Nej till vapenkontroll, nej till kvinnors rätt till preventivmedel och
abort, nej till samkönade äktenskap, nej till invandring, nej till
avskaffande av orättvisa valregler, nej till miljöpolitik, nej till
rättvisa skatteregler.
Det är kärnpunkterna i republikanernas politik. Förhåller det sig
faktiskt så att minst hälften av alla amerikanska väljare galna?
Troligen inte. Det finns ingen majoritet för något av dessa nej i USA,
lika litet som någon annanstans i världen.
Republikanerna är alltså ett bindgalet parti som normala amerikaner röstar på. Garry Wills
har skrivit en artikel i New York Review of Books januarinummer som förklarar hur det kommer sig.
Majoriteten amerikaner – även republikanerna - inser
nödvändigheten av vapenkontroll. Men det finns en minoritet som menar
att rätten att bära vapen är en grundläggande demokratisk rättighet. De
är resursstarka. Republikanerna behöver deras röster och inflytande.
Majoriteten republikaner är för jämställdhet. En minoritet tror
att Guds ord förbjuder preventivmedel och aborter. Republikanerna
behöver deras röster.
De behöver rösterna från minoriteten som säger nej till samkönade
äktenskap. De behöver minoriteten främlingsfientligas röster. De
behöver den rasistiska minoriteten som vill bevara orättvisa valsystem.
De behöver dem som förnekar miljöproblemen. Framför allt behöver
de pengarna och rösterna från minoriteten rika som föredrar fortsatt
låg och orättvis beskattning.
Så blir republikanerna ett bindgalet parti som i sig förenar alla
tänkbara fobier och fördomar, trots att det består av medlemmar och
väljare som var och en för sig är fullt normala. Frånsett då någon
enstaka fobi som gör att de ingår i någon av grupperna ovan.
Problemet förekommer också i svensk politik. Centerpartiet fikar
efter galna varghatare för att inte ramla ur riksdagen.
Kristdemokraterna har underlåtit att ta tillräcklig hänsyn till de
galna abortmotståndarna i sitt röstunderlag och fått ett bokstavstroget
småparti på halsen. Det finns fler exempel. Tänk själv!
Men det bindgalna republikanska partiet i USA har inflytande både
i USA och i världen. Amerikanerna har ett enormt politiskt problem att
lösa.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2014-02-20
Reinfeldteffekten av Bengt Hall
Så heter en ny mycket intressant bok av Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler (Karneval Förlag 2013).
Underrubriken är ”Hur moderaterna tog över makten i Sverige och
skakade socialdemo- kraterna i grunden”. Hur gjorde Reinfeldt och
moderaterna för att ta makten från social- demokraterna? Efter Bo
Lundgrens fullständiga debacle 2002 då skatte- sänkning var mantrat
övertog Reinfeldt Lundgrens skattesänkarpolitik 2006, men ändrade orden
och klädde moderatpolitiken i en ny kostym. Etzler beskriver den
sofistikerade strategin som avskaffade ord som höger och
privatiseringar och förvandlade svenska valrörelser till presidentval.
Det är lätt att bli förbannad när man läser boken. Varför är svenska folket så lättlurat? Varför lät sig så många manipuleras, tänker jag. Valstrategen Schlingman gjorde t ex en ordlista över ”förbjudna” ord. En moderat skulle inte använda ordet ”privatisering”. Istället skulle man använda ordet ”mångfald”. Helst skulle det kopplas till ”kvalitet”. Ordet privatisering antyder ett profitmotiv och vinnare och förlorare. När Schlingman höll på att förändra Moderaternas språk hade Stefan Svallfors publicerat nya siffror som visade att svenskarnas starka tilltro till den offentliga välfärden var obruten, till och med på uppåtgående. En extremt stor andel av väljarkåren – mellan 70 och 90 procent, beroende på vilken service man frågade efter – ansåg dessutom att stat och kommun är ”bättre lämpade än andra instanser att sköta olika former av service”.
Ett djärvt drag av moderaterna var att kalla sig för ”Sveriges nya arbetarparti”. Man ville neutralisera nidbilden ”överklasspartiet Moderaterna”. Men det var också en utmaning gentemot socialdemokraterna. Det skulle ge publicitet och visa hur viktig jobbfrågan var för partiet. Moderaterna kopierade Socialdemokraterna och la sig politiskt så nära som möjligt. Men det var inte den gamla definitionen av arbetarklassen som Reinfeldts moderater använde. Deras definition handlade om vem som har ett arbete och inte. Arbetarpartiets uppgift var alltså att slåss för de arbetandes intressen mot bidragstagarna. Neutraliseringen och utsuddningen av skillnaden mellan höger och vänster var den första viktiga komponenten i det som skulle bli Reinfeldeffekten.
Ett begrepp som kom att få en stor betydelse i valrörelsen 2006 var ”utanförskapet”. Innan hade t ex långtidssjukskrivningar förklarats med ett högre tempo i arbetslivet och dålig arbetsmiljö. Lösningen var bättre arbetsmiljö och rehabilitering. På några få år ändrades analysen till att handla om ”överutnyttjande” alltså fusk och lösningen blev hårdare kontroll av de sjukskrivna. Begreppet ”utanförskapet” hamnade i centrum och moderaternas nyckelord blev att ”sänka trösklarna” dvs att se till att det fanns låglönejobb för de som hade svårt att ta sig in, ”stärka drivkrafterna” dvs skapa större inkomstskillnader mellan de som arbetade och de som inte gjorde det. Utanförskapet var problemet – ”arbetslinjen” blev lösningen. Den som stod för lösningen var Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti.
Underrubriken är ”Hur moderaterna tog över makten i Sverige och
skakade socialdemo- kraterna i grunden”. Hur gjorde Reinfeldt och
moderaterna för att ta makten från social- demokraterna? Efter Bo
Lundgrens fullständiga debacle 2002 då skatte- sänkning var mantrat
övertog Reinfeldt Lundgrens skattesänkarpolitik 2006, men ändrade orden
och klädde moderatpolitiken i en ny kostym. Etzler beskriver den
sofistikerade strategin som avskaffade ord som höger och
privatiseringar och förvandlade svenska valrörelser till presidentval.Det är lätt att bli förbannad när man läser boken. Varför är svenska folket så lättlurat? Varför lät sig så många manipuleras, tänker jag. Valstrategen Schlingman gjorde t ex en ordlista över ”förbjudna” ord. En moderat skulle inte använda ordet ”privatisering”. Istället skulle man använda ordet ”mångfald”. Helst skulle det kopplas till ”kvalitet”. Ordet privatisering antyder ett profitmotiv och vinnare och förlorare. När Schlingman höll på att förändra Moderaternas språk hade Stefan Svallfors publicerat nya siffror som visade att svenskarnas starka tilltro till den offentliga välfärden var obruten, till och med på uppåtgående. En extremt stor andel av väljarkåren – mellan 70 och 90 procent, beroende på vilken service man frågade efter – ansåg dessutom att stat och kommun är ”bättre lämpade än andra instanser att sköta olika former av service”.
Ett djärvt drag av moderaterna var att kalla sig för ”Sveriges nya arbetarparti”. Man ville neutralisera nidbilden ”överklasspartiet Moderaterna”. Men det var också en utmaning gentemot socialdemokraterna. Det skulle ge publicitet och visa hur viktig jobbfrågan var för partiet. Moderaterna kopierade Socialdemokraterna och la sig politiskt så nära som möjligt. Men det var inte den gamla definitionen av arbetarklassen som Reinfeldts moderater använde. Deras definition handlade om vem som har ett arbete och inte. Arbetarpartiets uppgift var alltså att slåss för de arbetandes intressen mot bidragstagarna. Neutraliseringen och utsuddningen av skillnaden mellan höger och vänster var den första viktiga komponenten i det som skulle bli Reinfeldeffekten.
Ett begrepp som kom att få en stor betydelse i valrörelsen 2006 var ”utanförskapet”. Innan hade t ex långtidssjukskrivningar förklarats med ett högre tempo i arbetslivet och dålig arbetsmiljö. Lösningen var bättre arbetsmiljö och rehabilitering. På några få år ändrades analysen till att handla om ”överutnyttjande” alltså fusk och lösningen blev hårdare kontroll av de sjukskrivna. Begreppet ”utanförskapet” hamnade i centrum och moderaternas nyckelord blev att ”sänka trösklarna” dvs att se till att det fanns låglönejobb för de som hade svårt att ta sig in, ”stärka drivkrafterna” dvs skapa större inkomstskillnader mellan de som arbetade och de som inte gjorde det. Utanförskapet var problemet – ”arbetslinjen” blev lösningen. Den som stod för lösningen var Moderaterna, Sveriges nya arbetarparti.
En viktig del i Etzlers analys är att Reinfeldt och moderaterna använde personangrepp istället för att prata sakfrågor. I valet 2006 lyckades de skapa en bild av Göran Persson som hade ”diktatoriska drag”, var en alfahanne som dominerade debatten, han var en ”trött politiker”, gick inte att lita på, han hade inte längre kontakt med folket. Enligt moderaterna behövdes inte något ”systemskifte” eftersom den borgerliga politiken på många områden var genomförd. Sverige var bra, men statsministern var dålig. Reinfeldts angrepp framstod inte som attacker utan som sakliga konstateranden av hur det var, menar Etzler. Det fokus hans retorik skapade var att det största problemet i Sverige var den socialdemokratiska statsministern.
På samma sätt angreps Mona Sahlin fyra år senare. De politiska frågorna trängdes undan av osedvanligt hårda personangrepp. För andra valet i rad hade en socialdemokratisk partiledare skandaliserats till den grad att partiet hade svårt att komma ut med sin politik. Trots att det rådde vänstervindar i väljarkåren lyckades den borgerliga regeringen bli omvald.
Effekterna av Reinfeldtpolitiken är inte uppmuntrande. Allt snabbare privatisering trots att privatisering knappast nämndes i valrörelserna. Ohälsotalet har ökat snabbare. Arbetslösheten är större än 2006. Antalet bemanningsanställda har ökat med 60 procent. De sämst betalda jobben har sämst anställningstrygghet. Sverige är enligt en nyligen publicerad OECD-rapport det land där klyftorna växer snabbast. Jobbskatteavdraget har haft negativ stor inverkan. På grund av skattesänkningar minskar den offentliga sektorn. Bristerna i den offentliga välfärden har inneburit att idag har 522 000 personer en privat sjukvårdsförsäkring. Inkomstklyftorna mellan kvinnor och män hade hösten 2012 ökat med 40 procent sedan Reinfeldt tillträtt.
Det är en välskriven och initierad bok som kan vara ett bra redskap nu när valrörelsen stundar och om man vill förstå hur moderaterna och Reinfeldt tänker. Jag såg för övrigt TV-programmet ”Nyfiken på partiledare” där Reinfeldt intervjuades. Till skillnad från samtalen med Löfven och Sjöstedt pratade Reinfeldt mest om sin roll som ledare och sitt ansvar och nästan inget om visioner och politikens innehåll. Val för honom tycks enbart vara en fråga om förtroende och ledarskap. Politiken vill han helst inte prata om. Men visst finns det en politik. T ex har Reinfeldt lyckats med det Bo Lundgren misslyckades med. Han har t o m lyckats sänka skatten med mer än vad Bo Lundgren förespråkade.
2014-02-13
Pusselbitar
Högern om allmän rösträtt: Allmän rösträtt innebär, att
makten, med den gamle högerledarens Hjalmar Hammarskiölds ord, lägges i
deras hand som är minst kompetenta att hantera den.
Patrik Svensson, Sydsvenskan 7/2
Hundra år senare. Kvinnor är inte kompetenta att sitta i bolagsstyrelser, hävdade Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup, som är lika rädd för feminister som för kommunister och socialister, i Sveriges radios lördagsintervju 8/2
Jag kan konstatera att statsfinanserna var i betydligt bättre skick när Vänsterpartiet hade inflytande över den ekonomiska politiken än nu.
Magdalena Andersson, (S), Sydsvenskan 7/2
Rosling lyfter sällan fram att de rikaste 85 personerna i världen äger lika mycket som de 3,5 miljarderna fattigaste.
Shora Esmailian, Sydsvenskan 8/2
Nu handlar det om expropriation av några få exploatörer (85 st) till fördel för folkets stora massa.
Karl Marx, Kapitalet
Patrik Svensson, Sydsvenskan 7/2
Hundra år senare. Kvinnor är inte kompetenta att sitta i bolagsstyrelser, hävdade Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup, som är lika rädd för feminister som för kommunister och socialister, i Sveriges radios lördagsintervju 8/2
Jag kan konstatera att statsfinanserna var i betydligt bättre skick när Vänsterpartiet hade inflytande över den ekonomiska politiken än nu.
Magdalena Andersson, (S), Sydsvenskan 7/2
Rosling lyfter sällan fram att de rikaste 85 personerna i världen äger lika mycket som de 3,5 miljarderna fattigaste.
Shora Esmailian, Sydsvenskan 8/2
Nu handlar det om expropriation av några få exploatörer (85 st) till fördel för folkets stora massa.
Karl Marx, Kapitalet
Nätfynd
Bloggosfären är inget enkelt virtuellt samhälle att bevaka men en av de bästa bloggarna som jag läser är Mats Olssons Olsson betalar.
Mats skriver bra, informativt och engagerat om politiken i Lund, Sverige och världen. VB har tidigare citerat hans blogg och gör det gärna igen. Tidigare har vi citerat hans blogg för att den tillför ny information i frågor som diskuteras här.
Denna gång kan jag inte låta bli att citera ett inlägg i ett ämne som jag aldrig tänkt på tidigare.
red
Mats skriver bra, informativt och engagerat om politiken i Lund, Sverige och världen. VB har tidigare citerat hans blogg och gör det gärna igen. Tidigare har vi citerat hans blogg för att den tillför ny information i frågor som diskuteras här.
Denna gång kan jag inte låta bli att citera ett inlägg i ett ämne som jag aldrig tänkt på tidigare.
red
Karl Marx som farsa
– När 
ni framhäver ert kreolska temperament anser jag det vara min plikt att
med sunt förnuft ingripa och skilja ert temperament från min dotter. Om
ni är oförmögen att visa er kärlek till henne i en form som
överensstämmer med Londons latitud vill jag råda er att visa er kärlek
på avstånd.Karl Marx till dottern Lauras fästman Paul Lafargue, 13 augusti 1866.
Laura och Paul gifte sig, trots allt, med varandra.
PALESTINA - ISRAEL: Är en tvåstatslösning möjlig?
av Gunnar Stensson
USA:s utrikesminister John Kerry lägger inom kort fram en plan för en
tvåstatslösning, med krav på eftergifter som israeler och palestinier
måste acceptera.
Israel måste dra sig tillbaka innanför 1967 års gränser och acceptera en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem.
Palestina måste erkänna Israel som judisk nationalstat och ge upp kampen för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Kan Netanyahu och Mahmoud Abbas accepterar dessa förhandlingsvillkor? Har de i så fall auktoritet och legitimitet nog att få folken med sig?
I sin krönika i God morgon världen den 9 februari uttryckte Göran Rosenberg tvivel på att försöken att förhandla fram en tvåstatslösning kan lyckas. Flera bedömare hyser samma skepsis.
Under de sex månader som förhandlingarna pågått har den illegala utbyggnaden av israeliska bosättningar i de ockuperade palestinska områdena fortsatt, så att nu mer än en halv miljon israeler lever i israeliska städer på palestinsk mark och parasiterar på den odlingsbara jord och de knappa vattentillgångar som tillhör palestinierna.
Netanyahus politik tycks gå ut på att ockupera allt fler palestinska områden och knyta dem till Israel genom ett system av vägar som är förbehållna israelerna för att därmed skapa sådana fakta på marken att situationen blir oåterkallelig.
Mot den politiken ställer Kerry alltså kravet att bosättningarna ska återlämnas till palestinierna och bosättarna återvända till Israel!
USA:s förmåga att påverka utvecklingen i Mellanöstern är ifrågasatt och Kerrys försök att uppnå en tvåstatslösning tycks dömt att misslyckas. Men just därför gör han desperata ansträngningar. Det kan vara sista chansen för en tvåstatslösning. Och sista chansen för USA:s att bevara sin ställning som betydelsefull aktör i Mellanöstern.
Sverige bör fortsätta att stödja palestinierna genom att äntligen erkänna Palestina som suverän stat och fullvärdig medlem i FN, dels för att ge tvåstatslösningen en sista chans och dels för att visa att vi vägrar att legitimera Israels ockupationspolitik.
Ett erkännande av staten Palestina blir kanske också Mahmoud Abbas sista, men väsentliga, bidrag till den palestinska kampen.
Men ett sådant erkännande är helt beroende av USA, som kan inlägga sitt veto.
Detta ger Kerry en hållhake, både på Mahmoud Abbas beträffande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och på Netanyahu beträffande bosättningarna.
För Mahmoud Abbas skulle ett sammanbrott i förhandlingarna innebära ett nederlag och att Hamas övertog ledningen i kampen för Palestina, vilket varken USA eller Israel vill.
Men också Israel skulle drabbas. Det redan isolerade landet skulle bli än mer isolerat. Bojkottpolitiken skulle skärpas. Den har brett internationellt stöd, bland annat från EU. Flera multinationella företag stöder den. Det handlar också om amerikanska företag.
Om förhandlingarna bryter samman blir den internationella bojkotten ett mäktigt vapen i palestiniernas fredliga kamp för en självständig stat, på samma sätt som den var det i kampen mot apartheid i Sydafrika.
Just nu är utvecklingen omöjlig att förutse. Men på lång sikt är den kanske given.
Ju fler områden Israel ockuperar, desto mer påverkas den etniska balansen mellan judar och palestinier, till Israels nackdel. Den judiska befolkningen i staten Israel kommer att hamna i minoritet, i synnerhet som många ur medlemmar ur den israeliska eliten redan nu överger ett alltmer odemokratiskt och isolerat Israel. Det kan i förlängningen leda till en enstatslösning, staten Israel – Palestina, med palestinsk majoritet.
Kanske inser Netanyahu att detta är alternativet till dagens maktfullkomliga Israel och väljer att backa och acceptera en tvåstatslösning, som han förstås kommer att försöka få de israeliska väljarna att acceptera genom att göra den så gynnsam som möjligt för Israel.
John Kerry för sin del fortsätter in i det sista ansträngningarna att nå fram till en förhandlingslösning.
Israel måste dra sig tillbaka innanför 1967 års gränser och acceptera en palestinsk huvudstad i östra Jerusalem.
Palestina måste erkänna Israel som judisk nationalstat och ge upp kampen för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända.
Kan Netanyahu och Mahmoud Abbas accepterar dessa förhandlingsvillkor? Har de i så fall auktoritet och legitimitet nog att få folken med sig?
I sin krönika i God morgon världen den 9 februari uttryckte Göran Rosenberg tvivel på att försöken att förhandla fram en tvåstatslösning kan lyckas. Flera bedömare hyser samma skepsis.
Under de sex månader som förhandlingarna pågått har den illegala utbyggnaden av israeliska bosättningar i de ockuperade palestinska områdena fortsatt, så att nu mer än en halv miljon israeler lever i israeliska städer på palestinsk mark och parasiterar på den odlingsbara jord och de knappa vattentillgångar som tillhör palestinierna.
Netanyahus politik tycks gå ut på att ockupera allt fler palestinska områden och knyta dem till Israel genom ett system av vägar som är förbehållna israelerna för att därmed skapa sådana fakta på marken att situationen blir oåterkallelig.
Mot den politiken ställer Kerry alltså kravet att bosättningarna ska återlämnas till palestinierna och bosättarna återvända till Israel!
USA:s förmåga att påverka utvecklingen i Mellanöstern är ifrågasatt och Kerrys försök att uppnå en tvåstatslösning tycks dömt att misslyckas. Men just därför gör han desperata ansträngningar. Det kan vara sista chansen för en tvåstatslösning. Och sista chansen för USA:s att bevara sin ställning som betydelsefull aktör i Mellanöstern.
Sverige bör fortsätta att stödja palestinierna genom att äntligen erkänna Palestina som suverän stat och fullvärdig medlem i FN, dels för att ge tvåstatslösningen en sista chans och dels för att visa att vi vägrar att legitimera Israels ockupationspolitik.
Ett erkännande av staten Palestina blir kanske också Mahmoud Abbas sista, men väsentliga, bidrag till den palestinska kampen.
Men ett sådant erkännande är helt beroende av USA, som kan inlägga sitt veto.
Detta ger Kerry en hållhake, både på Mahmoud Abbas beträffande de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och på Netanyahu beträffande bosättningarna.
För Mahmoud Abbas skulle ett sammanbrott i förhandlingarna innebära ett nederlag och att Hamas övertog ledningen i kampen för Palestina, vilket varken USA eller Israel vill.
Men också Israel skulle drabbas. Det redan isolerade landet skulle bli än mer isolerat. Bojkottpolitiken skulle skärpas. Den har brett internationellt stöd, bland annat från EU. Flera multinationella företag stöder den. Det handlar också om amerikanska företag.
Om förhandlingarna bryter samman blir den internationella bojkotten ett mäktigt vapen i palestiniernas fredliga kamp för en självständig stat, på samma sätt som den var det i kampen mot apartheid i Sydafrika.
Just nu är utvecklingen omöjlig att förutse. Men på lång sikt är den kanske given.
Ju fler områden Israel ockuperar, desto mer påverkas den etniska balansen mellan judar och palestinier, till Israels nackdel. Den judiska befolkningen i staten Israel kommer att hamna i minoritet, i synnerhet som många ur medlemmar ur den israeliska eliten redan nu överger ett alltmer odemokratiskt och isolerat Israel. Det kan i förlängningen leda till en enstatslösning, staten Israel – Palestina, med palestinsk majoritet.
Kanske inser Netanyahu att detta är alternativet till dagens maktfullkomliga Israel och väljer att backa och acceptera en tvåstatslösning, som han förstås kommer att försöka få de israeliska väljarna att acceptera genom att göra den så gynnsam som möjligt för Israel.
John Kerry för sin del fortsätter in i det sista ansträngningarna att nå fram till en förhandlingslösning.
En chans att slippa Super-Jas? av Lucifer
Som försvarsvän gläder jag mig förstås över att Saab, Bildt och Försvarsdepartementet har gjort bort sig igen. 
Deras
klumpiga inhopp i den schweiziska politiken kan kanske medverka till
att det inte blir några Super-Jas sålda och därmed inte heller några
att konstruera och tillverka för Sverige. Det skulle kunna innebära att
den sanslösa satsningen på svensk flygindustri som kan härledas
åtminstone till mitten av 1960- talet skulle kunna få ett slut. Jo, det
var ju när Viggen skulle byggas som sossarna sa: javisst, det är en
dyr och tveksam satsning, men av hänsyn till sysselsättning etc så får
det gå för den här gången. Jaha, och sen på 1980-talet så var det dags
för Jas-projektet och det var ju tveksamt, det kunde många hålla med om,
men det fick ju bli. Och nu på 2010-talet handlar det om Super-Jas, en
kraftigt utbyggd variant av grundkonceptet som man har tänkt sig att
det svenska försvaret ska köpa.
Affärsplanen
Svenska försvaret, finns det och har det råd att köpa? Nej, det finns inte, man har i huvudsak lagt ner det. Vad som finns är några flygflottiljer och ett stort antal Jas i förråd som man inte har råd att flyga och heller inte har piloter till. Men kanske kan man sälja dem på en stor realisation och köpa nya fräscha plan för pengarna? Dvs. de nya blir så dyra att ta fram så det krävs att det är fler som vill vara med och betala. Och så har man sagt: för att svenska flygvapnet ska få Super-Jas så måste vi sälja till fler. Med hjälp av storartade industriavtal skulle då planen till Schweiz i stort sett byggas i Schweiz. Men det är klart, ingenjörerna skulle förstås sitta i Linköping. Ja, det har förresten varit tal om en liknande affär med Brasilien, men den verkar tillfälligt hejdad.
Ett annat försvar
Och här öppnar sig alltså en chans: vi skulle genom att stoppa den
groteska satsningen på svensk flygindustri få pengar över för att bygga
ett elementärt militärt och civilt försvar för Sverige. Det skulle
förstås kräva allmän och lika värn- och samhällsplikt om så där 3-5
månader, det skulle kräva rätt mycket ny materiel, men den är billigare
än den sortens materiel som krävs om man ska leka stormakt. Det är ju ingen överhängande
krigsfara, men på sikt kan allting hända, och den typ av försvar som har
visat sig mest framgångsrikt de senaste 60 åren är en lågintensiv
folkligt motståndsrörelse ungefär som den bedrivits i Irak och
Afghanistan mot amerikanerna. Den är inte så heroisk eller vacker, men
inkräktare brukar ha svårt för den och ger sig av efter ett tag.
Guerillaromantik? Nej, vanligt arméfolk brukar tala för det här i
motsats till flygvapengossarna som bara vill likna USA.Deras
klumpiga inhopp i den schweiziska politiken kan kanske medverka till
att det inte blir några Super-Jas sålda och därmed inte heller några
att konstruera och tillverka för Sverige. Det skulle kunna innebära att
den sanslösa satsningen på svensk flygindustri som kan härledas
åtminstone till mitten av 1960- talet skulle kunna få ett slut. Jo, det
var ju när Viggen skulle byggas som sossarna sa: javisst, det är en
dyr och tveksam satsning, men av hänsyn till sysselsättning etc så får
det gå för den här gången. Jaha, och sen på 1980-talet så var det dags
för Jas-projektet och det var ju tveksamt, det kunde många hålla med om,
men det fick ju bli. Och nu på 2010-talet handlar det om Super-Jas, en
kraftigt utbyggd variant av grundkonceptet som man har tänkt sig att
det svenska försvaret ska köpa.Affärsplanen
Svenska försvaret, finns det och har det råd att köpa? Nej, det finns inte, man har i huvudsak lagt ner det. Vad som finns är några flygflottiljer och ett stort antal Jas i förråd som man inte har råd att flyga och heller inte har piloter till. Men kanske kan man sälja dem på en stor realisation och köpa nya fräscha plan för pengarna? Dvs. de nya blir så dyra att ta fram så det krävs att det är fler som vill vara med och betala. Och så har man sagt: för att svenska flygvapnet ska få Super-Jas så måste vi sälja till fler. Med hjälp av storartade industriavtal skulle då planen till Schweiz i stort sett byggas i Schweiz. Men det är klart, ingenjörerna skulle förstås sitta i Linköping. Ja, det har förresten varit tal om en liknande affär med Brasilien, men den verkar tillfälligt hejdad.
Ett annat försvar
Svårsålt
Ja, sen är det ju svårt att hänga upp en industris framtid på att de ska sälja dyra militärflygplan. Det krävs rätt mycket mutor för att vinna över de andra som vill sälja dyra flygplan och det krävs att USA gillar att man säljer och vem man säljer till. Annars är det ganska hopplöst.
Vem vill då fortsätta som hittills? Jo, Wallembergsfären förstås, de har kammat hem huvuddelen av våra försvarspengar i femtio år. Men också metallarbetarna i Linköping: de bar bra betalt, bra utbildning, säkra jobb (åtminstone hittills). Och Ingenjörssverige är förstås stolt över vårt lilla land som hänger med på ett kvalificerat teknikområde. Och den tongivande eliten inom försvar och säkerhetspolitik: de vill kunna dricka cocktails på jämställd fot med sina gelikar i USA och Frankrike, och kan vi sen bara gå med i Nato också så är lyckan fullständig.
Vad kan göras?
Finns det alternativ? Ja, vad gäller försvarsutformning är saken klar: om vi lämnar Jas-linjen får vi ett allsidigare och bättre försvar. Tekniknördarna borde kunna nöja sig med lite drönarutveckling – det är ju modernare och billigare och Saab är väl redan på god väg. Men visst, vad gör man med 10,000 upprörda metallare på Östgötaslätten med länsstyrelsen, LO och S bakom sig. Det skulle kräva att Saab började ägna sig åt något annat högteknologiskt. Robotar, järnvägar, vad vet jag.
Oddsen är naturligtvis emot en förändring, särskilt med den S-regering som kan förväntas. Det skulle behövas en S-ledd tankegrupp som vågade tänka nytt . Men någon sådan kan inte skönjas.
LundEko II: De borgerliga struntar i remissinstansernas svidande kritik av Ulf Nymark
VB har tidigare redogjort för den svidande kritik mot Lunds nya program
för ekologiskt hållbar utveckling (LundaEko II) som inkommit i svaren
från tunga remissinstanser (se VB nr 2/2014).
Som en reaktion på kritiken krävde de rödgröna att Miljö- och hälsoutskottet, som är styrgrupp för utarbetandet av LundaEko II, skulle snabbinkallas till ett extra sammanträde för att ge tjänstemännen riktlinjer för en nödvändig omarbetning av dokumentet.
Tjänstemännen bättre uttolkare av besluten
Något extra sammanträde ville inte borgarna ha, förstås. Men vid Miljö- och hälsoutskottets ordinarie sammanträde denna vecka behandlades i varje fall oppositionens förslag om inriktningen på omarbetningen av programmet. I den tjänsteskrivelse som ingick som beslutsunderlag hävdade Kommunkontoret att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut att omarbeta programmet i enlighet med de synpunkter remissinstanserna föreslagit. Tjänstemännen, menade Kommunkontorets tjänstemän, var bättre lämpade att tolka fullmäktiges beslut, än de politiskt förtroendevalda. Därför rekommenderade tjänstemännen avslag på oppositionens förslag.
De borgerliga: strunta i kritiken
Och de borgerliga - vad sa de? Givetvis – vem blir förvånad?! - höll de med tjänstemännen och röstade ner MP, S, V och DV-förslaget. Ingen hänsyn ska tas till de tunga icke-kommunala remissinstansernas synpunkter – det var borgarna inställning. Man kan ju undra vad remissomgångar är till för om man ändå tänker strunta i de synpunkter som framförs.
”Verkningslöst” dokument
Nu har alltså de borgerliga sagt att de vill ha ett program för ekologisk hållbar utveckling som enligt Länsstyrelsen saknar konkretisering och mätbarhet av målen; ett program som, enligt kommunens eget energibolag Kraftringen AB, ”utan konkreta åtgärder direkt kopplade till målen … blir verkningslöst”. Lunds Universitet dömer ut programmet ”som ett vagt och ganska intetsägande policydokument utan närmare styrning".
Nytt rödgrönt LundaEko efter valet?
På vilket sätt oppositionens förslag skulle strida mot fullmäktiges beslut ville varken tjänstemännen eller de borgerliga politikerna redogöra för. Från oppositionens sida får vi väl lägga ner en del möda på för att ta reda på när fullmäktige tog beslut om att LundaEko II ska vara ett dokument med låg ambitionsnivå, en otydlig målstruktur med mål som inte går att mäta och vara ett dokument som inte anger hur man ska nå målen. Jag tvivlar på att vi kommer att hitta ett sådant beslut, men det är i praktiken vad de borgerliga hävdar att fullmäktige skulle ha sagt. Mycket talar för att en av de första åtgärderna en ny politisk majoritet efter valet i höst måste vidta är att ta fram ett kraftfullt dokument som med rak och tydlig kurs styr Lund mot ekologisk hållbarhet.
Som en reaktion på kritiken krävde de rödgröna att Miljö- och hälsoutskottet, som är styrgrupp för utarbetandet av LundaEko II, skulle snabbinkallas till ett extra sammanträde för att ge tjänstemännen riktlinjer för en nödvändig omarbetning av dokumentet.
Tjänstemännen bättre uttolkare av besluten
Något extra sammanträde ville inte borgarna ha, förstås. Men vid Miljö- och hälsoutskottets ordinarie sammanträde denna vecka behandlades i varje fall oppositionens förslag om inriktningen på omarbetningen av programmet. I den tjänsteskrivelse som ingick som beslutsunderlag hävdade Kommunkontoret att det skulle strida mot kommunfullmäktiges beslut att omarbeta programmet i enlighet med de synpunkter remissinstanserna föreslagit. Tjänstemännen, menade Kommunkontorets tjänstemän, var bättre lämpade att tolka fullmäktiges beslut, än de politiskt förtroendevalda. Därför rekommenderade tjänstemännen avslag på oppositionens förslag.
De borgerliga: strunta i kritiken
Och de borgerliga - vad sa de? Givetvis – vem blir förvånad?! - höll de med tjänstemännen och röstade ner MP, S, V och DV-förslaget. Ingen hänsyn ska tas till de tunga icke-kommunala remissinstansernas synpunkter – det var borgarna inställning. Man kan ju undra vad remissomgångar är till för om man ändå tänker strunta i de synpunkter som framförs.
”Verkningslöst” dokument
Nu har alltså de borgerliga sagt att de vill ha ett program för ekologisk hållbar utveckling som enligt Länsstyrelsen saknar konkretisering och mätbarhet av målen; ett program som, enligt kommunens eget energibolag Kraftringen AB, ”utan konkreta åtgärder direkt kopplade till målen … blir verkningslöst”. Lunds Universitet dömer ut programmet ”som ett vagt och ganska intetsägande policydokument utan närmare styrning".
Nytt rödgrönt LundaEko efter valet?
På vilket sätt oppositionens förslag skulle strida mot fullmäktiges beslut ville varken tjänstemännen eller de borgerliga politikerna redogöra för. Från oppositionens sida får vi väl lägga ner en del möda på för att ta reda på när fullmäktige tog beslut om att LundaEko II ska vara ett dokument med låg ambitionsnivå, en otydlig målstruktur med mål som inte går att mäta och vara ett dokument som inte anger hur man ska nå målen. Jag tvivlar på att vi kommer att hitta ett sådant beslut, men det är i praktiken vad de borgerliga hävdar att fullmäktige skulle ha sagt. Mycket talar för att en av de första åtgärderna en ny politisk majoritet efter valet i höst måste vidta är att ta fram ett kraftfullt dokument som med rak och tydlig kurs styr Lund mot ekologisk hållbarhet.
Vi vill inte sluta träffas av Gunnar Stensson
V och DV samt MP svarar nedan på PRO Söder-Klostergårdens och Byalagets fem frågor.
Kommentar
Vänsterpartiets och Demokratisk Vänsters snabba och fullständiga svar, liksom det politiska stöd det uttrycker uppskattar vi och tackar för!
Men vi vill starkt understryka, att träffpunktsverksamheten måste återupptas snarast möjligt! Den har redan legat nere i nästan två år.
Vi kan inte vänta två år till – eller mer - på en ombyggnad av Mötesplatsen. Efter valet behövs en rivstart för att reparera så mycket som möjligt efter vanskötseln under Alliansen!
Målsättningen måste vara att så snart som möjligt hyra den tidigare träffpunktslokalen och återuppta verksamheten, i avvaktan på att den kanske kan flytta till Mötesplatsen – eller annan lokal, i framtiden.
Vi menar att den tidigare lokalen fungerade bra. Den är rymlig och har god plats för alla aktiviteter. Dessutom var den ljus, alla fönstren vetter mot fotbollsplanerna på Korpvallen och solen lyser in hela eftermiddagen. Lokaliseringen är lämplig eftersom busshållplatsen ligger alldeles intill. De flesta besökarna innehar gröna jojo-kort. Hyresrättsföreningen Vårregnet har i brev till Vård och omsorgsnämnden erbjudit sig att sänka hyran med halva beloppet.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag
Kommentar
Vänsterpartiets och Demokratisk Vänsters snabba och fullständiga svar, liksom det politiska stöd det uttrycker uppskattar vi och tackar för!
Men vi vill starkt understryka, att träffpunktsverksamheten måste återupptas snarast möjligt! Den har redan legat nere i nästan två år.
Vi kan inte vänta två år till – eller mer - på en ombyggnad av Mötesplatsen. Efter valet behövs en rivstart för att reparera så mycket som möjligt efter vanskötseln under Alliansen!
Målsättningen måste vara att så snart som möjligt hyra den tidigare träffpunktslokalen och återuppta verksamheten, i avvaktan på att den kanske kan flytta till Mötesplatsen – eller annan lokal, i framtiden.
Vi menar att den tidigare lokalen fungerade bra. Den är rymlig och har god plats för alla aktiviteter. Dessutom var den ljus, alla fönstren vetter mot fotbollsplanerna på Korpvallen och solen lyser in hela eftermiddagen. Lokaliseringen är lämplig eftersom busshållplatsen ligger alldeles intill. De flesta besökarna innehar gröna jojo-kort. Hyresrättsföreningen Vårregnet har i brev till Vård och omsorgsnämnden erbjudit sig att sänka hyran med halva beloppet.
Gunnar Stensson, Klostergårdens byalag
Vi vill inte sluta träffas, svar från V och DV
PRO söder, Klostergården och
Klostergårdens byalag har skickat en skrivelse till oss politiker, där
de vill ha svar på fem frågor angående träffpunkten som skulle bildas i
den nya Mötesplats Klostergården.
Vi hade alla den förhoppning att Mötesplats Klostergården skulle rymma en modern, ljus och ändamålsenlig träffpunkt, som skulle kunna ersätta den gamla träffpunkten. Att den nya träffpunkten skulle innehålla de aktiviteter och möjligheter som fanns tidigare, tog vi som en självklarhet.
Med facit i hand kan vi konstatera att så blev inte fallet. Från att tidigare varit ett ställe med full bemanning och öppet från nio till fyra fem dagar i veckan, har det reducerats till att enbart vara öppet två dagar i veckan mellan nio och ett, och helt stängd de dagar skolan har lovdagar.
Av den anledningen har vi politiker fått fem frågor att besvara;
1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
När vi har vunnit valet kommer vi att se över träffpunktens öppettider på det nya Mötesplats Klostergården och se på vilket sätt vi kan förbättra tillgängligheten och servicen. Visar det sig helt omöjligt att få tillbaka ungefär de öppettider som rådde på den gamla träffpunkten, får vi överväga att ta de gamla lokalerna i bruk, även om vi anser att de nya lokalerna är betydligt trevligare och ljusare, och har ett bättre läge än de gamla.
2. Hur snabbt kan detta ske? A) hösten 2014? B) våren 2015? C) hösten 2015?
Efter valsegern kan vi börja titta på kostnaden och vilka lokaler som kommer att bli aktuella, för att kunna komma med ett erbjudande våren 2015, men det är bäst att gardera med hösten 2015.
Vi hade alla den förhoppning att Mötesplats Klostergården skulle rymma en modern, ljus och ändamålsenlig träffpunkt, som skulle kunna ersätta den gamla träffpunkten. Att den nya träffpunkten skulle innehålla de aktiviteter och möjligheter som fanns tidigare, tog vi som en självklarhet.
Med facit i hand kan vi konstatera att så blev inte fallet. Från att tidigare varit ett ställe med full bemanning och öppet från nio till fyra fem dagar i veckan, har det reducerats till att enbart vara öppet två dagar i veckan mellan nio och ett, och helt stängd de dagar skolan har lovdagar.
Av den anledningen har vi politiker fått fem frågor att besvara;
1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
När vi har vunnit valet kommer vi att se över träffpunktens öppettider på det nya Mötesplats Klostergården och se på vilket sätt vi kan förbättra tillgängligheten och servicen. Visar det sig helt omöjligt att få tillbaka ungefär de öppettider som rådde på den gamla träffpunkten, får vi överväga att ta de gamla lokalerna i bruk, även om vi anser att de nya lokalerna är betydligt trevligare och ljusare, och har ett bättre läge än de gamla.
2. Hur snabbt kan detta ske? A) hösten 2014? B) våren 2015? C) hösten 2015?
Efter valsegern kan vi börja titta på kostnaden och vilka lokaler som kommer att bli aktuella, för att kunna komma med ett erbjudande våren 2015, men det är bäst att gardera med hösten 2015.
3. Klostergården är ett stort och växande
bostadsområde. Under 2014 kommer många nya lägenheter byggas mellan
Klostergården och Arenan. Planerar ni att bygga nya träffpunkter i
området när behovet växer?
Enligt uppgifter från Vård- och omsorgsförvaltningen
minskade besöksfrekvensen de senaste åren på den gamla Träffpunkten.
Det var en av anledningarna till att förvaltningen ville lägga ner den
och flytta till mindre och mer ändamålenliga lokaler. I nuläget finns
inga planer att öppna nya träffpunkter. Detta kan komma att ändras
kvickt om utbyggnaden håller den takt som utlovats. Detta är en fråga
där vi tror vi får passa tills vi fått mer underlag om hur den
träffpunkt som till slut etableras inom Klostergården utvecklas.
4. Det är viktigt att hemtjänsten håller hög kvalitet och är väl samordnad med Träffpunktsverksamheten. Planerar ni att öka kommunens satsning på hemtjänsten?
Ja, vi kommer att satsa mer på hemtjänsten. Vi kommer då även att satsa mer på den uppsökande verksamheten där "Stimulans i vardagen" ingår. Vi anser det viktigt att bryta de äldres ofrivilliga isolering. Det blir ett led i friskvården.
5. Det händer att äldre går ner i vikt på grund av otillräcklig eller dålig näring. Kan ni tänka er att erbjuda lunchmåltider, antingen i den framtida Träffpunktslokalen eller på en privat lokal som Klostergårdens Pizzeria?
Några sådana planer finns inte för närvarande. Intressant tanke, men med den satsning vi tänker gör med "Stimulans i vardagen" blir det möjligt för dem som vill, att ta sig till de kommunala restauranger som finns idag.
Vänsterpartiet i Lund, Lars A Ohlson och Karin Oscarsson, ledamöter i vård- och omsorgsnämnden, Demokratisk vänster, Sven-Bertil Persson , ledamot i Kommunfullmäktige
4. Det är viktigt att hemtjänsten håller hög kvalitet och är väl samordnad med Träffpunktsverksamheten. Planerar ni att öka kommunens satsning på hemtjänsten?
Ja, vi kommer att satsa mer på hemtjänsten. Vi kommer då även att satsa mer på den uppsökande verksamheten där "Stimulans i vardagen" ingår. Vi anser det viktigt att bryta de äldres ofrivilliga isolering. Det blir ett led i friskvården.
5. Det händer att äldre går ner i vikt på grund av otillräcklig eller dålig näring. Kan ni tänka er att erbjuda lunchmåltider, antingen i den framtida Träffpunktslokalen eller på en privat lokal som Klostergårdens Pizzeria?
Några sådana planer finns inte för närvarande. Intressant tanke, men med den satsning vi tänker gör med "Stimulans i vardagen" blir det möjligt för dem som vill, att ta sig till de kommunala restauranger som finns idag.
Vänsterpartiet i Lund, Lars A Ohlson och Karin Oscarsson, ledamöter i vård- och omsorgsnämnden, Demokratisk vänster, Sven-Bertil Persson , ledamot i Kommunfullmäktige
Svar på frågor angående Träffpunkt Klostergården av MP
Tack för era frågor. Vi hade
liknande förväntningar som ni på Träffpunkt Klostergården så ni är inte
ensamma om att vara besvikna när vi märkte att de inte uppfylldes.
1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
Vår ambition med Träffpunkten på Klostergården är att det ska vara en mötesplats som sprudlar av aktivitet. Ingen ska vara utestängd eller inte få plats. Vi vill att alla Träffpunkter i Lund ska ha bemanning varje dag och har satt oss emot varenda neddragning på bemanning och öppettider på Träffpunkterna som majoriteten genomfört de senaste åren. De neddragningarna har motiverats med att det varit för få besökare, vilket vi inte anser är ett argument som håller. Ingen besöker en stängd träffpunkt.
Om vi får bestämma efter valet kommer vi alltså öka öppethållandena på Träffpunkterna generellt i Lund. Exakt vilka öppet tider det blir på Träffpunkten på Klostergården är dock för tidigt att säga, men dagligen blir det i alla fall. Alla förutsättningar måste först bli klara och därefter behöver öppethållandet och utformningen av verksamheten tas fram i diskussion med er som använder Träffpunkten.
Träffpunkten måste uppfylla de önskemål och behov som besökarna har,
men vi är inte säkra på att så som det var innan nödvändigtvis var
bättre än det kan bli i den nya Träffpunkten. Vi tror tvärt om att
Träffpunkt Klostergården kan vara så mycket mer och så mycket bättre än
den förra Träffpunkten. Träffpunkterna har, som ni vet, flera olika
positiva effekter såväl på den psykiska som fysiska hälsa och ökar
meningen i tillvaron för många. Genom att även öka möjligheten för
möten över generationer så menar vi att Träffpunkt Klostergården ger en
till dimension, en dimension som kan berika livet för både er äldre
som de yngre som besöker fritidsgården. Detta möte ska dock inte
innebära att någon känner sig undanskuffad eller utesluten. Den fysiska
tillgängligheten på den nya Träffpunkten är utestängande och måste
åtgärdas. Går det inte att tillfredställa den fysiska tillgängligheten
och behovet av utrymme för aktivitet för både unga och gamla i de nya
lokalerna så får vi se över hur det ska lösas. Det kan innebära att en
ny Träffpunkt behöver öppnas.1. Är ni villiga att satsa på en ny Träffpunkt som är öppen alla vardagar från 9 - 16 och är utrustad på samma sätt som den tidigare?
Vår ambition med Träffpunkten på Klostergården är att det ska vara en mötesplats som sprudlar av aktivitet. Ingen ska vara utestängd eller inte få plats. Vi vill att alla Träffpunkter i Lund ska ha bemanning varje dag och har satt oss emot varenda neddragning på bemanning och öppettider på Träffpunkterna som majoriteten genomfört de senaste åren. De neddragningarna har motiverats med att det varit för få besökare, vilket vi inte anser är ett argument som håller. Ingen besöker en stängd träffpunkt.
Om vi får bestämma efter valet kommer vi alltså öka öppethållandena på Träffpunkterna generellt i Lund. Exakt vilka öppet tider det blir på Träffpunkten på Klostergården är dock för tidigt att säga, men dagligen blir det i alla fall. Alla förutsättningar måste först bli klara och därefter behöver öppethållandet och utformningen av verksamheten tas fram i diskussion med er som använder Träffpunkten.
2. Hur snabbt kan detta ske? A) hösten 2014? B) våren 2015? C) hösten 2015?
Eftersom vi inte är övertygade om att det behöver öppnas en helt ny Träffpunkt och inte heller hur den skulle behöva se ut så är det svårt att ge någon tidplan för det.
3. Klostergården är ett stort och växande bostadsområde. Under 2014 kommer många nya lägenheter byggas mellan Klostergården och Arenan. Planerar ni att bygga nya träffpunkter i området när behovet växer?
Tillgången till Träffpunkter, mötesplatser, sociala aktiviteter är jätte viktiga för att livskvaliteten ska vara god. Att idag säga att det är just Träffpunkter som ska byggas är nog att gå händelserna i förväg. Om det är Träffpunkter som de äldre på Klostergården vill ha i framtiden så är det Träffpunkter som vi får ordna, men det kan också vara så att de äldre om 10 år har andra önskemål och behov och då ska vi inte idag sitta och säga att vi ska bygga Träffpunkter. Men klart är att alla ska kunna ha ett innehållsrikt rikt och socialt liv oavsett ålder. Vi som politiker ska underlätta för att alla ska kunna ha den möjligheten också.
4. Det är viktigt att hemtjänsten håller hög kvalitet och är väl samordnad med Träffpunktsverksamheten. Planerar ni att öka kommunens satsning på hemtjänsten?
Ja. Om vi hade haft makten idag så hade vi utökat bemanningen inom hemvården och arbetat för att kontinuiteten i bemanningen hade blivit högre så att personer inte ska behöva träffa så många olika ansikten varje vecka.
5. Det händer att äldre går ner i vikt på grund av otillräcklig eller dålig näring. Kan ni tänka er att erbjuda lunchmåltider, antingen i den framtida Träffpunktslokalen eller på en privat lokal som Klostergårdens Pizzeria?
Det är en idé som skulle kunna gå att utveckla. Vi tänker att de satsningar vi planerar på hemtjänsten kommer leda till att fler får hjälp att ta sig ut till olika serveringar, kommunala eller vanliga restauranger. Det är det första steget vi tänkt oss. Att öppna upp nya serveringar är inget vi planerat i det steget men givetvis kan det komma om det skulle finnas ett stort behov. Med er fråga väcker ni en idé som vi haft tidigare om att vård och omsorgsverksamheten utvecklar samarbete med lokala restauranger för att kunna vara restauranger dit äldre kan gå som komplement till de kommunala serveringarna. Det kanske blir så att vi lyfter upp den idén om vi får makten efter valet.
Anette Mårtensson och Christina Sjöström för Miljöpartiet i Vård- och omsorgsnämnden
2014-02-06
Pusselbitar
”Jag är den jag är.” Gud presenterar sig för Moses i Andra moseboken, 3:14
”Jag är den jag är”. Maud Olofsson presenterar sig i sina memoarer. I juni 2011 hade hon stöd från 3,7 procent av väljarna.
Annie Lööf är den hon är. Hon stöds av 3,1 procent av väljarna.
Lars Bergwall är den han är. Hans väljarstöd är okänt.
Alliansen är den den är. Det går som det går. Den har stöd av 37,9 procent av väljarna.
Ideologi och idioti. Idén om valfrihet till vilket pris som helst sitter så djupt hos vissa borgerliga politiker att de inte förmår ta in de enklaste argument.
Andreas Ekström, SDS, 2/2
Lars Hansson (FP) hävdade i en debatt med Socialdemokraterna härom dagen att skolpengen är ett utmärkt fördelningssystem – särskilt för friskolorna.
”Jag är den jag är”. Maud Olofsson presenterar sig i sina memoarer. I juni 2011 hade hon stöd från 3,7 procent av väljarna.
Annie Lööf är den hon är. Hon stöds av 3,1 procent av väljarna.
Lars Bergwall är den han är. Hans väljarstöd är okänt.
Alliansen är den den är. Det går som det går. Den har stöd av 37,9 procent av väljarna.
Ideologi och idioti. Idén om valfrihet till vilket pris som helst sitter så djupt hos vissa borgerliga politiker att de inte förmår ta in de enklaste argument.
Andreas Ekström, SDS, 2/2
Lars Hansson (FP) hävdade i en debatt med Socialdemokraterna härom dagen att skolpengen är ett utmärkt fördelningssystem – särskilt för friskolorna.
Lunds fattiga kommun får ekonomisk hjälp av bostadsrättsförening av Gunnar Stensson
Lars Johansson (M) tycker inte att Vård- och omsorgsförvaltningen har råd att betala hyran för Klostergårdens träffpunkt.
Bostadsrättsföreningen Vårregnet erbjuder därför kommunen att hyra den för halva hyresbeloppet, dvs 5-6000 kronor per månad. Får se om Vård- och omsorgsnämnden nappar på erbjudandet.
Bostadsrättsföreningen Vårregnet erbjuder därför kommunen att hyra den för halva hyresbeloppet, dvs 5-6000 kronor per månad. Får se om Vård- och omsorgsnämnden nappar på erbjudandet.
Han vet ju inte vad han talar om av Gunnar Stensson
Lars Johansson, ordförande i Vård och omsorgsnämnden, svarar för första
gången oss gamla i debatten om Klostergårdens träffpunkt: Kommunen hyr
en lokal åt er mellan klockan 9 och 13, tisdagar och torsdagar. Det är
innebörden i gårdagens insändare. Bra att veta, svart på vitt.
Men vad är det han talar om? Han skriver att ”fritidsgården skulle byggas vid Petersgårdens kyrka”! Vilken fritidsgård? Det nya huset finns här, i Klostergårdens centrum. Han skriver att träffpunkten ligger vid järnvägen! Men den ligger ju här, intill korpfotbollsplanerna, där ungdomar spelar fotboll sex månader på året. Järnvägen finns bortom fotbollsplanerna och en grön trädridå. Var har han fått siffran om 13 snittbesökare ifrån? Om den hade stämt skulle den inneburit att han berövat tretton gamla vardera fem dagars gemenskap i veckan. Fem gånger tretton är 65. Vilket på ett år gör cirka 19000 dagar. Är det försvarligt?
Annat är farsartat. De gamla får vistas i ”fritidsgården” två förmiddagar i veckan för att sedan lämna plats för skolbarnen. Är det att ”ge möjlighet att träffas mellan generationerna”! Han vill ”underlätta för äldre att bo kvar hemma”. Fint, men hur? Genom att bussa dem till Habo center en och en halv mil bort!
Hyran går på 800 000 per år. Det är väl kostnaden för ett kommunalråd, ungefär. Bostadsrättsföreningen Vårregnet har i brev lovat att hjälpa Vård- och omsorgsnämnden med halva utgiften. Men det känner Lars Johansson nog inte till heller.
Klostergårdens seniorer i bostads- och hyresrättsföreningar, PRO, Biblioteksföreningen KLOK, Synskadades förening, ABF och Klostergruppsgruppen förenar sig med våra äldsta i kampen.
Men vad är det han talar om? Han skriver att ”fritidsgården skulle byggas vid Petersgårdens kyrka”! Vilken fritidsgård? Det nya huset finns här, i Klostergårdens centrum. Han skriver att träffpunkten ligger vid järnvägen! Men den ligger ju här, intill korpfotbollsplanerna, där ungdomar spelar fotboll sex månader på året. Järnvägen finns bortom fotbollsplanerna och en grön trädridå. Var har han fått siffran om 13 snittbesökare ifrån? Om den hade stämt skulle den inneburit att han berövat tretton gamla vardera fem dagars gemenskap i veckan. Fem gånger tretton är 65. Vilket på ett år gör cirka 19000 dagar. Är det försvarligt?
Annat är farsartat. De gamla får vistas i ”fritidsgården” två förmiddagar i veckan för att sedan lämna plats för skolbarnen. Är det att ”ge möjlighet att träffas mellan generationerna”! Han vill ”underlätta för äldre att bo kvar hemma”. Fint, men hur? Genom att bussa dem till Habo center en och en halv mil bort!
Hyran går på 800 000 per år. Det är väl kostnaden för ett kommunalråd, ungefär. Bostadsrättsföreningen Vårregnet har i brev lovat att hjälpa Vård- och omsorgsnämnden med halva utgiften. Men det känner Lars Johansson nog inte till heller.
Klostergårdens seniorer i bostads- och hyresrättsföreningar, PRO, Biblioteksföreningen KLOK, Synskadades förening, ABF och Klostergruppsgruppen förenar sig med våra äldsta i kampen.
Mer om Danmark av Lucifer
Förra veckan skrev jag om omvälvningarna i den danska regeringen och den danska vänstern. Det
finns mera att säga om dem, men jag vill först besvara ett läsarbrev
apropå min krönika. Brevet är inte oväntat lite kryptiskt och fordrar
viss förklaring. Jag kallas där originellt nog för Poseidon – jag
gissar därför att Lucifervinjetten har vissa likheter med havsguden med
ett treuddigt ljuster i handen. Så här stod det:
”I högst dens. krönika kallas Radikale Venstre för vänsterliberalt. Ja, möjligen om fr. kaviaradikaler får ses som jämlikhetsivrare. Låt höra, vad nu är vänster m. RV – och vad ej, samt hur ser ett SAMLAT omdöme ut? Vänster är tydligen som bofinken, allt från korpar över kolibris till antika flyg-dinosar räknas i dessa nytaxonomiska strävanden dit. Har Poseidon månne varit på en lång dyktur sen 70.talet”
Ja, egentligen borde det väl vara statsvetare (på danska ”politologer”) för att ge ett riktigt bra svar, men låt mig försöka. Då är det så att i Danmark, läs Köpenhamn, finns det parti som samlar röster från den frisinnade borgerligheten, en social klass som vi ser mycket mindre av i Sverige. Jag gissar att Karl Staaff som ju hetsades bort som landsförrädare från regeringen av s.k. försvarsvänner efter bondetåget 1914. skulle kunna anses höra hemma i samma gruppering som det danska RV. Modernare exempel? Tja, Westerberg var väl dräglig, men lutade lite väl mycket åt höger liksom Leissner och Leijonborg. Med Björklund var det kört. Folkpartiet har så tydligt valt att bli stödparti till Moderaterna. Och vi har sett detsamma lokalt i Lund: det mandatstarka Folkpartiet i Lund har vikt ner sig totalt för Moderaterna.
Arvet från Brandes och PH
Nåväl, vari ligger då det radikala hos Radikale Venstre? Jo, t.ex. i att de förvaltar arvet från 1930-talets kulturradikalism, det som rymde lamparkitekten och revyförfattaren Poul Henningsen. Kulturradikalismen var en viktig rörelse i Danmark kanske med ursprung i Georg Brandes och hans uppgörelser med religion och romantik. I rörelsen ingick också kommunister som Hans Kirk och Hans Scherfig och kanske hade Clarté i en liknande funktion i Sverige.
Det
finns mera att säga om dem, men jag vill först besvara ett läsarbrev
apropå min krönika. Brevet är inte oväntat lite kryptiskt och fordrar
viss förklaring. Jag kallas där originellt nog för Poseidon – jag
gissar därför att Lucifervinjetten har vissa likheter med havsguden med
ett treuddigt ljuster i handen. Så här stod det:”I högst dens. krönika kallas Radikale Venstre för vänsterliberalt. Ja, möjligen om fr. kaviaradikaler får ses som jämlikhetsivrare. Låt höra, vad nu är vänster m. RV – och vad ej, samt hur ser ett SAMLAT omdöme ut? Vänster är tydligen som bofinken, allt från korpar över kolibris till antika flyg-dinosar räknas i dessa nytaxonomiska strävanden dit. Har Poseidon månne varit på en lång dyktur sen 70.talet”
Ja, egentligen borde det väl vara statsvetare (på danska ”politologer”) för att ge ett riktigt bra svar, men låt mig försöka. Då är det så att i Danmark, läs Köpenhamn, finns det parti som samlar röster från den frisinnade borgerligheten, en social klass som vi ser mycket mindre av i Sverige. Jag gissar att Karl Staaff som ju hetsades bort som landsförrädare från regeringen av s.k. försvarsvänner efter bondetåget 1914. skulle kunna anses höra hemma i samma gruppering som det danska RV. Modernare exempel? Tja, Westerberg var väl dräglig, men lutade lite väl mycket åt höger liksom Leissner och Leijonborg. Med Björklund var det kört. Folkpartiet har så tydligt valt att bli stödparti till Moderaterna. Och vi har sett detsamma lokalt i Lund: det mandatstarka Folkpartiet i Lund har vikt ner sig totalt för Moderaterna.
Arvet från Brandes och PH
Nåväl, vari ligger då det radikala hos Radikale Venstre? Jo, t.ex. i att de förvaltar arvet från 1930-talets kulturradikalism, det som rymde lamparkitekten och revyförfattaren Poul Henningsen. Kulturradikalismen var en viktig rörelse i Danmark kanske med ursprung i Georg Brandes och hans uppgörelser med religion och romantik. I rörelsen ingick också kommunister som Hans Kirk och Hans Scherfig och kanske hade Clarté i en liknande funktion i Sverige.
Radikale Venstre var ursprungligen en utbrytning från
bondepartiet Venstre, ett parti som samlade t.ex. de som inte ställde
upp på den exempellösa satsningen på Köpenhamns fästning, ett
anläggningsarbete som på1890-tale var Danmarks största arbetsplats. RV
fick som sitt huvudorgan Politiken, fortfarande Danmarks viktigaste dagstidning.
Ett litet men betydelsefullt parti
RV har under en följd av år haft ett avgörande inflytande över dansk politik genom att omväxlande liera sug med vänstern och högern. Kulturpolitiskt och i värdefrågor lutar de åt vänster. T. ex är det RV som har stått för förändringar av de danska immigrationslagarna, i motsats till S. Och nu sitter man alltså ensam i regering med S, sedan SF manövrerat sig in i en ohållbar situation och lämnat.
Kommer SF att överleva? Ja, det är frågan för dagen, men det ska väl ordna sig på något sätt. Men jag har förstått att svenska Vänsterpartiet har insett vad klockan är slagen och tagit upp kontakten med det ständigt växande EL, Enhetslistan.
Och till dagens fråga: vänsterliberalt? Jo, faktiskt. Men det är en klassisk metod att misstänkliggöra välmående vänsterister som ”kaviarradikaler” eller värre. Just Enhetslistan har kallats ”Strandvejssocialister” och man behöver bara ana taxeringsvärdena på Strandvejens fastigheter för att inse hur drabbande det är.
Ett litet men betydelsefullt parti
RV har under en följd av år haft ett avgörande inflytande över dansk politik genom att omväxlande liera sug med vänstern och högern. Kulturpolitiskt och i värdefrågor lutar de åt vänster. T. ex är det RV som har stått för förändringar av de danska immigrationslagarna, i motsats till S. Och nu sitter man alltså ensam i regering med S, sedan SF manövrerat sig in i en ohållbar situation och lämnat.
Kommer SF att överleva? Ja, det är frågan för dagen, men det ska väl ordna sig på något sätt. Men jag har förstått att svenska Vänsterpartiet har insett vad klockan är slagen och tagit upp kontakten med det ständigt växande EL, Enhetslistan.
Och till dagens fråga: vänsterliberalt? Jo, faktiskt. Men det är en klassisk metod att misstänkliggöra välmående vänsterister som ”kaviarradikaler” eller värre. Just Enhetslistan har kallats ”Strandvejssocialister” och man behöver bara ana taxeringsvärdena på Strandvejens fastigheter för att inse hur drabbande det är.
Veckobladet kultur: Koltrastar och dumbommar
av Gunnar Stensson
Avenbokarna i vallen avtecknade sig mot blå kvällshimmel. Det lyste
varmt ur hundratals fönster. Långt borta drillade en fågel. Knappt
hörbart. Men strax fick den gensvar längs hela vallen. Koltrastar,
vårfåglar. På vintern stressar de runt under buskarna som skygga
råttor. Men nu: en flöjtkonsert! Jag var på väg till Järnåkraskolan för
att lyssna på Göran Greider.
Fullsatt, människor ur alla generationer i den breda vänstern, inklämda på de alltför få trästolarna. Kvinnor och män, unga och magra, tunga och blyga, tunnhåriga och självsäkra. Göran talade, flåsade och svettades. Flera antecknade. Jag förväntar mig reflektioner från lysande skribenter. I detta nummer av VB – eller nästa.
Själv noterade jag hans korta hänvisning till Jesus som socialismens fader. Strax före mötet hade jag nämligen läst en text av Carl-Göran Ekerwald i hans bok ”En fritänkare läser Bibeln”. Jag återger några rader nedan:
"Dumbommarnas religion"
Kristendomen är dumbommarnas religion, det konstaterar Paulus i Första Korintierbrevet 1:26:
Gud vänder sig icke till de framgångsrika, intelligenta, högt ansedda, begåvade – de har ju redan allt. Jesus tänker inte söka upp dem om de inte har syndat. Det är syndarna han är ute efter (Luk 5:32).
Gud utväljer åt sig de barnsliga, tafatta, utstötta, bortglömda, namnlösa, hemlösa, fattiga, nervöst belastade, impopulära. Dessa utgör majoriteten av mänskligheten. Det finns några miljarder av dem.”
Göran Greider kunde ha skrivit texten. Det är en socialistisk text. Göran talade om socialismen. Om Olof Palme som bars fram på en våg av folklig solidaritet. Om en mekaniskt skramlande nyliberalism som plågat oss under snart 30 år. Men också om förnimmelsen av en vändning. I stället för att stressa under buskarna som råttor börjar vi sjunga igen. Vi socialister och miljöpartister, vi solidariska dumbommar.
Det Lund som jag kom till 69 var en socialistisk huvudstad. Nu förpestas Lund av nyliberal idioti. Men vi har ännu en underjordisk kultur som uppstod i 60-talets socialistiska mylla. Bokkaféets mylla. De stora demonstrationernas mylla.
Ekerwalds bok är utgiven på Ellerströms förlag. Man finner det på Stora Fiskaregatan 9i. ”En fritänkare läser Bibeln” kan man köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar också Eric Hermelins ”Blif en dåre!” Den kan man beställa från förlaget.
Fullsatt, människor ur alla generationer i den breda vänstern, inklämda på de alltför få trästolarna. Kvinnor och män, unga och magra, tunga och blyga, tunnhåriga och självsäkra. Göran talade, flåsade och svettades. Flera antecknade. Jag förväntar mig reflektioner från lysande skribenter. I detta nummer av VB – eller nästa.
Själv noterade jag hans korta hänvisning till Jesus som socialismens fader. Strax före mötet hade jag nämligen läst en text av Carl-Göran Ekerwald i hans bok ”En fritänkare läser Bibeln”. Jag återger några rader nedan:
"Dumbommarnas religion"
Kristendomen är dumbommarnas religion, det konstaterar Paulus i Första Korintierbrevet 1:26:
Gud vänder sig icke till de framgångsrika, intelligenta, högt ansedda, begåvade – de har ju redan allt. Jesus tänker inte söka upp dem om de inte har syndat. Det är syndarna han är ute efter (Luk 5:32).
Gud utväljer åt sig de barnsliga, tafatta, utstötta, bortglömda, namnlösa, hemlösa, fattiga, nervöst belastade, impopulära. Dessa utgör majoriteten av mänskligheten. Det finns några miljarder av dem.”
Göran Greider kunde ha skrivit texten. Det är en socialistisk text. Göran talade om socialismen. Om Olof Palme som bars fram på en våg av folklig solidaritet. Om en mekaniskt skramlande nyliberalism som plågat oss under snart 30 år. Men också om förnimmelsen av en vändning. I stället för att stressa under buskarna som råttor börjar vi sjunga igen. Vi socialister och miljöpartister, vi solidariska dumbommar.
Det Lund som jag kom till 69 var en socialistisk huvudstad. Nu förpestas Lund av nyliberal idioti. Men vi har ännu en underjordisk kultur som uppstod i 60-talets socialistiska mylla. Bokkaféets mylla. De stora demonstrationernas mylla.
Ekerwalds bok är utgiven på Ellerströms förlag. Man finner det på Stora Fiskaregatan 9i. ”En fritänkare läser Bibeln” kan man köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar också Eric Hermelins ”Blif en dåre!” Den kan man beställa från förlaget.
Greider i tiden av Bertil Egerö
Göran Greidner såg lätt förvirrad ut när han blickade ut över en grånad
församling i Järnåkra skolbibliotek i tisdags. Han hade förberett sig
på femte jobbskatteavdraget och andra akuta politiska frågor, och här
satt en publik som i stort redan hade lämnat arbetslivet. Vad göra?
Göran valde att läsa dikter, sina egna. Han berättade om sin uppväxt, om det klassamhälle som idag ser helt annorlunda ut men där ’klass’ förblir högst relevant. Han blickade tillbaka på folkhemmet, på överklassaren Olof Palme som bars fram av en kollektiv rörelse utan motsvarighet i dagens Sverige. Idag har det idépolitiska arvet gått förlorat. Partiernas politik är så beroende av den mediala exponeringen medlemmarna och deras åsikter verkar mest vara till besvär.
Visst finns arbetarklassen idag, sa Göran. Men när den inte längre kan nås på de stora arbetsplatserna utan är spridd över butiker, småföretag och andra verksamheter inte minst i tjänstesektorn, är den mycket svårare att organisera. Den finns i människors sinnen; i hur medelklassens starkare självkänsla uttrycks när chefer håller ner sina anställda, i de svårigheter studenter med arbetarbakgrund möter i universitetsmiljön.
Makten över kapitalet
För Göran, och den i hans ögon store tänkaren Rudolf Meidner, har arbetarrörelsen en stor och viktig fråga att ständigt ställa sig: ”Vem har makten över kapitalet?” Meidner, en radikal europeisk jude, var ju arkitekten bakom svaret på den frågan: löntagarfonderna. Det möttes med stark uppskattning inom arbetarrörelsen och partiet, menade Göran, men föll ändå – på Olof Palmes motstånd. Palme ville bara inte gå i kamp med privategendomen, näringslivet. Medbestämmande i lagstiftning räckte för honom.
Idag finns en ny möjlighet, sade Göran – eller kanske den har funnits och gått förlorad? Den är våra enorma pensionsfonder. De skulle ge stora möjligheter till det slags investeringar vägen mot ett mer hållbart samhälle kräver, och därmed fler arbetstillfällen. Men är socialdemokratin verkligen villig att driva över fonderna från den spekulativa finansmarknadens arbetsområde? Det verkade som om Görans tilltro till sitt partis möjligheter var rätt starkt nerskruvade. När det inte fångar upp det breda motståndet mot skatteminskningar (läs jobbskatteavdrag) och försämrad välfärd, har det då några övergripande visioner att formulera sin politik kring?
Palme och vänstern
Jag lyssnade, och kom att tolka Göran så att vänsterpartiet idag är den enda tydliga arvtagaren till Palme och hans politik för ’demokratisk socialism’ – ord som idag skulle placera en ny Palme någonstans i extremvänstern. Våra perspektiv har steg för steg förskjutits långt bort från Palmetidens totala motstånd mot vinster i välfärden att inte ens den frågan längre tillhör socialdemokratin. Vänstern har inga problem på det ideologiska planet, dess problem ligger i svårigheten att organisera.
Sedan läste Göran en dikt till. I frågestunden ville någon starta ett nytt sosseparti, någon annan hoppades att de s.k. sociala media skulle kunna ersätta de möten mellan människor ur vilken organisering och kollektiva visioner kan växa sig starka. Nej, sade Göran, nej och nej. Det viktigaste idag är att rösta bort Reinfeldt. Sedan kan arbetet börja.
Vi lämnade biblioteket i lågmälda samtal om vad vi egentligen förstått som skulle kunna tillämpas på det politiska arbetet inför årets viktiga valrörelser.
Göran valde att läsa dikter, sina egna. Han berättade om sin uppväxt, om det klassamhälle som idag ser helt annorlunda ut men där ’klass’ förblir högst relevant. Han blickade tillbaka på folkhemmet, på överklassaren Olof Palme som bars fram av en kollektiv rörelse utan motsvarighet i dagens Sverige. Idag har det idépolitiska arvet gått förlorat. Partiernas politik är så beroende av den mediala exponeringen medlemmarna och deras åsikter verkar mest vara till besvär.
Visst finns arbetarklassen idag, sa Göran. Men när den inte längre kan nås på de stora arbetsplatserna utan är spridd över butiker, småföretag och andra verksamheter inte minst i tjänstesektorn, är den mycket svårare att organisera. Den finns i människors sinnen; i hur medelklassens starkare självkänsla uttrycks när chefer håller ner sina anställda, i de svårigheter studenter med arbetarbakgrund möter i universitetsmiljön.
Makten över kapitalet
För Göran, och den i hans ögon store tänkaren Rudolf Meidner, har arbetarrörelsen en stor och viktig fråga att ständigt ställa sig: ”Vem har makten över kapitalet?” Meidner, en radikal europeisk jude, var ju arkitekten bakom svaret på den frågan: löntagarfonderna. Det möttes med stark uppskattning inom arbetarrörelsen och partiet, menade Göran, men föll ändå – på Olof Palmes motstånd. Palme ville bara inte gå i kamp med privategendomen, näringslivet. Medbestämmande i lagstiftning räckte för honom.
Idag finns en ny möjlighet, sade Göran – eller kanske den har funnits och gått förlorad? Den är våra enorma pensionsfonder. De skulle ge stora möjligheter till det slags investeringar vägen mot ett mer hållbart samhälle kräver, och därmed fler arbetstillfällen. Men är socialdemokratin verkligen villig att driva över fonderna från den spekulativa finansmarknadens arbetsområde? Det verkade som om Görans tilltro till sitt partis möjligheter var rätt starkt nerskruvade. När det inte fångar upp det breda motståndet mot skatteminskningar (läs jobbskatteavdrag) och försämrad välfärd, har det då några övergripande visioner att formulera sin politik kring?
Palme och vänstern
Jag lyssnade, och kom att tolka Göran så att vänsterpartiet idag är den enda tydliga arvtagaren till Palme och hans politik för ’demokratisk socialism’ – ord som idag skulle placera en ny Palme någonstans i extremvänstern. Våra perspektiv har steg för steg förskjutits långt bort från Palmetidens totala motstånd mot vinster i välfärden att inte ens den frågan längre tillhör socialdemokratin. Vänstern har inga problem på det ideologiska planet, dess problem ligger i svårigheten att organisera.
Sedan läste Göran en dikt till. I frågestunden ville någon starta ett nytt sosseparti, någon annan hoppades att de s.k. sociala media skulle kunna ersätta de möten mellan människor ur vilken organisering och kollektiva visioner kan växa sig starka. Nej, sade Göran, nej och nej. Det viktigaste idag är att rösta bort Reinfeldt. Sedan kan arbetet börja.
Vi lämnade biblioteket i lågmälda samtal om vad vi egentligen förstått som skulle kunna tillämpas på det politiska arbetet inför årets viktiga valrörelser.
Centern välkomnar vinster i välfärden! av Bengt Hall
Under helgen samlade Centern sina medlemmar till kommundagar i
mässhallarna i Malmö. Det skedde till ackompanjemang av nya låga
opinionssiffror. Jag var där och lyssnade i egenskap av ”utställare”
(Republikanska föreningen). Annie Lööf höll tal och skulle naturligtvis
ge kraft och mod till sina partikamrater som kommit från hela landet.
En reklambyrå hade fyndigt hittat på ledordet ”Närodlad politik”. Det
upprepade Annie stup i kvarten, samtidigt som det visades på stora
skärmen i salen där över 600 partikamrater var bänkade. Hon mottogs med
stora ovationer. Men jag undrar om hennes partivänner känner igen sig.
Jag har en viss sympati för centerfolket. Det är historiskt ett landsbygdens folkrörelseparti, ett småfolksparti. Jag har under årens lopp haft många kontakter med centerpartister på landsbygden utanför Kristianstad där jag permanent bodde under sjuttiotalet. Jag satt också i fullmäktige i Kristianstad. De stod för något annat än den högerpolitik och fullständiga anpassning till marknadskrafterna som centerledningen idag torgför. Centern är idag det enda riksdagspartiet som utan invändningar accepterar privatiseringar och vinster i välfärden. Annie Lööf förde fram Bollnäs sjukhus som ett exempel på en lyckad privatisering. Det drivs av ett riskkapitalbolag. Man kan ju fråga sig hur närodlat ett riskkapitalbolag upplevs av väljarna. Hennes mantra var att alla beslut ska föras ner till köksbordet. Var och en ska själv bestämma.
Konkreta förslag
För att hjälpa folk att bestämma hade hon ett konkret förslag. För övrigt det enda konkreta förslag som hon nämnde under hela sitt tal. Centern vill att kommunerna ska anställa ”kvalitetsguider” som ska lotsa människorna rätt bland alla val i hemtjänst och särskilt boende. Valfriheten kostar. Istället för att få hjälp av kommunens biståndshandläggare att hitta en plats i äldreboendet ska jag tydligen lotsas av en från det allmänna fristående instans (privat företag?) till rätt boende. Det påminner om den märkliga företeelsen ”coach” för arbetslösa. Det har till tvivelaktig nytta kostat många miljoner för samhället och gött en mängd privata exploatörer.
Förutom att Lööf mycket uppehöll sig vid nödvändigheten av entreprenörer, som i hennes vokabulär oftast är duktiga kvinnor i små företag, ska få göra vinst sa hon inget om att de största entreprenörerna är stora riskkapitalbolag, inget om miljön, inget om hur skolan ska bli bättre, ingenting om hur jobben kan bli fler, inget om hur tågtrafiken ska bli bättre, inget konkret om regional- och landsbygdspolitik och inget om den sociala välfärden. Allt blir uppenbarligen bättre om marknadskrafterna får råda fullt ut.
Annie Lööf är en vältalig och raljant partiledare och inte så lite fräck. Hon angrep sina politiska motståndare med en rallarsving. ”Med Jonas Sjöstedt i den ena handen och Jimmie Åkesson i den andra vandrar Stefan Löfven in i 2014 års valsrörelse”. Men hon berättade naturligtvis inte att hennes borgerliga allians i åtta av tio gånger fått igenom sina förslag tack vare stöd av sverigedemokraterna.
Annie Lööf och hennes centerparti är faktiskt inte värt mer än de 3,6 % som sista opinionsmätningen visar!
Jag har en viss sympati för centerfolket. Det är historiskt ett landsbygdens folkrörelseparti, ett småfolksparti. Jag har under årens lopp haft många kontakter med centerpartister på landsbygden utanför Kristianstad där jag permanent bodde under sjuttiotalet. Jag satt också i fullmäktige i Kristianstad. De stod för något annat än den högerpolitik och fullständiga anpassning till marknadskrafterna som centerledningen idag torgför. Centern är idag det enda riksdagspartiet som utan invändningar accepterar privatiseringar och vinster i välfärden. Annie Lööf förde fram Bollnäs sjukhus som ett exempel på en lyckad privatisering. Det drivs av ett riskkapitalbolag. Man kan ju fråga sig hur närodlat ett riskkapitalbolag upplevs av väljarna. Hennes mantra var att alla beslut ska föras ner till köksbordet. Var och en ska själv bestämma.
Konkreta förslag
För att hjälpa folk att bestämma hade hon ett konkret förslag. För övrigt det enda konkreta förslag som hon nämnde under hela sitt tal. Centern vill att kommunerna ska anställa ”kvalitetsguider” som ska lotsa människorna rätt bland alla val i hemtjänst och särskilt boende. Valfriheten kostar. Istället för att få hjälp av kommunens biståndshandläggare att hitta en plats i äldreboendet ska jag tydligen lotsas av en från det allmänna fristående instans (privat företag?) till rätt boende. Det påminner om den märkliga företeelsen ”coach” för arbetslösa. Det har till tvivelaktig nytta kostat många miljoner för samhället och gött en mängd privata exploatörer.
Förutom att Lööf mycket uppehöll sig vid nödvändigheten av entreprenörer, som i hennes vokabulär oftast är duktiga kvinnor i små företag, ska få göra vinst sa hon inget om att de största entreprenörerna är stora riskkapitalbolag, inget om miljön, inget om hur skolan ska bli bättre, ingenting om hur jobben kan bli fler, inget om hur tågtrafiken ska bli bättre, inget konkret om regional- och landsbygdspolitik och inget om den sociala välfärden. Allt blir uppenbarligen bättre om marknadskrafterna får råda fullt ut.
Annie Lööf är en vältalig och raljant partiledare och inte så lite fräck. Hon angrep sina politiska motståndare med en rallarsving. ”Med Jonas Sjöstedt i den ena handen och Jimmie Åkesson i den andra vandrar Stefan Löfven in i 2014 års valsrörelse”. Men hon berättade naturligtvis inte att hennes borgerliga allians i åtta av tio gånger fått igenom sina förslag tack vare stöd av sverigedemokraterna.
Annie Lööf och hennes centerparti är faktiskt inte värt mer än de 3,6 % som sista opinionsmätningen visar!
V och DV stöder kampen för Träffpunkten
av Gunnar Stensson
DV och V beslöt på styrelsemöten den 28 januari och den 3 februari att
arbeta för att Klostergårdens träffpunkt åter öppnas så snart som
möjligt.
Ann-Margreth Olsson (S) andre vice ordförande i vård och omsorgsnämnden och Mai Almén (S), ledamot, skriver i en insändare i SDS 5/2: ”Det ska finnas träffpunkter värda namnet och välfungerande seniorverksamhet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården, nu och i framtiden.
Detta har hänt:
Sommaren 2012 stängde Lunds kommun Träffpunkten i Klostergården.
Styrelsen för PRO Söder-Kloster krävde i Klostergårdsbladet 5, mars 2013, att den skulle öppnas igen. Så här skrev de:
”Träffpunkten var en helt perfekt lokal för olika aktiviteter Där finns inga trappor och lokalerna är ljusa och trivsamma. Många äldre personer samlades där för att spela kort, fika och umgås. Alla behöver komma ut och få social samvaro, var skall de ta vägen nu? Låt oss få tillbaka Träffpunkten som även kommer att bli en perfekt lokal för PRO Söder Kloster.”
Hösten 2013 kom svaret. Makthavarna proklamerade: ”Ni får hyra fritidsförvaltningens nya lokal två förmiddagar i veckan, tisdag och torsdag, till klockan ett, de dagar vi inte behöver den för annat!”
Detta var inte alls vad de gamla behövde. De påpekade det. Men makthavarna slog dövörat till. Gång på gång skickade de ner en tjänsteman med samma ukas. Tisdags- och torsdagsförmiddagar! Inte mer! Basta!
Det handlar om de äldsta och svagaste individerna i samhället. De som i sin krafts dagar byggde landet. De är vi. Tro inte att du är frisk och rörlig i fötter och skalle för evigt! Du hamnar bland de svagaste till sist. Det sker ofta plötsligt: ett fall, ett benbrott, en hjärtattack, ett utbrott av cancer, en stroke, vanliga sjukdomar och olyckor som många dör av, men som de flesta numera överlever – för några, eller flera, år av ett funktionshindrat liv. Ett ensamt liv - och ingen lyssnar på dig.
Jag tror att de flesta gamla vill bo kvar hemma. Vi behöver hjälp med mat, utomhusvistelse, städning, hygien, sociala kontakter. Par kan ömsesidigt bistå varandra, tills en av dem dör. De gamlas liv är beroende av samhället.
En funktionshindrad gammal kvinna behöver komma utanför hemmets väggar. Hon behöver ett daghem, ganska nära hemmavid, ett ställe som hon kan nå, där hon sticka och sy, dricka kaffe och prata med jämnåriga och kanske äta ett mål mat, innan hon tar sig hem framåt aftonen. Det hade de gamla i Klostergården. Och det togs ifrån dem.
Termen daghem är upptagen. Dagcentraler kallades de förr. Den nya termen är ”träffpunkt”. Lunds kommun kallar dem som besöker ”träffpunkterna” ”seniorer”. Ordet leder tanken fel. Seniorer, ofta över 80, påträffas brunbrända och pigga i våra semesterparadis och på våra golfbanor. De behöver inga träffpunkter. De snarare undviker dem, eftersom de inte vill påminnas om en verklighet som de försöker blunda för.
Genom att stänga träffpunkten i Klostergården sparade kommunen några kronor. Att stänga träffpunkten var ett misstag. Det är förnedrande att Lunds kommun vägrar erkänna det.
Klostergårdens träffpunkt är en detalj i vård- och omsorgspolitiken. En försumbar budgetpost som inte ens nämns i kommunfullmäktiges överläggningar. Men nu har de gamla tagit strid för att få den tillbaka. För många är det den sista striden. Kampen gäller inte bara de gamla i Lund.
Ann-Margreth Olsson (S) andre vice ordförande i vård och omsorgsnämnden och Mai Almén (S), ledamot, skriver i en insändare i SDS 5/2: ”Det ska finnas träffpunkter värda namnet och välfungerande seniorverksamhet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården, nu och i framtiden.
Detta har hänt:
Sommaren 2012 stängde Lunds kommun Träffpunkten i Klostergården.
Styrelsen för PRO Söder-Kloster krävde i Klostergårdsbladet 5, mars 2013, att den skulle öppnas igen. Så här skrev de:
”Träffpunkten var en helt perfekt lokal för olika aktiviteter Där finns inga trappor och lokalerna är ljusa och trivsamma. Många äldre personer samlades där för att spela kort, fika och umgås. Alla behöver komma ut och få social samvaro, var skall de ta vägen nu? Låt oss få tillbaka Träffpunkten som även kommer att bli en perfekt lokal för PRO Söder Kloster.”
Hösten 2013 kom svaret. Makthavarna proklamerade: ”Ni får hyra fritidsförvaltningens nya lokal två förmiddagar i veckan, tisdag och torsdag, till klockan ett, de dagar vi inte behöver den för annat!”
Detta var inte alls vad de gamla behövde. De påpekade det. Men makthavarna slog dövörat till. Gång på gång skickade de ner en tjänsteman med samma ukas. Tisdags- och torsdagsförmiddagar! Inte mer! Basta!
Det handlar om de äldsta och svagaste individerna i samhället. De som i sin krafts dagar byggde landet. De är vi. Tro inte att du är frisk och rörlig i fötter och skalle för evigt! Du hamnar bland de svagaste till sist. Det sker ofta plötsligt: ett fall, ett benbrott, en hjärtattack, ett utbrott av cancer, en stroke, vanliga sjukdomar och olyckor som många dör av, men som de flesta numera överlever – för några, eller flera, år av ett funktionshindrat liv. Ett ensamt liv - och ingen lyssnar på dig.
Jag tror att de flesta gamla vill bo kvar hemma. Vi behöver hjälp med mat, utomhusvistelse, städning, hygien, sociala kontakter. Par kan ömsesidigt bistå varandra, tills en av dem dör. De gamlas liv är beroende av samhället.
En funktionshindrad gammal kvinna behöver komma utanför hemmets väggar. Hon behöver ett daghem, ganska nära hemmavid, ett ställe som hon kan nå, där hon sticka och sy, dricka kaffe och prata med jämnåriga och kanske äta ett mål mat, innan hon tar sig hem framåt aftonen. Det hade de gamla i Klostergården. Och det togs ifrån dem.
Termen daghem är upptagen. Dagcentraler kallades de förr. Den nya termen är ”träffpunkt”. Lunds kommun kallar dem som besöker ”träffpunkterna” ”seniorer”. Ordet leder tanken fel. Seniorer, ofta över 80, påträffas brunbrända och pigga i våra semesterparadis och på våra golfbanor. De behöver inga träffpunkter. De snarare undviker dem, eftersom de inte vill påminnas om en verklighet som de försöker blunda för.
Genom att stänga träffpunkten i Klostergården sparade kommunen några kronor. Att stänga träffpunkten var ett misstag. Det är förnedrande att Lunds kommun vägrar erkänna det.
Klostergårdens träffpunkt är en detalj i vård- och omsorgspolitiken. En försumbar budgetpost som inte ens nämns i kommunfullmäktiges överläggningar. Men nu har de gamla tagit strid för att få den tillbaka. För många är det den sista striden. Kampen gäller inte bara de gamla i Lund.
LundaMaTs III: Är de borgerliga på väg att ta sin Mats ur skolan? av Ulf Nymark
Nu har Lunds kommun äntligen tagit
fram en tredje upplaga av LundaMats. Denna förkortning ska uttydas:
”Strategi för ett hållbart transportsystem i Lunds kommun.” Om den nya
upplagan skriver Sydsvenskan: ”Tanken är att LundaMaTs III ska hjälpa
kommunen att minska växthusgaserna med hälften”. Tidningen syftar här
på det av fullmäktige år 2010 antagna klimatmål: växthusgaserna ska år
2020 ha minskats med minst 50 % (jämfört med år 1990) och i mitten av
seklet ska utsläppsnivån ligga nära noll. Det här målet beslutades av
fullmäktige för fyra år sedan. Senaste uppföljningen (år 2010) visade
att utsläppen av klimatgaser hittills minskat med endast 3 %. Sedan år
1990. Trafikens utsläpp har överhuvudtaget inte minskat enligt
uppföljningen. Det mesta av reduceringsbetinget återstår alltså.
Inget mål för totala utsläpp
LundaMats III handlar precis som dess två föregångare om transporterna. Trafiksektorn står i runda slängar för ca 35 % av de samlade utsläppen i kommunen, energi för ungefär lika mycket. De totala utsläppen ligger vid senaste uppföljninen (2010) på strax under 400 000 ton CO2-ekvivalenter. Trafiken bidrar till detta med ca 140 000. Om trafiksektorn ska ta sin andel av utsläppsreduceringarna så måste alltså dess utsläpp bringas ner till som högst 70 000 ton fram till år 2020.
Vilka målsättningar finns då för utsläppsbantningar i denna den
första borgerliga upplagan av LundaMaTs (i fortsättningen här kallad
”Trean”)? Anmärkningsvärt nog säjer Trean ingenting alls om hur mycket trafiksektorn ska minska sina utsläpp totalt sett! Det enda delmål i Trean som handlar om utsläppsnivåer är ett relativiserat mål, som säjer att utsläppen ska minska med 2,5 % per lundabo och år räknat på 2011 års emissionsnivå. Inget mål för totala utsläpp
LundaMats III handlar precis som dess två föregångare om transporterna. Trafiksektorn står i runda slängar för ca 35 % av de samlade utsläppen i kommunen, energi för ungefär lika mycket. De totala utsläppen ligger vid senaste uppföljninen (2010) på strax under 400 000 ton CO2-ekvivalenter. Trafiken bidrar till detta med ca 140 000. Om trafiksektorn ska ta sin andel av utsläppsreduceringarna så måste alltså dess utsläpp bringas ner till som högst 70 000 ton fram till år 2020.
År målnivån tillräcklig?
Vad innebär detta mål? Är det tillräckligt för att kommunen ska nå etappmålet gällande den samlade mängden utsläpp år 2020? En minskningstakt enligt Trean innebär – om Lunds invånarantal inte ökar med en enda människa fram till 2020 - att den totala reduceringen från trafiken blir blygsamma 23 000 ton. Än värre ser det förstås ut om vi tar med i beräkningen att Lunds befolkning kommer att öka. Utgår vi från att den genomsnittliga årliga befolkningsökningen blir lika stor framöver som den varit de senaste ca halvdussinet år, dvs ca 1500 per år, innebär Treans föreslagna minskningstakt att trafikutsläppen reducerats med 12 000 ton, dvs med endast 9 % vid tidpunkten för etappmålet.
Återigen: utsläppen från trafiken är enligt senaste
uppföljningen (2010) ca 140 000 ton. Etappmålet för 2020 är att
emissionerna ska minskas med minst 50 %. För trafikens del gäller då en
bantning av utsläppen inte ska vara högre än 70 000 ton. Trean som
nöjer sig med en reducering på 2,5 % per år och lundabo innebär således
en total minskning på ynkliga 9 % fram till etappmålsåret 2020.
Majoriten på väg att ta sin Mats ur skolan?
Hur ska då Treans lågambitiösa mål för trafikens utsläppsreduceringar förklaras? Så vitt jag förstår finns minst tre möjliga tolkningar: En möjlighet är att man helt enkelt räknat fel. Jag tror vi kan utesluta denna möjlighet. En annan tolkning är att de borgerliga menar att andra sektorer, framför allt då energisektorn, ska axla ansvaret för att trafiksektorn inte ska behöva ta sin del av reduceringsbetinget. Men energisektorn har redan gjort kraftiga reduceringar av utsläppen, och har svårt nog att klara sin egen hälft av minskningarna. De borgerliga har heller inga höga kort att spela för minskningar i energisektorn när esset Örtoftaverket redan är utspelat.
En tredje möjligheten är dessvärre att den politiska majoriteten har gett upp etappmålet 2020. Visst kommer Trean att ”hjälpa till” en liten bit på väg mot etappmålet. Men den hjälper till endast kvartshjärtat. Den pinsamt låga ambitionsnivån i Trean signalerar dessvärre att de borgliga är på väg att ta sin Mats ur skolan vad gäller Lunds mål för minskning av växthusgasutsläpp.
Majoriten på väg att ta sin Mats ur skolan?
Hur ska då Treans lågambitiösa mål för trafikens utsläppsreduceringar förklaras? Så vitt jag förstår finns minst tre möjliga tolkningar: En möjlighet är att man helt enkelt räknat fel. Jag tror vi kan utesluta denna möjlighet. En annan tolkning är att de borgerliga menar att andra sektorer, framför allt då energisektorn, ska axla ansvaret för att trafiksektorn inte ska behöva ta sin del av reduceringsbetinget. Men energisektorn har redan gjort kraftiga reduceringar av utsläppen, och har svårt nog att klara sin egen hälft av minskningarna. De borgerliga har heller inga höga kort att spela för minskningar i energisektorn när esset Örtoftaverket redan är utspelat.
En tredje möjligheten är dessvärre att den politiska majoriteten har gett upp etappmålet 2020. Visst kommer Trean att ”hjälpa till” en liten bit på väg mot etappmålet. Men den hjälper till endast kvartshjärtat. Den pinsamt låga ambitionsnivån i Trean signalerar dessvärre att de borgliga är på väg att ta sin Mats ur skolan vad gäller Lunds mål för minskning av växthusgasutsläpp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)