Är frågan om monarki eller republik en icke-fråga? Är det en oväsentlig
fråga? Ja, så säger många bland våra politiska företrädare. Det finns
bara ett parti i riksdagen som konsekvent tar upp frågan och kräver
övergång till republik. Trots att socialdemokraterna sedan över hundra
år har republikkravet i sitt partiprogram vill de inte driva frågan.
Man sätter upp fingret i luften och känner efter vart det blåser och
fortfarande blåser det lite mer åt monarkihållet. Däremot verkar ett
flertal idag vara negativa till kungahuset.
Republikanska föreningen har kraftigt ökat sitt medlemsantal de sista åren.
För att lyfta frågan ordnar Republikanska Föreningen en
offentlig debatt i frågan den 6 november (Gustav Adolfsdagen) i Malmö.
Kl 18.30 på Kockum Fritid. Stadsbuss 2 och 3 stannar precis utanför.
Företrädare för monarki är Rojalistiska Föreningens ordförande Patrik
Åkesson och Henrik Järrel, fd riksdagsledamot (m) och tidigare
TV-profil. Republiksidan företräds av Per Svensson, journalist på
Sydsvenskan (han har också skrivit en bok i ämnet ”Monarkin har aldrig
varit farligare än nu”) och Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s) och f d
ordförande i Republikanska Föreningen. Sofi Eriksson, journalist på
Sveriges radio (Ring P1) är moderator och samtalsledare.
Medlem i Republikanska föreningen blir du genom att sätta in 200 kronor på pg 114 96 91-6.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2013-10-17
Skriv under för barn på flykt
Varje år flyr 14 000 barn till Sverige från
förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld eller övergrepp. Väl här
får många av barnen sina rättigheter fortsatt kränkta. De får inte det
stöd och skydd de har rätt till.
Enligt barnkonventionen har alla barn i Sverige samma rättigheter. Oavsett medborgarskap eller om de har uppehållstillstånd eller inte. Barnkonventionen är ännu inte svensk lag, vilket innebär att barnets rättigheter alltför ofta prioriteras bort när beslut fattas. Vi kräver att barnkonventionen ska bli lag.
Under två veckor kraftsamlar vi för att ge de här barnen en röst. Var med du också. Skriv under för att göra barnkonventionen till svensk lag
”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?”
av Gunnar Stensson
Biskop Antje Jackelén från Lund valdes till ärkebiskop i onsdags. Mot
sig hade hon ett antal så kallade bokstavstrogna kristna. De ställde
rubrikens fråga till biskop Jackelén, och fann svaret ”luddigt”.
Det fascinerande med Bibeln är att den är en antologi som består av ett 60-tal skrifter, tillkomna under långt mer än tusen år. Bakom berättelserna ligger äldre skrifter och årtusenden av muntlig tradition. Bland författarna förekommer politiker, statstjänstemän, kungar, jurister, poeter, historiker, profeter osv. Naturligtvis är den fylld av motsägelser. Många avsnitt är skrivna för att främja viss politik. Större delen av Gamla Testamentet beskriver en primitiv stamgud vars syfte är att främja ett utvalt folk. Profeterna utvecklar denna enkla religion i riktning mot ett alltmer universellt tänkande om människans villkor.
”Satansverserna” heter en bok av Salman Rushdie som kom stora delar av den muslimska världen att rasa därför att den beskrev hur Koranen, Guds ord till Muhammed, också innehöll verser som Satan smugglat in i texten.
Satansverser finns gott om i Bibeln. Moseböckerna uppmanar upprepade gånger till folkmord. Det finns israeler idag som uppfattar dessa uppmaningar som Guds ord.
Muhammed ser sig själv som en i raden av profeter. Som tidigare profeter beskriver han hur en god människa ska leva och hur ett gott samhälle ser ut. Han har tillgång till bibelberättelserna och återberättar dem ur sitt perspektiv, 600-talets arabiska perspektiv.
Man borde helt enkelt föra in profeten Muhammeds bok Koranen i Bibeln, som därmed i ett verk skulle omfatta de tre bokreligionerna judendom, kristendom och islam. Bibelns sista texter är tusen år yngre än de första. Ett språng på 400 år fram till Koranen vore ingen orimlighet. En sådan bibel skulle ha historisk, social och filosofisk relevans. Hur skulle Wallerstein ha klarat sig utan en Simson? Men det blev förstås en ganska tjock bok.
Det bokstavstrogna perspektivet är däremot en orimlighet – inom alla tre trosriktningarna.
Det fascinerande med Bibeln är att den är en antologi som består av ett 60-tal skrifter, tillkomna under långt mer än tusen år. Bakom berättelserna ligger äldre skrifter och årtusenden av muntlig tradition. Bland författarna förekommer politiker, statstjänstemän, kungar, jurister, poeter, historiker, profeter osv. Naturligtvis är den fylld av motsägelser. Många avsnitt är skrivna för att främja viss politik. Större delen av Gamla Testamentet beskriver en primitiv stamgud vars syfte är att främja ett utvalt folk. Profeterna utvecklar denna enkla religion i riktning mot ett alltmer universellt tänkande om människans villkor.
”Satansverserna” heter en bok av Salman Rushdie som kom stora delar av den muslimska världen att rasa därför att den beskrev hur Koranen, Guds ord till Muhammed, också innehöll verser som Satan smugglat in i texten.
Satansverser finns gott om i Bibeln. Moseböckerna uppmanar upprepade gånger till folkmord. Det finns israeler idag som uppfattar dessa uppmaningar som Guds ord.
Muhammed ser sig själv som en i raden av profeter. Som tidigare profeter beskriver han hur en god människa ska leva och hur ett gott samhälle ser ut. Han har tillgång till bibelberättelserna och återberättar dem ur sitt perspektiv, 600-talets arabiska perspektiv.
Man borde helt enkelt föra in profeten Muhammeds bok Koranen i Bibeln, som därmed i ett verk skulle omfatta de tre bokreligionerna judendom, kristendom och islam. Bibelns sista texter är tusen år yngre än de första. Ett språng på 400 år fram till Koranen vore ingen orimlighet. En sådan bibel skulle ha historisk, social och filosofisk relevans. Hur skulle Wallerstein ha klarat sig utan en Simson? Men det blev förstås en ganska tjock bok.
Det bokstavstrogna perspektivet är däremot en orimlighet – inom alla tre trosriktningarna.
Privatisera inte Lunds universitet! av Gunnar Stensson
Lund förlorade några positioner i QS World
University ranking, kunde vi läsa på Metros löpsedlar härom veckan. Det
hamnade på plats 67. Det var tråkigt. Men Lunds och Uppsala
universitet toppade i Sverige.
Kanske skulle det gå bättre om Lunds universitet togs över av en stiftelse, spekulerade man i de kretsar, som också uppfattar det som att skolan blev bättre när marknaden tog över.
Kanske skulle det gå bättre om Lunds universitet togs över av en stiftelse, spekulerade man i de kretsar, som också uppfattar det som att skolan blev bättre när marknaden tog över.
Inte bara Lund
Vad säger historien om stiftelseformen? 1994 gjordes två högskolor till stiftelser, Chalmers och Jönköpings högskola. I den aktuella internationella rankingen hamnade Chalmers på plats 202, långt efter Lund. Högskolan i Jönköping finns inte ens med bland de 800 rankade universiteten.
Alliansregeringen föreslår nya stiftelser. Stiftelsehögskolor är toppstyrda och fattar snabba beslut.
Stiftelser ökar möjligheten till internationellt samarbete, sägs det.
Men Lunds universitet har ett brett internationellt samarbete. Och Lunds universitet har ett kollektivt beslutsfattande. Det funkar kanske inte alltid perfekt. Men det är – som demokratin – det minst dåliga sättet att styra ett universitet.
Läs gärna docent Vincent Hedbergs artikel om dessa frågor i Svenska Dagbladets Opinion 12/10.
Lokala skandaler av Lucifer
Jag hoppas ni inte missade söndagens krönika av Per T Ohlsson i Sydsvenskan – han var 
verkligen
i högform. På senare år har hans framtoning varit lite blek, det är
som om han har tappat mycket av det som gör honom unik i svensk press.
Han har framträtt som en författare på utflykt i dagspressen, med en
aura av publicist där hans historiska och statsvetenskapliga
författarskap bara tillfälligt har avbrutits. För all del, han har
gjort en del bra grejer, framför allt boken om Herbert Felix i Eslöv.
Men det är som vulgärt råskinn han gör sig bäst. I söndags visade han
att han är still going strong på den punkten.
Rörande
Inte oväntat handlade det om Vänster-partiet. Dvs. det tog som vanligt formen av omtanke om Socialdemokraterna. De bör skyddas från varje kontakt med de väsensskilda vänsterpartisterna. Han inledde med en rörande historia om hur en av hans socialdemokratiska vänner endast med hjälp av kamratstöd klarat av att rösta borgerligt förra valet, allt för att undvika att det skulle komma kommunister i regeringen. Jo, det gick bra men det var tydligen nödvändigt att staga den socialdemokratiske vännen med några snapsar efteråt. Och några kommunister i regeringen blev det ju inte, och ingen Mona Sahlin heller.
Men nu är det andra tider och då gäller det att verkligen se upp. Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker” och där fick vi två av Ohlssons favoritinvektiv på ett bräde. Ibland anklagas ju Vänstern för ett hårt språkbruk, med mycket ”kamp” och ”strid” och sådant. Jo, men det är alltså helt OK att kalla oss i Vänstern för ”nackskottsromantiker”, ingen borgerlig skribent kommer att be om ursäkt på Per T:s vägnar.
Till minnet av IB:s rapportörer
Som en slutkläm tar Ohlsson upp att Löfven varit ordförande i Metall, ett fackförbund där kampen mellan Vänstern och S tidvis varit hård. S vann ju, inte minst genom en systematisk utstämpling av V-anhängare. Det var ju rent av så att det skapades en särskild organisation som förtecknade och registrerade V-anhängare för att sedan lämna namnen vidare till SÅPO för särskilda trakasserier. Det finns socialdemokrater som har bett om ursäkt för detta och beklagat vad S faktiskt gjorde i samarbete med militär och polis. För Ohlsson framstår det som en heroisk insats. Nu kan han i stället göra en av sina skarpa analyser. I andra länder gick det inte så väl: ”Konsekvenserna förskräcker och förklarar den ekonomisk-politiska förlamningen i till exempel Italien och Frankrike.” Jaha, är det så det är? Är ekomom-historikerna underrättade om detta nya rön?
Att skjuta på sittande fågel.
Nej jag tror inte att moderater super mer än andra – möjligen ägnar de sig åt dyrare sorter. Det stora problemet med Michael Sandin är ju inte hans alkoholvanor utan hans politik. Nu är han ju inte ensam om den, han är bara en i det Staffanstorpsgång där de flesta heter Sonesson som har kört Skånes sjukvård och haft det som egen lekstuga. De har kunnat fördela poster och makt emellan sig. Med hjälp av Miljöpartiet har de en oslagbar majoritet i regionfullmäktige.
Michael Sandin är ordförande i något som heter vårdproduktionsberedningen. I presidiet för denna beredning satt Michael Sandin/m), Yngve Petersson (mp) och Ingrid Lennerwald (s) och bestämde att nu skulle ett antal operationer flyttas från sjukhuset i Landskrona där det i stället skulle bli ett ögonsjukhus. Samtidigt skulle ögonkliniken i Lund läggas ner. Med rösterna 2-1 beslöts det så, oberoende av vad de tyckte i Landskrona och Lund. – ja det är ett o demokratisk ordning fattat beslut, sa Sandin.
Att Sandin och moderaterna fått härja fritt måste anses vara den stora skandalen. Sen vad gäller Staffanstorp så var ju Sandin mannen bakom försäljningen av de kommunala hyresbostäderna. Jag säg länge med beundran på Staffanstorps ledande s-politiker Torbjörn Lövendahl som förde en ensam kamp mot moderaterna, men han verkar ha tappat stinget och gav med sig i fråga om de kommunala bostäderna. Och i Michael Sandin-härvan gjorde han en rät slät figur i ”Uppdrag granskning” – han verkade lojal till döds med borgarna. Ingen skugga har fallit över honom, han har inte supit eller varit med på allt, men han har inte stått upp och sagt nej till det uppenbara missbruket av allmänna medel. Det är lärorikt: också en oppositionspolitiker som inte tagit del av festligheterna kan få skit på sig i en sån här affär. Jag hoppas att s, v och mp i Lund alla inser vilka risker det finns.
Den närmaste parallellen till Sandinaffären är när kommunfullmäktiges ordförande i Lund, Lennart Ryde (m) på 1980-talet hade skänkt ut starka drycker lite väl generöst till både sig själv och andra. Det kanske ändå är så att sådant drabbar oftare skånska moderatpolitiker än andra. Nåväl, han fick förstås avgå och har inte synts till mycket sen dess och det är rimligen så Michael Sandin också får glida ut. Jag tror inte det är många som kommer att sakna honom.
verkligen
i högform. På senare år har hans framtoning varit lite blek, det är
som om han har tappat mycket av det som gör honom unik i svensk press.
Han har framträtt som en författare på utflykt i dagspressen, med en
aura av publicist där hans historiska och statsvetenskapliga
författarskap bara tillfälligt har avbrutits. För all del, han har
gjort en del bra grejer, framför allt boken om Herbert Felix i Eslöv.
Men det är som vulgärt råskinn han gör sig bäst. I söndags visade han
att han är still going strong på den punkten.Rörande
Inte oväntat handlade det om Vänster-partiet. Dvs. det tog som vanligt formen av omtanke om Socialdemokraterna. De bör skyddas från varje kontakt med de väsensskilda vänsterpartisterna. Han inledde med en rörande historia om hur en av hans socialdemokratiska vänner endast med hjälp av kamratstöd klarat av att rösta borgerligt förra valet, allt för att undvika att det skulle komma kommunister i regeringen. Jo, det gick bra men det var tydligen nödvändigt att staga den socialdemokratiske vännen med några snapsar efteråt. Och några kommunister i regeringen blev det ju inte, och ingen Mona Sahlin heller.
Men nu är det andra tider och då gäller det att verkligen se upp. Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker” och där fick vi två av Ohlssons favoritinvektiv på ett bräde. Ibland anklagas ju Vänstern för ett hårt språkbruk, med mycket ”kamp” och ”strid” och sådant. Jo, men det är alltså helt OK att kalla oss i Vänstern för ”nackskottsromantiker”, ingen borgerlig skribent kommer att be om ursäkt på Per T:s vägnar.
Till minnet av IB:s rapportörer
Som en slutkläm tar Ohlsson upp att Löfven varit ordförande i Metall, ett fackförbund där kampen mellan Vänstern och S tidvis varit hård. S vann ju, inte minst genom en systematisk utstämpling av V-anhängare. Det var ju rent av så att det skapades en särskild organisation som förtecknade och registrerade V-anhängare för att sedan lämna namnen vidare till SÅPO för särskilda trakasserier. Det finns socialdemokrater som har bett om ursäkt för detta och beklagat vad S faktiskt gjorde i samarbete med militär och polis. För Ohlsson framstår det som en heroisk insats. Nu kan han i stället göra en av sina skarpa analyser. I andra länder gick det inte så väl: ”Konsekvenserna förskräcker och förklarar den ekonomisk-politiska förlamningen i till exempel Italien och Frankrike.” Jaha, är det så det är? Är ekomom-historikerna underrättade om detta nya rön?
Att skjuta på sittande fågel.
Nej jag tror inte att moderater super mer än andra – möjligen ägnar de sig åt dyrare sorter. Det stora problemet med Michael Sandin är ju inte hans alkoholvanor utan hans politik. Nu är han ju inte ensam om den, han är bara en i det Staffanstorpsgång där de flesta heter Sonesson som har kört Skånes sjukvård och haft det som egen lekstuga. De har kunnat fördela poster och makt emellan sig. Med hjälp av Miljöpartiet har de en oslagbar majoritet i regionfullmäktige.
Michael Sandin är ordförande i något som heter vårdproduktionsberedningen. I presidiet för denna beredning satt Michael Sandin/m), Yngve Petersson (mp) och Ingrid Lennerwald (s) och bestämde att nu skulle ett antal operationer flyttas från sjukhuset i Landskrona där det i stället skulle bli ett ögonsjukhus. Samtidigt skulle ögonkliniken i Lund läggas ner. Med rösterna 2-1 beslöts det så, oberoende av vad de tyckte i Landskrona och Lund. – ja det är ett o demokratisk ordning fattat beslut, sa Sandin.
Att Sandin och moderaterna fått härja fritt måste anses vara den stora skandalen. Sen vad gäller Staffanstorp så var ju Sandin mannen bakom försäljningen av de kommunala hyresbostäderna. Jag säg länge med beundran på Staffanstorps ledande s-politiker Torbjörn Lövendahl som förde en ensam kamp mot moderaterna, men han verkar ha tappat stinget och gav med sig i fråga om de kommunala bostäderna. Och i Michael Sandin-härvan gjorde han en rät slät figur i ”Uppdrag granskning” – han verkade lojal till döds med borgarna. Ingen skugga har fallit över honom, han har inte supit eller varit med på allt, men han har inte stått upp och sagt nej till det uppenbara missbruket av allmänna medel. Det är lärorikt: också en oppositionspolitiker som inte tagit del av festligheterna kan få skit på sig i en sån här affär. Jag hoppas att s, v och mp i Lund alla inser vilka risker det finns.
Den närmaste parallellen till Sandinaffären är när kommunfullmäktiges ordförande i Lund, Lennart Ryde (m) på 1980-talet hade skänkt ut starka drycker lite väl generöst till både sig själv och andra. Det kanske ändå är så att sådant drabbar oftare skånska moderatpolitiker än andra. Nåväl, han fick förstås avgå och har inte synts till mycket sen dess och det är rimligen så Michael Sandin också får glida ut. Jag tror inte det är många som kommer att sakna honom.
Simson störtar filistéernas tempel av Gunnar Stensson
Han ropade: ”Herre, Herre, tänk på mig och styrk mig denna enda gång, o
Gud, så jag får ta hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.”
Han blev förstås bönhörd och tusentals filistéer krossades i rasmassorna. Simson offrade sitt eget liv. En sorts forntida nine-eleven. (Domarboken, kap. 16)
Immanuel Wallerstein konstaterar i sin Commentary 15/10 att vi har många Simson i dessa yttersta dagar. Benyamin Netanyahu, Israels premiärminister är en av dem. Han kan rasera Mellanöstern.
Men framför allt använder Wallerstein berättelsen om Simson i sin kommentar om budgetstriden i USA. Tea Partyrörelsen är kongressens - nej hela det amerikanska imperiets - Simson, som kan slå sönder det USA-ledda världssystemet i ett slag.
Det bleknar visserligen bort i alla fall, men de flesta hoppas att det ska ske sakta, utan våldsamma katastrofer.
Så långt Wallerstein. Idag, 17/10, står det klart att Simson (Tea Partyrörelsen) har besegrats. Dagens lättade kommentatorer uttrycker osäkra förhoppningar om världsekonomin. Jag ser ingen som nämner den på lång sikt kanske viktigaste segern: Obama-care har räddats. Det är en seger för Obama och de 99 procenten.
Han blev förstås bönhörd och tusentals filistéer krossades i rasmassorna. Simson offrade sitt eget liv. En sorts forntida nine-eleven. (Domarboken, kap. 16)
Immanuel Wallerstein konstaterar i sin Commentary 15/10 att vi har många Simson i dessa yttersta dagar. Benyamin Netanyahu, Israels premiärminister är en av dem. Han kan rasera Mellanöstern.
Men framför allt använder Wallerstein berättelsen om Simson i sin kommentar om budgetstriden i USA. Tea Partyrörelsen är kongressens - nej hela det amerikanska imperiets - Simson, som kan slå sönder det USA-ledda världssystemet i ett slag.
Det bleknar visserligen bort i alla fall, men de flesta hoppas att det ska ske sakta, utan våldsamma katastrofer.
Så långt Wallerstein. Idag, 17/10, står det klart att Simson (Tea Partyrörelsen) har besegrats. Dagens lättade kommentatorer uttrycker osäkra förhoppningar om världsekonomin. Jag ser ingen som nämner den på lång sikt kanske viktigaste segern: Obama-care har räddats. Det är en seger för Obama och de 99 procenten.
Drömmen om Palestina är en dröm om Israel
av Gunnar Stensson
Drömmen om en tvåstatslösning, med ett
demokratiskt Palestina som lever fredligt sida med Israel lever inom
den europeiska unionen, skriver Mats Skogkär, SDS 15/10.
Han nämner inte att drömmen lever också inom Obama-administrationen och FN, som i den ser den enda möjligheten att rädda Israel.
”Och att hålla drömmar vid liv är inte alltid billigt”, skriver han också. En marknadsliberal tänker främst på pengar. Det gäller att hålla i plånboken
Kanske är drömmen om en tvåstatslösning omöjlig. Netanyahu gör allt vad han kan för att krossa den. När han lyckats med det – påhejad av bl.a. Mats Skogkär och den amerikanska tepartyrörelsen – kommer de demografiska realiteterna att avgöra.
Han nämner inte att drömmen lever också inom Obama-administrationen och FN, som i den ser den enda möjligheten att rädda Israel.
”Och att hålla drömmar vid liv är inte alltid billigt”, skriver han också. En marknadsliberal tänker främst på pengar. Det gäller att hålla i plånboken
Kanske är drömmen om en tvåstatslösning omöjlig. Netanyahu gör allt vad han kan för att krossa den. När han lyckats med det – påhejad av bl.a. Mats Skogkär och den amerikanska tepartyrörelsen – kommer de demografiska realiteterna att avgöra.
Allt fler israeler lämnar Israel, av fruktan och avsky för dess konfrontatoriska och rasistiska politik, förkastad av hela världen, samtidigt som Israels arabiska befolkning inom några få decennier blir en majoritet i Israel.
Staten Israel i dess nuvarande form kommer då att utplånas. Kanske den under en övergångstid efterföljs av en rasistisk diktatur, som i längden visar sig ohållbar.
Ansvaret vilar tungt på Netanyahu och hans megafon Mats Skogkär. Och förvåningen över Sydsvenskans stöd till Skogkärs extremism växer.
Vi andra – FN, EU, USA, Sveriges riksdag – fortsätter att hålla drömmen om Palestina – och Israel – vid liv, även om den blir dyr.
Breivik-partiet regerar i Norge: Varning för ”norska kärnvärden”! av Gunnar Stensson
Siv Jensen, Fremskrittspartiets ledare och sedan
den 16/10 Norges finansminister kräver tvångsdeportation av romerna.
De är kriminella som inte kan försörja sig själva, tycker hon. Bussar
ska köras in till Oslo, romerna packas ombord och tippas av någonstans
utanför Norges gräns.
I detta krav instämmer Höyre, Moderaternas systerparti.
Muslimerna är farligare än romerna. De utgör enligt Siv Jensen ett akut hot. Malmö, som styrs enligt sharialagar, är ett tydligt exempel på detta. Islam är ”en mörk och skum ideologi, och bekämpandet av den är vår tids viktigaste kamp” (Dagbladet 2/3 2009). Islamiseringen är i full gång. Siv Jensen anklagar Arbeiderpartiet för att landsförrädiskt låta detta ske. Breivik slog för två år sedan till mot landsförrädarna.
Ideologin om smygislamiseringen är en kopia av föreställningen om den judiska världskonspirationen. Judens kippa ersätts med turban. Kroknäst lurar österlänningen i gränderna. Utplåna honom!
Anders Behring Breivik var medlem i FrP mellan 1999 och 2007. Han var ordförande för en lokalavdelning i Oslo 2002-2004. Han varnade för ”smygislamiseringen” och menade att partiets framgångar berodde på den islamofobiska framtoningen.
Islamofobin har spritts till Socialistisk Venstreparti som föreslagit att polisen ska få rätt att tvinga sig in i minoriteters hem för att säkerställa att de boende inte ”bryter mot norska kärnvärden”.
Rasismen är också spridd i den respekterade liberala tankesmedjan Civita. I en av dess rapporter, författad av Pål Veiden, föreslås att romerna ska berövas sina barn. ”De blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om romerna fråntogs sina barn.”
Ovanstående uppgifter är hämtade från en artikel av Henrik Arnstad i DN 14/10 med titeln ”Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism”. Henrik Arnstad menar att risken på längre sikt är överhängande att ”ett radikaliserat Norge med statligt organiserat rasistiskt förtryck av många utomstående – även i Sverige – kommer att ses som ett ideal.” Den risken gäller hela Europa. Extremistiska och neofascistiska partier är mäktigare idag än 1933, frånsett Tyskland.
I detta krav instämmer Höyre, Moderaternas systerparti.
Muslimerna är farligare än romerna. De utgör enligt Siv Jensen ett akut hot. Malmö, som styrs enligt sharialagar, är ett tydligt exempel på detta. Islam är ”en mörk och skum ideologi, och bekämpandet av den är vår tids viktigaste kamp” (Dagbladet 2/3 2009). Islamiseringen är i full gång. Siv Jensen anklagar Arbeiderpartiet för att landsförrädiskt låta detta ske. Breivik slog för två år sedan till mot landsförrädarna.
Ideologin om smygislamiseringen är en kopia av föreställningen om den judiska världskonspirationen. Judens kippa ersätts med turban. Kroknäst lurar österlänningen i gränderna. Utplåna honom!
Anders Behring Breivik var medlem i FrP mellan 1999 och 2007. Han var ordförande för en lokalavdelning i Oslo 2002-2004. Han varnade för ”smygislamiseringen” och menade att partiets framgångar berodde på den islamofobiska framtoningen.
Islamofobin har spritts till Socialistisk Venstreparti som föreslagit att polisen ska få rätt att tvinga sig in i minoriteters hem för att säkerställa att de boende inte ”bryter mot norska kärnvärden”.
Rasismen är också spridd i den respekterade liberala tankesmedjan Civita. I en av dess rapporter, författad av Pål Veiden, föreslås att romerna ska berövas sina barn. ”De blir aldrig integrerade. Jag tror att det vore en stor fördel om romerna fråntogs sina barn.”
Ovanstående uppgifter är hämtade från en artikel av Henrik Arnstad i DN 14/10 med titeln ”Därför förstår inte Norge faran med regeringens rasism”. Henrik Arnstad menar att risken på längre sikt är överhängande att ”ett radikaliserat Norge med statligt organiserat rasistiskt förtryck av många utomstående – även i Sverige – kommer att ses som ett ideal.” Den risken gäller hela Europa. Extremistiska och neofascistiska partier är mäktigare idag än 1933, frånsett Tyskland.
Dumskolan av Gunnar Stensson
Jan Björklunds dumskola bygger på kontroll, inte på kunskap. Kravet på mät- och kontrollerbarhet urholkar själva kunskapen.
Det gynnar repetitiva och lexikala kunskaper på bekostnad av sammanhangsorienterad, förklarande och värderande kunskap.
Komplexa kunskapsformer tvingas hela tiden gå mot förenklade kunskapsformer. Lärarna förvandlas till administratörer. Administrationsarbetet växer, trots att det redan idag är övermäktigt.
Den svenska skolan håller på att förvandlas till en dumskola med allt maktlösare elever och lärare.
I frustrationen över skolans misslyckanden försöker Alliansens skolpolitiker flytta över inlärningen från skolan till hemmen. Det som inte går i klassrummet ska väl gå med hemläxor i stället!
Men försöket att stimulera läxläsandet bland höginkomsttagarnas barn med RUT-bidrag var så uppenbart orimligt att det fick ges upp. Nästan alla skolpolitiker är nu eniga om att det ska vara läxhjälp för alla. Alliansen sätter av 24 miljoner nästa år. Men socialdemokraterna ger 116 miljoner.
Skolpolitikerna är också eniga om att läxorna fungerar bättre i Norge och Finland än i Sverige. Lärarna där ger bättre läxor och gör bättre genomgångar och uppföljning. Nu ser det ut att bli lagstiftning om läxhjälp. Det nya universalmedlet.
Men i Norge som haft obligatorisk läxhjälp sedan 2010 blev konsekvensen ökade klyftor. Alliansens dumskola blir ännu dummare.
PS.
59 procent av gymnasieeleverna i Lund kommer från kommuner utanför Lund. 154 behöriga elever står i kö. Gymnasister från Lund är en minoritet i Lunds gymnasier. Samtidigt har elevantalet vid t ex det respekterade gymnasiet i Trelleborg halverats. Fritt val Skåne skadar utbildningen.
Det gynnar repetitiva och lexikala kunskaper på bekostnad av sammanhangsorienterad, förklarande och värderande kunskap.
Komplexa kunskapsformer tvingas hela tiden gå mot förenklade kunskapsformer. Lärarna förvandlas till administratörer. Administrationsarbetet växer, trots att det redan idag är övermäktigt.
Den svenska skolan håller på att förvandlas till en dumskola med allt maktlösare elever och lärare.
I frustrationen över skolans misslyckanden försöker Alliansens skolpolitiker flytta över inlärningen från skolan till hemmen. Det som inte går i klassrummet ska väl gå med hemläxor i stället!
Men försöket att stimulera läxläsandet bland höginkomsttagarnas barn med RUT-bidrag var så uppenbart orimligt att det fick ges upp. Nästan alla skolpolitiker är nu eniga om att det ska vara läxhjälp för alla. Alliansen sätter av 24 miljoner nästa år. Men socialdemokraterna ger 116 miljoner.
Skolpolitikerna är också eniga om att läxorna fungerar bättre i Norge och Finland än i Sverige. Lärarna där ger bättre läxor och gör bättre genomgångar och uppföljning. Nu ser det ut att bli lagstiftning om läxhjälp. Det nya universalmedlet.
Men i Norge som haft obligatorisk läxhjälp sedan 2010 blev konsekvensen ökade klyftor. Alliansens dumskola blir ännu dummare.
PS.
59 procent av gymnasieeleverna i Lund kommer från kommuner utanför Lund. 154 behöriga elever står i kö. Gymnasister från Lund är en minoritet i Lunds gymnasier. Samtidigt har elevantalet vid t ex det respekterade gymnasiet i Trelleborg halverats. Fritt val Skåne skadar utbildningen.
2013-10-10
Alice Munro skriver om Lund, British Columbia
Nobelpriset i litteratur gick till Alice
Munro, en kanadensisk novellförfattare i min ålder (hon är 82). Ett bra
val, tycker jag, inte minst av personliga geografiska skäl. Kanada
intresserar mig nämligen så mycket, på många sätt, att jag, på
initiativ av Sten Bertil Olsson, släpade med mig hela
utbildningsnämnden tvärs över kontinenten till Vancouver under min tid
som ordförande.
Och Kanadas geografi och natur är alltid närvarande i hennes noveller. Den inledande novellen i "Brinnande livet" som heter Att nå Japan är en skilsmässo- och kärleksnovell som till stor del utspelar sig under en tågresa från Vancouver (fantastisk stad!) via Saskatoon (präriestad där lundadelegationen tillbringade några dygn) till Toronto. Den övergivne mannen och fadern arbetar en tid i Lund, ett litet hamnsamhälle norr om Vancouver.
Om Lund kan jag berätta att staden grundades och namngavs 1899 av bröderna Frederick och Charles Thulin - invandrare från Lund, Skåne.
Gunnar Stensson
Ja, det står inte särskilt mycket om Lund i novellen, men sammanträffandet är ju lustigt. Nån här kanske vet vilka bröderna Thulin var.
Och Kanadas geografi och natur är alltid närvarande i hennes noveller. Den inledande novellen i "Brinnande livet" som heter Att nå Japan är en skilsmässo- och kärleksnovell som till stor del utspelar sig under en tågresa från Vancouver (fantastisk stad!) via Saskatoon (präriestad där lundadelegationen tillbringade några dygn) till Toronto. Den övergivne mannen och fadern arbetar en tid i Lund, ett litet hamnsamhälle norr om Vancouver.
Om Lund kan jag berätta att staden grundades och namngavs 1899 av bröderna Frederick och Charles Thulin - invandrare från Lund, Skåne.
Gunnar Stensson
Ja, det står inte särskilt mycket om Lund i novellen, men sammanträffandet är ju lustigt. Nån här kanske vet vilka bröderna Thulin var.
Doc Lounge Lund: 15 Oktober
THE ACT OF KILLING
Joshua Oppenheimer / Danmark, Storbritannien, Norge / 2012/ 159min
In this chilling and inventive documentary, executive produced by Errol Morris (The Fog Of War) and Werner Herzog (Grizzly Man), the filmmakers examine a country where death squad leaders are celebrated as heroes, challenging them to reenact their real-life mass-killings in the style of the American movies they love. The hallucinatory result is a cinematic fever dream, an unsettling journey deep into the imaginations of mass-murderers and the shockingly banal regime of corruption and impunity they inhabit.
Shaking audiences at the 2012 Toronto and Telluride Film Festivals and winning an Audience Award at the 2013 Berlin International Film Festival, The Act of Killing is an unprecedented film that, according to The Los Angeles Times, “could well change how you view the documentary form.”
NÄR: 15 OKTOBER kl 19.00-23.00
VAR: Mejeriet, STORA SÖDERGATAN 64, LUND
ENTRE: 80 kr // Student 60 kr
GULDKORT 300 kr, ger dig fritt inträde till alla ordinarie visningar under hösten.
Joshua Oppenheimer / Danmark, Storbritannien, Norge / 2012/ 159min
In this chilling and inventive documentary, executive produced by Errol Morris (The Fog Of War) and Werner Herzog (Grizzly Man), the filmmakers examine a country where death squad leaders are celebrated as heroes, challenging them to reenact their real-life mass-killings in the style of the American movies they love. The hallucinatory result is a cinematic fever dream, an unsettling journey deep into the imaginations of mass-murderers and the shockingly banal regime of corruption and impunity they inhabit.
Shaking audiences at the 2012 Toronto and Telluride Film Festivals and winning an Audience Award at the 2013 Berlin International Film Festival, The Act of Killing is an unprecedented film that, according to The Los Angeles Times, “could well change how you view the documentary form.”
NÄR: 15 OKTOBER kl 19.00-23.00
VAR: Mejeriet, STORA SÖDERGATAN 64, LUND
ENTRE: 80 kr // Student 60 kr
GULDKORT 300 kr, ger dig fritt inträde till alla ordinarie visningar under hösten.
Lidforss - hundra år sedan
Den 23 september i år var det 100 år sedan Bengt Lidforss dog.
VB-skribenten Sten Henriksson har skrivit en läsvärd kortessay, som finns publicerad på Kulturportal Lund.
VB-skribenten Sten Henriksson har skrivit en läsvärd kortessay, som finns publicerad på Kulturportal Lund.
Sverige bäst av Gunnar Stensson
Sverige toppar OECD:s internationella undersökning av vuxnas förmåga
att lösa problem genom att läsa och räkna som offentliggjordes 8
oktober. Vi ligger klart över OECD:s övriga nationer. Men resultatet
gäller förstås dem som gått i skolan före friskolereformen, det fria
skolvaleta, skolpengen och vinstuttagningen.
Den yngsta åldersgruppen i mätningen, 16 till 19 åringar, är sämst. De började skolan mellan 2001 och 2004 och drabbades alltså av Alliansens skolpolitik.
En annan svag grupp är de äldsta, 60 till 65. De fick sin utbildning innan grundskolan var fullt genomförd.
Det tar 50 år innan skolsystemets verkningar omfattar hela folket. Om inte en förändring sker ligger Sverige alltså illa till ungefär 2060.
Den yngsta åldersgruppen i mätningen, 16 till 19 åringar, är sämst. De började skolan mellan 2001 och 2004 och drabbades alltså av Alliansens skolpolitik.
En annan svag grupp är de äldsta, 60 till 65. De fick sin utbildning innan grundskolan var fullt genomförd.
Det tar 50 år innan skolsystemets verkningar omfattar hela folket. Om inte en förändring sker ligger Sverige alltså illa till ungefär 2060.
Lunds skolor är inte sämst av Gunnar Stensson
Idag, 9/10, presenterades det med spänning väntade resultatet i Lärarförbundets skolranking ”Bästa skolkommun”.
Och Lunds kommun ligger fortfarande bland de tio bästa. Men nätt och jämnt.
För sju, åtta år sedan låg Lund i topp. Åren av Alliansstyre har sänkt placeringen. Förra året fick Lund en niondeplats, i år har vi sjunkit ytterligare, till nummer 10. Vellinge och Staffanstorp har gått om oss.
Men man kan trösta sig med att Lunds gymnasieskola är bäst i landet. Vi är nummer 1 beträffande andel elever som når högskolebehörighet och nummer 2 när det gäller studenter som inom ett år efter avslutat gymnasium inleder högskolestudier.
Bakgrunden till dessa topplaceringar är förstås, utöver de kommunala gymnasiernas höga kvalitet, föräldrarnas utbildningsnivå och närheten till universitetet.
Men en annan slutsats av gymnasiernas toppresultat är att Lund skulle hamna betydligt lägre i rankingen, om grundskolan inte lyftes av gymnasieskolan. Detsamma gäller Staffanstorp, vars gymnasister oftast går i Lund.
Lunds grundskolor hör till landets sämsta
Det framgår av Lunds SALSA-resultat. När det gäller elevernas meritvärde år 9 hamnar Lund enligt SALSA på placering 177 och när det gäller godkända elever år 9 på 200. Bottennoteringar!
Vad är då SALSA? Vi citerar Skolverkets definition:
”För att få en mer nyanserad bild av skolors betygsresultat än enbart genom att publicera de faktiska betygsresultat som skolor uppnår, har Skolverket utvecklat SALSA (Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser). Analysverktyget SALSA presenterar kommuners och skolors betygsresultat i årskurs 9 efter att viss hänsyn tagits till elevsammansättningen.”
De viktigaste bakgrundsfaktorerna är föräldrarnas utbildningsnivå, andel elever födda i Sverige med utländsk bakgrund, andelen elever födda utomlands och fördelningen pojkar/flickor. Störst betydelse för resultaten i modellen har föräldrars utbildningsnivå.
Bottennoteringar, alltså. 177 och 200. De usla resultaten är inte förvånande. Orsaken är Alliansens under de senaste 7 åren konsekventa nedskärningspolitik som särskilt har drabbat elever med funktionshinder och nyckelområden som hemspråksundervisningen.
En annan grundorsak är skolpengssystemet, som konsekvent verkar segregerande. Mer om det nedan.
Och Lunds kommun ligger fortfarande bland de tio bästa. Men nätt och jämnt.
För sju, åtta år sedan låg Lund i topp. Åren av Alliansstyre har sänkt placeringen. Förra året fick Lund en niondeplats, i år har vi sjunkit ytterligare, till nummer 10. Vellinge och Staffanstorp har gått om oss.
Men man kan trösta sig med att Lunds gymnasieskola är bäst i landet. Vi är nummer 1 beträffande andel elever som når högskolebehörighet och nummer 2 när det gäller studenter som inom ett år efter avslutat gymnasium inleder högskolestudier.
Bakgrunden till dessa topplaceringar är förstås, utöver de kommunala gymnasiernas höga kvalitet, föräldrarnas utbildningsnivå och närheten till universitetet.
Men en annan slutsats av gymnasiernas toppresultat är att Lund skulle hamna betydligt lägre i rankingen, om grundskolan inte lyftes av gymnasieskolan. Detsamma gäller Staffanstorp, vars gymnasister oftast går i Lund.
Lunds grundskolor hör till landets sämsta
Det framgår av Lunds SALSA-resultat. När det gäller elevernas meritvärde år 9 hamnar Lund enligt SALSA på placering 177 och när det gäller godkända elever år 9 på 200. Bottennoteringar!
Vad är då SALSA? Vi citerar Skolverkets definition:
”För att få en mer nyanserad bild av skolors betygsresultat än enbart genom att publicera de faktiska betygsresultat som skolor uppnår, har Skolverket utvecklat SALSA (Skolverkets Arbetsverktyg för Lokala SambandsAnalyser). Analysverktyget SALSA presenterar kommuners och skolors betygsresultat i årskurs 9 efter att viss hänsyn tagits till elevsammansättningen.”
De viktigaste bakgrundsfaktorerna är föräldrarnas utbildningsnivå, andel elever födda i Sverige med utländsk bakgrund, andelen elever födda utomlands och fördelningen pojkar/flickor. Störst betydelse för resultaten i modellen har föräldrars utbildningsnivå.
Bottennoteringar, alltså. 177 och 200. De usla resultaten är inte förvånande. Orsaken är Alliansens under de senaste 7 åren konsekventa nedskärningspolitik som särskilt har drabbat elever med funktionshinder och nyckelområden som hemspråksundervisningen.
En annan grundorsak är skolpengssystemet, som konsekvent verkar segregerande. Mer om det nedan.
Hela staden av Asch
Argument för en grönblå stadsbyggnad. Så heter
en skrift som en grupp på Alnarp just publicerat som resultat av ett
projekt som initierats av Lunds kommun.
Där finns många starka argument för parker och grönområden sorterade under rubrikerna ekonomi, hälsa, livskvalitet, attraktivitet och klimat. Fyra exempel från Lund analyseras Kvarteret Galten, Magretedal (norr om Södra vägen), Parternas gränd på Norra fäladen, och industriområdet längs Öresundsvägen.
När föreningen Rädda Folkparken i går ordnade en debatt på Stadsbiblioteket under rubriken "Lunds trängda parker" var Agneta Persson, en av författarna till skriften där och förde fram argumenten. I panelen satt två politiker representerande den borgliga majoriteten i byggnadsnämnd och teknisk nämnd, stadsbyggnadsdirektören samt en professor från Alnarp.
Alla var rörande ense om att värna parkerna. Det blev mycket tal om ytor. Beroende på vad som räknas som parkmark låg buden mellan 45 och över 60 kvadratmeter per invånare i tätorten. Men hur var kvaliteten och skötseln? Kanske vore det bättre att tala om hur mycket pengar varje kommuninnevånare satsar på parker. Det lär vara mycket mer i Malmö, men jag har inte fått fram säkra siffror. Ett "försvar" från folkpartisten i Tekniska nämnden var att det inte bara var parkerna som var vanskötta utan även gator, cykelvägar, vatten och avlopp, ja, underhållet av i stort sett all infrastruktur har fått stå tillbaka. Och det har han ju rätt i. Han skyllde på prioritering av satsningar på vård skola omsorg, men han nämnde inte skattesänkningar. Jag uppmanade publiken att pressa på sina politiker om resurser så att man kan få en stad med kvalitet i sina parker och andra offentliga rum.
Skolbolagens försämrade rykte leder till massflykt
av Gunnar Stensson
De senaste två åren har vi sett hur de vinstmaximerande skolbolagens
utarmning av de egna skolornas resurser (färre och sämre lärare,
avsaknad av skolbibliotek, avsaknad av gymnastik och idrottslokaler osv)
lett till en allt snabbare elevflykt.
När friskoleföretagen satte igång drev de massiva reklamkampanjer som vädjade till de mest ambitiösa eleverna och föräldrarna. Kampanjerna hade framgång. Studiebegåvade och ambitiösa elever med högt utbildade föräldrar lockades till de nya friskolorna. Elever med rörelsehinder och andra problem uteslöts. Många friskolor kunde till en början nå goda resultat samtidigt som skolpengarna genererade vinster.
Men det höll inte i längden. Skickar man pengar som avsetts för skolfinansiering till skatteparadis utarmar man den egna verksamheten. Just de ambitiösa elever som man avsåg att locka var de första att inse detta. Flykten från friskolan inleddes, först som en liten rännil, sedan som en allt häftigare fors.
Detta ledde i sin tur till uppseende- väckande konkurser (JB-gymnasiernas sammanbrott är mest iögonfallande) som ytterligare försämrade friskolornas rykte. Det fria valet hade blivit friskolans värsta fiende.
När friskoleföretagen satte igång drev de massiva reklamkampanjer som vädjade till de mest ambitiösa eleverna och föräldrarna. Kampanjerna hade framgång. Studiebegåvade och ambitiösa elever med högt utbildade föräldrar lockades till de nya friskolorna. Elever med rörelsehinder och andra problem uteslöts. Många friskolor kunde till en början nå goda resultat samtidigt som skolpengarna genererade vinster.
Men det höll inte i längden. Skickar man pengar som avsetts för skolfinansiering till skatteparadis utarmar man den egna verksamheten. Just de ambitiösa elever som man avsåg att locka var de första att inse detta. Flykten från friskolan inleddes, först som en liten rännil, sedan som en allt häftigare fors.
Detta ledde i sin tur till uppseende- väckande konkurser (JB-gymnasiernas sammanbrott är mest iögonfallande) som ytterligare försämrade friskolornas rykte. Det fria valet hade blivit friskolans värsta fiende.
Arbetsmiljöverket griper in!: Trettio procent av landets skolor ska inspekteras av Gunnar Stensson
Skolan betraktas oftast ur pedagogiska och sociala perspektiv, men den
kan också ses ur ett arbetsmiljöperspektiv. Sjunkande resultat för
svenska elever i internationella mätningar, ökad administrativ börda på
lärarna, hot och våld i skolan och stora brister i skolans
inomhusmiljö är arbetsmiljöproblem.
Skolan är landets största arbetsplats om man ser till antalet personer som omfattas av arbetsmiljölagen.
Från och med i höst fram till 2016 kommer arbetsmiljöverket att inspektera 30 procent av landets skolor och alla skolhuvudmän med fler än fem skolor.
Faktorer som skadlig stress, mycket arbete och otydliga krav dominerar bland anmälningarna. Både lärare och elever utsätts för hot och våld. 2011 uppgav 33 procent av dem att de utsattes för buller. Klassrum och andra utrymmen används ofta till bristningsgränsen vilket ger problem med buller och luftkvalitet.
I Lund har ett stort antal skolor och daghem angripits av mögel.
Arbetsmiljöproblemen orsakas av friskolornas strävan efter vinst och kommunernas snålhet när de för att hålla nere höginkomsttagarnas skatt skär ner på skolans kvalitet.
Skolan är landets största arbetsplats om man ser till antalet personer som omfattas av arbetsmiljölagen.
Från och med i höst fram till 2016 kommer arbetsmiljöverket att inspektera 30 procent av landets skolor och alla skolhuvudmän med fler än fem skolor.
Faktorer som skadlig stress, mycket arbete och otydliga krav dominerar bland anmälningarna. Både lärare och elever utsätts för hot och våld. 2011 uppgav 33 procent av dem att de utsattes för buller. Klassrum och andra utrymmen används ofta till bristningsgränsen vilket ger problem med buller och luftkvalitet.
I Lund har ett stort antal skolor och daghem angripits av mögel.
Arbetsmiljöproblemen orsakas av friskolornas strävan efter vinst och kommunernas snålhet när de för att hålla nere höginkomsttagarnas skatt skär ner på skolans kvalitet.
Kommer Lunds kommun att nå sitt klimatmål med 200 års fördröjning? av Ulf Nymark
FN:s klimatpanel rapporterar om fortsatt ökning av
koldioxidhalten i atmosfären, vilket som bekant leder till stigande
temperatur. Effekterna av detta blir dramatiska för allt levande på
land och i havet. Samma vecka som klimatpanelens rapport publiceras,
visar den borgerliga majoriteten tydligt upp sitt ointresse – eller
kanske också oförmåga – att föra en verksam klimatpolitik. Denna
uppvisning sker i samband med några av Miljöpartiet-initierade ärenden i
fullmäktige och i de underlag som åtföljer ärendena.
Kommunens klimatmål
Utgångspunkt för MP-initiativen är kommunens klimatmål som fullmäktige spikade år 2010. År 2020 ska koldioxidutsläppen i Lunds kommun vara högst hälften av nivån 1990, slog fullmäktige fast. År 1990 låg utsläppen av CO2 på 407 500 ton. År 2050 ska utsläppen ligga nära noll. Fullmäktige var noga med att understryka att det var utsläppen som producerades i Lunds kommun som skulle räknas, inte utsläppen som konsumtion i Lunds kommun orsakade utanför kommungränserna.
Har utsläppen från trafiken minskat?
I en interpellation, dvs skriftlig fråga, tar Miljöpartiets Emma Berginger upp spörsmålet hur Lunds kommun efterlever förpliktelserna i det s k Borgmästaravtalet. Detta avtal är en överenskommelse mellan europeiska kommuner att minska koldioxidutsläppen utöver de mål som EU satt upp. Lund skrev på avtalet år 2010. För Lunds del innebär detta bland annat att kommunen fram till år 2020 ska minska utsläppen från vägtrafiken med ca 25 000 ton CO2. Som ett delmål skulle utsläppen från vägtrafiken minskas med 11 000 ton fram till år 2013. För att klara denna reduktion lovade kommunen att man skulle investera cirka 1 miljard kronor. MP frågade nu i interpellationen de M-märkta ordförandena i Tekniska nämnden respektive Byggnadsnämnden om kommunen klarar av den utlovade minskningen samt hur stor del av miljardinvesteringen som var genomförd. Vad officiell statistik visar är 2010 så har utsläppen från vägtrafiken ökat jämfört med basåret 1990, så frågan gällde vad som hänt efter år 2010.
Inga svar från majoriteten
Svaret på MP:s frågor uteblev. I stället fick sig fullmäktigeledamöterna till livs diverse oförskämdheter mot interpellanten och Miljöpartiet samt hänvisning till att Borgmästaravtalet gav svar på de frågor som ställts. Borgmästaravtalet, som alltså skrevs under 2010, ska alltså enligt moderaterna ge svar på hur läget är och i slutet av år 2013!
Kommunstyrelsens ordförande trixar med siffror
I en annan MP-interpellation ställd till kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid
Kommunens klimatmål
Utgångspunkt för MP-initiativen är kommunens klimatmål som fullmäktige spikade år 2010. År 2020 ska koldioxidutsläppen i Lunds kommun vara högst hälften av nivån 1990, slog fullmäktige fast. År 1990 låg utsläppen av CO2 på 407 500 ton. År 2050 ska utsläppen ligga nära noll. Fullmäktige var noga med att understryka att det var utsläppen som producerades i Lunds kommun som skulle räknas, inte utsläppen som konsumtion i Lunds kommun orsakade utanför kommungränserna.
Har utsläppen från trafiken minskat?
I en interpellation, dvs skriftlig fråga, tar Miljöpartiets Emma Berginger upp spörsmålet hur Lunds kommun efterlever förpliktelserna i det s k Borgmästaravtalet. Detta avtal är en överenskommelse mellan europeiska kommuner att minska koldioxidutsläppen utöver de mål som EU satt upp. Lund skrev på avtalet år 2010. För Lunds del innebär detta bland annat att kommunen fram till år 2020 ska minska utsläppen från vägtrafiken med ca 25 000 ton CO2. Som ett delmål skulle utsläppen från vägtrafiken minskas med 11 000 ton fram till år 2013. För att klara denna reduktion lovade kommunen att man skulle investera cirka 1 miljard kronor. MP frågade nu i interpellationen de M-märkta ordförandena i Tekniska nämnden respektive Byggnadsnämnden om kommunen klarar av den utlovade minskningen samt hur stor del av miljardinvesteringen som var genomförd. Vad officiell statistik visar är 2010 så har utsläppen från vägtrafiken ökat jämfört med basåret 1990, så frågan gällde vad som hänt efter år 2010.
Inga svar från majoriteten
Svaret på MP:s frågor uteblev. I stället fick sig fullmäktigeledamöterna till livs diverse oförskämdheter mot interpellanten och Miljöpartiet samt hänvisning till att Borgmästaravtalet gav svar på de frågor som ställts. Borgmästaravtalet, som alltså skrevs under 2010, ska alltså enligt moderaterna ge svar på hur läget är och i slutet av år 2013!
Kommunstyrelsens ordförande trixar med siffror
I en annan MP-interpellation ställd till kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid
frågade Emma Berginger hur utsläppen i Lunds kommun påverkades
av att det i huvudsak med förnybara bränslen eldade kraftvärmeverket i
Örtofta (Eslövs kommun) togs i drift. Örftoftaverket, som ingår i Lunds
Energikoncernen, innebär att fossileldade anläggningar i Lund kan tas
ur bruk eller enbart stå som reservanläggningar. Den frågan fick
faktiskt ett svar. Svaret är att utsläppen i Lund minskar med ca 38 000
ton. Men så tillägger Helmfrid i sitt svar att han inte vill följa
fullmäktiges beslut om hur utsläppsnivån skulle beräknas. I stället
ville Helmfrid nu att räkna in den utsläppsminskning som Örtoftaverket eventuellt
bidrar till på andra håll i landet eller internationellt. På så sätt
trixar Helmfrid med siffror så att utsläppsminskningen i Lunds kommun
på grund av Örtoftaverket ska minska med mer än hela Lunds Energis faktiska utsläpp! Men enbart i Helmfrids föreställningsvärd, förstås, inte i verkligheten.
Ska etappmålet nås om 200 år?
Varför försöker sig då Helmfrid på detta illusionsnummer? Helt enkelt av den anledningen att Lund ligger väldigt risigt till i förhållande till etappmålet. Emissionsreduceringarna jämfört med år 1990 är nämligen bara 3 procent – i absoluta tal 13 500 ton! Dvs det återstår reduceringar i storleksordningen 190 000 ton för att klara hem etappmålet. Trots ca 15 år av försök att minska utsläppen återstår alltså det mesta av sparbetinget. Den genomsnittliga reduceringstakten under de gångna 15 åren är mindre än 1000 ton per år. Ökas inte takten kommer etappmålet om minst en halvering av utsläppen att nås – inte år 2020 – utan om mer än 200 år. Så illa behöver det inte gå, det finns en del någorlunda säkra utsläppsminskningar i sikte. Men det är långt ifrån tillräckligt - det mesta återstår att göra och det är ont om tid.
Fromma förhoppningar
De borgerliga partiernas försök att kringgå fullmäktigebeslut och att trolla med siffror bottnar i just detta: för lite har gjorts, för lite planeras och tiden rinner iväg. Och majoriteten har tydligen för avsikt att fortsätta med illusionsmakeriet. Det visar beslutsunderlaget till en motion om att ta ett fastare grepp över klimatpolitiken som MP och DV gemensamt lagt fram. (Mera om detta efter fullmäktiges behandling av motionen i slutet av oktober). De framtida utsläppsminskningar som den politiska majoriteten där räknar hem är till stor del fromma förhoppningar och inte grundade i faktiska beslut om resoluta åtgärder. Tyvärr är det ingen överdrift att påstå att den politiska majoritetens så kallade klimatpolitik har karaktären av illusionstrick.
Ska etappmålet nås om 200 år?
Varför försöker sig då Helmfrid på detta illusionsnummer? Helt enkelt av den anledningen att Lund ligger väldigt risigt till i förhållande till etappmålet. Emissionsreduceringarna jämfört med år 1990 är nämligen bara 3 procent – i absoluta tal 13 500 ton! Dvs det återstår reduceringar i storleksordningen 190 000 ton för att klara hem etappmålet. Trots ca 15 år av försök att minska utsläppen återstår alltså det mesta av sparbetinget. Den genomsnittliga reduceringstakten under de gångna 15 åren är mindre än 1000 ton per år. Ökas inte takten kommer etappmålet om minst en halvering av utsläppen att nås – inte år 2020 – utan om mer än 200 år. Så illa behöver det inte gå, det finns en del någorlunda säkra utsläppsminskningar i sikte. Men det är långt ifrån tillräckligt - det mesta återstår att göra och det är ont om tid.
Fromma förhoppningar
De borgerliga partiernas försök att kringgå fullmäktigebeslut och att trolla med siffror bottnar i just detta: för lite har gjorts, för lite planeras och tiden rinner iväg. Och majoriteten har tydligen för avsikt att fortsätta med illusionsmakeriet. Det visar beslutsunderlaget till en motion om att ta ett fastare grepp över klimatpolitiken som MP och DV gemensamt lagt fram. (Mera om detta efter fullmäktiges behandling av motionen i slutet av oktober). De framtida utsläppsminskningar som den politiska majoriteten där räknar hem är till stor del fromma förhoppningar och inte grundade i faktiska beslut om resoluta åtgärder. Tyvärr är det ingen överdrift att påstå att den politiska majoritetens så kallade klimatpolitik har karaktären av illusionstrick.
Det sjunkande skeppet av Gunnar Stensson
Kvaliteten i svensk skola har försämrats sedan 1990-talet,
då den var världsledande. Även likvärdigheten har försämrats.
Försämringen beror på det fria skolvalet, systemet med skolpeng, att
aktiebolag får driva skolor och statens liberala tillståndsgivning till
fristående skolor. Dessa strukturer sänker kvaliteten och ökar
skillnaden mellan skolor. De måste förändras i grunden. Men just
strukturerna vill Jan Björklund inte ge sig på. Han kan haspla ur sig
kataloger av reformer som handlar om läroplan, betyg, lärarutbildning,
lärarlön, lärlingar och allt möjligt annat. Han snickrar på det
sjunkande skeppets inredning. Snart står han där ensam och sjunger:
”Närmare Gud till dig”.
Nu är det dags att skrota skolpengen!
Jag har knyckt rubriken från en debattartikel i Expressen 3/10 undertecknad av SACO-ordföranden Göran Arrius och ordföranden för Lärarnas Riksförbund Bo Jansson.
Många kommer nog ihåg hur vi, föräldrar och lärare från framför allt Klostergårds- skolan och Järnåkraskolan men också många andra, våren 2007 på flera välbesökta möten protesterade mot införandet av skolpeng i Lunds skolor. Vi påpekade att skolpengssystemet måste leda mot en alltmer ojämlik skola, samtidigt som den utarmar de kommunala skolorna. Kampen mot skolpengen utgick från Klostergårdsskolan som då, för sex år sedan, förlorade elever till friskolor i St Lars-området och, som en konsekvens av skolpengssystemet, samtidigt gick miste om nödvändiga resurser. Huvudorsaken till elevförlusten var att Klostergårdsskolan hade en stor andel invandrarelever.
Vi har länge sett vinstdrivande skolkoncerner som den jämställda sammanhållna skolans värsta fiender. Om 14 dagar kommer Jonas Sjöstedt till Lund för att debattera skolpolitiken med Jan Björklund. Han har gjort kampen mot riskkapitalbolagens vinster på skattebetalarnas bekostnad inom skola, vård och omsorg till valets huvudfråga. Inget annat land i världen utom Pinochets Chile tillåter oreglerat vinstuttag ur skolor som finansieras med allmänna medel. Kampen mot vinstuttaget är självklart politisk.
Men skolpengsystemet är väl en teknisk fråga? Ytligt sett förefaller det rättvist att varje elev förfogar över en lika stor peng. I verkligheten leder det synsättet till en fruktansvärd likriktning eftersom det helt bortser från elevernas – och skolornas - olika bakgrund och förutsättningar. Varenda elev som har någon form av funktionshinder fysiskt eller psykiskt drabbas.
Nu är det dags att skrota skolpengen!
Jag har knyckt rubriken från en debattartikel i Expressen 3/10 undertecknad av SACO-ordföranden Göran Arrius och ordföranden för Lärarnas Riksförbund Bo Jansson.
Många kommer nog ihåg hur vi, föräldrar och lärare från framför allt Klostergårds- skolan och Järnåkraskolan men också många andra, våren 2007 på flera välbesökta möten protesterade mot införandet av skolpeng i Lunds skolor. Vi påpekade att skolpengssystemet måste leda mot en alltmer ojämlik skola, samtidigt som den utarmar de kommunala skolorna. Kampen mot skolpengen utgick från Klostergårdsskolan som då, för sex år sedan, förlorade elever till friskolor i St Lars-området och, som en konsekvens av skolpengssystemet, samtidigt gick miste om nödvändiga resurser. Huvudorsaken till elevförlusten var att Klostergårdsskolan hade en stor andel invandrarelever.
Vi har länge sett vinstdrivande skolkoncerner som den jämställda sammanhållna skolans värsta fiender. Om 14 dagar kommer Jonas Sjöstedt till Lund för att debattera skolpolitiken med Jan Björklund. Han har gjort kampen mot riskkapitalbolagens vinster på skattebetalarnas bekostnad inom skola, vård och omsorg till valets huvudfråga. Inget annat land i världen utom Pinochets Chile tillåter oreglerat vinstuttag ur skolor som finansieras med allmänna medel. Kampen mot vinstuttaget är självklart politisk.
Men skolpengsystemet är väl en teknisk fråga? Ytligt sett förefaller det rättvist att varje elev förfogar över en lika stor peng. I verkligheten leder det synsättet till en fruktansvärd likriktning eftersom det helt bortser från elevernas – och skolornas - olika bakgrund och förutsättningar. Varenda elev som har någon form av funktionshinder fysiskt eller psykiskt drabbas.
Arrius och Jansson analyserar
skolpengseffekten så här: ”Alla skolledare vet att det är de sista
eleverna i varje klass som ger skolan extra resurser och vinst för
privatägda friskolor. 30 elever istället för 25 ger möjlighet att ha
tillräckligt med lärare och bra undervisning. Med färre elever hamnar
skolan i en nedåtgående spiral. Personal måste sägas upp, skolan får
sämre rykte, ännu färre söker sig dit och så vidare.”
”Dagens konstruktion av skolpengen driver utvecklingen mot en mer och mer ojämlik skola. Det leder till ökade skillnader bland befolkningen och därmed på sikt ökade konfliktnivåer. Vi tar inte till vara på hela befolkningens begåvning, vilket är ett slöseri inte bara för enskilda individer utan också för hela samhället. Därför bör regeringen överväga och utreda en mer differentierad nationell finansiering av skolan som tar hänsyn till elevers bakgrund.”
Det är inte jag som påstår det. Det är ordförandena för SACO och LR.
En sak till: tar man bort skolpengen tar man bort källan till riskkapitalisternas vinst.
Hur har det då gått för Klostergårds- skolan de gångna sju åren? Skolan och dess lärare tog upp striden mot skolpengssystemet våren 2007.
Striden mot skolpengen riktade uppmärksamheten mot skolan. Lärare och skolledning ökade tillsammans med föräldrarna takten i det redan inledda arbetet att höja skolans kvalitet och nådde snart stora resultat som t ex framgångarna i de nationella schackmästerskapen och prisen för integration.
Det ledde i sin tur till att allt fler barn sökte sig till Klostergårdsskolan så att elevantalet nu ökat med 25-30 procent sedan 2007 – tillsammans med resurserna via skolpengarna.
Skolpengssystemet, som hotade att utarma Klostergårdsskolan, har i stället gett vinst. Det fria val, som orsakade nedgång i elevantalet, har vänts till sin motsats. Allt väl, således?
Nej! Succén för Klostergårdsskolan är ett undantag. Beläggen för detta är många. Skolverkets rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola” visar ökade skillnader mellan elever och mellan skolor. Detsamma visar PISA-undersökningarna.
Bo Malmberg med flera på Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet har funnit att det är det fria valet av skola som är huvudför-klaringen till segregationen.
Anders Trumberg från Örebro universitet har kommit till samma resultat.
Böhlmark och Holmlund som skrivit studien ”20 år med förändringar i skolan: Vad har hänt med likvärdigheten?” drar slutsatsen: ”Resultaten pekar entydigt på att en ökad friskoleandel leder till ökade skillnader mellan skolor i betygsgenomsnitt och i elevsammansättning.”
Rothsteins och Blomqvists bok ”Välfärds-statens nya ansikte” utmynnar i konstaterandet: ”De internationella erfarenheterna av marknadsstyrning inom skolan visar tydligt att ökande segregation kan bli en oönskad bieffekt av valfriheten.”
Vänsterpartierna får mycket att göra för att återupprätta den svenska skolan efter valet 2014 – och det kommer att ta tid - men de har klart för sig vad som måste göras. En huvudpunkt handlar om skolans finansiering.
”Dagens konstruktion av skolpengen driver utvecklingen mot en mer och mer ojämlik skola. Det leder till ökade skillnader bland befolkningen och därmed på sikt ökade konfliktnivåer. Vi tar inte till vara på hela befolkningens begåvning, vilket är ett slöseri inte bara för enskilda individer utan också för hela samhället. Därför bör regeringen överväga och utreda en mer differentierad nationell finansiering av skolan som tar hänsyn till elevers bakgrund.”
Det är inte jag som påstår det. Det är ordförandena för SACO och LR.
En sak till: tar man bort skolpengen tar man bort källan till riskkapitalisternas vinst.
Hur har det då gått för Klostergårds- skolan de gångna sju åren? Skolan och dess lärare tog upp striden mot skolpengssystemet våren 2007.
Striden mot skolpengen riktade uppmärksamheten mot skolan. Lärare och skolledning ökade tillsammans med föräldrarna takten i det redan inledda arbetet att höja skolans kvalitet och nådde snart stora resultat som t ex framgångarna i de nationella schackmästerskapen och prisen för integration.
Det ledde i sin tur till att allt fler barn sökte sig till Klostergårdsskolan så att elevantalet nu ökat med 25-30 procent sedan 2007 – tillsammans med resurserna via skolpengarna.
Skolpengssystemet, som hotade att utarma Klostergårdsskolan, har i stället gett vinst. Det fria val, som orsakade nedgång i elevantalet, har vänts till sin motsats. Allt väl, således?
Nej! Succén för Klostergårdsskolan är ett undantag. Beläggen för detta är många. Skolverkets rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola” visar ökade skillnader mellan elever och mellan skolor. Detsamma visar PISA-undersökningarna.
Bo Malmberg med flera på Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet har funnit att det är det fria valet av skola som är huvudför-klaringen till segregationen.
Anders Trumberg från Örebro universitet har kommit till samma resultat.
Böhlmark och Holmlund som skrivit studien ”20 år med förändringar i skolan: Vad har hänt med likvärdigheten?” drar slutsatsen: ”Resultaten pekar entydigt på att en ökad friskoleandel leder till ökade skillnader mellan skolor i betygsgenomsnitt och i elevsammansättning.”
Rothsteins och Blomqvists bok ”Välfärds-statens nya ansikte” utmynnar i konstaterandet: ”De internationella erfarenheterna av marknadsstyrning inom skolan visar tydligt att ökande segregation kan bli en oönskad bieffekt av valfriheten.”
Vänsterpartierna får mycket att göra för att återupprätta den svenska skolan efter valet 2014 – och det kommer att ta tid - men de har klart för sig vad som måste göras. En huvudpunkt handlar om skolans finansiering.
Stads- och landsbyggnadsideal av Jörgen L.
Under många år nu har huvudorten i Lunds
kommun varit hemsökt av utvecklingen där inte verkar finnas nån
egentlig opposition längs någon del av politiska skalan. Först vid
senaste huvudlöshet dvs spårväg till Clemenstorget, en ren skrytbana
för ändlöst expanderande Science Villageprojektet i norra stadsdelarna
verkar de tunga värdenas borgerlighet äntligen börjat röra på sig. Nån
rödgrön opposition mot tidens krafter finns knappt längre, utom via
enskilda personer i politiska periferin och framför allt gröna
ideologin har ända sen Birger Schlaugs dagar beskrivit en bana av
permanent reträtt där nyckelaspekter i en alternativ och frestas man
formulera det antikapitalistisk samhällsvision, som decentralisering
och en kulturbaserad utveckling ogenerat sålts ut.
Gröndelen av (v) så att säga med tidigare i vart fall aktningsvärd närvaro i Lund har förvandlats till ett kotteri eller rentav sekt kring vissa enskilda vars personliga kvalifikationer företräda och förvalta ett rikt idéarv i offentliga positioner efterhand kom att sättas stora frågetecken kring. I synnerhet som inga redovisningar skett trots maktnära tidigare uppdrag på riksnivå inom transportpolitiska sektorn. "Det är samma utveckling överallt" är vad svar jag fick till invändningar mot den gränslösa märklighet som damp ner om nu våren eller hösten 2005 alltså propositonen som snarast borde kallas villkorslös kapitulation eller politiskt högförräderi, mot ideologiska grundvärden. Citatet nyss är inte från uppdragsbeklädaren, därifrån blott tystnad och med redovisad attityd kan i princip all progressiv eller samhällsalternativ aktivitet inställas. Den inte klarar permanenta uppförsbackens internationella projekt var god välj ett "pragmatiskt". Nå, åter till vår alltmer sönderhackade "huvudort" hemmavid.
Samtliga väl byggnadstillskott i offentliga miljön under snart senaste decenniet har varit estetiskt fientliga och aggressiva, präglade av otrevnad och en likgiltig fulhet under ledstjärna av ett slags antihumanistisk avantgardism, prishöljd och trendigt uppburen men helt inkapabel att vinna människornas hjärtan samt utgöra delar av en fungerande social gatumiljö eller dito parkomgivningar, som nere vid Arenan. Och att böjt nacke inför politiska kejserligheten i Domkyrkorådet samt drivande tjänstemän i
Gröndelen av (v) så att säga med tidigare i vart fall aktningsvärd närvaro i Lund har förvandlats till ett kotteri eller rentav sekt kring vissa enskilda vars personliga kvalifikationer företräda och förvalta ett rikt idéarv i offentliga positioner efterhand kom att sättas stora frågetecken kring. I synnerhet som inga redovisningar skett trots maktnära tidigare uppdrag på riksnivå inom transportpolitiska sektorn. "Det är samma utveckling överallt" är vad svar jag fick till invändningar mot den gränslösa märklighet som damp ner om nu våren eller hösten 2005 alltså propositonen som snarast borde kallas villkorslös kapitulation eller politiskt högförräderi, mot ideologiska grundvärden. Citatet nyss är inte från uppdragsbeklädaren, därifrån blott tystnad och med redovisad attityd kan i princip all progressiv eller samhällsalternativ aktivitet inställas. Den inte klarar permanenta uppförsbackens internationella projekt var god välj ett "pragmatiskt". Nå, åter till vår alltmer sönderhackade "huvudort" hemmavid.
Samtliga väl byggnadstillskott i offentliga miljön under snart senaste decenniet har varit estetiskt fientliga och aggressiva, präglade av otrevnad och en likgiltig fulhet under ledstjärna av ett slags antihumanistisk avantgardism, prishöljd och trendigt uppburen men helt inkapabel att vinna människornas hjärtan samt utgöra delar av en fungerande social gatumiljö eller dito parkomgivningar, som nere vid Arenan. Och att böjt nacke inför politiska kejserligheten i Domkyrkorådet samt drivande tjänstemän i
stiftsadministrationen så att staden eller dess urbana
rester snarare fick en plattöken istället för park med syrener och
gräsmattor är förutom allmänna pastor Jansson framtoningen nog att
desavouera Antje Jackelén, för befordran till Uppsala. Nog om det. Ser
gärna att ett nytt styre i Rådhuset 2014 redan nu förklarar vilka
förvaltnings- och områdesplanansvariga, speciellt vissa
landskapsarkitekter som inte ska påräkna fortsatt förordnande eller
anställning "förtroende saknas". Eller på grov förekommen anledning,
snarare.
Nå, parken söder om Zettervallska "idealmedeltida" domen ju en lätt sak återställa, markägarfrågan obetaget och vidare borde predikanten i statyform ges respass till norrsidan beledsagat av en rejäl utglesning i Lundagård så att en inbjudande miljö sitta ner, skapas. Värre är det med 70-talets myckna modernistiska krafs och div stadsbildsmässiga osmältbarheter där Malmborgskvarteret jämte efterföljande hus, intar en särställning ifråga om nollgestaltad hiskelighet. För visst vore det charmant om "Vita slottet" kunde återskapas - om så blott i en retroinklädnad vilken även flyttar baks gatulinjen. Så har vi samtida, högst nyliga vulgärfunkiga vanställandet av Saluhallen resp Stadsparkscaféet en tack och lov begränsad "remake", som åtagande.
Hela området bak Stadsparken borde förresten bli föremål för en ny plan med retrospektiva utgångspunkter, pulkabacken åter såklart och vad P-slottet invid spåren beträffar, antingen rivning eller ett stycke "creative gardening" med liangrönska att dölja gräsligheten - sen ifrågavarande putsats. Så glas- och plåtschabraket sist, alltså kyrkans Besökscentrum där trappdelen mot Kyrkogatan rivs, kastanjerna återkommer bak sitt plank åtminstone delvis, plåtvingen ovanpå självklart avlägsnas och även här kan klättergrönska få dölja huvudlösheten. Svetsa en armeringsjärnställning på fasaden och låt rosa-vit clematis täcka prisbelönta eländet! Låt mig återkomma till lyfta anusfingret, alltså delen mot domen. Kan i sammanhanget knappt bärga mig inför reaktionerna från baskiska arkitekten. Kan vi rentav bli stämda? Nästa stadsmiljöpris till Sven Karlsson!
Nå, parken söder om Zettervallska "idealmedeltida" domen ju en lätt sak återställa, markägarfrågan obetaget och vidare borde predikanten i statyform ges respass till norrsidan beledsagat av en rejäl utglesning i Lundagård så att en inbjudande miljö sitta ner, skapas. Värre är det med 70-talets myckna modernistiska krafs och div stadsbildsmässiga osmältbarheter där Malmborgskvarteret jämte efterföljande hus, intar en särställning ifråga om nollgestaltad hiskelighet. För visst vore det charmant om "Vita slottet" kunde återskapas - om så blott i en retroinklädnad vilken även flyttar baks gatulinjen. Så har vi samtida, högst nyliga vulgärfunkiga vanställandet av Saluhallen resp Stadsparkscaféet en tack och lov begränsad "remake", som åtagande.
Hela området bak Stadsparken borde förresten bli föremål för en ny plan med retrospektiva utgångspunkter, pulkabacken åter såklart och vad P-slottet invid spåren beträffar, antingen rivning eller ett stycke "creative gardening" med liangrönska att dölja gräsligheten - sen ifrågavarande putsats. Så glas- och plåtschabraket sist, alltså kyrkans Besökscentrum där trappdelen mot Kyrkogatan rivs, kastanjerna återkommer bak sitt plank åtminstone delvis, plåtvingen ovanpå självklart avlägsnas och även här kan klättergrönska få dölja huvudlösheten. Svetsa en armeringsjärnställning på fasaden och låt rosa-vit clematis täcka prisbelönta eländet! Låt mig återkomma till lyfta anusfingret, alltså delen mot domen. Kan i sammanhanget knappt bärga mig inför reaktionerna från baskiska arkitekten. Kan vi rentav bli stämda? Nästa stadsmiljöpris till Sven Karlsson!
2013-10-03
Vandring
På söndag har vi en liten vandring som handlar om St Lars kulturhistoria, några nya perspektiv.
Samling utanför vårdcentralen söndagen den 6 oktober klockan 15.
Samling utanför vårdcentralen söndagen den 6 oktober klockan 15.
Teologiskt Café
Måndag 7 oktober har IKT (Institutet för Kontextuell Teologi), som
vanligt den första måndagen i månaden, Teologiskt Café på
Allhelgonagården i Lund klockan 19-21. Allhelgonagården ligger snett
bakom Allhelgonakyrkan.
På caféet har vi för ovanlighetens skull ett tema! Vi vill diskutera den stora intervjun med påven, som finns publicerad i tidskriften Signum nr 6. Man måste inte ha läst intervjun för att delta, vi kommer att presentera den i början. Vilken relevans har påvens uttalanden för den världsvida kyrkan, och för utvecklingen i världen? Kan vi hoppas på nya, mänskligare och varmare tonfall oss emellan i framtiden?
Alla är välkomna, troende såväl som otroende, kristna och judar, muslimer och buddhister! Vad vill vi med våra samfund i världen?
På caféet har vi för ovanlighetens skull ett tema! Vi vill diskutera den stora intervjun med påven, som finns publicerad i tidskriften Signum nr 6. Man måste inte ha läst intervjun för att delta, vi kommer att presentera den i början. Vilken relevans har påvens uttalanden för den världsvida kyrkan, och för utvecklingen i världen? Kan vi hoppas på nya, mänskligare och varmare tonfall oss emellan i framtiden?
Alla är välkomna, troende såväl som otroende, kristna och judar, muslimer och buddhister! Vad vill vi med våra samfund i världen?
Doc Lounge Lund: 8 Oktober
DIRTY WARS
AV: RICK ROWLY / 2013 / 87 MIN.
Krigsreportern Jeremy Schahill, författare av bästsäljaren “Blackwater”, ger sig av till en avlägsen by i Afghanistan för att rapportera om en nattraid, utförd av den Amerikanska militären, som har gått väldigt fel. I tron om att detta är ett engångsmisstag, upptäcker han snart att den till synes isolerade händelsen bara är en av många i ett långt led av nattraider som sträcker sig från Afghanistan till Yemen, Somalia m.m.
Ledtrådar leder Jeremy till USAs Joint Special Operations Command (JSOC), och här börjar han en global utredning av den mäktiga och hemlighetsfulla specialstyrkan.
Med bägge delar politisk thriller och detektiv story är Dirty Wars en gripande rapport över vår tids kanske största hemliga krig mot terrorism.
NÄR: 8 OKTOBER kl 19.00-23.00
VAR: Mejeriet, STORA SÖDERGATAN 64, LUND
ENTRE: 80 kr // Student 60 kr
GULDKORT 300 kr, ger dig fritt inträde till alla ordinarie visningar under hösten.
AV: RICK ROWLY / 2013 / 87 MIN.
Krigsreportern Jeremy Schahill, författare av bästsäljaren “Blackwater”, ger sig av till en avlägsen by i Afghanistan för att rapportera om en nattraid, utförd av den Amerikanska militären, som har gått väldigt fel. I tron om att detta är ett engångsmisstag, upptäcker han snart att den till synes isolerade händelsen bara är en av många i ett långt led av nattraider som sträcker sig från Afghanistan till Yemen, Somalia m.m.
Ledtrådar leder Jeremy till USAs Joint Special Operations Command (JSOC), och här börjar han en global utredning av den mäktiga och hemlighetsfulla specialstyrkan.
Med bägge delar politisk thriller och detektiv story är Dirty Wars en gripande rapport över vår tids kanske största hemliga krig mot terrorism.
NÄR: 8 OKTOBER kl 19.00-23.00
VAR: Mejeriet, STORA SÖDERGATAN 64, LUND
ENTRE: 80 kr // Student 60 kr
GULDKORT 300 kr, ger dig fritt inträde till alla ordinarie visningar under hösten.
Internationella Flicka-dagen
11 oktober i Domkyrkoforum kl 19-21
– en internationell manifestation för flickors rättigheter
Program:
Välkommen!
"Ana fyller 14" – filmvisning
"VÅRA NYA UNGA" – utställningspresentation
"What a woman is" – Yara, 41, från Syrien läser
Sång & musik – tjejer från Höör
Överskottet går till Världens Barn-kampanjen, som avslutas den helgen.
Lunds FN-förening och Lunds Afghanistankommitté
i samarrangemang med IKFF Lund/Malmö, Lärarförbundet Lund, Rädda Barnen, Svalorna Indien-Bangladesh, Svenska Kyrkan, SKV, Unicef Lund
– en internationell manifestation för flickors rättigheter
Program:
Välkommen!
"Ana fyller 14" – filmvisning
"VÅRA NYA UNGA" – utställningspresentation
"What a woman is" – Yara, 41, från Syrien läser
Sång & musik – tjejer från Höör
Överskottet går till Världens Barn-kampanjen, som avslutas den helgen.
Lunds FN-förening och Lunds Afghanistankommitté
i samarrangemang med IKFF Lund/Malmö, Lärarförbundet Lund, Rädda Barnen, Svalorna Indien-Bangladesh, Svenska Kyrkan, SKV, Unicef Lund
Afghanistan - studiecirkel
Vi vet inte vad som kommer att hända efter 2014, men i vår
nybörjarcirkel "Afghansk samtid – Kallt krig till krig mot terrorismen"
lär vi oss grundfakta om landet, dess folk, kulturer och moderna
historia. Vi diskuterar krigen och konflikterna och tar upp de frågor
vår läsning och våra samtal väcker.
Nyfiken?
Kontakta anders.davidson@telia.com, ordförande Lunds Afghanistankommitté
Vi startar så fort vi har en full cirkel.
Nyfiken?
Kontakta anders.davidson@telia.com, ordförande Lunds Afghanistankommitté
Vi startar så fort vi har en full cirkel.
Norge har fått en blå-blå minoritetsregering
av Gunnar Stensson
Fremskrittspartiets Siv Jensen och Höyres Erna Solberg har funnit
varandra. Deras nya regering utlovas stöd av Kristelig folkeparti och
Venstre, ett liberalt parti.
I samarbetsdokumentet har Fremskritts- partiet bland annat fått igenom krav på stramare invandringspolitik, språktest och kommunalt veto mot flyktingboenden.
Norges tidigare statsministrar Kjell Magne Bondevik – kristdemokrat - och Jens Stoltenberg – socialdemokrat - betecknar Fremskrittspartiet som ett högerpopulistiskt parti.
I samarbetsdokumentet har Fremskritts- partiet bland annat fått igenom krav på stramare invandringspolitik, språktest och kommunalt veto mot flyktingboenden.
Norges tidigare statsministrar Kjell Magne Bondevik – kristdemokrat - och Jens Stoltenberg – socialdemokrat - betecknar Fremskrittspartiet som ett högerpopulistiskt parti.
Stortorget 1 av Lucifer
Ja, det är alltså så att borgarna tänker sälja den magnifika byggnaden vid Stortorget, en
byggnad som i pregnans och symbolvärde får sägas vara Lunds tredje
viktigaste, efter Domkyrkan och Rådhuset. En gång brydde sig Högern i
Lund om kultur och traditioner, men det är väl bara boktryckare Ohlsson
som bryr sig om sådant lappri numera. Dagens moderater går mer på vad
man skulle kunna kalla Täbylinjen och skiter i traditionerna. De andra
borgarna jamsar med.
Men debatten i fullmäktige förra torsdagen blev upplysande och visade på klyftorna. Hanna Gunnarsson(v) lyfte fram att skillnaden är att vi tycker det är bra att äga saker gemensamt, medan borgarna inte står ut med det. Nita Lorimer (v) var ensam om att peka på att försäljningen av huset inte är förbundet med något som helst villkor – det är fritt fram för köparen att göra vad han vill med huset. Och detta medan man påstår att kommunen inte kan ta hand om det och att den nye köparen förmodligen har många goda idéer. Till bilden hör att man talade om huset som svårt eftersatt, detta om ett av Lunds mest gedigna hus som utstrålar borgerlig trygghet i varenda tegelsten.
Stortorget 1 tillhör Lundaborna. Jan Mårtensson (SDS) liksom förre hyresgästen Fredrik Böök i sina gravar måtte vrida sig över borgerlighetens förfall i Lund.
en
byggnad som i pregnans och symbolvärde får sägas vara Lunds tredje
viktigaste, efter Domkyrkan och Rådhuset. En gång brydde sig Högern i
Lund om kultur och traditioner, men det är väl bara boktryckare Ohlsson
som bryr sig om sådant lappri numera. Dagens moderater går mer på vad
man skulle kunna kalla Täbylinjen och skiter i traditionerna. De andra
borgarna jamsar med.Men debatten i fullmäktige förra torsdagen blev upplysande och visade på klyftorna. Hanna Gunnarsson(v) lyfte fram att skillnaden är att vi tycker det är bra att äga saker gemensamt, medan borgarna inte står ut med det. Nita Lorimer (v) var ensam om att peka på att försäljningen av huset inte är förbundet med något som helst villkor – det är fritt fram för köparen att göra vad han vill med huset. Och detta medan man påstår att kommunen inte kan ta hand om det och att den nye köparen förmodligen har många goda idéer. Till bilden hör att man talade om huset som svårt eftersatt, detta om ett av Lunds mest gedigna hus som utstrålar borgerlig trygghet i varenda tegelsten.
Stortorget 1 tillhör Lundaborna. Jan Mårtensson (SDS) liksom förre hyresgästen Fredrik Böök i sina gravar måtte vrida sig över borgerlighetens förfall i Lund.
Sju fyllegubbar slår i glasen av Gunnar Stensson
Redan i 
gryningen,
innan planet ens lyft från på Kastrup, börjar de dagen med starköl och
gammeldansk. När de kommit fram till Nice fortsätter de med starköl
och konjak. Sedan handlar de två flaskor vodka, 24 starköl, likör och
vin i en närbelägen butik. På kvällen i Antibes: champagne, rödvin och
vodka. Pub-besök med 4 öl och 2 gin avslutar dagens politiska?
ansträngningar.
Inte underligt att de fattar konstiga beslut. Michael Sandins raseriutbrott när hans vårdnedskärningar kritiseras hamnar i nytt ljus.
Kunde ingen i delegationen från Lund - som också besökte fastighetsmässan Mipim i Cannes - ha ingripit? Kan ingen i Kävlinge kommun ta sitt ansvar och se till att de får vård innan det är för sent? Om inte annat kan åtminstone väljarna se till att de slipper resa nästa år.
gryningen,
innan planet ens lyft från på Kastrup, börjar de dagen med starköl och
gammeldansk. När de kommit fram till Nice fortsätter de med starköl
och konjak. Sedan handlar de två flaskor vodka, 24 starköl, likör och
vin i en närbelägen butik. På kvällen i Antibes: champagne, rödvin och
vodka. Pub-besök med 4 öl och 2 gin avslutar dagens politiska?
ansträngningar.Inte underligt att de fattar konstiga beslut. Michael Sandins raseriutbrott när hans vårdnedskärningar kritiseras hamnar i nytt ljus.
Kunde ingen i delegationen från Lund - som också besökte fastighetsmässan Mipim i Cannes - ha ingripit? Kan ingen i Kävlinge kommun ta sitt ansvar och se till att de får vård innan det är för sent? Om inte annat kan åtminstone väljarna se till att de slipper resa nästa år.
Lunds kommun och mässan i Cannes av Ulf Nymark
TV-programmet Uppdrag granskning har nu gjort fastighetsmässan i Cannes
och Staffanstorps kommun kända i hela riket. Även Lunds kommun är en
trogen mässdeltagare. I år deltog 12 personer från Lunds kommun, varav 5
förtroendevalda. Kostnaderna för Lunds del uppgick till 350 000
kronor, plus löner, arvoden och traktamenten.
Miljöpartiet föreslog i våras i en skrivelse till kommunstyrelsen att kommunen skulle göra en oberoende utvärdering av Lunds deltagande. Med oberoende menade vi att en extern utredare skulle göra utvärderingen, inte kommunen själv. I skrivelsen påpekade vi att någon utvärdering aldrig gjorts av effekterna av Lunds representation vid mässan. Vi konstaterade också att syftet med Lunds deltagande var oklart.
Jag vill gärna påpeka att bakgrunden till skrivelsen inte på något sätt bottnade i misstankar om att Lunds kommuns representanter ägande sig åt samma krognotssamlande som Staffanstorpsdeltagarna. Vi ville helt enkelt ha konkreta belägg för att Lunds deltagande gav effekter i form av investeringar och nya jobb i kommunen.
Tyvärr fick vi ingen majoritet för vårt förslag – det var enbart DV och V som stödde det. I stället ville de borgerliga med stöd av socialdemokraterna att Kommunkontoret skulle ”ta fram ett sammanfattande utvärderingsdokument som ska ligga till grund för kommande beslut om deltagande i mässan”. Med andra ord är det sålunda i stort sett samma personer som representerar Lund på mässan som ska utvärdera sitt deltagande.
Ulf Nymark
Ersättare för MP i Kommunstyrelsen
Fotnot: Det kan konstateras att denna mässa i Cannes måste vara något sjusärdeles märklig och intressant. Enligt Kommunkontoret deltog i år 20 077 unika besökare. ”Unik” betyder enligt NE:s ordbok ”som är fullständigt ensam av sin typ eller art (särskilt i fråga om värdefulla eller intressanta egenskaper)”. Inte dåligt att samla så många olika arter och typer på samma plats! Man får förmoda att Lunds deltagare inte ingår i de nämnda 20 077 besökarna. De är knappast ensamma i sin art. Deras värde och i vilken utsträckning de är försedda med intressanta egenskaper vill jag helst inte uttala mej om.
Miljöpartiet föreslog i våras i en skrivelse till kommunstyrelsen att kommunen skulle göra en oberoende utvärdering av Lunds deltagande. Med oberoende menade vi att en extern utredare skulle göra utvärderingen, inte kommunen själv. I skrivelsen påpekade vi att någon utvärdering aldrig gjorts av effekterna av Lunds representation vid mässan. Vi konstaterade också att syftet med Lunds deltagande var oklart.
Jag vill gärna påpeka att bakgrunden till skrivelsen inte på något sätt bottnade i misstankar om att Lunds kommuns representanter ägande sig åt samma krognotssamlande som Staffanstorpsdeltagarna. Vi ville helt enkelt ha konkreta belägg för att Lunds deltagande gav effekter i form av investeringar och nya jobb i kommunen.
Tyvärr fick vi ingen majoritet för vårt förslag – det var enbart DV och V som stödde det. I stället ville de borgerliga med stöd av socialdemokraterna att Kommunkontoret skulle ”ta fram ett sammanfattande utvärderingsdokument som ska ligga till grund för kommande beslut om deltagande i mässan”. Med andra ord är det sålunda i stort sett samma personer som representerar Lund på mässan som ska utvärdera sitt deltagande.
Ulf Nymark
Ersättare för MP i Kommunstyrelsen
Fotnot: Det kan konstateras att denna mässa i Cannes måste vara något sjusärdeles märklig och intressant. Enligt Kommunkontoret deltog i år 20 077 unika besökare. ”Unik” betyder enligt NE:s ordbok ”som är fullständigt ensam av sin typ eller art (särskilt i fråga om värdefulla eller intressanta egenskaper)”. Inte dåligt att samla så många olika arter och typer på samma plats! Man får förmoda att Lunds deltagare inte ingår i de nämnda 20 077 besökarna. De är knappast ensamma i sin art. Deras värde och i vilken utsträckning de är försedda med intressanta egenskaper vill jag helst inte uttala mej om.
Dags att skärpa tonen av Sten H
Med onsdagens besked om socialdemokraternas budgetförslag är fältet
öppet för nästa års valrörelse. Genom att låta alliansens
skattesänkningar i allt väsentligt stå kvar satsar S allt på att vinna
röster högerut och ger därmed upp stora delar av sin egen politik.
Kommer det att lyckas? Det är inte självklart när vi vet att många
medelklassväljare är djupt förbittrade över alliansen. Risken finns arr
den nya socialdemokratiska politiken kan resultera i röstskolk från
många gamla S-väljare när valrörelsen blottlägger hållningen från S som
oärlig och opportunistisk. Alternativt är den nya S-politiken uttryck
för en allvarlig sinnesändring. Då är S inte längre ett parti till
vänster om mitten och en mer än 100 år gammal politisk linje har
övergivits. Vi får se.
För oss som i huvudsak knyter våra förhoppningar till V krävs också en självprövning. V har i betydande utsträckning inspirerats av det norska systerpartiet Sosialistisk Venstre, ett parti som har suttit i regeringen med norska Arbeiderpartiet under senaste perioden och som nu led ett svidande nederlag. Vårt danska systerparti sitter nu i den danska regeringen ihop med S och RV och sjunker för varje mätning allt lägre i väljarsympatier. Och i regeringen har SF på punkt efter punkt fått överge sina ståndpunkter i en regering som minst av allt för en socialdemokratisk politik.
Från den svenska V- ledningen har vi länge mest fått höra hur viktigt det är att V är med i nästa regering. S och Mp vill inte ha oss där – vi betraktas som ett sänke och det är på V skulden läggs för valnederlaget 2010 som lät Reinfeldt sitta kvar. Men nu höjs faktiskt röster inom V att vi inte ska vara med i den tävlingen – senast i ett litet inlägg av Mats Olsson (v) i en diskussion efter en artikel i Aftonbladet.
V har tydligt sagt att vi sätter oss inte i en regering som godtar privatiseringen av vården och skolan. Men räcker det? Krävs det inte ett tydligare ställningstagande mot det vaga motstånd mot alliansen S tycks förespråka. I S-debatten antyds att röstförluster till vänster inte är något problem medan S själv glider åt höger. Det är ju en generös hållning som väl bottnar i en betydande ideologisk gemenskap. Tänk om man rent av hoppas på oss som korrektiv till den egna politiken? Och när S delvis lämnar öppet mål med det budgetförslag som nu föreligger, måste vi inte ta i starkare? Jag hoppas på en livlig debatt i frågan på partikongressen.
För oss som i huvudsak knyter våra förhoppningar till V krävs också en självprövning. V har i betydande utsträckning inspirerats av det norska systerpartiet Sosialistisk Venstre, ett parti som har suttit i regeringen med norska Arbeiderpartiet under senaste perioden och som nu led ett svidande nederlag. Vårt danska systerparti sitter nu i den danska regeringen ihop med S och RV och sjunker för varje mätning allt lägre i väljarsympatier. Och i regeringen har SF på punkt efter punkt fått överge sina ståndpunkter i en regering som minst av allt för en socialdemokratisk politik.
Från den svenska V- ledningen har vi länge mest fått höra hur viktigt det är att V är med i nästa regering. S och Mp vill inte ha oss där – vi betraktas som ett sänke och det är på V skulden läggs för valnederlaget 2010 som lät Reinfeldt sitta kvar. Men nu höjs faktiskt röster inom V att vi inte ska vara med i den tävlingen – senast i ett litet inlägg av Mats Olsson (v) i en diskussion efter en artikel i Aftonbladet.
V har tydligt sagt att vi sätter oss inte i en regering som godtar privatiseringen av vården och skolan. Men räcker det? Krävs det inte ett tydligare ställningstagande mot det vaga motstånd mot alliansen S tycks förespråka. I S-debatten antyds att röstförluster till vänster inte är något problem medan S själv glider åt höger. Det är ju en generös hållning som väl bottnar i en betydande ideologisk gemenskap. Tänk om man rent av hoppas på oss som korrektiv till den egna politiken? Och när S delvis lämnar öppet mål med det budgetförslag som nu föreligger, måste vi inte ta i starkare? Jag hoppas på en livlig debatt i frågan på partikongressen.
The Likudists Övers. och redigering Gunnar Stensson
För ett par år sedan gav den brittiske
journalisten Robert Fisk ut sin bok ”The great war for civilisation.
The conquest of the Middle East” med dess oumbärliga personregister.
För ”Independent” har han bevakat de senaste utspelen i FN i konflikterna mellan Iran, USA, Israel, Palestina och Syrien.
Tisdagen den 1 oktober publicerade ”Independent” hans artikel ”US cowardice will let Israel´s isolated right off the hook.” Den återges här i redigerat skick.
För ”Independent” har han bevakat de senaste utspelen i FN i konflikterna mellan Iran, USA, Israel, Palestina och Syrien.
Tisdagen den 1 oktober publicerade ”Independent” hans artikel ”US cowardice will let Israel´s isolated right off the hook.” Den återges här i redigerat skick.
Bara Israel stormade ut.
Det är hårda tider för den israeliska högern. Plötsligt vill hela världen uppnå fred i Mellanöstern hellre än krig. Britter och amerikaner ville inte börja krig i Syrien. Nu, när president Rohani helt och fullt accepterar fakta om Förintelsen, vill också 75 % av amerikanerna undvika krig mot Iran, om vi får tro opinionsmätningarna.
På måndagen backade Netanyahu en smula. Han krävde inte längre ett totalt slut på alla iranska kärnenergiaktiviteter, bara att dess ”militära kärnenergiprogram” måste upphöra.
Och naturligtvis vet vi inte om Irans ”militära kärnenergiprogram” existerar, lika lite som vi visste om Iraks ”massförstörelse-vapen”, som president Bush var tvungen att uppfinna, existerade.
Vad vi vet är, att när president Rohani började säga allt det som vi i åratal krävt att Iran skulle säga, gick Israel i taket. Netanyahu fördömde honom innan han ens sagt ett ord. ”En ulv i fårakläder.” ”En antisemit”. Till och med när president Rohani talade om fred och ett slut på misstankarna om kärnvapen sa Israels ”minister för strategiska förhållanden” – vad nu det betyder – att tiden runnit ut för fortsatta förhandlingar. Yuval Steinitz hävdade att ”om iraniernas kärnenergiprogram fortsätter så kommer de ha kärnvapenkapacitet inom sex månader.”
Netanyahus eget kontor fortsatte smutskampanjen
”Man får inte låta sig bedragas av presidentens bedrägliga ord. Iranierna spinner i media så att anrikningscentrifugerna kan fortsätta att spinna”, sa en av hans tjänstemän.
Rohanis tal var en ”honungsfälla”, sade Netanyahu själv och påstod att Rohanis tal i FN, ett tal av enorm betydelse efter 34 år av total skilsmässa mellan Iran och USA, var ”cyniskt och hycklande”
Förr brukade arabländernas delegater storma ut när Israel stod i talarstolen. När den galne president Ahmadinejad talade stormade västmakternas och Israels delegater ut. Men när president Rohani kom för att tala trängdes västmakternas delegater i salen för att lyssna på honom.
Bara Israel stormade ut.
När Israels premiärminister kom till Vita huset på måndagen hade han lugnat ner sig. Jag tvivlar på att det kommer att visa sig varaktigt. Jag misstänker att Israel kommer att göra allt för att göra ned president Rohanis förhandlingsförslag, oavsett vad den amerikanska opinionen kan tycka.
För i Vita huset fanns president Obama som prisade Netanyahu för hans stöd för en tvåstatslösning. Och vilka ord använde Obama? Att det bara finns ”en begränsad tid för att uppnå det målet”.
Det finns naturligtvis bara en begränsad tid för att uppnå detta illusoriska mål eftersom Netanyahu-regimen mot all internationell lag fortsätter att stjäla palestinskt land för judar – och endast för judar – i högre hastighet än någonsin, just för att förhindra att en palestinsk stat någonsin uppstår.
”Mötesplatsen” är ingen ”Träffpunkt” av Gunnar Stensson
Klostergården har flest pensionärer av Lunds stadsdelar. Det beror på att de boende trivs och stannar kvar.
Här fanns en gång en Träffpunkt som var öppen för alla Klostergårdens pensionärer mellan klockan 9 och 16 varje vardag. Dit kunde man gå för att dricka kaffe och prata när man kände sig ensam. Där kunde man ägna sig åt handarbete, högläsning, sittande gymnastik, skrivarcirkel, biljard, allsång och mycket mer. Ibland hade man grillfest, dans, föredrag, filmklubb, sång av någon artist, modevisning eller utflykt. Där fanns ett kök med porslin och bestick som man kunde använda när man firade Mårten eller jul eller påsk.
Vid midsommar 2012 blev Träffpunkten nedlagd. Tove Klette lovade att det bara var tillfälligt. Träffpunkten skulle återuppstå i kommunens nya ”Mötesplats Klostergården”.
Tills den var färdigbyggd hänvisades de gamla till träffpunkten vid Gernandtska Lyckan. Strax därefter blev busslinje 11 nedlagd så det blev svårare att ta sig in till stan. De gamla blev sittande i sina lägenheter.
Nu vet vi att Tove Klettes löfte var osant. I Mötesplats Klostergården finns varken tid eller plats för träffpunktsverksamheten. Där saknas kök, bord att sitta vid, porslin, biljardbord och allt annat. Där finns ingen möjlighet att hålla öppet för pensionärernas verksamheter mellan 9 och 16.
Kultur- och Fritidsnämnden skickade häromdagen två av sina tjänstemän till PRO för att förklara att träffpunktsverksamheten inte kunde rymmas i Mötesplats Klostergården.
Före nedläggningen disponerades en utmärkt lokal. Den står tom sedan mer än ett år. Kommunen betalar hyra, men har ingen verksamhet! Så ser Alliansens sparande ut!
Klostergårdens pensionärer vill att den av kommunen hyrda lokalen åter öppnas och att verksamheten för pensionärer återupptas!
Gör frågan till en punkt på dagordningen, politiker!
Här fanns en gång en Träffpunkt som var öppen för alla Klostergårdens pensionärer mellan klockan 9 och 16 varje vardag. Dit kunde man gå för att dricka kaffe och prata när man kände sig ensam. Där kunde man ägna sig åt handarbete, högläsning, sittande gymnastik, skrivarcirkel, biljard, allsång och mycket mer. Ibland hade man grillfest, dans, föredrag, filmklubb, sång av någon artist, modevisning eller utflykt. Där fanns ett kök med porslin och bestick som man kunde använda när man firade Mårten eller jul eller påsk.
Vid midsommar 2012 blev Träffpunkten nedlagd. Tove Klette lovade att det bara var tillfälligt. Träffpunkten skulle återuppstå i kommunens nya ”Mötesplats Klostergården”.
Tills den var färdigbyggd hänvisades de gamla till träffpunkten vid Gernandtska Lyckan. Strax därefter blev busslinje 11 nedlagd så det blev svårare att ta sig in till stan. De gamla blev sittande i sina lägenheter.
Nu vet vi att Tove Klettes löfte var osant. I Mötesplats Klostergården finns varken tid eller plats för träffpunktsverksamheten. Där saknas kök, bord att sitta vid, porslin, biljardbord och allt annat. Där finns ingen möjlighet att hålla öppet för pensionärernas verksamheter mellan 9 och 16.
Kultur- och Fritidsnämnden skickade häromdagen två av sina tjänstemän till PRO för att förklara att träffpunktsverksamheten inte kunde rymmas i Mötesplats Klostergården.
Före nedläggningen disponerades en utmärkt lokal. Den står tom sedan mer än ett år. Kommunen betalar hyra, men har ingen verksamhet! Så ser Alliansens sparande ut!
Klostergårdens pensionärer vill att den av kommunen hyrda lokalen åter öppnas och att verksamheten för pensionärer återupptas!
Gör frågan till en punkt på dagordningen, politiker!
Framgafflat – om cykel och trafik av Ulf Nymark
Cykelolyckor i Lund
Sydsvenskans gör förvisso en förtjänstfull journalistisk insats när den granskar cykling och cykelolyckor i länet. Lund får höga olyckstal. Fast jag är benägen att hålla med Lunds gatuchef Håkan Lockby när han hävdar att Lund får oförtjänt höga olyckstal beroende på att kommunen har bättre statistik än de flesta andra kommuner. Dessutom tror jag att det inte är helt rättvisande att ange olyckstal per 1000 invånare. Det vore bättre att relatera antalet olyckor till mängden cykeltrafikarbete i respektive kommun, men det är nog nästan ogörligt att få fram sådan statistik som är tillförlitlig.
Myten om säkra cykelbanor
Den kanske största förtjänsten med Sydsvenskans artiklar är att man bidrar till att avliva en del myter om cyklismen. Till exempel myten om att cykelbanor är säkra. Som de flesta cykelbanor byggs i dag i Sverige är de långt ifrån säkra. De är ofta dubbelriktade och de blandar gång- och cykeltrafik huller om buller eller skiljer cykelbana från gångbana med ett streck. Först när Sverige och Lund följer de riktiga cykelländernas exempel – Nederländernas, Danmarks – och bygger i huvudsak enkelriktade cykelbanor som är fysiskt separerade från gångtrafiken nås en acceptabel standard både ur säkerhets- och framkomlighetssynpunkt.
Cyklisters regelbrott och trafikplanerarnas ansvar
Att det är något grundläggande fel i gång- och cykelinfrastrukturen stöds av ett inslag i ett av radions P 1 utmärkta program i somras om cykling. (De finns fortfarande för nedladdning på Internet). Beteendeforskaren Sören Nordlund framhöll där att trafiksystemen i städerna måste byggas tydligt så att cyklisten vet precis var hen ska cykla, och fotgängaren precis var hen ska gå. Så minskas konflikter och regelbrott, menade Nordlund. Och som grädde på moset tillade Nordlund: ”Cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarnas ansvar!”
Rödljuskörning
Detta sistnämnda kan kanske vara en tänkvärd bakgrund till tidningen Motors räkning av cyklister som kör mot rött. Tidningen kom fram till att åtta av tio cyklister körde mot rött ljus. Jag vill inte på något sätt försvara cyklisters rödljuskörning om det utsätter andra trafikanter för fara, men det finns skäl att tänka efter. För vad är egentligen trafikljus? Jo, en åtgärd för att lösa framkomlighetsproblem orsakade av massbilismen, eller hur? För tänk efter: om Lunds tätort gjordes bilfri: hur många trafikljus skulle vi då behöva ha kvar?
Sydsvenskans gör förvisso en förtjänstfull journalistisk insats när den granskar cykling och cykelolyckor i länet. Lund får höga olyckstal. Fast jag är benägen att hålla med Lunds gatuchef Håkan Lockby när han hävdar att Lund får oförtjänt höga olyckstal beroende på att kommunen har bättre statistik än de flesta andra kommuner. Dessutom tror jag att det inte är helt rättvisande att ange olyckstal per 1000 invånare. Det vore bättre att relatera antalet olyckor till mängden cykeltrafikarbete i respektive kommun, men det är nog nästan ogörligt att få fram sådan statistik som är tillförlitlig.
Myten om säkra cykelbanor
Den kanske största förtjänsten med Sydsvenskans artiklar är att man bidrar till att avliva en del myter om cyklismen. Till exempel myten om att cykelbanor är säkra. Som de flesta cykelbanor byggs i dag i Sverige är de långt ifrån säkra. De är ofta dubbelriktade och de blandar gång- och cykeltrafik huller om buller eller skiljer cykelbana från gångbana med ett streck. Först när Sverige och Lund följer de riktiga cykelländernas exempel – Nederländernas, Danmarks – och bygger i huvudsak enkelriktade cykelbanor som är fysiskt separerade från gångtrafiken nås en acceptabel standard både ur säkerhets- och framkomlighetssynpunkt.
Cyklisters regelbrott och trafikplanerarnas ansvar
Att det är något grundläggande fel i gång- och cykelinfrastrukturen stöds av ett inslag i ett av radions P 1 utmärkta program i somras om cykling. (De finns fortfarande för nedladdning på Internet). Beteendeforskaren Sören Nordlund framhöll där att trafiksystemen i städerna måste byggas tydligt så att cyklisten vet precis var hen ska cykla, och fotgängaren precis var hen ska gå. Så minskas konflikter och regelbrott, menade Nordlund. Och som grädde på moset tillade Nordlund: ”Cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarnas ansvar!”
Rödljuskörning
Detta sistnämnda kan kanske vara en tänkvärd bakgrund till tidningen Motors räkning av cyklister som kör mot rött. Tidningen kom fram till att åtta av tio cyklister körde mot rött ljus. Jag vill inte på något sätt försvara cyklisters rödljuskörning om det utsätter andra trafikanter för fara, men det finns skäl att tänka efter. För vad är egentligen trafikljus? Jo, en åtgärd för att lösa framkomlighetsproblem orsakade av massbilismen, eller hur? För tänk efter: om Lunds tätort gjordes bilfri: hur många trafikljus skulle vi då behöva ha kvar?
Fossiloberoende fordonsflotta
Så har då regeringens egen utredare, professor Thomas B Johansson, kortfattat men med övertygande argument påvisat att regeringens prat om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030 saknar verklighetsförankring. Målet kommer inte att kunna nås, slog Johansson fast i en intervju i Ekot häromdagen. Minst hälften av bilarna kommer år 2030 att drivas med fossila bränslen. Fast jag menar nog att redan idag är minst hälften av rikets fordonsflotta fossiloberoende. Jag har ingen statistik, men nog lär det finnas minst lika många cyklar i bruk i landet som det finns fossildrivna motorfordon?
Lunds smalaste cykelöverfart?
Slutligen: I den s k cykelstaden Lund snålar man in på cyklisternas yta på allehanda sätt – så att bilisterna ska få plats. Här nedan en bild på vad som förmodligen är kommunens smalaste cykelöverfart – den är så smal så det inte finns utrymme för vägmarkering för cykelöverfart. Överfarten syns inte, och syns den inte så finns den inte. Men om den skulle finnas så finns den några meter öster om Kävlingevägens korsning med Norra Ringen. På det smalaste avsnittet vid bilvägens mittremsa är den becyklingsbara bredden ca 50 cm, dvs ungefär lika bred som en standardbicykel. Att två cyklister skulle kunna mötas på överfarten är otänkbart. Men visst: byggde man gatukorsningar för bilar med samma relativa breddstandard skulle vi få en lugnare och säkrare trafikmiljö.
Eritreas befrielsekamp av Gunnar Stensson
Jag 
ägnade en stor del av min tid mellan
1981 och 2001 åt Eritreas befrielsekamp. I Lund lever många eritreaner
som deltagit i striderna och många som flytt undan den brutala diktatur
som etablerades 2001. Jochen Hagos förmedlar i en intervju med Mesfin
Hagos, tidigare befrielsekämpe, försvarsminister och nu landsförvisad
oppositionsledare, en helhetsbild av det historiska skeende som drabbat
varje eritrean, vare sig han bor kvar i hemlandet eller lever i exil.
Intervjun publicerades i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 12
september och återges här i redigerat skick.
ägnade en stor del av min tid mellan
1981 och 2001 åt Eritreas befrielsekamp. I Lund lever många eritreaner
som deltagit i striderna och många som flytt undan den brutala diktatur
som etablerades 2001. Jochen Hagos förmedlar i en intervju med Mesfin
Hagos, tidigare befrielsekämpe, försvarsminister och nu landsförvisad
oppositionsledare, en helhetsbild av det historiska skeende som drabbat
varje eritrean, vare sig han bor kvar i hemlandet eller lever i exil.
Intervjun publicerades i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 12
september och återges här i redigerat skick.Eritreas folk och Dawit Isaak har varit fängslade 4393 dag
De femtons brev
I juli 2001 hade Mesfin Hagos tillsammans med 14 andra höga politiker och militärer skrivit ett öppet brev till Eritreas president Isaias Afeworki. De krävde det som de tidigare vapenbröderna hade lovat sitt folk redan vid befrielsen 1991: en författning, grundande av oppositionspartier och fria val.
Diktatorn dröjde två månader och reagerade sedan på sitt sätt. Av de 15 undertecknarna blev 13 avrättade eller häktade. Samtidigt häktades de oberoende journalisterna, bland dem Dawit Isaak. I skuggan av terrordådet mot Amerika skedde detta utan internationella protester.
Mesfin Hagos befann sig vid denna tidpunkt på hemväg från USA och var på reseuppehåll där han hade tid hos en ortoped. Vänner i Tyskland hjälpte honom att få asyl. En av dem var Uschi Eid från det tyska miljöpartiet Die Grüne (som jag blev god vän med vid EPLF:s andra kongress i Orota i mars 1987. GS.)
En gång ledde Mesfin Hagos sina gerillatrupper i ett av de största slagen i Afrika sedan andra världskriget. I slaget om Afabet mötte mer än 20 000 människor döden under loppet av tre dagar. Slaget blev en avgörande vändpunkt i kriget mot Etiopien. Sedan Eritrea vunnit självständighet blev Mesfin Hagos först försvarsminister och sedan guvernör i en provins.
Klockan fem på morgonen den 18 mars 1988 bröt slaget ut. Den etiopiska armén blev instängd i Ad Shirum-passet. ”Vad som sedan följde glömmer jag aldrig”, berättar Hagos. ”Mitt under helvetet anföll de etiopiska mig-planen.” Men de angrep inte de eritreanska fighters. De bombarderade sina egna trupper för att inte stridsvagnarna skulle falla i rebellernas händer. ”Två timmar varade angreppen”, säger Hagos. Hundratals etiopier brändes ihjäl. De flesta blev liggande och förruttnade. ”Jag ser många döda framför mig”, säger Hagos.
”Vi har ingen lyx här”, säger Hagos. Från en trerummare i Frankfurt i ett torftigt invandrarkvarter organiserar han nu oppositionen. Våningen är particentral fast det står ”Eritreischer Kulturverein” på dörrskylten. Utlandspartier är förbjudna i Tyskland. I Frankfurt är den eritreanska diasporan stor, lufthamnen ligger nära och alla de viktiga oppositionspartierna är samlade. Men ändå är Mesfin Hagos ensam.
Inte ens hans eritreanska vänner hälsar honom på öppen gata. Alla som fortfarande har familj i Eritrea eller måste besöka hemlandet måste hålla sig väl med diktaturens myndigheter.
”Underrättelsetjänsten frågar de tyska eritreanerna vid Asmaras flygplats efter folk som mig.” Den som berättar vilka Hagos umgås med i Frankfurt får förmåner vid inresan. För den som man vet har haft kontakt med Hagos och för hans familj går det illa.
”När jag dyker upp någonstans, då lämnar folk kaféet.” Men i
tysthet får han ofta frågor om man kan göra något för honom. ”De
erbjuder mig möjlighet att i hemlighet resa till Eritrea eller frågar
om jag har underrättelser till någon där. Men det är fällor.”
Alltså väljer Hagos att gå i exil i exilen.
En gång om året firar oppositionen sin kulturfestival; det är deras partidag. I år har de fått en sal i universitetet. Deltagarna har kommit resande från Amerika och hela Europa. Också Hagos har kommit. Här är han inte ensam för av de som församlats här är det väl ingen som reser tillbaka till Eritrea. Kraven på banderollerna är desamma som Hagos sände i brevet till diktatorn. Ett kommunalråd från Frankfurts magistrat håller som alla år ett hälsningstal.
”Ni hör till oss”, säger hon till eritreanerna. Frankfurt stöder kulturfestivalen. ”En smula”, säger kommunalrådet, men man kunde göra mer. Hon stannar en halvtimme.
En musiker spelar chirawata, en sorts fiol med en sträng. Han sjunger en visa som han sjöng redan under kriget. Så småningom stiger åhörarna upp, mest gråhåriga män och ett par äldre kvinnor. De ger sig in i dansen. Mesfin Hagos blir sittande i främsta raden.
Sedan blir det tal. De handlar om det fruktansvärda tillståndet i Eritrea och om hur man ska till slut ska kunna ena den splittrade diasporan. Hagos omnämns ofta även om han själv inte talar. Hans gärningar är inte glömda.
Kriget mot Etiopien krävde stora offer. ”Varje familj i Eritrea förlorade minst två familjemedlemmar. Vi hade krig i årtionden. Och varför? Idag befinner sig Eritrea i ett sämre tillstånd är innan.” Det är ont om el, drivmedel och mat. Eritrea har blivit Afrikas största fängelse. Och trots det tar sig hundratusentals eritreaner ut, inte minst för att undgå den ofta livslånga militärtjänsten. Hagos fru och son bor i Sverige nu. Mesfin Hagos lärde känna sin fru när hon var signalist i armén. Det är mer än ett år sedan han såg henne sist. Pengar till resan saknas. Och hon kan inte flytta till honom eftersom sonen just blivit fullvuxen och inte får uppehållstillstånd i Tyskland.
Vem kan då befria hemlandet? ”De unga, de intelligenta som lyckas fly dör i Sahara eller drunknar i Medelhavet”, säger Hagos. Och de som har tagit sig till Europa och till och med till Tyskland vill inte mer ha med politik att göra. Och inte med de gamla männens värld heller.
Många anklagar Hagos för att han inte stoppade Afewerki på vägen till diktaturen. Hagos, Afewerki och de andra kämparna regerade landet efter oavhängigheten enligt samma ledningsprinciper som under kriget. ”Att fortsätta som tidigare var naturligtvis fel. Men det insåg vi inte då”, säger Hagos.
Vid EPLF:s sista partidag innan fronten officiellt förvandlades till ett parti lär Hagos ha fått fler röster vid valet till centralkommittén än Afewerki. Därmed skulle han ha blivit partiföreträdare och president. Men utgången blev en annan. Afewerki gjorde honom till försvarsminister och sköt honom sedan åt sidan som guvernör i en provins. Hagos berättar mycket från den tiden om partikonferenser, strukturdebatter och om kriget mot Etiopien som Afewerki anstiftade sedan han avskedat de flesta av sina dugliga befälhavare.
Det har blivit skymning i particentralen i Frankfurt. Hagos är trött och reser sig mödosamt. Därute far en spårvagn förbi. Nästan alla hans vänner från kriget har stupat. Han säger: ”Är det detta vi har kämpat för? Jag tror inte det.” Mesfin Hagos har ansökt om tyskt medborgarskap.
Alltså väljer Hagos att gå i exil i exilen.
En gång om året firar oppositionen sin kulturfestival; det är deras partidag. I år har de fått en sal i universitetet. Deltagarna har kommit resande från Amerika och hela Europa. Också Hagos har kommit. Här är han inte ensam för av de som församlats här är det väl ingen som reser tillbaka till Eritrea. Kraven på banderollerna är desamma som Hagos sände i brevet till diktatorn. Ett kommunalråd från Frankfurts magistrat håller som alla år ett hälsningstal.
”Ni hör till oss”, säger hon till eritreanerna. Frankfurt stöder kulturfestivalen. ”En smula”, säger kommunalrådet, men man kunde göra mer. Hon stannar en halvtimme.
En musiker spelar chirawata, en sorts fiol med en sträng. Han sjunger en visa som han sjöng redan under kriget. Så småningom stiger åhörarna upp, mest gråhåriga män och ett par äldre kvinnor. De ger sig in i dansen. Mesfin Hagos blir sittande i främsta raden.
Sedan blir det tal. De handlar om det fruktansvärda tillståndet i Eritrea och om hur man ska till slut ska kunna ena den splittrade diasporan. Hagos omnämns ofta även om han själv inte talar. Hans gärningar är inte glömda.
Kriget mot Etiopien krävde stora offer. ”Varje familj i Eritrea förlorade minst två familjemedlemmar. Vi hade krig i årtionden. Och varför? Idag befinner sig Eritrea i ett sämre tillstånd är innan.” Det är ont om el, drivmedel och mat. Eritrea har blivit Afrikas största fängelse. Och trots det tar sig hundratusentals eritreaner ut, inte minst för att undgå den ofta livslånga militärtjänsten. Hagos fru och son bor i Sverige nu. Mesfin Hagos lärde känna sin fru när hon var signalist i armén. Det är mer än ett år sedan han såg henne sist. Pengar till resan saknas. Och hon kan inte flytta till honom eftersom sonen just blivit fullvuxen och inte får uppehållstillstånd i Tyskland.
Vem kan då befria hemlandet? ”De unga, de intelligenta som lyckas fly dör i Sahara eller drunknar i Medelhavet”, säger Hagos. Och de som har tagit sig till Europa och till och med till Tyskland vill inte mer ha med politik att göra. Och inte med de gamla männens värld heller.
Många anklagar Hagos för att han inte stoppade Afewerki på vägen till diktaturen. Hagos, Afewerki och de andra kämparna regerade landet efter oavhängigheten enligt samma ledningsprinciper som under kriget. ”Att fortsätta som tidigare var naturligtvis fel. Men det insåg vi inte då”, säger Hagos.
Vid EPLF:s sista partidag innan fronten officiellt förvandlades till ett parti lär Hagos ha fått fler röster vid valet till centralkommittén än Afewerki. Därmed skulle han ha blivit partiföreträdare och president. Men utgången blev en annan. Afewerki gjorde honom till försvarsminister och sköt honom sedan åt sidan som guvernör i en provins. Hagos berättar mycket från den tiden om partikonferenser, strukturdebatter och om kriget mot Etiopien som Afewerki anstiftade sedan han avskedat de flesta av sina dugliga befälhavare.
Det har blivit skymning i particentralen i Frankfurt. Hagos är trött och reser sig mödosamt. Därute far en spårvagn förbi. Nästan alla hans vänner från kriget har stupat. Han säger: ”Är det detta vi har kämpat för? Jag tror inte det.” Mesfin Hagos har ansökt om tyskt medborgarskap.
2013-09-26
Allsångskväll i Vita Huset
Fredag 4 okt kl 20 blir det Allsångskväll med Flygelkören under ledning av Gösta Petersen i Vita Huset, Uardavägen i Lund.
Gäster är Midnattskören & Lund International Students Choir. Husmusikant är Martin Landgren.
Entré: 100 kr, stud 60 kr
Gäster är Midnattskören & Lund International Students Choir. Husmusikant är Martin Landgren.
Entré: 100 kr, stud 60 kr
Doc Lounge Lund: SÄSONGSPREMIÄR! 1 Oktober
Nu är det äntligen dags igen för en ny säsong
med Doc Lounge på Mejeriet. Vi kör igång hösten med NUG – Vandal in
Motion, som hade världspremiär under Way Out West i somras.
NUG – VANDAL IN MOTION
Av Lars Berge & AKAY/ Sverige, 2013/ 58 min
“Otroligt provocerande. Graffiti är till sin natur illegalt. Det här är inte konst”
Året är 2009 och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stormar ut från konstmässan Market i Stockholm. Anledningen: ”Territorial pissing”, en två minuter lång film där en svartklädd man, beväpnad med sprejburk, går loss i en tunnelbanevagn.Verket var Magnus ”NUG” Gustafssons examensarbete från Konstfack och debatten om konst kontra skadegörelse rasade i veckor efteråt.
Redan långt tidigare var NUG en legend bland graffitimålare men blev efter kulturministerns uttalade betraktad som en fascinerande provokatör och ett av Sveriges allra hetaste konstnärsnamn. Med hjälp av berättelser från målare, ministrar, konsthandlare, falckar och konstvetare berättar NUG – Vandal in Motion inte bara historien om konstnären NUG utan tar också ett stadigt grepp debatten om den urbana och offentliga konsten i stort.
NÄR: 1 OKTOBER
VAR: Mejeriet, STORA SÖDERGATAN 64, LUND
ENTRE: 80 kr // Student 60 kr
GULDKORT 300 kr, ger dig fritt inträde till alla ordinarie visningar under hösten.
Möt Ship to Gaza på Bokmässan i Göteborg
I vår monter på
Internationella torget kommer du att kunna träffa aktivister, diskutera
och få information om tidigare och kommande aktioner. Där finns också
böcker, t-shirts, vykort, pins och en del annat till försäljning.
Lördagen den 28/9
Filmscenen kl. 14.00 - 14.25
Gazas Ark bryter blockaden inifrån
Om hur man renoverar ett fartyg i Gaza, för att sedan fylla det med exportvaror och bryta blockaden inifrån. Denna aktion presenteras av Ship to Gazas ordförande Ann Ighe. Vi kommer också att försöka upprätta en direktlänk med aktivister på plats på Gazaremsan. Bland annat Charlie Andreasson som var matros på Ship to Gazas segelskonare Estelle då hon bordades 2012 i ett försök att bryta blockaden och som nu hjälper till med renoveringen av Gazas ark. Moderator är Ship to Gazas mediekoordinator Staffan Granér
Stora Scenen kl. 15.20 - 15.40
Estelles resa
Sommaren 2012 seglade Ship to Gazas segelskonare S/V Estelle från Finland till Östra Medelhavet för att utmana den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan. Efter att ha besökt och agiterat i 19 hamnar i 5 länder bordades hon av israelisk marinen på internationellt vatten. Båten fördes till Israel där hon och lasten än idag hålls i beslag. Med ombord under bordningen var författaren och journalisten Maria-Pia Boethius och Ship to Gazas talesperson Dror Feiler. Här får de ge sin syn på aktionen. Varför genomfördes den? Vad åstadkom den? Vad kan vi lära oss av den?
Samtalet modereras av Mikael Löfgren, före detta mediekoordinator för Ship to Gaza
Fremskrittspartiet: Deportera romerna från Norge
av Gunnar Stensson
I Norge förs regeringsförhandlingar mellan de fyra borgerliga
partierna. Ett av dem är Fremskrittspartiet som är invandringsfientligt
och vill deportera de norska romerna. Norge åt norrmännen! Dess
ledare Siv Jensen ser ut som en rekorderlig, något framfusig norsk
hemmafru. Så kan en rasist också se ut. Förhandlingarna är svåra, och
det är inte säkert att Fremskrittspartiet kommer in i regeringen. Vi
får se.
Veckans citat: Förpliktelsen att göra motstånd
När åtgärder från myndigheter utgör förföljelse av en etnisk minoritet
innebär detta att vi alla, var gång det sker, lever i en totalitär
polisstat...
Det betyder att statens krav på lojalitet och laglydnad från medborgarna förlorar legitimitet. Vi har som medborgare och människor inga förpliktelser i en totalitär stat, annat än att göra motstånd mot den.
Sverker Jönsson, universitetslektor i straffrätt. SDS 25/9.
Det betyder att statens krav på lojalitet och laglydnad från medborgarna förlorar legitimitet. Vi har som medborgare och människor inga förpliktelser i en totalitär stat, annat än att göra motstånd mot den.
Sverker Jönsson, universitetslektor i straffrätt. SDS 25/9.
Ge demokratin en chans! av Rolf Björnson
I juni i år sade Israels vice utrikesminister Danny Danon i en
tidningsintervju att den israeliska regeringen aldrig kommer att
erkänna någon palestinsk stat - ja, regeringen har inte ens diskuterat
frågan.
(Se mer i mondoweiss.net)
Nu vill samme man följdriktigt att Israel ska säga upp Osloavtalet och sluta låtsas förespråka en tvåstatslösning.
John V. Whitbeck, tidigare juridisk rådgivare till den palestinska förhandlingsdelegationen, har skrivit en kommentar till detta. Visst har Osloprocessen inneburit ett katastrofalt misslyckande som många palestinier, som i övrigt inte har någonting gemensamt med Danon, också vill ta sig ur, menar Whitbeck. Men hur ska man komma vidare? Jo, man måste, liksom i fallet Sydafrika under apartheidtiden, våga tala öppet om den ideologi som ligger till grund för konflikten.
Israel måste överge sionismens anspråk på en judisk stat och acceptera en stat med lika rättigheter för alla invånare i det forna Palestina.
Lösningen måste vara demokratisk. Lösningen kan inte vara att fördriva någon part, inte att upprätta två separata, etniskt rensade, stater som troligen för all framtid skulle förbli varandras fiender.
Ingen påstår att den moraliska och intellektuella förvandling som är förutsättningen för att uppnå en demokratisk "enstatslösning" kommer att bli lätt att genomföra, säger Whitbeck. Men fler och fler erkänner att en anständig "tvåstatslösning" har blivit omöjlig. Det är dags att ge den demokratiska idén en chans.
(Se mer i counterpunch)
(Se mer i mondoweiss.net)
Nu vill samme man följdriktigt att Israel ska säga upp Osloavtalet och sluta låtsas förespråka en tvåstatslösning.
John V. Whitbeck, tidigare juridisk rådgivare till den palestinska förhandlingsdelegationen, har skrivit en kommentar till detta. Visst har Osloprocessen inneburit ett katastrofalt misslyckande som många palestinier, som i övrigt inte har någonting gemensamt med Danon, också vill ta sig ur, menar Whitbeck. Men hur ska man komma vidare? Jo, man måste, liksom i fallet Sydafrika under apartheidtiden, våga tala öppet om den ideologi som ligger till grund för konflikten.
Israel måste överge sionismens anspråk på en judisk stat och acceptera en stat med lika rättigheter för alla invånare i det forna Palestina.
Lösningen måste vara demokratisk. Lösningen kan inte vara att fördriva någon part, inte att upprätta två separata, etniskt rensade, stater som troligen för all framtid skulle förbli varandras fiender.
Ingen påstår att den moraliska och intellektuella förvandling som är förutsättningen för att uppnå en demokratisk "enstatslösning" kommer att bli lätt att genomföra, säger Whitbeck. Men fler och fler erkänner att en anständig "tvåstatslösning" har blivit omöjlig. Det är dags att ge den demokratiska idén en chans.
(Se mer i counterpunch)
Den egyptiska polisstaten av Gunnar Stensson
Egyptisk gränspolis förföljde under natten en flyktingbåt med hundra
syriska och palestinska flyktingar långt ut på internationellt vatten.
Polisen bordade flyktingfartyget och sköt en kvinna i ryggen med fyra
skott inför ögonen på hennes elvaårige son. Sedan fördes de hundra
flyktingar till ett egyptiskt fängelse varifrån de ska deporteras till
ursprungsländerna. Pojken som förlorat sin mor bad Cecilia Uddén om
hjälp, berättade hon i radioekot i morse 26/9.
Den totalitära egyptiska staten har förbjudit Islamiska brödraskapet, Egyptens största politiska parti att genomföra några som helst manifestationer. Deras tidningar har stängts.
Vems ärenden går den egyptiska regimen?
Den totalitära egyptiska staten har förbjudit Islamiska brödraskapet, Egyptens största politiska parti att genomföra några som helst manifestationer. Deras tidningar har stängts.
Vems ärenden går den egyptiska regimen?
Höst av Gunnar Stensson
Morgon, halv åtta, massivt grått molntak. Längst i söder citrongul
strimma som omärkligt skiftar till genomskinligt ljusblått, vindstilla.
I vattenytan: samma himmel, då och då satt i rörelse av fisk som
nappar insekter Ringar som långsamt vidgar sig och försvinner.
En svart storskarv med kraftig gul näbb sitter på cementbalken och vaktar. En annan dyker, stannar länge under ytan innan den åter syns, långt borta, utan fisk.
Varför är här inga andra fåglar? Ett dussin svanar brukade finnas. Sothöns, gräsänder, gäss, större och mindre doppingar också. Jo, uppe på reningsverkets gräsmatta sitter faktiskt en flock måsar. Men de är tillfälliga gäster här.
Kan det vara mink och räv som är orsaken? De syns inte i den täta vegetationen, men jag minns att det låg söndriga och urätna svanägg och andägg på stigen härom året. Vattenfåglarna har sina bon i strandkanten, dolda av vass och gräs. Oskyddade. Det är bara att ta för sig.
När vattnet var fruset och snö täckte stigen syntes nästan dagligen minkspår, och ibland också halvätna änder. Riktigt fräck var en mink som oberörd såg mig i ögonen från den tunna isen strax invid strandkanten. Säker på att jag inte kunde komma åt den.
Räv har jag bara sett en gång de senaste åren, men rävspår många gånger. Söder om Höje å i den branta strandbrinken är vegetationen nästan ogenomtränglig. Jag vet för jag har försökt komma fram där och rivit sönder både skjorta och skinn på hagtorns-, björnbärs- och nyponbuskar. Där lever rovdjuren, räv och mink, helt ostörda.
På försommaren när fasanerna ruvar är det lätt att komma åt deras ägg liksom äggen i ändernas och svanarnas bon vid strandkanten. Har räv och mink helt enkelt utrotat fågelbeståndet? Kanske med hjälp av glador och vråkar och helt vanliga råkor och kråkor?
Snart fylls dammarna av bläsänder, gäss och andra flyttfåglar som häckar i norr utom räckhåll för rävarna och minkarna vid Höje ås stränder. Vuxna fåglar håller sig ute på vattenytan och är inte så lätta byten som ruvande fåglar, ägg och fågelungar.
Uppför trappan till det böljande Trollebergsfältet. Det är nysått nu och blir säkert grönt före frosten. Jakriborgs pastellfärgade fasader i söder. Turning Torso omgivet av svarta moln. Bron. Och i sydväst Heleneholmsverkets skorstenar i vars skugga jag jobbat så många år.
En svärm små grå insekter utan volym och vikt, men snabba, ihärdiga, snurrar runt runt, jag känner dem mot ansiktet. De är för små för att ens duga till sparvmat. Var kommer de ifrån? Hur kan de leva denna ganska kyliga morgon? Hur klarar de vintern? Är livets mening för dem helt enkelt att svärma?
En svart storskarv med kraftig gul näbb sitter på cementbalken och vaktar. En annan dyker, stannar länge under ytan innan den åter syns, långt borta, utan fisk.
Varför är här inga andra fåglar? Ett dussin svanar brukade finnas. Sothöns, gräsänder, gäss, större och mindre doppingar också. Jo, uppe på reningsverkets gräsmatta sitter faktiskt en flock måsar. Men de är tillfälliga gäster här.
Kan det vara mink och räv som är orsaken? De syns inte i den täta vegetationen, men jag minns att det låg söndriga och urätna svanägg och andägg på stigen härom året. Vattenfåglarna har sina bon i strandkanten, dolda av vass och gräs. Oskyddade. Det är bara att ta för sig.
När vattnet var fruset och snö täckte stigen syntes nästan dagligen minkspår, och ibland också halvätna änder. Riktigt fräck var en mink som oberörd såg mig i ögonen från den tunna isen strax invid strandkanten. Säker på att jag inte kunde komma åt den.
Räv har jag bara sett en gång de senaste åren, men rävspår många gånger. Söder om Höje å i den branta strandbrinken är vegetationen nästan ogenomtränglig. Jag vet för jag har försökt komma fram där och rivit sönder både skjorta och skinn på hagtorns-, björnbärs- och nyponbuskar. Där lever rovdjuren, räv och mink, helt ostörda.
På försommaren när fasanerna ruvar är det lätt att komma åt deras ägg liksom äggen i ändernas och svanarnas bon vid strandkanten. Har räv och mink helt enkelt utrotat fågelbeståndet? Kanske med hjälp av glador och vråkar och helt vanliga råkor och kråkor?
Snart fylls dammarna av bläsänder, gäss och andra flyttfåglar som häckar i norr utom räckhåll för rävarna och minkarna vid Höje ås stränder. Vuxna fåglar håller sig ute på vattenytan och är inte så lätta byten som ruvande fåglar, ägg och fågelungar.
Uppför trappan till det böljande Trollebergsfältet. Det är nysått nu och blir säkert grönt före frosten. Jakriborgs pastellfärgade fasader i söder. Turning Torso omgivet av svarta moln. Bron. Och i sydväst Heleneholmsverkets skorstenar i vars skugga jag jobbat så många år.
En svärm små grå insekter utan volym och vikt, men snabba, ihärdiga, snurrar runt runt, jag känner dem mot ansiktet. De är för små för att ens duga till sparvmat. Var kommer de ifrån? Hur kan de leva denna ganska kyliga morgon? Hur klarar de vintern? Är livets mening för dem helt enkelt att svärma?
Har idrotten blivit jämställd? av Sven-Hugo Mattsson
I rubriken ställs frågan om idrotten har
blivit jämställd. Har en del av samhället, idrotten, gått före och
blivit jämställt trots att samhället har långt kvar. Det finns saker
som talar för det, men låt oss först titta på idrottens historia.
1925
Började Svenska dagladet dela ut sitt bragdguld, det har visat sig att priset delas ut till den idrottsperson som anses har gjort årets idrottsprestation. 1925 utsågs en man och det skulle bli 39 män som fick priset innan Jane Cederqvist fick det 1960. Jane Cederqvist tog ett silver på 400 meter i Romolympiaden. Att ingen kvinna tidigare fått bragdmedaljen behöver inte betyda att juryn nödvändigtvis var en samling gubbar som inte såg damidrotten. Jag är själv en riktig idrottsnörd och just Rom-olympiaden tog nördigheten riktig fart, det var den första TV-sända olympiaden.
Kvinnlig idrott fanns knappt
Men att en kvinna fick medaljen först det 36:e året det delades ut speglar faktiskt hur idrotten såg ut. På den tiden spelade kvinnor inte fotboll på elitnivå, Pia Sundhage var inte ens född, det spelades inte heller handboll eller ishockey på elitnivå. De idrotter som var någorlunda jämställda var skidor, fri-idrott och simning, här tävlar kvinnor och män på samma arena på någorlunda lika villkor. Jag är som skrivet en nörd och har också läst min idrotthistoria och jag ser faktiskt inte att någon kvinna var kvalificerad för bragdmedaljen före Jane Cederqvist. Möjligtvis kunde man gett den till Anna Larsson, även kallad Nora-Anna. 1944-5 satte hon fyra världsrekord på 800 m och 880 yards.
Nutid
Innan jag går in på de senaste 40 åren så låt mig konstatera att det tog ytterligare åtta år innan nästa kvinna fick bragdmedaljen, Toini Gustafsson med sina två guld i skidor i Grenoble 1968, sen ytterligare fyra år innan Ulrika Knape, simhopp, fick den. Sen skulle det dröja ytterligare nio år till Annicken Kringstad med tre VM-guld i orientering fick medaljen, 1981. Men även den tiden speglar hur det såg ut, ännu hade inte den kvinnliga idrotten vuxit ut.
Men här börjar det hända saker. Från 1987 när Billan Westin, numera Östlund, fick medaljen har 14 kvinnor och 14 män fått medaljen. De senaste 10 åren har sju kvinnor och tre män tagit medaljen. Och, hoppas jag, i år blir det också en kvinna. Även detta speglar verkligheten. Idag har kvinnor minst lika stora framgångar i mästerskap. I fotboll har det kvinnliga landslaget, under 2000-talet, nått större framgångar. Inom fri-idrotten och simningen kan man konstatera att kvinnorna dominerar. I skidskytte har vi haft tre kvinnliga giganter under senare år. Pernilla Wiberg och Anja Persson inom alpint skall också nämnas. Anja Persson bör nämnas bland våra absolut bästa idrottpersoner någonsin. Som alpin åkare var hon mer komplett än Ingemar Stenmark och mycket framgångrik.
1925
Började Svenska dagladet dela ut sitt bragdguld, det har visat sig att priset delas ut till den idrottsperson som anses har gjort årets idrottsprestation. 1925 utsågs en man och det skulle bli 39 män som fick priset innan Jane Cederqvist fick det 1960. Jane Cederqvist tog ett silver på 400 meter i Romolympiaden. Att ingen kvinna tidigare fått bragdmedaljen behöver inte betyda att juryn nödvändigtvis var en samling gubbar som inte såg damidrotten. Jag är själv en riktig idrottsnörd och just Rom-olympiaden tog nördigheten riktig fart, det var den första TV-sända olympiaden.
Kvinnlig idrott fanns knappt
Men att en kvinna fick medaljen först det 36:e året det delades ut speglar faktiskt hur idrotten såg ut. På den tiden spelade kvinnor inte fotboll på elitnivå, Pia Sundhage var inte ens född, det spelades inte heller handboll eller ishockey på elitnivå. De idrotter som var någorlunda jämställda var skidor, fri-idrott och simning, här tävlar kvinnor och män på samma arena på någorlunda lika villkor. Jag är som skrivet en nörd och har också läst min idrotthistoria och jag ser faktiskt inte att någon kvinna var kvalificerad för bragdmedaljen före Jane Cederqvist. Möjligtvis kunde man gett den till Anna Larsson, även kallad Nora-Anna. 1944-5 satte hon fyra världsrekord på 800 m och 880 yards.
Nutid
Innan jag går in på de senaste 40 åren så låt mig konstatera att det tog ytterligare åtta år innan nästa kvinna fick bragdmedaljen, Toini Gustafsson med sina två guld i skidor i Grenoble 1968, sen ytterligare fyra år innan Ulrika Knape, simhopp, fick den. Sen skulle det dröja ytterligare nio år till Annicken Kringstad med tre VM-guld i orientering fick medaljen, 1981. Men även den tiden speglar hur det såg ut, ännu hade inte den kvinnliga idrotten vuxit ut.
Men här börjar det hända saker. Från 1987 när Billan Westin, numera Östlund, fick medaljen har 14 kvinnor och 14 män fått medaljen. De senaste 10 åren har sju kvinnor och tre män tagit medaljen. Och, hoppas jag, i år blir det också en kvinna. Även detta speglar verkligheten. Idag har kvinnor minst lika stora framgångar i mästerskap. I fotboll har det kvinnliga landslaget, under 2000-talet, nått större framgångar. Inom fri-idrotten och simningen kan man konstatera att kvinnorna dominerar. I skidskytte har vi haft tre kvinnliga giganter under senare år. Pernilla Wiberg och Anja Persson inom alpint skall också nämnas. Anja Persson bör nämnas bland våra absolut bästa idrottpersoner någonsin. Som alpin åkare var hon mer komplett än Ingemar Stenmark och mycket framgångrik.
Jämställt?
Säger då kvinnors dominans över bragdmedaljens i dagens läge att idrotten är jämställt och då menar jag det viktigaste: att flickor och pojkar får samma förutsättningar. Jag tror det är så, man når inte framgångar inom idrotten om det inte finns satsning från samhället i tidigare år. Det är rätt tydligt att satsning ger framgång.
För mig själv som idrottsnörd är kvinnornas intåg på idrottsarenan en stor lycka. Det finns ju dubbelt så mycket idrott att sitta och glo på. Jag tycker damfotboll är roligare och följer just nu LDB Malmös guldkamp mot Tyresö. Det är inte så mycket efterslängar och tacklingar i kvinnlig fotboll och spänningen finns ju där oavsett vilket. Jag ser lika helst Lugis damer som herrar och jag konstaterar att bägge har bra lag inför säsongen. Jag fick för övrigt en fråga av någon: varför tittar du på damfotboll när herrfotbollen är så mycket bättre. Mitt svar blev att jag min själ inte kan förklara varför jag titta på herrfotboll heller. Taskig uppväxt kan väl vara en god teori.
Det finns dock några saker som återstår. Det måste bli fler kvinnliga tränare för att utveckla idrotten för kvinnor. Pia Sundhage och Marika Domanski- Lyfors, bägge landslagstränare i fotboll, är två undantag till den manliga dominansen här.
Medias rapportering är tyvärr nattsvart, visst rapporteringen belyser var pengarna finns. Men inte ens SVT:s rapportering är godkänd.
Vem får då Svenska dagbladet medalj i år? Jag tippar att det blir Abeba Aregawi som blev världsmästare på 1500 meter för en månad sen när VM hölls i Moskva. Eller varför inte visa mod och ge det till höjdhopparen Emma Green Tregaro för hennes mod att demonstrera mot Rysslands bisarra homofobi. Då hade man verkligen gett ordet bragd ett ansikte. Men tyvärr, jag försäkrar det kommer inte att ske! Idrotten är tyvärr alldeles för konservativ, är helt enkelt inte riktigt med i tiden.
Ur led är tiden av Gunnar Stensson
”Ur led är tiden, ve att jag är den
som föddes att den vrida rätt igen”
Barack Obama i onsdags morse.
Den Mänskliga Tragedin
Kort bakgrund:
När FN:s generalförsamling i måndags inledde höstens arbete stod de komplicerade och sammanvävda konflikterna i Mellanöstern i fokus. USA, EU-länderna, Kina och Ryssland är på olika sätt inblandade, liksom de regionala stormakterna Israel, Turkiet, Iran och Saudiarabien.
FN:s säkerhetsråd har hittills på grund av motsättningarna mellan väst och Ryssland och Kina varit ur stånd att ingripa i det syriska inbördeskriget, som genom gasattackerna mot civila i augusti nådde en ny ohygglig toppunkt.
Gasmassakern var en chock som gav upphov till en ny händelsekedja som kanske kan bryta låsningen, men som också kan leda till en global katastrof. Efter USA:s militära hot mot Assad-regimen kom det till förhandlingar mellan USA och Ryssland. President Assad erkände innehavet av stora mängder kemiska vapen och accepterade att FN:s säkerhetsråd skickade in en undersökningskommission i Syrien.
I augusti tillträdde Hassan Rohani som president i Iran, vars stöd till Assad-regimen försvårat en lösning i det syriska inbördeskriget.
Till skillnad från sin föregångare Mahmoud Ahmadinejad har Rohani visat sig angelägen att förbättra relationerna med USA, bland annat i en intervju i amerikansk TV där han försäkrade att Iran aldrig kommer att försöka utveckla kärnvapen.
Iran är hårt drabbat av västmakternas ekonomiska sanktioner. Framför allt påverkas vanligt folk.
I bakgrunden finns Israel som misstänker att Iran tänker utveckla ett kärnvapenprogram. Israel-Palestina-konflikten har överskuggats av det syriska inbördeskriget men i våras inleddes fredsförhandlingar mellan Netanyahus regering och den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas under ledning av USA:s utrikesminister John Kerry. Israel frigav ett antal palestinska fångar vid förhandlingsstarten men förlamade sedan fredsprocessen genom att starta nya israeliska bosättningar på palestinsk mark.
Första akten
FN:s generalförsamling den 25 september. Representanter för alla världens länder är församlade. Barack Obama bestiger podiet. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och blå slips.
Barack Obama: ”Jag välkomnar den mer moderata kurs som inletts av Irans nye president Rohani. Förbindelserna mellan USA och Iran har länge varit brutna. Vi har en lång historia av konflikter ända sedan 1970-talet. Jag tror inte att de svåra erfarenheterna kan övervinnas i brådrasket, den ömsesidiga misstänksamheten är alltför djup. President Rohanis försonliga ord måste motsvaras av transparenta och verifierbara handlingar.
Kanske är hindren på vägen för stora för att övervinnas, men det är min fasta åsikt att den diplomatiska vägen måste prövas.
som föddes att den vrida rätt igen”
Barack Obama i onsdags morse.
Den Mänskliga Tragedin
Kort bakgrund:
När FN:s generalförsamling i måndags inledde höstens arbete stod de komplicerade och sammanvävda konflikterna i Mellanöstern i fokus. USA, EU-länderna, Kina och Ryssland är på olika sätt inblandade, liksom de regionala stormakterna Israel, Turkiet, Iran och Saudiarabien.
FN:s säkerhetsråd har hittills på grund av motsättningarna mellan väst och Ryssland och Kina varit ur stånd att ingripa i det syriska inbördeskriget, som genom gasattackerna mot civila i augusti nådde en ny ohygglig toppunkt.
Gasmassakern var en chock som gav upphov till en ny händelsekedja som kanske kan bryta låsningen, men som också kan leda till en global katastrof. Efter USA:s militära hot mot Assad-regimen kom det till förhandlingar mellan USA och Ryssland. President Assad erkände innehavet av stora mängder kemiska vapen och accepterade att FN:s säkerhetsråd skickade in en undersökningskommission i Syrien.
I augusti tillträdde Hassan Rohani som president i Iran, vars stöd till Assad-regimen försvårat en lösning i det syriska inbördeskriget.
Till skillnad från sin föregångare Mahmoud Ahmadinejad har Rohani visat sig angelägen att förbättra relationerna med USA, bland annat i en intervju i amerikansk TV där han försäkrade att Iran aldrig kommer att försöka utveckla kärnvapen.
Iran är hårt drabbat av västmakternas ekonomiska sanktioner. Framför allt påverkas vanligt folk.
I bakgrunden finns Israel som misstänker att Iran tänker utveckla ett kärnvapenprogram. Israel-Palestina-konflikten har överskuggats av det syriska inbördeskriget men i våras inleddes fredsförhandlingar mellan Netanyahus regering och den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas under ledning av USA:s utrikesminister John Kerry. Israel frigav ett antal palestinska fångar vid förhandlingsstarten men förlamade sedan fredsprocessen genom att starta nya israeliska bosättningar på palestinsk mark.
Första akten
FN:s generalförsamling den 25 september. Representanter för alla världens länder är församlade. Barack Obama bestiger podiet. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och blå slips.
Barack Obama: ”Jag välkomnar den mer moderata kurs som inletts av Irans nye president Rohani. Förbindelserna mellan USA och Iran har länge varit brutna. Vi har en lång historia av konflikter ända sedan 1970-talet. Jag tror inte att de svåra erfarenheterna kan övervinnas i brådrasket, den ömsesidiga misstänksamheten är alltför djup. President Rohanis försonliga ord måste motsvaras av transparenta och verifierbara handlingar.
Kanske är hindren på vägen för stora för att övervinnas, men det är min fasta åsikt att den diplomatiska vägen måste prövas.
Jag har uppdragit åt min utrikesminister att John Kerry att inleda nya samtal med Iran om kärnenergiprogrammet.
Jag ser klara tecken på ett diplomatiskt töväder på flera fronter i Mellanöstern.
Jag uppmanar FN:s säkerhetsråd att övervinna sina motsättningar och anta en resolution för att förverkliga överenskommelsen mellan USA och Ryssland om att tömma Syrien på kemiska stridsmedel. Om vi inte ens kan komma överens om detta visar det att FN saknar förmåga att genomdriva ens de mest grundläggande internationella lagarna.
Om vi lyckas sänder det å andra sidan ett kraftfullt budskap om att bruket av kemiska vapen inte får förekomma i det tjuguförsta seklet.
Tiden är också mogen för framsteg i de israelisk-palestinska fredssamtalen som inleddes på initiativ av USA:s utrikesminister Kerry i somras. Det är dags för hela det internationella samhället att ställa sig bakom fredsansträngningarna.
President Abbas har tillbakavisat försöken att avbryta fredssamtalen och kommit till förhandlingsbordet. Premiärminister Netanyahu har frigivit palestinska fångar och åter sagt sig sträva efter en palestinsk stat
Nu måste vi andra också visa vår vilja att ta risker.
Ett verkligt genombrott i dessa två tvistefrågor skulle ha en djup och positiv inverkan på hela Mellanöstern och norra Afrika.
(Han lämnar talarstolen under starka applåder. Men alla applåderar inte)
Andra akten
Hassan Rohani, Irans nyvalde president bestiger talarstolen. Han är klädd i vit huvudbonad och svart kaftan och har ett välansat grått skägg.
Hassan Rohani: ”Jag fördömer de resolutioner som på USA:s initiativ har antagits i FN för att tvinga Iran att stoppa kärnenergiprogrammet. Dessa sanktioner är våldsamma och enfaldiga. Deras negativa effekter är inte begränsade till deras avsedda offer.
Jag accepterar att återta samtalen med Väst, representerat av USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, på villkor att de erkänner Irans rätt att fortsätta utvecklingen av kärnenergi för icke-militära och civila ändamål. Irans kärnenergiprogram liksom alla andra länders måste uteslutande ha fredliga avsikter.
Jag förklarar öppet och otvetydigt att detta har varit och alltid kommer att vara den Islamiska republiken Irans mål.
Jag är villig till direkta samtal med USA för att reda ut missförstånd. Iran har inte för avsikt att öka spänningen i förhållande till USA.”
Applåder.
Barack Obama: ”Jag har beordrat utrikesminister John Kerry att genomföra inledande samtal med Irans utrikesminister i New York på torsdag.”
To be contiued, bland annat med framträdanden av Palestinska myndighetens president Abbas och Israels premiärminister Netanyahu.
Jag ser klara tecken på ett diplomatiskt töväder på flera fronter i Mellanöstern.
Jag uppmanar FN:s säkerhetsråd att övervinna sina motsättningar och anta en resolution för att förverkliga överenskommelsen mellan USA och Ryssland om att tömma Syrien på kemiska stridsmedel. Om vi inte ens kan komma överens om detta visar det att FN saknar förmåga att genomdriva ens de mest grundläggande internationella lagarna.
Om vi lyckas sänder det å andra sidan ett kraftfullt budskap om att bruket av kemiska vapen inte får förekomma i det tjuguförsta seklet.
Tiden är också mogen för framsteg i de israelisk-palestinska fredssamtalen som inleddes på initiativ av USA:s utrikesminister Kerry i somras. Det är dags för hela det internationella samhället att ställa sig bakom fredsansträngningarna.
President Abbas har tillbakavisat försöken att avbryta fredssamtalen och kommit till förhandlingsbordet. Premiärminister Netanyahu har frigivit palestinska fångar och åter sagt sig sträva efter en palestinsk stat
Nu måste vi andra också visa vår vilja att ta risker.
Ett verkligt genombrott i dessa två tvistefrågor skulle ha en djup och positiv inverkan på hela Mellanöstern och norra Afrika.
(Han lämnar talarstolen under starka applåder. Men alla applåderar inte)
Andra akten
Hassan Rohani, Irans nyvalde president bestiger talarstolen. Han är klädd i vit huvudbonad och svart kaftan och har ett välansat grått skägg.
Hassan Rohani: ”Jag fördömer de resolutioner som på USA:s initiativ har antagits i FN för att tvinga Iran att stoppa kärnenergiprogrammet. Dessa sanktioner är våldsamma och enfaldiga. Deras negativa effekter är inte begränsade till deras avsedda offer.
Jag accepterar att återta samtalen med Väst, representerat av USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland, på villkor att de erkänner Irans rätt att fortsätta utvecklingen av kärnenergi för icke-militära och civila ändamål. Irans kärnenergiprogram liksom alla andra länders måste uteslutande ha fredliga avsikter.
Jag förklarar öppet och otvetydigt att detta har varit och alltid kommer att vara den Islamiska republiken Irans mål.
Jag är villig till direkta samtal med USA för att reda ut missförstånd. Iran har inte för avsikt att öka spänningen i förhållande till USA.”
Applåder.
Barack Obama: ”Jag har beordrat utrikesminister John Kerry att genomföra inledande samtal med Irans utrikesminister i New York på torsdag.”
To be contiued, bland annat med framträdanden av Palestinska myndighetens president Abbas och Israels premiärminister Netanyahu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)