ska Lund nå fram till sina nya klimatmål? Linda Birkedal miljöstrateg från kommunkontorets miljöstrategiska enhet inleder en diskussion om Lunds kommuns nya klimatmål och hur de ska uppnås. Denna programpunkt beräknas pågå mellan 60 och 75 minuter, därefter vidtar de sedvanliga årsmötesförhandlingarna.
Observera att årsmötet, liksom alla andra medlemsmöten, är öppet för alla intresserade. Medlemskap alltså inget krav – men bara medlemmar har rösträtt, förstås.

Doc Lounge, Lund

Ghosts of Cité Soleil är en dramatisk dokumentär med snyggt stiliserat foto, hiphopmusik och som utspelas på Haiti 2004, under de sista månaderna av Jean-Bertrand Aristides tid som president.
De två bröderna, 2Pac och Bily är gängledare i presidentens hemliga armé uppbygd av gäng i slummen – Chiméres. 2Pac och Bily pendlar mellan kärlek och hat för varann. En vill kämpa för presidenten, den andra vill ut från det hela och byta livsstil. De bor i Cité Soleil, en av de farligaste platserna på jorden. Ett brutalt vardagsliv fyllt med gängvåld och vapen men också med musik, kärlek och vänskap.
Med originalmusik av Haitifödda Wyclef Jean.
Som vanligt vill Doc Lounge fördjupa, förstå och visa solidaritet.
23/2 kl 19.00 Filmen börjar 20.00 Entré: 60 kr plus medlemskort (gratis)
Alla biljettintäkter går oavkortat till LÄKARE UTAN GRÄNSER

Kulturtips

Dödsvariationer
InSite spelar Dödsvariationer på Bastionen 11 februari - 13 mars
Fre 19 feb kl. 19:00 Läs mer

El Flamenco
På Palladium 19 - 20 februari kl 19.30 + Extraföreställning 15 mars! Läs mer

Ibsendekonstruktion I: Gengångare
Teatr Weimar vs Henrik Ibsens klassiska pjäs. Spelas på Teatr Weimar 12 feb - 7 mars. Fre 19 feb kl. 19:30 Läs mer

Klubb East´n´bul Feat : Kerim Arhan
Klubb East’n’bul – en resa till Istanbuls kokande heta klubbar, 19 feb kl 22 på Inkonst Läs mer

Burnt Friedman & Jaki Liebezeit
20 feb kl 21 på Inkonst Läs mer

Che Sudaka – konsert
På Mejeriet 20 feb kl 21.00 Läs mer

Dansa dina dinosaurier
Av Ann-Sofie Bárány. Spelas på Stallet, Mejeriet i Lund, 20 februari - 7 mars
Lör 20 feb kl. 14:00 Läs mer

Konsten att växa upp
En improviserad och sorgligt komisk monolog som har rosats av recensenterna och den nystartade Statsteatern har en publiksuccé. På Kong lördag 20 feb och lördag 27 feb kl. 20:00
Läs mer

Face it!
På Lunds Stadsteater 21 feb kl 19.00
Läs mer

Martin Lubenov’s Jazzta Prasta (Bulgarien)
Originell, intelligent och lekfull balkan-jazz. På Inkonst 21 feb kl 20.00
Läs mer

En stjärt på himlen
På Lunds Stadsteater 22 feb kl 19.00
Läs mer

Maskinen (Live)
På Babel 24 febi kl. 20:00 Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 24 feb kl. 16:00 Läs mer

HYLLAD! – Gäst: Emil Jensen
På Babel 25 feb kl. 20:00 Läs mer

Ebba Forsberg (Live)
På Babel 26 feb kl. 20:00 Läs mer

Porslinsnegrer
Av Dennis Magnusson, i regi av Dennis Sandin. Spelas på Bredgatan 3 i Lund, 26 februari - 16 april
Fre 26 feb kl. 19:00 Läs mer

Hela kulturcentralens program

Notis

Gideon Levy, Haaretz, kommenterar mordet på hamas-ledaren Mabouh i Dubai:
”O, vad stolta vi hade varit över stryparna i Dubai om de bara genomfört sin operation utan att blanda in några oskyldiga israeler som fick sina identiteter stulna. Vad vi älskar att blinka åt varandra och känna oss stolta över Mossad, vars långa arm kan nå varje hotell, enligt utrikesrapporterna. Oss emellan sagt, vad är vi stoltast över, körsbärstomaterna som vi utvecklat här eller Morden?”

Riksdagens utrikespolitiska debatt av Lars Jönsson

I riksdagens utrikespolitiska debatt lyckades vänsterpartiets Hans Linde provocera minister Carl Bildt så att han åter för svenska folket kunde lyfta fram kommunistspöket. Att döma av Hans Lindes leende skulle detta uppfattas som en framgång.

En del i vänsteroppositionens nya utrikespolitik var stopp av vapenhandel mellan Sverige och Israel, att avbryta vapentekniskt samarbete samt att kalla hem Sveriges militärattache från Israel. Samtal med Hamas skall inledas.

Ingen egentlig uppgörelse vad gäller synen på truppen i Afghanistan fanns klar. Det allt mer krympande vänsterpartiet kämpar hårt för att få gehör för kravet på att den svenska truppen i Afghanistan skall kallas hem.

Alltfler stöder trupp i Afghanistan
I en nyligen genomförd opinionsundersökning i Sverige framgå att stödet för fortsatt närvaro i Afghanistan ökat dramatiskt. Än mer noterbart är att lika många är för som emot militär närvaro i Afghanistan bland vänsterpartiets väljare! Naturligtvis skall detta ses mot bakgrund av att två svenska soldater nyligen skjutits till döds, men det går inte att bortförklara. Även bland vänstern förstår folk att man inte alltid kan önska fram rättvisa och demokrati. Allt fler rapporter visar också att stödet för fortsatt närvaro finns och till och med växer bland befolkningen i Afghanistan.

Fem procent
I mitt huvud står demokrati för folkmakt. Valrörelserna i Sverige efter Maud Olofssons uppdelning av landet i bad and good är mer en lek mellan partiorganisationer och deras företrädare. Vänstern är ett litet parti längst ut i det politiska fältet. För närvarande tycker fem procent av väljarna att partiets stämmer bäst med deras egna värderingar. Sedan kan man nog tänka sig att det finns en hel del socialdemokrater som tycker att vänstern är just. Återstår kanske 80 procent som anser att vänsterns politik är orealistisk, destruktiv eller skit. I det skådespel som vi nu får uppleva inför höstens val är det fel att ett litet parti som VP tvingar igenom en politik som skall gälla hela landet. Vänsterns uppgift är att nu se till att vi får bort högern från makten, inget annat. Detta gör vi bäst genom att acceptera läget och vara ödmjuka. För vi är väl demokrater? Som vänsterparti blir därefter uppgiften att påverka hela opinionen så att den efterhand förskjuts åt vänster, d.v.s. mitten blir något mer radikal. Då kan det bli läge för en annan politik.

Själv tror jag att den röd-gröna oppositionen i den utrikespolitiska debatten förlorade fler röster i mittenfältet än vad vi vann röster bland USA och Israel kritiska väljare.

Upp till kamp! av Bengt Hall

Här kommer lite reklam. Hustrun köpte sill och Proletären på torget. Och genom Proletären kom jag att beställa Sven Wollters nya skiva ”Sånger från tjugonde seklet”. Och har du varit aktiv i vänstern sedan 60-talet så blir det en njutbar påminnelse om vad som en gång (och för all del även med vissa undantag fortfarande) kulturellt påverkade oss. Här har du alla pärlorna: Vysotskijs vackra Sång om min vän, den bondkomiska och ironiska Bolsjevikvisan av Skånska Lasse, den spanska kampsången Mordet i katedralen, flera visor av Dan Berglund, Stig Dagerman berömda Varning för hunden m fl. Sven Wollter deklamerar, sjunger och agerar som om 60- och 70-talen aldrig tog slut. Och han deklamerar stolt med sin raspiga röst Kommunismens lov av Brecht.

Det blir ett problem för massmedia att recensera Wollter som ju är en publikdragande skådespelare. LO-tidningen skriver t ex ”En recensent skrev att skivan är mossig. Men det tycker inte jag, det kan ingen göra som hävdar att ordet solidaritet borde vara giltigt och aktuellt”. DN är mer njugg: ”Det är svårt att ta på allvar men har väl någon sorts existensberättigande som kuriosa och soundtrack för Jan Myrdal-män att kura skymning till”.

Wollters sångförmåga må ifrågasättas men han sjunger personligt och med stor inlevelse och med Spartacuskören, dragspel, altsaxofon mm som ackompanjemang är det värt att lyssna på.

Vill du ytterligare komplettera ditt nostalgiska skivbibliotek kan du ringa Essie på tel 122390 och beställa Röda Kapellets skiva som gjordes inför 30-årsjubileet för fem år sedan. En provkarta på musik som lundaorkestern spelat under årens lopp. Skivan reas numera för 50 kronor. Den skivan har däremot aldrig resencerats i LO-tidningen eller DN.

En halvkommunists bekännelser av Lucifer

Nej, jag tror inte jag har sett ordet på många år. Under Vietnamåren fick man visserligen ständigt höra att man var Moskva- och/eller Pekingdräng, men ”halvkommunist” var ute redan då. Det hörde så tydligt hemma i 1950-talet där Herbert Tingsten och hans beundrare gick till rätta med folk som inte ställde upp på USA:s sida i världspolitiken. Jag tror att Karl Vennberg var just en sådan som kallades ”halvkommunist”.
Carl Bildt är ju en bildad och läsande person och det visar han nu genom att en passant plocka fram det gamla uttrycket ur rockärmen. Men vad han också visar är att han uppenbarligen är trängd. Han gör inget försök att argumentera och försöka övertyga oss om att hans syn på världspolitiken är klok och väl motiverad. Nej, han tar till de mest förklenande ord han kan komma på utan att han ska behöva konkretisera vad exakt han menar och då blir det ”Castrokramare, talibantolererare och allsköns halvgrumlig halvkommunism”. För detta får han applåder i Sveriges borgerliga press och naturligtvis särskilt i Sydsvenskan som har en lång tradition av sympatier för militärt kraftfulla stormakter. Det var alltså Carl Bildt som ställde sig i spetsen för den europiska opinion som ville stötta USA i angreppet på Irak.

Varför är vi i Afghanistan?
Norman Mailer skrev som bekant en bok som hette ”Why are we in Vietnam” . Så låt oss i all enkelhet ställa frågan varför Sverige är i Afghanistan. I tidningen Fokus senaste nummer gör man faktiskt ett försök att besvara frågan. Det rör sig förstås om en blandning: de svenska militärernas önskan om att komma ut i världen och frottera sig med Natokollegor, behovet av att testa och öva en allt mindre försvarsmakt etc. Ingen, säger ingen, tror att det handlar om att stötta demokratin (finns ingen i Afghanistan), stoppa opiumproduktionen (inte aktuellt, inkomsterna behövs) eller kämpa för kvinnors jämställdhet (det gör man inte med militär trupp). Vad gäller de utresande legoknektarna så vet vi alla som har pratat med någon i branschen att det hänger på en blandning av reslust och lust att tjäna ihop en hygglig summa. För USA är det så enkelt att man ville ta hämnd för 11 september – världens största militärmakt kunde inte låta sig behandlas så. Det var ett hämndbegär som var så stort att det spillde över också på Irak. Och hösten 2001 fanns det faktiskt också världen över en sympati för offren i de brinnande skyskraporna och alltså ställde man upp.
Men detta är naturligtvis överspelat nu och det är ofattbart att Vänsterpartiet tycks vara enda partiet som vill avsluta denna plågsamma historia. Och ni har väl sett vad som nu anförs av bombliberalerna? Jo, nu måste vi vara kvar och kämpa för att visa att de offer som hittills krävts inte varit förgäves! Man blir stum.

De borgerliga universiteten
Jag vill gärna nämn en intressant opinionsundersökning om svenska samhällsvetares politiska sympatier, gjord av två ekonomer Henrik Jordahl och Lotta Stern. Den finns i sammandrag på en blogg med namnet Nonicoclolasos (fråga mig inte vad det betyder) och det är en webbenkät bland forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. Man frågade helt enkelt om partisympatier och vänster-högeridentifikation. I ett antal utvalda ämnen blev procenten sympatisörer fördelade på de båda politiska blocken så här, i stora drag:

Ämne	borgerlig	röd-grön
Företagsekonomi	60	20
Nationalekonomi	52	27
Juridik	47	24
Ekon historia	30	40
Statsvetenskap	30	45
Genusvetenskap	10	22
Sociologi	11	58
Samtliga	42	33

Ja, för det första så tyder det här på att svenska akademiker står lite mer till höger än valmanskåren i dess helhet och det är väl ingen överraskning. I århundraden har studenter och akademiker världen över varit vänsterradikala upprorsmakare. Så icke i Sverige. Här är det ordentliga människor i karriären som är mer bekymrade över marginalskatterna. Vad sen gäller skillnaden mellan ämnena är det inte oväntat ekonomerna som står mest till höger (där de alltså slår juristerna). Ekonomisk historia och statsvetenskap bildar en mellangrupp medan genusvetenskap och sociologi står till vänster. Sen kan man också studera sympatierna för de enskilda partierna vilket inte återges här. Då visar sig Folkpartiet vara större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti bland statsvetarna medan Vänsterpartiet är störst bland sociologerna.
Nu var svarsfrekvensen bara 35 procent och det gör att man inte kan lita på den samlade bilden av samhällsvetare. Men inbördes är de sju ämnena i hög grad jämförbara och så vitt jag kan bedöma ganska tillförlitliga och det räcker ett tag.

Ett i-landsproblem
Det är ju Veckobladets uppgift att främst vara lokalt, så jag får väl till sist kasta in en lokal iakttagelse. Den gäller det pågående masochistiska kassarrangemanget på Domus. Sedan ett antal månader finns där vad som skämtsamt kallas snabbkassor, en sorts maskiner där man själv ska boka av sina varor och betala. Parallellt finns det kvar några kassor av den gamla typen, med kassabiträden. Där är kön i regel mycket längre, men icke desto mindre går det fortare där. Problemet med självbetjäningskassorna är att användargränssnittet inkl. yttre anordningar är så illa utformat. Det handlar om ordningen mellan olika knapptryckningar och det rätta ögonblicket att sätta i Coopkortet resp. betalkortet. Gör man fel är det kört, det hela låser sig och man får vänta tills den stackars handledaren kan frigöra sig från andra kunder, avbryta processen och starta på ny kula. Om man är en daglig kund kan man nog lära sig behärska det hela, men om man går på Domus varannan vecka är man chanslös. Själv har jag märkt att jag har börjat undvika Domus om det finns alternativ.
Jag är en stor vän av tekniska framsteg, datorer mm och uppskattar att Konsum spelat en ledande roll i etablerandet av snabbköp i Sverige. Jag är alltså ingen framstegets fiende. Men jag finner det ofattbart att Domus, månad efter månad framhärdar i att utsätta sina kunder för detta ofärdiga system. Jag är också övertygad om att de flesta kunder delar mina erfarenheter och faktiskt tvekar inför att handla på Domus. Vinsten med det nya systemet är säkert också mycket måttlig både med tanke på investeringarna och med behovet av särskild handledare som hjälper oss till rätta.
Jag kan därmed inte se dessa självbetjäningskassor annat än som uttryck för självplågeri, ja helt enkelt en orgie i masochism från konsumentkooperationens sida och jag skulle vilja ta del av statistiken över försäljningssiffrorna för att styrka min argumentation. Det ska bli intressant att se hur länge man kommer att framhärda med eländet.

Såsom i Vancouver, så ock i Lund av Gunnar Stensson

Stilla havet skymtar bortom Coast Mountains. Planet sänker sig snabbt med avslagna motorer. Whistler. Fraser River. Vancouver Island. Och där själva staden, en gles skog av slanka skyskrapor över en matta av tät bebyggelse. Ljusen tänds i septemberskymningen.
Nästa morgon. En gata som liknar Kyrkogatan i Lund med mängder av kaféer, restauranger, butiker, mode, bokhandlar, elektronik, biografer, faktiskt en teater, en katolsk kyrka och en frikyrka. Skyltar, mest på engelska, men också på franska. Husen har sällan mer än fem våningar och ser ut att vara minst hundra år gamla.
Var är skyskraporna? När jag får ett längre perspektiv i en gatukorsning ser jag dem. De stiger som höga stänglar med 40 – 50 våningar ur kvarterens mitt mot den septemberblå himlen. Jag ser flera. Men de står glest.

Breda trottoarer och backiga gator fulla med gående, cyklande, skejtande studenter och gymnasister på väg till University of British Columbia. Butiksanställda och kontorister på väg till jobbet. Knappt en bil i sikte, men väl en fullsatt spårvagn.
Kineser, indianer, vietnameser, koreaner. British Columbia gränsar till Asien. Fjorden mellan Vancouver Island och Vancouver, bredare än Öresund, leder från Stilla Havet in till Vancouvers väldiga hamn. Världshandeln har skiftat fokus från gamla Nordsjön till The Pacific.

I dessa Charlotte Kallas dagar finner jag på nätet Vancouvers tidigare borgmästare, tillika professor och stadsplanerare, Gordon Price. Han har ett antal principer för stadsplanering som han tillämpat i Vancouver det senaste decenniet

• Stadskärnan fylls med boende. Vancouver har det senaste decenniet fördubblat befolkningen i centrum.
• Den gamla bebyggelsen och det gamla gatunätet bevaras.
• Smala höghus, skyskrapor med 40 – 50 våningar för bostäder - inte kontor och dylikt – byggs i kvarterens mitt, med kvarteren som socklar.
• Befolkningen i höghusen är blandad, hög- och låginkomsttagare, kineser, koreaner, svarta, inuiter.
• Biltrafiken motverkas, ska i stort sett förvisas ur centrum.
• Persontransporter klaras med ett tätt nät av cykelbanor, spår, tunnelbanor, högbanor.
• All service, kommersiell som social, inom gångavstånd.
• Stora ytor avdelade för parker, fri natur och öppna platser.
• Stranden längs flod och hav tillgänglig för gående och cyklande.

Vancouver överst på listan
Tillämpningen av principerna har lett till att Vancouver har hamnat överst på listan över de städer i världen som erbjuder sina invånare bäst boendemiljö. Vancouver är världens mest ”Livable City”. En stor del av äran för detta tillkommer stadsplaneraren Gordon Price. Men naturligtvis också tusentals tjänstemän, sociologer, arkitekter och inte minst lokalpolitiker. Och Vancouvers befolkning.
Gordon Price inbjuds till städer i USA, Australien, Europa och andra delar av världen för att föreläsa om stadsplanering. Mycket tycks finnas tillgängligt på nätet.

Entusiastisk äntrar jag ettans buss för att omedelbart börja planera var Lunds skyskrapor ska byggas. Kvarteret söder om Katte mellan Stora Södergatan och stadsparken. Där ska vi ha en. En annan ska ligga i det kvarter som domineras av On-Off. En i kvarteret norr därom. Och en ska vi ha norr om Kattesund. Kvarteret som gränsar till Klostergatan och Kyrkogatan blir perfekt. Och så vidare. Jag fortsätter med ettan upp till Valvet innan jag återvänder mot Klostergården till fots. Jag ser flera bra platser i Lunds äldsta delar.
Blandad befolkning. Vi ska förstås få in några tusen studenter i skyskraporna tillsammans med undersköterskor, professorer, vårdbiträden, kypare och miljonärer.

I söndags publicerade Sydsvenskan en intressant artikel med rubriken ”Här ska gröna Lund växa fram”. Den handlar om den planerade stadsdelen Brunnshög. Där ska höga hus byggas vid Lunds högsta punkt, 87 meter över havsytan, i anslutning till ESS och Max IV.
Anna Klara Lundberg hade ritat en vacker illustration med spårvagn som mycket väl kunde ha platsat i Vancouver.
Honnörsorden för Brunnshög liknar Gordon Prices:

• Hållbarhet. Nära mellan människor och verksamheter.
• Samsas: stadsliv, trafik, boende.
• Upplevelse: mycket att se och uppleva i stad och natur.
• Både och: Bor och jobbar i närhet till arbete och natur.

Gott och väl, tänker jag. Äntligen får Lund en ny profil. Den akademiska bondbyn i skuggan av det väldiga, ganska skrämmande lasarettet får en ny stadsdel i norr med tinnar och torn.
I tisdagstidningen läser jag en genomtänkt insändare av Anders Ebbesson, mp, där han påvisar behovet av minst ett lokalt centrum i östra Lund, kanske i anslutning till Maria Magdalena kyrka. En fin gammal idé, värd att förverkliga.

Varför bara i utkanterna?
Lund omges av nya stadsdelar. Gunnesbo. Brunnshög som förstås är ett specialfall. Vipeholm. När centrum i sydöst ett bräm med ganska hög, tät bebyggelse: Margretedal, visst, bra. Klostergården som kommer att kompletteras av det sexton våningar höga skidbackehuset (även om det nu är delat i flera enheter). Och sen har vi skandalen i Sankt Lars där natur och kultur för all framtid raseras för att ge utrymme åt småhus och asfalterade parkeringsplatser. Källby träsk. Helt oförenligt med alla planprinciper.
Varför bygga dessa ringar runt Lund. Avstånden till centrum blir långa. Många lundabor tar bilen och åker till Nova i stället för centrum. Därtill bygger man i byarna, vilkas bilar belamrar Lunds gator, särskilt på lördagar, och sedan försvinner tillbaka ut i villaöknarna. Alla kvällar är Lund sedan en död stad med kall blåst över moddiga gator.

Nej, låt oss bygga allt högre boningar för människor i centrum, samtidigt som vi bevarar befintlig bebyggelse och gatunät! Håll bilarna borta. Skapa en stad för gående, cyklande, skejtande människor. För boende, som tar hissen ner från 43 våningen i bara pyjamasen för att ta en öl i Karlssons trädgård femtio meter hemifrån i Lunds ljumma sommarnätter.
Eva Dalman som var projektledare för Västra Hamnen i Malmö ska ansvara för Brunnshög i samarbete med Lunds stadsbyggnadsdirektör Inga Hallén. Dessa utomordentligt kompetenta kvinnor känner säkert till Gordon Price. Tillämpa hans idéer inte bara uppe i Brunnshög utan mitt i staden Lund så får vi också en levande, livable stad.

Why are we in Afghanistan? av Gunnar Stensson

Sverige för krig för första gången på nästan 200 år. När bestämde vi det? I en artikel i tidskriften Fokus (12-18 februari) söker Claes Lönegård svaret på frågan i själva beslutsprocessen. Det visar sig att vägen till helvetet är lagd med små, små stenar.
Förutsättningen uppstod sommaren 2000 när riksdagen beslöt att förvandla det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett högspecialiserat insatsförsvar.
Så kom 11 september 2001. USA beslöt att anfalla Afghanistan. I den uppjagade stämning som rådde godkände FN:s säkerhetsråd kriget som ett försvarskrig. Därmed hade kriget blivit FN:s krig, vilket sedan skulle bli ett ständigt återkommande argument. Vi måste vara solidariska med världssamfundet.

Orimligt
Många fann resonemanget orimligt. Det var inte Afghanistan som hade förstört World Trade Center.
Däremot hade en grupp som kallades al-Qaida under lång tid planerat aktionen. Terroristerna uppehöll sig under förberedelserna i Tyskland och USA. Man kunde med samma rätt ha bombat Hamburg.
Men stämningen var hysterisk. Man föreställde sig att vilket land som helst skulle kunna bli attackerat av al-Qaida, som Björn von Sydow sa. Och al-Qaida var detsamma som Afghanistan.
Jag minns en tv-debatt i samband med den amerikanska krigsförklaringen. Carl Bildt och Björn Kumm deltog. Björn Kumm framförde kritik mot George Bush och händelseutvecklingen. Men George Bush var helig. Carl Bildt uppmanade med kränkande arrogans Björn Kumm att tiga och skämmas. Ingen av de andra debattdeltagarna kommenterade. Och Björn Kumm fick inte ordet mer.
USA inledde Operation Enduring Freedom och lyckades som väntat ganska snart erövra Kabul med närliggande områden. Amerikanerna insatte en marionettregering.
Därmed blev det lämpligt att ge Nato uppdraget att hjälpa det nya afghanska styret. I december 2001 beslöt FN att en sådan styrka skulle organiseras. Så bildades Isaf, den multinationella insatsstyrkan.
Den 18 januari 2002 beslöt Sverige att skicka en styrka på 45 man som under högst sex månader skulle ha uppgiften att förbättra säkerhetsläget i Kabul.
Även Vänsterpartiet stödde beslutet. ”En internationell styrka med FN-mandat är den enda möjliga aktören för detta syfte.”
En av förutsättningarna var Sveriges närmande till Nato genom Partnerskap för fred, PFF, vilket skedde redan 1994. Beslutet innebar att Sverige åtog sig att utveckla militär NATO-standard. Sveriges elitsoldater, Särskilda skyddsgruppen, SSG, skickades till Afghanistan. I november 2005 omkom två av dem när deras patrullbil sprängdes. Kriget hade då pågått i fyra år. Inget slut kunde skönjas.
Enligt planen skulle sträng åtskillnad råda mellan Isaf-styrkorna och den amerikanska armén. I själva verket skedde en stark koordinering. Bland annat placerades två svenska officerare vid den amerikanska staben US Centcom i Florida. Det var styrcentralen i kriget mot terrorismen.
Till en början uppgick Isafstyrkan till 5000 man och opererade runt Kabul. Men snart spreds den över hela Afghanistan och trettondubblades till 65 000 soldater. Sommaren 2004 förlades den svenska Isaf-styrkan i Mazar-i-Sharif.
I november förra året beslöt riksdagen om ytterligare en förstärkning upp till 855 soldater.

Ständig försämring
Under de hittills förflutna åtta åren har situationen stadigt försämrats. Ingen har hittat Usama bin Ladin. Han har kunnat nöja sig med att släppa ett enkelt tal på video var sjätte månad. Världens billigaste krig.
Men för det afghanska folket räknas förlusterna i tusental. Talibanerna skickar ut självmordsbombare som dödar många civila. Amerikanerna använder ”drönare”, fjärrstyrda flygplan, och fjärrstyrda raketer som skördar lika många offer. De som styr mordvapnen sitter, till skillnad från självmordsbombarna, själva trygga och anonyma på behörigt avstånd från krigsskådeplatsen.
Under den senaste offensiven dödade en sådan 12 civila afghaner, varav sex barn.
Bland alla de skenargument som nu förs fram för att motivera den fortsatta krigsinsatsen handlar ett om att stoppa exporten av opium från Afghanistan. Opium-exporten är i själva verket en följd av kriget. Så länge talibanerna styrde Afghanistan försökte de stoppa opiumodlingen av religiösa skäl. De är ju fundamentalister. Men nu är exporten av opium underordnad deras försvarsansträngningar.
President Barack Obama inser det orimliga i situationen. 2011 ämnar han dra tillbaka de amerikanska soldaterna. ”Det är viktigt att bygga upp den afghanska staten, har han sagt, men jag måste prioritera att bygga upp USA.”
En opinionsmätning visar att svenska folkets stöd för kriget ökade efter det att två soldater nyligen stupade.
Gunnar Stensson

PS. Läs gärna den viktiga artikeln i Fokus. Där finns mer nyttig kunskap att hämta.

Kultur i Lund av j

Den 7 februari hade SDS en reprisartikel kring Konsthallens bristande lockelse på Lundabor, med omnejd. Mejeriet dras med liknande problem - och ändå hör man ofta krav om ett nytt, centralt kulturhus. Kommunen har sen flera lokaler likt Stadshallen som redan idag underutnyttjas, för utställningsändamål och inte blir väl bättre med stängda toaletter. Se där ett gott argument för Konsthallen, förresten och antar man räknas in i besökskaran även under "nödighetsvisiterna". Nå, den liberala offentligheten har sett sina bästa dagar, nåt särskilt märks på Stadsbiblioteket där ekonomipersonalen dominerar.

Vad beträffar det internationalistiska avantgardekoncept som Konsthallen styrts efter sen 60-talet finns numera mycket lite av progressivitet, vältänkt utmaning samt emancipation. Blott mest trött upprepning – samt garanterad presentationsplats för ett globalt kulturellt jet-set, som även detta mestadels, dock ingalunda alltid överlevt sig självt, dvs tiden. Men ibland lyckas curatorn överhövan, som när en känd haschrebell och konstnär från Malmö triggade märgreflexerna hos lokala drogpolisen. Den tackar vi varmt för!

Annars syns förstucket tänkvärda och strategiska tips bland stadsvimlande kommentarerna. En dam äskar intresse för "den lilla kultur som finns i Lund". Får medge att jag förbisåg (den oavsiktliga?) dubbelheten hos adjektivet, i citatet. Ja satsa på tvärsom, en utställningskommissarie med känsla för det lokalt och regionalt rotfästa, inom utvidgade konstområdet. Och erkänner gärna så här postumt att Cecilia Nelson med gott gefühl både lyckades locka folk samt reta malicen - med bästa uppsåt.

En bidragande orsak, förutom stadens allmänna läge i Höje å:s elakartade quicklerebranter jämte invid en akut och nyfunnen kontinentalsockelkant, namngiven Alnarpska apokalypsen - till Konsthallens uppenbara irrelevans ligger nog sen i filosofin med konglomeratnämnder. Ge oss åter en kvalificerad kulturnämnd samt återinför andra spolade, som park- och naturvårdsnämnden. Där startade apropós en sedermera rikspolitisk överlevnadskonstnär, Otto Ville femininum sin valda yrkesbana, under månne ungdomliga idealitetens samt oförskräckta ekologiska utopismens, då fläcklösa fana. Nåväl - sätt politrukväldet inom Lundapolitiken på porten.

En utställning jag gärna ser, problematiserar Lunds utveckling från dominans av det sparsmakade och intellektuella till en speedad och materialistisk tillväxtmagnet, av den tragiskt konventionella, psedourbana mondänsorten. Även perspektivfrågor kring vår lynchlystna, kvadratfähiga "Svenssonrepublik" landet som helhet, alltmer (deckar)medialiserats till. Den kritisk-toleranta och progressiva medelklass som präglade meritokratiska eran av långa, västliga moderniteten är idag förvisad till politiska, och inte minst ideologiska eller makrokulturella periferin. Gör ånyo Konsthallen angelägen – som mer än ett k-kollektivt busungegolv.