Den stora demokratin av Lucifer

Per T Ohlsson i Sydsvenskan publicerade i söndags inför USA-valet en artikel med en överblick över aktuell amerikansk politik. Det var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst!

Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.

Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?

Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen.  Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!

Trump och klimatförändringarna av Ulf N

 

I förra veckan släppte FN:s miljöprogram, Unep, sin årliga rapport om det s.k. utsläppsgapet. (Utsläppsgapet är skillnaden mellan vad som krävs och vad som lovats.) Rapporten visar att världen är på väg mot temperaturhöjningar på 2,9 till 3,4 grader C under innevarande århundrade. Detta gäller även om Parisavtalets löften till fullo infrias.
   Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
   En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
   Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.

Kollapsen av Gunnar Stensson

Klockan var halv fem. Jag satt och skrev på min dator. Natten var svart, men två klara stjärnor lyste. Det var kallt. Plötsligt slocknade datorn.
   När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
   Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
   Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
 

 

Så var det inte.  Det skulle snart bekräftas att Trump vunnit presidentvalet. Runt hela globen satt människor och stirrade på skärmen med USA:s karta, blå och röd. Ett historiskt skred hade inträffat.

Systemet hade brutit samman
Systemet. En sammanlänkning av människors otaliga medvetanden. Medvetanden som är påverkbara, fragmentariska och kortvariga.
   Inte konstigt att datorn slocknat och tidningen uteblivit. Konstigt att systemen fortfarande funkade igår.
   Jag tänkte på Rosa Luxemburg. 1914 röstade de tyska socialdemokraterna för kriget. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över. Hon gjorde motstånd och blev klubbad, skjuten och dränkt.
   Jag tänkte på Karin Boye. 23 augusti 1939 hade Hitler och Stalin slutit en nonaggressionspakt. Sedan började andra världskriget. I april 1941 gällde Hitlers och Stalins pakt fortfarande. Karin Boye härdade inte ut längre. 
   Jag tänkte på hennes vän Peter Weiss. Det var härom dagen hundra år sedan han föddes. 1933, när Peter Weiss skulle fylla sjutton, valdes Hitler till rikskansler, formellt och enligt alla regler. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över.
   Fem år senare flydde Peter Weiss till Sverige. Han grubblade över det som hänt hela sitt liv. I Stockholm visas just nu hans pjäs Rannsakningen om Förintelsen, en av många konsekvenser av kollapserna 1914, 1933 och 1939. Vilka konsekvenser får kollapsen 2016?
   Dagen gryr utanför fönstret. Himlen är rosa över en grå molnvägg. Tiggarna bereder sig för en kall dag i gathörnen. Tidningen har inte kommit än.

En uppmaning!

Förvisso är VB sedan många år partipolitiskt obunden. VB är emellertid inte opolitisk! Tolka det obundna som att om du har fler förslag på att organisera sig för att förbättra denna värld så är du välkommen i VB. Att behövet att organisera sig är i växande är absolut säkert.
red
 

Konkurrens om lönelyft spränger lärarkollegier av Gunnar Stensson

Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt... På den ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för de särskilt skickliga”. Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag över en natt blivit degraderad till ”sämstelärare”
   En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
   Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
   Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10

Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
   Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
    ”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
   Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
   Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
   (Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)

Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
   Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
   Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
   In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
   Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
   Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.

Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg av Staffan Lindberg

Trumps oväntade valseger visar på kraften i en folklig mobilisering när USA befinner sig i en svår utrikespolitisk situation. Trumps motsägelsefulla utspel kring USAs roll i världspolitiken kommer inte att underlätta en konsekvent linje, särskilt inte som han har många motståndare inom det republikanska lägret som kan sätta käppar i hjulet.

Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.

Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.

Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.

I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.

Konsekvenser av kolonialism

Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där olika minoriteter fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer, som skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i Irak fick det politiska övertaget och makten i respektive land. De auktoritära regimer som blev resultat var ändå embryon till moderna stater med möjlighet till lika medborgerliga rättigheter för alla invånare. Invasionen av Irak ledde till en destabilisering, utstötning av Sunni-muslimer och uppkomsten av IS med sitt krav på en självständig stat, ett Kalifat, i Irak och Syrien.

Det monster som vi nu ser i IS kan betraktas som en slags arabisk modernism, som försöker ersätta klan- och stamtillhörigheten med ett medborgarskap. Förutsättningarna för en alternativ och demokratisk statsbildning är då att slå ut denna statsbildning militärt men behålla målsättningen att bygga stabila nationer.

Väst är nu inblandat av humanitära skäl och kan inte utan vidare dra sig ut. Ett försvagat USA kan bädda för ett större europeiskt inflytande. Alla tänkbara lösningar efter vapenvila måste prövas. I Palestina till en början en två-statslösning på vägen mot en enda stat, i Irak och Syrien ett självständigt Kurdistan och mindre statsbildningar på vägen mot full demokrati i områdena. Klan- och stamtillhörigheten måste brytas genom denna övergång, som kan bädda för demokratiska stater i framtiden. Det snart femtio-åriga kriget sedan sexdagarskriget 1967 skulle kunna brytas genom olika övergångslösningar.

Olika stöd i mellanöstern
I USA under Obama har Kongressen nu beslutat att stödja Israel med vapen för 36 miljarder dollar de närmaste tio åren. Det beslutet lär Trump knappast kunna rubba. Men Europa skulle kunna spela en aktiv roll genom sanktioner mot Israel för att få stopp på bosättningen på Palestinsk mark och vapenvila, fredsförhandlingar och upprättandet av en arabisk Palestinsk stat som en övergångslösning mot ett Palestina för både araber, judar och kristna. Allt i enlighet med en faktisk Saudiarabisk fredsplan. Just det, en Saudisk plan! Enligt Kenneth Hermele var det en sådan plan som Stefan Löfven borde ha diskuterat vid sitt besök nyligen.

Rysslands stöd för al-Assad regimen i Syrien kommer knappas att minska om USA drar sig tillbaka. Där heter en övergångslösning vapenvila efter seger över IS och nya förhandlingar.

Vi kan nu se en möjlighet för Sverige att agera starkt i dessa frågor. Vi har gott rykte genom generös flyktingmottagning och vi har starka förbindelser med flera parter, t ex med Saudiarabien, Turkiet och med kurderna. Fredskultur och tålamod är det viktigaste just nu.
Staffan Lindberg
Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet

USA får en ny president av Göran Persson

Efter mer än ett års hårdbevakning av valet och ideliga beskrivningar i svenska medier av hur avskyvärd och hemsk en av kandidaterna är så är det nu dags att vända kappan efter vinden och söka efter fördelarna med valresultatet.
   VB är väl inte den ideala kappvändaren men lite foder får vi väl visa. Låt oss börja med det självklara: Sexism, rasism och föraktet mot ”utlänningar” kan aldrig accepteras, inte där, inte här. Men för övrigt finns det en del att grunna över. Jag citerar en bit ur Kaja Ekis Ekmans ledare i ETC.
   ”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land … Faktum är att vi är det nödvändiga landet … Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
   Detta är inte ett citat av Donald Trump, detta har Hillary Clinton sagt.
   För den som liksom jag alltid klämde i slagordet ”Krossa USA imperialismen” lite extra högt under 70-talets demonstrationer är detta svårsmälta ord. Behövs det mer så är det bara att citera Ekis och Hillary lite till:
   ”I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.

Lite tröst
För att försöka skapa lite distans så har jag plockat lite citat från VB själv, de är från de tider då Obama valdes till president, de handlar om vad man kunde vänta av framtiden med honom som president. Kanske kan någon om fyra eller åtta år göra motsvarande och lättat sucka ”det blev ju inte riktigt lika hemskt som jag trodde då”. Den som lever får se.
Läs de gamla VB citaten »
 

 

Mycket tröst
Igår, samma dag som hela världen koncentrerade sig på det hemska i USA, så kallade vänstern, fr a Ung Vänster med hjälp av Asylgruppen i Lund till möte på Stortorget i Lund. Vi tände facklor i kvällen och lyssnade på tal om kristallnatten 1938. Om vad som hände då och de kusliga parallellerna till vår egen tid av stängda gränser, taggtrådstängsel och uppdelning av människor i de som finns innanför och de som skall hållas ute.
   Vi kan inte bara förfasa oss över amerikanska murar, vi har våra egna stängsel att riva.

Foton: Claes Fleming 

 

---

VB citerar VB

Obama for president?
29 febuari 2008 - Nummer: 7

När vår kandidat till exempel säger ”change” skall hans sympatisörer förstå att han menar något som är större och mera genomgripande än det han säger på valmötena. Han måste framstå som en tveklös patriot. Han måste inse att krigsmakten är USA:s statsreligion och övertyga väljarna om att han som överbefälhavare kan försvara de ”goda” amerikanarna mot en illvillig omvärld. …
   Barack Obama är väl den presidentkandidat som talangmässigt har största förutsättningarna att motsvara den skisserade idealfiguren. Frågan är om hans (dolda) planer är så revolutionära. Vissa omständigheter talar för det. Michelle Obama har sagt att hon nu för första gången i sitt vuxna liv fått anledning att vara stolt över sitt land. Det är inte osannolikt att Barack hyser samma uppfattning. Han har dessutom klandrats för att inte bära en nål med den amerikanska flaggan på rockuppslaget och för att vid ett tillfälle inte ha lagt handen på hjärtat när nationalsången spelades. Sådana attityder anses vara kännetecknande för den yttersta vänstern i USA. Det har föranlett Gerard Baker i Times (London) att undra: ”Is America ready for this dangerous left-winger”. Själv vägrar Obama att ens kalla sig liberal. Han skyr alla sådana etiketter som han menar bara bidrar till att skapa onödiga motsättningar. Den oberoende presidentkandidaten Ralph Nader har beskyllt Obama för att dölja sina verkliga åsikter för att kunna bli vald till president. Förhoppningsvis har han rätt.
   I amerikanska kommentarer till valkampanjen påpekas att trots att Obama inte har någon erfarenhet av kampanjer på denna nivå så har han egentligen inte gjort ett enda misstag. Det talas om att han har politisk fingertoppskänsla av ovanligt slag. Hans retoriska förmåga prisas. Många – även garvade journalister – säger sig ha fått rysningar när de lyssnat på hans tal. Det rapporteras om svimningar. …
   Över en miljon människor har skickat bidrag till Obamas kampanj. Det är en bra början för en omfattande gräsrotsrörelse.

Strategi och värderingar
Barack Obamas strategi tycks bland annat gå ut på att framföra en åsikt eller ett förslag för att sedan modifiera det eller göra heltom för att inte oroa väljarna. Ett exempel kan tas från Israel-Palestinakonflikten. Under sin tid som politiker i Illinois var Obama öppet ”för Palestina”. För ett år sedan råkade han säga att palestinierna var hårdare drabbade än israelerna. Det orsakade ett ramaskri i medierna som inte tystnade förrän Obama tillade att palestiniernas lidande ju var självförvållat. För säkerhets skull stödde han sedan också Israels planer på militära aktioner mot Gaza. Han hoppas nog att hans anhängare förstår var han egentligen står i den frågan även om han nu måste kompromissa för att bli vald.
 

---

Obama och Palestina
28 november 2008 - Nummer: 35

I Obamas programförklaring på hemsidan står att läsa: “Obama and Biden will make progress on the Israeli-Palestinian conflict a key diplomatic priority from day one. They will make a sustained push -- working with Israelis and Palestinians -- to achieve the goal of two states, a Jewish state in Israel and a Palestinian state, living side by side in peace and security”. Tyvärr nämns inte att Östra Jerusalem skall vara Palestinas huvudstad vilket ingår i Arabförbundets förslag men det är ändå hoppingivande.
   När Barack Obama och Hillary Clinton träffats för att diskutera hennes eventuella roll som utrikesminister har naturligtvis Palestina förts på tal. Det blir kanske Clintons uppgift att genomföra det som företrädarna velat göra men misslyckats med – att avsluta ett 60-årigt ”onödigt” krig - för att sedan få ett Nobels fredspris som tröst för att hon inte blev president.

Change!
21 november 2008 - Nummer: 34

Kanske kommer Barack Obama inte att räcka till. I historiskt perspektiv kan hans främsta seger bli den som han redan har vunnit: att bli USAs förste svarte president.
 

---

Är det ett starkt USA världen behöver?
9 november 2012 - Nummer: 33
Det har inte precis saknats applåder för de amerikanska medborgarnas val av Obama till president för ytterligare fyra år. Det var onekligen ett klokt val i det utbud som gavs och den valde verkar ju vara en ganska sympatisk person med egna erfarenheter av stora världen på ett sätt som ingen av hans medtävlare hade. Men därifrån till det okritiska hyllandet av hans politik som man har sett prov på i media under de senaste veckorna borde det varit längre. Människor som man trodde hade politiskt omdöme och en vänsterhållning hyllar en person som ekonomiskt-politiskt står långt till höger och som vad gäller USA:s roll i världen har en mycket ortodox syn: vad som är bäst för USA är bäst för världen. Han har stött de mördarpatruller som på samma gång är anklagare, domare och exekutör och därmed anser sig ha rätt att ta livet av människor genom anfall med obemannade robotflygplan, s.k. drönare. Det är ungefär som när Lyndon Johnson satt och valde i listorna med veckans bombmål i Vietnam. Nu är det bara ännu tydligare – nu gäller det vilka namn som ska aktualiseras på specialstyrkornas dödslistor.
 

---

Den befriade Barack Obama
9 november 2012 - Nummer: 33

Nu när Barack Obama har vunnit valet behöver han inte längre anpassa sig till dödsstraffsivrare och skjutvapenhöger. Han kan äntligen skita i den kristna högern, han kan skita i republikanska senatorer som tror att bara flickor som är villiga att våldtas blir gravida (de blev för resten bortvalda båda två), han kan skita i populära radiopratare som försöker lura i folk att han är kommunist eller muslim som vill införa sharialagar eller socialist, han kan skita i nyhetsbyråer som Fox som i arton månader ljugit mot bättre vetande, han kan skita i Teaparty-rörelsens miljardunderstödda extremister, han kan skita i de miljardärer som vill roffa åt sig pengarna som han anslagit till sjukförsäkring, han kan skita i vidskepliga kvinnor som tror på häxeri och ignoranta populister som Sarah Palin.
   Skönt! Han har också befriat republikanerna, för det finns naturligtvis professionella, smarta personer där med, visserligen reaktionära och giriga, men ändå ovilliga att försvara ståndpunkter som får dem att framstå som dementa töntar. De kan nu ta avstånd från de värsta excesserna med argumentet ”se vart detta har fört oss”.
   Visst är representanthuset trots allt fullt av förstockade republikanska gubbar, i stånd till nästan vad som helst, men de är nedslagna nu, de har förlorat självtillit och auktoritet. Om de inte är fullständigt sekteristiskt slutna vet de att hela världen drar en suck av lättnad - och skrattar åt dem. Det enda de kan göra – men det är ju inte så lite – är att förlama ansträngningarna att rädda den amerikanska ekonomin.
   Sedan återstår det att se vad den befriade Obama verkligen kommer att använda sin nyvunna frihet till. Det är inte värt att hysa för stora förväntningar.
 

---

Vad innebär Obamas valseger för världen?
23 november 2012 Nummer: 35

Professor Immanuel Wallerstein är känd för att ha utvecklat den så kallade världssystemteorin, en historisk-ekonomisk teori om kapitalismens utveckling – och slut. Sedan många år kommenterar han långsiktigt den världspolitiska utvecklingen var fjortonde dag. Veckobladet har flera gånger de senaste åren presenterat hans kommentarer. Den 15/11 kommenterade han utgången av det amerikanska presidentvalet. Vi redovisar hans slutsatser i sju punkter.

66 år i skolan 32. 1973-85: 8. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Söndagen den 27 september 1981 vaknade jag vaknade halv sju i det lilla Röda kors hus i utkanten av Khartoum som ELF använde som övernattningsställe för fighters på väg till och från Eritrea via gränsstaden Kassala. Sium var redan uppe. Han var 20 år och skulle återvända to the field. Han hade redan sårats i höften en gång. ”I am your son”, sa han och omfamnade mig när vi tog farväl.
   Vi hade bott ihop några dygn. En åsna skriade gång på gång från den öppna grusplanen utanför huset. Några glador seglade på den blekblå himlen. Det var varmt, men ännu hade inte hettan slagit till. En kvinna sopade golvet med en kortskaftad kvast. Hon gick dubbelvikt.
   Sedan kom Habtom. Han var stark och vänlig och hade solglasögon. Det hade tagit bortåt ett dygn innan jag upptäckt att han var praktiskt taget blind. En granat hade exploderat nära hans ansikte vid en strid på en bro. Han hade ledsyn på vänster öga och kunde läsa text om han höll den någon centimeter ifrån ansiktet. ”Det är ett par år sedan”, sa han. ”Nu arbetar jag med community development. Jag kommer att bli helt blind. Jag måste lita till mitt minne. Ibland får jag tag i ett ljudband med en text. Jag är en produktiv man.”
   Han såg ung ut men var 37 år. Livet som fighter i bergen var hårt. En regnperiod drabbades han av reumatism i knäna och kunde inte gå. Han tog sin tillflykt till en grotta. Folket i en närliggande by bar mat till honom. De försökte bota reumatismen med en traditionell metod som innebar att vissa punkter på kroppen brändes med glödande järn. Han visade ärren. En morgon slingrade en orm in i grottan och la sig vid mynningen i solen. Han ville skjuta den med sin Kalasjnikov men kunde inte eftersom etiopiska soldater strövade i området. Flera morgnar kom ormen. Habtom och jag var tillsammans fjorton dagar. Han hade köpt sex ägg av en liten flicka som satt på trappan utanför sitt hus.
   Så kom Habteghiorgis som var ledare för ELF-kolonin i Khartoum. Jag hade redan insett att mitt besök ägde rum vid olyckligast möjliga tidpunkt.  EPLF hade drivit ut ELF-trupperna ur Eritrea under sommarens strider. De hade tvingats fly över gränsen till Sudan. Där hade de avväpnats av sudanesiska trupper. Många hölls fångna i läger. ELF skickade nu bara ensamma fighters över gränsen för att utföra spaning och kommunicera med grupper inne i landet.

Jag hade förberett en rad frågor och samtalet varade ett par timmar. Små grönbleka grodor fångade svarta myror under bordet där vi satt. Habteghiorgis berättade bland annat att EPLF:s övertag i striderna berodde på att de vid sin sida haft TPLF, Tigrayfolkets befrielsefront. Det är allvarligt, sa han, för det innebär att en etiopisk nationalitet blir inblandad i Eritreas befrielsekamp.
   Idag, 35 år senare, är det den intressantaste upplysningen. Etiopiens diktator Mengistu störtades 1990 vid en samtidig attack från EPLF, som befriade Asmara, och TPLF som erövrade Addis Abeba. Efter segern övergick vänskapen mellan de två fronterna i fiendskap. 1998 anföll Etiopien, som nu styrdes av TPLF, Eritrea. De blodiga striderna pågick under två år och någon egentlig fred har sedan aldrig slutits. 2001 genomförde Isayas Afeworki en militärkupp och stoppade den demokratiska utvecklingen i Eritrea. Men det visste vi ingenting om där vi satt och samtalade i hettan som snart steg till 40 grader.

   På eftermiddagen kom Tseggai Johannes som var ELF:s chef i en av Khartoums regioner. Han föreslog att vi skulle besöka Youth Association Center eftersom det var söndag. Habteghiorgis sa att det var bättre att vänta till måndagen. Men vi gick till ungdomscentret ändå. Solen höll på att gå ned och böneutropen hördes från minareterna. När det skymde grep Habtom min hand. ”Nu är det för mörkt för att jag ska se gatubrunnarna”, sa han. Det var djupa fyrkantiga hål mitt i den breda gatan.
   Tseggai berättade om ungdomscentrets rutiner. Ungdomarna bodde där. De steg upp 4 och studerade till12. Efter lunch och middag studerade de igen från 17.00 till 21.30. Men idag var det söndag. Ledaren hette Berhane. Där fanns cirka 50 ungdomar, bland annat ett par unga kvinnor som jag redan kände, Ghenet och Soaso. Soaso bad att jag skulle adoptera henne. Hon skulle nästa dag resa till Kuwait via Damaskus för att ta anställning som hembiträde. Lönen skulle försörja hennes familj i Asmara. På kvällen satte sig ett trettiotal ungdomar på en bakgård, upplyst av ett enda lysrör. Innan vi skulle skiljas framförde de en sång- och dansföreställning. Ghenet var stjärnan. En musiker spelade khar, ett stränginstrument. Det var vackert.

Följande dag var Habteghiorgis arg. Ni kunde blivit gripna allihop, sa han. Offentliga manifestationer är förbjudna! Han körde mig till en polisstation för att söka tillstånd att resa utanför Khartoum. Tillståndet kan dröja, muttrade en sur tjänsteman. Han tog mitt pass. Du får tillbaka det när tillståndet är klart, sa han.
   Nästa morgon kom ELF:s skolminister Mahmoud Mohammed Saleh, en mager man med skarpa ögon och grått hår. Han berättade hur de hade byggt upp skolsystemet sedan 1975. De hade haft 50 skolor. På grund av lärarbristen var klasserna mycket stora. De hade använt Orwells 1984 som lärobok men lagt till ett kapitel där djuren gör uppror mot grisarna. Nu är allt förstört, sa han. Nej, det lever vidare och kommer att återuppstå, sa jag. Han log och gick.
   Jag fick tillbaka passet dagen innan jag skulle resa hem. Habtom följde mig till flygplatsen. Det var tur, för situationen var kaotisk. Plötsligt satt jag i planet. Khartoum låg utbrett under mig. Mitt igenom staden flöt Nilen. Nästa morgon skulle jag återuppta undervisningen i Heleneholm.

Samtal om Fred i Mellanöstern

Arr. Tro och Solidaritet i Lund och ABF
Tisdagen den 8 november kl 19-21 i stora salen
Folkets hus, Kiliansgatan 9

Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på. Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt är den senaste fasen i denna förbannelse, som skapar ett lidande utan motstycke i andra delar av dagens värld.
   Hur ser blockeringarna ut och hur kan de förklaras? Vilka är de krafter och historiska skeenden som är viktigast för att förstå konflikten? Utåt sett verkar den som en konfrontation mellan olika religioner, islam mot judendomen, islam mot kristendomen. Men hur viktig är religionen för att förklara konflikterna? Om inte, vilka är då huvudorsakerna till den hopplösa låsningen?
   Vilka är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
   Lunds förening för Tro och Solidaritet har i samarbete med ABF inbjudit tre forskare med bakgrund i olika religiösa traditioner för att samtala om dessa frågor.

Talare, som inleder med 15 minuter var kring sina perspektiv på problematiken. Sedan följer en helt öppen diskussion:
   Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och ordf. för Tro och Solidaritet i Sverige
   Kenneth Hermele, universitetslektor i globala studier vid Göteborgs universitet och medlem i föreningen Judar för Israelisk - Palestinsk Fred (JIPF)
   Anne Sofie Roald, professor i religionsvetenskap, Malmö Högskola
   Samtalsledare: Jan Hjärpe, professor emeritus i Islamologi

   Organisatör: Staffan Lindberg
Affisch »

Alternativ till Nato

Valter Mutt, riksdagsledamot (MP) och Natomotståndare, samtalar om hoten mot freden. Han berättar varför han tycker det är en dålig idé att ansöka om medlemskap i en kärnvapenallians och tar även upp vad vi skulle kunna göra istället.

Tid: 11 november kl. 18.00-20.00
Plats: Folkets Hus i Lund, Kiliansgatan 9 (källarlokalen)
Fika kommer att finnas till självkostnadspris. Gratis inträde.
Affisch »

Konstutställning

 

Ann Schlyter ställer ut akvareller med Skånemotiv på Martas café, Stadsbiblioteket. Utställningen pågår hela november.

1944 av Karin S

En kall kväll
snö i Rak-in
Pappa gick före.
Vi var tysta.
Snart var det jul.
Då skulle jag vara
överraskad och glad
över de hemstickade
strumporna
som kliade
och luktade
får och talg.
Det var krig.

Veckans sanning

Arbetstidsförkortning är att omfördela rikedom och ge människor möjlighet till ett bättre liv och mer tid till familj och fritid.
Martina Skrak och Hanna Gedin, V

Veckans citat

Det handlar om demokrati. Var går gränsen?

Ceta, frihandelsavtalet mellan EU och Kanada, gick igenom härom veckan.  Avtalet innehåller en punkt om ”investeringsskydd” som ger företag rätt att stämma enskilda stater om de fattar beslut som hotar företagens vinst. Det kan t.ex. handla om miljölagar. I en kommentar skriver Anne-Marie Pålsson, M. ”Var gränsen ska gå mellan företagen/marknaden och demokratin är ju helt centralt för demokratins räckvidd.”
SDS 31/10

Historiskt hög nivå av klimatgaser i atmosfären av Ulf N

I förra veckan rapporterade Meteorologiska Världsorganisationen (WMO) att den kritiska 400 ppm-gränsen (miljondelar) för klimatgaser i atmosfären är passerad. År 2015 var det första år där koncentrationen genomsnittligt på helårsbasis låg över 400 ppm. Nya toppnivåer kommer att nås under 2016 då nivåerna ständigt förväntas ligga över 400 ppm. Ett faktum som ofta förbises i diskussionerna om växthusgasutsläppen är att koldioxid ligger kvar i atmosfären i tusentals år. Även om vi omgående skulle lyckas stoppa ökningen av utsläppen kommer sålunda koldioxidhalten i atmosfären att öka fram till dess vi är nere på utsläppsnivå noll.
   Samtidigt meddelar US National Oceanic and Atmospheric Administration att januari-september 2016 var den varmaste period som uppmätts globalt sett. Genomsnittstemperaturen för årets första nio månader uppmättes till 0,89 grader Celsius över 1900-talets genomsnitt på 14.1 grader.
   Här i Lund fortsätter vi bygga nya motorvägsavfarter och Trafikverket satsar på motorväg från Bjärred. Detta för att stimulera till ökad biltrafik och därmed också ökade utsläpp. Och vem såg de stora tidningsrubrikerna och de andfådda nyhetsinslagen i TV om WMO:s oroväckande rapport? ”Den kokande grodan”-syndromet är fortfarande förhärskande.

Betyg ingen självklar garanti för kunskap! av Per Almén

Så har det återigen besannats, betygssättningen på åtskilliga av de fristående gymnasieskolorna är skild från elevernas faktiska kunskaper. I ett reportage i Sydsvenskan den 27 okt visar Emma Leijnse hur i vissa kurser, frfa matematik, på vissa skolor hundra procent av eleverna fått ett högre betyg än vad deras prestation på det nationella provet i samma kurs svarar mot.
   Det gemesnamma för dessa skolor är att de alla är fristående gymnasier. Det betyder inte att alla fristående gymnasieskolor fuskar med betygen, inte alls. Däremot att betygssättningen i ett system, som tillåter vinstdrivande verksamheter, riskerar att bli ett medel i konkurrensen om eleverna.
   Så läggs ytterligare en faktor i vågskålen som talar mot de vinstdrivna skolorna. Där återfinns sedan tidigare bl.a. tilltagande segregation, lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och dåligt utrustade bibliotek. Det bygger ingen skola som ger eleverna de kunskaper och färdigheter som får dem att växa och som lägger en god grund för vårt framtida svenska samhälle!
Per Almén(s) i Lund

Trump har fått skamgränser att överskridas av Bertil Egerö

I söndagsprogrammet God morgon världen, den 23/10, gav Göran Rosenberg oss sin syn på vart USA – och Sverige – är på väg. Här liksom där ”har rädsla och hat har blivit högoktanigt bränsle”, även här ”har de bildliga högafflarna och facklorna tagits fram”. Att Trump inte vinner är han övertygad om, men problemet är inte längre Trump utan de många miljoner som är beredda att lägga sin röst på honom.
   Perspektiven skrämmer. Hur ska vi klara att åter höja skamgränsen, åter skapa tillit och samverkan där hatets budskap florerar allt mer öppet?
    Här kan man läsa och höra Rosenbergs krönika i sin helhet.

Regionbussdepå flyttar till Maskinvägen av Ulf N

Regionbussarna, alltså de gula bussarna, som nu har sin depå vid järnvägen strax norr om Kung Oskars bro ska nu flytta till längst västerut på Maskinvägen i sydvästra Lund. Ägaren till denna fastighet, Höjelyckan Lund AB har sökt bygglov för bussdepå med verkstad för 66 bussar. Vid sitt sammanträde den 20 oktober beslutade Byggnadsnämnden att bevilja bygglov.
   På andra sidan Maskinvägen, lite längre österut, ligger Palettskolan och förskolan Målarstugan. De boende i området har protesterat mot placeringen av bussdepån. Protesterna har främst gällt de ökade trafikolycksrisker för barnen – bland annat har Palettskolans rektor protesterat – men även mot höjda bullernivåer. Höje å vattenråd har påpekat risk för försämrad vattenkvalitet i Höje å.
   Märkligt nog fanns vid nämndssammanträdet ingen barnkonsekvensanalys med i beslutsunderlaget för ärendet. Enligt kommunens egna regler ska en sådan alltid finnas när barn berörs av ett beslut. Men Stadsbyggnadskontoret ansåg att det inte behövdes någon barnkonsekvensanalys.  MP och V yrkade på återremiss av ärendet för att beslutsunderlaget skulle kompletteras med en barnkonsekvensanalys, men fick inte stöd för detta från något annat parti.
   Bygglovsansökan är helt i enligt med gällande detaljplan (som är från 1969). Enligt Stadsbyggnadskontorets tjänstemän skulle det därför vara lagstridigt att avslå ansökan. Det påpekades också från tjänstemännen att frågan om buller och vattenkvalitet inte berördes av bygglovet, utan var en fråga för Miljönämnden. Byggnadsnämnden beviljade alltså bygglov efter att förslaget om återremiss hade röstats ned. Miljöpartiet reserverade sig till förmån för sitt återremissyrkande.

Moderat skolpanik av Gunnar Stensson

Nu är moderaterna rädda. Deras skolpolitik har rivit upp läckor i det svenska skolskeppet. Vattnet forsar in.
   Kapitalismen strävar ständigt efter att öka antalet områden där ett inköp och en försäljning kan ske. I det offentliga rummet gäller det nu vård, skola och omsorg, påpekar Nina Björk.
   Marknadens logik har visat sig katastrofal när den tillämpas på skolområdet. Resurser avsedda för undervisning och lokaler hamnar som vinst hos skolkoncerner och utdelningar till aktieägare som skickar pengarna vidare till skatteparadis. 80 procent av väljarna ser det och ogillar det. Också majoriteten av moderatväljarna. Därav moderatpolitikernas panik. Som för resten delas av de övriga allianspartierna. Och Sydsvenskan (ledare 2/10).
   Som alltid kringgår man det verkliga problemet. Moderaterna försöker rädda skolan genom byråkratiska tvångsingripanden. De vill skapa ett kontrollsystem med anmärkningar, tvångsförvaltning och indraget tillstånd för de skolhuvudmän som inte sköter sig.
   Om det sker tvingas staten att anställa tusentals byråkrater för att tillämpa reglerna, medan skolkoncernerna svarar genom att anställa tusentals jurister för att kringgå dem. Så skapas nya marknader med nya kostnader för samhället - och vinster för företagen.
   Medan skolskeppet sjunker allt djupare.

Det går ett upprop genom Sverige – som borde vara ett uppror av Bertil Egerö

Medan jag deltog i att snickra ihop en text till upprop mot regeringens beslut att utvisa tusentals asylsökande ungdomar, fick jag del av en dansk tidningsartikel där polisens grymma grepp för att utvisa en (ja en) asylsökande dokumenterades. Polisen misslyckades.
   Till den starkaste kritiken mot utvisningsbeslutet hör att många av de hotade kommer att gå under jord, försvinna in i ett illegalt Sverige där de lätt blir exploaterade, lätt hamnar i kriminalitet etc. Redan lever flera tusen så i vårt land.
   Ett mycket akut hot gäller asylsökande ungdomar från Afghanistan. Det förekommer att de av migrationsverket kallas in, klassas upp till rätt ålder, och därmed över natt avvisas från sina boenden och sina bidrag. Vi som arbetar med att hjälpa dem in i Sverige finner det totalt oacceptabelt. Av flera skäl.
   Dessa ungdomar har lyckats komma igång i svensk skola. De jobbar med språket och med alla ämnen de måste klara av för att komma vidare. De bär på en framtidstro att de ska kunna avsluta en god utbildning, och då kanske bli en del av återuppbyggnadsarbetet i sina hemländer.
   Det svenska biståndet till Afghanistan är mycket stort. Vore det inte en självklarhet att se dessa ungdomar som en del av biståndet? Men nej, det tycks handla om två världar som inte kan mötas.
   Helgens många manifestationer mot beslutet visar hur starkt motståndet är, runtom i landet. I måndags – FN-dagen - genomfördes en manifestation i Lund av föreningen Tillsammans för Lund. Där återfann jag flera av de hotade asylsökande pojkar jag nu blivit bekant med, tillsammans med många Lundabor. Oron sprids in i våra boenden, påverkar livet och studierna…
   Och uppropet? Det sprids med hjälp av vänner och bekanta, sociala media etc., och har nu samlat mellan 3000 och 4000 namn. Fler behövs. Läs uppropet här, sätt dit ditt namn och sprid det så långt du kan.

På spex av Sten H.

Jag var på spex härom lördan, på AF. Varför? Jo, spex är väl den enda sceniska konstart där Lund har gjort sig gällande och då får man som lundapatriot hålla lite koll. Ur spextraditionen växte ju också Hasse och Tages artisteri som förnyade svensk underhållning, och det räcker ju långt.

Med kritisk blick
Men när det är sagt finns det all anledning att se på spex med en kritisk blick. Det klassiska spexet hör hemma i en åldrande manlig studentikos tradition, nu passerad sedan mer än hundra år. Där fanns inga kvinnor, alltså lät man män spela kvinnor och så har man låtsat som om det var en särskild finess. Innehållet var hämtat ur historien och anslaget var den vänliga parodin. Det hela var självklart färgat av klassbundenhet till borgerliga professioner som jurist, läkare etc, och det har levt vidare i spexvärlden även när verkligheten har ändrat sig. För mig har det gjort att spexen har känts gammalmodiga och nattståndna.

Boelspex förnyade
Jag såg mina första spex i slutet av 1950.talet. ”Djingis Khan” var en upplevelse, men räckan av nödtorftigt moderniserade gamla spex kändes snart allt mer trött och ointressant. Konstarten räddades av Boelspexarna som i början av 1990-talet skrev nya spex för kvinnor i alla roller på scenen. Jag såg ett tidigt Boelspex och fann det välgjort och friskare än de gamla vanliga, Jag tänkte nu att det var dags att prova på ett nytt Boelspex vilket fick mig att gå på höstens variant. Det hette ”Pocahontas” och handlade om indianer på ett sätt som jag aldrig fick fullt klart för mig – på nittonde bänk hör man inte så bra i Stora Salen. Det gör inte så mycket, det är sällan man känner behov av att förstå storyn.

Koreografin!
Ja, jag kände mig förstås gravt överårig när jag oförmärkt blandade mig med publiken och hade väl också en viss brist på entusiasm. Spexpubliken var sig lik och applåderade fram ständiga Dacapon – i ett fall fem gånger och det var det faktiskt nästan värt. Jag kände inte igen musiken, och kanske den var ny för genren . Man slapp alltså operalitteraturens slitna pärlor.
   Det som fick mig att verkligen uppskatta föreställningen var sången men framför allt koreografin.

Det hände oupphörligen saker på scenen, små och stora dansgrupper, några välavvägda steg här och var etc. Det slog allt jag har sett eller hört tidigare i spexsammanhang och trots att jag inte hörde många ord eller begrep handlingen fick det mig att finna att föreställningen mycket sevärd. Jag missade förstås underlivsskämten utom när en flicka sjöng att hon fått flatlöss av Leif GW. Inte så lustigt precis, men det tyder på att man upprätthåller den traditionen. Men, alltså: Boelspexarna hade i övrigt verkligen lyckats med att förnya och vitalisera genren. Min enda invändning är att man ännu inte gjort rent hus med att alla medverkande ska vara av samma kön. Vad har man egentligen att vinna på det?
Sten H.

PS
Det råkade bli så att jag en vecka senare var i Stockholm och såg ”Donna Juanita” på Stadsteatern i Kulturhuset. Den handlar om Don Juans syster, huvudperson i Hasse och Tages stycke från 1969. Juanitas erotiska praktik var samma som broderns. Styckets upphovspersoner Erik Norberg och Johanna Garpe, har plockat fritt ur Hasse och Tages texter och använder sig av deras sånger. Det betyder att man får höra 28 av dem, i huvudsak i originalform: ”Blå Stetsonhatt”, ”Ett glas öl”, ”Släpp fångarna loss ” etc. för att inte glömma den oförlikneliga ”Grym och vidrig”. Föreställningen blir därmed en uppskattad repetition av Hasse och Tages utomordentliga rimsmide och musikval. Den slutar med att ensemblen från scenen leder publiken i allsång och gestaltning: ”Vi håller om varandra och sjunger en sång…, Nu kysser vi varandra… Vi ligger på varandra, och sjunger en sång…” Den sista versen trodde jag aldrig att de skulle våga med den snipiga stockholmspubliken.

Sångspel? 
Stycket kallas i programbladet för en musical. Men det har samma karaktär som ett spex, ja utom den historiska parodin. Dock: här står människor av båda könen på scen! Det skulle behövas ett nytt ord. Skulle man kunna kalla det ett sångspel? Fast det låter lite för mycket småskola. I varje fall fanns här en avspänd stämning kombinerad med proffsig regi och scenografi. Det var väldigt roligt att få uppleva,

Hat av Gunnar Stensson

En av årets viktigaste böcker Det svenska hatet av Gellert Tamas har inspirerat Gunnar Stensson till tre artiklar om hat och de mänskliga handligar och tillkortakommanden som hatet pressar fram.
   VB presenterar dom här som ett sammanhållet block.
red
 

---

En berättelse om Lund

Kent och Ted kunde redan läsa när de började skolan i Halmstad. Efter ett par år i Halmstad hamnade de på Lerbäckskolan i Lund, återvände sedan till Halmstad, men flyttade tillbaka till Lund och Lerbäckskolan när de skulle börja i högstadiet.
   De hade hanterat datorer sedan nioårsåldern och kom att vistas mycket i Lerbäcksskolans datorrum. Kent var den ledande. Vid ett tillfälle överlät hans lärare undervisningen på honom. Hon lyssnade utanför dörren. Han ledde lektionen och det var tyst i klassen.
   1997 kom tvillingarna in på Katte, ungefär samtidigt som min sondotter. De tog studenten 2000.
Så långt hade de lyckats bra, trots extrema åsikter, en del konflikter och viss social isolering. Men efter studenten kände de sig vilsna. Det fanns mörka krafter som tog hand om dem.
   De var präglade av Europas 1900-talshistoria. Deras judiska mormor flydde undan Auschwitz sedan båda hennes föräldrar dödats. I Polen drabbades hon åter av antisemitisk förföljelse under 1970-talet och flydde till Sverige tillsammans med sina döttrar. De första åren bodde hon i Rosengård. En av döttrarna, tvillingarnas mor, lärde sig snabbt svenska och utbildade sig till läkare. En prestation!
   Det handlar om Kent Ekeroth och hans bror Ted. Det handlar också om Lund och om den svenska främlingsfientligheten.  Tvillingarna Ekeroth gick i Lerbäcksskolan under en tid då jag hade ett särskilt ansvar för den. När de gick på Katte satt jag i Utbildningsnämnden och sammanträffade ofta med lärare och annan personal där. Inga problem. Både Lerbäck och Katte var utmärkta skolor
   Vi vet hur det gick. De anslöt sig till den svenska hatrörelsen. Kent Ekeroth kom in i riksdagen 2010 och blev Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson.
   Jag har hämtat uppgifterna ur Gellert Tamas bok Det svenska hatet – en berättelse om vår tid. Boken dokumenterar de senaste decenniernas växande rasism och främlingsfientlighet inte bara i Sverige utan i hela den västliga världen.
   I berättelsens centrum står Kent Ekeroth, uppvuxen här, i Lund, med dess svarta historia alltifrån 1930- och 40-talens nazism till 30 november-demonstrationerna på 1990-talet.

---

IDAG, den 4 november 1995, mördades Yitzak Rabin

Mordet på Israels premiärminister Yitzak Rabin blev en vändpunkt för fredsprocessen, skriver Anita Goldman i DN 11 november.
   En månad före mordet, den 6 oktober, genomfördes en stor högerdemonstration i Jerusalem. Demonstranterna ropade ”Död åt Rabin! Död åt Rabin!”
   På en balkong med överblick över folkhavet står Netanyahu, Yitzak Shamir och Ariel Sharon.
   Mordet utfördes av Yigal Amir som indoktrinerats i de högerextrema miljöerna. Israels nuvarande justitieminister och utbildningsminister växte upp i samma miljö.
   Den man som står i förgrunden på balkongen och lyssnar på demonstranternas rop är nu sedan tio år Israels premiärminister.
   Mordet på Yitzhak Rabin var en högerkupp som lyckades. Sedan dess omformas Israel efter de nya makthavarnas ideologi.
   Inom kort har dokumentärfilmen ”Rabin – den sista dagen” premiär. Då kan vi med egna ögon se den högerextrema hetsen och mordet.
   Jag minns bestörtningen i klassrummet för 21 år sedan när vi behandlade mordet och dess konsekvenser. Vi förutsåg en kris men kunde omöjligt inse omfattningen av den katastrof som under årtionden skulle plåga israeler och palestinier.
   Mordet har också påverkat utvecklingen i Europa och Sverige. Kent Ekeroth och andra högerextrema ledare besöker ofta Israel och hyllar Netanyahus högerregim för dess skoningslösa kamp mot palestinier och andra muslimer. Det finns dokumenterat i Gellert Tamas bok Det svenska hatet. Så förgiftas opinionen också här, samtidigt som förintelsen pågår i Mellanöstern.
 

---

Kommunalrådens nya kläder och kramen vid kommungränsen

En dag, när de tre kommunalråden fiffige Philip, grabbige Christer och förnumstiga Inga-Kerstin läste Sydsvenskan, fick de veta, att Lund inte hade någon plan mot våldsbejakande extremism.
   Ingen plan mot extremism, utropade Philip. Vålds-bejakande extremism, rättade Inga-Kerstin. Vi måste skriva en!
   Nej, det får tjänstemännen göra! grymtade Christer. Han var entreprenör och brukade låta andra göra jobbet, Själv tog han förtjänsten.
   Så de befallde tjänstemännen att skriva en plan mot våldsbejakande extremism, särskilt vänsterextremism. 
   Tjänstemännen skrev en plan. Philip, Christer och Inga-Kerstin undertecknade. De dunkade varandra i ryggen. En för Alliansen, ropade Philip. Alliansen för en, svarade Christer.
   Ett halvt år senare blev de upprörda igen. De tittade på den ryska nyhetskanalen ET och fick höra, att i Lund fick återvändande islamister gratis bostad och körkort samt skattelättnader.
   Alla andra svenskar och särskilt de som bor i Lund insåg att detta var en rysk propagandalögn. Men inte de tre kommunalråden. De tände direkt.
   Detta är helt oacceptabelt! sa Christer. Helsjukt! sa Inga-Kerstin. Det är säkert V som har bestämt det! sa Philip och flinade. Nu ska dom få! Han fixade själv rubriken:

”Skrota generösa stödprogram för hemvändande terrorister.”
Det märks att du är medietränad, sa Christer. Ted Ekeroth kunde inte uttryckt det bättre!
   Jag har mer, sa Philip. Hör här:
   ”Samtliga delar som anspelar på särskilda satsningar på exempelvis jobb och bostäder för hemvändande jihadister måste strykas.”
   Du är inte dum, du, fnittrade Inga-Kerstin. Philip myste och anlade predikoton:
   ”Många flyktingar som kommer till Lund kan ha flytt IS halshuggningar, våldtäkter och tortyr. Ska vi då se dem i ögonen och säga att deras förövare ska tas emot med en kram vid kommungränsen och få förtur till bostad och jobb?”
   Kram vid kommungränsen! Vad får du allt ifrån? Du är ju en riktig poet, utbrast Christer. Där fick vänstern så den teg, sa Inga-Kerstin och knep ihop munnen.
   De tre kommunalråden slog sina kloka huvuden ihop och skrev och skrev. Nu skriver vi själva, sa Inga-Kerstin. När de skrivit färdigt gick de tillsammans till Rådhuset och lämnade in skrivelsen. Tjänstemannen som tog emot den utbrast förvånad:
   – Generösa stödprogram? Vad får ni det ifrån? I handlingsplanen står ingenting om hemvändande terrorister. Det vet ni väl! Det var ju ni som ville ha den. Och som synade den. Och röstade igenom den . Och undertecknade den. I den står ingenting om jobb och bostäder för jihadister!
   Ingenting alls? hickade Philip bestört. Jävlar i helvete! stönade Christer. Inga-Kerstin bara snyftade.
   Förfärade såg de tre kommunalråden på varandra. Ni är ju alldeles nakna, sa Inga-Kerstin. Du med, sa Philip. Hur ska vi komma härifrån? Vi är ju mitt i stan, stönade Christer. Var finns kommungränsen? Vid Höje bro, flämtade Philip. Kom, vi springer!
Källa: Reportage av Kalle Knivilä, SDS 21.10

P.S. Sverigedemokraternas representanter i fullmäktige Hans-Olof Andersson och Ted Ekeroth tog givetvis över deras tankar och skrev en egen insändare i Sydsvenskan under rubriken ”Finns risk att kommunens medel gagnar terrorn?”
SDS 26/10

Fångat i flykten: Tea Party-trojka av Nidhögg

PF: Tjena grabb … kolleger! Välkomna - trevligt att träffas igen för ett litet Tea Party!

CW och I-KE: Hej! Hej!

PF: Ja, idag ska vi först utvärdera vår framgångsrika kampanj mot den rödgröna röran och deras ”Handlingsplan mot våldsbejakande extremism” – därför bjuder jag idag som omväxling på IS-te – och sedan ska vi diskutera hur vi går vidare i samma anda.

I-KE: Jamen, deras plan är det väl inte, vi röstade ju alla för den … och framgångsrik … vi avslöjade ju att vi inte läst planen, och att det över huvud taget inte stod något om hemvändande jihadister och …

CW: Dumheter!! Klart den var framgångsrik! Mitt parti fick där en hel binge SD-röster! Och tänk sån uppmärksamhet vi fått i massmedia! Till och med den där mallgrodan Mellin i Aftonbladdret har tagit upp det.

I-KE: Men det står ju faktiskt inget om lyxliv och körkort – planen handlar ju om förebyggande arbete …

PS: Spelar väl för fan ingen roll vad det står i planen! Tror du folk läser den …

Ingen rök utan eld
CW: Nej, just det … SD-väljarna tror alltid vad de vill tro och andra pappskallar tänker ”ja, ja ingen rök utan eld”.

I-KE: Fast vi i alliansen framstår ju som splittrande när KD inte är med . . .

CW: Skitsamma! De skenheliga jävlarna kommer nog med i nästa kampanj!

I-KE: Nästa kampanj? Vaddå?

PS: Jo, efter att vi nu har konstaterat att vår attack varit synnerligen framgångsrik – vi skiter i dina invändningar, I-KE - så går vi nu vidare på denna fiskefärd i dessa härliga brunblå vatten. Nu ger vi oss i kast med nästa handlingsplan!

I-KE: Vilken handlingsplan?

CW: Aha, jag antar att du menar ”Plan mot våld i nära relationer” som nu snart ska tas av kommunfullmäktige? 

Solresor och lyxkryssningar

PS: Precis! Där tänkte jag nu att vi gör en gemensam skrivelse till kommunstyrelsen där vi KRÄVER att solresorna till Medelhavet och lyxkryssningarna i Karibiska sjön utgår ur planen för de mohammedaner, som misshandlar sina fruar, sambor och döttrar. Nej, förresten – vi gör en motion till fullmäktige och kräver det redan innan fullmäktige har tagit planen! Fy fan, så smart jag är!

I-K. E: Stopp nu! Det står ju inget om resor och kryssningar i planen. Det står ju bara om behandling av våldsutövare. Och vi kan väl inte skriva att det bara ska gälla muslimer …

CW: Har du inte fattat? Vi tolkar att det står om solresor och lyxkryssningar. Vi ser till att vi får tolkningsföreträde helt enkelt. Och självklart så antyder vi bara att det är muslimer det gäller. ”Främmande kulturer” brukar räcka. Så raggar vi upp någon korkad journalist så ska ni se att våra kära nättroll hakar på ungefär som i fallet med planen mot våldsbejakande extremism.

PS: Ja och jag som har kontakter i England kan till dom bekräfta att det faktiskt står så i planen, precis som jag gjorde när extremismplanen kom på tapeten. Så kommer det sedan i någon brittisk sensationsblaska – smarrigt! Då blir det ändå sannare när den nyheten vänder tillbaka hit!

Motioner om vad som helst
CW: Just så! Vips så blir det en sanning att det går att tolka så.

PS: Ja, låt oss skrida till verket och tota ihop en text till fullmäktigemotionen. Jag tar befälet, som min partiledare brukar säja. Vi liberaler är ju vana vid att skriva motioner om vad som helst, så det kommer att gå geschwint. Sen får vi fila vidare på vår strategi att lägga oss så nära SD som möjligt för att försöka ta så många av deras röster som möjligt …

I-KE: Jaja, ni pojkar vet väl som vanligt bäst … men tänk om folk börjar få svårt att se skillnad på oss och SD???

Framgafflat - om cykel och trafik: Förarlösa bilar – de oskyddade trafikanternas mardröm av Ulf Nymark

Förarlösa bilar är en framtidsdröm för billobby. Det ska bli så mycket trafiksäkrare och (den f.d) föraren skulle kunna syssla med helt andra saker under färd. Det har dock visat sig att möjligen kan den självkörande bilen bli säkrare för den eller de personer som åker i bilen. Men inte för medtrafikanterna, i synnerhet inte för oskyddade trafikanter. I en biltidning berättar Mercedes säkerhetschef att om bilen står inför valet mellan att rädda föraren eller någon på gatan kommer den alltid att välja att rädda livet på dem inuti fordonet. ”Om du vet att du kan rädda åtminstone en person, rädda den personen. Rädda personen i bilen”, säjer säkerhetschefen.  Det innebär alltså, till exempel, att den förarlösa bilen, för att rädda minst en person inne i bilen, kommer välja att köra rakt in i en grupp barn som väntar på skolskjuts. Billobbyns framtidsdröm blir en mardröm för oskyddade trafikanter.

Lund - en liten stad förutan gågata
Återigen har massmedia skrivit om Lilla Fiskaregatan som om den vore en gågata. Det är den som bekant inte. Huvudproblemet med Lilla Fiskaregatan är vad gäller relationen gång-cykel är att gatans utformning inte ger stöd för regelverket och vice versa. Gatan ger ett synintryck av att vara gågata. Trottoarerna är inte upphöjda i förhållande till fordonstrafikens del av gatan, de många uteserveringarna är legio och sträcker sig ända ut till fordonens körbana.
   Men regelmässigt är det som vilken annan gata som helst i staden, bortsett från att motorfordonstrafiken har vissa begränsningar. Det innebär alltså att fotgängare ska gå längs gatans sidor och korsa gatan endast om det kan ske utan fara för fordonstrafiken i körbanan. Maxhastigheten är 30 km/tim. Vore det en gågata så skulle fordon ha väjningsplikt mot gående och maxhastigheten vara gångfart.

Cykelöverfarter
Lunds kommun har under året byggt 7 cykelöverfarter, vilket är synnerligen välkommet. Ja, alltså de nya cykelöverfarterna där bilister har väjningsplikt gentemot cyklister. Det som förut var cykelöverfarter heter som bekant numera cykelpassager. Cykelöverfarterna är för korsande bilister skyltade med detta vägmärke.
 

 

Tyvärr är det vid en del cykelöverfarter svårt för cyklister att i god tid se skyltningen. Vid sådana överfarter borde det finnas någon form av ”förskyltning”, så att du som cyklist är säker på vad som gäller. ”Hajtänderna” i gatan – som för korsande fordonstrafik markerar att de ska lämna företräde - ger i sådana fall inte tillräcklig information.  Men i förordningen finns inget utrymme för ”förhandsskyltning” för cyklisterna, såvitt jag förstår.

Bilen och livspusslet
Från billobbyn, inte minst från många bilister, hävdas ofta att bilen behövs för att klara det så kallade ”livspusslet”. Så är det kanske. För ett fåtal bilister. Jag hyser dock en stark misstanke om att många börjar med att först lägga bilen i sitt pussel. Och självklart kommer då detta att styra hur resten av pusslet kan läggas. Dvs. bilen blir en utgångspunkt för hur en organiserar sin vardag och sitt liv.

Mer mod än pengar? Vad ska Malmö göra för att bli en hel stad? av Staffan Lindberg

Malmös väg in i framtiden är inte skriven ännu. Staden har de senaste 25 åren genomgått en dramatisk övergång från industristad till tjänstestad med många högkvalificerade jobb men också med väldigt många lågkvalificerade jobb. 15 procent är arbetslösa, dubbelt så många som i hela landet. Allt detta skildras förtjänstfullt i en stor artikel i Sydsvenskan den 26 juni 2016. Heidi Avellan har nyligen anknutit till denna förståelse av Malmös situation i en krönika i samma tidning (29 oktober). Där pläderar hon för att Malmö behöver hjälp och förståelse, men vad är det för hjälp Malmö behöver och hur kan Malmö lyfta sig självt?

Det stora problemet för Malmö just nu är att staden har flest invandrare i Sverige i förhållande till sin folkmängd. Staden ’svämmas över’ genom EBO, dvs. att det är fritt för flyktingar att bosätta sig hos släktingar - kallat eget boende. Det blir billigare för staten, som står för kostnaderna, men mycket dyrt för Malmö. Något måste göras!

Malmö kommun håller samtidigt infrastruktur och service för många företag vars högavlönade anställda bor i rika kranskommuner som Vellinge, Skurup och Lomma och betalar skatt där. Malmö är en fattig kommun i förhållande till de sociala behoven. Skatteutjämning i all ära, men en kommunsammanslagning vore det självklara. Det verkar inte stå på den politiska dagordningen. Den borde göra det.

Malmö är framtidsstaden med nya uppfinningar, ny teknik, nu snart med eget universitet, ett blomstrande kulturliv (teater, musik, konst, litteratur) och med imponerande nya byggnader och institutioner, Turning Torso, Malmö Live… Närheten till Köpenhamn och bron över dit är en del av det spännande. Detta drar framförallt ungdomar från hela landet. Men som ett damoklessvärd vilar passkontrollen över staden och kan dra ner investeringar och antalet nya jobb.

I konkurrensen om jobben får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.

Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.

Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är drogberoenden, en del har sympatier för IS.

Den vanliga fattigdomen drabbar ensamstående med barn, arbetslösa, och drogberoende. Hemlösheten är bara toppen på isberget.

Malmö drömmer sig igenom allt detta genom de stora framgångarna för Malmö FF, FC Rosengården och Malmö Redhawks. Idrotten är Malmös ”religion”. Men bristen på egen framgång kan bli både inåtvänd sorg och utåtriktad aggressivitet.

Uppdelningen i isolerade grupper (etniska och andra segment) med olika resurser, som existerar sida vid sida i Malmös ”anonyma” storstadsumgänge, kan ses som en ömtålig jämvikt, en balans som är minerad av ”orättvisor” och ibland av konkurrens om gemensamma resurser. Vad gör fattiga ungdomar på sommaren när andra är på semester? Bränner bilar, utmanar polisen? Något som är spännande och ”kul” helt enkelt. Svaret är inte fler poliser.

Helheten är en salig blandning av skönhet, glädje och möjligheter ihop med misär, uppgivenhet och svarta hål av förtryck och kriminalitet. I denna värld gäller djungelinstinkten: att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och inte tvärtom.

Vad är lösningarna? Det behövs en social demokrati och omsorg inom familj, skola, fritidsaktiviteter, politik och arbetsliv. Invandrare har oftast en starkare tro på dessa värden än svenskfödda. De kan starkt bidra till att stärka dessa värden om de ges chansen fullt ut.

Vad kan kommunen göra? Integrera alla i verksamheter. Skapa institutioner som ger plats åt alla, t ex fritidsgårdar med autonomi, som är direkt knutna till skolor i området. Ideella föreningar med kommunalt stöd täcker långt färre ungdomar än vad som behövs och tillfredsställer oftast de som redan har det bra.

Ge röst åt dem som är i underläge i olika former. Skapa alternativ för dem som faller utanför.

Kommersialisering av staden och dess platser, byråkratiskt tekniska styrformer och centralisering, som nu är aktuellt i Malmö kommun, går stick i stäv med dessa starka behov. Omsorg är inte bara lagar och likabehandling. Den måste levas ut mellan levande människor.
Staffan Lindberg, Professor emeritus i sociologi, Lunds universitet, Studiecirkelledare på ABF i Malmö

66 år i skolan 31. 1973-85: 7. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Erik Nilsson, ombudsman i vpk, skjutsade mig till Malmö i distriktets röda Volvo som testamenterats av en partikamrat. Erik skulle till distriktskontoret på Bergsgatan och själv skulle jag till Heleneholmsskolan. Solen gick upp över Uppåkra kyrka när radions nyhetsuppläsare meddelade att Ronald Reagan besegrat Jimmy Carter i det amerikanska presidentvalet. Vi insåg båda att en ny historisk era hade inletts.

1980-talet: Ayatolla Khomeini släpper den amerikanska gisslan i Teheran. Saddam Hussein startar Iraks USA-stödda krig mot Iran som pågår till 1988. Olof Palme får FN:s uppdrag att medla.
   Palestinier inleder en intifada mot Israels ockupation av Västbanken. PLO accepterar tvåstatslösningen.
   Sovjetunionens invasion i Afghanistan fortsätter – och kör fast. USA och Sovjetunionen kapprustar. Amerikanska kärnvapen utplaceras i Europa.
   USA-finansierade contras försöker störta sandinistregeringen i Nicaragua. 
   Margaret Thatcher definierar nyliberalismen: ”Det finns inget samhälle”. Brittiska gruvfacket krossas. IRA:s kamp i Nordirland utvidgas till London.
   Hiv förändrar synen på sexualitet.
   Gorbatjov tänker nytt: Perestrojka. Ett nytt sätt att se på vårt land och världen. Berlinmuren rivs.
   Massakern på Himmelska fridens torg sätter punkt för kinesernas demokratisträvanden.
   U 137 går på grund utanför Karlskrona. Thorbjörn Fälldin hanterar krisen. Olof Palme blir statsminister 1982. Meidners löntagarfonder dominerar politiken. LO i konflikt med S-partiet: rosornas krig. Ubåtsjakt. Mordet på Olof Palme. Ingvar Carlsson.
   Om allt detta och mer därtill undervisade jag under 80-talet dagligen i Heleneholmsskolan. Internationella utskottet analyserade varje vecka konflikterna, ofta med inbjudna representanter från konfliktområdena. Debatten fördes i Veckobladet som kom ut med cirka 40 nummer om året.

Striden inom vpk om förhållningssättet till Sovjetunionen fick en ny brännpunkt, när Sovjetunionen plötsligt bytte ståndpunkt i Eritrea-frågan.
   Vpk hade - liksom den internationella vänsterrörelsen - stött den eritreanska befrielsekampen ända sedan den inleddes efter Etiopiens annektering av Eritrea i början av 1960-talet.
   Men efter att Etiopiens kejsare störtats och Mengistu-regimen förklarat att Etiopien nu var ett socialistiskt land, bytte Sovjetunionen ståndpunkt och gav regimen massivt militärt och ekonomiskt bistånd i kriget mot den eritreanska befrielserörelsen ELF.

   Traditionalisterna i vpk krävde nu att partiets stöd till ELF skulle omprövas. Fyra riksdagsmän reste till Addis Abeba och rapporterade entusiastiskt i Ny Dag om Etiopiens socialistiska framsteg.

   Denna följsamhet ifrågasattes givetvis av Internationella utskottet. Vi skrev debattartiklar i Ny Dag och utarbetade en kongressmotion, som först publicerades i ett VB-nummer i augusti 1981 (ett nummer som för resten framställdes och postades av Margareta Björnsson, Monica Nymark och Stig Nilsson).
   Utskottet fick ett erbjudande från partistyrelsen att skicka representanter till ELF i Khartoum, där ledningen uppehöll sig. ELF hade splittrats efter det militära nederlaget. Den nya fronten, som kallades EPLF, Eritrean Peoples Liberation Front, hade bildats av unga aktivister som vistats ett år i Kina under kulturrevolutionen.
   Utskottet diskuterade möjligheten att skicka två representanter till Khartoum, men beslöt till slut att jag skulle resa ensam. Resan skulle genomföras i slutet av september och omfatta 14 dagar. Det blev en omvälvande upplevelse. Mer om den nästa vecka.

I Malmös skolpolitik skedde en smygande förändring. Mottagandet av nya sjuor från Munkhätteskolan upphörde när höstterminen började. Vi reagerade inte först eftersom vi hade händerna fulla med att få igång arbetet i våra klasser. Sedan förstod vi att man beslutat att lägga ner högstadiet på Heleneholm.
   Det innebar att den tidigare principen att samordna högstadium och gymnasium övergavs. Vi fick inte längre möjlighet att följa eleverna de sex åren från årskurs 7 till studentexamen. Ursprungligen hade den tillämpats i de läroverk som föregått dagens skolsystem. Den hade skapat ordning och sammanhang för eleverna som ofta valde att fortsätta på gymnasiet.
   1985 skilde regeringen grundskolelärarna från gymnasielärarna. Man fick bara kompetens för endera. Det fick konsekvenser för Heleneholmsskolans lärare. Somliga hade huvudsakligen tjänstgjort i grundskolan. De förflyttades mot sin vilja till andra grundskolor.
   Det innebar ett förödande slag mot ett effektivt lärarkollektiv. Vi protesterade via LR och Lärarföreningen. Jag skrev en understreckare i Sydsvenskan. Men ingenting hjälpte. Själv hörde jag till dem som fick stanna, men med ett splittrat schema: jag undervisade livsmedelstekniker på Södervärn i samhällskunskap 3 timmar i veckan och hade ”affärssvenska” för ett toffelmakarprogram på Grängesbergsgatan 2 timmar. Detta innebar intressanta pedagogiska utmaningar. Flera av de lärare som flyttades från Heleneholm återvände efter några terminer.

Ingen VB nästa vecka!

Nästa vecka tar red ledigt och håller höstlov en vecka innan skolorna. En av många anledningar är detta lovs nya namn, då måste såklart VB komma som vanligt och helst med mer text än vanligt, så kära skribenter: Ni behöver inte ta ledigt.
red

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
22 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano

Från Åreds mölla till Höjebro mölla

Promenad söndagen 23 oktober
Samling kl 14.00 på Källbybadets parkeringsplats

Vi går längs Höje å från Åreds Mölla där mjölnardrängen Åred arbetade innan han anslöt sig till upproret vid Klågerup, överlevde fältslaget men tillfångatogs  av husarerna, sattes i fängelse på Malmöhus och dömdes till femton par spö.
   Åns låga vattenstånd gör att vi kan se erosionen längs stränderna.
   Deltagarna kan frivilligt bidra med 20 kronor till Klostergårdens byalag.

Doc Lounge Lund: The Russian Woodpecker

 

Varför hände Tjernobylkatastrofen? Finns det mer till historien än vad den Sovjetiska regeringen vill avslöja?

Fedor Alexandrovich är en radioaktiv man. Han var fyra år gammal då han utsattes för de giftiga utsläppen efter Tjernobylkatastrofen 1986 och blev tvingad att lämna sitt hem. Nu är han en 33 år gammal artist i Ukraina med radioaktivt strontium i sitt skelett och en besatthet kring den världsomvälvande katastrofen; Varför hände det? Finns det mer till historien än vad den Sovjetiska regeringen vill avslöja? Och framför allt; vad hade det att göra med den gigantiska, mystiska stålpyramiden som nu ruttnar bort, 2 mil från katastrofområdet? - Ett stort och klumpigt vapen från Kalla Kriget, känt som ”Duga” och som även kallas ”The Russian Woodpecker” efter det konstiga, konstant klickande ljudet som det avger på en specifik radiofrekvens.
   I Chad Garcias film, och från producenterna bakom ”Pussy Riot” och ”The Square”, återvänder Alexandrovich till spökstäder i den radioaktiva säkerhetszonen för att hitta svar - och för att bestämma sig för om han ska riskera sitt liv för att avslöja dem mitt i ett gryende moln av Ukrainas revolution och krig.

Tisdag 25/10 19:00 på Mejeriet, Lund
Inträde: 80 kr (60 kr för student/pensionär) eller DOC LOUNGE GULDKORT som ger fri entré på alla säsongens ordinarie visningar. Vid förköp av både entré och soppa hos Tickster reserverar vi sittplats vid bord.
Trailer »

Var är mina... av Karin S

Var är mina originella
ordkombinationer?
Hallå! Kom fram!
Gula löv, höst, regn
vind, mörker och
nedstämdhet.
Gör något nytt av det!
Höst har jag upplevt
i 80 år snart.
Nej, kan inte.
Gör egna försök då!
Jag ger upp
som min trötta rygg
fast jag stavgått
en och en halv timme
delad i tre.

Kulturhus i Folkets park? Ja!

 

Folkparkshuset, eller Edmanska huset, som det kallas efter sin skapare arkitekt Bengt Edman, ska restaureras, det har kommunfullmäktige bestämt. Det ska bli ett kulturhus för Väster med plats både för Västers bibliotek och Teater Sagohuset till en kostnad av 15 miljoner.
   Sedan gjorde Serviceförvaltningen en utredning och kom fram till att kostnaden blir 65 miljoner.
   Då greps tjänstemännen i Kultur- och Fritids- förvaltningen av panik (nämnden är ju kroniskt underfinansierad av Lunds skattesnåla höginkomsttagare) och föreslog att restaureringsförslaget ska skrotas. Idag (torsdag) tar nämnden ställning.
   Men det är inte Kultur- och Fritid som fäller det slutliga avgörandet utan fullmäktige.
   Anders Almgren, S, tar snart upp frågan i kommunstyrelsens arbetsutskott. Han vill ha både teaterverksamhet, bibliotek och kafé i byggnaden, helst till priset 15 miljoner. Ett lågpriskulturhus, kanske.
   Stadsplanerare Malin Larsvall i Husgruppen, som bildats för att bevara Edmanska huset, sågar utredningsförslaget. Enligt henne måste man välja mellan bibliotek och teaterverksamhet om man vill bevara byggnadens arkitektoniska värden.
   Samtidigt sneglar Lunds politiker på frågan om huruvida Stadshallen ska bli ett Kulturhus om två år. Ett eller två kulturhus? Billiga eller dyra? Eller inget alls? Konsthallen finns ju.

Teater Sagohuset har i minst 30 år misshandlats av de styrande. Att teatern alls existerar beror på att det hållits igång av Margareta Larsson och andra ur den generation som varit van att lita till egna krafter. Det är hög tid att kommunen tar ansvar. Och en central plats är givetvis att föredra. Härom året fördrev kommunen Lilla Teatern från Stortorget. En fadäs!
   Kanske kan Lunds anseende som kulturstad nödtorftigt repareras om Teater Sagohuset bereds plats i Stadshallen?
   Men då återstår frågan om Lilla Teaterns framtid.

Det behövs en mötesplats på Väster, som de senaste decennierna vuxit med stadsdelen Värpinge. Biblioteket och dess stödförening bedriver sedan årtionden i trånga lokaler och till låg kostnad en verksamhet för litteratur och kultur som utgör en inspirationskälla för hela Lund.
   Edmanska huset med pergolan och den ljusa salen skulle vara en utomordentlig bibliotekslokal med utrymme för möten och konditoriverksamhet mitt i den underbara Folkparken med dess majestätiska träd som jag har beundrat sedan jag såg dem första gången 1954.
   I början av 1980-talet när huset var nytt – det byggdes 1976 – ägde Vänsterpartiets höstfester rum där med konserter, uppträdanden av bland annat Röda bönor, lekar och dans, inte bara inomhus utan också ute i parken. Några noteringar från den 5/9 1981: ”Trängsel, musik, slamrande karuseller, sol, rök från grillarna, flaggor, ballonger, barn, jag har just kommit hem från festen och den ser ut som en väldig framgång klockan 5 på lördagen.”
   Se till att ljuset får lysa i Edmanska huset och livet återvända till Folkparken.
Gunnar Stensson
 

 

Läs mer om folkparken »

Lästips på nätet av Göran Persson

Var skall man söka kunskap om politik idag? Att hitta korta nyheter och åsikter är synnerligen enkelt. Sveriges radio har treminutersnyheter stup i halvtimmen och TV är bra på ungefär samma saker. Men var hittar man lite mer kunskapshöjande material? På samma ställen fast inte lika ofta, min personliga favorit är sedan många år Godmorgon världen på söndagar i P1.
   Att hitta någon beständig favorit på nätet har jag haft svårare för. Den lite mer djuplodande artikeln från en vederhäftig källa som inte driver en egen, eller någon annans linje. På senare tid har jag hittat en favorit.

Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet är politiskt oberoende och drivs på fullständigt ideell basis. Syftet är dels att bredda, fördjupa och nyansera den säkerhetspolitiska debatten genom högkvalitativa analyser och debattinlägg, dels att bidra till folkbildning och ökat engagemang och förståelse för säkerhetspolitiska utmaningar och lösningar i bred bemärkelse.
Rubrikexempel just nu:
 • Så kan IS dragningskraft på kvinnor minskas
 • Intervju: Så förs kampen för fred i Colombia
 • Förändrad mansroll kan minska våldet mot Kongos kvinnor
Ett ganska brett register där jag oftast hittar något som intresserar mig. Den som har något annat tips på bildande material på nätet får gärna höra av sig. Jag och övriga VB-läsare tar tacksamt emot.

Skatter för kapitalismens bevarande? av Gunnar Stensson

Thomas Piketty föreslår i Kapitalet införandet av en global förmögenhetsskatt, fastighetsskatt och progressiv inkomstbeskattning. Varför?
   För att begränsa förmögenhetskoncentrationen i världen. Den hotar nämligen hela det kapitalistiska systemet. Förmögenheterna koncentreras numera automatiskt. Det leder till ekonomisk stagnation.
   Tyskland och Frankrike föreslår tillsammans med tio EU-länder en skatt på valutatransaktioner. Det kallas Tobinskatt efter ekonomen som fick idén för drygt 40 år sedan. Peter Larsson reflekterar över förslaget under rubriken Nya skatteintäkter. (SDS 20/10)
   Transaktionerna är många nuförtiden. Det finns datorer som genomför dem automatiskt. Skatteintäkterna blir stora - om Tobinskatten införs.
   Syftet med Tobinskatten är detsamma som med Pikettys skatteförslag: att hindra att det kapitalistiska systemet stagnerar på grund av kapitalets koncentration.
   Den rikaste procenten gör hårt motstånd mot alla skatter. Den enskilde kapitalistens vinststrävan är alltid starkare än viljan att bevara systemet. Därför blir effektiva förmögenhetsskatter kanske aldrig genomförda. Systemet kollapsar. Så avskaffar kapitalismen sig själv. Kanske?
   Att frukterna av de mångas arbete hamnar i händerna på de få ägande är orättvist, skriver Nina Björk i Drömmen om det röda. Vi socialister vill att den orättvisan ska avskaffas. Det är utmärkt att Vänsterpartiet arrangerat en studiecirkel kring boken.

66 år i skolan 30. 1973-85: 6. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Under mina första tio lärarår i Malmö minskade folkmängden med 25 000. I kvarteren runt skolan var minskningen tydlig. Oro och våld ökade. Jag minns en episod då en tidigare elev stegade in i rasthallen, gick rakt fram till en åttondeklassare och slog ner honom ”för att hämnas för att han slagit min lillebror”. Vid ett annat tillfälle fick en pojke med en stukad fot ett plötsligt utbrott och hotade en lärare med sin krycka. ”Jag ska slå dej i klotet”, skrek han. En vecka senare blev han överkörd av en tung lastbil. Hans bäcken krossades. Han hette Benny.
   En kampanj mot ”flumskolan” inleddes i massmedia. Kvällsposten publicerade en rad skandalreportage. Vid ett tillfälle uppmanade en fotograf några elever att klättra upp på taket över skolans entré.  Äldre konservativa lärare deltog i kampanjen. Den lärare som brukat demonstrera med plakatet ”Bomba Hanoi” påstod i en intervju att han inte vågade gå i skolans korridorer utan en stålbatong. Rektor Alf Andersson blev djupt upprörd. Han och studierektor Marcus Lindbom hanterade krisen väl.
   Nu inleddes Ingegärdarnas kamp. I den deltog också en pedagog som hette Inge-Marie Svensson, älskad av elever och kollegor, men hatad av de reaktionära. Jag hade stöd av min lärarkandidat Bo. Ingegärd Rössler Rosenberg och Ingegärd Sandström, båda från Lund, var ledande i de laddade diskussionerna om pedagogik och samhälle som pågick i lärarrum, korridorer och på konferenser.
   Vi hade tät kontakt och någon gång i veckan samåkte vi till Malmö. De kallade mig den mest ”androgyne” läraren på skolan. Vi inriktade oss på att få in progressiva lärare i skolans olika organ.  Jag var klassföreståndare och Ingegärd Sandström svensklärare i en samhällsvetar-tvåa. Somliga elever hade jag undervisat sedan de var tretton. Vi var båda engagerade i klassen, men Ingegärd ansåg att där fanns en grupp som stod utanför gemenskapen. Vi beslöt att genomföra en veckas lägerskola på Öland i slutet av maj 80. Vårterminen ägnades åt förberedelser. Det gällde att fixa buss, boende och mat. På campingplatsen i Böda fanns det fem stugor med vardera sex sängplatser. Efter samråd med föräldrar och elever beslöt vi att eleverna skulle bo gruppvis med pojkar och flickor i samma stuga. Vi gjorde ett studiebesök i Borgholm och jag cyklade dit med halva klassen en blåsig dag. Vid återfärden var eleverna ivriga att komma tillbaka och bli lediga. Det var fyra mil i motvind. Alla eleverna, pojkar och flickor i 17 - 18-årsåldern, cyklade ifrån mig. Jag kände mig utklassad och upptäckte att mitt självförtroende i klassrummet delvis hade grundat sig på att jag varit starkast i klassen. I fortsättningen skulle jag vara lärare på samma villkor som Ingegärdarna.

VPK Lunds valframgång ledde till ett hektiskt år. Många hamnade plötsligt i nämnder och styrelser där arbetet var helt annorlunda än i aktionerna på gator och torg. Kommunmötena präglades av hårda motsättningar mellan traditionalister och förnyare. Daniel Kallos och Eva-Marie Köhler drev en hård ortodox linje.

   Vid distriktskonferensen i Eslöv i februari 1980 dominerade VPK Lund. Antiimperialistiska utskottet bytte namn till Internationella och fick uppgiften att ansvara för distriktets uttalanden i internationella frågor, vilket medförde att utskottet blev synligt för partiledningen i Stockholm. Oswald Söderkvist och Eva Hjelmström kom och försökte tala oss till rätta. Den hetaste konflikten gällde Sovjetunionens intåg i Afghanistan. De ansåg att Sovjetunionen kämpade för kvinnor och social rättvisa i Afghanistan. Majoriteten i Lund var motståndare till invasionen. Det kom till öppen konflikt vid 1 maj-demonstrationen. När jag tog upp parollen ”Sovjet ut ur Afghanistan!” ställde sig Daniel framför en kolonn och försökte överrösta oss med parollen ”Krossa USA-imperialismen!”
   Men det var kärnkraftsomröstningen och Nej-kampanjen som dominerade våren. Den 15 mars genomfördes massaktioner i Malmö, Lund och Helsingborg inför omröstningen den 23. Demonstrationen i Lund var så stor att täten efter en runda på Mårtenstorget mötte den bakersta kolonnen på Bredgatan. Jag som gick i främre delen mötte min syster Anna och hennes sambo Jan. Det var blåste kallt men hög stämning. Lunds kommunistiska blåsorkester spelade Guerilleros. Vi såg kommunismen som den enda demokratiska ideologin (den enda som bekämpade kapitalismens klassdiktatur). Eftersom Sovjetunionen och dess satelliter var odemokratiska var de inte kommunistiska. Att kalla blåsorkestern kommunistisk var en provokation.
   Folkomröstningen blev en antiklimax. Nej-linjen samlade bara 40 procent av rösterna. Linje 2 hade räddat kärnkraften för överskådlig tid. Olof Palmes studentafton i AF 17 april samlade få åhörare. Just då var alla oerhört trötta på honom.

Karin hade framgång med ett collage som hon arbetat fram tillsammans med en teatergrupp. Hon hade blivit invald i Kultur- och Fritidsnämnden, men vantrivdes. Diskussionerna var abstrakta och partiföreträdarna grälade utan att ha underlag för sina ståndpunkter. Lilla Teatern behandlades snålt. Karin plågades också av den hårda stämningen i kompol. Anna-Stina Sannerstedt utsattes vid ett möte för kritik på grund av ett beslut hon tagit i en social fråga. Karin fann kritiken orättvis. Och det var inte det enda tillfället. Så hon lämnade det parlamentariska arbetet.
   Jag var trött. Jobbet i distriktsstyrelsen, VU, Internationella utskottet, stadsdelsgruppen och Solidaritet med Vietnam vid sidan av undervisningen och konflikterna i skolan hade blivit tärande. Martin befann sig i ett mellanläge mellan studentexamen och lumpen. Sara som var 16 skulle börja på Polhem och Johanna var sex. Sommarlovet började 9 juni. Vi for till Älghult. Karins pappa Richard blev upplivad när stutarna släpptes ut i hagen!