Krokusen blommar i odlingslotten som jag passerar på väg till Höje å
och dammarna. En maskrosbukett har fått fäste mellan två stenar. Frost
glittrar på kvistar och knoppar i det isande draget. Spetsiga grässtrån
sticker upp ur mattan av gulgrå fjolårshalm. Snart tar det gröna över.
De tätt växande kaveldunens bruna kolvar är sönderslitna och
tilltufsade. Material till fågelnästen? Eller näring? Spår av skor
och cykelhjul glänser och mjuknar i leran. Mörkgröna blad gror vid de
manshöga, vissnade kardborrstänglarna. Växtkraften är enorm, flera
centimeter om dagen. Och de där små krusiga bladen ska växa upp till
höga hundkäx med vita blomställningar.
Höstsäden på åkersluttningen upp mot Värpinge skiftar i grönt.
Och där, där har jag funnit vad jag sökte: späda nässlor under
fläderbuskens grönmossiga grenar!
Dammarnas vattenytor spegelblanka. Solstrålar tränger ner i
det meterdjupa vattnet och fotosyntesen alstrar energi i
bottenvegetationen. En smådopping, knappt större än en tumme, dyker ner
på ett ställe och efter en lång stund upp på ett helt annat. Annars är
fåglarna fåtaliga. Flockarna av viggar, bläsänder och gäss har flugit
bort. Kvar finns några gräsänder, sothöns och ett par svanar som
förbereder ett bo.
En fasan ger upp ett skri som en trafiksignal. Annars råder
tystnad i buskagen av videväxter och pilar. Inget rör sig, inget hörs.
Många stannfåglar har kanske frusit och svultit ihjäl under den långa
vintern och flyttfåglarna har ännu inte anlänt. Trädkronorna är
genomsiktliga, men svällande knoppar och kvistar har gjort konturerna
suddigare.
Vi har underbara dagar framför oss. Lärkan på fältet och
svalan i skyn. Näktergalarnas bedövande musik i skymningen. Pärlband av
ankungar bakom stolta ankmammor. Nu nakna träd och buskar insvepta i
susande grönska. Tusentals grodor knirrar och knarrar i nyvuxen vass.
Mjölkvitt vatten kokar av brunstig fisk. Hagtorn översållas av fina
blommor och fläderbuskar tyngs av blomklasar. Blå trollsländor
kryssar mellan flytande näckrosblad. Göken ropar.
Den stora förvandlingen har just börjat. Det brådskar. Snart är den över. Då råder ett nytt tillstånd.
När jag passerar odlingslotten på väg hem är det inte längre
frost som glittrar på kvistarna utan droppar som glänser.
VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2013-04-11
Motargumenten på spåren - del 2: Genombrott och spårfaktor av Ulf Nymark
En del av spårvagnsmotståndarna tar till
storsläggan i argumentationen och drar sig inte för grovt populistiska
utsagor. Så till exempel har flera insändarskribenter – bland annat
historieprofessor S Oredsson och förre stadsbyggnadsdirektören B Hjort –
hävdat att spårvägsbygget är att jämföra med det s k planerade
genombrottet på 60-talet. Givetvis talar de mot bättre vetande.
Genombrott för bilarna
Jämförelsen faller på sin egen orimlighet. Genombrottet innebar att en fyrfilig motorväg skulle dras tvärts igenom Lunds stadskärna. Stadsmotorvägen fordrade rivning av hus genom hela centrum. Det var en planering för mera biltrafik, det var att inbjuda till mera avgas- och koldioxidutsläpp, hälsorisker och barriäreffekter. Det var en planering för att bygga staden fast i bilsamhället.
Genombrott för miljövänlig kollektivtrafik
Med spårvagnstrafiken förhåller det sig tvärtom. Förutom att spårvagnen erbjuder dem som redan idag reser kollektivt ett bekvämare och attraktivare alternativ, är spårtrafiken också ett led i att bryta bilberoendet – att få fler bilister, även vanebilister, att ställa bilen hemma eller kanske t o m lämna den för skrotning och återvinning. Så visst är spårvagnstrafik ett genombrott: men inte i betydelsen skövling av stadsmiljön, utan i bemärkelsen att det är ett kollektivtrafiksystem som inte släpper ut luftföroreningar och växthusgaser och som kan vinna över fler resenärer till kollektivtrafiken än vad som är möjligt för busstrafik.
Spårfaktorn på spåren
Spårtrafiken är helt enkelt attraktivare än buss för många resenärer (inte minst för manliga bilister). Vad är förklaringen till detta? Jo, det är den s k spårfaktorn. En insändarskribent betecknande nyligen spårfaktorn som ”mystisk”. Men det finns inget som helst mystiskt med spårfaktorn.
Vad är då spårfaktorn? Spårfaktorn kan definieras som det ökande kollektivtrafikresande som uppstår när en ny spårväg ersätter befintlig eller planerad busstrafik.
Spårfaktorn består av flera olika komponenter, bland annat följande:Genombrott för bilarna
Jämförelsen faller på sin egen orimlighet. Genombrottet innebar att en fyrfilig motorväg skulle dras tvärts igenom Lunds stadskärna. Stadsmotorvägen fordrade rivning av hus genom hela centrum. Det var en planering för mera biltrafik, det var att inbjuda till mera avgas- och koldioxidutsläpp, hälsorisker och barriäreffekter. Det var en planering för att bygga staden fast i bilsamhället.
Genombrott för miljövänlig kollektivtrafik
Med spårvagnstrafiken förhåller det sig tvärtom. Förutom att spårvagnen erbjuder dem som redan idag reser kollektivt ett bekvämare och attraktivare alternativ, är spårtrafiken också ett led i att bryta bilberoendet – att få fler bilister, även vanebilister, att ställa bilen hemma eller kanske t o m lämna den för skrotning och återvinning. Så visst är spårvagnstrafik ett genombrott: men inte i betydelsen skövling av stadsmiljön, utan i bemärkelsen att det är ett kollektivtrafiksystem som inte släpper ut luftföroreningar och växthusgaser och som kan vinna över fler resenärer till kollektivtrafiken än vad som är möjligt för busstrafik.
Spårfaktorn på spåren
Spårtrafiken är helt enkelt attraktivare än buss för många resenärer (inte minst för manliga bilister). Vad är förklaringen till detta? Jo, det är den s k spårfaktorn. En insändarskribent betecknande nyligen spårfaktorn som ”mystisk”. Men det finns inget som helst mystiskt med spårfaktorn.
Vad är då spårfaktorn? Spårfaktorn kan definieras som det ökande kollektivtrafikresande som uppstår när en ny spårväg ersätter befintlig eller planerad busstrafik.
Komfort: en spårvagn kräver ett jämnt underlag (rälsen), annars kan den inte ta sig fram. Resenären lider därför inte av gropar och ojämnheter i gatan, inte heller drabbas resenären av krängningar vid sidoförflyttningar vid hållplatser eller väjning för andra trafikanter. I komforten ingår också luftigare och rymligare utrymmen i vagnen.
Trygghet: Långsiktighet och förutsägbarhet. Spåret ligger det ligger. Därför kan resenärerna lita på att vagnen inte tar några omvägar, eller att hållplatser kan flyttas över en natt. Företag och andra verksamheter, liksom de boende, kan känna sig säkra på att ha tillgång till god kollektivtrafik inom överskådlig framtid.
Kortare restid: Övriga
fordonstrafikanter har i korsning med spårvagn väjningsplikt vilket gör
att spårvagnen kan ta sig snabbare fram än en buss. Bilister som färdas
i spårvagnsspåren brukar dessutom kvickt köra åt sidan när spårvagnen
nalkas, vilket inte långt ifrån alltid är fallet när det gäller
busstrafik. En spårvagn behöver inte heller invänta sin tur att komma
ut efter hållplatsstopp. (Även om andra fordonsförare har skyldighet
att ge företräde för buss som ska köra ut från hållplats så syndar
merparten av bilförare mot denna regel). Tillgänglighet: Modern
spårtrafik förses med plattformar där spårvagnen (numera med låggolv)
alltid kommer tätt intill så att av- och påstigning blir lätt.
(Jovisst, bussar har låggolv som ska vara jämnhöjd med
plattform/trottoar. Alltför ofta stannar bussen dock bussen en bra bit
från trottoaren).
Spårfaktorns storlek
Hur stor är då spårfaktorn? Det finns inget generellt svar på den frågan. Storleken på faktorn beror bland annat på om det ersätter en busslinje eller om det blir ett helt nytt kollektivtrafikstråk, men framför allt på resenärskategori. I fallet Brunnshög om det är boende i området som reser, eller om det är pendlare utifrån som ska till arbetsplatser i området. Det hållbara konsultföretaget Trivector som för kommunens räkning har utrett resandeströmmar och transportsätt till/från Brunnshög beräknar en spårfaktor på 10 % för inpendlande resenärer, medan den för boende är högre och beräknas till 15 %. (För Malmös vill jag minnas att jag sett uppgifter om att där spårväg ska ersätta busstrafik så räknar man med en spårfaktor på 20 %.) Tilläggas bör att med en högvärdig och attraktiv spårtrafik blir det lättare att få acceptans för ekonomiska och juridiska restriktioner för bilismen – då skjuter spårfaktorn i höjden rejält!
Även om spårfaktorn är svår att beräkna i förväg så är det en högst påtaglig realitet. Den som tvivlar på att den finns kan begrunda det enorma uppsving i lokalt och regionalt tågresande som sker på orter och stadsdelar när nya Pågatågstrafikstationer byggs.
”Bara” en tredjedel biltrafik
Till sist: Lunds kommun har som målsättning att minst en tredjedel av Brunnshögstrafiken ska ske med kollektivtrafik och en lika stor andel gång- och cykeltrafik. Biltrafiken ska vara högst en tredjedel. Det kan tyckas vara en blygsam målsättning men är ändå ett trendbrott om målet kan uppfyllas. I dag sker en betydligt större andel av resandet med bil – se bara på de överdimensionerade p-anläggningarna på Ideon och vid vattentornet. Med den planerade utbyggnaden av Brunnshög utan spårtrafik blir målsättningen omöjlig att uppnå. Brunnshög kommer att bli ett nytt bostads- och verksamhetsområde som i allt väsentligt trafikförsörjs med biltrafik, dvs Brunnshög blir en lite småtrist förort i bilstaden Lund.
Spårfaktorns storlek
Hur stor är då spårfaktorn? Det finns inget generellt svar på den frågan. Storleken på faktorn beror bland annat på om det ersätter en busslinje eller om det blir ett helt nytt kollektivtrafikstråk, men framför allt på resenärskategori. I fallet Brunnshög om det är boende i området som reser, eller om det är pendlare utifrån som ska till arbetsplatser i området. Det hållbara konsultföretaget Trivector som för kommunens räkning har utrett resandeströmmar och transportsätt till/från Brunnshög beräknar en spårfaktor på 10 % för inpendlande resenärer, medan den för boende är högre och beräknas till 15 %. (För Malmös vill jag minnas att jag sett uppgifter om att där spårväg ska ersätta busstrafik så räknar man med en spårfaktor på 20 %.) Tilläggas bör att med en högvärdig och attraktiv spårtrafik blir det lättare att få acceptans för ekonomiska och juridiska restriktioner för bilismen – då skjuter spårfaktorn i höjden rejält!
Även om spårfaktorn är svår att beräkna i förväg så är det en högst påtaglig realitet. Den som tvivlar på att den finns kan begrunda det enorma uppsving i lokalt och regionalt tågresande som sker på orter och stadsdelar när nya Pågatågstrafikstationer byggs.
”Bara” en tredjedel biltrafik
Till sist: Lunds kommun har som målsättning att minst en tredjedel av Brunnshögstrafiken ska ske med kollektivtrafik och en lika stor andel gång- och cykeltrafik. Biltrafiken ska vara högst en tredjedel. Det kan tyckas vara en blygsam målsättning men är ändå ett trendbrott om målet kan uppfyllas. I dag sker en betydligt större andel av resandet med bil – se bara på de överdimensionerade p-anläggningarna på Ideon och vid vattentornet. Med den planerade utbyggnaden av Brunnshög utan spårtrafik blir målsättningen omöjlig att uppnå. Brunnshög kommer att bli ett nytt bostads- och verksamhetsområde som i allt väsentligt trafikförsörjs med biltrafik, dvs Brunnshög blir en lite småtrist förort i bilstaden Lund.
Kuba inför en ny specialperiod? av Bertil Egerö
Enhet, produktivitet och effektivitet - planekonomins utmaningar
Hur länge till håller det? Den kubanska
ekonomin verkar körd i botten. Bristen på marknadstänkande och
ekonomiskt stöd hindrar för småskalig privat produktion. Staten förmår
inte ge samhället nödvändiga insatsvaror och enkla basvaror till
hushållen. Löneskillnaderna är enorma, den svarta marknaden finns
överallt. Staten vill ännu behålla planekonomin som styrinstrument.
Venezuelas subventionerade olja är väsentlig för ekonomin; vad händer
då om oppositionen vinner valet efter Chavez?
Det är tredje gången på åtta år vi besöker Kuba. Min spanska blir stadigt bättre, vår förståelse för problem och utmaningar fördjupas. Efter fyra veckors ’deltagande observation’upplever vi att revolutionens samhällskonstruktion står vid vägs ände. De strukturer som skapades för 50 år sedan klarar inte utmaningarna sedan Sovjet upplöstes och Comecon föll samman. Det gäller även maktkoncentrationen under det enpartisystem som hindrar ett nytänkande framdrivet av nya generationer kubaner – revolutionens barnbarn.
”The essential merit of the revolution is to have survived for the past half century”, säger Rumbaut och Rumbaut i Latin American Perspectives 2009. Vem håller inte med? Att ha överlevt både socialismens fall i Östeuropa och Sovjet, och USAs målmedvetna ansträngningar att knäcka Castros Kuba, är utan tvekan en bedrift. Men idag står regimen inför de kanske svåraste utmaningar landet upplevt.
När Sovjet föll samman ”försvann” en stor del av den kubanska ekonomin. USA’s blockad skärptes. Återhämtningen gick långsamt, och tvingade fram en öppning för den ofrånkomligen korrumperande massturismen från rikare kapitalistländer. Hugo Chavez’ seger i Venezuela gav Kuba chansen att växla olja mot tusentals läkare till landets fattiga. Men varken före eller efter Sovjets fall har en diversifierad ekonomi vuxit fram, med både produktion och industri.
Blockader kan ge olika effekter. 1970-talets FN-sanktioner mot Rhodesia bet inte så hårt, bland annat genom att en lågteknologisk småindustri med redskap och konsumtionsvaror växte fram. Inget i den vägen finns ännu idag i Kuba. Rikt på naturresurser, med flödande sol och goda regn, importerar landet ännu idag en stor del av sina baslivsmedel från USA, till kontanter i USA-dollar. Enklare konsumtionsvaror, redskap och verktyg, om de alls finns, kommer i växande utsträckning från Kina.
Inkomstskillnader som polariserar
”Det är inte politiken vi upplever som det stora problemet, det är de enorma inkomstskillnaderna”, säger Dania Gonzalez, kubansk arkitekt och planerare. Men nog hänger ekonomin och politiken ihop? Ricardo Torres på Centro de Estudos de la Economia Cubana (CEEC) slår upp centrets senaste forskningsrapport: ”Det mest traumatiska av allt – genomsnittslönen i statliga företag och institutioner år 2011 uppskattas till 26 % av lönenivån år 1989.”
Att de statsanställdas löner tjugo år efter Sovjets fall bara är en fjärdedel av nivån under Sovjettiden är ett milt sagt drastiskt uttryck för dagens kris. Det har nu gått många år sedan den kubanska dollarn infördes, den valuta turister måste använda och som öppnar för köp av viktiga konsumtionsvaror.(1) Medan en taxichaufför ibland får sin dricks i dollar ska universitets-professorn klara sig enbart på sin magra lön i pesos. Varorna man får genom ransonerings-systemet räcker inte månaden ut, vissa varor har plockats bort. Skor och kläder finns inte med.
Det är tredje gången på åtta år vi besöker Kuba. Min spanska blir stadigt bättre, vår förståelse för problem och utmaningar fördjupas. Efter fyra veckors ’deltagande observation’upplever vi att revolutionens samhällskonstruktion står vid vägs ände. De strukturer som skapades för 50 år sedan klarar inte utmaningarna sedan Sovjet upplöstes och Comecon föll samman. Det gäller även maktkoncentrationen under det enpartisystem som hindrar ett nytänkande framdrivet av nya generationer kubaner – revolutionens barnbarn.
”The essential merit of the revolution is to have survived for the past half century”, säger Rumbaut och Rumbaut i Latin American Perspectives 2009. Vem håller inte med? Att ha överlevt både socialismens fall i Östeuropa och Sovjet, och USAs målmedvetna ansträngningar att knäcka Castros Kuba, är utan tvekan en bedrift. Men idag står regimen inför de kanske svåraste utmaningar landet upplevt.
När Sovjet föll samman ”försvann” en stor del av den kubanska ekonomin. USA’s blockad skärptes. Återhämtningen gick långsamt, och tvingade fram en öppning för den ofrånkomligen korrumperande massturismen från rikare kapitalistländer. Hugo Chavez’ seger i Venezuela gav Kuba chansen att växla olja mot tusentals läkare till landets fattiga. Men varken före eller efter Sovjets fall har en diversifierad ekonomi vuxit fram, med både produktion och industri.
Blockader kan ge olika effekter. 1970-talets FN-sanktioner mot Rhodesia bet inte så hårt, bland annat genom att en lågteknologisk småindustri med redskap och konsumtionsvaror växte fram. Inget i den vägen finns ännu idag i Kuba. Rikt på naturresurser, med flödande sol och goda regn, importerar landet ännu idag en stor del av sina baslivsmedel från USA, till kontanter i USA-dollar. Enklare konsumtionsvaror, redskap och verktyg, om de alls finns, kommer i växande utsträckning från Kina.
Inkomstskillnader som polariserar
”Det är inte politiken vi upplever som det stora problemet, det är de enorma inkomstskillnaderna”, säger Dania Gonzalez, kubansk arkitekt och planerare. Men nog hänger ekonomin och politiken ihop? Ricardo Torres på Centro de Estudos de la Economia Cubana (CEEC) slår upp centrets senaste forskningsrapport: ”Det mest traumatiska av allt – genomsnittslönen i statliga företag och institutioner år 2011 uppskattas till 26 % av lönenivån år 1989.”
Att de statsanställdas löner tjugo år efter Sovjets fall bara är en fjärdedel av nivån under Sovjettiden är ett milt sagt drastiskt uttryck för dagens kris. Det har nu gått många år sedan den kubanska dollarn infördes, den valuta turister måste använda och som öppnar för köp av viktiga konsumtionsvaror.(1) Medan en taxichaufför ibland får sin dricks i dollar ska universitets-professorn klara sig enbart på sin magra lön i pesos. Varorna man får genom ransonerings-systemet räcker inte månaden ut, vissa varor har plockats bort. Skor och kläder finns inte med.
| ”It’s the economy, stupid” – det kunde ha
varit Raul Castro som slängde uttrycket i ansiktet på någon svårflörtad
dogmatisk partikollega. Sedan den då nästan 80-årige Raul 2006 tog över styret från Fidel har den ekonomiska återhämtningen stått högst på dagordningen. 90-talets ”Specialperiod” hade klarat en skärpning av USA:s blockad och en svag återhämtning var på väg. Mot slutet av 00-talet blev läget på nytt krisartat när staten inte längre klarade sin internationella skuldtjänst, flera orkaner svepte över landet och den internationella finanskrisen slog mot handelsutbytet. Samtidigt importeras mycket livsmedel från USA, i kontanta dollar. Många av landets industrier står igenbommade. Ekonomin domineras av tjänstesektorn: massturismen och läkarexporten till Venezuela. I jordbruket växer den privata sektorn, medan den kooperativa ser ut att ha stagnerat. Men staten verkar inte klara att förse jordbrukarna med krediter och nödvändiga insatsvaror, samtidigt som samma stat köper upp en stor del av skörden – till låga priser. |
Turismen och kubadollarns förbannelse
En härlig morgon i Trinidad kliver vi upp på det ombyggda flaket till en rysk lastbil från 1980-talet. Med dånande motor drar den upp i bergen, släpper av oss på många hundra meters höjd. Vi börjar vår vandring in i skogen, förbi vattenfall och badbara små sjöar. En encyklopediskt kunnig guide berättar på utmärkt engelska om fågelliv och växter, jordbrukets villkor och sin egen masteravhandling – ”tre ex i pdf-format måste vara färdiga i morgon, och min gamla dator krånglar”.
Vi generösa turister avrundar trippen med totalt 33
kubadollar i dricks – över 800 pesos, mer än en universitetsprofessors
månadslön. Någon kommer på att chauffören också kan behöva en dollar…
Guiden har vuxit upp i ett jordbruk uppe i bergen. Hans far var fast bestämd att barnen skulle kunna välja andra yrken. ”Det är mycket tufft att vara bonde idag. Att hitta ett par hela stövlar eller bra redskap är inte lätt. De kinesiska redskapen är så dåliga att alla försöker hålla liv i de vi har kvar från före revolutionen. Någon mer avancerad teknologi har min pappa inte tillgång till.”
Problemets kärna idag beskrivs i CEEC:s analys så här: Politiskt har regimen nu öppnat för privata initiativ inte minst inom jordbruket. Men staten är skuldsatt och kan inte skapa de förutsättningar i krediter och marknadsrelationer som krävs för dynamisk tillväxt. Insatsvarorna är mycket dyra, om de kan hittas. ’Marknaden’ har inte funnits på 50 år och är helt outvecklad; staten vill förbli den stora uppköparen, till låga priser.
Ambulerande gatustånd - en vanlig syn
Byråkratin ett formidabelt hinder
Sedan Raul Castro tog över från brodern Fidel har mycket skett på det politiska planet. Men genomförandet? I ett nummer av partiorganet Granma berättar en läsare om de orimliga ansträngningar han fick göra för att få licens till privat jordbruk. Det tog månader av återbesök, press på myndigheter som inte gjort sitt jobb. Att Granma numera öppnar för sådan kritik visar hur djupt motståndet sitter, i en byråkrati som under 50 år aldrig lärt sig effektivitet, beslutsmässighet.
Den korruption Fidel Castro varnade om 2005 kan vi inte se har minskat. Tvärtom. Vi har själva mycket svårt att undvika att bli del. En kubansk kollega ordnar genom släkten en övernattning i ett hem, en ’Casa particular’, i turistparadiset Varadero. Uthyrning kräver licens, samt att hyresgästerna registreras. Först när vi ska resa igen upptäcker vi att det viktiga tecknet på husväggen att licens finns saknas, och att värden aldrig registrerade oss.
Ganska ofta används inte kvitton eller andra betalningsbevis, vilket självklart öppnar för korruption. I Trinidad lockas vi av en vänlig man att välja bort de speciella bussar turister brukar hänvisas till, till förmån för en minibusstransport – ”helt laglig” – till Havanna. En ny snygg japansk minibuss plockar upp oss och andra turister vid våra ’casas particulares’ och börjar köra. På en rastplats ser jag flera sådana bussar, alla helt utan skyltning utanpå. Vår buss kör in och tankar bland (statliga) bussar och lastbilar. Allt i sin ordning alltså? Jag ber chauffören om visitkort från företaget som driver bussturerna, frågar vem som äger det. ”Det gör staten” säger han, men mer får jag aldrig veta.
Samtal med kubanska kolleger antyder vad det möjligen kan handla om. Förslag: Staten importerar ett stort antal minibussar, en mindre andel förs ”åt sidan”, ett nätverk skapas med ’casas particulares’ på turistorterna. Turisterna kontaktas, accepterar och betalar samma pris som på turistbussarna – men utan kvitto. Alla, från chauffören och det lokala nätverket till någon på hög nivå, tjänar svarta pengar.
Nästa vecka kommer en artikel till.
Bertil Egerö
(1) En kubadollar eller c.u.c. likställs med en US-dollar. Alla utländska turister måste växla in sina valutor i c.u.c. Dollarturisterna förlorar lite extra – de får ge 1,03 dollar för en c.u.c. Kubadollarn kan sedan växlas in i den kubanska peson, normalt får man 24 pesos för en c.u.c. Numera är det fritt för alla att handla smått och gott i de affärer, marknader och matställen som enbart arbetar med pesos, till priser som är orimligt låga – för oss turister.
Guiden har vuxit upp i ett jordbruk uppe i bergen. Hans far var fast bestämd att barnen skulle kunna välja andra yrken. ”Det är mycket tufft att vara bonde idag. Att hitta ett par hela stövlar eller bra redskap är inte lätt. De kinesiska redskapen är så dåliga att alla försöker hålla liv i de vi har kvar från före revolutionen. Någon mer avancerad teknologi har min pappa inte tillgång till.”
Problemets kärna idag beskrivs i CEEC:s analys så här: Politiskt har regimen nu öppnat för privata initiativ inte minst inom jordbruket. Men staten är skuldsatt och kan inte skapa de förutsättningar i krediter och marknadsrelationer som krävs för dynamisk tillväxt. Insatsvarorna är mycket dyra, om de kan hittas. ’Marknaden’ har inte funnits på 50 år och är helt outvecklad; staten vill förbli den stora uppköparen, till låga priser.
Ambulerande gatustånd - en vanlig syn
Sedan Raul Castro tog över från brodern Fidel har mycket skett på det politiska planet. Men genomförandet? I ett nummer av partiorganet Granma berättar en läsare om de orimliga ansträngningar han fick göra för att få licens till privat jordbruk. Det tog månader av återbesök, press på myndigheter som inte gjort sitt jobb. Att Granma numera öppnar för sådan kritik visar hur djupt motståndet sitter, i en byråkrati som under 50 år aldrig lärt sig effektivitet, beslutsmässighet.
Den korruption Fidel Castro varnade om 2005 kan vi inte se har minskat. Tvärtom. Vi har själva mycket svårt att undvika att bli del. En kubansk kollega ordnar genom släkten en övernattning i ett hem, en ’Casa particular’, i turistparadiset Varadero. Uthyrning kräver licens, samt att hyresgästerna registreras. Först när vi ska resa igen upptäcker vi att det viktiga tecknet på husväggen att licens finns saknas, och att värden aldrig registrerade oss.
Ganska ofta används inte kvitton eller andra betalningsbevis, vilket självklart öppnar för korruption. I Trinidad lockas vi av en vänlig man att välja bort de speciella bussar turister brukar hänvisas till, till förmån för en minibusstransport – ”helt laglig” – till Havanna. En ny snygg japansk minibuss plockar upp oss och andra turister vid våra ’casas particulares’ och börjar köra. På en rastplats ser jag flera sådana bussar, alla helt utan skyltning utanpå. Vår buss kör in och tankar bland (statliga) bussar och lastbilar. Allt i sin ordning alltså? Jag ber chauffören om visitkort från företaget som driver bussturerna, frågar vem som äger det. ”Det gör staten” säger han, men mer får jag aldrig veta.
Samtal med kubanska kolleger antyder vad det möjligen kan handla om. Förslag: Staten importerar ett stort antal minibussar, en mindre andel förs ”åt sidan”, ett nätverk skapas med ’casas particulares’ på turistorterna. Turisterna kontaktas, accepterar och betalar samma pris som på turistbussarna – men utan kvitto. Alla, från chauffören och det lokala nätverket till någon på hög nivå, tjänar svarta pengar.
Nästa vecka kommer en artikel till.
Bertil Egerö
(1) En kubadollar eller c.u.c. likställs med en US-dollar. Alla utländska turister måste växla in sina valutor i c.u.c. Dollarturisterna förlorar lite extra – de får ge 1,03 dollar för en c.u.c. Kubadollarn kan sedan växlas in i den kubanska peson, normalt får man 24 pesos för en c.u.c. Numera är det fritt för alla att handla smått och gott i de affärer, marknader och matställen som enbart arbetar med pesos, till priser som är orimligt låga – för oss turister.
Färskt kött säljs privat
2013-04-04
Rysk afton i Vita Huset
Uardavägen i Lund
Fredag 5 april kl 19
Medverkande:
Fredag 5 april kl 19
Medverkande:
Slávenka - rysk sånggrupp från Malmö
Midnattskören
Kolokóltjik - teatergrupp från kulturföreningen Skruvs barnverksamhet
Arr. Midnattskören med stöd av Folkuniversitetet i Lund
Ett samarbetsprojekt med föreningen Skruv i Malmö (Sällskapet för kontakter med Ryssland, Ukraina och Vitryssland)
DOC LOUNGE 9 april
DETROPIA
Av Heidi Ewing & Rachel Grady / USA 2012 / 90 min
Oscarsnominerade filmskaparna Heidi Ewing & Rachel Grady har blivit hyllade för deras senaste film DETROPIA och drog även hem pris på prestigefyllda Sundance Film Festival för best Editing.
Detroits historia är ett perfekt exempel och avspegling av Amerikas ikoniska historia under de senaste århundradena; Den stora migrationen av afroamerikaner som flyr Jim Crow, massproduktionens uppkomst och medelklassen födelse, kärleksaffären med bilar, den Amerikanska drömmens utblomning och nu…. den ekonomiska kraschen, och den bleknande myten om den Amerikanska drömmen. Med sin levande och målande palett porträtterar DETROPIA
ett
drömlikt collage av en stad som befinner sig på kanten till
upplösning. I vägran att överge hopp eller motstånd strävar dessa
själfulla pragmatiker och karaktärsfasta filosofer för att plocka upp
de lösa bitarna och ställa saker till rätta igen. Deras mod och
kämparglöd förkroppsligar Motor Citys anda när staden nu kämpar för att
överleva det postindustriella Amerika och formar en ny framtid med
radikala förändringar.LIVE: MYKEY (in the Ugly Fire!)
Mykey is one, preferably many. Mykey is a hobbyband that will make you smile. It’s simple and familiar songs that inspire you. Songs about love, friends and creamcheese. Lyssna här
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
Jazz i tanken av Lars
Statoil 
ska som första bensinbolag sluta sälja bensin och diesel. Nu ska de sälja miles i stället.
95 miles, 98 miles och D miles.
Fast egentligen döper de bara om sin bensin och diesel till miles. Antingen är det något dunkelt reklamtänk bakom de nya begreppen eller så vill Statoil bara hylla Miles Davies.
Jag fördrar den senare hypotesen.
ska som första bensinbolag sluta sälja bensin och diesel. Nu ska de sälja miles i stället. 95 miles, 98 miles och D miles.
Fast egentligen döper de bara om sin bensin och diesel till miles. Antingen är det något dunkelt reklamtänk bakom de nya begreppen eller så vill Statoil bara hylla Miles Davies.
Jag fördrar den senare hypotesen.
Socialdemokraternas partikongress har öppnats
av Gunnar Stensson
Först sjöng en pojke med USA-karta på bröstet en låt på engelska.
Sedan intervjuades Mikael Damberg. Han var välkammad och koncentrerad och lyckades komma ihåg en lång lista med förslag som kongressen ska besluta om.
Beträffande vinster i välfärden sa han att det säkert kommer att bli ”en bra debatt”.
Som medlem i partistyrelsen saknar han rösträtt och låtsades därför dölja sin ståndpunkt. Men han påpekade att partistyrelsen utarbetat ett enhälligt förslag och att det nog skulle gå igenom.
Det får man hoppas att det inte gör. För demokratins skull.
Slutligen talade Stefan Löfven. Han gjorde inte kongressen särskilt entusiastisk. Det var en trevande första dag.
Men linjetalet följande dag!
Det var ett av de bästa politiska tal jag hört. Stefan Löfven framstod folkligare än Palme, varmare än Göran Persson, känslostarkare än Mona Sahlin och med en helt annan saklig tyngd än Håkan Juholt. Kongressdelegaterna häpnade. Jag häpnade. Talet innebar en politisk vändpunkt. Ett systemskifte ägde rum redan ett år före valet.
Äntligen känns det att den socialdemo-kratiska kongressen verkligen betyder något
Sedan intervjuades Mikael Damberg. Han var välkammad och koncentrerad och lyckades komma ihåg en lång lista med förslag som kongressen ska besluta om.
Beträffande vinster i välfärden sa han att det säkert kommer att bli ”en bra debatt”.
Som medlem i partistyrelsen saknar han rösträtt och låtsades därför dölja sin ståndpunkt. Men han påpekade att partistyrelsen utarbetat ett enhälligt förslag och att det nog skulle gå igenom.
Det får man hoppas att det inte gör. För demokratins skull.
Slutligen talade Stefan Löfven. Han gjorde inte kongressen särskilt entusiastisk. Det var en trevande första dag.
Men linjetalet följande dag!
Det var ett av de bästa politiska tal jag hört. Stefan Löfven framstod folkligare än Palme, varmare än Göran Persson, känslostarkare än Mona Sahlin och med en helt annan saklig tyngd än Håkan Juholt. Kongressdelegaterna häpnade. Jag häpnade. Talet innebar en politisk vändpunkt. Ett systemskifte ägde rum redan ett år före valet.
Äntligen känns det att den socialdemo-kratiska kongressen verkligen betyder något
Alliansens bidragsberoende riskkapitalbolag
Inte bara vänsterpartierna utan också
allianspartierna är socialt medvetna. Men allianspartierna ömmar främst
för de bidragsberoende riskkapitalbolagen. Nedan en liten lista på
några av de största förmånstagarna och deras rörelsevinst (i miljoner).
| Carema | 297 | |
| Capio & Unilabs | 279 | |
| Academia | 294 | |
| Attendo | 421 | |
| Praktikertjänst | 333 | |
| Aleris | 173 | |
| Humana | 182 | |
| Frösunda | 121 | |
| Team Olivia | 80 | |
| JB Education | 74 |
Skolbibliotek eller vinst? av Gunnar Stensson
Lunds skolbibliotek håller världsklass. Akademikerfacket för kultur och
information har delat ut pris till Lerbäcksskolan och Svaleboskolan.
Där finns engagerad och kunnig bibliotekspersonal som inspirerar
eleverna att läsa och förbättra sin kompetens när det gäller att söka
information på internet och i sociala medier.
Tidigare har biblioteket i Norra Fäladen fått samma utmärkelse. Lunds kommunala skolor håller fortfarande hög kvalitet.
Men så har vi ju friskoleträsket där skolpengen flyter ut i intet. John Bauerskolan i St Lars-området saknar skolbibliotek och tycks inte vilja skaffa sig något heller, trots att JB Education, koncernen som skolan tillhör, ökat vinsten med 38 miljoner de senaste fem åren.
Undra på att lundaeleverna flyr de fristående skolorna. Men vart?
60 procent av de elever som söker till Lunds kommunala gymnasieskolor kommer från andra kommuner i Skåne. Det leder till att behöriga sökande från Lund konkurreras ut. Det är så ”valfriheten” fungerar. De uppmanas att söka till stadens fristående skolor. Ett dåligt råd.
Sök i stället till kommunala gymnasier i Eslöv, Landskrona eller Malmö och få en ordentlig utbildning på en skola som inte försvinner före studentexamen!
Synd att de måste pendla, men sådan är borgerlig skolpolitik.
Tidigare har biblioteket i Norra Fäladen fått samma utmärkelse. Lunds kommunala skolor håller fortfarande hög kvalitet.
Men så har vi ju friskoleträsket där skolpengen flyter ut i intet. John Bauerskolan i St Lars-området saknar skolbibliotek och tycks inte vilja skaffa sig något heller, trots att JB Education, koncernen som skolan tillhör, ökat vinsten med 38 miljoner de senaste fem åren.
Undra på att lundaeleverna flyr de fristående skolorna. Men vart?
60 procent av de elever som söker till Lunds kommunala gymnasieskolor kommer från andra kommuner i Skåne. Det leder till att behöriga sökande från Lund konkurreras ut. Det är så ”valfriheten” fungerar. De uppmanas att söka till stadens fristående skolor. Ett dåligt råd.
Sök i stället till kommunala gymnasier i Eslöv, Landskrona eller Malmö och få en ordentlig utbildning på en skola som inte försvinner före studentexamen!
Synd att de måste pendla, men sådan är borgerlig skolpolitik.
Lunds klimatmål nås – men 225 år för sent!
av Ulf Nymark
Ungefär samtidigt som Naturvårdsverket redovisar att Sverige med
nuvarande (brist på) insatser inte kommer att klara 14 av de 16
nationella miljökvalitetsmålen levererar Lunds kommun sin
årsredovisning. I den del som handlar om miljön finner man att den
borgerliga majoriteten kommit på ett fiffigt sätt att dämpa
ökningstakten av koldioxid. Man ökar på utsläppen retroaktivt – på
papperet alltså. Men hur kan detta leda till lugnare utsläppstakt?
Statistikdribbel
Så här hänger det ihop: i fjol redovisades för år 2009 en total utsläppsvolym på 331 000 ton CO2. I årets redovisning säjer man att utsläppen år 2009 uppgick till 353 000 ton. Och vips har man reducerat en ökning mellan 2009 och 2010 från nästan 20 % (räknat på uppgiften om 2009 års utsläpp i fjolårets redovisning) till ”bara” 11 procent (räknat på uppgiften om 2009 års utsläpp i årets redovisning). Om nu en och annan VB-läsare inte hänger med i detta resonemang så är det i så fall inte läsarens fattningsförmåga som fallerar, det är begränsningar i min förmåga att uttrycka mej tydligt. Men: för att göra det hela så enkelt och klart som möjligt: man dribblar med statistiken.
Tuff uppgift för ny majoritet
Men detta tricks lyckas förstås inte dölja det faktum att utsläppen återigen ökar i kommunen. Målet är att emissionerna år 2020 ska vara nere i högst 50 % av 1990 års nivå. I fjol var minskningen i förhållande till detta basår 6 %, nu är reduceringen nere i ynka 3 %. I mitten av 90-talet antog kommunen den första Agenda 21. Där fastslogs som en huvuduppgift att minska utsläppen av växthusgaser och åtgärder sattes in. På de dryga 15 år som förflutit har man alltså fått ner utsläppsnivån endast 3 procent. Återstår alltså 47 % av reduceringsbetinget. Med samma sengångartempo framöver i utsläppsminskningarna kan man konstatera att målet nås: men med en försening på sisådär 225 (tvåhundra tjugofem) år! Det blir en tuff uppgift för en ny majoritet efter valet 2014 att klara hem klimatmålet efter åtta års låt-gå-politik på klimatområdet.
Statistikdribbel
Så här hänger det ihop: i fjol redovisades för år 2009 en total utsläppsvolym på 331 000 ton CO2. I årets redovisning säjer man att utsläppen år 2009 uppgick till 353 000 ton. Och vips har man reducerat en ökning mellan 2009 och 2010 från nästan 20 % (räknat på uppgiften om 2009 års utsläpp i fjolårets redovisning) till ”bara” 11 procent (räknat på uppgiften om 2009 års utsläpp i årets redovisning). Om nu en och annan VB-läsare inte hänger med i detta resonemang så är det i så fall inte läsarens fattningsförmåga som fallerar, det är begränsningar i min förmåga att uttrycka mej tydligt. Men: för att göra det hela så enkelt och klart som möjligt: man dribblar med statistiken.
Tuff uppgift för ny majoritet
Men detta tricks lyckas förstås inte dölja det faktum att utsläppen återigen ökar i kommunen. Målet är att emissionerna år 2020 ska vara nere i högst 50 % av 1990 års nivå. I fjol var minskningen i förhållande till detta basår 6 %, nu är reduceringen nere i ynka 3 %. I mitten av 90-talet antog kommunen den första Agenda 21. Där fastslogs som en huvuduppgift att minska utsläppen av växthusgaser och åtgärder sattes in. På de dryga 15 år som förflutit har man alltså fått ner utsläppsnivån endast 3 procent. Återstår alltså 47 % av reduceringsbetinget. Med samma sengångartempo framöver i utsläppsminskningarna kan man konstatera att målet nås: men med en försening på sisådär 225 (tvåhundra tjugofem) år! Det blir en tuff uppgift för en ny majoritet efter valet 2014 att klara hem klimatmålet efter åtta års låt-gå-politik på klimatområdet.
60 000 kr, så mycket tjänar en vanlig löntagare
av Sven-Hugo Mattsson
I dagarna har Stefan Löfven (S) gått ut och sagt att de som tjänar upp
till 60 000 kr är vanliga löntagare, dessa skall inte få högre skatt om
S får bestämma. Samtidigt sa han att ett eventuellt femte
jobbskatteavdrag, som Alliansen har ambitionen att genomföra, blir kvar
även med en S-regeringen. Sen tidigare vet vi att S har accepterat RUT
och ROT. Efter valet 2010 gick man ut och kritiserade sitt eget
förslag att höja bensinskatten.
När nu S inte vill höja inkomstskatten i nämnvärd storlek så känns det som man stänger en dörr. Jag utläser det som att S tycker att vi nått vägs ände när det gäller jämställdhet och jämlikhet. I kommunen och regionen vill S höja skatten med en krona för välfärdens skull, men från riksdagen kommer det nog inte mycket pengar när S inte vågar utmana l skattefrågan.
60 000
Låt oss se hur han, för det är oftast en han, som tjänar 60 000 kr i månaden har det. Med 32 kr i kommunalskatt, Lund, betalar han 23 000 kr i inkomstskatt, i procent knappt 38 %. Han får alltså ut 37 000 kr. Av egen erfarenhet vet jag att det går bra att leva, till och med guldkant, på 12–15 000 kr netto, beroende på omständigheterna. Den här personen har alltså nästan 3 ggr mer och kan leva stort. Med 60 000 i inkomst kommer bankdirektören att buga och niga och bocka när han ansöker om lån. ”Skall det vara 5 eller 6 miljoner i lån eller kanske 10” säger han lismande. En kanonkund som kommer att få låg ränta eftersom sådana som han inte orsakar kreditförluster. Han kan alltså efterfråga praktiskt taget vilken lägenhet som helst. På ett lugnt ställe, gärna centralt, stor och påkostad. Anders Borg är genast framme och erbjuder sig att betala 30 % av räntan i bidrag. Skall det vara lite ROT bidrag också frågar han insmickrande, så vi får fart på ekonomin, du får 50 % i bidrag på lönekostnaden. För jobbens skull hoppas jag att du använder RUT också. Du får samma villkor här.
Resor och bilar
Den som har 60 000 kr i inkomst har dessutom råd med en dyr bil, har han familj står det säkert 2-3 bilar i garaget, detta ger möjlighet till bilbidrag, om han har långt till jobbet, från samme Borg. Han bestämmer var han vill resa utan att behöva titta i plånboken. En lyxkryssning kanske eller varför inte Antarktis eller en jordenrunt resa? Välj själv.
4 000 kr mer
Han har de senaste sju åren fått kraftiga skattesänkningar som han egentligen inte efterfrågat. Han gör flis på att hans fastigheter stigit i värde och som gör att han kan låna ännu mer. Aktieportföljen dignar också, han har ju råd med goda expertråd. De senaste sju åren har han fått, genom jobbskatte avdraget, drygt 4000 kr mindre i inkomstskatt. Han har säkert vunnit på omändringen av fastighetsskatten, kanske på borttagandet av förmögenhetsskatten och arvsskatten. Han äter billigare på krogen där han syns med jämna mellanrum.
Vanlig inkomsttagare var ordet!
S åt höger
Det är tråkigt för varje steg S går åt höger. Så sent som för tre år sedan lovade man rätt mycket mer till kommunerna, höjd skatt redan för de som tjänar 40 000 kr, borttagandet av den orättvisa pensionärsskatten, höjd bensinskatt och mer till de som är arbetslösa och sjuka.
Socialdemokratin är så klart, fortfarande, ett bättre alternativ än den regering vi har nu, den som sparkar på de som redan ligger. Men vem skall S regera tillsammans med?
När nu S inte vill höja inkomstskatten i nämnvärd storlek så känns det som man stänger en dörr. Jag utläser det som att S tycker att vi nått vägs ände när det gäller jämställdhet och jämlikhet. I kommunen och regionen vill S höja skatten med en krona för välfärdens skull, men från riksdagen kommer det nog inte mycket pengar när S inte vågar utmana l skattefrågan.
60 000
Låt oss se hur han, för det är oftast en han, som tjänar 60 000 kr i månaden har det. Med 32 kr i kommunalskatt, Lund, betalar han 23 000 kr i inkomstskatt, i procent knappt 38 %. Han får alltså ut 37 000 kr. Av egen erfarenhet vet jag att det går bra att leva, till och med guldkant, på 12–15 000 kr netto, beroende på omständigheterna. Den här personen har alltså nästan 3 ggr mer och kan leva stort. Med 60 000 i inkomst kommer bankdirektören att buga och niga och bocka när han ansöker om lån. ”Skall det vara 5 eller 6 miljoner i lån eller kanske 10” säger han lismande. En kanonkund som kommer att få låg ränta eftersom sådana som han inte orsakar kreditförluster. Han kan alltså efterfråga praktiskt taget vilken lägenhet som helst. På ett lugnt ställe, gärna centralt, stor och påkostad. Anders Borg är genast framme och erbjuder sig att betala 30 % av räntan i bidrag. Skall det vara lite ROT bidrag också frågar han insmickrande, så vi får fart på ekonomin, du får 50 % i bidrag på lönekostnaden. För jobbens skull hoppas jag att du använder RUT också. Du får samma villkor här.
Resor och bilar
Den som har 60 000 kr i inkomst har dessutom råd med en dyr bil, har han familj står det säkert 2-3 bilar i garaget, detta ger möjlighet till bilbidrag, om han har långt till jobbet, från samme Borg. Han bestämmer var han vill resa utan att behöva titta i plånboken. En lyxkryssning kanske eller varför inte Antarktis eller en jordenrunt resa? Välj själv.
4 000 kr mer
Han har de senaste sju åren fått kraftiga skattesänkningar som han egentligen inte efterfrågat. Han gör flis på att hans fastigheter stigit i värde och som gör att han kan låna ännu mer. Aktieportföljen dignar också, han har ju råd med goda expertråd. De senaste sju åren har han fått, genom jobbskatte avdraget, drygt 4000 kr mindre i inkomstskatt. Han har säkert vunnit på omändringen av fastighetsskatten, kanske på borttagandet av förmögenhetsskatten och arvsskatten. Han äter billigare på krogen där han syns med jämna mellanrum.
Vanlig inkomsttagare var ordet!
S åt höger
Det är tråkigt för varje steg S går åt höger. Så sent som för tre år sedan lovade man rätt mycket mer till kommunerna, höjd skatt redan för de som tjänar 40 000 kr, borttagandet av den orättvisa pensionärsskatten, höjd bensinskatt och mer till de som är arbetslösa och sjuka.
Socialdemokratin är så klart, fortfarande, ett bättre alternativ än den regering vi har nu, den som sparkar på de som redan ligger. Men vem skall S regera tillsammans med?
Hackat och malet av Ulf N
Fiasko för koldioxidlagring
Olika lobbyorganisationer för fortsatt uppeldning av fossilbränsle liksom enskilda politiker och debattörer, har satt sitt hopp till lagring av koldioxid, dvs koldioxid vid kraftverk och andra stora utsläppskällor ska fraktas i lastbil eller skickas via rörledningar till någon plats där gasen ska tryckas ner i underjorden. Tekniken att avskilja koldioxid finns sedan länge. Ingenstans inom EU finns lagring av koldioxid annat än som ren försöksverksamhet i liten skala. Orsak: det är inte lönsamt. (Se artikel i Veckans affärer 25 mars 2013) Vattenfall, som bedrivit några fiaskoartade ansatser att lagra koldioxid, säjer nu via sin avgående kommunikationschef att lagring av koldioxid bara kan vara en övergångsform i väntan på förnybar energi. Alltså: koldioxidlagring har ingen framtid. Där rök det en dröm för fossilbränslevurmarna.
Aldrig ger vi upp
Elproducenterna i Sverige har varit nettoexportörer av el varje vecka det senaste året. Det handlar om ett exportöverskott på över 20 TWh. Som jämförelse kan nämnas att Danmarks årliga elanvändning är cirka 35 TWh och att atomkraftverket Forsmark producerade strax över 24 TWh förra året. I detta läge vill alltså Vattenfall och regeringen bygga ut atomkraften. Världens smutsigaste energikälla ska alltså användas för ytterligare export- och lyxkonsumtion…
Häromdagen beslutade kommunstyrelsen att föreslå fullmäktige inriktning för en ny utredning för att skapa ett miljöanpassat transportsystem för Lund, LundaMaTs III (det börjar se ut som regentlängder snart). Visst är det bra om den slumrande majoriteten kan förmås ta itu med vägtrafikens miljöproblem. Att det blir en ny utredning är helt och hållet oppositionens förtjänst – en gemensam rödgrön fyrpartimotion är upphovet till den nya utredningen. Men man blir lite betänksam när en uppgift för utredningen föreslås bli ”att bidra till att kommunens mål att minska växthusgaserna med 50 % till 2020 uppfylls” (min kursivering). Nog hade det varit märkligt om styrelsen föreslagit att LundaMaTs III inte behövde bidra till klimatmålet. Miljöpartiet ville ha ett tydligare och kvantifierbart mått på hur mycket vägtrafikens utsläpp skulle nedbringas. Men se det ville inte styrelsemajoriteten. Kanske kan detta rättas till av kommunfullmäktige?
Motorväg = livsfara
I en artikel i Sydsvenskan härförliden gjordes en sammanställning över dödsolyckor på de skånska vägarna. Det visar sig att E6 är den väg som står för flest dödsolyckor. Därmed kan kanske myten om de ”trafiksäkra” motorvägarna få sväva ut i atmosfären med koldioxidutsläppen.
Käpphäst: miljö- och klimatstyrande vägavgifter
I Göteborg har ett forskningsprojekt studerat hur folk tar sig till och från externa köpcentra. Mindre än 10 % åker kollektivt, 82 % åker bil. Egentligen vet ju alla om att det är på det här sättet det ser ut. Men visst är det bra att få siffror svart på vitt. Detta forskningsresultat från Göteborg ger mej anledning att föra fram en av mina käpphästar: ändra lagstiftningen så att kommunerna får möjlighet att ta ut miljö- och klimatstyrande vägavgifter. Då kan en ny majoritet i Lund efter 2014 års val avgiftsbelägga gatorna som leder till Pilsåker- och Mobiliaområdet.
Olika lobbyorganisationer för fortsatt uppeldning av fossilbränsle liksom enskilda politiker och debattörer, har satt sitt hopp till lagring av koldioxid, dvs koldioxid vid kraftverk och andra stora utsläppskällor ska fraktas i lastbil eller skickas via rörledningar till någon plats där gasen ska tryckas ner i underjorden. Tekniken att avskilja koldioxid finns sedan länge. Ingenstans inom EU finns lagring av koldioxid annat än som ren försöksverksamhet i liten skala. Orsak: det är inte lönsamt. (Se artikel i Veckans affärer 25 mars 2013) Vattenfall, som bedrivit några fiaskoartade ansatser att lagra koldioxid, säjer nu via sin avgående kommunikationschef att lagring av koldioxid bara kan vara en övergångsform i väntan på förnybar energi. Alltså: koldioxidlagring har ingen framtid. Där rök det en dröm för fossilbränslevurmarna.
Aldrig ger vi upp
Elproducenterna i Sverige har varit nettoexportörer av el varje vecka det senaste året. Det handlar om ett exportöverskott på över 20 TWh. Som jämförelse kan nämnas att Danmarks årliga elanvändning är cirka 35 TWh och att atomkraftverket Forsmark producerade strax över 24 TWh förra året. I detta läge vill alltså Vattenfall och regeringen bygga ut atomkraften. Världens smutsigaste energikälla ska alltså användas för ytterligare export- och lyxkonsumtion…
Atomkraften måste stoppas!
En ny MaTsHäromdagen beslutade kommunstyrelsen att föreslå fullmäktige inriktning för en ny utredning för att skapa ett miljöanpassat transportsystem för Lund, LundaMaTs III (det börjar se ut som regentlängder snart). Visst är det bra om den slumrande majoriteten kan förmås ta itu med vägtrafikens miljöproblem. Att det blir en ny utredning är helt och hållet oppositionens förtjänst – en gemensam rödgrön fyrpartimotion är upphovet till den nya utredningen. Men man blir lite betänksam när en uppgift för utredningen föreslås bli ”att bidra till att kommunens mål att minska växthusgaserna med 50 % till 2020 uppfylls” (min kursivering). Nog hade det varit märkligt om styrelsen föreslagit att LundaMaTs III inte behövde bidra till klimatmålet. Miljöpartiet ville ha ett tydligare och kvantifierbart mått på hur mycket vägtrafikens utsläpp skulle nedbringas. Men se det ville inte styrelsemajoriteten. Kanske kan detta rättas till av kommunfullmäktige?
Motorväg = livsfara
I en artikel i Sydsvenskan härförliden gjordes en sammanställning över dödsolyckor på de skånska vägarna. Det visar sig att E6 är den väg som står för flest dödsolyckor. Därmed kan kanske myten om de ”trafiksäkra” motorvägarna få sväva ut i atmosfären med koldioxidutsläppen.
Käpphäst: miljö- och klimatstyrande vägavgifter
I Göteborg har ett forskningsprojekt studerat hur folk tar sig till och från externa köpcentra. Mindre än 10 % åker kollektivt, 82 % åker bil. Egentligen vet ju alla om att det är på det här sättet det ser ut. Men visst är det bra att få siffror svart på vitt. Detta forskningsresultat från Göteborg ger mej anledning att föra fram en av mina käpphästar: ändra lagstiftningen så att kommunerna får möjlighet att ta ut miljö- och klimatstyrande vägavgifter. Då kan en ny majoritet i Lund efter 2014 års val avgiftsbelägga gatorna som leder till Pilsåker- och Mobiliaområdet.
Så gick det till förr av SH
Tage och Geijer, Lyndons lakejer, – Arne
Geijer, LO:s dåvarande ordförande och Tage Erlander, den
socialdemokratiske partiledaren, förekom i ett av de slagord vi ropade i
demonstrationstågen under Vietnamåren. För det fick vi uppbära mycket
klander, framför allt från S. Hur kunde vi säga något sådant om Arne
Geijer, den genomschysste metallarbetaren från bruksorterna i Dalarna,
och Tage Erlander, den sympatiske intellektuelle Lundaakademikern?
Intellektuellt kallt krig
Jag lyssnade häromdan på ett program (som man hittar på P3 – Dokumentär) och som hette ”CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige”. Ja, så kan ett program faktiskt heta i Sveriges Radio nu för tiden och det tyder på att vi har kommit en bit på väg trots allt. I gamla tider skulle man ha fått kommunistinvektiven slängda mot sig om man använt sådana ord. Programmet handlade om den offensiv USA satte in på 50-talet för att vinna propagandakriget mot Sovjet. Man bildade i Kominterns efterföljd en frontorganisation av intellektuella, Kommittén för kulturell frihet, som tog avstånd från Sovjet. USA stod för pengarna, officiellt genom Ford Foundation m.fl., men i praktiken genom CIA som då ännu var relativt okänd.
Runtom i Europa bildades nationella organisationer och i den svenska blev Ingemar Hedenius ordförande. Bland uppbackarna fanns t.ex. Herbert Tingsten, och så där 150 av Sveriges ledande författare och intellektuella, med namn som Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Eivind Johnsson, Per Wästberg etc. Man gav ut tidskrifter, i England Encounter som fick stor spriding och i Sverige den lite mer blygsamma ”Kulturkontakt” Allt gjordes i nära samarbete med den amerikanskan ambassaden i Stockholm. Man organiserade kampanjer, t.ex. mot Chrustjofs besök i Sverige – han besökte ungefär samtidigt England, Frankrike och USA, men i Sverige drevs en kampanj som fick Sovjet att avstå från besöket.
Svagt motstånd från vänstern
Fanns det då några motkrafter? Nej knappast. Det här var under den tid då Säpos register över kommunister var som aktivast och det svenska kommunistpartiet var som svagast. Några oberoende röster som sa emot var Karl Vennberg, Sivar Arnér och Arthur Lundkvist under rubriken ”tredje ståndpunkten”, men de avfärdades snabbt som halvkommunister. Vi som gick i påskmarscher för att stödja Undenplanen om att få bort kärnvapnen från Europa fotograferades av Säpo och ansågs särskilt farliga. Den svenska neutralitetslinjen fans kvar i princip, men underminerades i praktiken och landets utrikesminister Östen Undén förtjänade bara förakt.
Intellektuellt kallt krig
Jag lyssnade häromdan på ett program (som man hittar på P3 – Dokumentär) och som hette ”CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige”. Ja, så kan ett program faktiskt heta i Sveriges Radio nu för tiden och det tyder på att vi har kommit en bit på väg trots allt. I gamla tider skulle man ha fått kommunistinvektiven slängda mot sig om man använt sådana ord. Programmet handlade om den offensiv USA satte in på 50-talet för att vinna propagandakriget mot Sovjet. Man bildade i Kominterns efterföljd en frontorganisation av intellektuella, Kommittén för kulturell frihet, som tog avstånd från Sovjet. USA stod för pengarna, officiellt genom Ford Foundation m.fl., men i praktiken genom CIA som då ännu var relativt okänd.
Runtom i Europa bildades nationella organisationer och i den svenska blev Ingemar Hedenius ordförande. Bland uppbackarna fanns t.ex. Herbert Tingsten, och så där 150 av Sveriges ledande författare och intellektuella, med namn som Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Eivind Johnsson, Per Wästberg etc. Man gav ut tidskrifter, i England Encounter som fick stor spriding och i Sverige den lite mer blygsamma ”Kulturkontakt” Allt gjordes i nära samarbete med den amerikanskan ambassaden i Stockholm. Man organiserade kampanjer, t.ex. mot Chrustjofs besök i Sverige – han besökte ungefär samtidigt England, Frankrike och USA, men i Sverige drevs en kampanj som fick Sovjet att avstå från besöket.
Svagt motstånd från vänstern
Fanns det då några motkrafter? Nej knappast. Det här var under den tid då Säpos register över kommunister var som aktivast och det svenska kommunistpartiet var som svagast. Några oberoende röster som sa emot var Karl Vennberg, Sivar Arnér och Arthur Lundkvist under rubriken ”tredje ståndpunkten”, men de avfärdades snabbt som halvkommunister. Vi som gick i påskmarscher för att stödja Undenplanen om att få bort kärnvapnen från Europa fotograferades av Säpo och ansågs särskilt farliga. Den svenska neutralitetslinjen fans kvar i princip, men underminerades i praktiken och landets utrikesminister Östen Undén förtjänade bara förakt.
Lakejerna då? Jo, Geijer lät sig väljas till ordförande i Fria
Fackföreningsinternationalen i åtta år där han backades upp av Walter
Reuther från de amerikanska bilarbetarförbundet. Tage Erlander var i
högsta grad proamerikansk på traditionellt svenskt sätt även om han
höll sig för god för de enklare propagandafraserna. Och han upprätthöll
alliansfriheten mot t.ex. Jarl Hjalmarssons och högerns angrepp. Men
långt efter att Vietnamopinionen växt i Sverige arbetade han mycket
energiskt för att Russeltribunalen inte skulle få hållas i landet – det
skulle stöta USA-opinionen.
Organisationen avslöjades 1967 genom tidskriften Ramparts, men det föranledde inga särskilda reaktioner i Sverige. Några socialdemokratiska redaktörer fick ligga lågt något år, men sen var det glömt.
Vem vann?
Hur gick det sen då? Jo, det går att följa i de officiella dokumenten. Sverige för inte längre någon neutralitetspolitik, den har som det nu heter ”tjänat oss väl” och nu är det över. Vi för ett tioårigt krig i Afghanistan för att ställa in oss hos USA, vi övar krig med Natoländer uppe i Norrbotten. Vi har dessutom ställt ut en sorts garanti att vi vid krig tänker bistå de baltiska länderna, samtliga Nato-anslutna, Med Natoanslutna Norge och Danmark väster om oss kan det inte betyda annat än att vi ställer svenskt territorium till förfogande för Nato för att ingripa öster om oss. Vår utrikesminister jobbar sedan många år intimt samman med USA. Sverige stödjer, parallellt med CIA:s efterföljarorganisationer, s.k. frihetsrörelser i länder som Ukraina, Vitryssland och Georgien.
Det är förvisso klent med debatten om svensk utrikespolitik och så lär det förbli, med Urban Ahlin(s) som den tänkte efterträdaren till Carl Bildt. Det är bara i efterhand det går att tala öppet, tydligen. Vi får nöja oss med att om femtio år få veta att det var lika illa som vi trodde.
Organisationen avslöjades 1967 genom tidskriften Ramparts, men det föranledde inga särskilda reaktioner i Sverige. Några socialdemokratiska redaktörer fick ligga lågt något år, men sen var det glömt.
Vem vann?
Hur gick det sen då? Jo, det går att följa i de officiella dokumenten. Sverige för inte längre någon neutralitetspolitik, den har som det nu heter ”tjänat oss väl” och nu är det över. Vi för ett tioårigt krig i Afghanistan för att ställa in oss hos USA, vi övar krig med Natoländer uppe i Norrbotten. Vi har dessutom ställt ut en sorts garanti att vi vid krig tänker bistå de baltiska länderna, samtliga Nato-anslutna, Med Natoanslutna Norge och Danmark väster om oss kan det inte betyda annat än att vi ställer svenskt territorium till förfogande för Nato för att ingripa öster om oss. Vår utrikesminister jobbar sedan många år intimt samman med USA. Sverige stödjer, parallellt med CIA:s efterföljarorganisationer, s.k. frihetsrörelser i länder som Ukraina, Vitryssland och Georgien.
Det är förvisso klent med debatten om svensk utrikespolitik och så lär det förbli, med Urban Ahlin(s) som den tänkte efterträdaren till Carl Bildt. Det är bara i efterhand det går att tala öppet, tydligen. Vi får nöja oss med att om femtio år få veta att det var lika illa som vi trodde.
”Den förlorade likvärdigheten” av Gunnar Stensson
Insikten om att Jan Björklunds skolpolitik
har lett till en katastrof för den svenska skolan har till slut nått
också borgerliga debattörer – och Jan Björklund själv. Den brutala
nedläggningen av Idrottsgymnasiet i Karlstad härom veckan gjorde honom
påtagligt skakad.
”När likvärdigheten gick förlorad” är rubriken på en kritisk artikel av Vibeke Specht på Sydsvenskans ledarsida (SDS 28/3). Hon syftar på kommunaliseringen som Göran Persson (och Ylva Johansson, då V) bär ansvaret för.
Vibeke Specht har studerat Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall” som Veckobladet presenterade för två veckor sedan.
Göran Persson genomförde avregleringar som syftade till att ge skolornas nya huvudmän största möjliga frihet att styra utan kontroll från vare sig Skolöverstyrelse eller länsskolnämnd.
Redan då började elevernas skolresultat sjunka och likvärdigheten gick om intet, när resursrika och resursfattiga kommuner och deras ofta okunniga politiker fick makt över skolan.
Sedan kom friskolereformen
Skolpengen gav det ekonomiska incitamentet till riskkapitalbolagens utplundring av svensk skola.
Men Vibeke Specht går inte så långt som till att - som Per Kornvall - kräva, att elevernas valfrihet ska avskaffas i sin nuvarande form. I stället lägger hon skulden på skolmarknaden som befinner sig i ett tillstånd av anarki (hårt ord!). Det som behövs är ”legitima kontrollinstitutioner och regleringar”.
För att komma åt betygsinflationen och öka elevernas rättssäkerhet föreslår hon ett återinförande av studentexamen!
Vibeke Spechts analys av den sönderfallande svenska skolan är klarsynt - och det är bra. Hennes reformförslag är däremot helt otillräckliga och ter sig som verklighetsflykt: marknadsreglering och införande av studentexamen.
”Skolan har blivit ett klassamhälle” är rubriken på Jenny Madestams analys i Expressen (23/3). Hon är kritisk mot detta, men inte främst ur rättvisesynpunkt utan för att forskning visar att man når bäst studieresultat i klasser som är socialt och etniskt blandade.
Hon inser att det är det fria skolvalet som har skapat situationen, men menar att det skulle vara ”politiskt självmord” att föreslå att det ska avskaffas. Det skulle betraktas som ”kommunistiskt och reaktionärt”.
I stället försöker hon sig på ett litet försvar för valfriheten genom att påpeka att det ger ”socioekonomiskt svaga elever en möjlighet att röra sig över bostadsgränser”. Detta trots att hon måste veta att det är välbeställda familjer som flyttar bort sina barn från lågstatusskolor. Hon påpekar att bostadssegregationen är den grundläggande orsaken till segregation och kunskapsförfall.
Jenny Madestams förslag för att rädda skolans kunskapsresultat och likvärdighet är mer realistiska än Vibeke Spechts.
Hon föreslår att stat och kommun ska satsa större resurser på lågstatusskolor än på högstatusskolorna. Klasstorlekarna på lågstatusskolorna ska minskas. Därigenom blir resultaten bättre och fler elever kan fortsätta till högskoleutbildning. Hon hänvisar i detta sammanhang till en undersökning av nationalekonomen Peter Fredriksson.
”När likvärdigheten gick förlorad” är rubriken på en kritisk artikel av Vibeke Specht på Sydsvenskans ledarsida (SDS 28/3). Hon syftar på kommunaliseringen som Göran Persson (och Ylva Johansson, då V) bär ansvaret för.
Vibeke Specht har studerat Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet – Svensk skola i fritt fall” som Veckobladet presenterade för två veckor sedan.
Göran Persson genomförde avregleringar som syftade till att ge skolornas nya huvudmän största möjliga frihet att styra utan kontroll från vare sig Skolöverstyrelse eller länsskolnämnd.
Redan då började elevernas skolresultat sjunka och likvärdigheten gick om intet, när resursrika och resursfattiga kommuner och deras ofta okunniga politiker fick makt över skolan.
Sedan kom friskolereformen
Skolpengen gav det ekonomiska incitamentet till riskkapitalbolagens utplundring av svensk skola.
Men Vibeke Specht går inte så långt som till att - som Per Kornvall - kräva, att elevernas valfrihet ska avskaffas i sin nuvarande form. I stället lägger hon skulden på skolmarknaden som befinner sig i ett tillstånd av anarki (hårt ord!). Det som behövs är ”legitima kontrollinstitutioner och regleringar”.
För att komma åt betygsinflationen och öka elevernas rättssäkerhet föreslår hon ett återinförande av studentexamen!
Vibeke Spechts analys av den sönderfallande svenska skolan är klarsynt - och det är bra. Hennes reformförslag är däremot helt otillräckliga och ter sig som verklighetsflykt: marknadsreglering och införande av studentexamen.
”Skolan har blivit ett klassamhälle” är rubriken på Jenny Madestams analys i Expressen (23/3). Hon är kritisk mot detta, men inte främst ur rättvisesynpunkt utan för att forskning visar att man når bäst studieresultat i klasser som är socialt och etniskt blandade.
Hon inser att det är det fria skolvalet som har skapat situationen, men menar att det skulle vara ”politiskt självmord” att föreslå att det ska avskaffas. Det skulle betraktas som ”kommunistiskt och reaktionärt”.
I stället försöker hon sig på ett litet försvar för valfriheten genom att påpeka att det ger ”socioekonomiskt svaga elever en möjlighet att röra sig över bostadsgränser”. Detta trots att hon måste veta att det är välbeställda familjer som flyttar bort sina barn från lågstatusskolor. Hon påpekar att bostadssegregationen är den grundläggande orsaken till segregation och kunskapsförfall.
Jenny Madestams förslag för att rädda skolans kunskapsresultat och likvärdighet är mer realistiska än Vibeke Spechts.
Hon föreslår att stat och kommun ska satsa större resurser på lågstatusskolor än på högstatusskolorna. Klasstorlekarna på lågstatusskolorna ska minskas. Därigenom blir resultaten bättre och fler elever kan fortsätta till högskoleutbildning. Hon hänvisar i detta sammanhang till en undersökning av nationalekonomen Peter Fredriksson.
Hennes förslag står i total motsats till den liberala idé som
ligger till grund för hela friskolereformen, nämligen att skolornas
konkurrens om eleverna (skolpengen) skulle leda till att dåliga skolor
blev utslagna så att bara goda skolor blev kvar. (Något ligger det
kanske ändå i idén. Nu ser vi att många av de friskolor som drivs av
riskkapitalbolag faktiskt blir utslagna och nedlagda).
Jenny Madestam erkänner att de åtgärder hon förslår blir dyra. Men ”om valet står mellan att utbilda elever till kostsam arbetslöshet eller att pumpa in pengar för att skapa en likvärdig och hållbar skola är svaret rätt enkelt. Behåll elevens fria val. Men betala för det.”
Jenny Madestams utgångspunkt är alltså att det fria skolvalet inte går att avskaffa.
Vibeke Specht menar att det inte är det fria valet som orsakat kunskapsförfall och segregation utan ”den anarkistiska skolmarknaden”.
Varken Vibeke Specht eller Jenny Madestam pekar på skolpengen, som ju är själva förutsättningen för dagens friskolemarknad.
Dock kan man konstatera att den kompensatoriska politik som Jenny Madestam föreslår är helt oförenlig med skolpengssystemet. Den förutsätter en rad politiska beslut som överför resurser till lågstatusskolor. Sannolikheten för att en sådan politik skulle leda till konflikter mellan skolor och föräldragrupper är stor.
Ingen av de båda skribenterna talar om vinstuttagen från skolsystemet. Men just att genom att förtigas överskuggar de båda texterna.
Det fria skolvalet, slutligen. Uttrycket har kommit att förvandlas till en fundamentalistisk dogm. Som vi kan se i Lund leder det fria skolvalet till att behöriga elever hindras från att komma in i den skola de valt och där deras vänner finns. I stället blir de tvingade att pendla till andra orter för att genomföra sin utbildning.
De utsätts alltså för tvång. Motsatsen till fritt skolval.
Det fria skolvalet kan aldrig vara ett absolut begrepp. Det måste regleras, inte minst i förhållande till närhetsprincipen.
PS. Jag ser i dagens Sydsvenska (4/3) att skolpolitikerna i Lund vill granska effekterna av det höga söktrycket på Lunds gymnasier som orsakas av skolvalet. Lundaelever riskerar att inte komma in på en skola i Lund och skolor i andra kommuner riskerar att stängas, menar Anna-Lena Hogerud (S) och påpekar: ”Man ska inte tvingas gå i en fristående skola om man inte vill.”
Louise Rehn Winsborg (M) påstår att det inte var bättre förr. Hon drev för tio år sedan igenom fritt val till gymnasierna i Lund och slog därmed undan benen på Vipeholmsgymnasiet som kom att förvandlas till en segregerad yrkesskola.
Jenny Madestam erkänner att de åtgärder hon förslår blir dyra. Men ”om valet står mellan att utbilda elever till kostsam arbetslöshet eller att pumpa in pengar för att skapa en likvärdig och hållbar skola är svaret rätt enkelt. Behåll elevens fria val. Men betala för det.”
Jenny Madestams utgångspunkt är alltså att det fria skolvalet inte går att avskaffa.
Vibeke Specht menar att det inte är det fria valet som orsakat kunskapsförfall och segregation utan ”den anarkistiska skolmarknaden”.
Varken Vibeke Specht eller Jenny Madestam pekar på skolpengen, som ju är själva förutsättningen för dagens friskolemarknad.
Dock kan man konstatera att den kompensatoriska politik som Jenny Madestam föreslår är helt oförenlig med skolpengssystemet. Den förutsätter en rad politiska beslut som överför resurser till lågstatusskolor. Sannolikheten för att en sådan politik skulle leda till konflikter mellan skolor och föräldragrupper är stor.
Ingen av de båda skribenterna talar om vinstuttagen från skolsystemet. Men just att genom att förtigas överskuggar de båda texterna.
Det fria skolvalet, slutligen. Uttrycket har kommit att förvandlas till en fundamentalistisk dogm. Som vi kan se i Lund leder det fria skolvalet till att behöriga elever hindras från att komma in i den skola de valt och där deras vänner finns. I stället blir de tvingade att pendla till andra orter för att genomföra sin utbildning.
De utsätts alltså för tvång. Motsatsen till fritt skolval.
Det fria skolvalet kan aldrig vara ett absolut begrepp. Det måste regleras, inte minst i förhållande till närhetsprincipen.
PS. Jag ser i dagens Sydsvenska (4/3) att skolpolitikerna i Lund vill granska effekterna av det höga söktrycket på Lunds gymnasier som orsakas av skolvalet. Lundaelever riskerar att inte komma in på en skola i Lund och skolor i andra kommuner riskerar att stängas, menar Anna-Lena Hogerud (S) och påpekar: ”Man ska inte tvingas gå i en fristående skola om man inte vill.”
Louise Rehn Winsborg (M) påstår att det inte var bättre förr. Hon drev för tio år sedan igenom fritt val till gymnasierna i Lund och slog därmed undan benen på Vipeholmsgymnasiet som kom att förvandlas till en segregerad yrkesskola.
2013-03-21
Glad Påsk
Nästa vecka tar VB påskledigt, därför vill jag önska alla skribenter och läsare en Glad Påsk redan nu.
Snö, is och kyla men trots allt vårdagjämning!
Earth hour
Nu på lördag den 23 mars kl 20.30 är det
dags igen för miljontals människor att visa sitt engagemang för miljön
genom att släcka ljuset under en timmes tid, som en världsomspännande
signal om att ta klimatfrågan på allvar.
Läs mer på WWF:s hemsida»
Läs mer på WWF:s hemsida»
Stöd de lurade skogsarbetarna
Stöd de kamerunska skogsarbetarna som lurades skriva på ett slavavtal
och sedan lämnades i sticket av svenska arbetsgivare och myndigheter.
Aftonbladet kultur och Olof Palmes internationella Center har startat en solidaritetsinsamling till skogsarbetarnas förmån.
Sätt in pengar på Palmecentrets Solidaritetsfond, plusgiro 570-2. Märk insättningen SKOG.
Aftonbladet kultur och Olof Palmes internationella Center har startat en solidaritetsinsamling till skogsarbetarnas förmån.
Sätt in pengar på Palmecentrets Solidaritetsfond, plusgiro 570-2. Märk insättningen SKOG.
Doc Lounge på Export INGEN RIKTIG FINNE | 23 Mars
Nu är det hög tid för oss på Doc Lounge att bredda våra vyer. För en
kväll byter vi lokal, veckodag och klockslag – allt på samma gång!
Lördagen den 23 mars tar vi Doc Lounge på Export och huserar tillsammans
med Folkets Bio på Kino i Lund.
Med priser som bl.a. “Bästa Nordiska Dokumentär” i bagaget kommer nu INGEN RIKTIG FINNE till Lund och vi festar till det med premiärmingel, livemusik och stans bästa folk – dvs. ni!
FILM: INGEN RIKTIG FINNE av Mika Ronkainen
Finland/Sverige 2012
En far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, alkoholism, familjehemligheter men framförallt om att höra hemma.
Filmen vann priset Bästa nordiska dokumentär på Göteborgs Filmfestival 2013.
När? Lördagen den 23 mars
Var? På KINO (Kyrkogatan 3, mitt emot Domkyrkoforum)
Tid? Dörrarna öppnar kl 20.00, konsert kl 20.30, filmvisning kl 21.00
Pris? 95 kr ord / 80 kr student
Guldkortsinnehavare & Kinovänner – FRI ENTRÉ.
Biljetter går att förbokas på www.kino.nu
INNAN VISNINGEN: Mingel, dryck och tilltugg i finsk tappning
LIVE: Halvfinska Malmöduon Lymland
Med priser som bl.a. “Bästa Nordiska Dokumentär” i bagaget kommer nu INGEN RIKTIG FINNE till Lund och vi festar till det med premiärmingel, livemusik och stans bästa folk – dvs. ni!
FILM: INGEN RIKTIG FINNE av Mika Ronkainen
Finland/Sverige 2012
En far och en son beger sig ut på en resa som utvecklas till en musikalisk färd in i känslor och minnen av den finska immigrationen till Sverige; historier om skam, alkoholism, familjehemligheter men framförallt om att höra hemma.
Filmen vann priset Bästa nordiska dokumentär på Göteborgs Filmfestival 2013.
När? Lördagen den 23 mars
Var? På KINO (Kyrkogatan 3, mitt emot Domkyrkoforum)
Tid? Dörrarna öppnar kl 20.00, konsert kl 20.30, filmvisning kl 21.00
Pris? 95 kr ord / 80 kr student
Guldkortsinnehavare & Kinovänner – FRI ENTRÉ.
Biljetter går att förbokas på www.kino.nu
INNAN VISNINGEN: Mingel, dryck och tilltugg i finsk tappning
LIVE: Halvfinska Malmöduon Lymland
Passionsmusik i Helgeandskyrkan
MÅ 25 mars kl 19
Stabat mater av Joseph Rheinberger
Helgeandskören
Leif Johanesson, violin
Per Sandberg, violin
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
TI 26 mars kl 19
Stabat mater av Giovanni Battista Pergolesi
Cecilia- och Jubilatekören
Katarina Larsdotter Wendel, sopran
Hanna-Maria Strand, alt
Anders Frostin, konsertmästare
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
ON 27 mars kl 19
Johan Kullenbok, sång
Markus Laveson, orgel
Stabat mater av Joseph Rheinberger
Helgeandskören
Leif Johanesson, violin
Per Sandberg, violin
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
TI 26 mars kl 19
Stabat mater av Giovanni Battista Pergolesi
Cecilia- och Jubilatekören
Katarina Larsdotter Wendel, sopran
Hanna-Maria Strand, alt
Anders Frostin, konsertmästare
Albina Veisland, orgel
Larsåke Sjöstedt, dirigent
ON 27 mars kl 19
Johan Kullenbok, sång
Markus Laveson, orgel
DOC LOUNGE 26 mars
Än en gång har vi äran att samarbeta med SKISSERNAS MUSEUM. Denna
gång är det dags för Skånepremiären av Bigert och Bergströms The
Weather War. Det blir en helkväll där konst och väderfenomen står i
centrum, med finbesök från en av filmens regissörer – Lars Bergström.
Mycket nöje!
THE WEATHER WAR
Av Bigert & Bergström // Sverige 2012 // 58 min
The Weather War är en film om människans strävan att kontrollera vädret och tämja dess kraft för egen vinning. I en mix mellan land art performance och road movie, reser konstnärsduon Bigert & Bergström till USAs tornadobälte med sin maskin och skulptur, The Tornado Diverter, för att stoppa en tornado. På vägen ges exempel ur historien om hur meteorologin utvecklats i symbios med militära mål. I ett större perspektiv visar filmen på de globala klimatförändringar som dagens människa står inför. I Bangladesh byggs skyddsmurar mot kommande översvämningar. I Kina skickas raketer mot hotande regnoväder. Och i Italien avfyras kanoner mot hagel för att skydda årets vinskörd. The Weather War är producerad av Ginestra Film i samproduktion med SVT K-Special och med stöd av Svenska Filminstitutet.
GÄSTER: Lars Bergström, ena halvan av konstnärsduon, är med oss under kvällen och svarar på era frågor efter filmen.
LIVE: TURN OFF YOUR TELEVISION. När solen tittar fram är detta den givna musiken att ha i hörlurarna. Med deras mjuka melodiska folkrock vaggar de in er i den perfekta vårstämningen.
I oktober förra året släppte TOYT nytt album och det har tagits väl emot av publiken.
“Turn Off Your Television have the potential to be massive this year, and one listen of their back catalogue will have you craving more.” – The Music Ninja
Lyssna här!
DJ: Caroline Andersson (SKISSERNAS MUSEUM) tar fram riktiga godbitar från sin vinylsamling för oss denna kväll.
Mats Bigert och Lars Bergström är en konstnärsduo som bor och arbetar i Stockholm. De började samarbeta 1990 och har sedan dess skapat många konst- och filmprojekt, bland annat för offentliga miljöer både i Sverige och utomlands.
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
The Weather War, 2012, official trailer
THE WEATHER WAR
Av Bigert & Bergström // Sverige 2012 // 58 min
The Weather War är en film om människans strävan att kontrollera vädret och tämja dess kraft för egen vinning. I en mix mellan land art performance och road movie, reser konstnärsduon Bigert & Bergström till USAs tornadobälte med sin maskin och skulptur, The Tornado Diverter, för att stoppa en tornado. På vägen ges exempel ur historien om hur meteorologin utvecklats i symbios med militära mål. I ett större perspektiv visar filmen på de globala klimatförändringar som dagens människa står inför. I Bangladesh byggs skyddsmurar mot kommande översvämningar. I Kina skickas raketer mot hotande regnoväder. Och i Italien avfyras kanoner mot hagel för att skydda årets vinskörd. The Weather War är producerad av Ginestra Film i samproduktion med SVT K-Special och med stöd av Svenska Filminstitutet.
GÄSTER: Lars Bergström, ena halvan av konstnärsduon, är med oss under kvällen och svarar på era frågor efter filmen.
LIVE: TURN OFF YOUR TELEVISION. När solen tittar fram är detta den givna musiken att ha i hörlurarna. Med deras mjuka melodiska folkrock vaggar de in er i den perfekta vårstämningen.
I oktober förra året släppte TOYT nytt album och det har tagits väl emot av publiken.
“Turn Off Your Television have the potential to be massive this year, and one listen of their back catalogue will have you craving more.” – The Music Ninja
Lyssna här!
DJ: Caroline Andersson (SKISSERNAS MUSEUM) tar fram riktiga godbitar från sin vinylsamling för oss denna kväll.
Mats Bigert och Lars Bergström är en konstnärsduo som bor och arbetar i Stockholm. De började samarbeta 1990 och har sedan dess skapat många konst- och filmprojekt, bland annat för offentliga miljöer både i Sverige och utomlands.
MAT&BAR: Ät din middag på Doc Lounge. Vi serverar alltid en vegetarisk soppa med bröd för 69 kr och i baren säljs det också vin, öl, kaffe, snacks mm.
TID: Kassan öppnar 19.00 / Film ca. 20.00 PRIS: 80kr / Student 60kr / GULDKORT (fri entré hela våren) 300kr
The Weather War, 2012, official trailer
Lös Palmemordet! Utred Stay behind-rörelsen!
Bakom kravet på en ny utredning av Stay behind-rörelsen (hemlig
högerextrem försvarsorganisation) och mordet på Olof Palme står bland
andra Inga-Britt Ahlenius, Jörn Svensson, V, och Birger Schlaug, MP.
Veckobladet krävde detsamma för en månad sedan.
Demokratisk Vänster kan omvandlas till tankesmedja
av Gunnar Stensson
Demokratisk Vänster ställer inte upp i valet 2014. Det beslöts som
väntat vid årsmötet 19/3. Under innevarande mandatperiod fortsätter
partiet det kommunalpolitiska arbetet. Det rödgröna samarbetet har
fungerat bra och ska fortsätta.
I debatten föreslogs att DV i högre grad än tidigare ska använda kommunfullmäktige som en tribun för debatt av viktiga principfrågor om miljö, konsumtion och rättvisa.
Demokratisk Vänster uppstod som en del av den rörelse som under beteckningen Vägval Vänster omkring 2005 försökte formulera en alternativ socialistisk politik byggd på rättvisa och hållbar resursanvändning i stället för den kortsiktiga konsumtions- och tillväxtpolitik som hotar världen och kan leda till en global temperaturökning på 4 grader till år 2100 med katastrofala konsekvenser.
Kanske kommer Demokratisk Vänster fungera som en tankesmedja som driver opinionsarbete och forskning kring sådana frågor. Det var en av många idéer som framfördes under det välbesökta årsmötet. Debatten fortsätter i och utanför DV.
I debatten föreslogs att DV i högre grad än tidigare ska använda kommunfullmäktige som en tribun för debatt av viktiga principfrågor om miljö, konsumtion och rättvisa.
Demokratisk Vänster uppstod som en del av den rörelse som under beteckningen Vägval Vänster omkring 2005 försökte formulera en alternativ socialistisk politik byggd på rättvisa och hållbar resursanvändning i stället för den kortsiktiga konsumtions- och tillväxtpolitik som hotar världen och kan leda till en global temperaturökning på 4 grader till år 2100 med katastrofala konsekvenser.
Kanske kommer Demokratisk Vänster fungera som en tankesmedja som driver opinionsarbete och forskning kring sådana frågor. Det var en av många idéer som framfördes under det välbesökta årsmötet. Debatten fortsätter i och utanför DV.
Organstölder på Västbanken och i Israel bekräftade
av Gunnar Stensson
Donald Boström avslöjade i en artikel i Aftonbladet 17/8 2009 att det
israeliska rättsmedicinska institutet systematiskt plundrade döda
palestiniers och en del stupade israelers kroppar på deras inre organ.
Det var en världsnyhet.
Avslöjandet ledde till en hård, långvarig debatt i svenska och israeliska media, en debatt där också den svenska och israeliska regeringen deltog.
Man kan nog säga att de sionistiska lobbygrupperna och deras resursstarka svenska sympatisörer vann debatten i dess första fas hösten 2009. Israel har många okritiska vänner. Den lika dödliga som lättvindiga anklagelsen för antisemitism användes flitigt i angreppen på Donald Boström.
Men ibland segrar sanningen. Facts kick. Det kan ta några år. Förekomsten av organstölder bekräftades i israeliska utredningar. Den ansvarige chefen för Israels rättsmedicinska institut, Yehuda Hiss, avskedades i oktober 2012.
Det innebar en seger för rätten i Israel och en upprättelse för de anhöriga till de dödade palestinierna och de stupade israeliska soldaterna.
Donald Boström fick härom dagen följande mail från den nuvarande chefen för det israeliska rättsmedicinska institutet, patologen Chen Kugel: ”Du kan säga att du bidragit till denna förändring genom att rapportera om situationen.”
Avslöjandet ledde till en hård, långvarig debatt i svenska och israeliska media, en debatt där också den svenska och israeliska regeringen deltog.
Man kan nog säga att de sionistiska lobbygrupperna och deras resursstarka svenska sympatisörer vann debatten i dess första fas hösten 2009. Israel har många okritiska vänner. Den lika dödliga som lättvindiga anklagelsen för antisemitism användes flitigt i angreppen på Donald Boström.
Men ibland segrar sanningen. Facts kick. Det kan ta några år. Förekomsten av organstölder bekräftades i israeliska utredningar. Den ansvarige chefen för Israels rättsmedicinska institut, Yehuda Hiss, avskedades i oktober 2012.
Det innebar en seger för rätten i Israel och en upprättelse för de anhöriga till de dödade palestinierna och de stupade israeliska soldaterna.
Donald Boström fick härom dagen följande mail från den nuvarande chefen för det israeliska rättsmedicinska institutet, patologen Chen Kugel: ”Du kan säga att du bidragit till denna förändring genom att rapportera om situationen.”
Vid frukostbordet av Asch
Jag får en tankeställare av Sverker Oredssons kommentar till en ledare i
Sydsvenskan under rubriken Ny påve, gammal kyrka. Han tycker sig se en
anti-katolicism med rötter i trettioåriga kriget. Jag har suttit och
nickat instämmande i ledaren och andra texter kritiska mot katolska
kyrkan. Är det bara som jag glider med i traditionen?
Nej, jag tror inte det. När jag jobbade i den svenska delegationen till FNs befolkningskonferens i Kairo 1994, blev jag förskräckt över "den heliga stolens" massiva och skickliga kampanj mot kvinnors rättigheter till sin kropp. Nog är det upprörande att en kyrka ska ha en plats i FN? Med till synes obegränsade resurser och tusenårig träning i diplomatiskt lobbyarbete lyckades den samla alla krafter mot så kallade reproduktiva rättigheter. Det var en allians med muslimska länder och fundamentalistiska kristna rörelser i USA och fattiga länder. Det gällde inte enbart abort. Katolska kyrkan var helt emot preventivmedel andra var bara emot användning utan mannens tillstånd.
Kristendomen i Afrika förde inte med sig mycket till kvinnofrigörelse. Lagarna från det kristna Europa underställde fullständigt kvinnan sin make. Hon var ekonomiskt omyndig, så även om hon fick ärva, så var det hennes man eller son som förvaltade vad hon ägde. Som ogift var hon underställd far eller bror. I Östafrika var det faktiskt så att kvinnor konverterade till islam för att få lov att köpa och äga hus. Även inom äktenskapet har muslimska kvinnor kontroll över sina ägodelar och inkomster. De senaste årtiondena har kvinnorörelserna i Afrika lyckats ändra många lagar, men i till exempel Lesotho är fortfarande en gift kvinna omyndig (om det inte ändrats de senaste tre åren). Den starka katolska kyrkan har inte lyft ett finger för att stödja dem.
Diktatorn och katoliken Mugabe var en välkommen gäst vid påveinstallationen. I Zimbabwe lärde jag känna en kvinna som gråtande berättade för mig att hon troligen skulle komma till helvetet. Hon hade sju barn med en man som hon älskade och bodde ihop med. Men han var fattig och kunde inte betala brudpriset, lobola, och kyrkan hade en överenskommelse med de traditionella ledarna att inte viga ett par utan föräldrarnas godkännande. Hon levde alltså i synd och fick därför inte ta nattvarden och få syndernas förlåtelse. Hon gick regelbundet till den katolska kyrkan, men fick aldrig förlåtelsen.
Under de år jag arbetade i Afrika spreds AIDS-epidemin. Familjer bestående av mormor och barnbarn enbart blev allt vanligare. Stora delar av en generation dukade under för sjudomen. Men katolska kyrkan motsätter sig kondomer som skydd, och är som jag ser det därmed medskyldiga till många människors för tidiga död. Den katolska kyrkan är en politisk maktfaktor som allierar sig med många krafter mot kvinnors rättigheter. Denna massiva manliga maktpyramid behövs inte som bromskloss i värderingsfrågor, i en värld där misogyna värderingar är så utbredda.
Jag har, eller försöker i alla fall, ha stor respekt för människor tro. Jag har inte fått en sådan respekt med mig hemifrån. Min pappa blev som femtonåring utslängd från sitt babtistkristna hem när han vägrade döpa sig, min mamma spottade ut ordet Schartauaner, och mormor upprepade: Akta dig för svartrockarna. Dom hade sina bittra erfarenheter. Själv har jag svårt att finna mig tillrätta i ett rum och en tankekonstruktion där ett tortyrinstrument är symbolen. Riktigt svårt var det att se allt guld och förgyllt lidande när jag besökte Vatikanens konstgallerier. Men att min kritiska hållning mot katolska kyrkan skulle vara nedärv i kulturen, det tror jag inte.
Nej, jag tror inte det. När jag jobbade i den svenska delegationen till FNs befolkningskonferens i Kairo 1994, blev jag förskräckt över "den heliga stolens" massiva och skickliga kampanj mot kvinnors rättigheter till sin kropp. Nog är det upprörande att en kyrka ska ha en plats i FN? Med till synes obegränsade resurser och tusenårig träning i diplomatiskt lobbyarbete lyckades den samla alla krafter mot så kallade reproduktiva rättigheter. Det var en allians med muslimska länder och fundamentalistiska kristna rörelser i USA och fattiga länder. Det gällde inte enbart abort. Katolska kyrkan var helt emot preventivmedel andra var bara emot användning utan mannens tillstånd.
Kristendomen i Afrika förde inte med sig mycket till kvinnofrigörelse. Lagarna från det kristna Europa underställde fullständigt kvinnan sin make. Hon var ekonomiskt omyndig, så även om hon fick ärva, så var det hennes man eller son som förvaltade vad hon ägde. Som ogift var hon underställd far eller bror. I Östafrika var det faktiskt så att kvinnor konverterade till islam för att få lov att köpa och äga hus. Även inom äktenskapet har muslimska kvinnor kontroll över sina ägodelar och inkomster. De senaste årtiondena har kvinnorörelserna i Afrika lyckats ändra många lagar, men i till exempel Lesotho är fortfarande en gift kvinna omyndig (om det inte ändrats de senaste tre åren). Den starka katolska kyrkan har inte lyft ett finger för att stödja dem.
Diktatorn och katoliken Mugabe var en välkommen gäst vid påveinstallationen. I Zimbabwe lärde jag känna en kvinna som gråtande berättade för mig att hon troligen skulle komma till helvetet. Hon hade sju barn med en man som hon älskade och bodde ihop med. Men han var fattig och kunde inte betala brudpriset, lobola, och kyrkan hade en överenskommelse med de traditionella ledarna att inte viga ett par utan föräldrarnas godkännande. Hon levde alltså i synd och fick därför inte ta nattvarden och få syndernas förlåtelse. Hon gick regelbundet till den katolska kyrkan, men fick aldrig förlåtelsen.
Under de år jag arbetade i Afrika spreds AIDS-epidemin. Familjer bestående av mormor och barnbarn enbart blev allt vanligare. Stora delar av en generation dukade under för sjudomen. Men katolska kyrkan motsätter sig kondomer som skydd, och är som jag ser det därmed medskyldiga till många människors för tidiga död. Den katolska kyrkan är en politisk maktfaktor som allierar sig med många krafter mot kvinnors rättigheter. Denna massiva manliga maktpyramid behövs inte som bromskloss i värderingsfrågor, i en värld där misogyna värderingar är så utbredda.
Jag har, eller försöker i alla fall, ha stor respekt för människor tro. Jag har inte fått en sådan respekt med mig hemifrån. Min pappa blev som femtonåring utslängd från sitt babtistkristna hem när han vägrade döpa sig, min mamma spottade ut ordet Schartauaner, och mormor upprepade: Akta dig för svartrockarna. Dom hade sina bittra erfarenheter. Själv har jag svårt att finna mig tillrätta i ett rum och en tankekonstruktion där ett tortyrinstrument är symbolen. Riktigt svårt var det att se allt guld och förgyllt lidande när jag besökte Vatikanens konstgallerier. Men att min kritiska hållning mot katolska kyrkan skulle vara nedärv i kulturen, det tror jag inte.
Inte bara Irak: ”Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan.” av Gunnar Stensson
Så 
lyder
titeln på Wilhelm Agrells analys av kriget i Afghanistan, utgiven på
Atlantis. Det är en faktatät, teknisk, omfattande, väl underbyggd
framställning som fyller nästan 400 stora sidor. Jag ska försöka ge en
översiktlig och kortfattad sammanfattning av slutskedet av den svenska
insatsen i Afghanistan.
Ett litet faktum som belyser situationen är ÖB:s krav att insatsstyrkans tolkar ska få asyl eftersom de annars riskerar att förlora livet. Tobias Billström, M, motsätter sig kravet.
Vi är förda bakom ljuset av regeringen. Den har dolt att Sverige sedan 2009 befinner sig i krig. De svenska soldaterna i Afghanistan ägnar sig under amerikansk ledning åt samma typ av upprorsbekämpning som tillämpades i stor skala i Vietnam. De är dåligt utbildade för sitt uppdrag. Orderkedjan är kaotisk på grund av olika traditioner bland ISAF-nationerna och språksvårigheter. Dessutom blandar sig ledningen i Sverige i verksamheten utan att förstå den situation som råder. Det har lett till tragedier som hade kunnat undvikas.
Var sjätte månad byts hela den svenska så kallade fortsättningsstyrkan ut. Det tar ett par månader innan soldaterna hunnit acklimatisera sig. Den sista månaden tar förberedelserna för hemresan överhanden. Insatsen blir alltså allt annat än effektiv. Agrell påpekar att ingen svensk myndighet kan klara sina uppgifter när samtliga tjänstemän byts ut var sjätte månad. Hittills har drygt ett tjog fortsättningsstyrkor avlöst varandra.
Svenskarna har bland annat försökt skapa sådana förhållanden att den afghanska polisen ska kunna överta förvaltningen av områden. Problemet är att befolkningen, med rätta, ofta är mer rädda för polisen än för talibanerna. Polisen begår ofta sexuella övergrepp och är genomkorrumperad.
När president Obama tillkännagav att insatsen i Afghanistan ska avbrytas 2014 började ISAF-nationerna skyndsamt dra sig tillbaka. Härom dagen beslöt Danmark att ta hem sina trupper. Redan 2010 tog Nederländerna hem sina. Sedan följde Kanada, vars trupper lidit stora förluster. Norge drar tillbaka sin ISAF-styrka under 2013. Fortsättningsstyrka 23 blir den sista svenska ISAF-kontingenten av större format.
Länderna som medverkar i ISAF brukar peka på avgörande och märkbara framgångar när det gäller afghanernas utbildning och kvinnors ställning, men analytiker menar att den afghanska staten inte kommer att kunna besegra talibanerna och att alternativet till fortsatt krig är ett fredsavtal med dem. Hur det då går med framstegen kan ingen veta.
ISAF-insatsen bygger på analyser som antingen varit grovt missvisande eller inte funnits alls.
Folkpartisten Allan Widman som varit pådrivande för en aktiv svensk Afghanistaninsats skrev nyligen i sin blogg: ”Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.”
Wilhelm Agrell skriver: ”Väst försökte bygga en demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt.”
Rapporteringen om insatsen har varit ogenomskinlig, en blandning av retorik, politisk konsensus, mediekontroll, sekretess och tillrättalagd historieskrivning.
Han påpekar: ”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt men ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten genom order förmedlade ner längs hela den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades.”
lyder
titeln på Wilhelm Agrells analys av kriget i Afghanistan, utgiven på
Atlantis. Det är en faktatät, teknisk, omfattande, väl underbyggd
framställning som fyller nästan 400 stora sidor. Jag ska försöka ge en
översiktlig och kortfattad sammanfattning av slutskedet av den svenska
insatsen i Afghanistan. Ett litet faktum som belyser situationen är ÖB:s krav att insatsstyrkans tolkar ska få asyl eftersom de annars riskerar att förlora livet. Tobias Billström, M, motsätter sig kravet.
Vi är förda bakom ljuset av regeringen. Den har dolt att Sverige sedan 2009 befinner sig i krig. De svenska soldaterna i Afghanistan ägnar sig under amerikansk ledning åt samma typ av upprorsbekämpning som tillämpades i stor skala i Vietnam. De är dåligt utbildade för sitt uppdrag. Orderkedjan är kaotisk på grund av olika traditioner bland ISAF-nationerna och språksvårigheter. Dessutom blandar sig ledningen i Sverige i verksamheten utan att förstå den situation som råder. Det har lett till tragedier som hade kunnat undvikas.
Var sjätte månad byts hela den svenska så kallade fortsättningsstyrkan ut. Det tar ett par månader innan soldaterna hunnit acklimatisera sig. Den sista månaden tar förberedelserna för hemresan överhanden. Insatsen blir alltså allt annat än effektiv. Agrell påpekar att ingen svensk myndighet kan klara sina uppgifter när samtliga tjänstemän byts ut var sjätte månad. Hittills har drygt ett tjog fortsättningsstyrkor avlöst varandra.
Svenskarna har bland annat försökt skapa sådana förhållanden att den afghanska polisen ska kunna överta förvaltningen av områden. Problemet är att befolkningen, med rätta, ofta är mer rädda för polisen än för talibanerna. Polisen begår ofta sexuella övergrepp och är genomkorrumperad.
När president Obama tillkännagav att insatsen i Afghanistan ska avbrytas 2014 började ISAF-nationerna skyndsamt dra sig tillbaka. Härom dagen beslöt Danmark att ta hem sina trupper. Redan 2010 tog Nederländerna hem sina. Sedan följde Kanada, vars trupper lidit stora förluster. Norge drar tillbaka sin ISAF-styrka under 2013. Fortsättningsstyrka 23 blir den sista svenska ISAF-kontingenten av större format.
Länderna som medverkar i ISAF brukar peka på avgörande och märkbara framgångar när det gäller afghanernas utbildning och kvinnors ställning, men analytiker menar att den afghanska staten inte kommer att kunna besegra talibanerna och att alternativet till fortsatt krig är ett fredsavtal med dem. Hur det då går med framstegen kan ingen veta.
ISAF-insatsen bygger på analyser som antingen varit grovt missvisande eller inte funnits alls.
Folkpartisten Allan Widman som varit pådrivande för en aktiv svensk Afghanistaninsats skrev nyligen i sin blogg: ”Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.”
Wilhelm Agrell skriver: ”Väst försökte bygga en demokrati utan att det fanns en stat och sedan en statsapparat utan att det fanns en nation. Allt gick fel från början och hade egentligen inga förutsättningar att gå på något annat sätt.”
Rapporteringen om insatsen har varit ogenomskinlig, en blandning av retorik, politisk konsensus, mediekontroll, sekretess och tillrättalagd historieskrivning.
Han påpekar: ”Att sanningen är krigets första offer är ett gammalt men ytterst giltigt talesätt. När den svenska kontingenten genom order förmedlade ner längs hela den USA-ledda alliansens kommandokedja, växlade över till upprorsbekämpning och landet därmed de facto deltog i ett krig var sanningen den första motståndare som framgångsrikt nedkämpades.”
På Palmes tid. SVERIGE EN VINTERSAGA
av Gunnar Stensson
Där satt han, Göran Palm, Sveriges viktigaste författare 1968 och 69
med sina handböcker om revolutionär demokratisk kamp ”Indoktrineringen i
Sverige” och ”Vad kan man göra?”, stor, med vitt hår, rutig skjorta
och leende ansikte, men också drabbad, en syreslang till näsan och tung
andning.
Hans förening ”Liv i Sverige”, startad för att ge svenska människor en möjlighet att skriva om sina liv och bli publicerade, firade 30-årsjubileum.
I Timmermansgården på Timmermans-gatan, nära Södra station och inte långt från hans hem, det var där vi satt, Karin, min fru, som ombetts läsa sin novell ”Gölen”, och jag som följt med.
Vi satt tillsammans med några andra svenska människor, mest från Stockholmstrakten, och drack kaffe och åt tårta, medan årsmötesförhandlingarna genomfördes. Sedan höglästes noveller, om arbetet på en tvättinrättning, om ett bostadsområde nära Sundbyberg, om en liten flicka som steg av bussen en mörk kväll i svartaste Småland.
Ett pris, årets ”trampcykel”, delades ut till författaren Torgny Karnstedt som bland annat skrivit arbetarromanen ”Slamfarmen”.
Efter ett par timmar sa vi hej och gick ut i ett kallt och soligt Stockholm längs Hornsgatan, förbi Slussen, Riksdagshuset och Slottet, där prinsessan Lillians jordfästning ägt rum, när vi passerade tidigare på dagen. Vi tänkte: ”Det var sista gången vi såg Göran Palm.” Ni måste höra hans röst i ett par texter. Först en bit ur ”Vad kan man göra”:
”I Stockholm samlar sig innerstadsbor av alla åldrar för att med hjälp av upprop, kvartersmöten och namninsamlingar förhindra att deras stadsdel byggs om eller rivs ner så att de själva tvingas ut i förortslängor med frysbox och tredubbla hyror. I Lund där myndigheterna sen gammalt ömmar varmast för den akademiska ungdomens fritidsintressen tar tonåringar från skilda grupper mod till sig och ockuperar ett rivningshus som de börjar bygga om till ett allaktivitetshus.”
Och ett par bitar ur hans stora episka dikt ”Sverige. En vintersaga”:
”Hur många smärtsamma interndebatter
av samma typ som vänstern ägnat Stalin
har till exempel Centern ägnat Hitler
och smygfascismen i de egna leden.
Då måste de ha viskat lika tyst
som hakkorsmoderaterna i Bromma.”
Och den här:
”Det var år 1973.
Tänk på Sven Andersson, försvarsministern,
som ljög så durkdrivet om IB då
att han blev vald till utrikesminister!
Bordellmammans skandalberättelse
om våra toppolitikers besök
på parlamentarismens bakgård hade
knappt börjat och gett skvallerpressen vittring
förrän den stoppades av hänsyn till
debattnivån i riksdan och till folkets
behov av vördnad för sin överhet.”
Hans förening ”Liv i Sverige”, startad för att ge svenska människor en möjlighet att skriva om sina liv och bli publicerade, firade 30-årsjubileum.
I Timmermansgården på Timmermans-gatan, nära Södra station och inte långt från hans hem, det var där vi satt, Karin, min fru, som ombetts läsa sin novell ”Gölen”, och jag som följt med.
Vi satt tillsammans med några andra svenska människor, mest från Stockholmstrakten, och drack kaffe och åt tårta, medan årsmötesförhandlingarna genomfördes. Sedan höglästes noveller, om arbetet på en tvättinrättning, om ett bostadsområde nära Sundbyberg, om en liten flicka som steg av bussen en mörk kväll i svartaste Småland.
Ett pris, årets ”trampcykel”, delades ut till författaren Torgny Karnstedt som bland annat skrivit arbetarromanen ”Slamfarmen”.
Efter ett par timmar sa vi hej och gick ut i ett kallt och soligt Stockholm längs Hornsgatan, förbi Slussen, Riksdagshuset och Slottet, där prinsessan Lillians jordfästning ägt rum, när vi passerade tidigare på dagen. Vi tänkte: ”Det var sista gången vi såg Göran Palm.” Ni måste höra hans röst i ett par texter. Först en bit ur ”Vad kan man göra”:
”I Stockholm samlar sig innerstadsbor av alla åldrar för att med hjälp av upprop, kvartersmöten och namninsamlingar förhindra att deras stadsdel byggs om eller rivs ner så att de själva tvingas ut i förortslängor med frysbox och tredubbla hyror. I Lund där myndigheterna sen gammalt ömmar varmast för den akademiska ungdomens fritidsintressen tar tonåringar från skilda grupper mod till sig och ockuperar ett rivningshus som de börjar bygga om till ett allaktivitetshus.”
Och ett par bitar ur hans stora episka dikt ”Sverige. En vintersaga”:
”Hur många smärtsamma interndebatter
av samma typ som vänstern ägnat Stalin
har till exempel Centern ägnat Hitler
och smygfascismen i de egna leden.
Då måste de ha viskat lika tyst
som hakkorsmoderaterna i Bromma.”
Och den här:
”Det var år 1973.
Tänk på Sven Andersson, försvarsministern,
som ljög så durkdrivet om IB då
att han blev vald till utrikesminister!
Bordellmammans skandalberättelse
om våra toppolitikers besök
på parlamentarismens bakgård hade
knappt börjat och gett skvallerpressen vittring
förrän den stoppades av hänsyn till
debattnivån i riksdan och till folkets
behov av vördnad för sin överhet.”
Spårvagnar i Lund?
Debatten ökar farten i takt med projektets konkretisering. Det finns
många aspekter på frågan. I veckans VB har vi två artiklar i ämnet, en
spårvagnspositiv och en mer negativ. Läs, begrunda, resonera vidare och
skriv gärna här i VB. Vi har som bekant en gammal förkärlek för det
spårbundna så för att inte kallas partiska så börjar vi med den mer
spårnegativa artikeln.
red
red
Att tänka det otänkbara: Rädda Clemenstorget!
av Staffan Lindberg
Innan man ens har mer än börjat bygga den
nya förstaden Brunnshög med sina planerade 40 000 invånare verkar man
ha bestämt sig för spårvagnstrafik som det nya sättet att resa dit. Jag
pratade för några dagar sedan med en f d kommunalpolitiker, som
sjunger i samma kör som jag. Han menade att det nog redan var bestämt
och att det nu hade gått rätt mycket prestige i det.
Tidigare har informationen om detta varit oklar. Planen, som nu publicerats utförligt på sparvaglund.se fredagen den 15 mars, är att man ska knyta ihop Lund C med ESS. Dubbelspår för spårvagnar ska först korsa eller gå parallellt med Clemenstorget och uppför Laurentiigatan och sedan in på Getingevägen förbi Allhelgonakyrkan till Lasarettets hållplats och sedan vidare på den redan befintliga länken ut mot Brunnshög.
En del av planerna har dock läckt ut successivt tidigare. 850 Lundabor har skrivit på ett upprop mot spårvagnar tvärs över Clemenstorget och vill rädda platanerna. Men kommunen verkar redan ha bestämt att det ska vara spårvägar vid C. Som stöd har man en undersökning i höstas där 137 av 250 tillfrågade Lundabor var ”mycket eller ganska positiva” till spårvägsplanerna. Men frågade man om konsekvenserna för Clemenstorget?
Måndagen den 18 mars fattade politikerna beslut om utformningen av Clemenstorget i anslutning till Lund C. Frågan var nu förenklad till om spårvagnarna skulle korsa torget på längden eller tvären. Det blev tvären, dvs. diagonalt över. Det är märkligt. De lokala politikerna tror att vad de gör och tänker når ut till vanliga Lundabor. De har diskuterat spårvagnar sedan 1970-talet om inte längre och tror att de informerat alla. Alla partierna är för det hela! De lever avgränsat från omvärlden! Nu när projektet börjar förverkligas, upptäcker Lundaborna det. Det är ett uppvaknande för båda parter. Man kan tala om segmenterade grupperingar och brist på kommunikation, men plötsligt blir motsättningen blir uppenbar.
Med det beslutet får spårvagnsbyggarna två grupper emot sig: alla de som engagerat sig för platanerna - 850 har skrivit på listan mot att röra träden! - och alla dem som tycker att Clemenstorget ska bevaras som det är i sin helhet. Hade politikerna lagt spåren på den norra sidan av torget hade de sluppit striden med den första gruppen.
Men är det vettigt att bygga spårvägar över Clemenstorget och ta bort de fina platanerna? Om dessutom biltrafiken kombineras med spårvagnar längre upp i korsningen vid Laurentiigatan, Bredgatan, Getingevägen och Kävlingevägen, kan faktiskt friden vid Allhelgonakyrkan med dess välbesökta gudstjänster och rika musikliv störas kraftigt. Vad hade man tänkt? En Berlinmur?
På sparvaglund.se heter det nu att, ”Moderna spårvagnar innebär ofta rustning från fasad till fasad - en omvandling av hela gatumiljö längs stråket, som gör staden attraktiv, tillgänglig och levande. Så är planerna även för Lund.”
Är det vettigt? Nej! Det är jättedyrt och det är att fastna i en struktur som när den väl är byggd är svår att bli av med. Dessutom kan räls och vagnar ställa till med elände i en fin gammal stad som vår. Det är bara att göra en studieresa till Göteborg och ta reda på det larmande gnissel och förseningar, som de nya billiga, i och för sig lite tjusiga, spårvagnarna från Italien ställt till med. På sparvaglund.se heter det dock att moderna spårvägsystem är tysta och minskar bullernivån om man får bort bilarna. Så Lund har bättre råd än Göteborg? Tänker man göra spårvagnsgatorna bilfria?
Allt fast förflyktigas heter det om det moderna, men det gäller sannerligen inte bebyggelse och annan fysisk struktur. Tänk bara på det bilsamhället vi redan byggt med sina utrymmeskrävande motorvägar, jätterondeller och bilstyrda villakvarter. Tänk om vi får för oss att avveckla denna orimliga miljö, beroende av fossila och radioaktiva bränslen, och vill bygga en ny tät och hållbar stad, modell medeltiden. Bagaren sträcker ut limpan genom fönstret och in i köket hos grannfamiljen! Det är grönt och det finns både verkstäder, kontor och olika mötesplatser. Man bor, arbetar, studerar och träffas i en helhet. I stället för hästar har vi cyklar när vi inte kan gå och bussar och tåg vid stadsportarna som tar oss ”ut i världen” eller åtminstone till Malmö. Många ungdomar verkar redan ha valt detta.
Men hur bygger vi detta om vi bor mitt i en oändlig sten- och asfaltöken och amorteringen av det hela är på 50 år? Det värsta med spårvagnssystemet är att när det väl har byggts så blir det som hugget i sten. Det blir ”svansen som viftar på hunden”.
Tidigare har informationen om detta varit oklar. Planen, som nu publicerats utförligt på sparvaglund.se fredagen den 15 mars, är att man ska knyta ihop Lund C med ESS. Dubbelspår för spårvagnar ska först korsa eller gå parallellt med Clemenstorget och uppför Laurentiigatan och sedan in på Getingevägen förbi Allhelgonakyrkan till Lasarettets hållplats och sedan vidare på den redan befintliga länken ut mot Brunnshög.
En del av planerna har dock läckt ut successivt tidigare. 850 Lundabor har skrivit på ett upprop mot spårvagnar tvärs över Clemenstorget och vill rädda platanerna. Men kommunen verkar redan ha bestämt att det ska vara spårvägar vid C. Som stöd har man en undersökning i höstas där 137 av 250 tillfrågade Lundabor var ”mycket eller ganska positiva” till spårvägsplanerna. Men frågade man om konsekvenserna för Clemenstorget?
Måndagen den 18 mars fattade politikerna beslut om utformningen av Clemenstorget i anslutning till Lund C. Frågan var nu förenklad till om spårvagnarna skulle korsa torget på längden eller tvären. Det blev tvären, dvs. diagonalt över. Det är märkligt. De lokala politikerna tror att vad de gör och tänker når ut till vanliga Lundabor. De har diskuterat spårvagnar sedan 1970-talet om inte längre och tror att de informerat alla. Alla partierna är för det hela! De lever avgränsat från omvärlden! Nu när projektet börjar förverkligas, upptäcker Lundaborna det. Det är ett uppvaknande för båda parter. Man kan tala om segmenterade grupperingar och brist på kommunikation, men plötsligt blir motsättningen blir uppenbar.
Med det beslutet får spårvagnsbyggarna två grupper emot sig: alla de som engagerat sig för platanerna - 850 har skrivit på listan mot att röra träden! - och alla dem som tycker att Clemenstorget ska bevaras som det är i sin helhet. Hade politikerna lagt spåren på den norra sidan av torget hade de sluppit striden med den första gruppen.
Men är det vettigt att bygga spårvägar över Clemenstorget och ta bort de fina platanerna? Om dessutom biltrafiken kombineras med spårvagnar längre upp i korsningen vid Laurentiigatan, Bredgatan, Getingevägen och Kävlingevägen, kan faktiskt friden vid Allhelgonakyrkan med dess välbesökta gudstjänster och rika musikliv störas kraftigt. Vad hade man tänkt? En Berlinmur?
På sparvaglund.se heter det nu att, ”Moderna spårvagnar innebär ofta rustning från fasad till fasad - en omvandling av hela gatumiljö längs stråket, som gör staden attraktiv, tillgänglig och levande. Så är planerna även för Lund.”
Är det vettigt? Nej! Det är jättedyrt och det är att fastna i en struktur som när den väl är byggd är svår att bli av med. Dessutom kan räls och vagnar ställa till med elände i en fin gammal stad som vår. Det är bara att göra en studieresa till Göteborg och ta reda på det larmande gnissel och förseningar, som de nya billiga, i och för sig lite tjusiga, spårvagnarna från Italien ställt till med. På sparvaglund.se heter det dock att moderna spårvägsystem är tysta och minskar bullernivån om man får bort bilarna. Så Lund har bättre råd än Göteborg? Tänker man göra spårvagnsgatorna bilfria?
Allt fast förflyktigas heter det om det moderna, men det gäller sannerligen inte bebyggelse och annan fysisk struktur. Tänk bara på det bilsamhället vi redan byggt med sina utrymmeskrävande motorvägar, jätterondeller och bilstyrda villakvarter. Tänk om vi får för oss att avveckla denna orimliga miljö, beroende av fossila och radioaktiva bränslen, och vill bygga en ny tät och hållbar stad, modell medeltiden. Bagaren sträcker ut limpan genom fönstret och in i köket hos grannfamiljen! Det är grönt och det finns både verkstäder, kontor och olika mötesplatser. Man bor, arbetar, studerar och träffas i en helhet. I stället för hästar har vi cyklar när vi inte kan gå och bussar och tåg vid stadsportarna som tar oss ”ut i världen” eller åtminstone till Malmö. Många ungdomar verkar redan ha valt detta.
Men hur bygger vi detta om vi bor mitt i en oändlig sten- och asfaltöken och amorteringen av det hela är på 50 år? Det värsta med spårvagnssystemet är att när det väl har byggts så blir det som hugget i sten. Det blir ”svansen som viftar på hunden”.
Lund är en cykelstad. Om vi i stället väljer att bygga en snabb cykelbana kompletterad med bussar, som far Spolegatan norrut från Stationen, sedan upp för Kung Oscars väg till Getingevägen och så länken ut, så har vi den flexibilitet som behövs för att bygga helt nya trafiksystem efter behov om 20-40 år när Brunnshög är färdigbyggt. En Alweg bana är kanske tänkbar i framtiden, som min vän urmakaren föreslog i Sydsvenskan redan 1980.
Hur bra är planerna på spårvagnar till Dalby och Staffanstorp som är tänkta som nästa etapper i projekt Spårvagnar i Lund. Det känns lite som” leksakståg”. Är det inte bättre med vanliga järnvägsspår och snabba förbindelser. Det kunde kanske bli en ny station, Lund Öster eller Djingis, som knyter ihop trafiken mellan spår och/eller bussar mellan stan och ”sovhusen” lite längre ut på slätten.
Skulle inte MAX IV, Science Village och ESS sätta Lund på kartan? Och Brunnshög bli en ny spännande grön och kreativ miljö att både arbeta och bo i? Varför ska det då börja med ett, för en fin gammal stadsmiljö, ”omodernt” och klumpigt trafiksystem? Pengarna som det skulle kosta att bygga spårvagnsnätet och köpa tåg kunde ju användas till att göra Brunnshög till en levande kulturell miljö med teater, kvalitetsbiograf á la Kino, kulturcentrum, tvärvetenskapliga forskningsmiljöer med humanistisk etik och människovänlig teknik som målsättning, mm. Mycket av detta kunde ske i framtidens kanske bästa modell för nya företag i tjänstesektorn, den kooperativa formen. Och blir det slantar över kunde man ju stärka kulturlivet för vanligt folk i Lund.
Lite sociologisk fantasi kan hjälpa till att förstå problemet, dvs. ställa vad folk tror och vill mot den ”faktiska verklighet” det nu gäller och kan utvecklas till. Den faktiska verkligheten är här en gammal stad, gatunätet, byggnaderna och det trafiksystem vi nu har och kan behöva i framtiden. Jag tycker det är fint och säkert att åka spårvagn i stadsmiljöer som har byggts för spårvagnar från början, men tror detta blir helt fel i Lund. Lunds kärna är faktiskt en ganska unik miljö. Dit hör Clemenstorget och Allhelgonakyrkan.
Clemenstorget är faktiskt det enda lugna, lite rofyllda torget kvar i Lund för oss vanliga Lundabor. Jag njuter av platanerna, springvattnet, cyklarna, Verner med sin röda blomsterbuss, frukt- och grönsaksståndet och lite loppis ibland. Jag kan stå länge och tala med folk jag känner och inte känner men kan lära känna. Ska vi göra oss av med denna oas, torget som är ett riktigt torg med förbud för korsande fordonstrafik, en riktig mötesplats?
Stortorget är för litet för alla som kommer dit, Mårtenstorget är torghandel och parkering och Lundagård känns nog mest som en studentplats.
Om det nu tvunget ska vara spårvagnar tycker jag att det får bli i periferin, dvs. på “ringvägarna” med en kort tunnelbana in till centrala Lund (Mårtenstorget och Centralen). T-stationerna i ringen kan lämpligen läggas vid Mobiliakarusellen (gott om parkeringsplatser på Nova) och vid Dalbyrondellen (inga parkeringsplatser i närheten men det kan kanske byggas en Volvo Torso, lite karussel där också!). Från Dalbyrondellen är det inte långt till Brunnshög – en tunnelbana där också, under motorvägen? Det blir förstås samma kniviga fråga som när Citytunneln i Malmö skulle byggas (håller hus och annan bebyggelse?), men där har det ju blivit riktigt fint nu.
Det finns de som tror att om man satsar på en snabb cykelbana och elektriska bussar från Lund C upp till Lunna Hög så “bädda man för mer bilar”. Men bilar eller inte bilar? Det beror på helt andra saker, spårvagn eller inte.
Det är inte genom spårvagnsnostalgi som vi bevarar och utvecklar våra rika traditioner i en till synes ständigt accelererande och komplexare teknisk och institutionell utveckling. Det verkar snarare vara ett slags alibi för ett nytt Genombrott.
Fasta och trygga strukturer, som vi behöver för att inte tappa fotfästet i alla snabba förändringar, består inte minst av miljöer som Clemenstorget och Allhelgonakyrkan. Vem vet, det kanske finns trädkramare bland alla de 850 som skrivit på uppropet mot spårvagnar tvärs över Clemenstorget.
Staffan Lindberg, professor emeritus i sociologi vid Lunds universitet
Motargumenten på spåren - del 1: Är spårtrafiken omodern? av Ulf Nymark
Debatten om spårvagnar i Lund börjar nu
hetta till. Ivrigast på insändarsidorna är av naturliga skäl de som
inte vill ha spårvagnstrafik. Jag har för avsikt att i denna text (och
med oregelbundna mellanrum under våren, om den någonsin anländer)
granska och bemöta de vanligaste argumenten mot spårvagnar i Lund.
Berör endast perifert stadskärnan
Ett av de allra vanligaste argumenten mot att köra spårvagn är att det är ett omodernt trafiksystem. Och visst, spårvagnar är ingen ny uppfinning, så långt måste man ge motståndarna rätt. Men samtidigt hävdar de flesta som för fram omodernitetsargumentet, att spårvagnar inte passar in i Lunds medeltida stadskärna. Då kan man ju tycka att ju omodernare ett transportsätt är, dvs ju närmare medeltiden det brukades, desto bättre skulle det väl passa i stadskärnan (som för övrigt inte är medeltida – det är bara gatusträckningar som är medeltida.)? Dessutom kan man konstatera att den nu aktuella sträckningen – från Lund C till Brunnshög enbart perifert kommer att dras i det medeltida gatunätet.
Är omnibusar moderna?
Vilket trafiksystem vill då modernitets- förespråkarna ha i stället? Nästan undantagslöst vill man i stället ha omnibustrafik mellan centrum och Brunnshög. Varför omnibusar, som enligt motståndarna skulle vara ett modernare transportmedel, bättre skulle passa in i stadskärnan, ges det aldrig några tydliga argument för.
Är då omnibus ett modernt trafiksystem? En kort tillbakablick på de båda transportsättens historia ger ett svar på den frågan.
Spårvagnens historia
Persontransporter på spår tog sin början under 1800-talet. Det var då spårtrafik där vagnar drogs av en eller flera hästar. Den första hästspårvägen anlades i New York 1832 och spred sig sedan till Europa senare delen av 1800-talet. Den första elektriska spårtrafiken öppnades i Berlin 1881. I Sverige startade den första spårvägslinjen i Göteborg 1879. Linjen, som var en hästspårväg, gick mellan Stigbergsliden och Brunnsparken.
Berör endast perifert stadskärnan
Ett av de allra vanligaste argumenten mot att köra spårvagn är att det är ett omodernt trafiksystem. Och visst, spårvagnar är ingen ny uppfinning, så långt måste man ge motståndarna rätt. Men samtidigt hävdar de flesta som för fram omodernitetsargumentet, att spårvagnar inte passar in i Lunds medeltida stadskärna. Då kan man ju tycka att ju omodernare ett transportsätt är, dvs ju närmare medeltiden det brukades, desto bättre skulle det väl passa i stadskärnan (som för övrigt inte är medeltida – det är bara gatusträckningar som är medeltida.)? Dessutom kan man konstatera att den nu aktuella sträckningen – från Lund C till Brunnshög enbart perifert kommer att dras i det medeltida gatunätet.
Är omnibusar moderna?
Vilket trafiksystem vill då modernitets- förespråkarna ha i stället? Nästan undantagslöst vill man i stället ha omnibustrafik mellan centrum och Brunnshög. Varför omnibusar, som enligt motståndarna skulle vara ett modernare transportmedel, bättre skulle passa in i stadskärnan, ges det aldrig några tydliga argument för.
Är då omnibus ett modernt trafiksystem? En kort tillbakablick på de båda transportsättens historia ger ett svar på den frågan.
Spårvagnens historia
Persontransporter på spår tog sin början under 1800-talet. Det var då spårtrafik där vagnar drogs av en eller flera hästar. Den första hästspårvägen anlades i New York 1832 och spred sig sedan till Europa senare delen av 1800-talet. Den första elektriska spårtrafiken öppnades i Berlin 1881. I Sverige startade den första spårvägslinjen i Göteborg 1879. Linjen, som var en hästspårväg, gick mellan Stigbergsliden och Brunnsparken.
Omnibusens historia
Hur är det då med omnibustrafik? Liksom för spårtrafiken drevs de första omnibusarna av muskelkraft, dvs det var vagnar som drogs av häst. Den första linjetrafiken i stadsmiljö inrättades i Paris 1662 men lades ner ett drygt decennium senare. I slutet av 1700-talet startades en omfattande omnibustrafik med hästdragna diligensvagnar mellan Paris centrala delar och förorterna. Redan på 1830-talet började de första ångdrivna omnibusarna tas i trafik i London, men först i slutet av 1800-talet blev motordrivna de omnibusarna mera allmänna. Tilläggas kan att linjetrafik i form av hästdragna vagnar förekom mellan städer så tidigt som 1500-talet.
Faller på eget grepp
De båda trafikslagen är ungefär lika gamla, men med ett tydligt åldersföreträde för omnibusarna. En spårvagnsmotståndare som hävdar att spårvägar är en idé ur tiden och samtidigt förespråkar omnibustrafik faller därmed på eget grepp. Omnibustrafik är minst lika gammal och omodern som spårtrafik.
Ulf Nymark
PS. Ett annat i högsta grad omodernt system för persontransport är tvåbent gång. Det är lika gammalt som vår egen art. (Andra homoarter har dessutom praktiserat det före oss). På senare tid har det visserligen ur sapiensarten börjat utvecklas en ny helt ny art: Homo automobilicus. Denna art är i full färd att avveckla sina föregångares (!) ursprungliga transportsätt, men tvingas ändå i vad dess individer uppfattar som nödsituationer tillgripa det arkaiska transportsättet gång. DS
FN:s DAG MOT RASISM 21/3 av Gunnar Stensson
Härom dagen berättade Tobias Billström hur
han ser på personer som gömmer papperslösa flyktingar: ”Inte alls
blonda och blåögda”, sa han. För det har han kritiserats och kan
tvingas avgå . Men han är inte ensam. Han får stöd av moderata
kommunalråd. I Lund finns en kulturell bakgrund till hans
vanföreställningar.
Frans G. Bengtsson, legendarisk lundaförfattare, förespråkade i början av 1930-talet den rasideologi som låg till grund för imperialism och kolonialism och som gav upphov till Förintelsen under andra världskriget. ”Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna är ariernas blomma”, skrev Frans G Bengtsson bland annat.
”Lincoln”, rasismen, Frans G Bengtsson och Tobias Billström
Jag såg filmen ”Lincoln” häromdagen. Väl värd att se, framför allt för gestaltningen av Lincoln själv. Den handlar om hans kamp för att förmå den amerikanska kongressen att rösta för det trettonde tillägget i konstitutionen, den grundlagstext som ger USA:s svarta befolkning medborgerliga rättigheter. Lincolns linje segrade, men det dröjde nästan hundra år innan principen förverkligades. Filmen är intressant, också som ett inlägg i förra årets amerikanska valkamp.
När jag sett den började jag grubbla över Frans G Bengtsson, den lundalegendar som Staffan Björk i Nationalencyklopedin karakteriserar som ”en man med ett vidsträckt historiskt vetande, som gagnade hans ymniga konversation på Lunds näringsställen och i sinom tid kom hans essäistik till godo”.
Hade han inte skrivit en text om amerikanska inbördeskriget, en text med diametralt motsatta värderingar?
Jo då. Jag hittar en lång essä om nordstaternas general Ulysses S Grant i essäsamlingen Silversköldarna, utgiven 1931. Där läser jag:
Frans G. Bengtsson, legendarisk lundaförfattare, förespråkade i början av 1930-talet den rasideologi som låg till grund för imperialism och kolonialism och som gav upphov till Förintelsen under andra världskriget. ”Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna är ariernas blomma”, skrev Frans G Bengtsson bland annat.
”Lincoln”, rasismen, Frans G Bengtsson och Tobias Billström
Jag såg filmen ”Lincoln” häromdagen. Väl värd att se, framför allt för gestaltningen av Lincoln själv. Den handlar om hans kamp för att förmå den amerikanska kongressen att rösta för det trettonde tillägget i konstitutionen, den grundlagstext som ger USA:s svarta befolkning medborgerliga rättigheter. Lincolns linje segrade, men det dröjde nästan hundra år innan principen förverkligades. Filmen är intressant, också som ett inlägg i förra årets amerikanska valkamp.
När jag sett den började jag grubbla över Frans G Bengtsson, den lundalegendar som Staffan Björk i Nationalencyklopedin karakteriserar som ”en man med ett vidsträckt historiskt vetande, som gagnade hans ymniga konversation på Lunds näringsställen och i sinom tid kom hans essäistik till godo”.
Hade han inte skrivit en text om amerikanska inbördeskriget, en text med diametralt motsatta värderingar?
Jo då. Jag hittar en lång essä om nordstaternas general Ulysses S Grant i essäsamlingen Silversköldarna, utgiven 1931. Där läser jag:
”Det som gör inbördeskriget till ett storartat och tragiskt skådespel är att det var Södern som hade rätt. Tar man fasta på konfliktens negerteoretiska sida, tar man dess fraser på allvar och för man upp vinst och förlust i överensstämmelse med den, då når man följande sluttablå: på minuskontot ungefär 600 000 människor ihjälslagna i kriget, Södern ruinerad och förstörd, dess aristokrati krossad och Amerikas enda verkliga kultur med den; på pluskontot några millioner negrer omettiketterade från att i teknisk och formell bemärkelse vara slavar till att i ännu långt mera teknisk och formell bemärkelse bli fria. Detta finge då kallas en av mänsklighetens mera groteska transaktioner, alldenstund negrerna aldrig i främsta rummet varit vare sig ”slavar” eller ”fria” utan i främsta och avgörande rummet varit just vad de måste förbliva, nämligen just negrer, den konstant som en gång för alla bestämmer deras ekvation.”
Det var detta de satt och talade om på Lunds näringsställen i
början av 1930-talet när Hitler höll på att erövra makten i Tyskland.
I samma essäsamling upptäcker jag en text om J. A. de Gobineau, fransmannen som utvecklade den rasbiologi enligt vilken ariern står högst, ”negern” lägst och rasblandning leder till degenerering. Därmed var grunden lagd för Hitlers övermänniskoideologi och Förintelsen.
Frans G Bengtsson visar sig vara en entusiastisk specialist i ämnet. Jag läser:
”Enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta, och de bästa ha sin godhet i sitt blod. Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna äro ariernas blomma; deras blod är livets salt och en hög kulturs livselixir.”
”Silversköldarna” gavs ut 1931. Rasideologin var allmänt utbredd, inte minst bland Lunds lärda. Inom mindre än ett decennium skulle den leda till andra världskriget och Förintelsen. 1944, under andra världskrigets slutskede, kom en ny upplaga ut.
Frans G Bengtsson brukade beteckna sig som opolitisk och det fick han Lunds akademiker att tro. Förblindade av tidsandan upptäckte de inte att han förespråkade rasism, världshistoriens mest destruktiva ideologi. Tron på den opolitiske Frans G Bengtsson vårdas fortfarande i akademiska lundakretsar. 1986 bildades ett Frans G Bengtsson-sällskap.
Han skrev under andra världskrigets upptakt om krigarkungen Karl XII, i decennier högerextremismens idol, och om nordiska vikingars härjningar samtidigt som de tyska ”germanerna” försökte lägga världen under sig.
Frans G Bengtsson var inte originell. Rasismen var konventionellt tankegods när Frans G Bengtsson skrev. Det ursäktar inte den rasistiska propagandan i Silversköldarna. Det är dags att omvärdera Frans G Bengtsson.
Och Tobias Billström bör avgå.
I samma essäsamling upptäcker jag en text om J. A. de Gobineau, fransmannen som utvecklade den rasbiologi enligt vilken ariern står högst, ”negern” lägst och rasblandning leder till degenerering. Därmed var grunden lagd för Hitlers övermänniskoideologi och Förintelsen.
Frans G Bengtsson visar sig vara en entusiastisk specialist i ämnet. Jag läser:
”Enligt naturens egen ordning äro de bästa människorna bättre än de sämsta, och de bästa ha sin godhet i sitt blod. Bland mänsklighetens raser är den ariska den ojämförligt yppersta; germanerna äro ariernas blomma; deras blod är livets salt och en hög kulturs livselixir.”
”Silversköldarna” gavs ut 1931. Rasideologin var allmänt utbredd, inte minst bland Lunds lärda. Inom mindre än ett decennium skulle den leda till andra världskriget och Förintelsen. 1944, under andra världskrigets slutskede, kom en ny upplaga ut.
Frans G Bengtsson brukade beteckna sig som opolitisk och det fick han Lunds akademiker att tro. Förblindade av tidsandan upptäckte de inte att han förespråkade rasism, världshistoriens mest destruktiva ideologi. Tron på den opolitiske Frans G Bengtsson vårdas fortfarande i akademiska lundakretsar. 1986 bildades ett Frans G Bengtsson-sällskap.
Han skrev under andra världskrigets upptakt om krigarkungen Karl XII, i decennier högerextremismens idol, och om nordiska vikingars härjningar samtidigt som de tyska ”germanerna” försökte lägga världen under sig.
Frans G Bengtsson var inte originell. Rasismen var konventionellt tankegods när Frans G Bengtsson skrev. Det ursäktar inte den rasistiska propagandan i Silversköldarna. Det är dags att omvärdera Frans G Bengtsson.
Och Tobias Billström bör avgå.
Femklövern slaktar sjukvården
Flera tusen personer demonstrerade i lördags på flera orter
mot Region Skånes vanskötsel och nedskärning av den skånska sjukvården.
I Lund marscherade 1600 personer från Clemenstorget till Stortorget, och ännu fler slöt upp vid det avslutande torgmötet.
Foto: Per Roijer och Marianne Sonnby
I Malmö och Landskrona avgick också protestmarscher. I Landskrona
demonstrerade anmärkningsvärt många, 1000 personer gick i
demonstrationståget. Sjukhuset i Landskrona är utsatt för ett illa
underbyggt organisationsförslag, som vänder upp och ner på verksamheten
och riskerar synförmågan hos vissa patienter med ögonsjukdom.
I Ängelholm, Ystad, Hässleholm och Helsingborg arrangerades protestmöten.
På plakaten i Lund kunde man läsa: "Marknadsvärde eller människovärde?", "Femklövern slaktar sjukvården", "Vård efter behov", "Stoppa sammanslagningen nu", "Nu är det blodigt allvar", "Stöd våra sjuksköterskor och undersköterskor", "Stoppa flyttkaoset".
Företrädare för sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och medicinstuderande talade. Arrangör på de flesta orter var nätverket Rädda Vården.
Nätverket Rädda Vården bildades av i början av september 2012. Socialistiska Läkare hade kallat till ett planeringsmöte inför en demonstration, då uppslutningen blev långt större än väntat beslöts att man skulle skapa ett nätverk för ett mer långsiktigt arbete. På nätverkets Facebooksida finns mer information.
De skriver:
Vården i Skåne befinner sig i en kris, vilket är uppenbart för den som har följt de lokala mediernas rapportering om problemen inom den skånska vården. Initiativet till att ordna en demonstration kom från kampanjen ”Välfärd utan vinst” som i Stockholm och i andra städer lockade många personer att demonstrera mot vinstuttagen.
Vi ansåg att våra problem här i Skåne är större än att bara handla om vinstuttag. Krisen är så allvarlig att vi valde den defensiva huvudparollen ”Rädda Vården”. De tre underparollerna kring vilka vi kunde samlas var ”Nej till nedskärningar”, ”Nej till privat vård” och ”Stoppa sammanslagningen”.
Trots starka offentliga finanser fortgår en vårdslakt som saknar motstycke i Sveriges historia. För att skära skära ned ytterligare 450 miljoner kronor i Skånes Universitetssjukhus SUS redan hårt bantade budget har femklövern lämnat över driften av sjukhuset till ekonomer. Allt färre vårdplatser ska täcka vårdbehovet för en allt större befolkning. Konsekvenserna är längre vårdköer, sämre vårdkvalitet och tragiska dödsfall orsakad av resursbrist.
Per Roijer
Fy fan vad roligt det är att se er!
Jag har varit politiskt aktiv i 15 år, men det var ju tusan, att det skulle krävas en nedmontering av Skånes, ja kanske Sveriges, kanske ett av världens bästa Universitetssjukhus för att vi Lundabor skulle masa oss ut och demonstrera!
Allt för länge har vi knutit näven i byxfickan. Men inte nu längre, nu knyter vi den i luften och säger: Nu får det vara nog!
Var är alla undersköterskor???
Alla sjuksköterskor???
Var är personalen på BIVA? Den respekt som arbetsgivaren inte visar Er. Den får ni av folket här idag: En applåd!!!
Alla sekreterare, sjukgymnaster, vårdbiträden, alla arbetsterapeuter, kuratorer och psykologer och läkare.
Det är Ni som gör att humanismen, solidariteten och medmänskligheten lever, trots politikernas nedskärningar!!!
En applåd till all vårdpersonal som är här och kämpar idag!!!
Sverige är ett av världens rikaste länder. Varför ska vi spara?
Kan någon förklara för mig, varför Sverige med EU:s lägsta statsskuld, och med ett enormt överskott i våra finanser måste spara på sjukvården?
Jag fattar det inte! Det är ologiskt att ett rikt land ska stressa och hetsa oss att jobba så att vi går in i väggen.
Det är en omöjlig ekvation: Att allt fler äldre och sjukare patienter ska vårdas av allt färre personal.
Det går inte ihop. Det är som Peps Persson säger: Falsk Matematik!
Men det handlar inte om logik - det handlar om en nyliberal politik.
För vet ni vad det alltid finns pengar till? De privata vårdbolagen: Carema och Attendo och allt vad de heter. Som 2010 gjorde en samlad vinst på 13 miljarder kronor. Det hade räckt till att anställa över 20 000 undersköterskor och sjuksköterskor.
Kom inte och säg att det saknas pengar! Frågan är om pengarna används rätt? Var gör pengarna mest nytta, på bankkonton i Jersey eller Bahamas, eller i vården i Sverige?
Ulf Lundell sa att svensken måste vara en fegis som låter skattepengar gå in i välfärden i ena ändan för att sedan låta de försvinna ut i skatteparadis i andra ändan.
Jag är inte kristen men det finns ett stycke i Nya testamentet där Jesus piskar ut köpmännen ur templet, för där hör de inte hemma.
Piska ut de vinstmaximerande riskkapitalisterna och återupprätta en behovsstyrd vård som sätter människovärdet först - inte marknadsvärdet.
En sjuk människas lidande ska inte mätas i pengar.
För det som är ett skatteparadis för herrar direktörer i Carema, blir till ett nedskärningsinferno för den offentliga vården. När direktörerna för Carema plockar ut 900 miljoner kronor i egen ficka i år, så blir det lika mycket mindre pengar för det offentliga. Den privata vården dränerar den offentliga.
Ni kommer säkert ihåg hur blöjorna inte fick bytas innan de nått sin fulla kapacitet.
Det är särskilt stötande eftersom hela deras affärsidé går ut på att rationalisera vården. Hur rationaliserar man? Drar in på personal, försämrar scheman och kör över fackliga rättigheter. Det är de dementa som blir liggande utan tillsyn som får betala det högsta priset.
Det är inte så långt kvar till valet 2014 och borgarna har bråttom. Nu ska halva primärvården bolagiseras. Folktandvården ska bolagiseras till 1 januari. Hudkliniken i Lund ska bli privat vårdval. På alltfler platser är det vinstintresset som kommer att styra, om vi inte sätter stopp!
Det är omoraliskt, det är girigt och det borde vara förbjudet. Vi kan tyvärr inte förbjuda människans girighet, men vi kan förbjuda privatisering av vården.
Och Apoteket har privatiserats. Hur tänkte de där egentligen? När apoteksmonopolet togs bort tillkom 317 nya apotek. 250 av dem ligger i Stockholms län. I glesbygden har i princip inga nya apotek byggts.
När de skulle privatisera så sa politikerna till: Någon måste öppna ett apotek i Bollnäs! Neeeej... Inte Bollnäs. Joooo någon måste ta Bollnäs. Men om ni inte går med vinst efter 2013 så kan ni lägga ner.
Reumatikerna som inte får ut sina mediciner - som får springa på sex olika apotek för att få ut recept. Men då får de ju å andra sidan motion och det behöver de ju?
I Lund marscherade 1600 personer från Clemenstorget till Stortorget, och ännu fler slöt upp vid det avslutande torgmötet.
Foto: Per Roijer och Marianne Sonnby
I Ängelholm, Ystad, Hässleholm och Helsingborg arrangerades protestmöten.
På plakaten i Lund kunde man läsa: "Marknadsvärde eller människovärde?", "Femklövern slaktar sjukvården", "Vård efter behov", "Stoppa sammanslagningen nu", "Nu är det blodigt allvar", "Stöd våra sjuksköterskor och undersköterskor", "Stoppa flyttkaoset".
Företrädare för sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och medicinstuderande talade. Arrangör på de flesta orter var nätverket Rädda Vården.
Nätverket Rädda Vården bildades av i början av september 2012. Socialistiska Läkare hade kallat till ett planeringsmöte inför en demonstration, då uppslutningen blev långt större än väntat beslöts att man skulle skapa ett nätverk för ett mer långsiktigt arbete. På nätverkets Facebooksida finns mer information.
De skriver:
Vården i Skåne befinner sig i en kris, vilket är uppenbart för den som har följt de lokala mediernas rapportering om problemen inom den skånska vården. Initiativet till att ordna en demonstration kom från kampanjen ”Välfärd utan vinst” som i Stockholm och i andra städer lockade många personer att demonstrera mot vinstuttagen.
Vi ansåg att våra problem här i Skåne är större än att bara handla om vinstuttag. Krisen är så allvarlig att vi valde den defensiva huvudparollen ”Rädda Vården”. De tre underparollerna kring vilka vi kunde samlas var ”Nej till nedskärningar”, ”Nej till privat vård” och ”Stoppa sammanslagningen”.
Trots starka offentliga finanser fortgår en vårdslakt som saknar motstycke i Sveriges historia. För att skära skära ned ytterligare 450 miljoner kronor i Skånes Universitetssjukhus SUS redan hårt bantade budget har femklövern lämnat över driften av sjukhuset till ekonomer. Allt färre vårdplatser ska täcka vårdbehovet för en allt större befolkning. Konsekvenserna är längre vårdköer, sämre vårdkvalitet och tragiska dödsfall orsakad av resursbrist.
Per Roijer
Tal av Nils Littorins i Lund den 16 mars
Fy fan vad roligt det är att se er!
Jag har varit politiskt aktiv i 15 år, men det var ju tusan, att det skulle krävas en nedmontering av Skånes, ja kanske Sveriges, kanske ett av världens bästa Universitetssjukhus för att vi Lundabor skulle masa oss ut och demonstrera!
Allt för länge har vi knutit näven i byxfickan. Men inte nu längre, nu knyter vi den i luften och säger: Nu får det vara nog!
Var är alla undersköterskor???
Alla sjuksköterskor???
Var är personalen på BIVA? Den respekt som arbetsgivaren inte visar Er. Den får ni av folket här idag: En applåd!!!
Alla sekreterare, sjukgymnaster, vårdbiträden, alla arbetsterapeuter, kuratorer och psykologer och läkare.
Det är Ni som gör att humanismen, solidariteten och medmänskligheten lever, trots politikernas nedskärningar!!!
En applåd till all vårdpersonal som är här och kämpar idag!!!
Sverige är ett av världens rikaste länder. Varför ska vi spara?
Kan någon förklara för mig, varför Sverige med EU:s lägsta statsskuld, och med ett enormt överskott i våra finanser måste spara på sjukvården?
Jag fattar det inte! Det är ologiskt att ett rikt land ska stressa och hetsa oss att jobba så att vi går in i väggen.
Det är en omöjlig ekvation: Att allt fler äldre och sjukare patienter ska vårdas av allt färre personal.
Det går inte ihop. Det är som Peps Persson säger: Falsk Matematik!
Men det handlar inte om logik - det handlar om en nyliberal politik.
För vet ni vad det alltid finns pengar till? De privata vårdbolagen: Carema och Attendo och allt vad de heter. Som 2010 gjorde en samlad vinst på 13 miljarder kronor. Det hade räckt till att anställa över 20 000 undersköterskor och sjuksköterskor.
Kom inte och säg att det saknas pengar! Frågan är om pengarna används rätt? Var gör pengarna mest nytta, på bankkonton i Jersey eller Bahamas, eller i vården i Sverige?
Ulf Lundell sa att svensken måste vara en fegis som låter skattepengar gå in i välfärden i ena ändan för att sedan låta de försvinna ut i skatteparadis i andra ändan.
Jag är inte kristen men det finns ett stycke i Nya testamentet där Jesus piskar ut köpmännen ur templet, för där hör de inte hemma.
Piska ut de vinstmaximerande riskkapitalisterna och återupprätta en behovsstyrd vård som sätter människovärdet först - inte marknadsvärdet.
En sjuk människas lidande ska inte mätas i pengar.
För det som är ett skatteparadis för herrar direktörer i Carema, blir till ett nedskärningsinferno för den offentliga vården. När direktörerna för Carema plockar ut 900 miljoner kronor i egen ficka i år, så blir det lika mycket mindre pengar för det offentliga. Den privata vården dränerar den offentliga.
Ni kommer säkert ihåg hur blöjorna inte fick bytas innan de nått sin fulla kapacitet.
Det är särskilt stötande eftersom hela deras affärsidé går ut på att rationalisera vården. Hur rationaliserar man? Drar in på personal, försämrar scheman och kör över fackliga rättigheter. Det är de dementa som blir liggande utan tillsyn som får betala det högsta priset.
Det är inte så långt kvar till valet 2014 och borgarna har bråttom. Nu ska halva primärvården bolagiseras. Folktandvården ska bolagiseras till 1 januari. Hudkliniken i Lund ska bli privat vårdval. På alltfler platser är det vinstintresset som kommer att styra, om vi inte sätter stopp!
Det är omoraliskt, det är girigt och det borde vara förbjudet. Vi kan tyvärr inte förbjuda människans girighet, men vi kan förbjuda privatisering av vården.
Och Apoteket har privatiserats. Hur tänkte de där egentligen? När apoteksmonopolet togs bort tillkom 317 nya apotek. 250 av dem ligger i Stockholms län. I glesbygden har i princip inga nya apotek byggts.
När de skulle privatisera så sa politikerna till: Någon måste öppna ett apotek i Bollnäs! Neeeej... Inte Bollnäs. Joooo någon måste ta Bollnäs. Men om ni inte går med vinst efter 2013 så kan ni lägga ner.
Reumatikerna som inte får ut sina mediciner - som får springa på sex olika apotek för att få ut recept. Men då får de ju å andra sidan motion och det behöver de ju?
Men det är inte så himla lätt att tjäna pengar på att sälja
mediciner. Det är en tuff marknad. Det är därför som de måste sälja
smink, godis och glass. Jättebra för alla överviktiga diabetiker!
Femklövern har en outtalad plan: Nedskärningarna i den offentliga vården, i Lund, Landskrona, Malmö och hela Skåne, ska slå in dörren för privat vård och privata försäkringar.
En gemensam sjukvård som endast innehåller ett begränsat basutbud skapar ett tryck för att betala extra privat för att få en vård av god kvalitet.
Marknaden för sjukvårdsförsäkringar växer nu årligen med upp emot 30 procent!
Regiondirektör Jonas Rastad ifrågasätter om en del operationer verkligen ska bekostas av skattemedel. Här kan man ana den verkliga planen.
Så vem jobbar Pia Kinhult (m) för? Folket eller vård- och försäkringsbolagen?
I USA har man ett mer renodlat privat system. Där är det storleken på plånboken som avgör om du får en bra vård eller inte. Där är vi inte i Sverige. Inte än. Men ge högerpolitiken lite tid så.
Frågan vi måste ställa oss. Det verkliga vårdvalet, Hälsovalet är: Vilken vård vill vi ha? Ska diplomaten få bättre och snabbare vård än städerskan?
Hur ska vården finansieras, via privata försäkringar, som i USA eller solidariskt genom skatten?
Ska vi ha en sjukvård fri från vinstintresse som är lika för alla?
Vill vi ha människovärde eller marknadsvärde?
Maciej Zarembas artiklar om New Public management. Hur politiker och byråkrater leker affär med välfärden. Hur läkare på vårdcentraler sitter och räknar pinnar. Den som hinner med flest patienter per timme drar in mest pengar. Det är de lätta, minst sjuka, ja de välmående och rika patienterna som är mest lönsamma.
Multisjuka äldre, sociala problem och komplexa sjukdomsfall - sådant som borde vara en spännande utmaning för läkare sorteras bort eftersom de inte är lönsamma nog. Allt i effektivitetens och marknadsanpassningens namn.
Jag vill inte välja vårdcentral. Jag vill inte välja sjukhus och jag vill inte välja kirurg. Jag vill ha en sjukvård som fungerar. Var jag än bor och var jag än befinner mig i livet.
Samhället tycks besatt av en valfrihetsneuros. Välj elbolag, välj skola och välj läkare. Jag varken orkar eller vill.
Det är ju därför jag betalar skatt! Jag behöver inte betala en krona i skatt, men när jag gör det så förväntar jag mig en social trygghet för mig och min familj.
Om någon av oss blir sjuka så ska vi inte behöva oroa oss över att det inte finns vårdplatser eller att vi saknar rätt försäkring.
Jag vill inte känna att jag valde fel vårdcentral, eller att jag valde fel försäkring om min mamma blir bortglömd i någon sjukhuskorridor.
Valfriheten är bedräglig. Politikerna slår sönder väl fungerande offentliga vårdenheter, sen vill de att vi ska välja på ”privata aktörer” där pengarna försvinner i skatteparadis, inte sällan tjänar de själva pengar på affären genom konsulter, nepotism och svågerpolitik. Som affären med Transmedica.
Så blir det när patienter förvandlas till varor.
Så jag måste fråga: Är det verkligen valfrihet vi vill ha?
Kan vi inte tala om frihet istället. Utan det där jobbiga valet.
Den där vackra friheten som Björn Afzelius sjunger om i ”Sång till friheten”. Nej, äkta frihet är att bo där jag vill och veta att det finns en säker och human sjukvård.
Frihet är att som sjuk få resurser att leva bästa möjliga liv. Frihet är att inte vara en belastning för anhöriga eftersom det finns tillräckligt med personal och vårdplatser. Frihet är att slippa välja, när samma goda vårdkvalitet finns över hela Sveriges land.
Frihet, detta vackra namn, handlar om människovärde och trygghet. Och det är inte något som vi ska välja. Det är en rättighet.
För en vecka sedan firades 8 mars, Internationella kvinnodagen. Ni vet den där dagen varje år då man får prata om kvinnofrågor utan att bli näthatad. Jag tänkte bryta den traditionen och säga några ord idag också.
Om vi som samhälle menar allvar med jämställdhet borde undersköterskornas, och alla andra låga kvinnolöner höjas.
När vi kräver mer resurser till den offentliga vården, så menar jag att vi också kräver ett slut på lönediskrimineringen. Jämställdheten kräver mer resurser! Till löner, fler anställda och bättre arbetsmiljö!
Och jämställdheten kräver att pengarna slutar försvinna från det offentliga till herrar direktörer i det privata näringslivet.
Länge leve jämställdheten, leve solidariteten och vi fortsätter kämpa för vården! Vi fortsätter vara en blåslampa i häcken på de som bestämmer - för det behöver dom!
Femklövern har en outtalad plan: Nedskärningarna i den offentliga vården, i Lund, Landskrona, Malmö och hela Skåne, ska slå in dörren för privat vård och privata försäkringar.
En gemensam sjukvård som endast innehåller ett begränsat basutbud skapar ett tryck för att betala extra privat för att få en vård av god kvalitet.
Marknaden för sjukvårdsförsäkringar växer nu årligen med upp emot 30 procent!
Regiondirektör Jonas Rastad ifrågasätter om en del operationer verkligen ska bekostas av skattemedel. Här kan man ana den verkliga planen.
Så vem jobbar Pia Kinhult (m) för? Folket eller vård- och försäkringsbolagen?
I USA har man ett mer renodlat privat system. Där är det storleken på plånboken som avgör om du får en bra vård eller inte. Där är vi inte i Sverige. Inte än. Men ge högerpolitiken lite tid så.
Frågan vi måste ställa oss. Det verkliga vårdvalet, Hälsovalet är: Vilken vård vill vi ha? Ska diplomaten få bättre och snabbare vård än städerskan?
Hur ska vården finansieras, via privata försäkringar, som i USA eller solidariskt genom skatten?
Ska vi ha en sjukvård fri från vinstintresse som är lika för alla?
Vill vi ha människovärde eller marknadsvärde?
Maciej Zarembas artiklar om New Public management. Hur politiker och byråkrater leker affär med välfärden. Hur läkare på vårdcentraler sitter och räknar pinnar. Den som hinner med flest patienter per timme drar in mest pengar. Det är de lätta, minst sjuka, ja de välmående och rika patienterna som är mest lönsamma.
Multisjuka äldre, sociala problem och komplexa sjukdomsfall - sådant som borde vara en spännande utmaning för läkare sorteras bort eftersom de inte är lönsamma nog. Allt i effektivitetens och marknadsanpassningens namn.
Jag vill inte välja vårdcentral. Jag vill inte välja sjukhus och jag vill inte välja kirurg. Jag vill ha en sjukvård som fungerar. Var jag än bor och var jag än befinner mig i livet.
Samhället tycks besatt av en valfrihetsneuros. Välj elbolag, välj skola och välj läkare. Jag varken orkar eller vill.
Det är ju därför jag betalar skatt! Jag behöver inte betala en krona i skatt, men när jag gör det så förväntar jag mig en social trygghet för mig och min familj.
Om någon av oss blir sjuka så ska vi inte behöva oroa oss över att det inte finns vårdplatser eller att vi saknar rätt försäkring.
Jag vill inte känna att jag valde fel vårdcentral, eller att jag valde fel försäkring om min mamma blir bortglömd i någon sjukhuskorridor.
Valfriheten är bedräglig. Politikerna slår sönder väl fungerande offentliga vårdenheter, sen vill de att vi ska välja på ”privata aktörer” där pengarna försvinner i skatteparadis, inte sällan tjänar de själva pengar på affären genom konsulter, nepotism och svågerpolitik. Som affären med Transmedica.
Så blir det när patienter förvandlas till varor.
Så jag måste fråga: Är det verkligen valfrihet vi vill ha?
Kan vi inte tala om frihet istället. Utan det där jobbiga valet.
Den där vackra friheten som Björn Afzelius sjunger om i ”Sång till friheten”. Nej, äkta frihet är att bo där jag vill och veta att det finns en säker och human sjukvård.
Frihet är att som sjuk få resurser att leva bästa möjliga liv. Frihet är att inte vara en belastning för anhöriga eftersom det finns tillräckligt med personal och vårdplatser. Frihet är att slippa välja, när samma goda vårdkvalitet finns över hela Sveriges land.
Frihet, detta vackra namn, handlar om människovärde och trygghet. Och det är inte något som vi ska välja. Det är en rättighet.
För en vecka sedan firades 8 mars, Internationella kvinnodagen. Ni vet den där dagen varje år då man får prata om kvinnofrågor utan att bli näthatad. Jag tänkte bryta den traditionen och säga några ord idag också.
Om vi som samhälle menar allvar med jämställdhet borde undersköterskornas, och alla andra låga kvinnolöner höjas.
När vi kräver mer resurser till den offentliga vården, så menar jag att vi också kräver ett slut på lönediskrimineringen. Jämställdheten kräver mer resurser! Till löner, fler anställda och bättre arbetsmiljö!
Och jämställdheten kräver att pengarna slutar försvinna från det offentliga till herrar direktörer i det privata näringslivet.
Länge leve jämställdheten, leve solidariteten och vi fortsätter kämpa för vården! Vi fortsätter vara en blåslampa i häcken på de som bestämmer - för det behöver dom!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)