Sommarlov

Nu tar Veckobladet sommarlov!
Vi vill tacka alla skribenter och läsare för visat intresse under våren och önskar er alla en god sommar.
Höstsäsongen tänkte vi inleda den 21 augusti.
red

Kulturtips

Roffe Wikström med band
S:t Gertrud/Malmö - onsdag 24 juni.
Läs mer

Fedra
Direktsänt från London National Theatre, Helen Mirren gör sin första teaterroll på sex år.
Direktsändning på Kino i Lund och Spegeln i Malmö 25 juni kl 19.30
Läs mer

Lekplats Malmö
För första gången i Malmö möts skådespelare, regissörer, dramatiker, musiker, dansare, filmare och klubbaktörer i scenkonstexperimentet Lekplats.
Världspremiär 27 juni på Bastionen för en föreställning skapad på 36 timmar!
Läs mer

Pelikanen

En sommar-rysare av August Strindberg. Premiär midsommarafton 19 juni på Skillinge Teater, spelas t o m 9 augusti
Läs mer

Magi: Unplugged
Förra årets succéshow med Malin Nilsson toppad med nya galenskaper, på Skillinge Teater 30 juni - 9 juli
Läs mer

Peter Söderholm av Gunnar Sandin

Så tog vi avsked av Peter. Vi var många och det var mycket musik, för Peter hade många vänner av de mest skilda slag och musiken var en viktig del av hans identitet. Han stod som musiker i telefonkatalogen, även om han likt de flesta musikanter normalt inte kunde försörja sej på den verksamheten.
Sist han spelade med Röda Kapellet ledde han den lilla trumsektionen i Stoppa matchen-aktionen, trots att han var märkt av sin sjukdom och förtvivlad av sorg efter sonens död.
Han kom till Skåne redan som foster men också det finska arvet ingick i identiteten. Han deltog i Röda Kapellets finska program på Kulturnatten för ett antal år sen, i Stadshallens sessionssal och tillsammans med tonsättaren Kaj Chydenius och poeten (med mycket mera) Lars Huldén, med egna eller släktens rötter i Österbotten, precis som Peter. Efteråt berättade han förtjust:
– Min svärmor brukar beklaga sin dotter som har råkat ut för en slarver som jag. Men när jag berättade att jag hade uppträtt ihop med Lars Huldén var hon impad.
Några rader av en annan finsk poet, Tua Forsström:
Kroppen går sönder lätt
Jag tror att du är nånstans utan allt
och nästan aldrig gråter
Haren torkar med trasan ivrigt, dess
oförvillade blick
Jag vet att du är nånstans ganska nära
här och i mörkret glänser

Liten valanalys av SH, valanalytiker

Från en engagerad läsare i Landskrona har vi fått nedanstående sammanställning av FI:s resultat i EU-valet.

Ystad 2,3%
Malmö 3,5%
Lund 4,1%
Simrishamn 5,4%*
Tomelilla 3,8%

Här är ett förslag till tolkning. Ystadsiffran är inte förvånande – Ystad är en konservativ stad. Malmö siffra är förbluffande hög, men speglar kanske Malmö nya ställning som högskolestad. Lunds siffra borde väl varit högre med stans feministiska traditioner. Vad gäller Simrishamn tror jag nog att det är stöd för den lokala kandidaten från Gladsax. Att Tomelilla, denna lantbrukskommun, når så högt som 3,8 kan handla om inflyttade 08-or. Österlen anses ju numera omfatta även Tomelilla.

Vi betalar inte! Vi betalar inte? av Grr

Lyssnade ett slag på fullmäktiges budgetdebatt, på avsnittet om kommunens finansiella mål. Det var faktiskt intressant. Den borgerliga majoriteten föreslog att målet om ett överskott om 2 procent skulle stå kvar trots att de, med hänvisning till krisen, föreslog en underbalanserad budget. Mats Olsson (V) invände högst befogat att det var löjligt med ett mål som alla var överens om att det inte skulle uppnås, något som inte ens hade gått under brinnande högkonjunktur. Det skulle inte öka folks respekt för politiker. Målet borde i stället vara balans över en konjunkturcykel. Och han åberopade regeringens eget finanspolitiska råd som efterlyser kommunal expansion som ett sätt att mildra krisen.
Det blev en intressant debatt mellan oppositionspartierna. Anders Almgren (S) och Anders Ebbesson (Mp) menade med olika emfas att strävan efter budgetdisciplin måste markeras.
Mina sympatier låg hos Mats. Men jag såg ett problem: vem definierar vad som är en konjunkturcykel? Skulle inte det bli en politisk stridsfråga? Ekonomihistoriker (såna som Mats) kan förstås fastställa det efteråt. Men medan det pågår? Själve Adam Smith visste ju inte att det var en industriell revolution som han deltog i.
Fast lösningen på Lunds ekonomiska problem är kanske enkel. Den har formulerats i titeln på en fars av Dario Fo. Kan Saab få 75 procent av sina skulder efterskänkta borde väl Lund kunna få det?

Twitterrevolution #1? av Erik Kågström

Det kan vara som två journalister i Washington Post skriver att en opinionsundersökning (sponsrad av Rockefeller Brothers Fund) i Iran veckorna före valet faktiskt visade att Ahmadinejad skulle vinna med över 70% procent av rösterna. Det kan vara så att den iranska administrationen ändå för säkerhets skull manipulerade röstresultaten för att vara säkra på att deras favorit skulle vinna. Opinionsundersökningen skall ha visat att de enda kategorier som hade en majoritet för Moussavi var universitetsutbildade, studenter vid universitet och mycket välbärgade personer. Moussavi själv och hans fru Zahra Rahnavarad är båda universitetsprofessorer och deras äldsta dotter är kärnfysiker. Moussavi fick enligt de offentliga resultaten en tredjedel av rösterna. Det är kanske inte en tillfällighet att bara en tredjedel av iranska hushåll är uppkopplade till internet. De övriga två tredjedelarna är hänvisade till den information som sprids av hårt statskontrollerade radio och TV. Det är känt att Ahmadinejad har sitt största stöd på landsbygden. Det kanske räcker. För mullorna är detta uppenbarligen ett dilemma. De kanske trots allt väljer att stöda Moussavi fast han inte har en majoritet av folket bakom sig men en minoritet som är välinformerad och inflytelserik. Det är nog klokt av president Barack Obama att uttrycka sig försiktigt i denna fråga. Vad han sagt är väl egentligen bara att ett folks åsikter inte skall tystas med våld och att ur USA:s synpunkt är det ingen skillnad om Moussavi eller Ahmadinejad blir president. Men spännande är det.

Afghanistan av Anders Davidson

I förra veckan skördade USA:s luftkrig ytterligare tio civila afghaner livet. Fem av dem barn.
Till Al-Jazira säger USA:s ÖB David Petraeus att nivån av våld under förra veckan var den högsta i Afghanistans historia: – I varje fall sedan befrielsen.
Under perioden januari till maj räknas antalet angrepp till 5222, en ökning med nära 60 procent sedan samma period i fjol.
Och mer blir det utlovar ÖB:n – Barack Obama förstärker den militära närvaron: redan har han ökat från 32000 till 56000 och Petraeus förväntar sig att föra årets slut ha närmare 70000 soldater på plats.

USA:s och Natos styrkor i Afghanistan leds av en och samma fyrstjärniga general, sedan i måndags Stanley McChrystal. Natos nya befälsordning ger honom fria händer att genomföra hela skalan av strategiska, politisk-militära insatser.
Enligt New York Times har McChrystal fria händer att skapa sig sin egen stab. Dit handplockas den ena USA-generalen efter den andra. Han lär behålla en Jim Dutton, brittisk generallöjtnant, för att lugna sina europeiska allierade.
En talesman för Nato avfärdar sådan oro: – Oron bör inte handla om för mycket USA. Fokus bör ligga på att få fler från de allierade, både militära och civila.

Två städer i Kalifornien har beslutat att federala värvare till armén som vänder sig till unga under 18 år inte är välkomna. Justitieministeriet stämmer de båda städerna för att de saboterar regeringens strävan att militärt skydda USA.
För att ta värvning måste du ha fyllt 18, men värvarna vänder sig mot mycket yngre. Enligt The Recruiter Hanbook är det viktigt att etablera tillit redan i sjunde eller åttonde klass.
Bland 16-åringarna har var fjärde funderingar på att ta värvning. Bland de fem år äldre är andelen ungefär en av tio.
De två städer där rekryteringen av minderåriga uppmärksammats som ett problem är Arcata och Eureka.

Ål, häger, rom och fläder av Gunnar Stensson

En skata hackade på en död liten ål vid dammarna i morse. Det var den första ål jag sett sedan i höstas. Första kapitlet i Isabella Lövins bok ”Tyst hav” handlar om ålen. Ett av vår planets äldsta djur, 200 miljoner år, vandrar samma vägar som när Pangea började spricka upp. Den hade sitt lekområde i sprickan mellan Europa och Amerika. ICES – International Council for the Exploration of the Sea - varnar: Ålen, ”det mest vidsträckta och högst utnyttjade enda fiskbeståndet i Europa är farligt nära kollaps.”
Här stod jag nu vid en liten ål som redan genomgått många omvandlingar och vandrat genom Atlanten, en 200-miljonerårsål, som förband dammen med världshavet och stigen med Pangea.
Isabella Lövin valdes ju in till EU-parlamentets på MP:s lista med avsikten att bl a rädda ålbeståndet. Men den här lilla söndertrasade ålen är förstås bortom räddning.
Vid Källbydammen med Pascal (6) såg vi för första gången sedan i höstas en häger. Den flög när vi kom.
Mer spännande var en oro på andra sidan dammen, där vattnet var mindre än en decimeter djupt (djupet varierar med regnmängderna, det här var före de senaste regnen). Vi gick dit. Där vältrade sig en fet karp, i extas eller smärta. Den rullade runt som en tunna och visade sin grönbleka buk, den slog med stjärten, den lyfte huvudet med röda ögon och sög in luft så att sidorna spändes som på en boll, den sprutade starka strålar ur buken så att sjögräs och dy rördes om. Där fanns ett par andra mer diskreta fiskar också. En tycktes suga sig fast, antagligen för att dia rom, men den stora honan slog sig loss med ett slag av stjärten och flyttade sig ett par meter.
Flädersnåren vid Höje å lyser vita. Efter plommon, körsbär, hägg, syrén, äpple och hagtorn är det fläderblommornas tid. De kan skördas direkt. Fruarna i Klostergården är ute med kassar och korgar.

Veolia backar i Israel av un

Den minnesgode VB-läsaren erinrar sig att Demokratisk Vänster i början av året lämnade in en interpellation till kommunfullmäktige där vi tog upp bussbolagets Veolias spårvägsprojekt i Al Quds/Jerusalem. Veolia är entreprenör för en stor del av Skånetrafiken och kör också på kommunens uppdrag servicelinjerna i Lund. DV ställde frågan till m-kommunalrådet Avenborg huruvida han var beredd att framföra kommunens protester mot Veolias samverkan med den israeliska ockupationsmakten i ett projekt, vars syfte är att stärka ockupanternas grepp över palestinskt område.
Inte helt oväntat var Avenborg inte beredd att protestera. Att Lund har en entreprenör som bidrar till förtrycket av det palestinska folket bekymrade honom inte det minsta.
Kanske bottnade kommunalrådets ovilja mot att protestera helt enkelt i att han var rädd för att protester kan få effekter. För det kan de få. I varje fall ibland, vilket följande notis, hämtad ur Broderskapstidningen nr 24, visar. Notisens rubrik är ”Veolia drar sig ur projekt i Jerusalem”.

”Spårvägsprojekten i Jerusalem och Tel Aviv har stora svårigheter. Det franska företaget Veolia som skulle sköta tågsystemet när det är färdigt har hoppat av. I Tel Aviv har tillståndsfrågan fastnat i byråkatin. Veolia försöker nu sälja sina fem procent i det israeliska spårvägskonsortiet. Det franska företaget är under stark press att lämna Jerusalemjobbet och har förlorat stora projekt i Europa, bland annat i Stockholm, förmodligen på grund av engagemanget i Jerusalem. Enligt tidningen Haaretz är detta den verkliga orsaken till att Veolia hoppar av. Också i Jerusalem har projektet försenats på grund av byråkratisk krångel.”
Den som vill läsa mer hänvisas till

Hemma och borta av Lucifer

Kommunalpolitiken i Lund har haft sin årliga högtid med 20 timmars debatt om nästa års budget. I Sydsvenskan stod det under rubriken ”Oenig opposition lätt nerröstad” om hur splittrat vänsterblocket var. Ja tänka sig: när borgarna ville höja busstaxan med två kronor, ville (s) och (mp) bara höja med en och (v) och (dv) inte ville höja alls. Svåra motsättningar tycker Sydsvenskans kommentator i onsdags. Men de är ju totalt ointressanta – den borgerliga majoriteten körde i denna liksom i samtliga andra frågor över varje invändning. Det var så man undrade vad dessa två dagar skulle tjäna till. Borgarna arbetar med järnhård blockdisciplin.
Och då undrar man hur Sydsvenskans journalister tror det fungerar när man i torsdagens tidning talar om att den borgerliga alliansen ”vann strid om skatten” och ”drog det längsta strået” i årets budgetdebatt. Jaså, skulle de med sina goda argument och långsiktiga politik ha övertaget i debatten? Nej, det enda de gjorde var att de som vanligt fick fram sitt röstboskap utan att på något sätt någon gång medgiva att de borgerliga ställningstagandena kunde ifrågasättas. Självkritik är inte deras starka sida. Och när de hellre låter budgeten sluta på minus än återställer skatten är deras motiv att Lund annars skulle bli en högskattekommun och inte attrahera inflyttade. Skulle det saknas folk som ville flytta till Lund? De står ju på kö och saknar bara bostäder!
Det allmänna hyckleriet nådde en ny topp när man antog som ett finansiellt mål att kommunen ska ha ett årligt resultat som uppgår till 2 procent av omsättningen. Några sidor längre fram underbalanserar man budgeten med ett antal miljoner. Och det beror inte på lågkonjunkturen. När konjunkturen var på topp för två år sen gick kommunen back med 80 miljoner sedan borgarna sänkt skatten. Hur ska medborgarna få respekt för politiken när dess utövare säger en sak och gör det motsatta?

”Tanten”
EU-valet har väl kommenterats nog, men myten Marit Paulsen och medias syn på henne är värt några rader. Ja ni vet, hon försummar ju inget tillfälle att tala om sig själv som ”tanten”, bondkäringen från Malung, som saknar fina manér men som med sitt oförfalskade sätt kan lära herrarna i Bryssel att ta reson och veta hut. Och det är så tidningarna har skrivit om henne. Det är förstås grundfalskt.
Marit Paulsen är i stället en oerhört medveten och skicklig politiker som vet precis vad hon gör och i den mån hon skulle tveka, snabbt inhämtar tipsen från PR-konsulterna. Hon är till yrket politiker och författare med ett drygt dussin böcker bakom sig. Politiskt började hon som socialdemokrat men insåg att avancemangsmöjligheterna var mycket större hos folkpartiet där hon raskt blev andre vice ordförande. Hennes insatser i folkomröstningen 1994 för att få Sverige att gå med i EU kan ha avgjort den saken (på kuppen blev hon hedersdoktor vid Chalmers!). Sen satt hon i EU-parlamentet i en femårsperiod 1999-2004. I Euroomröstningen 2003 försökte hon göra om tricket från 94, men det gick inte den gången. Nu är det alltså dags igen för en ny period och nu har lönen höjts till 80,000 i månaden plus resor och expenser. Jag tror vi är många som gissar att det spelar en viss roll för Marit. Men är hennes framgångar oförtjänta? Nej, verkligen inte, hon är superskicklig. Men en oskyldig tant är hon minst av allt och det tycker jag behöver sägas.

Sanitetshistoria
Wer eine Reise tut has was zu erzählen, som tysken säger och det tänker jag inte översätta. Som bekant är det knappt några ungdomar som vill lära sig tyska, vilket jag har en intuitiv förståelse för, men ändå beklagar. Det visar sig nämligen att den tyska jag en gång lärde mig finns kvar i bakhuvudet och låter sig återupplivas. Så ta chansen, pröva på lite av detta mjuka och vackra språk.
Alltnog. Jag ska först berätta om att en gång så där för fyrtio år sen så gästades socialdemokratiska studentklubben i Lund av LO-ekonomen, lundaförfattaren m.m. Nils Kellgren. Med honom åt vi pyttipanna i det lilla rum i AF-huset som jag tror hette TUA-rummet. Kellgren berättade då att på den plats vi satt så var det i slutet av 30-talet en stor herrtoalett. Studentvärlden då var i ännu högre grad än i dag djupt spritbemängd. Och som exempel på detta berättade han att på denna toalett fanns det då ännu en s.k. vomitoar, en utrustning mest känd från Tyskland. Det var en stor emaljerad vask i ett hörn, kompletterad med två rejäla vägghandtag.
Första gången jag kom till Hofbrähaus i München gick jag raka vägen till toaletten för att kolla om det fanns en vomitoar där. Jo, det fanns det, precis som jag beskrivit här. Nu var jag där igen i förra veckan och då var den ursprungliga utrustningen borta. I stället fanns i ett bås en modernare anordning, åtkomlig från alla håll och försedd med rinnande vatten, faktiskt påminnande om en dopfunt. Är då de ursprungliga vomitoarerna helt borta? Nej, mitt ressällskap kunde när vi besökte ett annat värdshus berätta att där, på damtoaletten, fanns en av den klassiska sorten.

Från det depraverade Berlin
När vi ändå var ute och reste åkte vi förstås till Berlin också. och när man är där räcker det inte med att dricka öl, man vill också ut på andra dåligheter. Vi gick på Café Burger på Torstrasse, inte så långt från Alexanderplatz. Det är ett gammalt plyschigt och bedagat kafé och där öppnas, andra och fjärde lördagen var månad, Russendisko under ledning av en man som heter Wladimir Kaminer, också känd som författare. Ursprungligen var det ett ställe där emigranter från Sovjet träffades för att dricka och dansa disco till hemlandets musik. De sista åren har ryktet om stället spritt sig bland oss som gillar häftig musik. Efter flera skivor med namnet Russendisko är det nu ren kult. Det är t.o.m. så att Röda Kapellet spelar en av deras låtar, i Sverige döpt till ”Lördagskväll i Minsk”. Musiken karakteriseras av dem själva som „zwischen Zigeuner-Punk, Balalaika-Rock’n’Roll und Klezmer-Ska“.
Det skulle börja klockan åtta, men det var först efter elva som det blev lite liv och dans. Vid tolv var det fullt ös och vid ett var det rejäl trängsel. När man har dansat till den musiken en halvtimme hamnar man i lätt trance, detta även utan den vodka som förtäres på stället. Vid halv två gick vi gamle hem och missade därmed programpunkten Götterdämmerung som var utsatt till 03.00 och det Party med Kaminer som skulle börja 04.00. Enligt uppgift brukar öset hålla på till en bit in på söndagsförmiddagen.
Ja, så går det till i de stora världsstäderna. Missa inte Berlin! Trevlig sommar!

Tvåstatslösning med förbehåll av Gunnar Stensson

I förra numret av Veckobladet citerade vi en kommentar av ordföranden för den judiska lobbygruppen Antidefamation League i USA, Abraham Foxman, till Chabad-Lubavitch-rabbin Friedmans uttalande att judar borde döda sina arabiska grannar, alla män, kvinnor och barn. Foxman deklarerade att han inte var förvånad att det fanns rabbis med sådana tankar men att han var förvånad över att tidskriften Moment hade publicerat dem.
I en kommentar till Netanyahus svarstal i söndags till president Obamas tal framhöll nu Foxman att den viktigaste aspekten av Netanyahus tal var beskrivningen av hur en framtida palestinsk stat skulle se ut. Villkoret för Israels erkännande av en palestinsk stat var att det internationella samhället garanterade att den var demilitariserad.
Abraham Foxman var uppenbart störd av att debatten mellan Obama och Netanyahu förts offentligt och uppmanade USA och Israel att i fortsättningen undvika att diskutera i pressen. Detta gällde särskilt frågan om bosättningarna. Han hoppades att det skulle gå att nå framsteg i den anda av samarbete som präglade den historiska vänskapen mellan de två nationerna.
Bosättningsfrågan är central. I själva verket har Israel redan i vägkartan för fred lovat att stoppa bosättningarna, men trots detta vill Netanyahu att de ska fortsätta att utvidgas i takt med den naturliga tillväxten.
Netanyahus krav att Jerusalem ska tillhöra Israel kan inte accepteras av den muslimska världen. En förutsättning för fred är att Jerusalem får status som öppen stad också för muslimer och kristna.
”Våra viktigaste krav är att ockupationen upphör, en rättvis lösning för det palestinska flyktingarna och ett stopp för bosättningarna”, sa den palestinska myndighetens talesman Abu Rudeinah.
Däremot betecknade han Netanyahus villkor att den framtida palestinska staten skulle vara demilitariserad som ”en detalj” som kunde lösas i förhandlingar.
Den palestinske förhandlaren Erekat sa att Obama måste tvinga Netanyahu att tillämpa den överenskomna vägkartan för fred. Alternativet var våld, kaos, extremism och blodspillan.
Han sa också att den palestinska myndigheten måste nå enighet med Hamas.
Hamas-representanterna i Gaza förkastade Netanyahus tal: ”Han utplånade flyktingarnas rätt att återvända och erkände inte Jerusalem som huvudstad i en oberoende palestinsk stat.”
De motsatte sig också Netanyahus villkor att Israel skulle erkännas som en judisk stat, eftersom det innebär att en miljon arabiska invånare utesluts som likvärdiga invånare.
President Obama och EU har hälsat accepterandet av en tvåstatslösning som ”ett viktigt steg”, men är annars avvaktande.
Företrädare för den israeliska högern säger att Netanyahu förverkat deras stöd i och med accepterandet av en tvåstatslösning.

Sex frågor som måste besvaras beträffande tvåstatslösningen
Nu när Obama lagt sin tyngd bakom begreppet tvåstatslösning kan det mycket väl komma att bli verklighet om några år. Världsopinionen ger den ett överväldigande stöd. Det gäller inte minst flertalet israeliska judar.
Men vad innebär en tvåstatslösning, frågar Immanuel Wallerstein. Sex konfliktpunkter måste lösas.
Den första punkten gäller suveräniteten. Palestinierna föreställer sig förstås en fullt suverän stat. Men Israels politiska ledare är inriktade på en begränsad suveränitet. Det gäller t ex de väpnade styrkorna, kontrollen över gränserna och luftrummet.
Den andra punkten gäller gränserna. Både PLO och Hamas menar att det är en enorm eftergift redan att acceptera 1967 års gränser. De accepterar självfallet inte bosättningar i det ockuperade området och östra Jerusalem.
Den tredje punkten gäller den inre demokratin i Israel. Kommer icke-israeler också i fortsättningen ha begränsade medborgerliga rättigheter?
Den fjärde punkten handlar om huruvida de båda staterna definieras som sekulära stater eller som religiösa. Blir den palestinska staten en muslimsk stat? Kommer Israel fortsätta att vara en judisk stat?
Den femte punkten handlar om rätten till återvändande. Israel grundades på rätten för alla judar att återvända. De araber som fördrevs ur Israel kräver rätten att återvända. Detta har varit den svåraste knuten i hela den historiska debatten. Den handlar både om demografi och land. Palestinierna skulle möjligen kunna tänkas acceptera en symbolisk lösning om alla andra frågor löstes på ett sätt som de anser vara rimligt.
Slutligen gäller det bosättningarna. Palestinierna skulle kanske kunna acceptera att några bosättningar blev kvar där de är belägna. Men det är knappt troligt att bosättarna skulle acceptera vare sig att bo i en palestinsk stat eller att frivilligt återvända till Israel.

Vad har Obama gjort?
Han har intagit en fast hållning i två punkter som den nuvarande ultrahöger-regeringen vägrar att acceptera: Ingen fortsatt utbyggnad av bosättningarna och genomförandet av en tvåstatslösning. Det är positivt och modigt handlat i det amerikanska inrikespolitikiska sammanhanget.
Men det kan riskera möjligheten till en verklig lösning. Antag att Netanyahu accepterar båda punkterna och sedan vänder sig till Obama och kräver att palestinierna gör motsvarande medgivanden. Han kommer att kräva medgivanden på alla de punkter som listats ovan – och det är punkter där palestinierna inte kan göra några eftergifter.
I så fall blir Obamas modiga gest inget annat än en sorts distraktion från de verkliga underliggande problemen.

Demokratisk Vänsters profil i Lunds budget

Efter 19,5 timmars debatt klubbades på onsdagen vid 18-tiden Lunds kommuns budget för nästa år. Det blev borgarnas förslag rakt över som gick igenom. Det är en budget för social nedrustning och ekologisk ohållbarhet.

Detta är inte rätt plats att göra en fullständig redovisning av redovisning av Demokratisk Vänsters budgetförslag (än mindre skildra övriga oppositionens alla ställningstaganden). Fast nog finns det goda skäl. Sydsvenskan skrev nämligen samma dag som budgetmötet inleddes att DV inte hade något eget budgetförslag. Vilket i högsta grad var felaktigt. Vad DV:s företrädare, Sven-Bertil Persson, sagt till tidningen var att DV inte hade något eget budgetförslag till det kommunstyrelsesammanträde som föregick fullmäktigemötet. Anledningen till detta är helt enkelt att DV saknar förslags- och rösträtt i styrelsen. Till denna information lade Sven-Bertil att DV kommer att ha en hel del förslag gemensamma med övriga rödgröna partier, i skoldelen närmast V, men att vi givetvis ger en speciell DV-profil åt vår budget med egna förslag. Innebörden av detta missförstods av tidningen.

Mindre till bilar, mer till parker
DV:s budgetprofil kan sammanfattas med att vi la ett budgetförslag för ett solidariskt, rättvist och ekologiskt hållbart Lund.
Bland de förslag som var DV:s ”egna” märks bland annat en förhållandevis kraftig omflyttning av investeringspengar från kapacitetsöknar för biltrafiken till investeringar i parkförnyelse, inklusive lekplatser samt satsning på att rusta upp vattenanläggningarna på Klostergårdsfältet och i St Jörgens Park. (I detta yrkande instämde glädjande nog V och MP). Två miljoner ville vi också avsätta för att Lunds kommun äntligen ska komma igång med den inom gång- och cykelområdet viktigaste satsningen av alla: att fysiskt skilja gångbanor från cykelbanor. På driftbudgeten yrkade vi på ytterligare 3 miljoner till park- och leksplatsunderhåll, samt förbättrad underhåll av gång- och cykelbanor. Vidare ville DV avsätta pengar för Lunds deltagande i Earth Hour nästa år. (Kommunen deltog i år, men det var ett synnerligen passivt deltagande).

Satsning på utbildning, arbetsmarknad och äldeomsorg
DV vände sig också, tillsammans med den övriga oppositionen, mot nedskärningarna inom den sociala sektorn, inklusive den kraftiga bantningen av arbetsmarknadsprojekten. På skolans område ville ville vi påbörja kompensationen för de nedskärningar som gjort under de senaste åren, och vi yrkade på en kraftig höjning av anslagen till Komvux, vilket även var en S-yrkande. Inom äldreomsorgen ville vi tillsammans med de andra rödgröna partierna ge anslag för kvalitetshöjning och stoppa fortsatt utförsäljning av verksamheten till privata storföretag.

Ingen höjd kollektivtrafiktaxa – och begränsad höjning av koloniarrendena
Beträffande taxan i stadstrafiken och färdtjänst yrkade DV (liksom V) att den inte ska höjas. S och MP ville höja kontanttaxan i stadstrafiken med 1 krona. Borgarna har som bekant beslutat nt höja stadsbusstaxan med 2 kronor och färdtjänsttaxans grundbelopp med 1 krona. Höjningen av koloniarrendena ville vi, tillsammans med övriga oppositionen, begränsa till högst 20 procent.

Ej full täckning för löneökningar
Förutom förslag på anslagshöjningar inom preciserade verksamhetsområden la DV också förslag om att i budgeten fullt ut lägga in pengar för löneökningar. De borgerligas, och tyvärr också socialdemokraternas, budgetförslag byggde på deras helt ogrundade tro på att löneökningen nästa år ska stanna på en procent. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting blir löneökningarna knappast under två procent. Drygt 32 miljoner (varav 7 till jämställda löner) ville därför DV, V och MP lägga till borgarnas förslag. (DV sa också nej till det generella sparbetinget på 1 procent som borgarna lagt ut).
Eftersom kommunen måste betala ut de löner som parterna centralt kommer överens om innebär det att alla löneökningar över 1 procent leder till ytterligare nedskärningar i verksamheten. Lönehöjningar på 2 procent skulle blåsa bort det mesta av de ”satsningar” som S lagt in i sin budget om S-förslaget blivit antaget.

DV - enda parti med ett budgetförslag i balans
Finansieringen då? Kostar inte DV:s förslag en massa pengar. Jovisst. Totalt ville DV öka på borgarnas budget med ca 180 miljoner. Det kan låta mycket, men om man betänker att kommunens nettobudget för den årliga driften nu ligger på nästan 4 300 miljoner är det inte några svindlande summor det gäller.
Till skillnad från samtliga andra partier var DV berett att fullt ut finansiera utgifterna med intäkter och lägga en budget i balans. Hade vårt budgetförslag gått igenom så hade vi yrkat på en skattehöjning på 1 krona. Nu avslogs samtliga förslag, varför vi i den slutliga omröstningen om skattenivån valde att rösta med de tre andra oppositionspartiernas förslag om en höjning på 40 öre. Detta belopp är identiskt med de sänkningar av skatten som borgarna genomfört efter valet 2006

Ohållbart
Är det då inte oansvarigt med en så kraftig satsning mitt under ekonomisk kris?
Vi menar att det vore oansvarig att inte satsa på att upprätthålla och utveckla den kommunala servicen just nu under krisen. Nedskärningar leder till att fungerande verksamheter slås ut, att servicen försämras (vilket drabbar de mest utsatta sociala grupperna hårdast) och att det kostar stora summor att bygga upp verksamheter igen. Att som övriga partier låna till konsumtion menar vi är ekonomiskt ohållbart. Borgarna måste låna minst 26 miljoner för driften. Hade t ex MP:s budgetförslag gått igenom blev lånebehovet för driften 70 miljoner och i V:s fall ca 100 miljoner. Att låna för den dagliga driften av den kommunala verksamheten är inte hållbart. Och med tanke på nästa års val: ska en eventuell ny rödgrön majoritet ha som första uppgift att inarbeta ett gigantiskt underskott och avbetala en stor låneskuld – vad blir det då av möjligheterna att driva en rödgrön politik?

Kommunalskatten – ingen ”platt” skatt
Men nog drabbar kommunalskatten de med låga inkomster väldigt hårt? Kommunalskatten är ju inte progressiv, dvs alla betalar ju samma procentsats rakt över? Nej, så är det inte. Det finns, genom grundavdraget, en viss progressivitet (innan brytpunkten för statsskatten nås) i kommunalskatten. Beroende på grundavdragets konstruktion är k-skatten inte platt. Grundavdraget är, i procent av inkomsten, högst vid låg inkomst och minskar sedan successivt i de högre inkomstklasserna. Den som har en lön på 10 000 kr/mån får därför betala ca 52 kr/månad mer i skatt vid en skattehöjning på 1 krona (inte 100:- mer vilket skulle vara fallet om k-skatten vore helt platt). Skattehöjningen blir för de allra lägsta inkomstnivåerna mindre än de höjningar av månadskortet i stadstrafiken som borgarna genomfört.
Avslutningsvis: Det blir kärva år framöver för de kommunala verksamheterna och för de lundaborna. Får borgarna lägga en budget även för år 2011 blir nedskärningarna ännu större. Och underskottet hamnar på 160 miljoner kronor. Som måste lånas upp och betalas i framtiden. Det är en social och ekologisk nedrustning det handlar om. Och borgarna kan nöjda och belåtna skylla allt på den ekonomiska krisen.
Ulf Nymark, Demokratisk Vänster

Borgerlig marknadsfundamentalism förstör utlandsföddas utbildning av Gunnar Stensson

”Personaluthyrning”, så kallades den organisationsmodell för modersmålsverksamheten som utbildningsnämnden beslöt genomföra den 14 maj 2008.
Modersmålsundervisningens rektor och personal protesterade liksom rektorerna på grundskolor och gymnasier. Protesterade gjorde också de elever och föräldrar som drabbades. Det nya beställarsystemet skulle innebära minskning av verksamheten, kaos i administrationen och ökade administrationskostnader.
Men modersmålsundervisningens röst är svag, den består av flera etniska grupper och dem kan man lätt nonchalera.
Så höstterminen 2008 satte man igång enligt den nya modellen. Systemet gnisslade. Missnöjet växte. På våren 2009 gick det inte längre att nonchalera problemen. Det blev nödvändigt att utreda frågan. Uppdraget gick till Jan Pernevall.

Volymminskning av modersmålsundervisningen 13,6 procent!
Jan Pernevalls utredning som presenterades 1 juni avslöjade en betydande kvalitetssänkning. Modersmålsundervisningens antal veckotimmar har sjunkit med 13,6 procent och kostnaden per elev har minskat med 12,1 procent. Flertalet elever har bara en lektion på 40 minuter i veckan.

Sönderstressade modersmålslärare.
Modersmålslärarnas arbetsbörda har ökat. 90 procent av lärarna anser att de har för mycket att göra. 46 procent av lärarna tycker det är svårt att varva ner. 51 procent upplevde ofta, mycket ofta eller alltid trötthet i arbetet., 55 procent besväras av muskelspänningar, 36 procent har sömnproblem. Några har utsatts för negativ särbehandling på grund av etnicitet, kön eller tro. Sjukdomsfrånvaron har ökat till följd av stressen. Rektorernas tvingas ägna mer tid åt adminstration.

Utredarens sammanfattning och förslag
Utredaren sammanfattar: Modermålsundervisningen är en omfattande verksamhet som i år berört 2351 barn. Volymen av undervisning har sjunkit med 13,6 procent. Debiteringssystemet är otroligt svårarbetat. Ett läsår har förflutit utan att ordentliga scheman kunnat utvecklas. Det är mer än hög tid att skaffa nytt datorstöd. Arbetsbelastningen är mycket hög.
Den chockade utredaren avslutar med några förslag för att reparera de skador det nya systemet åsamkat lärare och elever.
1. Chefen för modersmålsverksamheten bör få ökat inflytande över operativa beslut och administrativa rutiner. (Det vill säga en återgång till det som gällde innan det katastrofala nya systemet började tillämpas)
2. Ett nytt skräddarsytt debiteringssystem måste införskaffas. (kostnad?)
3. Tills det har skett måste den administrativa personalen förstärkas med en projektanställning på minst halvtid.
4. Biträdande chefen för Modersmålsundervisningen ska vara schemachef. Lärarna på modermålsundervisningen ska gör förslag. De formella besluten tas av rektorerna.
5. Ett enhetspris bör införas från 2010.
6. Minsta tid som erbjuds bör vara 40 minuter per vecka. (inte alla får så mycket)
7. Modersmålsverksamheten svarar för inköp av läromedel och debiterar skolorna. (Rektorerna har inte klarat det och många barn har långa tider varit utan läromedel).
8. Tremånadersregeln slopas, dvs ingen uppsägningstid
9. Skolorna bör faktureras två eller fyra gånger per

Ett förlorat år för modersmålsundervisningen.
Krav på att stoppa ”Personaluthyrningsmodellen” framfördes redan i februari i fullmäktige, men majoriteten valde att köra på.
Det är inte första gången de borgerliga partierna attackerar modersmålsundervisningen. Under 1990-talet anklagades den för ineffektivitet. I början av 2000-talet beslöt en borgerlig majoritet om en utredning. Utredningen visade att modersmålsundervisningen i Lund var bäst i landet och partierna som begärt utredningen stod där med lång näsa.
Den här gången gav de sig på den utan någon utredning alls. När uppföljningen nu görs står de där med skammen.

Fyrpartimotion till Lunds kommunfullmäktige

Fond för klimatinvesteringar
EU och Sverige har åtagit sig att minska koldioxidutsläppen från fossila källor. Sveriges regering har satt målet att minska koldioxidutsläppen med 40 procent till år 2020 (i förhållande till år 1990). Lund försöker via engagemanget i ”Klimatkommunerna”, LundaMaTs och genom LundaEko, Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling, ta sin del av ansvaret. De åtgärder som har genomförts har minskat ökningstakten av koldioxidutsläppen, men inte lyckats minska de totala utsläppen.
Kommunens egna verksamheter är en stor källa till koldioxidutsläpp, och någon påtaglig förbättring av emissionsnivåerna kan inte skönjas. Nya grepp måste tas, inte minst vad gäller finansieringen, vilket är nödvändigt för att få fram resurser i ett ansträngt kommunalekonomiskt läge. Nedan skissar vi en möjlig väg, som vi menar har förutsättningar att verksamt bidra till att begränsa kommunens klimatpåverkan. I bästa fall skulle den också kunna bli en förebild för såväl andra kommuner som näringsliv.

En avgiftsfinansierad klimatfond
Vi föreslår att möjligheten att införa en intern koldioxidavgift prövas. Syftet med avgiften är dubbelt: dels att skapa incitament för förvaltningarna att minska koldioxidutsläppen, dels att finansiera satsningar på miljövänligare teknik.
Koldioxidavgiftens storlek bestäms av den mängd fossil koldioxid som respektive förvaltnings verksamhet ger upphov till, i första hand gällande transporter (inkl. persontransporter i tjänsten). Avgiften betalas sedan in till en för kommunen gemensam, central klimatfond.
En koldioxidavgift bör utformas enligt följande kriterier:
1. Den skall vara låg i början och därmed enbart svagt styrande, men stiga för varje år och få en allt mer styrande effekt. På det sättet får verksamheterna en god möjlighet att ställa om transporterna i miljöanpassad riktning, vilket sålunda leder till en lägre avgift.
2. Beräkningen av respektive förvaltnings koldioxidutsläpp bör kunna kopplas direkt till miljöledningssystemet.
3. Koldioxidavgiften skall återföras till förvaltningarna och användas för att minska koldioxidutsläppen. Den får därmed en dubbel effekt. Samtidigt som koldioxidutsläppen innebär en kostnadsfördyring skapar avgiften incitament för att nedbringa utsläppen. För att investera i koldioxidsnål teknik och/eller organisation kan förvaltningarna få bidrag från fonden.
4. Avgiften ska vara enkel att administrera och medföra så litet merarbete som möjligt.
5. Externa anslag bör vara möjliga att söka och få för ett sådant initiativ. Detta ska noggrant undersökas för start av projektet.

I en inte alltför avlägsen framtid…
Flera av kommunens nämnder betalar in koldioxidavgifter till Lunds kommuns klimatfond och det finns nu medel för många av de klimatinvesteringar som behövs. Många nämnder tar i sin internbudget upp investeringar för att minska koldioxidutsläppen och därmed avgiften till klimatfonden.
Den nämnd som önskar kan få stöd från klimatfonden för att inköpa klimatvänligare bilar. Klimatfonden har även använts för att energieffektivisera uppvärmningen i alla våra skolor och förskolor och inte minst bidra till kommunens andel i det nya sidospåret till Lundalänken.
Vi hoppas att med vårt förslag nå två mål:
- att stimulera till minskade koldioxidutsläpp
- att skapa en klimatfond som möjliggör nya klimatinvesteringar.

Vi föreslår därför kommunfullmäktige att besluta att ge kommunstyrelsen i uppdrag att lägga fram förslag att införa koldioxidavgift och klimatfond i motionens anda
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster
Rolf Englesson, Miljöpartiet de gröna
Björn Abelsson, Socialdemokraterna
Mats Olsson, Vänsterpartiet

Privatiserade krig av Anders Davidson

Sedan Barack Obama tillträdde har antalet Private Security Contractors i Afghanistan ökat med 29 procent och är nu närmare 70.000. I Irak med 23 procent till över 132.000 man. Oklart om "personal" från Triple Canopy, tidigare Blackwater, är medräknad.
Till det en planerad och inledd militär "surge". Ockupationen har långt fler kängor på marken än Sovjetunionen hade.

Låt Asa 7, Kenneth, 13, och Patrik Vuvu, 14 år STANNA!

Insamlingen har 989 Underskrifter!
Deras pappa är försvunnen i Kongo. Deras mamma har gått underjorden i Sverige. Nu ska Asa, Patrik och Kenneth utvisas till hemlandet, enligt ett beslut från Migrationsverket.
Asa 7, Kenneth, 13, och Patrik Vuvu, 14 år, har fått sin dom av migrationsverket. De ska skickas tillbaks till Demokratiska republiken Kongo, det land de i skräck flydde ifrån.
– Jag väljer hellre att dö snabbt, än att bli torterad, säger Patrik.
Ju fler namn desto större sannolikhet att de får stanna !
Läs mer om fallet i NVP (Nacka Värmdö Posten)
Till namninsamlingen

En strategisk revolution i Mellanöstern av Gunnar Stensson

Att hela den muslimska världen gläder sig åt det försoningstal som Barak Obama höll i Kairo är självklart. EU har redan inlett en omprövning och förändring av sin politik i Mellanöstern.
I Israel är konflikten mellan USA och den israeliska regeringen en huvudfråga. Den israeliska tidningen Haaretz skriver: ”För Israel är Obamas Kairotal inget mindre än en strategisk revolution. Under Bush-eran var Israel USA:s främsta partner i kriget mot terror och åtnjöt militär operationsfrihet mot palestinierna, Hizbollah och Syrien i gengäld mot tillbakadragandet av bosättningarna i Gaza. Under Obama måste Israel genomgå en omskolning och kommer ännu en gång få gå igenom ett test beträffande sitt stöd till USA:s intressen i Mellanöstern.”
Om talet skriver Haaretz vidare: ”Detta är en stor ledares tänkande, en man som vandrade med visdom mellan Holocaust och Nakba (fördrivningen av palestinier), mellan israeler och palestinier, mellan amerikaner och araber, mellan kristna, judar och muslimer.”
I en annan artikel med titeln ”Obama framträdde i Kairo som en sann vän till Israel” skriver den ansedde journalisten Gideon Levy: ”En ny tid gryr. En amerikansk president talar om förhandlingar med Iran utan villkor eller tysta hot, är till och med villig att acceptera att Iran har tillgång till civil kärnenergi, en president, som talade om Hamas som en legitim organisation som representerar en del av det palestinska samhället men som avstå från våld; som talade med empati om det palestinska lidandet, som, tro det eller ej, talade om säkerhet inte bara för israeler utan också för palestinier, som sa att bosättningarna är olagliga och som manade till kärnvapennedrustning i hela regionen.”

Obamas fiender och Sydsvenskans behov av omskolning.
De traditionella judiska påtryckningsgrupperna i USA har redan inlett striden mot president Obamas Mellanösternpolitik. Republikanerna samlar sig till attack. Gideon Levy konstaterade att Obamas ansikte fårats och att hans hår grånat: han åldras hastigt.
Vid sidan av de salongsfähiga judiska påtryckningsgrupperna finns den judiska extremism som har de fem moseböckerna, Torahn, som ideologisk källa. En viktig strömning i det sammanhanget är Chabad-Lubavitj-rörelsen som ägnar sig åt att omvända sekulära judar, men som också är oförsonlig mot palestinierna.
Chabad-Lubavitj-rörelsen är tvetydig: å ena sidan visar den utåt upp ett kärleksfullt ansikte, som till exempel lockat Bob Dylan, å den andra propagerar den i hemlighet för terror mot palestinierna.
Det är viktigt att ta upp den lokalt här därför eftersom den har en stark institution i centrala Malmö och för ett par år sedan försökte vidga sitt inflytande också till Lund genom att starta en friskola här under den tid då jag var ordförande i utbildningsnämnden. Det är lätt att finna dess hemsidor i Malmö, Stockholm och Berlin på nätet. Rörelsen var aktiv under debatten om matchen och har säkert förbindelser med Sydsvenskan.
Sydsvenskan har nästan inte alls kommenterat omvälvningen i den amerikanska Mellanöstern-politiken och Obamas tal i Kairo. Det är kanske inte så konstigt med tanke på ledarsidornas sedan nästan tio år ingrodda Bushretorik. Sydsvenskans tänkande under Bush-åren är oförenligt med den nya Obama-strategin. Sydsvenskan har samma behov som Israel av en omskolning.
Vi presenterar under Pressgrannar en genomgång av en aktuell amerikansk debatt om Chabad-Lubavitch-rörelsen, hämtad ur Haaretz.
President Netanyahu har aviserat att han tänker hålla ett mottal till president Obamas Kairotal nu, söndagen den 14 mars. Vi tar upp det i nästa nummer av Veckobladet som är det sista före sommaren

Atomkraft – nej tack av Sven-Hugo Mattsson

"Atomkraften vill vi successivt fasa ut med tanke på sysselsättning och välfärd”, skriver vänsteralliansen i en debattartikel. Den skall alltså inte fasas ut i takt med att förnybar el tillkommer. Skrivningen är den Socialdemokraterna haft i 30 år och har lett till att vi har mer atomkraft än någonsin. Mitt tips är att vi nu kommer att använda atomkraft i många årtionden till, ja frågan är om den inte blir evig. Vi kommer alltid att vilja ha mer välfärd, en välfärdsstat blir aldrig färdigbyggd eftersom nya behov ständigt tillkommer. Sen vi började ladda reaktorerna har vi mestadels haft hög arbetslöshet eller som nu massarbetslöshet. Så var finns sambandet? Välfärd, sysselsättning och atomkraft är enheter som i stort lever sitt eget liv.

Välfärden
Välfärden drivs uteslutande av att vi är villiga att betala till densamma. Förutsättningen för mer välfärd är att vi höjer skatter, då drar vi också undan pengar för mer konsumism och reklam, som är mer elberoende. Man kan till och med se det tvärtom, höj skatter på energi och satsa de pengarna på välfärd.

Sysselsättning
Som skrivet, vi har mer atomkraft än någonsin och massarbetslöshet. Det finns ingen som nu har svaret på hur vi kan få ner arbetslösheten till acceptabla nivåer. Inte ens de som vill höja kommunalskatten eller nybyggnation har svaret på massarbetslösheten. Det är marknaden och tillväxt vi har att lita till och det gör inte mig trygg. Skall vi få ner arbetslösheten på politisk väg måste vi minska arbetstiden, men inte ens det är en säker väg.

Atomkraft
Mot atomkraften står förnybar energi. Energi som inte ger avtryck till kommande generationer i form av avfall och ökande växthusgaser i atmosfären. Därför är det konstigt att Vänster-
och Miljöpartiet ändrar ståndpunkt i ett läge just när de förnybara energislagen kommer.
Vänsteralliansen skriver att vi har ett överskott på el och påpekar att de förnybara energislagen kommer i stor skala. Så varför inte en skrivning som innebär att atomkraften fasas ut den takt förnybar energi tillkommer? Förutsättningen för de förnybara källorna att komma fram är att atomkraften samtidigt fasas ut så det inte finns någon tvekan om satsning.

Linje 3
Det finns inget linje 3-parti längre. Ett parti som för linje 3 vidare måste ha skrivningar som innebär att det finns ett värde i sig att få bort atomkraften, inte hänga upp det på något som knappast har med saken att göra.
Partier har rätt att ändra uppfattning. Men själv känner jag mig blåst, jag trodde att atomkraften skulle vara borta senast 2010. Det fanns väl till och med ett riksdagsbeslut i den riktningen.? Allt arbete för linje 3 visar sig nu förgäves. Men jag konstaterar att det finns ännu större anledning och förhoppningsvis förutsättning att bilda ett nytt vänsterparti.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Ella Svensson, en av den svenska grundskolans mödrar, är död av Gunnar Stensson

Vi blev vänner under mitt år på Lärarhögskolan i Malmö 1970 – 71, då hon var min avhållna metodiklektor i historia och samhällskunskap.
Säkert är hon ihågkommen av många andra lärare i Lunds grundskolor och gymnasier som utbildades vid Lärarhögskolan under 1970- och 80-tal. Hon dog nyligen vid 91 års ålder, och det har gått ett par år sedan vi sist talades vid.
Ella arbetade som ung i sekretariatet för 1946 års Skolkommission. Där skapades den svenska grundskola som genomfördes efter ett riksdagsbeslut 1962. Hon älskade den och försvarade modigt de demokratiska principer som den byggde på. Den var i högsta grad ifrågasatt av äldre lärare.
Från 1968 och till pensioneringen arbetade hon med grundskolebarnen i området runt Heleneholm och Almhög. De var inte alltid lätta att tas med. Men hon hade en kombination av empati, uthållighet och kraft.
Som fredskämpe och internationalist var hon framför allt engagerad i Gandhi och hans ickevåldsideologi. Hon var en av grundarna till organisationen ”Lärare för fred”.
Framför allt var hon en radikal demokrat, i klassrummet bland eleverna, i samhället och i det socialdemokratiska partiet. Hon hade fyllnadstjänstgöring på Heleneholmsskolan, så under många år var vi kollegor och möttes nästan dagligen.
Ella var en god och vänlig människa. Ändå var hon kontroversiell, just för att hon alltid framträdde som radikal demokrat och jämlikhetsförespråkare.

Demokrati är målet, inte medlet av Gunnar Stensson

Anders Ehnmark presenterade i Sydsvenskan 8/6 Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, ”Hegemonin och den socialistiska strategin”, Glänta/Vertigo.
Fast han inte säger det direkt framgår det tydligt att Ehnmark ser socialismen som ett steg på vägen till demokrati, inte tvärtom. Han anser sig få stöd för den tanken hos bokens författare. ”Demokratin är en oändlig ifrågasättande process”, skriver de.
Ehnmark kommenterar: ”Det som föresvävar dem är ett medborgarstyre under utvidgning, en radikal demokrati som tränger in överallt”.
Ord som medborgare och medborgarstyre är främmande för den svenska vänsterns traditionella språkbruk. Det fick jag mycket klart för mig när jag föreslog en formulering med utgångspunkt från begreppet medborgare som beteckning på det parti som till slut fick namnet Demokratisk vänster.
De idéer och värderingar som DV företräder och försökt utveckla under rubriken frihetlig socialism sammanfaller nära med den diskussion Anders Ehnmark för och under lång tid fört. Kanske vore det bättre att utgå från själva partinamnet.
Ehnmark citerar också den franske historikern Pierre Rosanvallon som nyligen gett ut en essä med titeln ”Den demokratiska legitimiteten” (Seuil). Rosanvallon hävdar att vänstern delvis har tänkt på fel sak, socialism, inte demokrati.
I VPK Lund var dessa tankar levande under 70- och 80-tal. 1977 genomfördes en demonstration under parollen: ”Ingen demokrati utan socialism. Ingen socialism utan demokrati”.
Senare generationer i V Lund genomdrev en återgång till en traditionell marxistisk linje där man ensidigt höll fast vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital och den traditionella synen på partiet.
DV:s utbrytning kan ses som ett förkastande av V:s återgång till en passerad hållning och som ett fullföljande av den tidigare demokratilinjen.
Det måste dock framhållas att den motsättning mellan marxism och demokrati som borgerliga media hamrat in under 150 år inte alls är självklar. Ett bevis är naturligtvis den utveckling av socialdemokratiska partier som ägde rum redan för hundra år sedan.
Marx måste ses i det tidssammanhang där han verkade. Den begränsade parlamentariska demokrati som växte fram under 1800-talet avfärdade han som en skendemokrati. Han såg den demokratiska rösträttskampen som ett steg på vägen till socialism. Han ansåg sig vara realist när han hävdade att socialismen i ett övergångsskede måste innebära ”proletariatets diktatur”. Det var hans stora misstag, men det var en konsekvens av hans låsning vid den på förhand givna motsättningen mellan arbete och kapital.
När den motsättningen var löst skulle enligt Marx kommunismen inträda. I Marx föreställningsvärld var den ett tillstånd av fred och demokrati, utan statligt tvång, ett samhälle där alla människor kunde utveckla sin fulla kreativa potential. Den tanken är inte någon motsats till tanken på en allt genomsyrande demokrati.
Den tankeriktning som Ehnmark presenterar och själv är en representant för har framtiden för sig. Det visar inte minst EU-valet. När de som är unga idag röstar, väljer de demokratiska, gränsöverskridande, anticentralistiska partier som MP och PP.
De är främmande för partier som av doktrinära skäl förespråkar en socialistisk nationalism som de motiverar nejet till EU med. De är inte nejsägare. De är EU-kritiska, antinationalistiska demokrater.
Teknikutvecklingen pekar i samma riktning. Valet av Barak Obama till amerikansk president gör det.
Nu är en radikal demokrati möjlig, en demokrati som tränger in överallt, för att ännu en gång citera Anders Ehnmark. I själva verket är den molnliknande antiglobaliseringsrörelsen ett exempel på samma sak, trots det begränsande antinamnet.

Efter ett val av Gunnar Sandin

Vänsterpartiets 5,1 procent i Lund är dess sämsta resultat i något val sen 1973, det vill säga på 36 år. Om jag inte minns fel är det också första gången på lika länge som partiet går sämre lokalt än nationellt. Därför känns det naturligt att börja en valkommentar med att tala om vänstern. Därmed följs också maningen från Lars Ohly att just analysera, att vända på alla stenar och inte slå igen några dörrar.

Den sanna glädjen
Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, lyder ett talesätt. Det är inte generellt sant, men nog fick jag en släng av den känslan när resultaten började komma. Den lilla minoriteten av EU-vänner (V) har varit illa tåld i partiet. Rolf L. Nilson fick plikta hårt en gång. Trots att han lojalt förklarade och motiverade partiets ställningstagande i offentliga sammanhang, förklarade valberedningens ordförande att han inte kunde acceptera en EU-vän som politisk sekreterare i landstinget, och Rolf fick sparken. För några år sen vägrades gruppen Lundavänster för EU att delta med sitt plakat i förstamajtåget, något som för övrigt indirekt drabbade Röda Kapellet.
Överraskad är jag inte över resultatet. Det stämde väl med opinionsmätningarna, exempelvis den som visade att nästan hälften av 2006 års V-röstare numera accepterade EU. Det hade varit roligare om det berodde på att de (som jag) hade kommit fram till detta genom en marxistisk analys, inte bara på realism eller resignation, men det är roligt nog.
Det tycks tidigare ha funnits en insikt om dessa stämningar i partiledningen, eftersom den uttalade som sitt mål att slå vakt om de två befintliga mandaten. Men efter realossegern i miljöpartiet vädrades morgonluft hos nejaktivisterna: EU-kritiker skulle strömma över och det officiella målet fastställdes till tre mandat, vilket var vad partiet hade fram till 2004.
Sen kändes förstås de verkliga stämningarna under valkampanjen. Det fick till exempel Eva-Britt Svensson att i en radiointervju tre gånger (likt aposteln Petrus) upprepa att vänsterpartiet inte drev kravet om EU-utträde. Trots att det finns ett kongressbeslut om saken.
Partikongresser (inte bara V) beslutar så mycket. Det finns ett beslut om att själva EU ska upplösas, eller åtminstone att partiet ska verka för saken.

Anki & Jenny
Mer än halvering mot förra EU-valet: inte underligt att frågan har uppstått om Lars Ohly kan sitta kvar. En som ställt den är Stig Henricsson, som kompletterat med påpekandet att detta är Lars Ohlys tredje stora nederlag.
Den diskussionen bör naturligtvis föras. Men ett sådant beslut bör fattas efter en omfattande diskussion och kanske av en extrakongress. Två som däremot genast bör få silkessnöret om de saknar den goda smaken att stiga av själva är partisekreterare Anki Ahlsten, ett arv från Camilla Sköld Janssons séjour i partiledningen, och informationssekreterare Jenny Lindahl Persson. I andra partier har personer på motsvarande befattningar fått gå efter mindre nederlag än detta.
Jo, Lars Ohly bör naturligtvis avgå såsom ytterst ansvarig även om det inte brådskar. Efterträdaren är given. Med Jonas Sjöstedt i spetsen hade vänsterpartiet inte hamnat i dagens situation. Inte för att han skulle vara en särskilt karismatisk ledare utan för att han står för odogmatisk hållning, tolerans och lyhördhet. Han kunde ha blivit partiordförande för sex år sen om det inte varit för nytraditionalisterna och deras medlöpare, såsom skåningen Vilmer Andersen vilken av allt att döma spelade en avgörande roll i valberedningen.

3,9 nästa gång?
Traddarna (för att använda ett uttryck från en udda men läsvärd VB-skribent) förlorar politiskt i fråga efter fråga. Ekologin lyftes upp i partiprogrammet. Partistyrelsen bejakade det rödgröna regeringsperspektivet. Partiet accepterar att kvalifikationsgränsen sänks vid personval, efter att har varit häftiga motståndare till allt vad personval heter. Nu detta med EU.
En som redan dragit en konsekvens av nederlaget är Anders Neergaard som ju avgick ur partistyrelsen. Men kom ihåg den analys som låg till grund för avhoppet: genom att associeras med de hel- eller halvt EU-vänliga partierna MP och S skulle V framstå som ett opålitligt nejparti och lämna fältet fritt för de verkliga unionsmotståndarna, Sverigedemokraterna. Vi vet hur det gick för dem. Sociologen Neergaard är märkligt döv för stämningarna och förskjutningarna i samhället.
De stämningarna och förskjutningarna har inte gynnat vänsterpartiet. Nationella 5,7 procent 2009 kan mycket väl bli 3,9 procent 2010, och därmed har borgarna den fortsatta regeringsmakten som i en liten ask. De som bryr sej om den svenska vänsterns framtid har anledning att engagera sej i eftervalsdiskussionen.

Chabad-rabbi: Judar borde döda arabiska män, kvinnor och barn

Haaretz 9/6
By Nathaniel Popper, the Forward

Liksom många av Chabad-Lubavitch-rörelsens bästa rabbis har Manis Friedman vunnit många icketroende judars sympati genom sitt karismatiska tal om kärlek och Gud. Det var Friedman som hjälpte till att leda Bob Dylan till Chabad
Men Friedman, som idag reser runt i USA som Chabad-talesman, visade en mindre varm och mjuk sida när han blev tillfrågad hur han tycker att judar borde behandla sina arabiska grannar.

”Det enda sättet att utkämpa ett moraliskt krig är det judiska sättet. Förstör deras heliga platser. Döda män, kvinnor och barn (och boskap)”, skrev Friedman som svar på en fråga ställd av tidskriften Moment i dess ”Fråga Rabbin”-spalt. Friedman hävdade att om Israel följde denna visdom skulle resultatet bli ”inga civila dödsoffer, inga barn i frontlinjen, ingen falsk känsla av rättrådighet och faktiskt, inget krig.”
”Jag tror inte på västerländska värden”, skrev han. ”Genom att leva enligt Torahn blir vi ett ljus för de nationer som lider nederlag på grund av en fördärvlig moral som uppfunnits av människor.”
Friedmans språkbruk som snarast påminner om islamiska extremisters skapade en snabb backlash. Moments redaktör Nadine Epstein sa att efter det att uttalandet tryckts ”har hon fått många brev och mail som svar på rabbi Friedmans kommentarer, och nästan inga har varit positiva.”
Friedman försökte snabbt reparera skadan. Genom en Chabad-talesman gjorde han ett uttalande i tidskriften Forward enligt vilket kommentaren var ”vilseledande” och att han tror att varje granne till det judiska folket ska behandlas som Torahn föreskriver med respekt och medlidande.”
Men Friedmans ord har gett upphov till en debatt om huruvida det finns en mörkare sida bakom det glada ansikte som Chabad-Lubavitch-rörelsen visar upp för världen i sitt vänskapliga närmande till sekulära judar. Mordecai Spector, som ger ut den judiska församlingstidningen i Friedmans hemstad St. Paul, Minnesota sa: ”Lubavitchs offentliga ansikte är utbildningsprogram och främjande av Yiddish-het. Men jag hör ofta det hårda budskap som Friedman uttrycker här.”
”Han för fram budskapet på ett ganska starkt sätt, men jag tror att det mer eller mindre är vad Lubavitch-anhängare anser,” sa Spector, som också ger ut The American Jewish World. Det handlar inte om att älska araber eller en tvåstatslösning eller något sådant. De är fundamentalister. De är våra fundamentalister.”
Abraham Foxman, ordförande för Anti-defamation League och ständig kritiker av arabisk extremism sa att i det judiska samhället ”är vi inte immuna mot sådana åsikter. Det finns människor i vårt samhälle som har dessa rasistiska fanatiska åsikter.”
Men, varnar Foxman, Friedmans åsikter är inte representativa för de Chabad-rabbis han känner. ”Jag är inte chockerad över att det finns en rabbi med dessa åsikter men jag är chockerad över att tidskriften Moment har förlorat sitt publicistiska omdöme och tryckt detta som representativt för Chabad.”
Några dagar efter det att vreden över Friedmans kommentar kommit till uttryck publicerade Chabads högkvarter ett uttalande enligt vilket ”vi är fullständigt oense med varje påstående som antyder att judendomen tillåter godtycklig ödeläggelse av civila liv ens i en krigssituation.”
Uttalandet tillade: ”I enlighet med judisk lag är det Chabad-Lubavitchs entydiga åsikt att allt mänskligt liv är givet av Gud, värdefullt och måste behandlas med respekt, värdighet och medlidande.”
I tidskriften Moment finns Friedmans kommentar listad som Chabads svar på frågan ”Hur bör judar behandla sina arabiska grannar?” efter ett antal svar från rabbis som representerar andra judiska strömningar och som i flertalet fall uttrycker en försonlig attityd till araberna.
Moments redaktör sa att Friedman var ”modig” som uttryckte sina åsikter så klart.
”Amerikas judiska samhälle får aldrig möjlighet att höra sådana åsikter”, sa Epstein, ”inte för att de inte finns utan för att vi sällan frågar Chabad och liknande grupper vad de anser.”
Chabad-rörelsen är allmänt känd för sin hökaktiga linje gentemot palestinierna.; Chabad-rebben Menachem Mendel Schneerson förkastade varje fredsöverenskommelse med palestinierna. Den högste Chabad-rabbin i Minnesota, rabbi Moshe Feller sa att det inte är mitzvah att döda men att judar är förpliktade att handla i självförsvar.”
”Judar i allmänhet försöker rädda andras liv”, sa Feller till tidskriften Forward, ”men om det gäller att rädda våra liv då gör vi vad vi måste göra. Det är den sista utvägen.”
Friedman är ingen perifer gestalt i Chabad-Lubavitch-rörelsen. Han är engelsk översättare för Chababs Rebbe och har grundat Beis Chana, ett nätverk av läger och skolor för judiska kvinnor. Friedman är också en populär talare och skribent i frågor om kärlek och relationer. Hans första bok ”Doesn´t anyone blush anymore?” lanserades med ett citat från Bob Dylan som Friedman satte kontakt med rebben
På sin blogg och facebooksida understryker Friedman sin empatiska vårdande sida. Det var det som gjorde hans kommentar i tidskriften Moment så överraskande för Steve Hunegs, direktor för The Jewish Community Relations Council i Minnesota och Dakota-staterna.
”Rabbi Friedman är en bästsäljande författare som behandlar några av de känsligaste frågorna i vår tid,” sa Hunegs. ”Jag tänker ringa upp honom och tala om detta.”
Men Shmarya Rosenberg, en bloggare och kritiker av Chabad som bor några kvarter från Friedman i Minnesota säger att kommentaren i tidskriften Moment inte skiljer sig från hans erfarenheter av Friedman och många andra Chabad-rabbis.
”Det han uttrycker är en Chabadniks standardåsikt”, sa Rosenberg. ”De brukar bara inte säga det offentligt.”
För sin del modifierade Friedman snabbt uttalandet i Moment. Han berättade för tidskriften Forward att raden om att döda kvinnor och barn skulle ha satts inom citationstecken. Han sa att det är en rad ur Torahn men han ville inte säga från vilken del.
Friedman sa också att han inte uppmanade Israel att faktiskt döda kvinnor och barn. Istället, sa han, trodde han att Israel offentligt borde säga att det var villigt att göra det för att skrämma palestinierna och förhindra krig.
”Om vi förde denna politik skulle ingen bli dödad – för att då skulle det inte bli något krig. ”Samma sak gäller USA.”
Friedman tillkännagav emellertid att det beteende han talade om var tillåtet i självförsvar.
”Om dina barn hotas ska du göra vad som krävs – och du behöver inte be om ursäkt.”
Friedman hävdade att han är annorlunda än arabiska terrorister som talat på liknande sätt om att döda judiska civila.
”När de säger det är det folkmord, inte självförsvar,” sa Friedman. ”För dem är det en religiös tro, de vill rensa området från oss. Vi säger inte så.”
Minnesotas Chabad-ledare Feller sa att Friedman hade valt att uttrycka sig på ett ”radikalt” sätt.
”Jag älskar honom,” sa Feller. ”Jag tog hit honom – han är storslagen. Han har återfört tusentals till Torahn. Men han skjuter från höften ibland.”
Översättning Gunnar Stensson

Kulturtips

CLOSER av Patrick Marber
På Studiefrämjandet 4-7 juni kl 19
Läs mer

Buju Banton (JAM)
KB onsdag 10 juni. Läs mer

Zappa Plays Zappa (US)

KB torsdag 11 juni Läs mer

Stockamöllan Swing och Jazz
I Stockamöllan 12 till 14 juni. Festival med stort gemyt! Dansare, musiker och publik från hela världen tränger ihop sig i ett gigantiskt cirkustält och åtnjuter tre dagars festivalstämning!
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Filmtips

Antichrist av Lars von Trier
Premiär fredag 5/6 på Kino
Ett par (Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg) har förlorat sin lille son, vilket leder till att hustrun drabbas av fruktansvärd panikångest. Hennes make är terapeut och trots riktlinjer om att aldrig behandla sina närstående, försöker de tillsammans att brottas med hennes våndor på en plats, där ångesten upplevs som starkast: Eden, en övergiven stuga mitt i skogen...
Antichrist väckte starka reaktioner när den visades för press och publik i årets Cannes-festival på grund av dess explicita våld. Men filmen har också vunnit många anhängare som menar att filmen väcker viktiga tankar och frågor.

Charlotte Gainsbourg belönades i Cannes med priset för Bästa kvinnliga huvudroll i Antichrist.

Pressgrannar

En liten tjej idag skulle aldrig tvivla på att det finns vuxna kvinnor som spelar fotboll. Hon kan slå på tv:n en vardagskväll och se en toppmatch i damallsvenskan, hon kan välja om hon helst vill bli en teknisk Marta eller kanske en kompromisslös och stenhård Nera Smajic.
Anja Gatu, Sydsvenskan 30/5

Om tre svenska fartyg ändå rör sig där bör de ta på sig att stoppa de europeiska fartyg som tjuvfiskar i somaliska vatten. Det var ju därför piratdåden började. De fartygen bör förlora sina licenser och EU-bidrag.
Isabella Lövin, EU-kandidat för MP i Sydsvenskan 1/6

Varje förslag som väcks av EU-kommissionen – EU:s regering - granskas på sina egna meriter. I den processen har enskilda ledamöter stora möjligheter att påverka, inte minst om de har specifik kompetens inom området. Jämför detta med den svenska riksdagen, där medlemmar av majoriteten mest är transportkompani och där oppositionen ytterst sällan får igenom någonting av sin politik.
Anders Wijkman, KD, Sydsvenskan 4/6

Lunds skolor faller från första plats till trettondeav Gunnar Stensson

Här är det bäst att gå i skolan, står det vid Lunds infarter. Det budskapet måste ändras nu. Kanske till ”Här var det bäst att gå i skolan”. Tills man införde direkt skolpeng, vill säga.

I en rapport den 4 juni från SKL, Sveriges kommuner och landsting har Lund sjunkit från plats nummer 1 till plats nummer 13.
Kommunen är förbisprungen av Lomma, Danderyd, Lidingö, Vadstena, Haparanda och ytterligare några kommuner.
Rapporten betonar att det inte är i första hand resurserna som avgör utan hur resurserna används. Lund har sparat på skolan. Men framför allt har Lund infört ett system för resurstilldelning som innebär att det inte längre är möjligt att rikta resurserna dit där de behövs.
Sen bör det påpekas att rapporten från SKL bygger på andra premisser än Lärarförbundets ranking som kommer först i höst.

Överfulla klasser och underfinansierade gymnasieprogram av Gunnar Stensson

I utbildningskansliets skrivelse om fastställande av platser i gymnasieskolan efter omvalet kan man bland annat läsa följande: ”I vårt nuvarande elevpengssystem där skolorna tilldelas resurser utifrån antal elever är elevtillströmningen/elevantalet av mycket stor betydelse för skolan och varje avhopp ett inkomstbortfall.”
”Skolorna kan i vissa fall vara villiga att ta emot extra elever utöver fastställt antal. Under vissa omständigheter kan det alltså finnas möjlighet att göra överintag”.
Vi ser att direkt skolpeng inför ett osäkerhetsmoment i skolornas finansiering. Ledningen försöker lösa det genom att göra klasserna större än 30 elever. Det är lätt att inse den negativa effekten på kvaliteten!
Men det finns fler exempel. På Vipan inrättades förra året ett program inriktat på medicinsk teknik och automation. Programmet är angeläget.
Utbildningskansliet är bekymrat. I dess skrivelse heter det: ”Hur många gymnasieelever TE på Vipan får efter avslutad intagning är svårt att säga exakt men i bästa fall rör det sig om 20 elever. 20 elever till ett program med 30 platser kommer att bli svårt för Vipan att få ekonomi på, i ett system där resurs tilldelas strikt efter antalet elever.”
Därför har en modell för resurstilldelning för små program utarbetats. Enligt modellen tilldelas teknikprogrammet ett minimibelopp motsvarande 25 direkta elevpengar, trots att det sannolikt bara får 20 elever.
Som synes tvingas man till byråkratiskt merarbete för att råda bot på de skador som den så kallade direkta elevpengen orsakar! Utan den krångliga ”direkta elevpengen” hade man enkelt kunnat anslå pengar till teknikprogrammet och andra små program efter behov.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att direkt elevpeng på gymnasieskolan leder till överintag och överfulla klasser i flertalet fall och att det underfinansierar små men angelägna program.
Detta insåg alla som är verksamma i gymnasieskolan redan när systemet med direkt skolpeng infördes. Skolledarförbundet protesterade då i en skarp skrivelse tillsammans med alla andra fackliga organisationer.

Sveket mot Afghanistan av Anders Davidson

Expressens Anna Dahlberg har åter åkt inbäddad i Afghanistan och skrev den 10 maj: Barnen vinkar och gör tummen upp när våra militärfordon åker förbi. Hennes slutsats är att “vi” måste vinna det här kriget. Hon är orolig att det blir för lite för sent men är annars entusiastisk inför Obamas nya strategi. Hennes stöd har tidigare varit lika orubbat som nu hennes tilltro till det “nya”: Med fler soldater hoppas man kunna utvidga regeringssidans kontroll över landet, vilket i sin tur möjliggör att hjälparbete och samhällsservice kan komma i gång. Själva poängen är att den militära förstärkningen ska följas av en civil dito. Ingen oro kan anas över den sammanblandning som här finns mellan militära och humanitära insatser, en utveckling som fått de humanitära aktörerna i landet att kritisera den militära uppladdningen.
Anna Dahlberg jämför med Irak: Det är samma truppförstärkning, samma grundläggande strategi – “Rensa, hålla, bygga” – och samma försök att vinna över befolkningen med hjälp av dollarbuntar och sysselsättningsåtgärder. Och hon beskriver hur den sammanblandning som faktiskt inte “möjliggör att hjälparbete” kan komma igång utan utgör en fara för hjälparbetarna ser ut: En ärrad soldat berättar för mig hur han reser runt i byarna i Zabulprovinsen och erbjuder snabba projektstöd på 10000 dollar om de lovar att rapportera om talibanernas rörelser. Alltsammans är tänkvärt därför att det är oförsvarligt naivt:
Jag är övertygad om att detta är rätt väg att gå. Alla alternativ ratar hon som att “återigen överge Afghanistan”, men det ska vi inte. Vi sviker inte Afghanistan. Det verkliga sveket stavas kängor på marken och bomber ifrån skyn.

Anmälan om miljöbrott - misstänkt överträdelse av miljözonsbestämmelser i Lunds kommun av Ulf Nymark

Till Polismyndigheten i Skåne

Jag anmäler härmed föraren av den dieseldrivna lastbilen BFR 142 för misstänkt brott mot miljözonsbestämmelserna i Lunds kommun den 16 april 2009.

Lastbilen är registrerad på Brunns Sverige AB, Box 17519, 200 10 Malmö, men bemålad med reklam för företaget Menigo. Lastbilens fordonsår är 1999 och den sattes i trafik första gången 24 november 1998. Den är miljöklassad i klass MK 3. Enligt uppgifter från Tekniska förvaltningen i Lunds kommun berättigar denna miljöklass inte till framförande av fordonet i miljözonen och dispens har inte heller utfärdats.

Som stöd för min anmälan bifogas fotografier som visar BFR 142 parkerad på St Petri Kyrkogata. (Automatisk tidpunktsangivelse för när fotografierna togs finns lagrade i min dator och kan vid behov granskas av polisen). Undertecknad är ögonvittne till bilens framförande genom Lunds centrum i nordlig riktning vid Stortorget och vidare på Kyrkogatan och västerut för att parkera på St Petri Kyrkogata vid nämnda tidpunkt.

Förarens identitet är för mig okänd, men torde kunna klargöras av körjournaler, tjänstgöringslistor od, samt styrkas av på St Petri Kyrkogata belägna mottagare av leveranser från Menigo.

Det finns skäl att anta att det misstänkta brottet mot miljözonsbestämmelserna inte är en engångsföreteelse, då företaget Menigo kan förmodas ha regelbundna leveranser av varor inom Lunds kommuns miljözon. Skulle en polisutredning med stöd av ovan nämnda uppgifter inte vara tillräckligt för att klarlägga ansvarsförhållandena finns det sålunda goda möjligheter att kontrollera att framtida eventuella miljöbrott inte sker.

Lund 090527
Med vänliga hälsningar
Ulf Nymark

Kommentar: Ovanstående anmälan om misstänkt brott mot miljözonsbestämmelserna i Lunds kommun är en ordagrann återgivning av den skrivelse som lämnats till Polismyndigheten. (De i texten omnämnda fotografierna återges dock inte här). Återstår att se om det blir någon åtgärd från polisens sida. Till dags dato har ingen bekräftelse på att anmälan mottagits kommit mej tillhanda.
Min gissning är att mycket få, om ens någon, lastbilsförare fällts för olaglig körning i miljözonen. Jag skulle bli förvånad om det behövs mer än ena handens fingrar för att räkna antalet som fått böter för detta brott. Om denna gissning är korrekt beror det i så fall inte på att överträdelser inte förekommer, vilket ovan refererade iakttagelser talar för.
UN

Karpen leker i dammarna av Gunnar Stensson

I måndagens solgass var jag nere vid Källby-dammen med ett par pojkar, fyra och sex år, för att fånga grodyngel. Runt hela dammen knarrade och pep grodorna som när en stråkorkester stämmer instrumenten.
I vattnet forsade karparnas oljeblanka kroppar omkring som ubåtar. De leker nu, samlas i sprattlande grupper och slår i vattnet så änderna flyr. Väldiga gyttjemoln sprider sig som mjölk i kaffe. Källbydammen har visserligen både inlopp från och utlopp till Höje å, men just nu är vattenståndet så lågt att dammen är stängd.
På tisdagen såg jag karplek också i den mellersta reningsdammen. Hela våren har jag utan resultat spanat efter karparna, övertygad om att åtminstone några av de tusentals decimeterlånga ungarna skulle överleva tömningen och bottenskrapningen.
När solen lyste i det relativt klara vattnet och den färska bottenvegetationen såg jag en ganska stor karp komma simmande. Längre bort bubblade vattnet. Vattenytan var full av nya smågrodor och från alla kanter ljöd grodkonserten.
Fortfarande saknas hägrarna och ingen av de mer sporadiska storskarvarna syns till. De brukar annars sitta på en stolpe med näbben i vädret medan en sprattlande karp glider in i gapet med huvudet före. Men när karparna och grodorna i lugn och ro förökat sig kommer säkert hägrar och storskarvar tillbaka.
Andhonorna simmar med långa följen bakom sig, men den lilla doppingen har bara en unge i släptåg. Tornsvalorna ristar blixtsnabba bågar i luften. Näktergalarna är tysta. De ligger på ägg nu.

PS onsdag. Två gestalter i svarta blänkande våtdräkter reste sig plötsligt i den mittersta dammen. Ser ni nån fisk? Is there any fish? Yes. Carps. They are mating now.
När jag fortsatte la jag märke till att björnbären började blomma. Det var dåligt med björnbär förra året för sensommaren och hösten var för kalla.

Arbetslösheten igen, svar till Gunnar Sandin av Sven-Hugo Mattsson

Jag har tidigare i Veckobladet visat på att ett antal ”sanningar” om arbetslösheten/sysselsättningen inte verkar stämma. Vi måste ha tillväxt för att klara sysselsättningen påstår framförallt kapitalet, över tiden har tillväxten varit enorm. Atomkraft måste vi ha antyder vänsteralliansen i sitt gemensamma utspel om just atomkraft. ”Atomkraften vill vi successivt fasa ut med tanke till sysselsättning och välfärd”., skriver man. Vi har nu mer atomkraft än någonsin. Vi kan inte sänka arbetstiden, tvärtom måste vi jobba längre upp i åldern är en annan ”sanning”. Människor vill inte jobba tror regeringen, som kallar sig liberal, men litar inte på att människor vill försörja sig själv. Regeringen har genom jobbavdraget satsat många 10-tals miljarder på denna idé. Vi måste ge människor mer pengar i plånboken för att handla så vi får igång produktionen. På senare år har vi fått just mer i plånboken i sällan skådad omfattning.
Alla dessa ”sanningar” är alltså nu på plats. Så varför är vi på väg in i en arbetslöshet som är den värsta i modern tid? Jag påstår inte att det jag skriver har ett absolut samband, arbetslöshetsfrågan är mer komplicerad än så. Men de som hävdar ovanstående argument borde vara ödmjuka och kanske reflektera.

Ålderskurvan
En annan ”sanning” är den Gunnar Sandin tar upp i Veckobladet förra veckan. Vi kan inte sänka arbetstiden: ”med tanke på det växande behovet av arbetskraft.......som inte minst befolkningspyramiden skapar” skriver Gunnar. Jag har några argument mot detta.
Ett är att vi är mitt inne i processen. ”Problemet” med ålderspyramiden har pågått länge och kommer att fortsätta så länge vi blir allt äldre. Varje månad blir vi allt fler 80+ och 90+. Så varför har vi massarbetslöshet, varför sjunker inte arbetslösheten istället? Ett annat argument mot är att det faktum att vi blir äldre knappast, över tiden, kommer att skapa så många jobb i förhållande till den arbetslös vi har. 400.000 är arbetslösa i april och prognoser talar om över 500.000 om ett par år. En annan fråga är om de yngre generationer som i huvudsak skall utföra denna utökade vård är beredd till detta och betala för det?

Slutsats
Att sänka arbetstiden är en fråga om att vilja göra det, det finns inga hinder. Möjligen kan man påpeka att en förkortning kommer att kosta för arbetstagarna, vi kan knappast framhärda i att en arbetstidsförkortning kan göras med bibehållen lön. Men mot detta står att vi ändå får betala för arbetslösheten och för underhållsstöd.
Jag har svårt att förstå argumenten mot arbetstidsförkortning. Det finns ett visst antal arbetstimmar som skall utföras för att klara vår produktion och det kommer framöver knappast att bli fler timmar eftersom produktivitetsutvecklingen är så stark. Då måste det väl vara bättre att dela upp de jobben så att även de som nu är arbetslösa kommer in och gör sin del av jobben istället för att ha underhålls- och arbetslöshetsstöd.
Jag håller dock med Gunnar om att frågan om arbetstidförkortning är en vag vision. Jag ser inte ens att fackföreningsrörelsen driver frågan. Jag tycker ändå att V och MP skall fortsätta driva frågan just därför att det faktiskt kan skapa fler jobb. Så ur politisk mening borde frågan vara hetare än någonsin. Med den massarbetslöshet vi nu har måste vi dela på jobben.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster

Rösta på Isabella Lövin av Gunnar Stensson

EU. Alla Europas folk. 27 länder. Nästan lika många språk. Varken federation eller mellanstatlig samarbetsorganisation. Nej, ett helt nytt slag av internationell organisering. Fredlig. Välfärdsinriktad.

Rättighetsförespråkare.
Frivilligt överlåter Europas länder makt till EU. De vet att EU samtidigt ökar deras räckvidd. Både - och. Förebild för världens övriga regioner, särskilt Latinamerika. Ledande i arbetet för den multipolära värld som måste ersätta den USA-dominerade. Valuta som utgör ett alternativ till dollarn. Världens ledande miljöaktör. Om EU kan tusen tankar tänkas, tusen perspektiv presenteras.

Nejsägarna tristast
Ändå är debatten inför valet 7 maj tråkig. Anpassad till väljarnas föreställda okunnighet och enklaste fördomar. Förutsägbar och nästan helt irrelevant.
Allra tristast är nejsägarna. Jag hörde en av dem idag, vetorättsfundamentalisten Lars ”Jag föredrar långsamhet” Ohly.
V:s Eva-Britt Svensson är bra. Men en röst på henne är en röst för utträde. Så tynger partiet sina talanger.
Det finns tecken på nytänkande i V. Jag hoppade till härom veckan när Mats Ohlsson, Nita Lorimer och Anne Dederich gick ut offentligt och kritiserade partiets cementerade linje i den så kallade pigdebatten.
Naturligtvis dök en grupp företrädare för partilinjen omedelbart upp. De behöver ju inte ens tänka, bara ord för ord ur minnet upprepa samma argument som gällt i ett decennium. Gamla argument har alltid garanterad majoritet bland partimedlemmarna. De bidrog till katastrofen på V-kongressen i Växjö.
Som andra sekter vill V föra debatten internt, i t. ex. Menander. Sedan man klubbat ner nytänkandet gäller den demokratiska centralismen utåt.
Kanske förebådar Mats, Anne och Nita något nytt i partiet.
Bland partimedlemmarna har vetorättsfundamentalisten Ohly säkert majoritet. Men i den majoriteten finns inte förnyelsen.

De gröna
Låt oss tills vidare lämna V. Vi har MP, som strukit utträdeskravet och sällat sig till de europeiska gröna partiernas huvudlinje.
Och MP har bland sina kandidater Isabella Lövin, 46-årig före detta matjournalist (Allt om mat). Författare till ”Tyst hav. Jakten på den sista matfisken”.
En skarp, nervig bok med hög närvaro på varje sida. Kunnig. Välskriven. Samtidigt en bok med enstaka missar, sådana man lätt gör i bisaker när man är starkt engagerad. Sådana som förhöjer läsvärdet.
Isabella Lövin skriver om mänsklighetens största allmänning: havet. Samtidigt är hennes perspektiv strängt fokuserat: matfisken.
Inom det område som är hennes tema gäller överstatlighet, varje liten ”demokratisk” vetorätt är förkastlig. Det gäller att samla internationella majoriteter och driva igenom beslut, oavsett nationella och ekonomiska särintressen.
Isabella Lövin vill att krigsfartyget ”Malmö” ska stoppa europeiska fartyg som tjuvfiskar i somaliska vatten.
Jag tycker hon ska till EU, där hon redan är garanterad en plats i EU-parlamentets fiskeutskott.
Så var det sagt: kryssa henne! Om nejsägaren Carl Schlyter kommer med får vi stå ut med det. Han och Isabella Lövin är vänner. Köp eller låna hennes bok!

Att göra något man helst skulle vilja ha ogjort - Mona får min röst av Lars-Anders Jönsson

Till helgen är det val till EU-parlamentet, en institution jag starkt ogillar. Jag har hittills aldrig röstat i detta val och vid varje tillfälle i det låga röstdeltagandet känt tillfredsställelse. Kapitalets EU skall inte tvinga på oss deras maktprojekt.

Nu har detta val, som många andra haft, även andra konsekvenser utöver det att platserna i parlamentet fördelas över partier med olika färg. Partiernas resultat i EU-valet kommer att spilla över i nästa års riksdagsval. I det fall det går bra för SAP förbättras deras förutsättningar att lyckas i riksdagsvalet 2010. I det fall det går dåligt kan den inre kritiken växa så att de ej kan samla partiet inför riksdagsvalet. Kristdemokraterna är ett annat parti som oroligt ser mot EU-valet. I det fall de förlorar sin enda plats ökar risken för att detta blir en trend in i riksdagsvalet och de hamnar utanför.

Ibland får man helt enkelt tänka taktiskt och tom lämna principer. Den nuvarande regeringen är en katastrof för många i detta land. Den borgerliga politiken med privatiseringar av det gemensamt ägda fortsätter trots att man troligtvis ej har majoritetens stöd. Nu står apoteken på tur att säljas ut. Sedan kan vattenfall avyttras. Tystnad köps med minskad skatt, jobbskatteavdraget är upp till 18 000 kronor per år, och låg ränta. Sanningen är att man väl skiter i detta så länge man klarar sig själv och slipper vara med och betala kalaset.

Således, för första gången lägger jag min röst i ett EU-val. Rösten får Mona och SAP.

Vilseledande marknadsföring om att bo vid Höje å av Gunnar Stensson

Nedan återges i sin helhet en annons om det planerade bostadsområdet i Sankt Lars-parken.
Planen är den som m och s med knapp majoritet drev igenom 2007. De övriga partierna och en bred opinion föredrog en mindre hänsynslös exploatering.
Annonsen förekommer i flera media. Vi återger den som 30 maj publicerades i Sydsvenskans annonsbilaga ”Lund bygger trots lågkonjunktur”. Den slarvigt formulerade annonsen är på flera punkter vilseledande eller direkt lögnaktig.
Redan blickfånget är vilseledande. Ett pilträd lutar sig över Höje å vid den plattform där skolklasser brukar studera åns växt- och djurvärld. I själva verket kommer husen att ligga så långt ifrån ån att platsen på bilden inte syns. Texten lyder:
”Källby vid Höje å
Boende med strandläge vid Höje å
Vi skapar ett nytt bostadsområde i den attraktiva S:t Lars Park, intill Höje å. Här finns både lugn och natur inpå knuten, samtidigt som man har närheten till staden, Klostergårdens service och det härliga Källbybadet.
Varierande bebyggelse med lägenheter i låga parkvillor, gathus och villor i 2-plan och i den norra delen flerfamiljshus som ansluter till den befintliga bebyggelsen mot Klostergården”.

Vilseledande inslag i annonsen
Ett. ”Källby vid Höje å”. Läsaren får intrycket att det föreslagna bostadsområdet ligger i Källby, inte i Sankt Lars. Källby är beläget väster om Källbybadet.
Två. ”Boende med strandläge…” Detta är ren lögn. Enligt planen är byggnaderna belägna ett gott stycke från ån. Det kräver strandskyddslagen. Översvämningsrisken är emellertid stor även 100 m från ån.
Tre. ”bostadsområde i attraktiva S:t Lars Park, intill Höje å”. Här försvinner rubrikens beteckning Källby. Men parken heter Sankt Lars-parken, inte S:t Lars Park. Riksbyggens amerikaniserade formulering vittnar om kulturell dövhet. Den härrör från fastighetsbolaget Kungsledens beteckning på industriområdet i västra S:t Lars. Och bostadsområdet ligger som sagt inte ”intill Höje å”.
Fyra. ”Flerfamiljshus som ansluter till den befintliga bebyggelsen mot Klostergården”. Annonsen förtiger att ”anslutningen till befintlig bebyggelse” handlar om att schakta bort en vall med femtioåriga pilar för att ersätta naturen med fyravåningshus. Läser man annonsen bokstavligt får man föreställningen att hela området från Klostergården ner till Höje å ska bebyggas. Det förhindras lyckligtvis delvis av strandskyddslagen.
Fem. Annonsen förespeglar köparen ett boende med lugn och natur när det i verkligheten handlar om att bygga ett tätt och vinstgivande bostadsområde på bekostnad av miljön.

Vi avser att anmäla annonsen till konsumentombudsmannen för vilseledande reklam. Visserligen finns bostadsområdet ännu inte i verkligheten utan bara på planerarnas ritbord. Det går alltså fortfarande att omarbeta planen så att man tar hänsyn till både de nu boende och de blivande köparna och till de naturliga förutsättningarna så att den omgivande grönskan och pilevallarna bevaras. Efter en sådan omarbetning vore det kanske möjligt att marknadsföra bostadsområdet utan att vilseleda köparna.

”Högt över Sarek där flyger en F16” av Lucifer

På måndag ska NATO-övningen Lojala Pilen (LOYAL ARROW) över Norrbotten snart börja. Det är fascinerande: det är alltid där uppe i norr som storpolitiken bränner till. Det var där svenska högermän satte eld på Norrskensflamman och brände inne folk. Det var där krigshotet mot Sverige var som störst under andra världskriget. Och hotet kom från demokratierna i väst och inte från Tyskland eller Sovjet. Det var England och Frankrike som i februari 1940 låtsade att de skulle hjälpa Finland i vinterkriget genom att skicka trupper till norra Finland. Från Narvik skulle de transportera sig österut. Det var bara det att när trupperna kom till Kiruna och Gällivare så var den dolda avsikten att de skulle stiga av tåget och ockupera malmfälten. Churchill var så klart den pådrivande, han ville öppna en front så långt bort från Flandern som möjligt och Frankrike hade samma önskan.
Den svenska regeringen var dock klar över de allierade avsikterna och ville inte bli krigsskådeplats när tyskarna så klart skulle komma oss till hjälp och rädda malmleveranserna. Man sa nej till Churchills önskan om genomfart trots Finlands vädjanden. Churchill blev sur: "Små nationer ska inte få binda våra händer när vi slåss för deras frihet och rättigheter." Ja, sen kom 9 april och räddade oss från allierad intervention och då ändrades bilden. Nu blev det i stället en massa svenska vänligheter mot Tyskland i dess korståg mot bolsjevismen men det är en annan historia.

Farliga revolutionärer
Men åter till NATO-övningen. Enligt vad som uppges i Norrländska Socialdemokraten är förutsättningen att Norrbotten som ges namnet ”Lapistan” är en ”ickedemokratisk, revolutionär nation” med benhårda härskare och träningsläger för terrorister.
Tja, vi som var med på 70-talet förstår ju syftningen på Norrbottenkommunisterna, men så farliga var de väl ändå inte? Ortodoxa förvisso, och godtrogna österut, men nog var det i grunden hyggliga människor.
Mycket riktigt har beteckningen Lapistan väckt protester. Vad har de emot samer och varför ska de alltid hetsa mot muslimer? En talesman för Samernas riksförbund upprörs: ”Ett mycket osmart namnval. Om de kallat övningsområdet för Judeistan eller Niggeristan hade det blivit reaktioner.”
Norrländskans reporter vände sig till Försvarsmakten med frågan om namnet var så väl valt. Enligt Carina Wrangberth vid Försvarsmaktens infostab är det Nato som har döpt övningsområdet (som når ner till Östersund) till Lapistan.
– Sverige är bara värd för övningen. Jag tror inte Nato lyssnat på oss om vi haft några synpunkter på namnvalet.
Precis, där närmar vi oss pudelns kärna. Vad har väl Sverige att säga till om i sammanhanget? Låt vara att det hela utspelar sig här och att flygflottiljen i Kallax utanför Luleå är huvudbas. Försvaret är i stort sett nerlagt – det lilla vi har ställs till NATO:s förfogande i Afghanistan och nu också i Lapistan. Men såväl inställsamheten som omdömeslösheten tycks vi ha kvar i full utsträckning.

Det bensin-industriella komplexets slut
I dessa dagar är bilindustrins öde i allas tankar och jag stötte på en krönika i Guardian som hade några tänkvärda formuleringar. Det var apropå det berömda uttalandet om General Motors och USA som när det en gång uttalades var självklart. GM:s centrala roll var så uppenbar att det t.o.m. fanns folk som sa att det var inte generalerna i USA som vann över Hitler utan General Motors. Men, säger skribenten som heter Aditya Chakrabortty, nu är tiden ute för det bensin-industriella komplexet, vilket får sägas vara en god formulering. Och till det kommer ytterligare en, en travesti på det klassiska yttrandet. Så här lyder det nya slagordet: Vad som är dåligt för General Motors är bra för världen.

Stressad, överviktig och utan cykelhjälm
Ja, och nu när sommaren närmar sig och solen skiner är vi väl redo att se sanningen i ögonen. Det handlar då naturligtvis om hur skåningens är. Det har nämligen nu kartlagts av Region Skåne. Och precis som man kunnat ana är vi stressade, överviktiga och cyklar utan cykelhjälm. Till det kommer att männen äter för lite frukt och grönsaker, medan skånska ungdomar dricker mest sprit i landet. Därutöver ägnar vi oss åt oskyddat sex.
Varför är det då så? Ja, här kommer vetenskapen och närmare bestämt Lunds universitet till hjälp. Lundaetnologen Håkan Jönsson menar att det har historiska förklaringar:
”– Redan på Carl von Linnés tid talades det om ’skåningen som låg på sofflocket’, säger han.
– Vi har kortare avstånd härnere och mindre skog och mark. Därför rör vi oss mindre. Samtidigt har Skåne alltid haft bra tillgång på mat, vilket kan bidra till fetman.”
Till det fogar Jönsson att han ser rebelliska drag i Skånes särart – vi skiter i regler och traditioner som vi inte gillar.
Till det kan jag bara säga att jag dumt nog inte kommit mig för att använda cykelhjälm och att jag har en tendens att bli lite överviktig, medan jag ofta glömmer att servera grönsaker till måltiderna. Jag kommer vidare att skita i firandet av den nyanskaffade svenska nationaldagen på lördag. Jag är helt enkelt en rebell.
Att vi skulle ha ont om skog här är dock inte sant: Skåne är näst intill skogtäckt, det brukar skjutas sex till åttahundra älgar per år i Skåne län. Vad gäller tillgången på mat vill jag modifiera Jönssons förklaring. Det är inte det att det saknas mat norr om regiongränsen. Problemet är att maten där, med undantag för småländska isterband, sällan är särskilt god.

Gudrun i Bryssel gör skillnad

Jag blev inspirerad av Göran Perssons artikel i förra VB till att skriva detta inlägg i debatten om EU-valet. Göran argumenterade för sitt val till EU-parlamentet, nämligen Piratpartiet. Göran har onekligen en poäng i sitt resonemang om att det är bra med ett litet fanatiskt parti i EU, ett parti som gör skillnad, ett parti som inte behöver kompromissa med partier på hemmaplan. Sådana partier måste inte nödvändigtvis alltid ingå i de stora partigrupperna i EU:s parlament, där ytterligare urvattning av den egna politikiska ståndpunkten måste ske. Samma politiska tänkande och övervägande, som görs i ett nationellt riksdagsval, behöver inte alltid gälla i ett EU-val.

Gudrun ett bra val
För mig förefaller Gudrun Schyman, som toppar Feministiskt initiativs lista, vara ett bra val med utgångspunkt från detta resonemang. I den allmänt svåröverskådliga politiken i valet till EU-parlamentet känns Gudruns ståndpunkt tydlig. Gudrun skulle kunna utgöra en stark röst för kvinnorna i Europa och världen. I EU-parlamentet är bara en tredjedel av ledamöterna kvinnor. Gudrun skulle driva sina frågor som handlar om kvinnornas ställning, men hon står också tveklöst till vänster i fördelnings- och arbetsmarknadspolitiska frågor och hon har en radikal ståndpunkt i miljöfrågor. HBT-frågor är viktiga för henne och hon företräder en progressiv syn i socialpolitiska frågor och i flyktingpolitiken. Dessa ståndpunkter stärker definitivt hennes kandidatur i min bedömning. Gudruns långa politiska erfarenhet, hennes skicklighet och hennes förmåga att på ett kreativt sätt föra fram sina budskap skulle behövas i Bryssel. Kanske är det förmågan att synas och sticka ut hakan i Bryssel som gör skillnad där. Och dessa konster kan Gudrun.

Bortkastad röst?
En röst på Gudrun är en bortkastad röst. Hon har ändå ingen chans att komma in. Dessa argument mot att rösta på Gudrun har jag ofta mött när jag diskuterat EU-valet med andra. Feministiskt initiativ fick c:a 40 000 röster i riksdagsvalet 2006 och det skulle behövas 112 000 röster i EU-valet (4% av de svenska rösterna om man räknar med ett valdeltagande på 40 %). Finns det chans för den nödvändiga ökningen av rösterna i EU-valet? Det är naturligtvis svårt att sia om, men otvetydigt spelade den massiva mediala smutskastningen av Feministiskt initiativ före valet 2006 en stor roll för de låga röstsiffrorna då. Inför EU-valet år 2009 finns ingen negativ medial kampanj mot feministiskt initiativ och inte heller något internt bråk som stör bilden. Genom Gudruns skickliga sätt att driva sina frågor på nätet, exempelvis på bloggar, genom twitter och insamling av medel via sms, tycks hon också vinna väljarnas förtroende. I en aktuell Sifoundersökning, som undersökte vilken kandidat väjarna har störst förtroende för, satte 6 % av de tillfrågade Gudrun Schyman på första plats. Detta placerar henne på fjärde plats bland partiernas olika EU kandidater. Kanske är Gudruns chanser att komma in i parlamentet ändå ganska goda.

Gudrun, nätet & Obama
Vill du veta mer om Feministiskt initiativs EU-valplattform kan du gå in på nätet där du hittar plattformen. Du kan läsa om Gudrun Schymans egen kampanj på www.skickaschymantillbryssel.nu. Vill du stödja hennes kampanj ekonomiskt kan du skicka ett sms till 72550 med texten: schyman bryssel. Då får kampanjen 50 kronor som debiteras på din teleräkning. Vare sig Gudrun får en plats i EU-parlamentet eller ej, hoppas jag, att Gudrun fortsätter att utnyttja nätets alla möjligheter för ett parti som inte har etablissemangets stöd. Gudrun har lärt sig av Obamas exempel och utnyttjar nätet för att kommunicera direkt med sina väljare.
Jag tar chansen att rösta på Gudrun. Hennes stora kapacitet bör få utrymme i den europeiska politiken. Europas och världens kvinnor behöver verkligen en envis, engagerad och stark röst som verkar för kvinnorna, men även för andra utsatta grupper och för framtida generationer.
Trogen VB-läsare som bestämt sig

PS. Om du tänker rösta på Feministiskt initiativ och det inte finns förtryckta valsedlar i din vallokal är det viktigt att du endast skriver Feministiskt initiativ på röstsedeln. Skriver man dessutom dit namnet på en kandidat kommer röstsedeln att ogiltigförklaras, och det vore ju definitivt en bortkastad röst. DS.

Globala utmaningar och Den tredje vänstern av Ann Schlyter

Efter artikeln finns kommentarer från Johan Lönnroth

Detta är titlarna på två böcker som hamnade samtidigt på mitt bord, den ena av Johan Lönnroth, den andra av Iris Marion Young. Böckerna är till stora delar olika, och jag tänker inte göra någon rättvisande anmälan av dem, men göra några jämförande reflektioner över hur författarna ser framtiden och möjliga krafter för förändring.

Båda har visioner om en global demokrati. Lönnroth argumenterar för en global centralbank och ett direktvalt världsparlament, och Young se det som både möjligt och nödvändigt att utveckla globala demokratiska institutioner.

Johan Lönnroth behöver knappast presenteras för veckobladets läsare, men alla känner kanske inte till den amerikanska filosofen, statsvetaren och feministen Iris Marion Young. Jag och många kvinnliga akademiker med mig läste på nittotalet hennes essä ”Att kasta tjejkast”. Hon har sen dess skrivit en rad böcker och artiklar om kvinnlig subjektivitet och kroppslighet, men till skillnad från många av de övriga feministerna som skrev in sig i de postmoderna teorierna behöll Young hela tiden intresset för strukturella sociala förhållanden och för rättvisa. Globala utmaningar som nu föreligger på svenska var, så vitt jag vet, hennes sista bok. Hon dog på tok för ung 2006.

Lönnroth beskriver världen och historien genom den vänsterns ideologi och politik. Han hävdar att klassklyftor ökar inom länderna, men att det skett en global utjämning.
Detta ifrågasattes från publiken under det välbesöka släppeseminariet och partyt i Göteborg, och jag instämmer med kritiken. Det är glädjande att Indien och Kina har fått högre levnadsstandard men innebär knappast en global utjämning. Fattigdomen i stora delar av Afrika och i länder med krig och konflikter har snarast fördjupats. Young påpekar att de globala skillnaderna inte i första hand är ett kolonialt arv, utan följden av dagliga pågående processer som faktiskt vidgar klyftorna.

Krig och terrorism är inte närvarnade i Lönnroths bok. För Young är krig utgångspunkten för att kunna diskutera strategier för en global rättvisa. Underrubriken till hennes bok är ”Krig, självbestämmande och global rättvisa”. Hon diskuterar moraliska aspekter kring USA-ledda krig i Serbien, Afghanistan och Irak. Hon var själv med och demonstrerade mot Irak-invasionen och även om den inte stoppades, ser hon som viktigt och framgångsrikt att den i världens ögon kom att framstå som olaglig. Under rubriken ”Den maskulina beskyddarlogiken” reflekterar hon över den rådanden synen på säkerhetsstaten. Tanken på staten som beskyddare bygger på bekönade idéer om en välmenande hierarki som i sina innebörder är antidemokratiska.

Lönnroths kapitel om Vänstern och världen handlar om socialistiska positioner om kapitalismen i världen från Rosa Luxemburg till beroendeskolan. Han refererar Luxemburg och kritiserar beroendeskolan. Jag är inte säker på vart han syftar med referatet av Luxemburgs tes att kapitalismen bara kunde överleva så länge den hade kvar en icke-kapitalistisk omvärld att växa i och att ha som säkerhetsventil. Men jag ser en klar tanketråd till den eviga diskussionen inom kvinnorörelsen kring synen på det obetalda men nödvändiga arbete som håller ihop alla samhällen. När kapitalismen krisar och marknaden för vårdarbete krymper, är det igen de kvinnliga anhöriga som får göra arbetet. Den europeiska kvinnorörelsen, WIDE, har i sommar som tema för sitt årsmöte ”care economy” och ekonomiska teorierna oförmåga/ovilja att hantera detta. Men detta var ett stickspår.

Lönnroths kapitel om världen fortsätter med EU och EMU, och han kritiserar vänstern och socialdemokraterna som han menar går med röven före mot framtiden. Lönnroths EU positiva hållning delas inte av Young. Hon kritiserar Habermas för att han vill ena Europa som en motvikt till USA:s hegemoniska makt, och påpekar att för större delen av världens befolkning framstår Europas konfrontation med USA som ett syskongräl. När USA:s hegemoni ska bestridas (och det är nödvändigt) bör folk i Afrika, Asien och Latinamerika vara med från början och på jämlik grund i diskussionerna. Att stärka Europa gör det inte bättre.

I Youngs vision av global demokrati är begreppen självbestämmande och rättvisa centrala. I sitt filosoferande kring dessa stödjer hon sig på det feministiska begreppet ”relationell autonomi”. Mycket borde kunna göras på kort sikt för en rättvisare värld. Young ser en reformering av IMF och Världsbanken som en bra början på ett kosmopolitiskt demokratiprojekt. Det behövs globala regleringsregimer, och enda sättet att motverka att reglerna inte gynnar de mäktigaste är att det finns breda folkliga rörelser.

Young ser mycket positivt på den globala rättviserörelsen och den ständiga dialogen mellan aktivister (och akademiker) över hela världen. Det gör inte Lönnroth. Han sätter rubriken ”Antiglobaliseringsrörelsens oförmåga” och tycks inte ha uppfattat att rättviserörelsen är global med många tendenser och uttryckssätt. Inte ens om man begränsar sig till de grupper som engagerar sig i World Social Forum är det rättvist att kalla alla dem antiglobaliseringsrörelser. De är emot den nyliberala globaliseringen på kapitalets villkor.

Lönnroth kritiserar Naomi Klein, Linton och andra för att de utpekar neoliberalismensom huvudkraft bakom allt elände. Vänstern tillskriver enligt honom nyliberalismen överdriven betydelse, och detta leder till orealistiska föreställningar om vad som är möjligt. Jo, kanske finns det orealistiska förväntningar, men om man inte tror att ideologierna är viktiga, varför ska man då som Johan hoppas på en ny rörelse, en tredje vänster som bygger på frihetlig socialism och vänsterliberalism? Med tanke på att vision är global demokrati, skulle jag gärna sett att Lönnroth lagt ner mer tankemöda hur rörelser globalt ska kunna samverka i arbetet mot det målet.
Ann Schlyter

--------------------------

Ann Schlyter har haft vänligheten att skicka mig det hon skrivit om min bok och här kommer några kommentarer:

Ann skriver: Lönnroth … hävdar att klassklyftor ökar inom länderna, men att det skett en global utjämning. Detta ifrågasattes från publiken under det välbesökta släppeseminariet och partyt i Göteborg, och jag instämmer med kritiken. Det är glädjande att Indien och Kina har fått högre levnadsstandard men fattigdomen i stora delar av Afrika och i länder med krig och konflikter har snarast fördjupats.
Min kommentar: Mätt i den andel av världmedborgarnas totala inkomster som måste flyttas från de fattigare till de rikare har klyftorna minskat på senare år. Ökad fattigdom i Afrika kan inte väga upp den halva miljard i Asien som lämnat absolut fattigdom. Att alla klyftor ständigt ökar på alla nivåer är en dogm inom vänstern som tydligen inte får ifrågasättas.

Ann: Lönnroths EU positiva hållning delas inte av Young. Hon kritiserar Habermas för att han vill ena Europa som en motvikt till USA:s hegemoniska makt, och påpekar att för större delen av världens befolkning framstår Europas konfrontation med USA som ett syskongräl.
Min kommentar: Jag är djupt kritisk till EU i dess nuvarande form och detta bland annat av samma skäl som Youngs. Men jag anser också att det är korkat att delar av vänstern vill avskaffa EU och jag vill att vänstern driver ett ändrat mer öppet, demokratiskt och federativt EU och EMU.

Ann: Lönnroth kritiserar Naomi Klein, Linton och andra för att de utpekar neoliberalismen som huvudkraft bakom allt elände. Vänstern tillskriver enligt honom nyliberalismen överdriven betydelse, och detta leder till orealistiska föreställningar om vad som är möjligt.
Min Kommentar: Magnus Linton kritiserar jag inte alls, han delar tvärtom min kritik av vänsterns fixering vid nyliberalismen.
Citat: ”…vad som utvecklats hos latinamerikas nya rebeller är en idé om en nyliberal konspiration; föreställningen att o neoliberalismo är ett system som på USA:s order ersatt militärdiktaturerna som förtrycksapparat är enormt utbredd och har fått en nästan religiös överton.” (Linton i Americanos 2005 sid 111)

Ann: Jo, kanske finns det orealistiska förväntningar, men om man inte tror att ideologierna är viktiga, varför ska man då som Johan hoppas på en ny rörelse, en tredje vänster som bygger på frihetlig socialism och vänsterliberalism? Med tanke på att vision är global demokrati, skulle jag gärna sett att Lönnroth lagt ner mer tankemöda hur rörelser globalt ska kunna samverka i arbetet mot det målet.
Min kommentar: Att vänstern tillskriver nyliberalismen alltför stor betydelse innebär inte at jag anser ideologi vara oviktigt. Ann skriver om enbart et av bokens sju kapitel, det mesta handlar om ideologi i ett historiskt perspektiv. Jag är mycket försiktig med att skriva ut recept för framtidens soppkök och har mycket liten tro på att gamla män skall kunna skriva nya rörelser på näsan hur de skall organisera sig.
Johan Lönnroth

Reservation från Demokratisk Vänster

Kollektivtrafik – en viktig del av välfärden
DemokratiskVänster reserverar sig mot Kommunfullmäktiges beslut att på nytt höja taxorna i stadstrafiken och i färdtjänsten. Kontanttaxan i stadstrafiken höjs med 2 kronor och periodkortet med 55 kronor, samtidigt som färdtjänstens grundavgift höjs med 1 krona. För stadstrafikens del innebär den sammanlagda höjningen av kontanttaxan hittills under den borgerliga majoritetens styre en ökad ”beskattning” av resenärerna med 42 procent.
Demokratisk Vänster yrkade i första hand återremiss för att få konsekvenserna av en taxehöjning utredda. Förvånansvärt nog ville en majoritet inte veta vad följderna blir.
I andra hand yrkade vi avslag på taxehöjningen. Vi betraktar kollektivtrafiken som en del av den allmänna samhälleliga välfärden. Den kraftiga höjning som nu beslutats är oacceptabel ur miljösynpunkt, ur jämställdhetssynpunkt och ur rättvisesynpunkt.

Ur miljösynpunkt därför att:
Taxehöjningen kommer att ge biltrafiken konkurrensfördelar på Stadstrafikens

bekostnad. Mera biltrafik späder på klimatpåverkan, ökar emissioner, trängsel, buller och barriäreffekter samt leder till fler skadade i trafiken.

Ur jämställdhetssynpunkt därför att:
Kvinnor i högre grad än män är beroende av kollektivtrafiken. Kvinnor är flitigare kollektivtrafikresenärer än män, samtidigt som kvinnor i genomsnitt har lägre inkomster.

Ur rättvisesynpunkt därför att:
Låginkomsttagare (inte minst ungdomar) är beroende av kollektivtrafiken i större utsträckning än höginkomsttagare. Färdtjänstresenärerna är helt beroende av färdtjänsten för att kunna transportera sig på egen hand. Demokratisk Vänster anser att det inte finns någon anledning att särbehandla den del av kollektivtrafiken som utgörs av färdtjänst – grundbeloppet i färdtjänsttaxan bör vara lika med den i stadstrafiken. Att ta ut högre taxa i färdtjänsten är diskriminering.
Därför säjer Demokratisk Vänster nej till taxehöjningen, därför vill vi satsa på en kollektivtrafik som ger reskomfort av hög standard och god tillgänglighet till låga kostnader för resenären.
Sven-Bertil Persson, Demokratisk Vänster

Kulturtips

Klostergårdsskolans internationella vecka
Fredag 29 maj
9.30 Morgondans för alla med Adams. Uppträdanden
13.15 Det stora internationella karnevalståget med Capoeira
14 – 19 Mat serveras. Elevuppträdanden. Kurdisk dans. Thailändsk dans. Persiska danser
19 Damorkestern

Pressgrannar

Rädslan för massutbildningen
Det finns gott om forskning som pekar på att ju längre man håller samman klasser och skolor, och låter eleverna slippa välja utbildnings väg alltför tidigt, desto mindre slår klassbakgrunden – tydligast mätt i just utbildningsnivå – igenom i utbildningsframgång.
En sammanhållen utbildning för alla betyder därför att borgerlighetens barn inte automatiskt
tillförsäkras höga positioner i samhället, utan tvingas konkurrera med fler.
Men precis när den meritokrati som liberaler alltid hyllat i teorin är på väg att slå igenom, rullas den nu tillbaka. Meritokratin var tydligen aldrig tänkt för alla.
Petter Larsson, Efter Arbetet, 22 maj.

Israelaraber ska avkrävas lojalitet
Den israeliske utrikesministern Avigdor Liebermans parti Yisrael Beitenu kräver att alla medborgare ska svära lojalitet mot Israel som judisk stat.
”Inom kort lägger partiet fram ett lagförslag enligt vilket samtliga medborgare ska svära lojalitet mot Israel. Den som vägrar ska inte tilldelas nationellt id-kort, vilket krävs bland annat för att öppna bankkonto eller skaffa körkort. Dessutom ska den som vägrar göra värnplikt eller civil samhällstjänst kunna berövas sitt medborgarskap.”
TT, citerat i DN 26/5

Nytt monument i Lund av Ulf Nymark

Så har Lund fått ett nytt monument, så nytt att schaktvidundren ännu inte lämnat området. Invigningen av minnesmärket, som är placerat i motorvägen vid Råby, skedde den 25 maj.

Monumentet har rests för att påminna om att delar av mänskligheten, den gren som kallas ”homo automobilicus”, saknar förmåga att planera för långsiktig hållbarhet. Monumentet bär sålunda namnet ”Kortsynthet”.

Spisen och dasset av Gunnar Sandin

Nytt och anmärkningsvärt: tre ledande kommunalpolitiker (V) går ut på den ledande regionala tidningens debattsida och ifrågasätter en hörnsten i partiets ekonomiska politik, och får svar av tre andra kommunalpolitiker plus partiföreningens ordförande.
Detta är naturligtvis utmärkt. Vänsterpartiet har i Lund mer än tjugo gånger så många väljare som medlemmar, och nu får de förra chans till vetskap om en viktig intern debatt.
I sakfrågan kan intressanta argument framföras från båda sidor. En viktig skillnad mellan rotavdrag (”spisen”) och avdrag för hushållsnära tjänster (”dasset”) är att de förra är/bör vara en tidsbegränsad åtgärd för att överbrygga en lågkonjunktur i byggbranschen medan behovet av hushållsnära tjänster är konstant.
”De fyra” menar att vissa byggjobb förutsätter en viss expertis och/eller formell behörighet, vilket ju sällan är fallet med de hushållsnära tjänsterna. De säger också att det är de välbeställda som kan utnyttja avdraget för de senare och att det ofta är andra som skulle behöva dem bättre. Men detta är bara ett specialfall av samhällets allmänna orättvisa vilken i första hand bör bekämpas med allmänna medel.
”De fyra” hänvisar till ett sådant medel: kortare arbetstid. Men här blir det åter en obalans i argumentationen. Skatteavdragen är befintliga, konkreta åtgärder som det gäller att ta ställning till. Kortare arbetstid är för närvarande en vag vision. Vänsterpartiet har tonat ner kravet vilket är klokt med tanke på det växande behov av arbetskraft och arbetstimmar som inte minst befolkningspyramiden skapar, något som bland annat ekonomen Anna Thoursie har utrett och framhävt.
Ska vi tala visioner kan vi påminna om Karl Marx som såg fram mot ett tillstånd där människan blev hel genom att blanda praktiska och teoretiska sysslor: fiska på morgonen, filosofera på kvällen etc. Det är inte fel att byrådirektören murar sin egen spis även om en sotare sen måste inspektera och godkänna resultatet.

Mörkrets hjärta Islamistinvasion i Somalia av Gunnar Stensson

President Sharif Sheikh Ahmed vädjar om hjälp från det somaliska folket i hemlandet och diasporan att bekämpa utländska militanta islamistrebeller i Somalia.
Det var president Sharif Sheikh som ledde De islamiska domstolarna som med stöd från folket lyckades upprätta stabilitet och rättssäkerhet i en stor del av Somalia. Etiopiens USA-stödda invasion fördrev honom från makten 2006. I januari i år valdes han till president sedan den etiopiska invasionen upphört.
Nu vädjar han till Somalias folk, inte till några utländska makter, att hjälpa honom att försvara landet mot en ny invasion. Det är 500 utländska jihadkrigare som samlats i landet. I lördags rapporterade Times att dessa kommit från Storbritannien, USA, Kanada, Pakistan, Afghanistan och Saudiarabien de senaste veckorna.
Sedan islamistrebellerna 7 maj inledde nya attacker mot de styrkor som lyder under landets provisoriska regering har över 200 dödats och 700 skadats. TT-AFP, Mogadishu.

Förstärk grundavdraget av Sven-Hugo Mattson

I Sydsvenskans aktuella frågor i lördags pläderade Anne Dederichs, Nita Lorimer och Mats Olsson, för att stödja avdraget för hushållsnära tjänster. Alla tre är vänsterpartister och kommunalt aktiva. Innan jag går in i just den debatten vill jag ge min syn på de avdrag vi har i skattesystemet. Det finns två typer av avdrag, de skiljer sig åt ganska rejält.

Grundavdraget
Det ena är grundavdraget. Givet en viss inkomst kan du inte påverka grundavdraget, det är fast. Grundavdraget är så konstruerat att du har mest avdrag, i procent räknat, vid en låg inkomst, sen sjunker det hela tiden. En konsekvens av grundavdraget är att du vid en pensions inkomst på 7500 kronor, ungefär garantipensionen, bara betalar ca 22 procent i kommunalskatt. Om du har en pensionsinkomst på 25000 kronor betalar du ca 30 procent i kommunalskatt. Kommunalskatten är progressiv. Fördelen med grundavdragets konstruktion är att du kan lägga en rejäl kommunalskattehöjning utan att det hårt drabbar de med lägst inkomster. Höj skatten smart genom att ge ett utrymme för att sänka sådana taxor vi vet används av framförallt de med låga inkomster, Grundavdraget är en vänsterkonstruktion.

Övriga avdrag
Jag skall ge ett exempel på övriga avdrag. Du bestämmer dig för att renovera din bostad för 300.000 kronor, samtidigt köper du en bil för 200.000 kronor och lånar till allt. Du får rotavdrag, jag är emot detta, för renoveringen och ränteavdrag för lånet. Observera, du behöver inte ansöka till någon myndighet om detta. Du bara bestämmer dig för att förhöja din tillvaro och så får vi andra skattebetalare betala en del av din renovering och bil. De avdrag jag här nämner är knappast åtkomliga för de med låga inkomster. Andra avdrag, som jag benämner högeravdrag, är bilresor till jobbet och avdrag för pensionssparande.
Finns det då inte alls anledning för staten att gå in och stimulera verksamheter? Absolut, det är statens uppgift. En stimulans som behövs nu är ett investeringsbidrag för att bygga hyresrätter. Med ett sådant, rätt utformat, skulle vi tillgodose ett basbehov och dessutom skapa jobb. Hushållsnära tjänster är inte ett basbehov och skall betala av oss själva.

Avdrag för hushållsnära tjänster
För några år sedan fick vi då detta avdrag som skall sorteras in i det jag kallar högeravdrag, eftersom det gynnar de rika och bara i liten mån är åtkomliga för de fattiga. Du bestämmer dig alltså för att få hjälp med städningen hemma eller att någon skall passa dina barn och så får någon annan vara med och betala. Här vill jag understryka att jag inte har några synpunkter på att man behöver hjälp med detta och att utföra hushållsnära tjänster är ett yrke som alla andra. Jag skulle inte få för mig att kalla detta pigjobb och jag tror att de som kallar det så inte riktigt har klart för sig vad pigor var. Men varför i all världen skall det subventioneras. Ett argument som nämns är att det skapar jobb och gör svart jobb vita. Javisst, samma pengar hade gjort det också om man satsat de inom andra sektorer. Ur vänstersynpunkt är det bättre att kanalisera pengarna inom kommunsektorn, gärna riktat till hemtjänsten, som är personalintensiv.

Kommunalskatten
Jag kommer att fortsätta diskussionen om detta, inte minst därför att vi behöver höja kommunalskatten i Lund (och regionen?). Demokratisk vänster har påbörjat en diskussion om detta, naturligtvis. Jag hoppas kunna ta fram underlag för hur vi kan höja skatten så mycket som behövs. Men det är då viktigt att de med lägst inkomster kommer så billigt undan som möjligt, så som jag beskrivit ovan. På sikt bör vänstern jobba för att större delen av de allmänna avdragen förs över till grundavdraget. Beskattningen på löner behöver sänkas och då är grundavdraget bra, inte minst ur fördelningssynpunkt. Grundavdraget gynnar dessutom främst kvinnor, generellt, eftersom kvinnor har lägst inkomster.
Sven-Hugo Mattson, demokratisk vänster

Jag har bestämt mig! av Göran Persson

EU-valet närmar sig och den politiska temperaturen stiger raskt. Just nu är den väl ungefär ett tiotal grader över den absoluta nollpunkten dvs runt -250 grader C, vilket är rätt kallt även för en svensk vår.
Varför det är så kan man ha många teorier om. Min egen huvudförklaring är valets obegriplighet. Hur skall man veta vad det parti man röstar på kommer att tycka i EU-parlamentet. Dels är partierna ganska vaga och lämnar ett stort utrymme åt de enskilda kandidaterna, dels så skall säkert partiernas ställningstaganden slipas av mot de i Sverige tilltänkta regeringsalternativen för att inte skapa missämja inför det "riktiga valer" om ett år. Som om detta inte räckte så skall de eventuella åsikter som finns kvar tröskas genom de svårgenomskådade partigrupperna i Bryssel. Där samlas partier med liknande partinamn men väldigt olika åsikter i dessa grupper som sen röstar gemensamt i parlamentet. Som ett exempel på obegripligheten så kan man bara tänka på det svenska miljöpartiet som hela tiden ingått i den mycket EU-positiva gröna gruppen även under alla de år som man verkade för att Sverige skulle lämna EU.Att försöka ta reda på vad en röst på vänsterpartiet är en röst på i partigruppernas EU är en för mig alltför svår uppgift, vänsterpartier i Europa tycker rätt olika saker tycker jag mig förstå.
Vad skall man då dra för konsekvens av denna i mtt tycke hopplösa situation? Länge tänkte jag låta bli att rösta men nu har jag bestämt mig. Det får bli Piratpartiet! Ett smalt och fanatiskt parti som man kan vara helt säker på att det driver sin huvudfråga, "den digitala människorätten" i alla lägen. Piratpartiet har helt enkelt ingen annan fråga att kompromissa bort saker mot, det känns tryggt. Jag tycker genuint illa om att Sverige, och alla andra EU-länder, betraktar elektronisk kommunikation som något som är helt självklart att avlyssna på samma sätt som Stasi i det forna DDR öppnade alla brev mellan privatpersoner. Finns det någon viktigare fråga att driva i EU-parlamentet idag? Jag kan inte komma på någon så nu har jag bestämt mig. Har du?
Vad det gäller det "riktiga valet" om ett år är det inte riktigt lika enkelt. Just nu går jag och grunnar på frågan som Rickard Falkvinge ställde i ekots lördagsintervju för en dryg vecka sedan. Piratpartiets frågor är inte självklart viktigast i riksdagsvalet men det du skall fråga dig själv är: "tycker du att pitatpartiets frågor är viktigare än skillnaden mellan det röda och blå laget inom andra områden som miljö- och välfärdsfrågor". Om man ser till den politiska praktiken så är alla de befintliga partierna genuint opålitliga vad det gäller det elektroniska övervakningssamhället.
Göran Persson

På piratpartiets hemsida finns mer info om vad partiet vill.

Högni hedersdoktor av Sten H.

På fredagen promoveras Högni Hansson till hedersdoktor av naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. Det är ett utomordentligt gott val. Jag lyssnade på honom på torsdagsförmiddagen när han talade på ett seminarium i Ekologihuset under rubriken ” Att veta och handla eller att handla mot bättre vetande.” med underrubriken ”Bly i Landskrona”. Han introducerades av Henrik Smith, professor i zooekologi, och ansvarig för den miljövetenskapliga utbildningen. Henrik citerade en artikel där stod att det finns tre personer som mer än andra har varit viktiga för medvetenheten om miljöfrågorna i Sverige: Hans Palmstierna, som väckte opinion mot giftspridningen, Georg Borgström som lyfte fram hur planetens resurser var ändliga och Högni Hansson som visade hur man kan hävda krav på en god livsmiljö mot ekonomiska och politiska intressen.

Kampen om blyhalterna
Högni var chef för miljökontoret i Landskrona kommun i ett trettiotal år, detta i en stad som har betecknats som den mest nedsmutsade i Sverige. Man hade tung kemisk industri: Supra som gjorde konstgödning av fosfat och ammoniak, Boliden-Bergsö som arbetade med återvinning av blybatterier från hela Norden och ScanDust som återvann metaller från avfall inom stålindustrin. När Öresundsvarvet lades ner sågs dessa företag som avgörande viktiga för Landskrona och inga hinder fick läggas i vägen för deras verksamhet.
Vad Högni gjorde var att mäta blyhalter i skolbarnens blod, kolla födelsevikter och missbildningar hos nyfödda och odla grönkål och sallad på Landskronas kolonier. Han kunde steg för steg påvisa hur blyhalterna låg långt över gällande gränsvärden och hur detta var starkt kopplat till hur nära man bodde industrierna. Företagen och Landskronas politiker blev alltmer upprörda, inte över sakernas tillstånd och hoten mot Landskronabornas hälsa utan över publiciteten. Landskronas miljöproblem blev ju kända över landet och kommunens näringslivskontor fick svårigheter. Saken var klar, Högni fick sparken av kommunen.
Det som då hände var att kommunens invånare mobiliserade, ordnade demonstrationer på gatan och gick på politikerna. De tvangs faktiskt att ta tillbaka uppsägelsen. Det här var i början av 1980-talet och Högni har sedan dess fortsatt att mäta och tvinga fram miljöåtgärder från företagen. Han är ingen vetenskapman, men han har oavbrutet arbetat systematiskt och använt vetenskaplig metodik och vetenskapliga fakta.. Och han har varit envis, också när han har stått ensam mot hela etablissemanget: kommunen, företagen, länsstyrelsen och Naturvårdsverket.

Vad kan vi lära?
Det finns några lärdomar att dra av berättelsen om Högni Hansson. Det ena är att en förvaltningschef med civilkurage och uthållighet kan stå emot och vinna över politikerna i en kommun. Det är vi inte vana vid, t.ex. inte i Lund. Här är förvaltningscheferna mjuka i kanten, kompromissar med sina övertygelser och skriver många gånger under förvaltningsskrivelser som är dikterade av den politiska majoriteten. Jovisst, vi lever i en demokrati och det är politiken som ska styra, men det är i nämnder och fullmäktige de besluten ska tas, inte i slutna rum där presidiet och förvaltningstjänstemännen skriver ihop sig.
Den andra är att Högni har kunnat överleva och vinna enbart genom att han gått till offentligheten. Det är löpsedlarna, Rapportinslagen och debattartiklarna som har gjort jobbet. De fakta han har haft till grund har inte kunnat tigas ihjäl. Det är sällan man ser ett så tydligt exempel på medias makt. Det var när invånarna kunde läsa om hur det stod till i Landskrona Posten och Kvällsposten som de tog till gatorna.

Lita till massorna!
Det här får mig att minnas några gamla maoistiska slagord. Jag hade inte mycket till övers för sådana när de var som populärast, men det fanns några som jag fann värdefulla och som borde kunna tilltala var och som är av demokratisk övertygelse. De handlar om vilka uppgifter man har som tjänsteman eller politiker eller i någon annan position där man har att fatta beslut. Vad bör då vara vägledande, vad är uppgiften? Jo, säger den första: Tjäna folket!
Det är ju vackert och det är klart att det är ens uppgift, tänker man, men lite floskelbetonat är det ju. Hur precis ska man göra då, finns det någon vägledning? Jo det finns det, och då kommer det andra som ett klubbslag: Lita till massorna! Va, vilka massor?
Ja vad betyder det i vårt samhälle? Jo, det innebär naturligtvis att man ska föra ut fakta och frågeställningar till den breda allmänheten. Det gör man genom att gå till pressen eller i våra dagar kanske webben. Folk ska kunna ta ställning själva. Det kan ju låta självklart på ett sätt, men det är det inte alls. Det finns alltid en frestelse i att avhandla och besluta i dolda införstådda kretsar där kloka män förmodas ordna allt till det bästa. Och vilken fråga är inte alltför komplicerad för att dryftas bland kreti och pleti. Det var ju sådana argument som gjorde att det dröjde så länge med allmän och lika rösträtt. Först var det fattigt och obildat folk som säkert skulle rösta fel, sen var det kvinnor som inte borde bry sina små hjärnor med politik och sådant.
Är det här då en säker väg till goda beslut? Nej. Folket kan ha fel och massorna kan bli missledda. Och man kanske inte når ut till folket. Tidningarna är inte alltid så mycket för att lyssna, de har ju så mycket annat att tänka på, och då får man pröva andra metoder. Men det är den enda rimliga vägen och den brukar kallas demokrati. Demokrati är den minst dåliga av alla metoder att styra samhället. Ja, det är sådan reflexioner man kan göra sig när man har hört Högni tala om kampen om blyet i Landskrona.

Staten och skolan av Gunnar Stensson

Det största strukturfelet i Lunds skolor för närvarande är den direkta skolpengen som tar för liten hänsyn till elevers behov när pengar fördelas till skolan. Elever med funktionsnedsättningar och annan etnisk bakgrund missgynnas. Systemet gynnar etableringen av friskolor på kommunala skolors bekostnad. Försöken att skapa elitklasser leder till sortering och segregation i skolorna. (Se pressklipp från Efter Arbetet på annan plats). Konkurrensen om elever som är en konsekvens av det fria valet leder till en snabbt ökande betygsinflation i Lund och Sverige. Den bidrar till den likvärdiga svenska skolans sönderfall. Betygsinflationen brukar redovisas i pressen.

Förslaget till ny skollag: ökad statlig styrning
Strukturfelen förekommer givetvis inte bara i Lund. De gäller hela den svenska skolan.
Det är knappast någon hemlighet att jag var motståndare till kommunaliseringen. Skolorna blev allt mindre likvärdiga. Nedgången blev brantare när friskoleprofitörerna bredde ut sig med förföriska mutor, valfrihet och vinstmaximering. Ett skoltivoli.
I förslaget till ny skollag som kommer inom kort föreslår Jan Björklund att kommunernas skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Staten ska ha en skolplan och en mäktig Skolinspektion ska se till att den uppfylls.
Jag förstår att Jan Björklund menar att detta ska ske samtidigt som nuvarande valfrihet och friskolesystem tillämpas. Jag betvivlar att det är möjligt. Skolan kommer i varje fall att förändras i grunden. Och det är bra.

Staten huvudman
1927 kom principbeslutet om gemensam bottenskola för alla barn. Skolplikt. Mina föräldrar hade läst isolerade i sina hem. Det skulle ingen göra längre. Alla barn skulle gå tillsammans. Det var ett historiskt beslut! Jag var minus sex år.
Min medvetna uppskattning av staten som huvudman för skolan härrör från 50-talet då statliga beslut om enhetsskola och senare grundskola revolutionerade utbildningen i min fattiga hemkommun Älghult. Ecklesiastikminister Edenman (det var fortfarande den kombinerade utbildnings- och kyrkoministerns titel innan kyrkan skildes från staten) gick i spetsen för de socialdemokratiska skolreformerna.
Han utnämnde senare mig till ordinarie lärare. Det var ett nationellt uppdrag. En lärare företrädde staten.
Sin fulländning nådde den svenska grundskolan med läroplan för grundskolan, lgr 69, som utbildningsminister Olof Palme presenterade omedelbart innan han blev socialdemokratisk partiledare och svensk statsminister.
Under 60-talet var jag verksam i Öjebyn i Norrbotten och såg med vilken entusiasm man där drev igenom reformerna steg för steg. Minsta landsortsskola skulle vara likvärdig med alla andra skolor i landet. Läroplaner och kurser var riksomfattande. Lärarutbildningen enhetlig. Som norrbottning kunde en pappa flytta med sina pojkar och flickor till exempelvis Eskilstuna (vilket många gjorde) och se barnen fortsätta med sina grundskolekurser i svenska, geografi, samhällskunskap och historia med samma läroböcker och på ungefär samma ställe i kursen som i Norrbotten.
Det underlättade förstås också den politik som i Norrbotten kallades AMS, Alla Måste Söderut. Men det borgade för likvärdighet och rättvisa. Naturligtvis var kritiken från alla dem som förlorade sina privilegier våldsam liksom från utbildningsfientliga kommuner som såg sina skolkostnader stiga. Men debatten var nyttig och nödvändig.
På Heleneholmsskolan i Malmö arbetade jag under 70- och 80-talet med den femgradiga betygsskalan och dess stränga kriterier (som jag ofta opponerade mig mot). Betyg sattes med utgångspunkt från centrala prov. Man måste skriftligt motivera varje avvikelse från provbetyget. Betygskonferenser upptog många långa kvällar i slutet av terminerna och vållade många konflikter mellan lärarna. Men de var omsorgsfulla.
Så kom gymnasiereformen på 80-talet, mindre genomgripande och mindre nydanande. Mindre uppmärksammad. En försämring var att gymnasiet skildes från grundskolans högstadium.
Tidigare hade man sett högstadium och gymnasium som en enhet. Lärarutbildningen var anpassad till den synen. Det var en fortsättning av det gamla läroverksperspektivet med realskola och gymnasium i samma enhet, en åttaårig utbildning.
På Heleneholmsskolan, som var försöks- och demonstrationsskola för Lärarhögskolan, hade vi tidigare haft samma elever från grundskolans högstadium fram till studentexamen. Det var en organisation med många fördelar. Nu finns det elever som byter skola flera gånger per läsår. Det kallas valfrihet.
Skolreformerna genomfördes av staten. Kommunerna hade att tillämpa dem.

Kommunaliseringen
Men på 90-talet kommunaliserades skolan. Jag argumenterade mot kommunaliseringen i Ny Dag, tror jag, och på andra håll. Jag demonstrerade mot den en mörk kväll på Kyrkogatan i Lund. Men Ylva Johansson stödde till slut Göran Persson, trots sannolikheten att kommunaliseringen skulle drabba de svagaste grupperna och landsändarna. Hon lämnade senare V och hamnade i socialdemokratiska regeringar.
Så småningom tvingades jag gilla läget. Jag var ledamot i skolstyrelsen och senare utbildningsnämnden i Lund under hela 90-talet. Vi ansträngde oss att ordna allt till det bästa för Lunds elever. Bland annat genom att producera alltmer förfinade skolplaner och framför allt kvalitetsredovisningar.
Den kommunala skolplanen blev aldrig bra. Inte ens de politiker som kompromissade ihop den var nöjda. Däremot fungerade lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar väl och skulle mycket väl kunna fortsätta och vidareutvecklas med staten som huvudman.
Den skolplan för Lunds skolor som ska antas av fullmäktige nu i juni är produkten av en ändlös politisk dragkamp. Den kommer sannolikt omedelbart ifrågasättas.

Lunds trånga horisont
Jag anpassade mig till det reellt existerande systemet. Riktigt korrumperad blev jag 2002 när jag blev ordförande för Utbildningsnämnden. Tjänstemännen på skolkansliet var professionella och mycket trevliga liksom nästan alla rektorer och skolledare. Vi satsade gemensamt på att göra Lund till bästa skolkommun.
Korrumperad, vad menar jag med det? Jo, jag såg ju mycket väl skolans sönderfall i Skåne och Småland och Norrbotten och hela Sverige. Jag såg att skolan blev mindre och mindre likvärdig. Jag kunde konstatera att kunskapsnivån sjönk på många håll.
Men jag var som sagt korrumperad. För mig blev Lund den trånga horisonten. Skolan i Lund var bra. Med kvalitetsredovisningar och stränga granskningar höll vi nivån uppe, i den mån det var nödvändigt med tanke på akademikerbefolkningen och de högt kvalificerade lärarna i Lund, som klarade att hålla en hög kvalitet på egen hand.
Jag blundade för missförhållandena på andra håll eller rentav triumferade, när jag märkte hur mycket bättre skolan i Lund var jämfört med t ex den i Kävlinge. Jag gladdes över att skolan i Kävlinge inte var likvärdig med skolan i Lund.

Staten huvudman
Nu har Jan Björklund, den svenske rikspolitiker jag kanske är allra mest kritisk mot, i det nya förslaget till skollag sagt att lokala skolplaner och kvalitetsredovisningar ska avskaffas. Först reagerade jag som lokalpolitiker. Detta var ju kvalitetsinstrument som vi ägnat så mycket arbete åt! Björklunds förslag var dumt och odemokratiskt! Som vanligt.
Sedan blev jag mer grubblande. Likvärdighet. Statliga åtgärder mot betygsinflationen och det därmed förenade geschäftet på elevernas bekostnad. Statlig styrning, minskning av antalet alternativ, statlig kvalitetskontroll. Hur förhöll sig Björklunds partikamrater i Lund till förslagen i den kommande skollagen? Hur stämde de med deras entusiasm för luftiga alternativ, självreglerande resursfördelning och bifall till alla slags friskolor?
Detta kunde kanske vara ett steg i riktning mot att ge tillbaka staten huvudmannaskapet för skolan. Det är ju ett system som prövats och som fungerat bra i mer än hundra år. Medan kommunaliseringen och valfriheten på mindre än två decennier fragmentiserat och gröpt ur den svenska skolan och gjort den till ett byte för marknadens vargar. Med staten som huvudman kan skolorna åter bli likvärdiga.
Skolinspektionen ska ju inte bara kritisera utan rentav kunna stänga värdelösa skolor, såväl friskolor som skolor i kommunal regi. Och alla dessa meningslösa kurser och valmöjligheter ska bort enligt förslaget till skollag!
Även där har jag varit korrumperad och en gång mot ersättning i pengar fifflat ihop en kurs i skitämnet ”Turist-tyska”. Hoppas den är försvunnen för alltid!

Som på Klostergårdsskolan
Det är med blandade känslor jag läser Jan Björklunds kommentarer till förslaget till ny skollag som snart presenteras. Den nya skollagen har varit väntad och efterlängtad under hela 2000-talet. Arbetet påbörjades under den förra mandatperioden. Jag är misstänksam. Men jag välkomnar debatten!
Jag kommer aldrig att acceptera elevsortering och elitklasser. Principen är sammanhållna klasser för jämlika studerande. På den punkten är jag omutbar.
Jag var angelägen att hålla mina egna barn borta från allt som luktade socialt urval under deras skoltid. Jag var övertygad om att det var bäst för dem att möta en verklighet där alla nivåer, samhällsklasser, politiska ideologier, religioner och kulturer var representerade. Som på Klostergårdsskolan med dess 21 nationaliteter som på fredag genomför sitt internationella karnevalståg.
Som suverän lärare, utnämnd av en ecklesiastikminster, bärare av ett nationellt uppdrag, avskydde jag tanken att styras av en rektors eller kommunpolitikers idiosynkrasier och fördomar. Makten över mig och över skolan skulle finnas på avstånd och vara abstrakt, rationell och regelstyrd. En statlig, likvärdig skola med klara kunskapsmål och sociala mål, styrd av lagar, var och är vad jag vill ha.

The Obama Code II av Erik Kågström

George Lakoff är professor i kognitiv vetenskap i U.C. Berkeley. Han har analyserat Obamas sätt att kommunicera. Han säger att Obama utnyttjar sin eminenta talarbegåvning till att skapa enighet kring fundamentala amerikanska värden. Han anknyter till åhörare genom att använda något som kognitionsforskare kallar det kognitiva undermedvetna. Han låter sina djupaste idéer strukturera det han säger och överför då dessa idéer på ett omedvetet och automatiskt sätt. Lakoff kallar Obamas strategi “The Obama Code” och säger att den innehåller sju djupa, insiktsfulla och subtila, intellektuella steg.

Det första steget innebär att skilja mellan politiska program och de värderingar som de antas stå för. Ett politiskt projekt som lanserats som progressivt motsvarar kanske inte det som presidenten ser som fundamentala amerikanska värden. Ett politiskt program skall bedömas utifrån vilka värden det står för inte vilka intressen eller vilkas intressen det tjänar.

Det andra steget handlar om innebörden i de fundamentala amerikanska värdena. Lakoff menar att de, ofta omedvetna, värderingarna i det progressiva tänkandet vilar på empati. Ett inkännande i andra människor som leder till handling. Målet är att förbättra sig själv, nationen och hela världen. De empatiska moraliska värdena är motsatsen till de konservativas fokus på individuellt ansvar utan socialt ansvar. Lakoff uttrycker sig mycket allmänt och är inte explicit när det gäller vilka dessa fundamentala amerikanska värden egentligen är. Man får gå till Obama själv som uppenbarligen menar att de värden som är gemensamma för en majoritet amerikaner är empatiska till sin natur. I sin bok ”The Audacity of Hope” har Obama ett kapitel med rubriken ”Values”. När han där talar om de amerikanska självständighets- och rättighetsförklaringarna och nämner att ”Alla är födda jämlika” och rätten till ”Liv, frihet och att söka lycka” är det uppenbart att dessa målsättningar har en empatisk innebörd. Någon sådan anknytning märks dock inte när han räknar upp de egenskaper som kan ha varit förutsättning för amerikanska framgångar – ”självförtroende, självtillit, självkritik, risktagande, framåtanda, disciplin, måttlighet, hårt arbete, sparsamhet, personligt ansvar, uppskjuten belöning”.

Obama medger att amerikanen är ”individualistisk at heart” och att frihet ofta fått en negativ innebörd som att ingen överhet skall lägga sig i den privata sfären Ett uttryck för detta är amerikanens misstro mot den federala regeringen och FN. Men amerikanen uppskattar gemenskap, samarbete med grannar, familjen med de förpliktelser det innebär mellan generationerna. Han är patriotisk och medveten om sina medborgerliga skyldigheter. ”Vi tror på någonting som är större än vi själva vare sig det gäller religion eller etiska regler. Vi uppskattar uttryck för ömsesidig respekt som hederlighet, ärlighet, ödmjukhet, vänlighet, artighet och medkänsla”. De egenskaper och beteenden som Obama nämner uppskattas nog lika mycket av konservativa som av progressiva. När George W. Bush i sitt installationstal nämnde ”compassionate conservatism” så var det förstås ett uttryck för medkänsla även om han menat att den skall uttrycka sig i form av allmosor. Naturligtvis är det möjligt att det i den amerikanska konstitutionen finns formuleringar som kan tolkas som ett empatiskt imperativ. Det anser i varje fall historikern Lynn Hunt som i sin bok ”Inventing Human Rights” dragit den slutsatsen. Ett fundamentalt amerikanskt värde som är diskutabelt är den s.k. ”exceptionalismen” – föreställningen att amerikanerna har en särskild uppgift i världen. Medborgarna i världens första demokrati ser sitt samhälle som en förebild för den övriga världen och vill ”hjälpa” andra att nå samma mål. Barack Obama verkar vara beredd att axla uppdraget som världens moraliska ledare.

Oavsett hur det egentligen förhåller sig med de fundamentala amerikanska värdenas empatihalt skulle det innebära en oerhörd politisk framgång för Barack Obama om han lyckades frånta republikanerna problemformuleringsprerogativet när det gäller värdefrågor.

Det tredje steget kallar Lakoff ”biconceptualism”. Det grundar sig på att många amerikaner som identifierar sig ideologiskt som konservativa eller politiskt som republikaner ändå delar de progressiva fundamentala amerikanska värderingarna åtminstone i vissa frågor. Det är skälet till att Obama inte velat kalla sig liberal eller progressiv. Han ser sig själv helt enkelt som en amerikan med de värderingar som omfattas av majoriteten. Denna ”biconceptualism” är också grunden för Obamas satsning på ”bipartisanship”.

Det fjärde steget är Obamas syn på regeringens uppgift. Det är inte en fråga om huruvida regeringen skall vara stor eller liten utan om att den fungerar och sköter sin huvudsakliga uppgift – att skydda och stödja medborgarna. Skyddet skall inte bara vara polisiärt och militärt utan också gälla miljön, konsumenter och arbetare, katastrofoffer och investerare. Stödet skall ges jämlikt och omfattar till exempel utbildning, infrastruktur, banksystem och aktiebörs. Det aktuella ekonomiska stödpaketet är ett stödprojekt. Ju mer du tjänar på samhällets stöd och skydd ju mer är du skyldig att ge igen. Därför är progressiv beskattning en form av moralisk bokföring.

Det femte steget handlar om sambandet mellan moral och ekonomi. Obama säger att en budget är ett moraliskt dokument. Utbildning, energi, sjukvård och bankverksamhet bildar kärnan i Obamas ekonomiska program därför att de är basen för regeringens uppgift att skydda och stödja folket.

Lakoff har sedan en del tankar om skillnaden mellan konservativ och progressiv ideologi. Det är vanligt att schablonmässigt beskriva ideologiska skillnader i termer som högerns egoistiska individualism och vänsterns empatiska kollektivism. Lakoff menar att det finns en annan viktig skillnad – i synen på orsakssamband. De konservativa tenderar att tänka i termer av lokal och direkt kausalitet. Om varje individ skall vara fullständigt ansvarig för konsekvenserna av sina handlingar måste dessa handlingar vara den direkta orsaken till konsekvenserna. Följaktligen har den fattige själv orsakat sin fattigdom och den arbetslöse sin arbetslöshet. Om systematisk kausalitet existerar så måste följden bli att de mest fundamentala konservativa moraliska och ekonomiska grundsatserna är felaktiga. Om det individuella ansvaret – inte det sociala – är det avgörande moraliska kriteriet så kräver det att kausaliteten är lokal och direkt.

Lakoff påpekar att global ekologi och global ekonomi är exempel på systemisk kausalitet. Med det följer också systemrisker. Eftersom systemeffekter inte ingår i de konservativas filosofi så har de heller inga metoder för att analysera och hantera systemrisker.

Det sjätte steget är att Barack Obama har förstått detta med systemeffekter och handlar därefter.
Det sjunde steget innebär att Obama förändrar det patriotiska språket. Patriotiska honnörsord får olika betydelse för konservativa och progressiva. Sedan lång tid har republikanernas tolkning tillåtits dominera. Det skall Obama ändra på. ”Freedom” kommer inte längre ha den betydelse som George W. Bush lade i ordet. I Obamas installationstal förekom begrepp som ”equality, prosperity, unity, security, interests, challenges, courage, purpose, loyalty, patriotism, virtue, character, grace” alltid i moralpedagogiska sammanhang och med anknytning till de empatiska principer som Obama anser utgör de fundamentala amerikanska värdena.

Den amerikanska högern har inte visat någon större entusiasm för Obamas moraliska korståg. Möjligen är man oroad för att republikanerna kommer att förlora sin dominans när det gäller värdefrågor. Belysande är en artikel i Wall Street Journal av en av tidningens redaktörer. Under rubriken ”Obama Abuses USA” säger Dorothy Rabinowitz att Obamas triumfatoriska europaresa artade sig till en ständigt upprepad avbön för alla de illgärningar som USA utsatt omvärlden för. Hon tillägger att det förmodligen inte är någonting som Obamas många fans har något emot vilket inte är egendomligt ”när det vid amerikanska college och universitet sedan årtionden predikats att USA står för snöd vinning, rovgirighet och rasism”. Men vanliga amerikaner, säger hon, skall aldrig glömma att Obama var den förste amerikanska president som talat illa om deras älskade fosterland. Med vanliga amerikaner avses här förmodligen de 20 procent som fortfarande identifierar som republikaner. På hemmaplan sägs Obama aldrig försumma ett tillfälle att påminna om sin moraliska överlägsenhet över sin föregångare.

Vårdikt

En tjuguårig smedson från Lund publicerade 1902 nedanstående dikt.
Han hette Vilhelm Ekelund. Dikten var kanske skriven den 18 maj 1901.

Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.

Pressgrannar av Anders Davidson

Anne Swärds rapport från PEN-festivalen (Välsignelse för få, Sydsvenskan Kultur 15/5) i New York är tänkvärd. Åtminstone har den satt myror i huvudet på mig. Det är bra om fler får något att fundera på. Vi måste få upp ögonen för vad som sker.
Särskilt slutreflektionen kring burmesiskan Khet Mars påtvingade exil "på City of Asylum i Pittsburgh, en fristad för författare hotade av förföljelse, fängelse eller till och med avrättning för sin skrivande verksamhet i hemlandet."
I våra samhällen, som vilar tryggt på demokratiska värderingar och helgar mänskliga rättigheter, kan de förföljda få skydd.
Annat är det för en Sayed Perwiz Kambakhsh, den afghanske journalist som först dömdes till döden, sen fick straffet omvandlat till 20 års fängelse, anklagad för blasfemi; brottet var att ladda ner texter om kvinnans roll i det muslimska samhället; dömd i en stat, av en regim västs demokratier sänt soldater och bombplan för att försvara.
Får vi det att gå ihop?

Kulturtips

Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer

Klassisk indisk konsert
Musik, Sång och Kathakdans. På Teater Sagohuset i Lund 27 maj.
Läs mer

Ankomst - Avgång. En centralstation där dans kommer till liv.
Dansstationen, Palladium i Malmö, 30 och 31 maj.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Kan sparsamhet rädda Lund? av Mats Olsson

I krisen ska stat och kommun upprätthålla sysselsättningen, inte strypa den. Regeringens Finanspolitiska råd föreslår att kommunerna stimuleras med 15 miljarder redan till hösten, vilket för Lund skulle det betyda 118 miljoner extra. Under 2010 föreslås regeringen dubbla insatserna till 30 miljarder.
I rådets rapport bekräftas två saker. För det första hur nödvändigt det är att regeringen omedelbart går in med kraftiga stimulansåtgärder, främst till kommunerna. För det andra hur fel det är att tro att man kan rädda Lund ur krisen genom att spara i kommunens budget. Tvärtom: Hela den 292 sidor långa rapporten är en uppmaning till motsatsen. Om kommunen någon gång ska öka sin verksamhet och sina investeringar så är det nu.
Den borgerliga politiken i Lund går ut på att strypa så mycket av den kommunala verksamheten man bara kan komma åt. Redan tidigare har man glatt skurit i skola och välfärd, privatiserat och sänkt skatten. Inför 2010 föreslår man nya kraftiga sparbeting på all kommunal verksamhet och att anställningsstopp införs redan till hösten. Arbetsmarknadsprojekt ska läggas ner, företagshälsovård och social omsorg ska säljas ut till lägstbjudande och personalen ska minskas i skolor och på äldreboenden. Ändå får man inte ihop budgeten, utan tvingas underbudgetera med 27 miljoner kronor.
Vad ska man göra då? Vänsterpartiet föreslår två förhållningssätt i budgetdiskussionen. Det ena är att återställa kommunalskatten till 2006 års nivå, d.v.s. plus 40 öre, vilket ger 80 miljoner i intäkt. Det andra är att ta konsekvensen av Finanspolitiska rådets rekommendation. Lund kan med gott samvete underbudgetera cirka 90 miljoner kronor 2010. Detta dels i förvissning att varje anständig regering kommer att stimulera kommunerna med minst lika mycket (se ovan), dels för att detta faktiskt är det enda sättet att ta ansvar för välfärd och sysselsättning.
En god välfärdspolitik räddar Lund, inte missriktad sparnit.
Mats Olsson, vänsterpartiet

Efterskörd av Lucifer

Ja, man kanske borde hålla käft, men ockupationsfestivalen är ändå värd en kommentar. Min bedömning är att den kostar vänstern, och då i första hand vänsterpartiet, så där femhundra röster i nästa kommunalval. Vänsterpartiet har visserligen tagit avstånd från den liksom alla andra politiska partier i Lund, men de flesta människor är inte så noga med distinktionerna och det här ses då som upptåg av vänsterungdomar. Som bekant har vänstern totalt otillräckliga resurser för att ändra den bilden. Borgarna i Lund hade inte kunnat rekrytera bättre propagandister mot vänstern än de som nu ställde upp och bedrev sin opinionsbildning. Det var inte tal om att argumentera för en bostadspolitik och det var inte tal om att det fanns någon skillnad mellan borgare och vänsterfolk, de bestod alla av oförstående politiker och då handlade det bara om att ockupera. Ockupationsfestivalen gav inte en kvadratmeter bostadsyta, bara badwill för vänsterhållningar. Och den ideologi och de uttalanden som gjordes påminde om det mest naiva och improduktiva jag upplevde i USA på 1970-talet.

OK, det fanns väl vissa vinster. T.ex. att en ny generation ungdomar fick lära sig vad det innebär att staten har våldsmonopol. Den nitiska polisen hade kunnat avveckla det här på betydligt mildare sätt om de hade velat, men nu har de fått in något hundratal unga människor i sina register och då är de väl nöjda.

Mild men envis
Veckans glädjeämne är naturligtvis det stöd Anne Diderichs (v) fått från kammarrätten. Anne är andre vice ordförande i kommunstyrelsens personalutskott och som sådan eller kanske bara som vanlig medborgare ville hon veta efter vilka regler kommunen satte sina löner. Inte till att tänka på, sa tjänstemän och nämndens ordförande Caroline Nordbeck (fp). Klart att det ska lämnas ut, sa kammarrätten – här gäller tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen, och här finns inga sekretesshinder.
Hur det kunde bli så? Jo, fru Nordbeck trodde väl att det skulle inte vara något problem att sätta sig på en sketen liten vänsterpartist. Men där underskattade hon Anne Diderichs som visserligen kan vara mild som en sommarvind, men också arg som en terrier och därtill envis. Anne var arkitekten bakom den lönerevision som på börjades av vänsterregimen under förra mandatperioden och som gynnade kvinnoyrkena. Borgarna har stoppat den och nu har de fått veta vem de har stungit.
En rejäl prestigeförlust för borgarna alltså och särskilt för folkpartiet och Caroline Nordbeck. Men Anne Diderichs är värd uppskattning för sitt mod och sin uthållighet!

Slagträn av Maria Hagberg & Anders Davidson

Ett svar till Anna Dahlberg, Expressen, som den 3 maj skrev med rubriken:
Svik inte kvinnorna!

Kvinnor kan användas till mycket. Motivera ockupation och krig till exempel. Bush började bomba Afghanistan efter den 11 september för att befria kvinnorna. Som Sovjet försvarade sin invasion för i år 30 år sedan: Röda Armén kom för att befria kvinnan från fundamentalistiskt förtryck.
Kvinnor kan användas till mycket. Den afghanska kvinnoorganisationen RAWA:s avslöjanden av talibanernas förtryck gav organisationen dess 10 minuter i media, när Bush behövde moraliskt stöd för sitt krig mot terrorismen. När RAWA kritiserade USA:s krigsförbrytelser och ville se ett slut på ockupationen lyssnade ingen längre.

Malalai Joya

Mordet på kvinnoaktivisten Sitara Achakzai i Kandahar uppmärksammas men hoten mot parlamentsledamoten Malalai Joya passerar obemärkt.
I det förra fallet var gärningsmännen misstänkta talibaner, i det andra fallet är fienden krigsherrarna och förbrytarna i Nationalförsamlingen.
Kvinnor kan användas till mycket.
Men använd inte de afghanska kvinnorna som slagträn för en brutal ockupation.
Maria Hagberg, Kvinnor för fred
Anders Davidson, Afghanistansolidaritet

Håkan Wiberg om Afghanistan av Sten H.

Ibland hamnar man på egendomliga möteslokaler. I tisdags var det andra våningen på Stadsparkscafét! Lokalen har sin charm, men är L-formad varför man bara såg en mindre del av de andra mötesdeltagarna. Hur som helst, Afghanistansolidaritet hade ordnat ett möte med Håkan Wiberg, en klassisk profil i den intellektuella lundavänstern, som flyttade till Köpenhamn där han blev professor i freds- och konfliktforskning. Rubriken var ”Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama” och föreläsningen var lika lugn, rationellt argumenterad och kunskapsmättad som man kunde vänta sig av Wiberg, trots det förfärliga ämnet.

Obamas flyktingproduktion
För vad är det som händer nu? Jo, Obama har tvingat Pakistan att skicka betydande delar av sin armé upp till de nordöstra delarna, främst den s.k. Swatdalen, för att bekämpa talibaner. Det görs med stridsvagnar, artilleri och granatkastare. Talibanerna skjuter tillbaka och resultatet är en och en halv miljon flyktingar som nu tvingas leva och dö i jättelika flyktingläger. Jag tycker att alla de som är så entusiastiska för Obama bör räkna in detta: han har med sin s.k. afpakpolitik snabbt producerat en och en halv miljon flyktingar.
Ja, och sen ska förstås Afghanistan fyllas på med ytterligare 20,000 amerikanska soldater och afghanernas himlar fyllas med attackplan med eller utan bemanning. Kommer det att hjälpa? Nej, och det var det Håkan Wiberg lyfte fram, afghanerna har i hundratals år avvärjt angrepp från stormakter som invaderat dem och det kommer de att göra den här gången också. Vad är då amerikanerna ute efter? Tja, det har snackats lite om oljeledningar och allmän geopolitik, men i grunden handlar Afghanistankriget om USA:s behov av hämnd, för 11 september. Det är ett behov som är så starkt att ingen amerikansk president kan lämna Afghanistan på många år. Å andra sidan kan USA inte heller sätta in så mycket trupp som skulle behövas för att ”vinna” kriget – det skulle röra sig om en halv miljon soldater på marken. Alltså kommer vi få se kriget fortsätta ungefär som nu ett antal år. Och under tiden är det stora chanser att Pakistan faller sönder ännu en gång.

Vad vill Sverige?
Vad gör då Sverige i Afghanistan? Vi har ingen hämnd att utkräva. Och det här med humanitära skäl och så är bara nys. Det går inte att bedriva någon civil hjälp till uppbyggnad av samhället så länge hjälpen är så hopblandad med USA:s krig som nu. Visst det går lite fler flickor i skolan, men hälften av Afghanistans barn går inte i skolan alls. Och visst, enligt den av USA förestavade författningen ska det vara 25 procent kvinnor i parlamentet, och det är det, men det är bara en formsak. USA har tagit sig stora friheter som ligger utanför FN-reglerna och fortsätter med det. Det humanitära snacket är påklistrat i efterhand med profiler anpassad för deltagande länder. Man erinrar sig hur Per T. Ohlsson beskrev USA:s bombningar närmast som ett fälttåg för kvinnosaken.
Nej, Sverige har trupp i Afghanistan för att ställa in sig för USA. Man är dock inte lika inställsam som Danmark. Det är det land som har flest soldater (räknat per egna invånare) och flest stupade (23 döda), återigen per invånare. Vad vill Danmark i Afghanistan?
OK, Sverige borde ta hem sina soldater och det håller på att bildas en opinion kring detta, med t.ex. Thage G Petersson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly bland de aktiva. Så är läget. Vi var väl så där 25 på mötet.

Flykten från dollarn av Gunnar Stensson

Kina och många andra investerare minskar långsamt sina dollarinnehav. Ingen av dem vill utlösa en dollarkris men ingen vill heller bli sist i händelse av en kris. Kina köper färre amerikanska statsobligationer än tidigare och föredrar korta obligationer framför långa.
I transaktioner med andra länder som till exempel Argentina förbigår Kina dollarn och sluter bilaterala överenskommelser om att använda de egna valutorna.
Kina föreslår en alternativ reservvaluta baserad på SPD, Special Drawing Rights. Den skapades av IMF och baseras på en korg av valutor. Ryssland har instämt i förslaget.
USA:s finansminister Timothy Geithner svarade att den amerikanska regeringen var öppen för Kinas förslag att öka bruket av SDR. Svaret ledde till att dollarn omedelbart sjönk i värde. För att minska skadan gjorde Geithner ett ”klarläggande” tillägg där han förklarade att dollarn var ”världens dominerande reservvaluta och sannolikt skulle förbli det för lång tid framöver”.

Fritt fall?
Alla aktörerna hoppas på en mjuklandning, en ordnad övergång bort från dollarn. Ingen vill framkalla ett fritt fall för ingen vet vad som då skulle hända. Men om stimulansåtgärderna för att säkra den amerikanska ekonomin misslyckas kan dollarn plötsligt tappa i värde på ett högst kaotiskt sätt. Då gäller principen ”rädde sig den som kan”.
Analysen ovan är Immanuel Wallersteins, publicerad 15 maj. Han har länge förutsagt att dollarn kommer att förlora sin ställning som reservvaluta.

Ekonomisk och politisk makt
Vad är då en reservvaluta? Man kan svara att det är den pålitligaste valutan, den som varierar minst. Det är därför många väljer att placera sina tillgångar där. Dollarn har varit världens reservvaluta sedan 1945. Den är det fortfarande.
Det land som förfogar över reservvalutan kan använda sedelpressarna varje gång det gagnar dess intressen.
En reservvalutas styrka beror inte bara på dess makt över världsekonomin utan också på dess politiska makt i världssystemet. Det är därför det land som utövar den politiska hegemonin i världen också brukar vara det land som förfogar över världens reservvaluta. Detta gäller även när landets politiska hegemoni dalar. Detta är förklaringen till att dollarn är världens reservvaluta.
Dollarns värde har på det hela taget minskat de senaste decennierna. Ett av skälen är den otroligt snabbt växande amerikanska statsskulden.
Men när dollarvärdet sjunker drabbar det dem som har sina valutareserver i dollar. Det gäller inte bara Kina utan också länder som Japan, Sydkorea, Norge, Indien, Saudiarabien och Abu Dhabi.
Det är därför de försiktigt försöker minska sina dollarinnehav inför hotet och förhoppningen om en ny världsordning.

Israel – ett särfall bland stater? av Bertil Egerö

För inte så länge sedan utspelades en tennismatch i Malmö, som något påminde om Båstadmatchen mellan Rhodesia och Sverige för trettio år sedan. Ett israeliskt lag spelade mot ett svenskt, i efterdyningarna av det israeliska övergreppet mot Gazaremsans befolkning. Inom Röda Kapellet såg det till en början självklart ut att vi skulle delta i manifestationer mot matchen. Så höjdes några avvikande röster, och snart var diskussionen i full gång. Faktiskt en av de få politiska diskussioner som jag upplevt i den orkestern sedan jag gick med 1990.

Debatten bidrog till att Röda Kapellet inte spelade, och diskussionen tonade av. Hos mig förstärkte den en fråga som jag närt länge: hur ska vi kunna enas om vad vi diskuterar? Den aktör jag förhåller mig till i konflikten mellan Israel och dess omedelbara omvärld är staten, den israeliska staten. Trots att Israel är en av religion sammanhållen nation, ser jag staten som en sekulär aktör med säkerhetspolitiska intressen, d.v.s. som vilken stat som helst. Liksom USA, Frankrike och en del andra ’demokratier’ förenar den ett visst mått av inre demokrati med dess raka motsats i sin utrikespolitik.

Det finns ett helt annat sätt att se på Israel, och det är nationen, den judiska gemenskapens hemland, den enda plats där judar kan hoppas få leva det anständiga liv Europa förmenar dem (en formulering lånad från Kenneth Hermeles diskussion av "Judehatets svarta bok" i SDS för ett år sedan). Med den utgångspunkten kan kritik av Israels politik tolkas som en kritik av den judiska nationen – anti-sionism, en hållning gränsande till antisemitism.

Den senaste tidens debatt om Eritrea och Dawit Isaak har bjudit på intressanta inslag. Michela Wrong, vars bok ”We didn’t do it for you” är den i särklass bästa analysen av bakgrunden till dagens Eritrea, lade ett tungt ansvar på västvärlden, men sade också att det inte fritar den eritreanska regeringen från ansvaret gentemot sitt eget folk – en kritik som Kenneth en gång uttryckte gentemot den moçambikanska Frelimo-regeringens politik gentemot mycket starkare grannar. Samma kritik borde kunna riktas mot den israeliska statsledningen.

Går det då att hålla isär stat, nation och – i detta fall – den internationella judiska gemenskapen? Det är svårt. De judiska församlingarna åtminstone i västvärlden verkar reagera emotionellt mer än intellektuellt på varje kritik av Israel, som vore den ett utslag av antisemitism. Därmed stäcks möjligheterna till en rationell debatt om Israel och palestinierna. Det utanförskap från internationell rätt och regler för FN-gemenskapen som den israeliska staten länge har praktiserat är omöjligt att analysera och förstå, eftersom det inte kan lyftas fram till diskussion.

Jag tycker mig förstå att även israeler är oroade över den brutalisering, den dehumanisering av det israeliska samhället som den statliga politiken mot palestinier leder till. Den oron borde kunna delas av judiska församlingar inte minst i västvärlden, och leda till en ordentlig eftertanke om deras egen roll i den urartningen.

SvD kör just nu en artikelserie om manlig omskärelse. Där lär jag mig att mer än hälften av alla gossebarn i USA omskärs – faktiskt en nedgång från 60-talets uppskattade 90%. Jag får också bekräftat att omskärelse av gossebarn är en lika helig sak i den muslimska som i den judiska gemenskapen. Trots det ses den av de judar som framträder i SvD som en identitetsfråga – ”ett sätt att markera in i köttet att det är en judisk pojke”. En pojke som lika gärna kunde ha fötts i en muslimsk familj.

Med det slagets tolkning är våra judiska gemenskaper kanske inte kapabla till annat än ett oreflekterat försvar av Israel, i krig liksom i fred. Den dröm jag när kanske aldrig kommer att realiseras: att judiska församlingar försöker klargöra hur den israeliska statens politik påverkar hela den judiska gemenskapen och dess förhållande till sin omvärld. Och att den eftertanken leder dem till att kräva att staten tar ansvar för sina handlingar och deras vidare konsekvenser långt utanför sina idag reellt existerande gränser.

En majnatt i Sankt Lars-parken av Gunnar Stensson

Trött kom jag hem till Lund i söndags. Jag hade varit bortrest och upptagen hela dagen.. På radion hade jag hört berättas om ockupationen av husen i Sankt Lars-parken.
Med det speciella ansvar jag känner för just den arenan var jag förstås tvungen att sticka ner. Jag var nyfiken också. En helikopter svävade mitt på himlen som en outhärdlig mygga.
Så jag gick ner. Mötte många på väg därifrån. Åskådare. Barn från Klostergården. Enstaka aktivister kanske.
Först kollade jag ett av de ockuperade husen. Där pågick utrymning. Två poliser ledde just ut en pojke genom dörren. Den lilla gruppen åskådare applåderade honom.
Sedan kom poliserna med en till. En liten blond tjej applåderade särskilt ivrigt. Annars var stämningen lugn. Poliserna var formella, ceremoniella, rituella.
Jag gick runt hela polisavspärrningen. Började gå upp mot rivningsområdet runt BUP. Det ingick i sin helhet. Sen ner mot ån genom den förvildade trädgården. Överallt syntes färsk hästspillning.
Några killar och tjejer hade tänt en liten brasa mellan två nyutslagna hagtornsbuskar. Grillade korv. Drack öl. Skrattade. Där de var hördes inte ett ljud från folksamlingen och alla fordonen ett stycke bort.
På en filt bland syrenerna lite längre ner satt ett ungt par för sig själva, inbegripna i ett intensivt, allvarligt samtal. Skratt, röster, fniss och prassel hördes från flera håll i närheten. Luften var ljum, fuktig. Det började skymma. Det påminde om de erotiska parkförvecklingarna i En Midsommarnattsdröm.
Jag fick kontakt med polisavspärrningen igen. Kröp igenom eftersom ingen polis syntes till. Det var ett misstag. Två blonda atleter dök upp bakom en lönn och tillhöll mig att sticka tillbaka. När jag såg närmare efter vimlade hela den stora avspärrningen av poliser.
På ena sidan det blå plastbandet som markerade avspärrningen fann poliserna, på den andra var en sorts berusad anarki förhärskande. Två världar, avskilda från varandra av ett aldrig överträtt sladdrigt plastband.
Avspärrningen fortsatte ända ner till Höje å. Jag var tvungen att gå över den vita bron och fortsätta österut nedanför platsen där vi firar valborg längs med vattnet fram till en halvdold stentrappa upp till körvägen genom Sankt Lars.
Sedan var avspärrningen något indragen så restaurang Magnolia hamnade utanför. Här stod ett stort antal polisbilar, bussar och svarta fångtransportfordon. Och många poliser. Jag förmodar att de började längta hem.
Båda de ockuperade husen var tömda nu. Jag stötte på ett par bekanta, en indignerad förskolefröken och en mamma med barnvagn.
"Begrip detta, sa de. När vi var på lekplatsen kom plötsligt en massa ungdomar springande. Det verkade sjukt egendomligt. Jag menar, ibland ser man kanske en eller två som springer, eller tio, tolv kanske. Men här var det hundratals. De verkade inte rädda, snarare målmedvetna. Men de störde oss inte. Så hördes hästar, klapprande hovar. Rätt som det var dök det upp ryttare. Dom red min själ i galopp mellan husen. Tänk om de trampat ner en barnunge. Det var det värsta jag sett!"

Efteråt
Det började duggregna. Mina bekanta begav sig hemåt. Klockan var kanske nio. Parken började överges. Helikoptern var försvunnen. Bara poliserna och deras fordon fanns kvar.
Jag strövade runt en stund till bland bokar, flera sorters lönnar, blommande kastanjer, hagtorn, hägg och syrén, ett enstaka näsduksträd med vita blad. En midsommarnattsdröm.
Det var då jag kom att tänka på smedsonen Vilhelm Ekelund och hans dikt ”Kastanjeträden trötta luta”.
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga
När han skrev den var han en ung lundastudent i samma ålder som flertalet av de ungdomar jag sett under kvällen.
Hade somliga av dem upplevt liknande stämningar när upprördheten ebbat ut?
Jag gissade att kvällen för många kunde ha varit ett sådant tillfälle som man minns hela livet. Upprördheten, spänningen, de blommande buskarna och träden, skymningen, duggregnet som stärkte alla dofter.
Och fågelsången. Hela tiden hade koltrastarna flöjtat utan att någon lyssnat. Göken ropade på avstånd. I skymningen råkade de många näktergalarna i extas.
Jag tänkte på proletären Vilhelm Ekelund igen. Om tidsplanen förskjutits så att han och ockupanterna hade mötts där i parken, hur skulle mötet ha upplevts?
Mycket trött och på värkande fötter drog jag mig upp mot Klostergården där ljusen var tända i de flesta fönstren.

Kulturtips

Lena Måndotter
Kompanihuset 15, 16, 21, 22, 23 maj. "Rent ut sagt lysande" skrev pressen då Lena Måndotter senast framförde sina stämningsfulla konserter i Malmö.
Läs mer

Malmöflickornas Vårgala
Baltiska Hallen 17 maj
Läs mer

Jan Lundgren Trio - European Standards
Palladium 20 maj kl 19.30
Läs mer

Oslipat gul 8
Ståuppkomik med egenvärde på Tangopalatset 20 maj
Läs mer

Hela kulturcentralens program

Youtubetips från Anders Davidson

Titta på de här klippen från flygangrepp i Afghanistan: www.youtube.com
De dagliga bombningarna av Afghanistan fortsätter. Skrattade mördare släpper splitterbomber och 1000-tonsbomber. De filmar sina dåd och lägger ut dem på Youtube för att skryta.
Sverige är med och deltar allt aktivare i slakten på afghaner.

Föreläsningstips

Fildelning, upphovsrätt och integritetsskydd på internet
har utan tvekat varit det hetaste politiska ämnet hittills i år. Organisationerna i vänsterparti-rörelsen har olika fort kommit fram till ståndpunkten att vi är positivt inställda till rätten att kopiera upphovsrättskyddat material för icke-kommersiell användning. Dock står vi aningen oförberedda för att hantera den explosion av intresse som väckts av IPRED-lagstiftningen, domen mot Pirate Bay, telekompaketet i EU osv. För visst är vi sedan länge motståndare till övervakning i olika former men fildelningsfrågan rymmer mycket mer och handlar kanske främst inte alls om integritet och rättsäkerhet.
Därför har vi i VSF Lund bjudit in Mikael von Knorring, som har arbetat aktivt med ämnet sedan 2000 och som skrev de motioner som fick vänsterpartiet att byta åsikt samt leder den grupp som ska ta fram konkreta förslag till hur kulturfinansiering kan se ut i ett samhälle med fri fildelning. Vi har bett honom tala under rubriken "Vår tids välfärdsrevolution" och fokusera på hur den fria spridningen av information har och kan förändra samhället i progressiv riktning, samt hur vi får det att gå ihop med ett levande kulturliv.
Föredraget och diskussionen efter kommer att vara ett ypperligt tillfälle att få argument och inspiration inför diskussioner med sympatisörer och väljare för vilka det här är en central fråga. Det håller inte att låta enfrågerörelser helt äga en fråga som rör själva grunderna i vår analys av samhället och som innehåller mycket stor potential för progressiv samhällsförändring.
Tid och plats: Kl 13 lördagen den 16 maj på Eden, hörsal 131.
Det kommer finnas möjlighet till diskussion efteråt.
Arrangör: VSF Lunds arbetsgrupp för fildelningsfrågor

Kuba och krisen
I Sverige har den nuvarande krisen skapat massuppsägningar, lönesänkningar och offentliga nedskärningar. Vilka uttryck tar sig krisen på Kuba? Fins det en krispolitik bortom nyliberala nedskärningar och massuppsägningar? Vilka politiska diskussioner förs på ön inför Kubas Kommunistiska Partis kongress i höst? Kring dess frågor kommer Manuel Montero, internationell sekreterare för Kubas LO at föreläsa kring.
Tid och plats: Söndagen den 17/5 kl 15.00, på Kvarnby folkhögskola, Industrigatan 4 i Malmö.
Föreläsningen kommer att hållas på engelska alternativ tolkas från spanska till svenska beroende på deltagarnas behov.

Fredsforskaren Håkan Wiberg
talar om Afghanistan, Nato och Sverige efter Obama.
Tid och plats: Tisdagen den 19 maj kl 19.00 i Stadsparkscafét i Lund (ovanvåningen)
Håkan Wiberg ledde Fredsforskningsinstitutet vid Lunds universitet på 70-talet, var sedan professor i sociologi, därefter direktör för Fredsforskningsinstitutet i Köpenhamn 1988-2001, är nu pensionär. Arrangemang: Afghanistansolidaritet Skåne, ABF, TFF (Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsstudier)

Cykelkommunen? av Ulf Nymark

Lunds kommun kallar sig gärna och ofta för ”Cykelkommunen”. Men när det kommer till kritan är det alltid cyklister som får stryka på foten till förmån för bilisterna. Som här på Dalbyvägen. En skylt som riktar sig enbart till bilister och andra motorfordonsförare. Ändå är det cyklisterna, och för den delen även fotgängarna, som har berövats halva sin vägbanebredd för att bilisterna ska informeras. Skyltbenet mitt i cykel- och gångbanan utgör därtill naturligtvis en utomordentlig trafikfara.

Men, kanske någon vill invända, skylten gäller ju åtgärder på motorvägen och det är sannolikt Vägverket som satt upp den. Jovisst, men marken där skylten är placerad är kommunens, och det är kommunen som tycker det är helt okey att använda GC-banan för att informera bilisterna – det är, allt fagert tal om ”cykelkommun” till trots, bilisterna som är den riktiga trafiken, den som räknas.

V-reservation. Borgerlig busstaxa: 17 kronor redan till hösten

När ärendet "Delårsrapport" skulle behandlas i kommunstyrelsen 7 maj genomdrev den borgerliga majoriteten en chockhöjning av busstaxan. Taxan för barn och unga höjs med 25 procent, från 8 till 10 kronor, vuxentaxan från 15 till 17 kronor och månadskortet från 370 till 425 kronor samtidigt som färdtjänsttaxan höjs igen. De har nu sedan 2007 lyckats med konsttycket att höja kontanttaxan med 42 procent (från 12 kronor) och för barn och unga med 67 procent (från 6 kronor).
En så kraftig höjning hade inte ens de borgerliga politikerna i tekniska nämnden ställt sig bakom, så det var inte konstigt att de nu mörkade genom att dölja beslutet bakom den sedvanliga behandlingen av nämndernas delårsrapporter. Ingen som helst konsekvensbeskrivning vad gäller resande och miljö hade föregått beslutet, utan allt var ett desperat försök att förbättra kommunens ekonomi. Den offentliga ekonomin har förvisso försämrats på grund av krisen, men framförallt på grund av skattesänkningarna, både lokalt och nationellt.
Kommunstyrelsens majoritet i Lund driver numera sin politik i enlighet med den brända brons strategi. Varje tanke på dialog är sedan länge förkastad, och de som försöker peka på sociala, mänskliga eller miljömässiga konsekvenser av den förda politiken bemöts antingen med en likgiltig tystnad eller avfärdas som ekonomiskt ansvarslösa, precis som om huvudorsaken till de ekonomiska problemen inte var de borgerliga skattesänkningarna.
Vänsterpartiets förslag var förutom, oförändrade taxor i lokaltrafik och färdtjänst, att tekniska nämnden, socialnämnden samt barn- och skolnämnderna inklusive utbildningsnämnden, skulle tillföras en 1-procentig ramökning redan i år. Det är vad de borgliga har skurit ner extra från de bägge förstnämnda under 2009, och för tekniska nämnden är detta den direkta orsaken till taxehöjningarna.
För socialnämnden innebär nedskärningen att bland annat ovärderliga arbetsmarknadsprojekt som Nybyggarna måste läggas ner. I kombination med de nu stegrade socialbidragskostnaderna blir kommunstyrelsens uppmaning att "hålla budget" patetisk. Vill de att socialnämnden ska vägra behövande människor försörjningsstöd? Ofta är detta samma människor som kommunen slängt ut från arbetsmarknadsåtgärder eller sagt upp.
Vårt förslag att återställa en del av nedskärningarna på barn- och skolnämnderna ska ses mot bakgrund av den borgerliga kvalitetsförsämringen, som syns tydligast i de växande gruppstorlekarna i förskolan.
Vänsterpartiet i kommunstyrelsen
Mats Olsson och Anne Dederichs

Nu slukar tjocka Lund ännu en munsbit grön miljö av Gunnar Stensson

Schaktmaskinerna dånar. En grävmaskin reser sitt vidöppna gap tiotals meter mot skyn och slår med ett brak ner på den försvarslösa muren. En annan flår med ett smärtfyllt rasslande av ett tak.
Det handlar om BUP i Sankt Lars-parken. Tegelhögar och skrotcontainrar fyller cementbottnen. På en vacklande mur uppmanar syndikalisterna sina kamrater till kamp. På en annan har de skrivit KLASS MOT KLASS med stora bokstäver. Över en fönsterrad kan man fragmentariskt läsa PERA HELA JÄVL. Inne i den återstående delen av anläggningen ligger nakna betongceller i rad. Men den underjordiska gång som förenar BUP med resten av Sankt Lars syns inte till.
Enligt det planbeslut som vann laga kraft för ett halvt år sedan ska en matta av småhusbebyggelse nu rullas ut uppifrån Regnbågskvarteret ända ner till Höje å. Det blir ganska få och påkostade bostäder. Ingenting för studenter och annan ungdom, men en privatisering till förmån för dem som har råd.
De boende lyssnar på dånet och gnisslet från de stora maskinerna och suckar. De fruktar att det kanske är sista sommaren de ser sin blomstrande pilevall och den lilla klöverängen.
Ännu står de mäktiga pilarna kvar på vallen som skiljer BUP från Regnbågskvarteret. Ännu sitter en visslande tjej på gräsklippningsmaskinen och kör sina stråk i det doftande gräset på brukhundsklubben. Snart ska det röda klubbhuset rivas och halva fältet bebyggas
Rödmålade pinnar i marken markerar var bilvägen ska tränga in genom vallen och dungen av blommande körsbärsträd. Kaninerna skvätter omkring och en igelkott rultar brådskande in i en rishög. De svettiga rivningsarbetarna flåsar i det flygande cementdammet.
Det blir kväll. Larmet tystnar. Arbetarna försvinner. Maskinerna vilar. Ett par koltrastar drillar. Närmre ån kuttrar näktergalarna. Solnedgången färgar pilarnas grågröna lövmassor röda.
Vi som bor i närheten motsätter oss inte att BUP rivs och ersätts av bostäder. Men vi protesterar mot att pilarna huggs ner och vallarna schaktas bort. Vi vet att många rödlistade insekter trivs där. Och vi kommer att sakna vår lilla gröna äng. Vi beklagar att moderater och socialdemokrater maktfullkomligt körde över oss i stället för att i samverkan utarbeta en plan som tar hänsyn både till miljön och de boende.
Men än är inte hoppet ute. Än är inte kampen förbi. Hittills är det bara BUP som rivs.

Gemensamt uttalande av V, S, MP och DV

Lägg inte ner Nybyggarna!
De sparbeting som kommunstyrelsens majoritet föreslår inför 2010 riskerar att få förödande konsekvenser för social verksamhet i Lund. Förslaget innebär bland annat att Nybyggarna läggs ner. Därmed försvinner en ovärderlig resurs med ett femtiotal platser för människor som behöver stöd för att komma in på arbetsmarknaden, en verksamhet som därtill alla är överens om har varit mycket framgångsrik. Kan någon tro att dessa människor kan hitta en annan sysselsättning idag? Resultatet av förslaget är istället att människorna kommer ännu längre från arbetslivet, och kostnaden får kommunen ändå betala, fast i annan form, som ökade socialbidragskostnader. Samtidigt hävdar socialnämnden i Lund att man vill "prioritera arbete istället för bidrag". Detta går helt enkelt inte ihop.
Vi vill påpeka att budgetramarna hittills bara är ett förslag inför 2010, som kommunfullmäktige ska besluta om i juni. Vi vädjar till socialnämndens politiska majoritet att inte göra någonting förhastat. Kommunfullmäktiges ledamöter bör, oavsett politisk tillhörighet, inse det orimliga i det liggande förslaget, speciellt med tanke på det rådande konjunkturläget. Aktiva åtgärder som bryter utanförskap och rustar arbetslösa för arbetsmarknaden ska givetvis prioriteras när de behövs som mest.
Lund 8 maj 2009
Mats Olsson (V), Anders Almgren (S), Margareta Dovsjö (S), Anders Ebbesson (MP), Sven-Bertil Persson (DV)

Inte ett knyst av Anders Davidson

I högtidstalen heter det att Sveriges militär är i Afghanistan för att stödja den "lagliga regeringen".
"En central princip i dokumentet är att det är den afghanska regeringen som har huvudansvaret för uppfyllandet av de mål som satts upp. En lika viktig utgångspunkt är att det internationella samfundet fortsatt skall finnas tillhands för att stödja Afghanistan i detta arbete." Prop. 2006/07:83
Men vad gör den svenska regeringen nu? När Afghanistans president, regering och parlament krävt att USA:s bombningar ska upphöra?
Inte ett knyst från Arvsfurstens palats!

Somalia – mörkrets hjärta: Strider i Mogadishu av Gunnar Stensson

I söndags, samtidigt som jag ledde en liten vandring i Klostergården, dödades minst femton människor i en granatattack mot en moské i Mogadishu i samband med strider mellan regeringen, ledd av president Sheikh Sharif, och den extrema islamistorganisationen al Shabaab. Sedan 2006 har tusentals människor dött och över en miljon tvingats lämna sina hem, enligt Reuters.

Inte ett ord om ansvaret.
Nyhetsbyrån skriver ingenting om förspelet, men vi har ju följt utvecklingen i VB sedan den amerikansk-etiopiska invasionen 2006. Dessförinnan hade en organisation kallad ”De islamiska domstolarna” skapat fred och förutsättningar för ett civilt liv i större delen av Somalia. ”De islamiska domstolarna” leddes som ni minns av just Sheikh Sharif.
Vid nyår 2006 fick president Bush ett infall i kriget mot terrorismen. Som vanligt blev hans infall ett anfall som ledde till katastrof och död för miljontals människor. Han skickade in Etiopiens armé i Somalia med uppgiften att stödd av amerikanskt flyg och fartygsartilleri ockupera huvudstaden Mogadishu och driva bort Sheikh Sharif och ”De islamiska domstolarna” som beskrevs som en terrororganisation.
Sheikh Sharif organiserade en motståndsrörelse för Somalias återbefrielse. Den fick snabbt stora framgångar. Amerikanerna insåg vilken enorm blunder president Bush begått. ”De islamiska domstolarna” var ju en moderat organisation och Sheikh Sharif en ledare med brett stöd.
Så USA beordrade den förvildade etiopiska armén att lämna landet och inledde en politisk process som förde Sheihk Sharif och hans kollegor tillbaka till makten i början av 2009. Den nye presidenten inledde ansträngningarna att återskapa den fred som rått i större delen av Somalia månaderna före 2006. Men situationen var inte längre densamma. Två år av etiopisk ockupation och blodiga inbördesstrider hade slitit sönder landet. Väpnade extremistgrupper hade ökat sitt inflytande.
De strider vi nu ser är alltså en direkt följd av Bushadministrationens ”War on terror”. Hoppet om fred, återuppbyggnad och ett civilt samhälle står nu till Sheikh Sharif och hans regering. Den förtjänar allt stöd. Men utgången är oviss. Extremistisk USA-politik har lett till extremistisk terror och kaos hotar än en gång Somalia.
Pirataktiviteten är en av kaosets konsekvenser. En annan är att den napolitanska camorran dumpar radioaktivt avfall i havet utanför Somalia. Som vanligt visar världen handlingskraft när det gäller agera mot de skandalösa symptomen men är passiv i kampen mot det ondas rötter.

Ett krig vi måste vinna av Gunnar Olofsson

I USA riskerar en svensk medborgare ett långvarigt fängelsestraff för att han eventuellt tänkt ordna ett ”islamistiskt” träningsläger för att eventuellt rekrytera frivilliga för att eventuellt döda människor i ”annat land”.
Samtidigt skriver ledarredaktören för en av våra största tidningar att kriget i Afghanistan, där svenska soldater anförda av USA glatt deltar i en operation kantad av mord och våld på civila, är ”ett krig vi måste vinna”.
Det svenska kriget i Afghanistan, som har stöd av i stort sett alla politiska partier och brett stöd bland det svenska folket, sker med den uttalade målsättningen att rädda afghanerna från deras kulturella efterblivenhet, framför allt uttryckt i så kallade sharialagar, och införa svenska normer och värderingar. Om afghanerna själva önskar en sådan förändring verkar dock ingen ha brytt sig om att ta reda på.
Förmodligen är det dags för oss svenskar att rädda oss från oss själva, granska vår syn på världen och ställa oss till svars för våra illgärningar innan de blir fler. Detta är ett krig vi verkligen måste vinna.

Lyndon Johnson och Barack Obama – två välvilliga presidenter av Gunnar Stensson

En gång var jag en varm anhängare av president Lyndon Johnson. Han hade tillträtt efter mordet på president Kennedy (som blivit president just tack vare Lyndon Johnsons inflytande i Södern). Han vann en jordskredsseger i valet 1964 på valplattformen ”The Great Society”. Den var det sista försöket på 40 år att skapa en välfärdsstat i USA. Han inrättade ett organ för kampen mot fattigdom. Han fick igenom medborgarrättslagen 1964 och avskaffade de diskriminerande rösträttslagarna i Södern.
Det fanns bara en hake. Det pågick ett litet krig i Vietnam. Lyndon var knappast intresserad men han ville få det ur vägen så snart som möjligt för att kunna fullfölja sitt reformprogram. Han fixade det så kallade Tonkin-intermezzot och skickade en halv miljon soldater för att snabbt knäcka kommunisterna..
Efter FNL-offensiven 1968 var han en bruten man. När jag fick höra att han inte ställde upp för omval jublade jag som nästan alla jag kände. Sedan fick vi Richard Nixon.

Afghanistan - Obamas Vietnam?
I en artikel av Immanuel Wallerstein som jag refererade delar av i Veckobladet den 3 april kritiserades president Obamas planer att söka en militär lösning genom att fördriva talibanerna ur Pakistan och störta talibanregimen i Afghanistan.
Wallerstein menade att ökade amerikanska truppinsatser skulle förvärra läget. Bombningar i Afghanistan och Pakistan skulle skörda civila dödsoffer och öka antiamerikanismen. Till slut skulle USA tvingas dra sig ur. Om inte något värre inträffade.
Just den utvecklingen ser vi nu, förvärrad av den gigantiska flyktingkatastrofen i Pakistan.
Lyndon Johnsons Great Society slogs i spillror. Reformer som skulle ha kunnat leda till ett bättre USA förblev ogjorda. Förhoppningarna om ett välfärdssamhälle grusades för årtionden. Ekonomin havererade. Spänningen i världen förvärrades. USA:s inflytande minskade.
Hur kommer det att gå för Barack Obama?

I skilda ämnen av Lucifer

Efter den fantastiska domen (ett års fängelse per man, trettio miljoner i skadestånd) mot de fyra ansvariga för fildelarsajten Pirate Bay kom det ju fram att domaren var djupt engagerad i den företags- och organisationsvärld som jobbar med att kamma hem pengar till rättighetsinnehavare. Tja, så tokigt kan det bli, men det får andra kommentera. Men det jag fäste mig vid var en del yttranden i pressen där man sa att det var nog inte jäv i lagens mening, men att det inträffade tråkigt nog tenderade att sänka tilltron till det svenska rättsväsendet.
Då vill jag säga att min tilltro till det svenska rättsväsendet är ytterst begränsad redan från början. Det beror inte på att jag har utsatts för några rättsövergrepp utan enbart därför att jag under många år i Lund har upplevt vilka som rekryteras till de juridiska yrkena. Det är, kort och lite vulgärt uttryckt, de av borgarklassens barn som vill tjäna rejält med pengar men som inte fixar att komma in på läkarutbildningarna eller Handels. Inte sällan kommer de själva från juristfamiljer och hur som helst tränas de in i en stark kåranda, präglad av en självklar lojalitet med det borgerliga Sverige och bristande förståelse och kunskap om andra delar av samhället. Det är inget ont med dem, det ligger inte på det planet. Problemet är deras okunnighet och bristande omdöme. Och naturligtvis måste jag säga att det sagda inte gäller alla. Nej, det finns undantag, men nog är de rätt ovanliga? Jag har ingen dokumentation att stödja mig på, bara en omfattande erfarenhet av möten med jurister. Varför skulle man ha tilltro till ett rättsväsen som behärskas av den här gruppen människor? Och så påstås det att klassamhället är avskaffat!

Apoteken
Det brukar ju hävdas att vi på vänsterkanten av politiken är doktrinära och präglade av fanatism och ideologi. Sådant kan nog ha förekommit, men vad som händer nu med privatiseringen av apoteken är ett av de tydligaste uttrycken för en ideologi som tar överhanden över förnuftet.
Vi har i Sverige en statlig apotekskedja som är välskött, saknar starka vinstintressen, ger någorlunda rimliga läkemedelspriser och är uppskattad av allmänheten. Också personalen tycks gilla den, även om det finns en del av dem som anar helt andra vinstmöjligheter. Nu ska två av tre apotek säljas, framför allt till internationella apoteksbolag, men ett antal också till enskilda. Varför? Jo, staten ska inte äga apotek, tycker borgarna.
Min tro är att det här kommer att vara det som får det borgerliga styret att falla. Det starka pragmatiska draget hos svenska folket kommer att fälla utslaget. Att man inte ska skrota sådant som fungerar bra plus erfarenheterna av att se apotekspriserna gå upp och förtroendet ner tror jag kommer att avgöra saken. Borgarna kommer att gå på pumpen på det här, men dåligheterna kommer dessvärre inte att uppenbaras förrän det redan är gjort och vi sitter där med profithungriga läkemedelsmånglare. Det är bra med växlingar vid makten, men det är fan vad borgarna hinner ställa till med på fyra år.

Till ankars
Jag läser med stigande fascination om läget för världens handelsflotta. I Malackasundet, farleden mellan Singapore och Java, ligger det nu 735 fartyg till ankars, en del av dem i viktklassen 300,000 ton. Tillsammans omfattar de 41 miljoner ton, allt enligt det företag i Göteborg som håller koll på var världens fartyg finns. Vid förra konjunkturnedgången låg det många tankers i de norska fjordarna men där får de inte vara längre av miljöskäl. Malackasundet ligger strategiskt nära de asiatiska hamnar där det skulle kunna dyka upp påhugg, men det finns lediga fartyg också på andra håll, t.ex. 150 kring Gibraltar och 300 i Rotterdam och dess utkanter.
Vad det handlar om är förstås nedgången i världshandeln och därmed i fraktpriserna, både för bulkfartyg och containerbåtar. Tidigare kunde en malmbåt i 100,000-tonsklassen kosta så där 300,000 dollar i hyra per dygn, nu räcker det med 20,000. Tidigare kostade det 1400 dollar att skicka en tolvmeterscontainer från Kina till Europa och nu får man det för bara 300 dollar.
Jag skulle vilja se de hundratals fartygen utanför Singapore. Jag tänker mig det som en sorts elefantkyrkogård. Och jag saknar Walter Nilsson, den utomordentlige författaren och sjöfartsjournalisten som satt med sin kikare på fjärde våningen på Drottninggatan i Helsingborg och följde trafiken, rapporterande i Helsingborgs Dagblad och Sjömannen. Ibland for han ner till Kielkanalen eller till Pireus för att kolla in var alla gamla skorvar blev av. Tänk om han hade kunnat åka till Malackasundet!

Innan nattåget avgår av Gunnar Sandin

Om några timmar lägger jag mej på tåget (surprise!) till Kontinenten. Men först några rader inför EU-valet.

Utan musik
Vid lunchtid talade Lars Ohly på Stortorget. Ett kort tal, kanske tio minuter, sen bar det av till nästa stad och möte. Förmodligen ett nytt torg med människor som slagit sej ner på bänkarna utan avsikt att höra ett valtal, ännu fler som skyndar förbi efter en hastig blick på den från teve kände talaren samt ett fåtal som verkligen står och lyssnar. De flesta av de senare partiaktivister.
Normalt upplever jag torgmöten snett bakom talaren, med ett blåsinstrument i näven. Orkestern och jag föreställer oss att vi ökar mötets attraktion med vår musik, men jag är inte säker. Det brukar inte vara några massor som stannar upp för oss heller. Hade vi fått fler att lyssna på Ohly? Röda Kapellet var hursomhelst inte inviterat att delta.
De politiska torgmötena har dömts ut till förmån för något som kallas sociala medier. Men inte ens Obama avstod från traditionella whistle-stops (korta tal från kampanjtågets bakersta plattform) under sin valspurt. Och för partifunktionärerna är mötena handfasta bevis för att de gör något. Det är kanske därför de (mötena) lever kvar.

Fyra skäl
Vad sa då Ohly? Jo att folk borde rösta på vänsterpartiet av tre skäl: arbetsrätten, klimatet (”exportera inte Sveriges miljöskuld” för att nå EU:s utsläppsmål) och feminismen. Tre goda skäl, men så la han till ett fjärde: ledamöternas orimliga ekonomiska förmåner (”Margot Wallström har tjänat 25 miljoner i EU”). Vänsterns toppkandidat Eva-Britt Svensson kritiserar förmånerna och lever som hon lär (fast till skillnad från Mp:s Carl Schlyter tar hon flyg, inte tåg, till Bryssel).
Så vi får hoppas att Svensson blir återvald. Det är troligt men inte helt säkert om man får tro opinonsmätningarna.
De är extra otillförlitliga inför detta valet men visar ändå att Vänsterpartiet kampanjar i motvind. Det tycktes tidigare finnas en insikt om opinionsläget i partistyrelsen när den satte som mål att slå vakt om de två nuvarande mandaten. Men ett senare möte la ribban högre, på tre mandat. Förstås ett utslag av vänsterns gamla voluntarism men också rosa förhoppningar om alla unionsmotståndare som skulle strömma till efter Miljöpartiets omsvängning.
I politiken vinner den som kan läsa framtiden, har någon sagt, och det är tydligt att Mp läser bättre än V, att allt fler svenskar accepterar EU. En mätning visade att det var 52 procent av V-symparna som var mot EU. En majoritet förvisso men en mycket liten när det gäller ett parti som i programmet kräver inte bara ett svenskt utträde utan också att EU ska upplösas.
En mer intelligent hållning som erkände att partiet innehöll båda EU-vänner och –fiender, och lät detta komma till uttryck på valsedeln (precis som hos Socialdemokraterna) hade kanske varit mer framgångsrik. Men erfarenheten har lärt oss att inte vänta för mycket av Vänsterpartiets kongresser och den ledning som de väljer.

Inte självklart
Det hade varit trevligt ifall opinionsvändningen berott på att fler hade kommit att dela min egen marxistiska syn på EU (”Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig”, Kommunistiska manifestet, 1848), inte på resignation. Men jag är ändå glad åt den nya EU-positivismen, trots att jag tagit intryck av seriös kritik av unionsprojektet från initierade bedömare som till exempel före detta EU-parlamentarikerna Jonas Sjöstedt och Herman Schmid.
Den senare upprepade sin kritik i samband med Röda Kapellets förstamajkonsert. Men hur borde man rösta? Inte självklart på ett EU-negativt parti, sa Herman.

Sydafrika – ”ett land i krig med sig själv” av Bertil Egerö

På 80-talet var det inte ovanligt bland vänsterfolk att se Sydafrika som en klar kandidat för en revolutionär övergång till socialismen: extrem utsugning under apartheid, en medveten och välorganiserad arbetarklass, ett kommunistparti väl förankrat i nuet och med nära samarbete med befrielserörelsen ANC. Så blev det nu inte, andra prioriteringar och andras strategier tog över.

Sydafrika är en ekonomisk gigant i regionen, vars politik påverkar utvecklingen i hela Afrika söder om Sahara. Världsbanken och IMF lär ha en hel del ansvar för att den ANC-ledda regeringen tidigt övergav mycket av sin fördelningspolitik, och de stora vapenförsäljarna (minns Jas-affärerna) nådde sina framgångar inte minst via korruption. När journalisten Marika Griehsel talade på ett möte i Lund i lördags uttryckte hon stor oro för landet. Arvet efter Thabo Mbeki är inte lätt att hantera, och med Jacob Zuma vid styret är det klar risk att ont blir värre.

Zuma tar över ett land med fördjupad fattigdom och en frustration bland de fattiga i alla townships, blandad med orealistiska förväntningar på vad hans ledarskap ska kunna ge. Marika, som tidigare bodde i landet och är gift med en sydafrikansk mediaperson, hade nyligen återbesökt Khayelitsha i Kapstadens utkanter. Hon var skräckslagen över hur mycket sämre det blivit – ”idag svälter folk, majoriteten av kvinnorna och kanske hälften av männen saknar arbete.” 14 miljoner sydafrikaner lever idag på socialbidrag, omkring 1000 kr. i månaden. Hur länge kommer staten att klara av en ständigt växande utgift av det slaget?

Marika talade inför en inte alldeles ung men desto mer engagerad publik – föreningen SAFRAN’s medlemmar. SAFRAN är en paraplyorganisation för grupper som stöttar lokala verksamheter i tre länder i södra Afrika, och som räknar både Henning Mankell och Doris Lessing bland sina hedersmedlemmar, förutom Marika. Hennes oro förefaller välmotiverad. Thabo Mbeki var inte Mandelas favorit till presidentposten. Hans främsta problem menade Marika var hans rädsla för kritik. När en sådan attityd fortplantas genom den offentliga sektorn leder det till att politiska tillsättningar och ineffektivitet hela vägen ner i lokala myndigheter inte ifrågasätts. Det leder också till att ledningen vill förstärka kontrollen över sina kritiker, inte minst media.

Dit hör Zapiro, den numera legendariska satirikern vars teckningar häcklar maktens herrar (länk i slutet av artikeln). Zuma tecknas alltid med en dusch över huvudet – en påminnelse om att han våldtagit en god väns HIV-smittade dotter och sedan sade att han duschat för att undvika smitta. Marikas framställning utsmyckades med flera av hans bästa teckningar. Självklart kan även Zapiro drabbas av censuren…

Jacob Zuma har sin politiska bas i KwaZulu-Natal. KwaZulu var den bantustan norr om Durban där Buthelezi ledde en etniskt baserad konkurrent till ANC, Inkatha Freedom Party, som i början av 90-talet uppviglade till primitiva strider mellan Zulu-arbetare och andra arbetare i gruvindustrin. Nu dyker de etniska skiljelinjerna upp igen i politiken. Hur ska Zuma gottgöra stödet därifrån? Bland dem som sitter fängslade för grova brott hoppas man på benådning, men en sådan åtgärd kommer att leda till skarpa reaktioner runtom i landet, inte mint bland alla de apartheids offer som ännu hoppas på någon form av kompensation.

Zuma själv lär ha sagt att de enda vita som kan accepteras är afrikanderna (boerna). I Kapstaden har Democratic Alliance sitt största stöd – bland sk färgade och engelskspråkiga vita. Tecknen bådar inte gott. Lägg därtill de svåra spänningarna med miljontals flyktingar från Zimbabwe, och med arbetssökande från andra länder. Majoriteten av de fattiga unga stöder Zuma, och utan mycket känsla för befrielsekampens historia kräver de att sådana konkurrenter om jobben körs ut.

Under 90-talet växte en ny ’svart’ medelklass fram i hägnet av ANC’s politik. Marika ser denna politiskt viktiga ’svarta’ elit som helt fjärmad från folket i townships och den fattiga landsbygden – ett uttryck för att apartheidsystemets integrering av klass med etnicitet har mjukats upp. Men 90-talets försoningsprocess lämnade också det vita etablissemanget att leva vidare i stort sett som förut. Det borde då inte överraska att den moderne Thabo Mbeki fick vika för en president som med sina snart fem fruar rider på mer traditionella strängar och är klart beredd att populistiskt utnyttja etniska spänningar. De fattigas kamp för bättre villkor kan åter komma att fokuseras på etniskt definierade motsättningar.

Marika rekommenderade en aktuell bok Antony Eltbeker , vars titel ”A country at war with itself” känns mycket träffande.
Bertil Egerö

http://www.zapiro.com

The Obama Code I av Erik Kågström

I sin bok ”The Audacity of Hope” säger Barack Obama bland annat: ”empathy… is at the heart of my moral code”. I hans tal återkommer ofta uttryck för empati och solidaritet som ”to be your brothers keeper, to be your sisters keeper”. I sitt installationstal betonade han vikten av att ha omsorg om och ansvar för - inte bara sig själv utan också för sin nästa. Man kan lugnt påstå att Obama har gjort empati till en arbetsmetod. Efter G20 mötet i London nyligen besökte Obama Turkiet. Efter ett möte där med en stor grupp studenter fick han frågan hur man skall arbeta för fred i världen. Hans svar blev: ”Learning to stand in someone else's shoes, to see through their eyes, that's how peace begins, and it's up to you to make that happen." Sedan en medlem av USA:s högsta domstol nyligen avgått förklarade Obama vilka egenskaper han skulle uppskatta hos en efterträdare på den posten: “I view that quality of empathy, of understanding and identifying with people's hopes and struggles as an essential ingredient for arriving as just decisions and outcomes”.

Om president Obama lyckas genomsyra sin administration med empatiska principer skulle det kunna förändra styrkeförhållandena mellan de båda dominerande partierna i USA. Det republikanska partiet har ofta lyckats få folk – och inte minst arbetare – att rösta mot sina ekonomiska intressen genom att utnyttja splittrande värdefrågor rörande religion, sexualitet, ras, aborter, vapeninnehav. I sin bok ”The Conscience of a Liberal” beskriver Paul Krugman det som han kallar republikanernas ”Weapons of Mass Distraction”. Demokraterna framställs som moral- och värderelativister – ”Volvo-driving, latte-sipping, white-wine-drinking intellectuals” som egentligen inte tror på någonting och inte håller någonting för heligt. Krugman menar dock att värdefrågorna dessbättre fått mindre betydelse under senare år därför att amerikanen i gemen blivit mera tolerant när det gäller t.ex. ras och homosexualitet och det gynnar demokraterna som har mera materiellt inriktade program men är svaga när det gäller värdefrågor.

Medan Krugman sålunda tonar ned värdefrågorna gör Obama tvärtom – lyfter upp dem och gör dem centrala i sitt politiska budskap. Och då är det inte fråga om de splittrande värdefrågorna utan de värden som Obama anser omfattas av en stor majoritet av det amerikanska folket – demokrater, republikaner och oavhängiga. Det är de värden som han anser har fått uttryck i den amerikanska konstitutionen och andra alster av unionens lagstiftande fäder. Och dessa värden, menar Obama, är huvudsakligen baserade på empati. Logiken är enkel: det är empati som gör att vi strävar efter frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati – för alla, inte bara för ett fåtal. Tekniken är lika enkel: ställ dig i den andres skor och se genom den andres ögon. När det gäller ekonomi säger han ”a budget is a moral document”.

Denna skillnad mellan Krugman och Obama i synen på värdefrågor avspeglas också i deras inställning till ”bipartisanship” – samarbete mellan de två dominerande partierna. Krugman säger att det är dåraktigt att tro att ett progressivt reformprogram kan genomföras i samarbete med republikanerna. Obama å andra sidan söker samarbete med republikaner i frågor där värderingarna verkar samstämda. Det kan vara en framgångsrik metod med tanke på det sätt på vilket lagstiftningen äger rum i kongressen. Lagarna framläggs i paket och det bäddar för kohandel mellan olika intressegrupper då naturligtvis även värderingar har betydelse. När en lag om kvinnors rätt till lika lön antogs i januari i år är det t.ex. möjligt att Obama gav denna lag hög prioritet och för att var säker på att få igenom den kan han ha gjort eftergifter i andra lagförslag som han inte rankat så högt ur värdesynpunkt. I stort sett har dock Obamas försök till ”bipartisanship” hittills betecknats som totalt fiasko när inte en enda republikan röstade för hans budget och när de kompromisser som gjordes för att locka med republikanerna i det ekonomiska stimulanspaketet ledde till betydande försämringar. Det innbär dock inte att Obama ger upp samarbetslinjen. Han strävar efter att få med sig en stor majoritet av det amerikanska folket inför de svåra beslut som kommer att krävas med tanke på kriserna inom miljö och ekonomi.

När det gäller de splittrande värdefrågorna sa Obama under valkampanjen bland annat att han var för fri abort men tveksam till samkönade äktenskap. Det utlöste naturligtvis besvikelse i HBT-kretsar. Den 19 april offentliggjordes att Emily Hewitt utnämnts till chefsdomare i the “U.S. Court of Federal Claims”. Emily Hewitt är gift med Eleanor Dean Acheson! Samtidigt meddelades att den öppet homosexuelle John Berry utnämnts till direktör för “Office of Personnel Management” vilket gör honom till personalchef för 1,9 miljoner statsanställda med ansvar för löner och andra förmåner. Ytterligare tre homosexuella personer utnämndes till höga poster i administrationen. Kanske har Obama nu blivit förlåten för det han tidigare sagt om samkönade äktenskap.

I sin ovan nämnda bok skisserar Paul Krugman ett progressivt reformprogram som bland annat omfattar en allmän sjukvårdsförsäkring, höjda minimilöner, stöd till fackföreningar, progressiv beskattning av inkomster, höjd bolagsskatt, skärpt arbetsrättslagstiftning och kontroll att befintliga lagar följs. Under den tid som gått sedan Obama tillträdde som president har han redan påbörjat eller förberett det mesta av dessa åtgärder. Obama och Krugman tycks ha samma vision av ett framtida USA, ett välfärdssamhälle av europeisk typ med ökad ekonomisk jämlikhet som ett viktigt inslag. Men om målet är gemensamt tycks de ha olika syn på vilka metoder som skall användas. Medan Krugman har en tendens att demonisera sina motståndare gör Obama tvärtom. Det kan vara förklaringen till att Krugman inte blivit ombedd att bli ekonomisk rådgivare i den nuvarande administrationen.

Om empati är ledstjärnan för Obama i hans politiska verksamhet blir det intressant att följa hur han tillämpar detta i praktiken. Vid toppmötet i Port of Spain nyligen tycks Obama inte ha haft några problem med att ställa sig i de latinamerikanska ”diktatorernas” skor. Förre vicepresidenten Dick Cheney lär ha blivit mycket upprörd över att Obama skakat hand med superdiktatorn Hugo Chavez. Under presidentvalskampanjen sa Obama att Hugo Chavez visserligen var demokratiskt vald men att han inte regerar på ett demokratiskt sätt. Chavez kommentar till detta uttalande: ”If it helps Obama get elected, okey, we´ll talk later”.

Obama förväntar sig säkert att hans medarbetare arbetar enligt samma idealistiska principer som han själv. Och visst har Hillary Clinton på senare tid haft en mjukare och mera försonlig framtoning än man blivit van vid från det hållet. Den enda regeringsmedlem som Obama tagit över från Bushregimen är försvarsministern Robert Gates. Förmodligen har Obama funnit någon gemensam värdegrund med denna republikan som enligt New York Times förvandlats till demokrat. Det för ekonomi och arbetsrättsfrågor viktiga arbetsmarknadsdepartementet leds av Hilda Solis som är känd för att ha bra kontakter med facket och förmodligen inte har svårt att ställa sig i arbetarskor. Detsamma gäller hennes medarbetare Mary Beth Maxwell – en nyckelperson i aktiviteterna för en ny lag, ”Employee Free Choice Act”, som skall underlätta för arbetare att organisera sig fackligt. I vicepresidentens kansli är den progressiva ekonomen Jared Bernstein ansvarig för fördelningen av stimulanspaketet. Så långt verkar empatilinjen obruten. Mera problematiskt blir det när vi kommer till det område där Obama fått mest kritik från vänsterhåll – finansvärlden.

Uppgiften att lösa de problem som uppstått till följd av den finansiella krisen har Obama gett till två före detta medarbetare till Bill Clinton som inte gjort sig kända för några progressiva ansatser och anses vara insyltade i Wall Street-kretsar på ett betänkligt sätt. Timothy Geithner är finansminister och när han tidigare var chef för riksbankens regionalkontor i New York åt han nästan dagligen lunch med höjdare på Wall Street. Om Geithner sägs att han alltid gjort allting fel. Lawrence Summers är ekonomisk rådgivare i Vita Huset. Om honom säger Naomi Klein att han är USA:s farligaste person och inte bör tillåtas ha någon befattning i den offentliga sektorn. Det program som Geithner och Summers genomför för att lösa kreditkrisen har mött häftig kritik från liberala ekonomer med Paul Krugman i spetsen. Även om programmet blir framgångsrikt skulle det enligt kritikerna medföra stora kostnader för skattebetalarna. Förstatligande av insolventa banker vore ett säkrare, snabbare och för skattebetalarna billigare sätt att fång igång kreditgivningen i landet. På vänsterhåll misstänker man att Geithner och Summers i första hand är ute efter att hjälpa sina vänner på Wall Street.

Barack Obama ser förmodligen inte motparten i det ekonomiska krisprogrammet, bankdirektörerna, som motståndare utan som medarbetare. De är nödvändiga delar av ett kapitalistiskt system som han inte ifrågasätter. Dock skulle han nog känna sig obekväm i deras skor och har därför valt medarbetare som är förtrogna med de värderingar som gäller på Wall Street och som vet hur bankdirektörerna kan tänkas reagera på olika utspel från regeringssidan. Man får anta att Obama blivit övertygad om att dessa båda herrar trots allt delar hans grundläggande empatiska värderingar och kommer att agera för folkets bästa.
Det problem som emotionellt kan bli svårast för Obama att ta sig an är konflikten mellan Israel och palestinierna. Obama är naturligtvis väl informerad om vad som pågått och pågår i området. Han vet att israelerna bedriver en apartheids- och förnedringspolitik mot palestinierna, både i Israel och i de ockuperade områdena. En politik som han på grund av sin hudfärg har personlig bitter erfarenhet av från sitt eget land. Kan han ställa sig i palestiniers skor utan att överväldigas av vrede? Vilka känslor dyker upp när han ställer sig i israelers skor? I varje fall verkar det nu som om Obama när det gäller palestinafrågan kommer att agera med en beslutsamhet som man saknat hos hans företrädare.

George Lakoff är professor i kognitiv vetenskap i U.C. Berkeley. Han har analyserat Obamas sätt att kommunicera. Han säger att Obama utnyttjar sin eminenta talarbegåvning till att skapa enighet kring fundamentala amerikanska värden. Han anknyter till åhörare genom att använda något som kognitionsforskare kallar det kognitiva undermedvetna. Han låter sina djupaste idéer strukturera det han säger och överför då dessa idéer på ett omedvetet och automatiskt sätt. Han säger att de flesta amerikaner nog inte har förstått vilken omvälvning i tänkande och kännande som Obama försöker åstadkomma. Och hans strävan efter enighet tycks sträcka sig utöver det egna landets gränser. Lakoff kallar Obamas strategi “The Obama Code” och säger att den innehåller sju subtila, intellektuella steg.
Erik Kågström

Mer om ”The Obama Code”, de sju subtila stegen och ”American Values” i ett kommande nummer.

”Krisen” innebär möjligheter – men är de politiskt möjliga? av Bertil Egerö

Finanskrisen avsätter vissa positiva spår: koldioxidutsläppen har minskat, och likaså sopbergen. Precis det vi alla önskade – innan krisen satte in. Men myntets baksida – ökad arbetslöshet här hemma, ökad fattigdom i fattiga länder – dominerar ännu det politiska engagemanget och kan göra att vi missar det gyllene tillfälle en sådan här kris erbjuder.
Det brådskar nämligen att föra samman krishanteringen med strategier för att minska miljöfarliga utsläpp och ohållbar resursexploatering. Lyckas de statliga krispaketen kommer ju hjulen igång igen och den ohållbara tillväxten fortsätter. Med en sådan politik kommer heller inga radikala förslag upp i höstens Köpenhamnskonferens om världens miljöproblem.
Det finns vägar att både motverka ökad arbetslöshet och behålla miljövinsterna ur krisen. Även om de inte är lätta att få gehör för i dagens nyliberala klimat måste de upp på dagordningen och diskuteras. Ju längre finanskrisen varar, desto större öppenhet för alternativa svar. Jag har ett konkret förslag att bidra med. Välkomna till debatt!

Vår halvt omedvetna övergång till en slösaktig livsstil
En av de mest radikala förändringarna i våra materiella levnadsmönster under åren sedan andra världskriget handlar om hur vi konsumerar. ’Hushållning’ var under de tidiga åren ett vägledande begrepp. Gradvis inlemmades vi alla i en annan anda – köp, byt, släng. Ikea och Lena Larsson befann sig i (omedveten?) allians om att man ska byta möbler, kök, badrum, kläder när man tröttnat på dem, oavsett om de ännu fungerade eller inte. Idag har den synen penetrerat hela systemet: när en sladd lossnar slängs lampan, när en kylskåpsdörr hänger snett slängs kylskåpet. Reservdelar är ofta så dyra att det ”inte lönar sig” att försöka laga. Alla, från den vanliga konsumenten till skolan, arbetsplatsen, mekanikern och detaljhandeln, lever med en släng-praktik som skapar oerhörda berg av ännu användbara varor, inte minst kapitalvaror.
Jag lever sedan länge i ett kollektivhus. De första (och idag äldre) invånarna samsas väl kring tillvaratagande, inköp av begagnat mm. Yngre hushåll har nu flyttat in, och för dem är det en självklarhet att kasta bort vad man inte längre gillar eller som inte är alldeles helt. De är inga slösare, bara goda representanter för ett synsätt som idag oreflekterat praktiseras troligen av en klar majoritet av svenskarna.
Jag tror att de flesta av oss har glömt bort hur man reparerar och underhåller sina ägodelar. Det är svårt att hitta goda hantverkare som gör sådana arbeten, till rimliga kostnader. I fattigare länder som jag besökt importeras alla slags begagnade varor, från bilar och motorer till datorer och kylskåp, som repareras och underhålls på ett sätt som vi idag i stort sett saknar hantverkskompetens att göra. Ett radioprogram förra året förmedlade en konflikt mellan en kvinna från DRCongo och våra myndigheter. Hon deltog i insamling av kapitalvaror vi kastat, och som skeppades till bekanta i Kinshasa för reparation och användning. Enligt myndigheten, som stoppade verksamheten, är dessa varor att betrakta som sopor, och sopor får inte exporteras – läs dumpas – i främmande länder. En lovvärd regel, som i detta fall representerade ett helt felaktigt synsätt.

Varors värde och deras hantering på marknaden
Begreppet hushållning bygger på att varor har bruksvärden som kan tas tillvara. Förlusten av det begreppet i vår vardagsvärld innebär att vi enbart reagerar på marknadens kortsiktiga definition av värde i snabba pengatermer: ”det lönar sig inte”, ”det kostar för mycket”, att underhålla, reparera etc. ’Marknaden’, eller de som tjänar på att vi köper, arbetar aldrig långsiktigt. Tillverka på billigaste sätt, och sälja till bästa vinst, är dess sätt att operera.
Även om insikten växer att många ingredienser i färdiggjorda varor är icke-förnybara, är det svårt att skapa ett intresse hos marknadsaktörerna för att tillvarata ingredienser eller varor. Kortsiktigheten, och den ständiga konkurrensen, gör att de väljer den billigaste vägen även om den kan väntas leda till att den aktuella varan relativt snart inte kan produceras.
Att återskapa en relation till varor som karakteriseras av ’hushållning’ är svårt. Globaliseringen innebär att billig arbetskraft och (relativt) fri exploatering av råvaror i andra regioner gör den färdiga varan mycket billig på vår marknad. Att skapa och underhålla reservdelslager för utgående modeller är inte profitabelt så länge varuflödet kan fortsätta. Detta mönster behöver brytas. Att förlänga livet på kapitalvaror innebär en mycket konkret insats i miljöpositiv riktning. Flera förbättringar uppnås: färre nya kapitalvaror efterfrågas vilket sparar råvaror och upparbetning, arbetstid och fraktkostnader; och det i varje vara inbyggda värdet realiseras mycket längre samtidigt som olika kostnader förenade med skrotning av kasserade varor minskar.

Att skapa arbetstillfällen och att minska miljöhoten – kan de förenas?
Krisen ger arbetslöshet. Yrkesskickliga arbetare ställs utan jobb. Konsumtionen av varor minskar. Det svar jag ser är att föra in arbetslösa i en verksamhet som syftar till att förlänga livet på varor och därmed göra dem tillgängliga för hushåll med minskande inkomster. Arbetslösa behöver omskolas till reparatörer och underhållare av alla slags varor, och en marknad behöver skapas av underhåll, reparation och försäljning av begagnade varor. ’Återbruk’ som även omfattar att tillvarata användbara delar eller ingredienser i varor som tjänat ut, för att ge dem ny tjänst i andra varor.
Omskolning är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den måste kompletteras med politiska insatser för att underlätta etablering av små reparationsverkstäder och för deras verksamhet inkl. försäljning av återbruksprodukter. I dagsläget ger villkoren för sådant företagande så höga priser för reparationer och underhåll, att de förlorar i konkurrensen.
Bilmarknaden har en del att uppvisa: via internet kan idag begagnade bildelar sökas över hela Sverige, delar som plockats från skrotade bilar. Underhåll och restaurering av bilar är en omfattande verksamhet, som kunde bli ännu större om inte reservdelarna ofta är så dyra.
En annan och betydligt mer komplicerad fråga är att återupprätta ’hushållning’ som ett värde och en livsstil bland konsumenterna. Dagens konsumenter är generellt inställda på att följa marknadsutvecklingen och byta upp sig då och då. Mobilmarknaden lär ha skapat berg av övergivna mobiler, vars ägare vill ha nyare modeller med nya egenskaper. TV- och ljudmaskiner byts också i betydligt högre takt än redan köpta varor tar slut. Kläder slängs långt innan de tjänat ut. Modeströmmarna regerar i hög grad bland både yngre och äldre, och håller omsättningen på hög nivå.
Det betyder att insatser måste till i skolan, på arbetsplatsen, i hemmiljön. Barn ska genom praktisk undervisning i reparationer och underhåll få en känsla av varors värde – genom att ombedjas ta med sig trasiga grejer hemifrån till skolan för de in frågan om underhåll i sina hem. På arbetsplatser ska utrymme ges för reparationer av trasiga möbler, mankerande skrivare eller andra varor. Datorhöljen kan återanvändas med nya innanmäten med bättre prestanda.
Exakt hur näringslivet ska bringas ombord i en riktning som inte omedelbart kan tänkas tjäna dess intressen är inte så lätt att se. Subventioner och deras motsats måste säkert till.

Är detta protektionistisk politik, och skadar den fattiga länders ekonomier?
Blomsterproduktionen i Östafrika har sedan krisen sattes in påverkats avsevärt av minskad konsumtion i våra marknader. Råvaruutvinningen – koppar i Zambia är ett exempel – har gått ner. Produktionen av blommor är ett bisarrt inslag i fattiga samhällen, som dessutom drar mycket av både energi och vatten. Krisen öppnar för ordentliga internationella åtgärder för att ersätta den med livsmedelsproduktion för lokala marknader, helst på sådant sätt att den förblir konkurrenskraftig om de rika ländernas efterfrågan på blommor skulle öka igen. Det är litet svårare med koppar, Zambias stora råvaru- och exporttillgång. Zambia är dock ett land med stora dåligt utnyttjade markreserver, och skulle kunna producera livsmedel till en regional marknad som idag underhålls genom överskott från rikare regioner (via WFP), liksom till en världsmarknad där efterfrågan snart kan väntas överstiga tillgången.
Dessa exempel visar att situationen varierar starkt mellan olika länder och ekonomier. Den globala handeln är ofta viktig för fattiga länder, men genererar mer sällan en nationell ekonomi som i ett längre perspektiv tjänar en stabil utveckling. På vår sida ligger utmaningen i att förändra spelreglerna för den globala handeln så att den både gynnar de fattigare ekonomierna och anpassas till (globala och lokala) miljökrav.
Bertil Egerö