2016-12-01

Vintern... av Karin S

Vintern hånar hösten:
Jag vinner i kyla och mörker.
Våren hånar vintern:
Jag vinner i sol och ljumma vindar.
Sommaren hånar våren:
Jag vinner i värme och salta vågor.
Hösten svarar vintern:
Jag vinner i tungsinne
och dödstankar.
Kommer min aska frysa i urnan?
Jag dricker vin ur en kaffekopp.

Advents- och julkonsert

Helgeandskyrkan (Lund)
Söndag 4 december kl 15
Malmö kammarkör
Larsåke Sjöstedt, orgel
Dan-Olof Stenlund, dirigent

Teologiska café

Höstens sista teologiska café på Allhelgonagården (invid Allhelgonakyrkan) i Lund äger rum på måndag 5 december.
   Vi börjar 19.00 med småprat och fika (20:-). 19.30 börjar det gemensamma samtalet om frågor som har med tro och liv att göra. Vilken slutsats kan vi som protestanter, katoliker, muslimer, judar, muslimer, agnostiker… dra av valet av Donald Trump och av allt annat som hänt i vår nära samtid? Eller finns det något annat som borde vara kärnan i våra samtal? Vi slutar med bön och psalm kl 21 då vi löst allthopa. ALLA är välkomna!
Institutet för Kontextuell Teologi

Doc Lounge Lund: Filmen om Madonnas dansare


 
I fansens ögon var de oförglömligt eleganta, begåvade och vackra män som hjälpte en av musikvärldens mest älskade och kontroversiella artister i sin karriär. Men bakom kulisserna var de Kevin, Oliver, Luis, Carlton, José, Gabriel och Salim; en mångsidig, påverkbar grupp unga dansare vars liv förändrades för  alltid av Madonnas ikoniska ”Blonde Ambition”-turné och dess medföljande dokumentärfilm - ”Sanning eller konsekvens”.
   När de inte längre var under Madonnas odiskutabla inflytande kände några av dansarna att livet blev känslomässigt förödande och nästan omöjligt att navigera i. ”Strike a pose” besöker männen efter flera år isär och ger oss en rörande inblick i den emotionella sanningen bakom den glamourösa fasaden.
Tisdag, 2016-12-06 19:00, Mejeriet, Lund
Entré 80 kr (60 kr för student/pensionär)
eller DOC LOUNGE GULDKORT som ger fri entré på alla säsongens ordinarie visningar. Vid förköp av både entré och soppa hos Tickster reserverar vi sittplats vid bord.
Trailer »

Samtal om CETA och TTIP

Vill du fika och prata om något som påverkar vår välfärd, demokrati och miljö?
Tänkte väl det. Just nu håller skiftare på och förbereder två olika folkfika mot fulhandel i Skåne. 
   Den 10:e december kommer skiftare över hela Sverige samlas över kaffe och kaka för att diskutera och lära sig mer om fulhandelsavtalen CETA och TTIP.
   Bara fyra dagar senare kommer parlamentarikerna i europaparlamentet rösta ja eller nej till CETA. Folkfikan kunde alltså inte bli mer aktuell.
   Det sista fulhandelsvurmarna vill är att du och dina vänner, grannar och familj är pålästa om vad det egentligen är som våra politiker röstar om. Delta i fikan och gör lobbyisterna riktigt förbannade.

Ja, jag kommer till fulhandelsfika i Malmö

Ja, jag kommer till fulhandelsfika i Kristianstad

Praktisk information om folkfika i Malmö
Börjar: Lördag, 10 december 2016 klockan 14:00
Slutar: lördag, 10 december 2016 klockan 15:30
Plats: Södra Community Café, Kristianstadsgatan 16, 214 23, Malmö

Praktisk information om folkfika i Kristianstad
Börjar: Lördag, 10 december 2016 klockan 11:00
Slutar: lördag, 10 december 2016 klockan 13:00
Plats: Espresso House, Kristianstad Centralstation, 291 32, Kristianstad

Skiftet är inte som andra organisationer, tillsammans driver vi frågor som många andra missar.
Utan våra insatser skulle Kim inte fått stanna i Sverige, endometrios skulle inte varit klassat som en folksjukdom och debatten om fulhandel skulle inte finnas.
Tack vare tusentals skiftares insatser har flygblad delats ut över hela landet, aktioner har utförts i de tre största städerna och våra politiker har fått tusentals mail om varför vi tycker att de borde hiva fulhandelsavtalen överbord.

Malmö hjälper gränspolis hitta asylsökande

Alla stadsområden har lämnat ut de begärda uppgifterna. Med den informationen kunde gränspolisen igår hitta en efterlyst familj från Bosnien – två vuxna och två barn, 3 och 8 år.
Jens Mikkelsen, SDS 30/11
 


Flyktingpolitikens inhumana konsekvenser får ett tydligt ansikte i Malmö
Malmös stads socialtjänst har börjat lämna ut uppgifter kring papperslösas hemadresser till polisen. Det har bland annat resulterat i att polisen hittat en gömd barnfamilj. Polisens jakt på papperslösa är en direkt konsekvens av den migrationspolitiska uppgörelsen, som Vänsterpartiet står utanför, och regeringens regleringsbrev som säger att andelen verkställda beslut ska öka avsevärt. Platser som tidigare setts som fredade är inte längre det. De människor som tvingats gömmas sig p.g.a. en orättfärdig asylpolitik och en allt farligare värld är nu jagade överallt. Polisen säger att detta bara är början, fler adresser kommer att begäras ut. Skola, förskola, psykiatri, ingenting är fredat.
   I barnkonventionen som regeringen nu ämnar göra till lag är varje barns rätt till skola grundläggande. Denna rätt försvinner i praktiken helt när polisen så tydligt aviserar att de kommer att söka upp gömda barn som går i skolan.
   – När vi bildade ett gemensamt styre med Socialdemokraterna och Miljöpartiet 2010 skrev vi in i vårt gemensamma politiska styrdokument att gömda barn ska ha rätt till skola, förskola och skolbarnomsorg. Malmö blev här en föregångare. För oss spelade det ingen roll vilken juridisk status ett barn har, alla har rätt till skola. Regeringens nya politik och Malmös stads agerande omöjliggör nu denna rättighet för många barn. Det är svårt att finna ord för hur fruktansvärd denna vändning är, säger Hanna Thomé (V) oppositionskommunalråd
   – Att detta sker samtidigt som regeringen arbetar för att göra barnkonventionen till lag är visar bara på hur lite fina ord betyder då ledande politiker inte vågar göra handling av dem. Alla vi som inte går med på hur barns rättigheter förvägras måste samfällt resa oss till försvar för varje människas rätt till liv och frihet, säger
Hanna Thomé (V) oppositionskommunalråd

Inte längre sämst i klassen av Gunnar Stensson

De svenska fjärde- och åttondeklassarnas matte-kunskaper är något bättre än de var 2011, enligt den senaste Timss-undersökningen. (Timss= Trends in international mathematics and science study) Kunskaperna ligger visserligen fortfarande under medelnivån, men svenska skolpolitiker jublar. De talar om ett trendbrott. Både Björklund (L) och Fridolin (MP) skryter på det ödmjuka sätt som man kan göra efter en framgång.
   Att de svenska elevernas kunskapsnivå är mycket lägre än den var 1995, när den första Timss-mätningen gjordes, före kommunaliseringen, friskolorna och det fria skolvalet - det är ett faktum som de båda politikerna förtränger.
   Häromdagen sa Pisachefen Andreas Schleicher i en intervju i Sydsvenskan följande: ”Sverige hade ett skolsystem med ett starkt engagemang att förse barn med olika bakgrunder med bred och högkvalitativ utbildning. Många indikatorer visar att det fokuset tappats bort.”
   Den svenska skolan har förlorat sin själ.
   Nu väntar alla med oro på att Pisa-undersökningens resultat ska offentliggöras den 6 december.

Rädda Umm al-Hiran! av Gunnar Olofsson


 
Den beduinska byn Umm al-Hiran i Negev i södra Israel hotas av förstörelse. Israels regering har fattat beslutet att riva den och ersätta den med ett samhälle bara för judiska israeler. På samma sätt hotas byn Attir att avskaffas och ersättas av - en skog.
   Innan staten Israel skapades ägde beduinerna 98% av Negev. När Israel bildades fördrevs merparten av beduinerna ur landet. De som blev kvar tvångsförflyttades till ett mindre område nära centralorten Beersheba.
   Till skillnad från tidigare turkiska och brittiska kolonialmyndigheter erkänner inte de israeliska myndigheterna beduinernas rätt till den mark de brukat i generationer. Därmed är byarna ”illegala”. I omkring fyrtio ”icke-erkända” samhällen lever 76.000 människor, ungefär hälften av Negevs beduiner. Här saknas samhällelig service som elektricitet, vatten, avlopp, sophämtning och till och med ambulanssjukvård. Barnadödligheten är fyra gånger högre än för israeler av judiskt ursprung. Det här rör sig alltså om israeliska medborgare, en etnisk minoritet, som diskrimineras av sin egen regering.
   Protestera mot rivningarna av Umm al-Hiran och Attir. Skriv på de upprop som nu sprids. Skriv till din politiker och till Israels ambassad! Den 29 november är FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Passa på att delta i någon av de aktiviteter som nu äger rum på olika orter!

Europas mur – dödligare än Trumps av Gunnar Stensson

2015 dog 240 personer som försökte ta sig in i USA från Mexiko. Enligt de senaste uppgifterna från International organization for migration har 4271 personer drunknat på sin färd mot Europa fram till 11 november i år, förra året över 3500.
   För denna massdöd krävs ingen Trump, bara socialdemokrater, kristdemokrater, liberaler.

Peter Larsson, Aftonbladet 27/11


Återupprätta en anständig asylpolitik

Ovanstående rubrik är hämtad från Lunds Arbetarkommuns motion nummer 18 till vårens partikongress. Motionen innehåller en detaljerad genomgång av de beslut som inskränkt den svenska asylpolitiken det senaste året.
   Om ID-tvånget står det: ”Ett ID-tvång innebär således att den svenska gränsen är stängd för de flesta som är i behov av skydd från krig och förföljelse. Detta kan aldrig vara acceptabelt för en rörelse som säger sig verka för solidaritet.”
   Om arbetarrörelsen vill återta initiativet i debatten om Sveriges framtid och värna vår tradition av internationell solidaritet måste en anständig asylpolitik återupprättas.
Motionen kräver att socialdemokraterna ska verka för:
 • Att alla uppehållstillstånd som beviljas i Sverige ska vara permanenta
 • Att möjligheten till anhöriginvandring inte ska vara villkorad med försörjningskrav
 • Att möjligheten till anhöriginvandring utökas
 • Att kategorin ”övriga skyddsbehövande” ska ha rätt till uppehållstillstånd i Sverige
 • Att uppehållstillstånd fortsatt ska beviljas vid synnerligen ömmande omständigheter
 • Att det så kallade transportöransvaret inom EU avskaffas så att människor på flykt har möjlighet att ta sig säkert till Europa.
   Arbetarkommunens medlemsmöte står bakom denna motion.
   För oss som bor i Lunds kommun innebär motionen en ljusglimt i en mörk tid. Den formulerar krav som alla anständiga lundabor kan ställa sig bakom.
   Flera andra arbetarkommuner för fram liknande krav. Kongressen äger rum 2017 och dess beslut kommer att ligga till grund för socialdemokratins politik inför riksdagsvalet 2018.

Minnet av Fidel av Sten Henriksson

Fidel Castros gärning präglades av våld, diktatur och det djupaste förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Så inleddes Dagens Nyheters ledare den 27 november i tidningens första kommentar till Castros bortgång. Det är ord med en styrka tidningen normalt inte brukar, det låter mer som Per T. Ohlsson. Om man tror att tidningens engagemang gäller demokrati och yttrandefrihet bör man fråga sig om tidningen skulle formulera sig så om en politisk ledare i t.ex. Saudiarabien, Thailand eller Marocko. Svaret är nej.

Cuba ett farligt exempel
Vad DN gör är att visa likgiltighet eller rent av politisk avsky för vad Castros Cuba har gjort i världen. Det är i första hand som exempel Cuba har varit viktigt. Det var kanske dumdristigt men det var möjligt att sätta sig upp mot grannen, världens starkaste militärmakt. Det har kostat en del: invasionshot, mordhot, ekonomisk blockad. Men det har varit möjligt. Därtill kommer vad Cuba gjort i Afrika för att stoppa apartheidregimens expansion i Angola. USA och Kissinger och Dagens Nyheter talade om de 50,000 soldaterna som Sovjets legoknektar medan det för Cuba, ANC och Mandela var en solidaritetsaktion som knäckte apartheidregimen.
   Men för DN är Castros Cuba ett land som formligen ropar efter en intervention som skulle göra landet ”safe for democracy”, den sortens demokrati som till de yttre formerna liknar USA och som har varit gängse i Latinamerika under många år. Gudarna ska veta att det är mycket som brister på Cuba, men det är väldigt tydligt att det är knappast bristerna i yttrandefriheten som fått människor på Cuba att vilja lämna landet. Nej, det är varubristen och lusten at se mer av världen. Jag märkte aldrig 1973 att det var någon som var rädd att säga sin mening. Så fanns det också hela skalan av ställningstaganden: politiskt ointresserade, folk som tyckte om Fidel men var mot kommunismen, folk som var närmast socialdemokrater, folk som var partimedlemmar

Ett ekonomiskt misslyckande
Det är som ekonomiskt system landet har misslyckats. Ingen svälter – ransoneringarna och låga priser på baslivsmedel garanterar det. Utbildning och hälsovård är väl utbyggda och Cuba slår vad gäller barnadödlighet sedan länge USA. Landet utbildar läkare för hela världen och har varit ledande i epidemibekämpning i Afrika och Caribien.
   Men ekonomin och livsmedelsproduktionen är dålig och detta i ett land som borde var långt mer än självförsörjande. Det är samma gamla historia: de kollektiva jordbruken och distributionssystemen är lågproduktiva under kommunismen. De reformer som gjorts har varit otillräckliga.
   Fidel själv har en stor skuld i detta. Han har gripits av den ena vurmen efter den andra och i bristen på demokrati och en fri press har inte reformer kunnat ske. Demokrati är en mer effektiv styrelseform. Fidel var urtypen för en studentrevolutionär som utan djupare kunskaper eller ödmjukhet inför uppgiften försökte omdana ett litet land under hård ekonomisk och politisk press utifrån. Han kunde åstadkomma vissa mirakel men inte alla. Hans yngre bror Raul Castro var till skillnad från Fidel tidigt kommunist och det har säkert haft sin inverkan.

En folkbildare
Jag har lyssnat på Fidel på Plaza de la Revolucion några gånger och vi var väl en halv miljon där. Det var lugna familjetillställningar där barnen lekte och de vuxna samtalade och drack kaffekask med rom. En gång talade också Salvador Allende. Han var en latinamerikansk intellektuell med fulländad retorik och blomsterspråk. Kontrasten mot Fidel var slående – Fidel var folkbildaren, folkskolläraren. som bara gick upp i tonläge när det gällde att fördöma USA. Hans förstamajtal var stora genomgångar av ekonomi och försörjning, väl späckade med statistik och ganska tråkiga. Och för att exemplifiera med fler latinamerikanska talare: Hugo Chavez (Venezuela) och Eve Morales (Bolivia) som jag båda hörde i Valbyhallen i samband med Köpenhamnsmötet om klimatet 2009. Chavez var bombastisk och allmänt stor i käften som anstår en gammal underofficer, Morales lugn och sansad och radikalt reforminriktad. Fidel var ovanlig.

Egna intryck
Jag jobbade under 1973 på Havanna-universitetet som FN-expert inom datavetenskap. Jag var en välbetald utlänning utanför ransoneringar och bostadsproblem och hade inte sökt jobbet av politiska skäl. Men jag fylldes efter hand med sympati för vad Cuba försökte göra: att bygga en solidarisk latinamerikansk välfärdsstat. Det var ett ganska lyckligt år för Cuba, ekonomin var på uppgång och relationerna var goda, t.ex. även med Sverige som gav visst bistånd, Vid ett tillfälle gästades landet av dåvarande utbildningsminister Sven Moberg. Den lilla svenskkolonin (Alfa-Laval höll då på att bygga ett mejeri) blev bjudna på en mottagning i det svenska sändebudets residens. Vi stod där i trädgården i våra guayaberas med glas i handen när Fidel med några säkerhetskillar körde in i sina gröna jeepar. Min hustru som var mera handlingskraftig än jag sa: – Kom så går vi och hälsar på Fidel. Så det gjorde vi och det är enda gången jag träffat honom personligen. Ulla påstod att hon drömde om honom flera nätter sen. Jag hoppades länge at han skulle komma till Lund med ett tal på Mårtenstorget för att återgälda Palmes Cubabesök. Men borgarna grep makten 1976 och då var det slut på den svensk-cubanska vänskapen.

Rädda stenkrossen av Ann Schlyter

Stenkrossen är en mycket lyckad kultursatsning på ungdom. Lokalerna är oömma och mycket lämpliga för de verksamheter som bedrivs där. Som ett av ett nätverk av kulturhus i Lund är byggnaderna och verksamheterna omistliga.
   Stenkrossen i Lund ska enligt planerna rivas. Men stadsplanen ska ändras, bland annat på grund av nya förutsättningar vad det gäller skolbyggnader. När tjänstemännen för många år sen fick i uppdrag att upprätta en detaljplan höll Spyken till i lokalerna och man tänkte inrymma en ny gymnasieskola i kvarteret förutom bostäder. Nu är förhållandena ändrade. Det ska inte bli någon ny skola, men tjänstemännen fortsätter att planera för rivning av Stenkrossen, eftersom politikerna inte sagt något annat.
 

 
Då finns all anledning för politikerna att ge nya direktiv och bevara Stenkrossen. Den imponerande kulturverksamhet som pågår i byggnaderna förtjänar allt stöd. Kommunens historia av stöd till kulturutövarna behöver förbättras inte förvärras.
   En annan viktig aspekt är bevarandet av själva byggnaden. Den är ritad av Bernt Nyberg, vars arkitektur fick förnyad uppmärksamhet genom internationellt intresse och en utställning på Skissernas museum.  Stenkrossens strama fasader, långa takutsprång, fasade hörn och skulpturala skorstenar gör byggnaden till ett unikt och mycket vackert exempel på industriarkitektur. Det är sällan bruksbyggnader ges sådan omsorg i detaljerna. Och det är sällan industriarkitektur bevaras. Lund chockerade de internationella arkitektsamfunden genom att inte skydda stadsarkivet, en annan av Nybergs världsberömda byggnader, från ombyggnad. Det är märkligt att byggnadsantikvariska synpunkter har så ovanligt svårt att göra sig hörda i en stad som Lund. Om man vill värna om Lunds moderna kulturarv måste Stenkrossen få vara kvar.
   Idag råder akut brist på bostäder och det kommer att argumenteras för rivning med argument om att bygga bostäder på platsen. Men jag menar att bostäder kan byggas på den plats som var tänkt för ny gymnasieskola i kvarteret, och eventuellt kan man bygga en våning högre. Bostadsbristen är inget argument för att riva ett arkitektoniskt viktigt kulturarv och samtidigt krossa en fungerande ungdoms och kulturverksamhet.
   Vänsterpartiet lämnade för ett par månader sedan en skrivelse till byggnadsnämnden i syfte att få beslut om ändrade direktiv till detaljplanearbetet så att Stenkrossen räddas. Tryck på era politiker innan det är för sent.

Klostergården – fyrspår, broar, järnvägsstation och ny bebyggelse av Gunnar Stensson

Hösten 2017 börjar utbyggnaden av fyrspår mellan Arlöv och Flackarp. Fyrspåren fortsätter sedan från Flackarp till Lund.
   Utformningen av Klostergårdsstationen och dragningen av sträckan Flackarp-Lund ska ut på ytterligare ett samråd våren 2017. Det handlar bland annat om nya broar över Höje å och Södra vägen.
   Om fem år ska utbyggnaden till fyrspår vara klar. Då kommer också bostadsområdena i Källby och vid Arenan vara färdiga. Folkmängden i Klostergården kommer att ha ökat med minst 1500 personer.
   Klostergårdsstationen blir utgångspunkt för den fortsatta planeringen. Det handlar om nya bostäder, bland annat längs Åkerlunds och Rausings väg. Landskapet mellan stadsparken och Höje å kommer att omvandlas.
   Processen har redan startat. För de boende gäller det att påverka och styra den. Det kommer att behövas många samråd det kommande decenniet.

Veckobladet recenserar: Ensam i Berlin
av Staffan Lindberg


 
Kino, 25 november 2016
Vincent Pérez har gjort en mästerlig film på Hans Falladas bok Ensam i Berlin, som kom ut 1946.
   Otto och Anna Quangel är ett arbetarpar i centrala Berlin. De har en son som dör på slagfältet i Hitlers armé. Beskedet slår ner som en bomb och slår sönder deras liv. Det är Hitlers fel. Anna är med i det nazistiska kvinnoförbundet, men hennes engagemang krossas. Otto fortsätter som förman på lik-kistefabriken. Vreden kokar i dem.
   En natt textar Otto ett kort med texten
”MODER! FUHRERN KOMMER ATT DÖDA OCKSÅ DINA SÖNER. NER MED LÖGNAREN HITLER, VARS KRIG DÖDAR OSS.”
   Ner med lögnaren Hitler, vars krig dödar oss!” Nästa dag placerar han kortet i en trappuppgång. Till sist blir det 285 kort spridda över Berlin. Anna medverkar också genom att lägga ut en del av korten.
   267 av dessa kort lämnas in till Gestapo. En detektiv börjar jakten mot landsförrädaren. Han tänker att det är en person vars son dödats i kriget. En enkel man ur arbetarklassen. Till sist fångar han in en snickare men upptäcker vid förhör att denne är oskyldig. Chefen, en högt uppsatt SS-officer, spelad av Mikael Persbrandts, accepterar inte friandet.” Fånga honom, han ska dö!”
   Detektiven hittar honom efter tortyr av f d hustrun. Han förklarar att han måste ta med honom till förhör som innebär tortyr. Mannen blir livrädd. Hellre än att medverka till detta tar detektiven fram pistolen och skjuter ner sitt offer.
   En dag tappar Otto två kort på golvet i sin fabrik. Gestapo larmas och fångar snabbt in Otto, som vid förhör erkänner. Han försöker skydda Anna genom att berätta. Men Anna har också infångats och erkänt. Hon vill visa att de är två om det.
   Efter en tortyrscen där den blodige Otto står knäböjd på golvet krossar officerarna och detektiven sina snapsglas i huvudet på fången. Detektiven efter viss tvekan.
   Otto och Anna halshugs i en giljotin. Detektiven samlar ihop de förbjudna korten på sitt kontor, öppnar fönstret och släpper ut dem i vinden, tar fram sin pistol och skjuter sig.
   Filmen är en styv skildring av ett Berlin 1940 till 1943, innan bomberna faller och människor på flykt kommer i kilometerlånga köer. Förtrycket i vardagen är totalt med nazister i olika skepnader: poliser, SS-män och inte minst angivare. Mikael Persbrandts officer är precis så hemsk, hal och brutal som man kan föreställa sig.
 
I allt detta lever man filmen igenom med Emma Thompsons Anna och Brendan Gleesons Otto precis så medmänskliga och starka som man behöver för att uthärda händelseförloppet. Att det är en engelsk film med engelska skådespelare funder man inte ens på. Den är alltför nära och gripande.
   En måstefilm som också förebereder en för läsningen av romanen som tillför andra sidor än de som får plats i filmen.

Det svenska hatet – och yttrandefriheten
av Gunnar Stensson

Gellert Tamas skulle ha talat om sin bok Det svenska hatet i Akademibokhandeln i Stockholm på lördag, men nu har bokhandeln meddelat att framträdandet ställs in. Dess säkerhetschef ”känner obehag inför situationen”. Han är förstås rädd att Kent Ekeroth och Björn Söder ska störta in med sina järnrör.
   I Sverige talas det vitt och brett om yttrandefrihet, men när det verkligen gäller tar tystnadskulturen över.
   För ett par veckor sedan kommenterade jag i en insändare allianspartiernas sorglustiga utspel om hur ”Lund kramar terrorister vid kommungränsen”.
   Jag hänvisade bland annat till Gellert Tamas uppgifter om hur en flyktingförläggning i Lunds kommun stacks i brand sedan SD:s Ted Ekeroth hetsat mot invandrare och avslöjat var förläggningen var belägen.
   Jag skickade insändaren till Sydsvenskan. Den blev inte publicerad. Sydsvenskan kände väl ”obehag inför situationen”.
   I stället tryckte Sydsvenskan en text av Ted Ekeroth där han upprepade allianspartiernas absurda påståenden, nu som sina egna.
   Bland kommentarerna till Akademibokhandelns ”oro” finns några som hänvisar till muslimsk terrorism. Sådan nämns i Gellert Tamas bok, men den kritiserar framför allt medias undfallenhet inför den växande högerextremismen. VB är lyckligtvis mindre undfallande än tidningskoncerner och bokhandelskedjor.

66 år i skolan 35. 1985-97:2. Mordet på Olof Palme
av Den Gamle

Fredagen den 27 februari 1986 gick jag längs Södra Förstadsgatan i Malmö efter en lång skoldag. Det var blött och kallt och började skymma. Min yngsta dotter skulle ha namnsdag nästa dag. Hon ville ha en pistol. Jag gick in i en liten skräpbutik – det fanns gott om sådana. Där fanns en liten plastpistol med vilken man kunde skjuta en gummipil mot en måltavla. Den kostade en tia.
   Tidigt nästa morgon vaknade Karin och jag tidigt och började plantera om blommor. Barnen sov fortfarande. Vi satte på radion. Där pågick en extra nyhetssändning. En grå dag grydde.
   En vecka senare reste jag till Stockholm för ett Eritreamöte. Strax före sju steg jag ur tåget i Stockholms Central. Jag gick till mordplatsen vid Sveavägen. En stor hög blommor låg på trottoaren. Joakim Lentz stod och tittade på dem. Han hade tydligen kommit med samma tåg. Annars var det knappt några människor ute. Klockan var ju bara halv åtta på lördagsmorgonen. Vi pratade lite och tittade på de mörka trapporna i Tunnelgatan uppför vilka mördaren flytt.
   På kvällen åkte jag tillbaka till Lund och nästa dag gick jag till Folkets hus och skrev mitt namn i en kondoleansbok. Där var en lång kö.
   Jag var inte särskilt oroad. Ingvar Carlsson hade tagit över statsministerposten. Jag trodde inte på några stora förändringar. Men på längre sikt var det naturligtvis en historisk brytpunkt.
    Åren efter har jag ofta återkommit till händelsen och då påmints om intrycken ovan.

Palmehetsen. Pöbeln i Storkyrkan buade ut Olof Palme för hans engagemang i fredsprocessen Israel-Palestina. Det upprörde mig. Likaså de infama karikatyrerna i borgerlig press och de hatiska affischerna på busshållplatsen i Södervärn. Jag var alltsedan IB-affären drygt tio år tidigare mycket kritisk mot Olof Palme. Just därför upprörde hetsen mig. Jag ville inte vara med i smutskastningen.
   Hetsen kom också från vänster. Jan Guillou, som jag på många sätt beundrade, drev strax före riksdagsvalet 1965 den så kallade Harvard-affären i Rekordmagasinet, ett kritiskt tv-program av ungefär samma slag som Uppdrag granskning. Palme hade hållit en föreläsning i det berömda USA-universitetet. Han hade inte mottagit någon ersättning, men hans son fick efteråt gå en kurs på universitetet utan att betala. Guillou fick Palme att småljuga om förmånen och det utvecklade sig till en stor skandal om lögner och skatteflykt.
   Jag var kritisk medan drevet pågick, inte bara för att det skymde riksdagsvalets viktiga frågor utan också för att det så uppenbart plågade Palme. Socialdemokraterna vann valet. Palme fortsatte som statsminister. Ett halvår senare blev han mördad. Det finns inget samband, men Harvardaffären ingick i den förgiftade atmosfär som gjorde mordet möjligt.

Den mördade Olof Palme hyllades som ett helgon, inte minst internationellt. Stämningen var underlig. Palme hade många kritiker i det egna partiet. Hur kände de sig? Vad rörde sig i Palme-hatarnas medvetanden i de borgerliga partierna? Alla var förstummade av mordet, men vad tänkte de innanför tystnadens skal? Jan Guillou verkar oberörd. I sin intressanta memoarbok Ordets makt och vanmakt snarast skryter han över sin insats i Harvardaffären.
    Även skolarbetet präglades av den undertryckta atmosfären. Palmecitatet om Kunskapens spjut stod ju skrivet på skolgårdens stålmonument.
   Hans Holmérs vanvettiga ”kurdspår” ledde till en period av rasistisk hets innan det mynnade ut i intet. Vi antog ett stöduttalande för kurderna på distriktets årsmöte.
   Joakim Lenz och jag kallades till partiledningen i Stockholm. Ett antal representanter för svenska solidaritetsorganisationer var samlade. Oswald Söderkvist och Eva Hjelmkvist ville upprätta ett register över vpk-are som arbetade inom organisationerna. Joakim och jag medverkade till att förslaget avvisades. På 1 maj-demonstrationen i Lund talade Ann Schlyter för Afrikagrupperna. I Sydafrika rådde ännu apartheid och Nelson Mandela skulle förbli isolerad på fängelseön Robben Island nästan fyra år till.

Arbetet med EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, fortsatte. Organisationen var nu etablerad i Sverige från Luleå till Lund med Philip Gottlieb som ordförande. Jag blev redaktör för Eritrea-nytt som kom ut med fyra nummer per år och finansierades med statligt tidskriftsstöd. Vi fick 15 tusen per år de tio år Eritrea-nytt existerade.
   Också i Internationella utskottet fortsatte Eritrea-arbetet. Boel Berner rapporterade från EPLFs sommarkonferenser i Bologna. Eritrea har starka kulturella och ekonomiska band med Italien och det finns många italienska ord i eritreanernas tigrinja.
   Boel Berner medverkade i Eritrea-nytt 2, 1986, med ett referat av en kritisk artikel om Etiopien som den franske filosofen Bernard-Henri Lèvy publicerat i L ´Evenement du jeudi 25/9-1/10 86.
   Det visar omfattningen av vår mediebevakning. Men det roar mig också, eftersom Sydsvenskan nu, 30 år senare, börjat publicera artiklar av Levy. 1986 var Levy en betydligt mer progressiv filosof än 2016.

2016-11-24

Snart vänder... av Karin S

Snart vänder det!
Du har skrivit det förut.
Det tål att upprepas.

Det är mörkt i Småland.
Det lilla huset står tomt.
Nej! Jag hör en mus.

Lämnar den spår?
Ja, en tuggad fåtöljsits
som blir musbajs
i köksskåpet.

Advent i Flackarps mölla


 
Samling 27 november kl 14.00 vid St Lars vårdcentral
Vi promenerar genom St Larsparken. När vi kommer fram bjuds vi på kaffe och kakor inne i den upplysta möllan.
   Lars-Anders ”Ankan” Dahlskog underhåller med skånska visor.
Klostergårdens byalag

Röda Kapellet & Sofia Thelin


 
VI TRODDE VI VISSTE...
om kärlek, vänskap och politik – en föreställning med musik och poesi om kvinnors liv och erfarenhet
Magle konserthus, (Magle stora kyrkogata 4, Lund)
Lördag den 17 december kl. 18:00, Kassan öppen från klockan 17:30
Entré: 150 :- (endast kontant betalning)
Arrangör: Röda Kapellet i samarbete med Folkuniversitetet
Affisch »

Kapitalisterna vill ha hjälp av staten

I Sverige är det numera tillåtet med vinster i välfärden. Att vårda, bota och undervisa har därmed blivit varor på marknaden, vilket är helt i linje med kapitalismens behov av ständig varufiering och ständigt utvidgande av marknader. Att det är det fördelningsverktyg – skatter - som traditionellt har använts för att ta från de rikare och ge till de fattigare som är med och finansierar dessa privata vinster är onekligen en ironisk twist i det socialdemokratiska projektet. Och en ironisk twist även i det ”fria” marknadsprojektet; det har visat sig att kapitalisterna hellre än att agera på en fri marknad agerar på en skattefinansierad sådan, hellre än att klara sig själva klarar sig med hjälp av staten.
Nina Björk, Drömmen om det röda, s. 69.

Domen kan bli hård, men för vem?

Jesus sade: Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. Gå bort ifrån mig, ni förbannade!
Matteusevangeliet, kap. 25, som lästes på domsöndagen, dvs i söndags, den 20 november
.
 


Såhär är läget i riket numera. Nedanstående är saxat från SVT den 17/11 2016.


SVT-anställda åtalas för människosmuggling
Reporter Fredrik Önnevall och två av hans medarbetare som gjorde programserien Fosterland åtalas för att ha hjälpt en syrisk pojke att ta sig till Sverige.
   – Det var ju väntat, så det är inte direkt något som förvånar mig. Vi hade kallats på förhör tidigare och visste att en undersökning var på gång, så jag är inte förvånad över att de har fattat ett sådant beslut, säger Fredrik Önnevall.

Kammaråklagare Kristina
Amilon i Malmö har alltså efter förundersökning beslutat åtala Fredrik Önnevall och hans två medarbetare i tv-teamet för människosmuggling.
Fredrik Önnevall säger att juridiska experter han talat med säger att det inte är något brott att hjälpa en person av humanitära skäl. Tv-teamet var inte heller ute efter att ta betalt av den 15 årige syriska pojken som de i programserien Fosterland hjälpte att komma från Grekland till Sverige.
   – Jag menar ju då att detta inte rör sig om något brott. Och så får vi väl se var det landar i slutänden, säger Önnevall.

Ni riskerar tre månaders fängelse?

   – Ja, ok.

Är det något du ångrar att du hjälpte den här pojken från Syrien att ta sig till Sverige?

   – Absolut inte, absolut inte. Jag kände att jag som medmänniska måste hjälpa en pojke som var i en enormt svår situation där han riskerade liv och lem och att jag fattade det beslutet har jag aldrig ångrat, säger Fredrik Önnevall.

Tidskriftstips

Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen”
”Bög, brillor och alltid kortaste killen i klassen. Aktivisten Joakim Månsson Bengtsson vet hur det känns att stå ut. Utan honom är det tveksamt om det funnits ett härbärge för EU-medborgare i Lund, öppet året runt”
   Så inleder en artikel om F! Lund politikern och ordförande för Hjälp tiggare i Lund Joakim Månsson Bengtsson i gatutidningen Faktum. Faktum är en tidning som jobbar med att skapa debatt och opinion kring hemlöshet och socialt utanförskap.
   För den som är intresserad att läsa hela artikeln får man ta tag i nästa Faktum-försäljare man ser på gatan, eftersom tidningen inte finns i digitalt format!

Om påven och partisplittringen mm av Lucifer

Påvens besök lämnade mig som inbiten lutheran oberörd vad gäller dess andliga dimension. Däremot är kyrkopolitik som alltid intressant. Här visade sig katolska och lutheranska kyrkan båda intresserade av ett närmande efter 500 år av splittring och konkurrens. Då är det svårt att inte låta tankarna flyga. Man kan spekulera och leka med en möjlig parallell. I Sverige har vi två politiska partier som utgått ur arbetarrörelsen och vars medlemmar säger sig vara för socialismen
   Låt oss betrakta 1917. Då bröt sig vänsterflygeln ur Socialdemokraterna och startade det som sedan blev Sveriges Kommunistiska Parti.   Finns det då i dag förutsättningar för en försoning?

Självkritik en förutsättning
Om vi börjar med V måste man säga att självkritiken sedan länge varit omfattande. Det Kommunistiska partiet gick med i Komintern och knöt sig därmed i sextio år till Sovjetunionen. Önskan att vara en del av en internationell gemenskap är lätt att förstå, men i grunden var det ett stort misstag, och det inser nog alla. Det ledde till ständig intern splittring, men framför allt till en bristande självständighet som varit förödande, för partiet och än i dag för dess arvinge Vänsterpartiet
   Självkritik har aldrig varit den starkaste grenen inom S. Visst har det funnits upprorsungar som kring kärnkraften, men tydligast har det väl varit i samband med ledarval som med Mona Sahlin som avsattes av vänsterflygeln och med Håkan Juholt som avsattes av högerflygeln. Det finns också i dag en betydande olust i partiet över den allmänna passiviteten, men det handlar då inte om person. Kompromissledaren Löfven sitter än så länge i orubbat bo. Partiets regeringspolitik är präglad av rädsla för vänsterinslag sedan man accepterat de borgerligas tolkning att valnederlaget 2010 berodde på den försonliga tonen mot V.
   Partivänstern inom S har ingen naturlig ledare, men intressant nog är det också i dag utrikespolitiken som kan vara en sprängpunkt.   Ett ja till Nato skulle naturligtvis vara det, men också den nuvarande extrema anpassningspolitiken till USA rymmer sprängstoff.

V kompromissvänligt
Kan då V röra sig mot S och mitten? Ja, jag tror i och för sig att viljan inom V att acceptera kompromisser är större än någonsin. D.v.s. kompromisser som är motiverade av det politiska läget och som inte innebär att man ger upp sina grundläggande värderingar. Regeringssamarbete med S, C och L? Jo om L återgår till partiets vänsterliberala traditioner och C blir centristiskt igen och tonar ner sin nyliberalism. Men det verkar inte troligt att så sker – C och L har att slås för sina liv mot M i nästa val. Vad gäller V må självkritiken vara stor men viljan att samordna sig med S är nog mycket liten.

Lärdomar ur militärhistorien
Försoningsmanövrar på vänstra sidan av politiken verkar alltså inte sårskilt sannolika.
   Och inte heller är det taktiskt fördelaktigt. Här ges tillfälle att reflektera över ett av militärhistoriens mest kända citat: ”Getrennt marschieren, vereint schlagen”, tillskrivet generalfältmarskalk Hellmuth von Moltke. Javisst, t.ex. i en valrörelse vinner man oftast mer på att gå fram som ensamt parti än att baka ihop sig i en koalition. Det är därför den borgerliga alliansen nu håller på att lösa upp sig.

Ett nobelpristagarcitat
Jag var på Systemet vid Botulfsplatsen i veckan, och skulle köpa en halvflaska vinbärsbrännvin, jag menar det är ju snart jul. Jag hittade ingen och frågade till sist i kassan var jag skulle leta.
   – Vinbärsbrännvin, det har vi inte, sa kvinnan i kassan, en dam i 40-årsåldern
   – Ja men, det är klart ni har vinbärsbrännvin, vi är väl många som vill ha det.
   – Nej, vi säljer för lite av den. The times they are a changin’. Vi har inte renat heller.

Sänk avgifter i kulturen och fritiden i Lund!
av Hanna Gunnarsson

Idag har kommunfullmäktiges november-möte fastställt avgifterna för kommunens hela kultur- och fritidsverksamheten. Avgifterna beslutas varje år och kommer i ett långt och inte helt okomplicerat dokument. Många gånger passerar dokumentet oförändrat, men det här året satte vi i vänsterpartiet oss ner och gick igenom det i detalj. Det är ganska intressant läsning för den som tar sig igenom hela dokumentet.
   Vänsterpartiet är i grunden motståndare till höga avgifter, vi vill hellre finansiera kommunens verksamheter genom skatten. Kommunskatten är visserligen inte progressiv, men de som tjänar mer betalar ändå mer i skatt. Avgifterna är däremot lika höga för alla, oberoende av inkomst (med några få undantag för rabatter för vissa grupper).
   Det finns tyvärr ett massivt motstånd mot sänkta avgifter i Lunds kommunfullmäktige. Vänsterpartiet föreslog ett litet paket av sänkta avgifter, som Feministiskt initiativ och Marie Henschen från FörnyaLund instämde i. Vi vill sänka avgifterna på Kulturskolan och Högevallsbadet, där vi föreslår en generell sänkning på 10 % på Kulturskolan och 10 kronor på Högevallsbadet. Utöver det vill vi ta bort avgifterna på toaletterna på Stadsbiblioteket, det är en väldigt onödig avgift och inte höja avgiften (vilket föreslås av tjänstemännen) till ishallen och bowlinghallen. Vårt gamla förslag om att simundervisningen för skolorna ska vara kostnadsfri finns såklart med också. Det har länge varit ett rödgrönt förslag, men nu är Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ ensamma kvar att arbeta för detta.
   Det finns många avgifter kvar att fundera på i det stora avgiftsdokumentet, så det finns all anledning att läsa dokumentet ett par gånger till och fortsätta föreslå förändringar som gynnar lundabor, framförallt de med låga inkomster.

Svanes förnyelse av Gunnar Stensson

Svaneskolan ska byggas ut till en kombinerad högstadie- och gymnasieskola. Kombinationen ger möjlighet till en viktig förnyelse av det svenska utbildningssystemet, även om integration mellan skolnivåer har prövats tidigare, under delvis andra förutsättningar. Redan de gamla läroverken hade en liknande uppbyggnad med indelningen i realskola och gymnasium och ämneslärare som undervisade i båda skolformerna

Under tretton år arbetade jag som lärare i en kombinerad högstadie- och gymnasieskola, Heleneholmsskolan i Malmö. Vi tog emot eleverna i årskurs 7 och följde deras utveckling under de sex åren fram till studentexamen. Före 1985 var lärare nämligen behöriga både på högstadiet och gymnasiet. Att den förutsättningen för integration försvann är olyckligt.
   Fördelarna var stora. För eleverna innebar skolformen fördjupad ämneskunskap och social utveckling under sex avgörande ungdomsår. Lärarna hade den kännedom om eleverna som är nödvändig för att anpassa pedagogiken efter deras individuella förutsättningar. Betygssättningen kunde ske utifrån omfattande kunskap om varje elevs kvalifikationer. Skolan var dessutom integrerad i närsamhället. Därifrån kom flertalet elever.
   Att vi måste upphöra berodde på regeringsbeslutet att skilja mellan lärarnas högstadie- och gymnasiebehörighet. Beslutet utarmade Heleneholmsskolan. När högstadiedelen försvann måste grundskoleeleverna hänvisas till andra högstadieskolor. 22 lärare tvingades lämna kollegiet och ersattes av nya lärare.

En stor skola ger valfrihet. Det visar den närbelägna Polhemsskolan som har en bredd i sitt utbud som överträffar alla andra gymnasieskolor i Skåne.
   Vår tids utarmning av utbildningssystemet med mängder av små specialiserade friskolor innebär inte bara social segregation utan också en inskränkning av valfriheten. När man gjort sitt i många fall felaktiga val, baserat på missvisande reklam och sociala fördomar, förblir man inspärrad i sin begränsade och begränsande skolmiljö. Den stora gymnasieskolan ger mycket större möjligheter att korrigera det felaktiga valet och ändå stanna kvar i samma skola.
   För lärarkollegiet är den stora skolan intellektuellt och socialt stimulerande, inte minst genom mångfalden av ämnesexperter med skiftande kunskaper och intressen. Det är något helt annat än t.ex. ett it-gymnasiums anhopning av likasinnade nördar inriktade på att tolka samma bruksanvisning.
   Möjligheten att hitta likasinnade kamrater naturligtvis större i en stor gymnasieskola. Gemensamma intressen ger upphov till grupperingar av elever från alla delar av skolan. Det uppstår föreningar inriktade på teater eller astronomi eller någon specialsport eller film eller miljö eller litteratur. Bland 2000 kamrater är det lättare att hitta sina vänner än bland 100. Det stora samhället är alltid sammansatt av många små samhällen.

En viktig invändning mot den tänkta högstadie- och gymnasieskolan är att den ytterligare utarmar utbildningen i grannkommuner som Eslöv och Landskrona. De behöver naturligtvis också stora skolor med många valmöjligheter. Det hade de en gång, men utvecklingen under de senaste åren av ”valfrihet” har inneburit att de förlorat mångfalden. Redan nu tvingas många elever resa till Lund eller Malmö för att få den gymnasieutbildning de behöver. Utarmningen av skolorna innebär också en intellektuell och kulturell utarmning av kommunerna. Den utvecklingen har kanske redan gått så långt att den är utan återvändo.

Kostnaden då? Svaneskolans kombinerade högstadium och gymnasium beräknas kosta 750-850 miljoner att bygga. Det innebär att kostnaden är dubbelt så hög som Lunds kommun trodde den skulle vara. Men ekonomin får inte hindra skolans förnyelse! Nu gäller det att satsa efter ett par decennier av nyliberal utarmning!

Framgafflat – om cykel och trafik: Lilla Fiskaregatan – igen av Ulf Nymark

I ett medborgarförslag till fullmäktige aktualiseras återigen konflikterna mellan fotgängare och cyklister i Lilla Fiskaregatan. För övrigt var det ju så sent som i Veckobladet nr 32 i början av denna månad som jag i dessa spalter tog upp problemet. Medborgarförslaget går ut på att omvandla gatan till en gågata med tilläggsbestämmelsen att också förbjuda cykeltrafik. (Som jag då och då i dessa spalter påpekat är cykeltrafik i normalfallet tillåten på en gågata).
   Jag tror inte på lösningen att förbjuda cykeltrafik i L Fiskaregatan. Den behövs som cykelförbindelse västerut från stadens västra delar. Detta även om Klostergatan kan göras dubbelriktad för cykeltrafik.

Riskfyllt
Men visst tar medborgarförslaget upp ett reellt problem. Det är problem med konflikter mellan gående och cyklister. Det är risk för olyckor. En fullvuxen cyklist som kommer enbart i måttlig fart på 18-20 km i timmen besitter en avsevärd styrka i sitt krockvåld. En cyklistkrock med en vuxen fotgängare kan vara allvarlig nog, men en cyklist som kör på ett litet barn kan få helt förödande konsekvenser. Att detta är en akut risk varje dag och varje stund är uppenbar med alla dessa fotgängare i cykelzonen.

Regler och utformning inte i samklang
Det finns såvitt jag kan se bara två möjliga sätt att undanröja konflikterna, eller i varje fall för att göra tydligt vad som gäller. För tydlighet behövs. En gatas utformning ska stå i samklang med de regler som gäller. Det är inte fallet på Fiskaregatan. Utformningen av gatan signalerar: ”Här har vi en gågata!”. Men reglerna säjer något annat. Gatan är i princip en vanlig gata med fordonstrafik, men med vissa restriktioner för motortrafik. Gående ska hålla sig där trottoarerna normalt sett finns, dvs efter gatans sidor. Detta är svårt att förstå för den som trafikerar gatan.

Två möjliga lösningar
Vad som kan göras är alltså att faktiskt anpassa regelverket till hur gatan ser ut: dvs göra den till en gågata enligt ”normalfallet”. Alltså med fortsatt tillåten cykeltrafik. Alternativet är – och det kanske är mera realistiskt - att göra ett tydligt avskilt fält för cykeltrafik, t ex genom att sänka ner en brett tilltagen cykelbana i förhållande till nuvarande gatunivå. En sådan markering signalerar tydligt för gående att de inte har något där att göra. Fördelen med denna lösning är också att ställer det också till problem för alla dessa bilister som helt olagligt (och ostraffat!) kör och parkerar på gatan.

Fotgängarna det största problemet
Det är ett välkommet medborgarförslag för att det påkallar att någonting måste göras. Men jag kan inte hålla med det som i medborgarförslagets problembeskrivning full ut: det är inte cyklisterna som är problemet. Visst cyklar en del på fotgängarnas område längs gatusidorna, men det är ändå väldigt få i förhållande till alla fotgängare som går där cyklar ska färdas och som också korsar gatan på ett olagligt sätt, dvs utsätter cykeltrafiken för fara.

Unikt för Lund – ingen gågata!
Oavsett vilken lösning som väljs för Fiskaregatan så behöver Lund inte bara en, utan flera gågator. Det är en skandal att Lund som gör anspråk på att vara en miljövänlig stad framstår som unik bland alla svenska och europeiska städer genom att inte ha ens den minsta lilla gatustump som gågata i centrum Det tycks som om flera politiska partier har en stark motvilja mot gågator och gångfartsområden. Men det skulle inte förvåna om initiativ till en bilfriare miljö i stadskärnan snart kommer från det rödgröna styret.

Not: Vid tidpunkten för detta medborgarförslags behandling ska jag återkomma till den nu ganska långa historien om hur en politisk majoritet i Lund säjer nej till gågator.

Framtidens södra Lund av Gunnar Stensson

Kanske korpfotbollsplanerna får vara kvar, tänker jag, medan jag sneddar över dem i gryningen. Gräset är blött och luften mild. En flock vita måsar flyger upp.
   Man kunde bygga en rad höga hus längs spåret på andra sidan trädridån, när stationen blir färdig om fem år. Att bo där vore inte så dumt. Samma läge som Jakriborg. Väster om stationen och med fri sikt åt öster och söder.
   Jag fortsätter längs Maskinvägen förbi industriområdet där kommunen planerar att ställa sina 60 bussar när de ska bort från sin nuvarande plats vid Kung Oskars bro. 
   Några regnstänk prickar jackan. Asfalten är blöt. Maskinvägen är alldeles tom. Till höger ligger koloniområdet och till vänster industribyggnaderna. Nu kommer två långtradare. De svänger sakta in på en inhägnad parkeringsplats. Jag möter en bister man i stövlar med två labradorer. Palettskolan ett stycke upp, till höger om Maskinvägen. Bebyggelsen finns bortom skolan.
   Industriområdet till vänster är ödsligt. Stora tomma ytor. Nässlorna lyser fortfarande gröna i det vissna ogräset. Här är Folkparksvägen. Den är också tom. I söder ligger en övergiven industribyggnad omgiven av ogräsfält och sprucken asfalt. Det är väl där bussarna ska stå. Maskinvägen upphör, men det finns ett promenadstråk ner till Höje å. Jag skymtar de små tegelvillorna i väster
   Kraftledningsgatan öppnar ett perspektiv genom de avlövade dungarna. Uppåkra kyrka syns längst bort i sydost. Det är hög tid att gräva ner ledningen och röja bort de höga pylonerna. Energimarknadskommissionen har visserligen bestämt att de ska vara kvar, men kommunen har överklagat beslutet. Körsbärsträd och vinbärsbuskar är minnen från gamla Källby.
   På vägen mellan Klostergården och Värpinge passerar jag Källby reningsverk. Enligt en notis i Sydsvenskan har kommunstyrelsens arbetsutskott anslutit sig till åsikten att reningsverket ska läggas ner och ersättas av Sjölunda-alternativet. Ja, det är ju här Lund ska expandera i framtiden. Men det dröjer. Beträffande Sjölundaverket kan det dröja 50 år innan investeringarna är slutförda.
   2065 ser här annorlunda ut, tänker jag och svänger ner mot dammarna och ån. Nyponen lyser röda och björkarna gula. En häger sitter i strandkanten. Två snabbsimmande skarvar dyker samtidigt och stannar länge under vattnet. Bläsändernas scharlakansröda huvuden glänser. Piuu, piuu, ropar de.
   Jag försöker föreställa mig den nya bron över Höje å. Den måste vara färdig senast om fem år, om utbyggnadsplanerna för fyrspåren håller. Så vänder jag åt vänster uppför gröna stråket och över fotbollsplanerna igen. Värmeverkets höga skorsten blänker i morgonsolen.

Palestina måste få sin självständighet!
av Gunnar Olofsson

Senhösten 1988 sammanträder det palestinska exilparlamentet i Algeriets huvudstad Alger, och den 15 november läser president Yassir Arafat upp den deklaration som skall bilda grunden för den av FN beslutade men ännu ej upprättade palestinska staten.
   Deklarationen, utformad av bland annat Palestinas nationalpoet Mahmoud Darwish, förklarar staten Palestina - etablerad i de av Israel ockuperade områdena och med Jerusalem som sin huvudstad - som en demokratisk flerpartistat med lika rättigheter för alla oberoende av ras, religion och hudfärg, med yttrandefrihet, oberoende rättssystem och jämlikhet mellan man och kvinna.
   Deklarationen är ett tydligt dokument som sätter ramarna för den palestinska staten och i praktiken banar väg för det ömsesidiga erkännandet mellan Israel och Palestina som får sin utformning i Osloavtalet fem år senare.
   Men nu, efter 28 år, fortsätter och förvärras ockupationen. Utrymmet för den palestinska staten krymper för varje dag. Västvärlden formulerar det ena kraftlösa uttalandet efter det andra och i FN:s säkerhetsråd blockerar USA effektivt alla försök från det internationella samfundet att med sanktioner och andra åtgärder tvinga Israel att avsluta ockupationen.
 
Den 18 november i år uttrycker det svenska regeringskansliet i ett uttalande ”oro” för ett kommande lagbeslut i Israel att i efterhand godkänna olagliga bosättningar på Västbanken. ”Sverige uppmanar Israel att inte anta denna lagstiftning” heter det i uttalandet. Som givetvis förbigås med tystnad.
   Men ingen svensk stillsam ”oro” kommer att stoppa Israel. Sveriges regering, som inte brukar utmärka sig med tystnad inför brott mot mänskliga rättigheter, måste komma upp med någonting mycket starkare än så: bojkott, investeringsstopp och sanktioner tills regimen i Israel tar sitt förnuft till fånga och upphör med ockupationen. Den 29 november är det FN:s officiella dag för solidaritet med det palestinska folket. Då är rätt tillfälle att tala ut om ockupationen och föreslå kraftfulla åtgärder för att få den upphävd. Palestina måste få sin självständighet!

Israelisk domstol konfiskerar Marianne med stöd av 150 år gammal kaperilag

PRESSMEDDELANDE: 2016-11-24 01:51
En sjörättsdomstol i Haifa godkände i söndags den israeliska statens begäran att få beslagta det svenskflaggade fiskefartyget Marianne av Göteborg.
 

 
Marianne bordades på internationellt vatten av den israeliska marinen den 29:e juni 2015 under ett försök att bryta den blockaden av Gazaremsan. Fartyget fördes under tvång till Israel där besättningen och de internationella delegater som befann sig ombord först fängslades och senare utvisades ur Israel. Därefter har fartyget, som ägs av svenska Ship to Gaza, sålts som skrot – av den israeliska marinen. Ship to Gaza har rest krav på ersättning för fartygets fulla värde, medan den israeliska staten hävdat att den har laglig rätt att beslagta fartyget.
   Samma domstol har tidigare avvisat israeliska krav på att få beslagta Ship to Gazas finskflaggade segelskonare S/V Estelle som bordades under identiska omständigheter i oktober 2012. Ett utslag som bekräftades av Israels högsta domstol i juni i år.
   I bägge fallen har staten sätt sig nödsakad att åberopa den brittiska Naval price act från 1864 En lag som man hävdar är tillämplig i Israel som en juridisk kvarleva från tiden för det brittiska mandatet i Palestina, 1920-1948.
   Naval price act kom ursprungligen till för att sanktionera staters juridiska anspråk på att få kapa civila handelsfartyg under krig. Den har fram tills nu inte åberopats i någon domstol sedan andra världskriget.
   Domstolens argument för att godta kravet på att få beslagta Marianne – trots att de avvisade samma krav vad det gäller S/V Estelle – bygger på att marinen i det förra fallet väntade över 10 månader efter bordningen med att framställa några som helst juridiska krav.
   Att den israeliska marinen på detta vis måste försöka väcka liv en över 150 är gammal lagstiftning från en tid präglad av helt andra folkrättsliga principer har noterats med viss förvåning av sjörättsexperter.
   Ship to Gaza kommer nu i samråd med sina israeliska advokater ta ställning till om man skall överklaga sjörättsdomstolens beslut.

Nära medborgarna fast tvärtom av Staffan Lindberg

– ”När jag använder ett ord”, sa Humpty Dumpty föraktfullt, ”så betyder det just vad jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.”
 – ”Men frågan är”, sa Alice, ”om du verkligen kan få orden att betyda olika saker.”
 – Frågan är”, sa Humpty Dumpty, ”vem det är som bestämmer – det är det det beror på.”
(Alice i Underlandet, 1981, sid. 171)

 
Många av oss som växte upp med Lewis Caroll’s klassiska sagobok minns nog detta replikskifte. De är den uppochnervända världen, där allt kan förvandlas till sin motsats av den som bestämmer. Barn mitt uppe i sin språkinlärning fick mycket att fundera på, hur allt kunde vara annorlunda och ibland sin raka motsats. Hur man skulle orientera sig i en sådan värld?
   Man kan inte låta bli att tänka Trump eller Putin. Deras föraktfulla användning av termer och begrepp, som genast kan dras tillbaka med ett ”så menade jag inte” eller ett ”det har aldrig sagt. Det är ju precis tvärtom.” Demagogi med andra ord.
   Ny-populismens språkanvändning är lika lömskt hal som Hitlers vid överenskommelsen att Tyskland kunde få besätta Sudet-Tyskland. Vi minns alla Chamberlains triumferande yttrande: ”Fred i vår tid” när Hitler dyrt och heligt lovat att det var hans enda och sista anspråk när det gällde att beskydda tyskar i världen.

Är vi offer för ett liknande bedrägeri inom politik, administration och affärsverksamhet i vår tid?
   Tidens språk är rationalisering, centralisering, effektivisering, likabehandling, lagar och regler. Det handlar om att koncentrera beslutsfattande och administration till chefer som är utbildade som chefer, kan regelverket och har överblicken. De ord som används som legitimation är dock decentralisering och behovet att komma närmare medarbetarna och klienterna. Alltså tvärtomord i förhållande till vad som sker: hierarkiskt chefande och svällande central administration!
   Vi ser detta inom Polisen, där den nye chefen beslutat om en total omorganisation. 21polismyndigheter har slagits samman till en enda uppdelad i sju regioner, med varsin chef tillsatt ovanifrån. Motivet för det hela är att poliserna ska komma nära medborgarna!
   Region Syd har fått en chef som kommer från Skatteverket och som helt saknar polisiär erfarenhet. Omorganisering, tänker man, sådan tar tid att sätta sig. Men redan nu protesterar poliser: ”Fungerande arbetslag har splittrats. En massa poliser är frustrerade över att vi inte längre kan lösa vårt grunduppdrag, att utreda brott och upprätthålla ordning.” (Sydsvenskan 18 november 2016) Under året har 154 poliser av totalt drygt 3000 i regionen slutat.
   Vi ser detta överallt i organisationsförändringar. Svenska kyrkan AB är ett annat exempel. Vikande antal gudstjänstbesök och konfirmander möts med sammanslagning av församlingar till storförsamling med bara en kyrkoherde, ett kyrkoråd och därunder församlingsherdar och församlingsråd (de gamla kyrkoråden), som bara får bestämma lite om formerna i arbetet. Också där finns ett aktivt motstånd bland både präster och lekmän.
   Ett tredje exempel är Malmö kommun. Från decentraliserade kommundelsråd som sedan blev stadsområdesnämnder, har man nu beslutat sig för att samla all förvaltning under centrala nämnder. Närhet till medarbetare i olika förvaltning och institutioner och medborgarna offras på rationalitetens och likabehandlingens altare. Här höjs dock inga röster mot förslaget.
   Att chefer utan kunskap om verksamheten tillsätts och medbestämmande dras in, leder till alienation och låg motivation bland medarbetarna. Det handlar om att foga sig eller lämna. 

Hur ska vi tolka denna till synes parallella omorganisering i olika institutioner? Är det det gamla vanliga knepet att vända allt upp och ner när verksamheter börjar krackelera och luften har gått ur?
   Men vår tids omorganisering är av ett annat slag. På 1970- och 1980-talen innebar politiken en fortlöpande demokratisering av det mesta. Medbestämmande och platta organisationer överallt som skulle göra slut på hierarkier och byråkrati. När den nya tjänste-ekonomin började blomstra blev individualiserade anställningsförhållanden och småföretagandet alltmer dominerande.
   Den nuvarande omorganiseringen löper parallellt med en till synes alltmer diversifierad social och teknisk verklighet och komplexitet. Samtidigt ökar de sociala klyftorna i samhällsekonomin och många grupper ser sig åsidosatta och utan erkänsla. Sambandet mellan skatter och välfärd blir allt svårare att uppfatta.
    Marknadstänkandet har brett ut sig överallt. Offentlig förvaltning innebär allt oftare beställarfunktion och upphandling av privata tjänster i takt med att stat och kommun blivit allt sämre på att organisera egen verksamhet utifrån en ämbetsmannaetik. Regelverken har blivit fler – vi har aldrig haft så många regler som idag (Reglernas utopi, David Graebner 2016). Det krävs nästan övernaturliga krafter att bemästra dem alla.
 

 
Svaret är inte en ny centralisering och byråkratisk strömlinjeformning. Liksom marknaden idealt styrs av konkurrens kan alla förvaltningar betona självstyrande lokala verksamheter som samordnas genom ett enhetligt regelverk och sund konkurrens.
   Ytliga och helt igenom kvantifierade kriterier försämrar denna konkurrens: Då tjänar de privata företagen mest på tids- och kontraktsbundna beställningar och offentliga förvaltningar snedvrids till att satsa på lätt uppnådda kvantitativa resultat till förfång för grunduppdragen och allmänintresset.
   Tjänstesektorn består inte av materiella ting som kan produceras på löpande band styrda av superdatorer. Tvärtom handlar det om sociala relationer, personligt anpassade tjänster med kunskap och inlevelse. Bara levande och autonoma människor kan förverkliga dess mål.
   Om vi inte politiskt kan reda ut dessa förhållanden uppstår förvirring och kaos där starka män tillåts bestämma, som de nästan alltid gjort, även om de framstår som ringaktande lögnare med slagord som: allt det främmande måste ut, moralen återupprättas, aga åt förbrytarna … listan på förenklade lösningar kan göras lång. Ny-populisterna har högtidsdagar.

66 år i skolan 34. 1985-97:1. Heleneholmsskolan blir gymnasieskola av Den Gamle

Under krisåren omkring 1985 åtog sig Anders Wester och jag att undervisa arbetslös ungdom som gått ut högstadiet. Jag har ett tydligt minne av hur jag i början av september gick in i ett klassrum i Johannesskolan utan andra läromedel än en bunt blyertspennor och ett trettiotal skrivböcker. Det måste ha varit 1985, för jag ägnade de närmaste veckorna åt riksdagsvalet och använde valmaterial som läromedel. Anders Wester glömmer aldrig äggkriget som bröt ut under en bussexkursion med en annan grupp. Lyckligtvis var äggen hårdkokta. De arbetslösa upptog oss ett par timmar i veckan minst ett år.
   Heleneholmsskolan utvecklades från att ha varit en modellskola för integration mellan grundskola och gymnasium till att bli ett föregångsgymnasium i estetisk utbildning. På Heleneholm hade det alltid funnits en musiklinje. Musikhögskolan gränsade till vår inre skolgård. Där fanns högt kvalificerade lärare på de flesta instrument. Eleverna kom från hela stan, ja några kom från Lund också. Musikklassernas sammansättning skilde sig alltså från den i natur- och samhällsvetarklasserna.
   Sakta började också en teaterverksamhet växa fram. Den inleddes under de år då grundskoleklasserna fanns kvar. Min kollega Kerstin Ringdahl ledde skolans teaterförening med kreativitet och uthållighet. Jag samarbetade mycket med henne i ett par grundskoleklasser under tre år i början av 80-talet. Jag minns ett gemensamt projekt i svenska och historia där vi dramatiserade Odyssén. Vi ställde bänkarna i båtform och eleverna rodde rytmiskt medan texten lästes.
   Teaterföreningen studerade in pjäser i aulan. Alla kunde delta, även grundskolans elever, men det krävdes regelbunden närvaro. Ofta förekom samarbete med musikeleverna. Eftersom arbetet skedde på kvällstid hade jag inte möjlighet att medverka, vilket flera andra lärare som exempelvis Anders Wester gjorde. Men jag såg teaterföreställningarna och konserterna. När gymnasiet senare fick både teater- och musikklasser var jag under flera år på 1990-talet klassföreståndare i dem. Eleverna där ansågs vara besvärliga eftersom de var ifrågasättande, klädde sig uppseendeväckande och var lite utmanande. Men detta låg i framtiden. Tills vidare rodde högstadieeleverna Odyssevs´ skepp.

Valframgången påverkade Vpk Lund. Många av föreningens aktivister hamnade i kommunfullmäktige och i styrelser och nämnder. Det var ett krävande arbete som krävde ett nytt fokus. Kompol-mötena blev långa. Visserligen tog somliga med sig aktivismens arbetsmetoder in i kommunalpolitiken som till exempel Tarcisio Bommarco, vars brandtal förlängde månget fullmäktigemöte, men i allmänhet anpassade man sig till den kommunalpolitiska lunken.
   Samtidigt växte viljan att få in egen företrädare i riksdagen. Visserligen respekterades Jörn Svensson av alla, men opinionen för att ersätta honom med Rolf Nilsson växte. Ingen tvivlade på att det var i Lund Skånes riksdagsledamöter utsågs. Men många ville hålla fast vid Jörn som hade en stark förespråkare i Eva Wigforss.
   Internationella utskottet blev ett forum för de gamla 60-talisterna. Palestina, Iran och Uruguay var aktuella konfliktområden och företräddes av starka exilorganisationer, som ofta deltog i utskottets möten. Sovjetunionens invasion i Afghanistan blev alltmer kontroversiell. Vi studerade den och skrev en kongressmotion som krävde att Vpk skulle fördöma den som imperialistisk.

Framför allt fortsatte vi att skapa opinion för Eritrea. Vi hade partistyrelsen emot oss. Den deklarerade i ett uttalande att partiet hade förtroende för Mengisturegimen och hade varit närvarande vid bildandet av Etiopiens kommunistiska parti.
   I oktober 1984 fick vi igång en debatt både i pressen och i radions debattprogram OBS!, vars redaktör Lena Brundenius gav oss möjlighet att framföra våra argument flera gånger de kommande åren. Vi arrangerade ett två-dagars Eritrea-seminarium i Folkets hus. En stor arbetsgrupp hjälpte till. I den ingick Henning Kofoed, Bereket Yebio, som var metodiklektor på Lärarhögskolan, Rezene Tesfazion, som senare blev socialdemokratisk riksdagsman, Philip Gottlieb som var ordförande i EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som vi höll på att grunda, och Gillian Nilsson som var ABF:s ordförande i Lund.
   Det kom mycket folk. Bland talarna märktes professor Håkan Wiberg, EPLF-representanten Andumicael och antropologen Lars Bondestam. I debatterna deltog Björn Kumm, professor Rubensson och en grupp lärare och elever från Tomelilla folkhögskola. Ingen av talarna begärde något honorar och allt arbete utfördes ideellt. En eritreansk sång och dansgrupp uppträdde på lördagskvällen med ett program som påminde om det jag upplevt i Khartoum några år tidigare. Dansgruppen och flera av de medverkande tillbringade natten hos mig, jag minns att jag räknade ihop dem till elva personer i sängar, soffor och på ett par madrasser på golvet. Något glåmiga käkade vi knäckebröd och drack kaffe på söndagsmorgonen.
   Jag betraktar seminariet som ett genombrott för EGIS och för Eritrea-opinionen i Sverige. Eritrea skulle spela en stor roll i mitt liv de närmaste två decennierna. Gruppen i Lund kom att bli en av de viktigaste i Norden.

2016-11-17

Höstkonsert

Helgeandskyrkan
Lördag 19 nov kl 17
Bella Voce
Victoria Söderberg, dirigent

Doc Lounge Lund: The Bolivian case


 
THRILLER PÅ RIKTIGT
Tisdagen den 22 november kl 19.00 dyker vi in i Norges mest uppmärksammade narkotikasmuggelfall i filmen The Bolivian Case. På väg ut ur Bolivia arresteras tre norska tonåringar med 22 kg kokain i sitt bagage. De tre tjejerna sätts i fängelse och blir omedelbart skållhett material för löpsedlarna hemma i Norge. Men trots att alla tre åtalas för samma brott börjar media utforma väldigt olika profiler kring dem.
   Innan filmen spelar Tania Wayra och Boris Segovia sånger från Bolivia.
   Psst... Vi börjar sälja Guldkort för vårsäsongen under den här kvällen. Julklappstips!
Trailer»

Jag är en rollator... av Karin S

Jag är en rollator,
Artur Rulle är mitt namn.
Min nya ägarinna
kan inte hantera mig än.
Hoppas hon lär sig!
Jag får smällar i porten
och fastnar i hissdörren.
Nyss mötte jag en annan
rollator med van ägare.
Vi hälsade på varandra. Tur
att vi inte kolliderade!

Make America great again! av Gunnar Stensson


 
Donald Trump lutar sin massiva kropp över podiet, mot folkmassans röda kepsar, och råmar fram budskapet, som står tryckt både på den väldiga banderollen framför stjärnbaneren och på hans egen illröda keps som skymmer ögonen, så att bara det glupska gapet syns i tv-rutan. Åhörarna jublar. Donald Trump upprepar budskapet. Make America great again! De röda kepsarna flyger som blodigt skum över havet av anhängare.
   Donald Trump ser inte framåt, mot framtiden. Han ser bakåt, mot det förflutna. Liksom åhörarna längtar han tillbaka till den gamla goda tiden. Tillbaka till en tid när ”America” var stort. Men när var ”America” stort? Har ”America” någonsin varit stort?
   Donald Trumps ”America” är inte verklighetens Amerika. Det omfattar inte Latinamerika. Det omfattar inte ens hälften av Nordamerika. Det består av området mellan den mexikanska gränsen i söder och Kanada i norr. Det är USA. 
   Men Donald Trumps drömda USA är inte dagens USA. Det är mindre, mycket mindre. Donald Trump vill utvisa tolv miljoner amerikaner. Donald Trumps USA rymmer inte invandrarna från Latinamerika, inte muslimerna och inte invandrarna från Europa och Asien. Det rymmer inte den svarta befolkningen som fängslas eller mördas. Det rymmer inte ens urinvånarna.
   Donald Trumps ”America” rymmer bara ättlingarna till de vita män som en gång koloniserade landet, förde in de svarta slavarna och begick folkmord på urinvånarna. Donald Trumps ”America” är gubbarnas ”America”. Donald Trumps ”America” är vit makt-rörelsens och Ku Klux Klans ”America”.
   Donald Trump vill att USA ska förbli litet och helst bli ännu mindre. Han stänger in USA bakom en mur tvärs över kontinenten. Great betyder inte great i Donald Trumps mun. Det betyder small. Make ”America” small again!
   Donald Trumps ”America” liknar den gamla Södern. ”I wish I was in the land of cotton. Old times there are not forgotten. Look away. Dixieland. Nostalgisk. Tillbakablickande. Förljugen. Rasistisk. Våldsam. Mordisk. Och övergående.
   Men man vet aldrig när det gäller ”America”. Nästa president blir kanske Donald Duck.
 

The sky is the limit! av Lucifer

Det kommunalpolitiska året släpar sig långsamt mot sitt slut. Det är så tråkigt så man noterar tacksamt när det händer något som bryter lunken. Som när det plötsligt framkommer att det föreslagna nya ridhuset kommer att kosta dubbelt så mycket än som först antogs, 140 miljoner i stället för 66. Så var det också tänkt att bli en mäktig anläggning med plats till 100 hästar. Det blir som ett gammaldags kavalleriregemente.

Spara rättvist!
När Lund då, klokt nog, väljer att skjuta på bygget kommer beslutet att följas av kritik mot att sporter som är populära bland tjejer inte bemöts lika generöst som sporter för killar/män. Det är möjligt att det är så, och därför gäller det att vara lika restriktiv mot ishockeykillarna. I det tysta pågår en uppladdning för utbyggnad av Arenan. Förslaget kommer att läggas fram med fantasisiffror om kommande publiktillströmning. Sanningen är ju att Arenan aldrig har gått ihop och inte kommer att göra det. Anläggningar för 100 hästar ingår inte livets nödtorft för en kommun och inte heller ishockeyarenor. Vi behöver anläggningar för motion inne och ute, och inte, låt oss säga planer för hästpolo, även om någon skulle påstå att det är en riktig folksport. Till det glädjande under senare år hör f.ö. nedläggningen av flera skånska golfbanor.

Möte med förtäring och övernattning
En lagom skandal hade vi häromveckan när kommunstyrelsen med ordförande Anders Almgren (S) i spetsen skulle bjuda sig själva på övernattning med förtäring ute på den nya vin- och äppelgården i Fjelie. Det gick på 73,000. Poängen med övernattning 5 km från Lund är naturligtvis att man ska känna sig som en stor lycklig familj. Hanna Gunnarsson (V) tyckte det var en dålig idé för Lunds skattebetalare. Hon har självklart rätt: det är utmanande att bjuda sig själva på även enklare kalas när man snålar mot mer behövande. Men hon blir säkert inte populär i politikerkretsen och säkert inte hos ordförande Almgren. Någon tycker förmodligen detta är dålig demonstrationspolitik. Alls icke: detta är att visa att man menar allvar med Lunds skattemedel. Att det dessutom innebär att hon slår vakt om V:s  klassiska hållning gör det inte sämre: det är vi som bryter mot kommunalpolitikernas vilja att belöna sig själva och inte de påstått oppositionella Sverigedemokraterna.

Almedalen igen
Det är också V som genom Hanna Gunnarsson har gått emot de årliga betalda utflykterna till Almedalen och toppolitikernas årliga Cannesresor. Almedalssatsningen har nyligen ”utvärderats” av ett företag i kommunikationsbranschen, ”Whispr Group”, som fann att Lunds hemsidor i Almedalen hade föranlett 6 omnämnanden i Sydsvenskan, 2 i Skånskan, 2 i Gefle Dagblad och 1 i Norra Skåne. Deras rekommendation var att anställda, politiker och samarbetspartners borde vara mer aktiva på sidorna.
   En naturlig slutsats hade väl varit att inte lägga mer pengar på värdelösa s.k. ”utvärderingar”. I stället föreslår man att nuvarande kostnad för Almedalsspektaklet höjs från 450 000 till 700 000 och att detta belopp ska göras permanent för framtiden. Pengar är uppenbarligen inget problem för Lunds kommunledning. Som det brukar formuleras: The sky is the limit!

Bilda dig en egen uppfattning

Har Lucifer rätt om den kommunalpolitiska verklighetens tråkighet som han skriver ovan. VB har inte någon i sak avgörande invändning.
   Men på ett för dagen välvilligt demokratiskt humör vill vi ge läsarna chansen att bilda sig en egen uppfattning. Om de två ärenden från socialnämnden som återges här är representativa för kommunalpolitikens tråkighet undandrar sig vår bedömning. Den ihärdige kan säkert plöja igenom tonvis av ärenden på kommunens hemsida. Här i VB får du hålla tillgodo med dessa två:
   Socialnämndens ärende angående förstärkning av socialnämndens budget för 2017 samt samma nämnds åtgärder avseende resurserna för arbetsmarknadsåtgärder.
red
Läs mer »

Politiken får hemsida


 
Politiken som ges ut av vänsterpartiet i Lund har hitintills kommit ut som ett tryckt blad i samband men kommun-fullmäktiges möten i Lund. Men nu tar bladet steget ut i den elektroniska verkligheten och blir med hemsida.
   För den politiskt intresserades skull så hoppas vi på en mer aktiv sida än vänsterpartiets officiella webbsida där det fortfarande är sommar.
Läs mer »

EU guarantees right to boycott israel


 
Israel allocated a 430-million campaign to fight the BDS Israel has authorised its interior minister to refuse entry permits to any BDS activists trying to visit Israel or the occupied Palestinian territories.
EU Foreign Policy Chief Federica Mogherini has confirmed that the EU Commission would defend the BDS activists’ right to boycott Israel.
In answer to a parliamentary question on whether the EU commission will commit to defending BDS activists’ right to exercise their democratic freedom of expression, Mogherini was clear: “The EU stands firm in protecting freedom of expression and freedom of association, including BDS actions.”
Läs mer »

Gör Värnplikten till Samhällstjänst av Staffan Lindberg

Nu när värnplikten blir aktiverad igen borde vi diskutera om den inte ska gälla alla ungdomar och kallas samhällstjänst. Den kunde utformas för 6 månaders utbildning och utförande av viktiga samhällsfunktioner som idag är eftersatta inom skolor, vård, omsorg, samhällsskydd, brandskydd & livräddning och inom det militära.
   När man studerar ungdomsarbetslösheten mellan 20 – 24 år kan man konstatera att i konkurrensen om jobben så får inte de med bristande språkkunskaper, inga eller dåliga gymnasiebetyg, och brist på ”uppförandekod” plats. Instängda och beslöjade flickor som inte får röra sig fritt; pojkar som inte vet hur man hälsar och tilltalar på ett acceptabelt sätt. Det verkar spela liten roll att de är de artigast på bussen.
   Vissa viktiga sociala roller för unga vuxna fattas. Extra jobb, lärlings- och praktikjobb går inte till de ungdomar som behöver dem för att socialiseras in i vuxen- och arbetslivet. De går till sommarjobbande studerande och som deltidsjobb för studerande och de allra flesta rekryteras genom sociala nätverk i familj och vänskapskrets.
   Hopplösheten hos de som står utanför leder till isolering framför datorn eller medlemskap i gäng, flera kriminella, ett stort svart hål. Många är spel- och drogberoenden, en del har sympatier för IS.
   Samhällstjänsten kunde organiseras i samarbete med, förutom det militära, folkhögskolor, studieförbund och ideella föreningar. Dessa organisationer tjänar redan nu som fostrande av de ungdomar som kommit snett men har tillräckliga nätverk för att ta sig vidare på det sättet.
   Samhällstjänsten skulle bestå av fostran till medborgare, genomgång av viktiga regler och lagar parat med historiska tillbakablickar över Sverige, Europa och Världen. Vår ekonomiska och politiska historia från bondesamhället till dagens tjänstesamhälle. Organisation, etik och samarbetsformer. Trafikutbildning skulle ingå. Idrott och hygien skulle vara ett väsentligt inslag. Har man inte lärt sig att duscha innan så får man lära sig det. De värnplikta ska också uppmuntras att utöva någon hobby och gå med i ideella föreningar.
   När ungdomarna sedan får praktisera och jobba inom olika institutioner och organisationer så ska det ske med ordentlig handledning och feedback från deras grupp inom samhällsskolan.
   Det här skulle lösa tre stora problem som vi nu har: En låg men tillräcklig ersättning under samhällstjänsten skulle lösa upp låglönediskussion där olika parter har gått i harnesk och inget händer.
   För det andra skulle samhälstjänsten minska arbetslösheten bland ungdomar och ta bort det svarta hålet som många ungdomar nu hamnar i.
   För det tredje skulle den medverka till en starkare integration av nyanlända flyktingar. Genom att göra saker tillsammans i blandade grupper skulle regler bli tydliga i det sociala samspelet och språkinlärning underlättas.

Hur kunde detta hända? Kan det hända igen?
av Gunnar Stensson

Donald Trumps valseger i USA, Brexit-beslutet i Storbritannien, framgångarna för missnöjespolitiker som Marine Le Pen i Frankrike och Victor Orban i Ungern och mest av allt Vladimir Putins hotfulla framstötar mot Ukraina och de baltiska staterna har lett mångas tankar tillbaka till situationen under 1930-talet, då Hitler, Stalin och Mussolini drev världen in i det andra världskrigets totala katastrof.
   Vilka är parallellerna mellan vår tid och 1930-talet?  Är vår tids populistiska rörelser lika farliga som 1930-talets nationalsocialism? Är ledarna jämförbara med 1930-talets diktatorer?
 

 
Jag beslöt att ur det perspektivet läsa om Götz Alys bok Hitlers folkstat. Rån, raskrig och nationell socialism som kom ut i Tyskland i mars 2005 och i svensk utgåva på förlaget Daidalos 2009.
   Boken beskriver den nationella socialismen i Hitlers Tyskland som en förutsättning för det tyska folkets medverkan i brotten mot mänskligheten. Den ger ett nytt perspektiv på den tyska befolkningens förblindelse för det som skedde, en förblindelse som länge delades av omvärlden.
   Boken har gett upphov till en omfattande debatt och flera nya studier. Nedan följer ett delvis ordagrant referat av Götz Alys inledning.

Hitler och NSDAP, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, lovade att bygga en välfärdsstat där alla sociala skrankor mellan de ariska tyskarna successivt skulle rivas ner.
   Vid maktövertagandet 1933 var ledarna unga: Goebbels 34, Speer 27, Eichmann 26 och Mengele 21. För dem innebar nationalsocialismen frihet och äventyr. Man kan betrakta nationalsocialismen som en ungdomsdiktatur. Många hade erfarenhet av vänsterengagemang när de anslöt sig till nazistpartiet. Somliga hade samarbetat med Bert Brecht.
   Partiets extrema framgångar berodde på att man lyckades sammanlänka gamla och nya eliter, folket, partiet och byråkratin.

Nürnberglagarna som antogs 1936 fastslog att endast den som var av tyskt ariskt blod kunde vara tysk medborgare. Alla äktenskapliga förbindelser mellan judar och arier förbjöds. Det juridiska och administrativa beslutsunderlaget utgick från far- och morföräldrarnas religionstillhörighet som var enkel att fastställa och väldokumenterad.

Nationalsocialisterna övertog många socialdemokratiska reformer som på grund av partimotsättningar inte kunnat genomföras under Weimarregimen som tvåveckors-semestern, sambeskattning, barnbidrag och ett pensionssystem som innebar att gammal inte skulle vara synonymt med fattig. Den övertog då också socialdemokratiska väljare.
   När kriget började, fick de inkallades familjer sitt besittningsskydd lagfäst. Semesterersättning, barnbidrag och invalidpensioner blev utmätningsfria. De statliga ersättningarna innebar att de inkallades familjer i många fall åtnjöt högre standard än i fredstid.

Trots Hitlers intolerans mot socialister, judar och oliktänkande uppfattade inte majoriteten av tyskar honom som en obeveklig segregationist utan som en stor integrationist.
   Efter annekteringen av Österrike i mars 1938 förklarade Hitler sig själv som ledare av det tyska folket och därmed också för alla tyskar.
   När Tyskland ett år senare invaderade Frankrike framställdes det inte som ett nytt krig utan som slutet på första världskriget. Det framgångsrika blixtkriget under de två första krigsåren framkallade ett allmänt glädjerus inom befolkningen.

Det fanns inget stort behov av kontroll och repression i nationalsocialismens Tyskland de första åren. !937 hade Gestapo inte mer än 7000 anställda och SS mycket färre. I koncentrationslägren hölls inte mer än 4761 fångar, alkoholister och brottslingar inkluderade.
   Utbildningssystemet reformerades så att den sociala tillhörigheten vid födseln blev av underordnad betydelse för valet av yrkesbana och samhällsställning.

”Generalbosättningsplan öst” handlade om att fördriva 50 miljoner slaver till Sibirien för att bereda rum för fattiga tyska bönder. Propagandan jämförde med den amerikanska erövringen av Västern. Författaren Heinrich Böll skrev i ett brev hem från östfronten att han ofta tänkte på möjligheten av en kolonial tillvaro i öst när kriget var vunnet.
   Hitler var en passionerad läsare av Karl Mays indianböcker som Björnjägarens son och Öknens ande med hjältarna Old Shatterhand och Old Surehand.

Det första världskriget hade inneburit att 400 000 tyskar svultit ihjäl och att penningvärdet raserats. Soldaternas familjer led nöd.
   Nazisternas propaganda pekade ut ”plutokratiska judar” och ”judiska bolsjeviker” som skyldiga. Man talade om ”ariskt motstånd” mot ”världsjudendomen”.
   Under hela andra världskriget såg nazisterna till att den tyska befolkningen skyddades.  De genomförde en effektiv, rättvis och utjämnande beskattning. De finansierade socialpolitiken med judarnas egendomar, först i Tyskland och sedan i de erövrade länderna.
   Systemet fungerade så länge kriget var segerrikt, men även när nederlagen hopade sig prioriterade den nazistiska ledningen den tyska befolkningens levnadsvillkor.
   Vanliga tyskar förhöll sig till folkmorden och grymheterna ungefär som vår tids svenskar och européer till krigets offer i Mellanöstern och massflykten därifrån.

Min fråga är enkel skriver Götz Aly: ”Hur kunde detta hända? Hur kunde tyskarna tillåta att dessa exempellösa brott begicks mitt ibland dem – framför allt mordet på de europeiska judarna?
   I mitt sökande efter ett övertygande svar har jag valt att betrakta NS-diktaturen i dess egenskap av tjänstvillig diktatur.”
   Han skriver också att nazisterna skapade en ”samtyckesdiktatur”. I boken analyserar han hur den fungerade i krigstid.

Preliminära slutsatser
Det finns stora likheter mellan å ena sidan vår tids hotfulla tendenser som nationalism, rasism och våldsbenägenhet och å den andra 1930-talets nazism och fascism. Det är samtidigt lätt att se hur de tyska Nationalsocialisterna skilde sig från vår tids nationalistiska och populistiska rörelser.
Nazismen var gränsöverskridande.
 

 
Nazismen var en ungdomsrörelse. Dess sociala program var progressivt och innehöll inslag som först långt senare kom att förverkligas t ex av svensk socialdemokrati. Utbildning, social rörlighet, familjepolitik, full sysselsättning för tyskar. Jämlikhet mellan tyskar. Delar av nazisternas lagstiftning tillämpas alltjämt i Tyskland och även i EU.
   Vår tids nationalistiska rörelser är däremot tillbakablickande och fixerade vid gränser. Det gör dem rasistiska och hatiska mot invandrare. De vänder sig mot ”eliten” och försöker återskapa en inbillad guldålder.
   Men de har också inslag av nationell socialism. Ett välfärdssamhälle för det egna landets invånare. En nationalsocialism. Våra förmåner är våra. Dem ska inga främlingar komma och tära på.
   Hitler hade ett parti, ett program och en enhetlig ideologi när han grep makten i ett Tyskland som kännetecknades av en enhetlig, effektiv statsapparat.

Donald Trump har visserligen en republikansk majoritet i kongressen och snart i högsta domstolen. Men han har inget enhetligt program att genomföra. Redan nu uppstår konflikter mellan de reaktionärer han anlitar.
   Makten över ekonomi och politik i USA är kluven mellan folkmajoriteten och en liten elit. Dessutom är den uppdelad i delstater med högst varierande förutsättningar.
   Trump har talat om en stor infrastruktursatsning med lånade pengar.  President Roosevelt genomförde en sådan, samtidigt som Hitler. Men Trump har varken Roosevelts sociala perspektiv eller Hitlers makt att förverkliga satsningen. USA är en trögrörlig koloss.

Vladimir Putin är den makthavare vars situation mest liknar Hitlers. Han är nationalist, populär och obesvärad av legala begränsningar. Ryssland befinner sig liksom Tyskland på 1930-talet i ekonomisk kris. Ryssarna eftersträvar upprättelse efter Sovjetunionens fall. För många sovjetmedborgare liksom för många invånare i grannrepublikerna innebar upplösningen av Sovjetunionen en försämring av levnadsvillkoren.
   Putin rustar upp, har anslutit Krim och för en sorts krig i Ukraina. Han beskriver sig som de ryska folkens ledare.  Ryska minoriteter finns i en rad av grannrepublikerna.
   Hitler utnämnde sig till alla tyskars ledare vid Österrikes anslutning 1938. Men dagens Ryssland saknar i nästan lika hög grad som USA den dynamik, entusiasm och ansvarslöshet som präglade Tyskland under de tolv Hitler-åren.
   Diskussionen bör föras vidare, men min tid är slut och utrymmet i VB begränsat. Jag rekommenderar Hitlers folkstat för studier och eftertanke. Den är utgiven på Daidalos förlag.

66 år i skolan 33. 1973-85: 9. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Måndagen den 5 oktober var jag tillbaka på Heleneholmsskolan. Rapporten till partistyrelsen om Eritrea blev snart klar; jag hade skrivit det mesta i Khartoum. Den tillförde ingenting som vi inte visste förut, sa mina motståndare. I november reste jag som delegat till partikongressen i Södertälje. Det var storm. Träd blåste ner över E4. Men kongressen var lugn. Karin följde med. Vi bodde hos min bror Jan som sedan snart 20 år var bosatt i Stockholm.

Karins far Richard Karlsson avled 1985. Han föddes i Kvarterbo Västregård 1899 och levde där hela sitt liv. Under värnplikten upplevde han hur flera kamrater i logementet dog i spanska sjukan. 1925 var han med och byggde järnvägen Växjö-Oskarshamn. Han körde gruslass till banvallen med häst och vagn. Han gifte sig 1930 med Berta, Karins mor. Deras första barn, en pojke, dog vid sex månaders ålder. Men de fick en dotter, Ingrid, 1932, tvillingarna Karin och Kerstin 1936 och Märta, ett sladdbarn, 1946. På de fyra gårdarna i Kvarterbo bodde unga familjer och där fanns ett tjog barn.
   Richard och Berta delade Kvarterbo Västregård med Richards föräldrar. Det blev trångt. Som unga var de aktiva i nykterhetsrörelsen. Bland annat byggde de tillsammans med sina kamrater ett föreningshus som nu är min syster Annas sommarstuga.
   Jordbruket var litet: hästen Silva, fem, sex kor som handmjölkades, några ungdjur, ett par grisar, några får och höns för äggen. De slog hö till djuren och odlade potatis, råg och havre.  Under kriget brukades en mosse som senare fick växa igen. Ved och virke fick de från sin lilla skogsäga.
   De var organiserade i jordbrukarnas föreningsrörelse. Liksom grannbönderna körde de mjölk till mejeriföreningen i Hohult sju km bort. Richard skötte Centralföreningen, som låg i en lagerbyggnad på stationsområdet. Där köpte bönderna redskap och utsäde mm. De fick så småningom kommunala förtroendeuppdrag, Berta i Barnavårds- och fattigvårdsnämnden och Richard i Nykterhetsnämnden. Richard blev senare också kyrkvärd. Han spelade fiol och orgel och sjöng. Både Richard och Berta hade stor släkt. Släktingarna var engagerade i samtliga Sveriges dåvarande fem riksdagspartier.
   Älghult blomstrade tack vare järnvägen. Ett stort glasbruk startades på 1930-talet och ett sågverk.  Flera butiker samlades runt stationen. Ett par speceriaffärer, kooperativa, tre konditorier, ett hotell, köttaffär, fiskaffär, mjölkaffär, tre banker, bland dem Älghults sparbank som grundats av en lokal förening, bio på söndagskvällarna och en stor folkpark i Hohult. I kommunen fanns ett femtontal glasbruk, Alstermo bruk som tillverkade reseffekter, Fröseke spegelindustri m.fl.
   Sådan var situationen när vår familj flyttade till Älghult sedan min far blivit kyrkoherde i november 1944. Själv var jag inackorderad i Växjö och reste hem över helgerna. I femtonårsåldern började jag tillbringa mina somrar i Kvarterbo. Richard renoverade huset sedan hans föräldrar gått bort, och tillsammans med min bror Jan hjälpte jag till att riva ut en murstock, lägga ett nytt sticktak på ladugården och plantera skog. Vi medverkade vid ängsslåtter, höskörd, råg- och havreskörd, potatisplockning och blåbärs- och lingonplockning. Allt gjordes manuellt. Silva, den egensinniga, nordsvenska märren stod för energin, hästkraften. Med henne plöjde Richard, bärgade hö, hämtade stock i skogen och körde till mejeriet, järnvägsstationen och kyrkan.
   Richard och Berta upplevde hur deras barns skola utvecklades. Ingrid gick bara sex år i folkskola, men sedan ett år i folkhögskola, varpå hon kom in på seminarium och blev småskollärare innan hon fyllt 20. 1948 byggdes Centralskolan, 48-skolan. Där gick Karin och Kerstin till årskurs sju. Ett par år senare kom den nioåriga enhetsskolan. Där gick Märta och mina tre systrar.
   Efter det att vi bildat familj fortsatte Karin och jag att tillbringa somrarna i Älghult och att liksom Ingrid, Kerstin och Märta och deras familjer delta i sommararbetet på gården. 1968 byggde vi på Richards initiativ ett sommarhus på slåtterängen Bolet.
   Men 1970 började det traditionella jordbruket försvinna. En mörk höstmorgon när Richard gick till stallet fann han Silva död. Hon var då mer än 25 år gammal. Richard hade nyss fyllt 70. Kerstins make Gösta, som drev ett stort arrendejordbruk i Hultaby utanför Vetlanda, skaffade Richard en gammal, traktor. När Silva inte längre fanns kvar fick traktorn dra slåttermaskinen och hästräfsan. Mina barn hjälpte till. Sara körde traktorn och Martin satt på slåttermaskinen. När Richard skulle köra årdret i potatislandet lånade han häst i Bubbetorp. I början av 1980-talet insjuknade han och efter ett par år avled han. Berta flyttade in till Älghult. Kvarterbo Västregård hyrdes ut till en familj som drabbats av eldsvåda.
   Älghult hade förändrats. Folkmängden var halverad. I mitten av 1960-talet blev järnvägen nedlagd. Flera av glasbruken och de andra industrierna försvann och med dem arbetstillfällena. Enhetsskolan/grundskolan ledde till att ungdomarna skaffade sig utbildning och flyttade till stan. Antalet elever minskade. Det fanns inga barn i Kvarterbo längre, bara gamla människor. 1972 lämnade min far sin tjänst som kyrkoherde. Mina fem yngre syskon förlorade då det hem de vuxit upp i. Flera butiker försvann. Älghults sparbank upphörde. Älghults kommun uppgick i Uppvidinge kommun med Åseda som centralort. Kvar fanns kyrkan, blåsorkestern och Älghultskrönikan, en årsbok som startades 1945 och alltjämt utges varje år före jul.