Den ekonomiska krisen av Sven-Hugo Mattsson

Jag tror att den ekonomiska kris vi nu har kommer att bli långvarig. Risken är att, när det väl vänder så står nästa kris runt knuten. Min tro bygger på att mycket av produktionen bygger på konsumismen, snart orkar vi helt enkelt inte konsumera mer.
Jag är ingen ekonom, men det finns erfarenhet, inte dum att ha. Jag vill dela upp de 60 senaste åren i två tidperioder. 1950-75, ca 25 år. och1976-2009, knappt 35 år. Att jag väljer dessa perioder finns en tanke, eftersom perioderna framförallt har skillnader som ger kunskap.
Det finns två saker som förenar dessa bägge perioder. Produktionen ökade kraftigt i bägge perioderna. Mellan tummen och pekfingret tror jag att vi dubblade produktionen i första perioden och gjorde om det i den senare perioden. Vi har alltså ungefär fyrfaldigat produk- tionen de senaste 60 åren. En annan sak som är lika är att kvinnorna kom ut i arbetslivet.

Skillnaderna
Men det finns mycket som skiljer. I första perioden höll vi arbetslösheten i schack. Det fanns perioder, där vi knappast hade någon arbetslöshet alls. Vi fixade detta genom att gå ner i arbetstid, från 48-40 timmar. I andra perioden har vi nästan inte alls sänkt arbetstiden och arbetslösheten har bitit sig fast. Tidvis kan man tala om massarbetslöshet. Trots att vi nu producerar mer än ca fyra gånger mer än för 60 år sedan så har vi massarbetslöshet. Det verkar alltså inte finnas något självklart samband mellan hög produktion och låg arbetslöshet.
I den första perioden hade vi ingen statsskuld, alltså bara tillgångar. I den andra har statsskulden ökat kraftigt efter flera ekonomiska moras. Därmed kommer jag in på att vi enbart hade socialdemokratiska regeringar i den förra perioden medan vi haft borgerliga regeringar under snart 12 år den senare perioden. Borgarna har inte förstått att välfärd kräver höga skatter. Det är under borgarnas tre regeringsperioder som statsskulden skapats.
En annan skillnad, som jag hoppas återkomma till, är att vi under den första perioden inte hade någon atomkraft medan vi nu har runt 60 TW. Det verkar inte heller finnas något som talar för att god tillgång till atomkraft förbättrar sysselsättning, kanske är det tvärtom. God och därmed relativt billig el innebär maskiner fler robotar och datorer.
En annan sak, kanske viktigast är att den produktion vi hade i första perioden drevs, i hög grad, av eftersatta behov. Vi behövde bygga mycket och beslutade om ett millionprogram. Välfärden behövde byggas ut. med barnomsorg, skola och bättre sjukvård, säga vad man vill om sjukvården nu men den är överlägsen den vi hade då. Det är det här argumentet som gör att jag tror att krisen blir långvarig, nu drivs produktionen i hög grad av konsumismen, som kan undvaras. Jag skall komma med en säkert kontroversiellt åsikt. Vi borde stannat vid 1975 års levnadsnivå. Redan då hade vi det bra, vi hade det så bra att vi hade haft utrymme att höja skatten och därmed utveckla välfärden, vi hade råd att göra samhället mer jämställt och jämlikt. Vi i den rika världen borde gått in för 0-tillväxt redan 1975 och i perspektiv av hur världen ser ut var vi i Sverige stenrika redan då.

Slutsats
Min slutsats är att det blir allt svårare att hålla ner arbetslösheten när konsumtionen i hög grad drivs av varor som inte är oundgängliga. Om vi i det läget envisas med att inte sänka arbetstiden, samtidigt som vi producerar allt mer per tidsenhet så är det nästan ett matematiskt faktum att arbetslösheten kommer att öka.
En kommentar: hur kan regeringen se hur byggmarknaden säckar ihop så att vi inte kan tillfredställa ett mänskligt grundbehov, utan att göra något?? Jag hoppas få återkomma, i dessa spalter, om särskilda artiklar om sysselsättningen och atomkraften.

Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk Vänster

Sol och Vår av Birgitta Frostin

Solen skiner över både onda och goda. I vårens tid också över mig.
Fast jag inte fick den där struntsumman som jag så väl behövde. Till den nya flygeln för alla gäster som så gärna vill bo kvar ute hos oss över natten, till söndagens brunch.
Våra fester börjar få så fin form – vi är nu etablerade festfixare, ingen kan bjuda så generöst och genomtänkt som vi. Vår gästbok av fylld av tacksamma utrop från Marcus och Percy och alla andra vänner. Hur kan någon missunna oss denna tillbyggnad, när vi kan vara till sådan glädje för våra medmänniskor!
Två fattiga miljoner – en petitess i dessa tider. Och hela idén har liksom förfuskats, solkats ner av avund och elakhet. Och rangordningen är raserad. Tilltron. Den som är grunden till all framgång. Den där tilltron som gör att man får vara med. I klubben. För utan den ekonomiska rörelsefriheten blir man lämnad utanför den klubb där allt som har betydelse för ens fortsatta liv och framgång avgörs.
Det är som att bli vingklippt, avklädd, förnedrad. Vilken skam! Nyckeln till all utveckling har tagits ifrån mig. Det är nedrigt och orättvist. För jag är värd allt jag jobbat och slitit för, varendaste miljon. Och gudarna ska veta hur väl jag förvaltat mina pund!
För vem har maken till min arbetsdisciplin – jag har inte missat en arbetsdag under hela min karriär på SEB. Inte ens under våra konferensresor till Sydafrika och Galapagos har jag slösat bort dyrbar tid på sovmorgnar. Nej, upp med tuppen till gym och rejäla golfrundor – kroppen ska vara i heltrim, representativ. De nödvändiga plastikingreppen har aldrig någonsin utförts under arbetstid, fattas bara!
Och inte har jag ens snuddat vid tanken på att planera för skatteflykt, som Percy och PG. Nej, jag är trogen mitt land och min bank. Jag har alltid känt mitt stora ansvar som en hederssak. Och nu ifrågasätts allt jag sätter så högt: att ett gott arbete på en hög post ska värderas och uppskattas efter förtjänst.
Istället får jag medlidsamma blickar från mina manliga kolleger som tidigare alltid beundrat mig för min arbetsdisciplin och höga ambition. De verkar tycka att jag får skylla mig själv. Att jag borde skämmas. Skämmas för vad! Jag som alltid gjort allting rätt, aldrig fallerat eller tvekat inför att ställa upp.
Kan det vara så enkelt som att jag har haft otur, hamnat i het luft vid precis rätt tidpunkt – en olycksam timing. Och kollegerna har ju sina egna flyglar och fallskärmar att bevaka, sina egna liv att skydda. För att vara solidarisk med en olyckssyster krävs mod. Det ser jag nu att de inte har. Det gör ont!
Kan det vara så att mitt yttre som jag hittills alltid prisats för nu blivit mitt fall? Att vara vacker, kvinna, och chef – det blir nu misstänkliggjort. Som att jag bara är en vacker maskot, en som utnyttjats som omslagsflicka. Var den senaste operationen kanske droppen?
Vem vill nu komma till vår rådjursjakt?
Vi kanske inte ens behöver bygga den där flygeln!
Annika Falkengren med hjälp av
Birgitta Frostin

Lunds översiktsplan — en översikt av Gunnar Sandin

Hade tänkt skriva om detta förra veckan men är glad att det blev uppskjutet, av två skäl.
För det första lyssnade jag på kommunfullmäktiges senaste möte. Där fanns en interpellation om förslaget till översiktsplan, av Anders Ebbesson (Mp), som efterlyste ett alternativ utöver de tre som förslaget innehåller, ett alternativ där Lund kan leva upp till de utsläppsmål som klimatbasutredningen har formulerat. Nu når förslaget bara halvvägs. Ebbesson blev rätt hårt åtgången av de rödare oppositionskamraterna i debatten men han har förstås rätt. När temperaturen och havet stiger och när nederbörden ökar kan vi inte bara låtsas som att det regnar.
För det andra kom Banverket med sin bedömning av vad spårpengarna räcker till. Det blir inga nya pågatågslinjer före 2022. Det är inte första gången som löftena sviks utan i vissa fall den tredje. Då ska man veta att spårvägen Lund–Dalby inte alls fanns med i planen utan kommer efter i kön, hur långt är okänt. Och att man förutsätter en medfinansiering från staten/Banverket för att projektet alls ska vara möjligt att genomföra.

Målkonflikt
Spårvägen till Dalby är något av en grundbult i översiktsplanen. Somliga hoppades ju att den skulle komma långt tidigare. Ni har väl läst om planerna på en bostadsmässa i Dalby 2018 som ska ha som tema ”Det moderna stationssamhället”. Det blir av allt att döma ett samhälle utan station. Tala om torrsim!
Planen har två mål eller visioner som inte är så lätta att förena. Det ena är att kommunens befolkning ska växa med närmare 50 procent, det andra att nya större bostadsområden ska ligga inom en kilometers avstånd från en tåg- eller spårvagnshållplats (eller på en halvmils cykelavstånd från Stortorget). Skälet är förstås klimathotet, något som utredningstexten tar på stort allvar även om den inte förmår att formulera alla konsekvenser.
Folkökningen är inte osannolik. Stad, inte landsbygd, är idealet för den unga, sparsmakade generationen och vi bör räkna med fortsatt inflyttning från trakter med sämre livskvalitet av typ Österlen. Och näringslivet är dynamiskt, även om man kan ha sina dubier om (Sony)Ericssons framtid.
Då behövs Dalby som avlastning. Löser sej dilemmat med en rödgrön regering? Inte säkert. Det är socialdemokratiska regeringar som har skjutit upp de tidigare utbyggnadsplanerna.

Den goda jorden
Var kan man då bygga? Jo i anslutning till befintliga järnvägar. Att anlägga nya hållplatser är mycket billigare än att dra nya spår.
Alla alternativen tänker sej också en stark utbyggnad av Stångby och kanske en viss utbyggnad av Håstad, fast där hamnar man lätt på alltför långt avstånd från hållplatsen i Örtofta, på andra sidan gränsen till Eslöv. Ett av alternativen tar upp den gamla idén att bygga ett samhälle kring Vallkärra station på Västkustbanan. Ett gemensamt problem med Stångby, Håstad och Vallkärra är emellertid att den nya bebyggelsen hamnar på, som utredningen betonar, Europas bästa åkerjord.
En hållplats som har fallit bort i planen är den vid Klostergården. Eftersom det förutses fyra spår mellan Lund och Malmö finns det plats i tidtabellen för fler tågstopp, och en sådan hållplats skulle ett stort underlag, som kunde ökas ytterligare genom lämplig förtätning på Väster.

Automobila kunder på Mobilia
En annan fråga som ägnas stort utrymme i planen är butikslokaliseringen.
Några minns kanske Lundavänsterns kampanjer för tjugo år sen om att decentralisera servicen från stadskärnan ut till olika stadsdelscentra. Nu är det som bekant annat ljud i skällan eftersom stadskärnan och cityhandeln är kris. Problemet stavas i stället Nova och Mobilia.
Novas försvarare säger att anläggningen visst inte är något styggt externt köpcentrum eftersom den ligger inom stadsbebyggelsen och kan nås med cykel och kollektivtrafik. Planförslaget tar effektivt död på det argumentet med ett diagram som visar att 82 procent av Mobilias kunder kommer dit med bil, 17 procent gåendes eller cyklandes och en ynka procent med buss. (Borgarna drev i torsdags ändå igenom en utbyggnad av Mobilia. Göran Brinck (M) påstod att det skulle bli ett stadsdelscentrum när översiktsplanens idé om bostäder utmed Öresundsvägen hade förverkligats.)
Det måste finnas butiker med hyggligt sortiment och hyggliga priser inom en kilometer från bostaden annars tar folk bilen, visar utredningen. Samma slutsats dras för övrigt av vänsterpartiets lokala dörrknackare.

Att spå om framtiden
Det är svårt att planera under kapitalismen, och har förresten inte heller varit så lätt under försöken till socialism. Planen sträcker sej fyrtio år framåt i tiden och på den tiden hinner en del hända i de så kallade omvärldsfaktorerna. År 1942 fick Lund en kvalificerad generalplan som är berömd i planeringshistorien. Den tänkte sej en flygplats på Klostergården.
Planens prognoser och förslag bör därför inte tas på alltför stort allvar. Men förslaget är ett intressant dokument att läsa. Och innehållsrikt. Där står till exempel om vikten av att värna om yrkesfisket av gös, abborre, gädda och ål i Vombsjön.
Gå därför till ditt lokala bibliotek och skaffa ett gratisex av planen.

Andreas Malm: Hatet mot muslimer av Gunnar Stensson

Vid några tillfällen har VB uppmärksammat hatet mot muslimer. Massmedia fick chansen att odla det under principiell förklädnad i samband med Gaza-demonstrationen för ett par veckor sedan, då sionister som självutnämnda företrädare för det judiska samhället tillsammans med sverigedemokrater och folkpartister ondgjorde sig över muslimsk ”antisemitism”. Det norska Fremskrittspartiets vackra blonda ordförande hävdade käckt att sharialagar tagit över i Rosengård.
Nu har Andreas Malm publicerat en historisk redovisning av fenomenet hat mot muslimer på 700 sidor. För två år sedan var han i Lund och presenterade sin klimatbok ”Det är vår bestämda uppfattning…”, som för resten går på bokrea för 79 spänn, tror jag. Verkligheten har hunnit ikapp hans teser.
I tisdags hörde jag en liten debatt i morgonekot mellan Andreas Malm och Sydsvenskans krönikör Carl Rudbeck. Nedan följer ett snabbreferat.

Andreas Malm:
Hatet mot muslimer växer i hela Europa. Extrema högerpartier i flera länder har gjort det till en huvudfråga. Det krav man ställer är att muslimerna ska fördrivas, flyttas bort från Europa. Det har visat sig att detta är ett recept att vinna väljare. I Sverige drivs kravet av Sverigedemokraterna. De har kommit in i politikens huvudfåra. Det är risk att hatet växer till följd av den situation på arbetsmarknaden som är en konsekvens av den ekonomiska krisen.

Carl Rudbeck:
Du har gjort en respektingivande fakta-samling. Men du överdriver Sverigedemokraternas betydelse. Det är en extrem sekt som aldrig kommit över 3% i något val. Men man måste skilja mellan hat mot muslimer och kritik av religionen islam. Vi kritiserar kristendomen fritt. Det måste vara möjligt att kritisera islam lika fritt. I Sverige har vi vid flera tillfällen gjort eftergifter för påtryckningar. Vi publicerade aldrig Muhammedteckningarna. I Göteborg togs tavlor bort från en utställning.

AM:
Detta är typiskt! Varje gång vi tar upp den rasistiska diskrimineringen av muslimer får vi detta i ansiktet! Naturligtvis får man kritisera islam. Det är inte det det handlar om! Men det är naivt att inte se att Muhammedteckningarna ingår i ett helt annat politiskt sammanhang än kritiken mot den etablerade kristendomen. Kristendomskritiken drabbar en etablerad majoritet. Muhammedteckningarna ingår i hetsen mot en utsatt minoritet. Det är bra att de inte har publicerats i Sverige. Det tyder på sans på redaktionerna. De ingår direkt i en hetskampanj mot muslimer.

CR:
Kritik av islam innebär inte att man hatar muslimer. Vi måste ha rätt att kritisera islam liksom andra religioner. Fördomarna mot muslimer delas bara av en minoritet.

AM:
Den minoriteten växer! Ingen förnekar rätten att kritisera islam. Kampanjen mot muslimer finns i debattens huvudfåra. På arbetsplatserna är det en nackdel att ha muslimska namn. Direkt rasistiska texter finns i media. Det är bara att läsa tidskriften Access. Och en skribent i Expressen påstod häromdagen utan att bli motsagd att muslimerna var ett problem att de födde så många barn.

Carl Rudbeck fick sista ordet och hävdade åter att kritik mot islam inte innebär hat mot muslimer.

Kommentar
Carl Rudbeck var på defensiven och hade egentligen bara ett argument, nämligen att kritik av islam är en annan sak än hat mot muslimer. Det argumentet kan inte avfärdas.
Vi har rätt och till och med skyldighet att kritisera teokratier, stater byggda på religion, som Saudiarabien, Iran, talibanernas Afghanistan och Jordanien. Vi accepterar inte lagar som härleds från Koranen och den religiösa traditionen. Vi är kritiska mot religiösa föreställningar om paradis och eviga straff. Vi vägrar att acceptera hierarkiska religiösa maktapparater som den katolska kyrkan och fundamentalistiska tolkningar av Koranen. Så visst har vi frihet att kritisera och visst gör vi det.
Men vi kräver samma rätt att kritisera judendomen. Liksom inom islam finns inom judendomen fundamentalistiska politiska anspråk som härleds ur heliga skrifter, i judendomens fall Gamla testamentet. Det är från Gamla testamentet föreställningen om Israel som judarnas förlovade land härrör. Det är på det fundamentet den sionistiska ideologin bygger, föreställningen om en stat endast för judar eller anhängare av judendomen. Detta tas än idag på största allvar. Man ser i Haaretz annonser från släktforskningsföretag som erbjuder sig att forska fram ens judiska påbrå (vid sidan av annonser som erbjuder kontakter med ryska kvinnor).
Från Gamla testamentet kommer föreställningen att alla judar har rätt att bli medborgare i staten Israel liksom föreställningen om en av Gud given rätt att fördriva palestinierna. Konsekvenserna av de föreställningarna har förgiftat Mellanöstern (och världen) i 60 år.
Men vi är inte fundamentalister. Vi vördar visdomen i Gamla testamentets profetiska skrifter och den mångtusenåriga judiska religiösa traditionen. Vi erkänner mångfalden i den muslimska världen och uppskattar dess tolerans mot människor som står utanför islam, vilket var regel under dess storhetstid. Vi beundrar de vetenskapliga och filosofiska insatser som judendomen och den muslimska världen bidragit med.

”Change” – trots allt av Erik Kågström

Den amerikanska vänstern är inte nådig mot Barack Obamas ekonomiska politik. Nu gödslar han bankerna med skattebetalarnas pengar, menar de, och undrar om det var sådana åtgärder Obama avsåg när han talade om ”change” under valrörelsen. Obamas finansminister Timothy Geithner har lagt fram ett kontroversiellt förslag till hur den finansiella krisen skall hanteras. Liberala amerikanska ekonomer med Paul Krugman i spetsen förkastar detta program och menar att endast förstatligande av bankerna kan rädda situationen.
Om man bortser från de nyheter som ger stora rubriker i tidningarna och ser till vad som hänt i USA under de drygt två månader som gått sedan Obama tillträdde som president, är det i själva verket häpnadsväckande vad han har åstadkommit – i progressiv riktning.

Inbjudan
I slutet av januari 2009 inbjöd Barack Obama hundra fackliga ledare och företrädare för arbetare till ett möte i Vita Huset. Han förklarade då att ”för honom var arbetarrörelsen inte problemet, för honom var arbetarrörelsen lösningen på problemet”. Problemet var naturligtvis den ekonomiska krisen. Enligt Obama krävdes det en inkomstökning för de amerikanska arbetarna och övriga delar av medelklassen för att man skulle få den ökning av efterfrågan som behövs för stabilitet i ekonomin. Han uppmanade amerikanska arbetare att organisera sig fackligt. (I dag är i USA bara 7,4 % av arbetarna i privat verksamhet anslutna till fackföreningar och de fackligt anslutna har i genomsnitt 20 % högre lön än de oorganiserade). Han lovade att privata företag som får statliga beställningar inte skall tillåtas motverka facklig aktivitet.

Budget
I den budget som nyligen framlagts ingår en ökad progressivitet i beskattningen. Enligt förslaget är det de rikaste 5 procenten som får ökade skatter, övriga får sänkta skatter. När svenska politiker käbblar om vem som är mest emot bonusar har Obama fått kongressen att besluta att bonusar skall beskattas med 90 %. Hedgefondmäklare får höjd skatt då deras vinster skall beskattas som inkomst av lön och inte av kapital som det varit tidigare. Kryphål i skattelagstiftningen skall täppas till.
Obama stöder ett lagförslag som har vilat några år eftersom det aldrig har antagits av senaten - Employee Free Choice Act – men som nu tagits upp på kongressens agenda igen. Lagen skall underlätta för arbetare att bilda fackföreningar.
Obama har vidtagit andra åtgärder för att stärka arbetarnas position i landet. Bushregimen gav subventioner till företag som ville utlokalisera sin verksamhet till låglöneländer. Det har Obama satt stopp för. Bushregimen utfärdade hundratusentals arbetsvisa till utlänningar, ofta högt utbildade, som fick arbete i USA mot att de krävde lägre löner än infödda amerikaner. Det innebar en effektiv lönedumpning i de sektorer som drabbades. Obama har gett direktiv till utrikesdepartementet och arbetsdepartementet att sluta utfärda sådana visa och att se till att de som har sådana visa bara får anställas om det inte finns en amerikansk behörig sökande.
Vicepresidenten Joe Bidens arbetsuppgifter har – för den positionen - blivit ovanligt många. Bland annat har han översikt över distributionen av stimulanspaketet på över 700 miljarder dollar. Det innehåller satsningar på framför allt grön teknik, utbildning, sjukvård och infrastruktur. Biden är känd för att stå på arbetarnas och medelklassens sida. Vid hans kansli har inrättats en ”middle-class task force”. Den progressiva ekonomen Jared Bernstein har blivit utnämnd till chef för den enheten, vilket lär borga för att den kommer att verka för den breda medelklassens bästa. Bernstein var tidigare verksam vid Economic Policy Institute där han bland annat var medförfattare till ett radikalt reformprogram med titeln ”Agenda for Shared Prosperity”. I sitt invigningstal sa Obama bland annat ”After years of growing inequality it´s time to build truly shared prosperity”.
Märkligt nog står det väldigt litet i amerikanska tidningar om de progressiva åtgärder som Obama i sin egenskap av president kunnat besluta om utan att rådfråga kongressen. Det mediala intresset är nästan helt inriktat på det som rör Wall Street.

Ändrad omfördelning
Sedan Ronald Reagan valdes 1980 har alla amerikanska presidenter medverkat till en omfördelning av inkomster och förmögenheter från botten till toppen i det amerikanska samhället. När nu Obama försöker vända på den utvecklingen och vidtar åtgärder som syftar till att minska den ekonomiska ojämlikheten så är det verkligen fullt berättigat att tala om ”change”.
Inför G20-mötet i London denna vecka har makthavarna i Europa låtit förstå att USA inte längre kommer att vara ett föredöme när det gäller ekonomi, och att man inte längre kommer att underkasta sig diktat från USA när gäller hur världens finanser skall styras. Förmodligen blir det ändå någon form av transatlantisk överenskommelse om skärpta regler för banker och andra finansinstitut och restriktioner för skatteparadis. Däremot tycks EU motsätta sig ytterligare ekonomiska stimulanspaket för att öka efterfrågan.
Något som kan göra det svårt för världens makthavare att förstå sig på Barack Obama är att hans politiska instinkt tycks vara baserad på empati. Att man i EU skulle överväga att ta efter Obamas åtgärder för att minska den ekonomiska ojämlikheten är inte troligt, med den politiska maktkonstellation vi har i Europa i dag. Helst tycks man här vilja gå åt andra hållet.
EU-kommissionen verkar betrakta facklig aktivitet närmast som besvärande handelshinder. Sveriges globaliseringsanpassare nr 1 Kjell Olof Feldt har efter ett uppdrag från Globaliseringsrådet nyligen framlagt en rapport, där han vill ha en ny skattereform och bland annat rekommenderar att värnskatten avskaffas och momsen höjs på matvaror. Regionchefen för Svenskt Näringsliv i Malmö Eva Östling Ollén tycker att Sverige skall följa Danmarks exempel och sänka marginalskatten.
Man kan se det som en tumregel att varje åtgärd som skall anpassa ett lands ekonomi till globaliseringen och som medför ökad ekonomisk ojämlikhet, på grund av sin negativa effekt på global efterfrågan bidrar till den obalans i världsekonomin som lett till den nuvarande ekonomiska krisen. Den enda politiker på hög nivå som verkar ha insett detta fundamentala faktum, är USA:s president Barack Obama. Om han lyckas i sina föresatser återstå att se. Han har mäktiga motståndare.

Stormen mot skolpengen i Järnåkraskolan av Gunnar Stensson

Det har nu gått ett år sedan det stormiga opinionsmötet om skolan en blåsig aprildag i Järnåkraskolans aula. Opinionsstormen handlade inte i första hand om nedskärningarna. Den handlade om skolpengen.
Föräldrar och lärare vet – och de vet det med stor oro och omsorg - att alla barn är individer med särskilda förutsättningar och särskilda problem. De vet att barn utvecklas i olika takt. De vet att nästan alla barn då och då behöver särskilt stöd.
När skolpengen infördes vårterminen 2008 upplevde många föräldrar ett hot mot det egna barnet, ett hot om att det höll på att förlora det stöd som var nödvändigt för dess utveckling. Lärarna upplevde att de höll på att förlora resurser som var nödvändiga för en individualiserad undervisning. Modersmålslärarna och invandrarföräldrarna upplevde att modersmålsundervisningen fördes ut i periferin och försämrades. Den ständiga frågan var: Hur ska det gå för just våra barn när resurserna till skolor och klasser omfördelas enligt det mekaniska skolpengssystemet där varje barn förvandlas från en person med många egenskaper till en summa pengar.
De ansvariga politikerna försökte svara att det fanns en extra resurs i skolpengen för vissa elevkategorier. De påstod att systemet ledde till rättvisa. De påstod att det underlättade planeringen. De påstod att det gav lärare och rektorer mer tid för undervisning.
Men mitt barn har stora problem fast det inte hör till någon av de där kategorierna, ropade ledsna pappor.
Politikerna satt handfallna. De svarade på fel frågor eller teg.
Ni svarar ju inte!” ropade de desperata föräldrarna.

Att kompromissa, lappa och laga
Stormen i Järnåkraskolans aula bedarrade så småningom. Barn- och skolnämnderna skaffade sig ett visst utrymme för att med politiska beslut rätta till de några av de värsta konsekvenserna av skolpengssystemets mekaniska resursfördelning. De lyckades blidka vissa resursstarka föräldrar. Effekterna av i grunden omänskliga system kan alltid mildras något. Det går till viss del att dölja systemfelet genom att lappa och laga och kompromissa.
Men under skolans skenbart lugna yta kokar missnöjet bland föräldrar, elever, lärare och skolledare.

Vårt skolprogram
Vad vill då vi i oppositionen göra med skolan? Detta är en del av vad jag hoppas att vi vill.
• Vi vill avskaffa skolpengen.
• Det är orättvist att sätta ett enhetspris på varje barn.
• Det är orättvist att straffa en skola genom att minska dess resurser när ett barn flyttar bort.
• Det är orättvist att belöna en skola när ett barn flyttar dit.
• Skolpengssystemet är inte bara orättvist. Det är irrationellt.
• Varje elev är en individ med speciella förutsättningar.
• Vi kräver individualisering, motsatsen till den uniforma skolpengen.
• Vi vet att varje klass har speciella förutsättningar.
• Vi vet att varje skola har speciella förutsättningar.
• Vi satsar på varje elev efter behov.
• Vi satsar på varje skola efter behov.
Detta kräver medveten politisk styrning. Det är motsatsen till skolpengsmekaniken.

Resurser till skolan!
När den förra skolbudgeten togs var kommunen rik och på väg att bli rikare mitt i en högkonjunktur som man då trodde var evig. Det var gott om pengar. Trots överflödet gjorde kommunledningen nedskärningar på skolan. Skatterna sänktes.
Nu går vi in i en kärvare ekonomisk period. De borgerliga kommer säkert att minska grundskolans resurser ytterligare, precis som under 90-talskrisen.
Men i en lågkonjunktur är det viktigare än någonsin att höja kvaliteten i skolor och undervisning. Det kräver att regeringen tar sitt ansvar och tilldelar kommunerna större resurser. Men det kräver också högre kommunalskatt.

Höj skatten!
Det kommer att sägas att det är fel att höja skatten eftersom efterfrågan minskar då människorna får mindre pengar i handen. Men reellt drabbar skattehöjningarna höginkomsttagare som lever i ett konsumtionsöverflöd av lyxprodukter. Den konsumtionen behöver inte gödas. Det är också bland höginkomsttagarna det finns mest att återföra till det gemensamma.
Överföringen av konsumtionsmedel till låginkomsttagarna sker genom att sänka avgifter, hyror och andra kostnader samtidigt som tillgången till olika samhällstjänster ökar.
Det gäller att styra konsumtionen från lyx till basvaror och bastjänster: skolor, förskolor, lärare, vårdpersonal, vård, omsorg. Det gäller att öka barnfamiljernas och pensionärernas konsumtion.

Bonusdebatten

I dansen kring guldkalven i fom av "bonusar" verkar alla jordiska makter vara ungefär lika insyltade, alla från näringslivsdirektörer till offentlig sektor via arbetarledare deltar tydligen i den. Vad säger då högre auktoriteter?
Jesus kommenterar bonusdebatten:
”Sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
(Lukas 18:22-24)

Författarträff

Onsdagen 1 april kommer författaren Åke Kilander att berätta som sin bok om FNL-rörelsen i Sverige 1965 -1975, som kom ut på Leopard förlag förra året.
Boken bygger på intervjuer med aktivister, från de tidigaste åren fram till befrielsen av Saigon. Här är ett utdrag av recensioner tillgängliga på nätet.
Boken har presenterats på ett stort antal möten runtom i landet, i samarbete med olika ABF-föreningar. Nu kommer turen till Lund. Mötet äger rum på Biblioteket Väster (Örnvägen 66), onsdag 1 april, kl 19.00
Författarträffen i Lund är ett samarrangemang mellan ABF; Biblioteket Väster och föreningen Afghanistansolidaritet i Skåne

Filmtips

IFEMA
April 1-4 2009
4th international female filmfestival i Malmö på biograf Spegeln.

Till hemsidan

Kulturtips

Cream
På Lunds Stadsteater
lördag 28 mars kl 18.
Läs mer

Änkeman Jarl
29 mars på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Krister Jonsson Trio
Ständigt aktuell Malmögitarrist i full frihet, picknickkonsert 31 mars på Victoriateatern
Läs mer

JERK
På Inkonst 31 mars.
En av Frankrikes mest spännande unga regissörer, Gisèle Vienne gästspelar med en egendomlig, poetisk, rolig och rå föreställning om en seriemördare.
Läs mer

Boban i Marko Markovic Orkestar
Balkanbrass när det är som bäst! På Babel 2 april.
Läs mer

Sahara Hotnights
på Mejeriet i Lund den 3 april
Läs mer

Gäckanden
fredag 3 april kl 19 & lördag 4 april kl 18 på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Tummel
Klezmer, balkan, pop & folkrock.
På Babel 4 april.
Läs mer

Frankenstein
Kesselofski & Fiske
Picknickteater på Victoria 3-4 april
Läs mer

Mooms x 2
Två föreställningar för en biljett!
Se både "Det måste ju va nåt som inte är fel" och "Pajazzo" på en och samma kväll. Två soloföreställningar, två timmar, endast två kvällar.
P å Moomsteatern 3-4 april
Läs mer

Den Skalliga Sångerskan
av Eugène Ionesco
En svart komedi, klassisk absurd teater, premiär 3 april på Bredgatan Lund och premiär 8 april på Teater 23 i Malmö
Läs mer

Den Vilda Bebin
På Teater Sagohuset i Lund 4, 5, 6, 7, 25 och 26 april.
Vår största succé någonsin, nu tillbaka i Lund efter 150 spelningar allt från Shanghai till Finnspång. Sista chansen att se Lilla Vild, Herr Kanin och Herr Giraff åka ut på ett oförglömligt äventyr.
Läs mer

Tills döden skiljer oss åt
Söndag 5 april på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Operation Cykelhjälm
Institutet på Inkonst, Malmö 18 mars-5 april
Läs mer

Spring awakening
Tisdag 7 april & onsdag 8 april på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Nytt läge? av Sten H.

Jag var på politiskt möte i en källare vid Kattesund på torsdagskvällen. Talare var Carl Tham, ämnet marknadsfundamentalismen och arrangörer ABF och Socialdemokratiska studentklubben (varför kan inte vi i vänsterpartiet ha offentliga möten med intressanta gäster?).
Det var ett bra möte, och Thams huvudtes var att vi alla, alltsedan 1980 när Thatcher och Reagan vann, har varit fångade i en ideologisk fälla. Idén om marknadens överlägsenhet har gällt. Det är som hade det varit en naturlag: låter man bara kapitalet ha fritt spelrum söker den sig till det som ger mest utbyte och därmed högst samhällsnytta. Det hela har nått fullkomligt absurda höjder och det långt inne i den svenska välfärdsstaten.
Ta t.ex. det här med friskolor. OK, de förmodades ju ge en pedagogisk förnyelse, även om det är tveksamt om de gjort det. Men därutöver: vi har som det enda land i världen skolor som drivs av koncerner som är vinstgivande och som mycket riktigt tar hem stora pengar från det offentliga som finansierar dem. Varför gör vi så, varför behöver vi ha marknad där? Och ta landets universitet och högskolor som betalar fantastiska belopp i hyror för att nyttja de lokaler som används, allt för att Akademiska Hus ska leverera in pengar till finansdepartementet. Universiteten är ju inga vinstdrivande verksamheter, varför ska de behöva verka under sådana omständigheter?
Man kan visst förklara hur det kommer sig att socialdemokratin varit så svag i sina försvar för den offentliga sektorn och den svenska samhällsmodellen. Men nu är det dags att stå upp till försvar för blandekonomin.

När bladen vänds
Ja, sa Carl Tham, det kanske är så att bladen i historieboken håller på att vända just nu. Det kan man inte säga säkert, men det är uppenbart att socialdemokratin måste bli mer aktiv nu. Ledningen har suttit tyst när den i stället för alla skulle tala om hur djup den ekonomiska krisen är. AMF-historien ska naturligtvis inte hängas på Wanja, hon har bara gjort som alla andra. Men det är ett nytt läge nu och det kan vi använda oss av.
Min egen kommentar är bara att Tham ju inte är ekonom men han har en bred erfarenhet av svenskt samhälle, är en vaken och välformulerad intellektuell och en försvarare av klassiska socialdemokratiska idéer om jämställdhet och social rättvisa. Det var roligt att höra honom.
Vi var väl så där 15 åhörare och borde varit 150. Tommy Carlstein, den gamle tidsgeografen, bidrog väl med goda synpunkter lätt maskerade till frågor.

Carl Tham/Världskrisen – är detta slutet på marknadsfundamentalismen? av Gunnar Stensson

Först en reservation. Jag kom sent till föreläsningen pga oskicket att starta möten klockan 18 i stället för 19. Men detta är vad jag erfor:
Carl Tham, socialdemokratisk intellektuell med erfarenhet av många uppdrag i socialdemokratins och den statens tjänst under snart 40 år, riktade skarp kritik mot den socialdemokratiska ledningens passivitet.
Partiledningen är försjunken i ett oerhört tigande. Inte ett ord om den världsomspännande krisen och dess orsaker. Inte ett försök att kanalisera folkets oro och vrede. Inget reformistiskt alternativ. Affären med Vanja Lundin och andra ledningsklantskallars agerande hade lett till att den folkliga vreden riktas mot LO och socialdemokratin i stället för mot den borgerliga regeringen.
Kongressen 2001 var ett förlorat tillfälle. Man antog ett partiprogram med udden riktad mot planekonomi i stället för mot marknadsliberalismen.
Vad ska vi göra? Vi måste gå till ideologisk offensiv. Vi har trots allt en del att vara stolta över. Vi har skyddat välfärdssystemet. Men accepterandet av marknadstänkandet har trängt djupt in i det socialdemokratiska partiet.
Här ser vi i tv hur chefen för den amerikanska centralbanken Alan Greenspan gråtande bekänner att han tagit miste och att han inte förstår mekanismerna bakom världskrisen. Vad vi ser är upptakten till ett klasskrig. Men partiledningen tiger.
Vi måste rehabilitera blandeknomin. Vi måste peka på regeringens arbetarfientliga politik som exempelvis förstörandet av a-kassan.
Kommunerna måste få statligt stöd. Skattetrycket är nu bara 46%. Skatterna måste höjas för att korrigera ojämlikheten i samhället. Miljöpolitiken får inte överlämnas till marknaden. Det krävs statliga styrmedel. Vi har tappat greppet om skolpolitiken. Friskolorna har inte lett till någon pedagogisk förnyelse. Ingen annanstans i världen kan börsnoterade företag ta över skolor och bedriva vinstgivande verksamhet.
Den nationalekonomiska vetenskapen är korrumperad. Ekonomer som skapat de instrument för utlåning som orsakat finanskrisen har fått nobelpris. De abnorma direktörslönerna och bonussystemen har lett till att en liten grupp fått tillgång till en mängd kapital som de inte kunnat ägna åt annat än spekulationer. Jättelika summor flyter sedan länge omkring i världsekonomin. Den lilla direktörsligan är världens mest effektiva fackliga organisation.
Carl Thams föreläsning var knappast hoppfull. Det förebådade slutet för marknadsfundamentalismen verkade avlägset. De närvarande SSU:arna föreföll inte beredda att ta ledningen i klasskriget. Just onsdagen den 26 mars 2009 led socialdemokratin årtusendets mest förödande politiska nederlag i den riksdagsdebatt där man hoppats vinna en första delseger i den långa kampen för regeringsmakten 2010.

Atomkraft: Linjen som försvann av Ulf Nymark

”Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. Det kan ske genom skärpta säkerhetskrav, höjd skatt på kärnkraft och genom att kärnkraften får bära alla sina kostnader, inklusive försäkringskostnader, fullt ut. Vi vill också lagstifta om avvecklingen med hänvisning till de stora riskerna och de ekologiska konsekvenserna.”
(Miljöpartiets partiprogram)

”Miljöpolitiken skall inriktas på en minimering av uttaget av icke förnyelsebara resurser, minskad energikonsumtion … Det innebär bland annat omställning till förnyelsebara energikällor och snabb avveckling av kärnkraften samtidigt som användningen av fossila bränslen minskas.”
(Vänsterpartiets partiprogram)

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd.”
(Linje 1:s samt Linje 2:s valsedel i kärnkraftsomröstningen 1980)

”Nej till fortsatt utbyggnad av kärnkraften. Avveckling …Sysselsättningen ökas genom alternativ energiproduktion, effektivare energihushållning samt förädling av råvaror”.
(Linje 3:s valsedel i kärnkraftsomröstningen 1980)

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering.”
(Linje 1:s samt Linje 2:s valsedel … Nej det var visst fel- ursäkta … Överenskommelse mellan partiledarna för MP, S, V, 22 mars 2009 ska det vara)

Citaten sammanställda av
Ulf Nymark

Lever den ekonomiska eliten i sin egen värld? av Lars-Åke Henningsson

Ständigt kommer det nyheter som får en att undra om det ekonomiska toppskiktet helt har tappat kontakten med verkligheten. De fortsätter som om ingenting hade hänt, så länge de inte blir handfast påminda. Man kan börja undra om de ens läser Wall Street Journal? Men man kanske ska komma ihåg att till alldeles nyligen var det deras verklighet som gällde och världen var deras. Plötsligt är den inte det längre, och det kan ta lite tid att riktigt inse det.
Har de varit förblindade av girighet och inte följt reglerna? Knappast. Det är väl snarare så att de har spelat helt enligt reglerna. Ekonomin har handlat om ständig expansion, och deras drift att ständigt öka sina egna inkomster skulle dra samhällsekonomin med sej. Bonusdirektörerna har haft rollen som förare, med uppgift att hela tiden öka farten. En dag blev det bara stopp, och fast man fortsätter att trampa på gasen så står bilen stilla. Rätt var det är, börjar den till och med att rulla bakåt, och föraren fattar ingenting.
Under de senaste decennierna verkar de ekonomiska spelreglerna ha liknat pyramidspelets. Så länge expansionen pågick, tjänade alla på det som var med i spelet. Alla blev rikare, i synnerhet de som satt i pyramidens topp. Men vår planet och dess resurser är ändliga, och när pyramiden till sist inte längre kunde bygga ut sin bas, märktes det allra sist högst uppe i toppen.

Nya spelregler
Ekonomin ska nu sättas igång igen, men då behövs det helt andra spelregler, spelregler som är inriktade på en långsiktigt hållbar utveckling. En ekonomisk verklighet som kan tilltala de ekonomiska förvaltarnas förväntningar på snabba, höga vinster och återskapa deras förtroende för ekonomin kommer knappast tillbaka i brådrasket, och de ekonomiska resurserna ser inte ut att räcka till för att behålla de nuvarande svindyra direktörerna på den ersättningsnivå de anser sig behöva för att kunna fungera i sitt arbete. I en ny situation med nya spelregler behövs det i stället andra slags företagsledare, företagsledare som ställer andra sorters ekonomiska krav, för egen del såväl som för företagens del, företagsledare som har andra sorters kompetens, än dem som var gängse när kortsiktig expansion var det allt överskuggande målet.
För att rekrytera företagsledningar med en annan inriktning skulle det behövas starka ägare. Traditionellt starka ägare som Wallenbergarna har verkligen inte agerat kraftfullt i förhållande till företagen under den senaste tidens utveckling. Men det finns andra människor som har ännu större intresse av att ekonomin fungerar och att den fungerar långsiktigt! Är det inte läge för pensionsfonderna att lämna den havererade kvartalsekonomin bakom sig och börja ta ett genomtänkt ägaransvar med inriktning mot en hållbar ekonomisk utveckling?

Fyrtiotalisterna av Fyrtiotalisten

Det har sagts mycket om oss fyrtiotalister. Vi är många. Det får väl dock tillskrivas våra föräldrar. Många av oss föddes ju under kriget och det påstås att nativiteten ökar när det är krig. Många av våra föräldrar var ju också krigsbarn.
Så sades det att det var vi som såg till att barnomsorgen blev utbyggd. Det skall nog inte tillerkännas bara oss. Jag tror trettiotalisterna började och att vi fortsatte. Det bör ju också noteras att det var först vår barngeneration som fick en fullt utbyggd omsorg.

Så blev vi jätteproppen Orvar. Jag tror det var en SSU-chef, Thorwaldsson?, som började tala om Orvar. Jag har också för mig att det var ytterligare en, kanske två, SSU-chefer som fortsatte generationskampen. Jag menar, visst har den arbetslöse fyrtiotalisten en hel del gemensamt med Percy Barnevik, som ju också blev av med jobbet. Och visst borde Göran Persson bjuda hem en hemlös fyrtiotalist och dryfta sina gemensamma problem. Men egentligen är det väl inte riktigt sant det de påstod, SSU-arna. Det är väl sannare och säga att det är den generation som just då är runt 50 år som är jätteproppen. Så nu är det de själv, Thorwaldsson och de som är Orvar, det vill säga 50- och 60-talisterna.
Så blev vi köttberget. Men det skall väl mer ses med humor. Proppen, unge Nuder, fick ju också en uppsträckning av sin chef, tidigare nämnde Göran.
Så påstod man att vi skulle rensa AP-fonderna och inte lämna ett öre kvar till kommande generationer. Riktigt hur det skulle gå till i det nya systemet som har vattentäta skott mellan varje individ, är frågan. Hade vi fått behålla ATP hade vi lyckats. Det hade bara varit att jobba som sa... attan i 15 år så hade vi fixat det. Men vi skall nog fixa det på något sätt så att undersköterskans barn som är mäklare och redan tjänar 40.000 i månaden inte får ut något ur pensionssystemet. Vi måste helt enkelt säga till vår barn- och barnbarnsgeneration att de pensionssparar så att de inte står där på bar backe om några årtionden.
Ytterligare beröm som sagts om oss är att vi nu kommer att se till att sjukvården och äldreomsorgen blir fullt utbyggd och med resurser som gör att vi inte behöver några köer, nu när vi själv kommer att konsumera massor av omsorg. Inte ens detta beröm skall vi dock ta till oss helt. Genom att vi blir allt äldre så kommer det att finnas massor av pensionärer som kommer att trycka på.
Sen uppfinner vi säkert ett livselexir som gör att vi blir 110 år, i snitt. Se där, där var lösningen på hur vi rensar AP-fonderna. Genom att vara pensionärer i snitt 45 år, trefalt vad man räknat med, så kan det inte bli många ören kvar till 50-talisterna och kommande generationer.
Generation mot generation!
Leve generationskampen!

Teater i Lund: lånta fjädrar och fattiga idealister av Gunnar Stensson

Lunds teaterförening administrerar mycket av teaterlivet i Lund. Nu befinner föreningen sig i ekonomisk kris. Biljettintäkterna har halverats. Kostnaderna har stigit. Bidraget från Lunds kommun har sänkts till 150 000. Stadsteatern har höjt hyran och avskaffat Teaterföreningens förtur till scenen. Vi har tvingats avstå från krävande uppsättningar och förlägga andra till scener där de går med förlust också när de är fullsatta.
Teaterföreningen förhandlar nu med Lunds kommun om ett nytt avtal. De praktiska och ekonomiska villkoren måste förändras radikalt för att en verksamhet av rimlig omfattning och kvalitet ska kunna upprätthållas.
Halveringen av biljettintäkterna visar att krisen inte bara ekonomisk. Att förköpa en biljett innebär ofta en chansning. Man vet inte vad man får. Gästspelen från Riksteatern och andra producenter omfattar i regel bara en enda föreställning. Förhandsinformationen är begränsad. Här har pressen ett delansvar. Regissörer, skådespelare och musiker kommer hit som halvt okända gäster utan lokal förankring. De får chansen att visa upp sig för t ex 130 åskådare en enda kväll. Sen drar de vidare utan annan feedback än responsen på denna enda föreställning. Och de 130 nöjda eller kritiska åskådarna skingras bland 100 000 andra lundabor.
De lokala gruppernas föreställningar på de fasta teatrarna i Lund som Sagohuset, Månteatern och Lilla Teatern spelas flera kvällar och ses därför av fler. De är viktigare för kulturlivet än Riksteaterns nedslag med uppsättningar som skapats i andra delar av landet.
Succén med ”500” visar samma sak. Lundaborna strömmar till föreställningar som kan växa genom att spelas kväll efter kväll och som har lokal förankring.
Det betyder inte att gästspelen är oviktiga. De ger det lokala teaterlivet nya impulser. Men regelbunden tillgång till en stor, modernt utrustad scen är en nödvändighet för att ta emot tekniskt krävande uppsättningar. Den förutsättningen saknas idag.
Det betyder i förlängningen att ett nytt teaterhus måste byggas. I en modern teater kan också ett fruktbart samarbete med Malmö etableras. Det samarbetet kan leda till en fast lundaensemble. Idag tvingas vi dra oss fram med kompromisser och improvisationer. För att orka med det krävs ett rejält kommunalt stöd omfattande såväl lokaler som pengar.
I längden kan teatern i Lund inte enbart bygga på kombinationen fattiga idealister och lånta fjädrar från kommuner med ett generösare kulturliv. Det passar inte en kulturhuvudstad.

Från midjan och neråt är kvinnan mannens egendom av Anders Davidson

En domare i Kandahar till Amnestys rapportör. Varje dag riskerar afghanska kvinnor att föras bort under vapenhot, våldtas, utnyttjas som bytesvaror i tvister, i skulduppgörelser, tvingas in i äktenskap. Fattiga familjer tvingas gifta bort familjens döttrar för hemgiftens skull. En mor berättar för Amnesty hennes dotter giftes bort när hon var nio år eftersom hennes far "inte hade något val. Vi är mycket fattiga och vi erbjöds 1000 lakh Afghanis för henne." Alla vet hur kvinnan hade det under talibanerna. Alla vet att flickors möjlighet att gå i skolan hotas av talibanerna. Många tror att vi sänt soldater till Afghanistan för att reda upp det här och att försvara kvinnornas rättigheter. Mot talibanerna.

Amnesty
Men Amnesty kräver av den afghanska regimen:
att offentligt och villkorslöst fördöma allt våld mot kvinnor och flickor, även inom familjen.
att motarbeta traditioner och sedvänjor som resulterar i diskriminering av kvinnor.
att inte använda seder, traditioner och religiösa uppfattningar som en ursäkt för att undvika reformer kvinnors rättigheter.
att fortsätta att reformera rättssystemet, utbilda polis och personal inom rättssystemet.
Amnesty skriver att "Våldet mot kvinnor är allmänt accepterat i samhället och hanteras inte på allvar av landets regering eller domstolsväsende." En kvinna berättar för Amnesty: "Vi har inte rätt att lämna hemmet och därmed ingen att vända oss till. Vi kan inte ens berätta för våra föräldrar, grannar eller Mullorna. Om vi gör det kommer de ta våra barn och våra män kommer lämna oss. Vi kan inte ens berätta för andra kvinnor. Ingen känner till mänskliga rättigheter".

Bristfälligt rättssystem
Sedan 2004 gäller en ny konstitution i Afghanistan. Den garanterar män och kvinnors likhet inför lagen. Den säkerställer en minimirepresentation av kvinnor i parlamentet. Det finns ett departement för kvinnors rättigheter som i fjol tog fram fram en handlingsplan för kvinnors rättigheter. Planen ska stärka tillämpningen av existerande lagar, bland annat säkerställa den islamska arvsrätten för kvinnor. Men rättssystemet är bristfälligt och lagstiftningen diskriminerande.
Brottsbalken saknar bestämmelser om våld mot kvinnor. Att få skilsmässa är mycket svårt. En kvinna som lämnar en våldsam man kan dömas för "rymning", ett brott som inte finns... Ofta förekommer att åklagare vägrar väcka åtal och ofta ser polisen våld i nära relationer som ett problem inom familjen. En socialarbetare i Kabul berättar för Amnesty: "En del kvinnor går till polisen men polisen anklagar dem för att vanhedra sina familjer." Det finns ingen entydig definition av våldtäkt. Bland annat krävs fyra vittnen och en kvinna som saknar vittnen kan dömas för hor.
Kanske kan debatten om våra insatser i Afghanistan hyfsas något.

Tågvandring i påsk av Gunnar Sandin

Årets påskvandring går alltså mellan de två stationerna Svedala och Skurup på järnvägen mellan Malmö och Ystad. Under större delen av turen kommer vi att vandra inom syn- och/eller hörhåll för själva banan. Det ger anledning till reflektioner om tågtrafiken då, nu och framöver.
Järnvägen fick tidigt smeknamnet Grevebanan därför att den till betydande del bekostades av ägarna till de många gods som den passerade. Den förbilligade godsägarnas transporter av jordbruksprodukter men inte minst av ved till alla Malmös köksspisar. Nu spelar godstrafiken en underordnad roll och mindre blir det snart när Polenfärjorna flyttar från Ystad till Trelleborg, men i en framtid som söker energisnåla lösningar kan det bli annorlunda. I Schweiz kör man fortfarande sockerbetor på järnväg.
Det har däremot aldrig kört så många persontåg på banan som idag, i rusningstid två i timmen åt vardera hållet. Men Skånetrafiken räknar med att det behövs ännu fler och då krävs också dubbelspår. Det kommer att bli intressanta konflikter med tätorternas närboende – minns striden kring Västkustbanans infart i Lund. Om inte en rödgrön politisk ledning förskjuter balansen mellan allmänintresse och egenintresse.
Förutom Skånetrafikens pågatåg kör ett och annat direkttåg Köpenhamn–Ystad, primärt avsett för Bornholmsresenärer. Det ska bli mycket mer av blandning på alla spår om har den borgerliga regeringen just bestämt, statliga SJ ska få konkurrens på långlinjerna. Vad ska man tycka? Länstrafikens avreglering sänkte faktiskt kostnaderna med en fjärdedel men vi är några som vill tro på det statliga monopolets potential, förutom VB bland annat Krin Svensson Smith (mp) och Ulf Adelsohn (f.d. m). För kan inte planhushållningen visa sin (ekonomiska, sociala) överlägsenhet i ett sammanhållet tekniskt system som järnvägen, hur ska den då kunna lyckas med produktionen och distributionen i stort?
Svedala kommun och andra talar om att leda om banan via Sturups flygplats. Det kan de glömma. Sturups siffror rasar när det gäller både flajter, resenärer och gods, och nog förnams den desperata tonen i morgontidningarnas reklambilaga för flyget förra veckan.
Det blir mycket att filosofera kring runt den sprakande lägerelden.
Gunnar Sandin, 046-135899
som gärna tar emot anmälningar

Vad vill vi göra med skolan i Lund när vänstern tar över? av Gunnar Stensson

2008 blev Lund bästa skolstad. Det firas i dagarna. Utmärkelsen bygger på den kvalitet som byggdes upp under mandatperioden 2002-2006.
Borgarna gjorde sin första budget 2007. Den började tillämpas vårterminen 2008. Det var då förfallet i Lunds skolor började med minskade anslag, större grupper i förskolan, ett okänsligt fördelningssystem i grundskolan under rubriken skolpeng, en klumpig omorganisation av modersmålsundervisningen och nedskärningar i Komvux. Konsekvenserna av allt detta kommer att börja synas 2009 och fördjupas 2010.
Det kommer att ta ytterligare ett par år innan en reformpolitik på skolans område börjar synas i skolresultaten. I stället får vi ta ansvar för de försämringar som är konsekvensen av borgarnas skolpolitik. Som den gamla barnmobbarramsan sa: ”Att riva ner är lätt. Att bygga upp är värre.” (Medan man läser ramsan för man en hand över offrets ansikte, först neråt från pannan, sen uppåt från hakan, varvid man ser till att näsan får sig en törn).

Skoldebatt
Vi behöver en livligare och bredare skoldebatt inom vänsterpartierna i Lund. I synnerhet i dagens kris. Skolan viktigare än någonsin. Den får inte rustas ner som skedde under 90-tals-krisen. De närmaste åren blir satsningar på komvux och annan vuxenutbildning ofrånkomliga. Jag inleder med några synpunkter på vad som måste ske med grundskolan. I senare inlägg vill jag diskutera gymnasiet, Komvux och modersmålsundervisningen.

Skolpengen
Vad ska vi göra med skolpengen? Ta bort den?
Nej, förändra den: utveckla det som är bra och avskaffa det som är dåligt. När vi ändrar innehållet ska vi kanske också ändra namnet.
Vad är värt att ta vara på i skolpengsbegreppet?
Jo, självfallet att tilldelningen till skolan hela tiden följer antalet elever som går där. Man slipper äska pengar från fullmäktige, summan reglerar sig själv. Ett sådant system har vi haft på gymnasieskolan under många år.
Det dåliga är att pengarna automatiskt ska följa eleven. Visserligen följer skolpengen naturligtvis eleven om han flyttar till en friskola eller om han väljer att ha sin skolgång i en annan kommun. Så har det alltid varit och det kan inte ändras.
Grundskolan är en helhet (egentligen borde det också finnas en ledning med ett helhetsperspektiv inte bara på grundskolan utan också på gymnasieskolan eftersom just övergången mellan skolformerna är en strategisk centralpunkt. Kanske kunde den kallas central skolnämnd). De två grundskolnämnderna måste styra fördelningen mellan skolorna, inte mekaniskt låta elevernas skolval bli avgörande för resurstilldelningen.
Om elever flyr en skola måste man satsa ökade resurser på den skolan för att återupprätta kvaliteten och åtgärda de problem som skolan har. Enligt nuvarande system fråntas en sådan skola de resurser den ursprungligen hade och utarmas ytterligare enligt principen ”från den fattige ska tas också det lilla han har”. Det drabbar elever, föräldrar och lärare.
Om en skola attraherar fler elever eftersom den är problemfri och belägen i ett förmånligt upptagningsområde ska den inte få större resurser enbart av skälet att genomsnittsantalet elever i klasserna stiger från kanske 27 till 29. Tvärtom kan det vara lämpligt att fundera på att flytta något av dess överflöd till mindre lyckligt lottade skolor.
Skolan måste ses som en helhet och styras av ansvariga skolnämnder med överblick.

Skolpengen
Det finns och har alltid i skolan funnits reserver för tilldelning av resurser till skolor med stor andel utlandsfödda, barn till lågutbildade föräldrar och barn med olika funktionshinder. Problemet är att borgarna automatiserat också den fördelningen genom att göra reserven till en del av skolpengen.
Alla vet att det finns massor av utlandsfödda barn och barn till dem som kallas lågutbildade som fungerar alldeles utmärkt och inte ökar skolans kostnader ett dugg.
Samtidigt finns det barn till högutbildade som av olika skäl, kanske karriärgalna föräldrar med destruktiv människosyn, åsamkar skolan stora kostnader.
Somliga funktionshinder leder inte alls till besvär för skolan medan andra kräver skyhöga kostnader. Rättvisa är inte att alla får lika mycket, som i dagens system. Rättvisa är att alla får efter behov.
Det är skolnämndernas uppgift att genomskåda den skenbart objektiva statistiken, se till behoven och styra pengarna dit.
Rektorerna ska vara pedagogiska ledare och i största möjliga utsträckning befrias från administration. Med dagens skolpengssystem förhåller det sig precis tvärtom. När pengarna automatiskt följer eleverna fluktuerar resurserna så att långsiktig planering blir omöjlig. Administrationen belastas i stället med ideliga anpassningsbeslut.
Omläggningen av organisationen för modersmålsundervisningen som innebar att varje rektor själv skulle beställa den innebar en stor och frustrerande ökning av rektorernas administrationsarbete.

Bredare skolfrågor. Meritpoäng för modersmålskunskaper.
Undervisningens kvalitet är i första hand rektorernas och lärarnas ansvar. Läroplaner, kursinnehåll, betygssystem osv bestäms i andra sammanhang.
Men kommunen har ett ansvar för att barnen i Lunds grundskolor alla får lära sig simma och att kostnaden för att genomföra detta inte särskilt drabbar de östra kommundelarna. Detsamma gäller elevernas rätt till kulturupplevelser.
Naturligtvis kan engagerade skolpolitiker framföra synpunkter också i frågor som ligger utanför deras egen beslutsbefogenhet. Initiativ som bidrog till att historia gjordes till ett kärnämne togs en gång i utbildningsnämnden.
Idag ger kunskaper i språk meritpoäng. Men det gäller bara de språk som ingick i det gamla, gamla elitgymnasiet. Här har vi alltså en förbisedd historisk rest med hundraåriga anor. Nå tyska, engelska och franska är viktiga och blir allt viktigare i dagens värld. Det kan finnas skäl att styra eleverna dit.
Men det orimliga är att kunskaperna i modersmål inte ger samma meritpoäng. Kunskaper i arabiska, ryska, kinesiska, swahili osv är en bristvara i Sverige. Undersökningar har visat att de barn som väljer modersmålsundervisning har betyg som överträffar betygsgenomsnittet bland svenska elever i övriga ämnen.
En reform som ger modersmålen samma ställning som de övriga språken är en rättvisefråga, en fråga om att undanröja ett diskriminerande system, en fråga om att förse Sverige med nödvändiga språkkunskaper i den nya världen.

Fortsätt debatten
Jag hoppas på fler synpunkter, synpunkter på sådant jag förbisett, avsiktligt förbigått, missförstått, behandlat onyanserat eller inte haft en aning om. Vi måste förbereda vårt ansvar för Lunds skolor inför nästa mandatperiod. Det är ett kollektivt ansvar.

Att ställa upp till landets försvar av Lucifer

Det verkar som om Anders Fogh Rasmusson, den danske statsministern, i dagarna kommer att utses till generalsekreterare i Nato. Det har han verkligen förtjänat – ingen annan regeringschef smörade så mycket för George Bush som han. Han har varit drivande i Danmarks ivriga försök att komma med i USA:s krig, från ubåten i Irakkriget och danska trupper i Irak och nu i deras krigföring i Afghanistan (just nu 23 döda). Hemma i Danmark har han varit ytterst framgångsrik i att till sin regering knyta det främlingsfientliga Dansk Folkeparti. De många Natoanhängarna på de svenska borgerliga ledarredaktionerna har förhoppningar om att valet av dansken ska göra svensk opinion mer Natovänlig. Jag tror att de tar grundligt fel.

Fredsfrämjande?
Nato fyller ju femtio nu och framställer sig som den stora fredsgaranten. Många kanske föreställde sig att försvarsalliansen hade tjänat ut och skulle läggas ner när Warszawapakten upplöstes och Sovjetunionen splittrades. Alls icke: sedan det skedde har Nato successivt utvidgats till vad som närmast måste karakteriseras som en inringning av Ryssland, ett Ryssland som oavbrutet blivit militärt svagare. Senast var det Ukraina och Georgien som stod på tur, vilket klokt nog motarbetades av Tyskland. Nato är inte så mycket en försvarsallians som en politisk allians som styrs av USA.
Jag kan inte se att Natos verksamhet efter murens fall har varit fredsfrämjande. Vi har ju ett tioårsjubileum nu av bombkriget mot rest-Jugoslavien, i 68 dagar öste man bomber mot kraftverk, broar etc och lyckades därvid döda femhundra serber. Ett humanitärt krig? Aldrig. Och Nato i Afghanistan nu är ju bara en utdragen hämnd av USA efter terrorangreppet den 11 september. Plågsamt att Sverige ska vara inblandat där, under amerikanskt befäl. Det ska bli spännande att se om regering och riksdag går med på den långt mer offensiva roll som snart kommer att krävas av den nya amerikanska administrationen. Kan s+mp+v verkligen gå med på det?

De hade ju rätt
Ett annat tioårsjubileum nu är Seattle, den ekonomiska världskonferensen med WTO och starten på antiglobaliseringsrörelsen. Det är en rörelse som inte utvecklat sig särskilt väl och som definitivt har störts av våldsamheter som har motverkat dess egna syften. Våld är inte bara moraliskt motbjudande utan också dumt. Motsidan är ju de som har all makt och alla våldsmöjligheter på sin sida, det besannas ju ständigt, här i Sverige senast i Göteborg och i Malmö.
Men det avgörande är att utvecklingen har visat att det ekonomiska världssystemet var genomruttet. Det som för alla blivit uppenbart det senaste halvåret började ju långt tidigare, med banker och finansinstitutioner som bröt samman och fick räddas. Världskapitalismen genomgår en kris som många har varnat för och som varit tydligt på väg under hela 2000-talet. Franska och brittiska banker har varit på deken i flera år. Det handlar inte om dåliga fastighetslån i USA, det handlar om världshandel och valutaströmmar, om nationer som lever på kredit, om utflyttning av industrier och arbete. Kommer kapitalismen med sin förmåga till anpassning och återhämtning att återställa allt till det bästa på något års sikt? Det är svårt att tro, inte minst därför att vi också har en klimatkris på gång

Försvaret
Jag kan inte låta bli att säga några ord om det svenska försvaret. Försvarsminister Tolgfors har levererat hymlande svada i ärendet utan samband med vad han sa för några veckor sen. Han har meddelat att om så där fem år ska det bli möjligt för Sverige att ställa 50,000 soldater på benen, varav 22,000 är hemvärnet. Det ska ske med hjälp av en yrkesarmé: Sverige ska alltså få yrkessoldater och en stående här. 2014 ska den samlade styrkan vara mobiliseringsfärdig på en vecka. Jag kan då tala om att för inte så länge sen var jag själv krigsplacerad och kunde vara i tjänst inom ett dygn och att det förband jag tillhörde var stridsdugligt inom två dygn. Vi var några hundra tusen som hade det så
Men det var då det, nu hotas ju Sverige inte av Sovjetunionen längre. Det finns inget krigshot på tio års sikt, det har fastslagits gång på gång. Nej, det gör det inte (men regeringen kan ändå inte låta bli att komma dragande med ryssarna igen).
Jag vill då säga att jag tycker att Sverige ska ha ett försvar och att det inte är fel att ställa 13 stridsvagnar i ett garage på Gotland. Men hotet är inte ryssarna utan att Sverige medvetet förvandlats till ett militärt vakuum. I juni ska Nato ha en storövning i norra Sverige med Kallax som bas för flygstyrkor och därutöver ett brittiskt hangarfartyg. Det är en uppenbar träning för en framflyttning av Natos positioner i ett krisläge. Vilka möjligheter har Sverige i framtiden att säga nej till att Sverige ska stå till förfogande som framskjuten bas för Nato?

Vänsterpartiet – försvarets bästa vän
En SIFO-undersökning i veckan visade att 63 procent vill att Sverige ska ha kvar värnplikten. Det enda parti som går på den linjen och betonar försvarets folkliga förankring är faktiskt vänsterpartiet även om vissa socialdemokratersympatiserar. Måtte vänsteralliansens överläggningar resultera i att nonsenssnacket om att Sverige försvaras bäst i Afghanistan kan tystna och att vi får en värnplikt som kan stärka landet i både fred och krissituationer. Nostalgi? Nej, en insikt om vad som kan gör att ett land kan försvara sig.

Varför fälldes popplarna söder om Klostergårdens idrottsplats? av Gunnar Stensson

Till Tekniska nämnden

En rad höga ståtliga popplar söder om Klostergårdens idrottsplats bildade en naturlig gräns och avskiljde fotbollsplanerna från korpfotbollsplanerna. På det sättet mildrades det ödsliga intryck som stora tomma ytor skapar t ex en dag i mars. Under sommar och höst var de som praktfullast med sina grönrödbruna glänsande blad.
Nu finns de inte mer. De fälldes utan förvarning vid något tillfälle i mitten av mars. Gjort är gjort. Vi vill ändå veta varför de fälldes.
Dessutom vill vi att man ersätter dem med höga träd som på motsvarande sätt fångar upp blicken och gestaltar rymd, vind och sol.
Denna nya trädmassaker fogas till den tidigare som Banverket gjorde sig skyldig till väster om evenemangshallen, trots ingångna avtal med kommunen. Bilden av en grön, trädomgiven idrottsplats förvandlades till något som liknar en industrialiserad, bullrande förstad med slamrande tågtrafik. Den industriliknande evenemangshallen med den svarta ishallen blev helt dominerande och förstärkte intrycket av ödsligt förstadsområde, i synnerhet gråmulna vårvinterdagar då godstågen slamrar förbi och de tidigare skymda industrierna bortom järnvägen skymtar fram i dimman.
Det inträffade innebär en katastrofal miljöförsämring inom loppet av ett par månader. Men förödelsen är inte oåterkallelig. Det kommer att ta tid att återställa det som skövlats, men det är fullt möjligt och måste ske med största skyndsamhet.
Vi vet att Banverket åtagit sig att återställa det gröna stråket mellan järnväg och idrottsplats. Det förutsätter att det sker skyndsamt.

Vi vill att den fällda raden av höga popplar ersätts med snabbväxande nya träd som återställer det tidigare helhetsintrycket.

Enligt beslut vid medlemsmöte med Klostergårdens byalag den 23 mars 2009
Gunnar Stensson, ordförande

Borgarna devalverar kommunens gröna tillgångar av Ulf Nymark

På grund av borgarnas skattesänkningar står Lunds kommun illa rustad att möta den djupgående krisen i det kapitalistiska systemet. Skattesänkningarna har gjort att de borgerliga redan under år 2009 måste börja skära i välfärden. Fullmäktiges borgerliga majoritet har beslutat att alla nämnder ska göra nedskärningar på en procent.
Tekniska nämnden hade i mitten av denna månad att ta ställning till hur nedskärningarna skulle tas ut i nämndens verksamheter. Borgarna ville att den i särklass största besparingen skulle tas ut på Park- och naturkontoret, medan Gatukontoret skulle komma relativt lindrigt undan.
DV, S och V ville undanta parkverksamheten från besparningar och lägga mer besparingar på gator och trafik. Det gemensamma rödgröna förslaget röstades förstås ner av den borgerliga majoriteten. Samtliga tre rödgröna partier reserverade sig mot beslutet. Här följer Demokratisk Vänsters reservation:
”Parkskötseln i Lunds kommun är eftersatt, vilket alla lundabor tydligt gett uttryck för i mängd klagomål till Tekniska förvaltningen. Det eftersatta parkunderhållet har också fått en grundlig genomlysning i dokumentet ”Parkunderhåll – Inventering och analys av underhållsbehov i Lunds parker Projekt 2007-2008”.
Samtidigt som parkerna förfaller på grund av otillräckligt anslag för underhåll är behovet av nyplantering av träd skriande på grund av den omfattande fällningen av sjuka träd.
De borgerliga partiernas reaktion på detta är beskärning. Inte av buskar och träd, utan av budgeten för parkunderhåll. Den samlade borgerlighetens beslut att beskära det redan anorektiska anslaget till Park- och naturkontoret med 600 000 kronor leder ytterligare förstöring av det ”gröna kapitalet”.
Som motförslag till de borgerligas nedskärningsförslag DV, S och V ett gemensamt yrkande om att inga nedskärningar skulle göras på park- och natur. Detta förslag röstades alltså ner av den borgerliga majoriteten. Demokratisk Vänster reserverar sig till förmån för yrkandet att inte skära ner på anslaget till Park- och naturkontoret.
Borgerlighetens budskap till lundaborna är tydligt: Parkunderhållet ska fortsätta vara eftersatt. Nyplanteringen av träd skall bromsas. I borgarnas Lund devalveras de gröna tillgångarna.”

Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Problemet med ökande biltrafik i Klostergården av Gunnar Stensson

Lund den 24 mars 2009
Till Tekniska nämnden

Det stråk som är mest drabbat av såväl ökande bil- och taxitrafik som nyttotrafik (i första hand fordon från Markentreprenad) är vägen som sträcker sig från Västanväg mitt för hållplatsen Korpvallen österut förbi Vårvädersvägen, Virvelvindsvägen, Tordönsvägen osv.
Grinden vid infarten markerar att biltrafik inte är tillåten. Den ska naturligtvis vara stängd, men står ofta öppen långa perioder. Nu är låsanordningen sönderbruten.
Klostergården är planerat som bilfritt område. Byalaget får ofta påpekanden om olaga biltrafik. Många boende är mycket upprörda.
Ett exempel är det mail som en person skickade oss häromdagen. ”Jag gick igår som jag dagligen gör vid åttatiden på morgonen från Sunnanväg 14 till Tordönsvägen 4. Just vid den tiden passerar dussintals cyklande och springande barn vägen på väg till Klostergårdsskolan.
Samtidigt kom fyra taxibilar i hög fart in i området kort efter varandra för att skjutsa barn med olika funktionshinder till respektive skolor. Grinden stod öppen. Den stängdes inte heller efter det att bilarna kört ut igen. Skolbarn och förskolebarn kommer ut från ovannämnda gårdar där sikten är skymd. De springer, cyklar. åker rullbräda osv. Det finns inte en chans att en bil som kör i kanske 30 km/timmen ska hinna stanna när en unge kommer utfarande ur gårdsporten.”

Mailet innehöll ett konkret förslag, nämligen att taxibilarna i stället för att köra in i området – och ha besväret att låsa upp och låsa grinden – hämtar barnen på en gemensam samlingsplats vid Nordanväg utanför kyrkan. Flertalet av de funktionshinder som barnen har påverkar inte deras förmåga att förflytta sig”.

Vi är medvetna om att det kan finnas barn och äldre som behöver hämtas vid bostaden. Men vi tror att flertalet kan förflytta sig till centrum. Vi vill att nämnden undersöker möjligheten att anordna en uppsamlingsplats på Nordanväg utanför kyrkan.

Respekten för grinden och trafikmärket som förbjuder fordonstrafik undergrävs när människor upplever att de nonchaleras av taxibilar och andra fordon.
Under trafikmärket finns en smutsig rektangulär textskylt som troligen sattes upp i samband med att Klostergården byggdes. Där står att ”cykel-, sjuk- och handikapptransport” är undantagna från förbudet att köra in i Klostergården. I den mån någon alls läser texten är den snarast förvirrande. Det finns en mängd andra behöriga transporter som t ex sophämtningen. Och det låter som om cyklar transporterades in i området.
Under textskylten finns skylten ”Räddningsväg. Får ej blockeras.” Den är kanske nödvändig.

Det vore bättre att sätta upp en fräsch skylt som förbjuder fordonstrafik utom ”behörig trafik”, kombinerad med en skylt som begränsar hastigheten inom området till 7 km/timmen för behöriga fordon. Grindens lås ska självfallet lagas.

Vi föreslår alltså två saker:
1 En uppsamlingsplats för barnen vid Nordanväg utanför kyrkan.
2 Att trafikskyltningen utanför Vårvädersvägen förnyas på sätt som beskrivits ovan.

Enligt beslut vid medlemsmöte med Klostergårdens Byalag måndagen den 23 mars 2009.
Gunnar Stensson, ordförande

Filmtips

Burma VJ
av Anders Østergaard
Premiär lördag 21/3
Bo Lindblom, författare, debattör och Burmasamordnare för Amnesty kommer att inleda premiärvisningen och hålla ett kortare samtal efter filmen. 14.30 börjar filmen, bubbel och mingel dessförinnan.

I september 2007 ledde en fredlig buddistgrupp ett massivt upplopp emot militärregimen i Burma. Utländska TV-kanaler förbjöds arbeta i landet, så de enda som kunde berätta för världen om händelserna var en grupp unga videojournalister. Reportrarna inifrån landet plockade fram sina handkameror, riskerade sina liv och sände sedan ut sina upptagningar över hela världen.

Kulturtips

Alla Berättares Dag
Teater Sagohuset 20 mars.
En nordisk berättardag varje år på vårdagjämningen. Läs mer

Laleh
KB fredag 20 mars. Läs mer

Sömngångerskan (La Sonnambula) av Bellini. 21 mars kl 18, The Metropolitan Opera via satellit på Kino i Lund och Spegeln i Malmö Läs mer

Qin - Himmelsk musik för qin och xiao
Teater Sagohuset i Lund den 22 mars
Prisbelönta författaren och kinakännaren Cecilia Lindqvist berättar och musikerna Deng Hong och Chen Shasha spelar. Läs mer

Energikick
Turning Torso Gallery 24 mars och 20 april. Miljöförvaltningen BJUDER malmöborna på relationskomedi om klimatförändringarna! Läs mer

Skrönor för Vuxna
Teater Sagohuset 25 mars.
Tre skrönor från verkliga livet och två sagor om kärlek och utanförskap. Det handlar om att passa in eller att våga sticka ut, om rädsla och mod samt om en alldeles galen vecka med 400 svin.
Läs mer

Destruction song
Kenneth Kvarnström på Lunds Stadsteater 25 mars kl 19. Läs mer

Cream
Lunds Stadsteater lördag 28 mars kl 18. Läs mer

Hela kulturcentralens program

Påsk -09

Förfrågningarna om årets påskvandring börjar fylla redaktionens mejlbox. Så vi ger några elementära upplysningar även om det är lite tidigt.
Tid: Skärtorsdag förmiddag till långfredag eftermiddag.
Distans: Svedala–Skurup eller Skurup–Svedala beroende på vindriktningen, men klimatstatistiken talar för det förra alternativet. Drygt två mil.
Övernattning: Vindskydd i den ersättande granskog som vuxit upp sen den gamla föll i höststormen 1967 och nu är mogen att skördas. Kvistarna som vi bryter till bädden är nu optimalt täta, mjuka och smidiga.
Landskap: Helt präglat av skånska storgods. Deltagarna uppmanas att förbereda sej genom att läsa Mats Olssons doktorsavhandling.
Kvällens måltid: Något ekologiskt och närodlat men mustigt.
Samtalsämne vid lägerelden: Krisen, vad annars?
Se vidare nästa nummer.

Pressgrannar

Haaretz
Ur en artikel av Gideon Levy. Observera att han gör samma påpekanden som Per Gharton i talet på Stortorget i Malmö vid demonstrationen.

Gideon Levy/ Har någon i Israel frågat varför svenskarna hatar oss?
Hela världen är emot oss, punkt!
Men världen är inte emot oss – tvärtom. Faktum är att det inte finns någon annan nation som världen är så förlåtande mot, ens idag. Ja, idag. Visst, världsopinionen är mycket kritisk, ibland på ett sätt som är unikt för Israel, men flertalet regeringar utom Venezuelas och Turkiets men inklusive Sveriges och Egyptens går långt ifrån i takt med den allmänna opinionen i sina länder. Den officiella världen fortsätter att stöda Israel oberoende av dess handlingar. Uppkomsten av Hamas, ökningen av hatet mot muslimer i väst, den amerikanska hegemonin – allt detta stärker stödet och vi kan konsten att göra mesta möjliga av det.
Vilken är skillnaden mellan vår tennisspelare Andy Ram och Thomas Johansson? Johansson har sett verkliga bilder från Gaza vilket Ram och hans fans aldrig gjort. Hade Ram gjort det hade kanske han också demonstrerat. Men det besparades han tack vare den chauvinistiska israeliska pressen.
- - -
Kan vi och Ram verkligen kritisera dem som var förfärade av bilderna från kriget? Kan vi förebrå dem som vågar protestera mot de ansvariga för dessa scener? Och förväntar vi oss att världen ska tiga igen?
---

Men vi behöver inte arbeta upp oss i raseri mot den allmänna opinionen i Sverige; dess högerregering är mycket mindre upprörd, liksom alla andra europeiska regeringar. Man behöver bara erinra om den surrealistiska scenen vid höjdpunkten av den brutala attacken mot Gaza när EU:s ledare kom till Israel och åt middag med dess premiärminister i en uppvisning av unilateralt stöd till den sida som hängav sig år dödande och förstörelse.
---

Nu bildas en ny regering i Israel. Det finns en oro för att Israel kommer att tvingas betala ett pris på den internationella arenan för dess sammansättning. Oroa er inte: allt fixar sig. Världen kommer att acceptera Benjamin Netanyahu som Israels främste statsman, Avigdor Lieberman som dess främste diplomat och Moshe Ya´alon som dess främste soldat. Liebermans krigiska uttalanden och den israeliska arméns våldshandlingar i de israeliska territorierna under den tidigare överbefälhavaren Ya´alon kommer inte heller att utgöra några hinder. De kommer att accepteras de också.
Översättning och redigering, Gunnar Stensson

Bagram är Obamas Guantanamo av Anders Davidson

Obama stänger fånglägret Guantanamo – men behåller militärbasen Bagram i Afghanistan. Där hålls runt 600 så kallade fientligt stridande (”enemy combatants") fängslade på obestämd tid. Utan möjlighet att få sin sak prövad i domstol.
En advokat som företräder dem säger att förhållandena där är värre än i Guantanamo. De har drivit flera fångar till självmord.
Obamas löfte att stänga Guantanamo väckte hopp om att han kom med förändringar i det så kallade kriget mot terrorismen men Bushs politik ligger fast. Motivet uppges vara att fångarna i Bagram tagits i pågående militära operationer. President Obama kan få problem med sin image.
Advokat Barbara Olshansky säger till BBC att i Bagram gäller inte reglerna för behandling av krigsfångar och visas ingen respekt för de mänskliga rättigheterna. Till detta bidrar Sverige snart med fler soldater. Och fånglägret i Bagram byggs ut för 1100 nya "fientligt stridande".
Den svenska militära insatsen i Afghanistan kan också få imageproblem.

Från vänsterpartiet av Gr

1) Ett intressant litet meningsutbyte i senaste numret av Flamman. Patrik Strand, V-ombudsman i Malmö, kritiserar ”vår egen” tidning för att den gett stort utrymme åt SSU-ordföranden Jytte Guteland i sitt reportage från aktionen Stoppa matchen. Tidningen välkomnar Strands kompletterande rapport men menar att den vill vara en tidning för en större vänster än Vänsterpartiet. Skepsisen inför det breda rödgröna samarbetet har som bekant varit särskilt stor hos V-Malmö. De nyleninistiska reflexerna gör sej gällande.

2) Årets huvudtalare på V-manifestationen i Lund blir Marianne Berg. När hon senast uppträdde i den rollen betecknade vi här i VB henne som deltidsfunktionär på partiets regionkansli. Sen dess har hon som bekant avancerat till riksdagen. Man kan ändå undra om inte någon mer spännande talare hade kunnat lockas till det jämförelsevis stora evenemang som förstamajfirandet i Lund ändå är. Samma talare som för fyra år sen tyder på begränsad fantasi hos inbjudarna. Den frekvensen kan ursäktas om det handlar om en extraordinär talare av Jörn Svenssons eller Gudrun Schymans typ, men Marianne Berg spelar inte i den divisionen.

3) Till sist något glädjande. Göteborgs-Posten intervjuade häromveckan Jonas Sjöstedt som var på snabbesök för att presentera en bok där han intervjuat två partiveteraner från staden. Förutom att passa småbarn och skicka bidrag till bland annat Flamman och Ny Tid har han haft tid att bedriva basarbete i USA:s socialistiska parti och att skriva två deckare som snart ska utkomma, berättade han. Men trevligast: han har sagt ja till att 2010 kandidera till riksdagen i sin gamla valkrets Västerbotten, och förbereder alltså en comeback till den svenska politiken.

G20-mötet och revolutionen av Gunnar Stensson

”Valet står mellan att försöka genomföra de nödvändiga reformerna nu när finanssektorn är försvagad och inte kan inlägga sitt veto, eller att vänta till den hinner återhämta sig och det därmed blir omöjligt att genomföra vad vi idag vet är nödvändigt.”
Så skriver Aftonbladet i ledaren den 17 mars. Det handlar om att genomföra nödvändiga regleringar av de internationella finansiella institutionerna.
Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt vanpryder sidan med ett par mindre smickrande foton. De vill vänta med regleringar av finansinstituten. Reinfeldt säger: ”Sverige talar emot en alltför snabb och långtgående regleringsiver.” (Den ståndpunkten intar också Merkel och Sarkozy som inför dagens EU-toppmöte motsätter sig president Obamas propåer.)
Med en Obama-formulering anklagar Aftonbladet dem för att ”stå på fel sida om historien”.
Det handlar om G20mötet i London den 2 april. Detta står på mötets agenda:
Huvuddrag för ett nytt finansiellt system,
Ökade resurser för IMF,
Reform av de internationella finansiella institutionerna,
Ett internationellt system för tidig varning om kriser,
Samordnade regleringar,
Ökat bistånd.

Hotande klasskrig
Världssystemtänkaren Immanuel Wallerstein är inne på liknande tankar som Aftonbladet i sin krönika den 15 mars som har rubriken ”Civil war in the United States?”
Wallerstein citerar Zbigniev Brzezinski, hård antikommunist och tidigare säkerhetspolitisk rådgivare hos president Carter, som framträdde i ett tv-program den 17 februari och ombads kommentera sina tidigare uttalade farhågor för en klasskonflikt i USA i kölvattnet på den världsomspännande ekonomiska kollapsen.
Brzezinski svarade att han var orolig på grund av att ”miljontals arbetslösa människor hotas av usla framtidsutsikter och nyligen blivit medvetna om den utomordentliga rikedom som överförts till ett fåtal individer på ett sätt som aldrig tidigare i förekommit i Amerika”.
Han frågade: ”Var finns de rika idag? Varför gör de ingenting, dessa människor som tjänat miljarder? Gör de ingenting kommer konflikten mellan klasserna att växa, och om människor är arbetslösa och verkligen tvingas lida så leder det för helvete till och med till öppna strider.”

”Amerikaner emigrerar till Europa”
Wallerstein citerar också den europeiska tankesmedjan LEAP/Europé som förser politiker, investerare m.fl. med konfidentiella framtidsprognoser och som i sin februari-bulletin diskuterar riskerna för inbördeskrig i Europa, USA och Japan.
Tankesmedjan förutser ”en allmän panik som kommer att leda till sammandrabbningar som kan likna inbördeskrig.”
LEAP/Europes ordförande Franck Biancheri konstaterar att ”200 miljoner vapen är i omlopp i USA och det samhälleliga våldet existerar redan där i form av ligor.”
Enligt de experter som skrivit rapporten ”emigrerar redan amerikaner till Europa där de fysiska riskerna är minimala.”

”Sista chansen”
G20-mötet i London den 2 april ”är den sista chansen” förutsatt att det kommer fram med en ”övertygande och djärv” plan.
Analyserna ovan kommer inte från vänsterintellektuella eller radikala sociala rörelser. De uttrycker öppet oron hos analytiker som ingår i etablissemanget i USA och Europa.

Sydsvenskans skendebatt för att förtiga lidandet i Gaza av Gunnar Stensson

Hatet mot muslimer breddas och växer alltmer i väst påpekar Gideon Levy i sin artikel ”Har någon i Israel frågat varför svenskarna hatar oss?” (se dagens VB)
Nu spär Israel-lobbyn i Malmö på hetsen genom att anklaga ”arabiska” demonstranter för ”antisemitism” och för att uppmana till ”folkmord”.
Samma anklagelser riktades för 25 år sedan mot Olof Palme sedan han inbjudit Yassir Arafat till Sverige och i Storkyrkan uppmanade Israel att erkänna PLO i ett tal som avslutades med ett citat ur Jesu ord i bergspredikan: ”Saliga äro de som gör fred”. Israel-lobbyns bu-rop skallade mellan kyrkovalven och Palmehatet växte (se den socialdemokratiska broderskapsrörelsens tidskrift Broderskap 10/2009). Idag är den israeliska propagandan i Sverige svagare men lika urskillningslös. Sydsvenskan är dess främsta forum.

Vad var det som hände?
Under demonstrationen för Gaza ropade en grupp på arabiska ”Khaibar, Khaibar, ya Yahoud, jaish Muhammad saufa ya ud” (Judar, Muhammeds armé ska återvända). Det syftar på en muslimsk seger över en numerärt överlägsen judisk stam med befästningar i oasen Khaibar några mil från Medina år 629. Någon massaker inträffade inte efter segern, utan judarna blev skattpliktiga men garanterades rätten till liv, egendom och religion.(se förra VB)
Men en israelisk talesman påstod på Sydsvenskans kultursida i veckan att det handlade om en massaker och anklagade demonstranterna för att uppmana till folkmord.
Tisdagen den 17 mars återkom anklagelsen på de två helsidor som Sydsvenskan ägnade åt påstådd antisemitism.
Därefter framfördes den i Sydnytt av en annan israelisk talesman, som uppenbart inte visste vad han talade om. Professor Jan Hjärpe korrigerade honom på sitt vänliga sätt.
Men talesmannen tog ingen notis utan förklarade att han anmält demonstranterna till JK för hets mot folkgrupp.
Onsdagen den 18 mars förklarade JK Göran Lambertz att han inte tog upp anmälan. Då hade anklagelsen för uppmaning till folkmord dominerat i Sydsvenskan under nästan en vecka. En oväntad konsekvens är den spridning ramsan om Khaybar har fått på nätet. Den måste överträffa alla förväntningar hos den lilla grupp som ropade den.

Den fasansfulla verkigheten.
Efter det att denna avledande skendebatt dominerat Malmö i en vecka visade det sig omöjligt att längre förtiga det verkliga folkmord som ägt rum.
Den 18 mars rapporterade Amnesty Internationals utredare Brian Dooley på ett seminarium i Stockholm om Israels krigsförbrytelser. ”Gaza är en enda stor brottsplats,” sa han. ”När vi kom i Gaza brann fosforgranaterna fortfarande i bostäder, skolor och sjukhus. De döda kropparna hade ännu inte förts bort.”
De krigsförbrytelser som särskilt utmärkt Israels krig i Gaza är angreppen på skolor, sjukhus och utländska biståndsorgans byggnader, försöken att utplåna all infrastruktur med stridsvagnar och vägmaskiner och den storskaliga användningen mot civila av förbjudna vapen som fosforgranater och flechett-ammunition, vars tusentals splitter inte går att avlägsna från de barnkroppar de trängt in i.
Som man kunde förvänta inskränkte sig Sydsvenskans rapportering den 19 mars till återgivandet av ett TT-telegram på undanskymd plats (sidan 25). Ledarsidan, som emfatiskt förnekar Israels användning av fosforgranater, ägnade några rader åt Amnesty-rapporten i en liten tumme ytterst på sidan 5 under rubriken "Krigsbrott?"

DV och MP i gemensam motion om Solhällan

Kolonisterna på området Solhällan har vid ett flertal tillfällen gett uttryck för sin oro över planerna på att dra en bilväg genom koloniområdet i samband med byggandet av ett nytt bostadsområde öster om kolonierna.

Den 27:e september i fjol inbjöd kolonisterna Lunds politiskt förtroendevalda till ett informationsmöte. Vid mötet framkom att det finns outredda och - vilket det rådde tämligen stor enighet om bland de närvarande politikerna - - bättre alternativ till vägdragning än de som förutsätter en bilväg genom koloniområdet.
Vid sammanträffande mellan tjänstemän från Stadsbyggnadskontoret och representanter för de boende vid Fritjofs väg den 3 oktober meddelade Stadsbyggnadskontorets tjänstemän att kontoret inte skulle arbeta vidare med att förbereda planarbetet för Solhällan förrän Byggnadsnämnden gett direktiv om fortsatt inriktning av planeringen.

Så vitt vi vet har inga sådana direktiv ännu givits av nämnden.

Vi föreslår med anledning av detta
att Byggnadsnämnden ger Stadsbyggnadskontoret i uppdrag att i planarbetet med bostadsområdet Solhällan finna lösningar som utesluter att koloniområdet tas i anspråk för en bilväg eller på annat sätt skövlas p g a byggandet av det nya bostadsomxådet.

Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Rolf Englesson, Miljöpartiet

Vårtecken? av Lucifer

Till de mera glädjande nyheterna i svensk politik hör Jonas Sjöstedts återkomst i den politiska hetluften. Sjöstedt gjorde lysande insatser i debatten kring EU på 1990-talet och satt sen i EU-parlamentet i tio år. Den som har hört och sett honom i TV vet med vilken förkrossande saklighet och lugn han vinner varje debatt. Dessvärre vistas han sedan tre år i New York, som i det här sammanhanget måste ses som en avkrok. Det lär vara hans hustrus FN-jobb och hans föräldraledighet som har fört honom dit.

Jonas, kom hem!
Men sedan några månader kan man läsa honom i Flamman och från senaste numret av den vill jag hämta ett citat från honom. Han yttrar sig angående den pågående kampanjen om att Sverige och särskilt vänstern i Sverige karakteriseras av antisemitism. Sydsvenskan har som bekant spelat en ledande roll där. Sjöstedt: ”Dessbättre är antisemitism, eller snarare fördomar mot judar, ett begränsat problem i Sverige. Rasism som drabbar muslimer och araber är betydligt mer utbredd. Sveriges största rasistiska parti Sverigedemokraterna, ägnar sig exempelvis åt att hetsa mot muslimer. Det gällde även i samband med Israels oförsvarliga krig mot palestinierna i Gaza.”
Han har några ord att säga också om ”den reaktionäre populisten, tillika folkpartiets ordförande, Jan Björklund, som gormade om hat mot judar när Israels politik kritiserades”. Om de s.k. Israelvännerna ”skulle lyckas sätta likhetstecken mellan Israels politik och judendomen så skulle en konsekvens bli att antisemitismen faktiskt stärktes enormt. De spelar rasisterna i händerna.”
Kom hem Jonas Sjöstedt. Vi behöver dig i valkampanjen 2010!.

Mona
Debatten om Monas allmänna kvalifikationer och lämplighet fortsätter. Det är inget att säga om det: t.ex. betraktades Tage Erlander de första åren av sitt ordförandeskap med stor misstro. Det betyder dessvärre inte att Mona är att jämföra med Erlander. Min bedömning är att hon saknar det politiska omdöme som krävs på posten.
Men det verkar nu ändå som det har kommit en ny ton i det hela. Allt fler börjar inse att det inte är Mona som är problemet. Möjligen är hon ett symptom, men problemet ligger djupare: i det socialdemokratiska partiets idéfattigdom och rådvillhet. (För att inte vara orättvis vill jag gärna tillfoga att också vänsterpartiet lider av idéfattigdom och rådvillhet.) Till det kommer det allmänna vacum som råder i politiken när oppositionspartiernas politiska energi upptas av interna överläggningar. Också här visar det sig vilken olycka det var att bilda en enad front av s, v och mp. Det kommer så klart att ta många månader av segslitet ordvrängande innan de s.k. arbetsgrupperna kommer fram till sina förmodligen urvattnade produkter. Resultatet kommer naturligtvis att mötas av hård kritik inifrån vart och ett av de tre partierna och kommer med sin karaktär av kompromiss knappast att entusiasmera valarbetare eller väljare. Och till slut: den politiken en eventuellt vinnande koalition ska föra kommer att bestämmas inte av de ordalydelserna utan av procentsiffrorna i valet.

En ny vår
Hur det kunde bli så här? Jo, s och mp fick för sig att de skulle ha det bra tillsammans. Men halva socialdemokratin har vänsterpartiet som näst bästa parti och fann det orimligt att lämna v utanför. Ja, så blev det så här fastän v hade sagt att man inte skulle ställa upp på ett tidigt gemensamt regeringsprogram. Det var inget annat att göra än att gå med, men nog är det hela djupt problematiskt. Vad tänkte s-ledningen på?
Ja, så har vänsterpartiet fått ökat stöd. I Demoskops mars undersökning nådde man 7,2 procent. Min gissning är att det är en missnöjesyttring mot s. Lätt fånget lätt förgånget som man brukar säga. Men jag kanske ska försöka vänja mig av med min ständiga pessimism. Det kommer ju en ny vår. Vårdagjämningen är här och i onsdags hörde jag årets första bofinksång uppe på Tuna!
Lucifer