VB recenserar: Tvåhundra år med saxofon – Per Bäcker back on stage! av Staffan Lindberg

Per Bäcker har med sina saxofoner och klarinett spelat det mesta från Symfonikonserter till dansbanemusik. Ofta hör vi honom i konserter och gudstjänster i Allhelgona.
   Nu ville vi ha honom solo en kväll. I två år hade vi planerat med Per Bäcker och bestämt en kväll med Helgo. Sen kom olyckan – han kolliderade på cykel med en bil och fick skador i ansiktet. Inget spel och lång rekonvalescens. Johan-Magnus Sjöberg måste också ha tid mellan konserter, mässor, reformationsfirande och komponerande.
   Så var det äntligen dags, torsdagen den 10 mars! Det kom fler än jag räknat med, bl a två garvade blåsare från Röda Kapellet och andra man inte brukar se på torsdagskvällarna i Helgo. Men nu när vi slutat med mässa kl. 7 och eftersits passar det tydligen bättre in i tidsandan. Det är musiken bortom ord och mässande som kan samla oss.
   Det var 1840 och krigiska tider (fast 1800-talet räknas som ett av de fredligaste århundradena). När fienden väl lärt sig att stå ut med säckpipor och trummor, uppfann Adolphe Sax saxofonen, ett nytt formidabelt vapen för att skrämma fienden på flykt. Inte undra på när man hört en sax tjuta i falsett!
   Principen var enkel ju fler hål i mässingsluren desto gällare toner och ända ner till det dova brummandet i tilltäppt lur. Snart blev ”tillhygget” emellertid civiliserat och kom att ingå i såväl symfoniorkestrar som jazzorkestrar. Vem minns inte Stan Getz smekande toner eller Duke Ellingtons storband eller Arne Dompans musik. Bluesens mjuka smekande toner och visornas förvandling genom saxens melodiska vågor och svall.
   Så fick vi undfägnat det hela, väl förpackat och ackompanjerat av Johan-Magnus på piano. Det var nyskrivet julkort av JMS, det var flöjtkonsert av J.S. Bach, Ravels Bolero, det var Kar Bertil Jonssons julvisa, musik av Duke Ellington och George Martin (han med Beatles som gick bort häromdagen).
   Per Bäcker kan spela allt med en renhet, känsla och inlevelse. Det är inte texter det handlar om – det är komposition, harmoni och känsla. När han spelar kan man stiga upp till en annan sfär – ett själarnas rum med en kommunikation och gemenskap långt över orden, förmedlad genom kropp och rytm.
   Detta fick vi verkligen uppleva i torsdags i Allhelgona, den musikscen som idag står för den starkaste tonala beröringen och samfälligheten i Lund.
   Helt lokalt och hemmagjort och ändå så universellt och nyskapande
Staffan Lindberg
Konsertvärd i musikföreningen Helgo

Egendom är stöld! av Gunnar Stensson

Det var den franske socialutopisten Proudhons svar på sin retoriska fråga: Vad är egendom? 
   Han ansåg att stora egendomar som gav rätt till arbetsfria inkomster från andra i form av räntor och profiter borde avskaffas.
   Thomas Piketty visar i Kapitalet att Proudhon levde i en tid då den förmögenhet som redan ackumulerats växte snabbare än produktion och löner. De mycket rika blev automatiskt rikare.
   Han visar också att 2000-talet innebär en återgång till samma system, att det nu tillämpas i global skala och att det leder till ekonomiska klyftor, sociala spänningar och ekonomisk stagnation. Krisen 2007-08 är ett överväldigande exempel.
   De gangsternästen som kallas skatteparadis fungerar som välbetalda agenturer för skattebrottslingarna. De kriminella anställer advokater för att främja sina stölder.
   Vi ser dagligen exempel på samma sak. Miljard-arvingen Donald Trump skiter i toaletter av guld som den förre diktatorn i Ukraina. Men Trumps skithus finns i ett flygplan. Akta dej när det kommer flygande!
   I onsdag avslöjade Uppdrag granskning ett antal samhällstoppar och förmögna svenskar som skattebrottslingar. I likhet med enklare förbrytare söker de gömställen för sina stölder. De anlitar samma skatteparadis och samma advokater.
   Många av dem hävdade helt enkelt att de inte haft en aning om att de där miljonerna i Schweiz existerade. 25 miljoner hit eller dit. Man kan inte hålla reda på allt
   De cirka 1000 personer som programmet lyckats efterforska hade stulit motsvarande utbildningskostnaderna för 76 000 mellanstadiebarn, 7 miljarder.
   Alla betraktar kanske inte stora förmögenheter som stöld. Men det är uppenbart att innehavet av stora förmögenhet frestar till stöld.
   Thomas Piketty är ingen revolutionär. Han vill bevara den europeiska socialstaten. För att det ska vara möjligt behövs en progressiv årlig kapitalskatt.  Med en sådan skulle man kunna undvika den ändlösa spiralen mot ökad ojämlikhet. Han skriver ”Om vi ska kunna återta kontrollen över kapitalismen måste vi satsa allt på demokratin – och i Europa är det demokrati i europeisk skala.”

Haaretz, 11/3 av Gunnar Stensson

Journalisten Gideon Levy fortsätter sin serie reportage om dödsskjutningar i samband med israelisk terrorbekämpning. Han kallar serien The Twilight Zone eftersom ord står mot ord. Han refererar båda sidornas utsagor. Här är det senaste reportaget i förkortad form.
   Mahmood Shaklan, en palestinier med amerikanskt medborgarskap hemmahörande i Tampa, Florida, var på tillfälligt besök i sin palestinska hemby Deir Dibwen, och skulle besöka en vän. När han närmade sig en israelisk checkpunkt sköt en soldat honom i ryggen.
   Enligt ögonvittnen låg Mahmood på vägen efter det första skottet. En soldat gick fram till honom och avfyrade ytterligare fyra skott.
   De tre soldaterna vid checkpunkten vägrade att ringa efter ambulans och när den slutligen kom efter två och en halv timme var Mahmood död.
   De tre israeliska soldaterna påstår att han var beväpnad med en kniv.

Muntration? av ji

Hoppsan, bidde en underlig, stackad och "korrupt" text sist. Dessutom i en besynnerlig blandgenre. Borde nog sluppits. Men ibland spolas det angelägna eller bit viktigast. Sånt GS skulle hanterat med en kommentar, eller klipp. Nå, sittande redix har vårt odisputabla tack för han, mestadels själv hållit Gunnars blixtblad vid liv, under nu många år. Lundavänstern ju efterhand hamnat i oblivion den ytterligare förlusten, förutan. Ja, man borde nog skärpa egenkontrollen. VB har ju blivit platsen för imponerande analyser, inom internationell politik av Lucifer, exvis! Och folk man känner från annat håll börjat dyka upp uti prenumerantstocken - så man riskerar bli läst, menar jag. De nya bloggar rentav - trodde den avd. bara var till prydnads.
   Men VB saknar en k-kompetent. Sätt upp en efterlysning på Smålands! Eller LUX. Vågar GP den risken? Och nog vore en befolkad redaktion bättre - minns när vi höll till i Allhelgonakyrkans hägn, high life när man öppnade dörren, ibland. Själv skrev jag om postmodernism utan veta nåt dyft alls, om den. Var aspirant förresten ända till VB privatiserades. Tur kanske det.
   Lund allt mer renons på trivsamhet, lugn och ro, icke-livsfarliga trafikmiljöer, varierat butiksutbud och kultumiljöer - då inte minst träffcaféer, av typ gamla Ariman. Vi slipper dessutom gärna 20.000 eller så av "hunnerna" dvs nyinflyttad, odrägligt arbetsvillig medioklass, alltså samt ibidem många universitets- och högskolestuderande. Skulle nån sen skicka 20 K volt gm ESS och andra high-tech nybyggena norr och no om stan, natten innan resp. invigning, bleve en riktigt glad!
   Ja, stan är numer så pass omöjlig och motbjudande att man vissa stunder önskar en reslysten BH-proselyt toge fel i ett afrikanskt vägkors och via en petrodollarfinansierad minilyxkryssare och Lomma hamn drog i snöret på Gleerups, medan rean ännu varar ... Eller ditto uti dômen, under en högtalad gängse torrpredikan alternativt å biblans chefsvåning, snett ovan atriet. Ja, tänk vad destruktivt en sjangserad kulturstad, kan få en resonera.
   Men så minns man VB:s senaste 'försättsblad' med tre mogna, glada amerikanskor (!?) och en banderoll samt att 8e mars verkar sluppit ur värsta livmodersfundamen-talismen och sektmentaliteten samt att Gudrun inte eldade pengar, vid sitt Mejerietbesök, nyssens. Och tyckte hon sa (eller hörde jag fel, var inte där) att Fi borde ägna sig åt abortfrågan i Polen, mfl katolska länder och befrämja kvinnofrigörelsen i muslim-ghettona, här och ute i Europa. Då veknar ju nolltimmehjärtat.
   VB borde förresten publicera en karta över kommunens alla mobilmaster. Med elem. bruksanvisning hur såna är funtade. Samt hänvisning till lämpliga verktyg. Var solidarisk mot alla dem som hamnat i beroendeträsket och avsocialiserar landet. Vad säger fil. teknologen om detta? Sist kolla efter JH Kunstler och dennes "Geography of Nowhere", mfl. Tack för tipset, Axess!

66 år i skolan 9. 1949-53 av Den gamle

Min uppfattning om den verklighet, som jag läste om i tidningarna (Koreakriget bröt ut 1950 och general MacArthur hotade med atombomber) var fragmentarisk och fylld av missförstånd, men kom läroverkets isolering att framstå som alltmer grotesk.
   Det fanns en annan verklighet som var mer närliggande: Älghults verklighet. Den på grund av kriget förlamade utvecklingen slog på 1950-talet plötsligt ut i full blom.
   I mitten av 1920-talet hade järnvägen Växjö-Oskarshamn anlagts. I Älghults socken växte tre stationssamhällen fram: Älghultsby, Hohultsslätt och Fröseke. Glasbruk, sågverk och tillverkningsindustrier samlades i stationernas närhet, liksom förstås tätortsbebyggelse. Den socialistiska nykterhetsorganisationen Verdandi byggde ett pentagon i trä som användes som dansbana och biograf. Film visades en gång i veckan. Idrottsföreningen anlade en modern idrottsplats. Tiderna för fotbollsmatcher samordnades med kyrkans gudstjänsttider. Glasbruken i Älghult, Alsterfors och Fröseke hade egna blåsorkestrar, som Röda Kapellet.
   Per Albin Hansson och senare Tage Erlander och Gunnar Hedlund höll valmöten. Socialdemokraterna med SSU och Bondeförbundet med SLU var de stora partierna men även Kommunistpartiet var förankrat i glasbruken.
   Andra världskrigets stagnation hade en fördel: jordbruket blomstrade under den påtvingade självförsörjningen. I den lilla byn Kvarterbo med tre småjordbruk och ett par torp fanns under 1940-talet ett tjog barn, 4-5 i varje familj, viktig arbetskraft i tidens arbetsintensiva jordbruk. Behovet av jordbruksprodukter bestod under hela 1950-talet.
    Älghults glasbruk levererade bruksglas till amerikabåtarna. En tredjedel av befolkningen hade emigrerat till Amerika årtiondena kring sekelskiftet 1900, så man kände till trafiken.
   Alstermo bruk i Hohultsslätt tillverkade reseffekter och blev den största industrin med ett par hundra anställda. I Fröseke fanns bland annat en stor spegelglasindustri.
   De många bondbarn som lämnade jordbruket under 50-talet hade arbetsplatser att gå till.

En ny centralskola byggdes i Älghultsby. Den kallades 48-skolan, efter året då den blev färdig. Byskolorna las ner och barnen fick skolskjuts till tätorterna. Skolan blev sjuårig. Samtidigt arbetade kantor Blomén i samverkan med den statliga skolkommissionen för att starta en 9-årig enhetsskola. Far deltog aktivt i utvecklingen, jag tror han satt i skolstyrelsen. Under senare hälften av 1950-talet fick Älghult en av två enhetsskolor i Kronobergs län och stod därmed i spetsen för utvecklingen av 1900-talets viktigaste utbildningsreform, den som på 60-talet ledde till grundskolan. Både kantor Blomén och far ville att deras barn skulle få grundutbildning i hemorten till de fyllde 16.

De tolv rummen i prästgården var fulla. Jag hade nu fem syskon därhemma, den yngsta, Anna, föddes 1952. I huset bodde också under stora delar av året min mormor.

   Ena gaveln var upptagen av pastorsexpeditionen med ett arkiv för kyrkböckerna och ett mindre samtalsrum.  Telefonnumret var 1 i Älghult. Far ansvarade för folkbokföringen, som fördes för hand. Där fanns tre mycket stora böcker som nog vägde cirka tio kilo vardera. Där var alla socknens cirka 4500 invånare var bokförda. Dessutom fanns det böcker för inflyttning och utflyttning, födelse och död, konfirmation och ingångna äktenskap. Under hösten genomfördes vad som kallades husförhör, som i själva verket var obligatoriska sammankomster i socknens många byar för att kontrollera att uppgifterna i folkbokföringen stämde.
   Under 1950-talet måste församlingsböckerna skrivas om. I ett par år bodde en kvinnlig sekreterare hos oss och överförde med vacker handstil alla uppgifterna i nya böcker.

Mina vänner i Älghult hade goda år under 1950-talet och fann egna utbildningsvägar. Ingrid i Kvarterbo, som var en av de sjätteklassare som stått på prästgårdsverandan och sjungit när vi flyttade in, fick som 15-åring anställning på en av de tre bankerna i Älghultsby, gick ett år i folkhögskola i Kronoberg, sökte in på seminariet i Växjö, inackorderades vid Teatertorget och blev småskolelärare samtidigt som jag tog studenten.
   Ingvar Karlsson bodde kvar på sitt rum i Kristinagården efter det att biblioteket flyttat till stationssamhället och kristidsförvaltningen blivit nedlagd (jag köpte en av förvaltningens gamla skrivmaskiner för någon tia). Han gick ett år på folkhögskola. Efter några ströjobb hamnade han på Alstermo bruk och blev fackligt aktiv. Han deltog i en strejk när ledningen infört tidsstudiemän och tempoarbete. Han såg till att hans far, kyrkväktaren, blev fackligt organiserad och fick högre lön. Han köpte en billig bil, en Lloyd, som vi gjorde en Stockholmsutflykt med under mitt sista sommarlov. Vi tänkte lyssna på Eartha Kitt, men blev inte insläppta på lyxkrogen där hon sjöng.

Under tiden harvade jag vidare på läroverket i Växjö. Men jag hade ju sommarlov och jullov och en del kortare lov också, så jag tillbringade nästan en fjärdedel av min tid i Älghult. Sommarloven på 1950-talet ägnade jag åt jordbruksarbete i Kvarterbo. Där fanns den nordsvenska hästen Silva, fem kor, några får, höns, kaniner och hunden Molly. Ingrid hade tre yngre systrar, så gården blev en samlingsplats för traktens ungdom. Dessutom gillade jag arbetet. Det handlade om ett par veckors lieslåtter, att köra slåttermaskin och hästräfsa, att sätta upp hässjor, att köra in ett 50-tal hölass, att ta upp havre fram i augusti, att hugga ved och skala massaved.
   Jag förälskade mig i en av flickorna (hon var tretton då, jag hade ännu inte fyllt sexton), och trots att vårt förhållande mest var en sorts fiktion de närmaste tio åren fungerade det som en fast punkt i mitt ganska kaotiska liv.

På äldreboendet av Karin S

När man är
en glad pensionär
som nyss blivit kär
på boendet här,
i en nygammal vän,
och tänker bli 95,
ska man då bli en person
som kollar opp sin pension?
Ack, så trist
att bli kapitalist
och göra aktieval
så vinsten blir maximal!
Nej! Det fördärvar mitt liv!
Jag är ju kärleksaktiv.
Att vara stenrik och snål
får aldrig vara mitt mål!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
12 mars kl 17
Kammarmusik med LIMUS

Hör Wiehes Dåliga Mänskor i Folkets Park

Ni som missade Röda Kapellets konsertversion av Dåliga mänskor före jul får en ny chans på söndag 13 mars kl 16 på Moriska Paviljongen i Malmö Folkets Park.
   Sångarna kommer från musikallinjen vid Eslövs folkhögskola.
   Mary Anderssons skrev boken och Mikael Wiehe musiken till musikalen som framfördes första gången 1999 på den nyrenoverade Malmöoperan.
   Det är ett unikt tillfälle att höra musik som sällan framförs.
   Dåliga Mänskor är en i grunden mörk berättelse från 40-talet. Några ungdomar i barnrikehusen vid Nobelvägen i Malmö drömmer om framtiden och sitt första jobb. Men verkligheten på senapsfabriken Malmö Kolonial är inte vad de drömde om.
   Mikael Wiehes musik speglar tiden, med både svarta stråk, vemod och otyglad glädje.
   Orkesterns dirigent Hans Nilsson har arrangerat för blåsorkester. Ulrika Nero står för sånginstuderingen.
Entré 150 kronor. Insläpp från 15.30.
Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet och Eslövs folkhögskola

Kalla det rasism!

Vad lever vi i för samhälle om vi inte ens kan ta ordet rasism i munnen när tre människor blir brutalt mördade på grund av sin hudfärg?
Filip Yifter-Svensson. (SDS 9/3)

Frivilliga till integrationsverksamheter

Nu sätter vi igång med en rad möjligheter att stödja integrationen i Lunds östra stadsförsamling.Till stor del handlar det om att finnas till för de ensamkommande flyktingbarnen som kom under hösten och vi kommer också att återuppta läxhjälpen på Vikingaskolan.
   Det är främst hjälp med språkträning/läxhjälp som önskats, men det finns också möjlighet att finnas med i olika praktiska sysslor som hämtning på boendet, bakning/servering mm.

Vill du vara med? Du behövs!
Måndagar 15.10-16.30 Läxhjälp på Vikingaskolan för högstadieungdomar
Måndagar 19.30 – 20.30 Språkträning/läxhjälp på Vipemöllans HVB för ensamkommande
Tisdagar 14.30-16.00 Läxhjälp på Vikingaskolan för mellanstadieungdomar
Onsdagar 14.30-16.30 ca Öppet hus med Språkträning/läxhjälp på Sankt Knut

På Maria Magdalena & Sankt Hans finns Läxhjälp respektive Språkcafé men just nu är behoven av ideella i stort täckta där.
   Det kan även finnas visst behov av förstärkning med läxhjälp på två andra mindre HVB, utslussar, där ungdomarna bott en lite längre tid i Sverige. En simkurs är också på gång och gitarrundervisning är önskat. Är detta något du är intresserad av att bidra till så hör av dig!
   Vi har policyn att alla som är med har lämnat in ett utdrag ur belastningsregisteret.
Utdraget från belastningsregistret beställer du här.

För frågor eller anmälan:
Anna-Lena Öhrling
Koordinator för Flykting & Integration
Lunds Östra Stadsförsamling – Sankt Knut Samarbetskyrka
Tfn 0725-24 22 26

På kajen i Smyrna (Izmir) 1922, när grekerna evakuerades från Turkiet

Ernest Hemingway, 1923.

Man minns hamnen. En massa trevliga saker flöt omkring där. Det är enda gången i mitt liv som jag har drömt om sånt. Kvinnorna som födde barn störde en inte så mycket som dom som hade dött. Dom födde okej. Konstigt att så få dog. Man bara täckte över dom med nåt och lät dom sätta igång. Dom valde alltid det mörkaste stället att föda. Ingen brydde sig om dom, när dom väl stuckit från kajen.
   Grekerna var också hyggliga killar. När dom evakuerades hade dom alltid lastdjur som dom inte kunde ta med, så dom slog helt enkelt av dom frambenen och dumpade dom i det grunda vattnet. Alltihop var en trevlig historia. Ja, en riktigt trevlig historia.
Övers. Gunnar Stensson

Kvinnobåt till Gaza! av Gunnar Olofsson

Nu förbereds ytterligare en aktion för att försöka bryta den israeliska blockaden av Gaza. Denna gång rör det sig om en båt med helt kvinnlig besättning, för att uppmärksamma just kvinnornas speciellt utsatta situation i Gaza. Det är kvinnorna som får bära det tunga ansvaret för familj och hem i halvt raserade hus i en miljö full av miljöförstörande och farliga kemiska ämnen efter alla beskjutningar. Kvinnorna som drabbas hårdast av sviktande sjukvård, ideliga strömavbrott och otjänligt vatten. Kvinnorna som bär huvudansvaret för barnen – de verkliga förlorarna under denna förödande blockad som nu varat i 8 år.
   Det är också kvinnorna som drabbas mest när männen, frustrerade och arga, radikaliseras till att bli religiösa fundamentalister och jihadistkrigare villiga att ta till i stort sett vad som helst för att komma ur den nuvarande situationen. Kvinnorna som blir offren om och när nästa israeliska krig mot Gaza startas. Även utan ytterligare våld och förödelse kan Gaza inom 4-5 år enligt FN vara i stort sett obeboeligt. Vad händer då – eller dessförinnan – med de 1,8 miljoner människor som faktiskt lever där?
   Blockaden av Gaza är en skamfläck för en värld vars politiker gång på gång fastslagit att den är olaglig och måste avslutas – men inte lyft en hand för att få den avskaffad. Speciellt pinsamt borde det vara för en regering, som den svenska, med uttalad feministisk utrikespolitik att medverka i detta.
   Kvinnobåt till Gaza, som ingår i den internationella ”Freedom flotilla coalition”, är ett försök att än en gång vända uppmärksamheten mot människorna i Gaza och deras rätt till liv och frihet, att fritt kunna resa, importera och exportera saker och träffa dem de vill. Låt inte också denna aktion få stoppas med våld av israelisk militär. Stöd kvinnobåten via sociala medier och genom att kräva av dina valda politiker att agera för att bryta blockaden!

Haaretz, 4/3 av Gunnar Stensson

Den treårige Khaki Harub vill döda en israelisk soldat.
   ”Varför det?”
   ”För soldaterna förstörde mitt hus.”
   Över bråten av det som en gång var Khaki Harubs nya hus vajar nu en palestinsk flagga och en Hamas-flagga.
   Gideon Levy fortsätter sin granskning av Israels metoder att bekämpa palestinsk terrorism. Att riva misstänkta terroristers hem är en kollektiv, och alltså illegal, bestraffningsmetod.
   Den motverkar sitt syfte, om syftet är att dämpa terrorvågen. Men den ökar Netanyahus popularitet bland israelerna.

Varför revs Khakis hus?
För att Muhammed Harub, 22, anklagad för att ha dödat två israeler, en tid bodde i ett rum i huset. Nu tvingas föräldrar och fem barn bo i ett rum i morföräldrarnas bostad.
   Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställer in ett möte med president Obama. Det är hans bestraffningsmetod mot ett brett spektrum av kritiker. I USA ställer han sitt hopp till det republikanska partiet.
   Däremot håller han på att försonas med Turkiet och ställer i utsikt att landet ska få tillgång till hamnen i Gaza.

Sanderisterna av Lucifer

Jag har hittills undvikit att skriva om Bernard Sanders, men nu såg jag att Ralph Nader, vår gamle hjälte och sanningssägare skrev positivt om honom, myntande namnet ”sanderister” på hans anhängare. Visst är han värd att reflektera över.
 

 

Först några ord om Vermont, ett vackert böljande landskap som känns som en uppskalad version av Romeleåsen. Jodå, det är en populär skidterräng för Bostonborna, bara två timmar bort med buss och bil. Här finns en landsbygd med småsamhällen där jag för första gången upplevde en General Store, en stor betjänad lanthandel som samtidigt är både järnhandel, livsmedelsaffär, pappershandel och drugstore. Välsorterad och mycket trivsam.  Allt påminde om den bild av USA man fick när man läste gamla nummer av Det Bästa från 1940-talet. Här finns också ett utmärkt universitet i Burlington, staden där Sanders vann sina första framgångar som kommunalpolitiker. Och visst, här finns också en stor militär flygbas.
 

 

Det anmärkningsvärda är att Sanders, som i alla år har förklarat sig vara socialist: som borgmästarkandidat, som kandidat till senaten och nu inför presidentposten, kan locka väljare från så olika stater som Nevada och Iowa och Michigan. I Sverige vågar knappt någon numera förklara sig vara socialist. Men i USA., världens mäktigaste militärmakt och främsta företrädare för både kapitalismen och imperialismen, är det miljontals människor som nu ställer upp för en man som ständigt förklarar sig vara demokratisk socialist! Det är häpnadsväckande och en fantastisk källa till glädje i en annars dyster tid.
   OK, det finns där som här renlevnadsmän som förklarar att han inte alls är socialist. Nej, han uppfyller väl inte så många av kriterierna vilka de nu är, men det är inte det viktiga, Det handlar i stället om i vilken riktning det finns hopp om en bättre värld. Vad gäller utrikespolitiken så lär väl Sanders inte starta några nya krig, och på den punkten är jag inte så säker på hans medtävlare Hillary Clinton.
   Det viktiga för mig med Sanders är inte vad exakt han står för. Hans chanser att bli vald är uppriktigt sagt mycket små. Men han väcker och samlar en opinion som man inte trodde fanns. Man hoppas förstås att också USA skulle rymma en organiserad folklig vänster, en förhoppning som aldrig brukar infrias. Drömmar behövs, inte minst just nu när Europas vänster är i sämre kondition än någonsin.

Jämställdhet är en självklarhet, men inte en verklighet av Per Roijer

Gudrun Schyman talade i måndags i Klostergårdsskolans matsal inbjuden av Rädda Barnen, som har etablerad verksamhet på skolan. Klostergårdsskolan arbetar denna termin med tema om genus.
   Tidigare under dagen hade personalen diskuterat genusfrågor, Gudrun Schymans föreläsning riktade sig föräldrar i första hand. Men många andra hade hört talas om mötet. Matsalen var väl besatt. Schyman betonade att hon inte var där som företrädare för Fi utan som professionell, föreläsare och utbildare.
 

 Gudrun Schyman med blädderblock
på Klostergårdsskolan
 

Gudrun Schyman är en suverän talare. I ett blixtrande tempo, ständigt i kontakt med publiken, med mycket skämt och många ironier och lagom mycket sarkasmer förklarade hon hur patriarkatet genomsyrar allas tillvaro. Och varför det går så långsamt att genomföra jämställdhet som alla (nästan) säger sig vilja ha.
   Enligt Statistiska Centralbyrån SCB går utvecklingen "i snigelfart med myrsteg". Använd SCB:s lilla häfte Lathund om Jämställdhet, uppmanade hon och viftade med ett tummat exemplar. I häftet är det belagt att Sverige inte är ett jämställt land.
   De flesta känner till att Sverige har miljöpolitiska mål. Färre känner till att Sverige också har jämställdhet som ett nationellt politiskt mål. Det är en del av FN:s milleniemål.
   Alla säger att jämställdhet är bra. Det är inte ofta som man hör någon säga att jämställdhet är ett jävla trams, sa Gudrun Schyman. Men det är en läpparnas bekännelse.
   Riksdagen antog jämställdhet som nationellt politiskt mål våren 2006, i fullständig politisk enighet. Sedan det nationalistiska partiet blev invalt i riksdagen finns inte längre enighet, för de tycker inte så, poängterade hon.
   Vad innebär då jämställdhet?
   Att ha lika mycket makt att forma våra liv och vårt samhälle oberoende av om man är man eller kvinna.
I det nationella målet ingår fyra delmål:
   1. Jämn representation.
   2. Rättvis ekonomi (löner, pensioner).
   3. Dela lika arbetet med barn och hushåll.
   4. Utplåna mäns våld mot kvinnor.
Har vi jämn representation mellan män och kvinnor? Har vi rättvisa löner och pensioner? Delar vi arbetet med barnen lika? Har vi utplånat mäns våld mot kvinnor, frågade hon retoriskt.
   Brist på jämställdhet är ingen åsikt utan ett faktum. Så när någon säger "Nu har det gått för långt med jämlikheten", kan ni lugnt svara "Jaså, tycker du det. Så intressant. På vilket område då?
   Olika åsikter kan man ha om detta är intressant eller ointressant, om man ska lägga på ett kol eller inte för att öka takten för att nå målen – också om vilket kol man skulle tänka sig lägga på. Att jämställdhet inte råder behöver inte diskuteras.
   SCB har räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt kommer målet att dela föräldraförsäkringen jämnt att nås om 54 år!
   – Vi är många som inte lever då, sa Gudrun Schyman.

Glammfeminism, falukorvsfeminism och politisk feminism; några reflektioner efter 8:e mars av Margot

När jag anlände till Vänsterpartiets, Ung vänsters, ABF och Svenska kvinnors vänsterförbunds 8:e mars manifestation på Stortorget kl.18.00 blev jag glad över det stora antalet människor som samlats. Men glädjen blev kortvarig. Det visade sig att det var en tidsmässig kollision mellan Fi:s och Vänsterns 8:e mars möten. Fi hade dragit över tiden och efter en kvart eller så tågade de flesta vidare i riktning mot Mejeriet, som också började sin 8:e mars evenemang kl. 18. Tre möten på samma teman, som började samtidigt och därmed konkurrerade med varandra.
 

 

Vi var en starkt decimerad skara kvar på Stortorget, som lyssnade på bra tal om arbetsmarknad, migration och politiska strategier. Talen hade säkert inte stört Fi anhängare om de fått möjligheter att lyssna. Själv stod jag kvar tills talen var klara och gick sedan vidare till Mejeriet. Där var det varmt, trångt och feministisk glammstämning. Det påminde mig om min ungdoms feministmöten på 1970-talet. Stämningen gjorde mig då, som nu på Mejeriet, glad upprymd och kampberedd. Varför hade inte arrangörerna samarbetat så att kollisionerna kunde undvikas, tänkte jag.
   Glammfeminism behövs ibland för att en ska orka med det nödvändiga politiska arbetet, som ofta är tålamodskrävande, gnetigt och sällan möts av stormande applåder som ”Stå-upp-feminism”, allsång och Gudrun Schyman på Mejeriet.
   Häromveckan skrev en krönikör i veckomagasinet ”Fokus”, om att det behövs mer av ”Falukorvsfeminism” för att vanliga kvinnor blivit rädda för feminister. I en stad som Lund tror jag det är svårt att vinna gehör för ”Falukorvsfeminism”. Inte heller tror jag att Lundaborna är rädda för feminister. Det jag däremot tror behövs inför kommande 8:mars manifestationer är bättre samarbete mellan organisatörer och organisationer. Det är samarbete som behövs, inte splittring. Det finns, som jag ser det, ingen rimlig anledning att konkurrera om feministiskt engagerade människor i Lund!
Margot; gammelfeminist, men alltför sällan glammfeminist!

Nu är det läge att prova 6 timmars arbetsdag i Lund! av Hanna Gunnarsson

Idag, på internationella kvinnodagen, har jag och min partikamrat Angelica Svensson lämnat in en motion om att införa 6 timmars arbetsdag i Lund. Vi vill prova på två arbetsplatser inom äldreom-sorgen, där arbetsbelast-ningen, sjukskrivningar och den ofrivilliga deltiden idag är hög. Många kvinnor inom offentlig sektor väljer eller tvingas välja att arbeta deltid redan idag, men får då också en lägre lön. Kortare arbetstid med bibehållen lön ger mer tid till återhämtning, fritidsintressen, att ta hand om sig själv, sin familj och sina vänner. Ett bättre liv, helt enkelt.

Motion till Lunds kommunfullmäktige, 2016-03-08 - internationella kvinnodagen 
Inför 6 timmars arbetsdag!
För Vänsterpartiet har arbetstidsfrågan alltid varit en prioriterad fråga som en del av den ständiga dragkampen mellan arbete och kapital. Som samhälle är vi idag rikare och mer produktiva än år 1971 då beslutet om 40-timmarsvecka fattades i riksdagen. Vänsterpartiet vill använda en del av det utrymme som ökad tillväxt ger till att förkorta tiden för lönearbete, inte minst med tanke på det mervärde som skulle skapas i form av sänkta sjukskrivningstal och minskad psykisk och fysisk ohälsa.
Att arbeta i Lunds kommun måste vara attraktivt av flera skäl och inte minst för att säkra tillgången på utbildad personal. Politiken måste gå före för att ett socialt och ekonomiskt hållbart arbetsliv ska vara möjligt. Det är speciellt angeläget i kvinnodominerade yrken i offentlig sektor, där arbetsbelastningen är hög.
Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun inför 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön på försök inom en eller flera enheter inom kommunens äldreomsorg. Projektet skulle kunna utgå från de erfarenheter som har gjorts på Svartedalens äldreboende i Göteborgs stad samt genomföras och utvärderas i samarbete med en följeforskare från Lunds universitet.

Vänsterpartiet föreslår kommunfullmäktige besluta
att: Genomföra en försöksverksamhet med 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön på en eller ett par arbetsplatser inom kommunens äldreomsorg med start under år 2016.
att: Projektet genomförs och utvärderas i samarbete med en följeforskare från Lunds universitet.

Texten är hämtad från Hannas blogg

Bostadsnöd och Liberal sprawl av Gunnar Stensson

Bostadsbristen orsakades av ett beslut som Carl Bildts regering fattade 1992. Beslutet innebar att marknadslogiken segrade på bostadsområdet och ledde till att det nu saknas cirka 700 000 bostäder.
   Marknaden bygger på egenintresset. Bolagen vill tjäna pengar, inte ägna sig åt välgörenhet. Därför bygger de bara för de lönsamma kunderna (Ann-Marie Pålsson, M, SDS 22/2).
   Vi kunde i VB nummer fem visa att Ann-Marie Pålssons analys stämmer med verkligheten i de stora nybyggnadsområdena vid Arenan och i Klostergården-St Lars.

De lönsamma kunderna företräds av ett politiskt parti, Liberalerna. De vill bygga på den bästa åkerjorden kring Lund - Norränga, utanför Linero - och de fokuserar på ägda bostäder, bostadsrätter och villor.

 

Byggbolagen jublar. Går det liberala förslaget igenom får de bygga för de lönsamma kunderna. Jublar gör också de lönsamma kunderna, multimiljonärerna. Nu får de investera i villor och hyresrätter, samtidigt som de säkrar den bostadsbrist som gör deras investeringar lönsamma.
   Liberalerna nöjer sig inte med Norränga. De vill sälja fribyggartomter i Södra Sandby, Dalby, Veberöd och Stångby. Så breder villamattorna ut sig i hela Lunds kommun som i Staffanstorp och Burlöv.

Miljonärerna påstår att de vill bo i villa för barnens skull. Men finns det något tristare än dessa ödsliga folktomma vägar mellan rader av privata tomter omgivna av staket, med många kilometer till skolor, butiker, arbetsplatser och fotbollsplaner?
    Där frodas fördomar och konflikter, där får basebollklubban ersätta lagen, som i Vellinge. Där bränner man flyktingboenden.
   Det slags byggande som Liberalerna föreslår ökar bilismen. Varje familj behöver två bilar, för att komma till arbetsplatsen och för att forsla barnen till skolor och idrottsanläggningar miltals från hemmet. Avgaserna sprutar. Vad rör miljökrisen en nyliberal?
   Det slags byggande som Liberalerna förespråkar innebär stora kostnader för kommunen som tvingas dra miltals med ledningar för el och data, vatten och avlopp.
   I modern stadsplanering kallas det sprawl.

Vad som behövs är hyresrätter, tät bebyggelse och flerbostadshus som bevarar landskapet omkring samhällena, spårvägar mellan samhällena (de ger en fast struktur) och annars annan kollektivtrafik och cykelvägar.
   Då har jag inte ens nämnt den förödelse av den bästa åkerjorden i en värld med snabbt växande befolkning som de liberala miljonärernas drömmar kommer att orsaka om de genomförs. En dag av svält tvingas man kanske hyvla bort villamattorna och återställa åkerjorden.
   Kommunfullmäktige i Lund, avvisa de nyliberala förslagen!

Artikelreaktioner på spårvägsreaktioner av Göran Persson

VB är inte bortskämt med kommentarer på sina texter. Artikeln ”Mats Olsson (V) – en andnupen sardin” som Thomas Lundgren skrev i förra numret är ett undantag. Den har fått hela två kommentarer på bloggen.
   "Fel i Thomas Lundgrens artikel: Det är inte bara linje 20 som går till Ideon, dit går också linje 166, 169 och 365. Och linje 6 går inte från Klostergården utan från S:t Lars.
Joachim Krumlinde"
   "Konstigt att ingen tar upp att de i ansökan om pengar för spårvägen i organisation SPIS uppgav 7 km och inte 5,5 km som de uppgav till trafikverket när sökte pengar i storstadspengar på 500 miljoner och fick ut 298,4 miljoner. De har medvetet ljugit till sig cirka 5,8 miljoner av cirka 30 miljoner som också region Skåne, Malmö och Helsingborg fick villkorat lån av Europeiska Investeringsbanken i Luxemburg (EIB) våren 2011.
Anonym"
   Dessutom har Mats Olsson skickat ett genmäle. Genmälen är inte lika sällsynta som kommentarer men långt ifrån vanliga.
   "Lundgrens artikel är ett ovanligt lågt sätt att ta heder och ära av mig, sedan jag med viss framgång försökt lätta upp stämningen i fullmäktige en sen timma. Inlägget är illvilligt och har inte en bokstav rätt. Min avsikt var att åskådliggöra att busstrafiken mellan Lund C och Ideonområdet redan idag är hårt belastad, trots att bussar går varannan minut i rusningstrafik. Själv stiger jag av antingen vid LTH, Ole Römers väg eller vid Sparta för att nå Alfa1 där jag arbetar, beroende på vilken buss som går att komma upp på - linje 6, 1, 20 eller någon av regionbussarna mot Sandby eller Malmö. Dessa dagliga erfarenheter, som jag delar med tusentals resenärer, kallar Lundgren en bluff.
Mats Olsson"
   Man kan hävda att själva artikeln var ett genmäle på det Mats sa i fullmäktige i spårvägsfrågan. En fråga som måste ställas är: Vad är så speciellt med spårvägar? Av alla de tvivelaktiga beslut som dagligen fattas i Lund, Sverige och Europa, för att travestera en lika tvivelaktiv fd minister, så är det denna som engagerar som inget annat.
   För en som vuxit upp med en spårvägslinje som sedermera blev buss utanför fönstret är den enorma vikt som så många lägger i denna fråga obegriplig. Även i denna fråga skulle man kunna hävda att kattens färg är oviktig så länge den fångar möss!

66 år i skolan 8. 1949-53 av Den gamle

Fem år i folkskola och åtta i läroverket, fem till sex timmar om dagen på träbänkar, läxor på fritiden, franska, engelska, tyska (italienska), grekiska, latin, jämte geometri, fysik och de övriga skolämnena.
   Våra lärare satt uppe i katedern och vi nere i klassen. Ännu efter flera år kände de bara ett fåtal av oss vid förnamn. Jag minns den unkna instängda lukten som häftade vid läroverket. Två gånger i veckan fördes vi till gymnastiksalen för att med väl stängda fönster meningslöst stampa omkring på plankgolvet.
   Efteråt kände jag befrielse vid tanken på att jag inte längre behövde besöka min ungdoms fängelse. Jag kände ingen tacksamhet mot denna läroanstalt och varje ord i den riktningen skulle vara en lögn.

Ovanstående kunde ha varit min beskrivning av Växjö högre allmänna läroverk på 1940-talet, men det är Stefan Zweig som berättar om sin skoltid i motsvarande anstalt i Wien på 1890-talet. Orden är hämtade ur hans memoar Världen av igår, kapitlet Skolan i förra århundradet, varmed han menar 1800-talet.
   De svenska läroverken var till form och innehåll kopierade på tyska och österrikiska förebilder, som redan på Zweigs tid var mer än hundra år gamla och alltså hade sina rötter i det sena 1700-talets samhälle.
   Jag läste Världen av igår för ett par år sedan av intresse för dess skildring av nazismens framväxt och Förintelsens rötter i tysk och österrikisk kultur. Zweig, liksom Freud och andra judar som hade möjlighet, flydde från Wien. Han begick självmord i Brasilien 1942, när Nazityskland stod på krönet av sin makt. Hans rasande berättelse om sin skolgång kom mig att häpna över att ingenting förändrats 50 år senare, i Växjö högre allmänna läroverk.

Under mina år i huset på Sigurdsgatan åt jag lunch nere i centrala Växjö. Där fanns flera billiga matställen för gymnasister och bultar (seminarister) som hyrde möblerade rum. Det innebar att jag stannade i stan hela dagen och ibland till långt fram på kvällen innan jag gick hem. I rummet kunde jag koka te och äta torkat vetebröd på kvällarna. Och ta mig ett bloss om jag hade kvar en cigarett.
   Det viktigaste var att matstället prenumererade på DN, som inledde en storhetstid på 1950-talet. Storhetstiden upphörde någon gång 1990-talet.  Jag lyckades snart övertala far att byta till DN från Svenska Dagbladet hemma i Älghult också.
   Han läste Herbert Tingsten, Ingmar Hedenius och Olof Lagercrantz, köpte Ernst Wigfors memoarer, följde de stora debatterna om det kalla kriget, den svenska atombomben, terrorbalansen, tro och vetande, Sven Östes rapportering om den amerikanska medborgarrättskampen och kultursidornas presentationer av Harry Martinsson, Lars Ahlin och Sara Lidman.

   Jag hade alltid varit en ivrig tidningsläsare, det blev många under andra världskriget, men tidningar saknades för det mesta på mina inackorderingsställen. Nu kunde jag ägna mina skolk- eller håltimmar åt att följa utvecklingen i Sverige och världen. Jag hade nämligen märkt att man sällan blev noterad som frånvarande om man kom till läroverket på morgonen och avvek först efter en eller två lektioner.

För första gången insåg jag hur instängt läroverket var, som en sorts fängelse eller kloster, helt slutet för omvärlden.
   Där fanns historieläraren vars undervisning bestod av anekdoter om svenska kungar och som kallade det engelska parlamentet Håsis ov Palíament.
   Ämnet kallades historia med samhällskunskap men någon samhällskunskap ägnade vi oss aldrig åt. Han greps av panik när han fick veta att vi skulle upp i samhällskunskap i studentexamen. Vi fick snabbt köpa en obeskrivligt tråkig bok som hette Från departement och ämbetsverk.
   Där var Rikefisen som undervisade i fysik och Fattigfisen som undervisade i kemi och lektor Rosén som undervisade om gnosticismen (uttalat på skånska).
   Ljugar-Otto gillade vi. Han var biologilärare och fick oss faktiskt att pressa växter. Han brukade berätta om sina resor i Afrika, därav öknamnet. Ett exempel:
   Expeditionen slog läger i Kongos regnskog. En svart mamba kom slingrande mellan kokkärlen, men en rådig kock upptäckte den just som den skulle hugga, svepte till med kökskniven och mellan grytorna låg en ormkropp utan huvud och slingrade sig kring sig själv. I samma ögonblick hördes ett skri av fasa. En av de svarta bärarna sjönk till marken. I hans kind hade mambans huvud huggit sig fast.

Egendomligt nog verkade lärarna i de antika språken mest samtida. Vi undervisades i latin av en medelålders, vacker, något låghalt kvinnlig lektor. Hon lyckades väcka mitt intresse för Catullus.
   Jag läste förstås också grekiska. Från början var vi nio. Sista terminen fanns tre kvar. Lektionerna var roliga. Lektor Valmin förklarade att han upptäckt mönstren i vår frånvaro och planerade undervisningen enligt det.
   Vi kom upp i grekiska också i studenten. Några dagar före examen samlade han oss och gick igenom de texter vi skulle förhöras i. De var hämtade ur Johannesevangeliet. Vi skulle översätta dem muntligt inför censorn. Trots förberedelserna misslyckades en av oss. Han hade lärt in texterna utantill men kände inte igen den grekiska text han skulle översätta utan började rabbla en annan.

Freak or weak Heads of failed States & Unions? av jiell

Västliga utrikespolitiken i större MÖ-området verkar ju stödja sig på tre teokratier - eller pg, nämligen Saudi, Israel och Turkiet. Alternativt den semitiska, wahhabitiska resp den ny-osmanska maktbildningen samtliga med samhällsideal och statsförlagor som är direkt konträra till västliga kärnvärden, ja från 1700-talet ivf. Dessutom finns ju ett antal andra länder, rörelser och statsledningar i området så fyll gärna i, utifrån en (vänster)kritisk analys. Därtill måste konstateras att i den senare skaran, de statsförande elitskikten i två sekularistiska och - rimligt - egalitärt syftande nationer sökts störtade i ett samarbete eller samförstånd mellan väst och inledningsvis nämnda religiöst-totalitära, eller på väg bli triumvirat. Att sen Libyen och Syrien på andra maktutövnings-områden knappast höll/håller sig till västliga idealen står ju helt klart. Men det gör ju västpolitikerna själva - mestadels - endast för tvingade därtill, av då sina befolkningar eller civilsamhälleliga aktörers styrka (kan man hoppas) kulturell tröghet eller för att man annars hamnar i underläge gentemot dem vi söker dominera och utnyttja och, ja, för varumärkets skull alltså! En mildhänt Quadaffi skulle sen raskt blivit satt på porten av någon ur långa raden ursurpatorer, nationellt eller externt baserade men hans resp. dynastins öde avgjordes egentligen i samma stund han lät sig blindföras av USAs och övriga västländers löften, framför allt ism WoMD-frågan. Skulle han hållit sig till postUSSR? Svår fråga och dito läge.

EU så. Var det en klok politik söka störta Q. och Assad? Förutom komplikationen att blott vissa EU-länder (samt USA) förde an, i anloppen mot två länge irritationsmoment och tidvis öppna västfiender (Q och irländska diasporan med Clinton som gisslan snuvade GB på sista eur-imperieresten efter IRA lekt bauta glaskrossare på Docklands med väl ryska explosiver, via libyska u-båtar) måste slås fast att migrationskrisen hemsöker unionen och ev. blir dess fall. Nå, Greklands (euro-hjälpta) dåliga affärer klaras ju a.a.a.d. och priset för söka konflikt med Ryssland pga Krim och (östra) Ukraina förutom därtill delta i NATO-inringningen och aktuella sanktionskriget, återstår att konstatera. Vilka var/är alternativen? Och gick konsekvenserna med Libyen- resp Syrienputschen verkligen inte att förutse? Måtte vi få veta hur tänktes, analyserades, planerades i olika UDs! Och både USA, Ryssland samt Turkiet och egentligen än fler länder, då i MÖ tjänar ju på (eller blott roas av) att EU rännes ner av migranter, både med och utan asylskäl. Var detta en faktor - om rimligt tänkbart? Tack, vi vill gärna kolla även i utomeuropeiska UD-papper! Sen finns ju alltid lägen: när syriska s.k. inbördeskriget drog ut på tiden och lägrena i grannländerna skamligt underfinansierades samt villkoren i Turkiet blev alltmer belastande - hölls inte koll, tänktes inte, var själviråkade situationen svår att ta sig ur? Nå, Rysslands ingripande måste anses för änglahjälp och hindren som lades ut, i upptakten nog planerade och rätt hett önskade ej fungera.

Ja, Ryssland som nu av USA tydligen utsedd vara stf hegemon i MÖ-området sen klarat Syrien-biffen med flying colours, så långt åtminstone borde efterhand överväga stycka Turkiet i tre delar där Istanbul-regionen med turist-kusterna norr och syd, delas med EU. Så har vi anatoliska höglandet, lämnas till Gyllene Hordens efterkommande och sist en fri kurddel där arkaiska klaner, assyrier och armenier får samsas, med övervintrande modernistoperatörer. För att knäcka Mecka-fundisarna så slå förslagsvis ut en fet del av kolväteproduktionen a la Saddam - men egentligen helst utan massiva utsläpp. Vem ska sen fixa juifska p.g. teokratmakten? Tja, fritt för annan att önsketänka! Så klaras väst ur några av sina div. själviråkade fällor - och förhoppningsvis blir världen en smula bättre. Återstår ordna groteska globala överbefolkningen samt materialismen. Zika kirrar bägge?

Morgon på Lesbos av Karin S

Solen pressas fram
av otåliga krafter.
Kom och värm oss!

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
5 mars kl 17
LIMUS LIVE

Palestinamöte i Malmö

Ship to Gaza Malmö kommer vid mötet att berätta om årets båtaktion - Den internationella kvinnobåten till Gaza.

Mejeriet firar 8 mars

Tisdag 8 mars 2016 kl. 18:0
Fri entré / Inget förköp / Ingen åldersgräns

Mejeriet vill fira alla som har kämpat genom historien och fortfarande kämpar för alla människors lika värde. För att orka ett år till och för att fira förra årets bragder bjuder vi därför in alla till internationella kvinnodagen. Årets viktigaste kväll kommer vara full av humor, konst, film och musik. Medverkade är bland annat Hilma Lundwall, med sin uppmärksammade fotoutställning Tuttar, Josefin Johansson och hennes humorföreställning Tjejgrejer och Gudrun Schyman i både Doc Lounge-special och Girls Gone Allsång.

FOTOUTSTÄLLNING: Hilma Lundwall – Tuttar
Hilma Lundwall ställer ut sin uppmärksammade fotoutställning Tuttar som väckte tankar, diskussioner och resulterade i en fullproppad vernissage i Stockholm med över tusen besökare första dagen.

HUMORFALANGEN: Josefin Johansson – Tjejgrejer
Josefin Johansson är komiker och artist och har arbetat på radio, tv och scen sedan 2006 och medverkat i bland annat Robins, Dobidoo och flertalet program i P3. Tjejgrejer är Josefins första soloshow. En föreställning om grejer tjejer gillar; Alltså killar och smink. Eller? Barndomsminnen från Stubbabo varvas med sånger från hjärnan. Vi får följa med i resonemang kring utseende, beteende och vikten av kön. Bokstavligen. Föreställningen är som henne själv – rolig, peppig och lite ekivok.
 

DOC LOUNGE SPECIAL: Gudrun (Under min livstid) – Gudrun Schyman, Helene Granqvist, Hampus Linder
Ur övertygelsen att historiska kvinnor måste få porträtteras medan de lever (inte hundra år efter sin död) initierades detta filmprojekt om en historisk person. Producenten Helene Granqvist och regissören Hampus Linder har under flera år arbetat med en dokumentär om Feministiskt initiativs partiledare, Gudrun Schyman. Efter att politikern brände upp 100 000 kronor på en grill i Almedalen och fick stora rubriker, blev de nyfikna på det sättet att tänka och bestämde sig för att följa Gudrun genom EU-valet och riksdagsvalet.
Filmen håller fortfarande på att skapas och den 8 mars gör de en paus i arbetet för att komma och visa oss en tjuv-titt på vad de håller på med. Efter filmen hålls ett samtal med skaparna bakom filmen och huvudrollen själv; Gudrun Schyman.

ALLSÅNG: Girls Gone Allsång – Josefin Johansson, Gudrun Schyman och The Mona Lisas
Det är publiken som har huvudrollen när det är dags för Girls Gone Allsång och det mesta är tillåtet bara alla sjunger med. I allsångskonceptet ingår ett helt gäng begåvade kvinnor; musiker, estradörer, artister och så allsångsledaren Josefin Johansson förstås. Tillsammans med orkestern The Mona Lisas och kvällens gäst-sångare Gudrun Schyman tar hon med publiken på en rapp allsångsrunda.
KOM SOM DU ÄR! UTAN DIG FINNS VI INTE
VÄLKOMNA!

Noteringar från veckan av Gunnar Stensson

”Natoavtal gör Sverige till gisslan i kapprustning
Svenska kvinnor har under 100 år i generationer kämpat för fred och nedrustning.
   Konsekvensen av militarismen just nu innebär att 60 miljoner människor är på flykt, där kvinnor och barn är de mest sårbara, som utsätts för sexuella trakasserier och trakasserier längs hela flyktvägen.
   Värdlandsavtalet innebär att vi tillåter och underlättar för Natostyrkor som genomföra krigsövningar och bedriva krigsinsatser mot tredje land med Sverige som bas.
   Avtalet innehåller mängder av frågetecken och Margot Wallström kunde ha tagit tillfället i akt att räta ut dem i den utrikespolitiska debatten. Det gjorde hon alltså inte. Inte heller tog hon upp Natofrågan, trots att det rasar en debatt både i och utanför riksdagen.
   Ett avtal om värdlandsstöd med Nato riskerar att fullständigt urholka vårt lands trovärdighet som alliansfritt. Det håller oss fast som gisslan i en kommande kapprustning.”
FI:s partiledare Gudrun Schyman, SvD 1/3.

New Economic Management bäddade för skandalen på Karolinska Institutet
Universitet kan inte styras på samma sätt som företag. Machiariniskandalen är ett exempel på vad som händer när kollegiala beslutsfunktioner inom ett universitet opereras bort.
   Skrämmande nog är det just KI:s sätt att organisera sitt universitet som lyfts fram i den nyligen avslutade statliga Ledningsutredningen ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” (SOU 2015:92).
   Rekryteringen av Macchiarini är ett förödande exempel på strategiskt beslutsfattande där man hoppat över sedvanlig kollegial granskning av meriter.
   Visselblåsarna försökte redan 2014 dra i nödbromsen, och Macchiarini är sedan april 2015 föremål för en brottsutredning om grovt vållande till annans död.
   Haveriet vid KI visar att den ledningskultur som beröms i Ledningsutredningen nått vägs ände.
   Det – och mycket mer – skriver Shirin Ahlbäck Öberg, docent vid Uppsala universitet och Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Uppsala universitet. SvD 1/3.

Natos analys klar av Lucifer

I den pågående diskussionen om Sveriges eventuella anslutning till Nato har man inte fått höra vilka fördelar det skulle innebära för vårt land att få tillgång till Natos intellektuella kapacitet kopplad till den analytiska förmåga som finns i toppen på världens starkaste militärmakt. Dess bättre att vi i dag får en påminnelse genom ett uttalande inför amerikanska senatens försvarsutskott av Natos högste befälhavare Philip M. Breedlove, fyrstjärnig flyggeneral.
   ”Breedlove varnade parlamentsledamöterna för att Rysslands ingripande i Syrienkonflikten skapar stora flyktingströmmar som destabiliserar Europa.
   Tillsammans försöker Ryssland och Assadregimen avsiktligt använda migrationen som vapen i ett försök att överväldiga europeiska strukturer och knäcka Europas handlingskraft, sade Philip Breedlove enligt nyhetsbyrån AFP.” DN 3 mars.
   Breedloves analys är klar: Ryssland för krig i Syrien för att skapa flyktingströmmar som är problematiska för USA:s Nato-allierade i Västeuropa. Man kan väl anta att Ryssland då också ligger bakom Isis som är ihärdig med att ge upphov till flykt från Syrien.
   Man undrar bara var Breedlove har uppgiften från. Kan det vara CIA:s agenter som har snappat upp hur det verkligen förhåller sig? Att det handlar om en konspiration mot oss är ställt utom tvivel: ”Ryssland har valt att bli vår motståndare och framstår som ett långsiktigt existentiellt hot mot USA och våra europeiska allierade och partners”. Ja, där kom vi med i svängen också, som partner till Nato.
   Det är tur att vi har en Natogeneral som Breedlove. Annars hade vi fått uppfinna honom.

Lös problemet med tillgängligheten till St Lars vårdcentral av Gunnar Stensson

Ulf Nymark konstaterar i sin artikel om servicebussarna i förra VB att de borgerliga partierna redan för tre år sedan överlämnade stadstrafiken till Skånetrafiken, som prompt la ner servicelinjen.
   Sedan kom medborgarförslaget om ett återinförande som därefter i ett par år har ältats av tjänstemän och politiker i nämnder, kommunstyrelse och fullmäktige under hundratals arbetstimmar utan resultat.
   Under tiden förändrades verkligheten. Skånetrafiken gjorde ändringar som ökade tillgängligheten till ett par vårdcentraler. Men inte i Klostergården.
   Det är olyckligt. Problemet från början var störst i Klostergården, där vårdcentralen ligger utanför bostadsområdet och tillgängligheten försvåras av en backe. Det är anledningen till att medborgarförslaget kommer därifrån.
   Frågan är alltså nu begränsad till Klostergården. Den kan åtgärdas utan att kostnaderna uppgår till de 8-10 miljoner kronor som Ulf påstår.
   Det är möjligt att på många sätt och till mycket lägre kostnad ordna en regelbunden servicetransport för rörelsehindrade i Klostergården till St Lars vårdcentral där den ligger ovanför backen.
   Man kan tänka sig ett mindre fordon som går vid regelbundna tider, samordnade med vårdcentralens mottagning. En annan möjlighet är att lägga om busslinjerna, kanske i första hand linje 1. Då kan de rörelsehindrade som är över 75 använda sitt gröna kort och åka fritt.
   Tänk på saken en gång till, Ulf, och lös problemet! Du kommer att vinna tacksamhet och ryktbarhet.

Varför nej till folkomröstning om spårvagn? av Ulf Nymark

Upprördheten hos en del spårvägsmotståndare över att det inte blev ett beslut om kommunal folkomröstning är stor. (Se ett exempel på hatisk upprördhet på annan plats i VB). En folkomröstning tycktes ju för dem vara det enda halmstrå de hade att gripa efter. Det kan därför finnas skäl att redogöra för varför jag och Miljöpartiet i kommunfullmäktige röstade emot förslaget om folkomröstning.

Bra – i vissa lägen
Rent principiellt tycker vi i Miljöpartiet att kommunala folkomröstningar kan vara ett bra demokratiskt redskap som i vissa lägen kan komplettera den parlamentariska demokratin. Det kan vara fallet när:
– en för kommunen ny fråga av stor vikt kommer på dagordningen för beslut utan att frågan varit föremål för debatt i en ordinarie valrörelse.
– en politisk fråga skär rakt igenom parti- och blockgränser och/eller där ingen klar politisk majoritet finns i fullmäktige.
– en fråga kan avgöras med ett enkelt nej eller ja.
Ingen av dessa tre situationer föreligger i fallet om spårväg i Lund.

Diskuterat i flera valrörelser
Utbyggnaden av Brunnshög, inklusive spårvagnstrafik, har livligt ventilerats i minst två valrörelser och ingått i den översiktliga planeringen sedan åtminstone år 2010. Sju av de tio partier som idag finns i fullmäktige gick tydligt både 2010 och 2014 till val på att bygga ut Brunnshög och förse den nya stadsdelen med spårtrafik. I senaste valet fick dessa partier sammanlagt drygt 80 % av lundabornas röster. När antispårvägsagitatorerna hävdar att lundaborna inte har getts möjlighet att uttrycka sin åsikt är detta alltså ett osant påstående. När det gäller den tredje punkten ovan låtsas antispårvägspartiet FNL och deras sympatisörer att frågan om kollektivtrafikförsörjning av Brunnshög enbart handlar om huruvida resorna ska ske på spår eller på asfalt. I själva verket handlar frågan om hur staden Lund ska växa och hur vi vill att det framtida Brunnshög ska gestalta sig.

Bantade klimat- och trafikmål
Ett nej till spårvagn innebär att Lund måste skära ner sina ambitiösa klimat- och trafikmål, eftersom ett spårvagnslöst Lund innebär att fler väljer bilen som transportmedel med åtföljande ökning av avgasutsläpp och trängsel. Ökad trängsel kommer också med de 24 meter långa superbussar som måste sättas in om vi inte startar spårvagnstrafik.

Redan avgjord fråga
Det finns alltså inget enkelt ja eller nej till spårvagn. Den politiska majoritet som förespråkar spårtrafik som ett viktigt element i byggandet av den nya stadsdelen Brunnshög där 40 000 – 50 000 personer i framtiden kommer att bo eller verka – har tydligt redovisat sina mål och planer för stadsdelen. Konsekvenserna av att säja nej förtigs av FNL och andra spårvägsmotståndare.
Det i nuläget mest tyngande argumentet mot att genomföra en folkröstning kanske trots allt är att det är saknar all rim och reson att lägga ut ca 8 miljoner kronor på en folkomröstning i en fråga som inte bara är grundligt utredd och genomdiskuterad. Den är också redan avgjord.
Ulf Nymark, Miljöpartiet

NOT: Texten ovan är en lätt bearbetning av en insändare som publicerats i Lokaltidningen.

E-post från en spårvägsmotståndare av Ulf Nymark

Här nedan ett exempel på epost – med skrivfel och allt – som jag som förespråkare för spårväg kan få från hatiska motståndare.

”En folkomröstning skulle kosta 8 milj säger du. Men eftersom det hade blivit nej till spårvagn så hade det sprats flera 100 milj. Därför vill ni inte ha omröstning. Du och ditt anhang är bara en samling lögnare, ansvarslösa, maktfullkomliga stolpskott. Hur kan man vara så fega och ynkliga och egoistiska. Det enda ni vill är att sko er på skattebetarna och sno till er så mycket ni kan för egen vinning. I förlängningen är ni dessutom mördare.”

Mats Olsson (V) – en andnupen sardin av Thomas Lundgren

På det senaste fullmäktigesammanträde var en av punkterna en sedan länge bordlagd interpellation: ”Behövs spårvägen?”, ställd till Anders Almgren (S) av Börje Hed (FNL).
   I slutskedet av den 47 minuter långa debatten gick Mats Olsson (V) upp i talarstolen och förbluffade – för att inte säga bluffade - auditoriet och alla som följde webbsändningen med en berättelse om honom som ”andnupen sardin” på bussen till Ideon. En berättelse som mottogs som ett bravurnummer av spårvägsanhängarna.

   Mats Olssons belägg för att spårvägen behövs - och det redan idag! – är att när han tar busslinje 6 till Ideon, tvingas han stå som en ”andnupen sardin” på bussen, så trångt är det.
   Nu hör det till saken, att busslinje 6 inte går till Ideon. Den viker av vid LTH, och fortsätter sedan till Sparta, där han har sin arbetsplats (Ekonomihuset), och vidare till Östra Linero.
   Faktum är att den enda buss som går till Ideon (med ändhållplats ESS) är buss 20. Det är dessutom den enda stadsbuss som utgår från Lund C.
   Busslinje 6, som utgår från Klostergården, plockar upp resenärer på vägen till Lund C, där långt ifrån alla stiger av. Med nya påstigande vid Lund C är det inget konstigt att just den bussen i rusningstid kan vara mer eller mindre fullsatts vid avgången från Lund C.
   Det Mats Olsson inte tycks ha klart för sig, är att han inte skulle ha någon nytta av spårvägen, såvida han inte vill ha en 10-minuers promenad (700 m) till sin arbetsplats från Ideon. Enklare och snabbare för honom vore att ta buss nr 1 från Lund C via Sölvegatan till Sparta. Fast det är klart, med spårvägen på plats, kommer 1:ans buss inte att finnas kvar i sin nuvarande sträckning. Det blir följden av att St. Laurentiigatan stängs för all busstrafik. Om 1:ans buss skulle fortsätta trafikera södra Universitetsområdet, skulle den först tvingas ta omvägen via de hårt trafikerade gatorna Spolegatan – Kung Oskars väg – Kävlingevägen – Bredgatan innan den når Allhelgona Kyrkogata och Sölvegatan.
   Men vem bryr sig? Inte Mats Olsson i varje fall.  Att det är omöjligt att debattera spårväg med honom, beror på att han, inte bara är faktaresistent, utan att han, liksom många av hans meningsfränder, har satt okunnigheten i system. Men än mindre vill man bli upplyst om spårvägens konsekvenser, för stadsmiljön, för busstrafiken, för den kommunala ekonomin etc. Framför allt vill man inte höra talas om alternativ till spårvägen; alternativ som undviker spårvägens brutala ingrepp i stadsmiljön, och som ger flexibilitet inför nya förändrade stadsbyggandsideologier.
   Är det någon som förstår varför just V och Mp av alla partier så frenetiskt försvarar ett spårvägsprojekt som tiden de facto har sprungit förbi? Det är ju inte ens förnuftig miljöpolitik, utan ren och skär symbolpolitik.
   Den 17 december, uppmanade miljöpartiets tillika tekniska nämndens ordförande, Emma Beringer, fullmäktige att besluta om igångsättningstillstånd för spårvägsprojektet, trots att det då saknades 90 miljoner. ”Den risken får vi ta”, var hennes kommentar.
   Ännu har ingen kunnat ange varifrån dessa pengar ska komma. Men det tycks inte bekymra spårvägsivrarna något nämnvärt. Huvudsaken är ju att man får sin spårväg.

Klostergårdsstationen, stadsplaneringen och järnvägsutbyggnaden av Gunnar Stensson

Ett dussin representanter för allmänheten i Klostergården och lika många tjänstemän från Trafikverket och Lunds kommun samlades onsdagen den 4 mars i Zlatanrummet i Trafikverkets nya lokaler på Gibraltargatan i Malmö för att samråda om Klostergårdsstationen och utbyggnaden av järnvägen till fyra spår.

Trafikverkets tjänstemän bekräftade att den nya pågatågsstationen kommer att byggas vid gång- och cykelpassagen mellan Nordanväg och Maskinvägen. Passagen byggs om så att u-svängen tas bort och tillfarterna förlängs. Den är även i fortsättningen avsedd för gång- och cykeltrafik.
   Stationen förses med perronger som är 350 meter långa och görs tillgänglig för rörelsehindrade. Den blir signalstyrd enligt samma standard som övriga hållplatser.
   Det kommer att finnas bilparkering vid Åkerlund och Rausings väg och möjlighet till angöring för buss på Klostergårdssidan. Cykelparkering anläggs enligt rådande regler.
   De båda nya spåren byggs väster om de nuvarande för att bevara det gröna stråket och grönområdena vid Höje å.
   En ny bro över Höje å byggs väster om den gamla och sedan fortsätter de nya spåren upp till Södra Ringvägen, där två nya broar byggs väster om den nuvarande, som har ett föråldrat fundament byggt på 1930-talet, och därför måste rivas och byggas om. Lidl-butiken ligger inte för nära järnvägsutbyggnaden.
   Bullret från järnvägen kommer att minska jämfört med nuläget tack vare nya tåg och bättre räls.   Ingen ny järnväg för godstrafik kommer att byggas, men godstrafiken överförs i större utsträckning till andra järnvägar, i första hand Lommabanan. Redan nu har antalet tåg genom Lund minskat.
   Järnvägen kommer att gå i markplanet och det finns inga planer på att gräva ner någon del av den.

Lunds kommun tvingas genom järnvägsbygget att snabbt göra en översiktsplanering av den framtida bebyggelsen i området. Marken kring den nya Klostergårdsstationen stiger i värde. Det kommer att göra kraven att få bygga på korpfotbollsplanerna svåra att stå emot. De kommer att vägas mot friluftslivets behov av centrumnära områden.
   Industriområdet väster om järnvägen kommer att bebyggas med bostäder, liksom området kring reningsverket, men innan bebyggelse kommer igång måste reningsverket antingen byggas om eller läggas ner så att avloppsvattnet pumpas vidare till Malmö.
   Området kring dammarna med sitt fågelliv och sin rika natur kommer att utvecklas.
   Det är inte aktuellt att bygga ut Åkerlunds och Rausings väg till väg 108. Den höga och långa bron för en sådan väg skulle inkräkta alltför mycket på naturområdet vid Höje å.
   Däremot kan Sunnanväg komma att förlängas och förses med en passage under järnvägen för att sammanbinda Klostergården med stadsområdet väster om järnvägen. Passagen skulle öppnas för bussar. Detta skulle inkräkta på grönområdet.
   Mycket av planeringen kommer att behöva förverkligas de närmaste åren. Fyrspåren och den nya Klostergårdsstationen ska vara klara 2022.
   Efter två timmar tumlade vi ut i blåsten och dimman. På andra sidan kanalen skymtade den svarta konturen av Malmöhus. Nästa samrådsmöte äger rum i maj

Inkapslade höghastighetståg genom Armaturkurvan? av Gunnar Stensson

Gräv ner järnvägen genom Armaturkurvan mellan Trollebergsviadukten och bron över Svanegatan för att undvika risken för en tågkatastrof och befria centrala Lund från metallstoft och buller i höghastighetstågens spår. Det har VB föreslagit upprepade gånger.
   I somras presenterade Christer Wallin, M, en annan lösning. I stället för att gräva ner spåren skulle man kapsla in dem i en byggd tunnel. Det innebär en nödvändig miljösanering för de närboende, men också att kurvan och flaskhalsen mellan Nygatan och Armaturfabriken blir kvar.
   Efter positiva yttranden från berörda nämnder såg det ut som om fullmäktige skulle besluta att utreda frågan, men nu vill kommundirektör Anette Henriksson stoppa förslaget eftersom det kan försämra läget i förhandlingarna med staten om höghastighetstågen. Lund vill förstås att staten ska stå för kostnaderna.
   Trafikverket ville vid onsdagens samråd om fyrspår inte besvara frågan om sin ståndpunkt till förslaget om inkapslingen
   Christer Wallin står fast vid sitt förslag, så vi kan se fram emot fortsatt debatt i kommunstyrelse och fullmäktige. VB menar att vårt mer djupgående förslag är det enda rimliga på längre sikt.

Olof Palme och Vietnam. Sveavägen 1986 och 1976 av Gunnar Stensson

I krönikan om en vårpromenad i södra Lund i förra VB berättade jag, hur jag en vecka efter Palme-mordet råkade möta Joachim Lenz på Sveavägen. Det är sant. Vi var båda skakade, där vi stod bland de vissnade blommorna på mordplatsen en marsmorgon 1986.
   Jag skrev också att jag den gången var på väg till FNL-gruppernas styrelsemöte. Det är inte sant. Styrelsemötet ägde rum 1976, tio år före Palme-mordet. Jag hade stigit av nattåget från Lund och var på väg längs Sveavägen mot ABF-huset. I minnet har de två vintermorgnarna blivit en, trots att det ligger tio år mellan dem.
   Orsaken till min oro 1976 var att den maoistiska majoriteten i FNL-gruppernas styrelse ville flytta solidariteten från Vietnam till Pol Pots Demokratiska Kampuchea. Jag kunde inte hindra dem. Det innebar slutet för den svenska Vietnamrörelsen. De fick ett par år senare betala ett högt pris när Pol Pots folkmord, som i själva verket länge varit känt, avslöjades i slutet av 1970-talet. De förlorade all trovärdighet.
   De Förenade FNL-grupperna lades ner. I augusti tog Beppo Persson och jag initiativ till bildandet av Solidaritet med Vietnam i Lund. Det var en lokal, ganska vital organisation som ordnade en rad möten de närmaste åren.
   1976 var ett ödesår för Olof Palme och socialdemokratin. Det socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet för första gången på mer än 40 år. Palme kom inte tillbaka till statsministerposten förrän efter jordskredssegern 1982.
   Många FNL:are i Lund anslöt sig till VPK. Även jag. Dittills hade vi uppfattat FNL-grupperna som en enhetsfront utan partipolitisk anknytning. Nu tycktes VPK vara den säkraste garanten för det fortsatta Vietnam-arbetet.
 

 

Olof Palme är central i Vietnam-rörelsens historia. Redan 1965 fördömde han USA:s krig i ett tal inför Broderskapsrörelsen. Den 21 januari 1968 gick han tillsammans med Nordvietnams ambassadör i spetsen för en Vietnam-demonstration på Sergels torg, vilket irriterade president Lyndon Johnson och kom dåvarande högerledaren Yngve Holmberg att kräva hans avgång. Palme var då kommunikationsminister. Det har gått 30 år sedan Palme-mordet, 40 år sedan FNL-grupperna lades ner och mer än 50 år sedan Palme höll Gävletalet.

Fakta om Vietnam, USA, Kina
Visst stödde Kina Vietnam under Vietnam-krigets första år. Men i början 1970-talet slöt Kina det så kallade pingpong-avtalet med Nixons USA. Vietnam isolerades. Kina stödde i stället Pol Pot i Kampuchea. Efter Vietnamkrigets slut anföll Kina Vietnam 1979. Vietnam lyckades slå tillbaka den kinesiska invasionen. Det är mot den bakgrunden man ska se maoisternas kupp mot den svenska Vietnam-rörelsen 1976.
   Nu ökar spänningen mellan Vietnam och Kina inte minst på grund av Kinas aggressiva politik i Sydkinesiska sjön och konflikten om Paracel-öarna. Obama-regimen har visserligen eftersträvat goda relationer med Kina, men samtidigt på många sätt ökat stödet till Vietnam. USA:s allierade som Sydkorea och Japan upplever också det ökade hotet från Kina. Frågan är hur USA väljer att förhålla sig i framtiden.  Nicole Clifford har skrivit ett par intressanta artiklar under rubriken ”Kina eller Vietnam USA:s dilemma”. SvD 1/3.

VB recenserar: Fantastisk musik i nuet av Vocal Art Ensemble i Allhelgona! av Staffan Lindberg

Jag är inte musikkunnig eller musikvetare, men jag kan ändå inte låta bli att berätta om en otrolig konsert i Allhelgona i lördags (27 februari). Jag var beredd på modern körmusik, men jag visste inget om Vocal Art Ensemble of Sweden. Jag var där för att jag är konsertvärd för Helgo.
   ”Musik i nuet” stod det, vad är det?
   Så brakar det loss med Érik Ešenvalds ”The new moon”. Ett kraftfullt anslag som direkt fyller hela kyrkan. Vi rycks med i ett musikaliskt äventyr, en kör som fyller ut hela den fina akustiken i vår kyrka, som om den vore en hel symfoniorkester. Solisterna: ”Flöjternas” spel som en porlande bäck eller ”klarinettens” forsande älv, ”violinernas” vinande över bänkarna, barytoner som en urkraft. Skönt, vackert… det är bara de fattiga orden för en upplevelse, musik som lyfter oss in i annat rum, över orden in i en rytm och en känsla fullständigt egen. I nästa stund dramatik och smärta …. så oerhört gripande rakt in i en.
   Det är också någonting mycket mer - det är en mäktig livsnärvaro i sången. Den senaste CDn heter ”Urgency of now”. Det handlar om våra liv just nu i en tid av så mycket olösta konflikter och lidande:
Det är de statslösas kamp för sin rätt
Det är miljön som vi måste rädda
Det är krigen och flyktingarna
Kan barmhärtigheten vänta?
Kan vi se vår roll i allt detta?
Så länge vi lever kan vi ännu välja det goda
   Det är ingen tvekan om att Allhelgona med Johan-Magnus i spetsen är Lunds främsta musikscen i dag. Här är den bästa akustiken. Här skapas och uppförs den nya musiken, ibland för första gången. I morgon är den redan klassisk.
   Den görs i sammanhang som är större än jag eller du, större än oss som liten grupp – ett sammanhang som pekar inåt och utåt.

Israelisk apartheid måste upphöra! av Gunnar Olofsson

Nu i mars anordnas den årliga Israeli Apartheid Week för att uppmärksamma Israels systematiska diskriminering av palestinierna - både inne i själva Israel och på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Enligt en rapport initierad av regeringen i Sydafrika – ett land med mycket stor erfarenhet av just apartheid – har det israeliska systemet mycket stora likheter med det som fanns i Sydafrika innan demokrati för alla infördes. Det är nu hög tid att även israelisk apartheid avskaffas.
 

Israeli Apartheid Week 2016

 

Apartheid definieras som en institutionaliserad form av rasism där stater instiftar lagar för att genomföra inhumana aktiviteter i syfte att etablera och vidmakthålla en rasmässig grupp av personers – eller annan grupp utifrån etnicitet, hudfärg, religion – dominans över alla andra och systematiskt förtrycka dem. Apartheid är ett brott enligt internationell lag.

Definitionen av apartheid stämmer väl in på Israel. Således innebär israeliska lagar att endast judar har fullständiga medborgerliga rättigheter i landet. Fulla rättigheter kräver fullgjord militärtjänst – något som palestinierna är ”befriade” från. Statsägd mark administreras av sionistiska organisationer som Jewish national fund, som bara upplåter mark till judar. Två separata lagsystem är i kraft – ett för israeler och judiska bosättare, och ett (militärt) för palestinier under ockupation.

Från 1967 har inga palestinska samhällen på ockuperad mark kunnat byggas ut. Över 90% av alla ansökningar om bygglov avslås. Samtidigt har antalet judiska bosättningar på ockuperade områden ökat, och antalet illegala bosättare uppgår nu till över 600.000.

Judar från hela världen kan flytta in på ockuperad palestinsk mark och erhålla automatiskt medborgarskap i Israel, ekonomiska bidrag och fri utbildning. Man kan också behålla sitt gamla medborgarskap i annat land. Palestinier med annat medborgarskap berövas omedelbart sin rätt att bo i till exempel östra Jerusalem. 1,8 miljoner palestinier, som lever som internflyktingar, kan inte återvända till sina hem. Inte heller alla de som fortfarande finns i flyktinglägren i grannländerna.

Israel hindrar palestinsk export och import av produkter – mest uttalat i Gaza – och har lagt beslag på vattenkällorna. 87% av vattnet avleds till Israel och till de judiska bosättningarna. Palestinierna tilldelas 10-60 liter vatten per person och dag – Världshälsoorganisationens rekommendation 100 liter – medan bosättarna konsumerar 274 till 450 liter. Hundratals vattenkällor har raserats, inga nya brunnar får borras. Alla omkring 150 judiska bosättningar har rinnande vatten medan 200 palestinska samhällen saknar sådant. Separata vägar har byggts där bara judiska israeler och bosättare får åka.

Israeliska judar kan utan vidare gifta sig och bo med vem de vill. Palestinier kan inte förenas i Israel med någon partner från Västbanken eller Gaza. Palestinier på ockuperad mark måste söka dyra och krångliga tillstånd för allt möjligt – röra sig fritt, odla sin mark, ta ut pengar, köpa en traktor, anställa fler än tio personer – och måste rapportera till militären alla namn om fler än tio personer samlas, och vilka reparationer som utförs på verkstad av olika fordon. Palestinier kan hållas i ”administrativt förvar” i sex månader utan anklagelser – något som kan förlängas hur många gånger som helst. Palestinska barn kan, till skillnad från israeliska, dömas i militärdomstolar från 12 års ålder, och spärras in tillsammans med vuxna förbrytare.

Slutsatserna är uppenbara. Israel praktiserar såväl kolonialism som apartheid riktad mot den icke-judiska befolkningen i Israel och Palestina. Detta förpliktar övriga stater och regeringar i världen att ingripa för att få systemet avskaffat. Israels ockupation av Palestina måste upphöra, och lika rättigheter införas för alla medborgare. Den svenska regeringen, och EU, har hittills inte tagit sitt ansvar i denna fråga, och fortsätter att behandla Israel som vilken demokratisk stat som helst. Israeli Apartheid Week är en påminnelse om att detta i längden inte är hållbart.

66 år i skolan 7. 1947-48 av Den gamle

När min bror, han heter Jan, gått ut sjätte klass i Älghult var det dags för honom att börja i läroverkets fyraåriga realskola.
   Ungdomsmästaren i boxning hade tagit realexamen och jag flyttade tillsammans med Jan in i ett nytt boende hos en barsk tant i ett gårdshus nära vattentornet i Växjö. Hon drev en pensionatsliknande rörelse för elever i läroverket. Vi gick i olika klasser och hade olika tider. Jan och jag delade rum.
   I närheten bodde bröderna Carlsson. Den äldste, Lars, var min klasskamrat, och hans bror gick i samma klass som Jan. Vi kom att vistas mycket i deras hem, och ägnade mycket tid åt att spela schack. Jag började röka cigaretter. Ett tiopaket Boy kostade 90 öre.
   För mig var det sista året i realskolan. Efter fjärde årskursen stod man inför valet om man skulle fortsätta sista året och ta realexamen med sikte på att fortsätta i gymnasiets reallinje eller om man skulle söka direkt till gymnasiets fyraåriga latinlinje.  Det alternativet tycktes vara förutbestämt för mig.
   Innan min gamla klass splittrades gjorde vi en bussresa till Köpenhamn. Där var världskrigets konsekvenser alltjämt tydliga. En dansk färja hade gått på en mina och sjunkit med hundratals passagerare. Danmark befann sig i sorg och Tivoli, som vi planerat att besöka, var stängt. Jag minns de danska glasstrutarna med sylt och grädde.

Renoveringen av prästgården var färdig och familjen hade flyttat in. De tolv rummen var inte längre lika tomma som förr eftersom möblerna från prästgården i Färlöv flyttats till Älghult efter morfars död.
   Mormor bodde nu hos oss. Det betydde en striktare ordning än vi varit vana vid. Du får läsa så länge det går, men du får inte tända lampan, förmanade hon mig. Eftersom det var i juni månad var det läsljust ganska länge. En gång fick jag en örfil, jag minns inte varför. Jag lipade i alla fall inte, sa jag.
   Mormor var liten och rak. Hon var uppvuxen på Skomakargatan i Lund och hade som barn förlorat sina föräldrar och alla sina syskon i tuberkulos. Hon nämnde ibland att hon varit rädd för Strindberg när hon gick på Grönegatan, där hon fått sitt fosterhem.
   De sex första veckorna av sommarlovet 1948 delade Jan och jag ett handräckningsjobb på sågverket. Jan arbetade på förmiddagarna, medan jag konfirmationsläste. Efter middagsrasten tog jag över. Sågverkets ångmaskin sköttes av Gun-Britts pappa. Hennes farbror hanterade sågen där vi var sysselsatta. Vi höll på i sex veckor och tjänade ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en kanadensare.
   Konfirmationsläsningen var en närmast obligatorisk skolundervisning, naturligtvis i synnerhet för mig. Sommarläsningen var avsedd för dem som inte haft möjlighet att delta i den ordinarie läsningen under skolåret. Vi var nio stycken konfirmander, och far undervisade oss. En av mina kamrater var Solveig Ersjö, som gick i den nya realskolan i Åseda. Hon var dotter till småskolelärarinnan.

Jan och jag flyttade till ett nytt ställe när höstterminen började, ett litet vitt hus på Sigurdsgatan vid Bäckaslövs hed. Det fanns ett enda rum en trappa upp och där bodde vi. Rummet värmdes av en kamin med kolbriketter som luktade surt. I garderoben stod ett tvättställ med en kanna vatten och ett tvättfat. Dasset fanns på gården bakom huset. Värdinnan brukade lägga gamla äpplen på skiten för att få det att lukta bättre. Hon var gammal och syntes sällan till. En son som bodde på annat håll brukade komma och hjälpa henne.
   Vi hade långt till skolan och kunde inte längre besöka bröderna Carlsson så ofta. Lars var inte längre min klasskamrat. Jag hade börjat i första ring, en helt ny klass med nästan enbart nya kamrater. Jan gick nu i 2:an i den fyraåriga realskolan.
   Men plötsligt ville han inte längre. Han vägrade att resa till Växjö. Det gick inte att få honom hemifrån, hur stort tryck han än utsattes för, från föräldrar och mormor och farmor. Han stannade hemma. I veckor lär han ha suttit stum och kurat vid köksspisen.
   Sedan började han läsa korrespondenskurser på Hermods. Det var en av de möjligheter som fanns för ungdomar som inte kunde gå på läroverket därför att de bodde på landet eller av andra skäl. Men det var en utmaning som krävde uthållighet och stöd hemifrån.
   Hermods blev alltså skolan för Jan, och han tog studentexamen i Malmö samma år som sina forna kamrater.
   Jag blev förstås snopen. Också jag hade försökt slippa gå på läroverket. Det har berättats för mig att jag en gång skrikande och fäktande släpades iväg till tåget. Själv minns jag det inte. Men far ville kanske inte upprepa den situationen.
   Nu satt jag där ensam i det lilla huset på Sigurdsgatan. Jag var mycket fri, innanför de ramar läroverket satte. Men de ramarna hade jag lärt mig bemästra. Min värdinna träffade jag sällan. I perioder låg hon på sjukhus. Jag förmådde henne att skriva på några sjukintyg i egenskap av inackorderingsvärdinna. Dem kunde jag sedan använda efter gottfinnande.
   Jag bodde där genom alla gymnasieåren fram till studentexamen. Om latinlinjen i det gamla gymnasiet ska jag berätta i kommande avsnitt.

Försvaret främst! av Sten Henriksson

Jag ränker reflektera över en bok, Försvaret främst, nyss utkommen på det vitala nya förlaget Celanders, Klostergårdens stolthet. Bokens underrubrik är ”En antologi om hur Sverige kan och bör försvara sig”. Den handlar just om försvaret i det nuvarande läget med ryssrädsla och Natodrömmar. I hetsen mot Ryssland brukar det framhållas att Ryssland rustar upp så att dess försvarsutgifter nu uppgår till 4 procent av världens samlade. Javisst, det är en trist utveckling , men USA ensamt står för 40 procent av världens militära utgifter.
   Det är inte så vanligt med böcker med en kritisk hållning eftersom det mesta som sägs och skrivs i dessa ämnen speglar högerns värderingar, eller i varje fall den konventionella försvarsvänliga hållningen. Det är den som varje år firar triumfer på konferensen i Storlien (parodiskt nog kallad ”Folk och försvar”), som dominerar media och som speglas på DN:s och SvD:s ledar- och nyhetssidor, för att inte tala om Expressens. Vänstern däremot brukar vara ointresserad och vänder sig bort: Militära frågor och resonemang, ja det vet väl alla att krig är vidrigt och att militära rustningar är meningslösa och bara gynnar storkapitalet. Pacifism i någon form är hållningen på den kanten.

Självförsvar
Pacifism är en rimlig och hedervärd hållning, jo visst är det så. Men för oss som har en mörkare syn på denna världens realiteter och inte tror att vargarna är beredda att beta med fåren så räcker det inte. Människor och nationer är inte bara fredliga utan ibland benägna att vilja ha makt och egendom. För att värja sig måste man skaffa sig förmåga till självförsvar. Mot riktigt stora och överlägsna fiender räcker det inte, men om man visar att man vill försvara sig så kan det räcka ett bra tag. Sverige har på det sättet kunnat undvika krig i drygt 200 år.
   Men det kräver en försiktig och en inte alltid så heroisk politik. År 1864 ville kungen och de skandinavistiska studenterna rycka ut med den svenska armén och hjälpa Danmark som övermodigt gått i krig med Preussen, men den kloka svenska regeringen sa nej. År 1905 ville kungen och militärerna gå i krig mot de uppstudsiga norrmännen, men liberaler och arbetarrörelse sa nej.
 

 

År 1914 ville aktivister inom krigsmakt och kungahus gå ut tillsammans med Tyskland och återvinna den svenska krigsmannaäran och driva oss samman med gisselslag, men det lyckades man hejda. 1939 ville Finlands-vännerna att vi skulle ställa upp vid Finlands sida mot Sovjet, men förnuftet vann. 1941ville militärerna och högern att vi skulle visa vad vi dög till genom att gemensamt med Finland och Tyskland bekämpa bolsjevikerna och återta Karelen, men det stoppades av en socialdemokratisk regeringsledning.
   År 1949 ville borgarna under ledning av folkpartiet att vi skulle gå med i Nato som höll på att bildas och modigt stå upp mot kommunisterna. Socialdemokraterna sa nej och vi förblev alliansfria. Sedan några år bedriver de borgerliga partierna, militären och storindustrin en kampanj för att vi ska gå med i Nato. En majoritet av befolkningen säger fortfarande nej, men borgarna är numera eniga och har fått med sig centern. Socialdemokratin är oerhört mycket svagare nu både inåt och utåt och hur det slutar på fem års sikt vet ingen.

Det genommilitariserade Sverige
Sverige har sedan andra världskrigets lagt ner oerhörda summor på sitt försvar. vi har utbildat och övat ett militärt försvar som kunde ställa upp 800,000 man i ett existensförsvar, vi har bekostat stora och kvalificerade tillverkare av försvarsmateriel. Vi byggde upp ett totalförsvar som innebar att landet var genommilitariserat på ett sätt som inte hade någon motsvarighet i något annat land. Vi hade ett civilförsvar som inget annat land kunde matcha.
   Vad vi då gjorde var att lägga ner hela detta system. Under omväxlande ledning av socialdemokrater och borgare lade man ner försvaret: eldade upp uniformerna, smälte ner kanonerna, sprängde befästningslinjer och bergrum. Man avskaffade värnplikten, rev förråden i skogarna, malde ner mobiliseringslistor och uppfann något som kallades ett ”insatsförsvar”. Det bestod av en gles skara yrkessoldater som skulle kunna skickas till Afrika och Asien med inhyrda flygplan och det påstods att Sverige bäst försvarades i Afghanistan. Dessutom hade man fräckheten att påstå att dessa förband var bättre och starkare än det gamla värnpliktförsvaret. De satt nämligen på logement och väntade och behövde inte åka tåg över Krylbo och Alvesta när de skulle kallas in. Det var ett bedrägeri i samarbete mellan de politiska partierna och försvarets främsta tänkare som resulterade i en kapitalförstöring utan like. Redan själva nerläggningskostnaderna var förbluffande. Minns ni kustartillerikanonerna kamouflerade som kullar och gravhögar vid Malmövägen några km väster om Ystad?  Jag vet inte vad de kostade att bygga – gissningsvis några hundra miljoner – men bara rivningen kostade 34 miljoner. För en bråkdel av det hade de kunnat underhållas i trettio år.

Enveckasförsvaret
Sveriges försvarsmakt består i dag av ca 40,000 man inkl. hemvärn och gamla värnpliktiga. Det blir så där ett par mekaniserade brigader om vardera 4000 man. Så är det ett hundratal jAS-plan och hundra andra plan, och ett tiotal bestyckade örlogsfaryg samt några ubåtar. Jag tror att man lugnt kan säga att det knappast finns något som skulle få en angripare att tveka inför det försvaret. Förre ÖB sa mycket riktigt att Sverige kunde försvaras en vecka som högst.
   Vår gamla självständiga utrikespolitik och vår alliansfrihet backades alltså förr upp av ett som det hette ”för våra förhållanden starkt försvar”. Javisst, med våra 30 brigader i fältarmén krävdes det 40-50 brigader att besegra oss och ockupera landet. Ingen stormakt hade funnit det värt det priset, Sverige är inte så intressant.
   Det är borgare och socialdemokrater som har lagt ner försvaret. Men vänstern är inte oskyldig, vi har applåderat nerskärningarna utan att tänka på konsekvenserna. Det är där vi måste ändra oss om vi med trovärdighet ska kunna säga nej till Nato. Återinför värnplikt (förändrad till form och innehåll, lika för män och kvinnor), utrusta ett försvar för landet utan den nyaste och dyraste teknologin, alltså inga nya JAS. Då behövs höjt  försvarsanslag till den gamla nivån om 3,5 – 4 procent. Omöjligt, orealistiskt? Nej, det är ungefär vad Finland gör.

Bli försvarsvän!
Boken Försvaret främst innehåller en blandning av argument och synpunkter från ett tjugotal författare på hur Sveriges ska kunna utforma en försvars- och säkerhetspolitik. Allt är väl inte guld, men man får en rimlig och förståelig överblick av både militära och civila skribenter. Själv finner jag Sven Hirdmans uppsats ”Alliansfriheten är rationell” mest tungt vägande. Om man kopplar bort alla känslomässiga skäl för eller emot Natoanslutning så finner man att enkla förnuftsskäl talar för en fortsatt alliansfrihet. För anslutning till Nato brukar det anföras en massa vackra ord om att vi hör hemma i det demokratiska Västeuropa. Det gör vi väl men det är inget argument för en militär allians som förhöjer spänningarna i östersjöområdet och som garanterar att vi ställer upp i krig med Nato. Det enda bidraget jag finner direkt dåligt är Thage G Petterssons ”Folkförsvaret” medan jag uppskattar t.ex. Carl Björeman, den tidigare befälhavaren för Milo Syd dvs. södra Sverige. Redaktör för det hela har varit Anders Björnsson, historiker och självständig publicist och visst kunde man tänka sig ett mera systematiskt urval av artiklar, det verkar att ha gått lite snabbt.  Men den som vill känna sig hemma i de närmsta årens politiska debatt bör naturligtvis läsa boken (ringer man förläggaren blir det billigare).
   Alltså: kom igen, bli försvarsvän och säg nej till Nato, värdlandsavtal etc eller fortsätt lägga ner försvaret och lär dig välkomna Nato!