2017-01-19

Vinterkonsert

Helgeandskyrkan
Lördag 21 jan kl 17
Tornakören och Viktor Johansson

Change, eller? av Göran Persson

Dags att avsluta jullovet och börja ett nytt VB-år. Hög tid har jag hört någon säga, men till skillnad från kapitalismen så satsar VB på annat än ständig tillväxt.
   Att årets första nummer kommer ut samma dag som USA installerar en ny president skapar onekligen en möjlighet för en typiskt lundensikt lustifikation. Kommer tyvärr inte på någon riktigt bra.
   Förra gången USA installerade en ny president var Obamas ledande slagord Change. Det blev väl inte så mycket av detta som många hoppades. Den här gången verkar det vara läga att hoppas på ett gammalt talesätt:
Same, same but different.
   Med denna utveckling i världen och dessutom "Fattiglunds" desperata besparingsförslag så finns det onekligen en hel del att kommentera och analysera. Gör gärna det i VB.
   Välkomna att läsa och skriva Veckobladets 43:e årgång!

C och V

Vilka partier har stärkt sin ställning inom respektive block? Jo, de som inte drar sig för att diskutera SD:s huvudfrågor, flyktingpolitik och integration, men som gör det utifrån sina egna premisser, det ena med liberala förtecken, det andra med socialistiska.
Per T Ohlsson, SDS 8/1.

New Public Management – att tjäna på folket av Gunnar Stensson


 
1992 års kommunallag skulle främja avreglering och lokalt inflytande. Det blev 248 paragrafer i stället för 86 och detaljerad kontroll av verksamheten. I Uppsala tog höga tjänstemän och konsulter över och demokratiska processer avskaffades. Med individuell lönesättning och tystnadskultur tynar det professionella samarbetet.
   Vi ser dagligen detta ske både på skolområdet och inom vården. Höga ämbetsmän engagerar sig i privata affärer och entreprenadsystemet är tillbaka. Det kallas konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan.
   De offentliganställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen på 1800-talet. Det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare. Systemet saknar incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.
   New Public Management är helt enkelt en återgång till 1800-talets hierarkiska system med en överhet som tjänar på folket i stället för att tjäna det. Och med en förlamande byråkrati för att hålla det värsta fifflet i schack.
   Lars Nelander, med 36 års erfarenhet från Uppsala kommun, berättar hur det gick till i sin rapport När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public Management i Uppsala.
Läs den!

Cyberkriget slår till i Sälen av Lucifer

Än en gång: det händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande valrörelse hösten 2018.

Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.

Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.

The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”. Det är en exposé över de svenska och norska bidragen till USA:s massövervakning och en hyllning till de svenska FRA-teknikernas skicklighet. Sverige levererar sedan 2008, då utrikesminister Bildt fixade en överenskommelse mellan Sverige och USA, ett stort och rikt ryskt material som man kommer åt via den ryska datatrafiken genom Sverige.
   NYRB berättar om hur Sverige därmed bidrar med unika data om högprioriterat ryskt material om ledarskap och inrikespolitik. National Security Agency ser Sverige som en idealisk samarbetspartner i deras cyberkrigsprojekt Quantum genom att FRA anses ha hög teknisk kompetens. Ett delprojekt, operation Winterligbt går mycket långt:
   According to NSA documents, WINTERLIGHT was using a complex attack strategy to secretly implant a malware program on the targeted computer or network. The NSA’s malware would then divert any signals between those computers and the Internet through “rogue” high-speed surveillance servers, called “FoxAcid” servers, allowing the NSA to access in stealth almost any of the user’s personal data—and even to tamper with data traveling from one user to another.
   Att Sverige har ett mångårigt underrättelsesamarbete med USA är ingen nyhet och lite utbyte av nyheter om förband och fartygsrörelser i Östersjöområdet är inte mycket att bli upprörd över. Men numera handlar det om något annat: en överföring av mycket stora mängder råa data. Och vad mer: man bedriver också aktiv cyberkrigföring i samarbete: Man planterar in program (”malware”) hos motståndaren, program som sedan kan styras utifrån.

Destruktivt för Sveriges anseende
Löfven verkade stolt över FRA: s cyberwarfare, men vi andra borde bli rädda. Det återstår bara att hoppas att FRA:s bedrifter inte görs på regeringens initiativ utan är ett uttryck för militärers och teknikers yrkesskicklighet, djärvhet och omdömeslöshet. Det viktigaste i svensk utrikespolitik är självklart att skapa ett avspänt grannförhållande till Ryssland Det är den framgångsrika politiken som i huvudsak har följts sedan 1812 och den borde vi fortsätta med.
   När de baltiska staterna trots seriösa invändningar från rådgivare som tänkte längre släpptes in i Nato bäddade man för den nuvarande situationen. På svenska försvarsstaben jublade man, kanske för att det skulle leda till svensk Natoanslutning. Och visst, efter värdlandsavtalet med Sverige som bas kan Nato föra krig nära Ryssland. Mycket riktigt kan vi nu läsa om hur Sverige i en omfattande stabsövning med Nato i våras mobiliserade det svenska försvaret med hemvärn och civilförsvar, vad som nu finns kvar av det. Nog skulle det behövas en svensk försvarsdebatt som inte bara förs av de vanliga stridspittarna.

Häxjakt på gång
Inte oväntat har det i den upphetsade atmosfär som råder framkommit beskyllningar av McCarthykaraktär. I Sälen delades tydligen ut en uppsats utgiven av Utrikespolitiska institutet som beskyllde Aftonbladets kultursidor för att vara en rysk propagandacentral därför att tidningen har skrivit för mycket om de fascistiska strömningarna i Ukraina. Rysslands överordnade mål är att Sverige inte går med i Nato, har det fastslagits, och vi som var emot värdlandsavtalet och är Natomotståndare anses alltså vara villiga talesmän för Moskva. Allt går igen.

Per T.
Slutligen har vi noterat att Per T Ohlsson ska bli hedersdoktor inom Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet och det vill vi inte missunna honom. I den här spalten har han med hänvisning till hans ledarställning inom bombhögern ibland kallats Wing Commander Pete Olzen som från sin redaktörsstol på Segevång har lett attackvågorna mot målen i främre Östern.
   Men han har sina förtjänster. Han skriver mycket och ofta och det gäller inte alla journalister. Jag har inte läst hans bok ”Svensk politik” men den har ju blivit mycket uppskattad. Han har skrivit mycket läsvärda biografier över J.A. Gripenstedt och Herbert Felix, mannen med gurkorna i Eslöv, och sitt hedersdoktorat fick han med hänvisning till hans bidrag till modern historia.
   Vad som kan anföras emot honom är det råa och vulgära språkbruk han uppenbarligen anser vara på sin plats när han agiterar mot socialism i sina söndagskrönikor. Det är inte precis någon varsamhet med orden han visar och det kanske är något att tänka på när många nu talar om en onödig polarisering av den politiska debatten. Vänsterpartister brukar han kalla ”brun-röda” och Vänsterpartiet ”är en tummelplats för murkramare och nackskottsromantiker”.  Vänstersidan i svensk politik brukar ju anses använda hårda ord om våra motståndare, men vi kallar inte rutinmässigt Per T:s meningsfränder och stridskamrater för ”torterare” eller ”mördare”. Men kanske håller han på att sansa sig med stigande ålder och visdom.

Familistären i Guise av Ann Schlyter och Birgit Assarson

I norra Frankrike finns en plats där ett försök att upphäva motsättningen mellan arbete och kapital och att utveckla nya kollektiva levnadsformer pågick i över hundra år. August Strindberg var där i mitten av 1880-talet och beskriver det i såväl resebrev som i en novell (Samlade skrifter, volym 15 och 16).  Birgit Assarson och jag reste till Guise en solig dag i juli 2016 för att se vad som ännu finns kvar av denna ganska enastående anläggning.
   Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin.  Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
 

Bild: Ann Schlyter
 
Strindberg förväntade sig en stor, ful kasern för 1 200 arbetskarlar med hustrur och barn. Och vad fick han – och vi – se? Jo, en pampig huvudbyggnad och två flygelbyggnader med enkla ornament på gesimser, lister och fönsterinfattningar. De tre byggnaderna bildade en sträcka lika lång som Stockholms slotts norra fasad med flyglar (så när som på 5 meter), enligt den noggranne Strindberg. Det är verkligen imponerande. Inte minst när man kommer in på den stora innergården, täckt av ett tak av glas i en enorm träram.
   Vi får se lägenheter av olika storlek i huvudbyggnaden, alla utrustade med Godin-kaminer, stora fönster, högt i tak, och med ingång från loftgångar. Det var en bostadsstandard vida högre än andra arbetarbostäder.
   Eftersom Godin menade att kvinnorna skulle nå sin fulla potential som medborgare genom att arbeta utanför hemmet, fanns från början ingen spis i köken. Alla skulle äta i den gemensamma matsalen. Detta varade inte länge, på arbetarnas begäran installerades då gjutjärnsspisar i köken. Den gamla restaurationen användes mest av ogifta arbetare. Men den finns kvar, där äter vi vår lunch efter att också besökt Godins egen bostad i en av sidobyggnaderna och svalkat oss en stund på en bänk i teatersalongen.
   Familistären erbjöd inte bara bra och billiga bostäder. Godin inrättade konsumtionsföreningar och startade sjuk- och pensionskassor med demokratiskt valda styrelsen. För att ge arbetsmöjligheter för kvinnor förutom i centralköket, trädgården och grönsakslanden startade han också en maskinstickningsfabrik. För alla barn fanns bra dagis och skola med genomtänkt pedagogik som Marie Moret ägnade sig särskilt åt.


Bild: Ann Schlyter
 
Men givetvis var det arbetet i gjuteriet som bar upp hela kollektivet. I Godins vision ingick att göra alla arbetare till delägare och efter några års arbete gavs en del av lönen i form av andelar i företaget. Med tiden skapade detta vissa spänningar mellan den äldre arbetskraften och nytillkomna arbetare. Men Godin visade på många sätt att han, till skillnad från andra utopister, också var materialist. Han ville bryta ägandets makt och prövade verkligen ett sätt att få arbete och kapital att samarbeta. För allas bästa. Det finns många vittnesbörd om det i museet. Där kan man ta del av mängder av filmade intervjuer med kvinnor och män som vuxit upp i Familistären och som berättar om arbete och glädje.

Nu måste vi göra motstånd! av Gunnar Stensson

Världens åtta rikaste äger lika mycket som fattigaste hälften. De största förmögenheterna växer automatiskt. För världens rikaste är det lönsammare att passivt låta rikedomarna växa än att investera.
   För de rika finns inget samhälle. Satsa på dig själv är deras moral.
   Det gäller också Sverige. De rikas förmögenhet växte snabbare än alla andras mellan 2007 och 2012.
   Det hotar världsekonomin. Det hotar klimatet. Och därmed också de rikaste. Men de rikaste bygger sina liv på evangeliet om privat vinning och är alltså handlingsförlamade.
   Det kan man läsa i Pikettys Kapitalet men också i den amerikanska finanstidningen Forbes.

Det går att åtgärda . Botemedlen är arvsskatt (snikna lättingar ska inte ha tillgång till farfars vinster), förmögenhetsskatt (feta gubbar ska inte förskingra världens tillgångar), skatt på finansiella transaktioner (ingen ska bli rik på att spekulera) och stopp för skatteparadis (även de rika ska tvingas bidra till det samhälle de förnekar).
   Härom dagen kallade alliansens partiledare till presskonferens i Internationella Engelska skolan i Uppsala för att låtsas föreslå skolreformer. Men marknaden kan inte sköta skolan. De senaste 20 åren har klyftorna ökat och undervisningen försämrats.
   Internationella Engelska skolan, symbolen för allianspartiernas vinstpolitik, ingår i friskolekoncern med en omsättning på 1,5 miljarder kronor.
   Gymnasiet Pro Civitas i Helsingborg lockade till sig de rikas barn genom betygsinflation. Klasserna omfattar 36 elever Det innebär 36 elevpengar á 78.900 kronor.  Tillsammans 244.700 kronor. Hälften av dem går kanske som vinst till koncernen. Elevpengsystemet innebär att en skola med sämre bemedlade barn kan få 180.000. (Emma Leijnse, SDS 14/1)

Trots att det nu är uppenbart att den eviga tillväxtens marknadsliberala utopi, slutet på historien enligt Fukuyama på 1990-talet, är en naiv dumhet, bygger allianspartierna hela sin politik på den. Dumhet ger vinst i det korta perspektivet, och den nyliberala politikens perspektiv är kort. Det är slugt att gå sina rika uppdragsgivares ärenden.
   Vi ser det ske i Lund. Att sänka skatten är för allianspartierna viktigare än vård, social trygghet, kultur, skola, klimat och miljö. Berika dig själv är den paroll som gäller. Det finns inget samhälle.

Idag kommer det monster som den nyliberala trosuppfattningen fött till makten som USA:s president. Trumpnissarna i Europa lurar i skuggorna. Storbritannien lämnar EU hellre än att släppa in invandrare. Visst drabbar det landet. Men inte de rikaste. De blir bara rikare.
   Tiden är ond. Nu gäller det att säga nej! Nu måste vi göra motstånd!

Gott nytt år i Palestina? av Gunnar Olofsson

Dagen före julafton fattade FN:s säkerhetsråd ett historiskt beslut när man i en resolution förklarade att Israels bosättningar på ockuperad palestinsk mark saknar ”legal giltighet och utgör ett flagrant brott under internationell lag och ett stort hinder för att uppnå tvåstatslösningen” av konflikten Israel/Palestina. Resolutionen antogs med röstsiffrorna 14 mot noll där USA, som normalt brukar lägga in veto mot sådana resolutioner, lade ned sin röst. Beslutet utgör för palestinierna ett litet men trots allt hopp om ett bättre 2017 i Mellanöstern.
   Resolution 2334 (2016) förklarar att Israel, som ockupationsmakt i Palestina, måste uppfylla sina förpliktelser enligt Fjärde Genèvekonventionen: att inte ändra det ockuperade områdets demografiska karaktär genom till exempel konstruktion och expansion av bosättningar, inflyttande av israeliska bosättare, konfiskering av land, husförstörelser och fördrivning av palestinska civila. All bosättningsaktivitet måste omedelbart upphöra. Säkerhetsrådet kommer inte att erkänna några förändringar av 1967 års gränser, även vad gäller Jerusalem, andra än vad parterna överenskommer om i förhandlingar. Resolutionen fördömer och kräver omedelbara åtgärder mot allt våld mot civila, inklusive terrorhandlingar, uppmanar till lugn och återhållsamhet och intensifiering av internationella ansträngningar att utan fördröjning uppnå en övergripande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
   Resolutionen var ursprungligen ett egyptiskt initiativ men efter att USA:s tillträdande president Donald Trump kontaktat Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi drogs förslaget tillbaka. Istället blev det Nya Zeeland, Venezuela, Malaysia och Senegal som tillsammans lade fram resolutionen för säkerhetsrådet. Under debatten beskyllde Israels FN-ambassadör Danny Danon FN för att ”fördöma det judiska folket för att bygga hem i landet Israel” och ”förneka våra eviga rättigheter i Jerusalem”. Efter omröstningen kallade den israeliska regeringen till sig 12 av säkerhetsrådets medlemmar – inklusive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina! – för att läxa upp dessa för beslutet. Medlemmar i den högerextrema regeringen har föreslagit att Israel, som reaktion, borde annektera, alltså lägga beslag på, hela den palestinska Västbanken och man har också utlovat – just det – nya bosättningar på ockuperad mark.
   Donald Trumps inhopp i processen kan vara olycksbådande. Under presidentvalskampanjen i USA lovade han att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem – ett beslut som om det blir verklighet innebär ett grundskott mot världssamfundets linje i konflikten. Hans val av utrikesminister, Rex Tillerson, väcker frågor om vart politiken är på väg och den nyutnämnde USA-ambassadören i Israel, David Friedman, har utmärkt sig genom att kalla nuvarande presidenten Obama ”antisemit”, stödja bosättarrörelsen och vara motståndare till en tvåstatslösning.
   Även om USA, oavsett president, inte kommer att kunna återkalla någon resolution i säkerhetsrådet är det viktigt att arbetet för resolution 2334 kommer igång så snart som möjligt. Konkret handlar det om att med olika påtryckningar – sanktioner, investeringsstopp, bojkotter – sätta press på Israel att upphöra med sina aktiviteter på ockuperad mark, och bana väg för den fredskonferens som Frankrike lovat stå värd för i januari. När Sverige från nyår tar plats i säkerhetsrådet, redan från första dagen som ordförande, måste detta vara en högt prioriterad uppgift att ta tag i. Gör man det, och någonting äntligen börjar hända, kan 2017 – oavsett vilken politik USA framöver kommer att föra – ändå bli ett gott nytt år i Palestina.

Israel – judiskt eller demokratiskt? av Gunnar Stensson

Israels ockupation av Västbanken är olaglig. Den illegala bosättningspolitiken i Västbanken måste upphöra. Det kräver FN:s säkerhetsråd. Rådet är enigt.
   Premiärminister Netanyahu beskyller förstås FN för antisemitism på samma sätt som han gjorde med Sverige när Margot Wallström erkände Palestina.
   De svenska allianspartierna kritiserade henne då för att hon irriterade de israeliska sionisterna. För allianspartierna var det viktigare att hålla Israels regering på gott humör än att stå upp för internationell rätt.
   Då hade Netanyahus raseriutbrott viss verkan så till vida som inga andra stater vågade följa det svenska exemplet. Den här gången blir hans raseriutbrott bara ett ursinnigt, men meningslöst hundskall i öknen.
   Det är antisemitism att stödja Netanyahus ockupationspolitik. Det gör nu endast medlöparna och de antisemitiska nationalistpartierna i Europa. De riktar tillsammans med Israels regering sin rasism mot muslimerna.
   Israel kan antingen bli en judisk eller en demokratisk stat, men inte både - och, vilket innebär att verklig fred inte kan uppnås, fastslår USA:s avgående utrikesminister John Kerry.
   För första gången tar Sydsvenskan uttryckligen avstånd från Israels ockupation av Västbanken.
   Men rasisten Donald Trump hyllar den. ”Stå stark, Israel, den 20 januari närmar sig snabbt!” twittrar han. Flertalet bedömare tror inte att stödet från Trump kommer att häva Israels internationella isolering. Tvärtom.
   Ingmar Karlsson slår i sin nyutkomna bok Roten till det onda fast att Israel är en apartheids-stat vars invånare indelas i fyra kategorier. ”Det är judarna i Israel som har de rättigheter och skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som visserligen får deltaga i allmänna val men vars rättigheter är inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.
   På väg hem från lasarettet via Sandgatan och det snöiga Lundagård lördagen den 7 januari passerade jag Palestinagruppernas manifestation mot Israels ockupation av Västbanken framför rådhuset på Stortorget. Den har pågått varje lördag sedan 2001. Några år deltog jag regelbundet.
 
>
Enskilda individers och små gruppers uthålliga och modiga kamp för rättvisa är viktiga i historien. Ett exempel är Otto och Anna Quangels kamp mot Hitler i Berlin 1940. Ett annat är Eric Hermelins antinazistiska pamfletter från Sankt Lars. Ett tredje är den femtonåriga manifestationen för palestiniernas rätt på Stortorget i Lund.

66 år i skolan 38. 1985-97:5. Fristaden klassrummet
av Den Gamle

Kall vind blåser rakt igenom byxbenen. Klockan är kvart över sju den 10:e januari 1991. På Malmövägens hållplats vid Klostergården väntar mörka gestalter på buss 131. Kommer den aldrig? Jo, där! Snöflingor virvlar i strålkastarljuset. Samma människor år efter år på väg till jobbet i Malmö. Jag är på väg till skolan.
   Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
   Jag är inte utvilad. Jullovet har varit tungt. Mina föräldrar lider av ålderssjukdomar. Mina barn och barnbarn är drabbade av den ekonomiska krisen. Mina egna pengar tog slut vid nyår. De räcker aldrig månaden ut.

Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
   Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
   Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
   Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad. En sorts lycka. Tanke och känsla absorberas. Samma koncentration hela dagen. Som en lång simtur med lite vågor – och djup.
   Jag tar jag fel buss när jag ska åka till Lund och hamnar i Bjärred.
 
På kompolmötet redogör jag för det sega jobbet för fria skolmåltider i gymnasiet. Det kommer att fortsätta år efter år under hela 1990-talet. På det sättet är kommunalpolitik trist.
   Skolkonferensen på Lerbäcksskolan är däremot rolig. Där finns en vital Hem och skola-förening. Jag är inte medveten om att Kent och Ted Ekeroth är elever där.
   En ungmoderat agiterar för valfrihet och skolpeng på skolstyrelsemötet. Det är ännu inte aktuellt i Lund. Friskolor föreslås som ett komplement till kommunaliseringen. Vi inser inte hur farligt det är utan uppfattar det som en möjlighet för medborgarna att genom egna initiativ bevara skolor som kommunen stängt av sparskäl.
   Att efter 14 år lägga ner Solidaritet med Vietnam är svårt. En sammansvetsad kärngrupp med gemensam kunskap och solidaritet blir upplöst. Tommy, Margareta, Jean, Gun, Arne och många fler. Men situationen och förutsättningarna har förändrats.
   Internationella utskottet förbereder Eritrea-mötet. Hamnstaden Massawa befriades 1990 – och utsattes omedelbart för terrorbombning av regimens mig-plan.
   Tigray-upproret vinner snabbt mark i Etiopien. Stödet från Moskva till Mengistu-regimen har upphört.
   Det viktigaste inslaget i Eritreamötet är en filmvisning om Massawas befrielse – och den omfattande förstörelsen efteråt på grund av bombningarna. Mycket folk. EGIS växer.
   Bertil Egerö och Elsa Grip ansluter sig. De kommer i framtiden att bli mycket viktiga för biståndsarbetet i samverkan med den nya administrationen efter befrielsen. Då ska svenska biståndsmedel överföras till Eritreas skolor. Skolornas Operation Dagsverke 1995 går till Eritrea. Philip Hammar kommer att besöka Eritrea som elevrådsrepresentant. Det handlar om mycket pengar och komplicerad planering under mer än tio år. Bertil och Elsa har den kunskap och uthållighet som krävs.
   Men allt detta ligger ännu i framtiden. På mötet sörjer vi över förstörelsen och vet inte när befrielsen kan komma.

Så är vi mitt inne i vårterminen. I 2D ägnar vi oss åt upplysningen med Voltaire, Rousseau och Montesqieu, frihet, jämlikhet, broderskap, franska och amerikanska revolutionerna, tryckfrihet, demokrati och giljotiner. Solen skiner när vi väntar på kvart-över-sju-bussen. Några maskrosor lyser i gräset.
   En sektion av första maj-demonstrationen i Lund, liksom i andra svenska städer, går bakom banderollen Etiopien ut ur Eritrea!

Att vara redaktör för Eritreanytt är den tyngsta delen av mitt arbete våren 91. Vi har så småningom samlat en grupp skribenter och fotografer kring tidskriften som i tio år kommer ut med fyra nummer per år. Staffan Lindberg skriver om kritisk solidaritet och kunskap i Lars Bondestams författarskap i Eritreanytt 1, 1991.  Eva Bondestam skriver flera viktiga reportage i Eritreanytt 2, 1991. Pål Wrange, anställd på Utrikespolitiska institutet, skriver en principiellt viktig analys om Eritreas rätt till självbestämmande.
   Anna - Sophia Quensel på Lunds tidskriftsverkstad redigerar de artiklar och foton jag lämnar in. Hon är rolig att samarbeta med. Tidskriften trycks på Wallin och Dalholms tryckeri. Jag hämtar den färdiga upplagan, 1000 ex, i en barnvagn och kör hem den längs den gröna slingan intill järnvägen där nu Diamanten ligger. Sedan gäller det att skicka ut den till de 11 grupperna som distribuerar den. Det innebär att stort arbete för lundagruppen.

Plötsligt händer det. Söndagen den 19 maj inleder befrielsearmén anfallet mot huvudstaden Asmara. Den 24 maj marscherar de in. Samtidigt har TPLF erövrat Addis Abeba. Mengistu flyr i ett flygplan med den etiopiska statskassan. Trettio års kamp för självständighet har äntligen nått målet.

2016-12-15

Veckobladet önskar er alla en

Hackad rödbeta... av Karin S

Hackad rödbeta
magerlagd skinka
varm kindklapp
tomte köphets
feltänkt stressfest.
Snart är det över.
Vad är det vi behöver?

Konserter i Helgeandskyrkan i Lund

Gospelkonsert
Lördagen den 17 dec kl 17
Helgeands Gospelkör
Annica Forssell, körledare

Julkonsert

Söndagen den 18 dec kl 17
Eva Rydén, sång
Larsåke Sjöstedt, orgel och piano

VB och vänsterns väg av Göran Persson (red)

Gunnar Stensson uppmanar till diskussion och debatt av vänsterns väg framöver. Inte så lätt, den tycks ha svårt oklippta vägkanter, fast det lär vara bra för miljön sägs det numera.
   Jag läser också Drömmen om det röda precis som Gunnar. Fast jag har inte hans orubbliga optimism så jag måste ta det i mindre portioner för att inte deppa ihop över att så lite hänt och att kunskapen om vad som måste hända blivit så mycket grundare sedan Rosas tid.
   När jag säger att så lite hänt tänker jag på huvudfrågan: Kapitalismens barbari måste ersättas av Socialismens förnuft. Lika sant idag som på Rosa Luxemburgs tid men än mer avlägset känns det. Fast känslor leder en ofta fel. I det historiska perspektivet så tänker jag på att det kändes helt orimligt när jag hörde Dick Urban Vestbro argumentera för att det är i Sydafrika som befrielsen kommer först i Afrika. Detta var något år före Mandelas frisläppande. Kanske kan det hända lika fort och oväntat, för mig, även på andra håll.
   På andra sätt har det hänt mycket, kanske alltför mycket. På Rosas tid stod kampen mellan en revolutionär Socialdemokrati och en reformistisk. Den reformistiska vann och inledde hundra år av satsning på parlamentet och de många små stegen mot ett bättre samhälle. I går såg jag Ken Loach film, Jag Daniel Blake (det finns en utförlig recension i veckans nummer). Idag vet jag alltså vart dessa hundra år av små steg ledde. Inte direkt så man längtar efter hundra sådana år till.
   Men jag skall använda jullovet till att läsa färdigt boken och kanske någon mer. Om det vill sig väl så kan jag kanske formulera något mer materiellt och mindre känslomässigt baserat efter det. Jag är säker på att det bland VB:s duktiga skribenter finns de som kan.
 

 
Nu är det alltså jullov som gäller, VB är tillbaka den 20 januari 2017 med sin 43:e årgång.
   Till dess återsår det bara att säga: God Jul och ett riktigt Gott Nytt År!


Vad tomten är och inte är

Veckans citat (från Twitter)

När det gäller vapenexport finns det sniglar som rör sig snabbare än regeringen.
Hans Linde (v)
 

Paradoxer av Lucifer

Politisk analys just nu är att försöka förstå paradoxerna. Låt oss börja med USA. Efter en valkampanj utan like vann Donald Trump med en blandning av grovheter och reaktionära uttalanden på alla nivåer. Han håller just nu på med att sy ihop sitt lag genom att späcka det med pensionerade generaler, klimatförnekare och miljardärer. Det bemöts med upprörda röster från förlorarna, det liberala etablissemanget, och glad förväntan från de egna väljarna. De senare kommer säkert få anledning att tänka om, men just nu ser det bra ut: konjunkturen är den bästa, arbetslösheten sjunker och humöret är i topp. USA:s statsskuld ökar under förväntningarna inför vad som kanske borde kallas Trumps Keynesianska politik.

Hardcoregänget rådvilla
Hur reagerar då vi i den gamla inbitna vänstern? Med blandade känslor får man väl säga. Javisst, Trump är just så reaktionär och kortsynt som vi alltid har förväntat oss av amerikanska högerpolitiker. Men vänta, varför hetsar han inte mot Ryssland eller planerar nya krig? Jo, den rollen är upptagen av hans besegrade motståndare Hillary Clinton. Hennes främsta insats som utrikesminister var att driva på interventionen mot Libyen. Hennes muntra yttrande om Gaddafis död: ”We came, we saw, he died”, säger det mesta om henne. I Libyen råder kaos.

En kort tid av lycka?
De som haft svårast att hantera det faktum att USA nu ska styras av Trump är nog hardcore-gänget av USA-entusiaster, Expressens och DN:s ledarredaktioner och grabbar som Carl Bildt och Per T Ohlsson. Deras gamla bild av landet ligger splittrad i gruset och deras förståelsemodell och kontaktnät fungerar inte längre. Vem är då hemmastadd i den nya verkligheten, vem har nycklarna till sympati och förståelse? Wallenbergarna? Det hade varit roligt att höra vad Lars Gustafson hade haft att säga.
   Det ska bli intressant att se hur länge Trump får sitta som president. Två år är mitt tips. Det kan bli etablissemanget som gör sig av med honom när han har kört USA:s globala politik i botten eller det kan uppstå ett genuint folkligt uppror över försämrade levnadsförhållanden.

Lunda-S offrar sin identitet
Låt oss då ses på den mera närliggande politiken. Efter att i många år ha kritiserat den borgerliga majoritetens ständiga nedskärningar har S inför kommande budget ställt kommunens förvaltningar och nämnder inför att välja mellan tre olika nedskärningsförslag: 3, 5 eller 7 procents nedskärningar kallade ”effektiviseringar”. En hel del av utgifterna, t.ex. socialutgifterna, är inte förhandlingsbara utan kopplade till lagens krav om vad kommunerna skall göra. Vad nämnderna då gör är att föreslå att man lägger ner allt sådant som gör Lund till en rimligt välskött och ombonad kommun med t.ex. kultur- och fritidsverksamhet. Man är då nere på ett minimum av kommunal aktivitet – man bara gör sådant man måste göra enligt lagen. Om det blir så är detta det grövsta politiska ingrepp som någonsin drabbat Lunds kommun och Almgren kommer att gå till historien.
   Det finns dock flera tolkningsmöjligheter. En är att detta bara är ett spel för galleriet oh aldrig kommer att genomföras. Meningen skulle helt enkelt vara att skrämma skiten ur alla för att sen när det visar sig finnas mer skatteintäkter till förfogande släppa efter. Det tala redan om att det kommer att finnas mer pengar när det är dags för budgetbeslut framåt juni. Det är ordförande Almgrens framträdande som en kommunal Machiavelli vi bevittnar. Hela vårens kommunala verksamhet kommer då att präglas av nedskärningshoten.

Slutet på en socialdemokratisk politik
Alternativet är förstås att inte skära ner utan förbereda sig för en skattehöjning. Vänsterpartiet kommer naturligtvis tala för det, men den borgerliga majoriteten kommer väl att hamna på Liberalernas linje med oförändrad skatt.
   Vad S då har gjort genom att ställa sig på 3/5/7- procenttänkandets grund är att sälja ut den gamla bilden av socialdemokratin. Lund var under S-ledning ett föredöme t.ex. på skolans område. Här påbörjades tidigt den stora skolreformen som gjorde slut på det gamla klassamhällets skola där en av tio fick gå i gymnasiet. Man ersatte den med den nioåriga obligatoriska skolan. I Lund leddes skolan av KG Ljunghill som etablerade vad som nu är Kulturskolan. Den når ännu alltför få, men den är ett givet offer för kommande nedskärningar. Och stadsdelsbiblioteken – de ska nu läggas ner det ena efter det andra. Det sker tydligen under applåder från Lunds stadsbibliotekarie (läser hon böcker?)
   Den parlamentariska situationen i Lund är förvisso besvärlig, men det pris S betalar för att komma ur knipan är mycket högt. Den kommer att bädda för ett rejält bakslag för S i kommunalvalet 2018 och vad värre är, göra det omöjligt att effektivt angripa kommande borgerlig nedskärningspolitik.
   Vad borde S då göra? Tja, vad som behövs är djärva populistiska utspel. T.ex att vänta med spårvagnarna några år i en uppgörelse med FNL. Men det får man väl inte säga i den här…

Dansk kultur
Ja ni såg väl att danskarna har röstat om de tio viktigaste inslagen i den danska kulturen. Det blev bl.a, ”hygge” vilket väl närmast får översättas med trivsamhet under gemytliga former.  Det kan väl ingen vara emot. Men själv hade jag röstat på flæskesteg med brun sovs og kartofler.

Kapitalets värld av Gunnar Stensson

När Kina och Ryssland anslöt sig till kapitalismen påverkades inte bara deras egna samhällen.  På kort tid utvidgades den kapitalistiska sfären till att omfatta Östeuropa och hela Asien. Nya råvaror, producenter och konsumenter samverkade till snabb tillväxt. Kapitalismen blev global och tillväxten gynnar kapitalistiska makthavare i alla länder. Deras ekonomiska och politiska makt växer. En av dem är Donald Trump.
   Världen har gått in i ett nytt skede av imperialistisk konkurrens mellan stormakter. Den kan leda till förödande konsekvenser. Det ser vi redan idag i Syrien och Irak.
   Politikens förutsättningar i alla länder har förändrats. De redan rikas rikedomar ökar snabbare än någonsin. Samtidigt förlorar folkflertalet inflytande. Klassklyftorna växer. Fattigdomen drabbar nya kategorier. Hela provinser utarmas.
   Kinas och Rysslands politiska och ekonomiska inflytande internationellt växer lavinartat. De båda imperierna har aldrig förr varit så mäktiga.
   Kina är nu en av världens största exportnationer med ett enormt överskott i bytesbalansen, främst i förhållande till USA.  Det har lett till ett lika enormt underskott i USA:s ekonomi, ett underskott som kineserna finansierat. Kina är en av USA:s största fordringsägare.
   Putin påverkade valet i USA. I Donald Trump hade han upptäckt en makthavare som delar hans världsbild. Putins gode vän Rex Tillerson, chef för oljegiganten Exxon Mobil, blir USA:s nye utrikesminister. Både Putin och Tillerson är angelägna om vinst på fossil energi.
   Kapitalismen fungerar i stort som i smått. Trump har inte bara utsett en oljemiljardär till utrikesminister utan också en klimatförnekare till miljöminister.
   Får Putin tillgång till hamnarna i Slite och Karlshamn? Sista ordet är nog inte sagt. Annars har han alternativ. Det allvarligaste hotet mot Sverige och världen är inte militärt. Det handlar om en miljökatastrof orsakad av blind kapitalism.
   Samtidigt förbereder sig Donald Trump för USA:s stora konflikt med Kina, en kamp med alla medel. Han har inlett den genom att erkänna Taiwan.

Historien är inte slut som liberala tänkare jublade när järnridån föll. Motsättningarna mellan nationalstaterna ökar. Klyftorna mellan samhällsklasserna vidgas. Kampen mellan stormakterna intensifieras, nu på kapitalistiska villkor. Det är inte som 1939. Det är som 1914.
   Så olika betraktare som Anne-Marie Pålsson (SDS 12/12) och Göran Greider i Aftonbladet har kommit till liknande slutsatser. Den ekonomiska och politiska debatten har blivit seriösare än tidigare. Länge, alltför länge, uppfattades världsläget som i grunden oföränderligt och man tröskade lugnt vidare med samma gamla argument. Nu är situationen en annan.
   Det ger Katrine Marcal ett exempel på när hon i sin krönika (AB 11/12) berättar hur SSU:are fick lära sig att älska frihandel. ”Små öppna ekonomier som Sverige måste acceptera att jobben flyttar utomlands stod det på blädderblocken på den socialdemokratiska kursgården i Bommersvik.”
   Det blev en dogm. Men dagens frihandel handlar inte om frihandel, konstaterar hon. Tullarna är redan låga. Det som kallas frihandel handlar om skydd för globala investeringar. TTIP, det föreslagna handelsavtalet mellan EU och USA bygger på att amerikanska företag vill ha tillgång till den europeiska marknaden på sina egna villkor.
   EU:s konsumentlagstiftning är exempelvis striktare än den amerikanska. EU förbjuder 1200 substanser i kosmetika. USA förbjuder två.
    ”Det finns ingen anledning för svensk socialdemokrati att ropa ”ja, ja, ja, hurra!” till detta med hänvisning till att man lärt sig på en SSU-kurs för tjugo år sedan att frihandel är bra”, skriver hon. ”Vi kan inte längre skriva på avtal som ´skyddar investerare´ utan att skydda miljön eller våra välfärdsstater”, skriver hon.
   Katrin Marcals perspektiv är socialdemokratiskt, liksom Göran Greiders. Politiker som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson får inte längre ensamma exploatera missnöjet med globaliseringens avigsidor. Då kanske det snart inte längre finns någon socialdemokrati.
   Hon nämner inte vänstern i Europa och USA som sedan länge kämpar mot den kapitalistiska globalisering, som främst gynnar de multinationella företagen samtidigt som den exploaterar jordens tillgångar och i sin kortsiktighet hotar mänskligheten med en klimatkatastrof.
   Det är hög tid för S att närma sig V. För nationalstaten Sverige finns inget nödvändigare än att bygga en solidarisk politik för miljön och för rättvisa till alla de som drabbas av den globaliserade kapitalismen. Det är en förutsättning inte bara för socialdemokrati utan för demokratin. I Sverige som i Europa.

Vad händer 2017? Vad kan vi göra? av Staffan Lindberg

Med Trump som USAs näste president går vi in i en osäker värld där mycket kan hända. Bryter han upp alliansen mot Putin får det flera följdverkningar. Rysslands politiska och ekonomiska läge förbättras. Ockupationen av Krim permanentas. NATO har spelat ut sin roll.
Al-Assad vinner kriget i Syrien med många svikna invånare som följd. Krigen fortsätter i all sin grymhet i de andra härdarna med eller utan inblandning av USA, Ryssland, Iran och Saudi.
   Kommer extremhögern till makten i Frankrike i det kommande presidentvalet och Merkel skjuts åt sidan blir hela idén med EU punkterad. Ett Europa tillbaka på ruta 1. Med extremhögern vid makten i Indien är kartan mörkare än på 1930-talet. Tanken på kärnvapen i händerna på dessa demagoger och lögnare gör åtminstone mig mörkrädd.
   Finans-kapitalismen kan tjäna ytterligare på alla osäkerheter, förväntningar såväl som pessimism. Klimatet blir en icke-fråga trots en allt starkare grön opinion.
   Vi blir kanske mer inåtvända. När vi inte kan påverka världen går vi in för sport. Zlatan och di blåe vinner i alla fall sina matcher. Vi borde ta chansen med gröna dagar, elcyklar, fossilfritt bränsle och kollektivtrafik. Vi måste lära oss mer om social ekonomi och kooperativ, inte minst som modell för den gemensamma sektorn. Självstyrande grupper, där efterfrågan medborgarna styr verksamheten.  Alla strån vi kan komma på varje morgon vi vaknar upp till en vanlig dag.
   Det som hos oss kan bryta dysterheten är mer invandraring. Minst 65 000 fler behöver vi blir per år för att hålla skutan flytande. Vi blir annars bara äldre och äldre. Vi har institutionerna för invandring, vi kan bygga fler bostäder. Räntan är nästan noll.
   Detta blir en ännu viktigare fråga än 2016. Rädslan mot främlingar måste övergå i sympati och medmänsklighet. Gästfrihet är bara ordet i de länder där flyktingarna kommer från.

Varför ska vi ha bibliotek egentligen?
av Marie Louise Steiner

Nu när folk kan hämta hem vad som helst via läsplattor, mobiler eller datorer. Är inte bibliotek då något ganska gammalmodigt, otidsenligt? Kostar dessutom en massa pengar…
   ”Kulturstaden” Lund har de senaste åren lagt ner/eller i malpåse/ två bibliotek Järnåkra och Nöbbelöv och nu är ytterligare ett filialbibliotek i farozonen, det på Väster.
   Att lägga ned ett bibliotek är inte som att bomma igen en livsmedelsaffär, om nu någon tror det. Att stänga ett bibliotek sätter spår i ett samhälle och ger signaler om brist på kulturpolitiska ambitioner. I Lund är nu förvaltningsdirektören och bibliotekschefen (!) enligt Sydsvenskan (10/12) överens med de flesta politiska partierna att det välfungerande biblioteket på Väster ska läggas ned. Kontraktet med hyresvärden har sagts upp och vad som ska hända i framtiden vet ingen.
   Ett bibliotek är inte bara en samling böcker, om nu någon tror det, bibliotek är så mycket mer. Det är en mötesplats för kultur, för människor. Helt gratis, utan några kommersiella intressen. Var finns sådana platser annars i dagens samhälle? På biblioteken finns dessutom sådant som en del inte äger t ex dator eller kopiator och som man kan få tillgång till.
   Västers filialbibliotek har varit ett vattenhål för oss som bor i denna stadsdel. Det har länge drivits av engagerade bibliotekarier och en livaktig vänförening som varje termin står för ett omfattande kulturprogram. Många söker sig hit från hela staden. Biblioteket har i år bl a startat ett språkcafé där nyanlända till Sverige kunnat möta den svenska kulturen och språket.
   Hur ofta talas det inte om vikten av barns läsning, höstlovet utropades till och med av en entusiastisk statsminister som ett läslov. Men alla barn har inte böcker hemma, därför ska en ”bibla” finnas nära dem. På Västers bibliotek vimlar det av barn än så länge…
   Ja varför ska vi ha små filialbibliotek egentligen nu när Lund snart ska få en storslagen spårvagnslinje och kan ståta med en internationell anläggning för snabba neutroner?  Filialbibliotek tillhör väl en förgången och omodern tid? En del verkar tro det.

Spårvagn i besparingstider? av Stam Nosslin

Stod häromdagen och väntade på bussen vid Clemenstorget. Kom den ena bussen efter den andra, som alla blir välfyllda. Plötsligt dök buss nr 20 upp med skylten Brunnshög. Två personer satt i bussen och ingen steg på. Det är alltså denna linje spårvagnen skall ersätta och kraftigt reducera kommunens utsläpp av CO2, tänkte jag. Nu säger vän av ordning, och det finns det många av dem bland spårvagnsförespråkarna, ”Ja men det är ju först om några år spårvagnen kommer och då kommer Brunnshög att ha massor med arbetsplatser och invånare”. Ja, men vänta då tills vi ser detta. Skall spårvagnskommunikation etableras i Lund så är det som Ann Schlyter skriver att den borde byggas ut i mycket större omfattning. Nu blir det inte så, eftersom kommunen inte har pengar och Lund är för liten stad.
   Det som det röd-gröna kommunstyret skriver att ”Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten”, gör mig ännu mer betänksam om sakernas tillstånd i kommunen. Man får intrycket att investeringar inte skulle påverka kommunens ekonomi och därmed inte vad som ska finansieras i driftbudgeten. Det finns, vilket de flesta vet men tydligen inte kommunstyret, inga gratispengar. Allt måste betalas förr eller senare.
   Jag läser samtidigt om den s.k. krisen i Lunds kommuns ekonomi och om stora besparingskrav inom angelägna områden. Borde vara enkelt att åtgärda genom att skjuta på spårvägsbygget tills behovet finns. Detta är en enkel prioritering för oss som känner för att satsa på skola, omsorg och vård. Synd att vi är så få.

Vad vill Wallström i Palestina? av Gunnar Olofsson

Sveriges utrikesminister Margot Wallström besöker Palestina, och enligt ett pressmeddelande ligger fokus på ”hur Sverige och Palestina kan fördjupa relationerna efter Sveriges erkännande av Palestina, vikten av demokratisk utveckling, respekt för mänskliga rättigheter och jämställdhet och vad som kan göras för att stärka hoppet om en tvåstatslösning”. Mer exakt, berättar Wallström för svenska media, är syftet att få palestinierna att ”skärpa sig”. Och Jan Björklund (L) kräver att hon ”riktar en stenhård kritik mot den palestinska ledningen eftersom den inte erkänner Israels rätt att existera”.
   Men förutom att Wallströms mål med resan utifrån detta ter sig tämligen oprecist, och Björklunds kommentar vittnar om djup okunnighet – palestinierna erkände Israels rätt att existera redan i samband med Osloavtalet 1993 – så finns det en del att bita i för den svenska utrikesministern. Den 5 december godkände det israeliska parlamentet en ny lag som i efterhand legaliserar en rad olagliga israeliska bosättningar på privatägd palestinsk mark. ”Lagen om normalisering” berör, enligt israeliska ”Peace Now”, i nuläget 72 bosättningar och 55 hittills inte godkända ”utposter”, och hotar allvarligt möjligheterna till varje form av fredlig lösning av Israel/Palestinakonflikten. Inte minst omfattar Israels nya byggplaner 3.500 enheter inom den hittills fredade ”E1-zonen” utanför Jerusalem – något som effektivt skulle splittra upp de palestinska områdena i avskärmade enklaver och omöjliggöra en sammanhållen palestinsk stat.
   En israelisk kommitté har också lagt fram ett förslag att förbjuda böneutrop från moskéer, åtminstone under en del av dygnet. Politiken har redan testats på Västbanken där armén, som svar på klagomål från israeliska bosättare, den tredje november stormade byn Abu Dis utanför Jerusalem, och stoppade böneutropen. Blir förslaget lag kommer den att omfatta alla arabiska samhällen, både inne i Israel och på ockuperade områden.
   Så vad vill Wallström med sin resa? Om Sveriges utrikesminister har ambitionen att få någon att ”skärpa sig”, borde det vara den israeliska ockupationsregimen. Kraven, lämpligen formulerade på plats tillsammans med den av Sverige erkända palestinska regeringen, måste omfatta ett omedelbart stopp för all utbyggnad av bosättningar, hemkallande av militärer och bosättare, ett slut på blockaden av Gaza och ovillkorlig respekt för mänskliga rättigheter oberoende av religiös och etnisk tillhörighet. Och när Sverige den 1 januari tar plats som ordförande i FN:s säkerhetsråd måste man ha något att komma upp med i denna fråga. Inte bara allmänna önskningar om fred och förståelse, utan någonting som en gång för alla sätter stopp för ockupationen och ger den palestinska staten möjlighet att leva i fred och säkerhet.

Veckobladet recenserar av Staffan Lindberg


 
Jag Daniel Blake är årets julfilm för vuxna. Lika starkt som i sagorna lyser medkänsla, vänskap och motstånd mot det onda. Charles Dickens julsaga skyller det onda på människor som Scrooge, procentaren, men Ken Loachs film finns nästan ingen sådan tanke.
   Daniel är en äldre snickare i Newcastle som drabbats av en hjärtattack och är sjukskriven. Läkaren tycker han är för sjuk för att arbeta, medan försäkringskassan anser att han är för frisk för att få bidrag. Han tvingas söka arbete dag ut och dag in.
   Okunnig om hur datorer och Internet fungerar får han hjälp av Ann, en vänlig sekreterare på försäkringskassan, att fylla i ett formulär på datorn. Ann kallas in till sin chef som strängt förklarar för henne att sådan hjälp är otillbörlig. Deras arbete går ju ut på att kontrollera klienterna, inte att hjälp dem.
   Daniel har inga pengar och hans liv hänger på en skör tråd, han måste hela tiden bevisa att han söker arbete dagarna i ända. Annars hotar sanktioner som utebliven ersättning.
   På försäkringskassan blir han också vittne till hur en tvåbarnsmamma blir hunsad av en sekreterare och sedan slängs ut. Kattie är ensamstående som hamnat i Newcastle efter att inte kunnat betala den dyra hyran i London. I Newcastle är hon som en flykting utan vänner och bekanta. Daniel vars fru en tid innan gått bort blir den vän hon behöver.
   Det är härligt att se hur de blir vänner, också Daniel och barnen. Flickan växer till en förståndig person med egen röst i den vänskapen. Pojken lämnar sitt stirriga beteende och blir lugnare.
   Det är inte elaka människor som skapar det onda i deras tillvaro. Det är det så kallade välfärdsystemets motsägelsefulla regler och de ytliga kvantitativa kriterierna för bistånd som slår ut folk. Allt i effektivitens och rationalitetens namn. Det är inte heller ett systemfel som kan åtgärdas. Vad som behövs är mjuka strukturer. Byråkrati med ett mänskligt ansikte.
   Men en del skor sig på folks utsatthet. Som när Ian, vakten på varuhuset, som tagit Kattie för snatteri och motvilligt går med på att hon slipper påföljd. ”If you need my help, please call this number.” I sin förtvivlan ringer Kattie det där numret och hamnar på en bordell.
   Till sist ska Dan upp i en överklagandedomstol kring sin ersättning. På toaletten strax innan drabbas han av en ny hjärtattack och dör. Kattie håller tal inför den lilla skaran på begravningen, de vänliga ungdomarna från grannlägenheten och Ann från försäkringskassan. ”Daniel Blake var inte en kund, inte en klient eller konsument. Han var en medborgare, varken mer eller mindre.”
   Det blir många funderingar efter filmen, trots allt i hoppfullhetens tecken.
   Nu när isen är bruten kan det väl bli ett nobelpris till Ken Loach om ett tag.

The plot against America av Gunnar Stensson

Konspirationen mot Amerika är titeln på den svenska översättningen av Philip Roths roman som skrevs 2004. Den handlar om vad som skulle skett om den populäre piloten och Hitlerbeundraren Charles Lindbergh hade valts till USA:s president 1940 i stället för Roosevelt.
   För tio år sedan läste jag boken som en detaljskarp skildring av USA, sedd ur ett 9-årigt judiskamerikanskt barns perspektiv. Fiktionen om ett presidentval som urartar till katastrof verkade konstruerad. De populistiska grupperna kring Klu Klux Klan och America First existerade visserligen och var otäcka nog, men deras inflytande föreföll begränsat.
   Romanen berättar hur Charles Lindbergh råkar nomineras av det republikanska partikonventet på grund av sin folkliga popularitet. Med sitt flygplan ”Spirit of Saint Louis” turnerar han till samtliga amerikanska delstater. Alla framträdanden refereras entusiastiskt i press och radio. Hans budskap är enkelt: Vote for Lindbergh or vote for war! Han vinner en jordskredsseger. Det påminner om neutralitetspolitiken och de tyskvänliga stämningarna i Sverige under krigets första år.
   Det fanns en bred isolationistisk rörelse i USA. President Roosevelt försökte stödja de allierade i kriget mot Nazityskland men hindrades av folkopinionen. Att USA till slut drogs in i kriget berodde på det japanska blixtanfallet mot Pearl Harbour 1941.
   Lindbergh var Hitler-beundrare och hade flera gånger umgåtts med nazistiska makthavare som Goebbels i offentliga sammanhang. Hans budskap om fred gynnade Hitler som var angelägen att hålla USA utanför kriget.
   Historikern Arthur Schlesinger har spekulerat i vad som kunde ha hänt om Charles Lindbergh kandiderat i presidentvalet, blivit vald och som president slutit en ickeangrepps-pakt med Hitler på samma sätt som Stalin gjorde 1939. Det skulle helt ha förändrat förutsättningarna i det andra världskriget. Det var de tankarna som inspirerade Philip Roth att skriva romanen.
   I romanen är självfallet judarna den utsatta gruppen. Roth gestaltar en amerikansk motsvarighet till Kristallnatten. Antisemitismen var – är - en central del av nazismen – och inte bara i den. Intressant är hur huvudpersonen, den nioårige Philip Roth, passionerat ser sig själv och sina föräldrar som amerikaner, invandrare som alla andra, judar visserligen, men amerikaner på samma sätt som de andra invandrarna. Han är inte alls intresserad av någon judisk särart eller nationalism.
   Och det är kanske också ett budskap från den amerikanske juden Philip Roth i den situation som rådde i Mellanöstern 2004 och fortfarande råder.
   Nyss valdes Donald Trump till amerikansk president på ett sätt som är kusligt likt det katastrofala presidentval 1940, som Philip Roth konstruerat i sin roman.

Nätets outgrundlighet

Sökte på nätet med Google. Sökte på "tomte politik" för att se om det fanns någon lustig bild VB kunde låna till detta "julnummer". Fanns väl en del fast det blev inget sånt när jag hittade nedanstående bild som ett av svaren på min sökning. Får alla ett sånt svar, annars undrar jag hur min profil ser ut hos Google.
red
 

Olof Palme i Almedalen 1968

66 år i skolan 37. 1985-97:4. Allt fast förflyktigas
av Den Gamle

Stefan de Vylder företrädde Eritreagrupperna på det internordiska Eritrea-mötet i Stockholm den 9 april 1988. Representanter från flera politiska partier från Sverige, Danmark och Norge deltog. Det var en klar dag med nyfallen snö på kajerna.
   I juli arrangerade den internationella fredsrörelsen END ett konvent i Lund med cirka 1000 delegater. Eritrea var ett huvudtema. Flera ledande representanter för EPLF deltog. En av dem var EPLF:s FN-delegat professor Bereket Habte Selassie som arbetade med Eritreas framtida författning. De bodde i semestertomma lägenheter på Klostergården. Karin och Philip Gottlieb stod i vårt kök och lagade mat för ett dussin personer. Kvällarna var ljumma och vi åt ute på gården.
   Den skånska främlingsfientlighetens hydra stack upp ett av sina otäcka huvuden i gestalt av ”Svinolle” Perssons Sjöbo-parti. Socialdemokraterna och Vpk anordnade tillsammans med Folkpartiet ett solidaritetsmöte i Lunds stadshall i början av september. Stig Nilsson, S, och jag ansvarade för genomförandet. En solig morgon i slutet av augusti gick vi upp på tidningen Arbetets tryckeri vid Bergsgatan för att diskutera affischen. Många kända personer skulle medverka, men det största namnet var Ingrid Segerstedt Wiberg, engagerad i kampen mot nazismen under andra världskriget, författare till boken Jesus var inte svensk och ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för fred och frihet. Solidaritetsmötet fyllde stadshallens alla utrymmen i en något ostrukturerad sammankomst.

1989 massakrerade Kinas makthavare demokratidemonstranterna på Himmelska fridens torg. I början av juni ordnade Gunnar Sandin en protestdemonstration. Kinesiska studenter bar vita banderoller med svarta kinesiska tecken framför det tysta tåget.
   Hösten dominerades av omvälvningen i Östeuropa. Flyktingar strömmade till väst från DDR via Tjeckoslovakien och Ungern. Berlinmuren öppnades. Honecker störtades. En solidaritetsman ledde Polens regering. Tjeckerna demonstrerade på Vaclavplatsen i Prag. Husak avgick.  Dubcek blev talman i parlamentet.  Vaclav Havel president. Litauens kommunistparti lämnade det sovjetiska SUKP. Revolutionen i Rumänien började med en massaker på studenter 17 december och slutade med Ceaucescus fall den 22 samma månad.
   Lars Bondestam reste till Eritrea för att göra en kartläggning av livsmedelsbehovet åt biståndsorganisationen Oxfam. En novemberkväll ringde min telefon. Lars var död.  Hans bil hade sprängts av en mina vid Kassala på gränsen till Sudan. Den 13 januari 1990 deltog vi i begravningen i norra Bohuslän. 

Jag hade hållit mig undan från kommunalpolitiken i Lund i tolv år. Strax före nyår 1989 ringde Rolf Nilsson och övertalade mig att efterträda honom i Lunds skolstyrelse. Han påstod att uppdraget var lätt, eftersom det inte fanns några politiska motsättningar i skolstyrelsen. Till att börja med stämde det.
   Men 1989 kom förslaget om skolans kommunalisering. Det drevs av Göran Persson som ville vältra över statens kostnader på kommunerna. Lärarna kämpade emot. Vpk var emot. Klockan 18 en mörk novemberkväll demonstrerade tusentals lärare på Kyrkogatan i Lund mot kommunaliseringen. Somliga sjöng: Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp. På skolorna förekom vilda strejker. Heleneholmsskolan genomförde en två timmars sittstrejk. Sedan svek Vpk:s skoltalesperson Ylva Johansson genom att byta ståndpunkt. Partiet röstade med socialdemokraterna för kommunaliseringen. Kort därefter övergick Ylva till S. Vpk hade medverkat till det mest destruktiva beslutet om svensk skola någonsin. Effekterna ser vi idag.
   Ett uttalande om ”Kommunismens död”, redigerat av Tomas Pettersson och Ulf Nymark, diskuterades på Vpk Lunds årsmöte i februari 1990 på Fakiren. Majoriteten ansåg att kommunismen var slut som ideologi, men många hävdade att kommunismen tvärtom var pånyttfödd sedan den äntligen befriats från den stalinistiska vrångbilden. Diskussionen var ett led i strävan att ändra partiets namn till Vänsterpartiet.

I maj reste jag till London med en avgångsklass på 2-årig social linje. Allt fungerade bra, även om några flickor var bestörta över den dåliga standarden på hotellet i närheten av Kings Cross. Resan hade klassen själv bekostat genom ett par års sparande. På hemresan med båt till Esbjerg blåste det hårt och många blev sjösjuka.
   En pojke i klassen föreslog att jag skulle resa till Budapest och se Europa efter järnridåns fall. Hans pappa skulle köra en buss med MFF-funktionärer dit och han skulle själv följa med. 2 juli steg Karin och jag på bussen vid Malmö stadsteater. Vi åkte från Rostock tvärsigenom Östtyskland. Den södra gränsen med vakttorn, minfält och taggtrådsstängsel var helt obevakad. Likaså gränsen mellan Österrike och Ungern. I Budapest uppsökte vi de kvarter som fungerat som ghetto under Förintelsen.  En annan dag följde vi i Ungernrevoltens spår. Från det höga Buda såg vi ut över Donaus broar och kommersen på kajerna i Pest.
   Verkligheten hade förändrats. Föreställningar, idéer och tänkande måste förnyas.

2016-12-08

8 december av Karin S

Klockan är 08.30
Det börjar ljusna
Jag samlar ihop
min kropp
för en stavpromenad
Efter den känns livet
uthärdligt
Ja, till och med
behagligt.

Christmas Carols Service

Helgeandskyrkan
Lördag 10 dec kl 17
Helgeands- och Jubilatekören
Larsåke Sjöstedt, organist
Mikael Ögren, präst

Konsert i Helgeandskyrkan
Söndag 11 dec kl 17
Nilstorpskören

Öppet hus hos Celanders förlag

Onsdagen den 14 december mellan 14:00 och 20:00

Glögg, kakor, kaffe, bokförsäljning, mingel med småprat om allt och inget.
Otroligt bra priser på alla våra böcker.
Kom och fynda!
Vi finns på Vårvädersvägen 4B 2 tr

En bok ur höstens utgivning

Jan Å Johansson (red.)
Sören Wibe – Fritänkare och vägbrytare
En minnesbok över Sören Wibe som var ledargestalt och frontfigur i kritiken mot det svenska medlemskapet i EU och den namnkunnigaste socialdemokraten bland de som verkade för att bilda opinion mot att euron skulle införas som svensk valuta.
   Detta är en vänbok till Sören Wibe (1946–2010). Den ges ut med anledning av att han den 8 oktober 2016 skulle ha fyllt 70 år.
   Sören Wibe var under sitt liv bland annat SSU:are, kommunfullmäktigeledamot i Umeå för VPK 1976–1982, ledamot (S) av EU-parlamentet 1995–1999, riksdagsledamot (S) 2002–2006, ledde Socialdemokrater mot EMU:s kampanj i folkomröstningen om euron 2003 och var toppkandidat för Junilistan i EU-parlamentsvalet 2009.

Röda Kapellet & Sofia Thelin


 
VI TRODDE VI VISSTE...

Röda Kapellet spelar med Sofia Thelin
Blåsorkestern Röda Kapellet gör ett nytt konsertprogram med sångaren och låtskrivaren Sofia Thelin.
   Titeln är högaktuell i vår tid, ”Vi trodde vi visste… om kärlek, vänskap och politik”. Det blir en kväll med musik och poesi med sikte på kvinnors liv och erfarenhet.
   Sofia Thelin är bosatt i Malmö, är text- och visförfattare, soloartist, har eget band och är körledare. I höstas kunde man höra hennes folkmusikaliska visopera "Allra käraste syster" på Palladium i Malmö. På Kulturnatten i Lund gavs ett smakprov tillsammans med Röda Kapellet.
   Tid och plats: Lördagen den 17 december kl 18.00 på Magle Konserthus, Magle Stora Kyrkogata 4 i Lund. Entré 150 kr.
   Den som vill äta buffé efteråt mejlar till lars.h.borgstrom@telia.com senast den 12 december. Maten kostar också 150 kr.
Mycket välkommen!
Röda Kapellet

Affisch »

Vänsterns väg av Gunnar Stensson

Den enda struktur som kapitalismen inte kan undvara är klasskillnaderna, eftersom hela produktionssättet bygger på ekonomisk utsugning, Nina Björk utvecklar det här mycket bättre än jag, i Drömmen om det röda.
   Citatet är hämtat från Åsa Linderborgs artikel Håll ihop, vänstern (AB 8/12). Artikeln ingår i en debattserie om vänsterns väg som pågår i Aftonbladet och är tillgänglig på nätet. Åsa Linderborg polemiserar mot en tidigare artikel av Paula Mulinari och Rebecka Selberg.
   Den 6 december publicerades Göran Greiders artikel Upp med hakan, vänstern. Ett viktigt inlägg, med breda perspektiv. Också den refererar till Nina Björk.
   Greider griper tillbaka på en hundraårig polemik mellan kommunister och socialdemokrater. Han betygar Nina Björk sin högaktning. Samtidigt menar jag, att han i artikeln pådyvlar henne idéer, som hon faktiskt inte står bakom, och dessutom påskiner att hon motsätter sig de kloka tankar som Greider själv formulerar i sin artikel. Kanske Nina Björk kommer med ett svar.
   Jag hade tänkt skriva om den delvis inbillade motsättningen mellan Björk och Greider, man kan säga att Björk började grälet, för hon polemiserar mot Greider på ett par ställen i sin bok. Fast där tycker jag att hon har rätt.
   Det visade sig att jag skulle behövt skriva en egen bok för att riktigt behandla frågorna. Det har jag inte tid till nu. I stället uppmanar jag läsarna att ta del av debattserien, att läsa Nina Björk och ta del i debatten här i Veckobladet.
   Det går att börja genast. Annars kan man ju ta julen på sig och läsa in sig för att komma med ett substantiellt inlägg här i Veckobladet där toleransen är stor. Efter tjugondag Knut. Man kan också skriva gemensamma inlägg.

Oväntat och väntat av Göran Persson (red)

Denna politiskt märkliga höst börjar gå mot sitt slut. Storbrittanien skall lämna EU, Trump skall bli president i USA och Sveriges så kallade rödgröna regering putsar på sina murar och inför straffskatt på solenergi.
   Exemplen på det oväntade kan bli många fler, även positiva. Just när nästan alla hukade inför högerpopulismen och bävade inför det kommande presidentvalet i Frankrike så valde Österrike en grön professor till president.
   I det lokala diskuteras neddragningar i skolan, men vi skall inte vara oroliga än. Tjänstemännen ägnar sig bara åt "provsparning" säger ansvarig politiker. Det finns en hel del att skriva om.
   Men trots detta så tar VB jullov även detta år, nästa veckas nummer blir det sista för hösten.

Mer väntat
Att Fidel Castro skulle gå ur tiden var mer väntat, en gammal sjuk man kan inte leva för evigt, inte ens Fidel. Men hans minne lever! Alla vi som kämpat och kämpar mot kapitalism och imperialism i alla dess olika former minns honom för att Cuba i så många år var exemplet på att motstånd var möjligt, det kan aldrig glömmas. Att inte Cuba blev det fullständiga lyckorike som vi hoppades på, i vissa stycken blev det helt förskräckligt, skall inte heller glömmas. Det gör det verkligen inte, de medier som publicerar material om Castros och Cubas förskräcklighet är otaliga. Vi som försöker se även allt det goda som åstadkommits är i förskräckande minoritet.
   Detta var väl väntat, men att så mycket Castrohat skulle dyka upp igen var i alla fall för mig lite oväntat. Som en liten motvikt så publicerar VB Mikael Wiehes dikt Fidel som fanns att läsa i Aftonbladet Kultur den 4 december.
 

Fidel

Mikael Wiehe om Fidel Castro, publicerad i Aftonbladet Kultur
söndag 04 dec 2016


Vad de måste ha hatat dig
de snikna
de som skamlöst vältrar sig
i roffade rikedomar
i tryggheten bakom vakterna
taggtråden
och de glasbeströdda murarna
Vad de måste ha hatat dig
du som alltid krävt
att de skulle återlämna stöldgodset
och dela med sig av sitt överflöd till de bestulna

Vad de måste ha föraktat dig
opportunisterna, medlöparna
överlöparna, rövslickarna
kappvändarna och karriäristerna
De som alltid sagt
Varför skulle inte jag göra det
när alla andra gör det
eller
Om inte jag gör det
är det bara någon annan som gör det
eller
Varför bita den hand
som föder en
Vad de måste ha föraktat dig
du som alltid
följt din egen stjärna
Du som trots hoten och frestelserna
aldrig avvikit
från den en gång fastlagda kursen

Vad de måste ha fruktat dig
de levande döda
mumierna, oligarkerna
de uppsminkade liken
Du som genom årtiondena
fortsatte att vara
en levande förebild
för den kämpande mänskligheten

Vad de måste ha avundats dig
de lejda mördarna
med sina förgiftade cigarrer
och sitt skäggborttagningsmedel
De hemliga kvinnliga agenterna med sina dolkar
och sina tidsinställda sprängladdningar
Vad de måste ha avundats dig
du som mot alla odds
och som det lysande undantaget
för den regel som gäller
för motspänstiga och uppstudsiga statsöverhuvuden
i den koloniserade delen av världen
höll dig vid liv
överlevde
vägrade att låta dig avlivas

Vad de måste ha äcklats av dig
de förgrämda
de förbittrade
de med ryggarna krökta
av underkastelse
och ögonen tomma av svek
förlorarna, de förbisprungna och akterseglade
de som ständigt ursäktar sina egna misslyckanden
med andras felsteg
Vad de måste ha äcklats av dig
du som segrade
du som bjöd motstånd
du som höjde din röst
du som till och med inför döden
stod med ryggen rak
och styvnackat hävdade
att historien
skulle frikänna dig

Vad de måste ha avskytt dig
lögnarna
lismarna
utsugandets och förtryckets apologeter
de dresserade propagandisterna
de hycklande prelaterna
de köpta vetenskapsmännen
de korrumperade historikerna
religionens rövarbaroner
Vad de måste ha avskytt dig
du som trots hoten
fortsatte att säga sanningen
om världens tillstånd
skövlingen
plundringen
utsugningen
förtrycket
våldet
svälten
tortyren
självgodheten
förblindelsen
förhävandet
och förträngningen

Vad de måste ha önskat dig död
de som kramat musten ur världens förtrampade miljarder

Nu har de äntligen fått en grav att dansa på
 

Spårvagn, spårvagn av Ann Schlyter

Runt om i världen byggs det spårvagnar. I år invigs enspårvägslinjer i Guangzhou, Wuhan och Mengzi. Huai’an och Qingdau har redan invigt sina spårvägar. Nästa år kommer de första linjerna i Shenzhen och Beijing.
   Cincinnati har byggt enkelspår längs parallella gator och inviger med en veckas fri åkning. I Detroit har man nu tredelade 20 meter långa spårvagnar med låga golv, cykelställ, wifi och AC. Delar av sträckan kör den utan luftledningar på litiumbatterier.
   I Granada såg jag färdiga spårvagnslinjer i våras, nu skall det också bli trafik på dem. I Samarkand har man påbörjat bygget av en åtta kilometer lång linje. I Liège pågår upphandling för en 12.5 km spårväg. I Bursa håller en spårvagnsrundlinje att byggas som komplement till Metro, ”light rail” och linbanor. Och fler spårvagnslinjer planeras.
   I många länder upprustas spåren och nya vagnar köps. Krakow har moderniserat sin spårväg, och i Moskva, Kazan och Rostov-Donu rulla nya vagnar med lågt golv. I S:t Petersburg har man infört biodirectical, dvs vagnar som kan gå åt båda hållen. Och det är väl vad vi ska ha i Lund.
   Detta och mycket mer fick jag veta genom att bläddra igenom ett enda nummer av Metro Report International. Sant är att de flesta nämnda städerna är större än Lund. Jag tror att spårvägen blir bra för Lund, men sörjer att projektet är för litet. Spårvagnar bör ha ett nätverk av spår eller i alla fall en ringlinje. Många spårvagnar runt om i värden är gemensamma för flera städer. Slaskie i Polen till exempel, passerar genom tolv olika städer. Mannheim och Ludwigshafen är sammanbundna med spårvagn. Naturligtvis borde vår spårvagn gå till Malmö.

Organisera 100! av Gunnar Stensson

Lunds kommun föreslår nu att hundra medborgare måste stödja ett medborgarförslag för att det ska tas upp i fullmäktige. Det kan se ut som en begränsning. Jag tror tvärtom.
   Att samla ett hundra namnunderskrifter, skrivna för hand, kräver information och opinionsbildning, kort sagt organisering. Det räcker inte längre att en enskild får en idé, skriver ner den och postar den. I stället måste hen diskutera den med andra och sannolikt revidera och förbättra den medan hen samlar det nödvändiga stödet. Samtidigt ökar stödet från undertecknarna trycket på politikerna.
   I somliga fall kan ett nej från fullmäktige leda till att en bestående opinionsgrupp bildas.
   Kravet blir på ett helt annat sätt substantiellt jämfört med det oansvariga och lättköpta stöd som opinionsyttringar på nätet uppnår.
   Det gynnar också redan existerande föreningar. Kloka förslag ger dem möjlighet att rekrytera medlemmar.
   Det är inte säkert att kravet minskar antalet medborgarförslag till kommunfullmäktige. Men det är säkert att det ökar det demokratiska engagemanget i Lund.

Gaza på randen till kollaps av Gunnar Olofsson

Det har sagts förr men måste upprepas igen. Gaza kommer för varje dag allt närmare en ekonomisk, miljömässig och humanitär kollaps. Orsaken är den blockad som Israel sedan snart 10 år utsatt området för. En blockad som, trots att den är olaglig, ingen regering i vår del av världen lyft ett finger för att avskaffa. Om ingenting görs kommer Gaza att, enligt en FN-rapport, i princip bli obeboeligt inom några år.
   Jordbruket, tillsammans med fisket tidigare hörnsten i ekonomin, har lidit stor skada. Israel blockerar införsel av gödsel och nödvändiga kemikalier, och saltinblandning i vattnet – till följd av trasiga ledningar som inte kan repareras – gör en stor del av åkerarealen obrukbar. Israelisk militär beskjuter regelbundet områden upp till flera kilometer från gränsen, vilket gör jordbruket där helt enkelt för farligt. Export från Gaza av frukt och grönt stoppas varför något handelsutbyte med omvärlden inte är möjligt.
   Enligt Osloavtalet 1993 får fiskare i Gaza fiska upp till 20 sjömil från kusten. Israel har dock på eget bevåg sänkt fiskezonen till 6, och under vissa perioder 3, sjömil. Inom denna zon finns mycket litet fisk, varför näringen i stort sett slagits ut. Större delen av Gazas befolkning lever idag i praktiken på bidrag från FN:s matprogram. Av det utlovade internationella stödet till Gaza har hittills bara en fjärdedel utbetalats.
   Israels anfall mot Gaza sommaren 2014 hade, enligt Världsbanken, en förödande effekt – utöver den som redan åsamkats av blockaden. 460 miljoner dollar (3, 8 miljarder kronor) har helt enkelt försvunnit ur ekonomin, och inkomsten per person (GNP) minskade förra året med 15%. Gaza har idag en öppen arbetslöshet på 43% - ungdomar 60%! - vilket är den sannolikt högsta i världen. Exporten har i stort sett upphört och tillverkningssektorn minskat med 60%. Omkring 80% av familjerna är beroende av någon slags ekonomiskt stöd, och 39% klassas som fattiga.
 

 
Mänskligt är katastrofen enorm. Människor lever fortfarande i ruiner av raserade hus som inte kan byggas upp, barnen går i skift i skadade skolor, elektricitet och vattenförsörjning fungerar bara delvis och många lider av bristtillstånd och sjukdomar till följd av ohälsosam och förgiftad miljö, brist på varor och nödvändiga mediciner. Till detta kommer de psykologiska effekterna av att leva inspärrad, ökat våld och motsättningar inom familjerna, flykt till religiös fanatism, ständig oro för nya militära angrepp. En stor del av Gazas befolkning lider nu av det vi kallar post-traumatiskt stressyndrom.
   Det är dags att bryta tystnaden och se till att någonting händer. Sveriges regering måste, om man nu bryr sig om mänskliga rättigheter, omedelbart ta initiativ till att – genom EU och FN - aktivt se till att blockaden bryts. Enligt FN-principen ”Responsibility to protect” åligger det varje regering att agera när mänskliga rättigheter medvetet trampas ned av en stat. Det är dags att den principen tillämpas på Gaza!

En sista (?) antispårvägskampanj av Ulf N

Snart sätts spaden i jorden för start av spårvägsbygget. Någon gång i början på det nya året beräknas byggstart ske. Spårvägsmotståndare har inför detta samlat sig till en sista (?) kampanj. Ett tjogtals skrivelser har landat i kommunstyrelseledamöters och andra politikers epostlådor. Alla skrivelser har – möjligen på något enstaka undantag när – exakt samma ordalydelse.
   Det kan kanske ha visst intresse för VB:s läsare att ta del av motståndarnas rundskrivelse och vad vi från den styrande koalitionen har svarat. De båda texterna återges här i sin helhet.
 

Spårvägsmotståndarnas skrivelse

Till ansvariga politiker och tjänstemän
Anläggandet av spårvägen i Lund kommer att medföra allvarliga konsekvenser för stadsmiljön, bland annat en omfattande trädavverkning och svåra trafikproblem. Jag protesterar mot kommunens ovilja att överväga de tungt vägande argument mot projektet som framförts. Spårvägen kommer att innebära orimliga kostnader för Lunds redan ansträngda ekonomi. Jag kräver att beslutet att genomföra projektet upphävs till förmån för alternativet moderna elbussar. De är flexiblare, långt billigare än spårvägen och åstadkommer endast minimala ingrepp i befintlig miljö.
 

Svar från det rödgröna kommunstyret
Hej XX!

Tack för ditt mejl och ditt engagemang i utvecklingen av Lunds kommun. Vi värdesätter att våra medborgare hör av sig och är aktiva. Vi vill ta tillfället i akt att ge vår syn på varför besluten kring införandet av spårvägen är fattade och varför vi ser detta som en nödvändig utveckling.

Nya krav på kollektivtrafiken i Lund
Lunds kommun är inne i en expansiv fas. Den nya stadsdelen Brunnshög planeras husera 40 000 människor, det är ungefär lika många människor som bor i Trelleborg. Många nya arbetstillfällen kommer att skapas, inte bara i Brunnshög utan i också i hela Lund och i hela regionen. Detta tack vare de två nya forskningsanläggningarna Max IV och ESS som tilldrar sig stort intresse från i stort sett hela världen. En förutsättning för att Brunnshög ska nå sin fulla potential är att det finns en koppling mellan den nya stadsdelen och staden i övrigt. Men spårvägen är även viktig för staden i övrigt eftersom det planeras förtätningar på sjukhusområdet, vid LTH och Ideon. Detta tillsammans ställer helt nya krav på kollektivtrafiken i kommunen.

Spårvagn ger större kapacitet
Därför beslutade kommunfullmäktige den 18 december 2015 att ge igångsättningsbesked för spårvagnsbyggnationen. Beslutet föregicks av flertalet utredningar samt en second opinion-utredning som granskade hela projektet under 2015. Anledningen till att kommunfullmäktige har valt spårburen trafik istället för till exempel bussar är många. En av dem är att kapaciteten blir väldigt mycket större. Varje spårvagn kommer att ersätta ett antal bussar och personbilar. För att illustrera behovet så skulle det i rusningstid behövas cirka 24 meter långa superledbussar som avgår var tredje minut från Clemenstorget. 

Fördelar ur miljösynpunkt
En annan anledning är att forskning och praktisk erfarenhet visar att spårhållplatser, men även hela spårvagnsstråken, lyfter stadsdelar och skapar attraktiva miljöer och ökar trivseln. En tredje anledning är att spårvagnar har flera fördelar ur miljö- och klimatsynpunkt. Spårvagnen kan köras med förnyelsebart producerad el och dessutom är rullmotståndet mellan spår och räls avsevärt lägre än det är mellan däck och väg. Det ger en energieffektivare och mer miljöanpassad trafik. Ett såhär kapacitetstarkt trafikslag gör det dessutom möjligt för många människor att ställa om sina resor från bil till kollektivtrafik, där spårväg ger bättre resekomfort än buss.

Kostsamt att stoppa bygget nu
För byggandet av spårvägen får Lunds kommun dels 50 % statlig medfinansiering och dessutom har flera fastighetsbolag frivilligt ställt upp med finansiering. Att nu bromsa eller stoppa byggandet av spårvägen skulle bli en oerhört kostsam affär inte bara för Lunds kommun utan också för andra aktörer som redan investerat i arbetet, däribland Region Skåne. Lunds kommun har fram till i dag redan lagt ner cirka 70 miljoner kronor i planering och projektering av spårväg. Uppskattningsvis har Region Skåne haft kostnader i samma storleksordning. Investeringarna i spårvägsprojektet står inte i konkurrens med driftsmedel som används till bland annat skola, vård, omsorg och kultur. Det är enbart kapitaltjänstkostnader samt drift och underhåll som belastar driftbudgeten.

Nyplantering av träd
I spårvägsprojektet har vi höga ambitioner vad gäller att skapa en attraktiv stadsmiljö. Målet är att stadsrummen ska bli gröna och innehåller utöver att ersätta asfalt med gräs mellan spåren en omfattande satsning på nya träd. Det är som ni noterat så att några av de befintliga träden kommer att tas ned, men det kommer att planteras ett stort antal nya träd som kommer att ges bra förutsättningar att utvecklas och leva länge. Vi vet bland annat att de robinior som finns längs Sankt Laurentiigatan är i så dåligt skick att de oavsett spårvägsprojektet skulle behövts ersättas.
   Du kan följa projektet på denna hemsida:

Med vänlig hälsning,
Anders Almgren, (S) kommunstyrelsens ordförande
Emma Berginger, (MP) kommunstyrelsens 1:e vice ordförande och ordförande tekniska nämnden
Elin Gustafsson, (S) kommunalråd
Björn Abelson, (S) ordförande byggnadsnämnden
Ulf Nymark, (MP) 1:e vice ordförande byggnadsmänden
Lena Fällström, (S) 1:e vice ordförande tekniska nämnden

I mörkret frodas hopp, hopplöshet och demagogi – vi måste börja lägga ett nytt pussel! av Staffan Lindberg

Jag har just läst just Lundaforskaren Andreas Johanssons resebrev från Kalifornien på Facebook:
   ”Över en tredje del av USA:s hemlösa finns i Kalifornien, detta märks även i Santa Barbara. Inte någonstans i (väst)världen har jag sprungit på så mycket misär som här. Hemlösa och sjuka människor finns överallt. En kvinna frågar mig vart jag kommer ifrån och undrar sedan om jag kan ta med henne till Sverige, bort från USA. En annan sjuk kvinna skriker på, för henne, ett okänt litet barn för att denne äter glass. Utslagna människor ligger utanför lyxbutiker och banker, bredvid dem finns diverse skyltar om att de behöver pengar. Efter att ha varit här i ett par dagar tycker jag inte det är konstigt att Trump vann valet. ”Gud älskar dig” läser jag på skylten som mannen håller och undrar om mannen tror att denne Gud också älskar honom?”
 

 
Tobias Croby kommenterar: ”Fantastisk bild! I USA har man en lång tradition med att pränta in i medelklassen att de fattigaste får skylla sig själv och att de rikaste förtjänat sina tillgångar. Vi är inte riktigt där i Sverige ännu men på god väg. Vänstern kan fortsätta skälla på högern om ökade klyftor, och högern kan fortsätta skälla på vänstern om företagsfientlighet (precis som i USA). Men bägge har missat målen de senaste decennierna, effektivisering, centralisering och ökad polarisering har endast gynnat konservativa/fascistiska missnöjespartier och representanter. De fattiga och landsbygden får det sämre, och de noterar detta. Därav den konservativa svängen... (och ja, vi har sett mer eller mindre exakt samma scenario förut i Europa).”
   Resebrevet och kommentarer rymmer västvärldens politiska predikament idag. Det finns ingen politisk framtidstro och utstakade mål så starka att de kan rå på ny-fascismens rasism och demagogi. Vi försöker bara hanka oss fram från en stor kris till en annan och mest förfasa oss.

Göran Greider skrev i går i Dalademokraten (5/12) apropå finanskraschen 2008: ”Alldeles för länge har vi vant oss vid att så här skakigt kommer det alltid att vara. Inga stora reformpartier säger det som idag behöver sägas: Att vi måste börja bygga samhällen och system som kraftigt begränsar den finansiella ekonomins makt till förmån för den verkliga ekonomin - arbete, investeringar, reformer – och för lösandet av de verkliga problemen: galopperande ojämlikhet och klimatkris.”
   Det goda finns inom oss och mellan oss. Vi har fler pusselbitar än vi tror. Nu gäller det att lägga ut dem.

Svenska skolor näst sämst i Norden av Gunnar Stensson

Pisa-mätningen visar att den svenska skolpolitiken misslyckats. Klyftorna i skolan vidgas, mellan kommuner, mellan skolor, mellan rika och fattiga, mellan boende och invandrare.
   I Pisa-mätningen år 2000 var skolorna i Sverige jämlikast. Nu är skolorna i USA jämlikare än våra. Vi har på nolltid genomfört ett extremt skolsystem. I inget annat land har marknaden tagit över skolan som i Sverige. Friskolorna, det fria skolvalet, skolpengen och friheten att etablera nya privatskolor är ojämlikhetens orsaker. Segregationen försämrar ämneskunskaperna.
   Inget parti vågar bryta den självförstärkande, kanske avsiktliga, trenden till vidgade klassklyftor. Jo, V vågar. Eller ska vi hoppas på Ingmar Reepalus förslag till 7 procents vinstbegränsning i april?
   Alla jublar över att de svenska skolresultaten inte försämrats i årets mätning. Det är första gången sedan år 2000. Allianspolitiker som Jan Björklund tar åt sig äran. Han är obekymrad av att skolorna i Danmark, Norge och Finland är bättre än de svenska. Han tror fortfarande att det räcker med tidigare betyg, nytt betygssystem, ordning och reda och förstelärare för att fixa skolproblemen. Skolan kan bli bra fast den är ojämlik. Den kan bli bra - för den välbeställda delen av befolkningen. Och det är ju den delen som styr Sverige nu.
   V är det enda partiet som har en konsekvent skolpolitik. Vinstintresset måste bort. Det är viktigare än någonsin att driva kravet nu.

PS. Lunds grundskolor är bra. Med tanke på förutsättningarna vore allt annat orimligt. Men när man ser betygsresultaten på niornas nationella prov (Sydsvenskan 8 december) är det uppenbart att också skolorna i Lund är segregerade. Det finns ”akademiska” stadsdelar och icke-akademiska. Tuna i topp, som alltid, och Fågelskolan nederst.
   Friskolorna stjäl resurser från de kommunala skolorna. De har två metoder att bli vinstgenererande. Båda metoderna ökar ojämlikheten.
   Den ena är upplägget att samla de mest studieinriktade eleverna i en sorts elitskolor. Den tillämpas av Bilingual Montessori och Engelska skolan. De är toppskolor där de högutbildade och välsituerade placerar sina barn.
   Den andra är att sänka kostnaderna. Den vägen går Kunskapsskolan. Segregationen är uppenbar: 18.3  betygspoäng för Bilingual och 15,2 för Kunskapsskolan.

I gymnasiet vill politikerna spara av Gunnar Stensson

Det går att slopa lärlingslönerna i barn och fritidsprogrammet och i vård och omsorg, försämra skolmaten, stoppa vuxenutbildningen för dem som vill skola om sig, minska anslagen till Internationella skolan, upphandla vuxenutbildning – ja det finns många sätt att försämra Lunds gymnasieutbildning.
   Listan kan göras längre för att tillfredsställa dem som föredrar skattesänkningar framför utbildning – och de partier som fungerar som deras intresseorganisationer.
   Skolpengen vill man inte minska eftersom den är en inkomstkälla för Lunds kommun. 60 procent av gymnasieeleverna kommer från andra kommuner.
   Fullmäktige vill veta om det är möjligt att skära ner med 3 procent eller med 5 procent eller helst med 7 procent. Inte underligt att Lund sjunker i mätningarna och att lärarna flyr kommunen.
   Procentsiffrorna kanske inte uppnås, men de är en antydan om vart nedskärningsivrarna i Alliansen syftar.
   För elever, lärare och föräldrar gäller det att slåss för sina gymnasier och rösta på partier som vill försvara kvaliteten i skolan.

66 år i skolan 36. 1985-97:3. Två veckor i Eritreas högland av Den Gamle

På dagen ett år efter Olof Palmes död reste jag tillsammans med Lars Bondestam och Philip Gottlieb för att delta i EPLF:s andra kongress i det befriade området i Eritreas högland. Vi sammanstrålade i Kastrup och flög till Khartoum via Sofia, där Lionel Cliffe och hans fru anslöt sig. Vi kom att stanna på hotell Akropol några dagar, och under tiden samlades journalister och representanter för solidaritetsorganisationer och politiska partier från Storbritannien, USA, Västtyskland, Nederländerna, Norge och Italien.
   Vi besökte Omdurman på andra sidan Nilen, där 1898 en mindre brittisk truppstyrka med moderna vapen utplånade en muslimsk upprorsarmé i en massaker som krävde 25000 liv. Churchill deltog och skrev en entusiastisk skildring av blodbadet. Här har vi en av jihadismens rötter.
   EPLF organiserade den långa resan från Khartoum till Eritrea via Port Sudan och Suakin. I Port Sudan fanns en oljehamn och EPLF:s stora bilpark med landrovers, toyotas och sexhjuliga sovjetiska lastbilar av märket Zil som erövrats från Etiopien. Där fanns också en klinik med plats för 120 patienter i en blå tvåvåningsbyggnad. Philip som är läkare hade varit där tidigare och hade med sig presenter till Mizan, en 17-årig flicka i rullstol. En explosion hade fyra år tidigare knäckt hennes rygg och hon hade bott på kliniken sedan dess. Hon fick en bandspelare och några band. Vacker och glad var hon, men hade stannat i växten.
   Kliniken var full av krigsinvalider. De fick undervisning i samhällsämnen, naturkunskap, språk och matematik av ett par lärare som också var krigsoffer. Linesh hette en kvinnlig läkare som var specialist på plastikoperationer. Beate, journalist från den tyska tidningen Vorwärts, intervjuade henne. Linesh drabbades varannan dag av feberattacker, orsakade av malaria.

Resan i en landrover från Port Sudan till Orota, det befriade områdets huvudort, tog nästan ett dygn, först genom öken och sedan högt uppe i Eritreas berg. Vi passerade gränsen med släckta strålkastare. Över en strid flod blev bilen som var nära att välta bogserad av en av lastbilarna.
   Det första vi gjorde efter framkomsten var att besöka en Pharmacia. Philip ville bli av med en påse stryknin som skulle användas till insektsbekämpning på kreatur. Vi hade smugglat den genom resans alla kontroller. Ett etiopiskt Antonov-bombplan passerade högt över oss. En luftvärnskanon började skjuta.
   Vi besökte Revolution School där enligt uppgift 10 000 barn och ungdomar undervisades under bar himmel. De satt gruppvis under träd. Varje grupp hade en bok, en svart tavla och en ung lärare. EPLF:s tryckeri låg i en grotta vid en platå. Där trycktes skolböcker, tidskrifter, politisk litteratur och skönlitteratur på tigrinja, bland annat Pushkin och Shakespeare. De hade tillgång till starka radiomottagare som framför allt följde BBC:s internationella rapportering. Där fanns också en filmateljé som framställde dokumentärer om kampen. Vi firade 8 mars en hel natt, besökte centrallasarettet som var inrymt i en fem km lång ravin med stenhus och grottor, bevittnade en operation, träffade Linesh igen, besåg en maskin som tillverkade dambindor och en annan som gjorde svarta gummisandaler och deltog i en fest i en djup dal, där den 80-årige nationalhjälten Woldeab Woldemariam, skyddad mot solen av ett svart paraply, talade till tusentals jublande eritreaner. En kvinna gick fram till honom och sa: ”Känner du att du är mycket gammal nu?”  Alla jublade.

Vi sov i ett rum, vars golv var täckt med madrasser. En natt slank en orm in. Stor uppståndelse. Många var sjuka. Lars och Philip delade en svår förkylning. Själv hade jag diarré upprepade gånger. En kvinnlig journalist kräktes och blev medvetslös men återhämtade sig. Lars Bondestam köpte en get, slaktade den med en kniv, flådde, styckade och stekte den och bjöd alla på fest.
   Vi hade kommit för att närvara vid EPLF:s andra kongress. Dagarna gick, och kongressen uppsköts gång på gång. Flertalet gäster måste resa hem med flyget från Khartoum 15 mars.
   På eftermiddagen 13/3 inleddes kongressen. Vi transporterades till en amfiteater, helt byggd av släta skifferblock utan cement eller andra bindemedel. Den första natten ägnades åt de gästande delegationernas hälsningar. Själv framförde jag en hälsning från Ingvar Carlsson (tveksamt om han var medveten om det), Vpk och Eritreagrupperna. Sessionen tog slut strax före gryningen . Följande natt tog kongressen beslut om EPLF:s strategi i den fortsatta kampen, om utformningen av en kommande demokratisk, multietnisk, eritreansk flerpartistat och ställningstaganden till aktuella konflikter i omvärlden. Sannolikt var det diskussioner om dokumentens utformning som orsakat kongressens försening.
   Vid tretiden på natten körde tre landrovers fram till kongressbyggnaden för att forsla ett tjog av gästerna tillbaka till Port Sudan varifrån de skulle flygas till Khartoum. Jag följde med, jag hade ju undervisning morgonen den 16 mars. Philip och Lars stannade och bevittnade valet av EPLF:s nye generalsekreterare, den unge Issayas Afeworki, som fått en del av sin utbildning i Kina under kulturrevolutionen.
   Våra tre landrovers körde med släckta lyktor, först på smala vägar vid randen av branta stup och sedan i hög fart genom den sandiga och steniga öknen. Två däck exploderade och till slut var vi alla tvungna att stående packa ihop oss i en bil. Vi kom tre timmar för sent till Port Sudan, men EPLF hade tvingat planet att vänta. Efter någon timme var vi i Khartoum Airport.