2010-11-11

Anti-Greider av Gr

Förra veckan skrev sign. Lucifer, apropå Afghanistan och Vänsterpartiet, att han för en gångs skull inte höll med Göran Greider. Nu har jag motsvarande bekännelse att göra.
   Det handlar förstås om GG:s korta ledare i onsdags där han kritiserade utbildningsminister Björklunds utspel om geografiundervisningen. Björklund vill ha en återgång till namnkunskap, som gärna pluggas in med hjälp av blindkartor, medan GG förespråkar kunskap om exempelvis globala rörelser av människor och varor.
   Detsamma säger visserligen ett antal geografiprofessorer som i dagens Svenska Dagbladet också kritiserar Björklund, men det hjälper inte. Likaväl som jag menar att man i huvudet bör ha inpräglat att 7 x 6 = 42, för den händelse att man inte har mobilen till hands, tycker jag att man på ungefär bör veta var Benin, Nice, Savolax, Lycksele eller Löberöd ligger. Även ens gps kan strejka en dag.
   Jag känner kommunalt förtroendevalda som inte kan peka ut byarna Lyngby och Västra Hoby på en blindkarta över Lund. Det gör dem till en smula sämre kommunalpolitiker.

Äppelträdet (eller Allmänningens komedi)

Greider på höstvandring:

Det står ett äppelträd längs gatan
i kvarteret
och det dignar nu av frukt;
de runda formerna hänger över trottoaren
där fallfrukt redan fallit.
Jag brukar äta av de där äpplena.
I år smakar de bättre
än nånsin, särskilt nu
när sötman i dem kommit.

Det konstiga är att ingen annan tycks
smaka av frukten.
När någonting är fritt och tillgängligt
brukar ju folk inte dra sig för
att ta vad de kan komma över.
Varför är trädet inte urplockat?
Vad är det i
den ekonomiska
teorin som inte stämmer här?

Vilda äpplen i det fria på en gata
värderas inte lika högt
som äpplen i en matvarubutik.
Vi måste uppenbarlige göra äpplena
till en vara först,
de måste cirkulera på marknaden
kanske hundratals mil
över en världsdel
innan vi ger dem ett värde.
Det fria och allmänt tillgängliga
är degraderat.

I hundratal ska de falla dessa äpplen
när hösten djupnar
och jag ska gå förbi och se.
På asfalten ska de ruttna ner,
regn ska spola dem bort
och genom brunnar och mörka kloaker
återvända till kretsloppet.
De bästa äpplena är inget värda.
Varför? För att de
inte har något pris.
(publicerad i Nya Upplagan oktober 2010)

Socialdemokratisk förnyelse? av Gunnar Stensson

Morgan Johansson, ordförande i riksdagens justitieutskott efter Thomas Bodström, leder partiets eftervalsanalys. Han menar att socialdemokraterna tappat förmågan att tänka stort och visionärt.
   Och visst finns det frågor som kräver stora och visionära tankar. Anpassningen till ett samhälle med ändliga resurser, till exempel. En väg bort från konsumtions- och tillväxt-samhället. Skapandet av det jämlika samhälle som blir en nödvändig konsekvens av en hållbar samhällsmodell.
   Morgan Johanssons tidsperspektiv är mer kortsiktigt. Han försöker förstå valnederlagets orsaker och finna vägen till valseger 2014.
   Han skyller valnederlaget på Thomas Östros. S gjorde fyra tabbar: skattehöjningen på lyxvillor, höjningen av bensinskatten, den sänkta krogmomsen och den stora skattesänkningen för pensionärer.
   Två skattehöjningar och två sänkningar. Förklarar de varför väljarna i likgiltighet vände S ryggen?
   ”Världens väl och ve hänger inte på om vi i Sverige ökar ett redan högt bensinpris”, kommenterar Morgan. Sedan redogör han för sina egna tankar.
   ”Det vi bör förändra är arbetstider, föräldraförsäkring eller semester. Jag tror på konventionellt samhällsbyggande. Behövs bostäder ska vi bygga mer bostäder. Behöver folk mer tid kortar vi arbetstiden. Jag vill inte låsa mig för enskilda löften, men vi måste ge ett svar på livspusslet som är mer seriöst än rut”.
   Morgan menar att socialdemokraterna måste ge upp alliansen med MP och V.
   På längre sikt bör S vara redo för samarbete med andra partier efter 2014 års val. Allt enligt Erik Magnussons reportage i SDS 10/11.
   Stora, visionära tankar? Vi får se vad hans partikamrater tycker.
   För på onsdagseftermiddagen slog Mona Sahlin omkull alla spelets pjäser. Hon själv och hela partiledningen ska ställa sina platser till förfogande.
   Hon gjorde utspelet i skarp polemik mot Morgan Johansson och hans försök att lägga ansvaret för valförlusten på Thomas Östros.
   Det var fel, sa hon, ansvaret är hela partistyrelsens.
   Det blir intressant att se vilket stöd Morgan Johansson har i konflikten med Mona Sahlin.

Stockholm. Spionutredning tillsatt av Gunnar Stensson

Riksenheten för polismål har tillsatt en utredning om USA-ambassadens hemliga registrering av av svenska medborgare.
   Lars Ohly har anmält registreringen till riksdagens konstitutionsutskott.
   Justitieminister Beatrice Ask säger att hon inte kände till registreringen. Före detta justitieminister Thomas Bodström hälsar att han inget visste. Anna Lindh var däremot sannolikt underrättad, eftersom hon utlämnade två egyptier till CIA för tortyr i Kairo.
   Alla inblandade har intresse av största möjliga tystnad. Det gäller USA-ambassaden, Säpo, polisen, den moderata regeringen och den socialdemokratiska regering som förlorade makten 2006.
Det leder nog till diskretion också i svenska massmedia. För dem är kungasnusket viktigare.
   I Norge som utsatts för motsvarande övergrepp är demokratin friskare och debatten öppnare.

Göteborg. Terrorutredning nedlagd av Gunnar Stensson

Det finns inga misstankar mot de tre terroranklagade längre. Att förundersökningen läggs ned visar hur Säpo i sin rasistiska paranoia på grundval av fördomar och ryktesspridning automatiskt tillgriper ogrundade åtgärder mot grupper av svenska medborgare.
   Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap, säger: ”Det betyder att de inte har ett skit på dem och att de inte haft det över huvud taget. Det är inkompetent skött.”
   I den konkreta verkligheten ser ”terrorbekämpningen” ut så här
   Bildörrar. Glas krossas. Trä splittras. Röster ryter. Stövlar stampar. Hyllor välter. Barnkammardörren öppnas. Ljus bländar. Svart skepnad, inget ansikte! Döda ögon. Närmar sig med höjt automatvapen. Nej! Nej! Skjut inte! Rör mej inte! Nej! Det gör ont! Aj! Pappa ligger. Två anonyma monster håller fast mamma. Deras runda ögon blänker. Tre andra släpar ut bror. Han stretar emot allt vad han kan, men har inte en chans. Dörrn slår igen. Borta. Syster skriker. Mamma skriker. Nu tar dom pappa! Försvinner i mörkret. Bildörrar. Sirener tjuter. Utslaget fönster. Mörker och kyla. Gardinerna fladdrar.
   Treårig flicka sammanfattar: ”Han ville skjuta mig men det gjorde han inte.”
   Samma morgon låser terrorpolisen in en grupp bedjande muslimer i en moské. Där får de sitta tre timmar utan förklaring. Samtliga är helt oskyldiga.

Yttrande över planprogram för Trolleby i Flackarp

Sammanfattning
Lunds Naturskyddsförening, LNF, riktar stark kritik mot förslaget att etablera ett nytt bostadsområde på jordbruksmarken vid Flackarp. Etableringen framställs som ett område med ekologisk inriktning, men det är inte sannolikt att miljömedvetna medborgare väljer att bosätta sig i en by som saknar naturområden, kollektivtrafik och service. Därför kommer det att saknas den viktigaste förutsättningen för ett ekologiskt hållbart samhälle, nämligen boende som är intresserade av en miljövänlig livsstil.
Lokaliseringen är däremot perfekt för bilpendlare som snabbt vill komma ut till motorvägarna E22 och E6 – en helt annan målgrupp än den kommunen i detta planprogram säger sig vilja nå. Förslaget leder till ökad biltrafik och motverkar utvecklingen mot ett hållbart samhälle.
De negativa konsekvenserna för miljön är så tydliga att planen för området inte bör genomföras.

Goda tider för politiska kommentatorer av Lucifer

Det är inte alltid så lätt att vara politisk krönikör. Värst är det när det inte händer något, när politiken bara är grå vardag. Men så plötsligt kan det slå över i sin motsats då händelserna kommer slag i slag och man hamnar i en embarasse de richesse, en sådan rikedom att man blir överväldigad. Det är i det läget vi är nu.

Ahlin på väg ut
Jag tror jag vill börja med att uttrycka min glädje över att Urban Ahlin, är på väg ut som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman. Jag hade dock önskat att det hade skett med en annan motivering. Ahlin har tydligen gjort otillbörliga närmanden till en kvinnlig medarbetare. Men det allvarliga med Ahlin är ju att han förlett Sverige till närmanden till Nato. Amerikanskt flyg har baserats i Norrbotten och bedrivit bombfällning och USA tilläts öva tillsammans med Sverige.. Ahlin är vice ordförande i Utrikesutskottet och ledamot av Utrikesnämnden. Hans föregångare som utrikespolitiker inom (s), Östen Undén och Ernst Wigforss, skulle aldrig ha gått med på sådant. Men (s) är ju mot Nato-anslutning? Utanverk, säger åtminstone en borgerlig försvarspolitiker. Mellan skål och vägg är Ahlin varm Natovän.

Lunds hopp i krisen
Ja, så har vi socialdemokratins kris. Där har ju Morgan Johansson (s), Lunds stämma i världen, nu tagit bladet från munnen och sagt vad han tycker. Ekonomitalesmannen Östros och partisekreteraren Baylan är skyldiga till valförlusten. Jo, så är det nog även om de inte är ensamma om saken. Att Östros lät (s) valrörelse handla om skatter, borgarnas favoritämne, var ett grovt misstag och Baylans valplaner var både strategiskt och taktiskt misslyckade.. Mona Sahlin gjorde på egen hand en uppryckning sista veckan före valet, men då var det för sent. Och hon är förstås så nära knuten till socialdemokratins misslyckanden de senaste tjugo åren att hon måste nog gå hon också.

En ny Per-Albin?
En som däremot verkar vara på gång är väl Morgan själv. Javisst, han har Per-Albin framtoningen, just en sådan som (s) skulle behöva nu. Han brukar betecknas som stående till vänster inom partiet och det är kanske därför han fann det nödvändigt att beklaga samarbetet med (v) och (mp). Han nämns inte i första ledet av ledarkandidater och kanske är han för ung för detta gamla parti och kanske är han familjemässigt alltför bunden till Lund. Men på lite sikt har han chanser och hans utspel nu har rimligen ett lanserande inslag. I den allmänna kapplöpning som nu förmodas utbryta inom (s) ber vi alltså att få lyfta fram Veronica Palm och Morgan Johansson som talrörsduo i Miljöpartiets efterföljd.
   Vad gäller partiledningar hoppas vi nu att det finns någon inom Vänsterpartiet som sätter igång motsvarande process. Inte ska väl Vänsterpartiet gå till val under Lars Ohly igen?

Bättre att polisen kör sina egna lopp?
Jo så har vi USA:s underrättelseverksamhet i Stockholm. Sydsvenskan skriver i ett ledarstick att Säpo inte kände till den amerikanska verksamheten, men tror att det har skett med Säpos goda minne, vilket är illa. ”Men trots allt mindre skandalöst än om det vore sant att Säpo ingenting visste”.
   Så tycker alltså Sydsvenskans ledare. Men Säpos inkompetens är knappast någon nyhet och chockerar väl ingen? Nej det plågsamma är förstås om Säpo eller någon sorts hemlig myndighet kände till det men inte underrättade regeringen. Det skulle vara ett återfall i i den tradition som gjort det möjligt för svenska militärledningar och polismyndigheter att följa sin egen linje utan politisk kontroll. Säpo körde sina egna lopp på 50-talet, svenska militärledningen samarbetade fritt med finnar och tyskar på fyrtiotalet och frågan är om inte svenska marinofficerare jobbade ihop med amerikanerna i Stockholms skärgård på 1980-talet.

En mindre spårvägsskandal
Sen har vi Lunds starke man, Mats Helmfrid (m), som gjort bort sig. En månad före valet greps borgarna av panik och lovade i hastigt mod en spårvägslinje ner till Tetrapak. Två månader efter valet ångrar Helmfrid sig och tar tillbaka. Det är så det går till när politiker får rykte om sig att vara bondfångare och bedragare. Frågan är nu om de rödgröna tar tillbaka sin linje till Linero.

Ur svenska hjärtans djup
Så återstår då bara H.M. Konungen själv. Om hans knullerier etc. har vi inget att säga. Vi tog vår hand ifrån honom redan på tidigt sjuttiotal då han som vi minns det med sina kompisar stod på en balkong och hånade Vietnamdemonstranter. Jan Guillou tycker att publiciteten saknar politisk innebörd och därmed inte hör hemma på svenska tidningssidor. Det ligger en del i det. Men jag vill anföra vad Robert Darnton, utomordentlig amerikansk bokhistoriker, har skrivit om förbjudna böcker i ”Pornografi och revolution” (Ordfront). I staden Neuchatel, belägen i den schweiziska delen av Jurabergen, blomstrade på 1700-talet ett stort antal boktryckerier som smugglade böcker till Frankrike. Där härskade censuren, men det var möjligt att under disken få vad man ville. Böckerna var av tre slag: politisk och filosofisk litteratur, t.ex. Voltaire och Rousseau, berättelser om brottslingarnas hemska brott och pornografi. Den senare hade gärna formen av berättelser om vad Marie-Antoinette gjorde med den ene och den andre. Inom parentes har vi här urtypen för varje nytt mediums genombrott: kombinationen politik, våld och sex, antingen det gällt film, serier eller Internet. Darnton hävdar att just de politisk-pornografiska böckerna spelade en stor roll för undergrävandet av det franska kungadömets auktoritet och därmed bäddade för den franska revolutionen. Vi får se vad som kan följa av den svenska kungalitteraturen.

En rörande berättelse
Jag läste förstås inte kungareportagens dåligheter, men som av en tillfällighet stötte jag ändå på det här avsnittet i Expressen från en berättelse om en av kungens kräftskivor:
” Karin säger att de var så få runt bordet att hon fortfarande i dag kan säga exakt vilka som satt var. Fyra kvinnor, varav tre var väldigt mycket yngre än männen. Kungen och några få av hans närmaste vänner.
   Jag satt på kungens vänstra sida och min kompis Gunilla satt på den andra. Kungens adjutant satt bredvid Gunilla och skalade kräftor och gjorde fina små smörgåsar med kräftstjärtar åt kungen.”
   Det är helt enkelt en rörande scen. Där sitter kungen som ett barn och får sina kräftor skalade och sina smörgåsar tillredda av adjutanten. Monarkin gör så här med sina inblandade människor.

Ny fördrivning hotar palestinier av Per Roijer

Demografin gör judisk stat omöjlig

Det finns risk att Israel sätter igång en ny Naqbah, alltså en ny fördrivning av palestiner likt den som skedde 1948.
Det sa Ephraim Nimni från Queens University of Belfast när han talade vid ett seminarium i Lund på torsdagen om den demografiska situationen i Israel.

Hur kan det komma sig att Israel inte lutar sig tillbaka och erbjuder palestinierna fred? Israel som slutit separatfred med Egypten och Jordanien, har en överlägsen vapenmakt, är uppbackad av USA, vars överlevnad i praktiken är ohotad och som sitter med alla kort på hand…
   För en utomstående betraktare verkar detta ologiskt, sa Nimni.

Varför slappnar inte israelerna av? Istället har det motsatta inträffat. Den israeliska allmänheten har under senare år radikaliserats till att kräva fullständig seger över palestinierna. Israel som en judisk stat ifrågasätts inte, kritiken mot dem som har en annan uppfattning blir allt häftigare. Modiga kollegor i universitetsvärlden som avviker ger allt oftare upp inför hot och trakasserier inte bara mot sig själva utan också mot sina familjer, och lämnar landet.

Varför har det blivit så? Därför att det blivit uppenbart att en judisk stat i längden inte är en möjlighet på grund av det demografiska läget i Israel, svarar Ephraim Nimni.
   Den ickejudiska befolkningen i Israel uppgår till 25 procent och den växer snabbare än den judiska.
   Exodus, utvandringen för att bilda en egen judisk stat, misslyckades. De flesta judar som bor utanför Israel är inte intresserade av att flytta. Det finns lika många judar i USA som i Israel, och de utgör tillsammans uppskattningsvis 80 procent av man kan kalla det judiska folket. Efter den stora ryska invandringen efter
Sovjetunionens fall finns det inga folkgrupper som skulle kunna balansera tillväxten av den arabiska befolkningen inom Israels gränser.
   En judisk stat är i det långa loppet en omöjlighet, sa Ephraim Nimni. Israel är inte en demokrati i vanlig mening, utan ett land där medborgarskap är kopplat till religiös tillhörighet (etnokrati istället för demokrati).

Insikten att en judisk stat inte är möjlig har den israeliska befolkningen oerhört svårt att ta till sig. Frustrationen har resulterat i vad den ungerske statsvetaren Istvan Bibó kallar "politisk hysteri", sa Nimni. Det blir det när man byter ut det verkliga problemet mot ett fiktivt, eftersom det verkliga problemet inte har någon lösning.
   Enligt israelisk uppfattning finns det alltid fiender i världen som vill förgöra Israel. Den palestinska befolkningen ses som en femte kolonn, en tidsinställd bomb som hotar det sionistiska projektet och som därför måste förgöras.
   Palestinierna är fienden, sa Nimni och visade en bild där israeliskjudiska barn hjälptes av sina föräldrar att klottra bryska hälsningar på israeliska artillerigranater som var färdiga att avfyras. När den judiska befolkningen står med ryggen mot väggen ökar sannolikheten för att man tar till samma metoder som 1948, då betydande delar av den arabiska befolkningen fördrevs.
   Risken för en andra Naqbah, en andra katastrof, är en realitet, menade Ephraim Nimni.

Ephraim Nimni är fakultetsopponent till en avhandling av Lisa Strömbom, som läggs fram idag fredag. Revisiting the Past, om historia och identitet i konflikten mellan Israel och Palestina.

Hållbar utveckling – ett oxymoron av Gunnar Stensson

Ett oxymoron är ett begrepp sammansatt av två oförenliga element. Enligt Alf Hornborg, professor i humanekologi, är begreppet hållbar utveckling, som lanserades av Brundtland-kommissionen, ett oxymoron. En ändlös ekonomisk utveckling kan inte samtidigt vara hållbar eftersom jordens resurser är ändliga.
   För att hela jordens befolkning skulle uppnå samma utvecklingsnivå som Sverige skulle det behövas tre jordklot.
   Idag är fördelningen av jordens resurser ojämlik. En individ i Bangladesh disponerar ett halvt hektar mark för sin försörjning. En svensk disponerar 7, om jag minns rätt.
   Entropilagen innebär att industriell utveckling och tillväxt i en del av ett system, som jorden, sker det till priset av större oordning och resursförstöring i en annan del av systemet, tredje världen. 
   Den rikaste delen av jordens befolkning var för några år sedan 30 gånger rikare än den fattigaste. Nu är den 60 gånger rikare. En ekonomisk aspekt av entropilagen.
   Detta gäller i slutna system. En åhörare menade att jorden inte är ett slutet system eftersom ny energi tillförs från solen. Men också den energin är konstant, det vill säga en begränsad resurs. För oss människor gäller alltså att vi disponerar begränsade, ändliga resurser. Arbetet för ett hållbart samhälle är ett nollsummespel.
   Dessa fakta utgjorde byggstenar i Alf Hornborgs resonemang i debatten ”Är tekniken lösningen på världens problem?”.
Alf Hornborg besvarar frågan nekande. Debattören Lise Nordin, MP, stödde honom med politiska argument.
   Den motsatta ståndpunkten, att se tillväxten som ett oändligt ymnighetshorn, försvarades av ekonomhistorikern Christer Gunnarsson.
   Christer Gunnarsson kunde visserligen inte bemöta Alf Hornborg med logiska argument men utstrålade ändå en sorts auktoritet, grundad på medvetandet av att företräda den existerande samhällsordningen och dess ideologi, vars främsta uttryck är den klassiska nationalekonomin.
   Christer Gunnarsson ser fattigdomen som ett större miljöhot än den industriella utvecklingen.
   Vid sin sida hade han Susanna Bill, tidigare innovationsansvarig vid Sony Eriksson. Hennes mest relevanta argument var att utvecklingen av t ex mobiltelefonen faktiskt innebär en besparing också i fattiga länder genom den ökade möjligheten till snabb kommunikation.
   Andreas Ekström, Sydsvenskan, ledde debatten, som ägde rum på Palaestra. Till min överraskning tillämpades nästan dubbel akademisk kvart, men när halvtimmen gått var lokalen full. Det serverades glögg under väntetiden. Jag fick ett obehagligt intryck av det akademiska som ett slutet sällskap.
   Att auditoriet stod på Alf Hornborgs sida framgick av gensvar och frågor. Alf Hornborg har mycket nytt att tillföra vår förståelse av den möjliga framtiden. Många, kanske en majoritet av dem som reflekterar över saken, delar hans syn. Den stora frågan är hur vi ska omsätta övertygelsen i politisk handling.
   Vi har all anledning att studera Alf Hornborgs teorier genom att läsa den nyutgivna ”Myten om maskinen”, Daedalus förlag, och även inbjuda honom som föreläsare.
   Det räcker inte att förstå världen. Vi måste förändra den.

EUs målsättning för biodrivmedel leder till ökade utsläpp av Ulf Nymark

EUs politik för att minska utsläppen av växthusgaser från motordrivna vägtransporter kommer att leda till ökade utsläpp! Det visar en studie som i veckan publicerades av nio olika europeiska miljöorganisationer – bland annat Europeiska Miljöbyrån, Greenpeace och Jordens vänner.
   Studien, som bär rubriken ”Driving to Destruction”, har rönt ringa uppmärksamhet i massmedia här i Sverige. T ex har, så vitt jag kunnat finna, Sydsvenskan inte nämnt ett ord om den. Vilket är anmärkningsvärt, eftersom studien pekar på förödande konsekvenser av EUs biobränslepolitik.
   EU har åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 20% fram till år 2020. Som en del av den planeringen är EUs målsättning att ca 10% av den totala energiförbrukningen i transportsektorn ska vara biodrivmedel.

Biobränsle – mer utsläpp än fossila drivmedel
Enligt rapporten kommer 92% av biodrivmedlen att komma från livsmedelsgrödor som rapsolja, palmolja, soja, vete och sockerbetor. För skapa jordbruksmark för detta måste skog, inklusive regnskog, betesmarker, inklusive våtängar, och torvmossar,  att omvandlas till jordbruksmark. Så mycket som 69 000 kvadratkilometer – två gånger Belgiens yta - måste omvandlas till brukbar jord. Detta leder till kollapsade ekosystem och koldioxidutsläpp från växlighet och jord – utsläpp som blir större än de från det fossila bränsle som biobränslet ersätter!
   Totalt kan koldioxidutsläppen komma att öka så mycket som med 56 miljoner ton per år  jämfört med de fossila bränslena. Denna utsläppsvolym motsvarar 12 till 26
miljoner personbilar extra på de europeiska vägarna 2020.

EU räknar ej med förändrad markanvändning
Dessa siffror står naturligtvis i bjärt kontrast till vad EU själv räknar med: i sitt Renewable Energy Directive räknar unionen med att utsläppen genom den tioprocentiga användningen av biobränsle ska minska med mellan 35 och 50%. Vad EU inte tagit med i beräkningen, enligt rapporten Driving to Destruction, är just den förändrade markanvändningen. Tas detta med i beräkningen medför den ökade biobränsleanvändningen en utsläppsökning mellan 81% och 167% jämfört med fossila drivmedel.

EU måste överge sin biobränslepolitik
Några andra uppgifter att begrunda från rapporten (som återfinns i sin helhet här):
 • EUs medlemsstater förväntas importera 50% av bioetanol och ca 40% av biodiesel år 2020.
 • Storbritnnien, Slovenien, Malta och Luxemburg kommer år 2020 genom sin biobränsleförbrukning orsaka förändrad markanvändning som motsvarar mer än 20% av deras egen odlingsbara mark. Men den förändrade markanvändningen kommer förstås att ske någon annanstans i världen.
 • Om målet 20% biobränsle inom transportsektor uppnås kommer bland annat Sverige, Rumänien och Storbritannien att öka sina utsläpp med mer än 10% jämfört med år 2007.
   Rapportens självklara slutsats är att EU måste ompröva och lämna sin nuvarande biobränslepolitik.

Kulturtips

Hamlet II: exit ghost
Teatr Weimar bjuder en helt ny bearbetning av Shakespeares klassiker.
Fre 12 nov kl. 19:30.
Läs mer

Ingen är som jag - En monologföreställning med Eva Dahlgren
På Palladium 12 november kl 19.30
Läs mer

PUPPETRY OF THE PENIS
På Babel 12 november kl 19.30.
Läs mer

Teaterrepubliken öppnar apotek
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Fre 12 nov kl. 19:30.
Läs mer

2xStrindberg - Öresundsteatern
På Bredgatan 3 i Lund lördag 13 november kl 14.
Läs mer

Don Pasquale av Gaetano Donizetti
Direktsänt från The Met på Biograf Spegeln och Kino i Lund 13 november, repris 14 november
Lör 13 nov kl. 19:00.
Läs mer

BLOCKET (SE) — feat. Svante Lodén (DAMN!), Jason Diakité (Timbuktu) & Miriam Aïda (A –Bossa Eléctrica)
på Babel 13 november kl 20.
Läs mer

Compagnie of Strangers
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Lör 13 nov kl. 19:00.
Läs mer

DET ÄR NU DET NYA
InSite spelar Line Knutzons "Det är nu det nya" på Bastionen 13 nov - 11 dec
Lör 13 nov kl. 19:00.
Läs mer

Open Call
På Palladium 14 november kl 15.
Läs mer

Svante Thuresson & Katrine Madsen
På Scalateatern i Ystad lördag 13 november kl 17.00 och Tuppen i Malmö söndag 14 november kl 18.00.
Läs mer

Vilda Amazoner möter 60-talet
En fartfylld körkonsert med de båda Malmökörerna Röster Utan Gränser, under ledning av Bodil, Tangotanten, Bendixon och 60-talskören, under ledning av Håkan Sterner, 14 november i Rosenbergssalen, Musikhögskolan
Sön 14 nov kl. 15:00 och 18:00.
Läs mer

Classic Lounge: Gáman vid havet
En resa i den nordiska folksjälens namn med danska Gáman. På Ribersborgs Kallbadhus 15 november kl 19.00
Läs mer

En afton till stöd för fängslade författare
På Victoriateatern måndag 15 november kl 19.30.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Ons 17 nov kl. 16:00, Tor 18 nov kl. 16:00.
Läs mer

Directors Talk! - Stefan Berg
På Biograf Spegeln 18 november kl 18.30.
Läs mer

Miss King Cabaret presenterar Är det... det här?
Miss King Cabaret presenterar Är det... det här? - av Stina Sturesson
På Bastionen från 18 november kl 21.
Läs mer

Victorias nej - Gunilla Witt
Starkt konstnärsporträtt. På Dansstationen, Palladium 18-19 november kl 19.30.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

2010-11-04

Söndagspromenad

Stadsparkspromenad söndagen 7 november. Samling utanför kyrkan i Klostergården klockan 14.
   1897 promenerade August Strindberg vid Observatoriet och på vallen.
Arr. Klostergårdens byalag

Midnattskören

under ledning av Gösta Petersen
möter Malmö Gitarrorkester.
Solist: Sabina Zweiacker, sopran
Vita Huset (Uardavägen i Lund, bakom ICA Tornet)
Fredag 19 november, klockan 20.00

Afghanistan av Anders Davidson

Det ökända säkerhetsföretaget Blackwater, idag Xe Service, anklagas för att i Afghanistan ha dödat civila.
   Först hyste president Hamid Karzai planer på att förbjuda de utländska privata säkerhetsfirmorna. Skälet var deras inblandning i dödandet av civila. Det finns minst 4000 utländska privata beväpnade så kallade säkerhetsvakter i landet. Deras impopularitet smittar av sig och presidenten har nog av problem ändå. I slutet av sommaren krävde han att de privara säkerhetsfirmorna skulle vara ute ur landet före årets slut.
   Nu har den afghanske presidenten ändrat sig. Ett par dagar efter det att Xe tecknat ett femårigt avtal med Obama-administrationen öppnade Karzai åter dörren för företagen.
   Åter avslöjas att landets president, Kabuls borgmästare kallad, inte är herre i eget hus. Inte endast talibaner och andra motståndsgrupper utmanar honom. Även hans utländska stödtrupper och deras regeringar struntar i honom; det fikonlöv som ska ge deras "närvaro" legitimitet.
   Karzai har utsatts för ett massivt tryck.
   En rad så kallade hjälporganisationer hotade lämna landet om deras säkerhetsvakter utvisades. Åter avslöjas lycksökare och politiska aktörer i branschen. Seriösa biståndsorganisationer håller säkerhetsföretagen på minst dubbel armlängds avstånd.
   Det civila biståndet kräver säkerhetsstyrkor...

Uppmuntrande

Snålblåst, duggregn och skithal gyttja. Hur uppmuntrande är då inte bläsänderna med sina ljusa ansikten, blanka rödbruna huvuden och vita vingteckningar, guppande på det rinnande vattnet, som eroderar stigarna, ropande: Mio! Mio!

Veckans citat

USA:s krig och fördrivningen av kristna i Irak
”Det är tragiskt och ironiskt, som Robert Fisk påtalar, att det var två troende Bushpresidenter som skickade trupper till Irak, men att båda krigen bidrog till en utrensning av kristna.”
Rakel Chukri, Sydsvenskan 4/11

Läsarkommentar i Afghanistanfrågan
"
Det händer kanske en gång per år, ungefär, att Lars Ohly har rätt. Nu har han det, igen."
Aftonbladets nätupplaga 1 nov.

Partiledarfrågan i V
 ”Vi trampar på i samma ullstrumpor – det fungerar inte. Samma personer har suttit i ledningen hela tiden. Vi behöver ett nytt ledarskap som inte är kopplat till ett försvar för kommunismen. Det blev för mycket – för länge.”
Carin Högstedt, ordf. V Kronoberg i DN 2/11

Afghanistan - Opportunistisk miss av Gunnar Stensson

Så vek sig S och MP beträffande Afghanistan. Hela den politiska debatten om den svenska insatsen pågår i en sorts bubbla, isolerad från verklighet och kontext, som Pierre Schori uttrycker det. En dimridå av floskler döljer att det handlar om en nioårig oförsvarlig insats som endast lett till att extremismen ökat sin makt medan folket fått betala priset, precis som i Irak.
   De sex partierna bakom överenskommelsen om den fortsatta svenska insatsen kommer att få mycket att bortförklara de närmaste månaderna och i värsta fall åren.
   ”Vi i Vänsterpartiet tycker det är viktigt att vi säger samma sak i valet som före”, säger Lars Ohly. DN 2.10. Det ställningstagandet är inte bara mer realistiskt utan säkert också taktiskt fördelaktigt.
   I stället för att argumentera vidare överlåter jag ordet till några av DN-skribenterna tisdagen 2/11:
Ewa Stenberg, journalist, på nyhetsplats: ”Målen har varierat. Ibland har tonvikten legat på att bekämpa terrorism, ibland på att bekämpa narkotika och ofta om att låta afghanska flickor gå i skola och bygga ett bättre land. Det finns också andra motiv som sällan nämns. Stabilitet i kärnvapenmakten Pakistan och gott samarbete med USA och Nato är sådana.
   Men trots att det nu finns 150 000 soldater i Afghanistan är säkerheten sämre än den varit sedan invasionen 2001.”
Pierre Schori. ”Regering och partiledningar tycks leva i en från verklighet och kontext isolerad bubbla. Den propagerade myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt avvisas av en lång rad exempel. Idag finns inte en enda soldat under FN-flagg.”
Lasse Bengtsson som arbetar för den svenska Afghanistankommitten. ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.”
Göran Rosenberg. ”Det ursprungliga mandatet från FN:s säkerhetsråd var att under sex månader(!) upprätthålla säkerheten i Kabul med omnejd efter talibanregimens fall. Sedan dess har det gått nio år. Vem som har gjort den svenska bedömningen att undan för undan utöka och förlänga den svenska militära insatsen i Afghanistan förblir oklart.
DN:s huvudledare 2.10. ”Men priset för att bara låta den militära insatsen rulla på är också högt. Nästan tio år har gått sedan den inleddes och ett militärt avgörande ter sig idag minst lika avlägset som tidigare.”

En blåslagen opposition av Lars-Anders Jönsson

I det nya politiska landskapet är det möjligt att göra upp över blockgränsen. Plötsligt står både V och SD isolerade. Det har blivit lättare att andas sammanfattar ledaren i Sydsvenskan efter onsdagens partiledardebatt.
   Ja nog var tongången i riksdagen en annan nu jämfört innan valet. Mona Sahlin lade sin energi i att markera avståndstagande till Sverigedemokraterna och gick sedan över till fjäskande för Reinfeldt. Lars Ohly attackerade Sahlin och Eriksson för att dessa lämnat de rödgrönas uppgörelse och i stället förhandlat fram en ny uppgörelse med alliansen om den svenska insatsen i Afghanistanfrågan. Det är inte konstigt att Reinfeldt myste när han såg hur de röd-gröna lade sina krafter på allt annat än att kritisera vår nya högerregering.
   Uppenbarligen tycker Ohly om rollen som en modern Don Quijote och troligtvis stöds Ohlys politik avseende Afghanistan av en hel del som tror sig vara mot krig och elände, men den skulle om den genomfördes få ödesdigra konsekvenser för folket i Afghanistan. I reportage efter reportage uttrycker människor i Afghanistan sin oro för en för tidig avveckling av den utländska militära närvaron. För Ohly gäller bara ”vi skall inte delta i ett krig vi inte kan vinna”. Är detta ärligt eller är han helt enkelt dum? Som det nu blivit har ”lita på er själv vänstern” med sin politik hjälpt kvar högern vid makten i Sverige och nu som extra bonus åt samma höger visat upp en opposition i internt käbbel.
   Ibland kan man undra om det inte skulle behövas en revolution inom partisystemet. Det är idag som om valutgångarna egentligen inte har så stor betydelse för de som sitter längst upp. De flesta har kvar sina positioner, löner och förmåner. Det är som en teaterföreställning långt från väljarnas vardag. Vi bjuds in att rösta och allt går åt helvete. Därefter ringer media runt och frågar partiordförandena i respektive distrikt vad som gick fel och vad de vill ändra på. En expert utses och man ordnar en konferens för partikadern. Men var blir folket, väljarna röst av?

En sprängande huvudvärk av Gunnar Stensson

Kriget mot terror går vidare. I Göteborg klagade en familjefar med syriskt ursprung över huvudvärk i ett telefonsamtal med en kusin. Han sa att det kändes som om huvudet skulle explodera. Det skulle han inte ha sagt.
   Avlyssningssystemet (i dessa sammanhang är all medborgerlig integritet sedan årtionden avskaffad) som reagerar på farliga ord tolkade huvudvärken som ett terrorhot. Polisen var tacksam för tipset, som tycks ha nått fram klockan 2 natten till lördagen, och agerade genast.
   I gryningen 30/11 bröt sig till tänderna beväpnade maskerade poliser in i tre hem, krossade ett stort fönster i vardagsrummet, tvingade män, kvinnor och barn att lägga sig på golvet, riktade sina skarpladdade vapen mot dem och sparkade åtminstone vid ett tillfälle ett liggande barn i huvudet.
   Under lördagen myllrade det av poliser kring shoppingcentret Nordstan. Senare släpptes ”terroristerna”, men Säpo förklarade att ”misstankarna mot männen kvarstår”. Det liknar kurdjakten efter Palmemordet.
   Kanske var avsikten att avleda uppmärksamheten från den verkliga terrorism som pågår i Malmö genom att i stället skrämma allmänheten med terroranklagelser mot syriska invandrare.
   Händelsen avfärdas i Sydsvenskan med kommentaren ”Ett misstag”, sade Kling. ”Ett fel helt enkelt”, sade Klang. Hur hade det låtit om israeliska terroristmisstänkta drabbats?

Målade sanningar/Painted Truths av Gunnar Stensson

Alice Neel (1900-1984) är som nästan alla betydande konstnärer i sin konst också historiker och samhällskritiker. ”Men jag sysslar inte med realism”, säger hon.
   Kanske kan man också säga att hennes verk formar sig till en självbiografi och till en version av ålderstrappan, den klassiska symbolen för envars liv. 
   De 59 målningar som visas i Moderna Muséets utställning i Malmö är en personlig skildring av liv i USA under den långa perioden från 1920-talet till mitten av 80-talet. 
   Alice Neel porträtterar arbetarledare, kommunister och samhällsengagerade författare under 30-talets stora depression. Hon målar de ödsliga stadsmiljöer i vilka arbetslöshetens tragedier utspelar sig.
   Hennes konst under 20- och 30-tal är påverkad av Picasso och samtida latinamerikansk konst som hon har personlig kontakt med via maken, som övergav henne och tog med sig deras dotter Isabetta och flyttade till Havanna.
   På 1950-talet anklagas hon givetvis för oamerikansk verksamhet av McCarthy-kommittén.
   Hennes porträtt är sanningar, inte avbildningar. Ofta beskriver hon förhållandet mellan föräldrar och barn, eller mödrar och barn. Barnen framstår som känslostarka och trotsiga personligheter. Kvinnorna, i många fall gravida kvinnor som står henne nära, porträtteras i rått realistiska nakenstudier, ofta med starkt sexuellt innehåll.
   Porträttet av Andy Warhols androgyna kropp med det enorma ärret över mage och bröst  efter feministen Valerie Solanas angrepp 1968 utgör en sorts sammanfattande symbol för en sårig samtid.
   Mot slutet av sitt liv målar hon porträtt av äldre människor. Hon gör en sakral målning av sin fars lik, enligt latinamerikansk tradition. De hade stått varandra nära. Hon målar sin mor under de månader då hon är döende i cancer.
   80 år gammal målar Alice Neel sitt första självporträtt, en nakenstudie av den åldrande kroppen. Hon sitter i en fåtölj framför en spegel endast iklädd ett par glasögon med vars hjälp hon utforskar varje färgnyans, varje form i sin åldrande, feta kropp, för att måla sant utan att försköna. Ännu en målad sanning.

Grönt och rött av Gunnar Stensson

Valkampanjen i år var den roligaste jag upplevt. Särskilt de blåsiga manifestationerna på Mårtenstorget. Lördag för lördag förtätade de rödgröna sina budskap. Lördag för lördag blev det på en gång tydligare och bättre artikulerat. Lördag för lördag steg entusiasmen.  
   En kulmen nåddes när Anders Almgren, Sven-Bertil Persson och Mats Olsson framträdde gemensamt, stödda av fanfarerna från det vecka för vecka alltmer månghövdade och samspelta Röda Kapellet.
   Förtroendet, värdegemenskapen och entusiasmen är ett politiskt kapital som inte får förslösas under den kommande mandatperioden, oavsett vilka snedtramp partiledningarna gör i riksdagen.
   Om fyra år ställer också Miljöpartiet upp, efter att ha genomgått en imponerande föryngring och förnyelse här i Lund.

Krönika den 3/11–2010 av Stig Henriksson

Publicerad i VLT
I november hade landstingsfullmäktige sitt första sammanträde för valperioden. Inför uppdraget som ledamot har jag grubblat över varför ingen älskar sitt landsting. För ett antal år sedan råkade man göra två undersökningar i samma del av landet. I den ena frågades om vilket förtroende de svarande hade för sjukvården och fick toppresultat.
   I den andra frågade man vad folk tyckte om landstingets sätt att sköta sjukvården. Bottenbetyg! Men med tanke på att landstingen svarade för 90% av sjukvården och finansierade det mesta av de övriga 10% var det lite märkligt
   För om sanningen ska fram – och det ska den väl – är vår sjukvård i de flesta internationella jämförelser i topp både vad gäller resultaten i sig och i förhållande till de ganska måttliga kostnaderna sett som andel av BNP.
   Där vi ofta kommer sämst ut är ”tillgänglighet”. Dvs när man söker för ganska bagatellartade åkommor, vilket flertalet av oss gör. Det försöker man nu råda bot på genom att allt mer kvalificerad läkartid går åt till vad som i branschen kallas ”snorjour”. Delvis till priset av försämringar för de riktigt sjuka. De är ju relativt få. Men kanske är det så vår nya, sköna värld ska organiseras?  För jag tror det är en av de historiska orsakerna till det märkligt oälskade landstinget. Att vården helt enligt prioriteringsbeslutet fördelats efter behov.    Vidare verkar förväntningar öka på ungdom, hälsa och rent av evigt liv.
   Sedan är stora organisationer sällan lätta att älska. Inte heller för de anställda; vårdens ambassadörer. Läkare i chefsställning slits förstås mellan arbetsgivaren och uppdragsgivaren patienten. Tyvärr medför det till många reportage med bekymrade doktorer i vita rockar och till synes okänsliga landstingspolitiker som har den delikata uppgiften att fördela ändliga resurser till närmast oändliga behov. Helhetsansvar är svårt när det handlar om hälsa, lidande och död.
   Mycket kan säkert förbättras men kanske är det ändå så att landsting är det sämsta sjukvårdssystemet – frånsett alla andra?
Stig Henriksson

"Den sjuke gör ett dåligt val om han gör sin läkare till arvtagare."
Danskt ordspråk

Hemlig amerikansk underrättelseorganisation i Oslo kartlägger norrmän av Gunnar Stensson

Den amerikanska ambassaden i Oslo har byggt upp en hemlig organisation med uppgift att kartlägga och övervaka norska medborgare, helt utan rättssäkerhetsgarantier. Även om det inte är olagligt att fotografera demonstrationståg som går genom Oslo är det djupt obehagligt att inte veta hur sådana bilder används, skriver Aftenposten.
   Obehagligt är det också att en tidigare antiterroristchef i norsk tjänst använder sin expertis till att bygga upp en övervakningsorganisation med norsk pensionerad underrättelsepersonal åt ett annat land.
   USA har liknande underrättelseverksamhet i flera länder. Förekommer sådan också i Scerige?
   Vi minns hur IB under Vietnam-kriget upprättade listor över FNLare och andra kritiker av USA:s krig och att dessa listor skickades till CIA, i många fall till stor skada för svenska medborgare.
   Har denna verksamhet fortsatt i hemlighet? Eller har en helt ny hemlig amerikansk underrättelseorganisation byggts upp i Sverige? Har det i så fall skett i samförstånd med svenska myndigheter?
   Eller har svenska underrättelseorgan brända av erfarenheterna från IB-skandalen helt avstått från sådant samarbete?
   Var det kanske en sådan organisation som tipsade polisen i Göteborg natten till den 30 november?
Källa Aftenposten 4/11, Ubesvarte spörsmål om USA-overvåking.

Dags för bokslut och nystart av Lucifer

Det händer mycket, och det kräver kommentarer i VB, lundavänsterns främsta tankesmedja. Det finns ärenden man kan behöva tänka över så här under årets tristaste helg. Inte minst finns det saker att säga vid en tidpunkt då 90 procent av svensk offentlighet är ense om att döma ut Vänsterpartiet som ett exteremistparti som nu står isolerat och som förtjänar att ytterligare isoleras och helst utplånas.

Göran Greider på fel spår
Låt oss först ta Afghanistanhållningen. Jag vill påstå att om Ohly hade vacklat där så hade han mötts av ett totalt uppror i partiet. Det var illa nog med de kompromisser han gjort tidigare, men som ändå kunde försvaras med den rödgröna enigheten. Och då är det häpnadsväckande att läsa Göran Greider i Dala-Demokraten som säger att Ohly borde ha gett sig i frågan och ställt upp på den borgerligt-socialdemokratiska linjen. (V) begick ett stort misstag säger Greider. Varför? Inte sakligt vad gäller svenska trupper i Afghanistan – där delar Greider V.s hållning. Men V missade ”en chans att ge partiet ett verkligt genombrott i det parlamentariska spelet. Hade (V) varit med på denna överenskommelse om Afghanistan så hade borgerligheten, kanske för all framtid, förlorat ett demoniseringsverktyg: att utmåla vänsterpartiet som något totalt opålitligt och knappt hemmahörande i svensk demokrati hade blivit mycket svårare.”
   Jag refererar Greider så utförligt därför att jag nästan alltid är enig med honom i hans bedömningar. Men här är det omöjligt att dela hans åsikt. Han är naiv om han tror att borgarna skulle sluta demonisera (V) om vi ställde upp på deras sida. Förmodligen skulle det anses särskilt demoniskt. Han gör dessutom en sofistikerad och taktiserande bedömning som är orimlig i en så central fråga som Sveriges deltagande i ett krig.

Socialdemokraterna kommer att få ångra sig
Tvärtom tror jag att det är socialdemokraterna som har begått ett stort misstag och det är betecknande att ännu på torsdagskvällen har Dagens Arena inte lyckats formulera en ledare i ämnet. Men man kunde ha lärt sig av historien. Vi är en del som minns hur S och gamla VPK engagerade sig i Svenska Kommittén för Vietnam i mitten av 60-talet och bekämpade den radikala FNL-rörelsen. Det innebar att en generation av de unga och mest aktiva ställde sig mot socialdemokratin, vilket fick allvarliga konsekvenser på sikt, vilket bl.a. har retts ut i en liten skrift av Gunnar Fredriksson.
   Ja, V får nu ensamt företräda en fredsopinion som borde finnas på sina håll ända in i borgerligheten. Just Fredriksson tillsammans med Eva Moberg, Maria-Pia Boethius m.fl. skrev ju kraftfullt (3 nov i SvD).om hur de svenska trupperna bara är ett sätt att ställa in sig gentemot USA och göra Sverige moget för Nato-anslutning. Jo, så är det förstås, och det var det redan för regeringen Persson. Man undrar bara om folk som Per T. Ohlsson och hans lärjungar på Sydsvenskans ledarredaktion själva tror på att det handlar om flickskolor och demokrati.
   Då kan man också fråga sig: Var är de svenska författarna, kulturpersonligheterna, debattörerna – de som var så viktiga för Vietnamopinonen? Tänker de fortsätta att huka sig under tidsandan? Vakna, allt handlar väl inte om jobbskatteavdrag!

Hade Neergaard rätt?
Det är nu också ett tillfälle att göra ett bokslut över det röd-gröna samarbetet. Vi var många som ansåg att det var bra att V jobbade ihop med S och Mp, men som inte önskade ett gemensamt regeringsprogram före valet. Ett sådant skulle vara olyckligt för alla de tre partierna – det skulle hindra dem från att utveckla sin profil och därmed entusiasmera och fånga egna röster. Men så slog Mona Sahlin till och fick ihop det med Mp.
   Vänstersocialdemokrater och LO slog förstås bakut och krävde att V också skulle inbjudas. V kom i en tvångssituation och vi hade gjort oss omöjliga om vi sagt nej. Några av de mest ortodoxa gjorde dock det, t.ex. lundasociologen Anders Neergaard som lämnade partistyrelsen i protest.
   Hur det gick vet vi – vi genomled en valrörelse där man knappt fick nämna Afghanistan eller det groteska friskolesystemet. Hade då Neergaard rätt? Jag tycker inte det. V är från början en vänsterflygel av S och fortsätter som sådan. Vad gäller Mp är det en självklarhet att om man ska göra något åt miljöhoten så måste det till samhällsåtgärder och ett tänkande som inte ryms på den borgerliga sidan. Också Mp kommer att tvingas bekänna färg och kanske splittras. Vi är alla tre vänsterpartier eller någon sorts socialdemokrater om man föredrar den termen. Det är klart att vi måste samarbeta på sikt. Vad vi gjorde var en nyttig övning, lärorik och positiv redan på lokalplanet, men förhoppningsvis under friare och klokare former i framtiden. I huvudsak var det Monas fel att det blev så här. Hon borde ha tagit det lugnt och diskuterat med alla. Det finns en del att säga om partiledningen i V också, men det sparar vi till ett senare tillfälle.

Spårväg? Javisst! av Gunnar Sandin

P.G. Andersson gör det inte lätt för sej. Hans företag Trivector ska göra en förstudie om spårvagn i Lund. Inga kunde vara bättre än det och han för detta syfte. Han är inte bara enormt kunnig om både historiska och moderna spårvagnar (liksom om övrig spårtrafik), han har sysslat med många utredningar och vet vad som händer på detta dynamiska område ute i världen. Han har också ett personligt intresse och engagemang som kommer till uttryck i hans ideella insatser för olika spårhobbyföreningar.
   Och så går han ut och berättar att en centimeter spårväg kostar minst tusen kronor, att Lund egentligen är en för liten stad för spårvagnar, att det sannolikt blir nödvändigt att riva hus och att den fyraåriga tidsplanen nog inte håller. Vad menar karln?

Det finns pengar
År 1885 fick två engelska ingenjörer koncession på en hästspårväg i Malmö. Den övergick i maj 1887 till Malmö Spårvägs AB som började lägga ut spår i juli och invigde första sträckan den 27 augusti. Ibland går det undan! Om detta kan man läsa i P.G. Andersson & Anders Forsbergs bok ”Malmö elektriska spårväg 100 år”, 2006.
   När Helsingborg fick spårväg 1903 hade staden cirka 30 000 invånare.
   Dagens prislapp på spårväg i Lund är 900 miljoner kr. Det samlade värdet av Lundabornas personbilar är cirka 3 miljarder.
   Tid, storlek och pengar är alltså inga oöverstigliga problem. Än rivningarna då? Det är knepigare. Internationella jämförelser från Lundageografen Tommy Book och andra visar att spårvägarna generellt har haft svårt att tränga in i medeltida stadskärnor, och här i Lund tycks svängen om Kyrkogatan vara den optimala sträckningen. Men just nu omformas ändå bebyggelsen söder om kyrkan. Om man river det inte särskilt ärevördiga huset med bokhandeln Arken och låter gångbanan göra en böj inåt kvarteret kan man ge spårvägen en frikostigare radie så att skengnisslet inte behöver störa gudstjänsten. Det sämre alternativet är att låta spårvägen gå i Nygatan och följa kanten av Stadsparken. Själva gatan är inte särskilt gammal med Lundamått mätt och bebyggelsen utmed dess västra sida kommer ändå att spolieras när järnvägen byggs ut till fyra spår.

Bjerkemos blindspår
Nej, det stora problemet ligger (som Sydsvenskans Jan Samuelsson påpekar) i opinionen och politiken. Det har redan dykt upp insändare som ifrågasätter projektet, och politikerna är inte okänsliga för vad medborgarna tycker. Och så ska det till en viss gräns vara.

   Kritikerna kan hämta stöd hos Sven-Allan Bjerkemo, som i tisdagens Sydsvenska påstod att det finns smidigare och billigare lösningar. Han har varit ute och fotograferat olika bussbaserade system i bland annat Essen, Caen och Utrecht. Det som emellertid förenar dem är att de i princip inte har fått några efterföljare. De har drabbats av tekniska problem, deras kostnader närmar sej spårvagnarnas. Medan den mer eller mindre konventionella spårvagnen (åter)etableras i stad efter stad. Läs mera i Thomas Johansson & Thomas Lange, ”Persontransporter i långa banor”, 2008.
   Dessutom bortser Bjerkemo från en central omständighet. Lund driver sitt projekt tillsammans med Helsingborg och Malmö vilket ger stora ekonomiska fördelar. Det är varken solidariskt eller praktiskt att bryta upp från det samarbetet.

Bra med klarspråk
Hur som helst får vi en debatt eller rentav en opinionsstorm, och då gäller det för politikerna att stå pall. Det gäller att inte förfalla till tron på några enkla utvägar à la Bjerkemo. Att inte glömma klimatmålen, att inte skylla på region och regering. Visst är det önskvärt med stöd utifrån men det finns som sagt pengar: Lundaborna har bilar för tre miljarder.
   Det är inte billigt eller enkelt med spårväg, och det är trots allt bra att P.G. Andersson pekar ut svårigheterna redan för början.
   Sen man man undra om det planerade nätet verkligen är det optimala. Om inte spåret till ESS borde fortsätta rakt ut till Sandby och om inte linjen till Staffanstorp borde utformas för duospårvagnar så att Dalbyborna kunde komma till Lund den vägen.

Bred politisk enighet om ny översiktsplan – men Demokratisk Vänster sa nej av Ulf Nymark

Nu har Lunds kommun begåvats med en ny översiktsplan. En översiktsplan skisserar i grova drag hur mark- och vattenområden ska användas och om var nya bostads- och verksamhetsområden ska vara belägna. En annan viktig del av en översiktsplan är planering av den framtida trafikinfrastrukturen och vilka trafikslag som ska prioriteras.
   Den nu antagna översiktsplanen sträcker sig fyrtio år framåt i tiden. Den antogs av fullmäktige i en bred enighet alltifrån Vänsterpartiet till Moderaterna. Centern och Demokratisk Vänster var de enda partier som inte stödde planen utan röstade för avslag. Centern därför att man inte ville bygga så många bostäder som planen ska ge möjlighet till – Lunds kommun ska ha en planberedskap för att bygga minst 900 bostäder per år. DV gick stödde givetvis den höga beredskapen för bostadsbyggande, men sa nej till den ändå på grund av att planeringen är inriktad på fortsatt utbyggnad av stora bilvägar och trafikplatser – trots spårtrafiksatsningen till Brunnshög.
   Nedan följer DV:s reservation till planbeslutet.

DV:s reservation
Förslaget till Översiktsplan 2010 har många förtjänster. Till förtjänsterna hör en planberedskap för byggande av minst 900 bostäder per år, men även en hel del skrivningar som värnar om miljö och klimat, t ex satsningen på spårvagnstrafik, betoningen av att stärka och utveckla stadsdelscentra och att aktivt använda balanseringsprincipen.

Lunds kommuns två olika klimatutsläppsmål
Beklagligtvis visar det sig att de positiva skrivningarna om miljö och klimat inte återspeglas i de konkreta förslagen till åtgärder. Översiktsplanens klimatmål bygger på att den ska bidra till att minska utsläppen av växthusgaser till 85% fram till år 2050. Fullmäktiges mål för växthusgasutsläppen, som antogs för ett par månader sedan, är att de ska minska med 50 % till år 2020 och vara nära noll år 2050. Fullmäktige avstod från att ändra målnivån i förslaget till översiktsplan, vilket innebär att fullmäktige har satt upp två olika mål för år 2050. De dubbla, sinsemellan olika målnivåerna är ägnade att skapa förvirring och bristande tilltro till kommunens vilja att verkligen nå en utsläppsnivå nära noll om 40 år.

Bilresandet måste halveras
Den samlade mängden åtgärder som fordras för att nå de uppsatta miljö- och klimatmålen kan givetvis inte rymmas inom ramen för ÖP 2010. Men vad lundaborna har rätt att förvänta sig är en översiktsplan som aktivt bidrar till att nå målen. Dessvärre gör ÖP 2010 inte detta. Den tvärtom motarbetar målen genom förslag om en massiv utbyggnad av vägtrafiken. Enligt den av kommunen framtagna s.k. Klimatbasutredningen krävs, för att översiktsplanens lågambitiösa klimatmål (utsläppsminskning med 85 % till år 2050), att den totala ressträckan med bil jämfört med idag minskas till hälften fram till målåret 2050. Om utsläppen ska vara nära noll år 2050 måste givetvis bilresandet minska ännu mera än vad som framgår av Klimatbasutredningen.

Översiktsplan 2010: ”Biltrafiken måste få öka!”
Fullmäktiges majoritet väljer att anta en plan som innebär att kapaciteten i bilinfrastrukturen kraftigt byggs ut, dvs. planen ger en kraftfull stimulans till ökad biltrafik. (och i viss mån flygtrafik). En rad föreslagna åtgärder måste enligt Demokratisk Vänsters uppfattning utgå ur planen för att Lunds klimat- och miljöpolitik ska ha möjlighet att nå målen. Här följer några exempel på åtgärder som fullmäktige beslutat om men som är kontraproduktiva i förhållande till miljö- och klimatmålen:
   1. Nya trafikplatser på E22:an vid Brunnshög, Östra Torn/Ideon och en ny trafikplats vid Lund Södra
   2. Ny bilväg mellan Brunnshög och Norra Fäladen
   3. Planen föreslår en ny Yttre Norra Ring, dvs. en väg mellan Odarslöv/Brunnshög och E6 via Vallkärra station
   4. Åkerlund & Rausings väg ska enligt planen förlängas över Höje ås dalgång och anknyta till väg 108
   5. Trafikverkets planer på att bygga ut väg 16 till en fyrfilig väg med nära-nog-motorvägsstandard välkomnas i planen
   6. Vägen mellan Odarslöv och Södra Sandby ska byggas ut
   7. Lunds kommun är enligt planen beredd att ställa mark till förfogande för ett reservat för ny landningsbana vid Sturup
   ÖP 2010 är en plan för ökad biltrafik, vilket också slås fast i planen. Därmed framstår de uppsatta målen, även planens egen lågambitiösa målnivå, som ett illusionstrick.

Inget om ”tysta miljöer” i planen
Det framgick också vid fullmäktiges behandling av översiktsplanen att den borgerliga majoriteten i Byggnadsnämnden inte fullföljt fullmäktiges uppdrag (som finns angivet som åtgärd 5.21 i LundaEko) att utpeka s k tysta miljöer och föreslå åtgärder för att skydda dessa. Fullmäktiges majoritet tyckte, märkligt nog, att det var helt i sin ordning att negligera fullmäktiges uppdrag. Det är synnerligen anmärkningsvärt att fullmäktige inte tar sina egna beslut på allvar.

Därför yrkade Demokratisk Vänster avslag på planen
Av formella skäl inte är möjligt att göra ändringar i förslaget när det väl har lagts på fullmäktiges bord – ja eller nej är det enda som är möjligt att i sak yrka på. Eftersom vi inte kan ställa oss bakom en plan som under de kommande fyrtio åren fortsätter att främja bilismen och motverka en aktiv och verkningsfull miljö- och klimatpolitik yrkade vi avslag på planen i sin helhet.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Kulturtips

Från Big Bang till happy ending - Thomas Järvheden
5 november kl 19:30 på Palladium
Läs mer

Orena tankar - Dorte Olesen - Lund
På Lunds Stadsteater fredag 5 november kl 19.
Läs mer

Teaterrepubliken öppnar apotek
Regissören till succéföreställningen Finanskris Krasch Boom Bang! tar er med på ännu en framgångssaga i en konkurrensutsatt bransch.
Fre 05 nov kl. 19:30.
Läs mer

Teaterimprovisation
Teaterimprovisation på Månteatern, Bredgatan 3 i Lund under hösten 2010.
Lör 06 nov kl. 19:00.
Läs mer

VÄRLDSPREMIÄR - Minilogue vs Mathew Jonson Live
På Inkonst 6 november kl 22.
Läs mer

Elvis Presley – G. I. Blues
En musik & filmkväll med sångaren Henrik Solera, på BioCentrum 8 november kl 19.
Läs mer

Operaintroduktioner på Spegeln - Don Pasquale
på Biograf Spegeln 8 november kl 19.
Läs mer

Matkaravan med Hanna och Linda
med Hanna Tunberg och Linda Dahl
- smaka på våra nya matkulturer. guidade turer runt Möllevångstorget.
Tis 09 nov kl. 16:00.
Läs mer

Compagnie of Strangers
Tillsammans med Moomsteatern skapar Nina Jemth & Pelle Öhlund ett rörligt, rörande konstverk. Med mörk humor och visuella spratt berättas historien om en gammal man som minns och möter karaktärer ur sitt liv. 9 oktober - 14 november.
Ons 10 nov kl. 19:00.
Läs mer

DJUR SOM DÖR- RAPPORTER
Marcus Lindeen skapar här nya spelregler för hur teater produceras i en föreställning som kommenterar samtiden och utspelar sig här och nu, på Inkonst 11 november kl 19.
Läs mer

Stanza 11/11
Stanza har bjudit in tre alltid lika aktuella som intressanta författare och vänder sig mot prosan med hjälp av Johannes Anyuru, Asli Erdogan och Nina Wähä.
Tor 11 nov kl. 20:00.
Läs mer

Ingen är som jag - En monologföreställning med Eva Dahlgren
På Palladium 12 november kl 19.30
Läs mer

Hela kulturcentralens program

2010-10-28

Söndagspromenad

"Arena-pusslet snart färdiglagt”.
Söndagspromenad 31/10 klockan 14.
Samling utanför kyrkan i Klostergården.

Verklighetens terrorist

Säpo varnade för terroristdåd härom veckan. Vi trodde att det som vanligt handlade om att trakassera någon somalier som försökte skicka pengar till sin familj. Men den här gången var det på riktigt! Nu finns det en verklig terrorist i Malmö, en högerterrorist! Vi får se om Säpo kan göra något nyttigt den här gången.

Att erkänna svarslöshet av Gr

Sydsvenskans Kenneth Hermele nämnde i sitt referat fem av de sex deltagarna i den ”Vad är det för fel på vänstern?”-debatt som efterArbetet och ABF Malmö ordnade i måndags. Av generationssolidaritet börjar jag med den sjätte.
   – Tänk om det är så att den rödgröna vänstern inte har svar på de stora politiska frågorna, sa Örjan Nyström, och att det var därför som den förlorade valet. Ta outsiderproblemet på arbetsmarknaden: går det verkligen att lösa genom socialförsäkringssystemet? Sannolikt inte, eftersom den bottnar i arbetslivets strukturförändringar. Då måste vi skaffa oss ny djup kunskap om samhället, och ett sätt kan vara att återupprätta den sociala ingenjörskonsten och sträva efter att nå den högsta intellektuella nivån. Ta exempel av 1930-talets bostadssociala utredning eller av Rehn & Meidner som for runt och föreläste i tio år.
   – Slutresultatet av det blev löntagarfonderna, kontrade Dewrit Mavi. Somliga inom vänstern blev saliga och på den avgörande LO-kongressen stämde man upp Internationalen. Men det var förmodligen löntagarfonderna och Pomperipossadebatten om skatterna som var vändpunkten ooch början på den utveckling som nu har lett till fram till Reinfeldt. Det är nog inte längre möjligt att vinna val på skattehöjningar eller kollektiv kapitalbildning.
   – Men just kollektiv kapitalbildning är oundgänglig om vi ska kunna göra de investeringar som behövs för att klara klimatkrisen, inskärpte Andreas Malm. Som även lyfte fram ett annat av sina stora teman, den islamofobi som hotar Europa och Sverige. (Den betonades även av Mavi, som sa att den inte får reduceras till en fråga om social utjämning och rättvisa utan att den har en egen kraft.) I övrigt framstod Malm som panelens vänsterist när han hyllade de pågående gatuaktionerna i Frankrike och kritiserade den byråkratiserade svenska fackföreningsrörelsen som sades ha matat arbetarklassen med lugnande medel.
   Nyström och Aron Etzler invände att de svenska arbetarna har andra traditioner än de latinska, och att de senare inte alltid är så framgångsrika även om det kan vara häftigt att demonstrera tillsammans med en halv miljon andra. Etzler underströk  att vänsterpartierna backar över hela kontinenten oavsett om de försöker gå åt vänster eller höger (med Norge som möjligt undantag), men varnade liksom Klas Gustafsson för det senare och höll med Malm om att det måste finnas ett underförstått hot i botten för att klasskompromisser ska fungera.
   Behöver vänstern vinna val? Debattörerna gav motsatta svar. Ja, sa Etzler, som också menade att de rödgröna hade talat för lite om arbetslösheten. Nej, inte om vi eftersträvar full sysselsättning till varje pris, protesterade Nina Björk. Vi måste vinna på att tala om de reella behov som behöver fyllas, annars kan det vara. Och om de gränser som naturen sätter.
   Därmed hade hon och Malm direkt eller indirekt nämnt klimatet och naturen, och debattledaren ville ha en diskussion om begreppet grönt folkhem. Vilket Malm förklarade som mossigt, ekosocialism ska det vara. Etzler tog klimathotet på mycket stort allvar och pekade på Kuba som blivit ett ekologiskt föregångsland genom den påtvungna resursbristen efter Sovjets fall. Men kan vi vinna de svenska arbetarna genom att lyfta fram Kuba som exempel? Etzler tvivlade.
   Ja, vi måste koppla klimatet till andra frågor, menade Malm. Bilarbetarna kan göra solpaneler i stället. Han tycktes liksom en gång Göran Persson mena att den gröna samhällsomvandlingen kan skapa full sysselsättning.
   Om Erik Kågström varit i publiken hade han nog invänt mot detta och hävdat att det kaos som produktionskrisen för olja och andra nyckelvaror skapar omöjliggör en ordnad omläggning av samhället i grön och harmonisk riktning. Men i stället undrade publikröster varför vänstern hade talat så lite om feminism i valrörelsen. Var det av rädsla för att stärka FI? Hur som helst borde andra ha tagit upp Schymans idé om en löneutjämningsform, tyckte Örjan Nyström. Och citerade Marx Kapitalet del 3 som den gamle r-are han var.

Personfrågor av Lucifer

En eller flera galningar går omkring och skjuter på folk i Malmö. Det handlar om brott, kriminalitet, ett ärende för polisen. Men fram träder förstås sådana som brukar rymmas under beteckningen ”alla goda krafter”, t.ex. Sydsvenskans marknadsavdelning. En kampanj har startats under rubriken ”Vi älskar Malmö”, med ett rött hjärta. Man väntar nu bara på återlanseringen av den förra succén, ”Har du sett Malmö, har du sett världen.”

En missförstådd och ringaktad stad

Som lundabo är det inte lätt att yttra sig om Malmö utan att bli beskylld för klichébetonat förakt för syskonstaden. Jag tror mig inte känna något sådant – mitt största problem med Malmö är att jag har lite svårt att känna in väderstrecken där och därmed inte alltid hittar så bra. Men talespersonerna för Malmö – lokalpatrioterna, insändarskribenterna, journalisterna – verkar ha allvarligare problem. De tycks vackla mellan hybris, där staden prisas för sin skönhet, sina byggnader, sin kulturmiljö etc, och djup olycka, där stan intar en offerroll, ständigt föraktad och nedvärderad av kultureliten.
   I spelet här ingår förstås också MFF, på hybrissidan. Men i svåra situationer får Malmö vägledning av högre krafter, Ödet, eller vad man vill kalla det. I torsdagens Sydsvenska skriver sportchefen: ”MFF hade ett val inför matchen mot Häcken. Det fanns två alternativ och MFF valde det enda de egentligen kunde. MFF valde att inte lämna över guldet till HIF.” Ett så klokt val skulle man vilja utbrista, Annars skulle ju guldmedaljerna hamna i Helsingborg och det skulle ju inte vara att stå ut med.

Efterträdaren till vår nye tyske propagandaminister ifrågasatt

Ytterligare en person utvald av Reinfeldt visar sig nu vara omöjlig i offentligheten utanför moderaterna. Moderaternas tidigare partisekreterare, vår nye tyska propagandaminister, Schlingmann, är statsekreterare och chef för Reinfeldts regeringskansli, ungfär som Haldeman var för Nixon. Tysk? Nja, han blev nyss svensk medborgare. Men visst är det egendomligt att det under alla dessa år då han tjänat Reinfeldt inte sagts ett ord om hans medborgarskap. Lite nyhetsvärde hade det väl haft ändå?
   Många vill säkert hävda att det är en ren tillfällighet att ett halvt dussin personer, alla moderater utsedda till höga poster av Reinfeldt, har tvingats hoppa av därför att deras omdöme inte har levt upp till de blygsamma krav allmänheten ställer på politiska företrädare. Sådana ska betala skatter som vi andra, de ska inte fixa sig ekonomiska förmåner på gränsen till det olagliga, de ska visa någon grad av politiskt omdöme. Personernas uppträdande har varit väl känt inom Moderaterna, men har där inte väckt något uppseende. Smita från TV-licensen, ha svarta barnflickor, åka på bjudresor, ja det är väl inget? Det tyder väl bara på lite smartness och anpassning till världen. Skulle det vara något problem att partiets ansvarige i miljöfrågor åker på bjudresa med Shell? Nej, tycker inte Reinfeldt och de flesta andra moderater, tror jag. Det är vi andra som reagerar. När Reinfedt fås att inse det om ett tag är det nog kört för partisekreteraren.
   En lösning för Shell hade annars varit att ge pengar för flygbiljett, uppehälle mm till Moderata Samlingspartiet. Det hade varit anonymt, pengarna kunde sedan gå till Sofia Arkelsten och då hade hon ju inte behövt skylta med anknytningen till Shell.

Fallet Ebbesson
Mycket personfrågor i dag, men det är svårt att inte ta upp fallet med Anders Ebbeson. Som meddelats i torsdagens tidningar får han inte sin eftertraktade kommunalrådsplats trots att de borgerliga ville bjuda honom på det. Han lämnar i protest sina uppdrag för Miljöpartiet, utom själva platsen i Lunds kommunfullmäktige.
   Jag kan inte bli särskilt upprörd över detta och vet inget om hans särskilda bevekelsegrunder. Kanske tycker han det är jobbigt att pendla till ett jobb fem mil bort och hellre skulle vilja sitta vid ett skrivbord i Lund, kanske är det det ganska rejäla lönelyftet som lockade.
   Däremot är det svårt att tro att det handlar om politik, det verkar ju inte vara något som bekymrar Ebbesson. För mig är det en påminnelse om att pengar och poster faktiskt kan betyda en hel del i förment politiska avgöranden. Det borde inte vara så och därför är det så viktigt att hålla ner löner och ersättningar inom politiken. Riksdagsmän tjänar redan alldeles för mycket och de kommunalrådslöner som på torsdagskvällen bestäms av borgarna i Lund är på tok för höga. Borgarna vill höja därför att de annars anser sig få ett B-lag som sina representanter och det är kanske sant. Men för vänsterpartierna som inte behöver tävla mot näringslivets löner får vi fel representanter om lönerna sätts för högt.

Den galna bloggvärlden av Göran Persson

Satt och sökte lite planlöst på nätet för att se vad man skriver om Sofia Arkelsten och hennes res- och bilvanor. Efter att tittat lite på de stora kanonernas sidor, sk gammelmedia, och deras ännu lite inlindade krav på omedelbar avgång så leddes jag av kommentarsfälten vidare ut i bloggosfären.
   Där skräder man som vanligt inte orden, den som gitter kan läsa själv.
   Tänkte avsluta det hela med att kolla hos moderaterna själv vad som sades där. Hemsidan lider nog av lite ”dagen efter valet syndrom” fortfarande för den var inte så jätteaktuell. Första artikeln var en rekryteringsannons: ”Vill du jobba hos oss? Vi erbjuder spännande och dynamiska arbetsplatser över hela Sverige, där du får möjlighet att vara med och påverka hur Moderaterna och Sverige utvecklas lokalt, regionalt eller nationellt.” Det blev nästan lite kul efter alla avgångskraven jag läst tidigare. Men så klickade jag på fliken Bloggar på deras hemsida och där får man ett antal tips på läsvärda blogginlägg. Än en gång vill jag understryka att det är Nya Moderaternas egen hemsida som ger läsförslaget som jag citerar nedan.

"HYCKLERIETS HÖGSTA HÖNA HÖJER RÖSTEN
skrivet av Fredrik Antonsson - Tokmoderaten

Jag vet inte om man skall skratta eller gråta när socialdemokraternas infamösa partiordförande Mona Sahlin tar till ton i den så kallade Arkelsten-affären. För oss som kan vår politiska historia så känns det ju som om Mona Sahlin är en av de människorna i politikerskrået som borde knipa igen och hålla sig ifrån att sätta epitetet omdömeslösa...
Jag vet inte om man skall skratta eller gråta när socialdemokraternas infamösa partiordförande Mona Sahlin tar till ton i den så kallade Arkelsten-affären. För oss som kan vår politiska historia så känns det ju som om Mona Sahlin är en av de människorna i politikerskrået som borde knipa igen och hålla sig ifrån att sätta epitetet omdömeslösa...
Det är hyckleriets högsta höna som höjer rösten när hon får chansen att kackla med tupparna som driver drevet. Mona Sahlin - denna kvinna som alltid har haft ett sjusärdeles gott omdöme - säger att Sofia Arkelsten "visar ett fruktansvärt dåligt omdöme" som sedan varvas med "hon visade prov på otroligt dåligt omdöme".

Mona spelar naturligtvis sin roll i politikens fars, till synes sjukligt minnessvag över vad hon själv bär med sig i sin ryggsäck. Mona pratar om andra som har ett fruktansvärt dåligt eller ett otroligt dåligt omdöme när hon själv är ohotad svensk mästarinna i just den grenen. Eller vad säger man om en statsministerkandidat som hade fruktansvärt svårt att skilja på sin egen ekonomi och skattebetalarnas dito?
Fia Arklesten må ha varit naiv som inte såg att hennes resor, som betalades av företag och inte av skattebetalarna, skulle ifrågasättas av medias likhundar och en opposition som gärna flyttar fokus från en förnyelseprocess som är lika död som Hjalmar Branting. Men nu är det som det är, Fia föses fram av ett drev som utvecklat sig till en lavin, och det verkar svårt att få stopp på skiten. För att förlänga plågan så öppnar så Mona Sahlin munnen och börjar svammla om omdöme..."


För några veckor sen uppmärksammade VB Skånepartiets skandalösa valutskick där man försett Mona Sahlin med huvudduk. Då trodde i alla fall jag att det bara var förhållandevis marginaliserade extrempartier som höll på med sånt. Men ack så fel jag hade.

Eritrea: Sammanbrottet 18 -19 september 2001 av Gunnar Stensson

USA:s besinningslösa reaktion på 9/11 gav världens destruktiva krafter fria tyglar..
   I Eritrea krossade president Isayas Afeworki med väpnat våld oppositionen och den fria pressen. Den 18-19 september kom dödsstöten. Därefter har landet aldrig återhämtat sig. Bland de fängslade återfinns hela den eritreanska politiska eliten med internationellt kända personer som utrikesminister Haile Woldensae, tidigare utrikesminister Petros Salomon och överbefälhavare Mesfin Hagos, som ledde EPLF till seger över den etiopiska ockupationsarmén. Flera av dem har dött i fängelse av hetta, hunger och misshandel. Den svenske journalisten Dawit Isaak fängslades för att i tidningen Setit ha publicerat Berlin-manifestet, det viktiga dokument där oppositionens kräver fria val och konstitutionellt styre.

Isayas slöt upp bakom Bush och beskrev sin kupp som ett led i kriget mot terrorismen. USA uppskattade stödet. Relationerna förbättrades ytterligare när Eritrea som ett av de första länderna anslöt sig till den ”koalition av villiga” som tillsammans med USA angrep Irak
   Isayas erbjöd USA en flottbas vid Röda Havet, men USA sa så småningom nej till anbudet.
   När USA 2006 stödde Etiopiens inmarsch i Somalia övergick förhållandet mellan Eritrea och USA i bitter fiendskap.

Under Isayas snart tioåriga diktatur har Eritrea gått mot fullständig kollaps. I en omsorgsfull studie publicerad den 24 september 2010 varnar den betydelsefulla International Crisis Group för att landet kan bli ännu en ”failed state” – havererad stat – på Afrikas Horn.
   Kriget mot Etiopien 1998 till 2000 var förödande. Alla resurser gick till krigsmateriel. 10 procent av befolkningen var mobiliserad.
   Fortfarande är hundratusentals ungdomar i de mest produktiva åldrarna – 20 till 40 år – inkallade. Varje månad flyr hundratals ungdomar ur landet, en förlust av begåvning och yrkesskicklighet som utgör en socioekonomisk katastrof.
   Överföringen av arbetskraft till armén har allvarligt skadat jordbruksproduktionen. Fattigdomen är omfattande och synlig.
   Miljontals eritreaner är beroende av bistånd från släktingar utomlands.
   Samhällslivet försvagas och rädslan för angivare även inom nära relationer ökar.
   En hel generation född under 80- och 90-talen känner att den förlorat sin framtid. Många av dem befinner sig i flyktingläger eller lever under svåra förhållanden i europeiska och nordamerikanska städer medan de ansöker om asyl.
   Universitetet i Asmara har stängts och högskoleutbildningen har upphört, frånsett den marina utbildningen i Massawa och ytterligare några praktiska utbildningar.
   De religiösa organisationerna, såväl kristna som muslimska, övervakas noga. Konflikterna mellan etniska grupper tenderar att skärpas i Eritrea, som rymmer nio nationaliteter.
   Efter 2001 existerar inga oberoende media utan bara statliga som Eritrea Profile, Massornas röst (radio) och EriTV.
   Det finns inga lagliga kanaler för protest eller missnöje, vilket har tvingat motståndet under jord eller utomlands. Förekomsten av tusentals missnöjda, krigsvana, beväpnade unga män utgör en klar risk för plötslig förändring.

Eritreas stora diaspora var enormt betydelsefull för befrielsen och bildandet av det moderna Eritrea. Nu fylls diasporan på
av unga eritreaner som flyr det samhälle som diasporans äldre medlemmar gjort stora uppoffringar för att skapa.
   Många av den äldre diasporans medlemmar är utbildade i väst och erbjöd Eritrea sina yrkeskunskaper. Andra var villiga att investera i landet. Men regimen ställer sig avvisande.
   Alla eritreaner utanför Eritrea förväntas betala 2 procent av sin inkomst till staten för att behålla medborgarskapet. Många gör det, dels för att de vill ha möjlighet att behålla kontakten med familj och släkt och dels för att kunna återvända när den nuvarande regimen försvunnit.

Landet är delat i fem militära zoner ledda av generaler som är underställda presidenten. Generalerna styr i själva verket regionerna. Mellan dem råder bitter rivalitet. Längs långa gränsavsnitt opererar styrkorna med mindre än hälften av sitt manskap på grund av omfattande deserteringar. Korruptionen och missbruket av resurser ökar. Den militära kapaciteten försämras snabbt.

Mellan 2001 och 2010 har tiotusentals politiska fångar och samvetsfångar arresterats, flertalet utan att ställas inför domstol. Förhållandena i fängelserna är fruktansvärda och tortyr vanlig. Värnpliktsvägrare och desertörer är de två största grupperna i fängelserna.

Utanför landet blir oppositionen alltmer omfattande. I den ingår till exempel de ambassadörer som representerade Eritrea i Sverige under 1990-talet, Adhanom och Berhet Hebre, vars make tvingades till självmord för att undgå tortyr i ett etiopiskt fängelse. Bereket Habte-Selassie, som skrev den eritreanska konstitutionen, hör också dit.
   Oppositionsgrupperna har svårigheter att enas och skapa en sammanhängande politik. Den geografiska spridningen och förekomsten av spioner från regimen gör arbetet än svårare..

Hur undvika en ny katastrof på Afrikas Horn?
Både eritreanerna och det internationella samhället måste agera kreativt och flexibelt. Omvärlden måste engagera sig politiskt och ekonomiskt och ta itu med såväl Eritreas interna problem som det yttre tryck landet utsätts för, påpekar International Crisis Group.
   Utvecklingsbistånd och förbättrade handelsförbindelser måste länkas till krav att Eritrea genomför det sedan lång tid utlovade valet och att den 1997 ratificerade konstitutionen tillämpas.
   Samtidigt måste FN:s säkerhetsråd tvinga Etiopien att acceptera gränskommissionens beslut om gränsen mellan Etiopien och Eritrea.
   Detta är nödvändigt för att förhindra uppkomsten av ännu en failed state på Afrikas Horn. Katastrofhotet växer snabbt på grund av befolkningens låga förtroende för regimen och arméns försvagning,  som gör den oförmögen att vare sig försvara den nuvarande presidenten eller medverka till till ett fredligt regimskifte.
   Det är nödvändigt att inrikta sig på Eritreas framtid bortom Isaias Afeworki.
   Dawit Isaak är en symbol för Eritreas förtryckta folk. Kanske kan han inte befrias förrän folket befrias..
   Den omfattande rapporten från International Crisis Group kan lätt hämtas hem från nätet. Jag rekommenderar alla att läsa den, och då särskilt signaturen Samuel.

Peak Oil 6 av Erik Kågström

Under innevarande år räknar International Energy Agency med att oljeproduktionen i världen i genomsnitt skall bli drygt 86 miljoner fat om dagen. D.v.s. samma nivå som det tidigare toppåret 2008. För länder som är beroende av oljeimport – som Sverige – är det viktigt hur mycket som blir över för export när de oljeproducerande länderna tillfredsställt sina egna konsumtionsbehov. Från 2005 till 2009 ökade den inhemska konsumtionens andel av produktionen i dessa länder från 26% till 29%. Det finns anledning att tro att denna andel kommer att öka ytterligare till förfång för exportvolymen. Flera faktorer bidrar till en sådan utveckling.

Världsmarknadspriset på olja har senaste månaden legat mellan 80 och 85 dollar per fat. Om det är dyrt eller billigt beror på vad man jämför med. Fossil energi är fortfarande mycket billig om man jämför med kostnaden för mänskligt arbete. Men 85 dollar per fat närmar sig kanske smärtgränsen för vad världsekonomin tål. Att återhämtningen av ekonomin i västvärlden i den aktuella recessionen gått långsamt kan till en del bero på att oljepriset är i högsta laget. Världsmarknadsspriset gäller emellertid inte för alla konsumenter av oljeprodukter. I de oljeproducerande länderna får medborgarna och företagen i regel köpa bensin och diesel mer eller mindre till självkostnadspris. Billigast är bensinen i Venezuela med femtio öre litern. I Saudiarabien och Kuwait betalar man mindre än en krona per liter. I Kina och Indien gäller prisreglering och subventioner. USA och Kanada intar en särställning inom oljesektorn. De hör till de få länder som inte har statligt ägda eller delägda oljebolag. Bensinpriset styrs därför av marknaden men priset är i USA ändå ganska lågt p.g.a. låga skatter – i dag betalar man motsvarande ungefär 5 kr litern. I Kanada som är självförsörjande på olja och den största oljeleverantören till USA, ligger bensinpriset några kronor över grannens.

Låga priser ger inga incitament till sparsamhet när det gäller energi och där har vi en av orsakerna till den ökande oljekonsumtionen i oljeländerna. Dessutom är befolkningstillväxten där 2 procent om året och det är över världsgenomsnittet. Inflödet av petrodollar har lett till stadigt ökande levnadsstandard och därmed ökad energikonsumtion.
Iran har gott om olja men inte tillräckligt med raffinaderier för det egna bensinbehovet. Man har därför varit tvungen att importera bensin till världsmarknadspris. P.g.a. de aktuella sanktionerna mot landet har man fått brist på bensin. Men häromdagen förklarade plötsligt president Ahmadinejad att Iran nu är självförsörjande på bensin. Det visade sig att man har lagt om verksamheten vid sex petrokemiska fabriker som producerar bensin i stället för parfym och andra kemikalier. Det kan ses som tecken på misslyckad resursallokering men är förståeligt eftersom det är oerhört mycket lönsammare att använda olja som bas för plast och kemikalier än att sälja den till att eldas upp i förbränningsmotorer. Det är man tagit fasta på i Mellanöstern. I Abu Dhabi byggs världens största industrikomplex för integrerad plast- och kemikalieproduktion. Ett företag i Saudiarabien siktar på att bli världsledande petrokemisk aktör inom 10 år.
Elverken drivs ofta med gas eller olja i dessa länder. Infrastrukturen är inte sällan bristfällig och strömavbrott hör till vardagen. Många familjer och företag väljer att ha en egen dieseldriven elgenerator.

En annan anledning till ökad oljekonsumtion är den kroniska vattenbrist som är ett stort problem i Mellanöstern. Avsaltning av havsvatten är ett sätt att lösa detta problem. Men det är en teknik som är mycket energikrävande. För att tillgodose Saudiarabiens vattenbehov med avsaltning skulle det gå åt motsvarande en miljon fat olja om dagen. Stora fabriker för avsaltning startas nu på flera håll i gulfländerna

Växande befolkning, stigande levnadsstandard, låga bensinpriser, satsning på petrokemi, ökat elbehov, avsaltning av havsvatten är sålunda faktorer som kan öka den inhemska konsumtionen av olja i de oljeexporterande länderna och minska den volym som blir över till export. Som om det inte skulle räcka har kung Abdullah i Saudiarabien gett order om att inga nya oljefält får öppnas i landet. Oljan skall sparas till kommande generationer. Saudiarabiens oljeminister har visserligen förklarat att detta inte kan ses som ett förbud men det är säkert en aspekt som kommer att bli ännu mer aktuell den dag oljeproduktionen i världen inte längre motsvarar efterfrågan.

Lunds gröna stig till Höje å av Gunnar Stensson

Hoppbackehuset, matcharenan och Mötesplats Klostergården 

Det finns en grön stig från stadsparken till Höje å mellan järnvägen och Klostergårdens idrottsplats. I soluppgången följer jag den norrut mot Lund. Popplarna vid idrottsplatsen har fällts till förmån för någon sorts ekonomibyggnader. Längre fram är trädridån mellan vägen och fotbollsplanerna intakt: almar, kastanjer, avenbok, lind, ek. Blommar vackert om våren!
   Det sår som Banverket tillfogade stråket genom sin egenmäktiga trädmassaker för ett par år sen har ännu inte återplanterats, trots löfte. En buskdjungel har vuxit upp och döljer det värsta.

   Tre blonda flickor i rödvita träningsoveraller möter mig skrattande. Danska studenter? Sen kommer en farbror med en stor sanktbernhard. Han blir förbisprungen av grupp unga män. Nu löper en flicka i svart träningsoverall och slöja förbi. Populärt stråk!
   Så är jag vid Södra Ringen mitt emot det nya parkeringshuset. Där dundrar schaktmaskinerna. Men ljudet dämpas av träden. Se, ett par körsbärsträd! Nu kommer ett ungt par. Hon bär babyn i en binda runt bröstet. Solen har hunnit upp.
   När Klostergårdens idrottsplats omformas planeras en ombyggnad av gröna stråket. Det ska bli transportväg från Nordanväg upp till Arenans baksida. Oron kniper till i magen, även om det inte handlar om en genomfartsväg utan bara om transporter till Arenan.
   Om vägbygget bedöms nödvändigt, måste man anpassa utbyggnaden! Man kan spärra vägen för annan trafik än transporter till Arenan. Man kan nöja sig med att hårdgöra en begränsad bredd av vägen. Trädridån mellan väg och idrottsplats måste bevaras och vårdas. Återplantering av träd mellan vägen och järnvägen är nödvändig. Det handlar om att hantera ett av Lunds viktigaste naturstråk varsamt! 

Skidbacke med hopp
Jag fortsätter norr och öster om arenan. Hoppbackehuset ska  sträcka sig härifrån till Klostergården. Jag böjer mig baklänges och föreställer mig hur det speglar de farande
molnen. 16 våningar. 450 lägenheter. Det är lika mycket som två Klostergårdskvarter.
   Arkitekt Gunilla Svenssons projekt är berömt i vida kretsar. Det överträffar den byggnad för vilken hon fick Lunds pris för vackraste hus härom året.
   Men det är inte längre ett hus, utan indelat i block med passager emellan. En skidåkare som åkte från toppen vore tvungen att göra fyra, fem hopp under nedfarten.
   Jag går en liten extrasväng in på idrottsplatsen och försöker bedöma var matcharenan kommer att ligga enligt det senast presenterade förslaget. Där!  Trots en kort flytt tycks den bli ljusare och luftigare. Men då kommer den att ligga intill en nyanlagd park.
   Jag fortsätter längs den nuvarande trista asfaltvägen mellan den vidsträckta parkeringsplatsen och det höga stängsel som idag avskärmar Klostergårdens idrottsplats. Det är den sämsta delen av Hälsans stig. De som drog stigen där kan aldrig ha kollat hur det ser ut i verkligheten.
   Bullret från Stattenavägen till vänster om mig är starkt men kommer att avskärmas av hoppbackehuset. Till höger får jag fri sikt in över parken bort mot matcharenan. En del av den mark som ägs av det yttersta huset i Klostervallen kommer att behövas för parkanläggningen. 

Mötesplats Klostergården
Över Nordanväg. De åtta år gamla paviljongerna som tillfälligt skulle ersätta fritidsgården skymtar mellan Akeliushusen. Där kommer Klostergårdsfältet att återställas till sin gamla prakt. Vid Helgeandskyrkan börjar man 2011 bygga den nya ”Mötesplats Klostergården” enligt ett nytt koncept som sammanför unga och äldre i en byggnad för bibliotek, teater, musik, dans och föreningslokaler.
   Nu är jag snart hemma. Grå regnmoln närmar sig från sydväst.
   Ungefär så här ska vi gå på söndagspromenaden klockan 14 den 31 oktober.