2016-08-25

Björnbär och blåhallon

Promenad söndagen 28 augusti
Samling kl 14.00 på Källbybadets parkeringsplats
   Vi går på smala stigar i de vilda markerna väster om järnvägen och visar ställen där man kan plocka björnbär och blåhallon.

Vi har också ett annat syfte
Lund ska utarbeta ett nytt Grönprogram och Byalaget är inbjudna att medverka.
   Grova skor eller stövlar och oömma kläder rekommenderas. Buskarna är taggiga och brännässlorna många. Promenaden tar knappt två timmar.
Deltagarna kan frivilligt bidra med 20 kronor till Byalaget

Emmaus Lund - en positiv nyhet


Ny text på de återbrukade, nymålade skyltarna sätts upp av Bengt Löfman och Christina Wijkström medan ankaret Jakob Jensen håller stadigt i ställningen
Emmaus Lund utökar nu sin återbruksbutik på Stora Södergatan, mitt emot Katedralskolan, och flyttar över försäljningen av möbler, elektronik och tavlor till grannbutiken, vilket ger ökat utrymme i den gamla butiken för det populära utbudet av kläder och böcker. Den stora nyheten är att Emmaus nu ska ta hand om överblivna cyklar, ge dem ett nytt liv och genom försäljning få ett större överskott till de mest behövande i Lund.
   Samtidigt med öppningen måndag den 29 augusti kl 16 så blir det vernissage av nya akvareller med cykelmotiv i det lilla Galleriet 10 meter.
För mer info ring Elsa Grip tel 0723-100375 eller Bengt Löfman 0736514062

I det postdemokratiska samhället

Crouch förklarar drivkrafterna bakom det postdemokratiska samhället bland annat med den enorma koncentrationen av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen och med mycket goda förutsättningar att styra den allmänna opinionen om så krävs skriver
Kjell Östberg (Marknad, medier och marketing i stället för massrörelser, Aftonbladet 18/6).
 
Sven-Eric Liedman gör en liknande iakttagelse i sin stora biografi över Karl Marx:
 ”Också i 2010-talets värld är det bankerna, börskungarna och deras likar som har den yttersta makten... Vi lever i en reviderad juli-monarki.” (s. 329).

Lägg ner Källby reningsverk! av Gunnar Stensson

Lunds avloppsvatten bör i fortsättningen pumpas till Sjölundaverket i Malmö. Då frigörs marken runt Källby reningsverk och kan användas till nya bostäder och friluftsområde. Den 6 september ska VA Syd presentera en kalkyl där kostnaden för Sjölunda-alternativet jämförs med kostnaden för en utbyggnad av Källby-verket.
   Politikerna i Lund föredrar Sjölunda-alternativet. Genom att lägga ner reningsverket och samtidigt gräva ner kraftledningen skulle man frilägga hela området väster om järnvägen och norr om Höje å. Sannolikt skulle också en del av industriområdet kunna frigöras när Klostergårdsstationen inom kort börjar byggas.
   Byalaget utforskar just detta område i sin promenad ”Björnbär och blåhallon” nu på söndag. Ta chansen att följa med och bilda dig en egen uppfattning!

Marknad och stadsmiljö av Lucifer

För ett par år sen uppstod i Lund något oväntat: en formidabel myllrande loppmarknad längs hela Södra Esplanaden på lördagsförmiddagarna. Det hade jag aldrig trott var möjligt i det formalistiska och fisförnäma Lund. Så höll det inte heller. Tekniska förvaltningen satte effektivt stopp för det hela genom att kräva att den som ville stå här och sälja måste anmäla sig via Internet dagen före eller personligen skriva in sig på Turistbyrån och betala kr 125.- (ingen återbetalning i händelse av regn).

Vän av ordning slår till
Jag är ingen kännare av loppmarknadsförsäljares psykologi, men jag hade varit beredd att satsa en hundralapp mot en tia på att det skulle bli ett effektivt sätt att punktera evenemanget. Så blev det också, men marknadskrafterna stod förstås inte att hejda: Esplanadens marknad har ersatts av en stor bakluckeloppis på en åker söder om S:t Lars, på mark tillhörande Staffanstorp.
 

Södra Esplanaden när det begav sig
 
Tekniska förvaltningen liksom några ledande V-politiker hävdar att Esplanadmarknadens frånfälle (av den återstår bara en sorglig rest) inte beror på de nya reglerna, men det ska de inte inbilla mig. Som skäl för åtgärderna hävdas att det ibland uppstod gruff om utrymmet. Vidare att det måste var ordning och reda för att momsen ska kunna betalas. Det där med momsen är naturligtvis gripet ur luften – på Turistbyrån hade man aldrig hört om någon momsredovisning och tanken att Staffanstorpsmarknaden med alla bakluckeförsäljarna skulle kräva moms tror jag inte på.

Ett tjänstemannaförslag?
Nå, hur blev det då så här, är det de klåfingriga politikerna i Tekniska nämnden med ordförande Emma Berginger(Mp) i spetsen som har varit framme? Nej, så vitt jag har förstått är det tjänstemännen på Tekniska förvaltningen som kom med förslaget som anmäldes i den politiska nämnden som en notis som ingen brydde sig om. Allmänhetens reaktioner är bara en storm i ett vattenglas, tycker en politiker. Javisst, det här är ingen Stor Politisk Fråga . Men Lund med sin ständigt genomflyttande befolkning behöver så klart en loppmarknad där man kan köpa en kantstött tekanna och en bedagad täckjacka för ett billigt pris. Idylliskt flanerande familjer på Esplanaden har nu alltså ersatts av en motorburen marknad utanför stan. Det kan väl inte vara bra?
   V Lund har ännu inte tagit ställning, men har alltid värnat om stadsmiljön. Vågar man hoppas att V agerar i frihetlig riktning? Vi skulle kunna överraska alla.

Ett läraruppror? av Gunnar Stensson

Skolledarna på Malmö Latinskola protesterar mot tvånget att ”splittra lärarkåren i duktiga och mindre duktiga lärare” (SDS 14/8).
   De protesterar mot att lärarkollegiet som är en församling av likar förvandlas till en hierarki av inbördes konkurrerande individer. 
   För ett år sedan protesterade lärarna på Polhemsskolan i Lund.
   Hur utväljs förstelärare? Vem ska ha makten att göra det? Vilka kriterier ska gälla?
   Skolledningen i Malmö Latin vill inte ha den sortens makt.
   Andra skolledningar kanske vill ha den och styra över ett inställsamt lismande och inbördes hätskt konkurrerande lärarkollektiv, där var och en enögt satsar på sig själv.

Lärarnas integritet undergrävs. På friskolorna har det redan skett. Där måste lärarna sedan åratal underkasta sig skolledningens och föräldrarnas vinstintresse vid betygssättning.
   De senaste decenniernas nyliberalism har upphöjt girighet och profit till överordnade värden.  
   Utvecklingen har skapat korruption på alla nivåer.
   Att fuska ses som ett tecken på ambition.
   Satsa på dig själv!
   Perspektivet blir mikroskopiskt.
   Även lärare kan smittas av de nyliberala hyllningarna till egoismen. Häromdagen framträdde en belåten lärare i Sydnytt och berättade hur hon höjt sin lön genom att systematiskt byta skola på den marknad som lärarbristen gett upphov till.
   Det innebär att hon profiterat på eleverna. Hon satsar på sig själv.

Undervisning bygger på kontinuerlig kontakt, vänskap och förtroende mellan elever och lärare. Förr satsade alla skolledningar värda namnet på att bevara den relationen. Lärarna följde sina elever genom alla år i grundskolan och så mycket som möjligt i gymnasieskolan.
   Nu flyr lärare Lunds skolor på jakt efter högre lön. Men de som flyr är inte de goda lärarna, de som sätter eleverna främst, utan de som satsar på sig själva, masturbatörerna.
   Samtidigt tvingas skolledningarna i Lund försöka muta lärare från andra skolor att flytta hit.
   Vad betyder en elev jämfört med ett par extra tusenlappar i månaden ur ett nyliberalt perspektiv?
   För lundaborna innebär det en sämre och dyrare skola och det gäller naturligtvis människorna i hela landet.

Regeringens skolpolitik gör ingenting åt de grundläggande strukturproblemen: det fria skolvalet, skolpengen, segregationen, de vinstdrivande skolkoncernerna. Statsminister Stefan Löfven och skolminister Gustav Fridolin tycks förblindade av samma nyliberala villfarelser som Jan Björklund och allianspartierna.
   Hoppet står till lärarna och skolledningarna själva. Det breda missnöjet med politiken ”att splittra lärarkåren i duktiga och mindre duktiga lärare” kan kanske bli en tändande gnista. Kravet på en jämlikhet mellan lärare och skolor kan leda till förstatligande och på sikt befrielse från det korrupta vinsttänkande som nu fräter sönder samhället.

Om avlidna partiledare av Ann Schlyter

Många kända personer, stjärnor och politiker har lämnat oss denna sommar.

Torbjörn Fälldin
har prisats i borgerliga tidningar för att ha varit en huvudperson i skapandet av den borgliga alliansen som bröt socialdemokraternas långa regeringsinnehav. Jag minns honom för hans kärnkraftsmotstånd och för hans svek i den frågan. Han ändrade kanske inte åsikt, men satte makten före. Han ändrade i alla fall inte åsikt i sitt Öresundsbromotstånd. Det vet jag för jag frågade honom förra sommaren på Drottninggatan i Stockholm.  Jag var i sällskap med en vän som jobbat på departementen och kände Fälldin. Vi blev stående och prata rätt länge. Den där bron skulle inte ha byggts, vidhöll Fälldin med kraft!
   Själv delade jag inte mitt partis bromotstånd, och jag känner skam när jag tänker på att jag låg lågt i frågan istället för att strida för broförbindelsen.

CH Hermansson har med rätta hyllats för sin insats för att förändra partiet bort från moskvaberoende och en rigid tolkning av kommunismen. Han lotsade Sveriges kommunistiska parti, SKP, över till Vänsterpartiet kommunisterna VPK. Men jag har svårt att låta bli att störa lite i hyllningskören. Först när muren och Sovjetimperiet fallit kom namnfrågan upp om att slopa K-et i namnet. Jag var med på den kongressen och satt i namnkommitten tillsammans med CH och bland andra Ylva Johansson. Det var mycket obehaglig stämning. CH stred som galning för att behålla kommunism i namnet! Med den respekt han hade i partiet var det till att börja med endast Ylva och jag som argumenterade emot honom. Hans argument var främst att ”vår kommunism” inte var den som styrt utvecklingen i Sovjet och som borgarna tillskrev oss utan en bättre variant (samma naiva syn på makten över ordens betydelse som Lars Ohly hade, kallade sig kommunist och sänkte trovärdigheten i partiets förnyelse), men CH ömmade också att många gamla medlemmar som kämpat för arbetarklassen och som skulle känna sig utstötta. Nå kongressens resultat blev i alla fall ett namnbyte.

Klostergården – de första 50 åren av Gunnar Stensson

En modell för framtiden
Klostergården firar sitt 50-årsjubileum i omgångar. I söndags var det bostadsrättsföreningen Vårregnets tur. Susanne Wollinger har sammanställt en intressant historik under titeln ”Som att flytta från koja till slott”.
   Mittuppslagets foto visar Vårvädersvägen 4 en vårdag 1966. En kal gårdsplan. I förgrunden en kanske sexårig flicka och en trehjuling Ett par påpälsade föräldrar på en bänk vid en klätterställning med fyra, fem barn. Vid gungorna längre bort ännu en grupp barn med föräldrar. Människorna ser små ut. Skuggorna är långa. Det är vinter. Solen står lågt fast det är mitt på dagen. Gräset växer bara fläckvis. Några avlövade buskrader är den enda vegetationen. Ett höghus i öster och ett låghus i söder inramar gårdsplanen.
   En kärv bild jämfört med den lummiga grönskan i augusti 2016 med frodiga gröna gräsmattor, körsbärsträd, blodbok, rönn, hägg, syren och prunkande rabatter runt en stor färggrann lekplats full med ungar.

Vårvädersvägen 4 blir bättre och bättre allteftersom åren går. Detsamma gäller hela Klostergården. Det beror på byggnadernas kvalitet och ett gott underhåll men också på den geniala helhetsvision som låg till grund när Klostergården planerades omkring 1960.
   Uppgiften var att bygga bostäder för cirka 6000 personer söder om Lund på den rombformade yta som nu inramas av Nordanväg, Östanväg, Sunnanväg och Västanväg. De tre arkitekterna Carl Grandinson, Birger Gustavsson och Carl Strehlenert utformade den plan som kom att förverkligas.
   Det skulle byggas tio stora, kvadratiska gårdar med cirka 500 invånare i varje. Gårdarna skulle placeras i två stora, koncentriska bågar med fem gårdar i varje. I norr och väster skulle det bli åttavåningars höghus och i söder och väster låghus. På det sättet skulle gårdarna få maximalt med solljus och skyddas från blåsten från norr och öster. Lägenheterna skulle gå tvärs igenom huskropparna så att alla fick tillgång till solljus.
   På varje gård främjades social gemenskap genom närheten mellan de boende, tillgången till mark med lekplats, rekreationsmöjligheter och konstnärlig utsmyckning. De tio gårdarna kunde tävla beträffande gårdarnas utformning.

En tredjedel av ytan, den mellan bostäderna och centrum, skulle vara fri från bebyggelse. Där planerades en böljande park med höga träd, alléer och en fontän. Det var stötande för många. Där fanns ju plats för flera hus! Men genom att bygga högt sparar man gemensam mark. Och det blev en park som under de kommande 50 åren bara blev vackrare och vackrare. I parken byggs nu en fritidsanläggning ur feministiskt perspektiv. Den ska färdigställas i september. Vi rapporterar då.

Bortom parken skapades ett gemensamt centrum, också det i enhetlig stil, byggt i mörkrött tegel. Där fanns Solidar och Ica, bank, post, frisör och polis. Där fanns också Klostergårdens kyrka, församlingshem, bibliotek, ungdomsgård och skola: de femtusen klostergårdsbornas gemensamma institutioner. De 500 skolbarnen behöver aldrig riskera livet i trafiken, de har bara fem minuters väg genom parken, ingen behöver skjutsas. Föräldrarna kan nå deras lärare varje dag.
   Så är Klostergården förverkligandet av en sammanhållen enhetsvision. Modellen hade prövats förr. I mitten av 1950, talet skapades Vällingby som en så kallad ABC-stad med Arbete, Bostäder och Centrum. Olof Palme bodde där. Men i Vällingby hade man byggt in klassamhället genom att skapa villaområden i utkanten. Det misstaget gjorde inte Klostergårdens tre arkitekter.

Femtio år senare vet vi att Klostergården är en modell som fungerar. Runt omkring bygger man nytt, i Arena-området efter amerikansk modell och i Källby vid Höje å efter gammaldags brittisk, i båda fallen utan centrum, skola, bibliotek och kyrka, B-städer där man bor, men som man lämnar för att handla, utbildas och arbeta. De närmaste åren fortsätter urbaniseringen av närlandskapet med klostergårdsstationen och den nybyggnad som den medför.
   Klostergården med sina tio gårdar och den vackra parken som en grön lunga består som ett monument över 1960-talskulturen i dess mest fulländade form. Om 100 och 200 år kommer Klostergården att vara en sevärdhet i klass med domkyrkan, lundagårdshuset och Klosterkyrkan.
   Men det borde inte endast vara ett monument över en gången tids kultur. Det är en modell för bostads- och samhällsbyggande i en tid och en region där folkmängden växer medan den knappa tillgången till mark föröds med arealkrävande villamattor. Se Uppåkra och Hjärup!

66 år i skolan 22. 1969-73: 3. Lärarhögskolan
av Den Gamle

Sommaren 1970 var Martins klasskamrat Arne med oss i Bolet. Vi läste högt Lisa Tetzners roman Sotarpojken om en fattig pojke från Schweiz som tvingas försörja sig som sotarpojke i Italien. En av hans kamrater får tuberkulos och dör. När Arne blir sjuk tror han att samma sak kan drabba honom. Han ligger och gnolar utan ord. ”Det känns bättre när jag sjunger”, säger han. Efter ett par dagar blir han frisk.
   En het augustisöndag tog Karin och jag bussen till Malmö för att ta reda på var Lärarhögskolan låg. Vi steg av i Södervärn. Den breda Ystadvägen kantades av industriområden. Äntligen nådde vi korsningen vid Munkhättegatan.
   Där låg Heleneholmsskolan som en del av en gul tegellänga som tillsammans med Lärarhögskolan och Munkhätteskolan sträckte sig ända till Stadiongatan. Framför ingången fanns en stålinstallation i form av en glob från vilken något som liknade en rymdraket frigjorde sig. ”Spjutet mot framtiden” kallades konstverket, ett citat ur ett Palme-tal. Här skulle min lärarutbildning börja nästa måndag. Att jag senare skulle undervisa mer än 25 år på Heleneholmsskolan visste jag inte då.

Lärarkandidaterna var fler än skolan rymde. De blivande SO-lärarna huserade i en nedlagd strumpfabrik vid Ystadvägen, Ugglan kallad eftersom fasaden var dekorerad med en gipsuggla. Jag ingick i ett gäng från Lund. Mona hade en bil som vi samåkte i. Hon var liksom jag något äldre än de andra, gift, hade varit hemma med barn några år och var nu inriktad på en karriär som gymnasielärare.  Hon var kvicktänkt och spänstig (kunde slå frivolter). På Ugglan fanns förutom undervisningslokalerna ett trevligt ställe där vi fikade och pratade.
   Vi möttes av entusiastiska, samstämda lärarutbildare. Den nya läroplanen för grundskolan analyserades och tillämpades. Vi diskuterade pedagogik och betygssättning enligt den femgradiga skalan och tränades i att bygga upp lektioner (introduktion med musik och bild, 6 minuter, enskilt elevarbete med lärartillsyn, 12 minuter, klassamtal med frågor och svar, 20 minuter, sammanfattning plus perspektiv framåt, 7 minuter, totalt 45 minuter, sedan rast). 
   Vi utsattes för absurditeter som demonstrations-lektioner i en spegelsal, som var byggd för att vi skulle kunna iaktta eleverna utan att de såg oss. De var förstås medvetna om det och utnyttjade situationen. Talpedagoger övade oss i artikulation.
   Så skickades vi ut till skolorna i Malmö. Själv hamnade jag på Johannes-skolan vid Johannes-kyrkan. Min metodiklektor var Ella Svensson. Hon var kunnig, full av omsorg om eleverna, socialdemokrat med årtiondens erfarenhet av att modernisera och demokratisera skolan. Hon följde mig också när jag vårterminen 1971 gjorde provtjänstgöring i samhällskunskap och historia på Malmö Latin. Jag undervisade på samma sätt som jag länge gjort i folkhögskolan. Ella Svensson hade jag sedan kontakt med flera år, även efter hennes pensionering. 
   1970 års Lärarhögskola var en kreativ arbetsplats med entusiastiska, ofta unga, pedagoger som gemensamt ville skapa ett nytt, demokratiskt skolsystem. Mitt år där var berikande och roligt, fullt av arbete men ändå avspänt.
   Det innebar att jag hade gott om tid och kraft att ägna åt FNL-gruppen i Lund och åt att studera Vietnamkriget, som utom den uppmärksamhet det ägnades i press och tv också gett upphov till en omfattande litteratur. Jag prenumererade på DN där nyhetsbevakningen sköttes av Sven Öste och den viktigaste svenska debatten fördes. Det glöms ofta att FNL-rörelsens kanske viktigaste inspirationskälla var den amerikanska antikrigsrörelsen. Ett par av mina närmaste medarbetare var desertörer.
   Arbetet och Sydsvenskan betraktade jag som provinsiella. Sydsvenskan stödde dessutom USA:s krig. Men Lundasidorna var viktiga. Där trycktes notiser om stadsdelsgruppernas alla möten, varje vecka. Det fanns en blankett där man bara behövde införa tid och plats. I Sydsvenskan publicerade jag en serie insändare som gjorde mig känd i FNL-kretsar och på lärarhögskolan.

Lilla teatern blomstrade efter vårens succé med Flotten. Gruppen fortsatte på hösten med Fredag, en pjäs av Agneta Pleijel och Ronny Ambjörnson om kolonialism och rasism med musik av den finske tonsättaren Kaj Chydenius, som ”befruktade den radikala politiska teatern och kabarén i Finland” (Nationalencyklopedin). Och som nu alltså befruktade Lund och Skåne. De turnerade med Fredag, bland annat till Växjö och till Kronobergs folkhögskola. Karin kommenterade handlingen i rollen som Papegoja.
   Våren 1971 satte de upp Joakim von Anka av Gunnar Ohrlander, på 70-talet känd som kåsören Doktor Gormander i Aftonbladet. Han var medförfattare till pjäsen N.J.A. Karin krävde av feministiska skäl titelrollen efter sin insats som Papegoja i Fredag. Sara var med på alla repetitioner och föreställningar. Hon tyckte om belysningsteknikern. Joakim von Anka spelades i högstadieskolorna i Lund, Pjäsen uppskattades inte av alla rektorer.
   Inför hösten 1971 sökte Karin in på Lunds universitets nystartade kurs Yrk-drama. Som student fick hon rätt att placera Sara på studenternas daghem vid Biskopsgatan. Jag brukade hämta Sara och Cecilia därifrån. Det var långt att gå, och det hände att de satte sig på trottoaren och vägrade fortsätta. Jag brukade berätta sagor för att få dem att glömma att de var trötta.
   Själv var jag vid terminsstarten 1971 utan anställning. De första veckorna hoppade jag runt på en- eller två-dagars vikariat i Malmös högstadieskolor och gymnasier. Ibland varslades jag samma morgon och kom hals över huvud till en väntande klass.

2016-08-18

Dags igen!


 
Dags för höstens första VB-nummer. Fast meteorologiskt är det väl fortfarande sommar, kanske även i politiken fast kommunstyrelser och tidningarnas rubriksättare tycker annat. Det är ett bra tag tills verkligheten liknar bilden ovan.
Men igång är vi, så välkomna till hösten 2016 i VB.
red

Marxismens idéer 2016


Garaget, Lönngatan 30. Insläpp 18:30, start kl 19:00
Under året har professorn och författaren Sven-Eric Liedman gett ut en biografi om Karl Marx och hans idéer. Tillsammans med Sven-Eric lär vi oss mer om marxismens grunder och idéer uppdaterade till 2016. Hur ska vi förstå det och använda det i vår tid.

Sommaren med vänstern

Film, musik, poesi och prat om hela världen. Njut av sommarcaféer med vänstern, utbyt tankar och idéer med andra vänstermänniskor. Lyssna på spännande inledningar, drick lemonad och smaska på hemmabakade kakor. Allt händer på vår bakgård.
   Läs mer på vmalmo.se. Genomförs i samarbete med ABF Malmö.

Gräv ner den eller flytta den! av Gunnar Stensson

I årtionden har de boende velat ha bort den kraftledning som skär tvärsigenom västra Lund och utsätter Fågelskolan och delar av bebyggelsen för skadlig strålning. Dessutom förhindrar den Lunds utbyggnadsplaner i området väster om järnvägen.
   Mats Olsson, V, har föreslagit att Lunds kommun i samband med Eons ansökan om tillstånd till en ny kraftledning mellan Fjelie och Furulund åter tar upp frågan om kraftledningen i västra Lund och kräver att den antingen flyttas eller grävs ner.
   Opinionen för att flytta kraftledningen är stark och utbredd. Problemet måste lösas så snart som möjligt. Därför är det viktigt att frågan åter aktualiseras.
 

C H Hermansson av Gunnar Stensson

1966 gav den unge C H Hermansson ut sin bok En ny vänster. Äntligen en kommunistisk ledare som krävde demokrati, samarbete med den internationella solidaritetsrörelsen och frigörelse från Sovjetdiktaten! Trots en jävla oordning på partikongressen blev SKP VPK ett år senare.
   20 augusti 68 krossade sovjetiska stridsvagnar Pragvåren, den rörelse som kämpade för socialism med ett mänskligt ansikte. En enda svensk partiledare krävde att Sverige skulle bryta förbindelserna med Sovjet: C H Hermansson.
 

 
Strax därpå var det val. Jag röstade för första gången på VPK. Partiet hamnade långt under den ännu inte uppfunna fyraprocentsspärren men blev kvar i riksdagen tack vare mandat i första kammaren.
   Under Vietnam-åren fram till 1976 gällde enhetsfronten mot USA-imperialismen och jag hade som många andra undvikit att organisera mig partipolitiskt.
   CH hade avgått och Lars Werner var partiledare. Sovjetunionen stödde den breda falang partimedlemmar som motsatte sig den nya politiken. På gatorna i Lund sålde de Norrskensflamman i konkurrens med CH-trogna VPK:are som sålde Ny Dag. Det var kampåren mot flammaniterna. Själv sålde jag förstås Vietnambulletinen.
   Maoisterna la ner FNL-rörelsen 76 och försökte överföra de politiska och ekonomiska resurserna till Kampuchea. De blundade för Pol Pots folkmordspolitik som redan då var uppenbar. Beppo Persson och jag bildade tillsammans med många andra ”Solidaritet med Vietnam”.

Jag blev medlem i VPK Lund vars majoritet stödde CH:s eurokommunistiska linje. Jag invaldes i Lunds kongressdelegation. Hela hösten 77 debatterade vi, bland annat i Veckobladet, utformningen av ett Demokratiskt manifest som tog avstånd från Sovjetunionen och dess satelliter. Våra starkaste motståndare var Daniel Kallos och Svante Nordin. Vi kallade dem traditionalister. En av våra inspiratörer var Jörn Svensson.
   Stora delegationer från Sovjetunionen och flera öststater välkomnades till kongressen i Folkets hus i Stockholm. Jörn uppmanade oss att ligga lågt. Det vägrade vi. Vi hade ett långt, omsorgsfullt förberett tal som Kitten Anderberg och jag skulle framföra. Kongressledningen såg till att vi fick hålla det inför en nästan tom sal. Gäster och flertalet kongressdelegater var ute och åt.

CH studerade de ekonomiska strukturerna och skrev Monopol och storfinans: de femton familjerna, där han tillämpade marxismens idéer på det svenska samhället och föregrep Piketty, vars huvudtes är att ekonomisk koncentration leder till stagnation och till den populism som idag förhärjar de europeiska länderna, Ryssland och USA.
   CH tog också initiativ till studiecirkelverksamheten kring Peter Weiss ”Motståndets estetik”, 1976 utgiven på Arbetarkultur, partiets bokförlag.

79 gjorde VPK Lund ett rekordval och kunde besätta 60 kommunala ansvarsposter. På riksnivå fick partiet 5,6 procent.
   När general Gomulka den 13 december 81 genomförde en militärkupp i Polen för att stoppa demokratirörelsen och fackföreningen Solidarnosc valde VPK Lund samma väg som CH gjort i augusti 68: vi bröt offentligt med Sovjet och satellitstaterna. Jag ringde under pågående möte i partilokalen vid Bredgatan in beskedet till Lars Werner (på den tiden kunde man nå alla människor med ett enkelt telefonsamtal). Han klagade över en menisk i knäet.
   Efter Sovjetunionens sammanbrott tio år senare fanns det bara en väg för partiet. VPK blev VP. CH:s nya vänster hade uppstått, som han förutsagt 25 år tidigare.
   Gudrun Schyman tillförde en feministisk dimension och partiet nådde tolv procent i EU-valet 1995.
   Politiska och ideologiska bakslag följde men CH:s huvudlinje gäller än.

Ogenomtänkt V-förslag om gatumusik av Ulf Nymark

Vänsterpartiets Mats Olsson har lämnat in en motion till kommunfullmäktige där partiet föreslår att i ett tillägg till Lunds kommuns lokala ”ordningsstadga” föreskriva att ”gatumusiker får under en dag inte framföra musik under längre tid än högst två timmar på samma plats. Vid fortsatt framförande ska ny plats väljas utom hörhåll från tidigare plats. Ljudförstärkare och högtalare får inte användas utan särskilt tillstånd från polismyndigheten.

Avstyrkande remissinstanser
Massmedia har i stor utsträckning koncentrerat sig på gatumusiken vid Lund C. Stationsområdet nämns inte specifikt i motionstexten och som framgår ovan gäller V-förslaget kommunen som helhet.
   Motionen har från kommunkontoret skickats på remiss till Miljönämnden och Tekniska nämnden. Miljönämnden behandlade remissen i juni och Tekniska nämnden vid sammanträde i onsdags.
   Båda nämnderna säjer nej till förslaget med ett brett stöd av alla partier. Nejet grundar sig i att det är oförenligt med gällande lagstiftning att reglera gatumusiken på detta sätt i de lokala ordningsföreskrifterna.

Allmän sammankomst
Vilka lagar styr då vad som kan bestämmas i lokala ordningsföreskrifter? I ordningslagen finns bestämmelser om ”allmän sammankomst” på offentlig plats. Med allmän sammankomst avses bland annat sammankomst för att framföra konstnärligt verk. I begreppet sammankomst ligger att flera människor deltar. En allmän sammankomst blir det till exempel när flera förbipasserande stannar och lyssnar på en gatumusikant, men inte om musikanten är ensam eller har någon enstaka åhörare.

Undantag från tillståndsplikt
Men måste då inte en allmän sammankomst ha tillstånd? Jo, i princip. Men det finns undantag: en allmän sammankomst kan hållas utan tillstånd, ”om den med hänsyn till det väntade deltagarantalet, den utvalda platsen mm kan antas äga rum utan fara för ordning och säkerhet eller för trafiken” Alltså behöver gatumusikanter i allmänhet inte söka tillstånd. Dock får polisen upplösa en allmän sammankomst vid framförande av konstnärligt verk om det genom ljud eller på annat sätt medför allvarlig störning av ordningen.

Kommunala förskrifter
Med stöd av ordningslagen får kommuner besluta om ytterligare föreskrifter för att upprätthålla ordningen. Sådana föreskrifter får inte lägga ”onödigt tvång på allmänheten eller annars göra obefogade inskränkningar i den enskildes frihet” (ordningslagen 3 kap. 12 §). I regeringens förordning (1993:1632) i anslutning till ordningslagen stipuleras i 1 §, andra stycket, att kommunernas föreskrifter inte får innebära en ”inskränkning i den enskildes frihet att framföra ett musikaliskt verk eller något annat konstnärligt verk”.

Fordras tillstånd för musik via högtalare?

Det har hävdas från Tekniska förvaltningen att det fordras tillstånd om gatumusikanten använder högtalaranläggning. Läser en ”Allmänna ordningsföreskrifter för Lunds kommun” står där i § 10 följande om nyttjande av högtalaranläggning på allmän plats: ”Information, reklam, propaganda eller andra budskap, som riktar sig till personer på offentliga platser, får inte ske genom högtalare eller liknande anordningar utan polismyndighetens tillstånd”. Musik kan inte sägas i första hand vara information, reklam eller propaganda. Visst kan en säja att musik kan ha ett budskap, men det torde vara mer explicita budskap som åsyftas i ordningsföreskrifterna.

Förslaget strider lag och förordning
Det är således ganska enkelt att konstatera följande:
Motionens förslag att reglera tid och plats för gatumusikanter innebär onekligen en kraftig inskränkning av den ”enskildes frihet att framföra ett musikaliskt verk” och strider uppenbart mot lagen och förordningen. När det gäller förslaget om att det måste finnas polistillstånd för högtalarutsändning så finns det redan en sådan regel i Lunds ordningsföreskrifter. Om regeln ska gälla även musik från högtalaranläggning bör detta förtydligas i föreskrifterna.

Men Malmö då?
V-motionären skulle kunna invända att Malmö har en tvåtimmarsregel. Jo, det är sant. Men den är utfärdad med stöd av miljöbalken och förordningen om miljöfarlig verksamhet. Inskränkningen gäller endast en väldigt begränsad del av kommunen, bland annat Gamla Staden och delar av Södra Förstadsgatan.
   I sammanhanget kan också noteras att miljöbalken har en formulering som motsvarar den i ordningslagen: de kommunala föreskrifterna får inte medföra ”onödigt tvång för allmänheten eller annan obefogad inskränkning i den enskildes frihet”.
   Förordningen om miljöfarlig verksamhet (1998:899) 40 § ger möjlighet till begränsningar för gatumusiken på ”viss offentlig plats” i ”ett enskilt fall” om det behövs för ”att hindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer”. För min del ställer jag mej väldigt tveksam till om begränsningen i Malmö gäller ”enbart ett enskilt fall” och endast ”viss offentlig plats”. Så länge detta inte prövats i domstol så gäller förstås ändå bestämmelsen.

Ogenomtänkt och oenigt i V
Nästa varv i den kommunala kvarnens behandling av motionen är att kommunstyrelsen ska ta ställning till den och lägga förslag till fullmäktige om beslut. Det är förstås otänkbart att fullmäktige skulle fatta ett beslut om reglering av gatumusiken i strid mot lagen.
   Alla partier var alltså i de båda nämnderna eniga om att säja nej till motionens förslag. Att även V-representanterna i nämnderna avstyrker förslaget tyder på att det endera är ett dåligt genomtänkt förslag, eller att det råder oenighet inom partiet om förslaget. Förmodligen handlar det om båda delarna.

Att läsa
 • Ordningslag (1993:1617)
 • Förordning (1993:1632) med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela lokala föreskrifter enligt ordningslagen (1993:1617)
 • Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Lunds kommun (Antagna av kommunfullmäktige den 25 januari 1996, med ändringar 2001, 2009 samt 2013)
 • Miljöbalk (1998:808)
 • Förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
 • Lokala miljöföreskrifter för Malmö (Antagna av kommunfullmäktige 2015-10-01)

Midsommar i Klostergården av Gunnar Stensson

Natten före midsommarafton föll ett varmt regn över ängar och fält, blommor och grönskande träd runt Klostergårdens röda tegelhus. I gryningen samlade Ingrid och Ann-Britt och Marie prästkragar och band buketter och kransar. Leif hade ordnat en majstång. Magnus kom dragande med ett lass björklöv. Nu skulle stången kläs. Och många pojkar och flickor i alla åldrar hjälpte till. De var röda i ansiktet och svetten rann. Ingrid köpte glass.
   Nu var det tid att resa stången. Den var lång och tung. Många kraftiga karlar tog i. Å hej! Där stod den.
   Det var årets varmaste dag. Plaskdammens kalla vattenstrålar glittrade i solskenet.
Skrattande och skrikande plaskade Klostergårdens ungar i dammen medan föräldrarna slog sig ner i gräset och tanter och farbröder pustande satte sig på bänkar i skuggan. Vimlet av glada människor blev allt tätare, stången vajade och förväntan steg. Vad skulle hända nu?
 

 
Då, när spänningen blev outhärdlig, framträdde en man med gitarr och mikrofon. Vid sin sida hade han en kvinna och ett par barn. Han fick små blöta grodor att hoppa runt stången och sju gånger sju vackra flickor att vända sig omkring. De skurade sina golv och tvättade sina kläder och sen gick de till kyrkan. Bönderna skar sin havre och pigorna band. Flickan fick den hon ville ha, men sen lät hon honom gå för en annan.
   Och högtalaren pajade, men festen fortsatte och solen ville aldrig gå ner och sommaren och sommarlovet och semestern låg framför oss.
   Och stången stod kvar en hel vecka och många försökte välta den, men ingen lyckades.

Det "röda" Wien av Staffan Lindberg

Wien mitt i juli, trettiofem grader varmt och en strid ström av turister vid alla palats, kyrkor och minnesmärken. Det är internationell sociologkonferens på temat ” Den framtid vi vill ha – global sociologi och kampen för en bättre värld”. Den är spännande och intressant men lika intressant är Wien som stad, kultur och uttryck för den österrikiska historien. För mig är den tidiga socialdemokratins framgångar, storhet och dramatiska nederlag mest fängslande inte minst i kontrast till det politiska Österrike vi känner i dag. I Wien byggdes västvärldens första moderna välfärdsstat.
 

 
Det är en pampigt vacker stad snarare än trivsam gammal medeltida med smala gränder. Nästan varje stenfasad är smyckad som ett slott, gatorna är breda med sina banor för spårvagnar, bussar-bilar och cykelbanor. Trafiken måttlig, nästan aldrig igenkorkad, men avgaser är det lika fullt i den stillastående värmen. Här fungerar de smala små spårvagnarna i ett finfördelat nätverk för enskilt vardagsresande i en lugn ström. Inga massor som ska från en punkt till en annan på morgonen och eftermiddagen!

Detta är nog Europas rikaste kulturstad alla kategorier. Vi känner ju den rika musiken bäst - från Haydn till Arnold Schönberg i alla fall - och den spelas överallt trots att det är sommarlov. Konstsamlingarna är enorma från hela Europas målerihistoria, men mest spännande är de konstnärer och arkitekter, som framträdde i Wien slutet av 1800-talet med namn som Gustav Klimt och Egon Schiele. Secession var ordet för denna inriktning – utbrytning från vad konstnärerna betraktade som ett misslyckad borgerlig liberalism. Naket, existentiellt och ångestfullt är bara tre av många starka sinnestillstånd som man känner inför denna konst.

Lägg därtill jugendarkitekturen, de intellektuella som Freud och Wittgenstein och det litterära Wien, nu bara ’kvar’ som de berömda kaféerna där de alla umgicks - även Lenin och Trotskij satt där i sin exil. Man behöver inte precis åka på konferens i Wien för att fylla tiden.

Wiens storhet skapades under släkten Habsburgs feodala imperium från slutet av 1200-talet till 1918 och dess förändring över tiden. Den storslagna musiken, konsten och det jättelika hovlivet byggde på böndernas slit och beskattning och tidvis inkomster från Spaniens kolonier. Legitimiteten kom sig av en stat som kallades det tysk-romerska riket och var nära förbundet med påvedömet, fram till dess upplösning 1806 när Napolons arméer hade intagit staden. Sedan blev det bara Österrike och Ungern och en mindre monarki men ändå ett mäktigt centrum för hela Mellaneuropa.

Här sker en gradvis ekonomisk förändring och industrialisering under 1800-talet. Vid sekelskiftet 1900 är arbetarklassen stor och välorganiserad både politiskt och fackligt.

När monarkin faller samman i slutet av första världskriget och Wien blir en självständig rådsstat i republiken Österrike, så tar socialdemokratin makten i staden med en egen ideologi, den s k Austro-marxismen, som förespråkar en reformistisk väg till socialismen - en tydlig kontrast till den ryska revolutionen. 

Det blev en nydanande politik i det annars så konservativa Österrike. Kanske mest bestående är det sociala bostadsprogrammet med moderna bostäder och självförvaltning för tusentals arbetarfamiljer, som fortfarande finns kvar i fint skick. Arbetarskydd och hälsovård skapades för alla, kvinnorna hade en stark representation och egna organisationer som satte avtryck i politiken. Nya skolor byggdes för alla barn med ny läroplan och kultur och idrott.

Allt detta finns dokumenterat på museet ”Waschsalon - Das rote Wien” som finns på Halteraugasse 7 och lätt nås med spårvagn, linje D. Det finns i stort bostadskomplex som ännu kallas Karl-Marx Hof. Öppet torsdag och söndag eftermiddag. Det är en fascinerande resa från de första fackföreningarna och partibildningen, via press som ett Veckoblad från 1878, till den tid då man genomförde sina idéer, 1919 – 1933.

Slutet blev en katastrof genom fascismens seger i politiken och den nazistiska inmarschen 1938. En politisk anda som ännu på många sätt dröjer sig kvar i dagens Österrike.

I Sverige däremot blev denna ”Austro-marxism” klart inspirerande för socialdemokratins utveckling, liksom i de andra nordiska länderna och i Frankrike och Tyskland – ett arv vi fortfarande försöker förvalta om än med ökande svårigheter och motstånd från en allt borgerligare tidsanda.

Hiroshimadagen 6 augusti i Lunds domkyrka

I augusti 2016 är det 71 år sedan atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki, bomber som inom loppet av några månader orsakade över 200 000 människors död. De överlevande utsattes för strålning som än idag  framkallar olika former av cancer, och långtidseffekterna fortsätter att drabba de överlevandes barn. Det som hände i Hiroshima och Nagasaki får aldrig någonsin falla i glömska, och vi måste till varje pris förhindra att det händer igen. Kärnvapnens existens och hot om deras användning får aldrig bli en naturlig del av världsordningen.

För några dagar sedan återvände vår familj från en resa till norra Sverige, till Sapmi. I denna storslagna men kärva miljö har samerna utvecklat sin kultur och sitt levnadssätt under många tusen år. Kärnvapnen står för den absoluta motsatsen till samernas långsiktiga hållbarhetsperspektiv. På 70 år har ett globalt kärnvapenkrig redan varit nära fler gånger än vad vi mäktar tänka på. Det är absurt och orimligt att människan besitter vapen som kan ödelägga jorden och hela vår historia på bara några minuter, och att de befinner sig utanför demokratisk kontroll.

Utvecklingen idag går rasande snabbt mot onödig militarisering, i världen liksom i Sverige. I Turkiet, som just upplevt ett försök till statskupp, finns 50 amerikanska kärnvapen utplacerade genom Nato. De befinner sig nära den syriska gränsen, på Incirlik-basen som utgjorde en av utgångspunkterna vid kuppförsöket. Hur kan man garantera dessa bombers kontroll och säkerhet?

I Europa aktiverar USA missilsköldar som ska utgöra skydd för motattack i händelse av ett Nato-lett kärnvapenanfall österut. Skölden öppnar för ett radikalt brott mot doktrinen att inte använda kärnvapen för ett första anfall. Därigenom riskerar Europa att bli skådeplats för ett kärnvapenkrig.

I Sverige har värdlandsavtalet med Nato nyligen trätt i kraft. Avtalet röstades igenom i riksdagen under våren, utan fullvärdig demokratisk process. Därmed öppnades möjligheten att kärnvapen placeras i Sverige, kärnvapen som i så fall skulle stå utom vår kontroll. Oron ökar då vi tänker på Natos strategiska intressen vid Östersjön, och Sveriges okritiska samarbetsvillighet gentemot Nato. Verklig neutralitet och ett starkt ställningtagande mot kärnvapen från Sveriges sida hade kunnat bidra till hela världens säkerhet, men istället har vi valt helt fel väg att gå.

Trots allt finns ett starkt hopp. Ett mycket stort antal människor världen över jobbar hårt för kärnvapnens avskaffande. ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, är en kraftfull global kampanj som i maj hoppfullt rapporterade att en överväldigande majoritet av världens regeringar är beredda att börja förhandla om ett globalt kärnvapenförbud. Många stater vill inleda förhandlingar redan nästa år. Det finns idag förbud mot flera inhumana och urskillningslösa vapen: biologiska och kemiska vapen, landminor och klustervapen. Låt ett sådant förbud börja gälla även för kärnvapen, som ett nödvändigt steg mot en kärnvapenfri värld.
Emilia Mühlhäuser, Elisabeth Mühlhäuser
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens lokalförening Lund-Malmö

Pöbeln och dess representanter av Gunnar Stensson

Hur ska vi förstå det samtidiga framträdandet av populister som Donald Trump, Benyamin Netanyahu, Vladimir Putin, Marie Le Pen, Victor Orban, Recep Tayyik Erdogan – listan kan göras längre, mycket längre?
   Någonstans finns också Jimmy Åkesson där.

Hanna Arendt ger i sin stora bok Totalitarismens ursprung (Daidalos, 2016) ett viktigt perspektiv på de nutida populisternas framträdande, trots att boken skrevs för mer än 50 år sedan och är en historisk analys av skeendet under första hälften av 1900-talet.
   Det finns likheter mellan 1900-talets första decennier och vår tid, mellan 1920-talets
laissez-faire och nyliberalismen, mellan nazismen/fascismen och vår tids nationalistiska rörelser.
   Hanna Arendt skriver: ”Att en pöbel uppsteg ur den kapitalistiska organisationen observerades tidigt... 
   Vad de inte förmådde se var att pöbeln inte kunde identifieras med den växande industriella arbetarklassen och än mindre med folket i dess helhet, utan att den i själva verket utgjordes av avskummet från alla klasser.
   Denna sammansättning fick det att se ut som om pöbeln och dess representanter hade avskaffat klasskillnaderna, att dessa människor, som stod utanför den av klasstänkande genomsyrade nationen, var folket självt (die Volksgemeinschaft som nazisterna kallade det)...
   Vad de inte förmådde förstå var att pöbeln inte bara är det borgerliga samhällets avskum utan också dess biprodukt, direkt producerad av detta samhälle som den därför aldrig helt kan skiljas från...
   Det var detta som till sist fick den tyska borgarklassen att lägga bort hyckleriets mask och öppet erkänna sin anknytning till pöbeln, som man öppet vände sig till för att hävda sina egendomsintressen.” (s. 235)

När larmen tystnar av Gunnar Olofsson

Medan palestinierna förbereder nya demokratiska val i oktober tar den israeliska regimen nya strypgrepp på det israeliska samhället och de fria medierna. Premiärminister Benjamin Netanyahu - som nu även samlat funktionerna som utrikesminister, kommunikationsminister, ekonomiminister och minister för regional utveckling i sin hand – lovade, efter valförlusten 1999, att skaffa sig ”egna media” för att konkurrera ut de existerande, kontrollerade av en ”elit” som han menade ha orsakat hans avgång. Detta har nu blivit verklighet.

Med hjälp av sin högra hand sedan 20 år, Shlomo Filber, och pengar från casinomagnaten och mångmiljardären i USA, Sheldon Adelson, distribuerar Netanyahu nu sin egen världsbild genom gratistidningen ”Israel Hayom” - som slagit ut den anrika Yedioth Ahronoth som landets största tidning. Planer finns också på att splittra TV-kanaler och släppa in fler regimkontrollerade aktörer. ”Det är ju obegripligt att vi skulle etablera företag som vi inte kontrollerar”, förklarar kulturminister Miri Regev. ”Vad är poängen? Vi lägger ner pengarna och de sänder vad de vill?”

En ny lag, antagen av det israeliska parlamentet den 11 juli, kräver att israeliska icke-statliga organisationer (NGO:s) som får mer än hälften av sina inkomster från utlandet, måste deklarera sina källor vid varje kontakt med myndigheter. Udden är riktad mot organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter medan bosättarrörelsen, som får stöd av utländska donatorer, på olika sätt kan kringgå reglerna. Likaså pågår försök att få igenom en ny ”nationalitetslag” vars syfte är att framhålla Israels judiska karaktär framför dess demokratiska.

Samtidigt har försvarsministern, högerextremisten och bosättaren Avigdor Liberman, läxat upp Israels arméradio för att man sänt ett program om den palestinske poeten Mahmoud Darwish. ”Det är uppenbart att det här rör sig om ett misslyckande och inte kan förbigås opåtalat”, låter försvarsministeriet meddela. Darwishs poem ingår sedan länge i den israeliska litterära traditionen, men efter ett direktiv från utbildningsminister Naftali Bennett har fokus nu lagts på ”judiskt arv och judisk tradition” - böcker har skrivits om och det arabiska språket, modermål för 20% av landets invånare, nedprioriterats. Idag studerar endast 1,5% av judiska high school-studenter någon arabiska, språket har fått status av ”terroristspråk” och allt fler röster höjs för att bojkotta palestinsk litteratur, poesi och kultur för att hindra judisk ungdom att utsättas för ”förtal”.

”Poetens frihet att skriva vad han vill är en hörnsten i demokrati” säger den israeliske poeten Ronny Someck. ”Darwish var påverkad av den israeliske poeten Yehuda Amichai. Han var mycket bekant med den judiske poeten Hayyim Nahman Bialiks poesi och var vän med många israeliska författare och poeter”. Darwishs poesi kunde, enligt Someck, tjäna som ”en grundbult i den bro vi vill bygga mellan judar och araber”. Det är därför säkert extra viktigt för regimen att stoppa just detta.

Den israeliska kulturskymningen tar sig många uttryck. Så har Israel med viss framgång lyckats förhala beslutet i FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) att förklara det gamla Jerusalem som ”hotat kulturarv”. Och nyligen nominerades rabbinen Eyal Karim för toppjobbet som chefsrabbin för den israeliska armén. Karim har bland annat utmärkt sig för att – med stöd av den judiska religiösa texten i ”Torah” – förorda våldtäkter på ”otrogna” i krigstid. Således en ideologi relativt lik den som saluförs av Islamiska Staten.

Ibland israeliska intellektuella, och på sina håll inom EU, ökar oron för den ökande fascistiseringen och rasismen i det israeliska samhället. EU:s samarbetsavtal med Israel kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer (artikel 2) – alltså sådant som alltmer åtsidosätts av regimen. Men medan varningsklockorna borde ringa allt högre har larmen alltmer tystnat i den internationella kritiken.

När fler palestinska bostäder än på mycket länge rivs, mer land beslagtas, fler illegala bosättningar byggs på ockuperad mark, blockaden av Gaza är inne på sitt nionde år och den israeliska armén planerar nya illdåd mot palestinska civila – då tiger våra politiker och media om utvecklingen. De allt grövre brotten mot demokrati, yttrande- och pressfrihet, de allt fler övergreppen, fängslandena och utomrättsliga avrättningarna av palestinier möts med allt större – tystnad. En handfallenhet som, om den inte bryts, framöver kommer att kosta många fler människor – israeler, men framför allt palestinier – livet.

I höst påbörjas leveranserna av nya amerikanska stridsflygplan – modell F-35 ”Stealth” – till den israeliska krigsmakten. Planen, fyllda av ny och oanad teknologi, möjliggör såväl massiva bombanfall som ett smygande undan radarsystem och skydd mot missiler från marken. Fast i Gaza, konstaterar en militär källa belåtet, behövs ju inte de osynliggörande egenskaperna, ”utan planen kan bära sex ton bomber redan från första minuten”.
Gunnar Olofsson
 




In Jerusalem
In Jerusalem, and I mean within the ancient walls,
I walk from one epoch to another without a memory
To guide me. The prophets over there are sharing
The history of the holy . . . ascending to heaven
And returning less discouraged and melancholy,
   because love
And peace are holy and are coming to town.
I was walking down a slope and thinking to myself: how
Do the narrators disagree over what light said about
   a stone?
Is it from a dimly lit stone that wars flare up?
I walk in my sleep. I stare in my sleep. I see
No one behind me. No one ahead of me.
All this light is for me. I walk. I become lighter. I fly
Then I become another. Transfigured. Words
Sprout like grass from Isaiah’s messenger
Mouth: “If you don’t believe you won’t believe.”
I walk as if I were another. And my wound a white
Biblical rose. And my hands like two doves
On the cross hovering and carrying the earth.
I don’t walk, I fly, I become
Another, transfigured. No place and no time.
   So who am I?
I am no I in ascension’s presence. But I
Think to myself: alone, the prophet Mohammad
Spoke classical Arabic. “And then what?”
Then what? A woman soldier shouted:
Is that you again? Didn’t I kill you?
I said: you killed me . . . and I forgot,
Like you, to die.

66 år i skolan 21. 1969-73: 2. Ulrikedal, Lund
av Den Gamle

Gruvarbetarstrejken bröt ut i december och det gjorde oss till norrbottningar igen. Vi hade fortfarande kontakt med enstaka Framnäs-elever. Vi hade läst Sara Lidmans Gruva. Vi hade varit i Kiruna. Och till vår förvåning var Lund snötäckt. Som Norrbotten. Snön kom i början av november och stannade till påsk.
   När en ledare i Arbetet (S) påstod, att gruvarbetarnas löner var högre än t ex varvsarbetarnas och att den olagliga gruvstrejken var en lyxstrejk, protesterade jag i en artikel som till min förvåning publicerades följande dag.
   En rad andra vilda strejker följde under vårterminen 1970 och det ledde så småningom till reformer som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd.   Martin trivdes på Vega-skolan. På kvällarna brukade han smyga ner till studenternas samlingssal för att se ishockey på tv. Studenterna hade sällan råd till privat tv. De solidariserade sig med Martin när jag hämtade honom för att lägga honom. Han smet ner igen efter en stund och studenterna applåderade.

Karin hade engagerat sig i Lilla teatern, som huserade på Sandgatan. Skådespelarna ville spela politisk teater i solidaritet med arbetarklassen. Arbetsformen skulle vara demokratisk gruppteater. De första månaderna blev det mest diskussioner. Till slut tog de kontakt med arbetarna på sockerbruket i Arlöv och fick till stånd ett möte om arbetsvillkoren.
   När de föreslog att mötet skulle anta en resolution begärde en av de äldre mötesdeltagarna ordet och sa: ”Nog behövs det en revolution, men tiden är kanske inte mogen. Det är nog för tidigt.” Sedan antog de resolutionen.
   Till slut valde skådespelarna Sten Lennblad till gruppledare och började repetera Kent Anderssons Flotten, som är en satir om det långsamma socialdemokratiska reformarbetet.
   Sara som var fem följde med Karin på Lilla teatern. Under repetitionerna brukade hon sitta tillsammans med belysningsmästaren. Hon hade nu tre vänner i Ulrikedal, Bontle från Sydafrika, Cecilia, vars far var peruan och mor ölänning, båda läkare, och Cecilia, dotter till Birgit, lärare som vi alltjämt umgås med på somrarna. Sara ritade också affischen till Flotten. Vi har den på väggen.

Jag deltog i ett trebetygsseminarium i ekonomisk historia, lett av professor Bjurling, och arbetade på en uppsats i ekonomisk historia: ”Sveriges ekonomiska relationer med USA och den svenska Vietnampolitiken 1965 – 1970”. Jag hävdade förstås att det förelåg en djup konflikt mellan Sveriges ekonomiska politik och Vietnamsolidariteten.
   Uppsatsarbetet gav mig tillfälle att sätta mig in i en mängd aktuell litteratur. I efterhand kan jag se att jag tagit starkt intryck av Lennart Berntson och Gunnar Persons lilla debattbok U-hjälp och imperialism. Båda författarna hörde till kretsen kring tidskriften Zenit som utgavs i Lund

I maj skulle det bli karneval. FNL-gruppen och FIB-Kulturfront organiserade en Motkarneval. Vi bildade en kommitté i vilken jag och Peter Larsson från FIB ingick. Vi saknade erfarenhet och hade noll ekonomiska resurser. Jag minns hur glada vi blev när vi upptäckte att man kunde koppla in en högtalaranläggning på Gröningen. Jag träffade en lokal musikgrupp som kallades ”Stenblomma” på ett konditori på Södra Esplanaden. Ett par före detta Framnäs-elever ingick i ”Träd Gräs Stenar”, en musikgrupp som tidigare kallats ”International Harvester”. Jag ringde efter dem och de kom. Pistolteatern i Stockholm lovade att komma till Lund med sin pjäs Palmlänningarna. Lilla Teatern hade just haft premiär på Flotten.
   Mer hade vi inte. Solen sken på de kanske 1000 deltagarna på Gröningen. Pistolteatern spelade med förstärkare. Jag minns hur den då unga skådespelerskan Kim Anderzons röst ekade ända bort till Mejeriet. Träd Gräs Stenar gjorde succé. Efteråt satt de på min balkong och drack otroligt mycket öl. På kvällen spelade Lilla Teatern två föreställningar av Flotten efter varandra. Den lilla lokalen var överfull. Jag hade inte möjlighet att vara där och det var mycket sent eller rentav gryning innan Karin kom hem.
   Såvitt jag minns betalade vi ingenting till någon medverkande. Det ingick i förutsättningarna. Vi hade inga pengar. Det hörde också till tidsandan. Under tiden pågick Lundakarnevalen, kanske tio gånger större och med ekonomiska resurser på flera hundratusen.

Jag hade under året fått en inkallelseorder till en ny repetitionsövning på I ll, men begärt uppskov, vilket beviljades på vårkanten. Uppsatsen inför seminariet kostade 800 kronor att trycka, pengar som jag inte hade. Var det dags att återvända till Framnäs?
   Nej, det kunde uppskjutas. Genom att söka in på Lärarhögskolan i Malmö fick jag ytterligare ett år med samma ekonomiska villkor som dittills, lön minus B-avdrag. Tanken hade funnits länge. Under året hade LGR 69, Läroplan för grundskolan, presenterats. Den var produkten av årtiondens experimenterande och innebar att den svenska grundskolan hade funnit sin (nästan) slutgiltiga form. Grundskolan som demokratiskt rättviseprojekt hade intresserat mig sedan mitten av 50-talet. Så vi bodde kvar i Ulrikedal.

2016-06-09

Sommarlov


 
Ett stort tack till er alla! Ni skribenter och läsare som tillsammans åstadkommer den spretiga ordmassa som är VB. Några tecken här och ett par stulna bilder där är mitt bidrag. Ni förtjänar verkligen en god sommar så sjunk in i bildens stämning och njut så ses vi till hösten.
Närmare bestämt den 19 augusti.
red

Hon är som... av Karin S

Hon är som en gammal höna
som vill att kycklingarna
ska bli ägg igen,
samlade under henne.

Teologiskt café

Måndag 13 juni kl 19.00 – 21.00 är det terminens sista Teologiskt café på Allhelgonagården i Lund.
   Som för det mesta kommer samtalet att kretsa kring det som de närvarande tycker är väsentligt ur ett samtidsteologiskt perspektiv, men kanske kring vad vi menar när vi talar om ”hope without optimism”. Idag finns det många företeelser att känna oro kring. Klimatförändringen, antibiotikaresistensen som väntar, krig och konflikter, miljoner människor på flykt… Det är (kanske?) svårt att vara optimistisk inför allt detta, men går det ändå att känna hopp? På vilka grunder i så fall?
Vi börjar med en halvtimmes fika (20:-) och småprat. 19.30 inleds samtalet.
Alla oavsett tro eller tillhörighet är välkomna!

Råd till en politiker av Owe Svensson

Om du vill bli politiker finns det en viktig sak du måste känna till. Du får aldrig, aldrig någonsin, i vilken situation det än må vara, jämföra något med förintelsen eller använda den som metafor. Du kommer att få omedelbar kritik. Ditt omdöme kommer att ifrågasättas och man kommer att säga att din moraliska kompass är opålitlig. Vad värre är; ditt uttalande kommer att ligga kvar som en inkapslad böld och när den mognat och det är läge för drevet, kommer varje politisk skribent på Sydsvenskan, och för den delen även på många andra medier, att varje gång de nämner ditt namn i en artikel, samtidigt nämna ditt uttalande om förintelsen och varje gång påpeka att ditt omdöme är tvivelaktigt och att din moraliska kompass visar fel. Även politiska skribenter som jag vanligtvis har förtroende för gör på detta sätt. Man frågar sig hur alla politiska skribenter plötsligt kan bli så överens?
   Det går utmärkt bra att använda andra jämförelseobjekt i historien. Att jämföra med svältkatastrofer, naturkatastrofer (tsunami används ju ofta trots att det finns många som bär på traumatiska minnen som då kan upplevas relativiserade), folkmordet i Rwanda eller Saddam Husseins gasattack på Halabja är helt ofarligt. Men vill du ta i lite extra kan Stalin och hans utrensningar och deporteringar vara lämpligt. I det avseendet har Sydsvenskans krönikör Per T Olsson satt ribban när han kallar svenska politiker på vänsterkanten för nackskottsromantiker. Underförstått att dessa politiker omfattar Stalins lösningsmetoder i sin politiska vardag eller skulle vilja göra det. Jag förstår att Per T Olsson är nöjd med sin formulering. Han har använt den minst två gånger. Hans omdöme och moraliska kompassriktning har för den skull inte blivit ifrågasatta. Det kan ju kännas lite vanskligt att relativisera de lidanden som sovjetmedborgarna fick utstå genom mord och deporteringar under Stalins tid, men det har nu testats att det funkar. Per T Olsson är ju visserligen inte politiker, och det finns för all del risk för att det inte är samma normsystem som gäller. Men kör på med Stalin, jag tror att det funkar, men nämn för allt i världen inte förintelsen.

Terminsavslutning av Lucifer

Det är snart halvårsskifte och man börjar känna behov av att avrunda den politiska säsongen. Dvs. avslutningen kommer väl först med årets budgetdebatt i fullmäktige, men då får man vänta en vecka och då kommer inte längre VB, som tar sommaruppehåll. Det nya i år är att Vänsterpartiet ställer upp ett eget budgetförslag och alltså inte hänger på radarparet S+Mp. Sanningen är dock att det gör nog ingen skillnad vad gäller utfallet: samtliga V-förslag kommer att röstas ner och det hela slutar väl som i fjor i en Fp-betonad ( L-betonad budget.)  Hur kan det bli så? Jo L-förslaget är i regel lite mindre dåligt än M+Kd+FNL+C-budgeten och får därmed V-stöd i slutomröstningen.

Mer vitalitet?
När V lämnade samarbetet med S+Mp var det naturligtvis heller inte i förhoppning om att det skulle göra så stor skillnad. Röstsiffrorna i fullmäktige bygger på att de borgerligas 33 mandat är fler än vänstersidans 32.  Nej, tanken var nog att det skulle befria från den lojalitet och passivitet som följer med ett gemensamt styre. Jo, det känns faktiskt bättre nu, sa en nämndrepresentant (V) jag talade med. Men kommer det att märkas i fullmäktige, blir det lite djärvare V- insatser i fullmäktigedebatterna? Ja det återstår att se i nästa vecka då budgetdebatten utspelar sig. Och kanske har V:s uppbrott i någon mån inspirerat Liberalerna till att lämna Alliansen och köra lite egna turer.
   Det är bara två år till nästa kommunalval och utfallet kommer att hänga på om V kan få upp ångan igen. Det är i samspelet mellan agerandet i de parlamentariska församlingarna och förmågan att använda sig av offentligheten på tidningssidor och gator som nyckeln finns. Lätt att säga men kräver mycket arbete och spring i trappor.

Ett sargat parti
Till dagens aktualiteter: det är omöjligt att inte reflektera över Miljöpartiets kris på riksplanet. Den som uppriktigast och bäst beskriver den är Per Gahrton och min aktning för honom bara stiger. Det är inte enskilda riksdagsmän som har övergivit partiets politik utan ett parti som har övergivit sin politik. Mp har ofta hänvisat till att man har sina rötter i 80-talets folkliga rörelser. Javisst, det är häpnadsväckande att man kan rösta för ett militärt avtal med Nato och tro att alla med gamla anknytningar till fredsrörelsen ska sitta tysta. Några hederliga riksdagsledamöter som Carl Schlyter och Valter Mutt följde sitt partis program och traditioner och avfärdas nu på ledarsidorna som fundamentalister. Mp:s agerande kommer att kosta dem dyrt, tror jag. En gissning är att det blir Gudrun och Fi som får deras röster, vilket är dem väl unnat . Mp:s ängslighet som resulterade i en sanslös bestraffning vinner ingen sympati utanför partigängarnas krets. Det är klart att man måste kompromissa ibland men en riksdagsledamot har större moraliska skyldigheter än så. Skammen drabbar snarare alla de socialdemokrater som finner Värdlandsavtalet motbjudande, men som inte höjer rösten utan jamsar med. Och det tycks bara bli värre: under onsdagen var försvarsminister Hultqvist i Pentagon och skrev under ännu ett avtal med USA om fördjupat samarbete samtidigt som man i tidningarna kan läsa om att förhållandet mellan Sverige och Ryssland är sämre än någonsin. Skulle det vara bra för Sverige?
   För Miljöpartiet närmar sig sanningens minut – det räcker inte att bara glassa runt med allmänt tal om miljön. Och det är faktiskt lika illa för S på ett annat område: hur kan man försvara sin mångåriga handfallenhet inför storföretagens skattesmitande?

En dyr och onödig resa
I en krönika i våras hoppades jag på att Ulf Nymark(Mp) skulle berätta om intryck och resultat från den Cannes-resa han gjorde till den famösa fastighetsmässan MIPIM i Cannes. Han for dit tillsammans med Anders Almgren (S), Christer Wallin (M) och stadsbyggnadsdirektör Marcus Horning och Eva Dalman, projektchef för Brunnshög. Budgeten är i år 330 000. Det är nästan en halvering jämfört med tidigare år och visar att V:s mångåriga motstånd mot det hela har givit åtminstone något resultat Det har funnits medborgarförslag och motstånd från FNL, SD och Fi, men S, M och Mp är inte de som ger sig så lätt.

Vår utsände
Man kunde möjligen tro att en dyr kommunal satsning som den här skulle redovisas på något sätt genom en reseberättelse och utvärdering eller en föredragning, men så sker tydligen inte. Men, tänkte vi på Veckobladet, nu har vi ju en utsänd, den skrivkunnige och flitige VB-skribenten Ulf Nymark som skulle kunna ge en livfull berättelse om hur det går till och en bedömning av om det är väl använda pengar.  Kommer Mp även i fortsättningen stödja deltagande i evenemanget?
   Men inga resebrev har nått VB. Möjligen kan man ursäkta det med att Mp ju har haft annat att tänka på sedan någon månad, Vi på VB ger emellertid inte upp, vi kan vänta till i höst. Eller kanske man kan hoppas att Mp antyder sitt ställningstagande inför nästa år under budgetdebatten? Det brukar ju sägas att några hundratusen är närmast felräkningspengar för kommunen. Men trogna våra småländska rötter bryr vi oss även om småsummor.
Trevlig sommar!

Efteråt (Särtryck ur VB nr 20 2075) av Gunnar Stensson

Vi tog inte klimathotet på allvar. Trots all kunskap och alla överenskommelser i FN och EU fick låt gå-politiken fortsätta. Finanskapitalet i USA, Europa, Ryssland och Kina förlamade den nödvändiga omställningen, och vi lät dem göra det. Jag skriver vi, fast jag menar de som levde före oss, under 2000-talets första decennier
   Konsekvensen eller konsekvenserna blev de som förutsagts. Temperaturhöjning, ökenspridning, höjda havsnivåer, översvämningar och orkaner försvårade eller omöjliggjorde liv och samhällsordning i Latinamerika, Afrika, Sydeuropa och Sydasien.
   Folkvandringen från Syd till Nord var i full gång redan 2020. I Kanada, Nordeuropa och Sibirien fanns fortfarande stora glesbefolkade arealer. I tidigare obeboeliga områden på Grönland, i norra Kanada och norra Sibirien hade livsbetingelserna kortsiktigt förbättrats. Samtidigt ökade utsläppen av växthusgaser från den smältande tundran.

Konflikterna i samband med folkvandringen lyckades vi inte heller lösa. Vi byggde murar i stället för att anpassa systemen. Vi satsade på förstörelsevapen och avskräckning. Det började i Mellanöstern redan vid 2000-talets inledning och ledde något decennium senare bland annat till massdöden på Medelhavet. Sedan följde 2020- och 30-talens förödande krig och konflikter som påskyndade klimatförstöringen och slösade bort återstående energiresurser.

Vi kan välja Sverige som exempel. Gränserna där stängdes 2015. Naturligtvis hade det genombyråkratiserade landet stora svårigheter att anpassa systemen till det ökade trycket från hundratusentals desperata människor utanför gränserna, men de ekonomiska resurserna var större än på de flesta andra håll och landet var glesbefolkat. Det fanns ekonomer som påpekade att en snabb ökning av invånarantalet skulle leda till ekonomisk tillväxt och en rimlig levnadsstandard efter en period av anpassning. De utgick naturligtvis från ett kortsiktigt perspektiv – den globala utvecklingen krävde åtgärder i en helt annan skala.

I stället ökade fientligheten mellan människor och mellan nationer. Sverige och Finland bildade ett främlingsfientligt block som vände alla taggarna utåt. Det kallades ”den nordiska igelkotten”. Levnadsvillkoren inom området försämrades år för år. Vi som bor här nu kan knappast föreställa oss levnadsstandarden 2016.
   Samma blinda nationalism som ledde till Trumps och Putins diktaturer i USA och Ryssland gjorde sig bred även hos oss. Sverigedemokrater och Sannfinländare styr sedan årtionden utvecklingen i den nordiska igelkotten med våld och demagogi.

När jag söker i Veckobladet från den tiden – det har ju gått 59 år sedan dess – finner jag relativt få notiser om den globala miljökrisen, folkvandringen från Syd till Nord och de krig som rasade i Mellanöstern, krig i vilka jordens politiska och finansiella stormakter var engagerade. Kanske teg skribenterna eftersom de inte kunde se några lösningar.
   Visst, Veckobladet var i början av 2000-talet ytterst provinsiellt och nästan osynligt. Det engagerade sig främst i Lunds lokalpolitik och svensk inrikespolitik. Så varför titta på vad som stod i Veckobladet?
   Jo, just för att litenheten och oberoendet gör Veckobladet till en spegling av medvetandet hos relativt informerade människor i en liten skånsk universitetsstad.
   Litenheten och oberoendet är också förklaringen till att Veckobladet fortfarande existerar idag, 2075, hundra år efter starten, i motsats till Sydsvenskan och Arbetet. Och fortfarande finns det några idioter – i bemärkelsen självständiga individer – som agiterar och hoppas.
   En bakterie kan orsaka en pandemi och en gnista kan tända en präriebrand, men ett frö kan växa till en skog.

Bäva månde vem?

Nedanstående text är lånad från facebook, det är ju där världen formas numera sägs det. Om miljöpartiet försvinner, blir då vänsterpartiet miljöparti på heltid? Intressant scenario men ännu intressantare är vem som då skall bära klasskampsfanan, antikapitalismen för att inte säga socialismens banér. Se där en sommarfråga som passar bra att tänka på i vilken hängmatta som helst.
red




Per Gahrton,
den 7 juni kl 23:41
Det är fint att Åsa Romson blir halvt rehabiliterad, men varför genom en utrensningsaktion som nu skapar olust och tvivel i hela Miljöpartiet och åter ger partiet negativa rubriker om bisaker när man just lyckats ta sig ur ett delvis självförvållat moras genom en lyckad regeringsombildning som skulle leda till grön nystart? Jag fattar inte hur de ansvariga mp-ledarna tänker. Jag kunde skriva mycket om negativa effekter av överdrivna partipiskor etc, om behovet av mångfald i en riksdagsgrupp etc, om risken med överdrivna anpassnings- och lojalitetskrav. Men jag nöjer mig nu med en rent maktpolitisk-taktisk fråga till mp-ledningen: Hur i hela h-e ska man kunna återvinna förtroendet för att regerandet ska handla om att få igenom grön politik när man nu än en gång drar igång ett destruktivt persongräl som omgående får alla fiender av grön politik att vrida sig av hånskratt? Marginalen till utträde ur riksdagen är inte att leka med. Och en sak kan jag lova: Om man - inte för att man tagit strid om gröna ideer - utan för att man slafsat och inbördesbråkat om personfrågor - driver ut det parti ur riksdagen som jag tog initiativ till 1981, så kommer jag inte att rulla tummarna.

Som galärchefen sa; de ska inte få någon rast, bara ro!
av Stig Henriksson

Fråga 2015/16:1334 Amerikanska B-52-plan på svenskt territorium under Baltops 2016
av Stig Henriksson (V)
till Försvarsminister Peter Hultqvist (S)
Just nu deltar amerikanska bombflygplan av modellen B-52 tillsammans med bland andra Sverige i den marina militärövningen Baltops 2016. Övningen leds av USA och Nato och pågår 3–18 juni. Den bedrivs till havs i Östersjön och på strandnära områden i Sverige, Finland och Polen.
   Vänsterpartiet är mycket kritiskt till att denna övning sker på svenskt territorium. Vi ser det som ett led i Sveriges anpassning till Nato och menar att Sveriges alliansfrihet urholkas samtidigt som risken för spänningar och konfrontationer i vårt närområde ökar. Vi anser att regeringen bör säga nej till fler sådana övningar.
   De amerikanska bombflygplan som deltar i Baltops 2016 är särskilt provocerande; de är en del av USA:s kärnvapentaktik, och planen är konstruerade för att kunna bära kärnvapen. Vänsterpartiet anser att Sverige ska ha en tydlig politik för kärnvapennedrustning, och att öva ihop med dessa plan rimmar illa med mål om nedrustning.
   Försvarsministern har vid tidigare tillfällen hänvisat till att man utgår från att gästande stater följer svensk lag och hänvisat till lagen om kärnteknisk verksamhet (1984:3). Det finns dock ingen lag som innebär ett definitivt förbud mot kärnvapen i Sverige och den nämnda lagen rör enbart civil användning av kärnkraft. Vi vet också av erfarenhet att USA aldrig berättar huruvida deras farkoster bär på kärnvapenladdningar. Det räcker alltså inte med tysta antaganden.

Jag vill därför fråga försvarsminister Peter Hultqvist:
Har försvarsministern tagit några initiativ för att försäkra sig om att dessa B-52-plan inte bär kärnladdningar i samband med övningarna på svenskt territorium?

Restips

Du som skall ut och resa i sommar, kanske skall du till Dalarna. Då måste du hålla koll på Dalademokraten, en tidning som verkar ha en betydligt roligare ledarsida än vår egen Sydsvenska. Nedan följer två exempel från de senaste veckorna.
red



Socialistiska skolsystem i världen enligt Annie Lööf – se kartan här (1 juni)
 

 
När statsminister Stefan Löfven i söndagens partiledardebatt meddelade att han vill ändra dagens system som tillåter helt oreglerade vinstuttag i svensk skolverksamhet så kallade centerledaren Annie Lööf honom för socialist. Eftersom Sverige som enda land tillåter oreglerade vinstuttag innebär det alltså att resten av världen, enligt Annie Lööf, har socialistiska skolsystem. Kartan ovan illustrerar.
 


Löfvens nya regering – Så hade den sett ut som fotbollsstartelva (25 maj)

 

 
Även om regeringsombildningen blev större än endast de två ministerplatser som stod tomma är det inte tal om någon förändrat spelidé – det är fortfarande ett stabilt 4-4-2-system Löfven ställer upp.

Målvakt:
Peter Hultqvist (försvarsminister) – Styr och ställer i försvaret. Stundtals svajig i luftrummet på ryska inlägg men spelet med fötterna på marken är stabilt.

Högerback:
Mikael Damberg (närings- och innovationsminister) – Regeringens spetsspelare på högerkanten.

Mittbackar:
Anders Ygeman (inrikesminister) – Stort utropstecken hittills. Har varit en trygg punkt i backlinjen men är också väldigt användbar framåt på krisliknande fasta situationer.
Ylva Johansson (arbetsmarknads- och etableringsminister) – Rutinerad med stor pondus, en informell ledare på planen.

Vänsterback:
Morgan Johansson (justitie- och migrations­minister) – Smidig slitvarg som visat stor arbetskapacitet.

Defensiv mittfältare:
Magdalena Andersson (finansminister) – Samlande roll, håller ihop laget.

Offensiv mittfältare:
Ibrahim Baylan (samordnings- och energiminister) – Verkar få en fri roll på mittfältet för att samordna offensiven. Viktigt uppdrag.

Vänsterytter:
Aida Hadzialic (gymnasie- och kunskapslyftsminister) – Har blommat ut under våren, kan bli en innovativ kraft på vänsterkanten.

Högerytter:
Isabella Lövin (minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat) – Får ny roll, återstår att se hur hon använder den. Kan förhoppningsvis lobba in klimatfrågan i spelidén på allvar.

Anfallare:
Margot Wallström (utrikesminister) – Yvig stjärnspelare av internationell rang. Har dock fått lägga mycket fokus på det privata under senaste tiden.
Peter Eriksson (bostads- och digitaliseringsminister) – Rutinerad striker med nytt mandat "att bygga och bygga mycket". Inplockad för att ordna resultat.

Coach:
Stefan Löfven – Trots den lite större ombildningen måste ledarstilen fortfarande bedömas som relativt defensiv, Lagerbäckinspirerad.

Avbytare:
Gustav Fridolin (utbildningsminister) – Talangen som inte toppat formen eller lyckats med att ta de steg som många hoppades att han skulle.

Låsta i bortförklaringar. Hur ska vi få en varaktig fred i Mellanöstern? av Staffan Lindberg & Per Olof Olofsson

Vad ska vi ta oss till för att göra motstånd och befria världen från den jihadistiska terrorn?
   Under en lång rad av år har Västs politik i Mellanöstern laddat upp krutdurken. “Vi” har skapat och gett föda och näring åt ett missfoster som nu blivit ett fullvuxet monster som går till attack; i första hand inte mot “oss” utan istället mot andra sorters muslimer och etnisk-religiösa minoriteter i Mellanöstern.
 

 
   Denna historia påbörjades av den europeiska kolonialismen och hölls sedan vid liv av den oljeimperialism, som söndrade och härskade. Det kraftfullaste medlet var att mobilisera religiösa krafter, som kunde användas som "vapen" mot arabnationalistiska självständighetsrörelser.
   Den ödesdigra politiken har bestått av underkuvande, rovdrift på människor och natur och senare kontroll över diktaturer, olja och territorium. Statsbildningar utan hänsyn till etniska och religiösa skillnader, liksom militärkupper och invasioner, hör också till repertoaren.
   Samtidigt som detta Väst skapade den ofria världen i Mellanöstern, växte demokratin genom folklig kamp i Väst. Den fria världen med dess demokrati och yttrandefrihet var ena sidan av ett globalt system där den andra sidan var just exploatering och förtryck.
   Västerlandets kolonialism har i den arabiska världen blivit en helt central bild av USA och dess allierade. Man betraktar väst och USA som ett monster som under en lång tid underminerat och förstört en värld som innan västs intåg var blomstrande och rik. Denna syn ger väst skulden för nästan allt elände i Mellanöstern. Detta är en bild som till stor del är konstruerad, men detta utifrån en kärna av sanning.

Ny klasstruktur

Lika viktigt är att förstå att ekonomisk utveckling och social förändring nu sedan länge, trots alla gränser och murar, har trängt in i den arabiska världen liksom på andra håll. Där finns en utbildad medel- och arbetarklass knuten lika mycket till den internationella ekonomin som till inhemska statsapparater. Och dessa nya globalt uppkopplade skikt ser europeiska fri- och rättigheter som ett eftersträvansvärt ideal
   Samtidigt har det skett en stark urbanisering som ryckt upp bondeklassen med sina rötter. Av detta har det blivit en växande fattig och otrygg underklass. Parallellt växte också religiösa reformrörelser fram – försök att hantera den nya osäkra världen genom religiös väckelse med starkt konservativa drag. Rörelserna är den mest aktiva sociala kraften i form av brödraskap och andra grupperingar och står för hjälp till civilsamhället i de stater, där statliga institutioner inte alls räcker till för att utbilda och vårda folk. Men de har också en ideologi om en religiös stat för att förändra sina samhällen i önskad riktning.
   Av detta har det blivit en veritabel krutdurk med motsättningar och inbyggda konflikter: Medel- och arbetarklasser som kräver demokrati och ekonomisk utveckling. Traditionalister som kräver en återgång till ett romantiserat, traditionellt och patriarkalt samhälle. Etniska och religiösa grupper som kräver inflytande. Diktaturer och regimer som försöker håller alla dessa krafter nere med våldsam repression, ofta med militärt och ekonomiskt stöd från väst.

Den förlorade våren

När den arabiska våren kom var det demokratikrafterna som dominerade, men dessa överflyglades ganska snabbt av de religiösa traditionalisterna, vilket visar på den faktiska numerära och politiska maktfördelningen. Dessa islamiska rörelser håller hela den koloniala och imperialistiska nutidshistorien vid liv. Varje intervention eller ingrepp från väst tolkas i dessa termer. Diktaturerna som följde på kolonialmakternas tillbakadragande stöddes först av väst för att sedan bekämpas av väst. Förlorarna blev dödsfiender till väst och till varandra. Vanmakt är ordet både i Mellanöstern och hos de muslimer som hamnat längst ner som flyktingar i det socialt nedrustade väst.
   Vanmakten har förvandlats till det monster som vi ser idag: Daesh står, som vi nu vet, för en rörelse som förbereder sig för denna världens undergång. De utvalda ska gå segrande fram i detta Armageddon. Inga kompromisser är möjliga. Daeshs brutala kamp på liv och död för sitt himmelrike kan framstå som ett förvirrat och förvridet krig, men den har en dragningskraft på många av förlorarna i den brutala historia vi beskrivit ovan. Detta kan vi inte förneka. Vi ser den nu i termer av fullskaliga krig och terrordåd i Syrien och Irak liksom i Europa och delar av norra och mellersta Afrika.

Efter kriget

Vad vi också måste förstå är att Daesh är en mycket liten minoritet bland alla muslimska araber. Sekten kan och bör bekämpas polisiärt och militärt. Vi har inget val i den frågan.
   För att vinna en varaktig fred efter kriget måste det till något helt annat. Både hos den överväldigande majoriteten, modernister såväl som traditionalister, finns i den arabiska och muslimska världen en resonemangsbotten som har benämnts som en bortförklaringskultur. Den tyske journalisten Bernd Ulrich karakteriserar denna i Die Zeit (8 okt 2015) ”Det är alltid Väst som är skuld, kolonialismen, imperialismen, Amerika, Israel, EU. Argumentet förgiftar araber och iranier, lamslår ambitioner …”
   När vi i väst slår ifrån oss mot dessa argument förstärks naturligtvis denna bortförklaring. Motsättningen fortplantar sig. Vi vägrar att se den historia som alltsedan det osmanska rikets fall bestått i att söndra och härska för att fortsätta vår kontroll över Mellanöstern.
   IS är en parasit som får sin näring av den monsterbild som delas av stora delar av arabvärlden. Vi måste ge arabvärlden möjlighet att se monstrets vackra och ljusa baksida; den bild av humanitet och demokratiska fri- och rättigheter som också är en bild av väst med en kärna av sanning. Det enda vi kan göra för att undanröja detta avgörande hinder för dialog och samförstånd är genom att öppet erkänna västs historiska skuld för situationen i Mellanöstern. Detta är förutsättningen för en fungerande fredsprocess, hur svår den än ter sig.

Sveriges uppgift är inte
att stå i den militära frontlinjen mot Daesh. Vi måste istället gå i spetsen för fredsdialogen och bekämpa Daesh med humanitära och diplomatiska medel. Svenska Afghanistankommitténs utbildning för flickor i Afghanistan är en förebild vad det gäller den humanitära sidan.
   Alliansen mot Daesh är en allians med avgrundsdjupa sprickor. Sverige kan göra en diplomatisk insats genom att försöka överbrygga sådana sprickor. Kampen mot Daesh försvagas för tillfället mycket allvarligt av striderna mellan kurderna och turkiska staten. Om det mäklas fred mellan turkiska staten och kurderna och Turkiet på allvar tar upp kampen mot Daesh skulle Daesh snabbt bli utträngda ur Syrien. Sverige har goda relationer till dessa parter och kan göra en avgörande insats.
   En human och framåtsyftande flyktingpolitik är också en viktig del av en sådan fredsdialog. Vi måste helt enkelt skapa ett inkluderande samhälle där både muslimska och andra minoriteter från Mellanöstern känner sig välkomna som fullvärdiga medlemmar både socialt och kulturellt. Detta kan ge ringar på vattnet i hela Mellanöstern.

66 år i skolan 20. 1969-73: 1. Ulrikedal, Lund
av Den gamle

Karl Marx, Kapitalet, översättning Ivan Bohman, inledning Bo Gustafsson. Bo Cavefors Bokförlag. Första upplagan februari 1969. På försättsbladet en dedikation till Karin och mig samt datum 9. 6. 1969. Och några namn på elever och kollegor. Det var avskedet från Framnäs, Öjebyn och Norrbotten.
   Karin och jag besökte Lund under sommaren för att ordna vårt boende. Ville vi bo på Magistratsvägen eller Skarpskyttevägen? Nej. Det var långt utanför stan. Hela stadsdelen låg livlös i sommarsolen. Vi bestämde oss för Ulrikedal i södra Lund. Den kringbyggda gården med familjelägenheter tilltalade oss. Så blev det.
   En långväga flytt innebär en förlust, av vänner, sociala sammanhang, relationer. Man börjar från noll. Det var 13 år sedan jag lämnade Lund.
   För Martin var det mer omvälvande. Han var åtta och skulle börja i andra klass. Han lämnade fröken, vännerna och klasskamraterna. Nu skulle han börja i Vegaskolan. Han skulle nog klara det. Nu hade vi en grundskola med enhetlig läroplan i hela landet. Han skulle känna igen sig.
   Skolan började en vecka tidigare än universitetet, och vi fick inte flytta in i Ulrikedal förrän den 1 september. Martin och jag måste resa i förväg till Lund. Vi lånade Brittas och Nisses rum i Smålands nation. Det nybyggda höghuset var ganska likt elevbostadshuset i Framnäs. Större förstås. Vi gick omkring på Lunds ännu sommartomma gator. Det var som att gå bland kulisser. Grand, Klostergatan, stortorget, rådhuset, domkyrkan, Lundagård, AF. Det såg exakt ut som Lund. Vi gick på en Kalle Anka film i biografen Regina på baksidan av Grand.

Mitt fokus var klart. Jag skulle gå in i FNL-rörelsen och jag skulle studera ekonomisk historia. Jag hade ju hållit på med Kapitalet hela sommaren. Dessutom måste jag läsa kulturgeografi som jag ju fick betalt för att göra. Det finns fotobevis för att jag gjorde det. Sydsvenskan (tror jag) publicerade ett foto av den överfulla föreläsningssal där alla vi som skulle komplettera vår lärarkompetens med kulturgeografi hade samlats. Ämnet visade sig vara ett utomordentligt intressant med perspektiv på stadsbyggnad, ekonomi, spridningseffekter och stadsplanering.

I början av september deltog vi i höstens första Vietnam-demonstration. Den var en hyllning till befrielseledaren Ho Chi Minh som nyss avlidit. Ho, Ho, Ho Chi Minh! Under uppställningen utanför AF träffade vi Anna-Klara och Johan. Deras lille son låg i en barnvagn. Träden i Lundagård var helt gröna och genomlysta av kvällssolen. När vi gick förbi konditori Lundagård rusade Anna-Klaras mor in i tåget och tog barnvagnen. På Stortorget höll någon ett tal och vi sjöng Befria Södern till ackompanjemang av ett dragspel.
   Lunds FNL-grupp var en sträng och militant organisation 1969. Man kvalificerade sig för medlemskap genom att gå igenom en studiecirkel och varje vecka ställa upp på två timmars ”basarbete”, dvs oftast bössinsamling till pg 400499 och försäljning av Vietnambulletinen, vilket fungerade som en sorts enmansdemonstration.
   Studiecirkeln varade några veckor och hölls på sjunde våningen i skatteskrapan vid Karhögs torg. Den bestod dels av lite fakta om Vietnamkriget och dels av teori som byggde på Lenins Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Studiefrämjandet administrerade cirkeln eftersom ABF vägrade att ha med FNL-grupperna att göra.
   Vietnambulletinen sålde jag de första månaderna i Klostergårdens centrum i konkurrens med försäljare av Gnistan och Ny Dag. Efter några månader flyttade jag till Knut den stores torg, där jag stod utanför systemet 16 till 18. Det var ofta kö ända ut på gatan. Lördagar var butiken stängd.
   FNL-grupp Söder hade möten i en samlingssal i Parentesen intill Ulrikedal. Ganska snart kom jag in i styrelsen för Lunds FNL-grupp som representant för Söder. Styrelsen hade fram till 1975 sina sammanträden i en lokal högst upp i AF-borgen. Varje höst och vår genomfördes en Vietnam-vecka med föreläsningar, debatter och olika kulturarrangemang. Den stora sånggruppen som så småningom fick namnet Giai Phong arbetade fram egna program. Lunds FNL-grupp var en av de största i Sverige. De flesta medlemmarna var studenter i 20-årsåldern. Jag var 36 och tillhörde en äldre generation. En generation vars flertal höll fast vid föreställningen om det goda USA.
   Jag hade ett par syskon i Lund vid den här tiden, Erland som bodde i Socionomhuset på Klostergården med sin familj och var med i vpk och Britta som studerade teologi, kämpade för kvinnopräster som far och arbetade för abbé Pierres Emmaus som många år hade sitt svenska centrum i Björkå i vår hemsocken.
   De hade varit studenter i Lund ett par år och bland annat deltagit i den pacifistiska rörelsen mot värnplikt och demonstrerat under parollen ”Vägra värnplikt – vägra döda!”
   Eftersom värnplikten var lagstadgad betraktades parollen som uppvigling. Jan Myrdal kom då på lösningen att förvandla den till ett infinitivpåstående: ”Att vägra värnplikt – att vägra döda”.  
   Demonstrationerna hade mötts av ridande polis. Jag tror Britta också deltog i ockupationen av Wieselgrenshuset, där ABF nu finns. De var främmande för FNL-gruppens disciplin och stöd till den väpnade kampen. De hade svårt för att sjunga: ”Till vapen vi i sorg och vrede går. Ett enat folk bakom gevären står.”
   Jag som varit barn i en annan tid och senare gjort värnplikten hade svårt att förstå deras attityd. Men vi var alla emot USA:s krig och vänstern hade ju flera politiska mål utöver kampen mot Imperialismen.

66 år i skolan 1 - 20 (De första 23 åren) av Den gamle

Vill du läsa alla vårens 20 avsnitt i ett sammanhang?
Ladda ner dom här.
 


2016-06-02

Snart sommarlov


 
Nästa vecka slutar skolorna och i år väljer VB att följa deras exempel sina mer än 40 år till trots. Det är alltså dax att skriva den där artikeln som ligger och gnager, trist att ha den gnagande hela sommaren!
red

Alnarp 1 juni av Karin S

Just nu känner hon
att hon är färdigblommad.
En vitsippa i juni.

Sittprotest på Malmö C mot försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor i Tyskland

Lördag 4/6 klockan 14
Statligt ägda Vattenfall befinner sig just nu mitt uppe i en försäljning av sina brunkolstillgångar i sydöstra Tyskland. Vattenfalls brytning och förbränning av brunkol är förödande för klimatet – denna verksamhet släpper ut mer koldioxid än vad hela Sverige gör. Tjeckiska EPH, företaget som vill köpa brunkolen, kommer inte bara att fortsätta bränna kol, utan vill också öppna nya gruvor på marken. För att den klimatförstörande affären ska bli av måste regeringen dock godkänna den – därför samlas vi för att sätta press på dem att ta sitt klimatansvar och låta kolet ligga!
Ung Vänster Skåne