Skuld av Gunnar Stensson

Ni läste kanske Göran Engströms viktiga reportage från Afghanistan om en man som tvingas lämna bort sin sjuåriga dotter för att betala tillbaka den skuld han ådrog sig när hans sjuka hustru var intagen på sjukhus. SDS 14/9.
   Detta händer nu, men det har hänt i årtusenden - i ekonomier som bygger på lån, skuld och räntor. Och i årtusenden har människor krävt rättvisa och respekt för sitt människovärde. Man kan läsa om det i Bibeln. Liksom i buddhistiska och islamiska skrifter.
   Profeten Nehemja skriver till exempel: ”Vi måste ge våra söner och döttrar i träldom, ja, några av våra döttrar har redan blivit givna i träldom, utan att vi förmår göra något åt det.” (Nehemja 5:4).
   Nehemja var jude, född i Babylon som då lydde under Persien. År 444 f.Kr blev han utsedd till persisk ståthållare i hemlandet Judéen. Han fann landet stå inför en skuldkris.
   Överallt omkring sig såg han fattiga bönder som inte klarade av att betala sina skatter och borgenärer som förde bort de fattigas barn. 
   Men Nehemja gjorde något åt det. Han bestämde att alla privata skulder skulle avskrivas. Dessutom återinförde han den gamla tanken på ett jubelår: alla skulder skulle automatiskt upphöra ”på sabbatsåret”, dvs vart sjunde år, och alla som försmäktat i träldom på grund av skulder skulle då friges.
   Skuldproblemet, borgenärernas utnyttjande av gäldenärerna, fanns kvar på Jesu tid, 450 år senare.  Han tar upp den flera gånger, bland annat i Fader vår. ”Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga är” var ursprungligen bokstavligt menat: befria oss från våra egna skulder, som förslavar oss, och från våra fordringar, som gör oss omänskliga.
   Skuldkriser uppstår gång på gång genom historien. De orsakar uppror, krig och ibland anarki. Hur det historiskt fungerat och alltjämt fungerar i Skåne kan du se i dokumentären ”Greven och frälsebönderna” som visas i kväll. Den är inspelad 2013.  
   Människor har grubblat över begreppet skuld under tusentals år. ”Den som är försatt i skuld är icke fri” sa Göran Persson. Han ville inte avskaffa systemet men övertala oss att spara.
   Debatten om Anders Borgs budget handlar om detta. Rubriken på Sydsvenskans förstasida idag talar om budgetens vinnare och förlorare. Välfärdssamhället är vårt försök att undvika skuldkriser. Vi strävar efter att göra det universellt.

USA och många EU-länder befinner sig sedan 2008 i en skuldkris som fungerar ungefär som den i Judéen på Nehemjas och Jesu tid. Människor förlorar allt vad de äger i Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Banker vräker dem från deras hem. De tvingas förnedra sig för att försörja sig.
   Skuldhantering har blivit en huvudfråga i internationell politik som på kolonialismens och imperialismens tid.
   David Graeber öppnar nya perspektiv i sin bok ”Skuld. De första 5000 åren”. Det är ur de resonemangen ovan är hämtade. Graebers egen analys av begreppet skuld och dess konsekvenser är förstås mer komplex än texten här visar.
   Tillbaka till utgångspunkten. En afghansk man tvingas betala sin skuld med sin sjuåriga dotter. Det händer nu.

Vid frukostbordet av Asch

Hela natten satt jag på planet och läste. Jag jobbade i Zimbabwe på åttiotalet och nattflygen var en pina då, innan jag kom på att ta sömntabletter för att kunna sova sittande. Men natten med Berman minns jag med glädje. I en av de bästa översättningar Gunnar Sandin gjorde kunde man läsa och lära sig om modernitet, städer, förändring och sorg över det som förflyktigades.
   Berman var uppvuxen i Bronx och hans hjärta blödde när motorvägarna gick fram och stadsdelen revs, samtidigt som han ville vara en radikal person som bejakade moderniteten. Jag hade själv femton år tidigare sett min älskade barndomstadsdel i Göteborg, Landala, falla för grävskoporna. Och jag ville också vara radikal. Det finns en motsättning detta som jag blundade för eller ansåg mig överbrygga, och jag tycker nog att tiden gett mig rätt: det radikala på sextiotalet var att stoppa Genombrottet, den sexfiliga motorvägen genom Lunds stadskärna.
   Nu är Berman död. Endast 72 år gammal. Per Svensson skriver i söndagens Sydsvenska att även för honom var boken "Allt som är fast förflyktigas" viktig. Hans exemplar är liksom mitt fullt av understrykningar och utropstecken och han läste den säkert i Gunnars översättning, annars hade han inte fått den engelska titeln fel. Den heter på det kommunistiska manifestets poetiska språk: All that is solid melts into air. Jag läser om den då och då, och rekommenderar den fortfarande till unga människor för läsning.

Var det bättre förr? av Sten H

I tisdags gästades filosoficirkeln i Lund av historikern Håkan Arvidsson, ett känt och uppskattat namn i Lund. Palestra var nästan fullsatt. Föredragsrubriken handlade om den medborgerliga offentlighetens förfall, dvs att det offentliga samtalet, det som bedrivs av och via media, inte når upp till rimliga krav på kvalitet. Det är ett ämne där de flesta av oss skulle kunna bidra med exempel.
   Håkan är ju ingen duvunge och här satt han nu med den äldre akademikerns fulla auktoritet och la ut texten med karakteristisk tyngd. Han började med en exposé över den engelska revolutionen på 1600-talet och menade att där hade vi en början på ett offentligt samtal om hur ett land skulle utvecklas och styras. Det var intressant och bildande men kanske lite långt från den dagssituation han i övrigt ägnade sig åt.
   Om man ska vara grov så var hans budskap i huvudsak att det var bättre förr och det var tydligt att han hade publiken med sig. Tidningarnas kultursidor är nu allvarligt hotade. T.ex. har Svenska Dagbladet skurit ner på allting: personalen på kulturredaktionen, längden på SvD:s understreckare, längden på debattinläggen etc., detta kopplat till restriktioner om vad som får sägas i polemik mot den egna tidningens artiklar. Själv hade han fått kicken från SvD som kulturskribent, ett faktum som uppenbarligen gått honom djupt till sinnes.
   Ja så var det eländet med teves morgonprogram där det sitter människor som Göran Hägg, en person utan egna åsikter enligt Håkan. Tja, det finns ett och annat att säga om Hägg, men han har skrivit den bästa eller i varje fall elakaste universitetsskildring som finns i den svenska litteraturen (”Faust i Boteå”).
   Håkan är ju alltid välformulerad och hans många utvikningar var ibland roande. Han känner också sin publik: i det här fallet akademiskt bildade SvD-läsare i det gediget borgerliga Lund, 50+, och gav dem vad de ville ha. Långa stunder lät han som en insändare av den sort man förr fann i SvD där major von Peiland eller hans moderna motsvarigheter uttalade sig om tidens och ungdomens förfall. Sålunda saknades inte ens att angrepp på skribenternas grammatikkunskaper, närmast då deras hantering av de possessiva pronomina. Vist, det är inte alltid så bra, men det är kanske ändå inte livshotande.
   Jag tror att jag kunde hålla med honom i nästan varje exempel på dåligheter. Vem har inte retat sig på alla dessa programledare i TV – i regel gamla sportjournalister – som skriker ut sina välkomsthälsningar i program där de har varandra som gäster. Och förvisso är det trist att se DN:s kultursidor glida över till att bli nöjessidor. Men att sitta och längta efter Herbert Tingstens tid?
   Det är en sliten kliché att tala om hur gamla radikaler på sin ålders höst blir konservativa. Det får man stå ut med och ingen går fri. (Jag avskydde som ung religion och kyrka. Visst kan jag nu se att kyrkan och rentav bibelorden är en del av vårt kulturarv som vi vore fattigare utan.)  Men att som Håkan gjorde här: slå ner på ett antal yttringar av vad som i grunden är strukturella fenomen utan att angripa strukturen!  Jag hade nog trott att han hade kvar analysförmågan. Men Håkan Arvidsson har ju som opinionsbildare i trettio år i huvudsak ägnat sig åt att backa upp den ekonomiska struktur som gett oss de kulturyttringar han nu gick till storms mot.

Klostergårdens kulturpalats av Gunnar Stensson

Många hade samlats i Klostergårdsskolans matsal till tisdagens möte om vad den snart färdiga stora byggnad vid Kyrktorget som kallas Mötesplats Klostergården ska användas till.
   Dan Kanter presenterade tillsammans med tre representanter från Kultur och Fritid byggnadens stora och ljusa lokaler för bibliotek, fritidsverksamhet, musik, teater, dans, seminarier, föreningsmöten och föreläsningar.
   Chefsbibliotekarie Karin Bergendorff berättade att biblioteket kommer att vara tillgängligt för besökare till klockan 22 på vardagar och får ökade resurser till litteratur och prenumerationer. Frågor ställdes bland annat om anpassningen till besökare med funktionshinder.
   Viss förstämning uppstod när det framgick att föreningar som ville utnyttja Mötesplatsens lokaler skulle få betala hyra. Tidigare var man van att kunna låna lokaler gratis av skolan, församlingshemmet, ABF och andra som gladdes över kontakten med de olika föreningarna. Risken finns att de avstår från att hålla sina möten på Mötesplatsen, som ju då förfelar en del av sitt syfte. Vi får väl förhandla om saken. I hur hög grad kommer Mötesplatsen fungera som ett allaktivitetshus?
   Men biblioteket med alla sina resurser kommer ju vara öppet och fritt för alla! En sant fri och kommunistisk institution! Och bibliotekarier är alltid generösa.

Ett öppet sår i Klostergården är den nedlagda Träffpunkten för äldre. Den var öppen hela dagen, alla vardagar, och väl besökt. Personalen var högt uppskattad. När den stängdes för drygt ett år sedan utlovades att verksamheten skulle återuppstå när Mötesplatsen blivit färdig. Nu frågade många om detta utan att få klara svar. Den verksamheten ansvarar nämligen Vård och Omsorgs-nämnden för. Ett typiskt exempel på stuprörspolitik.
   Men tjänstemännen på Kultur och fritid tog till sig beskedet.
   Glada begav sig de många Klostergårdsborna hemåt i mörkret. Också skolgården håller på att renoveras, så man måste vara försiktig.

Plaskdammen i Klostergårdsparken renoveras! av Gunnar Stensson

I Klostergårdens centrum samlades ett trettiotal välkända medborgare runt en engagerad representant för Tekniska nämnden för att delta i kommunens ”Trygghetsvandring” i området. Ett tungt regn hade just fallit men arbetet på Mötesplats Klostergården hade redan kommit igång igen. Kranarna svängde med sina bördor, truckarna körde och tegelmurarna restes.
   Vandringens första uppehållspunkt var cementplattan som en gång varit plaskdamm och fontän. Det var en sorglig syn. Lite skräp flöt på regnvattnet. Alla var eniga om att  något måste göras. En herre föreslog att man kanske kunde bygga en anspråkslös fontän utan plaskdamm – den kunde man fylla med kullersten -  eftersom det var så dyrt med de hygieniska kraven.
   Då levererade mannen från Tekniska förvaltningen vandringens stora nyhet: det skulle äntligen bli en ny plaskdamm, en riktig en, precis som den gamla. Man höll på med planeringen. Det förfallna pumphuset bakom centrum skulle byggas om, ledningarna grävas upp och bytas  och fontänen i dammens mitt restaureras. Det hade de längtat efter under alla år på Tekniska förvaltningen!
   En stilla förnöjsamhet spred sig i gruppen. En äldre dam med vitt hår skrattade högt. Många vände sig mot henne och ögonen lyste. Någon föreslog att PRO och Byalaget tillsammans skulle öppna ett sommarkafé vid dammen.
   Nå, det fanns mycket annat att klaga på. En gul taxi körde i hög fart in i Klostergården från Västanväg, synlig på långt håll. Den återvände strax och lämnade området utan att stänga grinden. En medföljande polis beklagade att han inte hann uppfatta numret på bilen.
   Incidenten var typisk. I många år har de värsta farhågorna varit knutna till trafiken från Västanväg. Det finns stor behörig trafik: färdtjänst, sjuktransporter, sopbilar osv. Men dessutom  omfattande smittrafik. Intensivast är trafiken just när barnen ska till skolan.
   Samtliga var eniga om olycksrisken men det fanns ingen riktig lösning.
   Gruppen rörde sig sakta framåt under intensivt samtal om grönska som skymde gatljusen, dagvattensbrunnar som tåpptes igen av löv, ställen i parken som borde få bättre belysning, tillåten hastighet på olika avsnitt av Västanväg. En riktigt demokratisk promenad! 

En förfalskare i tiden av Gunnar Stensson

Också Per T Ohlsson hyllar Anna Lindh i en krönika fylld med floskler 15/9. ”Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan”.
   Ja, hon föll undan som så många andra när George W Bush krävde total uppslutning i invasionen mot Afghanistan. Den 7 oktober inleddes USA:s militära operationer. Den 18 januari 2002 togs riksdagsbeslutet om ett svenskt deltagande i en internationell styrka i Afghanistan.
   Det var Anna Lindh som tog det första steget till ”ett krig här och nu”, för att citera titeln på Wilhelm Agrells bok.

Per T hyllar henne också för att hon i regeringens utrikesdeklaration fyra veckor senare, den 13 februari 2002, ”reducerade den svenska neutraliteten från princip till möjlighet, från något för framtiden säkert bestående till något som har tjänat Sverige väl.” Neutralitetspolitiken urvattnades. I praktiken skedde ett närmande till Nato.

Slutklämmen i hyllningen är som hämtad ur en svulstig Hollywoodfilm och måste citeras.
   Scenen är följande: Colin Powell, USA:s utrikesminister, håller en presskonferens i oktober 2003. Han är sliten. Per T som är där nämner Anna Lindhs namn.
   ”Den gamle krigshjälten sken upp som om han hade väntat på att höra hennes namn. Hans röst vibrerade av respekt, värme – och sorg:
   – Jag och Anna Lindh blev mycket goda vänner även om vi ofta var oeniga.”
   Så långt Per T.

Colin Powell hade i början av 2003 inför FN:s säkerhetsråd presenterat falska ”bevis” för att Irak förfogade över massförintelsevapen. Mycket tyder på att han redan då var medveten om att bevisen inte höll.  Fråga Hans Blix. Säkert är att han visste det i oktober 2003. Inga massförstörelsevapen hade hittats. Han hade satt sin heder på spel – och blivit avslöjad. 2004 valde han att avgå - ”den gamle krigshjälten”.
   Men Per T Ohlssons avsikt var aldrig att hylla Anna Lindh. Hans avsikt var att använda henne som tillhygge mot det socialdemokratiska partiets ”vänsterromantiker”.

Lokalt över Malmö och Lund av Lucifer

Mediakritik är en angelägen uppgift. Det gäller inte minst i Lund där vi har en monopolsituation. Som vi ofta har påpekat här är Lund den största staden i Sverige som saknar egen dagstidning. Det betyder att vad som står i Sydsvenskan (och inte står) präglar stadens samtalsämnen och SDS är och förblir en borgerlig tidning, inte bara på ledarplats. Det är inget nytt – så har det varit sen Arbetet lades ner. Skånskan kan vid udda tillfällen gaska upp sig och komma med något angeläget, som t.ex. när man avslöjade glasmästarens tomt- och byggaffärer, men i regel ligger man lågt och nöjer sig med att referera Lars Bergvalls (c) insatser för Dalby. Det är också så att vad som, händer i Lunds kommunfullmäktige får en mycket klen behandling. Det kan väl sitta en kommunalreporter från SDS på fullmäktige fram till halvniotiden, men sen är det slut, och debattreferat saknas. Det är anmärkningsvärt när V:s flygblad ”Politiken” har stans utförligaste fullmäktigereferat.

En efterträdare till Mårtensson?
Sydsvenskan hade länge en inflytelserik lokalredaktör i Jan Mårtensson och även om han inte skrev ledare så kunde hans lördagskrönikor rymma verkningsfulla nålstick. Han kan inte ersättas lätt, men det är ändå med glädje man måste hälsa att man nu kastat in en av tidningens främsta journalister Andreas Ekström som lokal krönikör. Han har skrivit utmärkt om (globala) IT-frågor i ett antal år. Och än är inte undrens tid förbi. Han tog upp hur fastighetsägarna håller på att ödelägga Lunds stadskärna på butiker. De tjänar helt enkelt mer pengar på att ha tomma affärslokaler än att sänka hyrorna så att småbutiker kan etablera sig. Han ifrågasätter alltså Marknadens envälde och det är djärvt. Om han dessutom skulle ge sig på några andra av borgarnas underlåtenhetssynder, t.ex. deras bristande kamp för att man i Lund ska kunna köpa SJ-biljetter på stationen eller ha kvar ett fullvärdigt universitetssjukhus så kanske man kan gripas av nytt hopp.

Pete T Olzen is back again
Men Sydsvenskan är och förblir i första hand Per T Olssons plattform, Avellan, Bredberg och Skogkär får ursäkta. Han är inte helt dålig. Han läser och skriver böcker och det är ovanligt och han skriver flitigt och han uppfyller därmed en journalists främsta plikt. Vi har ägnat honom en del uppmärksamhet över åren och fick anledning benämna honom Wing Commander Pete T. Olzen där han satt på stridsledningscentralen på Segevång omgiven av hängivna lottor och manade till strid mot de Onda. Hans reportage från ett besök ombord på en av USA:s hangarfartygsgrupper i Indiska oceanen är oförglömligt i sin entusiasm för den tekniskt och materiellt överlägsna världsmakten. Det kan nog en dag komma att jämställas med Sven Hedins reportage från Västfronten under första världskriget.
   Olsson är väl lite dämpad nu för tiden och framträder mer som äldre stadsman och publicist. Men han verkar ha kvar sin grundhållning som framför allt går ut på att slå mot vänstern. Härom söndan tog han chansen att hänga på den helgonförklaring som ägnas Anna Lindh och ta upp hennes mycket tydliga ställningstaganden som utrikesminister. Hon höll på ”styvt” på folkrätten säger Olsson ” men hon var inte formalist och insåg 1999 att det var nödvändigt för Nato att utan FN-stöd ingripa militärt för att förhindra ett folkmord i Kosovo. Hon stod rak i ryggen när partiets vänsterromantiker rasade mot USA:s FN-sanktionerade militära respons mot talibanerna i Afghanistan efter terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001.”  Se där en politiker i Olssons smak.

Anna Lindhs insats
Och det viktigaste: ”Anna Lindh såg till att Sveriges säkerhetspolitiska linje anpassades till en värld bortom det kalla kriget. Märkligt nog har den aspekten inte lyfts fram i porträtten av henne, kanhända därför att neutralitetsmyten fortfarande lever sitt eget bedrägliga liv i svensk offentlighet och i synnerhet inom socialdemokratin.” … ” Sverige anslöt sig till Partnerskap för fred, PFF, ett samarbete mellan Nato och länder utanför alliansen, och svenska soldater engagerades i Natoledda operationer, först i Kosovo, sedan i Afghanistan. Inträdet i EU 1995 innebar dessutom att Sverige gick med i en gemenskap där ömsesidig solidaritet är en självklarhet. Att i denna situation tala om neutralitet var direkt missvisande. Sverige anslöt sig till Partnerskap för fred, PFF, ett samarbete mellan Nato och länder utanför alliansen, och svenska soldater engagerades i Natoledda operationer, först i Kosovo, sedan i Afghanistan. Inträdet i EU 1995 innebar dessutom att Sverige gick med i en gemenskap där ömsesidig solidaritet är en självklarhet. Att i denna situation tala om neutralitet var direkt missvisande.”
   Förmodligen har Olsson rätt: Anna Lindh bröt upp den klassiska svenska neutralitetspolitiken, den som hade Wigforss och Undén som sina främsta namn i det nyss förgångna. Det intressanta är att Olsson tar chansen att i det allmänna hyllandet av Lindh haka på med sina Natosympatier. Och han har också rätt i synen på Sveriges nuvarande utrikespolitik som går ut på att vi gör som USA vill. Med Bildt som statsminister är det närmast garanterat och Sveriges röst i världen skiljer sig inte från Natoländernas.

Varför Nato?
Enligt opinionsundersökningarna ökar sympatierna för en svensk Natoanslutning. Det vore egendomligt annars med den styrka Nato-sympatierna har inom eliten: politikerna långt in i socialdemokratin, militären, industriintressena. Det är bara vanligt folk som är skeptiska och som dessutom har fräckheten att ifrågasätta vår krigsmakt och tala positivt om värnplikten. Men ingen jag har hört eller läst har kunnat tala om varför vi skulle gå med i denna malätna politiska allians som borde ha upplösts strax efter Warszawapakten och som i första hand innebär lojalitet med en tydligt försvagad världsmakt som är politiskt dysfunktionell redan på hemmaplan och vars huvudinstinkt i politiska kriser är att bomba.

Ohållbart program för hållbar utveckling av Ulf Nymark

I kommunens Miljö- och hälsoutskott har den borgerliga majoriteten beslutat skicka ut ett förslag till program för ekologisk hållbar utveckling på remiss. Det s k LundaEko II är tänkt att utgöra det dokument som styr i princip allt miljö- och klimatarbete i Lunds kommun fram år 2020. Miljöpartiet, med stöd av S och DV sa nej till att skicka ut förslaget i sitt nuvarande skick. Det var helt enkelt för tand- och uddlöst, ansåg de rödgröna. Nedan återges i sin helhet Miljöpartiets reservation i ärendet.
   Med ett års försening läggs nu ett förslag till Lunds kommuns program för ekologiskt hållbar utveckling fram, det s k LundaEko II. Miljöpartiet beklagar att denna försening inte har resulterat i att ett koncist och vässat förslag har lagts fram. Tvärtom präglas LundaEko II av diffusa - dvs omätbara - mål och frånvaro av förslag på åtgärder ägnade att ge påtagliga och konkreta miljövinster. Förslaget i sin nuvarande utformning kan inte utgöra grundvalen för Lunds klimat- och miljöpolitik.

Förstahandsyrkande: Ge referensgruppen möjlighet att göra sitt jobb!
Miljöpartiets förstahandsyrkande, att den politiska referensgruppen skulle beredas möjlighet att ta ställning till förslaget, avvisades dessvärre utan närmare motivering av den borgerliga majoriteten. Enligt tidigare beslut i utskottet skulle den politiska referensgruppens uppgifter bland annat vara att ”löpande följa projektets utveckling” samt att ”lämna kommentarer, synpunkter och råd” (Enligt projektplan, 31 okt 2011). I praktiken har utskottsmajoriteten valt att köra över referensgruppen. Inte ens nu när ett färdigt förslag finns ges referensgruppen möjlighet att lämna kommentarer och synpunkter.

Andrahandsyrkande: Återremiss
Vårt andrahandsyrkande var att förslaget skulle återremitteras till kommunkontoret med ett antal specificerade omarbetningsuppdrag. Vår bedömning är programförslaget lider av alltför stora brister för att ligga som grund för en framåtsyftande miljöpolitik som åter kan placera Lund i ledande position nationellt och internationellt. De allvarligaste generella bristerna är följande:

Luddiga mål
De övergripande målen är oprecisa och luddiga. Av ca 28 övergripande mål är ca hälften formulerade som ”att öka” eller ”att minska” eller motsvarande, utan att någon som helst kvantitet anges. Inte heller är dessa mål tidssatta. De s k specifika målen utmärkts även de i många fall av formuleringar som ”att öka” eller ”att minska”, vilket i praktiken gör dem ospecifika. Endast i ett fåtal fall anges kvantitet i de specifika målen. Målen som kallas specifika handlar oftast om utredningar, projekt och planer, dvs mål som inte är relaterade till konkreta förbättringar av miljötillståndet.

Åtgärder saknas
Den kanske största bristen i förslaget är att det inte lämnar förslag på konkreta åtgärder för miljöförbättringar. Tanken från den politiska majoriteten är att åtgärderna ska beslutas i efterhand av kommunens nämnder och styrelser.
   Fullmäktige ska sålunda inte ges något inflytande på åtgärderna. I LundaEko I som antogs år 2006 fastställde fullmäktige en rad åtgärder för att nå de uppsatta målen. En utvärdering av LundaEko I visar att detta har fungerat bra och att måluppfyllelsen är god. Varför den borgerliga majoriteten överger ett vinnande koncept till förmån för ett helt annorlunda koncept som redan visat sig fungera illa är obegripligt.

Avskräckande exempel
Det avskräckande exemplet med processen kring kommunens klimatmål visar nämligen att beslut om åtgärder i efterhand inte fungerar. Klimatmålet beslutades av fullmäktige år 2010, men fullmäktige lämnade över till nämnder och styrelser att besluta om åtgärderna för måluppfyllelse. Inom 9 månader efter fullmäktiges beslut skulle redovisning ske av de åtgärder som nämnderna fattat beslut om. Först två och helt halvt år (!) efter fullmäktiges beslut kunde en sammanställning över nämndernas åtgärder redovisas för kommunstyrelsen! Det visade sig därvid att en rad beslut om åtgärder fortfarande saknades, och att finansiering ej beslutats för många åtgärder. Till exempel fanns inte (och finns än i dag inte) beslut om och finansiering av LundaMaTs åtgärder på ca 1 miljard kronor. Detta visar att mål som inte direkt kopplas till åtgärder blir hängande i luften och att fullmäktige måste ta ett fastare grepp över åtgärderna och dess verkställighet.

Grundlig omarbetning fordras
Av vårt yrkande framgår i vilken riktning vi vill se förändringar av dokumentet. Sammanfattningsvis är det Miljöpartiets i utskottet uppfattning att förslaget till Lunds kommuns program för ekologisk hållbar utveckling 2013-2020 inte kan förbättras enbart genom förslag på punktvisa förändringar. Programmet måste grundligt omarbetas. Det fordras en helt annan målstruktur med mätbara, tidssatta och uppföljningsbara mål kopplade till åtgärder som har en direkt positiv inverkan på miljön. Vi är medvetna om att en sådan omarbetning ytterligare fördröjer fullmäktiges beslut om ett nytt program. Men vi ser hellre en förlängd process och ett vasst och verksamt program, än ett dokument med otydliga mål och i fullständig avsaknad av åtgärder.

Det händer i Lund

Sön 22 sep kl 20
Performance/ Föreläsning/ Konsert:
* Johan Landgren uppträder med sitt röstprogram The Voice is False

* Ashish Sankrityayan och Bithika Mistry ger en föreställning med indisk Dhrupadsång och Tempeldans
Plats: Vita Huset, Uardavägen i Lund
Entréavgift: 100 kr (80 kr för stud och medlemmar i SONG). Workshopdeltagare betalar ingen extra avgift.
Arr: Föreningen SONG, Skånes Övertonssångförening

Sön 22 sep kl 14-17 Workshop
Dhrupadsång i Lund med Ashish Sankrityayan

Sön 22 sep kl 14-17 Workshop
Indisk Tempeldans med Bithika Mistry
Anmälan: goesta.petersen@gmail.com eller till Göstas mobil: 0703 48 46 51
Kursavgift: 450 kr (250 kr för medlemmar i SONG.)

Veckans citat

Maten är medelklassens nya uttrycksmedel. När badrummet var färdigrenoverat, barnflickan fixad och bartendern beställd, var det dags för nästa steg: Att lära sig att äta. Först kom Nya Moderaterna, sedan kom Nya arbetarpartiet och därefter det nya Matlandet och den sänkta krogmomsen. … Regeringens Matlandet-satsning är i sin tur ideologiproduktionen som fungerar som grädden på det realpolitiska moset. Eskil Erlandssons miljardsatsning skulle göra Sörmland till Sveriges Toscana. Projektet närde en dröm om Sverige som en enda stor deli med Verner von Heidenstam som butiksbiträde.
Dagens Arena 12 september.

Bygg nya Klostergårdar i stället för villor, radhus och trevåningslängor!

Klostergården fyller 50. Arkitekterna Carl Grandinson, Birger Gustavsson och Curt Strelenert blev färdiga med de storslagna och i detalj genomarbetade planerna 1962. Sedan började man bygga. Som ett monument över deras livsgärning ligger Klostergården där, tio mäktiga gårdar i vackert rött tegel, med parken Klostergårdsfältet, Lunds vackraste med böljande gräsmattor och höga tråd, och med centrum, skola och kyrka så belägna att invånarna i de 2000 lägenheterna når dem utan att korsa en enda bilväg.
   Man bygger fortfarande på Klostergården. Mötesplats Klostergården kallas den mäktiga byggnad i rött tegel och glas som tillsammans med kyrka, församlingshem och centrum ska omge kyrktorget och skapa ett nytt offentligt rum.
   Mötesplats Klostergården väntas bli färdig i februari 2014, samma år som man börjar bygga minst 450 lägenheter i ”Skidbackehuset” vid idrottsplatsen. Den ursprungliga långa byggnaden kommer att delas upp i flera kortare. Klostergården får kanske 1000 nya invånare.
   Mötesplats Klostergården ska rymma fritidsverksamhet, bibliotek, skolundervisning, kommuninformation, träffpunkt för de äldre, stor samlingssal, föreningsrum, utrymmen för teater, dans, musik och film.
   Tisdagen den 17 september samlas Klostergårdsborna i skolans matsal, den enda samlingssal som hittills står till buds, för att berätta för tjänstemännen på Kultur- och Fritidsförvaltningen vad de förväntar sig av den nya mötesplatsen. Det inleder en diskussion som kommer att fortsätta länge.
   Och kanske kommer de också ställa frågan: Varför bygger man inte nya täta genomarbetade projekt som sparar mark, ger plats åt parker, skapar social gemenskap och håller hög kvalitet?
   Kort sagt, varför bygger man inte nya Klostergårdar i stället för villor, trista fuktskadade radhus eller ytkrävande trevåningshus som i den nu underkända planen för Norränga?

Nämndspolitiker, passa på att komma tisdagen den 17 klockan 19!
Jag menar inte bara er i Kultur- och fritidsnämnden.
   Socialnämnden berörs bland annat eftersom Mötesplats Klostergården också ska fungera som Träffpunkt för oss 70-90-åringar. Den gamla goda träffpunkten på Vårvädersvägen blev ju till vår sorg nedlagd förra året.
   Och Skolnämnden för Lunds stad har mycket att bevaka eftersom skolan ska integreras med Mötesplats Klostergården.
   Ledamöter från Servicenämnden med Lundafastigheter som byggt Mötesplats Klostergården är också välkomna. Ni kanske får uppdraget att bygga nya mötesplatser.
   Och välkomna alla andra kommunpolitiker. Det ska inte bara vara tjänstemän! Valet förestår. Det är dags att ni träffar folk. Vi ses tisdagen den 17 klockan 19 i Klostergårdsskolans matsal!
Gunnar Stensson
Klostergårdens byalag

Permanent uppehållstillstånd av Gunnar Stensson

Alla syriska flyktingar har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det betyder också att de kan återförenas med anhöriga som blivit kvar i hemlandet. Äntligen något att vara stolt över. Nu återstår hoppet att andra EU-länder följer det svenska exemplet. Åtminstone några. Åtminstone något…
   Utanför Migrationsverkets slitna lokaler vid Östra Farmvägen i Malmö står en långfärdsbuss parkerad. Ramkvillabuss. Grupper av flyktingar strömmar ut och fyller den. Kvinnor, barn, män. Syrier, eritreaner, somalier. Det är varmt och dammigt i Malmö idag men bussen är luftkonditionerad.
   När den är fylld svänger den ut på gatan och försvinner norrut, destination kanske Kalix, Haparanda, Luleå, Sundsvall, Norrtälje, Uppsala, Örebro, Västervik, Älghult, Växjö eller Hässleholm.
   Personalen på Mig jobbar för högtryck i de överfyllda lokalerna. Men de slipper i alla fall jobbet med tillståndsutredningar tack vare regeringsbeslutet.
   Ibland protesterar kommunerna. Värst är de moderatstyrda skånska med sin inskränkta villamentalitet
   Det talas ofta om de vita bussarna efter andra världskriget. Kanske kommer man om 50 år tala om bussarna på Östra Farmgatan.
   Jimmy Åkesson sitter i Rapportrutan och protesterar. Argumenten är desamma som 1945.

Hela havet stormar i fullmäktige av Gunnar Stensson

Enligt Tove Klette och Lars Bergwall har ”samma slags härjningar med oseriös bluffpolitik och skrämselpropaganda” som Vänsterpartiet kommunisterna ägnade sig åt i kommunalpolitiken för ett antal år sedan (det var på den tiden Lund var bästa skolkommun) åter drabbat Lund. Nu tycker sig Klette och Bergwall se att ”samma krafter numera tagit över Miljöpartiet i Lund”, eftersom MP anklagar kommunens ”mest betrodda tjänstemän” för att ”dribbla med bilsiffror” och ”beskyller kommunens miljöstrategiska enhet för att inte kunna räkna rätt vad gäller utsläppen av klimatgaser”.
   Dags för en utrensning i MP, tycks TK och LB anse. Deras auktoritet beträffande klimatfrågor tycks bygga på att de ”varit med länge”. Alltför länge, tycker många.
   Kommunens ”kunnigaste och mest betrodda tjänstemän” försvarar sig själva och undanber sig all klåfingrig betygsättning.
   FP och C har blåst till strid. Bilmotorerna dånar och moln av klimatgaser virvlar kring stadshallen. Vi gissar att MP antar utmaningen. V och DV är indirekt berörda av pajkastningen.

11 september 1973 av Gunnar Stensson

Kungen dog. Norrmalmstorgsdramat pågick. Den svenska valkampanjen var i full gång. Ingen av dessa händelser var viktig på lång sikt men de fick mycket publicitet.
   I Chile genomfördes en USA-stödd militärkupp. Det var på Nixons tid, ett år innan han tvingades bort från makten. Landets president Salvador Allende mördades i regeringsbyggnaden. Fascisterna förde tusentals fångar till Nationalstadion i Santiago där de torterades och dödades. Victor Jara fick sina fingrar avhuggna för att han aldrig mer skulle kunna spela gitarr. Sedan dödades han. Stora bokbål anlades.
   Det gällde att genomföra ett nyliberalt system enligt Milton Friedmans idéer. Man var grundlig. En svärm amerikanska ekonomer, de så kallade Chicago boys, tog över den chilenska ekonomin. De organiserade skolsystemet på ett sätt som sedan bara tillämpats i Sverige. Storbritanniens utbildningsminister Margaret Thatcher applåderade. Milton Friedman reste till Stockholm och mottog ekonomipriset. En enda demonstrant protesterade.
   Så inleddes det nyliberala segertåg som fick sitt slut i finanskraschen.
   I Svaneskolans aula samlades vi i solidaritet med Chiles folk. För att få råd med hyran tog vi en inträdesavgift på 3 kronor. Från USA kom Baran och Sweezy, författare till ”Monopolkapitalet.” Lena Granhagen sjöng Brechts protestsånger mot nazismen.

11 september 2001
Efter attacken mot World Trade Center i New York utgick ett påbud från president George W Bush som kom att styra hela världen. ”Den som inte är med oss är med terroristerna”.
   Kriget i Afghanistan inleddes omedelbart, kriget i Irak ett par år senare.
   All världens diktatorer och förtryckare vann legitimitet genom att ställa sig på USA:s sida. Mubarak, Khadaffi och många andra. Genom att stämpla oppositionella som terrorister kunde de beröva dem alla mänskliga rättigheter - och samtidigt få stöd från USA.
   Tortyren återinfördes i de flesta länder, även de som sedan gammalt uppfattades som demokratier. Ville man inte smutsa sina egna händer kunde man låta ombud ta hand om tortyren.
   Dawit Isaak är ett av offren för påbudet. Knappt hade det utgått från Bush, förrän Eritreas president Afeworki arresterade ledarna för den eritreanska oppositionen och lät dem försvinna i fängelser och plåtcontainrar: utrikesminister Haile Woldensae, Mahmoud Sherifo, Petros Salomon, Ogbe Abraha, liksom alla tidningsutgivare och journalister, bland dem Dawit Isaak.
   11 september och kriget mot terrorismen nämns sällan i kampanjen för Dawit Isaak. Förmodligen på grund av opportunism (den som inte är med oss är med terroristerna) väljer man att se fängslandet enbart som ett brott mot yttrandefriheten i stället för att sätta in det i dess politiska sammanhang.
   President Bush välkomnade president Afeworki i USA:s antiterroristfront och Eritrea blev Israels så gott som enda allierade i regionen – frånsett Mubarak, Khadaffi och Saudiarabien.
   President Afeworki tycks sitta säkert. De flesta av hans fängslade motståndare har dött i fångenskap och var Dawit Isaak finns vet ingen med säkerhet.
   Eritreanerna flyr i ökande antal. Somliga hamnar i Israel, som skickar tillbaka dem, andra råkar ut för utpressare i Sinai och några lyckas ta sig till Sverige, där eritreanerna åter hör till de största flyktinggrupperna.

Den svenska sardinen av Gunnar Stensson

Du vet väl vad NSA och GCHQ är? Jaså inte. Nå, det handlar om USA, Storbritannien och övriga engelskspråkiga länder som sysslar med kriminell avlyssning, bland annat i EU och FN.
   Det finns en tredje part som också hjälper till. Ligor brukar ju hålla sig med springpojkar. Det är Sverige. Och Sveriges kodnamn är SARDINE. Det var väl därför Reinfeldt talade så tyst om avlyssningen med Obama.

Sardin

Men Reinfeldt ser ju inte ut som en sardin. Snarare som en torsk. Det är absolut något fiskaktigt över honom. Ögonen.

Torsk

Duncan Campbell som avslöjade Sveriges roll var emellertid så indignerad att hans röst skälvde när han talade om avlyssningsskandalen inför Europaparlamentets kommitté Libe. De svenska delegaterna var förstås inte närvarande vid mötet. Skönast så.
   Senare har vi fått veta att FRA-lagens begränsningar inte gäller i samarbetet med de utländska stormakterna. Det är fritt fram.
   Inför EU har Sverige förlorat ansiktet. Och FN.
   Som många andra är jag ändå ganska obekymrad över avlyssningen. Jag ser den som en möjlighet att kommunicera åsikter. Alla nummer av VB, även detta, innehåller de kodord som brukar avlyssnas. Det vore ju roligt om tjänstemännen i NSA och FRA satt och läste dem. Regelbundet. Hi! Are you there?
   Men jag blev bekymrad när jag förstod att om jag vore en advokat i Lomma med en klient som var flykting och kom från Syrien, så skulle de med stor sannolikhet vara intresserade av att ta reda på vad vi talade om.
   Och om jag vore journalist och intervjuade Nehdi Gheza som satt inlåst på USA:s fångläger i Guantanamo så skulle de helt klart avlyssna mig.
   Liksom jag måste erkänna att jag försiktigtvis håller mig undan från Väster i Malmö för att inte råka ut för Vilks livvakter som en naiv gammal konstnär från Velllinge gjorde häromdan. Man vill ju helst slippa stryk. De är två mot en och slår på den som ligger. Det tycker jag är ojust.

”Opraktiskt, besvärligt och sårande för lärarnas självkänsla” av Gunnar Stensson

Man blir besviken när en person som vet bättre förfaller till floskler och skenargument för att försvara en dålig sak. Som t ex Maria Wetterstrand i ett inpass i Sydsvenskan 9/9 angående den senaste analysen av omrättningen av centrala prov.
   Hon påstår att betygen var orättvisare när hon själv gick i skolan (vilket var på 1980-talet). ”Och ja, det har blivit bättre” fortsätter hon, trots att hon mycket väl vet, att betygsinflationen sedan dess har skenat bortom all kontroll. Och att den är extremt orättvis.
   Hon förnekar inte undersökningens resultat att friskolorna systematiskt sätter för höga betyg men antyder att det förklaras av deras insikt att ”elever som förväntas prestera bra får högre betyg”.
   Hon förstår dock att detta knappast övertygar någon och föreslår därför central rättning av nationella prov. Hon skriver: visserligen är det ”opraktiskt, besvärligt och sårande för lärarnas självkänsla. Men det struntar jag faktiskt i”.
   Men problemet var ju att friskolorna systematiskt sätter högre betyg än provresultaten motiverar. Det kommer de förmodligen att fortsätta med.
   Det finns nog lärare som hamnat så långt ut på det sluttande planet att de välkomnar central rättning av nationella prov. Det blir ju en arbetsuppgift mindre.
   Lärare med rester kvar av professionell stolthet kvar känner sig ännu en gång inkompetensförklarade.
   Hellre än att lösa de grundläggande problemen med vinst, skolpeng och överetablering försöker Maria Wetterstrand dölja dem med ännu mer byråkrati som bara gör ont värre.

På demonstration i Karlskrona av Sten H

Jag var i Karlskrona i lördags, i den vackra staden med glittrande fjärdar, där jag dessvärre sällan vistats helt frivilligt. Desto märkligare för en gammal kustartillerist var det att jag var där för att delta i en demonstration, inte precis något man associerar med stan. Det är långt från Lund till Karlskrona, 2 ½ timme med tåg, men det var det värt.
   Det var Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet och Växjömedborgare mot NATO, båda lokala paraplyorganisationer, som var arrangörer och bakom dessa finns i sin tur Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kommunistiska Partiet, FiB Kulturfront m.fl. organisationer,
   Den yttre anledningen till att det ordnades i Karlskrona var den stora Natomanöver ”Northern Coasts” som hade sitt centrum där och som omfattade cirka 40 fartyg, ett 20-tal helikoptrar och fartyg och 2500 man.

Området det gäller är Östersjön mellan Bornholm och Ålandsförträngningen och det hela uppges handla om bekämpning av ”terrorism” som utövas av den fiktiva staten ”Bogaland”, vilket förstås är ett nytt namn på Ryssland. Vem tror de att de lurar?
   Men i grunden var det inte den uppgivna terroristbekämpningen vår demonstration handlade om. Vad det gäller är den krypande Nato-fieringen av Sverige, som under den borgerliga regeringen tagit allt starkare fart. Natosoldater övar i Norrbotten (med stöd av den lokala socialdemokratin som värnar om jobben!) liksom flygförband som kan bomba fritt över myrarna. Utrikespolitiskt lägger sig Sverige under Bildt och Reinfeldt allt närmre USA. Opinionsmässigt är en överväldigande del av svensk opinion fortfarande mot NATO-anslutningen, men de stora borgerliga partierna är för, liksom de stora opinionsbildande tidningarna (DN och Expressen, med Sydsvenskan och SvD lite mer diskret positiva). Det kan alltså bli som med EU: en kort men intensiv kampanj, allt är sedan länge förberett och med ett penndrag är det sen slut med alliansfriheten.

Sol över Stortorget
Vi samlades framför Konserthuset på Stortorget mitt ibland grönsakshandeln. I högtalaren var det gamla Mikael Wiehe-låtar – inte det sämsta men det är inte till att jämföra med levande musik. Vi formerade oss och gick iväg, ca 180 deltagare med många plakat och banderoller. (”Nej till Nato”, ”Nato ut ur Sverige”, ”Nej till krig mot Syrien – Följ FN-stadgan” m.fl.”) Vi var förvisso en blandad skara: gråhåriga från V och Kvinnor för fred, men många från Ung Vänster. Och vi ropade: ” Inte en soldat, inte ett gevär, inte en krona till NATO:s militär”.  Bra rytm, kanske ett slagord att ta upp i Lund och Malmö första maj?
   Vi gick halva Trossö Ronnebygatan fram, och sen till läroverkets aula där det var ett avslutande möte med fyra talare och musikteaterinslag. Förste och bäste talare var Tom Heyman, ett för mig nytt namn, men tidigare M-riksdagsman för Göteborg i 14 år och som sen ställde upp för Junilistan som han nu lämnat. Kanske var det ovanan att höra hans åsikter om Nato och EU på ett språk som inte var vänsterns som gjorde att det kändes så slående. Det var helt enkelt en vädjan till förnuft.
   Andra talare var också bra: Martina Skrak, V-kommunalråd från Malmö. Gudrun Tiberg från Fi och Kvinnor för fred och August Eliasson, journalist från Proletären. Det hela slutade med antagande av en resolution, se nedan.

Eftermäle
Nej, vi var inga folkmassor och Karlskronaborna är nog inte så lätta att få ut på gatan. Detta var under många år en av Sveriges mest övervakade städer med en notorisk kommunistskräck. . Men officerarna i flottan har alltid varit internationellt orienterade – ingen vapengren var så Tysklandsvänlig som Marinen fram till 1943 och sen gick det bra att skifta sympatier till England och därefter USA. Det är så klart häftigare att dricka cocktails med andra i vita uniformer. Men det är väl andra tider nu. Det borde väl inte ligga i stans intresse att stans ungdomar ska ut och dö/döda på fjärran krigsskådeplatser? Och vi i Vänsterpartiet vill ju ha en värnplikt som ger jobb i stan. även om vi är emot JAS och flottans nya plastschabrak. Men det är nog så att det är få som tar hotet om NATO-anslutning på allvar. Folk säger: Det är väl inget som är aktuellt. Nej., bara nästan.
   Karlskronas stora tidning, Blekinge Läns Tidning, skrev samma dag under rubriken: Kom ner från glasberget! (Egendomlig metafor i sammanhanget!) Och demonstranterna har fått det hela om bakfoten – det här är ju alls ingen NATO-övning, Sverige och Finland är ju med på övningen och då är det ingen NATO-övning! Men när nu ändå NATO är på tal så är det verkligen dags att kliva ner från glasberget, tycker BLT. ”Vi har suttit där alltför länge:” Och nu får ju Karlskrona vara med i stora världen – det var så härligt att se alla krigsfartygen stäva in över fjärden mot stan i en lång kolonn!
   Ja, det får bli min rapport från gamla Pinan!

---

Resolution
Genom överenskommelser över folkets huvuden har Sverige förts allt närmare den USA-ledda militäralliansen Nato.
Sverige har ställt upp i Natoledda krig som i Afghanistan och Libyen, samövar med Nato och upplåter territorium för utprovning av nya vapen.
Försvarsministern har nyligen ansökt om att Sverige ska delta i Natos snabbinsatsstyrka. Steget ska göras kort till medlemskap.
Ingen stor offentlig debatt om omläggningen av försvars- och utrikespolitiken har skett och den saknar därför demokratisk förankring.
Alliansfriheten har tjänat folket väl, bland annat genom att hålla Sverige utanför två världskrig. Därför finns en stor opinion i alla läger mot närmandet till Nato.
Vi kräver att Sverige distanserar sig från Nato och återgår till en strikt alliansfri och fredlig försvars- och utrikespolitik.
Vi säger nej till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka!
Den Natokrigsövning som planeras vid Karlskrona Örlogsbas, Northern Coasts, är enligt uppgift av projektansvarig militär, en övning i ”fredsframtvingande åtgärder” i en situation som liknar den i Syrien.
Sverige ska försvara FN-stadgans våldsförbud! Därför kräver vi att Sverige håller sig utanför de krig Nato och USA för.
Därför ska Sverige ta hem soldaterna från Afghanistan och säga nej till krig mot Syrien!
Slutligen efterlyser vi en bred debatt om krig och fred, om svensk utrikespolitik och alliansfrihet.
Församlade till protestmöte mot Nato i Karlskrona 7 september 2013.

Plantor och planeter av Asch

Det gamla observatoriet med omgivande park är numer en del av stadsparken. Jag skulle vilja att det blev ett starkt och brett politiskt stöd för att göra något riktigt fint av detta mest centrala hörn av stadsparken.

Jag har privilegiet att få delta i ett EU-projekt, som heter Hybrid Parks. Vi är en grupp med tre politiker och ett antal tjänstemän som är med och representerar Lunds kommun. Sexton partners (kommuner, stiftelser, regioner, universitet) i tio länder är med. Sekretariatet ligger I Tyskland. Med begreppet hybridpark vill man frammana bilden av en park som har många olika användningar och liksom ett hybridfordon har flera energikällor.

Det har varit mycket intressant få se en del och höra om många olika sätt att utveckla parker. Allt kan man inte ta med sig för att använda här, synsätt och villkor är så olika. Till exempel, i Assisi, växer en skog på sluttningarna nedanför staden med flera hundra år gamla träd. Under Franciscos tid och senare på dominikanermunkarnas tid på medeltiden användes skogen intensivt; träd hamlades för eldningsved, stammades upp för att bli takbjälkar, barkades för korgmakeri, slanor och mossor användes mycket. Detta har man nu planer på att återskapa genom att hugga ner alla de gamla träden och börja vedodlingen från början. Här är det svårt att föreslå nedhuggning av ett enda träd utan att det blir protester, men där var synsättet tydligen annorlunda. Planerna överordnade målet att göra Assisi så medeltida som möjligt för att bli en starkare turistmagnet.

Parkturism har drivits långt i England, och med stort odlingsintresse. Det finns det säkert villaägare som skulle vilja visa sina trädgårdar under annonserade visningsdagar. Något likande konstrundorna. Man skulle också kunna tänka sig att trädgårdar kring skånska slott skulle kunna utnyttjas bättre för att locka till regional turism. På många ställen i Europa finansieras parker via olika typer av stiftelser och föreningar och det är

ju inte något vi är vana vid. Parker i kommunal förvaltning har fått ta mycket stryk de senaste decennierna med stora neddragningar samtidigt som städerna växer och nya ytor ska anläggas och skötas. Det krävs (som i Malmö) ett starkt politiskt stöd för att upprätthålla någon kvalitet i parkerna. Vård, skola, omsorg är svårare att pruta på och grönområdenas betydelse för hälsa och välbefinnande negligeras. I England har man fina exempel på hur parker används i rehabilitering och demensvård.

Nu har vi chans att driva fram något riktigt fint kring gamla observatoriet. Maria Sjögren på parkförvaltningen knäckte projektnamnet Plantor och planeter. Jag tycker det är genialt, men är ännu bara en ide utan officiell förankring. För att få igång ett framgångsrikt projekt krävs engagemang, inte minst av politikerna. Hos tjänstemännen finns engagemang, de jobbar med hela stadsparken, och har tagit vissa initiativ kring observatoriet, de planerar att systematiskt ta kontakter med olika intressenter. Politikerna bör nu, som jag ser det, först och främst värna området så att inte husen säljs eller att någon etablering som exkluderar annat ges tillträde innan helheten börjar ta form. Inte enbart politiker i tekniska nämnden utan även service, kultur och fritid liksom Lundafastigheter måste entusiasmeras för iden. Och naturligtvis i kommunstyrelsen, som ju tenderar att ta beslut utan att ta vara på expertisen från facknämnder och förvaltningar.

Utan att förstöra rumsligheten bör observatorieparken bindas ihop med stadsparken. Riktigt vad som kan göras är ännu öppet; det vore fint att hitta ett sätt att inbjuda lundaborna att bidra med idéer. Skördefesten nästa år skulle kunna vara en invigning. Växthusen ligger en bit bort men kan ingå i skördefestområde. Det är synd att kommunen inte längre odlar i egen regi. Hur detta fint kunde kombineras med aktiviteter för barn och äldre såg jag exempel på Malta. Kafé och näringsställen som delvis kunde inrymmas i befintlig bebyggelse skulle liksom i Slottsträdgården i Malmö kunna använda sig av lokala grönsaker. Jag skulle gärna se att man byggde en stor vacker permanent dansbana med tak (med stjärnhimmeln målad i innertaket). Det har varit alldeles för trångt på dansbanan i parken i sommar. Ett sådant tak skulle kunna skydda även andra aktiviteter som marknader och barnaktiviteter beroende av vädret? Ja, detta bara lösa idéer, möjligheterna är många…

Spårvägsprojektet svajar av Sven-Hugo Mattsson

Just nu förs en diskussion i Sydsvenskan huruvida en förlängning av Brunnshögsspårvagnen skall fortsätta till Dalby eller södra Sandby. Diskussionen är konstig därför att frågan är om man skall ha spårvagn mellan orter som ligger ca en mil ifrån varandra och där det dessutom knappt finns bebyggelse emellan. Finns behov av spårbunden trafik mellan dessa orter bör det byggas tågtrafik.
   Men frågan är varför man nu börjar diskutera varthän spårvagnen skall fortsätta när den inte ens  finns och kanske heller aldrig kommer att byggas.

Svajar
Ett spårvägsprojekt som skjuts upp ett år för varje år, så som detta gör, är inte friskt. Vid valet 2010 lovade Mats Helmfrid, M, och Tove Klette, FP, att det skulle rulla spårvagn i Lund 2014, det är nästa år. Den senaste noteringen jag sett kommer från Anders Almgren, S, som i våras trodde att vi ser spårvagn i Lund 2017. Med tanke på de svårigheter som sen dess dykt upp tror jag på absolut tidigast 2018 och det förutsätter att allt, från och med nu klaffar. Jag utesluter inte att det i vår tid inte kommer att rulla spårvang i Lund. Se nedan fyra problem som måste lösas.

Finansiering
Är ett problem som måste lösas, nu. Vi kan inte hålla på att förlita oss på staten, Trafikverket. Jag har ställt frågan tidigare: varför skall Trafikverket som har så många viktiga, statliga projekt, på gång ge pengar till ett så uppenbart lokalt och regionalt projekt?  Jag ser hellre en dubbelspårig järnväg hela vägen till Göteborg, som exempel. Min åsikt är att vi själv finansierar det och tar fram dessa pengar nu. Det är naturligtvis inte lätt med en majoritet som har som målsättningar att sänka skatter.

Detaljplaner
En annan svårighet är att det ännu inte finns en samstämmig lösning om hur trafiken skall se ut på Clemenstorget och Bangatan. På Bangatan har vi redan en trafikinfarkt i meningen att det är svårt att ta sig över gatan redan nu, vid två ställen. Det är svårt att cykla här och alla är förbannade på alla. Lägg till att vi räknar med att trafiken här skall dubblas.

Mats Helmfrid och Brunnshög
Som jag har förstått det är det Alliansen själv som har dabbat sig i detaljplanen för Norränga.
   När planen röstas ner går Mats Helmfrid ut och ifrågasätter spårvägsprojektet till Brunnshög. Han tycker det svajar och svajar till det ännu mer. Byggnationen på Norränga har knappast någonting med Brunnshögsprojektet att göra i nuläget. En diskussion om förlängning kommer eventuellt att diskuteras när projektet är igång några år och vi har fått erfarenhet. Uttalandet gör nu att projektet går i stå. Först skall nu moderaterna diskutera Helmfrids uttalande och sen skall alla andra problem också diskuteras, till exempel opinionen.

Opinionen
Det finns en stark opinion mot projektet, det märktes vid informations och diskussionsmötet på Grand i våras. Denna opinion skall tas på allvar och respekteras. Mitt förslag är att kommunledningen gör en omstart och i grunden förklarar varför det är just spårvagn som gäller. Förklara varför alternativ som framförts om att ta ut delar av trafiken till Brunnshög från Gunnesbo och Stångby inte har någon substans. Förklara vilka alternativ som finns till finansiering om vi inte får statliga pengar. Fullmäktiges partier måste också föra en öppen diskussion om hur trafikföringen skall se ut vid stationen. Diskutera noggrant Clemenstorget, finns altternativ? Att föreslår att spårvagn skall upp på Clemenstorget kan mycket väl stjälpa allt.

Ny kommunledning
Jag tror inte att Alliansen och dess företrädare Mats Helmfrid och Tove Klette är kapabla att ro ett spårvägsprojekt i hamn. Det är bra i en eventuell omstart att vi får en ny kommunledning. Men jag är inte säker på att ens det räcker. Helmfrid senaste uttalande var nog sista spiken i kistan.
   Låt mig till sist påpeka att, trots kritik, är jag för spårvagn. Det är bra att kollektivtrafiken har sitt eget reservat, går snabbt och är bekvämt. För en så stor stad som Lund vore det utmärkt med spårvagn. Observera att Malmö var ungefär lika stort som Lund nu när de byggde spårvagn för sisådär hundra år sedan och vi reser mycket mer nu. Gärna spårvagn i alla väderstreck, det hade varit häftigt.

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
7 sept kl 17
”Musik av Chopin”
Albina Veisland, piano

Protestera på lördag!

Ska Sverige stå värd för NATOs krigsfartyg?
Karlskrona fylls nu på lördag av NATO-länders militär. Mängder av krigsfartyg ska då ha anlöpt staden, en del troligen med kapacitet att bära kärnvapen. Ännu ett stort steg ska tas, bort från vår officiella position av neutralitet och alliansfrihet.
   Många minns säkert de ryska övningar i Östersjön som i våras skapade så stort rabalder i svenska media. I efterhand blev det klart att de inte var attackövningar riktade mot Sverige utan om s.k. strategiskt försvar. Carl Bildt hade informerats, och han gjorde själv helt klart att några ryska anfallsövningar inte hade förekommit. Men den mediala beskrivningen av händelsen passar in i alliansens strategi för att knyta Sverige mycket nära NATO.
   Accepterar vi nu att vår statsledning står värd för NATO-övningen Northern Coasts, som gör Östersjön till en krigszon (mot vilken fiende)?
   Det är viktigt med proportioner.

Ulf Bjerén, ledande i arbetet med lördagens demonstrationer i Karlskrona, påpekar att Ryssland svarar för under 5% av världens militärutgifter, USA och NATO för omkring 55%. Det är NATO, och speciellt USA, som står inte bara för vapenskrammel utan för direkta militära aggressioner mot andra länder. Därför är det viktigt att stötta demonstranterna i Karlskrona nu på lördag. Bertil Egerö

Upprop inför demonstrationen lördag den 7 september:
Alla fredsvänner och antiimperialister, slut upp bakom parollerna:
   Nej till Natomedlemskap!
   Nej till Natos krig!
   Nato ut ur Sverige!
Över folkets huvuden har Natoanhängare närmat Sverige till Nato. En stor Natokrigsövning planeras i Östersjön under namnet Northern Coasts. Den 7 september, då fyrtiotalet krigsfartyg ligger för ankar i Karlskrona, planeras demonstration och protestmöte.
   ”Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet” och ”Växjömedborgare mot Nato”, lokala paraplyorganisationer som Folket i Bild tagit initiativ till, manar alla fredsvänner och antiimperialister att sluta upp bakom de tre parollerna.
   Samarbeta med andra på din ort för att stärka proteströrelsen! Dags att lyfta Natofrågan!
   Kom till Karlskrona, Stortorget lördag 7 september kl 13!

Om den borgliga regeringens Tunnelseende av Asch

Igår skedde genombrottet i hallandsås- tunneln och media och minister var där och firade. För sådär tjugo år sen påbörjades byggprojektet med löfte om snabba förbindelse. Jag som då arbetspendlade till Göteborg hoppades på förkortade restider. Men ni vet hur det gick, eller rättare sagt inte gick, och nu är jag pensionär. De som planerade och byggde järnvägen på båda sidor om tunneln fick sådär tio år extra på sig att ställa allt i ordning.
   Men vad har hänt? Det är fortfarande enkelspår från Helsingborg! Ofta sitter man där och väntar på försenade mötande tåg. Och hur är då planerna? Jo, enligt remissförslaget till nationell plan för transportsystem 2014-2025 ska dubbelspåret vara utbyggt till 2025, fast inte hela sträckan, 15 procent kommer fortfarande att vara enkelspårigt efter 2025.
   Naturligtvis bör dubbelspårsutbyggnaden, i alla fall sträckan Ängelholm-Maria,  tidigareläggas. Om Trafikverket får erforderliga anslag för att genomföra projektet skulle det kunna påbörjas mer eller mindre direkt. Att fördröja dubbelspårsutbyggnaden av denna del på Västkustbanan innebär att man inte kan utnyttja den nya järnvägskapacitet som öppnandet av Hallandsåstunneln medför. En lång enkelspårssträckning hämmar Västkustbananas möjligheter att ersätta klimatstörande trafik på E6.

Om person och struktur av Sten H.

Den amerikanske presidenten har besökt Sverige. OK, ledaren för världens mäktigaste stat måste naturligtvis få ett korrekt officiellt bemötande. Till det kommer att det här är en person med ett betydande intellektuellt bagage – han är professor i juridik. Därutöver har han breda personliga erfarenheter från sin uppväxt som svart och underpriviligerad. Han har i anföranden och i sina valkampanjer visat upp att han har insikter och förståelser som inte är så vanliga. Till det kommer att har en utomordentlig formuleringsförmåga vilket gör honom till en av de främsta politiska talarna i vår tid. Inte konstigt att han bemöts med sympati och beundran, också i vårt land.
   Och inte är det konstigt att så många har knutit förhoppningar om att under hans ledning ska USA göra det rätta i världspolitiken, eller i varje fall inte uppträda kriminellt och svekfullt eller vad nu det kan kallas i politik på den nivån.

Strukturerna avgör (nästan) allt
Problemet är att det spelar i stort sett ingen roll vilka sympatiska personliga egenskaper en enskild ledare för en världsmakt har. Obama har stor frihet i att tala om det ena eller andra, men när det gäller USA: s faktiska politiska handlande är hans frihet mycket liten och vad gäller USA: ekonomisk-politiska roll i världen ligger den utanför hans domän. Ibland blir ledarens maktlöshet särskilt tydlig. Obama verkar vara en vänlig och förnuftig själ som rentav har lovat att han ska stänga Guantanamofängelset, men han kan inte.
   Det är i stort sett detta som åsyftas när man talar om att det är strukturerna som bestämmer. Det låter tråkigt och snävt och vi är alla så mycket mer böjda att tala om människor och åsikter och karaktärsegenskaper. Ja. det är omöjligt att låta bli. Och visst, ibland kan en enskild ändra historien. I stora drag skulle väl inte historien ha ändrats så mycket, men visst var det Churchills envishet 1940 som gjorde att England inte gav upp även om Hitler hade varit körd förr eller senare mot USA och Sovjet. Ja så kan man hålla på. Jag vill bara säga att det är löjeväckande när tänkande människor först talar om hur viktigt det är för oss alla att Obama blir president och sen är upprörda och besvikna när han mördar människor med raketer från luften i Jemen eller skickar missiler mot Syrien och gör en poäng i att inte bry sig om FN.
   Ja, det får räcka med detta skolmästarinlägg för i dag. En annan gång skulle det väl vara intressant att ta upp USA:s roll i världen och hur Sverige bör förhålla sig till den.

Inga hjältar, inga helgon av Gunnar Stensson

Obama var i Stockholm. Orden flödar. Perspektiven skiftar. Befriare eller förtryckare?
   Egentligen vet vi att systemet är självstyrande och självgenererande. Redan gamle Eisenhower upptäckte det militärindustriella komplexet. Till det hör CIA och underrättelsestrukturerna. Bakom dem finns den finansiella strukturen och därbakom den härskande klassen: den enda procenten.
   All denna makt personifieras av USA:s president, av Barack Obama. Han försöker modifiera, inte styra kanske, men i alla fall åstadkomma t ex nån sorts sjukreform, göra något åt klimatet, tala om en rättvis fred i Mellanöstern. Han har ärvt rasförtrycket, de orättfärdiga krigen, Guantanamo, drönarna.
   Vad är Obama och vad är systemet?

Några vänner menade att det var fel att kritisera Anna Lindh personligen för beslutet att utlämna de båda egyptierna till Mubaraks tortyrfängelse, som jag gjorde när jag presenterade Lena Sundströms viktiga bok ”Spår” förra veckan. 
   Hösten 2001 hade präglats av hat och fruktan. Den definierades av 11 september och War against terror. Anna Lindh ingick i en svensk regering, som var en del av ett världssystem av våld och paranoia, lett av president Bush.
   Perspektivet på världen 2013 är helt annorlunda, efter krigen i Afghanistan och Irak. Och efter avslöjandena i ”Kalla Fakta” och Lena Sundströms bok är också synen på utlämnandet av egyptierna en helt annan.
   Jag medgav att kritiken inte borde riktas mot Anna Lindh personligen. En sådan kritik ger ett felaktigt perspektiv på händelserna. Den amerikanska stormaktens närvaro 18 december 2001, regeringens attityd och den allmänna opinion som regeringen var beroende av hade lett till beslutet. Hur skulle hon ha kunnat motstå?
   Det finns större skäl att vara upprörd över Göran Persson, som bara ett år efter hennes bortgång lade allt ansvar på henne, trots att han själv varit ordförande vid det regeringsmöte som fattat utlämningsbeslutet och trots att inget av de sjutton statsråd som deltog hade reserverat sig.
   Ansvaret delas av många och ingen är oskyldig.
   Vi ska inte begära eller föreställa oss att de som sitter vid makten är oberoende. Än mindre att de är hjältar eller helgon.

Däremot bör vi stödja dem som gör uppror mot makten, mot systemet, en Julian Assange, en Bradley Manning och en Edward Snowden. De är inga ledare, inga hjältar, inga helgon.
   Men de har ensamma ställt upp mot systemet och de får ensamma bära konsekvenserna. Bradley Manning har 35 år i Obamas fängelse framför sig. Edward Snowden har tillfälligt asyl i Ryssland men befinner sig under total kontroll av både den amerikanska och ryska säkerhetstjänsten.
   Det är meningslöst att dyrka eller fördöma dem, men vi måste stödja dem, för vår egen skull.

Gick Wikileaks-filmen snett? av Bertil Egerö

Visst ska filmen ses. Den visar hur svårt det börjar bli för stater och företag att i internets tidevarv hålla sina hemligheter borta från offentligheten. Den visar också vad s.k. demokratiska stater är beredda till för att spionera på allt och alla, och för att stoppa läckor när de upptäcks. Inga vackra egenskaper.
   Den amerikanska militärens framfart i Irak hörde till de första stora avslöjandena. USA framstod efterhand, både för sina egna och för oss andra, som den brutala människoföraktande våldsapparat dess militär (och regering) i praktiken är, i Afghanistan, i Jemen och i andra länder där regimen anser sig ha rätt att bomba och mörda.
   Filmen visar också hur Wikileaks för några år sedan hjälpte isländarna att uppdaga de stora svindlerier som drivit deras egna banker i konkurs. Därmed kunde isländarna stå emot starka påtryckningar att som nation överta bankernas enorma skuldsättningar. Mycker mer av den sorten hade behövts, både i Europa och i USA.
   Det var när Julian Assange i Sverige blev polisanmäld av två kvinnor som nedgången för Wikileaks började. Den historien väntar ännu på sin förklaring – t.ex. får vi i filmen se bild på den kvinna som plötsligt dök upp på seminariet med Assange och sedan klistrade sig fast vid honom, för att efter gemensamt sex polisanmäla honom. Men i filmen intervjuas bara den andra kvinnan, en Wikileaks-volontär som lånat honom sin bostad. Varför intervjuas inte den okända kvinnan, hon som drev fram en polisanmälan?
   Assange har nu getts asyl av Ecuador, och hålls av Storbritannien fången i dess ambassad i London. USA har därmed lyckats allvarligt försvaga Wikileaks. Den aspekten borde ha stått i centrum. I stället handlar en stor del av filmen om Assanges personlighet, liksom om vem Bradley Manning är; soldaten som gjorde det möjligt att avslöja USA-militärens hänsynslöshet mot ockuperade folk. Den tanken drabbar mig att filmen därmed faktiskt går USAs ärenden. 

Varför? Filmen dokumenterar en organisation som arbetar för yttrandefrihet och öppenhet; det viktiga att medborgarna i demokratiska länder får veta sanningen. Då borde staters agerande när de sätter demokratins regler ur spel för att försvara demokratin ges mer utrymme. Att fokusera på vilket slags människor som tar steget att bli ’visselblåsare’, eller som väljer att avslöja dem, är att föra filmpubliken från det centrala ämnet.
   Julian Assange har med Wikileaks visat att spelreglerna för stater och företag kan förändras, till demokratins fördel. Edgar Snowden har nyligen tagit steget att avslöja USAs omfattande spionerisystem, som täcker både enskilda, statsledningar och FN. Jag ser fram mot en film som följer upp Wikileaksfilmen med att dokumentera detta slags verksamhet och dess konsekvenser, för alla de som drabbas och i förlängningen för våra samhällssystem.

PS.Filmen We Steal Secrets: The Story of Wikileaks berättar går just nu på Kino. Se den innan den försvinner.

Per T Ohlsson om socialdemokratin och kommunismen av Gunnar Stensson

Olof Frånstedts avslöjanden om IB-affären och om Sten Anderssons och Anders Thunborgs hemliga möte med det ryska kommunistpartiets centralkommitté 1965, som vi berättade om i förra numret av VB, har också intresserat Per T Olsson.
   Socialdemokraterna var oroade över att SKP vid mitten av 60-talet under CH Hermansson var på väg att frigöra sig från Sovjetberoendet och framträda som ett demokratiskt vänsterparti med en mer radikal socialistisk politik än de själva.
   Ett oberoende SKP skulle kunna tävla politiskt med socialdemokratin och bli svårare att misstänkliggöra. För att förhindra detta sammanträffade den socialdemokratiska partidelegationen med det ryska kommunistpartiets centralkommitté. Ryssarna erbjöds samarbete med det svenska regeringspartiet.
   När Per T Ohlsson i söndagens Sydsvenska tar upp de nya IB-avslöjandena, hyllar han socialdemokratin för dess ”kamp mot kommunismen”, även om han medger, att den ”kunde gå över styr” ibland.
   Bildandet av en illegal spionorganisation, utlämnandet av svenska medborgares namn till USA:s underrättelsetjänst, minst ett hemligt möte med det ryska kommunistpartiets centralkommitté, rader av lögner under IB-affären, en rättsvidrig skenrättegång och årtionden av förnekande – det är ganska mycket som gått över styr under ganska lång tid!
   Vad handlade socialdemokraternas ”kamp mot kommunismen” egentligen om? Att SKP var på väg att frigöra från Sovjetimperiet borde ha hälsats med tillfredsställelse eftersom det innebar minskat sovjetiskt inflytande i Sverige.
   I stället sökte socialdemokraterna samarbete med de ryska kommunisterna, mot den nya linje CH Hermansson drev.
   Så ökade Sovjets inflytande i Sverige vid en tidpunkt då Kosygin och Brezjnev hade avsatt Chrusjtjov och genomdrivit en hårdare linje som ökade spänningen i det kalla kriget och till slut ledde till Sovjetunionens sammanbrott.
   Samförståndet mellan socialdemokraterna och Sovjetledningen kom bland annat att medföra att Sten Andersson som svensk utrikesminister fördröjde de baltiska staternas frigörelse genom att hävda att de var en integrerad del av Sovjetunionen.
   Så förhöll det sig med socialdemokraternas ”kamp mot kommunismen”. Per T Ohlsson har ingen anledning att hylla den – ens efter sina egna premisser.

Trängande behov på Öresundståg av Stamnosslin

Här kommer ett litet exempel från en måndagkväll i augusti i hur det kan gå till i valfrihetens och avregleringens Sverige.
   Jag hade träff i går med mina gamla arbetskollegor på en pub i Malmö. Resan hem till Båstad och Skummeslöv blev som följer:
   “Köpte biljett (Malmö-Båstad 21.08), passerade en biljettkontroll, ner på perrongen och såg att Öresundståget var försenat 8 minuter. Samtidigt började jag känna effekten av mina öl. Ett trängande behov gjorde sig påmint. OK jag tar en plats och går på toa efter Lunds station, tänkte jag. Fick en bra plats och började läsa en nyinköpt bok. Efter Lund uppsökte jag närmaste toalett, där jag möttes av beskedet “Toaletten är avstängd”, sökte nästa med samma besked och nästa etc. Bistert konstaterade jag att ingen toalett var i funktion. Sökte efter konduktören. Fanns ingen.
    Nu var det kris. Benen i kraftig korsposition. Snart i Landskrona. Får hoppa snabbt ut och försöka uträtta mitt behov, planerade jag. Sagt och gjort. Steg ut men inte bättre än att jag trampade i mellanrummet mellan tåget och perrongen. Föll men kom snabbt upp på benen. In bakom en buske men i samma ögonblick blåste tåget till avgång. In igen (i dubbel bemärkelse). Gick fram och tillbaka på tåget. Såg ingen annan utväg än att stiga av i Helsingborg. Normalt stannar tåget 5-6 minuter i Helsingborg men eftersom tåget var försenat insåg jag att jag inte skulle få tid att göra mitt trängande behov på en av Knutpunktens toaletter. Ringde min hustru och bad henne komma och hämta mig i Helsingborg.
   Steg alltså av i Helsingborg för att uppsöka en toalett. Fanns ingen på perrongnivån utan började söka mig uppåt. Såg skyltar som pekade upp till “Färjevåningen”. Äntligen en toalett.
   Myntinsläpp? Nej möttes av beskedet att skicka SMS till ett särskilt nummer och med ett kryptiskt meddelande typ QCYZCXD. Med skakiga fingrar lyckades jag få iväg ett SMS men fick beskedet “Hej! Vi kunde inte debitera din beställning för terminal QFCX”.
   Rusade ner en våning. Hade tidigare passerat en av Knutpunktens sunkiga pubar. In där och äntligen – där var räddningen. Öppen toalettdörr. Inga mynt. Inga SMS-meddelande.
   Mitt trängande behov var över. En halvtimma senare kom min hustru inkörandes på Knutpunkten och hämtade upp mig.”   
   Hur kan Region Skåne tillåta att ett Öresundstågs körs utan fungerande toaletter och utan konduktör?
   Sverige är på väg åt fel håll. Upphandlingar och leka marknad enligt New Production Management-skolan har försämrat medborgarservicen, när entreprenörer jagar kostnader och struntar i kunden. Sjukvård, kollektivtrafik, skolor, äldrevård har blivit en lekstuga för inkompetenta, borgerliga politiker och oseriösa entreprenörer. 

Landskapet skiftar färg av Gunnar Stensson

28/8
Vetefälten på Värpingesidan är redan skördade, plöjda, harvade och sådda. Det stora välvda fältet blänker brunsvart i morgondaggen. En flock vita måsar och en och annan råka hackar efter mask. Om någon vecka kommer jorden få en lätt grön nyans.
   Några ladusvalor pilar nära vattenytan. Ibland snuddar de vid den och splittrar spegelbilden av strandpilarna. Linné trodde att svalorna övervintrade på sjöarnas botten.

1/9 söndag
Vindbrus i vegetationen vid ån. Då och då hörs smällar bortom buskarna. Gevärsskott? Täta moln far snabbt över himlen och ibland glimtar solen fram. Här nere är det lä. Trappan vid bron uppför åbrinken är övervuxen med rallarros och långa nässlor.
   Den vidsträckta rågåkern breder ut sig mellan Trolleberg och väg 108. Rågen är för länge sedan skördad, men den höga stubben står kvar. Den skiftar färg från vitt till brunt och rött. Mellan stråna växer gräs och tistlar: gröna revor i den brunröda buktande mattan.
   Det smäller. Bakom ett par rullar råghalm syns silhuetten av en man och ett gevär. Längre bort skymtar två jägare till. Är det fasanerna som blivit lovliga?
   En häger strävar mödosamt mot den hårda vinden som sliter i de stora vingarna. Ett skott smäller långt borta. Hägern viker genast av mot norr, snabbt nu, med vinden bakom sig.

3/9
Rullarna med råghalm är borta. Mullret från en morgontidig traktor hörs från Flackarpshållet. Där. Den har hållit på någon timme. Halva kornåkern lyser fuktigt svart, målad med en bred pensel.

5/9
Ja, nu har det skett! Värpingefälten skiftar i grönt. Det syns i solljuset där åkern buktar sig. Om ett par dagar kommer de bli helt gröna.

Friskolor konkurrerar med överbetyg av Gunnar Stensson

En jämförelse mellan friskolornas och de kommunala skolornas betygsättning som publicerades i DN 4/9 visar att de fristående gymnasieskolorna systematiskt sätter för höga betyg jämfört med resultaten i de nationella proven, medan de kommunala gymnasiernas betyg överensstämmer mer med provresultaten.
   En orsak som många pekar på är attitydskillnaden mellan lärare i kommunala gymnasier och lärare i friskolor.
   De offentliganställda lärarna strävar efter att vara opartiska och sätta rättvisa betyg. Den hållningen var ännu mer tydlig före kommunaliseringen, eftersom gymnasielärarna då var statstjänstemän som förutsattes tillämpa likabehandling och oväld i yrkesutövningen.
   Lärarna i friskolor däremot är anställda i vinstgivande skolor. De uppmuntras till en entreprenörsanda som handlar om att främja det egna företaget. Höga betyg på eleverna betyder ett högt betyg på deras lärare och ett högt betyg på deras skola. Det ger vinst.
   Dessutom utsätts de i större utsträckning än de kommunala lärarna för påtryckningar från arbetsgivare, föräldrar och elever.
   Tendensen att använda betyg som konkurrensmedel har ökat med vikande elevunderlag och en överetablering av friskolor som kämpar för sin överlevnad.
   – Skolor kan konkurrera med andra medel än bra utbildning, exempelvis genom generös betygssättning, säger skolforskaren Jonas Vlachos.
   – Siffrorna tyder på att det skulle vara systematiska skillnader mellan friskolegymnasier och kommunala gymnasier, säger chefen för uppföljningsenheten i Stockholms skolförvaltning Christer Blomkvist. Det här kräver mer forskning.
   De gymnasiekoncerner som vuxit kraftigt under de senaste åren sticker ut i undersökningen. Det gäller Thorén business school, Mikael Elias-gymnasierna och förstås de nu konkursade John Bauer-gymnasierna.
   – Det här är förstås inte acceptabelt, sa utbildningsminister Jan Björklund i tv.

Lunds klimatmål – fantasisiffror från borgerligheten av Ulf Nymark

Att den borgerliga majoriteten i kommunen inte kan eller vill sätta in åtgärder för att kommunen ska klara av de minskningar av växthusgasutsläpp som är nödvändiga för att nå det uppsatta klimatmålet har vi tidigare konstaterat i VB. Likaså att de borgerliga dribblar med siffrorna och tecknar in utsläppsminskningar av åtgärder som varken är beslutade eller finansierade.

Utsläppsbana
Detta bekräftas återigen i anslutning till en gemensam MP- och DV-motion om nu ligger på fullmäktiges bord. Motionen tar sin utgångspunkt i att kommunen har som mål att utsläppen fram till år 2020 ska ha minskat med minst hälften i förhållande till 1990 års utsläppsnivå. MP och DV konstaterar i motionen att kommunen har långt, mycket långt, kvar till detta mål, trots att år 2020 kryper allt närmare i tiden. Därför vill motionärerna att kommunen sätter upp delmål för varje år som återstår till etappmålet. Delmålen kan då tillsammans bilda en kurva, en bana, för hur utsläppen ska minska, ungefär som Riksbankens räntebana. Sådana delmål minskar förstås i sig inte utsläppen, men det kan vara ett hjälpmedel för att avgöra vilka åtgärder som måste sättas in för att nå etappmålet 2020, menar motionärerna.
   Motionen, som nu gör sin andra vända i kommunstyrelse och fullmäktige (p.g.a. ett återremissbeslut i fullmäktige), åtföljs i sedvanlig ordning av en s.k. tjänsteskrivelse från kommunkontoret. Tjänsteskrivelsens bedömningar av hur kommunen ligger till i förhållande till målet har nu den borgerliga majoriteten gjort till sina.

Borgerlig optimism
Majoritetens ställningstagande andas optimism – kommunen är på väg att nå etappmålet! Som stöd för denna uppfattning åberopar man en sammanställning över åtgärder och hur stora minskningar varje åtgärd har bidragit eller kommer att bidra med. En första och hastig blick på sammanställningen förefaller ge stöd för optimismen. Redan är 2008 var målet nästan nått – bara några få procent återstod att spara in!

Nästan allt återstår
Men vänta – så sent som i kommunens årsredovisning för år 2012 framgick att av det reduceringsbeting på totalt 203 750 ton växthusgaser hade kommunen mäktat med 13 500 ton. Knappt 7 procent av deutsläppsminskningar som fordras för att nå etappmålet har klarats av på 20 år! Hela 93 procent återstår. Hur hänger då detta ihop?

Luftsiffror
Svaret på den frågan är att det mesta av siffrorna är luft – för att nu undvika det betydligt hårdare uttrycket bluff. De flesta åtgärder som de borgerliga anser föra fram mot målet är i många fall inte ens beslutade eller finansierade. Bland annat återstår investeringar på ca 1 miljard kronor i LundaMaTs-åtgärder, där inga som helst beslut fattats. Man räknar också åtgärder och investeringar till godo som med stor sannolikhet inte kommer att genomföras förrän efter etappmålåret 2020.

Utsläppsökningar tas inte med
Till detta kommer också att de borgerligas prognos över utvecklingen inte heller inkluderar förväntade utsläppsökningar. Till exempel de utsläppsökningar som följer av att Brunnshögsområdet och ESS byggs, eller av att man inbjuder till ökade utsläpp från vägtrafiken genom att bygga nya motorvägsavfarter och breddning av E22 genom Lund.

Jämförelse med hushållsbudget
Om ett hushålls månadsbudget läggs upp enligt samma principer som när borgarna räknar utsläppsminskningar skulle budgeten bland annat innefatta: en lotterivinst som hushållet ännu inte vunnit (och man vet inte heller om man har råd att köpa lotterna), man räknar in inkomster för ett extraknäck som man ännu inte fått, och man räknar in inkomster som möjligen, men bara möjligen, kommer efter månadsskiftet. Och som grädde på moset låter man bli att räkna in den kraftiga hyreshöjningen som ska betalas innan månadsskiftet utan kalkylerar helt kallt med den gamla hyran.

Hårda bud
De borgerligas fantasisiffror är inte bara djupt oroande, de är i högsta grad alarmerande. Man kan redan nu konstatera att vid fortsatt borgerlig majoritet i valet 2014 så kommer koldioxidutsläppen inom Lunds kommun att ligga en bra bit över målet år 2020. Blir det en ny och rödgrön majoritet blir det hårda bud för både den nya majoriteten och lundaborna när 8 års försummelser skall tas igen på 5 år.

Låt oss ses i Karlskrona den 7 september!

Över folkets huvuden har Natoanhängare närmat Sverige till Nato. En majoritet vill att Sverige ska förbli alliansfritt och fredligt, men de som styr har fört oss in i Natoledda krig som i Afghanistan och Libyen och ställt Sverige till förfogande för krigsövningar och vapenutprovning. Det tjänar det dolda syftet att närma oss krigsalliansen för att steget ska bli kort till fullt medlemskap. Med allt vad det skulle innebära av försämrat strategiskt läge, risk att med automatik dras in i krig och i händelse av krig bli nukleärt slagfält. I höst är det dags igen. En stor Natokrigsövning planeras i Östersjön under namnet Northern Coasts. Den 7 september ligger fyrtiotalet krigsfartyg för ankar i Karlskrona. När de 3500 Natosoldaterna intar stadens gator planeras demonstration och protestmöte.
   ”Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet” och ”Växjömedborgare mot Nato”, lokala paraplyorganisationer som Folket i Bild tagit initiativ till, manar alla fredsvänner och antiimperialister att sluta upp bakom parollerna:
 - Nej till Natomedlemskap!
 - Nej till Natos krig!
 - Nato ut ur Sverige!
Samarbeta med andra på din ort för att stärka proteströrelsen! Dags att lyfta Natofrågan! Kom till Karlskrona, Stortorget lördag 7 september kl 13!
   Kontakt i Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595.
Bertil Egerö

Obamas Sverigebesök

Barack Obama, håll ditt löfte - stäng Guantánamo!
Den amerikanska ambassaden har på sin Facebook-sida den senaste veckan presenterat en bildserie, med platser och sevärdheter president som Barack Obama bör besöka när han kommer till Sverige den 4:e september.
   Vi har som svar gjort en egen bildserie, där vi uppmanar honom att hålla det löfte han gav när han tillträdde som president - att stänga fånglägret på Guantánamo.

Se alla bilderna

Bohuslänsk burka av Asch

"I städerna brukar en del av kvinnfolken, då de går ut på gatan, att hava över sig en svart kåpa, som hängde över huvudet och räckte ner mot midjan; med denna kåpa gömde de så bort ansiktet, att icke mer var öppet än ett litet hål ovanför näsan, därigenom de tittade ut, så att ingen kunde se hur de såg ut i synen eller känna dem igen." Så här skriver Pehr Kalm i sin dagbok från sin bohuslänska resa 1742.
   Något sådant har jag aldrig hört om. Man har sagt mig att kvinnorna här bar svarta kläder och att det inte finns någon färgglad folkdräkt designad under den nationalromantiska eran. Och för detta och mycket annat ges Schartau skulden, men kanske bar han inte skulden till allt elände här på västkusten.

Anna Lindh utlämnar flyktingar till Mubaraks tortyrkammare av Gunnar Stensson

En orkan av ondska svepte över världen efter den 11 september 2001. Världens största terrororganisation, CIA, jagade med stöd av 54 länders regeringar påstådda terrorister. De tiotusentals offren transporterades illegalt i amerikanska flygplan och spärrades in i hemliga fängelser runt om i världen där de torterades och mördades. Vi kommer ihåg Abu Ghraib. Guantanamo existerar fortfarande.
   Den socialdemokratiska svenska regeringen samarbetade genom att utlämna de båda egyptierna Agiza och Alzeri till CIA och Mubarak 18 december 2001. Man var väl medveten om vilka varianter av tortyr som tillämpades i Mubaraks fängelser, förutom primitiva grymheter, elektrisk tortyr av många varianter.
   Vid ett möte på UD den 17 december 2001 hade utrikesminister Anna Lindh tillsammans med statssekreteraren Gun-Britt Andersson och flera höga tjänstemän godkänt att ett hemligt CIA-plan skulle forsla de båda egyptierna till Kairo.
   Följande dag fattades det formella regeringsbeslutet. Ordförande var Göran Persson, föredragande Anna Lindh. Dessutom hade följande statsråd varit närvarande på det skändliga regeringsmötet: Hjelm-Wallén, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm och Bodström.
   När händelserna avslöjades i Kalla Fakta förekom många undanflykter och rena lögner. Fortfarande är ansvaret inte utrett.
   Journalisten Lena Sundströms nyutkomna bok ”Spår”, Natur och Kultur 2013 är en skakande berättelse om den internationella paranoian åren närmast efter 2001. Subtil teknik och organisation, arméer av experter och tekniker och obegränsade ekonomiska resurser sattes in med det enda syftet: att plåga och slita sönder mänskliga kroppar.
   Nu är Mubarak fri igen. 100 000 har dött i det syriska blodbadet, två miljoner syrier är på flykt, ett fyrtiotal stoppades i natt på Öresundsbron och krigsretoriken flödar.

Till slut
Den 13 september 2003 var politiker och skolledare samlade i en hörsal på Stortorget 1. Skolinspektionen rapporterade om tillståndet i Lunds skolor. Jag var relativt färsk ordförande för Utbildningsnämnden. Vi avslutade den första delen av dragningen ungefär klockan tio. Medan vi drack kaffe kom ett telefonsamtal: Anna Lindh hade avlidit av sina skador.
   Sten-Bertil Ohlsson uppmanade Lunds skolor att flagga på halv stång. Mötet fortsatte. Något helgon var inte Anna Lindh, bara en duktig liten karriärist.

IB-affären 1973 – en historia om dubbelspel, lögn och förräderi av Gunnar Stensson

Jan Guillou stod vid podiet i Akademiska föreningens stora sal. Värd för sammankomsten var Lunds FNL-grupp. Mötet hade inte handlat om vårens och försommarens IB-avslöjande utan varit ett solidaritetsarrangemang för Vietnam.
   Vi hade bland annat genomfört en auktion med skänkta föremål till förmån för Vietnams folk. Allt var sålt till goda priser. Jag Guillou grep ett äpple i en skål som stod framför honom. ”Ge mej ett bud!” ropade han och höll upp det.
   Det kom flera bud. Till slut såldes äpplet för 100 kronor.
   Ett antal säpo-agenter var dolda i auditoriet. Följande natt arresterade de Jan Guillou i den lägenhet där han sov. Det hände för i dagarna 40 år sedan

Sten Andersson och Anders Thunborg i hemliga möten med SUKP:s centralkommitté
I DN 27/8 avslöjas nya uppseendeväckande fakta om IB-affären.
   Socialdemokraterna har hela tiden hävdat att de var ovetande om den olagliga registrering som pågick på varenda större arbetsplats.
   Nu publiceras dokument som visar att Sten Andersson, Anders Thunborg och Pierre Schori hörde till uppgiftslämnarna.
   En uppseendeväckande uppgift är att Sten Andersson och Anders Thunborg i hemlighet sammanträffade med det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté i februari 1965. En anledning till mötet var socialdemokraternas irritation över att C H Hermansson distanserat sig från det ryska kommunistpartiet.
   Syftet var att jävlas med CH Hermansson samtidigt som man försökte påverka den ryska politiken.
   Annars ägnade sig ju IB åt att avslöja svenska vänsteraktivister. Listorna överlämnades till den amerikanska underrättelsetjänsten.

Stig Bergling
IB innebar ett försök att kringgå SÄPO, som socialdemokraterna misstrodde. IB byggdes upp tillsammans med militären. SÄPO skickade kontrollanter för att hålla uppsikt över registreringen.
   En av dessa kontrollanter var Stig Bergling. Till skillnad från FNL:arna och vänsterpartisterna som registrerades var han en verklig spion. Men sådana avslöjade aldrig IB.

Uppgifterna har DN hämtat ur en kommande bok av Olof Frånstedt, tidigare chef för SÄPO:s kontraspionage. Bokens titel är ”Spionjägaren”.

Det viktigaste av Gunnar Stensson

En liten stroke tvingade mig i somras att begränsa mig till att notera bara det viktigaste, utan kommentar. Jag läser i min dagbok:
   4 juli: ”Egyptens valde president har störtats. Militären har tagit över, till demonstranternas jubel.”
   5 juli: ”Varför skulle de egyptiska bönderna rösta på något annat parti än Muslimska brödraskapet?
   8 juli: ”Massaker i Egypten på Mursianhängare.
   Bödelns namn är Abdel Fattah al-Sisi. Han är arméns överbefälhavare.

Demonstranternas jubel?
Ja, armén hade manat till demonstration mot president Mursis påstådda och verkliga maktövergrepp. Den massa som slöt upp på Tahrirtorget var den största i Egyptens historia. Där fanns de oppositionella grupperna med sina mobiltelefoner och sin tillgång till sociala medier.
   De jublade över meddelandet att armén störtat Egyptens valde president Mursi. De jublade över att den majoritet som valt honom nu tvingades bort.
   Svenskspråkiga så kallade oppositionella gladde sig över armékuppen och fortsatte att kritisera de ”ignoranta egyptiska väljarna” och Mursi dagarna efter kuppen.
   Det var måttet på deras respekt för demokrati och yttrandefrihet! 
   Två år tidigare hade en miljon krävt demokrati och frihet, på samma torg. I många fall samma människor som nu ställt sig bakom en militärkupp!
   De opinioner som blixtsnabbt piskas fram av sociala media är ytliga, flyktiga, känslostyrda och ansvarslösa.
   Visst, många av dem som gav röst åt revolten 2011 var säkert seriösa.
   Inte alla jublade över militärkuppen, bara de som syntes och hördes.
   Massakern på tusentals Mursi-anhängare ett par dagar senare – som har fortsatt vecka efter vecka – väcker ingen synlig reaktion bland de egyptiska massorna.
   Cecilia Uddén menade i söndags att vanliga egyptier i stort sett är omedvetna om den. Armén har tagit över radio och tv.

Sociala media i diktaturens tjänst
De krafter som står bakom armén – och Mubaraks trettioåriga diktatur – blev överraskade 2011, överraskade över kraften och snabbheten i internet-mobiliseringen. Tillfälligt besegrades de.
   Men de lärde sig snabbt. De insåg att detta nya kraftfulla verktyg kunde användas i förtryckets tjänst av en regering, armé eller annan organisation med stora resurser.
   Deras försök att göra det blev omedelbart en fullständig triumf!
   Som en symbol för maktövertagandet släppte de härom dagen Mubarak.
   Hittills har oron över internet och demokratin handlat om myndigheternas möjlighet att kontrollera det som sägs på nätet.
   Det som har skett i Egypten är värre. Det visar makthavarnas förmåga att utnyttja nätet för propaganda.

Västmakterna överspelade
Utrikesminister Bildt kallade militärkuppen en militärkupp. USA och EU likaså.
   Det amerikanska stödet till den egyptiska armén, en och en halv miljard om året, ska upphöra liksom EU:s stöd till den egyptiska staten.
   Det svenska biståndet till fristående institutioner i Egypten ska fortsätta.
   Men opinionen är sval, i Sverige som i övriga västländer. ”Vad rör oss Egyptens affärer?” Besserwissrar säger sådant som: ”Demokrati är inte förenligt med islam.”
   De mäktiga muslimska diktaturerna med Saudiarabien och gulfstaterna i spetsen välkomnar kuppen. De har hela tiden bekämpat ”den arabiska våren”.
   ”Jaså, västmakterna tänker stoppa biståndet till Sisi”, myser de, ”värst för dom. Vi kommer att betala mycket mer än de nånsin har gjort både till armén och den egyptiska ekonomin!”
   Israels Netanyahu är lika belåten. ”Fritt fram för nya bosättningar, sen kan den där självgode utrikesminister John Kerry kalla dem olagliga hur mycket han vill! Fredsförhandlingarna med palestinierna är dödfödda!”
   De egyptiska väljarna och det palestinska folket är lika snopna.
   Nånstans i bakgrunden sitter Ryssland och Kina.
   Och nästa vecka kommer president Obama hit. Då får han begrunda sin maktlöshet tillsammans med Fredrik Reinfeldt.