2016-09-22


En liten snutt från Röda Kappellets framträdande på Kulturnatten tillsammans med Sofia Thelin. Det är en bit av Sofia Thelins Sorgetango som är arrangerad av Hans Nilsson som även spelar dragspel.


Dessutom medverkade Karin Gustafsson och Susanna Piculell
med läsning av poem samt även dans av Susanna.

Amnesty i LUND behöver fler aktiva medlemmar

 
Amnesty har flera lokala grupper i Lund som arbetar med bland annat kampanjarbete och information om mänskliga rättigheter. Vi driver en second hand-verksamhet och ansvarar för svenska Amnestys postorderförsäljning. Under hösten kommer vi även att starta en ny studentgrupp. Vill du veta mer om oss och om hur du skulle kunna delta i vårt arbete, kom till vårt möte för nya aktiva medlemmar!
Tid: Måndagen den 26 september kl 17.30
Plats: Amnestys lokal på Östra Vallgatan 61
Amnestys Lundagrupper
 

Säsongspremiär Doc Lounge Lund: BUGS


 
Kan insekter rädda världen?
Varför skulle människor äta insekter? Filmskaparen Andreas Johnsons dels aptitliga och dels motbjudande dokumentär ”Bugs” undersöker frågan om huruvida insekter kan rädda världen. Resultatet blir lika mycket en kulinarisk resa som en politisk konversations-startare. Välkomna till Doc Lounge Lunds säsongspremiär!
   Trots att både forskare och jordbruksnäringen har börjat prata om insekter som framtiden för hållbar mat har inte tanken på att äta småkryp vunnit så mycket popularitet hos människor i allmänhet. Kökschefen Ben Reade och forskaren Josh Evans från Nordic Food Lab i Danmark vill försöka ändra på det. Med fokus på mat-mångfald och delikatesser ger de sig ut på en resa runt jorden för att ta med sig världens smaker in i politiken. De samlar larver i Australiens vildmarker, plundrar jättegetingbon i Japan och går på matmässor där företag säljer in smaklösa, massproducerade syrsor. På sin resa sätter de sin egna haute-cuisine touch på lokala specialitéer och lagar bland annat syrs- och gräshoppsravioli, larv-glass och ceviche på bilarver.
Tisdag, 2016-09-27 19:00, Mejeriet, Lund
80 kr (60 kr för student/pensionär) eller DOC LOUNGE GULDKORT (200 kr) som ger fri entré på alla säsongens ordinarie visningar. Vid förköp av både entré och soppa hos Tickster reserverar vi sittplats vid bord.
Trailer »

Tyst papegoja... av Karin S

Tyst papegoja
lyssnar på tystnaden,
stör den försiktigt.
Puss, puss

Pressgrannen sätter betyg

”Dummast av alla är Liberalerna som ställde sig utanför förra årets försvarsuppgörelse. Detta femprocentsparti kräver att Sverige ska vara med i Nato senast 2020. Det betyder att Liberalerna måste göra Nato till valfråga 2018, en ambition som tangerar det politiskt suicidala. ”
   Per T Ohlsson vill inte längre dela snuskburk med Jan Björklund.
SDS 18/9

Lunds skyltar som i DDR av Lucifer

Det är inte lätt att vara liberal i Lund, tydligen. Jag ser att liberalerna i Lund, med Philip Sandberg i spetsen, i en motion till kommunfullmäktige finner att det är hemskt att komma till Lund ”Idag känns det som att åka in i gamla DDR när man kommer från grannkommuner som Malmö och Staffanstorp. Medan de har fräscha skyltar med ett tydligt budskap har vi sönderrostade skyltar ofta täckta av buskage, och där en ena skylten är olik en andra.”  Lite oväntat faktiskt att just olikheterna mellan skylttyperna ska vara så besvärande. Och det här med DDR, jag trodde att man där var noggrann med att ha likadana skyltar överallt, likriktade kommunister som man var. Eller var det slarviga kommunister där som lät skyltarna vara så olika, ungefär som de i Lund? Om Liberalerna i Lund flyttade till det prydliga Staffanstorp skulle kanske alla vinna – en riktig win-win-situaion som man säger numera

Ovana vid tänkande?
Eller handlar det om att lundaliberalerna inte orkar resonera så noga utan att det bara är något som inte är så bra som man skulle önska och att man då alltid kan svepa till med DDR-liknelsen. Kanske är det den rimliga förklaringen till den valda formuleringen. Liberalerna i Lund är väl inte så vana vid att tänka efter vad man vill ha sagt utan faller hellre in i gällande tankeschabloner.

Varning för sågfilare
Det är ungefär som den pågående kampanjen om de ryska spionerna, en svensk klassiker åtminstone sedan de berömda sågfilarna för drygt hundra år sen. Det är klart att ryssarna spionerar i Sverige – det skulle väl vara rent tjänstefel om de inte följde upp vad som tycks pågå i fråga om det svenska militära samarbetet med USA runt om Östersjön. Hur är det, övar svenska marinsoldater landstigning med amerikaner i Polen, är det många amerikanska flygplan baserade på Kallax? Jag skulle också vilja veta och väl också den svenska allmänheten.

Farligt på krogen
Nu anför de svenska spionjägarna att en (förmodligen rysk) spion närmat sig en Nato-pilot på krogen i Luleå. Precis, så går det till, det vet vi som var med på femtiotalet då vi fick veta ”Spionen lägger pussel, behåll din bit”. Möjligen trodde man att det ryska spioneriet som ju ska vara så avancerat hade nått längre sen dess än till närmanden på krogen. Det har det väl men hur kan de svenska spionjägarna vara så övertygade om att vi ska svälja deras historia på så enkla grunder. Eller är det för hemligt för att vi ska få veta mer?
   Ja, där får man väl hejda sig, inte minst därför att man väl i nästa steg kan komma att anföras som exempel på ryskt inflytande. Man ska inte måla fan på väggen. men gamle Joe McCarthy är aldrig långt borta.

Inga aktiebolag i skola och välfärd! av Gunnar Stensson

Skolkoncernen Engelska skolan, som finns på ett 30-tal platser, ska introduceras på börsen. En av dessa platser är naturligtvis i Lund, där skolan ligger naturskönt i den lövrika St Lars-parken.
   Vinstsugna investerare står redan på kö. Segregering är den perfekta vinststrategin. De avskräcks ingalunda av Ingmar Reepalus förslag till vinsttak, som Svenskt Näringsliv och allianspartierna utpekar som det största hotet mot svensk skola och ekonomi just nu.
   Men även bland allianspartiernas företrädare finns det individuella undantag. Man behöver inte vara intellektuellt ohederlig, fast man tillhör Svenskt Näringslivs megafoner som L, C och M.

Anne-Marie Pålsson, M, fastslår i ett inlägg i Sydsvenskan 19/9 att aktiebolag är oförenliga med välfärden. Varför?
   Jag citerar: ”Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen agera eftersom aktiebolags-lagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst.
    Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.”
   Välfärdstjänster ska vara tillgängliga för alla. För marknaden gäller exkluderandets princip. När den tillämpas innebär det segregering.
    ”Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.” (Jag skulle ha skrivit: oss andra.)

”På skolans område blir segregeringen ett enkelt redskap för att generera vinst. När reglerna är sådana att skolpengen ska vara densamma för alla säger det sig självt att smarta och självgående elever är rena vinstmaskiner för de privata bolagen...
   I frånvaron av objektiva och nationella instrument för att mäta kunskaper säger betygen inget om skolans prestation eller elevens...”
   Anne-Marie Pålsson bryr sig inte om att nämna, att Pisa-mätningarna visar, att svenska elevers resultat i matematik, läsförståelse och naturkunskap, som en konsekvens av skolkoncernerna, skolpengen och segregeringen, sjunkit som en sten i jämfört med övriga 65 länder.
   Hon nämner inte att andelen elever i friskolor i grundskolan stigit till 25,9 procent och i gymnasiet till 14,8 procent. Hon förutsätter förstås att det är känt.
 

 
”Den som på allvar vill ta till sig problemen i välfärdssektorn ska alltså sätta stopp för de bolag som har vinsten som enda mål för verksamheten.
   De som inte vill det får vackert underkasta sig vinstrestriktioner precis som de tvingas till i alla andra länder. (I alla andra länder!)
   Det skulle göra Sverige till ett land som alla andra och inte till en reminiscens från Sovjettiden, som Svenskt Näringsliv söker skrämmas med.”

Plugga in de här argumenten! Använd dem! Variera dem! Ställ de politiker, som högljutt propagerar för vinster i välfärden, mot väggen!
   Anne-Marie Pålsson är Moderat. Men hon vill att välfärd och skola ska fungera. Hon vill inte att de ska plundras av vinstdrivande koncerner. Därför tolererar hon inte vinster i välfärden.

Marginalskatter av Sven-Hugo Mattson

Vi har höga marginalskatter i Sverige. Det beror på att vi har höga skatter totalt, det i sin tur beror på att vi vill ha bra välfärd, vilket vi har. Det beror också på att vi har idén att betala skatt efter förmåga. De som har höga inkomster betalar mycket i skatt och de med låga inkomster betalar lite i skatt, på så vis kan de som har låga inkomster leva ett ekonomiskt värdigt liv utan för mycket bidrag. Ur ovanstående verklighet uppstår marginalskatter.

60 % marginalskatt
Den som har en inkomst över 37.000 betalar 52 % i marginalskatt, jag utgår från 32:ans skattetabell, kolumn1. Den som har 55.000 i inkomst betalar 60 % i marginalskatt. Marginalskatten är den skatt man betalar på sista intjänade hundralappen. Det är mycket och ger säkert marginaleffekter. Mats Persson, ekonomisk talesperson för Liberalerna i riksdagen, beskriver detta, i en debattartikel i somras i Aftonbladet, som straffskatt på utbildning.
   Straffskatt? Det finns andra sätt att beskriva den här verkligheten. Först kan man konstatera att de som har dessa inkomster, som regel, har lång och gratis utbildning. Det är en anledning till våra höga skatter. Man kan beskriva detta som höga marginalskatter men ser man till den totala skatten blir perspektivet annorlunda. Den som har 37.000 i inkomst betalar bara drygt 25 % totalt i inkomstskatt. Det är sant! Jag blev förvånad själv när jag såg detta i skattetabellen. Denna person ligger alltså en bra bit under det som motsvarar kommunalskatten, 32 kr. Den som har 55.000 i inkomst betalar bara 34.5 % i skatt, alltså något över vad som motsvarar kommunalskatten.  Mats Persson anser att Sverige skall vara ett land för strävsamma, de som utbildar sig och tar ansvar på jobbet. Det är bara att hålla med. Jag har bara så svårt att förstå varför inte dessa lyckade människor skulle kunna betala rejält med skatt så att de, som inte riktigt hänger med, också kan få ett ekonomiskt bra liv.
   Det är också dessa inkomster som har fått mest i skattesänkningar under alliansregeringen 2006-2014. De som befinner sig i de inkomstlägen jag beskriver ovan tillhör nog de 10-20 % procent högst avlönade och är de som tar ut mest av rut- rot- och räntebidragen som staten generöst delar ut. Dessa bidrag kostar i storleksordningen 40 miljarder. Jag hade gärna tagit bort dessa bidrag och sänkt inkomstskatterna, som alltså är höga, dock mest till de lågavlönade.

8.000 i inkomst 1000 i skatt
Varför bekymrar sig då en liberal för de högavlönades skatter? Ta ovanstående person som tjänar 55.000, denne behöver knappast titta i plånboken när hen väljer bostad, renoverar densamma eller reser och så vidare.
   Lite längre ner i skatteskalan befinner sig den fattigpensionär som har en inkomst på 8.000 och en skatt på 1000. Denna person får med säkerhet ansöka om bostadstillägg. Hen får alltså bara ut 7000 men har en hyra på 4000. Nu finns det ett rätt generöst bostadstillägg, som tur är. Det finns till och med de som har ännu lägre pension och högre hyra. Denne får sannolikt ansöka om ytterligare bidrag för att komma upp i skälig levnadsnivå.
   Rundgång! Här finns en uppgift både för liberaler och vänstern. Höj garantipensionen höj grundavdraget för pensionärer och ta bort spärren för bostadstillägget. Om man gjorde detta skulle vi få bort en stor del av rundgången och ge de många ett värdig ekonomiskt liv där de slapp jaga bidrag. Detta skulle så klart kosta stora pengar, ungefär som ett jobbskatteavdrag.
Sven-Hugo Mattson, vänsterpartist

Att lyssna på varandra av Gunnar Stensson

I Lund är Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns höstens läsecirkelbok. Det har bibliotekarierna bestämt. Hundratals Lundabor kommer att läsa den.
   Khemiri undersöker ett självmord (eller är det en bilolycka?) genom att intervjua de människor som stod den döde närmast.
   Det är en talspråksbok, en bok om nutid och om ett samhälle i sönderfall, en bok sammansatt av korta fragment, åtskilda endast av en * som anger en ny talare, ett nytt perspektiv, ett nytt ögonblick. 
   Läsaren måste hela tiden avlyssna vem som för ordet. Det kan framgå av en nyans, ett ordval. Läsaren måste respektera bokens människor tillräckligt mycket för att ägna dem sin totala uppmärksamhet. Annars får det vara.
   Det är en spännande berättelse, en ofta hemsk berättelse, men också en berättelse om de svindlande ögonblick när förståelsen, gemenskapen, kärleken fungerar och två förenas till en.
   Samuel, den döde centralpersonen, har läst statskunskap, jobbar på migrationsverket, är vidöppen för intryck som han samlar i sin ”erfarenhetsbank”, är ensam, osäker, med stort huvud och smal kropp, en människa att respektera.
   Kring honom finns hans förtrolige vän och sambo Vandad, flyttjobbare, ibland kriminell, traumatiserad av att ha sett sin bror krossas av en bil, trogen, ödesdigert våldsbenägen, försedd med ”fotografiskt minne”, vilket kan vara ett lidande;
   Laide, desperat, handlingskraftig, ensam, Samuels stora kärlek, tolk, i ständig kontakt med utsatta, misshandlade invandrarkvinnor, vilkas röster också hörs i boken;
   ”Pantern”, tjejen som har varit hans kamrat sedan grundskolan, konstnärlig, egocentrerad, känslosam, drömmer om Berlin;
   Samuels älskade mormor som försvinner i senildemens på ett vårdhem och avlider till följd av personalens förbiseende.
   Ja, som ni ser, människor som vi har omkring oss hela tiden, i Malmö, i Lund (handlingen utspelar sig i Stockholm).
   Det är ett drama som skildras, vänskapen och kärleken finns där, men tyngs, belastas allt hårdare av omvärlden.  Varje liten handling blir ett steg mot katastrofen. Individerna tvingas av skoningslösa samhällsstrukturer.
   I min läsning ligger berättelsens hopp i att vi, Vandad, Laide och ”Pantern” trots allt lever vidare och i all vår brist för vi tanken på ett bättre samhälle vidare. Vi är värdefulla.
   Det finns mycket att tillägga men det får komma i läsecirklarna.

PS. Ett enkelt läsråd. Följ Vandads berättelse. Det ger läsningen ryggrad. Han är ett nyckelvittne som sitter i fängelse hela tiden. Då och då kräver han Khemiri på pengar för att berätta vidare

66 år i skolan 26. 1973-85: 2. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Jag träffade en kvinna i min egen ålder i en studiecirkel häromdagen. Hennes tyska föräldrar hade skickat henne till Sverige strax efter andra världskriget. Hon hade inte fått något varaktigt hem utan flyttat mellan små svenska samhällen och gått i minst tre folkskolor. Några särskilda åtgärder för att hon skulle lära sig svenska mindes hon inte. Men hon hade lärt sig svenska.
   Hur?
   I folkskolan satt de svenska nioåringarna och läste högt i Nils Holgersson, berättade hon. Det gjorde mina kamrater i tredje och fjärde klass också, sa jag. Tragglade sig fram, stakade sig, hejdade sig inför ord som de inte förstod eller kunde uttala.
   Det var perfekt för den nioåriga flickan, ensam tyska bland de svenska barnen. Hon satt tyst, men kunde följa med i texten. Hon hörde barnen uttala de enkla orden. När de stötte på flerstaviga eller på andra sätt svåra ord fastnade de. Samma ord var svåra för henne. Lärarinnan förklarade för barnen. Den tyska nioåringen förstod också. Hon lärde sig barnens uttal. Hon kunde följa den intressanta berättelsen. Hon vande sig vid svensk syntax och meningskonstruktion. När barnen efter fyra terminer var färdiga med Nils Holgersson behärskade hon det svenska språket.
   Jag har alltid kritiserat det där tragglandet när jag diskuterat undervisning. Jag ska kanske tänka om. Det är kanske en god metod. Den gamla damen hade varit ett begåvat barn, visst. Men säkert hade inte bara hon utan också några av de svenska barnen från ofta enkla landsbygdsmiljöer tillägnat sig det svenska språket på samma sätt.
   Kan metoden i någon form tillämpas i svenskundervisningen för invandrare idag? Jag tror det. Jag tänker också på koranskolorna, där barn lär sig koranen utantill – och samtidigt klassisk arabiska. Om jag hade gått i koranskola när jag var tio, hade jag då lärt mig arabiska?
   Jag läste regelbundet högt i grundskolan i Malmö. Det fungerade bra, men var förstås något helt annat än det unisona läsandet av Nils Holgersson i alla Sveriges folkskolor under flera årtionden.

Den 1 april 1975 befriades Saigon. Folket reste sig som en flodvåg under befrielsearméns sista offensiv. Några dagar tidigare hade de röda khmererna intagit Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Stadsbefolkningen där evakuerades. Sedan inleddes folkmordet.
   FNL-grupperna samlades till kongress i maj. Vietnams ambassadör höll ett skarpt kritiskt tal mot rörelsens förändrade inriktning. Det var pinsamt. DFFG:s maoistiska styrelse försökte hålla masken. Ordföranden blev röd i ansiktet.
   Sedan fortsatte kongressen. En ny styrelse skulle väljas. Ett 40-tal personer var föreslagna, däribland jag. Före valet genomfördes en enkät om kongressens förtroende för kandidaterna.
   En kandidat stack ut. Jag. Förtroendet för mig var extremt lågt. Sedan valdes jag in i den nya styrelsen. Dess uppdrag var att stärka stödet för Demokratiska Kampuchea och omvandla DFFG till ett Vietnam och Laos-förbund.
   Processen tog ett par år. Jag hann vara med på 5-6 styrelsemöten i Stockholm. Frånsett den djupa politiska motsättningen var flera av styrelsekamraterna trevliga. Det sista möte jag deltog i ägde rum försommaren 1977. Då övernattade vi som inte var stockholmare i Carl-Göran Ekerwalds hem utanför Stockholm. Hans generösa dotter Hedda var en av styrelseledamöterna. Hon ingick sedan i den grupp som följde Jan Myrdal på hans beryktade resa till Demokratiska Kampuchea. Jag tyckte synd om henne under den storm av indignation som följde.

I Lund arbetade vi under vårterminen 1976 fram en historisk Vietnamkavalkad om kampåren 1965 till 1975. Lena Eidevall och Karin hörde till skribenterna. En stor banderoll framställdes. FNL:s sånggrupp framträdde med föreställningen i Konsthallen ett par gånger i maj och augusti och på flera andra ställen.
   Beppo Persson och jag tog initiativ till föreningen Solidaritet med Vietnam som blev en sorts utvidgning och fortsättning av FNL-gruppen, Vi skaffade till och med ett nytt rockmärke. Vi fick en fast lokal i det stora kvarter som byggts för järnvägsanställda vid Fjelievägen i centrala Lund. Vi samarbetade med socialdemokraterna. Jag minns till exempel ett offentligt möte som vi arrangerade med biståndsminister Anita Gradin, S, som talare.
    När Vietnam i slutet av 1978 invaderade Demokratiska Kampuchea, störtade Pol Pot och stoppade folkmordet, som kostat mer än en miljon kambodjaner livet, stödde vi invasionen, trots att den fördömdes av de flesta. I februari 1979 skulle jag debattera den med Jan Myrdal i kvarteret Sankt Gertrud i Malmö. Jan Myrdal hoppade av. I stället kom Joachim Israel från Lund. Jag hade auditoriet emot mig, det blev en jobbig debatt.
   Strax därefter anföll Kina Vietnam. Invasionen stoppades av den stridsvana vietnamesiska armén. We shall bleed Vietnam white, lovade Kina.

Inför valet 1976 gick jag med i VPK. På ett medlemsmöte i en lokal vid Lilla Tvärgatan blev jag invald tillsammans med bland andra Bo Rothstein. Jag deltog i valkampanjen. VPK hade snickrat ihop en liten valkåk och satt upp den utanför bion vid Botulfsplatsen. Jörn Svensson talade där i skymningen en septemberkväll.

2016-09-15

Lomma av Karin S

Havet känslokallt
stilla med utbredd yta
öppet för vemod.

Demonstration mot CETA och TTIP


 
Kom till Gustav Adolfs Torg i Malmö den 17 september kl. 13:00 – 15:00 för att lära dig allt om och manifestera mot TTIP och CETA som hotar vår demokrati.
   Klicka här för mer information och OSA: https://www.facebook.com/events/923538311107311/

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
17 sept kl 17
Albina Veisland, orgel

Kärlek, politik och en gnutta blod


 
På lördag är det Kulturnatt igen. Som vanligt är Röda Kapellet i farten och den här gången bjuder orkestern på musik och texter om kvinnors liv och erfarenheter under rubriken ovan.
   Det sker klockan 18.10 på Folkuniversitetets gård. Orkestern har slagit sina påsar ihop med malmösångerskan Sofia Thelin. En personlig och spännande sångerska som skrivit poesi, texter och musik och som i januari hade urpremiär på sin folkmusikaliska visopera ”Allrakäraste syster”, byggd på Astrid Lindgrens bok. Sofia sjunger bland annat sånger från sitt tredje album ”Kärlekssång från bortgömda trosor”, som släpptes i januari.
 

Pressgrannen höjer tonen

Snuskburken
”En vuxen människa som gapar att värnpliktiga ska ”runka upp stridskuken ordentligt”. En man vars favoritadjektiv är ”ludermässig” De unga män som en gång hörde officeren Jan Björklund skrika kunde nog gissa att deras befäl hade alla förutsättningar att bli en katastrofal utbildningsminis-ter. De kunde också ana att hans liberalism rymdes i en snuskburk.”
Peter Fällmar Andersson, SDS 15/9
 

 
Nästan-terroristen med den fiktiva kalasjnikoven
”Man måste inte vara glödande socialist för att nästan vilja gripa efter en fiktiv kalasjnikov när Attendos koncernchef slirar förbi i rutan.”
Per T Ohlsson, SDS 11/9

10/9 0830-0930. Noteringar av Gunnar Stensson

Morgondimman lättar – blekblå himmel – dagg i gräset – vit måsflock – äpplen och äppleträd – himlen klarnar – spegelblankt vatten – gröna alger – röda hagtornsbär – stilla svanar – stora fiskar klyver ytan – snabba skarvar – ormlik häger – sothönsflockar – död mås – vissna balsaminer – slingrande malvor vita vackra – gulnande pilar – ljusgrön höstsäd – jättemaskrosor – höga kardborrar – nässlor – kanadagåspar – speglade pilsnår i Höje å – övervuxen trappa – fläderbärklasar, blanka, svarta – turning torso – l å n g samma vind möllor – harvade fält – tunga lövverk mörka kompakta – starkt solsken – lysande färger – solande änder i grönt, grönt gräs – vissna björnbär – betande hästar – gula fibblor – cyklande flicka.

Livets vatten och dödens smuts av Gunnar Stensson

Höje å vattenråds styrelse med representanter för Lomma, Lund, Staffanstorp, VA Syd och tjänstemän från kommunerna samlades i måndags i Kristallen för att fortsätta kampen för klart, rent vatten.
   Fosfordammar anläggs bland annat i Lomma och Stora Råby för att samla upp jordbrukets fosforföroreningar och förhindra övergödningen av Öresund. Fosforsedimenten återvinns och återanvänds.
   Dagvattnet i de kulvertar som mynnar i Höje å vid Knästorp för med sig svart, giftigt däckstoft från Vipeholm och Gastelyckan i Lund. Det klibbiga däcksstoftet sedimenteras i Höje å nedom Knästorp i Staffanstorps kommun. Det innehåller framför allt en massa kadmium.
   Vattnet i badet i Lomma förorenas av kolibakterier från orenade avlopp i Staffanstorp och Lund.
   Konstgräset på fotbollsplanerna vid Arenan läcker ut plastpartiklar som till slut når Öresund och kommer in i det biologiska kretsloppet genom att fiskar äter dem och blir sjuka.
   Höga kanter på gång- och cykelbanor hindrar vattnet att rinna ut i gräset bredvid och fördröjas där. I stället forsar det ner i avloppsbrunnarna med alla slags giftigt avfall, och ut i Höje å.
   Tvåstegsdiken anläggs för att fördröja vattnets avrinning.
   Gräs och vass i ån samlar övergödning och gifter, men måste sedan skördas och bortföras.
   Den stora ökningen av hårdgjorda ytor i St Lars ökar risken för översvämningar vid kraftiga regnskurar och för mycket smutsigt dagvatten ner i Höje å.

Källby reningsverk ska läggas ner, vill VA-rådet. Avloppsvattnet ska pumpas till det stora reningsverket i Sjölunda. Källby räcker inte längre för att rena vattnet i Lund. En utbyggnad är möjlig men blir på sikt allt dyrare.
   Att samla allt avloppsvatten till ett enda verk blir också rationellare eftersom det medför att all hantering av miljögifter samlas på ett ställe. Både risken för dubbelarbete och försummelser minskar.
   Källbyverket dominerar i dag ett stort naturområde norr om Höje å och väster om järnvägen. Där finns stora möjligheter att spara och utveckla dagens djur- och växtliv samtidigt som området görs tillgängligt.
   Det är nödvändigt att åtgärda de växande problemen med avloppsvattnet snabbt, varför stora förändringar kan förväntas inom en relativt snar framtid.

Visst behöver vi Liberalerna! av Lucifer

Nog är den häftig att följa! Jag menar förstås upptakten till den väl samordnade attacken mot Vänsterpartiet och mot Reepalus blygsamma förslag att begränsa företagens vinster på skol- och välfärdsföretagen. Högst 8 procent i vinst – ett hot mot Den Fria Företagsamheten och mot allt som är dyrt och heligt.

En kör av röster
På några dagar kunde man bocka av dem en efter en: ledare i Sydsvenskan, ledare i Dagens Nyheter, ledare i Expressen, spridda kolumnister etc. Och fram stiger akademins och vetenskapens experter med skatteprofessorer som kan tala om hur fel varje begränsning i det fria profiterandet på statens välfärdskostnader är. I söndags ryckte så Per T Ohlsson ut. Inte oväntat ser han ”kommunisterna i Vänsterpartiet” som huvudproblemet. Jag vill inte sprida defaitism, men nog inser man hur chanslöst V är inför denna mediamakt. I nästa steg får vi väl omfattande demonstrationer, ungefär som mot löntagarfonderna. Socialdemokratin är ideologiskt och organisatoriskt försvagat och LO, som skulle kunna göra skillnad, tiger.

Per T rycker ut
För en gångs skull tar Per T Ohlsson upp motsidan, de han kallar ”Gordon Gekkofraktionen” som är nöjda med sakernas nuvarande tillstånd och hävdar att all vinst är av godo. Det är så han nästan vill ”gripa efter en fiktiv Kalasjnikov när Attendos koncernchef slirar förbi i rutan.” Efter ett sådant medgivande känner man sig beredd att själv medge att det finns problem med Reepalus idéer om procent och övervinster. I stället för att kämpa om procentsatser är förstås det rimliga att helt enkelt förstatliga skolan, vilket ju både C och L har föreslagit. Man får då köra över Miljöpartiet, vilket känns överkomligt.
   Jag skulle nämligen kunna finna mig i att det finns en och annan privat vårdcentral eller äldreboende. Men att Sverige låter skolsystemet, grundskola såväl som gymnasiet vara ett affärsobjekt, ytterst lönsamma investeringar för riskkapitalbolagen som dessutom slipper betala skatt på vinsterna, är skamligt. Friskolorna fick vi tack vare Miljöpartiet som bredde ut sig om hur dessa ideella verksamheter skulle vitalisera pedagogiken i hela skolsystemet. De ideella friskolorna klumpade snabbt ihop sig och blev till koncerner som nu handlas på börsen. Hur kan partier som kallar sig konservativa eller har idealistiska föreställningar stå bakom att själva den svenska folkskolan degraderas till en källa till spekulationsvinster och riskfria inkomster från medborgarnas skatter? Detta är en skam för oss alla svenska medborgare. Men alla utom V tiger och Miljöpartiet sitter i regering med Socialdemokraterna.

Klockan klämtar för Jan Björklund?
Det verkar som om klockan snart klämtar för Jan Björklund som ledare för Liberalerna. Han är förstås ett råskinn, med åsikter som inte är till att stå ut med. Men han är n skicklig debattör och har en färgstyrka som gör att man kommer att sakna honom. Det är dessutom så att Liberalerna, gamla Folkpartiet, behövs i svensk politik som en politisk pusselbit att ta till i trängda lägen. Och visst borde det finnas en plats för ett borgerligt parti som historiskt har varit viktigt för den svenska demokratin och som än i dag kan tjäna som tillflyktsort för något så när progressiva människor som varken står ut med Busch Thors kristliga fintligheter, Lööfs mekaniska fraser eller Kinberg Batras moderna variant av bolagshögern.
   Sen är det en annan sak att Björklund ju inte precis är en vänsterliberal. Men ett sådant parti skulle behövas i Sverige, ungefär som de Radikale i Danmark och nog skulle de kunna få ihop fem procent av väljarna. Just nu går det förstås inte så bra i Danmark heller. Man blir mörkrädd när man läser om hur en folketingsmajoritet vill stänga Danmark helt och inte längre ta emot kvotflyktingar. ”Danmark är fullt” heter det. OK, då får vi väl hålla oss borta därifrån och lämna danskarna att ensamma spisa sin flæskesteg. Det danska beskedet är djupt nedslående för alla oss andra.
 

 
En ny vattenspegel
I morgon lördag kl 11-13 invigs Lunds nya sjö, Råbysjön söder om Dalbyvägen. Jag ska försöka masa mig dit i värmen. Det finns ett och annat att säga om Tekniska förvaltningen, men här har de gjort något bra. Lund behöver ständigt mer offentligt vatten att se och att plaska i, t.ex. vid värmeböljor.

Olsson går en skuggboxningmatch av Ulf Nymark

Vänstersving mot S och MP lyder en rubrik i Sydsvenskan i torsdags. Det handlar om en våldsam kraftig V-kritik mot den process för budget med ekonomisk verksamhetsplan för åren 2018 – 2020 som kommunstyrelsen beslutat om. Det är alltså inte själva budgeten det handlar om, utan hur budgetarbetet ska bedrivas. Kommunstyrelsens ordförande Anders Almgren (s) kallar Olssons påståenden som ”dynga”. Så långt är jag – i varje fall inte här – beredd att gå. Men det är ingen tvekan om att Olsson bygger sitt utbrott på medvetna eller omedvetna missuppfattningar. Jag vill därför här i korthet bemöta några av hans påståenden.

Visst följs kommunallagen
Olsson påstår att den beslutade processen skulle vara ett brott mot kommunallagen, därför att nämnderna inte, enligt honom, skulle kunna lägga egna budgetförslag. Men visst kan, och ska, nämnderna lägga egna budgetförslag. I beslutet står tydligt att nämnderna ska till kommunstyrelsen lämna in yttrande och nämndsbeslutat budgetförslag i januari 2017. Kommunallagen följs till punkt och pricka, så Olsson behöver inte vara orolig.

V hade förslaget i god tid
Vidare menar Olsson att detta ärende dykt upp på styrelsens dagordning som extra punkt med två dagars varsel. Det kan tyckas vara kort varsel, men det beror på att ärendet egentligen skulle ha beslutats i kommunstyrelsens arbetsutskott 10 dagar tidigare. V hade, liksom alla partier som finns representerade i kommunstyrelsens arbetsutskott, tillgång till förslaget i god tid. Inget besluts togs emellertid i arbetsutskottet, eftersom V:s representant inte var närvarande! Därför hänsköts frågan till styrelsen.

Ingen gissningslek
De siffror som kommunen nu har som underlag för budgetprocessen kallar Olsson ”en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018”. Men det handlar varken om gissning eller lek. Siffrorna bygger på skatteunderlagsprognoser från Sveriges kommuner och landsting och på annonserade förändringar i statsbidragen. Prognoserna är förvisso inga absoluta sanningar, men att budgetramar läggs utifrån prognoser är så som görs i alla sammanhang, inte bara i kommunen. Prognoserna pekar nu på att det krävs kostnadsminskningar alternativt inkomstförstärkningar på drygt 300 miljoner kronor för år 2018 och 540 miljoner för år 2019. Det hade ju varit värdefullt om Olsson vid styrelsesammanträdet hade haft något annat material att bygga budget på än prognoser, men något sådant presenterades aldrig. Tilläggas kan att budgeten ska fastställas i juni nästa år, och dit är det bara 9 månader, inte ett och ett halvt år.

Visst ska verksamheten utvecklas
Olsson hävdar att beslutet innebär att kommunen inte ska utveckla verksamheten och att det bara är nedskärningar det handlar om. Men i beslutet heter det att nämnder ska ”genomföra en nulägesanalys av hur ekonomi, verksamhet och kvalitet samt personalresurser utvecklas. I nulägesananalysen identifieras behov av effektiviseringar och kvalitetsförbättringar.” Det är svårt att se varför Olsson vänder sig mot detta. När ekonomin är knaper är det väl rimligt att se över om kostnaderna kan minskas, om pengarna kan nyttjas på ett bättre sätt. Och kan inte kostnaderna bantas tillräckligt, så får en vända på steken och se efter möjligheterna till inkomstförstärkningar, dvs i kommunens fall skattehöjningar. Men det är inte nämndernas sak att föreslå skattehöjningar.

Olsson utan alternativ
Så långt tillrättalägganden av Olssons påståenden. Men det kan ju också vara intressant för VB:s läsare att ta del av Olssons alternativ. Faktum är att Olsson enbart yrkade på att kommunstyrelsens arbetsutskott skulle återkomma med förslag om hur nämnderna under våren ska kunna lägga egna budgetförslag enligt kommunallagen. Inga andra yrkanden om ekonomiska ramar för nämnderna, inget yrkande om alternativ process. V:s enda yrkande var alltså ett slag i luften, eftersom V-förslaget tillgodosågs i majoritetens förslag till beslut.
Olsson ägnar sig åt skuggboxning. Denna uppvisning är en ”parodi på oppositionspolitik”, för att låna och modifiera en formulering från ett av Olssons uttalanden.

Hämtat från bloggen: Olsson betalar av Mats Olsson

Budget i Lund: Parodi på demokrati
Med två dagars varsel, som ett plötsligt uppdykande extra ärende på kommunstyrelsen, har Lund budgetprocess inför 2018 förändrats i grunden och i vitala delar avskaffats.

Istället för en normal budgethantering under våren 2017 får nämnderna i september 2016 ett i all hast hopsnickrat ”scenario för effektiviseringsbehov inför budget 2018”. Detta är inte kommunstyrelsens ramförslag, som alltså inte kommer att finnas, utan en panikprognos förorsakad av några mer eller mindre trovärdiga hot mot kommunens ekonomi som hopat sig under sommaren. Det tresidiga dokumentet (varav en och en halv sida text) innehåller ingen analys av kommunens ekonomi, men väl några ”om” som ”kan innebära” försämrad finansiering.

Nämndernas beredning och yttrande till budgeten har ersatts av en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018 inträder samt en ”strategiprocess” och senare ”dialogmöten” utan nämndshandlingar och beslut.

Därmed upphävs nämndernas rätt att lägga budgetförslag enlig 8 kap. 7§ i kommunallagen. Där sägs att kommunstyrelsen ”bestämmer när övriga nämnder senast skall lämna in sina särskilda budgetförslag”, inte att kommunstyrelsen ska upphäva denna rätt.

Förutom att denna ”budgetprocess” är en parodi på kommunal demokrati är den ekonomiskt ytterst oansvarigt, inte minst mot bakgrund av den extrema ryckigheten i prognoserna under senare år: Prognostiserade underskott i hundramiljonersklassen förbyts på några månader i överskott genom nya skatteprognoser, befolkningsförändringar och/eller politiska beslut i riksdagen.

Men ledningen för Lunds kommun är fast besluten att istället för en normal och laglig budgetprocess hamra in nedskärningsbudskapet i organisationen. Den som vågar protestera avfärdas som oansvarig.

Alla nämnderna hotas med nedskärningar på mellan som lägst 3 procent och högst 7 procent. Därmed har Socialdemokraterna och Miljöpartiet vida överträffat den borgerlighet de var så måna om att kritisera i åtta år.

De borgerliga nedskärningarna, med i genomsnitt en procent om året, var visserligen ihärdiga, men var och en av dem framstår som en mild västanfläkt gentemot de neddragningar som nu S och MP tar initiativ till.

Lärarupproret griper omkring sig

Polhemsskolan var först, Malmö Latin följde och nu reser sig lärarna på Lerbäck mot den godtyckliga uppdelningen av lärarna i ett A- och ett B-lag.
   Deras förespråkare är Tomas Antonsson, lärare i SO och musik samt lokalombud för LR, Johanna Körner-Berglund, förste lärare i musik och engelska 4-9, och Mikael Garmer, lärare i idrott och hälsa F-9.
   VB citerar: ”Som anställd förväntas den enskilde läraren fylla i en intresseanmälan där man ska motivera varför just hen skall få ta del av det tillfälliga lönepåslaget.
   För den som inte kommer ifråga för lärarlönelyftet, vilket på ett ungefär är två tredjedelar av Lunds kommuns lärare, innebär ovanstående förödmjukelsen i att vackert ha fått stå med mössan i hand och se sig omsprungen av sina kollegor…
   Reformen kommer i bästa fall ge några lärare ett tillfälligt lönepåslag med kostnaden att lämna de lärare som blir utan, vilket kommer att vara det stora flertalet, med ytterligare känslor av otillräcklighet och dålig uppskattning för det arbete som utförs. Ett allt tydligare A- och B-lag stakas fram...
   De lärare som trots allt väljer att stanna kvar i kommunen kommer att tvingas till ytterligare merarbete i inskolningen av ny personal.”
SDS 13/9
.
 

 
Ju fler friskolor desto sämre kunskaper (Skolverkets statistik)
”På skolverkets hemsida kan man studera resultatet för svenska elevers kunskap i matematik, läsförståelse och naturkunskap jämfört med årskamrater i 65 länder. Som alla vet vid det här laget är resultatet katastrofalt, de svenska 15-åringarnas kunskaper dyker som en skvadron nedskjutna Messerschmitts. Denna skrämmande nedåtgående kurva kan jämföras med ökningen av antalet elever på friskolorna: den går uppåt som en Spitfire lyfter från en startbana i södra England.”
Peter Kadhammar, AB 14/9.
 

Konsthallsutredningen: en potemkinkuliss? av Bengt Hall

Nu ligger utredningen om konsthallens framtid på bordet. Uppdraget från kultur- och fritidsnämnden var inte att utvärdera utställningarnas innehåll eller kvalitet. Just det som kritiken mest handlat om dvs om svårbegripliga och ointressanta utställningar, bristen på variation i utbudet, bristen på pedagogik och presentation och tomma väggar. Nu handlar utredningen om ytan och hur man ska kunna locka fler in i det oftast öde konsthallsrummet. Uppdraget var att studera hur konsthallen kan bli bättre som mötesplats, hur man kan samarbeta med andra aktörer, caféverksamheten, extern finansiering mm.
   Många som tidigare besökt konsthallen, tar nu vägarna förbi. Ointresset är påtagligt. Samtidigt redovisas, märkligt nog, högt besöksantal. Dock har besöksantalet nästan halverats från början av 2000-talet till idag. Konsthallen är ändå den konsthall i Sverige som har näst flest besökare per invånare. Frågan är hur besöksantalet beräknas. Vi är många som ofta reflekterat över motsatsen. Dvs att det oftast är väldigt tomt med besökare i lokalerna. (Förutom tomt på väggarna). Kanske kan en föreslagen fördjupad studie av vem som besöker konsthallen och de som inte besöker konsthallen räta ut frågetecknen.
   Konsthallens verksamhetsuppdrag från 2012 innehåller en rad klyschor. Det ska vara ”en av landets främsta konsthallar”. ”Samtidskonst ur ett internationellt, nationellt och regionalt perspektiv ska visas”. När visades måleri av samtida konstnärer? Var finns det regionala perspektivet? Det pedagogiska arbetet ska präglas av ”nytänkande och experimentlusta”. Varenda utställning följer samma mall: ingen eller minimal presentation på plats. En mestadels svårbegriplig katalog får man med sig för att begripa det man sett. Nytänkandet väntar vi på. Utredningen pekar på att konsthallens gällande uppdrag inte följts upp, att kriterier och nyckeltal saknas, och att verksamhetsuppdraget från kommunen är otydligt. Det är allvarlig kritik.
   Utredningen föreslår att man bör öppna kontakten med restaurangen vägg i vägg, utveckla samarbetet med andra intressenter i Lund, ex universitetet, förbättra kommunikation med omvärlden, öppna café och bokförsäljning i lokalen och för andra verksamheter. Det kan nog de flesta hålla med om. Utredningen föreslår också att bättre synliggöra konsthallen t ex med en ny skylt med öppettider. Det behövs. Däremot är jag skeptisk till tillbyggnad mot Mårtenstorget. Det kan förstöra arkitekt Anshelms vackra fasad. Det finns andra förslag i utredningen som jag är tveksam till, nattklubbsverksamhet till exempel. Men fortfarande handlar det om innehållet. Till vad ska konsthallen användas? Vad är huvuduppdraget och hur har det genomförts och hur bör det se ut i framtiden?
   För Thomas Millroth (SDS 6/9) handlar konsthallsproblematiken om att politiker och kulturledning vill styra mer i detalj och försvaga konsthallschefens ställning. Det är nys. Istället handlar det om en växande kritik mot det som under en längre tid visats i konsthallen och att alltför många människor valt bort sina besök i Lunds vackra konsthallsbyggnad på Mårtenstorget. Det handlar om innehållet!
Bengt Hall, medlem i Lunds Konsthalls Vänner

Edward Snowden, makten och yttrandefriheten
av Gunnar Stensson

President Barack Obama bör benåda Edward Snowden som avslöjat amerikanska och brittiska makthavares olagliga spioneri mot miljontals människor, inte minst med tanke på den mörka framtid som hotar yttrandefrihet och rättvisa i USA och världen efter Obamas avgång.

Edward Snowden avslöjade hur USA:s och Storbritanniens regeringars brott mot lagen. Avslöjandet av förbrytelserna var olagligt. Edward Snowden tvingades i exil till Ryssland. Situationen är grotesk.
   Edward Snowden bör betraktas som en hjälte, inte en förrädare, kräver Amnesty International och andra organisationer i en världsomspännande kampanj för att president Obama ska benåda honom.  

Pentagonrapporten blev en sensation när den publicerades 1971. Världen fick veta hur den amerikanska regeringen vilselett opinionen hemma och ute. Den fick världshistorisk betydelse och bidrog till att USA lämnade Vietnam.

Nixon skydde inga medel i sina försök att tysta och straffa Daniel Ellsberg som satte sitt liv på spel genom att avslöja dokumenten.
   Nixons illegala avlyssningsmetoder och psykopatiska ljugande avslöjades kort därefter och han avskedades som president.

IB-affären exploderade i maj 1973. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade i Fib-Kulturfront den hemliga spionorganisationen IB som i samarbete med CIA systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer och motståndare till USA:s krig i Vietnam. Jan Guillou dömdes till ett års fängelse för spioneri. Han skildrar hela händelseförloppet i boken ”Om ordets makt och vanmakt”.

Det handlar om yttrandefrihet. Vi ser yttrandefriheten hyllas, som härom året i Paris. Samtidigt ser vi de makthavare, som mest högljutt hyllade den offentligt, i hemlighet undertrycka den, så snart den hotar deras intressen.
   Vi ser det hända just nu i det så kallade Liberala partiet, där etablissemanget kring Jan Björklund försöker tysta Birgitta Olsson.
   Vi ser det hända i de vinstjagande skolkoncerner som sätter munkavlar på sina anställda.
   Vi såg det hända när Veckobladet för något årtionde sedan tvingades lämna Vänsterpartiets lokalorganisation i Lund efter att i 30 år fungerat som dess debattorgan.

66 år i skolan 25. 1973-85: 1. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år av Den Gamle

Jag ska bli klassföreståndare. När slutet på vårterminen närmar sig bjuds jag in till en klass i årskurs sex på Munkhätteskolan. Deras klassföreståndare presenterar mig. Jag berättar lite om högstadiet de ska komma till och om mig själv.
   Sedan berättar klassföreståndaren om eleverna. Han är duktig men utåtagerande. Han är blyg och behöver stöd. Hon är trygg och pålitlig. Han förstår inte svenska så bra. Klassen är trevlig men blir lätt lite bråkig. Andan är god, men ibland förekommer tendenser till mobbning. Då får man se upp. Jag gör ett par anteckningar.
   När höstterminen börjar ses vi igen. Jag ansvarar sedan för samma klass genom högstadiets tre läsår. Jag har många veckotimmar i samhällskunskap och historia.
   När klassen är klar med högstadiet berättar jag att jag till hösten ska bli föreståndare i en gymnasieklass på samhällsvetenskaplig linje. Många elever följer mig dit, kanske 15 stycken. Även de flesta som gör andra fortsätter jag att undervisa. Några få, kanske tre, fyra elever, slutar skolan efter nian. När klassen når studenten är vi vänner sedan sex år. Jag lärde känna dem i tolv-trettonårs-åldern. Nu är de arton, nitton. Jag börjar om med en ny sjua.
   Det är en genomförd metod på Heleneholmsskolan och Munkhätteskolan. Den har många fördelar. Den skapar tillit och trygghet.

Men 1985 kommer dråpslaget: i fortsättningen måste lärare anställas antingen på högstadiet eller på gymnasiet. Heleneholmsskolan blir enbart gymnasium. De lärare som i huvudsak varit anställda på högstadiet tvingas lämna skolan. Själv får jag stanna. Sorg och bitterhet bland mina kollegor. Elevernas trygga gång från sjuan till studenten stympas Jag protesterar i en understreckare i Sydsvenskan. Men fattade beslut, på regeringsnivå och kommunal nivå, kan inte rubbas. Däremot lyckas rektor de närmaste åren återanställa flera av de lärare som tvingats lämna skolan.
   Att undervisa på gymnasiet är lättare än att ha hand om grundskoleelever. Jag blir föreståndare i fina klasser i det gymnasiets estetiska program, musikklasser och teaterklasser. Men förlusten av högstadiet är obotlig.

Vårterminen 1974 ville FNL-gruppen i Lund genomföra en enhetsdemonstration 1 maj tillsammans med FIB-Kulturfront, VPK och KFML (som nog börjat kalla sig SKP just då). Från februari till slutet av april hade vi möten i bibliotekets studierum. VPK företräddes av Gunnar Sandin som jag för första gången lärde känna. Stämningen var tidvis hård. Debatten spretade, men det var en maktkamp. Gunnar Sandin var i minoritet. Han blev andfådd och jag minns att jag oroade mig för hans hälsa. På det sista mötet kom VPK:s ordförande Lars Bengtsson och meddelade att VPK skulle genomföra en egen partidemonstration. Jag uppfattade det som en seger för SKP:arna som fick med sig både FNL-gruppen och FIB, som hade en högkonjunktur efter IB-affären. Det var med blandade känslor jag talade på demonstrationen.
   Striden inom FNL-grupperna skärptes. Motståndet växte mot den maoistiska linje som ville flytta solidariteten från Vietnam till Kampuchea.
   Majoriteten i Lunds FNL-grupp ville fortsätta att stödja Vietnam. Vi hade uppdraget att samla information från Vietnams nyhetsbyrå. Materialet sändes från ambassaden i form av långa telexrullar som vi redigerade och gav ut i en publikation som kallades ”Telex från Vietnam” och distribuerades till FNL-grupperna. Det var ett tidskrävande arbete.
   I augusti fick jag en skarp artikel publicerad i Aftonbladet. Därmed var konflikten inom FNL-grupperna öppen. De båda falangernas frontfigurer var Sara Lidman och Jan Myrdal.

Demonstrationsmönstret hade institutionaliserats i Lund. 20 augusti demonstrerade vi mot satellitregimen i Tjeckoslovakien. 11 september följde demonstrationen mot Pinochet-regimen i Chile. I oktober genomfördes Vietnamveckan med flera offentliga möten och en demonstration. Därtill kom de aktioner som orsakades av aktuella händelser.
   Flera nya solidaritetsgrupper verkade. Befrielsekamp pågick på alla kontinenter, i Latinamerika, Afrika, Asien och inte minst i Europa.  Vi kämpade mot militärdiktaturen i Grekland. Spaniens Franco-regim föll 1975. I Portugal genomfördes ”Nejlike-revolutionen” som ledde till att Angola, Moçambique och Guinea-Bissau befriades. Afrika-grupperna stödde kampen mot apartheid i Sydafrika, Namibia och Rhodesia. Palestinas befrielse från israelisk ockupation var ett krav från en allt starkare opinion. I Iran växte motståndet mot schahen. Universitetet blev snabbt internationaliserat genom studenter från Latinamerika, Afrika och Asien.

Den vackra våren 1974 såg vi Truffauts film ”Jules et Jim”. Vi adopterade en föräldralös flicka från ett barnhem i Korea samma höst. Karin hade under året haft ett framträdande med Werup-Sjöström-gruppen i den fullsatta domkyrkan.

2016-09-08

1 september av Karin S

Den trötta busken
viftar höstslött med vinden.
Löv! Tyng mig inte!

Lund är inte Malmö av Gunnar Stensson

Daniel Pettersson, Anders Almgrens politiska sekreterare, flyttar till Uppsala där han fått jobbet som stabschef för socialdemokraterna i Uppsala läns landsting.
   Det är två år sedan S, V, MP och F! arrangerade den av DV finansierade Maktskiftesfestivalen på Gröningen i stadsparken.
   Daniel Petterssons insatser för att få evenemanget i hamn var intelligenta och kreativa. Han var en rolig samarbetspartner.
   Men Lund är inte Malmö. På Malmö-festivalen för ett par veckor sedan samlades 20 000 för att lyssna på Silvana Imam. I Lund kom knappt tusen. Studenterna ägnade väl terminsstarten åt trams och fylla bakom nationernas lyckta dörrar.
   Anders Almgren saknar säkert Daniel Pettersson. Det gör vi med.

Nato-utredningen av Gunnar Stensson

Det är mycket enkelt. Inget hot mot Sverige föreligger. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle inte göra oss säkrare eller militärt starkare. Däremot skulle det låsa våra ställningstaganden. Det skulle binda Sverige vid försvarsalliansens beslut. Det skulle provocera Ryssland att stärka sin beredskap. Att Sverige står utanför Nato utgör ett mått av osäkerhet.
   Detta mått av osäkerhet innebär handlingsfrihet för svensk utrikes- och försvarspolitik. Den handlingsfriheten måste vi bevara. Nej till Nato-medlemskap!

Lund Comedy Festival och vi på Klorran
av Gunnar Stensson

Sara Martelius skriver i gratistidningen Hallå:
”Måns slår huvudet på spiken efter att gensvaret uteblivit på hans fråga om någon från publiken är från ”Klorran” (Klostergården): ”Nej, biljetterna är ju ganska dyra”.
   Man kan tänka sig publikens självgoda flabb.
   Sara önskar att vi skulle få ta del av något ur evenemanget gratis. Men vi skulle nog ändå inte trivas i Måns unkna lilla bubbla.

USA 1941 och 2016 av Gunnar Stensson

James Ellroy, Perfidia, Modernista 2016
Perfidia är ett begrepp som betyder trolöshet, förrädiskhet, falskhet. Det är också en låt som Glenn Millers orkester spelade på 1940-talet. 
   Ellroys roman skildrar Los Angeles vid tiden för det japanska anfallet mot Pearl Harbour i december 1941. USA hamnar i krig. En orgie av upphetsning, hat, rasförföljelse och vinningslystnad följer. Nationalistiska, nazistiska, antisemitiska och fascistiska organisationer mördar medlemmar ur den stora japanska minoriteten. Polis och gangstergäng samarbetar med korrumperade politiker för att berika sig på japanernas bekostnad. Aningslösa filmstjärnor förlorar sig i knark, alkohol, sex och lyx. Armén värvar frivilliga. Japanska ubåtar gör strandhugg längs Kaliforniens stränder. Rättslösa mexikanska gästarbetare slavar i plantagerna.
   Ellroys blixtsnabba språk kräver intensiv uppmärksamhet av läsaren. En rad kända personer är inblandade som filmbolaget Columbias chef Harry Cohn, FBI-chefen J Edgar Hoover, Mussolinianhängaren Joseph Kennedy, far till den unge John F Kennedy, Eleanor Roosevelt och filmstjärnor som Bette Davis, Bob Hope, Gloria Swansson och sångaren Paul Robesson.
   En drivande roll har den sympatiske psykopaten överkonstapel Dudley Smith som påverkad av droger och alkohol under juldagarna både hinner bli Bette Davis älskare och ta livet av ett stort antal personer. Själv fäste jag mig vid den tuffa 21-åringen Kay Lake som för dagbok för att begripa vad som händer.
   Själv var jag i Skåne vid den tid då romanen utspelar sig och fick en ubåt som sprängde ett lastfartyg i julklapp.
   Ellroy har skrivit en historisk roman. Men han har skrivit den nu. Nu när Donald Trump och Hillary Clinton står mitt i sin groteska valkamp, när amerikansk polis varje vecka skjuter en eller flera svarta, när organisationen ”Black lives matter” växer sig stark, när 500 mord begåtts enbart i Chicago i år (SDS 8/9), när vapenlobbyn dominerar politiken, när hemmafruar och skolpojkar bär revolvrar, när den enda procenten äger halva förmögenheten.
   Perfidia handlar självklart om dagens USA.

Tre svenska delegater på Women’s Boat to Gaza


 
PRESSMEDDELANDE: 2016-09-06 16:46
På Women´s Boat to Gaza (WBG), som avseglar från Barcelona i nästa vecka (14/9), kommer tre svenska människorättsaktivister finnas ombord på de olika etapperna:
 • Malin Björk
 • Paulina de los Reyes
 • Jeannette Escanilla

Malin Björk arbetar sedan 2014 som Europaparlamentariker för Vänsterpartiet. Kvinnors och flyktingars rättigheter hör till hennes främsta politiska frågor. Tidigare har Malin bland annat arbetat för intresseorganisationen European Women´s Lobby. Hon är också en stark förkämpe för HBTQ-frågor.

Paulina de los Reyes
är professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och ordförande för Svenska Föreningen för genusvetenskap. Hennes huvudsakliga forskningsområden är postkolonial feminism, kritisk rasteori och arbetslivsstudier. Som före detta politisk flykting undan den chilenska diktaturen, har Paulina lång erfarenhet av solidaritetsarbete och MR-aktivism:
   - Efter nio år av belägring är det viktigare än någonsin att visa vår solidaritet med folket på Gazaremsan och att sätta press för att få ett slut på den omänskliga blockad som gett så mycket lidande åt befolkningen. Som forskare vet jag hur särskilt sårbara kvinnor är under krigsförhållanden. Som aktivist har jag inspirerats av de palestinska kvinnornas förmåga att göra motstånd. Som människa kan jag inte förbli passiv när Gazaborna hålls instängda och isolerade.

Jeannatte Escanilla är ledamot (v) i Uppsala läns landstingsfullmäktige och vice ordförande i beredning för barn och unga. Hon är också första ersättare till Riksdagen. 2012 seglade hon med Ship to Gazas Estelle från Visby till Stockholm. Jeannette kommer att vara ombord under den sista sträckan fram till Gaza:
   - Jag är glad över möjligheten att segla med Women's Boat to Gaza. För mig är det viktigt att i handling få visa den internationella solidaritet som Gaza så väl behöver. Det är kvinnor och barn som drabbas allra värst av blockaden. Tillsammans kan vi bryta blockaden!
Women´s Boat to Gaza är den nya aktionen från Ship to Gaza och Freedom Flotilla. Såväl besättning, delegater, aktivister som media på de två båtarna består av kvinnor från världens alla hörn. Båtarna avseglar från Barcelona 14 september och beräknas anlöpa Gaza några veckor senare.

Då började den globala uppvärmningen
av Gunnar Stensson



Andreas Malm
Fossil Capital – the rise of steam power and the roots of global warming.
Verso 2015

Jag minns en föreläsning av Andreas Malm i Smålands nation för några år sedan. Hans bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” hade just kommit ut. Den slitna föreläsningssalen, som jag själv använt på 1970-talet, var proppfull. Det var i samband med det fasansfulla klimatfiaskot i Köpenhamn. Föreläsningen var lysande.
   Naomi Klein hänvisar till Andreas Malm som internationellt respekterad auktoritet i sin bok ”Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet”. I Lund är han utanför vänsterkretsarna mindre känd, även om  John Weman ägnade honom en insiktsfull recension i Sydsvenskan 30 mars i år.
   Fossil Capital är ett lysande exempel på ekonomisk historia.
   Vi är alla indoktrinerade i föreställningen om den tekniska utvecklingen som en rationell och god kraft bortom mänsklig kontroll, en oberoende kraft som  inte  kunde utvecklats på annat sätt än så som den faktiskt har gjort.. Andreas Malm visar utvecklingen kunde ha blivit en annan.
   Vi har fått lära oss att Watts ångmaskin var industrialismens motor. Andreas Malm visar att vattenkraften på 1700-talet hade utgjort ett bättre alternativ, ett renare och mer ekonomiskt  alternativ.
   Varför kom då den förorenande, klimatfarliga, människoförtärande ångmaskinen att bli energivalet i det industriella föregångslandet Storbritannien?
   På grund av samhällsstrukturen, är svaret. För att utnyttja vattenkraften skulle man ha varit tvungen att förhandla och samarbeta. Men Storbritannien hade en kapitalistisk struktur som byggde på privat ägande, konkurrens och kamp om tillgångarna och utnyttjandet av en stor och växande allt mer utarmad arbetarklass. Ångmaskinen koncentrerade människorna i stora industristäder och gjorde dem beroende av fabriksägarna. Klimatföroreningarna drabbade arbetarna. London  fog är ett begrepp
   De fossila utsläppen från ångmaskinen innebar starten den klimatuppvärmning, som sedan fortsatt i 200 år och nu hotar mänskligheten med global katastrof. I intensifierad takt. Mellan 2010 och 2012 byggdes mer än dubbelt så mycket kolkraft som under  hela 1990talet.

Finns det någon väg ut?
Ja, säger Andreas Malm. Den tekniska utvecklingen är ingen predestinerad naturkraft. Vi bestämmer.
   Förnybar energi, sol, vind och vatten, är i grunden fri energi. Därmed  strider den mot principen om privat ägande. Den förnybara energin kräver samarbete.
   I december 2015 slöts det globala klimatavtalet i Paris. Det blir giltigt när 55 länder undertecknat det. Hittills har bara ett antal små nationer som Palestina och öländer som Maldiverna undertecknat det.
   Men härom dagen godkändes det av både USA och Kina, världens två största klimatförorenare. Det väcker hopp.
   Fortfarande står EU utanför. Perspektivlösheten och brutaliteten i många EU-nationer oroar.
   Andreas Malm arbetar på Humanekologiska institutionen i Lunds universitet, den institution som professor  Alf Hornborg gjort världskänd.
   Kanske kunde någon folkrörelse- eller partiorganisation arrangera en föreläsning som den i Smålands nation får sju år sedan. Eller starta en studiecirkel kring boken. Du måste hur som helst läsa den. Det är vi som behöver den, vi som inte tillhör den enda procenten och dess följe av dyrkande tillbedjare.

Ledande svenska politiker deltog i pro-Israel rally
av Bertil Egerö

Det har förvisso nämnts i Sydsvenskan och flera andra tidningar. Men någon kris inom de aktuella partierna har det inte lett till. Svenska politiker som deltar som talare i en starkt högervriden sionistisk organisations ”Pro-Israel Rally”.
   Göteborgs-Posten tog den 29 augusti in en artikel av Olle Katz, talesman för ”Judar för israelisk-palestinsk fred”. Där säger han bl.a.: ”När Ebba Busch Thor (KD) och Birgitta Ohlsson (L) går upp i talarstolen på Sionistiska Federationens möte söndagen 28 augusti ger de därmed sitt stöd till bosättningar som inte ens staten Israel officiellt stödjer…… Att tala på Sionistiska Federationens möte betyder att ni tar ställning för ett ’Stor-Israel’ där Palestina bit för bit införlivas med Israel, med tvång, med våld, utan respekt för äganderätt. Det innebär, som jag förstår, ett avståndstagande från tanken om en tvåstatslösning. Det är rimligt att fråga er om vilken fredsplan ni då har. Ett stöd för den mest aggressiva bosättarrörelsen betyder att ni tar avstånd från era partiers hittills förda politik vad gäller konflikten”.
Det är på ett sätt fascinerande att två allianspartiers ledande politiker så blatant bortser från den palestinska befolkningens rättigheter. Ändå säger de sig stå för den sedan mycket länge dödförklarade tvåstatslösningen. Olle Katz menar att högerorganisationer som Sionistiska Federationen är Israels verkliga dödgrävare. I vilket fall backar de upp den extrema politik som Netanhyau-regeringen för, och som får motståndet mot Israel att växa över hela världen.

Olle Katz’ artikel har också publicerats i SVT’s Opinion:”Riksdagsledamöter stöttar israeliska högerextremister”
   Varför väljer svenska riksdagspolitiker att manifestera tillsammans med högerextremistiska krafter för att stödja den israeliska extremhögerns krav på mer mark och fler bosättningar?
   En av arrangörerna, Sionistiska federationen i Sverige, är en avläggare till World Zionist Organisation som ger stora bidrag till de illegala bosättningarna, enligt en artikel i israeliska Haaretz.
   Scandinavian Pro-Israel Rally är ett möte avsett att mana till stöd för den israeliska regeringspolitik som under 20 års tid bedrivit ockupationspolitik och landgrabbing samt dödat tusentals oskyldiga vid krigen mot Gaza.
   Arrangörerna är företrädare för bosättarrörelsen och den israeliska bosättarpolitiken. Bland talarna finns Israels ambassadör men även Margareta Cederfelt och Mats Green (M), Andreas Carlson, (KD) och Mathias Sundin (FP). Innebär detta att de tar avstånd från moderpartiernas stöd för en tvåstatslösning?

Är riksdagspartierna medvetna om att flera av arrangörsgrupperna inte skiljer på vad som är Israel och vad som är ockuperat område.
   De är en del av en högerextrem rörelse med tydliga rasistiska inslag. Varför vill företrädare för etablerade riksdagspartier synas tillsammans med dem?
   Israels politik under premiärminister Netanyahu hotar grundvalen för landets existens som demokratisk stat och på längre sikt dess existens över huvud taget.

Förtrycket föder hat, stärker radikaliseringen bland palestinier och israeler samt minskar möjligheten till en varaktig fred. All diskussion om ockupation, bosättningar och blockad benämns av de så kallade pro-israelerna som antisemitism i avsikt att strypa samtalet.
   En allt starkare internationell opinion motsätter sig Israels illegala ockupationspolitik, de ständigt växande illegala bosättningarna och de dagliga trakasserier som palestinier utsätts för i sina egna samhällen, som exempelvis i Hebron.

Flera företag och fonder, som bevakningsföretaget G4S, har de senaste åren avslutat sitt engagemang i Israel då ett stöd för ockupationspolitiken inte är bra för affärerna. Välutbildade israeler packar flyttväskorna och tar sig till Europa och USA.
   "Vi judar som vill tro på en framtid för Israel, en framtid där demokratin sätts före religionen, en stat som bygger på grundläggande humanistiska värderingar, menar att deltagarna i Pro- Israel Rally i själva verket är Israels verkliga dödgrävare."
   Det är inte en grupp som värnar om den judiska statens överlevnad. Det är en stödgrupp för en politik som riskerar att radera ut Israel.

Anhängarna sätter etnicitet före demokrati
Vi som vill att världen skall vara en plats där människor kan leva i fred, trygghet i samhällen där mänskliga rättigheter respekteras måste bekämpa nationalism och rasism i alla dess former.
   Den religiösa och politiska fundamentalismen är livsfarlig för oss alla och hotar den demokrati vi vunnit. En demokrati som kan visa sig skörare än vi tror.
Vägen framåt för Israel och den enda lösningen för att behålla en judisk stat är en tvåstatslösning, baserad på de gränser som gällde före ockupationen 1967. 
   Två demokratiska stater måste samverka och bygga upp trygghet på detta lilla område (i storlek som Småland). En dialog som fokuserar på mänskliga rättigheter i stället för hat är nödvändig för att nå målet. En sådan lösning skulle kunna vända utvecklingen i hela regionen.
   Det vi behöver minst av allt är extrema pro-israeler som ytterligare stärker hat, antisemitism och islamofobi.
   Varför stöttar svenska riksdagsledamöter dessa extrema krafter?
Olle Katz, Talesperson för JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred
Se http://www.svt.se/opinion/article3323865.svt
 

 
Den internationella BDS-rörelsen – bojkott, desinvestment, sanctioner – mot staten Israel växer sig allt starkare runt om i världen. Medvetna akademikerorganisationer ansluter sig och avbryter samarbeten med israeliska universitet. I Sydafrika med dess erfarenhet av apartheid är rörelsen mycket stark.
   När ska de liberala judarna i Israel själva på allvar börja ta upp kampen mot den destruktiva politik dess ’demokratiska’ regering för? Och de judiska församlingarna i diasporan?

66 år i skolan 24. 1969-73: 5. Heleneholmsskolan
av Den Gamle

Varför vållade USA:s julbombningar mot Hanoi sådan indignation?
   1972 var ett brytningsår i världspolitiken, i svensk politik och för den svenska Vietnam-rörelsen. President Nixon besökte Kina i februari. Kinas stöd till Vietnam minskade, samtidigt som konflikten med Sovjetunionen ledde till gränssammanstötningar. Sovjetiskt bistånd till Vietnam försvårades. Nixon fick fria händer att trappa upp kriget och bombningarna som riktades mot Vietnams dammar intensifierades.
   Studierektorn på Heleneholmsskolan arrangerade en debatt mellan mig och en kollega som företrädde Demokratisk Allians, organisationen som stödde Saigonregimen, hade anlagt brand i FNL-rörelsens kontor på Dalagatan i Stockholm och senare förknippades med Palme-mordet. Jag vann lätt eftersom jag kunde stödja mina argument på Pentagon-rapporten som just tryckts på svenska. Den USA-sympatiserande Kvällsposten skrev att debatten var oavgjord.
   Inte bara Nixon utan också DFFG:s ledning besökte Kina. De utarbetade ett studiematerial om den sovjetiska ”socialimperialismen” och kallade till kongress i Eskilstuna i juni. Jag reste dit som delegat för Lunds FNL-grupp.  Hundratals FNL:are samlades från hela Sverige.
   Kongressen inleddes med gruppdiskussioner, ledda av kfml:s aktivister från Stockholm. Ordförande i min grupp var en kvinna som hette Diamant. Så kunde kongressens beslut styras. Avvikelser tolererades inte. Orminge FNL-grupp uteslöts om varnande exempel.
   Jag var upprörd och orolig över vad jag upplevde som ett avsteg från solidariteten med Vietnam och det hårda tonläget.
   Vietnam dominerade människors medvetande i samhället och skolan, när julbombningarna mot Hanoi inleddes. Palmes fördömande uttryckte vad många kände.

I maj 1973 avslöjade JanGuillou och Peter Bratt i FIB-Kulturfront att socialdemokratins och statens spionorganisation IB systematiskt registrerade medlemmar i vänsterorganisationer, inte minst FNL-grupperna. Själv blev jag oerhört indignerad och hoppades att jag blivit registrerad. Regeringens och Palmes förnekanden framstod snart som uppenbara lögner. I september framträdde Jan Guillou i AF:s stora sal, inte för att någon väntade nya avslöjanden utan för att han var publikdragande. När han arresterades i Peter Larssons studentrum av SÄPO:s Kling och Klang bekräftades misstron mot Palme för minst ett år framåt.
   Den 11 september mördade Augusto Pinochet, stödd av USA, Chiles demokratiskt valde president Allende och tiotusentals andra. En fascistregim tog över makten. FNL-gruppen arrangerade ett opinionsmöte i Svaneskolans aula som fylldes till bristningsgränsen. Paul M Sweezy och Paul A Baran från Monthly Review, den ledande marxistiska tidskriften i USA, var där och gjorde ett kort uttalande. Lena Granhagen framträdde med sånger.

Åter till skolan. Allt detta påverkade förstås min undervisning.
   Heleneholms högstadium hade sex paralleller och drygt 30 elever i varje klass. Under mina första år prövades en undervisningsmodell i de samhällsorienterande ämnena som syftade till att kompensera bristen på lärare.
   Alla klasser i en årskurs läste samtidigt samma arbetsområde, till exempel Kina. En eller ett par lärare hade huvudansvar och utarbetade presentation, arbetsuppgifter och skriftliga prov. Klasserna indelades i två avdelningar med tre klasser i varje. Ett arbetsområde inleddes med introduktion i aulan inför respektive avdelning, drygt 90 elever. De satt sedan i angränsande klassrum och löste arbetsuppgifterna under kanske tre veckor. I varje klassrum fanns en lärare. En elevassistent rörde sig mellan klassrummen. Arbetsområdet avslutades med ett prov. Den som utformat arbetsområdet rättade samtliga skrivningar och satte betyg som fördelades enligt skalan 1 till 5.
   Arbetsmetoden varierades en del de två, tre år den tillämpades. Den förutsatte ett nära samarbete inom lärarlaget. Elevernas studier liksom slutprovet bestod mest i att skriva svar på stencilerade frågor. Betygssättningen vid terminens slut utförde lärarna gemensamt.
   Det gick åt en massa stenciler för arbetsuppgifterna. Vi hade en sekreterare, kvinnlig, trevlig, effektiv, som skrev ut och mångfaldigade materialet. Arbetsmodellen var mekanisk. Men den befrämjade samarbete mellan lärarna och nya lärare snabbt kom in i rutinerna. Betygen uppfattades som rättvisa eftersom de kunde dokumenteras.

Karins utbildning till dramapedagog vid Lunds universitet berättigade oss till studentbostad i Ulrikedal, men 1973 flyttade vi till Klostergården. En sommarvecka drog vi våra tillhörigheter på en kärra till Blidvädersvägen. Området var nybyggt och gårdar och park fortfarande ganska ödsliga. Sara flyttade till Klostergårdsskolan. Martin fick gå kvar i Järnåkra.
   Dramapedagogutbildningen var stimulerande. Bland kurskamraterna fanns Ronny Danielsson och andra som senare blev betydelsefulla inom teatern. Tillsammans med Carina Borg, tidigare dansare i Cullbergbaletten, gjorde Karin ett specialarbete på St Lars som ledde till den teater- och kulturverksamhet bland patienterna som hon fortsatte med så länge de fanns kvar i Sankt Lars.

2016-09-01

Demonstration mot CETA och TTIP


 
Kom till Gustav Adolfs Torg i Malmö den 17 september kl. 13:00 – 15:00 för att lära dig allt om och manifestera mot TTIP och CETA som hotar vår demokrati.
   Klicka här för mer information och OSA: https://www.facebook.com/events/923538311107311/

En man... av Karin S

En man som är född i Serbien
har torkat golvet. Snart ses vi igen.
Förhoppningsvis. Han var en fröjd
och gjorde mig så glad och nöjd
Förbjöd mig att gå innan golvet torkat,
att inte lyda hade vart korkat.
Jag hoppas snart vi ses igen,
Tack! Stränge vän från Serbien.

Kommentarer från bloggen

Förra veckans artikel "Om avlidna partiledare av Ann Schlyter" har fått kommentarer på bloggen. Eftersom inte alla tar del av VB i bloggform så återger vi dom här också.
red
 


Jag blev förvånad över vad Ann Schlyter skrev om C-H:s inställning i namnfrågan. Jag satt i Partistyrelsen efter 1987 och var med i den grupp som vid periodens sista Partistyrelsemöte förberedde Partistyrelsens beslut i frågan. Gruppen bestod av Lars Werner, Kenneth Kvist, C-H och tre mer vanliga ledamöter två kvinnor och jag själv.
   C-H var i våra diskussioner tydlig i uppfattningen att vi inte kunde fortsätta att ha "kommunist" med i namnet. Han hade också som jag tyckte två intressanta synpunkter. Den första var litet mer på skoj och den andra mer seriös. Han tyckte att VPK var inarbetat och att kanske Vänsterpartiet kamraterna kunde vara ett alternativ..Mer seriöst ansåg han att den viktigaste och svåraste frågan inte handlade om att ha kvar ordet kommunist i namnet eller ej. Den handlade i stället om vi borde lägga ner partiet eller ej för att öppna upp för en ny vänsterrörelse. Denna fråga drev han dock inte vare sig i Partistyrelsen eller på kongressen.
Anders Meuller
 


Skönt att få min bild av CH modifierad. Jag visste inte att han också brottades med tankar på att satsa på en ny rörelse för att slippa ballasten från det gamla kommunistpartiet. Med det är motsägelsefullt, för i den kommitté kongressen utsåg gjorde han mig mycket besviken genom att argumentera för bevarande av k-et. Och det var flera med honom. Jag minns det väl, för jag förlorade behärskningen och skrek att nån gång får ni väl ändå ge er! Det blev ju majoritet i kommittén för slopande, men jag skämdes för att jag inte lungt och sakligt hade argumenterat som en " riktig" politiker.
Ann

Aktuella on dits av Lucifer

Värnplikten. Det är tal om att åter införa en allmän värnplikt. Mårten Roslund, språkrör för Grön Ungdom (Mp), och Joar Forsell, ordförande i Liberala ungdomsförbundet, skriver tillsammans ” Värnplikten kränker individens frihet” och är upprörda. Ja, det trodde jag var själva principen för en plikt. Är det återigen det myckna curlandet som ligger bakom attityden?

Per T. Ohlsson är tillbaka. Efter en tids uppehåll, är den kände publicisten åter på banan. När han överblickar de politiska partiernas situation har han inte att kritiskt ord att säga om sju av de åtta partierna. Vänsterpartiet däremot lyfts fram för sin förkärlek för ”den destruktiva förmögenhetsskatten” och dess ”reflexmässiga klasskampsretorik”. Jag tror vi kan räkna med nya okvädingsord i höst i Per T:s mångåriga kamp mot Ondskan inom Vänsterpartiet.

Aftonbladets regeringsfjäsk. AB:s .ledarskribent Ingvar Persson hyllar fjäskandet för USA. Vicepresident Biden har besökt Stockholm och vi får veta att ”Bidens besök visar Sveriges betydelse”. Biden var här för att tala om vikten av att Sverige på ett eller annat sätt stoppar Rysslands nya gasledning i Östersjön. En gång i tiden, säg under Vietnamåren, var Aftonbladet en självständig socialdemokratisk röst. Numera anstränger man sig tills man kräks för att hylla försvarsminister Hultqvist som i realiteten formar den tyngre svenska utrikespolitiken och regeringens uppslutning vid USA:s sida. I september nästa år är det dags för den stora militära övningen Aurora 17 när vi ska välkomna Nato-trupper på svensk mark, Värdlandsavtalet gäller!

Opinionsläget. När detta skrivs har det just kommit en ny undersökning av partisympatierna. Det är som vanligt löjligt små förändringar. Störst framgång har Centern som går fram med 0.9 procentenheter men det är allvarligt nog. Rimligen kan det inte handla om några sympatier för just Centerns poltik. Lyssna till ett anförande av Annie Lööf! Hon har väl blivit bättre sen hon började, men fortfarande är hon som en maskin som låter klichéerna välla fram.
   Förklaringen till centerns framgångar måste vara de allmänborgerliga väljarnas rådvillhet. KDS har villat bort sig med egendomliga uttalanden, Liberalerna med Björklund inger inget förtroende, Moderaterna är på väg tillbaka till att bli ett högerparti vilket inte passar alla. Sverigedemokraterna behöver ytterligare några år för att normaliseras och bli ett alternativ. Då är Centern ett oförargligt och acceptabelt val och det kommer säkert att förstärkas.

Attityder till sex. Regeringen har aviserat en stor undersökning av hur Sveriges befolkning betraktar och praktiserar sex. Det var tjugo år sedan det sist undersöktes och förslaget har mötts av allmän uppskattning. Den enda kritik jag har sett kom i en ledare i Sydsvenskan. Det är en tidning som en gång benämndes ” den skånska häst och industriadelns hus- och stallorgan”, jag tror av Stig Ahlgren, därmed antydande tidningens reaktionära grundhållning. Det har väl förändrats, numera är ju alla liberala, men vi som minns hur tidningen behandlade Vietnamopinionen eller synen på Barsebäck gissar att det ligger kvar i tidningens DNA. Nu tycker Sydsvenskan att det finns anledning att fundera över regeringens motiv och ambitioner. ”Sannolikt kommer undersökningen att avslöja vad som i folkhälsoministerns ögon framstår som betydande brister i svenskarnas sexliv. Och vad gör regeringen då?” ”När politiker vill lägga sexlivet till rätta har en gräns överträtts. Tack för visat intresse, men nej tack”. Det är väl sådant man kallar kunskapsförakt, när man tycker et är fel att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig?

Framtidsgatan förverkligas i september! av Ulf N


Klostergatan som Framtidsgata
 
Som framgått av artiklar i bland annat Sydsvenskan kommer Lunds kommun genom Tekniska nämnden att under en vecka nu i september (16 – 23 sept.) satsa på ett evenemang för attraktivare stadsliv under rubriken ”Framtidsgatan”.

Hållbart resande
Lunds kommun deltar i Europeiska Trafikantveckan (på utrikiska: European Mobility Week), en europeiskt samordnad aktivitet som syftar till att underlätta och uppmuntra till hållbara resor och transporter. Trafikantveckan vill visa på hur en kan förändra vardagliga transporter i europeiska städer. Genom att stänga av gator för bilar till förmån för fotgängare, cyklister och kollektivtrafik skapas uppmärksamhet för att det går att skapa attraktiva och hållbara städer. Kommunen vill visa att det är möjligt att använda gaturummen till annat än motorfordonstrafik och bilparkering. Bangatan, Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan stängs under veckan av för biltrafik (endast behörig biltrafik tillåts). Närings- och föreningsliv har inbjudits att få tillgång till gatan för aktiviteter.
   Veckan är indelad i olika temadagar. Den inleds med Kollektivtrafikresenärens dag. Därefter följer Bilpoolens dag, Cyklistens dag, Bilfri dag. Veckan avslutas med Spårvägens dag den 23:e september.

Alternativ
Satsningen kan också ses som ett led i arbetet för att skapa större förståelse för restriktioner för biltrafiken i Lund och att konkret visa upp en positiv alternativ användning av gaturummet. ”Framtidsgatan” ska alltså inte betraktas som en test för att studera vilka konsekvenser det får för handel, trafik etc om en del gator stängs av.

Tyvärr bara tillfälligt
Lunds deltagande i den Europeiska Trafikantveckan har legat på sparlåga under den borgerliga majoriteten i kommunen. Senast ett något mer omfattande arrangemang genomfördes var under de två rödgröna mandatperiodera i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, och då under devisen ”I staden utan min bil!”
   Den 16 september 06.00 stängs de aktuella gatorna av för biltrafiken och kl. 09.00 tas ytorna i bruk av föreningsliv, myndigheter och företag, och ”Framtidsgatan” är alltså förverkligad i Lund i september, men tyvärr bara tillfälligt. Än så länge.

NOT: Om evenemanget kan en läsa mera på kommunens hemsida:

Skolupproret av Gunnar Stensson

1. Prao-sveket i Lund
Lunds högstadielever blir utan prao nästa år, det har högstadieskolornas rektorer bestämt och politikerna i skolnämnderna accepterat. Ursula Savonius (L) protesterar. Det borde V-politikerna också göra.
   Lund driver med strömmen. Hälften av kommunerna i västra Skåne har lagt ner prao-verksamheten. De tog chansen när praon blev frivillig på 1990-talet.
   Yrkesprogram-utredningen föreslog 2015 att prao skulle göras obligatorisk igen. Dessutom borde eleverna kunna göra prao på gymnasiets yrkesprogram, som får allt färre elever.
   Att yrkesprogrammen tappar elever beror på att Jan Björklund drev igenom att de skulle förvandlas till en sorts B-program för elever som inte förväntades klara det riktiga gymnasiet. Vi fick A- och B-gymnasister liksom A- och B-lärare.
   Samtidigt har friskolekoncernernas yrkesprogram varit skandalöst dåliga och gett jättevinster på nästan obefintlig undervisning. De anställda har haft munkavle för att förhindra insyn. Först idag kommer ett lagförslag för att ge dem yttrandefrihet.
   Sån är nyliberalismen, denna avart av kapitalismen. Det senaste exemplet är raseriet över Reepalus modesta förslag att vinsten på välfärdsföretag - och skolor - ska begränsas till 8 procent. ”Näringslivet rasar. Stora välfärdsbolag kan gå i konkurs.” Sydsvenskans ledarskribent Tobias Lindberg fungerar automatiskt som profitörernas megafon (SDS 1/9). Det är hans jobb.
   Tillbaka till praon. Kan den räddas? Emma Leijnse föreslår i SDS 31/8 att Lunds skolpolitiker ska göra en studieresa till Gävle där man har byggt upp en central bank för praoplatser för att effektivisera prao-arbetet. Så kan också Lund förnya och effektivisera prao-verksamheten i stället för att lägga ner den, säger hon.
   Prao och pryo har en lång historia i svensk grundskola. Den Gamle berättar på annan plats i dagens VB hur det kunde gå till 1972, för snart 50 år sedan.

2. Lärarflykten från Lund
Förr var det lätt att rekrytera lärare till Lunds skolor. Staden var attraktiv, eleverna kom från studievana hem, grundskolorna fungerade väl och i gymnasierna dominerade de teoretiska programmen. Lärare sökte sig till Lund även när lönen var dålig.
   Så är det inte längre. Nu flyr lärarna Lund i allt snabbare takt, till och med de som är bosatta i staden ger sig iväg. Lärarlönerna i Lund är extremt låga. Lund har lägst utbildningskostnad av de 25 största svenska kommunerna i Sverige. Vilket förstås gläder de effektiviserande allianspartierna. I decennier har de lockat giriga höginkomsttagare i Lund med låg skatt. Nu drabbas staden av konsekvenserna.
   Skolledarförbundet menar att ”underfinansieringen har ett pris i form av utbrända elever och medarbetare. I förlängningen kan Lund på grund av detta riskera en veritabel flykt av kompetent personal.”
   Länge har Lund profiterat på regionens andra kommuner. Mer än hälften av eleverna kommer från kommuner utanför Lund. De har fått bidra till utvecklingen av Lunds skolor samtidigt som deras egna skolor och gymnasier utarmats. Nu slår det bakut. Kommunerna betalar avgifter som bestämts utifrån de lågt budgeterade kostnader Lunds politiker beslutat. När den verkliga kostnaden sannolikt överstiger den budgeterade får Lunds kommun betala underskottet ur egen kassa. Äntligen gör då kranskommunerna en liten vinst, på Lunds bekostnad.

3. Den långa marschen mot en grundskola för alla.
Joakim Landahl ger i sin bok Politik och pedagogik. En biografi över Fridtjuv Berg, Lärarförlaget 2016, en fängslande skildring av de första decenniernas kamp för en demokratisk skola.
   Marschen började 1883 då folkskolläraren Fridtjuv Berg gav ut broschyren FOLKSKOLAN SÅSOM BOTTENSKOLA, pris 50 öre. Visst hade skärmytslingar utkämpats tidigare, men denna broschyr var signalen som inledde den kamp som fortsatte ända tills grundskolan slog igenom i mitten 1960-talet, åttio år senare.
   Broschyren inleds med meningen; ”En för alla samhällsklasser gemensam barndomsskola – den tanken är ej från igår, ej upprunnen i någon drömmares hjärna, den är 250 år gammal och stammar från ingen mindre än uppfostringslärans fader, Comenius.”
   Längre fram står det: ”Man har utgått från den föreställningen, att rikemans barn skola av samhället bjudas på en högre bildning samt att fattigmans barn skola av samma samhälle avspisas med en lägre. De överordnades barn skola, huru ock de är begåvade, på allmän bekostnad erbjudas till att själva bekläda överordnade poster. De underordnades åter skola, oafsedt deras av Gud givna art, från början utdanas i en riktning, som särskilt förbereder dem för underordnade platser i samhället.”

Skolsegregationen var institutionaliserad: läroverk med akademiska lärare för överklassens pojkar, flickskola för överklassens flickor och folkskola för folkets stora massa.
   Mina föräldrar levde på 1910-talet inom detta system. Ingen av dem gick i folkskola, de undervisades hemma, sedan började far i Jönköpings Högre Allmänna Läroverk och mor i flickskolan i Kristianstad. Till slut utbildades far på Lunds universitet.
   Själv gick jag mina första fyra år i folkskolan och de följande åtta på läroverket. I kvarteret intill låg flickskolan. En klasskamrat gjorde en flickskoleflicka med barn. Båda försvann. Jag vantrivdes intensivt.
   Fridtjuv Bergs namn såg jag ofta utan att känna hans betydelse. Han hörde till dem som startade Barnbiblioteket Saga på Svensk Lärartidnings förlag. Under mitt första sommarlov läste jag mina första riktiga böcker: Trojanska kriget (Iliaden redigerad av Fridtjuv Berg) och Robinson Kruse.
   Fridtjuv Berg ville bilda barnen även på deras fritid. En Saga-bok kostade på 1940-talet 2 kronor.

Joakim Landahls bok är en biografi som kan läsas som en roman.  Fridtjuv Berg var folkpartist men framträdde på bild i Social-Demokratens första maj-nummer 1895 vid sidan av Karl Marx under kampanjen för åttatimmarsdagen. Se det var en riktig folkpartist!
   Dagens Liberaler är enligt Per T Olsson ”Högskole-utbildade, medelålders stadsbor. Närmare hälften räknas till gruppen med de högsta inkomsterna.” (SDS 28/8)
   När den chauvinistiska högern arrangerade ett Bondetåg med 30 000 bönder och andra försvarsvänner den 6 februari 1914, valde Fridtjuv Berg att ansluta sig till Arbetartåget med 50 000 fredsvänner som protesterade. Han demonstrerade tre timmar.
   Under valrörelsen framträdde han inför 900 väljare på Grand i Lund. Han förnekade då att han hört till dem som ropat Leve republiken!
   Han var ecklesiastikminister och hade nyligen genomfört en kontroversiell, men framgångsrik, stavningsreform.
   I biografins förord skriver Joakim Landahl:
”I en tid av ökande klyftor mellan skolor är Bergs arbete med folkskolan som bottenskola av förnyat intresse. Dagens skolsystem är visserligen i formell mening sammanhållet, men i realiteten är segregationen stor och likheterna med 1800-talets klassuppdelade skolor är omöjlig att blunda för.”

66 år i skolan 23. 1969-73: 4. Heleneholmsskolan
av Den Gamle

Som springvikarie kunde jag själv bestämma vad jag skulle undervisa om. Det handlade om att ersätta lärare som sjukanmält sig samma dag. Rektorerna ville ha mig i klassrummet så fort som möjligt. Jag hade ett antal lektioner i huvudet, i synnerhet i historia och samhällskunskap – och kunskap om aktualiteter i svensk och internationell politik. Det gällde bara att anpassa dem till auditoriet, det var skillnad mellan klass 7 i en grundskola och andra ringen i ett gymnasium.

Men så fick jag ett sex veckors heltidsvikariat på Linnéskolan i Limhamn, en stor grundskola. Det var långt dit. Restiden blev ungefär en timme, med buss till Värnhemstorget och därifrån spårvagn ut till Limhamn.
   Jag vikarierade för Bernt Karlsland som var inkallad till militärtjänst. Han hade planerat allt. Jag skulle se till att hans klasser fick samma kunskaper som de skulle ha fått om han själv skött undervisningen. I en klass var han klassföreståndare och där tillkom administrativa uppgifter.
   Jag försökte. Jag måste skapa rimliga samarbetsförhållanden med fler än hundra elever i olika klasser, samtidigt som jag måste förhålla mig till en rektor, en studierektor och kollegor. Och efteråt redovisa uppdraget för Bernt Karlsland när han återvände.
   Redan elevernas Limhamns-dialekt var ibland svår att uppfatta.  Att upprätthålla ordningen kunde vara besvärligt. Vid ett tillfälle gav jag ett par uppstudsigt glada elever en särskild arbetsuppgift med ett absolut krav på genomförande. Det blev alldeles tyst i klassen och jag ägnade mig åt en annan elevgrupp. Då hände något. Klassen skrek och skrattade. De båda eleverna hade rymt ut genom fönstret, sprungit över ett platt tak och höll på att ta sig ner på skolgården via en stege.

Samma dag som jag avslutade vikariatet i Linnéskolan kom ett nödrop från Heleneholmsskolan. En gravid yrkesvalslärare hade fött sitt barn två månader för tidigt och lämnat skolan mitt under organiseringen av höstens pryo.
   När jag kom dit rådde kaos. I korridoren till yrkesvalslärarexpeditionen stod en kö på kanske femtio upphetsade 15-åringar som skulle tilldelas sina pryo-platser, vilka långt ifrån alltid stämde med deras val. På expeditionen satt Monica Roslund som hade den andra yrkesvalslärartjänsten. Yrkesvalslärarna hade en omfattande och rikt varierad tjänst. De gav råd till eleverna, skötte pryoverksamheten, hade undervisning i vanliga SO-ämnen kanske tolv timmar i veckan, deltog i elevvårdsmöten tillsammans med rektor, skolsköterska, föräldrar m fl och hade jour på måndagskvällarna, då föräldrar och elever kunde besöka expeditionen eller ringa dit.
   Fördelningen av pryoplatser innebar att jag genast fick direktkontakt med många elever. De närmaste två
veckorna besökte jag dem på arbetsplatserna. Många hade hamnat på Kockums. Det var de år då varvsnäringen blomstrade. Det fanns ett ljudbildband med optimistisk speakertext om Örestad, hela området mellan Malmö, Köpenhamn, Helsingör och Helsingborg, som skulle gå en lysande framtid till mötes tack vare varvsindustrin.
   Jag stod med en elevgrupp på en kolossal oljetankers däck och tittade ner i det väldiga lastrummet. En guide sa: ”Där kunde du ställa hela Lunds domkyrka utan att tornen skulle sticka upp.” Jag kände att Malmö var större än Lund.
   Sedan försvann efterfrågan på tankers i oljekrisen, Kockums producerade fartyg som genast skrotades och varvsnäringen blev nedlagd. Malmö kom på dekis.
   Men än så länge blomstrade staden, på samma sätt som jag hade upplevt Göteborg göra tio år tidigare. Pryoeleverna var fulla av optimism. För mig var yrkesvalslärarjobbet ett perfekt sätt att lära känna skolan.
   Vikariatet varade hela läsåret. Höstterminen 1972 blev jag anställd som SO-lärare. Två nyexaminerade syokonsulenter övertog yrkesrådgivningen. Eftersom skolan var försöks- och demonstrationsskola fick jag täta kontakter med mina tidigare lärare på lärarhögskolan. Nu skulle jag på allvar konfronteras med den svenska grundskolan vars utveckling varit så viktig för mig alltsedan Älghult fick sin enhetsskola femton år tidigare.

FNL-verksamheten följde nu ett fast mönster. Varje år arrangerades en Vietnam-vecka på våren och en på hösten. Då ordnade vi möten med kända författare, journalister och politiker i stadsbibliotekets hörsal och andra lokaler. Göran Sonnevi läste dikter utan att stamma. De begärde aldrig några honorar men ibland reseersättning. Varje Vietnamvecka genomfördes också en stor demonstration.
   FNL:s sånggrupp spelade en allt större roll. Det fanns nu en rad Vietnamsånger vid sidan av Befria Södern. Gruppen växte. Somliga medlemmar som Kaya Åhlander blev senare kända artister. Vi gjorde kabaréer och historiska program, ibland med vietnamesiska dokumentärfilmer. Karin ägnade det mesta av sin tid åt Giai Phong, som gruppen kallades.
   Så bombade USA Hanoi. Palme fördömde bombningarna och jämförde dem med bland annat Treblinka. Jag gick med FNL-märke i skolan. På skolavslutningsdagen kom Sara Lidman och talade i Ungdomens hus nära triangeln i Malmö. I Lund genomförde vi en mycket stor Vietnamdemonstration under juldagarna. En av mina kollegor i Heleneholm, moderat kommunfullmäktig i Lund, stod på trottoaren med plakatet Bomba Hanoi! Karin höll huvudtalet.