2017-02-16

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
118 februari kl 17
Lovisa Stenberg, flöjt
Gabriela Thür, harpa

Byalagsmöte

Måndagen den 20 februari kl 19 i ABFs lokal, Sunnanväg 14.Alla är hjärtligt välkomna.
 
Vi kommer först att prata om följande aktuella frågor.
1 Ny väg in i St Lars-parken från väg 108 i gamla lundavägens förlängning. Trafiken i parken ökar.
2  Snabbcykelstråk Lund-Malmö planeras. Nytt hot mot Gröna stråket och odlingslotterna vid Höje å. Rapport från Trafikverkets informationsmöte i Klostergårdsskolan. Yttrande från Byalaget.
3 Årsmöte enligt särskild dagordning.
4 Övriga frågor

Palestinamöten: Icke-våldsmotstånd i Al Khalil/Hebron


 
Söndagen den 26 februari kl 11.00-14.00. Brunch, film och berättelser Smålands nation Kastanjegatan 7, Lund
Söndagen den 26 februari kl 17.30 – 21.00. Fika, film och berättelser ABF Kiliansgatan 9, 3 vån. Lund
 
Unikt tillfälle att möta Anas Amro och Izzat Karake från den internationellt uppmärksammade icke-våldsorganisationen Youth Against Settlements.
   I år går ockupationen av Palestina in på sitt 50:e år och den stängda Shuhada-gatan i Hebron har blivit en tydlig symbol för Israels kränkning av rörelsefriheten och många andra mänskliga rättigheter.
   Välkomna att lyssna till berättelser om livet under ockupation och om att organisera icke-våldsmotstånd. Izzat och Anas kommer att berätta om Youth against settlements arbete och situationen i Hebron. De visar även en film som belyser ockupationens vardag.
   Hebron är den enda staden på Västbanken som har bosättare även mitt i stadskärnan. I staden finns ca 600 bosättare och därtill soldater som bland annat bemannar vägspärrarna. Staden är uppdelad i olika administrativa områden vilket starkt begränsat palestiniernas rörelsefrihet, speciellt i de delar som kontrolleras av israeliska armén.
   Sammandrabbningar mellan bosättare, soldater och palestinier är vardagsmat i Hebron. Youth against settlements har valt att organisera ett icke-våldsmotstånd mot ockupationen, bland annat genom dokumentera människorättskränkningar, anordna kampanjer och demonstationer samt upplysa palestinier om sina rättigheter med mera.
   Samarrangemang mellan Palestinagrupperna i Lund, Ung Vänster, Svenska freds, Smålands nation, ABF, SKV, Socialdemokraternas internationella förening. Språket är engelska.

Där fick du, vinter! av Gunnar Stensson


Foto: Claes Fleming (från Facebook)
 
I onsdags var jag nere vid Höje å för att kolla hur det gått med vintergäcken efter den senaste köldknäppen. Jo då, de stack trotsigt upp genom snötäcket, lysande gula och med tjocka stjälkar.
Livet gäckar alltid kölden.

Ang. Världsordningen

Bibi och Donald, de beryktade ledarna för två av världens mäktigaste gangstersyndikat, sammanträffade i onsdags under gemytliga former i  Washington. Samtidigt surrade stan av rykten om Donalds lukrativa affärer med Moskvas girige härskare Putin. Världen hukar inför hotet om en ny våg av internationell brottslighet.

Sila mygg och svälja kameler

Snart är det dags av Lucifer

Varje generation har rätt att få uppleva en stor politisk strid mellan vänster och höger. Den senaste var striden om landet skulle gå över till Euro i stället för kronor. Den vann vi, men den här gången är utgången mer oviss. Nästa gång blir väl frågan om anslutning till Nato. Men den här gången gäller det vinsterna i välfärden.

Skolan som marknad
Sedan några tiotal år har vi ett skolsystem som har gjort skolan och vården till en marknad. Det är naturligtvis sanslöst att Sverige ensamt i världen har gjort skolorna till en plats där kapitalet har fritt spelrum. Ett väl fungerande skolsystem har ersatts av ett där rektorerna tävlar med varandra om elever genom att erbjuda allt från fria datorer till höga betyg. Skolor kan också välja sina elever genom att placera sig i rätt stadsdelar och undvika besvärliga elevgrupper. De kan vidare låta bli att etablera skolbibliotek och inrättandet av kuratorstjänster vilket underlättar skapandet av överskott. Friskolorna inrättades under intryck av miljöpartiets drömmar om alternativ pedagogik och allmän småskalighet. De flesta är nu uppköpta i stora koncerner som ger sina ägare höga vinster genom att de får lika mycket betalt per elev som de kommunala skolorna. Den rimliga reformen skulle ha varit att förstatliga skolan och dra ner på det s.k. fria skolvalet och återskapa ett fungerande gemensamt system.
   Men så långt har ingen vågat gå. I stället har man skisserat ett system där skolornas vinst begränsas. Efter påtryckningar från Vänsterpartiet tillsattes en utredning av Ilmar Reepalu där ägarnas vinst begränsas till 7 procent på nerlagt kapital.

Kampanjen mot Reepalu
Detta blygsamma förslag utsättes nu för en massiv kampanj från näringslivet och de borgerliga. Kampanjen är ännu bara under uppsegling, men redan fylls de borgerliga ledarsidorna med rubriker som att Reepalus förslag måste slängas i papperskorgen.
   Friskolorna liksom de privatiserade delarna av vård och omsorg är viktiga för borgarna därför att här blev stora delar av den offentliga verksamheten som dittills inte varit tillgängliga för privatkapitalet nu öppna för vinstgivande företag. Därför kommer striden om dem också att bli hård. Den har redan börjat och det på traditionellt sätt: lämpliga socialdemokrater har övertalats att ansluta sig till högerpositionen. De kommer att lyftas fram i debatten liksom de (få) personalgrupper man har vunnit för sin sak. Vi kan vänta en kampanj där näringslivet gnom Timbro m.fl. kommer att överösa oss med material i brevlådorna.
   Vem riktar sig då kampanjen till? Jo, det finns en majoritet, också bland borgerliga sympatisörer, som ser det orimliga i att vi göder kapitalägarna med pengar som är avsedda för skolor, vård och omsorg. Man kan gissa att de borgerliga som är för en vinstbegränsning kommer att ansättas hårt och bli färre genom argument om att det viktiga är inte pengarna utan kvaliteten. Därnäst är det socialdemokraterna som man hoppas ska kunna överge vinstbegränsningen. Det är redan på väg, men kanske ännu inte i större skala. Till sist är det vi i vänstern som inte lär kunna övertygas. Det var ju Vänsterpartiet som låg bakom tillsättandet av Reepalus utredning. Vår entusiasm för detaljerna i hans förslag är väl måttlig, men vi får nog ställa upp för den. Bäst gör vi nog det genom att backa upp V:s krav på vinstbegränsning som villkor för stöd för S i budgetfrågor.

V måste stå fast
Där kommer V och Jonas Sjöstedt ställas på hårda prov med frågor om vi verkligen vill fälla regeringen. Det är väl möjligt att vi kan kompromissa i någon detaljfråga, men i sak måste vi stå upp för vår åsikt. Det var den vi slogs för i förra valrörelsen så att vi inte hade tid för annat.
   Det är S slutliga ställningstagande striden kommer att handla om och det ska bli spännande att uppleva. Till dess gör vi klokt i att samla våra krafter.

Lärarna underkänner skolpolitiken av Gunnar Stensson

Ersätt skolpengen och den nuvarande valfriheten med ett kompensatoriskt system som leder till att skattepengarna hamnar där de behövs och inte hos friskolekoncernernas ägare!
   Inför en portalparagraf i skollagen som stadgar att alla elevgrupper måste vara blandade!
   Lärarna ska vara lärare, inte vaktmästare, kuratorer eller administratörer!
   Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand skrädde inte orden när hon i Sydsvenskan 10/2 underkände den moderata skolpolitiken som föregående dag presenterats av Niklas Wykman och Torbjörn Tegnhammar (M).
   De båda moderata skolpolitikerna krävde rätten att sparka skolledare och rektorer som de inte gillar. På så sätt ökar huvudmännens makt på bekostnad av skolornas självständighet.
   Lärarförbundets ordförande vill tvärtom stärka skolledarnas ställning.
    ”Det är landets lärare och skolledare som är de verkliga experterna på vad den svenska skolan behöver”, påpekar hon.
   Bakom kraven på blandade elevgrupper och avskaffande av skolpengen står Sveriges lärare, representerade av Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.
   Hur länge tänker Moderaterna och allianspartierna förlänga dagens destruktiva skolpolitik i konflikt med hela den svenska lärarkåren?

PS. Alla elevgrupper ska vara blandade.
Skolsegregationen har nu gått så långt att fyra procent av landets skolor tar emot en tredjedel av de nyanlända. Samtidigt tar var fjärde skola i Skåne inte emot någon nyanländ alls.
   ”Vi har stora och ökande problem med likvärdigheten. Därför tycker vi att fler skolor måste vara med och ta emot nyanlända”, sa gymnasieminister Anna Ekström när hon besökte Malmö Latinskola häromdagen.
   S vill sätta ett tak för hur många nyanlända som får finnas på en skola. Samtidigt vill de tvinga friskolorna att ta emot fler nyanlända. Frågan kommer upp i på partikongressen i april.

PPS. Skolfusket
Agenda tog igår upp fusket med de nationella proven. Fusket leder till betygsinflation. Betygskurvan stiger och elevernas kunskaper sjunker.
   De nationella provens syfte är att säkra betygsstandarden i viktiga ämnen som matematik och svenska. Systematiskt fusk undergräver syftet. Inte bara elever utan också rektorer och lärare fuskar genom att åsidosätta reglerna för genomförandet av proven och utdela högre betyg är provresultaten berättigar. Varför?
   Skolan är beroende av skolpengen. Höga betyg är avgörande för skolans attraktionskraft. Många elever = många skolpengar = god ekonomi. Rektorer på skolor med höga betyg belönas av huvudmännen. Lärare som sätter höga betyg premieras av rektorerna.
   Betygsinflation (och lägre kunskapsnivå) är oundvikliga följder av skolpengssystemet och skolkoncernernas vinstintressen.

Drönarkriget

Att Sverige spelade en viktig roll i USA:s drönarkrig var nytt för mig. Jag trodde att Sveriges satellitverksamhet var av det fredliga och mer vetenskapligt inriktade slaget. Därför återger VB Stig Henrikssons riksdagsinterpellation om det nu finns fler i läsekretsen som var ovetande om detta.
   Nedan finns några stycken från Interpellationen och en länk till riksdagens sida där hela texten och så småningom svaret också finns.
red
 

 
Till statsrådet Helene Hellmark Knutsson (S)
2016/17:303 Sverige och USA:s drönarkrig
Elisabeth Löfgren, pressansvarig på svenska Amnesty, menar att drönarattackerna påstås vara väldigt exakta, men frågan är hur många som egentligen dödas. I Jemen attackerades till exempel ett helt bröllopsfölje för att man ville komma åt en al-Qaidamedlem som satt i en av bilarna. Så får inte krig föras.
   Mindre känt är att Sverige spelar en viktig roll i drönarkriget. Så gott som varje militär operation är beroende av satelliter för support, kommunikation samt övervakning och styrning av stridsaktiviteter. Svenska satellitstationer gör det möjligt för USA att skicka styrsignaler till fjärrstyrda attackdrönare.
Läs mer »

Kulturarv under belägring i Palestina av Gunnar Olofsson

Den historiska staden Sebastia, belägen mellan Nablus och Jenin på den norra delen av det ockuperade palestinska Västbanken, har genom tiderna sett en rad härskare och erövrare passera förbi. En gång sannolikt grundad av kanaanéer på 800-talet f.Kr finns staden - och området "Kanaans land" - i Gamla Testamentet hänvisade till som ”det förlovade landet”, som Gud skall ha givit Abraham och dit Moses förde Israels tolv stammar efter uttåget ur Egypten. Klart är att 3.000 år av historia här, utöver kanaanéer och judar, sett både stenåldersfolk, assyrier, babylonier, perser, greker, romare, bysantiner och osmaner – liksom under en kort period även kristna korsfarare.
 

 
Men nu möter Sebastia en ny typ av erövrare. Bosättare med ambitionen att inte bevara, utan tvärtom eliminera, stadens icke-judiska historia till förmån för den judiska. Konkret handlar det om att beslagta det mesta av stadens landområde för konstruktion av den judiska bosättningen Shavei Shomron, stöld, förskingring och förstörelse av arkeologiska fynd och förbud för palestinierna att etablera någon form av turism till detta historiskt högintressanta område.Israels militär har isolerat platsen. Judiska bosättare förstör palestinsk egendom, och avloppsvatten rinner från Shavei Shomron in på området, ödelägger träd och grödor och hotar invånarnas hälsa.
   Israels okänsliga hantering av annan arkeologi än den judiska har sedan många år oroat omvärlden, inte minst FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO). Redan 1967, när den israeliska ockupationen av Västbanken inleddes, började en kamp mellan Israel och UNESCO som fortfarande pågår. Israel har, trots undertecknandet 1999 av Världsarvskonventionen (1972), upprepade gånger trotsat UNESCO:s olika resolutioner att sluta upp med utgrävningar i syfte att undergräva och förändra den arkeologiska historien. Mest känt är rabaldret kring utgrävningar i och omkring Jerusalem – sedan 1981 på UNESCO:s lista över världsarv – inte minst kring Mughrabi-porten vid tempelområdet. Senast i oktober 2016 varnade UNESCO i en resolution Israel för att förändra Jerusalems kulturella och historiska karaktär – något som lett till att Israel nu avslutat allt samarbete med organisationen.
   Den israeliska högerextremistiska regimens ambitioner att judifiera hela det israeliska kulturarvet omfattar många olika åtgärder: från ödeläggelse av icke-judisk arkeologi och inkorporering av palestinsk kultur i det egna arvet – som till exempel den palestinska deserten knafeh som numera internationellt lanseras som israelisk! – över till fortsatt undanhållande av omkring 70.000 palestinska böcker beslagtagna under den etniska rensningen 1948, undertryckande av arabiskt språk och palestinsk kultur i undervisningen och målmedvetna bildningsresor för skolungdom till valda delar av det ockuperade Palestina för att uppmärksamma det specifikt judiska i områdets historia.
   ”Vi har förberett en lista på 20 arkeologiska platser i Palestina, inklusive staden Sebastia, som vi vill att UNESCO lägger till på världsarvslistan” förklarar Ihab Hajj Daoud på det palestinska Ministeriet för Turism och Antikviteter. Ärendet brådskar. Men när får vi se Sveriges kulturminister Alice Bah Kuhnke, och den svenska regeringen, lyfta ett finger för att aktivt hjälpa det palestinska kulturarvet undan belägring och förstörelse?

66 år i skolan 42. 1985-97:9. av Den Gamle

En kväll i mitten av april 1993 stod jag tillsammans med min vän Yemane Kidane från Hässleholm framför bagageinlämningen i Kastrup. Yemane lämnade in den sista stora papplådan med skor, kläder och annat husgeråd som han samlat inför resan till Eritrea. Tjänstemannen bakom disken hade just sänt iväg lådorna och begärde betalning av fraktavgiften, en mycket stor summa pengar. Yemane slog ut med båda händerna. ”Jag har inga pengar.”  Men lådorna var redan på väg. ”Vi ställer av dem i London”, fräste tjänstemannen.
   Jag var utsedd till valövervakare vid den FN-kontrollerade folkomröstning som skulle göra Eritrea till en internationellt erkänd nation. I London tog vi planet till Eritrea. Donald Boström satt redan där. När vi i gryningen steg ur vid Asmara Airport var det första vi fick syn på en hög bruna papplådor utanför en magasinsbyggnad. Yemane drog en suck av lättnad. Nu återstod bara att forsla godset vidare till hembyn några mil från Asmara.

Asmara var vacker denna klara svala vårmorgon. Vita stenhus, prunkande trädgårdar, slöjor av ljusblå blommor i trädens skira lövverk, palmkantade avenyer, torg, kyrkor, moskéer och hotell. Men vi skulle inte stanna där. Jag skulle till Massawa.
   I en landrover färdades jag tillsammans med Donald den branta vägen från ner från Asmara till Massawa vid Röda Havet. Avståndet är 90 km och nivåskillnaden mer än 2000 meter.
   Vi bodde i en gammal bungalow vid kusten. Hettan var besvärande och Donald drabbades av denguefeber som höll honom orörlig ett par dygn.
   Massawa är en gammal hamnstad med cirka 200 000 invånare. Eftersom svenska fartyg ofta besöker den är hamnarbetarna väl bekanta med svenska svordomar och könsord. Staden hade utsatts för bombningar och artilleribeskjutning sedan EPLF erövrade den 1990. Befolkningen skyddade sig i underjordiska gångar. Hamnmagasinen var förstörda liksom många byggnader i centrum. Massawas tusenåriga ortodoxa kyrka var helt sönderskjuten. Valvbågar av massiv sten stod kvar.  Naval base, ett etiopiskt vapenförråd, hade utsatts för intensiv bombning för att förhindra vapnen föll i EPLF:s händer. Där fanns stridsvagnar vars stål smält som smör i den intensiva hettan. Området var avspärrat eftersom det var livsfarligt att beträda.
   Massawas centrum ligger på en ö. Enda passagen dit är en lång stenbro. Här stod slutstriden. Eritreanerna anföll efter mörkrets inbrott. De båda stridsvagnar som körde i täten blev helt demolerade. Vi bevittnade en egendomlig ceremoni natten före folkomröstningen. Tusentals Massawa-bor gick tysta över bron med tända ljus. Stridsvagnsvraken var prydda med levande ljus och såg ut som altaren. Runt om var mörkret kompakt men stjärnorna speglades i det svarta vattnet.
   När vallokalerna öppnade följande morgon var gatorna fyllda med människor. Utanför staden röstade nomaderna. Deras dromedarer väntade i stora flockar medan ägarna köade för att lägga sina röster. Folkomröstningen pågick i tre dagar, från 23 till 25 april. Klockan 19 den tredje dagen inleddes röstsammanräkningen. Två reportrar från Le Monde var där. De intervjuade mig eftersom jag var den enda som kunde någon (dålig) franska.
   De låsta och förseglade rösturnorna öppnades och röstsedlarna stjälptes ut på ett stort bord i en skolsal. Vi observatörer satt på bänkar runtom medan funktionärerna, som nu arbetat 36 timmar, genomförde sammanräkningen. Det var alldeles tyst i lokalen och mycket hett. Så tillkännagavs resultatet. I vår lilla valkrets hade 2 141 röstat för självständighet 5 mot.
   Omedelbart efter sammanräkningen exploderade Massawa i ett jubel utan gränser. Bilar for runt med flygande fanor och tjutande sirener. Människorna dansade på gatorna timme efter timme. När vi sent på natten färdades den branta vägen upp till Asmara kunde vi se att samma fest pågick i Dongola och Ghinda och alla de andra samhällena längs de stupande bergssidorna.
   Sammanlagt deltog 1 156 280 väljare i omröstningen. 1 820 röstade nej och 328 var ogiltiga.  Alla andra röstade ja.  Sverige registrerades 6 307 röstberättigade eritreaner av vilka 5 696 röstade ja.
   I Asmara kom Yemane med en färgstark bukett blommor till min 60-årsdag. Donald led ännu av denguefeberns efterverkningar och stannade ett par dagar. Själv drabbades jag av öroninflammation efter den nattliga färden från det tropiska Massawa till Asmaras kyliga, tunna höglandsluft.  Ganska utmattad anlände jag till Lund den 29 april. För en gångs skull deltog jag inte i 1 maj-firandet.
   Folkomröstningen i Lund genomfördes i ABF:s lokaler. Mussie Abraham var huvudansvarig. Ett foto visar hur han påbörjat sammanräkningen tillsammans med eritreanska kvinnoförbundets ordförande Rishan.
   Den 24 maj förklarades Eritrea självständigt. Philip Gottlieb deltog som svensk gäst i Asmara. 28 maj hissades Eritreas flagga tillsammans med världens övriga nationers flaggor utanför FN-byggnaden i New York.

Solidaritetsarbete: Personliga minnen från Lunds Afrikagrupp av Ann Schlyter

Denna text var ursprungligen ett föredrag för studenter vid Malmö konsthögskola som handlade om lokalt solidaritetsarbete.
 
När jag flyttade till Lund 1965 fanns här en anti-apartheidkommitte som publicerades en enkel men innehållsrik stencilerad skrift, ”Syd-och Sydvästafrika bulletinen". Jag blev efter ett tag granne med Billy och Yulissa Modise, sydafrikaner i exil, och genom dem träffade jag några av de tidiga aktivisterna i kommittén, som då inte var särkilt aktiva utöver skrivandet. 1968 var jag och min man, Thomas, med och demonstrerade mot Davis Cup matchen i Båstad mot Rhodesia. Matchen ställdes in och det blev mycket publicitet.
Ett halvår senare fick jag och Thomas berätta om detta på ett stort offentligt möte med befrielserörelser i exil i Lusaka, Zambia, där vi gjorde en studie om kåkstäder. Det gensvar vi fick var starkare än vi tyckte vi förtjänade, vi hade ju bara hängt med på demonstrationen. Men upplevelsen lade grunden för en känsla av delaktighet i kampen, som sen låg till grund för mitt solidaritetsarbete. Amilcar Cabral, ledare för befrielserörelsen PAIGC i Guinea-Bissau hade pekat på skillnaden mellan solidaritet och välgörenhet. Solidaritet var just detta att man stödjer varandra i kampen mot samma mål, i detta fall mot orättvisor i form av kolonialism och apartheid.

Bildandet av Afrikagrupper
Så bildade vi Lunds Afrikagrupp, LAG, som tillsammans med Malmö Afrikagrupp var ansvarig för av tidskriften, som nu hette Södra Afrika informationsbulletin. Jag skrev knappast något, men hjälpte till med tryckning och distribution på Acupress på Amiralsgatan i Malmö.
 

 
1969 deltog vi i aktionerna mot Cabora Bassa, en stor kraftverksdam i Moçambique, som skulle förse Sydafrika med el, och där ASEA medverkade. Ett helt nummer av bulletinen ägnades åt detta. Då hade vi kontakter i den lokala fackklubben på Asea i Ludvika, men annars var förhållandet till fackföreningen inte det bästa. Metall påstod att 300 svenska jobb skulle gå förlorade, vilket inte hände när ASEA faktiskt drog sig ur projektet.
   1970 bodde jag i Stockholm och var med och startade Stockholms Afrikagrupp, där fanns en Sydafrikakommitte och en Angolakommitte, vilka utgjorde kärnan i gruppen.  Afrikagrupperna jobbade mest dessa år mot krigen i de portugisiska kolonierna, även om vi också hade viss bevakning av Sydafrika. Ett halvdussin Afrikagrupper jobbade lokalt och hade informella men täta kontakter med varandra. Det första nationella mötet med alla existerande grupper var i Arvika 1971. Det minns jag för jag hade med mig min första dotter, Sara, som bara var något halvår gammal. Årliga nationella möten hölls sedan och 1975 bildades AGIS, Afrikagrupperna i Sverige.
1973 tror jag det var, som LAG var värdar för en konferens med ledare för de befrielserörelser vi stödde i de portugisiska kolonierna, MPLA, Frelimo och PAIGC. Dessutom deltog representanter för solidaritets-organisationer i England och flera andra länder. Vi hyrde lokaler på Smålands nation för mötena.  Övernattningen ordnades hemma hos LAG:s medlemmar. Jag konfronterades för första gången med behovet av säkerhetsarrangemang. Vi fick möblera om så att ingen av ledarna satt med ryggen mot ett fönster.

Kolonialtidens slut
Med fascismens fall i Portugal 1974 fortsatte solidaritetsarbetet med de nya självständiga länderna, så småningom i den fristående biståndsorganisationen ARO (Afrikagruppernas Rekryteringsorganisation). Fokus för Afrikagrupperna blev återigen Sydafrika. Efter Soweto-upproret 1976 var det inte svårt att få gehör för solidaritetsarbete. Jag jobbade i Moçambique året efter och träffade då en kille på 17 år som varit med. Hans berättelse var väldigt stark. Han menade att han inte haft någon framträdande roll i upproret, men deltagit i protester mot afrikaans som undervisningsspråk och för undervisning i matte och fysik. Några dagar efter upproret blev han hämtad i sin säng mitt i natten, och det följdes av månader av isolering och tortyr (hindrades att sova, fick stå på knä länge, länge). Vakterna låtsades ofta slarva, som för att ge flyktmöjligheter, men han visste att om han skulle försöka blev han skjuten i ryggen. Han hade sett det hända. Efter att ha släppts lyckades han ta sig ut ur landet. Han kunde då av säkerhetsskäl inte säga hur. Men han antydde att utan hjälp av vita inom statsförvaltningen hade det inte gått.
 
Bojkottdebattens tid
Från den första anti-apartheidrörelsen i början av 60-talet fram till apartheids fall pågick debatten för och emot bojkott med i stort sett samma argument. Nordvästra Skånes tidningar stödde apartheid och fascistregimerna i södra Europa, Liberala tidningar argumenterade att handel och investeringar stödde demokratisering, medan bojkott skulle drabba folket. Vårt huvudsakliga motargument var att befrielserörelserna efterfrågade bojkott, men också att de svenska företagens produkter användes av polis och militär.  Solidaritetsarbetet fick alltmer mer stöd hos allmänheten. Olof Palme hade ett personligt engagemang och socialdemokratiska partiet hade ett aktivt och tydligt avståndstagande från apartheid. Men isoleringsstrategin hade inget tydligt stöd. LO och TCO förespråkade svensk industrietablering i Sydafrika. De hade kontakt med de legala fackföreningarna vid de svenska industrierna. Det fanns också fackföreningar som tvingats under jorden och i exil och dem hade vi i Afrikagrupperna kontakt med (och säkert socialdemokraterna också fast utan vår vetskap).
 

 
Själv var jag TCO ansluten och jobbade i motvind för isolering. TCO hade en insamling till de legala fackföreningarna, och även om vi ansåg att detta var mot isoleringsstrategin, så gav det mig och andra aktivister många möjligheter att tala på fackmöten här runtom i Sverige. Afrikagrupperna jobbade under alla apartheidåren mycket mot svenska företagsetableringar. Men förtrycket i Sydafrika var tuffare än någonsin och det var svårt att få ut tillförlitligt material om motståndet.
   Den Svarta Medvetenhetsrörelsen engagerade unga och de arbetade mer öppet än ANC. Men efter mordet på dess ledare Steve Biko (1977) fick även de gå under jorden. Detta var ju före internet och de möjligheter som det mediet ger. Jag jobbade periodvis i Zambia och för mig var det de personliga kontakterna med flyktingar och befrielserörelser som höll mitt engagemang vid liv. Jag intervjuade exilledare för ZANU, ZAPU SWANU, SWAPO, ANC och Unity Movement, och försåg kamraterna därhemma med utskrifter. Upprepade massakrer gav publicitet om förtrycket i Sydafrika.

Aktivistarbete: Information, loppis och studier

Afrikagrupperna definierade sig som en anti-imperialistisk aktivistorganisation med individuellt medlemskap. Som aktivister stod vi ofta på torget, delade ut flygblad och samlade in pengar. För varje gång var man tvungen att söka polistillstånd. Många av oss var studenter, men många av oss, som höll på år efter år, var förvärvsarbetande. Vi hade universitetsanställda, sjukvårdspersonal, lärare och hantverkare som medlemmar, och en fotograf och en sjöman kommer jag nu också väl ihåg. En rätt stor grupp av afrikanska studenter i Lund hade vi sporadisk kontakt med, och kunde få stöd vid vissa aktioner. Vitor Batista, som lämnat Portugal för att undgå att bli uttagen till krigstjänstgöring i kolonierna hörde under flera år till de mycket aktiva.
   Själv jobbade jag heltid och hade två barn. Mitt engagemang underlättades av att gruppen hade en lokal i källaren till huset där jag bor. Vi träffades varje tisdagskväll, till det kom studiecirklar för ickemedlemmar och aktioner på stan. Mitt specialintresse var afrikansk skönlitteratur, som jag hade cirklar i under många år, och med dem fick kontakt med afrikaintresserade människor utanför kretsen av vänsteraktivister. Ibland ordnade vi loppmarknader. Vi delade ut flygblad i stadsledarna, hämtade lopporna, sorterade och sålde i tillfälligt hyrda centrala lokaler. Det gav mycket pengar till skillnad från bösskramlandet på stan. De kläder vi inte sålde gick via Emmaus till flyktinglägren i Afrika.
   Vi studerade mycket.  Framstående medlemmar, de flesta i Stockholmstrakten, skrev en bok som användes i studiecirklar. Den första kom ut 1972 och en ordentligt utarbetad utgiva kom 1977. Studierna var inriktade på att kunna ta ställning till de olika organisationer i Sydafrika som verkade mot apartheid och deras verksamhet. Vi byggde upp ett imponerande kontaktnät. Exilsydafrikaner försåg oss med material, liksom holländska och brittiska solidaritetsorganisationer. De var välunderrättade och delade regelbundet med sig av vad de visste. Även danska, holländska och italienska grupper bidrog. På den tiden var det brevledes. Flygpost från Zambia tog över en vecka. Anti-apartheidrörelsen troligen den första globala solidaritetsrörelsen.
   Afrikagrupperna landade så småningom i ställningstagandet att ANC var den ledande befrielserörelsen. Det var inte så enkelt som det nu efteråt kan förefalla. Verksamheten i Sydafrika var ju underjordisk, det fanns flera konkurrerande organisationer, framförallt konkurrerade exilorganisationerna, och vi konfronterades av mängder med motsägelsefull information och desinformation. I Lunds Afrikagrupp togs ställningstagandena i stor enighet, i vissa andra grupper blev konflikterna mellan de som stödde PAC eller Unity Movement (främst trotskistiska grupperingar) jobbiga. I LAG fanns aktivister som var medlemmar i olika vänstergrupper, i vänsterpartiet (då VPK), i socialdemokraterna och under en period var faktiskt en av våra mest aktiva medlemmar folkpartist. De flesta var partilösa medan flera var aktiva i kyrkliga organisationer.

Centralorganisationer bildas
Med bildandet av Afrikagrupperna i Sverige, AGIS, och etablerandet av ett centralt kontor i Stockholm blev vårt material mer professionellt. Men centraliseringen innebar också att lokalgrupperna tappade initiativ och entusiasm. Organisationen blev dominerad av Stockholm, Uppsala och Mälardalen. Lunds Afrikagrupp hade inte ens någon i styrelsen, det var för dyrt och tröttsamt att åka på möten. Det pågick en hel del kontakter mellan Afrikagrupperna och socialdemokratin, ABF och SIDA, även om vi alltid hölls på armlängds avstånd. Afrikagrupperna ansågs för långt till vänster.  ANC hade kontakter med Moskva, vilket misstänkliggjorde organisationen i mångas ögon. Detta var ju under det kalla kriget. Frågor om våld, väpnad kamp och förhållande till Sovjet, hörde till de vi aktivister ständigt konfronterades med.
   I syfte att bredda rörelsen och mildra vänsterstämpeln bildades på centralt initiativ Isolera Sydfrikakommitten, ISAK 1979. I hela riket blev ca 70 organisationer medlemmar och genom dem blev uppemot 800 000 personer indirekt medlemmar i ISAK. I Lund bildade ett tjugotal politiska och kyrkliga organisationer en lokal kommitté, varav fem blev aktiva i styrelsen. Jag satt för Afrikagruppen och Greta Hofsten för en kyrklig organisation.  Vi inhandlade Sydafrikanska varor som vi radade upp på ett bord på torget för att folk skulle känna igen vad de INTE skulle köpa. Bland annat en flaska Cap Constantia, ett populärt starkvin. Den öppnade vi Nelson Mandela frigavs. Då var vinet brunt och hade grus i botten, men det var gott. Till detta åt vi kex med Koo-marmelad. Möjligen utan officiell sanktion av ISAK, tillverkade vi små röda klisterkapper med texten Köp inte sydafrikanska varor, och klistrade inne i butikerna på Koo marmelad, apelsiner och annat.  Senare hade vi en bojkottkampanj riktad mot Shells verksamhet i Sydafrika.
   Amandla var en dans och sånggrupp bestående av sydafrikanska 30 ungdomar från flyktingläger i Tanzania. De var på turné 1983 under lednings av Yulissa Modise. De kom till Lund tack vare ändringar programmet, det var inte planerat från början. Trots mycket kort varsel lyckades vi ordna några fullsatta och bejublade föreställningar i Svaneskolans stora aula. Gruppen skulle sen flyga vidare till Nordafrika men deras framträdande där blev inställt och de blev fast här i en vecka innan de kom iväg. Tjugo av dem var inkvarterade på vinden och i olika rum i den stora villa där jag bodde i kollektiv. Det blev oerhört jobbigt med att få fram mat och att hålla ordning på ungdomarna, men det gick bra.
   På åttiotalet jobbade jag periodvis i Zimbabwe och bodde då hos mina vänner Jaja och Premi Appalraju, som bott i Lund och jobbat med oss för att ta emot Amandla-gruppen. Periodvis var det för farligt att bo hos dem i Harare. De använde bara sitt hus på dagarna. De sov på olika platser varje natt. Några ANC aktivister hade blivit likviderade av apartheidregimens utsända mördarpatruller. För mig var det en upplevelse att få sitta i Appalrajus vardagsrum och lyssna till många av Sydafrikas exilledare, som mellanlandade där under sina resor. Jag kunde prata med dem, inte i intervjuform, utan i långa avslappnade samtal.
 

 
Efter apartheid
Med Mandelas frigivande 1990 började förändringen av en befrielserörelse till ett lagligt demokratiskt parti. I oktober det året blev jag bjuden av ANC att komma till en konferens om kommunal demokrati, fysisk planering och bostadsbyggande. Jag fick delta i diskussionerna, som till stor del handlade om vilken roll civics (en sorts medborgarorganisationer eller gatukommitteer som trotsat apartheid och upprättat zoner där de styrde) skulle ha i relation till valda företrädare inom den kommunala demokratin. Jag var ombedd att hålla ett anförande om hur det går till i svenska kommuner, speciellt med hänsyn till stadsplanering och bostadsbyggande, men det fick jag förenkla ganska mycket för att anpassa till den pågående diskussionen.  De sydafrikanska aktivisterna förväntade sig en mycket snabb förändring. Jag såg risken för djup besvikelse och försökte visa på hur rättvisa städer kan byggas, men att det inte kan ske över en natt. Något man bittert har fått erfara, trots ett ambitiöst miljonprogram.
   Jag hade också förmånen att få vara med på ANC:s första legala kongress i Durban året efter. Där visade kvinnorna tydligt att de ville ha stora förändringar mot jämställdhet, både i samhället och i partiet. När Mandela sedan mötte oss utländska gäster för en frågestund, erkände han att han inte tidigare hade förstått vidden av missnöje bland Sydafrikas kvinnor, men att han inte tvivlade på att det var berättigat. Med detta kan man säga att mitt solidaritetsarbete för södra Afrika förändrades till att bli helt integrerat med mitt professionella liv. Jag fortsatte med undervisning och forskningssamarbete vid universitet i regionen och drev olika projekt kring jämställdhet inom bostads- och stadsbyggnadsfrågor.

2017-02-09

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
11 februari kl 17
”Amerika”
Martina Björk, orgel

Doc Lounge Lund: LoveTrue - Valentine's special!

Bring your loved one's and celebrate all kinds of love on Valentine's day with us!
Tisdag 14/2 kl 19.00, Mejeriet Lund.
Free entrance tonight!
Doc Lounge Lund är på engelska sedan januari 2017.
 

 
ABOUT THE FILM
Lovetrue offers a unique exploration of the challenges that love can present and how our past and present experiences shape the decisions we make when the fantasy of true love dissipates. Using an atmospheric blend of follow-along footage, artful camerawork, and scenes depicting the past, present, and future of her subjects, Har'el follows three complicated, real-life relationships as they unfold in distinct corners of the country. Alaskans Blake and Joel pursue a promising romance, in spite of physical limitations and her stripping career. In Hawaii, free spirit Coconut Willie discovers another side of true love after realizing his son is not biologically his own. And singer/songwriter Victory philosophises on faith and faithfulness as she and her siblings perform in the streets of New York City accompanied by their father John, who was abruptly separated from his wife. Set to a hypnotising score by Flying Lotus and executive produced by Shia LaBeouf, three revelatory stories emerge about a deeper definition of love.
   Director: Alma Harel, Country: USA, Year: 2016,
Time: 82 minutes, Language: English
Trailer »

Gudrun till Lund!!


 
Den första mars kommer allas vår Gudrun till Lund och det är vi givetvis mycket glada över. Perfekt tillfälle för dig som är nyfiken på F!, vet lite, vill veta lite mer, eller istället vill få tips på hur du kan agera och behålla din aktivism när du känner dig frusterad!
Ta med pennan, blocket och funderingar så samlar vi våra feministiska krafter!!
Kiliansgatan 9 kl 17-19.
Det kostar gratis och alla (oavsett politiskt färg) är varmt välkomna!!

Var tid har sin egen oro

Vi måste ta människors oro på allvar, som häxbrännarna sade på 1600-talet.
Mattias Svensson på Twitter

SVT-journalist döms för människosmuggling

Idag kom beskedet att SVT-reporter Fredrik Önnevall och två andra i hans team döms för människosmuggling av tingsrätten i Malmö. Straffet blir villkorlig dom med samhällstjänst. Det var under en reportageresa som TV-teamet tog med sig en syrisk flyktingpojke till Sverige.
Läs mer om domen »

Fosterland

Dokumentärserie med Fredrik Önnevall
Se TV-serien »

Trump vill ha friskolor och skolpeng

Den svenska skolmodellen har två mäktiga anhängare: Donald Trump och hans utbildningsminister Betty DeVos. Hon är mest känd för sin kamp mot vapenfria zoner runt skolorna eftersom vapnen behövs för att bekämpa grizzlybjörnarna.
   Efter svensk förebild vill hon dessutom införa friskolor, kommunalisering och skolpeng. Detta förklarar varför Trump på flera valmöten förra vintern framhöll svenska skolor som föredömen.
AB 8/2

Partiledarspekulationer av Lucifer

Jovisst, det är politikens innehåll det borde handla om, men det är omöjligt att låta bli att spekulera i opinionssiffrorna. Men nog har partiledare Anna Kinberg-Batra ställt till det för sig. Hon har nog bara halva sitt parti bakom sig med sitt utspel om Sverigedemokraterna, Hon är personligen sympatisk och har säkert inga särskilt varma känslor för SD. Utspelet var väl mest ett uttryck för desperation – här går en halv mandatperiod där många av hennes väljare droppar av till SD. Inte har det blivit mycket till oppositionspolitik av heller. Så tar hon den här chansen utan att förankra sig varken hos alliansbröderna eller någon annanstans.
    Fram träder då Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister och nyss avgången som generaldirektör för Svenska Kraftnät. Han är uppenbart kompetent och hör tryggt hemma i mainstreamhögern. Han är inte ute för att slå ut den sittande partiledaren, det här är ingen konspiration. Han säger helt enkelt: här är jag den dag ni behöver mig. Och han undviker skickligt SD-fällan.

Odenberg ett samlande namn?
Så är läget och det kanske stannar vid det. Anna Kinberg-Batra sitter kvar, lite svagare än tidigare. Centern fortsätter att öka i opinionsmätningarna liksom C-ledaren Annie Lööf. Hon är lite mindre floskulös än tidigare (ny talskrivare?), men bara lite. L-ledaren Björklund har lika svårartade åsikter som tidigare, men framstår som rak och tydlig.
   Hur ska vi då bedöma Mikael Odenberg? Jo. han kanske kan bli en samlande kraft, en moderat av en sort vi alla känner igen och kan uppskatta i sin genre. Sist hans person diskuterades här i spalten framstod han som den borne middagsätaren med bara en aning för hög ansiktsfärg, men det är nog inget moderatväljarna bryr sig om. Han har regeringserfarenhet och är en ledande försvarsvän. Moderaterna är lika osentimentala som en bolagsstyrelse – om inte VD:n levererar får han gå. Visst hinner Odenberg växa in i partiledarrollen till valet 2018. Så vi säger som de gör på sportsidorna: kulan är i luften och bollen är rund.

Allianspartierna mot lärarna av Gunnar Stensson

Lärarna i Lund är missnöjda. Deras arbetsbelastning ökar, de är stressade, de har sömnproblem och de hinner inte med sina arbetsuppgifter. I gymnasieskolan har man infört V-klass, ett nytt datorsystem som inte fungerar. I grundskolan krävs att varje lektion ska vara detaljerat beskriven på det nya datorsystemet Gafe för föräldrar som tar med sina barn på skidresor på undervisningstid. (SDS 7/2).

Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet, de två organisationer till vilka majoriteten av de svenska lärarna är anslutna, presenterade nyss en Likvärdighetsagenda med 25 punkter. Agendan är en sammanfattning som visar vad Sveriges lärare vill med den svenska skolan. Vi presenterade den utförligt i förra numret av VB.
   Sydsvenskan däremot har hittills inte andats om lärarnas Likvärdighetsagenda. Varför?
   Därför att de svenska allianspartierna och den borgerliga pressen står för en rakt motsatt skolpolitik än skolans lärare. I bakgrunden smyger de svenska skolkoncernernas vinstintressen som glupande ulvar.

Vad vill lärarna?
De vill slippa skolmarknaden som leder till segregation och slöseri med skolmedel som nu används till reklam i stället för till undervisning. De vill att det fria skolvalet justeras. De vill att friskolorna ska investera hela vinsten i skolorna. De vill ändra skolpengssystemet som förvandlat eleven till en penningsumma som skolorna konkurrerar om med uppblåsta betyg. De vill att de kommunala skolornas upptagningsområden ritas om.

Till slut kunde inte Sydsvenskan längre tiga och förtiga. Tidningen måste gå till offensiv med en motagenda. Man publicerade en debattartikel av ordföranden för den moderata reformgruppen Nils Wykman och det moderata oppositionsrådet Torbjörn Tegnhammar i Malmö.
   De båda moderatpolitikerna presenterade i måndags sju förslag ”för att stärka skolans kompensatoriska uppdrag”. Lärarna ska ha färre lektioner och i stället mer tid att prata med elever och föräldrar. De ska imitera de framgångsrikaste kollegornas lektioner. Betygssättningen ska bygga på centralt rättade prov. Rektorer som fungerar dåligt ska avsättas.
   De hade punktat upp agendan för att ge sken av ett genomtänkt reformprogram för att tillfredsställa önsketänkande borgerliga väljare.
   Så har Sydsvenskans redaktion då uppfyllt sina förpliktelser mot uppdragsgivarna. Den har förtigit vad Sveriges lärare vill och i stället låtit den moderata ”reformgruppen” lägga ut sina dimridåer. Allt medan segregationen i skolan växer, lärarna flyr och somliga föräldrar kräver de livegna lärarna på mejlade lektionsredogörelser för sina skolkande barn.


PS. Veckobladet står öppet för varje lärare som vill skriva om sin situation, om skolsituationen i Lund och om den missbrukade svenska skolan.

Exploatering samt ny väg som leder in i S:t Larsparken
av Gustav Lundwall

Den nya planerade vägen in i St:Larsparken ligger som en naturlig förlängning på gamla lundavägen. Jag tror definitivt att detta kommer leda till mycket fler av de bilister som idag åker Gamla Lundvägen från Åkarp, Hjärup och Arlöv kommer leta sig in i parken istället. Detta kommer göra stor skada på "lugnet" i parken.
   Den befintliga vägen "Sankt Lars väg" ligger bra som den gör idag eftersom den inte är placerad precis i anslutning till Gamla Lundavägen, och detta gör att bilister i större utsträckning istället väljer att åka Malmövägen, såvida de inte har ärenden i parken. Jag tycker definitivt vägplanen borde stoppas!
 

Trafik och miljö av Gunnar Stensson

1. Trafikkaos i St Larsparken.
Klostergårdens byalag har i åratal oroats av den allt intensivare trafiken tvärs igenom St Larsparken. Bilköerna är täta morgnar och eftermiddagar då 2000 skolungdomar börjar och slutar skoldagen i friskolorna. Nya parkeringsplatser anläggs hela tiden vilket naturligtvis bidrar till trafikintensiteten.
   Särskilt farlig är den södra infarten till St Lars från väg 108 när det råder högtrafik morgnar och eftermiddagar med en ständig ström av bilar - just när skolorna börjar och slutar.
   Många av de 2000 skolungdomarna kommer från Uppåkra, Hjärup och Flackarp i Staffanstorps kommun. Deras föräldrar, som ofta arbetar i Lund, skjutsar dem till skolan på väg till jobbet om morgnarna och hämtar dem på hemfärden – just när trafiken är som intensivast.
   Efter påtryckningar från Staffanstorpsborna och skolföretagarna i St Lars har en ny väg in i St Larsparken från väg 108 i söder planerats. Den utgör en naturlig förlängning på gamla lundavägen. Den nya korsningen ska utformas som en rondell. På det sättet minskas trafikrisken samtidigt som tillgängligheten till St Lars ökar.
   Den nya vägen är tänkt att gå tvärs igenom Östra borggården. Många oroar sig som Gustav Lundwall för att trafiken i St Larsparken kommer att öka och att ”lugnet i parken skadas”.
   Den ständigt ökade asfalteringen och hårdgörningen av parkens gräsmattor innebär också en ständig ökning av risken för översvämningar i Höje å, vilket särskilt kan drabba den nya bebyggelsen i Källby.
   Vad kan man göra för att minska biltrafiken genom den vackra gamla parken?
   En rimlig lösning är naturligtvis att förbjuda genomfart och anlägga parkeringar vid infarterna utanför parken.
   I själva verket är genomfart redan nu förbjuden och har varit förbjuden i decennier. Den respekteras inte och är omöjlig att kontrollera. Man måste söka en metod att hålla bilismen utanför parken, samtidigt som nödvändig nyttotrafik kan passera. Kanske kan bron över Höje å utgöra en strategisk utgångspunkt.
   Den nya infarten till St Lars ingår som en liten del i ett större sammanhang. Trafikverket vill bygga ut Lunds södra infart och väg 122 fram till Max4 och ESS. MP och V i Lund motsätter sig utbyggnaden framför allt på grund av det klimathot den ökade bilismen utgör.
   Klostergårdens byalag kommer inom kort att göra en vandring för att inspektera den nya infarten.
 

 
2. Supercykelvägen till Malmö
Som ni säkert vet planeras ett snabbcykelstråk Lund-Malmö som ska vara klart 2023. Trafikverket har två olika förslag till dragning, men enligt båda förslagen kommer cykelstråket att utgå från Ringvägen i Lund och följa järnvägen väster om spåren. Inom Lunds kommun finns alltså i praktiken bara ett förslag att ta ställning till.

Ja, det är vad jag trodde. Sedan gick jag på samrådet i Klostergårdsskolan i onsdags.
   Det första jag fick veta var att planen inte sträcker sig längre än till viadukten vid Nordanväg där den nya Klostergårdsstationen ska ligga.
   Sedan fick jag veta var att Lunds kommun i hemlighet vill att supercykelvägen ska ligga på Klostergårdssidan av järnvägen mellan fotbollsplanerna och spåren och tvärsöver odlingslotterna vid ån.
   Varför det, frågade jag? Då inkräktar den ju både på viktiga grönområden och på odlingslotterna vid Höje å.
   Det finns inte plats på andra sidan ån.
   Jag baxnade. Där finns ju 500 meter med parkeringsplatser intill den breda Åkerlunds- och Rausings väg.
   Men, stammade jag. Trafikverket ska ju bygga en bro över Höje å på den västra sidan. Kan inte cykelstråket använda den? Måste cykelstråket bygga en bro till över ån. På Klostergårdssidan dessutom.
   Vi får inte använda den nya järnvägsbron.
   Men herre gud, det finns ju en plan på en väg över ån till väg 108 i förlängningen av Åkerlunds och Rausings väg. Det förutsätter en bro över Höje å. Ska det byggas tre nya broar över Höje å? En järnvägsbro, en landsvägs bro och en cykelstråksbro? Det är ju minst två broar för mycket.
   Jag satte mig och torkade svetten ur pannan.
   Så småningom förstod jag att Lunds kommun vill att cykelvägen ska gå via det gröna stråket mellan Arenan och järnvägen för att sedan blomma ut i alla riktningar i stan. Alla ska kunna cykla till och från Arenan, är tanken
   Vi kanske tvingas ge upp gröna stråket mellan Ringvägen och Klostergårdsstationen, tänkte jag. Men söder om Klostergårdsstationen vill vi banne mig inte ha någon supercykelväg!
   Det finns ju en viadukt vid Nordanväg, den ska dessutom byggas ut i samband med stationsbygget. Där kan väl stråket ledas över till den västra sidan mellan industriområdet och järnvägen och fortsätta söder ut och över ån.
   Men vi får i alla fall inte använda järnvägsbron, fick jag höra.
   Så därför måste ni bygga en egen bro på fel sida om järnvägen, sa jag
   Småningom förstod jag att planen handlade om en liten, näpen bro i cykelformat, inte om de gigantiska järnvägs- och landsvägsbroar jag hade i huvudet.
   Men en sån liten bro kan ni väl lika gärna bygga väster om järnvägen, försökte jag. Sen är det ju bara öppen åker hela vägen till Hjärup.
   Men det går bara att komma förbi Hjärup på östra sidan av järnvägen. På andra sidan ligger Jakriborg i vägen.
   Vi teg en stund och tänkte efter.
   Från Hjärup till Malmö fanns ju två olika alternativ, ett som löpte intill järnvägen på östra sidan ända till Malmö och ett som rundade Jakriborg och via några småvägar och Västkustvägen nådde Malmö.
   Jaha, sa jag. Det utesluter alternativet längs järnvägen.
   Ja, om man vill att stråket ska gå på västra sidan om järnvägen.
   Då är det nog det alternativet som gäller för oss i Klostergårdens byalag, sa jag.
   Ja, beslutet är ju inte fattat än, blev svaret.
   Jag fick syn på Emma Berginger (MP). Jag meddelade henne att vi inte ville att cykelstråket ska gå genom grönområdet och odlingslotterna på Klostergårdssidan. Det utesluter planalternativet med ett cykelstråk på Klostergårdssidan längs järnvägen. Däremot är alternativet med en dragning som rundar Jakriborg och fortsätter längs Västkustvägen möjligt.
   Sedan gick jag hemåt. Det snöade. Marken låg vit. Ännu syntes inga spår i snön.

För oss i Klostergården innebär den nya supercykelvägen stora fördelar – förutsatt att den förläggs väster om järnvägen, tänkte jag.  Den öppnar nya, trafiksäkra möjligheter att cykla till Malmö. Avståndet är bara 17 km. Särskilt under sommarhalvåret blir det mycket attraktivt.
   Statistik visar att bilismen i Lund ökar. Bra cykelvägar utgör ett sätt att motverka den. Vi får ta upp frågan på Byalagsmötet den 20 februari.

Svårt sjuka i Gaza nekas vård av Gunnar Olofsson

I december 2016 genomförde cancersjuka kvinnor i Gaza en protest mot den nuvarande situationen som hindrar svårt sjuka människor i Gaza att få den vård de behöver för att överleva. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) har andelen beviljade tillstånd att lämna Gaza för vård i Israel eller på det palestinska Västbanken sjunkit från 92,5% år 2012 till 44% i oktober 2016. Israeliska ”Physicians for Human Rights” (PHR-I), som engagerat sig i frågan, rapporterar att man nu ser en tredubbling av patienter som sökt organisationens hjälp för att få igenom sina ansökningar.
 

 
Minskningen av beviljade utresetillstånd för medicinsk behandling är ett led i en allmän skärpning av blockaden från de israeliska myndigheternas sida. Allt färre tillåts således lämna Gaza, också för att resa till andra palestinska områden. Importen av inte minst läkemedel stryps, och enligt läkare på sjukhusen har medicinbristen inte varit så här svår på många år. Gaza lider också av en kronisk brist på elektricitet - efter att Israel bombat sönder områdets enda kraftverk 2006 och sedan på olika sätt förhindrat återuppbyggnad – vilket ytterligare försvårar situationen för sjukvården och livet i Gaza som helhet.
   Förlorarna är främst svårt sjuka människor, inte minst cancersjuka barn, som nu inte får den behandling de behöver. Från Sveriges feministiska regering hörs dock ingenting när de svagaste i det instängda Gaza drabbas av denna medvetna ondska.

Insamling: Vi backar Daniel! av Olof Holmgren

Den 22 september 2016 dömdes Daniel Sestrajcic mot sitt nekande för ohörsamhet mot ordningsmakt och den 6 februari 2017 meddelade hovrätten att de inte tar upp hans fall. Detta trots att Daniel själv hävdar att han inte varit ohörsam eller gjort sig skyldig till något brott. Nu startar en insamling för att få ihop de 41 000 kr i böter samt rättegångskostnader.
 

 
Bakgrund: Under hösten 2015 samlades statslösa palestinier utanför Migrationsverket i Malmö i en tältprotest. De beviljades inte uppehållstillstånd men kunde heller inte utvisas då de som statslösa inte togs emot av de land där de tidigare bott. Utan möjlighet att skapa sig en tillvaro levde hundratals palestinier i limbo i Sverige – många i flera år. Tältprotesten var ett desperat försök att få sin röst hört och att få slut på en omöjlig situation utan slut. Under tältprotesten växte en solidaritetsrörelse fram runtom i Malmö till stöd för de protesterande.
   I oktober 2015 beslutade polisen att riva tältprotesten, trots att en dialog mellan de protesterande och Migrationsverket hade kommit till stånd. Den 8 oktober när vräkningen verkställdes samlades de protesterande statslösa palestinierna och flera andra som solidariserade sig för en fredlig och icke-våldslig manifestation mot rivningen. Det är för Daniels deltagande i denna protest som han nu har blivit dömd mot sitt nekande.
   Jag är stolt över att ha vi har en riksdagsledamot som står först i ledet för mänskliga rättigheter och som heller inte låter det stanna vid fina ord. Att stå sida vid sida med de människor som kämpar för sin existens och tillvaro bör applåderas och uppmuntras, inte bestraffas. Men ingenting sker förgäves. De protester som de statslösa palestinierna organiserade, och som Daniel och många andra solidariserade sig med, fick resultat. I många fall ändrade Migrationsverket sin praxis. Flera av de människor som levt i limbo fick uppehållstillstånd och kunde leva sitt liv i förvissningen om att kunna stanna och bygga sitt liv här.
   Domen på 50 dagsböter á 500 kr (25 000 kr) plus rättegångskostnader (16 000 kr) blir totalt 41 000 kr. Jag vet att det finns många människor som känner Daniel som en kämpande människa som många gånger tagit strid för vad som är rätt, även om inte alltid varit populärt hos de styrande. Nu är det dags att vi tar strid för Daniel och backar honom.

Sätt in ditt bidrag:
SWISH: 076-881 90 83 (Olof Holmgren) eller
SWEDBANK: 8214-9, 943 597 037-2
   Eventuellt överskott skänks till Fristadsfondens arbete för att hjälpa asylsökande att få rätt mot det omänskliga deportationssystem som Sverige tillämpar, samt Ship to Gaza vars outtröttliga arbete för ett fritt Gaza och Palestina är avgörande.

66 år i skolan 41. 1985-97:8. av Den Gamle

I Karins föräldrahem Kvarterbo hade jordbruket legat nere och åkrarna arrenderats ut efter hennes fars död 1985. Hennes mor Berta hade flyttat in till samhället.
   Men 1990 avslutade Gösta och Kerstin, Karins tvillingsyster, sitt arrende i Hultaby i Vetlanda och återvände hem. Det blev åter liv i den gamla gården. Gösta byggde en maskinhall för sina moderna jordbruksmaskiner och ett nytt boningshus mitt emot det 200-åriga huset. Han renoverade lagården, arrenderade åkrar från grannarna, skaffade ett 20-tal kor som betade i hagarna och födde upp ungdjur till slakt. Jordarna från Kvarterbo Västregård och fem, sex granngårdar brukades nu med moderna maskiner och bara en bråkdel av den arbetskraft som behövts tidigare.
   Mina föräldrar och fem syskon hade skaffat sommarhus i Älghult – hus som annars skulle ha stått tomma.1990-talet blev en period av gott släktliv somrar och helger.
   Vi bodde där ett par månader varje sommar. Eritreagruppernas ordförande Philip Gottlieb och hans eritreanska fru Asmeret och deras döttrar Ruth och Hannah besökte oss varje sommar. Vi brukade ha utomhusfester då alla, även mina föräldrar och Karins mor, samlades i hagen omkring huset vi byggt till långt in på sommarnatten
   Så var det fram till 1995-1996 då både mina föräldrar och Berta avled.

V-Lund hade samlat stor kompetens både inom den lokala kommunalpolitiken och i partiets interna ideologiska debatt, inte minst tack vare Veckobladet.  V-Lund var den ledande lokalorganisationen i Skåne. Uppgörelsen med Sovjetkommunismen var genomförd i hela partiet, namnskiftet från Vpk till V hade skett, Gudrun Schyman utvecklade som partiordförande en feministisk politik som i Lund länge haft starka förespråkare och partiets valsiffror, som i Lund varit höga under hela 80-talet, steg till 12 procent i landet som helhet.
   V Lund flyttade från den tidigare partilokalen vid Bredgatan via ett kort uppehåll i en rivningsfastighet på Trollebergsvägen till nuvarande centrala läge vid Mårtenstorget. V Lund fanns mitt i stan och mitt i politiken.

I Utbildningsnämnden flöt arbetet lugnt och metodiskt. Visst fanns de ideologiska motsättningarna där, men de var mindre intensiva än de senare blev. De flesta frågor kunde lösas i relativ endräkt. Kanslipersonalen var rutinerad och effektiv. Jag upplevde uppdraget i nämnden som intressant och utvecklande. Nämnden deltog regelbundet i nationella konferenser och hade ofta utbildningshelger. Flera av mina kollegor hade lång erfarenhet som t ex centerns representant Lars V Andersson som tidigare varit skolnämndens ordförande och var utrustad med ett enastående minne.
   Visserligen kunde jag ibland gräma mig över mitt obetydliga inflytande men samtidigt innebar det att verksamheten sällan upplevdes som tung. Liten makt, litet ansvar. Efter de relativt sällsynta nederlagen i omröstningarna skrev jag reservationer. Någon gång ifrågasattes mitt politiska uppdrag på grund av att jag var lärare. En lärare borde inte besluta om lärares villkor. Det innebar en form av jäv.

Distriktets internationella utskott bestod i sin kärna av samma beprövade kamrater som under 1970-talet. Arbetet med Eritrea-solidariteten var intensivt. Efter befrielsen var ett av våra mål att göra huvudstaden Asmara till Lunds vänort.
   Israel-Palestina, Kuwait-kriget och Jugoslaviens våldsamma sönderfall fyllde våra regelbundna möten med studier och debatter som ibland ledde till ställningstaganden och uttalanden, men vi ägnade oss mycket mindre åt utåtriktade aktioner än tidigare. Frånsett Palestina-gruppen hade flertalet av 70-talets solidaritetsorganisationer försvunnit.
   Mötena i Internationella utskottet höll mina kunskaper levande och hade givetvis stor betydelse för min undervisning i gymnasiet.

Skolklasser besökte partilokalen relativt ofta, både i valtider och mellan valen. Ganska ofta var det jag som informerade. Det blev mycket likt undervisningen i gymnasiet. Visst var det besökarna som med i förväg uttänkta frågor bestämde innehållet i diskussionen men det kom alltid att röra sig över vidsträckta kunskapsområden, från kommunalpolitik till nutidshistoria. Ofta handlade frågorna om partiets ideologi och om marxistisk teori. Ibland kom hela klasser med sina lärare men oftast var det grupper på fem eller tio elever.

En orsak till den harmoni jag under första hälften av 1990-talet upplevde i familj och släkt, i skolarbetet, i Utbildningsnämnden och i partiarbetet är kanske att jag i viss mån hade distans till allt detta och kunde hantera det tack vare erfarenhet och de arbetsrutiner den lett till.
   Det som upptog min energi och mitt engagemang var Eritrea. Arbetet med tidskriften Eritreanytt ägde rum på alla plan och var hela tiden överhängande. Jag var ofta tvungen att resa, till Oslo, Köpenhamn, London, Stockholm och till städer som Örebro, Göteborg, Norrköping, Hässleholm, Helsingborg och andra orter.
   Utvecklingen i Eritrea var snabb och omvälvande och den svenska och internationella solidaritetsrörelsen växte snabbt.   

2017-02-02

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
4 februari kl 17
Ruth Edman, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel

Vårtecken av Gunnar Stensson

Gul lyser vintergäcken under de gamla bokarna vid Höje å där Källby mölla en gång låg.
Skatorna träter om det risiga boet i avenboken utanför köksfönstret.
   Med knutna nävar och knotiga armar förbannar de hamlade pilarna längs Sunnanväg vintereländet.
   Utanför bussfönstret välver sig oväntat en ofantlig ljusblå himmel över slätten.
   Solen seglar för första gången fritt förbi Socionomhusets taknock den 29 januari kl 15.42.

Renhållningen

Ulf Nymark, MP, blir ny ordförande i renhållningsverket i Lund. Sedan tidigare är han ordförande i kommunstyrelsens miljö- och hälsoutskott. Vi gratulerar vår mångårige VB-medarbetare och ser fram emot många fler inlägg. Förra veckan handlade det om SD:s vägran att samarbeta i Räddningstjänsten – Syd och denna vecka handlar det om väg- och pengakarusellen samt om Israel. Skribenten Ulf har ett brett register.

Noterat i veckan

Sverige står på randen av en ny finanskris
Våra privata skulder ligger på 248 procent av BNP och Sverige är ett av de länder i världen där det privata skuldberget ökat mest. Bankerna lånar ut pengar som inte finns men som låntagaren skapar när han betalar med sitt arbete. Bankens vinst ökar. Tills kraschen kommer. Då betalar staten.
   Ungefär så resonerar Svenska Dagbladets ekonomjournalist Andreas Cervenka i boken Vad gör en bank? Läs den! Kommentera den gärna i VB. Vi återkommer säkert.

Donald Trump är en kapitalist, helt enkelt.

America first! Nu har Donald utsett Exxon Mobiles ledare till utrikesminister. Pengar att tjäna på olja och bensin! Putin förstår det lika bra som jag. Ingen av oss vill slösa pengar på miljödårarna i FN! Och jag träffade Theresa i veckan. Vi vill båda bygga murar för att stoppa slöddret som infekterar våra länder! ”We understood each other perfectly. I just grabbed her pussy.”

Kommunstyrelsen: Ja till en kvarts miljard för ökad biltrafik av Ulf N

Kommunstyrelsens majoritet, bestående av samtliga partier utom MP och V, beslutade i går att säja ja till kommunal medfinansiering av ny trafikplats vid Östra Torn/Ideon och nya körfält på E22:an mellan trafikplats Gastelyckan och Lund Norra. Visst, kommunen betalar inte hela detta asfaltkalas. Femtio miljoner bidrar Lund med. Och även statens medel kommer från skattebetalarna. Kommunen ska stå för en ny cirkulationsplats på Scheelevägen och nya gator.
   Detta är alltså en investering i ökad biltrafik och därmed också ökade koldioxidutsläpp, ökat buller och ökad trängsel på Lunds gator. Tänk så mycket bättre cykel-, gång- och kollektivtrafikinfrastruktur vi i Lund kunde få för 250 miljoner kronor! Märkligt nog hördes denna gång ingenting från FNL om att stoppa denna investering i föråldrad transportteknik och slöseri med skattebetalarnas pengar.
   Utbyggnaden står givetvis i skarp motsättning till de miljö- och klimatmål som Lunds kommun i stor politisk enighet har beslutat om. Återigen visar det sig att det är lätt att sätta upp mål, men betydligt svårare att fatta beslut som främjar målen.

NOT: Både MP och V reserverade sig mot beslutet.

Allt är inte kommunalpolitik av Lucifer

Sydsvenskans ambitiöse kommunalreporter Alexander Kuprijanko satsade stort i måndags med ett helt uppslag med intervjuer med alla Lunds tio fullmäktigepartier under rubriken ”Så vill Lunds politiker tackla budgetkrisen”. Javisst, det är sånt man länge har undrat över!

Intetsägande politikersvar
Men politikerna hade dessvärre inte mycket att säga. De flesta sväljer Anders Almgrens (s) språkbruk (”effektiviseringar”) när det är nedskärningar det handlar om, (Dock, FNL sade som det är). Fi och V är uppriktiga och talar om att en expansiv kommun som Lund faktiskt behöver höja skatten. Det är inga överraskningar: SD vill inte oväntat avveckla mottagningen av nyanlända, medan FNL säger nej till spårvägskostnaderna Men de flesta pratar lite runt, ser ”utmaningar”, hoppas på ”konstruktiva dialoger” etc. precis som man trodde. M säger att hade vi bara sänkt utgifterna med en procent om året vid varje ny budget i alla år så hade allt varit väl. För all del, men Almgrens procentsatser (nerskärningar 3,5 eller 7 procent) leder väl just fram till en riktig moderatbudget. Mycket riktigt – på torsdagen släpptes den förväntade uppföljningen. Som genom ett under finns det plötsligt ett tillskott om några miljoner till Kultur- och fritidsnämnden från S+Mp. Vi är överväldigade av denna generositet. Ja, det är lätt att bli ironisk över sådana manövrar, men verkligheten är ju bister, med den fullmäktigemajoritet det senaste kommunalvalet gav oss.

Spårvägsfrågan död?
Då skulle spårvägsfrågan vara död och begraven nu när spaden är satt i jorden för själva bygget. Så är det naturligtvis inte, den kommer vi att ha med oss i åtminstone tio år till och jag tycker den har hanterats dåligt av S och V. Det hade kunnat bli en uppgörelse om ett uppskjutande tills större klarhet hade vunnits. Inte minst lever spårvägen i kommunalpolitikernas undermedvetna som hotande mardrömmar om möjliga skandaler och kostnadsproblem. T.ex. förväntar man sig nu problem när spårvägen skall passera under E22 strax söder om Brunnshög. Då måste undergången förstärkas vilket i sin tur kräver att motorvägen stängs av några dagar. Vid nyheten om detta poppade oron upp hos en S-politiker som utbrast: ”Det måste vänta till efter valet”. Jo, det måste det nog.

Per T Ohlsson breder ut sig
Universitetets hedersdoktorat till Per T. Ohlsson gav omedelbar utdelning. Hans söndagskrönika, Sydsvenskans egentliga huvudledare, har nu fått två hela sidor till förfogande i stället för en som länge varit standard. Risken är förstås att han tappar bettet efter alla hedersbetygelser. I söndags blev det t.ex. bara en avslagen eftersläng åt Vänsterpartiet (”halvreformerade kommunister”). Nog förväntar vi oss skarpare ord än så.
   Nog tycker jag också det är skamlöst när moderatledaren ständigt likställer Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet, de båda partier som hon anser inte vara ”regeringsdugliga”. Inte heller jag vill se V i regering med S under nuvarande omständigheter. Det räcker att se på vad som har hänt med Mp i koalitionen med S för att tacka nej till sådant samarbete och jag hoppas verkligen att Jonas Sjöstedt inte menar allvar när han talar om att V borde sitta i regeringen med S nu. Likställandet av V och SD är väl bara M:s försök att legitimera M:s senaste framstöt i regeringsfrågan. V och SD är två partier som inte har några likheter och det vet Kinberg-Batra. Jag tycker faktiskt lite synd om henne: hon har gjort bort sig genom att inte förankra sitt utspel. Jag tror att hon byts ut inom någon månad.

Östersjöstrategi
Som VB:s militärpolitiske korrespondent har jag följt schackrandet med hamnarna inför utläggandet av den rysk-tyska gasförbindelsen i Östersjön. Och det är naturligtvis Karlshamn som är den viktiga hamnen. Den skyddades till för tio år sedan av Sveriges modernaste kustartilleri vilket naturligtvis skrotades när de strategiska tänkarna i militärledningen förklarade att Sverige bäst försvarades i Afghanistan. Då lade man ner hela kustartilleriet, inte bara vid Karlshamn och Slite, och sålde ut eller brände upp alla kängor och långkalsonger. Under en lång tidsperiod övades ständigt försvar mot en Warszawapaktsinvasion över Karlshamn. Därifrån har man god tillgång till det svenska väg- och järnvägsnätet. På tre dygn når man fram till Västkusten så att man skär av hela Sydsverige.
   Det måste ha varit tankar som dessa som fick ÖB att tveka om lämpligheten i att lagra ryska rör i Karlshamn. Nu visar det sig att det är ungefär 700 ryska handelsfartygsrörelser per år till och från Karlshamn. Här finns inga hemligheter att bevaka och om rören lagras av svensk personal i svensk regi kan jag inte se några speciella problem så länge man över huvud vill fortsätta att handla med Ryssland. Visst, gasledningarna i Östersjön är ett skit som hade varit skönt att slippa, men det kan vi inte och det är bara patetiskt när det föreslås att vi borde försöka hindra dem av klimatskäl. Och regeringen borde väl kunna stå för sina egna åsikter och inte låtsas som att det handlar om kommunalpolitik. Kommunalpolitiken är nog så besvärlig i sig, vilket är vad vi sedan länge har hävdat i den här krönikan.

Dagens skolsystem måste bort! av Gunnar Stensson

Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet lade den 21 januari tillsammans med LO fram en Likvärdighetsagenda med 33 förslag till nödvändiga reformer av den svenska skolan.
    Alla elever ska ha samma chans att lyckas i skolan – oavsett bakgrund, förutsättningar eller bostadsort. Genomgripande förändringar av det svenska skolsystemet är nödvändiga.
   Den borgerliga pressen och allianspolitikerna tiger och försöker förtiga förslaget, medan de försöker övertyga allmänheten att allt blir OK med lite flit och disciplin.

Skolan har blivit en marknad, konstaterar de båda lärarorganisationerna och LO.
   Det har lett till betygsinflation. Resurserna går till marknadsföring i stället för undervisning i både fristående och kommunala skolor.
   Gapet mellan elever från socioekonomiskt svaga respektive starka hem ökar.
   Skillnaden mellan skolor med många högpresterande elever och skolor där många elever inte har nått kunskapsmålen har ökat.
   Många skolor har idag antagnings- och urvalsregler som diskriminerar och sorterar bort elever.
   Gränserna mellan upptagningsområdena måste ritas om. Det behövs en gemensam antagningsadministration.
   Den statliga kontrollen över friskolor måste stärkas. Ett krav för tillstånd att starta en friskola måste vara att det finns förutsättningar för blandade elevgrupper.
   Det ska inte vara möjligt att ideligen byta skola.

Dagens skolpengssystem måste bytas ut. Resurserna måste fördelas mer likvärdigt än idag.
   Staten måste garantera alla kommuner och skolor likvärdiga resurser. Elevernas socioekonomiska bakgrund ska alltid vägas in vid resursfördelning till grund- och gymnasieskolor.
   Vi måste införa ett nytt resursfördelningssystem som fokuserar på de faktiska kostnader som en skola har, där inte hela pengen ska följa med när en elev byter skola.

Överskott ska återinvesteras i undervisningen. Det är för detta skattemedlen är avsedda.
   Styrningen av skolan måste förstärkas. Alla skolor behöver höjda kvalitetskrav som behöriga lärare, stödfunktioner, tillgång till bibliotek, NO-salar och skolgård.
   Alla skolor ska dela på ansvaret för nyanlända. Det gäller även friskolor. Det behövs fler studiehandledare, modersmålslärare och lärare i svenska som andraspråk.

Sveriges lärare har fått nog. Nu manar lärarorganisationerna till solidarisk kamp för en likvärdig skola, kamp i fackliga organisationer, elevföreningar och föräldraföreningar, kamp i alla klassrum, skolor, kommuner, friskolekoncerner och politiska partier med alla medel, som debatter, namninsamlingar, demonstrationer och strejker för det gemensamma målet att vrida skolan ur marknadens våld, göra den demokratisk och likvärdig så att den åter kan bli en av världens bästa skolor.

Den svenska skolans demokratisering på 1950- och 60-talen frigjorde enorma begåvningsreserver och ledde - när grundskoleeleverna nådde universitet och högskolor åren omkring 1970 - till en explosiv utveckling av den högre utbildningen.
   Elever och föräldrar i kommuner, län och regioner jublade. Lärarhögskolorna fylldes av entusiastiska studenter som brann för den svenska grundskolan. På ett par årtionden fick Sverige ett av världens bästa utbildningssystem.
   Utbildningens avdemokratisering inleddes på 1990-talet med kommunaliseringen och införandet av friskolor.
   På 2010-talet accelererade den när skolpengssystemet infördes och gav de vinstdrivna skolkoncernerna möjlighet att belägga lärarna med munkavle och rektorerna makt att splittra lärarkollegierna genom enväldet över lönesättningen. Den svenska skolan hamnade på europeisk bottennivå samtidigt som den blev dyrare.
   Hur orimligt skolpengssystemet slår i Helsingborg och Malmö visade Sydsvenskans skoljournalist Emma Leijnse med en jämförelse mellan Helsingborg och Malmö den 14/1. En vecka senare, 23/1, presenterade hon Sten-Bertil Olssons doktorsavhandling där han analyserar hur Fritt sök ledde till regional obalans och gjorde skolorna i Skåne och Blekinge sämre och dyrare. Sten-Bertil Olsson som tidigare var skoldirektör i Lund, förordade i stället en statlig skolpeng som var lika för alla.

Israel: Staten berömmer och belönar marktjuvar
av Ulf Nymark

Nu i dagarna håller israelisk polis på att utrymma en illegal israelisk bosättning, Amona, på Västbanken. Bosättningen är illegal även enligt israelisk lag. Högsta domstolen har fastslagit detta och beordrat att bosättningen ska tömmas och upphöra. Bosättarna har helt enkelt ockuperat och lagt beslag på privat mark, ägd och brukad av palestinier. Tömningen av bosättningen har uppskjutits i flera år, men är nu alltså på väg att verkställas. Bosättarna motsätter sig evakueringen och har drabbat samman med polisen. Ett femtontal polisen och två bosättare har fått lindriga skador under sammanstötningarna. Ett antal israeliska ungdomar har också arresterats för att de hindrat polisen att fullgöra sina uppgifter. Noteras bör i detta sammanhang, att när palestinier protesterar och demonstrerar mot den olagliga ockupationen av palestinsk mark är det snarare regel än undantag att polisen och armén skjuter skarpt mot demonstranterna.

Nya bosättningar på palestinsk mark
Israels regering, med premiärminister Netanyahu i spetsen, har omedelbart lovat att nya bosättningar ska byggas på Västbanken för att kompensera de evakuerade jordtjuvarna. 6000 nya bostäder har Netanyahu utlovat, plus ett antal miljoner i ekonomisk kompensation. Utbildningsminister Bennet har dessutom lovat att lägga ett förslag i parlamentet om att annektera hela Västbanken. Ministern hyllar de protesterande bosättarna som ”hjältar”.
   I ”den judiska och demokratiska staten” Israel är nu ett lagförslag på väg att antas som gör det lagligt för enskilda att lägga beslag på privatägd palestinsk mark. Fram till nu har det ju varit tillåtet för staten att ockupera palestinskt territorium. En tvåstatslösning och en fredlig lösning överhuvudtaget tonar allt mera bort i fjärran.
(Källa: Tidningen Haaretz, 2017-02-02 med flera datum).

Skola för stamfolksbarn – en droppe i Oceanen?
av Staffan Lindberg

Det finns 3,1 miljoner NGOs i Indien. Man kan undra vad dessa frivilligorganisationer sysslar med? Om man slår ut dem på befolkningen på 1,335,745,109 individer (torsdagen den 26 januari 2017) så blir det ungefär en organisation på 430 personer eller 5 organisationer per by och kvarter!

Antalet lågstadieskolor i Indien är 5,8 miljoner. Av dessa är ca 10 procent privata och resten offentligt ägda. Många NGOs driver just skolor. Andra ägnar sig åt socialt arbete bland fattiga i byar och städer, utveckling av jordbruk, fiske, hantverk som sömnad och snickeri, och olika ideella ändamål som religiös dyrkan, nykterhet, yoga mm. Andelen som hjälper fattiga har jag inte sett någon statistik på. Däremot vet jag organisationer har olika mycket närvaro i olika delar av Indien. Men hur viktiga är de och vad betyder de?
 

 
Indien saknar kollektiva försäkringar via skatten för allmän sjukvård och arbetslöshet. Stora statliga program är nödhjälp för att undvika svält. Världens största system av lågprisbutiker, PDS (Public Distribution System), täcker ungefär 65 procent av befolkningens grundläggande livsmedelsbehov. Världens största system för beredskapsarbete, NREGA (National Programme for Rural Employment Guaranty), erbjuder på pappret 100 dagsverken i offentlig regi (bygge av vägar, kanaler, diken mm) i praktiken bara ca 30 dagar. I de festa grundskolor serveras lunch gratis, vilket dels stärker kosten och dels befriar lönearbetande föråldrar från att stanna hemma och laga mat mitt på dagen.

Nödhjälpen är blygsam i förhållande till de subventioner som går till medelklassen i form lägre kostnad för konstgödning, lägre bensinpriser och elkostnader. Men hjälpen ser till att praktiskt ingen svälter även om många går hungriga med bara ett mål mat om dagen. Lönerna för lantarbetarna har genom NAREGAs insatser på många håll ökat med mer än inflationen. Många lantarbetare och daglönare i städerna bor idag i tegelhus med elektricitet och TV. Nu hotar dock nedskärningar av nödhjälpen under den hinduhöger-extremistiska Modi-regimen.

Det liknar mer USA än nordvästra Europa. De fattiga och sjuka får hålla till godo med ideella insatser. Som vi sett är de frivilliga många och de flesta gör faktiskt nytta. Barn får gå i skola och får läxhjälp på kvällarna, vuxna kan gå i läs- och skrivkurser eller lära sig ett hantverk. Staten står för de största kostnaderna, utländska biståndsgivare för en mindre del.

En kritik som riktas mot de frivilliga organisationer är att de p g a bristande revision är korrupta och bara är ute efter att skapa jobb för dess grundare som ofta är arbetslösa ”filkandare”. Men korruption genomsyrar hela det indiska samhället – om folk i status- och maktpositioner får chansen tar de en del av kakan utan att någon kan ingripa emot dem.

Lika viktigt för förståelsen är att frivillighjälpen är en del av det ojämlika samhället utan offentliga skyddsnät. De rika ger åt de fattiga. Men de som driver välgörenheten tar också betalt för den i form av löner och egendom för sig själva. Högsta domstolen har just beslutat att skärpa revisionen av NGOs som får statliga bidrag (de flesta), men de kommer knappast åt procentuella uttag för administration som ligger under 10 procent av omsättning. 10 procent är mycket pengar i denna världens största välgörenhetsekonomi. En hel del av dessa pengar hamnar dessutom i fickorna på berömdheter (filmstjärnor och TV-kändisar), som hjälper till att göra reklam för hjälpinsatserna. Celebriteter genomsyrar numera många av de politiska partierna här, alltså inte bara i USA.

Trots detta sipprar det ner smulor från de dignande borden. Från Lund i Sverige skickar t ex föreningen Svalorna stöd till sina lokala organisationer i Chennai, Tamil Nadu och Bangladesh. De har stöd av SIDA och är mycket seriösa inte minst vad gäller organisk odling. Att ekologiskt jordbruk kanske inte kan mätta Indiens miljoner är en annan sak. Medelklassen vill i ökande grad äta organiskt så det finns en stor marknad.

Jag besöker en indiskt finansierad NGO. En skola för stamfolk från bergen i Yelagiri i Tamil Nadu ca 1000 meter över havet. Stamfolken har sina garanterade reservat, men har svårt att försörja sig i en alltmer penningsbaserad ekonomi, långt mindre råd att skicka sina barn till skolan.

Skolan startades år 2000 av en pensionerad statstjänsteman, Mr. Ramamurthy, och heter SODEWS (Society for development of economically weaker sections). Dels bedrivs internatskola år 1–8 för 140 pojkar som betonar språk, naturvetenskap, musik och idrott. Dels har skolan 40 instruktörer som besöker ca 100 dagis och 150 lågstadieskolor, alla statligt drivna, för att lära ut pedagogik och även stödja förbättringar av lokaler och läromedel av olika slag. Två volontärer om året kommer från Tyskland och bidrar till entusiasmen.


 
Jag blir imponerad under detta dagsbesök. Har inte tidigare ägnat mig år NGOer i Indien. Kanske inte tagit dem på det allvar de förtjänar. Barnens passion för det hela denna Nationaldag med flagghissning, nationalsång, teater och sport kan man inte ta miste på.

Som det ser ut i Indien med en av världens mest utsugande kapitalistiska ekonomier och med det största antalet verkligt fattiga i världen (ca 300 miljoner) kan man faktiskt inte negligera de insatser som frivilligorganisationerna gör. Tvärtom.

Så är också Ramu, som ledaren kallas av både barn och vuxna, en tvättäkta kommunist. Sådana finns faktiskt i Indien. Han var under lång tid direktör för Botswanas statsförvaltning och han hjälpte ANCs gerillasoldater att gömma sig undan apartheidregimens poliser. Han träffade Olof Palme och många andra i stödorganisationen för ANC. Han är 80 år och still going strong.

Vi måste komma ihåg att så här såg det också ut i nordvästra Europa innan industrialismen och arbetarrörelsen tog fart på allvar. Med utbildning och demokrati växte det fram självhjälpsorganisationer, kooperativ och bildningsförbund i stället för välgörenhets-organisationer.

En droppe i havet. Ja! Men konkret hjälp i alla fall och i många fall små frön som växer.

66 år i skolan 40. 1985-97:7. Nyordning i gymnasieskolan
av Den Gamle

Rektor Alf Andersson utövade sitt ämbete enligt Skolstadgan. Han var en lågmäld man som kunde påminna om statsminister Löfven. 
   I början av 1990-talet hade flertalet av Heleneholmsskolans lärare arbetat i skolan under mer än två decennier.  Den hade utvecklats till en komplicerad men väl fungerande social organism. Den värsta krisen hade varit nedläggningen av högstadiet åren omkring 1985. Ett par gånger agerade kollegiet utanför stadgan som vid ett par små strejkaktioner i samband med kommunaliseringen.

Läraryrket är tidlöst. Mina elever var alltid lika unga. Jag ser på ett klassfoto av en avgångsklass från 1996. Där står eller sitter 31 elever. Själv står jag i bakgrunden till höger om klassen. Jag känner igen alla men minns inte namnen. De är yngre än jag trodde. Kläderna är annorlunda än nu. Där finns en afghan, en begåvad palestinsk flicka och två pojkar från det forna Jugoslavien. En svarthårig tjej med unik sopranröst. Någon håller en trumpet, ett par andra gitarrer. Detta är en musikklass.  Heleneholmsskolan tar emot musikelever från hela Skåne.
   Kunskaper och perspektiv i ämnena samhällskunskap och historia förnyas kontinuerligt. Jag är privilegierad. Det märks inte hur åren går. Det är alltid nu. Den förhärskande åldern i klassrummet är alltid 16 till 19. Nu måste eleverna på fotot vara omkring 40 .

I november 1993 genomförde kollegiet på Alf Anderssons initiativ ett par studiedagar i Mecklenburg - Vorpommern. Vi tar båten från Trelleborg till Rostock och fortsätter sedan med buss. Han berättar om hur han arbetade med jordbruk i någon sorts biståndsprojekt omedelbart efter andra världskriget.
   Jag tror det var i Schwerin vi övernattade. Jag är lite osäker för V Skåne skickade mig på ett fredsmöte i Schwerin några år senare (jag skrev om det i VB). På eftermiddagen och frampå kvällen arbetade vi med någon sorts skoladministration som måste genomföras. Vi häpnade över hur gammaldags allt verkade, liksom avsiktligt bevarat för eftervärlden.
   Alf berättar om förhoppningarna och de tänkbara framtidsperspektiven 1946. Ingenting har blivit som han hade trott och hoppats. Vi fortsätter till Lübeck och reser sedan hem via Köpenhamn.
   På vårterminen börjar vi märka att Alf glömmer saker. Tidigare var hans minne mycket exakt. Det är nödvändigt när man har ansvar för en stor institution som en gymnasieskola.
   Vem som helst kan glömma vid något tillfälle, men det här var annorlunda. Några månader kunde kanslipersonalen täcka upp – på en skola är alltid kansliet och dess personal den centrala hjärnan i nervsystemet – men till slut räckte deras insatser inte till. Vid vårterminens slut avgick Alf från rektorstjänsten. Ett par månader senare avled han.
   När Alf var rektor tog jag honom för given, knorrade kanske ibland, men respekterade honom.  Vid en återblick framstår han som den idealiske ledaren för en demokratisk, regelstyrd institution. Jag fick senare större insikter i vad som krävs för att administrera en stor gymnasieskola. Idag har vi många skolor som varken är demokratiska eller regelstyrda.

En mycket duglig kvinnlig lärare i naturvetenskapliga ämnen tog över rektorsansvaret. Vi hade konträrt motsatta åsikter i nästan alla moraliska och politiska frågor, men samarbetade mycket bra.
   Jag kommer särskilt ihåg en kaotisk situation i samband med en studentexamen. Vattenfyllda ballonger kastades från det övre planet i vestibulen, korridorerna var sjöblöta liksom många av abiturienterna. Men Jane och jag klarade upp situationen.
   Vi fick minskade resurser på grund av den ekonomiska krisen, men Jane lyckades ändå hålla standarden uppe. Med ett undantag. Vi hade tidigare haft tillgång till ett kombinerat stadsdels- och skolbibliotek. Nu stängdes stadsdelsbiblioteket vilket minskade våra resurser och försvårade kontakterna med stadsbiblioteket. Vi genomförde ett stort protestmöte och Björn Ranelid höll ett flödande tal men Allan Widman som företrädde kommunen var obeveklig. Förslumningen av Munkhättegatan hade inletts.

Det nya målinriktade betygssystemet innebar en katastrof inte bara för Heleneholmsskolan utan för hela den svenska skolan. I stället för den beprövade femgradiga skalan, som inte hade något betyg för underkänt, infördes de fyra betygsstegen MVG, VG, G och IG. Det år de infördes måste vi tillämpa alla tre betygssystemen samtidigt: den femgradiga skalan i avgångsklasserna, den femgradiga skalan utan tillämpning av de regler som var förknippade med den i tvåorna och bokstavsbetygen i ettorna. Ännu ett steg mot betygsinflation och godtycke hade tagits. Tillsammans med kommunaliseringen, friskolorna och skolpengen lämnade det fältet fritt för segregerande vinstdrivande friskolekoncerner.

I Lund ersattes Skolnämnden av en Utbildningsnämnd för gymnasieskolan och två grundskolenämnder. Fler politiker och administratörer sattes i arbete. Jag hamnade i Utbildningsnämnden och förlorade kontakten med grundskolan i allmänhet och Lerbäcksskolan i synnerhet, men tjatet om fria skolmåltider i gymnasiet fortsatte.

2017-01-26

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
28 januari  kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

Vem blir "second" ?


Att "America is first" har vi hört mycket om senaste veckan. Men vem som skall bli "second" är mer oklart.
   Holländarna har ett svar, kanske finns det andra?

Noterat i veckan

”Högerpopulismen är en militant rörelse av gamlingar som begår folkmord på planetens unga
Det vi upplever nu är de äldres världskrig mot de unga. I alla val under 2016 som kommer att ha avgörande betydelse för allas vår framtid röstade majoriteten av den yngre befolkningen mot de vinnande kandidaterna, från Trump till brexit...
   Kampen om framtiden utspelar sig i skolorna. Men bara om lärarna lyckas hålla fast vid demokratins grundtanke: att det är i klassrummet vi lär oss att bli annat än blott karriärryttare, nämligen medborgare som förstår att umgås och lära av varandra...
   I demokratin är skolan också alltid samvetets skola och civilisationens starkaste fäste.”
Carsten Jensen, SDS 22/1

Centerpartiets väg
. Annie Lööf vill riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, tredubbla rutavdragen och låta de som tjänar mest betala mindre i skatt. Hon är en fiende till alla begränsningar av välfärdskapitalisternas rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till skola, vård och omsorg.  AB

”De kommer inte åt mina pengar”,
sa miljardären Bengt Ågerup nyligen till Dagens Industri. Han syftade på Skatteverket som kräver honom på 1,2 miljarder.
   Att rika för över sina pengar till utlandet är särskilt illa nu då faran för samhällsklyftor blivit uppenbar, kommenterar ekonomijournalisten Birgitta Forsberg i DN 23 januari.

Trumps rådgivare har nära koppling till den israeliska ockupationsmakten av Ulf Nymark

I förra veckans VB skrev Gunnar Olofsson bland annat om Trumps ambassadör i Israel, David Friedman, och hans nära förbindelser med högerextrema israeliska bosättarorganisationer. Även Trump själv har direkt koppling till extrema bosättarorganisationer. Via sin ”välgörenhetsfond” skänkte Trump i början av förra decenniet 10 000 dollar till ”Friends of Beit El Institutions”, en US-amerikansk gren av den av extremister dominerade bosättning Beit El.
   En av Trumps två seniora rådgivare, är som bekant svärsonen Jared Kushner. Kurshner, som är ortodox jude, har av svärfar getts en nyckelroll för att försöka åstadkomma fred i Palestina. Fram till för några dagar sedan ingick Kushner i styrelsen för ”Friends of the Israeli Defense Forces” (FIDF).
 

 
FIDF är en New York-baserad organisation som har till uppgift att samla pengar till stöd för den israeliska ockupationsmaktens soldater. Organisationen har samlat in tiotals miljoner dollar för detta ändamål. Familjen Kushner har en fond som bär Jareds föräldrars namn. Familjefonden har donerat mer än 325 000 dollar till FIDF under årens lopp. När den israeliska tidningen Haaretz uppmärksammade kopplingen mellan Jared Kushner och FIDF plockades  Kushners namn  bort från listan över styrelsemedlemmar på sin hemsida. Om inte Jared kan ordna en fredsuppgörelse, så kan ingen, har Trump sagt. Det är detsamma som att påstå att bocken skulle vara bäst på att vårda en trädgård.
(Källa: Haaretz 2017-01-26 med flera dagar)

Ju sämre skola desto dyrare av Gunnar Stensson

Sedan 2009 får elever välja fritt bland alla gymnasier i Skåne och Blekinge. Systemet kallas Fritt sök. Det har särskilt gagnat universitetsstaden Lund som är centralt belägen och har goda kommunikationer.
   Närbelägna städer med anrika läroverk som Eslöv och Landskrona har drabbats hårt. I Eslöv har elevantalet halverats.
   Kostnaden för undervisningen är densamma vare sig man har 20 eller 30 elever i klassrummet. Har man som i Lunds stora kommunala gymnasieskolor alla klassrum fulla blir elevpengen låg. Genomsnittskostnaden för en gymnasieplats i Lund är 92 000 kronor, rejält under riksgenomsnittet på 114 000 kronor.
   Eslöv och Landskrona har färre elever i klassrummen och det krävs därför en avsevärt högre skolpeng för att finansiera undervisningen.
   Till råga på eländet måste Eslöv utbetala denna högre elevpeng till de Eslövsgymnasister som väljer att gå i Katedralskolan i Lund i stället för i Eslövs läroverk. Vinst för Lund, förlust för Eslöv.
   Helt orimligt, naturligtvis!

Argumenten för Fritt sök var att den fria skolmarknaden och konkurrensen mellan gymnasier skulle ge bättre utbildning till lägre kostnader. Det blev tvärtom.
   Kostnaderna att ökade, samtidigt som skolresultaten försämrades. Lunds förre skoldirektör Sten-Bertil Olsson undrade varför.
   I våras presenterade han fram sitt forskningsresultat i doktorsavhandlingen Marknadsreglering och dess effekter på regionala och lokala gymnasiemarknaders funktion.
   Han jämförde skolkostnaderna i Lund och Malmö. Ett enkelt faktum kunde han genast konstatera. Gymnasieeleverna i Malmö kostar mycket mer än de i Lund. Genomsnittskostnaden för en gymnasist 2015 var 126 000 kronor i Malmö att jämföra med 92 000 i Lund. I Malmö kostade alltså en gymnasieelev 34 000 mer än i Lund.
   Malmö har en snabbt växande befolkning, hög arbetslöshet och tar emot fler invandrare än andra kommuner. Det förklarar en del av kostnadsskillnaden.
   Den skillnaden gjorde Malmö till ett eldorado för vinstdrivna friskolor. Så här fungerar marknaden. Ett litet friskolegymnasium i Malmö med 100 elever får genom elevpengs-systemet in 3 430 000 kronor mer i Malmö än i Lund.
   Sten-Bertil Olsson fann dessutom att kostnadsskillnaden ökade ju fler friskolorna blev När friskolor etablerar sig i Malmö ökar antalet tomma platser – alltså ökar genomsnittskostnaderna.
   Han försökte räkna ut hur mycket de tomma platserna kostar Malmö kommun och kom fram till summan 200 miljoner.
   Det fria valet och konkurrensen mellan skolor leder alltså till dyrare och sämre utbildning för kommunerna och större vinst för de privata skolkoncernerna.

Skolmarknaden fungerar inte – utom för dem som profiterar på den. Ju sämre de svenska skolorna blir, desto mer ökar skolkoncernernas vinst.
   Sten-Bertil Olsson vill behålla det fria skolvalet och friskolesystemet. Han vill inte att Reepalus förslag om en vinstbegränsning genomförs.
   Men han har funnit att den svenska skolmarknaden måste reformeras i grunden. Gymnasieskolan har ju blivit så mycket dyrare och sämre under de få år som gått sedan han var skoldirektör i Lund.
   Sten-Bertil Olssons förslag till lösning är en nationell skolpeng som är samma för alla. Det skulle innebära att skolan förstatligades. Kanske skulle möjligheterna att styra bort skolan från segregation och stigande kostnader öka. Kanske skulle förlusterna via vinstuttag minska.  Men går det att ta bort marknadens orättvisor utan att ta bort marknaden?
   Problemen är många. Skolpengen kan i praktiken aldrig vara lika för alla. Skillnaderna i elevernas förkunskaper och sociala förutsättningar måste alltid kompenseras.
   Sten-Bertil Olssons avhandling visar att skolmarknaden i nuvarande form inte fungerar och att konsekvenserna för den svenska skolan är skrämmande destruktiva.
   Det är hans stora insats i den svenska skoldebatten.
Gunnar Stensson

Sydsvenskans skolreporter Emma Leijnse har i ett par artiklar (14 och 23/1) analyserat orsakerna till de privata skolkoncernernas stora vinster i på kommunernas – och skattebetalarnas - bekostnad. I den senare artikeln har hon redogjort för Sten-Bertil Olssons forskningsresultat. Skolpolitikerna tycks ännu inte ha reagerat.