2019-02-14

Friday for Future alla fredagar


 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.           

Stadshallen LAB

Stilla Älskad, en fotoutställning om Lund av Lasse Sandström
Plats: Stadshallen Stortorget 9, Lund
11/2 – 29/3 (måndag-fredag) 12:00 - 17:00
 

 

Lasse Sandström är en lundabaserad fotograf som under många år har dokumenterat staden, något som sedermera resulterade i fotoboken ”Stilla Älskad, en fotobok om Lund”. Nu är vi stolta att presentera en utställning som spinner vidare på boken och presenterar en hel del nytagna bilder i den största enskilda utställningen av Lasse Sandströms fotografier någonsin. Gator och torg, innegårdar och portar, ingen detalj har varit för liten för att undkomma Lasses öga och med en känsla för att fånga det vackra i det mundana, bjuder Lasse på en storslagen kärleksförklaring till den gamla staden med det stora hjärtat.

Liberalt?



Liberalerna vill belöna den före detta demokratin Israel genom att i Trump's ledband flytta den svenska ambassaden till Jerusalem. Detta efter fortsatta krigsförbrytelser och ny Apartheidlagstiftning som formellt reducerar de koloniala undersåtarna till andra klassens invånare. Det var ju liberalt av dem.            

Miljönoteringar

När det dukade bordet försvinner går björnen på jakt, skriver Anna-Lena Laurén i Sydsvenskan 12/2, och berättar om isbjörnarna som går på gatorna i Novaja Zemljas huvudstad Belusjaja Guba. Över hälften av Ryssland är täckt av permafrost. När den smälter läcker växthusgaser och marken täcks av bottenlös dy, som på vintrarna förvandlas till ett ispansar som täcker renarnas betesmark. Hon avslutar med följande slutsats:
”I mitt bevakningsområde är det mycket tydligt att människan alltid är den förlorande parten i naturkatastrofer som orsakas av henne själv.”
 

 

Sedan 1990 har svenskars flygande utomlands ökat med 160 procent, konstaterar Sydsvenskan 11/2. 80 procent av flygresenärerna är privatpersoner.         

Blir "Partiet vändpunkt" en vändpunkt

Eftersom nästan allt i veckans nummer handlar om miljö så kan man inte gå förbi den senaste partibildningen.
Kan vi samla 1500 namnunderskrifter, bli fler medlemmar och skramla ihop 500 000 kronor så kandiderar vi till EU-parlamentet, skriver partiet på sin hemsida. Att tiden är knapp framgår av deras kalendarium.

Datum Händelse
2019-02-14 Lansering
2019-02-15 Namninsamling platser se nedan.
2019-02-28 Deadline för att anmäla kandidater EU-val
2019-02-28 1500 namnunderskrifter till Valmyndigheten
Stockholm: Mynttorget, Malmö: Triangeln
 
Till skillnad från Reformisterna för nån vecka sen så går man här hela vägen och bildar ett nytt parti. Partiledare är Carl Schlyter som var miljöpartist till för några veckor sedan. Med tanke på hans tidigare partis problem i opinionsbildningen så får vi väl hoppas på framgång här. Om inte annat så för klimatets skull.
 

Riksdagspolitik jämfört med kommunpolitik
av Hanna Gunnarsson

Dagens utskottsmöte i försvarsutskottet tog fem minuter. Prick på klockslaget klubbar ordförande igång mötet. Om man kommer försent kan mötet redan vara över.
 

 

Utskotten i riksdagen är oftast mest formalia och föredragningar, sällan någon djupare diskussion. Idag gick vi igenom fyra ärenden och partierna fick meddela reservationer och avvikande meningar. Debatten tar vi sedan i riksdagens kammare.
   Formalian är fortfarande inte glasklar för mig, men jag tror att jag förstår hur ärendena går genom beslutsmaskineriet nu, typ. En skrivelse eller proposition läggs fram, partierna skriver motioner på denna och redovisar sina åsikter, utskottskansliet skriver ett betänkande (”tjänsteskrivelse” i den kommunala världen) med sammanfattning, ärendet bereds på två utskottsmöten och justeras (beslutas) på det tredje. Någon vecka senare är det kammardebatt och samma dag eller dagen efter är det beslut i kammaren.
   I den kommunala världen (iallafall i Lund) kan det ta månader att besluta om ett ärende. Där är det gott om tid att läsa, fundera och diskutera. I riksdagen kan beslutsprocessen istället ta två veckor. Det gäller att inte blinka på ett utskottsmöte för då kanske man missar något!
(publicerat på Facebook)

Ett brev betyder så mycket av Göran Persson


 

Idag betyder ett brev nästan alltid att du skall betala något, i alla fall är det så för mig. Men ibland betyder det något annat. I väldigt sällsynta fall betyder det stor och total förvirring.
   Det gjorde det nu i veckan då jag brevledes blev tillfrågad om min inställning till gäss och gåsförvaltning, jag visste inte ens att ordet gåsförvaltning fanns innan brevets ankomst.
   I brevet finns ett stort antal frågor och påstående jag skall ta ställning till.

Några Exempel:
Fråga 12, Några påstående om människor och vilt levande djur som jag skall ange om jag instämmer i.
 - Vilt levande djur är som min familj och jag vill beskydda dem.
 - Jag känner en stark känslomässig samhörighet med djur.
Fråga 19, I vilken utsträckning framkallar gäss följande känslor hos dig? Rädsla; Sorg; Välbehag; Oro; Intresse; Irritation; Glädje; Ilska; Lättnad; Avsmak; Entusiasm; Förtvivlan? Speciellt frågan om varför jag eller någon annan skulle känna sorg vid tanken på gäss kräver eftertanke.
   Det finns många frågor som sagt men det får räcka här. Tack Högskolan i Kristianstad över påminnelsen om att jag fortfarande kan överraskas och känna en total förvirring.

Faktaruta:
Ja, det är en mycket seriös undersökning som går ut till 3000 lantbrukare, varav jag är en i kraft av ett sommarhus med 10 tunnland tillhörande enebackar. Med så mycket mark blir man ägare av en jordbruksfastighet som tydligen i vissa fall är liktydigt med lantbrukare. I mitt fall stämmer det dåligt. Tyvärr är frågorna för svåra för mig så Högskolan får räkna med högst 2999 svar.   

På Medusas flotte av Gunnar Stensson

Ett kapitel i Sverker Sörlins Antropocen. En essä om människans tidsålder, har ovanstående rubrik.
   Vad är det för flotte? Vilka är det som befinner sig där?
   Theodore Géricaults målning Medusas flotte återger en verklig händelse, då något hundratal människor efter det franska fartyget Medusas förlisning utanför Afrikas västkust hamnade på en flotte och blev drivande utan mat eller vatten. De flesta dog. De som slutligen räddades hade tvingats till kannibalism för att överleva.
   Hos Sverker Sörlin symboliserar Medusas flotte planeten jorden och den nödställda mänskligheten.
   The Guardian publicerade inför klimatmötet i Katowice den 2 december 2018 artikeln A portrait of a planet on the verge of climate catastrophe. Läs den, den finns ännu på nätet.

Jag har de senaste åren tagit del av mycket forskning, statistik och annan litteratur om klimatkatastrofen och antropocen, människans epok.
   Flertalet forskare menar att mänskligheten och planeten jorden i och med antropocen har övergått till en ny epok i vår gemensamma historia, en oförutsägbar epok då balansen i jordens system av naturkrafter rubbats av den teknokapitalistiska utveckling vi människor skapat.
   Som de flesta har jag svårt att ta till mig den stora tanken att vi lever i ett världsomvälvande skifte som tvingar oss att ompröva allt i vårt samhälle och vår historia. Först nu tror jag att jag vågar. Jag ska i en grov skiss beskriva den nya epoken.

Atmosfären blir varmare och varmare för att vi har fyllt den med koldioxid från bränt kol och olja i våra fabriker och bostäder under 200 år. Vi har inte slutat. I själva verket bränner vi mer nu än vi någonsin tidigare gjort. Kurvan över koldioxidutsläppen går i taket. Röken stannar i atmosfären i hundratals år.
   Under hela den industriella tiden har vi ökat vår konsumtion. Det har varit möjligt därför att vi har utvunnit jordens lagrade energi genom att bränna kol. Och olja. Och nu billig skifferolja från USA och Kanada. Vår standard har hela tiden blivit högre. Produktion och konsumtion har vuxit samtidigt, särskilt under de 70 åren efter andra världskriget, den stora accelerationens år.
   Vi har föreställt oss en evig tillväxt, en evig konsumtionsökning, trots att planeten är liten och blir alltmer utarmad och förgiftad. Ju bättre vi får det desto sämre blir det för alla.
   Jordens yta är nu täckt nu av ett nytt geologiskt skikt, teknosfären, som består av vårt avfall. Särskilt tjockt är skiktet i - eller under - de stora städerna. Det nya geologiska skiktet har fått ge namn till en ny geologisk epok, antropocen, människans tidsålder. Avfallets tidsålder.
   Vi var tre miljarder när jag föddes. Nu är vi sju. Om ett par årtionden blir vi tio. Vi kan bli femton.
   För 70 år sedan bodde de flesta på landet. Som de flesta svenskar kunde jag slå med lie, binda havrekärvar, spika sticktak, hässja hö och hacka potatis. Nu är de små åkrarna igenvuxna. En tredjedel av Sveriges åkermark är borta. På de stora kör elektroniskt fjärrstyrda skördemaskiner.
   Atmosfären som omger jorden har tyngd och substans, liksom haven. Det känns när det blåser. Det finns havsfåglar som simmar i atmosfären och flyger i vattnet.
   Haven tar upp atmosfärens koldioxid. Då blir de sura. Fiskarna blir missbildade. I den stigande värmen dör korallerna. Det varma vattnet sväller och svämmar in över land. Havsnivån kan snart stiga tio meter.
   Polarisarna smälter. Somliga är tre kilometer tjocka. De kalvar isberg. I brist på inlandsis går isbjörnarna i Novaja Zemlja in i städerna.
 
   Halva Rysslands yta befinner sig i ständig tjäle, ständig frost, permafrost. Nu smälter den. När den tinar, pyser växthusgaser ut och värmer atmosfären. Det är en tipping point. Utsläppen ökar och vi kan inte stoppa dem. Halva Ryssland blir ett gyttjekärr.
   Vi hugger ner skogarna som kan fånga upp koldioxid. Vi utrotar djurarterna. Idag läste jag att det moderna jordbruket håller på att utrota alla insekter med bekämpningsmedel.
   När haven blir varmare blir de också stormigare. Allt häftigare tyfoner och orkaner snurrar över vattnen. Jag var i Nordamerika när en tyfon översvämmade New Orleans.
   När atmosfären blir varmare breder öknarna ut sig. I Australiens inland är det 50 grader varmt. Jag var på Afrikas Horn när det var torka och hungersnöd i Etiopien, Somalia, Eritrea och Sudan.
   Skogarna brinner. I Kalifornien och Mellansverige. De kommer att brinna ännu mer när det blir varmare. De skogar som inte brinner upp av sig själva hugger vi ner. Den nya regeringen i Brasilien ska utplåna regnskogen. Då skenar den stora accelerationen.
 

 
Människorna flyr när stränderna översvämmas, öknarna breder ut sig och skogarna brinner. De är många, hundratusentals, miljoner. De privilegierade bygger murar för att stänga ute de fattiga. De fattiga drunknar i haven för att båtarna inte tillåts landa. Moderata skånska toppolitiker jagar migrantbarn. På Medusas flotte råder allas krig mot alla.
   De rika är få, de fattiga många. Vi har byggt ett samhällssystem där de rikas äganderätt skyddas, alla konkurrerar, de flesta blir utslagna och de rika blir rikare och rikare. De blir rikare också när de ärvt sin rikedom och lever på räntan i passivt överflöd, skyddade av vakter. Några dussin av dem äger mer än resten av mänskligheten.
   De rika äger produktionsmedlen, fabrikerna och maskinerna. De producerar hela tiden mer skräp för de fattiga att konsumera. De fyller atmosfären med gift från skifferolja, kol och diesel.
   De mutar giriga anhängare med sina pengar: vetenskapsmän, ingenjörer, soldater, propagandister, regeringar, poliser.
   När jorden börjar glöda tänker de rikaste lämna människorna och fly i sina rymdraketer.

Så kan det gå. Men vi, människorna, kan i stället anpassa oss till livet på en annorlunda jord, visserligen fattigare och farligare, men ändå beboelig, anpassa oss till ett svårare liv, ett liv med arbete, ransoneringar, rättvisa och solidariskt ansvar.
   Vi kan störta planetens alla Trump-regeringar, utveckla Kina, Indien och Afrika, återuppbygga den biologiska mångfalden och omsorgsfullt vårda vår trotsiga planet, som är den enda planeten med liv och medvetande.  
   Vi måste börja genast. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer inte att gå fort. Det kan ta sekler. Eller millennier. Men det kan gå.

En hjältinna i tiden

2019-02-07

Friday for Future alla fredagar


Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.           

Republikanskt författarsamtal i Malmö

Måndag 11 februari 2019 kl. 18:30–20:00
ABF Malmö, Spånehusvägen 47, Malmö



Välkommen att delta på detta intressanta möte med Republikanska föreningen Skåne!
   Före detta statssekreteraren och VD:n för Riksteatern, Thomas Lyrevik, berättar om sin bok ”Den kungliga klep-tokratin”. I den nyligen utkomna boken beskriver han detaljerat och initierat hur kungafamiljen berikat sig och hur de använder den svenska staten som privat kassakista. De har med hjälp av manipu-lation och korruption byggt upp en mångmiljard-förmögenhet.

Boken recenserades nyligen i Aftonbladet
Republikanska föreningen Malmö

Tre myter kring elbilar och klimat

1. Om jag byter från bensin- eller dieselbil till elbil bidrar jag alltid till minskade utsläpp.
Fel. Det är alltid smartare att köra slut på en bil än att kassera den i förtid.

2. Klimatutsläppen minskar om hela Sveriges fordonspark snabbt byts ut mot elbilar.
Fel. Två tredjedelar av all elektricitet i världen kommer från fossileldade kraftverk.

3. Om tio femton år säljs elbilar till samma pris som en bensin- eller dieselbil.
Fel. Kobolt till bilbatterier är en ändlig resurs. Priset har fyrdubblats på två år. Vi har tio år på oss att ta fram ny batteriteknik innan efterfrågan överstiger tillgången.
Erik Magnusson, SDS 3/2.
    Vilka som sprider missuppfattningarna är glasklart. De har mycket att vinna. 

Rädda Vänskapens hus! av Gunnar Stensson


 

De kostnader som husets gemenskaper besparar samhället i form av bibehållen nykterhet, svenskundervisning för nyanlända, psykisk hälsa, olika gemenskaper, omtanke och värme är svåra att uppskatta, men vi kan intyga att värdet är enormt och att många liv besparats tack vare huset och vänskapen. Så heter det i uppropet från Vänskapens hus.
   Bakgrunden är Lundafastigheter har sagt upp föreningens hyreskontrakt för att verksamheten inte anses lönsam. Inger Tolsved Rosenkvist, L, ordförande i Servicenämnden, påstår att Vänskapens hus inte uppfyllt en överenskommelse att i gengäld mot hyresbefrielse underhålla fastigheten. Talesmannen för Vänskapens hus Olof Sahlström svarar att huset är i bruksskick och att föreningen har renoverat för tre miljoner kronor. Läs Sandra Quarfordts artiklar på Sydsvenskan Lunds förstasida den 6 och 7 februari!

Många, många Lundabor har deltagit i den arbetskrävande vardagsverksamheten i Vänskapens hus. Det gjorde till exempel min mor, Britta, från 1970-talet fram till 90-talet, och efter henne andra kvinnor och män, från millennieskiftet till idag.
   Till lördagsmötena i Vänskapens hus har Karin och jag så gott som varje år de senaste 50 åren varit inbjudna för att medverka med sångprogram eller föreläsningar. På mötena behandlas så gott som alla frågor, stora som små, internationella och lokala, politiska och sociala. Senast jag var där var hösten 2018, då jag berättade om utbyggnaden i Klostergården och Sankt Lars i samband med fyrspåren.

Mest betydelsefullt var Vänskapens hus i samband med nedläggningen av Sankt Lars. Den beskrivs ofta som en befrielse - släpp fångarna loss! - men i verkligheten var det många som sparkades ut ur det enda hem och den enda gemenskap de hade. Nu drabbas de som fortfarande lever av ännu en förvisning.
   Sara Stridsberg har i Beckomberga – ode till min familj beskrivit de förvisade patienternas enorma förlust. Romanen inleds med en skildring av hur en absolut ensam gammal man en vinternatt störtar sig i döden. Sådana fall förekom också här.
   På Sankt Lars bedrevs från 1970-talet till nedläggningen på 90-talet en omfattande kulturverksamhet, bland annat av studieförbunden. Karin hade huvuddelen av sitt arbete där. Själv ledde jag några studiecirklar.
   Efter nedläggningen flyttades en del av verksamheten till olika träffpunkter i stan. En låg vid Botulfsplatsen, en annan mitt emot Katedralskolan på Grönegatan. Träffpunkterna fick vara kvar ett par år, men blev sedan trots protester nedlagda.
   När träffpunkterna försvann fanns endast Vänskapens hus kvar som ett bestående hem för många, med vänskap, värme och omtanke som aldrig upphörde.
   Nu ska den husansvarige Olof Sahlström och hans medarbetare kastas ut för att Lunds kommun tycker att de kostar för mycket. Ut ska alla de föreningar som är verksamma där, IM, Anonyma alkoholister. Kväkarna, Svenska kvinnors vänsterförbund, Lunds schackklubb med flera.
   Protestera och tvinga Lunds kommunledning att besinna sig så att den inte ödelägger en av Lunds socialt och kulturellt nödvändigaste verksamheter!

Allvarligt talat av Lucifer

Venezuela är i blickpunkten. Jag kan inte bidra med några ögonblicksbilder. Jag har bara varit där så lång tid det tar att fylla en 25,000 tons tanker med olja. Det går på 23 timmar vill jag minnas. Vad man i stället kan göra är att använda sitt förstånd och politiska omdöme. Det har dessvärre inte alla vänstersympatisörer gjort.

Fattigdom och välstånd
Venezuela är präglat av det beteende som tycks ligga så väl till för oljeekonomier. Oljan ägdes länge av Creole Oil Co, ett av Standard Oils dotterbolag. De intjänade pengarna gick länge direkt till USA men efter hand också till en växande övre medelklass som kände sig lika hemma i Miami som i Caracas. Men kanske hälften av landets befolkning fick ingen som helst del av landets oljeinkomster utan levde i traditionell latinamerikansk fattigdom. För så där tjugo år sen kom en militärkupp, ledd av enkla arméofficerare med delvis progressiva idéer. Oljebolagen förstatligades och delar av inkomsterna spreds till de fattiga delarna av befolkningen.
   Den tidigare gynnade medelklassen opponerade sig och utgör nu kärnan av oppositionen mot Maduro, liksom USA och ledarskapet i Västeuropa. Det är tydligt av inflation, varubrist mm att landet nu befinner sig i en krissituation. Den är till stora delar orsakad av sjunkande oljepriser, den gamle ledaren Chavez och den nuvarande Maduro. Landet är illa skött vilket tycks vara det normala när en tidigare välfungerande kapitalistisk ekonomi går i graven

Lärdomar
Vad kan vänstern lära sig? Jo, framför allt att inte ställa upp och applådera militära upprorsungar. Jag hörde Chavez i Köpenhamn för några år sen – bombasmer utan innehåll! Att bygga socialism kräver inte bara social indignation utan också seriös ekonomisk och politisk planering. Jag håller trots allt på Maduro i nuvarande läge och hade hoppats att Sverige i EU skulle motsätta sig hetsen mot Maduro. Vi lär få vänta på att landet utvecklas till jämlikhet och demokrati? Det ser inte så bra ut med USA och Trump på hugget. Just när man tror att Brasilien äntligen går mot en rimlig utveckling kommer det fruktansvärda bakslag som nu med den reaktionäre Bolsonaro.

“Förnyare”
Nu har den politiska opportunismen slutligen fått ett ansikte med “Förnya Lund” (FNL) i Lunds fullmäktige, som en politisk veteran uttryckte det. Jag vill gärna erkänna att jag gjorde en grav felbedömning när jag tog fasta på “förnya” i partiets program inför valet. Vad som hände var att partiet under ledning av kommunalrådet Börje Hed raskt anslöt sig till den borgerliga gruppen (M,L,C,Kd) som sen under namnet “femgruppen” dominerat fullmäktige. “Förnya”, vilket skämt! Det känns som under de värsta åren av borgerligt styre i Lund. Börje Hed hade förstås gjort sig bra som en högerman av den gamla stammen.

Atomvinter? av Gunnar Stensson

President Trump upphävde förra veckan INF-avtalet om ömsesidig kärnvapennedrustning. Dagen därpå gjorde Putin likadant. Avtalet hade undertecknats 1987 av Reagan och Gorbatjov. Det innebar att risken för ett kärnvapenkrig i Europa för en tid undanröjdes.
   Daniel Ellsberg, som för ett år sedan publicerade The Doomsday Machine, byggd på dokument från det kalla krigets 1970-tal, intervjuades häromdagen av Rapport om den ökande risken för ett kärnvapenkrig till följd av dagens kaotiska konflikter och kärnvapenspridning.
   Daniel Ellsberg ser det brutna nedrustningsavtalet liksom USA:s sanktioner mot Iran som ytterligare tecken på att kärnvapenhotet ökar och påpekar, att ett kärnvapenkrig kan leda till en global katastrof med en tioårig atomvinter utan sol som skulle utplåna det mesta av livet på jorden.

Daniel Ellsberg fick nyligen Palmepriset för offentliggörandet av The Pentagon Papers, de hemliga dokument som avslöjade att USA:s krig i Vietnam var både folkrättsvidrigt och omöjligt att vinna. Det bidrog till att USA drog sig ut ur Vietnam 1975.
   Sommaren 1971 började New York Times publicera Pentagonrapporten. Sven Ekberg, Vietnam-aktivist och läkare, översatte den och Tidens förlag gav ut den redan samma höst. Jag köpte boken, 500 tätt-tryckta sidor för 19 kronor och 40 öre.  
   Heleneholmsskolans studierektor Marcus Lindbom arrangerade en debatt i skolans aula mellan mig och en kollega som inbjudits till Thieu-regimen i Saigon som representant för den högerextrema organisationen Demokratisk Allians. Mitt underlag i debatten var Pentagon-rapporten och med den som grund kunde jag dokumentera de amerikanska krigsförbrytelserna och tillbakavisa alla motpartens argument.
   Kvällsposten var där och förklarade debatten oavgjord, vilket var en framgång i det förhärskande svenska opinionsklimatet. Ett år senare jämförde Olof Palme bombningen av Hanoi med illdåd som Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka.

Ett öre mer för mjölken av Gunnar Stensson

Socialdemokraterna är de enda som kan genomdriva en borgerlig politik – samtidigt som de får igenom en hel del egen.
   Visst, det har förekommit några borgerliga försök att göra det på egen hand när populister blivit statsministrar tack vare tillfälliga opinionsvågor eller löften som brutits: 80-talets ubåtshysteri - som Carl Bildt red på - och kärnkraftsmotståndet, som Thorbjörn Fälldin aldrig genomförde, trots att han vann ett val på det.
   Andra borgerliga regeringschefer var än mer tillfälliga. Vem – utom de närmast sörjande - minns idag Per Ahlmark? Ola Ullsten har återuppstått som tänkbar partiledarkandidat.
   Jämför den snart hundraåriga paraden av kanske ofta prosaiska, men praktiska och folkligt förtroendeingivande socialdemokratiska statsministrar: Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson och nu Stefan Löfven.

Den enda borgerlige politiker som har innehaft statsministerposten längre tid än en mandatperiod är Fredrik Reinfeldt . Hans trick var att stjäla Socialdemokraternas image genom att utnämna Moderaterna till Nya Arbetarpartiet. Det höll i två val.
   Ulf Kristersson visar att han ingenting förstått när han föraktfullt beskriver regeringsbildningen som ”kohandel” som Per T Ohlsson påpekade.
   Baksidan av Socialdemokraternas maktinnehav är att det har lockat opportunister (ingen nämnd och ingen glömd) och att det inneburit ofta hatfyllda kampanjer mot all politik till vänster om partiets.
 

 

Hur ska det gå för de nya Reformisterna? Ska S svälja dem eller utesluta dem? Deras politik är mycket lik Vänsterpartiets. 
   Vänsterpolitik är mer nödvändig än någonsin. De två i särklass viktigaste frågorna är den skenande ojämlikheten och pågående klimatkrisen.

PS. Jan Björklund förstod Socialdemokraternas förmåga att genomföra liberal politik. Nu har han avgått som partiledare. 

Inte hopp utan vrede och känsla för rättvisa
av Gunnar Stensson


 

The End of Ice av Dahr Jamail är en viktig bok om klimatförändringarna som presenterades av Daniel Helsing på kultursidan i Sydsvenskan den 5.2. Boken fokuserar på issmältningen i Arktis och dess konsekvenser i form av havsuppvärmning, stigande havsnivåer och försurning, som dödar korallreven i Stilla havet och förintar förutsättningar för liv i havet.
   Dahr Jamail diskuterar också hur människan ska förhålla sig till den pågående globala klimatkrisen. Ofta framhålls värdet av att hysa hopp när vi bearbetar den tunga information som dagligen når oss. Dahr Jamail avfärdar hopp som drivkraft och föredrar att kalla sig ”hopp-fri” (”hope-free”). Det som i historien genomdrivit storskaliga förändringar är inte hopp utan vrede och känsla för rättvisa. Hopp kan utnyttjas av destruktiva krafter och leda till verklighetsförfalskning, önsketänkande och passivitet.

Hebron/al-Khalil: Fortsatt ockupation utan insyn från omvärlden av Ulf Nymark


Kartskiss över Hebrons uppdelning.
Fler bilder i slutet av artikeln
 
I de senaste dagarnas nyhetsflöde har den uppmärksamme kunnat inhämta att Israel inte längre tillåter den internationella civila övervakningsgruppen TIPH att verka i staden Hebron/al-Khalil på den av Israel ockuperade Västbanken i Palestina. Vad är då TIPH och vad är dess uppdrag?
   Innan jag tar itu med den frågan kan det vara på sin plats att ge en kort beskrivning av staden Hebron.

Hebron – helig stad för tre religioner
Hebron är Palestinas näst äldsta stad och en av de äldsta städerna i världen. Staden har idag ca 215 000 palestinska invånare och knappt 1000 civila ockupanter (”bosättare”) som i strid mot internationell rätt bosatt sig i gamla staden. Därtill kommer ca 10 000 illegala civila ockupanter i flera bosättningar strax utanför staden.
Hebron är en helig stad för såväl muslimer, judar och kristna, eftersom det från religiöst håll hävdas att den bibliske patriarken Abraham har bott i staden och begravd i vad som idag är Ibrahimmoskén och Patriarkernas grav. Och inte nog med det. Även Abrahams ena fru, Sarah, och deras gemensamma son Isaac och sonsonen Jakob säjs vara begravda där. Alltså samtliga tre bibliska patriarker. (Abraham fördrev sin andra fru, Hagar, ut i öknen tillsammans med deras gemensamma son om en ska tro bibeln).
   Hebron, liksom övriga Västbanken, ockuperades av Israel under sexdagarskriget 1967. Vid den tidpunkten var staden befolkad enbart av palestinier. Samtliga i dag befintliga s k judiska bosättningar har alltså tillkommit efter 1967.

Judisk terrorism
År 1993 undertecknade PLO och Israel det s k Osloavtalet och den Palestinska nationella myndigheten etablerades. Mitt under pågående fredsprocess (den s k Osloprocessen) slog en judisk terrorist till mot de bedjande i Ibrahimmoskén 29 personer sköts ihjäl mer än 125 personer skadades. Detta ledde till att moskén som tidigare utgjort en enda enhet delades upp i en judisk och en muslimsk del. Formellt delar ockupationsmakten och Palestinska myndigheten på den heliga platsen, men den kontrolleras i praktiken av Israel.

Delat ansvar för säkerheten
År 1997 slöts den s k Hebronöverenskommelsen mellan Israel och Palestinska myndigheten. Ansvaret för säkerheten i Hebron delades i två sektorer, H1 och H2 (se karta!) H1 skulle kontrolleras av Palestinska myndigheten och H2 av Israel. Staden som sådan delades inte, bara ansvaret för säkerheten. Människor och varor skulle fortsatt få röra sig fritt i staden. I avtalet ingick också att låta en internationell, civil övervakningsstyrka verka i staden, TIPH. TIPH består av medlemmar från Norge, Sverige, Schweiz, Italien och Turkiet., (Ursprungligen var Danmark också representerat).

TIPH:s uppdrag
TIPH:s uppgift är, eller snarare var, att skapa trygghet för de palestinska invånarna, att främja stabilitet genom att minska spänningarna och skapa säkerhet. Varje dag under hela året gör TIPH inspektions- och kontrollturer i staden. TIPH:s träffar och rapporterar regelbundet representanter för ockupationsmakten och för den palestinska myndigheten. Vid dessa tillfällen avrapporteras incidenter och konflikter som noterats av övervakningsgruppen.  TIPH har inte som uppgift att ingripa vid incidenter mellan ockupanter och invånare. TIPH rapporterar regelbundet till regeringarna i de länder som ansvarar för TIPH. Dessa rapporter är hemlighetsstämplade.

Hemligstämplad rapport avslöjar Israels förtryck
Nu har den israeliska regeringen förbjudit TIPH att fortsätta att verka. ”Vi tillåter inte en internationell styrka som arbetar emot oss”, säjer Israels premiärminister Netanyahu.
Vad är då bakgrunden till Israels beslut att kasta ut övervakningsstyrkan? Trots att TIPH:s rapporter är hemliga har en sammanfattande rapport från TIPH läckt ut. Rapporten sammanfattar på nära 100 sidor 20 års övervakning. Innehållet återges bland annat i den israeliska tidningen Haaretz.
Rapporten baseras på ca 40 000 incidentrapporter som sammanställts av TIPH. I rapporten slås fast att Israel konsekvent begränsar de palestinska invånarnas rörelsefrihet och förhindrar deras rätt till de heliga platserna och att fritt utöva sin religion.

”Normalt liv” omöjligt
Restriktionerna mot palestinierna består bland annat i ett flertal s k checkpoints som palestiniernas måste passera både i själva staden och för att komma ut och in i staden – om de överhuvudtaget tillåts passera. Därtill kommer bygge av vägar som enbart är till för judar. Även vissa stadsgator har helt eller delvis spärrats av för palestinierna. Rapporten konstaterar att Israel konsekvent bryter mot Genevekonventionen bland annat genom att deportera människor från det ockuperade området. Vidare redovisar rapporten de ständigt förekommande trakasserierna mot palestinierna från de civila ockupanternas (de s k bosättarnas) sida.
   Sammanfattningsvis konstaterar rapporten att ”normalt liv” inte går att finna för den palestinska befolkningen i staden, speciellt inte i Gamla staden.

Reaktioner på Israels beslut
De fem länder som bidrar till TIPH-övervakningen konstaterar i ett gemensamt uttalande av ländernas utrikesministrar, att Israels beslut står i strid mot Oslo-avtalet och underminerar en av de få etablerade mekanismer för konfliktlösning som finns mellan israeler och palestinier”. I uttalandet understryks Israels lagliga skyldighet att skydda invånarna i Hebron och övriga Västbanken. Utrikesministrarna tillbakavisar också kraftfullt Israels påståenden om att TIPH agerat mot Israel.
   En talesperson för Frankrikes utrikesminister beklagar beslutet och uppmanar Israel att ompröva det. EU har också protesterat mot beslutet och påpekar att det riskerar att leda till ”fortsatt försämring i den redan bräckliga situationen” i staden. Som vanligt när det gäller Israel lär de internationella protesterna vara helt verkningslösa.

Förtrycket och apartheidpolitiken skärps
Eftersom TIPH:s rapporter har varit hemligstämplade har övervakningen betraktats som tämligen tandlös, men inte desto mindre har styrkan haft en återhållande effekt på ockupationsmakten och varit en förbindelselänk mellan ockupationsmakt och befolkning. Kyrkliga ”följeslagare”, dvs frivilliga icke-statliga övervakare av mänskliga rättigheter, har också kunnat verka i skydd av TIPH. Efter att TIPH:s övervakningsgrupp har packat ihop vågar inte heller de kyrkliga följeslagarna verka i Hebron. Den ”judiska och demokratiska staten” Israels förtryck och förnedring av den palestinska befolkningen kan nu ske i brutalare former och apartheidpolitiken skärpas med minskade risker att detta kommer till omvärldens kännedom.

Not 1. Källor: Haaretz och TIPH:s hemsida.
Not 2. Jag använder här för enkelhets skull namnet Hebron, vilket är oegentligt. Stadens arabiska namn är alltså al-Khalil.
Not 3. Samtliga bilder: Ulf N utom kartan som är från Haaretz hemsida.


Israelisk s k checkpoint vid ingång till Hebrons gamla huvudstråk, Shuhada. Ett fåtal palestinier bor kvar längs gatan och måste alltid passera kontrollen när de ska lämna eller komma tillbaka till sina hem. 2017.
 

Längs gator i gamla stan har palestinier fått sätta upp skyddsnät för att förhindra att de judiska bosättarna som slagit sej ner i de övre våningarna slänger ner sopor och ännu värre saker på palestinierna längs gatan. Hebron 2017.
 

De judiska civila ockupanterna skyddas av militärer posterade i vakttorn
utplacerade på taken. Hebron 2017.

 

Vy över delar av Ibrahimmoskén. Hebron 2017.
 

Personal ur övervakningsstyrkan TIPH. Hebron 2010.

2019-01-31

Friday for Future alla fredagar


 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.          

Historier från Uppåkra


Vi får besök av Uppåkra Arkeologiska Center som berättar om sina spännande upptäckter.
Plats: Klostergårdens bibliotek, Nordanväg 11B, Lund
Tid: Måndag 4 februari 19:00 - 20:00
Arrangeras i samarbete med föreningen KLOK.
Ingen föranmälan krävs.

Världshistoriens största strejk



Över 200 miljoner indiska arbetare uppges ha deltagit i den rikstäckande strejk som bröt ut tidigare i månaden mot de försämrade arbetsvillkoren i landet. Pressen ökar nu på den nationalistiska regeringen – och protesterna fortsätter.

Gör Folkparken till byggnadsminne!
Bekämpa kulturvandalismen! av Gunnar Stensson


Kommunstyrelsens nyliberale ordförande Philip Sandberg, som brukar le mot oss i bussarna och från Sydsvenskans sidor, är ursinnig.
   Varför? Jo, för att länsstyrelsen vill göra Folkparkshuset och den fantastiska Folkparken till kulturminne.
   Länsstyrelsen motiverar sitt ställningstagande med byggnadens och Folkparkens ”synnerligen höga kulturhistoriska värden”. Philip Sandberg säger att länsstyrelsen är ”verklighetsfrånvänd och urholkar det kommunala självstyret”. (SDS 25/1)
   Philip Sandberg kan nog få stöd av Sverigedemokrater-na som vill riva byggnaden och ersätta den med höghus med seniorboenden. Han är väl sedd i SD-kretsar efter sina ansträngningar att förmå Liberalerna att ansluta sig till högerblocket under regeringsbildningen. Frågan är hur övriga partier i kvintetten tänker.
   Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ vill självfallet bevara kulturhuset och den unika Folkparken.
   Huset kan fyllas med kulturaktiviteter”, säger Anders Almgren, S. Det har redan använts av Teater Sagohuset och Kulturskolan och det finns tankar om att flytta Västers bibliotek dit.
 

 

En strålande septemberdag för fyrtio år sedan arrangerade dåvarande Vpk Lund en folkfest under parkens mäktiga ekar med tivoli, konserter, dans, föredrag, barnlekar och solidaritetsgrupper. Initiativet kom från den dynamiske Daniel Kallos och naturligtvis Gunnar Sandin.
   Folkparken är förbunden med den framtida Källbystaden via Folkparksvägen och Maskinvägen, på vilka jag för fyrtio år sedan i skymningen vandrade hem till Klostergården efter festens slut.
Byggnaden kan bli ett värdefullt kulturcentrum för människorna i den blivande stadsdelen.
   Folkfesten är ett arrangemang värt att upprepa och fylla med nytt innehåll. V kan utse en kulturgrupp att börja planera redan nu! Teater Sagohuset, Kulturskolan, Västers bibliotek och många andra kan inbjudas att medverka.

En gång var svensk skola bäst i världen
av Gunnar Stensson

Den 20 december införde jag följande notis i min kalender: ”Åke Kroon, tidigare rektor på Lerbäcksskolan, är död. Tillsammans med Hem och skolaföreningen drev han i början av 1990-talet igenom trafikförändringar på Kung Oskars väg, Bryggaregatan och Öresundsvägen som gjorde att trafiken i Lerbäcksskolan blev säkrare.”
   I början av 1990-talet deltog jag som representant för Lunds skolstyrelse i Lerbäcksskolans föräldramöten. Jag var imponerad av rektor Åke Kroons, lärarnas och Hem och skola-föreningens arbete för att göra skolmiljön säkrare och undervisningen bättre. Jag hade då 20 års erfarenhet som lärare i folkhögskola, grundskola och gymnasium, plus insyn i många av Lunds skolors verksamhet.
    Åke Kroon och jag träffades senare då och då. Efter hans pensionering hände det att vi råkade mötas vid Höje å.
   Minnet av Lerbäck i början av 1990-talet påminde mig om hur annorlunda skolan blivit de senaste 30 åren. Det tycks som om det slags samhällsarbete som Åke Kroon, lärarna och Hem och skola-föreningen tillsammans med eleverna i Lerbäck solidariskt ägnade sig åt nu helt försvunnit.
   I stället råder ett korrumperat system med ”fria” val och skolpeng, som enstaka elever - stödda av föräldrar och i somliga fall svaga rektorer - utnyttjar för att tvinga lärarna att sätta orimligt höga betyg. De höga betygen behövs för att skolan ska få tillräckligt många skolpengar. Elevernas kunskapsnivå sjunker.
   Det är samma jagifierade system som leder till fusk på de nationella proven.
   Lärare som insisterar på rättvisa betyg och ordning i klassrummet blir impopulära, utsätts klagomål från elever och föräldrar och avskedas, som debatten idag - bland annat på Sydsvenskans insändarspalter – visar.
   Det ”fria” valet är inte fritt utan riggat och skolsegregationen ökar visar en ny rapport. Samtidigt har de nyliberala partierna i riksdagen säkrat att de vinstdrivande skolkoncernerna får fortsätta suga ut miljoner ur kommunernas skolanslag.

PS. Den artikel av Emma Leijnse som gav upphov till den aktuella debatten om lärarnas försvagade ställning i skolan blir en fråga för utbildningsminister Anna Ekström, S, sedan Roger Haddad, L, skrivit en interpellation. 

Morden fortsätter i Palestina av Gunnar Olofsson

Den israeliska armén fortsätter att mörda obeväpnade palestinier, både på det ockuperade Västbanken och innanför Gazas gräns mot Israel. Enligt den israeliska människorättsorganisationen B´Tselem dödades under 2018 totalt 290 palestinier, varav 55 barn - huvudsakligen av skarp eldgivning. De allra flesta var helt obeväpnade och utgjorde inget som helst hot mot vare sig soldater eller Israel som helhet. Till de dödade skall läggas över 23.000 (!) sårade palestinier, många med skador för livet, som nu utgör en oerhörd börda för en redan hårt belastad sjukvård.
   De allra flesta dödsoffren har krävts i Gaza där människor sedan slutet av mars demonstrerat mot avspärrningen och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Protesterna har från första stund mötts med skarp eldgivning av den israeliska armén – som fått klartecken ända upp i Israels Högsta domstol för ”fri eldgivning” mot obeväpnade palestinier – och samtidigt med att Israel firade sin seger i Eurovisionsschlagern avlivade armén 62 palestinier. Antalet dödade har sedan dess blivit 254, varav 47 barn.

Situationen i Gaza går hela tiden från dålig till sämre. Nästan allt vatten är odrickbart, elektriciteten fungerar bara några timmar per dygn och avloppen släpper ut miljontals liter orenat avloppsvatten varje dag i Medelhavet. Både import och export har reducerats till bråkdelar av vad de var före inledandet av den israeliska blockaden, det är brist på nästan allt utom föroreningar och bombade hus, arbetslösheten är den högsta i världen och de flesta familjer är beroende av livsmedelshjälp. I dagarna hotar stängning av många sjukhus då Israel fryst inne bistånd från Qatar.
   Allt det här sker utan hemlighetsmakeri och inför öppen ridå i en värld full av inte minst präktiga västerländska demokratier, som den svenska, som inte lyfter ett finger för att få stopp på vare sig den olagliga blockaden av Gaza, de utomrättsliga avrättningarna eller ockupationen som helhet. Tvärtom fortsätter man att odla sina kontakter kulturellt, vetenskapligt, idrottsligt och – inte minst! - militärt med förbrytarregimen, och fortsätter med det för Israel förmånliga handelsavtalet med EU, som egentligen kräver respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2 i avtalet).
   Och nu förbereds den kommande Eurovisionsfesten i Israel, där regimen kommer att försöka att framställa sig själv som en framstående demokrati i en öken av diktaturer i Mellanöstern, ett tolerant och öppet Hbtq-vänligt samhälle som välkomnar alla. Men demokratin gäller bara en del av Israels medborgare. Över 50 lagar diskriminerar aktivt de 20 % icke-judiska medborgarna i landet. Den förra året antagna ”Nationalstatslagen” bekräftar Israel som en apartheidstat, ett land reserverat bara för judisk utveckling, med etablerande av än fler strikt judiska samhällen och där arabiskan avskaffats som officiellt språk.

Israel borde vara lika omöjlig som värd för ett evenemang som schlagerfestivalen som Sydafrika hade varit under apartheidtiden. Om inte ockupationen och förtrycket upphör omedelbart måste Eurovisionsschlagern flyttas från Israel. Eller skall vi fira också nästa schlagerfestival till ljudet av israeliska skjutvapen som mejar ner ytterligare skaror av obeväpnade palestinier?

Klimatkrisen har omvandlat grunden för vår existens
av Gunnar Stensson


 
I Miranda Siganders intervju ”Klimatfilosof: Thunbergs projekt är dömt att misslyckas(SDS29/1) hävdar klimatfilosofen Roy Scranton på ett seminarium under Göteborgs filmfestival, att det är för sent att göra något åt den negativa klimatutvecklingen samt beskriver hur den koldrivna kapitalismen orsakat katastrof efter katastrof.
   Om Greta Thunberg säger han: ”Hon är en modig ung kvinna och det är så här hon känner mening med sitt liv. Men det kommer inte att stoppa klimatförändringarna.”(SDS 29/1)

Jordsystemforskare är eniga om att balansen mellan jordens naturkrafter har rubbats genom mänsklig påverkan och att planeten därigenom har lämnat epoken holocen, som kännetecknats av ett milt och stabilt klimat som är gynnsamt för liv, och övergått till en ny våldsammare geologisk epok, antropocen, människans tidsålder.
   Det råder bred enighet om den nya epokens framväxt och huvuddrag. Med utgångspunkt från Clive Hamiltons Den trotsiga jorden. Människans öde i antropocen kan följande summariska sammanfattning göras.
   Människan har inverkat på klimatet sedan starten för den storskaliga kolförbränningen under den industriella revolutionen för 200 år sedan.

Efter andra världskriget steg koldioxiden i atmosfären brant. Stora koldepåer har grävts fram, eldats upp och frigjorts i systemet där de kommer att förbli aktiva i atmosfären, haven och biosfären.
   Det kommer att ta hundra-tusentals år innan merparten åter kan bindas.
   Världshaven är redan en tredjedel surare än då män-niskan inledde sin storskaliga eldning av kolbränslen.
   Destabiliseringen av ismassor på glaciärerna och det grönländska istäcket kan inte vändas på mindre än tiotusentals år.
   22 forskare skrev i tidskriften Nature i april 2016: ”Under de närmaste decennierna finns det fortfarande en möjlighet att minimera – men inte förhindra – en storskalig och potentiellt katastrofal klimatförändring med längre utsträckning än den hittillsvarande mänskliga historien.”
   Sedan 1751 har nittio företag, nästan alla västerländska, svarat för två tredjedelar av mänsklighetens av växthusgaser. Klimatförändringar i global skala ändrar temperaturerna i Arktis och Antarktis, vilket påverkar oceanernas temperatur, vilket i sin tur leder till att monsunregnen kommer mer oregelbundet, varigenom miljontals bönder i Indien drabbas.
   Det är uppenbart att den kapitalistiska tillväxtekonomin med sin inriktning på ständigt ökad produktion och konsumtion inte längre är möjlig.
   När välståndet växer riskerar det att bli värre för alla, skriver Sverker Sörlin i Antropocen. En essä om människans tidsålder.
   Den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien har lett till en storskalig ökning av koloxidförbränningen som snart kommer att överträffa den i västvärlden.
   Det krävs revolutionerande förändringar i de globala samhällssystemen. Och de måste ske snabbt.

Greta Thunberg och Roy Scranton har mer gemensamt än den provocerande rubriken ”Greta Thunbergs projekt är dömt att misslyckas” ger sken av.
   De vet båda att det handlar om planetens och mänsklighetens framtid. De vet båda att klimatförändringen inte kan stoppas. Greta hoppas att ”det under de närmaste decennierna ska finnas en möjlighet att minimera en storskalig och potentiellt katastrofal klimatutveckling” som de 22 forskarna uttryckte det i Nature.

Sydsvenskans huvudledare under rubriken Nej, Greta Thunberg kämpar inte förgävesframstår däremot som ett medvetet försök att vilseleda läsarna om den katastrofala klimatutveckling som hotar att underminera grundvalarna för vår existens.
   Såvida den inte är ett uttryck för total aningslöshet.
   Ledarskribenten gläder sig åt att årets julklapp blev ett återvunnet plagg, att somliga kommit att välja tåg i stället för flyg och att elbilarna kanske blir billigare och citerar klimatforskaren Christian Azar som konstaterar att sol- och vindenergi utvecklas snabbt och gör det allt billigare att byta ut den fossila energin.
   Sydsvenskans ledare förvandlar klimathotet till ett trivialt problem som lätt kan lösas genom ändrade vardagsvanor och ny teknik och förminskar Greta Thunberg genom att farbroderligt klappa henne på axeln: Duktig flicka! Så fint att du engagerar dej för miljön!
   Den sortens argumentation är en verklighetsförfalskning som vill vänja oss vid att betrakta klimatkrisen som ett spektakel som utspelar sig utanför vår egen tillvaros bubbla.

Läget i Venezuela av Göran Persson

Läget i Venezuela är spänt med den bisarra situationen med två presidenter som nu söker omvärldens stöd på olika sätt. Ett ovanligt läge som det finns all anledning att försöka förstå mer av så det är dags för lite informationsjakt.
   Vad USA tycker finner man lätt, de stödjer så klart den självutnämnde högerpresidenten. Vad EU tycker kan man också hitta lätt. Just nu befinner vi oss i den tidsfrist som EU givit innan man bestämmer sig för vem man stödjer.
   Vad tycker Sverige? Inte så mycket än men utrikesministerns svar på Ekots frågor finns nedan.

Men vad tycker vänstern? Frågan är som alltid svår när ”den reellt existerande socialismen” hamnar i problem. Om man söker efter Venezuela på v:s hemsida får man noll träffar och under Aktuellt hittar man inget.
   Efter lite djupare grävande i Twitter och Facebook så kan man hitta ett uttalande av Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling. Hittade det tack vare att Nilla Bolding och Mats Olsson som jag följer där uppmärksammade det. Utrikespolitik verkar inte direkt högprioriterat vilket är lite störande för mig som är sprungen ur den ”antiimperialistiska” generationen.
    Lokalt är det lite lättare, v-malmö har skickat ut ett årsmötesuttalande som återges nedan.
   I övrigt hittar jag en hel del från enskilda vänsterpersonligheter på nätet. Nedan finns Stig Henrikssons återgivet. Stig är en gammal VB-bekant som publicerade sina krönikor från Fagersta även här.
  Ett citat från Flamman tar jag också med: Rubrik och sista stycket från en artikel som publicerades den 30/1.
   Vad tycker jag själv? Håller med Flammans slutsats: Inte lätt att se hur varken regering eller opposition skall kunna stabilisera läget. Vad som däremot är lätt att hålla med om är Galeano-citatet i bilden nedan.

 


Röster om: Läget i Venezuela

Margot Wallström om Venezuela: Sverige kommer att agera

Publicerad 24 januari 2019
Enligt utrikesminister Margot Wallström (S) befinner sig Venezuela i fritt fall, och den sociala och humanitära situationen är mycket svår.
– Klart står att de kraftfulla missnöjesyttringarna under gårdagen inte kan ignoreras av regeringen, skriver hon i ett uttalande till SVT Nyheter.
– Sverige har agerat och kommer att fortsätta att agera, främst genom EU, för att en fredlig lösning på konflikten ska kunna komma till stånd och demokratin återupprättas, skriver Margot Wallström.
Hon vill se en dialog mellan parterna som leder till en överenskommelse om ett återupprättande av den demokratiska ordningen i landet. Den måste även inkludera utlysandet av nya val, menar Margot Wallström.
– Våld mot demonstranter är oacceptabelt och politiska fångar måste släppas, skriver hon.
Hoppas på fredlig process
Flera länder, både i Europa och Nord- och Sydamerika har erkänt självutnämnde presidenten Juan Guaidó som tillfällig president. Men Margot Wallström vill inte kommentera huruvida Sverige ställer sig till den skaran.
– Folkrättsligt erkänner man stater och inte en person, säger hon till Sveriges Radio Ekot.
Hon säger att lösningen är hos venezuelanerna själva, och att ingen annan kan åstadkomma det åt dem.
– Man hoppas och önskar att det blir en fredlig process hädanefter, säger Margot Wallström till Ekot.
 


Uttalande om Venezuela från Håkan Svenneling, utrikespolitisk talesperson i Vänsterpartiet den 25/1

Utvecklingen i Venezuela har varit komplex, vilket sällan framkommit i en oftast svartvit svensk debatt. Under åren efter millennieskiftet lyftes miljoner venezolaner ur fattigdom, de ekonomiska klyftorna minskade och att landets urfolk inkluderades för första gången sedan koloniseringen i samhällets utveckling. Men samtidigt som fattiga människor i Caracas för första gången i sina liv fått råd att gå till doktorn har det funnits stor besvikelse hos kvinnoorganisationer över att regeringen inte tagit krafttag mot mäns våld mot kvinnor, machokulturen och den begränsade aborträtten. Oppositionen har med rätta uttryckt sin oro över den politiska utvecklingen i landet.
   Om det i många år gick att se både framsteg och bakslag i Venezuela så har utvecklingen de senaste åren varit entydigt negativ. Venezuela kan inte längre beskrivas som en demokrati, ekonomin har kollapsat och Caracas är en av världens farligaste städer. Ansvaret för utvecklingen i Venezuela ligger på landets politiska ledning.
   Vänsterpartiets utgångspunkt är vår solidaritet med det venezolanska folket. Därför står vi upp för venezolanernas rätt att få uttrycka sina åsikter, delta i demonstrationer och välja sina ledare i demokratiska val. Vi slår vakt om möjligheten för alla venezolaner att få tillgång till hälso- och sjukvård samt utbildning och att få leva ett liv fritt från hunger, fattigdom och diskriminering.
   Valet i maj 2018 var inte fritt och rättvist, Maduro kan inte ses som Venezuelas legitima president. I det spända läge som nu råder i landet måste omvärlden mana till dialog och försoning mellan parterna. Initiativet från Mexiko och Uruguay för dialog är värt att uppmärksamma. Målet måste vara att nya demokratiska och fria val kan hållas och att oppositionen får verka fritt och rättsstatens principer respekteras.
   Hot om interventioner och ingrepp från USA riskerar att trappa upp konflikten ytterligare i ett skede då hundratusentals människor är ute på gatorna och demonstrerar mot Maduro, som alltjämt har stöd av militären. Risken för en blodig eskalering är uppenbar. USA:s historiska inblandning i landet, från stödet till den kupp den venezolanska högern försökte genomföra 2003, till de sanktioner som förvärrat situationen för många venezolaner gör all inblandning från landet problematisk.
   Högerns engagemang för Venezuela kommer bara fram i attacker mot oss i Vänsterpartiet, trots att vi gång på gång förklarar vår ståndpunkt, så som jag precis beskrivit den. Aldrig hör vi från högern några förslag om vad som behöver göras, eller några djupare analyser av läget. Det handlar bara om att försöka klistra utvecklingen i landet på oss. Något som både är oärligt och föga konstruktiv. Att högern också vägrar se de framsteg som gjordes under Chavez första tid vid makten kan ju också handla om att fattigdomsbekämpning, ökad jämlikhet och inkludering av urfolk inte ses som framsteg i deras värld.
   Vänsterpartiet är konsekvent. Vi kompromissar aldrig med de mänskliga rättigheterna. För oss är det självklart att kritisera varje brott oavsett var, av vem eller med vilka motiv det begås. Därför fördömer vi de övergrepp som sker i Venezuela, men också på Kuba, eller i Israel, Ryssland och Kina.
 


Uttalande antaget av Vänsterpartiet Malmös årsmöte den 26 januari 2019

Venezuela befinner sig i en mycket komplex situation. När den bolivarianska revolutionen inleddes 1999 genomfördes mycket betydelsefulla och framgångsrika sociala och demokratiska reformer: utrotande av analfabetismen, införande av avgiftsfri sjukvård och utbildning, halvering av fattigdomen, erkännande och bejakande av ursprungsfolkens rättigheter, bland mycket annat. Dessa framsteg gav inspiration och näring år progressiva krafter över hela Latinamerika.
   Sedan några år tillbaka har den ekonomiska och politiska situationen i Venezuela försvårats. Rekordlåga priser på den internationella oljemarknaden, en mycket aggressiv politik från ett USA som vill lägga beslag på Venezuelas enorma oljeresurser och systematiska ekonomiska sabotage från den inhemska borgarklassen
är tillsammans med ett uppsving för nyliberala och fascistoida regeringar i Latinamerika strukturella orsaker som förklarar detta. Till det kommer den venezuelanska regeringens egna brister och oförmåga att hantera situationen på ett tillfredställande sätt.
   När Donald Trump och hans allierade i Latinamerika nu för fram Venezuelas oppositionsledare som legitim president och talar om militär intervention, innebär det ett reellt hot om ett anfall mot Venezuela, vilket riskerar att leda till inbördeskrig och sätta hela kontinenten i brand. Oavsett hur vi idag ser på den nuvarande venezolanska regeringen och dess tillkortakommanden, måste hoten om krig och statskupp till varje pris avvärjas. Vägen till en fredligt, demokratiskt och progressivt Venezuela finns endast om de militära hoten mot landet upphör,  genom dialog mellan regeringen och oppositionen.
   Vänsterpartiet Malmö tar därför avstånd från alla försök till statskupp, samt militära hot och interventioner mot Venezuela, kräver att USA:s ekonomiska blockad mot landet hävs, samt erkänner Venezuelas principiella rätt till självbestämmande. Vänsterpartiet Malmö kräver att den svenska regeringen tydligt tar ställning mot statskupp och intervention och förespråkar fredlig dialog mellan regeringen och oppositionen.
 


Rörande när USA diskuterar demokrati i Sydamerika

Ja, jag blir rörd när även företrädare för USA:s regering uttrycker oro för och vill återinföra demokratin i Venezuela. Efter att i denna världsdel, i ett drygt århundrade, stöttat och initierat militärkupper och diktatorer är man här – och händelsevis också på Kuba – djupt engagerade och bekymrade om demokratin. Inte ett öga kan vara torrt vid denna åsyn.
Ja, engagemanget är så stort så till och med militära interventioner diskuteras. Och varför inte? Resultaten i Afghanistan, Libyen och Irak visar väl metodens effektivitet när det gäller att skapa demokrati och ett bättre liv för medborgarna som tryggt och säkert kan utveckla sina respektive hemländer. Må de tacka USA och Nato men också Sverige som på ett förtjänstfullt sätt kan ta åt sig äran för framstegen.
   Det är bara ett argument jag skulle vilja tonades ner i denna vackra omsorg över de vanliga venezuelanernas välfärd.
   När man nu, sent omsider, vill stödja en alternativ president, vald av ingen (venezuelan alltså), så hänvisas till det usla resultatet, valdeltagandet och fusket vid det senaste valet – och valdeltagandet var dåligt, bara 46 procent deltog, men av dem röstade 68 procent på Maduro. Det vill säga stöd av drygt 30 procen av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
   USA hade vid senaste presidentvalet ett valdeltagande på 53 % och President Trump fick 46,1 % av de röster som angavs. Det vill säga stöd av ca 25 procent av de röstberättigade. Allt enligt officiella siffror.
   Rykten om fusk och oegentligheter vidlåder som bekant bägge valen.
   Utan att på något sätt vare sig analysera eller försvara Maduros göranden och låtanden, lika lite som jag här analyserar president Trumps övriga göranden och låtanden, så vill jag alltså här, som sagt, bara uttrycka hur rörd jag är över omsorgen om demokrati i Latinamerika och över engagemanget för medborgarnas frihet, trygghet och livsvillkor.
   Men alltså varna för argumentet om demokratisk legitimitet. För de siffrorna skulle ju kunna slå tillbaka. Typ Bernie Sanders utnämner sig själv till president; Ryssland, EU och Sverige kräver nyval eller Trumps tillbakaträdande och så vidare.
Stig Henriksson – tidigare ledamot i Försvarsutskottet

PS: Nu när Björklund och andra bombliberaler inte fick skicka JAS-plan vare sig till Irak eller Syrien, kanske Venezuela kan bli nästa marknadsföringstillfälle? Förlåt; tillfälle att skapa fred, demokrati och välstånd…
 



30 januari, 201915:00

USA bäddar för inbördeskrig i Venezuela

Men även om fokuset än så länge fortfarande ligger på det ekonomiska planet är risken stor för att Trump och kompani förlorar kontrollen över utvecklingen och tvingas vidta åtgärder som man inte planerat. Maduros svar efter erkännandet av Guaidó har hittills varit att klippa alla diplomatiska band med USA. Samtliga ambassadanställda fick 72 timmar på sig att lämna landet förra onsdagen. Trump valde först att ignorera ordern men i torsdags återkallade man alla anställda som inte är nödvändiga i nödlägen. Om regeringen väljer att gripa dem som stannar ställs Vita Huset inför valet att eskalera situationen ytterligare eller det förödmjukade alternativet att dra tillbaka sina hot. Med tanke på hur Trumps administration brukar reagera är det senare alternativet mindre troligt.
   Samtidigt fortsätter situationen i Venezuela att urarta, oavsett vad USA och dess allierade i regionen väljer att göra. Inget tyder på att regeringen är kapabel att vända den ekonomiska utvecklingen, och så länge situationen försämras kommer allt mer av det folkliga stöd som fortfarande håller regeringen levande att fortsätta erodera. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan regeringen faller av sig själv om utvecklingen fortsätter på samma spår. Det enda som skulle kunna utgöra en möjlig lösning är, som den tidigare rådgivaren till Hugo Chávez Temir Porras sade i en intervju med The Jacobin, en intern nationell dialog mellan regering och opposition. Men för att en sådan överhuvudtaget ska kunna komma till stånd krävs att regeringen ges ett visst svängrum med olika alternativ. Förra veckans handlingar av USA och oppositionen stängde ytterligare fönstret till just en sådan dialog.           

2019-01-24

Friday for Future alla fredagar


 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.          

Noterat

Den fundamentala motsättningen
Perioden sedan finanskrisen har varit extremt gynnsam för världens dollarmiljardärer som nära fördubblats i antal sedan 2008. Mellan 2017 och 2018 skapades en ny miljardär varannan dag.
   De superrika gömmer dessutom bisarra summor, uppskattningsvis 70 biljoner kronor, från skattemyndigheter.
   Vi i Oxfam menar att ojämlikheten måste minska för att fattigdomen ska kunna besegras. Beskatta de rikaste, sätt stopp för skatteflykt och satsa på att göra offentliga tjänster tillgängliga för alla.
Robert Höglund, kommunikationschef Oxfam Sverige.
AB debatt 21/1


Att bekämpa rikedom kommer inte hjälpa jordens fattigaste. Att öka välståndet för fler handlar i stället om ett bättre näringslivsklimat med mer handel och investeringar i fattiga länder.
Johan Lundberg, chefsekonom, Timbro. AB debatt 23/1

Samtalet om Klostergårdsstationen och framtidens Källby den 21/1 av Gunnar Stensson

Mötesanteckningar

Det första samtalet genomfördes igår. Det andra äger rum den 28, med andra deltagare.
   Ett fyrtiotal utvalda deltagare fördelades i tre grupper kring var sitt bord, ett om bebyggelsen i anslutning till den kommande stationen, ett om rekreation och idrott och ett om kommunikationer.  Björn Abelsson, S, och Börje Hed, FNL, kretsade kring borden som lärarassistenter i oroliga klasser. Mycket var bra (prat om busstider, belysning, cykelvägar, cykelparkeringar, behovet av möteslokaler för föreningar osv).

Annat var väldigt oroande. Kommunens perspektiv hotar många av Klostergårdens värden. Man frågade hur vi ska göra Klostergården mer attraktivt och föreslog en rad åtgärder som kommer att göra det mindre attraktivt.
   Man ska bygga intill stationen med början 2021. Då kan korpfotbollsplanerna tas i anspråk, helt eller delvis. Varför?
   Det gröna stråket mellan Lund och Höje å kommer knappt ha någon grönska kvar, vilket drabbar alla de löpare, barnfamiljer, pensionärer, hundägare med flera som brukar promenera där. Snabbcykelbanan till Malmö placeras intill det gröna stråket. Varför? Den borde placeras väster om järnvägen.
   En väg planeras tvärs över grön- och odlingsområdena, från Sunnanväg under järnvägen till Värpingevägen. Den kommer att drabba området med odlingslotter. Det finns ju dessutom inga boende alls längs den delen av Åkerlunds och Rausings väg och Södra företagsområdet.
    Åkerlunds och Rausings väg ska förbindas med väg 108 och alltså gå tvärs över Höje å och åkrarna.
   Kommunen uppfattar Källby som en enhetlig stadsdel som omfattar både Klostergården, Sankt Lars, Arenaområdet och den nya stadsdel som ska byggas i Södra företagsområdet och kring reningsverket.

Det rimliga vore att i stället låta det snart dubbelt så breda spårområdet fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu tomma Källby och senare bygga den nya stadsdelen med förbindelser västerut mot Trollebergsvägen, Folkparken och Värpinge, så att de områdena får goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
   Man kan verkligen ifrågasätta om det är klokt att bygga bostäder intill fyrspårsområdet och den nya stationen där tåg och godståg kommer att passera var femte minut, dygnet runt.
   När Klostergården byggdes, skapade man breda grönområden mellan spår och bebyggelse. I Lund vill man gräva ner spåren för att göra närmiljön uthärdlig.

Akut gäller det nu bebyggelsen närmast stationen och bygget av själva stationen som ska bli klar till 2024. Man talar om att göra den till ett nytt centrum i Källby.
   Men Klostergården har redan ett centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem.
   Utbyggnaden på andra sidan ska ske i ett 20-års-perspektiv
   De som kallas till nästa samtal i Helgeandsgården den 28/1 klockan 19.30 får mycket att tänka på.
Byalaget får mycket att göra de närmaste åren. Till att börja med gäller det att utarbeta förslag till förändringar.

Pacifister tvingas in i Israels krigsmakt
av Gunnar Olofsson

Den israeliska regimen tar nu till hot och tvång för att förmå landets pacifistiska Haredi-judar att göra tjänst inom den israeliska krigsmakten. Enligt Miko Peled – israelisk människorättsaktivist och författare till den uppmärksammade självbiografin ”Generalens son” – driver man nu igenom den av regeringen tidigare godkända ”Equal burden”-lagen som skall säkerställa att alla israeler åläggs samma plikt att tjänstgöra i armén, något som lett till omfattande protester och massarresteringar av ortodoxa judar.
 

Ultraortodoxa judar deltar i en demonstration mot
Israels kallelse till militärtjänstgöring i Jerusalem
den 28 mars 2017.

De skrifttrogna Haredi-judarna - som motsätter sig allt våld, sympatiserar med palestinierna och menar att Israel aldrig borde ha upprättats före den judiske Messias återkomst - har sedan 1949 i praktiken varit undantagna från militärtjänst. Det är detta som den nationalreligiösa högerregimen nu vill ändra på. Problemet är att Haredim jämställer tjänst i en våldsapparat med att tillbe en falsk gud – någonting helt otänkbart, och en av de tre situationer där en rättrogen jude är skyldig att välja döden före kapitulation.
   Kampanjen är dessutom mest symbolisk. Pacifistiska soldater är inte särskilt användbara, och enligt Miko Peled går det hela mest ut på att slå sönder den harediska gemenskapen, eliminera pacifism och involvera alla israeliska judar i den statliga våldsapparaten.
   När fredliga religionsutövande judar förvägras leva sina liv enligt de Heliga skrifterna, och misshandlas av polis när de protesterar, är det en form av antisemitism som borde uppröra. Men eftersom detta sker i Israel är det från de i vårt land som mest hängivet säger sig stå upp mot antisemitism som så ofta – alldeles tyst.

Mitt liv som terrorist av Gunnar Stensson


Jag och mitt gäng tioåriga busar från Östregårdsskolan härjade på gatorna i Växjö det ödesdigra året 1943. Då och då marscherade en bataljon gråklädda soldater med musik, hästar, vagnar och kulsprutor förbi på Risingevägen för att försvara landet. Ibland stack någon av dem till oss en 25-öring och bad oss köpa en sockerdricka i affären vid Östrabo.
   Somliga dagar begav vi oss ner till regementets skjutfält på Bäckaslövs hed för att söka efter patronhylsor. Det fanns inte så många för soldaterna var noga med att samla upp dem, men då och då missade de en. Sedan gick vi till affären och köpte en ask tändstickor för fem öre. Vi satte oss på en sten på Träan och bröt av svavelknopparna från tändsticka efter tändsticka (tur vi inte hade 17000!) och stoppade patronhylsan full. Sedan knackade vi igen hylsans öppning, placerade den på en stenhäll och krossade den med en stenbumling. PANG!!!
   Det small rejält, rök och luktade svavel. Patronhylsan blev både söndertrasad och tillplattad.
   Kul! Pröva själva.

Nu läser jag följande rubrik i Sydsvenskan den 21/1: Terroranklagad bar på 17000 tändstickor.
   Det är ett av Säpos bevis mot en misstänkt terrorist. Dessutom hade terroristen två köksknivar i ryggsäcken. Vi hade ju alla slidknivar i våra bälten, det hade tioåriga busar på Öster i Växjö 1943. Tur att vi klarade oss!
   Tänk att kulturen med tändstickor som sprängmedel lever kvar 75 år senare och att Säpo till sist har uppmärksammat den.

Allt kommer att bli bra



I höstas så kunde VB visa några mystiska skyltar som läsarna hittat i Lund. Nu är det dags igen!
   När red i sakta mak spankulerade hem mot Klostergården från centrum så dök denna plötsligt upp. Vilken auktoritet som garanterar det nedersta budskapet är oklart. Visst är det väl lite utanför Gatu- och trafiknämndens normala ansvarsområde.

Jane Jacobs och samhällsbyggandet av Ann Schlyter

I slutet av sextiotalet fanns på arkitektskolan en studiegrupp som kallade sig Socialistiska stadsplanegruppen. Vi läste och diskuterade alternativ till den dominerande doktrinen: riv och bygg nytt, anpassa till bilen. En de skrifter som gjorde störst intryck var Jane Jacobs, The Death and Life of Great American Cities. Jacobs tankar fick inget direkt genomslag i stadsbyggandet, men hennes tankar levde som en motrörelse till den dominerande doktrinen.

Skissernas museums första föreläsningsafton i år handlade just om henne och om hennes idéer om människor, städer och ekonomier. Dessa är diskuterade i en ny bok, Samhällsbyggandet som mysterium (Jesper Mejling och Tigran Hass, red). En lång rad författare har bidragit i den, och av dem var Ebba Högström, arkitekt, och Per Svensson, numer tyvärr på DN, närvarande på Skissernas förutom redaktören Jesper Mejling.

Jane Jacobs kritiserade arkitekter, modernismen, och auktoritär planering. Speciellt var hon emot planeringens separering av boende och verksamheter. Hon ville ha städer med gator och hus av olika höjd och kvalitet. Det skulle vara mångfald såväl i verksamheter som i befolkningssamansättning.

En sak jag minns från min läsning för femtio år sen var att hon ofta tog upp trygghet och säkerhet som argument för planprinciperna. Fönster skulle vätta mot gatan, bland många ögon skulle kvinnor kunna röra sig i staden utan rädsla. Då tänkte jag, usch, vilket samhälle, när rädsla är styrande för planeringsprinciperna.

Ebba Högström påpekade att Jacobs var så mycket mer än de ”recept” hon ställde upp för stadsplanering. Hon hade en relationell och dynamisk syn på staden där det viktigaste är vad som görs i staden och hur den kommer till. Hon värnade platsen och stadslivet. Men hon hade också blinda fläckar i sin analys av vad en stad är och bortsåg från många funktioner som behövs. Hon visade ett visst förakt för förorten och den likriktade villamattorna. Fattiga minoritetsgrupper såg hon knappast alls.

Hon ville ha mångfald, men hennes mångfald hade sina begränsningar. Vad hon såg framför sig var en befolkning av präktiga arbetare, hantverkare och tjänstemän. En drömd by mitt i storstaden. Och hon förutsåg inte styrkan av de marknadsmekanismer som driver på gentrifiering och utarmning av mångfalden. Ironiskt nog har kvarteret i New York som hon bodde i och vilket hon idealiserade blivit ett av de dyraste och därmed mest segregerade bostadsområdena i världen.

Vad gör ett samhälle hållbart? Den frågan ställer sig Jesper Mejling och använder sig av en av Jacobs sista böcker för en kritisk analys av New Public Management med den svenska järnvägen som exempel. Problemet är enligt Jacobs att de styrande blandar olika sorters regler och prioriteringar. 


 
System fragmenteras i olika delar med olika aktörer med konflikterande drivkrafter. Jacobs ringar in ett problem för den politiska liberalismen. Hon var marknadsliberal men knappast liberal i dagens ekonomistiska definition.

För Jane Jacobs och för mig, sa Per Svensson, är liberalismen fram för allt emancipatorisk. Marknaden är ett medel inte ett mål i sig. Jane Jacobs frågade sig alltid vad som var bra och vad var dåligt för främjandet av mångfald och frihet. Hon hade vissa anarkistiska drag i sin negativa syn på planerare, myndigheter och all överhet.

Marknadsliberalism och radikalitet gick hand i hand hos Jacobs. Hon var en aktivist som deltog i demonstrationer inte enbart mot rivningar utan också mot Vietnamkriget. Hon flyttade från sitt älskade New York till Toronto för att hennes söner inte skulle skickas ut i kriget, och hon blev så småningom kanadensisk medborgare.

Marshall Berman, All that is solid melts into air, är en bok som efter en rad litterära essäer har ett kapitel om rivning och planering i New York. Berman var samtida med Jacobs men hans bok kom först på åttiotalet. Berman hade som marxist en annan grundsyn. Han bejakade modernismen, och som titelns citat ur det kommunistiska manifestet slår fast, innebär det en ständig förändring. Berman vill bejaka förändring, men när den kommer som grävskopor till hans hemkvarter i Bronx blir han förtvivlad. Per Svensson sa att det var en bok som gjort stort intryck på honom, och det gjorde den också på mig. Den tål fortfarande att läsa. Den finns på svenska i Gunnar Sandins utmärkta översättning.

Bilder från Goa, Indien av Ulf N

Goa är Indiska unionens minsta delstat. Dess yta är endast 3700 kvadratkilometer. Folkmängden uppgår till ca 1,5 miljoner. Nära 40 procent av befolkningen är kristna, huvudsakligen katoliker. Goa var från början av 1500-talet fram till år 1961 en portugisisk koloni. Detta år ockuperades Goa av Indien. Goa var sålunda den sista europeiska besittningen i Indien.
Goa är ett populärt mål för såväl utländsk såväl som inhemsk turism. Inte minst delstatens liberala bestämmelser för alkoholförsäljning lockar dit turister från övriga Indien.


Tvagning av kamptjur i Indiska Oceanen. Benaulim, Goa.
 

Scooter är ett populärt motorfordon. Här köas det för färjeöverfart vid floden Mandovi.
 

Benaulim, Goa. Motordriven rickshaw, tuk tuk. Billigare - och vanligt - alternativ till taxibil.
 

Ambulerande blomsterhandel, Benaulim, Goa.
 

Småskalig och miljövänlig distribution av bröd till detaljhandeln. Benaulim, Goa.             

Klostergården och Källby: Två stadsdelar i sydvästra Lund, åtskilda av järnvägen av Gunnar Stensson

Lunds översiktsplan beskriver Källby som en sammanhängande stadsdel, omfattande Södra företagsområdet, Reningsverket, Klostergården och Sankt Lars med ett gemensamt centrum vid Klostergårdsstationen.
   Planen tycks bortse från att Klostergården myllrar av liv medan Södra företagsområdet och reningsverksområdet helt saknar bostäder.
   En konsekvens av planen är att Lunds kommun vill bygga bostäder och andra fastigheter intill stationen på båda sidorna om spårområdet för att skapa ett nytt gemensamt centrum.
 

Källby - byn som försvann
 
Idag ligger bostäderna i Klostergården långt från spåren. Den gamla stadsplanen har förlagt ett brett grönområde, som sträcker sig från Ringvägen ner till Höje å, mellan bebyggelsen och järnvägen. Där finns grönska, fem fotbollsplaner, förskola, koloniområde och odlingslotter. Det är klok stadsplanering som bidragit till att göra Klostergården till en god och attraktiv miljö. Behåll den!
   När den nya planen nu föreslår bebyggelse intill spårområdet, inkräktar den både på det gröna stråket, fotbollsplanerna och de koloni- och odlingslotts-områden som bidrar till Klostergårdens höga kvalitet som rekreations- och naturområde.
   Dessutom planerar man att dra en vägförbindelse från Sunnanväg över grönområdet och järnvägen till Värpinge, vilket ytterligare skulle försämra grönområdets kvalitet.
   Vilka som vill bo och leva intill ett spårområde som hör till de tätast trafikerade i Sverige med ett tåg var femte minut året runt? Bygg inte nya problem.

Väster om järnvägen finns bara en 500 meter lång asfalterad parkeringsplats och en solid mur av fabriksbyggnader som måste rivas innan ny bebyggelse är möjlig.
   Projektet med en Källbystad som omfattar både Klostergården och industriområdet bortom Åkerlunds och Rausings väg är feltänkt.
   Det i framtiden fördubblade spårområdet fungerar och bör fungera som en gränsbarriär mellan Klostergården och det ännu inte existerande Källby.
   I Klostergården finns ett vitalt centrum med butiker, skola, mötesplats, bibliotek, kyrka och församlingshem. Det ligger, liksom bebyggelsen, nära, men inte intill, Klostergårdsstationen.

Klostergården växer, med nya bostäder och ny befolkning, bland annat tack vare Klostergårdsstationen.
   Från Arenatoppen, som reser sig högt över södra Lund, ner till parkeringsytorna vid Stattenavägen byggs sedan något år ett imponerande, enhetligt flerbostadsområde längs den nya Finalgatan, på fem minuters avstånd från stationen.
   De senaste femton åren har också en exklusivare stadsdel i engelsk stil uppförts i södra Klostergården på strandängarna vid Höje å. Inne i Sankt Lars-parken har flera stora flerfamiljshus färdigställts. 
   Vid infarten till Sankt Lars planeras ett stort centrum med bostäder, möjligheter till skolidrott och andra evenemang, butiker med mera.
   Nära bron över Höje å byggs ett stort flerfamiljshus.
   Längs Sankt Lars-vägen finns bortåt dussinet skolor med hundratals elever från hela Skåne, som kan få nytta av Klostergårdsstationen.
   På södra sidan om Höje å ligger HSB:s nybyggda bostäder.
   För att klara trafikökningen ska Sankt Larsvägen breddas och förses med cykelbanor på båda sidor. Bron över ån ska byggas om.
   En ny infart från väg 108 i höjd med Gamla Malmövägen in i Sankt Lars-området planeras.
   Sammanlagt har befolkningen i Klostergården – Sankt Lars ökat med flera tusen personer de senaste åren och tillväxten fortsätter. Människorna som bor i området kommer att utnyttja Klostergårdsstationen, förutsatt att väg- och bussförbindelserna dit utformas vettigt.

På andra sidan järnvägen, bortom Åkerlunds och Rausings väg, finns hittills bara det vidsträckta, ödsliga, taggtrådsinhägnade Södra Företagsområdet med sina ofta fallfärdiga fabrikslokaler, en gång en illegal gratisgåva från Lunds kommun till Åkerlund och Rausing.
   När nu kommunen får tillbaka marken finns möjligheter att planera en stad, Källbystaden, från noll. Den borde få sitt centrum mitt i området eller kanske längre västerut, där Folkparksvägen mynnar vid Maskinvägen. Ett torg med träd och rabatter, omgivet av butiker, bibliotek och möteslokaler.
   Söder om Företagsområdet bör man utveckla park och naturområden på reningsverkets tomt intill Höje å och dammarna.
 

Stationen får två sidoplattformar med på- och
avstigning från de yttre spåren.

 
Att bygga Källby centrum vid Klostergårdsstationen vore huvudlöst. Källby ska orienteras mot Värpinge, Trollebergsvägen, folkparken och Lunds centrum för att erbjuda goda kommunikationer till Klostergårdsstationen.
   Så får vi om 20 år en ny vital, särpräglad stadsdel, Källby, väster om järnvägen, men nära stationen. Öster om järnvägen ligger den traditions- och folkrika stadsdelen Klostergården med Arenan, fotbollsplanerna, Källbybadet och Sankt Lars. Institutioner som det föreslagna gymnasiet blir gemensamma för de båda stadsdelarna.

Föredrag om Rosa Luxemburg

I förra VB skrevs om Rosa Luxemburg i en artikel med anledning av hennes dödsdag den 15 januari. Det finns ett antal böcker att läsa om hennes liv för den som vill fördjupa sitt vetande. En som gjort detta på allvar är Johan Lönnroth som hållit föredrag om hennes liv och gärning. Han skickade texten till ett av sina föredrag till VB. Här finns den att läsa om man vill veta mer om en av dentidiga kommunismens förgrundsgestalter.
 

 
Rosa Luxemburg i Göteborg våren 2000
Gamla Brandstationen på Tredje Långgatan i Göteborg den 1 mars 2000.

1. Feministen
Den 7 januari 1919, en vecka före det att hon mördades, skrev hon i ett brev de berömda orden:
   Ich war, ich bin, ich werde sein
   Jag var, jag är, jag kommer att vara.

Så varför inte, varför skulle hon inte komma vandrade förbi porrbutikerna på Andra Långgatan en dag så här på våren år 2000. Skulle hon titta in på vänsterpartiets expedition på nummer 20? Eller skulle hon föredra sossarna på Järntorget eller rentav r-arna på Fjärde Långgatan? Eller hittar hon hellre Kvinnofolkhögskolan uppe på Nordostpassagen? Jag vet inte det. Men jag vet att hon hade haft mycket att säga oss.
   Vem var hon? Den österrikiske arbetarledaren Viktor Adler kallade henne för ett giftigt luder. Hennes begravning i Berlin 1919 var en mäktig manifestation. Stalin kallade henne för en ”rotlös kosmopolit” och fiende till bolsjevismen. Lenin kallade henne för en örn, men också för förvirrad och eklektisk. Studenter i Köln på 60-talet döpte om sitt universitet efter henne. Demonstrationerna i Tyskland till hennes minne växer. Hon väcker fortfarande starka känslor.
   Hon föddes 1871 i den tyskpreussiska delen av Polen, ett land som sedan 1795 var delat mellan Ryssland, Preussen och Österrike. Hennes föräldrar var liberala judar med en ekonomi på nedgång. Familjen flyttade till Warszawa där hon gick i skola. Hon var lysande duktig. Tidigt började hon samla växter, läsa klassisk litteratur, höra musik och måla tavlor.
   Hon var låghalt efter en barnsjukdom. Barnen skrek krympling efter henne. Hon kände sig tredubbelt förtryckt: som flicka, judinna och handikappad.

Som tioårig skrev hon en dikt:

Ich möchte alle Leiden
alle verborgenen, bitteren tränen
den Satten auf ihr Gewissen laden
ihnen alles mit schrecklicher Rache heimzahlen
(AL s 26)

Jag vill att allt lidande
alla dolda, bittra tårar
ska lastas på de mättas samvete
och återgälda dem med fruktansvärd hämnd
(egen övers.)
Läs mer »