VB har en lång historia som lokal vänstertidning i Lund. 30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare. Under de senaste tio åren har tidningen kommit ut med ett nummer varje vecka, numera som webbnummer och i bloggform.
2006-12-21
Veckobladet
vill liksom tomten önska alla sina läsare God Jul och ett Gott Nytt År. Hur det blir med VB under det kommande året är fortfarande en öppen fråga men vi återkommer en vecka in i januari med ett nytt webb-nummer och sedan ligger det även ett pappersnummer i planeringen.
Red
Red
Tasso
av Gr
Så har nu även Tasso Stafilides lämnat vänsterpartiet, efter 22 år, därför att det är för trångt och sekteristiskt. Han var förstås besviken över att inte komma högre på riksdagslistan i Stockholm, dit han hade flyttat från Skåne (varifrån han representerat partiet i åtta år). Men detta var knappast ett huvudmotiv - han har ju stannat till nu.
Nej, det konkreta han pekar på är hur han har isolerats, hur hans kvalifikationer inom HBT-politiken inte utnyttjades i valrörelsen utan att man skickade fram nya (och rimligen mindre kvalificerade) talesmän. Och att detta var del av en allmän policy. Tasso pekade på hur t.ex. Johan Lönnroths kvalifikationer inom den ekonomiska politiken inte heller utnyttjades - Johan är ju fortfarande med i partiet.
Skulden lägger Tasso på partistyrelsen, men påpekar att den i sin tur bygger på en politik som fastställdes på den förra kongressen. Men han duckade när radioreportern ville locka fram en kritik av Lars Ohly: "nej, Lasse följer bara styrelsens beslut".
I Lund talar v-representanter om att partiet numera är enat och att valnederlaget till stor del berodde på att partiet "uppfattades som mindre öppet, åtminstone i massmedierna". Tja, Tasso med sin goda insyn i partiets ledning har tydligen samma uppfattning.
Nej, det konkreta han pekar på är hur han har isolerats, hur hans kvalifikationer inom HBT-politiken inte utnyttjades i valrörelsen utan att man skickade fram nya (och rimligen mindre kvalificerade) talesmän. Och att detta var del av en allmän policy. Tasso pekade på hur t.ex. Johan Lönnroths kvalifikationer inom den ekonomiska politiken inte heller utnyttjades - Johan är ju fortfarande med i partiet.
Skulden lägger Tasso på partistyrelsen, men påpekar att den i sin tur bygger på en politik som fastställdes på den förra kongressen. Men han duckade när radioreportern ville locka fram en kritik av Lars Ohly: "nej, Lasse följer bara styrelsens beslut".
I Lund talar v-representanter om att partiet numera är enat och att valnederlaget till stor del berodde på att partiet "uppfattades som mindre öppet, åtminstone i massmedierna". Tja, Tasso med sin goda insyn i partiets ledning har tydligen samma uppfattning.
Om kommunalt partistöd
av Ulf Nymark
Avslaget i VB är högaktuellt i rikspolitiken
En skribent i förra veckans VB tycker att Demokratisk Vänsters motion om det kommunala partistödets användning känns "avslaget" som moraliskt ifrågasättande. Detta eftersom DV inte har regional och/eller landsövergripande organisation dit vi skulle kunna skicka vårt kommunala partistöd.
Tystnad från övriga partier
Må så vara att DV (ännu) inte har en övergripande partiorganisation. Men det kanske är just därför som vi vågar väcka frågan. När dagspressen avslöjade att ett parti i sina stadgar stipulerar att en fjärdedel av det lokala partistödet ska gå till partihögkvarteret hördes inte ett pip från övriga partier. DV:s motion möter de andra partierna i Lund med kompakt tystnad. Kanske vågar man försiktigt dra slutsatsen att förorenat mjöl i partistödspåsen inte begränsar sig till ett parti, utan är en betydligt mera spridd företeelse?
Juridik
VB-skribenten misstar sig också om hon/han tror att det handlar enbart om moral. Det handlar också - och i högsta grad - om juridik. Juridiken går nödvändigtvis inte alltid hand i hand med moralen, men gör det alldeles uppenbart i detta fall. Det är helt enkelt olagligt att använda kommunalt partistöd till annat än lokala ändamål. I förarbetena till kommunallagen ska lokalt partistöd "uteslutande avse den partiverksamhet som är anknuten till kommunen respektive landstinget" (Prop. 1990/91:117).
I brist på tydliga sanktionsregler och oklara möjligheter att avkräva partierna redovisning av hur lokalt partistöd används har missbruk av stödet aldrig lett till rättslig prövning.
Dagens samhälle
En tidning som inte tar lätt på lagstridig användning av kommunalt partistöd är kommunernas och landstingens tidning, Dagens Samhälle. Ett par dagar efter att DV:s motion lämnats in till fullmäktige i Lund belystes där i stort uppslagna artiklar missbruket av kommunalt partistöd. Bland annat citerades jurister på Sveriges Kommuner och Landsting, som hävdar att rättsläget är glasklart: att slussa kommunala pengar till regionala och centrala partikassor är ett lagbrott.
Dagens Samhälle följer i veckans nummer upp sina tidigare artiklar med intervjuer med företrädare för partierna i riksdagen. Sossarnas partisekreterare vill se över regelverket i syfte att öka kontrollen, såväl folkpartiet som moderaterna instämmer. Den moderate vice ordföranden i Konstitutionsutskottet tänker dessutom ta upp frågan vid nästa KU-möte i januari.
Högaktuell fråga
Vi i DV-konstaterar att vår motion ligger alldeles rätt i tiden: Frågan är högaktuell på nationell basis. Det ser vi gärna att den blir i Lund också. För det finns ingen anledning att vänta på ny lagstiftning: Lunds kommun kan självt motverka lagöverträdelser eller i varje fall göra dem synliga för allmänheten.
En skribent i förra veckans VB tycker att Demokratisk Vänsters motion om det kommunala partistödets användning känns "avslaget" som moraliskt ifrågasättande. Detta eftersom DV inte har regional och/eller landsövergripande organisation dit vi skulle kunna skicka vårt kommunala partistöd.
Tystnad från övriga partier
Må så vara att DV (ännu) inte har en övergripande partiorganisation. Men det kanske är just därför som vi vågar väcka frågan. När dagspressen avslöjade att ett parti i sina stadgar stipulerar att en fjärdedel av det lokala partistödet ska gå till partihögkvarteret hördes inte ett pip från övriga partier. DV:s motion möter de andra partierna i Lund med kompakt tystnad. Kanske vågar man försiktigt dra slutsatsen att förorenat mjöl i partistödspåsen inte begränsar sig till ett parti, utan är en betydligt mera spridd företeelse?
Juridik
VB-skribenten misstar sig också om hon/han tror att det handlar enbart om moral. Det handlar också - och i högsta grad - om juridik. Juridiken går nödvändigtvis inte alltid hand i hand med moralen, men gör det alldeles uppenbart i detta fall. Det är helt enkelt olagligt att använda kommunalt partistöd till annat än lokala ändamål. I förarbetena till kommunallagen ska lokalt partistöd "uteslutande avse den partiverksamhet som är anknuten till kommunen respektive landstinget" (Prop. 1990/91:117).
I brist på tydliga sanktionsregler och oklara möjligheter att avkräva partierna redovisning av hur lokalt partistöd används har missbruk av stödet aldrig lett till rättslig prövning.
Dagens samhälle
En tidning som inte tar lätt på lagstridig användning av kommunalt partistöd är kommunernas och landstingens tidning, Dagens Samhälle. Ett par dagar efter att DV:s motion lämnats in till fullmäktige i Lund belystes där i stort uppslagna artiklar missbruket av kommunalt partistöd. Bland annat citerades jurister på Sveriges Kommuner och Landsting, som hävdar att rättsläget är glasklart: att slussa kommunala pengar till regionala och centrala partikassor är ett lagbrott.
Dagens Samhälle följer i veckans nummer upp sina tidigare artiklar med intervjuer med företrädare för partierna i riksdagen. Sossarnas partisekreterare vill se över regelverket i syfte att öka kontrollen, såväl folkpartiet som moderaterna instämmer. Den moderate vice ordföranden i Konstitutionsutskottet tänker dessutom ta upp frågan vid nästa KU-möte i januari.
Högaktuell fråga
Vi i DV-konstaterar att vår motion ligger alldeles rätt i tiden: Frågan är högaktuell på nationell basis. Det ser vi gärna att den blir i Lund också. För det finns ingen anledning att vänta på ny lagstiftning: Lunds kommun kan självt motverka lagöverträdelser eller i varje fall göra dem synliga för allmänheten.
Den otäcka krönikan
av Lotte Möller
I höstas ringde en redaktör från månadstidningen Allt om Trädgård och undrade om jag ville skriva en krönika, ungefär 3.000 tecken med lämning i november, för deras januarinummer.
Dagen efter jag mejlat i väg mitt alster fick jag besked från tidningen att slutet måste göras om. Det var FÖR hemskt.
Okej. Visserligen har jag skrivit krönikor för Moderna Tider, Aftonbladet, Månadsjournalen och andra publikationer där jag aldrig någonsin blivit ombedd att ändra något. Men jag är inte den som är den. De sista fyra raderna togs bort och ersattes av fem nya.
Redaktören ringde igen och meddelade att jag hade missuppfattat saken. ALLT det där otäcka måste bort.
- Jag får själv en klump i magen när jag läser det, sa hon.
Jamen en personlig krönika uttrycker inte tidningens redaktionella åsikt, förklarade jag. Man måste våga sticka ut hakan annars blir det man skriver ointressant
- Du vet inte hur känsliga läsarna är, suckade hon.
Det blev ingen krönika i Allt om Trädgård. Någonstans måste gränsen för ens medgörlighet sättas och den journalistiska friheten måste värnas. Nu får VB:s läsare möjlighet att ta del av den förargelseväckande krönikan, dels med de ursprungliga slutet, dels med det nya, och kan ställning till om det överhuvudtaget är lämpligt är publicera sådant.
Men läs på egen risk. Helgerna KAN bli förstörda.
FÅGLARNA ÄR trädgårdsvinterns blommor. Det är självklart att de ska matas liksom rabatterna ska vattnas när de slokar i sommarvärmen.
I somras gjorde jag faktiskt båda delar. Blommorna fick vatten och fåglarna fick mat och så fortsatte det hela hösten. Fågelmatningen alltså, inte vattningen. Numera förestår jag en åretruntservering för de bevingade blomstren.
-Du skämmer bort dem, sa bekanta i augusti när ännu en kull blåmesungar trängdes kring fröbehållaren. Fåglar måste lära sig att klara sig själva.
Som om trädgården vore ett ornitologisk uppfostringshem!
Varför beskylls man inte för att pjoska med rosorna när man ger dem gödning och vatten? Varför säger ingen att Mme Hardy och Constance Spry är vuxna damer och kan stå på egna ben?
Dumma frågor. Alla vet att man inte odlar rosor av osjäviska skäl utan för sin egen och andras glädje. Samma sak med fåglarna. Jag blir glad av att titta på dem och vill därför, helt egoistiskt, att de ska ge min trädgård fem stjärnor.
Men vilka är de bästa fågelattraktionerna? Rödhakar och talgoxar kan inte köpas i något gardencenter. Man måste ordna till det för att få dem som gäster. Hur skulle en annons i Småfågelsposten utformas?
¨Varierad restaurangmeny¨ skulle det förstås stå. ¨Läckra syrenknoppar¨ borde appellera särskilt till domherrar. ¨Rika badmöjligheter¨ är heller ingen lögn eftersom här finns en stor damm. Det skulle också framhävas att här förutom ¨bekväma holkar¨ finns ¨höga träd och lummiga buskage¨. En självklarhet i ett äldre villaområde, kan man tycka. Men inte mindre än tre fina trädgårdar här i kvarteret har nyligen försvunnit på grund av att nya ägare har installerat jordvärme. Det kräver att all växtlighet måste bort. Rosor, fruktträd, hallonbuskar - rubbet.
Det är inte klokt vad folk gör för att spara lite slantar. Elpriserna stiger, javisst, men har man råd att köpa en fastighet centralt i Lund har man också råd till den lite högre elräkning som det blir med exempelvis fjärrvärme eller luftvärmepump. Bygglov krävs för att sätta upp det minsta lilla plank men det är fritt fram att vandalisera gamla trädgårdar.
För fåglarna är detta katastrofalt. Ingenstans att bygga bon, ingen murknande ved med läckra insekter, inga bärbuskar, inte ens någon gren att slå sig ner på för att sjunga. Men okej, dessa kalhyggen får min trädgård att framstå som desto gästvänligare. Kruxet är bara den svarta katten som smyger omkring och fyller den med de församlade fåglarnas skärrade varningsläten. Jag kan inte skyta med ¨garanterat kattfritt¨.
Min far tyckte också om småfåglar. Alla katter var för honom potentiella mördare och han hade specialkonstruerat en burliknande fälla för dem. När en misse gått in i den ställde han den bakom bilens avgasrör och satte på motorn. Det gick snabbt. Sedan lät han garva pälsen för inget är så bra att lägga på värkande leder som kattskinn. En dag besökte han en artrosdrabbad bekant några hus längre bort för att skänka henne den senaste trofén. Tablå. Den vackra, röda pälsen hade tillhört hennes försvunna Dolly.
(slut 1) Förmodligen bor svartingen i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att den inte har något att jaga i sin egen trädgård. Fars gamla bur är borta fast jag saknar bil och hade ändå inte kunnat använda den. Men kanske är det trots allt bra för fåglarna att jag inte fixar alla deras problem.
(slut 2) Det var förstås gräsligt att min far - en i övrigt förtjusande man - så kallblodigt avrättade andra människors älskade husdjur. Men frågan är: hur avvisar man en objuden fågeljägare på ett civiliserat sätt? Förmodligen bor den svarta katten i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att det inte finns något att hämta i den egna trädgården. Tips emottages tacksamt.
Dagen efter jag mejlat i väg mitt alster fick jag besked från tidningen att slutet måste göras om. Det var FÖR hemskt.
Okej. Visserligen har jag skrivit krönikor för Moderna Tider, Aftonbladet, Månadsjournalen och andra publikationer där jag aldrig någonsin blivit ombedd att ändra något. Men jag är inte den som är den. De sista fyra raderna togs bort och ersattes av fem nya.
Redaktören ringde igen och meddelade att jag hade missuppfattat saken. ALLT det där otäcka måste bort.
- Jag får själv en klump i magen när jag läser det, sa hon.
Jamen en personlig krönika uttrycker inte tidningens redaktionella åsikt, förklarade jag. Man måste våga sticka ut hakan annars blir det man skriver ointressant
- Du vet inte hur känsliga läsarna är, suckade hon.
Det blev ingen krönika i Allt om Trädgård. Någonstans måste gränsen för ens medgörlighet sättas och den journalistiska friheten måste värnas. Nu får VB:s läsare möjlighet att ta del av den förargelseväckande krönikan, dels med de ursprungliga slutet, dels med det nya, och kan ställning till om det överhuvudtaget är lämpligt är publicera sådant.
Men läs på egen risk. Helgerna KAN bli förstörda.
FÅGLARNA ÄR trädgårdsvinterns blommor. Det är självklart att de ska matas liksom rabatterna ska vattnas när de slokar i sommarvärmen.
I somras gjorde jag faktiskt båda delar. Blommorna fick vatten och fåglarna fick mat och så fortsatte det hela hösten. Fågelmatningen alltså, inte vattningen. Numera förestår jag en åretruntservering för de bevingade blomstren.
-Du skämmer bort dem, sa bekanta i augusti när ännu en kull blåmesungar trängdes kring fröbehållaren. Fåglar måste lära sig att klara sig själva.
Som om trädgården vore ett ornitologisk uppfostringshem!
Varför beskylls man inte för att pjoska med rosorna när man ger dem gödning och vatten? Varför säger ingen att Mme Hardy och Constance Spry är vuxna damer och kan stå på egna ben?
Dumma frågor. Alla vet att man inte odlar rosor av osjäviska skäl utan för sin egen och andras glädje. Samma sak med fåglarna. Jag blir glad av att titta på dem och vill därför, helt egoistiskt, att de ska ge min trädgård fem stjärnor.
Men vilka är de bästa fågelattraktionerna? Rödhakar och talgoxar kan inte köpas i något gardencenter. Man måste ordna till det för att få dem som gäster. Hur skulle en annons i Småfågelsposten utformas?
¨Varierad restaurangmeny¨ skulle det förstås stå. ¨Läckra syrenknoppar¨ borde appellera särskilt till domherrar. ¨Rika badmöjligheter¨ är heller ingen lögn eftersom här finns en stor damm. Det skulle också framhävas att här förutom ¨bekväma holkar¨ finns ¨höga träd och lummiga buskage¨. En självklarhet i ett äldre villaområde, kan man tycka. Men inte mindre än tre fina trädgårdar här i kvarteret har nyligen försvunnit på grund av att nya ägare har installerat jordvärme. Det kräver att all växtlighet måste bort. Rosor, fruktträd, hallonbuskar - rubbet.
Det är inte klokt vad folk gör för att spara lite slantar. Elpriserna stiger, javisst, men har man råd att köpa en fastighet centralt i Lund har man också råd till den lite högre elräkning som det blir med exempelvis fjärrvärme eller luftvärmepump. Bygglov krävs för att sätta upp det minsta lilla plank men det är fritt fram att vandalisera gamla trädgårdar.
För fåglarna är detta katastrofalt. Ingenstans att bygga bon, ingen murknande ved med läckra insekter, inga bärbuskar, inte ens någon gren att slå sig ner på för att sjunga. Men okej, dessa kalhyggen får min trädgård att framstå som desto gästvänligare. Kruxet är bara den svarta katten som smyger omkring och fyller den med de församlade fåglarnas skärrade varningsläten. Jag kan inte skyta med ¨garanterat kattfritt¨.
Min far tyckte också om småfåglar. Alla katter var för honom potentiella mördare och han hade specialkonstruerat en burliknande fälla för dem. När en misse gått in i den ställde han den bakom bilens avgasrör och satte på motorn. Det gick snabbt. Sedan lät han garva pälsen för inget är så bra att lägga på värkande leder som kattskinn. En dag besökte han en artrosdrabbad bekant några hus längre bort för att skänka henne den senaste trofén. Tablå. Den vackra, röda pälsen hade tillhört hennes försvunna Dolly.
(slut 1) Förmodligen bor svartingen i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att den inte har något att jaga i sin egen trädgård. Fars gamla bur är borta fast jag saknar bil och hade ändå inte kunnat använda den. Men kanske är det trots allt bra för fåglarna att jag inte fixar alla deras problem.
(slut 2) Det var förstås gräsligt att min far - en i övrigt förtjusande man - så kallblodigt avrättade andra människors älskade husdjur. Men frågan är: hur avvisar man en objuden fågeljägare på ett civiliserat sätt? Förmodligen bor den svarta katten i ett av jordvärmehusen och kommer hit för att det inte finns något att hämta i den egna trädgården. Tips emottages tacksamt.
Hej Schweiz!
av Gunnar Sandin
Idag återvänder jag till Schweiz efter ett par dagars utflykt till Lund. Det blir en bekväm resa: så här i juletid finns det åter direkta vagnar i nattåget från Köpenhamn till Basel och Zürich.
Väder och vind(löshet)
Jag älskar visserligen dimman som släpar våt (citat Bo Bergman) men ännu mer en klarblå himmel, tio grader varmt och vindstilla. Så var vädret i Alperna när jag for och jag hoppas det är så ännu. Det hoppas nog inte schweizarna. Den uteblivna snön är ett stort bekymmer med tanke på skidturismen. Ovanför "min" by ligger vintersportorten Les Diablerets, som delar liftsystem med Gstaad i nästa dal, som är tyskspråkig. Snökanonerna har gått för fullt men det har inte hotellbokningarna. Det märks indirekt i min by: jag betalar knappt 300 kr natten på ett trestjärnigt hotell.
Jag tycker måttligt synd om lyxorten Gstaad. Jag såg i tidningen därnere om en fransk musikstjärna som har bosatt sej där och som tjänar 11 miljoner euro om året. Hade han stannat i Frankrike skulle skatten ha varit 7 miljoner, som schweizisk medborgare hade det blivit fyra, men som fransman bosatt i Schweiz minst halva året behöver han bara hosta upp 200 000. Han får visserligen inte förvärvsarbeta där men lär knappast behöva.
Detta är en stor och obehaglig aspekt av Schweiz. Vi får se om de aktuella påtryckningarna från EU leder nånstans. Men samma mekanismer finns på lägre nivåer. Kantonen Zug har dragit till sej ryska oligarker via sin extralåga förmögenhetsskatt, och kommunen Engelberg har vänt en negativ befolkningsutveckling genom att halvera fastighetsskatten.
Det har sina sidor med lokalt självbestämmande. I Sverige lockar kommunen Grums med gratis sjötomter, trots strandlagen. Men jag undrar om åtgärden hjälper, i detta fall. Jag har nämligen varit i Grums.
Tåg i Klostergatan?
Under några dagar lämnade jag byn och tog in på ett hotell i den närmaste staden, Aigle. Utsikt mot Mont Blanc, vingårdar runt stan, en medeltida borg etc., men främsta attraktionen var tåget till Leysin. Det gick i gatan utanför hotellet och hade slutstation snett nedanför min balkong. Det kom och gick varje timme.
Observera att det var ett tåg och inte en spårvagn, och att gatan inte var bredare än Klostergatan i Lund. Det tycker jag ger perspektiv på lokala debatter, om spårutbyggnaden genom Åkarp, om moderaterna krav på att få bort godstågen från Lund men framför allt på den hysteriska diskussionen om bussarna i stadskärnan.
Byarna som tåget går till har totalt 1500 invånare. Schweiz är ett lika rikt och biltätt land som Sverige. Ändå kör järnvägen sin täta trafik - och folk åker.
Bevakad demokrati
Det har också varit kommunfullmäktigemöte i Lund. Sydsvenskans bevakning var ovanligt fyllig den här gången, drygt en halv (tabloid)sida. Tack vare en krönika av Ingrid Nathell som bland annat var en hyllning till forna tidens v-politiker. Det är lätt att instämma i hennes ord om både Lars-Arne Norborg och sonen Olof.
Även i Zürich sammanträdde stadsfullmäktige nyss. Stadens stora tidning, Neue Zürcher Zeitung (som jag för övrigt minns att Lars-Arne N. uppskattade) räknas som en ledande kvalitetstidning och nämns ibland tillsammans med Times och Le Monde. Ändå höll den sej inte för god att anslå nästan två fullvuxna sidor åt referat från debatten där alla viktigare inlägg sammanfattades.
Så var det också i Sverige en gång, för att nu inte tala om det utdöda släktet riksdagsreportrar. Det är faktiskt en viktig liten dimension av demokratin som schweizarna har kvar men vi har tappat - och som inte kan ersättas ostrukturerade närradio- eller -tevesändningar. Liksom personliga bloggar inte kan ersätta en redigerad tidning, inte ens en nätdito. Se gärna detta som en inlägg i debatten om Veckobladets framtid.
Väder och vind(löshet)
Jag älskar visserligen dimman som släpar våt (citat Bo Bergman) men ännu mer en klarblå himmel, tio grader varmt och vindstilla. Så var vädret i Alperna när jag for och jag hoppas det är så ännu. Det hoppas nog inte schweizarna. Den uteblivna snön är ett stort bekymmer med tanke på skidturismen. Ovanför "min" by ligger vintersportorten Les Diablerets, som delar liftsystem med Gstaad i nästa dal, som är tyskspråkig. Snökanonerna har gått för fullt men det har inte hotellbokningarna. Det märks indirekt i min by: jag betalar knappt 300 kr natten på ett trestjärnigt hotell.
Jag tycker måttligt synd om lyxorten Gstaad. Jag såg i tidningen därnere om en fransk musikstjärna som har bosatt sej där och som tjänar 11 miljoner euro om året. Hade han stannat i Frankrike skulle skatten ha varit 7 miljoner, som schweizisk medborgare hade det blivit fyra, men som fransman bosatt i Schweiz minst halva året behöver han bara hosta upp 200 000. Han får visserligen inte förvärvsarbeta där men lär knappast behöva.
Detta är en stor och obehaglig aspekt av Schweiz. Vi får se om de aktuella påtryckningarna från EU leder nånstans. Men samma mekanismer finns på lägre nivåer. Kantonen Zug har dragit till sej ryska oligarker via sin extralåga förmögenhetsskatt, och kommunen Engelberg har vänt en negativ befolkningsutveckling genom att halvera fastighetsskatten.
Det har sina sidor med lokalt självbestämmande. I Sverige lockar kommunen Grums med gratis sjötomter, trots strandlagen. Men jag undrar om åtgärden hjälper, i detta fall. Jag har nämligen varit i Grums.
Tåg i Klostergatan?
Under några dagar lämnade jag byn och tog in på ett hotell i den närmaste staden, Aigle. Utsikt mot Mont Blanc, vingårdar runt stan, en medeltida borg etc., men främsta attraktionen var tåget till Leysin. Det gick i gatan utanför hotellet och hade slutstation snett nedanför min balkong. Det kom och gick varje timme.
Observera att det var ett tåg och inte en spårvagn, och att gatan inte var bredare än Klostergatan i Lund. Det tycker jag ger perspektiv på lokala debatter, om spårutbyggnaden genom Åkarp, om moderaterna krav på att få bort godstågen från Lund men framför allt på den hysteriska diskussionen om bussarna i stadskärnan.
Byarna som tåget går till har totalt 1500 invånare. Schweiz är ett lika rikt och biltätt land som Sverige. Ändå kör järnvägen sin täta trafik - och folk åker.
Bevakad demokrati
Det har också varit kommunfullmäktigemöte i Lund. Sydsvenskans bevakning var ovanligt fyllig den här gången, drygt en halv (tabloid)sida. Tack vare en krönika av Ingrid Nathell som bland annat var en hyllning till forna tidens v-politiker. Det är lätt att instämma i hennes ord om både Lars-Arne Norborg och sonen Olof.
Även i Zürich sammanträdde stadsfullmäktige nyss. Stadens stora tidning, Neue Zürcher Zeitung (som jag för övrigt minns att Lars-Arne N. uppskattade) räknas som en ledande kvalitetstidning och nämns ibland tillsammans med Times och Le Monde. Ändå höll den sej inte för god att anslå nästan två fullvuxna sidor åt referat från debatten där alla viktigare inlägg sammanfattades.
Så var det också i Sverige en gång, för att nu inte tala om det utdöda släktet riksdagsreportrar. Det är faktiskt en viktig liten dimension av demokratin som schweizarna har kvar men vi har tappat - och som inte kan ersättas ostrukturerade närradio- eller -tevesändningar. Liksom personliga bloggar inte kan ersätta en redigerad tidning, inte ens en nätdito. Se gärna detta som en inlägg i debatten om Veckobladets framtid.
Julextra
av Lucifer
Var det bättre förr, t.ex. med debatterna i Lunds kommunfullmäktige? Det tyckte Ingrid Nathell i onsdagens Sydsvenska efter senaste fullmäktigemötet. Ack, säger hon, det fanns en guldålder, så där kring 1980. Då fanns det talare som Tarcisio Bommarco vars anföranden kunde pågå i en timme, med historiska återblickar över mänsklighetens och civilisationens utveckling.
Jag träffade Tarcisio på onsdagen och han fnyste. "Under två fullmäktigeperioder lämnade de borgerliga ledamöterna salen när jag talade", sa han. Uppskattningen av bildning och kultur var alltså inte så stor, då heller.
Det är möjligt att dagens vänster- och mp-talare inte är så pigga som deras företrädare när gjorde entré i fullmäktige. Men allmänt har jag väldigt svårt för att gripas av nostalgi när jag sitter på fullmäktigeläktaren och lyssnar på ett bara alltför bekant gång. Där framträder Tove Klette och Lars Bergvall, det kända liberala radarparet i Lunds kommunalpolitik, där ser man Sven-Bertil Persson och Ulf Nymark ila upp i talarstolen, den senare kanske något för ofta. Det är inte förnyelse och förändring man först tänker på.
Och när jag hörde den borgerliga alliansens ledare, Mats Helmfrid (m) i stället för att komma med argument i sakfrågan i en debatt med en vänsterpartist bara säga att motdebattören tillhörde ett parti med kommunistiska rötter, då tröttnade jag. Jag tror Sydsvenskans reporter helt enkelt blev nostalgisk, ungefär som hennes föregångare Jan Mårtensson kunde bli över det tidiga 60-talets lundensiska kommunalpolitiker.
Borgarstaten
Jag har ofta talat om den svenska administrativa apparaten, ämbetsmannastaten, som behärskad av borgerligheten. Från borgerligt håll har man på senare år kraftigt hävdat motsatsen och har då pekat på den socialdemokratiska utnämningspolitiken och tjänstemännens benägenhet att anpassa sig till ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Jag ska heller inte förneka att det finns grenar av statsförvaltningen där man har haft en annan rekrytering än den traditionella, bl.a. därför att verksamhetsområdet har intresserat andra än borgerligt sinnade. Som exempel kan man väl nämna arbetsmarknads- och socialfrågor. Men jag vidhåller min uppfattning och menar att statens hårda kärna av militär, polis, domstolsväsende domineras av borgerligheten. Jag är rätt övertygad om att det gäller också kretsen strax utanför: advokaterna, läkarna, universitetslärarna etc.
Dessväre är mitt påstående inte så lätt att bevisa. Det blir mest lätt anekdotbetonade indicier som ens möte med de studenter som läser juridik i Lund eller tillfälliga kontakter med poliser och militärer. Därför är följande ytterligare anekdot lätt att uppskatta.
Det handlar om att en departementssekreterare vid Försvarsdepartementet skrivit ett anonymt brev till Aftonbladet och protesterat mot att tidningen gjort avslöjanden om kungens affärskontakter med tänkbara hovleverantörer. Så här skrev han: "Ville bara framföra mitt djupt kända förakt för den typen av sk journalistik som ni nu bedriver mot hovet och kungafamiljen. Det är lågt, otrevligt och onödigt." Han undertecknade brevet med den fascinerande pseudonymen Carl Stålbrännare.
Nåväl, det skedda refererades på ett av nätets diskussionsplatser, vilket gav upphov till en borgerlig replik: han som ville protestera var departementssekreterare redan på den socialdemokratiska regeringens tid. Precis! Är det någon som blev förvånad?
Ledarproblem
Socialdemokrater kan tillbringa julen med att grubbla över vem som ska bli partiets näste ledare. Men det är faktiskt inte bara socialdemokrater som har anledning att bry sig, det berör oss alla och inte minst oss i vänsterpartiet, det kända utbrytar- och samarbetspartiet. Till min glädje har min gamle vän och kamrat från socialdemokratiska studentförbundet Enn Kokk, 69, nu sagt det som måste sägas, nämligen att Mona Sahlin saknar politiskt djup. "Hon är inte den som borde leda en sån här organisation" säger han. Javisst, det är uppenbart och var det redan förra gången det var aktuellt.
Han får naturligtvis mothugg från Sveriges mest överskattade politiska kolumnist, Lena Mellin i Aftonbladet, som säger "Hans gammelmanskritik kan öka Sahlins chanser". Det tror jag inte. Det är naturligtvis absurt att ha kravet att det ska vara en kvinna till varje pris och med Sahlin som ledare blir priset för högt.
Då bör man naturligtvis ange ett alternativ. Tja, i första hand Thomas Östros. Han har allt: god proletär bakgrund från Norrbotten, är klar i huvudet och läser böcker. Morgan Johansson skulle heller inte vara fel. Pär Nuder är den som backas upp av det gamla bunkergänget och han är ju duktig, men är för mycket högersosse för mig. Jag har förtroende för den s-valberedningen och tror att det blir Östros.
Inför helgen
Som vanligt går jag till Aftonbladet inför helgen för att få veta vad som gäller. Den viktigaste rubriken är "Tomtens skägg - en brandfara". Aftonbladet har anlitat Statens provningsanstalt och läget är som man kunde befara: två av sex tomteskägg flammade snabbt upp. "Upptäcker man elden direkt, är nykter och agerar snabbt går det att släcka den, men för den ouppmärksamme och inte helt nyktra tomten finns det en klar risk att få brännskador i ansikte." Ett alternativ är uppenbarligen att hålla sig nykter.
Lars Norén, vår tids Strindberg, har skrivit pjäser om familjehelveten som fått oss att inse att det nog inte var så lätt på jularna där på hotellet i Genarp (när sätter förresten Kulturnämnden upp en skylt där?). Här är några repliker:
"Var har du gjort av din kofta som mamma stickade i julas? Varför använder du aldrig den?" (Ur Natten är dagens mor)
"Säger du det? Säger du det? Ja, om nån hade berättat för mig den gången för trettio år sen att jag fortfarande skulle sitta här med dig trettio år senare skulle jag skrattat dem rakt upp i ansiktet." (Ur Sanning och konsekvens)
Men så här säger Norén själv: "Jag har inga Norén-jular. Jag älskar julen. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Ofta är det logistikproblem." En familjerådgivare fyller på: "Norén-jularna finns bara där många är samlade, man skapar inte en sån jul själv." Ett klokt råd, förfaller det.
En stillsam jul önskas Veckobladets läsare.
Peter Weiss och motståndet
av Gunnar Stensson
1974, vinter. Peter Weiss ringer upp. Jag har i ett brev frågat om han har möjlighet att ställa upp som talare under Vietnamveckan. Min respekt för dramatikern som skrev Sade/ Marat och Rannsakningen är så stor att jag blir nästan förstummad när han ringer upp mig.
Han beklagar djupt att han inte har tillfälle att komma till Lund. Han säger att han står mitt uppe i ett mycket viktigt arbete, som kräver all hans koncentration. Vi samtalar en stund om Vietnam och problemen med Kinas samförstånd med USA och konflikt med Sovjetunionen innan vi tar avsked.
Boken han arbetar med är Motståndets estetik.
Dantes komedi och Peter Weiss inferno
Den är aktuell igen. I höst har den ägnats ett seminarium i ABF-huset i Stockholm. Jag upptäckte den på Gleerups i form av en massiv pocketvolym på mer än tusen sidor till ett pris av cirka 65 kronor . Denna väldiga dokumentärroman till priset av en biobiljett! Den som på allvar ger sig in i den täta mångtydiga texten lämnar den aldrig.
Dante skrev sin tids historia i Den gudomliga komedin. Weiss skrev sin tids i Motståndets estetik.
Den gudomliga komedins struktur bygger på den skolastiska filosofin. Motståndets estetik bygger på marxismen.
Dantes verk är indelat i Inferno, Skärseld och Paradis. Weiss historia handlar bara om inferno och slutar med att flera av huvudpersonerna avrättas i Gestapos fängelser.
Huvudaktörerna
I Motståndets estetik möter vi huvudaktörerna i svensk och internationell historia före och under andra världskriget. Hjalmar Branting, Ture Nerman, Lenin på väg till Helsingfors och Petersburg 1917. Splittringen mellan socialdemokrati och vänster. Ådalen 31. Per Albin Hansson. Fredrik Ström som bröt med kommunismen på grund av Moskva-rättegångarna. "Alla de ryssar som var med Lenin i Stockholm 1917 avrättades". Spanska inbördeskriget. De svenska Spanien-kämparna. Pakten Nazityskland - Sovjetunionen 1939. Röda kapellets underjordiska kamp, dömd att gå under. Den gemensamma nazist-kommunistiska segerparaden efter Polens nederlag. Svenska kommunistpartiets förlamning. Attentatet mot Norrskensflamman 1940. Eftergiftspolitik och permittenttrafik under nazismens segerår. Illegala flyktingar, en av dem Willy Brandt. Bertolt Brecht som arbetar på ett drama om Engelbrekts frihetskamp i Stockholm. Karin Boye som bryter med kommunismen, skriver Kallocain och i förtvivlan begår självmord 1941.
Allt speglat i dialektiska analyser och diskussioner, alltid med livet som insats. Vad kräver kampen mot fascismen av människoliv, kompromisser, kursändringar, taktiska svek mot principer, uthållighet?
En svensk roman på tyska
Det är Sveriges största roman om 1900-talet, skriven av en svensk medborgare, men på tyska. Peter Weiss kom som tjeckisk-judisk flykting till Sverige 1939, född i Nowawes utanför Berlin, barndom i Bremen, skoltid i Berlin 1929 till 1934, då han med sina föräldrar emigrerade till London, varifrån familjen återvände till Warnsdorf i Tjeckoslovakien 1936, för att 1939 åter tvingas fly, denna gång till Alingsås i Sverige. Där bröt han med sin familj och flyttade till Stockholm för ett liv som konstnär (han uppfattade sig länge främst som bildskapare, eftersom han inte tyckte sig ha tillgång till något användbart språk) och författare. Han var internationalist.
Det skulle ha varit intressant att höra hans tankar om det framväxande Europa.
Ulrika Waldenström översatte den tyskspråkiga svenska romanen.
Arbetarkultur
Peter Weiss var medlem i vpk, gav ut Motståndets estetik på Arbetarkulturs förlag, solidariserade sig med DDR, Tyska demokratiska republiken, och upplevde aldrig öststatskommunismens sammanbrott.
Ulrika Wallenström gav på Arbetarkulturs förlag ut hans notisböcker med kommentarer från arbetet med Motståndets estetik åren 1971 till 75 och 1975 till 80. Där kan man läsa hur han under sitt litterära arbete följde den politiska utvecklingen och kampen i Vietnam, Cuba och Afrika.
Han utvisades från DDR på grund av sin pjäs om Trotskij. 1977 vägrade han att medverka i en socialistisk fredskongress på grund av att den tjeckiska författaren Pavel Kohout inte tilläts delta. Däremot stöder han inte Charta 77. Hela tiden ställer han sig frågan om det är möjligt att underordna principen om yttrandefrihet och fritt konstnärligt skapande under den viktigare kampen för fred och socialism. Vi måste minnas att hotet om ett totalt kärnvapenkrig ingick som en förutsättning för ställningstagandena vid denna tid.
Samtidigt arbetar han med avsnittet om Karin Boye, som förlorade allt hopp på grund av Moskva-rättegångarna och pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Han gör henne till en tidig feminist, då hon under översättningsarbetet med Tomas Manns Bergtagen fylls av motvilja över den patriarkala kärlekssyn som kommer till uttryck i Manns stora roman.
Vietnam
Peter Weiss skrev en pjäs om Vietnams kamp mot USA-imperialismen. Kinas svek 1971 upprörde honom. De svenska maoisternas ställningstagande för Pol Pot 1978 bekom honom oerhört illa. Han försvarade Vietnams ingripande mot folkmordet i Kampuchea i ett läge då den maoistiska vänstern och borgerligheten stod enade i hatet mot Vietnam och helt dominerade pressopinionen. Han upplevde 70-talets strider inom vänstern och mellan vänstern och borgerligheten med samma intensitet som 30- och 40-talets motsättningar.
Pergamonfrisen
För ett par år sedan reste jag och min bror Erland till Berlin för att se Pergamonfrisen. Motståndets estetik inleds med den ingående beskrivning och analys av detta konstverk som berättaren tillsammans med två av huvudpersonerna, Coppi och Heilmann, den 22 september 1937 gör, ett par dagar före berättarens avresa till Sverige.
Den antike bildhuggaren har fått uppdraget att förhärliga en seger som Pergamons härskare vunnit. Heilmann och Coppi tycker sig se hur konstverket i stället solidariserar sig med de besegrade och förtryckta, med motståndet.
Vi överraskades av hur sönderslagen och fragmentarisk frisen var och hur svårt det var att utläsa dess innebörd ens om man som vi hade den facit Peter Weiss utarbetat i handen.
Sjostakovitj
Medan jag höll på med denna text upptäckte jag att Henric Holmberg i tv presenterade en stråkkvartett av Sjostakovitj som uruppfördes i Leningrad 1960. Liksom Weiss var Sjostakovitj präglad av den terror och tvetydighet som alltid var för handen. Han vistades länge i det belägrade Leningrad, som är en av de historiska situationer som beskrivs i Motståndets estetik. Själv besökte jag Leningrad våren 1966. Henric Holmbergs reportage var inspelat 40 år senare i Sankt Petersburg hösten 2006.
Henric Holmberg spelade Befria södern sittande på en pall på stortorget i Lund under en Vietnam-demonstration anordnad för att hylla Ho Chi Minh strax efter hans död i september 1979. Jag hade just återsett mina gamla vänner Johan och Anna Klara Arvidsson och vi demonstrerade tillsammans. De körde sin nyfödde i en barnvagn i demonstrationen.
Studiecirklar
Redan innan Motståndets estetik var färdig gjordes den till föremål för studiecirklar i vpk och andra vänsterkretsar. I cirklarna deltog C H Hermansson, Joachim Lentz och många andra med erfarenhet från den beskrivna verkligheten.
Alltihop finns i en liten billig röd bok med mer än tusen sidors packad finstilt text. Köp den och kanske ett förstoringsglas.
Han beklagar djupt att han inte har tillfälle att komma till Lund. Han säger att han står mitt uppe i ett mycket viktigt arbete, som kräver all hans koncentration. Vi samtalar en stund om Vietnam och problemen med Kinas samförstånd med USA och konflikt med Sovjetunionen innan vi tar avsked.
Boken han arbetar med är Motståndets estetik.
Dantes komedi och Peter Weiss inferno
Den är aktuell igen. I höst har den ägnats ett seminarium i ABF-huset i Stockholm. Jag upptäckte den på Gleerups i form av en massiv pocketvolym på mer än tusen sidor till ett pris av cirka 65 kronor . Denna väldiga dokumentärroman till priset av en biobiljett! Den som på allvar ger sig in i den täta mångtydiga texten lämnar den aldrig.
Dante skrev sin tids historia i Den gudomliga komedin. Weiss skrev sin tids i Motståndets estetik.
Den gudomliga komedins struktur bygger på den skolastiska filosofin. Motståndets estetik bygger på marxismen.
Dantes verk är indelat i Inferno, Skärseld och Paradis. Weiss historia handlar bara om inferno och slutar med att flera av huvudpersonerna avrättas i Gestapos fängelser.
Huvudaktörerna
I Motståndets estetik möter vi huvudaktörerna i svensk och internationell historia före och under andra världskriget. Hjalmar Branting, Ture Nerman, Lenin på väg till Helsingfors och Petersburg 1917. Splittringen mellan socialdemokrati och vänster. Ådalen 31. Per Albin Hansson. Fredrik Ström som bröt med kommunismen på grund av Moskva-rättegångarna. "Alla de ryssar som var med Lenin i Stockholm 1917 avrättades". Spanska inbördeskriget. De svenska Spanien-kämparna. Pakten Nazityskland - Sovjetunionen 1939. Röda kapellets underjordiska kamp, dömd att gå under. Den gemensamma nazist-kommunistiska segerparaden efter Polens nederlag. Svenska kommunistpartiets förlamning. Attentatet mot Norrskensflamman 1940. Eftergiftspolitik och permittenttrafik under nazismens segerår. Illegala flyktingar, en av dem Willy Brandt. Bertolt Brecht som arbetar på ett drama om Engelbrekts frihetskamp i Stockholm. Karin Boye som bryter med kommunismen, skriver Kallocain och i förtvivlan begår självmord 1941.
Allt speglat i dialektiska analyser och diskussioner, alltid med livet som insats. Vad kräver kampen mot fascismen av människoliv, kompromisser, kursändringar, taktiska svek mot principer, uthållighet?
En svensk roman på tyska
Det är Sveriges största roman om 1900-talet, skriven av en svensk medborgare, men på tyska. Peter Weiss kom som tjeckisk-judisk flykting till Sverige 1939, född i Nowawes utanför Berlin, barndom i Bremen, skoltid i Berlin 1929 till 1934, då han med sina föräldrar emigrerade till London, varifrån familjen återvände till Warnsdorf i Tjeckoslovakien 1936, för att 1939 åter tvingas fly, denna gång till Alingsås i Sverige. Där bröt han med sin familj och flyttade till Stockholm för ett liv som konstnär (han uppfattade sig länge främst som bildskapare, eftersom han inte tyckte sig ha tillgång till något användbart språk) och författare. Han var internationalist.
Det skulle ha varit intressant att höra hans tankar om det framväxande Europa.
Ulrika Waldenström översatte den tyskspråkiga svenska romanen.
Arbetarkultur
Peter Weiss var medlem i vpk, gav ut Motståndets estetik på Arbetarkulturs förlag, solidariserade sig med DDR, Tyska demokratiska republiken, och upplevde aldrig öststatskommunismens sammanbrott.
Ulrika Wallenström gav på Arbetarkulturs förlag ut hans notisböcker med kommentarer från arbetet med Motståndets estetik åren 1971 till 75 och 1975 till 80. Där kan man läsa hur han under sitt litterära arbete följde den politiska utvecklingen och kampen i Vietnam, Cuba och Afrika.Han utvisades från DDR på grund av sin pjäs om Trotskij. 1977 vägrade han att medverka i en socialistisk fredskongress på grund av att den tjeckiska författaren Pavel Kohout inte tilläts delta. Däremot stöder han inte Charta 77. Hela tiden ställer han sig frågan om det är möjligt att underordna principen om yttrandefrihet och fritt konstnärligt skapande under den viktigare kampen för fred och socialism. Vi måste minnas att hotet om ett totalt kärnvapenkrig ingick som en förutsättning för ställningstagandena vid denna tid.
Samtidigt arbetar han med avsnittet om Karin Boye, som förlorade allt hopp på grund av Moskva-rättegångarna och pakten mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Han gör henne till en tidig feminist, då hon under översättningsarbetet med Tomas Manns Bergtagen fylls av motvilja över den patriarkala kärlekssyn som kommer till uttryck i Manns stora roman.
Vietnam
Peter Weiss skrev en pjäs om Vietnams kamp mot USA-imperialismen. Kinas svek 1971 upprörde honom. De svenska maoisternas ställningstagande för Pol Pot 1978 bekom honom oerhört illa. Han försvarade Vietnams ingripande mot folkmordet i Kampuchea i ett läge då den maoistiska vänstern och borgerligheten stod enade i hatet mot Vietnam och helt dominerade pressopinionen. Han upplevde 70-talets strider inom vänstern och mellan vänstern och borgerligheten med samma intensitet som 30- och 40-talets motsättningar.
Pergamonfrisen
För ett par år sedan reste jag och min bror Erland till Berlin för att se Pergamonfrisen. Motståndets estetik inleds med den ingående beskrivning och analys av detta konstverk som berättaren tillsammans med två av huvudpersonerna, Coppi och Heilmann, den 22 september 1937 gör, ett par dagar före berättarens avresa till Sverige.
Den antike bildhuggaren har fått uppdraget att förhärliga en seger som Pergamons härskare vunnit. Heilmann och Coppi tycker sig se hur konstverket i stället solidariserar sig med de besegrade och förtryckta, med motståndet.
Vi överraskades av hur sönderslagen och fragmentarisk frisen var och hur svårt det var att utläsa dess innebörd ens om man som vi hade den facit Peter Weiss utarbetat i handen.
Sjostakovitj
Medan jag höll på med denna text upptäckte jag att Henric Holmberg i tv presenterade en stråkkvartett av Sjostakovitj som uruppfördes i Leningrad 1960. Liksom Weiss var Sjostakovitj präglad av den terror och tvetydighet som alltid var för handen. Han vistades länge i det belägrade Leningrad, som är en av de historiska situationer som beskrivs i Motståndets estetik. Själv besökte jag Leningrad våren 1966. Henric Holmbergs reportage var inspelat 40 år senare i Sankt Petersburg hösten 2006.
Henric Holmberg spelade Befria södern sittande på en pall på stortorget i Lund under en Vietnam-demonstration anordnad för att hylla Ho Chi Minh strax efter hans död i september 1979. Jag hade just återsett mina gamla vänner Johan och Anna Klara Arvidsson och vi demonstrerade tillsammans. De körde sin nyfödde i en barnvagn i demonstrationen.
Studiecirklar
Redan innan Motståndets estetik var färdig gjordes den till föremål för studiecirklar i vpk och andra vänsterkretsar. I cirklarna deltog C H Hermansson, Joachim Lentz och många andra med erfarenhet från den beskrivna verkligheten.
Alltihop finns i en liten billig röd bok med mer än tusen sidors packad finstilt text. Köp den och kanske ett förstoringsglas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)