Friday for Future alla fredagar

 

Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget. 

Framgångsnekrofobi av NOAK

Man måste kämpa efter något skönare.
Det är mesigt att vara nöjd.
Gräset på andra sidan är säkert grönare.

Leva livet som en daglönare,
att inte känna utmaningens fröjd
för att få det lite skönare,

att inte sträva, som en drönare,
det är att ha stannat på sin höjd
och då blir inte livet grönare.

Ta för dig! Bli inte en be- och bönare!
Se till att vägen fram blir röjd!
På andra sidan livet är det nog skönare
och ovanför dig växer gräset grönare…

 Att botanisera i gamla VB ger ibland oväntade fynd. När jag letade efter Rolfs intervjun av Gunnar Sandin i nr 1995:38 hittade jag i samma nummer en dikt som jag tycker passar väl i ett nummer där VB minns Gunnar och hans gärning.

Om Gunnar Sandin av Göran Persson

Nu i veckan skulle Gunnar Sandin fyllt 80-år. Han gick bort 2012 men som den unika person han var så lever han starkt i mångas minne. Inte minst här i VB, den tidning som han tog initiativet till 1975.
   Gunnars ambition var att VB skulle bli en "riktig" prenumererad tidning. En riktig tidning kom varje dag eller åtminstonne 5 ggr/vecka. Dit nådde vi aldrig, när VB var som störst nådde vi halvvägs till den tidens gräns för att söka presstöd.
   VB:s utveckling blev en annan men att den fortfarande finns, nu inne på sin 46:e årgång är ett bevis på Gunnars kraft som inspirationskälla. Han var inte ensam förvisso, att vara en del av en kollektiv rörelse var själva livsluften för Gunnar och mitt i detta var han en mycket egensinnig och självständig person.
   I veckans nummer finns en artikel av Håkan Olsson som minner om Gunnars gärningar.

 

Det kan också vara på sin plats att påminna om Gunnar Sandins bibliografi som förtecknar alla de artiklar, böcker och översättningar som han gjorde genom åren. Där kan man också läsa den levnadsteckning som Sten Henriksson skrev där. Biografin förtecknar 1431 artiklar av Gunnar i Veckobladet. Samtliga dessa kan hittas under arkiv-rubrikerna ovan.
   En udda händelse, speciellt för honom själv, var att Gunnar 1995 utsågs till kulturpristagare i Lund av Sydsvenskan. I samband med detta gjorde Rolf Nilson en längr intervju med Gunnar i VB 1995:38 som också finns med i veckans nummer.
Göran Persson, red

PS Om man läser den artikel som Sydsvenskan skrev när Gunnar fyllde 70 så har han där en önskan inför sin 80-års dag: Att få åka spårvagn i Lund.
   Den kunde nästan gått i uppfyllelse, om han bara hade fått vara med några år till och kommunen rappat på så. Fast Gunnar hade förlåtit förseningen till i höst. Han skulle sagt att spårvagn föreslogs i Lund redan 1907 så ett halvår hit eller dit var inte mycket att bråka om.

Det största klimathotet

Det är inte det direkta förnekandet av klimatvetenskapen utan det faktum att många beslutsfattare som erkänner klimatkrisen agerar som om den inte existerade.
   I förra numret av VB gavs många exempel hämtade från den nyutgivna boken Upphettning. Där kallas sådant agerande responsförnekelse. Det jämförs med Orwells begrepp nyspråk: krig är fred.
   The Guardian (22/2) ger ännu ger ett flagrant exempel i artikeln As Nobel prize winners we demand Justin Trudeau stop The Teck Frontier Mine. Det handlar om en tjärsandsgruva. Bland undertecknarna finns tio nobelpristagare i kemi och litteraturpristagarna John Coetzee, Elfriede Jelinek och Alice Munro.
   Samma dag publicerades JP Morgan economists warn climate crisis is threat to human race. JP Morgan är världens största finansiär av fossila bränslen och har efter Paris-avtalets undertecknande satsat 75 biljoner dollar på de bolag som expanderar mest aggressivt i sektorer som fracking, arktisk olja och gas.
 

 

I rapporten konstaterar ekonomerna att om man fortsätter den ekonomiska politiken som tidigare kommer jorden hamna i en situation där den inte befunnit sig på flera miljoner år.
   De skriver att klimat-upphettningen är ”ett globalt marknadsmisslyckande som innebär att producenter och konsumenter av CO2-utsläpp inte betalar för de klimatskador som uppstår.”
   Sydsvenskan publicerade 25/2 en stor intervju med en av författarna till Upphettning, Kjell Vowles, under rubriken ”Därför förnekar vissa människor klimatkrisen”. Artikeln som skrivits av Daniel Rydén är upplysande och pedagogisk. En kategori av klimatförnekare som nog är vanligt förekommande i Lund är ”högutbildade äldre män som haft framgångsrika karriärer inom akademin eller industrin.”         

Får Vänskapens hus stanna i sina lokaler? av Gunnar Stensson

När min mor flyttade hit som pensionär 1972 tog hon snabbt kontakt med Ingrid Bern, en klok och god kvinna som drev Vänskapens hus som en sorts frivilligt socialt arbete. Under 1970- och 80-talen var jag ofta där med mina barn på sommarmarknader och andra evenemang. Senare höll jag då och då enkla föreläsningar om Vietnam och Eritrea, stadsplanering i Lund, svensk 1900-tals historia – Karin sjöng – med mera på lördagssamman-komsterna i de trevliga gammaldags lokalerna.
   Vänskapens hus utför ett viktigt arbete för människor som hamnat utanför andra sociala sammanhang. När Sankt Lars hade stängt 1995 återsåg vi i Vänskapens hus många människor, som vi kände från studiecirklar och kulturevenemang i Sankt Lars. I Vänskapens hus fanns trygghet och gemenskap. Jag är säker på att många människoliv räddades.
   Nu har byråkraterna upptäckt Vänskapens hus, liksom de tidigare upptäckt sjukhus och skolor. De har funnit mycket att förfäras över. Vänskapens hus stiftelse är ingen ”juridisk person”.  Ansökan att bli det hade undertecknats av fel personer och många papper saknades. Det var krångel med hyra och värme. Dessutom var huset brandfarligt. ”Det är väldigt märkligt, jag förväntar mig en förklaring”, säger servicenämndens ordförande Inger Tolsved Rosenkvist, L.
   När detta skrivs pågår fullmäktigemötet som ska besluta huruvida Vänskapens hus ska få vara kvar i lokalerna i framtiden.
   De aktiva i föreningen bävar. De har viktigare saker att göra än att underteckna blanketter och uppfinna juridiska personer.
   Ett enkelt förslag till fullmäktige är att ge en fingerfärdig programmerare i uppdrag att konstruera en digital juridisk person, en Artificiell Intelligens, som sköter de byråkratiska teknikaliteterna, ungefär med samma automatiska kompetens som de datorer som köper och säljer miljonbelopp på börsen, medan ägarna spelar golf.
   Så kan Vänskapens hus ostört fortsätta sin livsviktiga verksamhet medan AI tickar fram tabeller och fyller i formulär i ett hörn.
   Vänskapens hus är viktigare än miljonärernas golfbanor.

Förra veckan i riksdagen: Hemlig dataavläsning och välfärdspengarna av Hanna Gunnarsson

Den här veckan har riksdagen mötesfritt. Vi har några sådana veckor om året, oftast i samband med skolloven, för att framför allt ha möjlighet att göra längre resor (även om man såklart också kan använda veckorna till “semester”). När ni läser detta har jag precis avslutat en otroligt intressant resa till nordligaste Norge med försvarsutskottet. Jag åkte såklart tåg så långt det gick, till Bodö, men hem från Kirkenes flög jag. (Att åka tåg och buss genom Ryssland och Finland kändes inte som ett lockande alternativ…).
   Jag hann inte skriva rapport förra veckan så här kommer några ord om vad riksdagen beslutade då.
 

 

Först och främst fattade riksdagen formellt beslut om de 7,5 miljarderna i välfärdspengar, som V förhandlade fram med KD och M. Pengarna går ut till kommunerna, men är inte öronmärkta så det är nu upp till våra partikamrater i alla kommuner att styra pengarna så att de hamnar där de behövs mest (i skolan och äldreomsorgen, vanligtvis). Detta är mycket glädjande för Vänsterpartiet och en mycket stor vinst, även om vi vet att det absolut inte räcker för att täcka alla behov i välfärden. Debatten om välfärdspengarna finns här:


Under veckan debatterade och beslutade riksdagen om hemlig dataavläsning, att datorer, telefoner och annan teknisk utrustning ska kunna avlyssnas inte bara när det gäller ljud och tal utan när det gäller all data, som mejl och meddelanden. Beslutet säger att detta bara ska användas vid grov brottslighet, men Vänsterpartiet menar att det finns risk att fler än bara grova brottslingar utsätts och vi röstade därför, som enda parti (tillsammans med en enda miljöpartist!) emot förslaget. Debatten är väl värd att lyssna på:
   Under veckan har riksdagen också debatterat motioner om folkhälsa, jakt- och viltvård, skogspolitik, hyresrätter och alkohol- och drogpolitiken. Allt finns på riksdagens hemsida.

Hanna Gunnarsson (v) riksdagsledamot   

Gunnar Sandin 80 år? av Håkan Olsson

 

Veckobladets skapare och mångårige flitigt skrivande ”chefredaktör” – en titel han säkert hade skytt.

Gunnar är förvisso inte med oss för tillfället (som Sydsvenskans Jan Mårtensson plägade uttrycka saken), men Gunnars flitiga ande vilar ändå över oss på något sätt. Inte minst för VB, Röda Kapellet, Vänsterpartiet i Lund och mycket annat i tusenårsstaden.

Kanske skäl att stanna upp ett ögonblick och fundera över vad denne idoge och rikt utrustade man kan tänkas ha för betydelse för oss som finns kvar efter Gunnars för tidiga död 2012. Jag har inte svaret, men kanske går det att bygga en någorlunda heltäckande bild tillsammans? Gunnar berörde många människor och organisationer under sig flitiga liv.

Börjar med liten brasklapp: har månne Gunnar Sandin och hans gärning beskrivits här i VB på sistone? Frågan kommer sig dels av att jag nog inte läst VB sen papperstidningen upphörde, dels av att jag sen halvtannat decennium lever i Brösarps backar och inte följer Lundapolitiken mer än vad Sydsvenskan ger. I alltför magra doser.

Förutom 80-årsdagen den 25/2 så påmindes åtminstone jag om Gunnar och hans spännande liv av dragbilden i Sydsvenskan, den 26/2. Där syns en man stående på en polisbil under en hetsig demonstration mot värnplikts-inskrivningen i Lund 1968. Är det månne Gunnar?

Jag känner inte igen honom på bilden, men den närmast apokryfiska historien är ju att just Gunnar befann sig på en polisbil, hetsande massorna. Jag kände inte vår vän då, det dröjde till 1984, men jag har hört så många livfulla berättelser om ”värnpliktskravallerna” att jag undrar om det inte är Gunnar ändå. Han ser inte ut som den Gunnar jag lärde känna 16 år senare. Någon i läsekretsen borde ha besked!

Strunt i det, detta är en typisk detalj som vår vän inte skulle ha grävt ner sig i, han hade viktigare saker för sig. Som att arbeta oförtrutet för partiet, att skriva och redigera Veckobladet på papper, skapa och delvis leda VPK:s Blåsorkester (=Röda Kapellet), dito Skånska Jernbanekapellet, spela på sin tuba i desamma, forska och skriva artiklar och böcker om järnvägar, översätta politisk och teknisk skrift mellan de stora språken engelska, tyska, franska, italienska och i övrigt engagera sig i allsköns politiska och kulturella projekt i Lundatrakten.

Och leda tuffa vandringar i alla väder, plus en resa ut i Europa var sommar. Hårt arbete, strapatser och lustfylld avkoppling; det var Gunnar Sandin. Vandringarna var strapatsfyllda, men på kvällen kopplades det av med allt tänkbart gott avseende spis och lägel.

När det för länge sen kom ut en bok om decennier av utfärderna i VPK:s Vandringssektion under Gunnars färla, sammanfattade jag boken i en recension här i VB med motsatsorden ”sybaritisk asketism”.

Gunnar kom till Lund, från värmländska Hammarön, under det gamla universitetets och studentlivets sista tid. Såvitt jag förstår radikaliserades han snabbt, deltog i 60-talets snabba politisering, inte minst i Lund och partivalet var nog självklart.

Maken till partiarbetare får man leta efter. I valrörelser var Gunnar en egen plakatspikarpluton som satte upp VPK:s affischtavlor överallt. Så långt jag vet var han flitig på de flesta plan inom partiet, men ville inte sitta någon större nämnd.

Taxeringsnämnden i Dalby blev lagom tillhåll för hans ambitioner och där jagade han med illa dold förtjusning alla privatbilister som försökte hävda att de minsann hade så mycket tidsvinst vid jobbresor att de var berättigade till skatteavdrag. Han mätte själv upp de påstådda sträckorna och ”tidsvinsterna” och var allmänt besvärlig i att stäcka folks skattesänkarambitioner. Om dessa sina upplevelser skrev han i Veckobladet från den lätt genomskinliga orten ”Södra Vebarp”.

Gunnar var svuren fiende till privatbilismen och gjorde vad han kunde för att stoppa den. En gång lekamligen genom att hävda förgångsrätt vid övergångsställe på Bantorget i möte med bilist.

Ett antal månader på sjukhus och ett illa fungerande knä kostade det försöket honom.

Om Gunnars arbete i partiet och hans förhållande till partidisciplin och kamrater må andra berätta. Jag har fått för mig att han var allmänt besvärlig, men så engagerad och ärlig att partiet hade vissa besvär med att hantera engagemanget.

Jag tror jag håller där, med tanke på VB:s utrymme och läsarens kondition. Ber att gå återkomma med fler berättelser om denne märklige och mångbegåvade man som jag stolt törs kalla min vän.

Här finns så mycket att ösa ur: vänboken till Gunnars 50-årsdag 1990, hans konsekventa (nästan) livsstil, hans vänsällhet, våra samarbeten vad gäller musiken i Röda Kapellet och Jernbanekapellet, dito vad gäller järnvägsforskningen, Gunnars enorma vandrande över hela (hela!) Skåne, hans omutlighet, hans gravöl, hans tevetittande, skojiga anekdoter och de andra skärvor ur en stor människas liv som jag kan bidra med.
Och till vintern glunkas det om att spårvägsinvigningen också kopplas till en hyllning av Gunnar Sandin…
Håkan Olsson, Torparbron

Människor omformar jorden av Gunnar Stensson

”Mängden av sediment som flyttas av människor varje år beräknas till 57 miljoner ton. De överskrider nu de volymer som jorden flyttar av egen kraft. Resultatet kommer att bestå för all framtid”.
(Sverker Sörlin, Antropocen)

Platån vid korsningen mellan järnvägen och Höje å består av jordmassor som forslades hit på 1930-talet, när Källby reningsverk byggdes och den långa raden av dammar längs Höje å från järnvägen till Värpinge grävdes och cementerades. Bostäder, åkerjord och betesmarker schaktades bort.

   Hundratals arbetare måste under många år ha slitit här. Kanske var ett av projektets syften att minska arbetslösheten.  Hur såg den tidens grävmaskiner, traktorer och truckar ut?
   Täta moln drar fram i den hårda blåsten. Marken där jag står är mättad med regnvatten.  Vattenpölar blänker mellan taggiga nyponsnår. Några träd har aldrig slagit rot trots att 90 år har gått.
   Ett par hundra meter bakom mig finns den plats i järnvägsvallen där den långa tunneln under fyrspåren ska byggas, Genom tunneln ska vägen gå från Klostergården till Värpinge. Många lundabor vill stoppa den för att skydda naturområdet i Höjeå-dalen. 
   På andra sidan ån ser jag en låg vit byggnad. Det är Flackarps gamla skola, uppförd på 1840-talet. Flackarps tusenåriga kyrka revs när stambanan byggdes. Bortom åkrarna ser jag Hjärup där tre av mina barnbarn bor.
   Precis här ska en pumpstation byggas. Källby reningsverk ska läggas ner eftersom det inte längre klarar avloppsflödet från det växande Lund. Pumpstationen ska skicka kloakflödet vidare genom en väldig tunnel till Sjölunda nära Malmö hamn.
   Men pumpstationen och avloppstunneln kan inte tas i bruk förrän Sjölundaverket är färdigt. Det är ett stort projekt och fler kommuner än Malmö och Lund är inblandade. Inte ens beslutsprocess och kostnadsfördelning är ännu klara. Själva genomförandet kan komma att ta minst tio år, sannolikt betydligt mer. Först därefter kan Källby reningsverk rivas för att ge plats åt den nya stadsdelen Källby och naturområdet i Höjeå-dalen.

Jag fortsätter längs den slippriga stigen bort till stängslet som omger reningsverket, snubblar på en björnbärsreva och ramlar. Här är gott om björnbärsbuskar och här ska alltså vägen från tunneln gå. Sedan fortsätter jag ner till den första dammen och följer gångvägen mellan dammen och de drypande jordmassorna mot den höga järnvägsbron över Höje å.

   Bredvid bron ska en ny, minst lika stor bro ligga 2024. Stora schaktmassor kommer att behövas för banvallarna och mycket cement för själva brobygget. Det blir tunga transporter på Åkerlunds och Rausings väg norr om ån och Flackarps byväg i söder.
   Trafikverkets fyrspår närmar sig Höje å över åkrarna från Hjärup. När de passerat bron ska tunneln anläggas.
   Hur kommer det bli med vägen genom tunneln från Klostergården? Den kommer inte behövas förrän någon gång på 2030-talet, då Källby reningsverk eventuellt är borta.

Två gånger i februari har jag vandrat genom området med lundabor som säger nej till tunnelbygget för att de vill stoppa vägen som planeras över ängen mellan Källbymöllas odlingslotter och Klostertäppans kolonier. Det är en detaljjustering i den komplicerade kombinationen av Trafikverkets järnvägsplaner, det väldiga Sjölunda-projektet och Lunds storslagna Källbyplaner.
   Att fyrspåren kommer, behöver ingen tvivla på. De är bara ett par kilometer härifrån. Inom något decennium byggs Sjölunda-verket, inklusive pumpstationen i Källby. Sedan rivs Källby reningsverk och då blir det plats för stadsplanerarnas Källby.
   Kanske kan vi inte hindra att tunneln byggs. Men vi kan påverka hur den kommer att användas. Någon gång omkring 2050 kan den bli en svalkande underjordisk passage för barnvagnar och rollatorer mellan två varma naturområden längs Höje å och de fågelrika dammarna. Då har den globala upphettningen bromsats in – men förvisso inte upphört. Våra barnbarn kommer att veta.

"Att såna som jag kan få kulturpris!" – Samtal med Gunnar Sandin

Den spontana reaktionen på att Gunnar Sandin tillsammans med Anders Tornberg fått Lunds kulturpris var glad förvåning. Att han förtjänar priset enbart för sina insatser för VB tycker vi på red. är självklart, men han har gjort så mycket mer t ex en väl sammansatt, stimulerande och anarkistiskt genomförd regional kulturkonferens för hela Vänsterpartiet i våras och att Gunnar Sandin är känd men ändå okänd
i Lund framgick pinsamt tydligt när Skånska Dagbladet, säkert av välvilja, förväxlade den riktige Gunnar Sandin med "konstnären" Gunnar Sandin och tillskrev honom en utställning på Lunds konsthall för några år sedan. Följande samtal mellan Rolf L Nilson och Gunnar Sandin är inte heltäckande, men ett försök till presentation av kulturpristagarens kultursyn.

Rolf N. – Det är väl lämpligt att börja med Lund, som kulturstad. Du har följt utvecklingen i mer än 30 år nu.
Gunnar S. – Ja, det är ett problem. Man får lokala skygglappar, och jag har upptäckt för egen del hur svårt det är att ta sig från Lund och använda regionens kulturutbud. Jag tänket på det som händer i Malmö, Landskrona och Helsingborg. Det är inte fysiskt svårt. Förbindelserna är bra, men det är mentalt svårt.

Rolf N. – Själv var jag sugen på att höra Sjostakovitj stråkvartetter i Malmö konsthall. Lokalen är vacker, artisterna av världsklass, kort sagt en unik händelse, men bagatellartade hinder gjorde att jag blev hemma och bara läste om det i tidningarna i stället. Vad skall man göra åt sådant?
Gunnar S. – Det behövs attitydförändringar. Annars har jag inget bra svar. Men detta är något som kulturutredarna bör tänka på. Det är svårt att utveckla ett regionalt kulturliv. För egen del har det blivit besök på det Kongelige i Köpenhamn en gång, opera i Malmö också en gång samt en del annat.

Rolf N. – Men det kommer busslaster norrifrån just nu till Malmö för att se Kristina i Duvemåla och för något år sedan gick de norrut till Stockholm och Fantomen på operan?
Gunnar S. – Kanske måste det vara en tillräckligt fräck grej. Vi har ju båda erfarenheter av operatåget till Ystad, som fungerar. Men det behövs ändå en stabil grund i form av fasta goda kulturvanor. Jag tror att ett problem är att det kulturbärande skiktet inte har behov av att visa upp sig på samma sätt längre. De sociala ritualerna har förändrats. För övrigt hånade vi i vänstern borgerlighetens behov att synas i kulturella sammanhang. Nu tycker jag det är viktigare att man bygger en festlig foajé till stadsteatern i Lund än att man bygger om scenutrymmen. Se på Malmö stadsteaters fantastiska foajé!

Staden Lund
Rolf N. – Om vi skulle tala om kulturformer. Vad ligger dig själv varmast om hjärtat?
Gunnar S. – Det är nog traditionen och formen i byggandet och stadsplaneringen. Lunds arkitektur med Anselms sextiotal, men också hans senare saker, som byrålogen och humanisthuset De kommer att vinna med tiden. Den gamla simhallen, som Westman ritade var en pärla. Den hade grundläggande konstruktionsfel, som gjorde att den inte gick att rädda. Det framgår av Tage Erlanders memoarer att han var stolt över simhallen liksom över välfärdsamhället, som ju också hade grundläggande konstruktionsfel!
   När det gäller stadsplaneringen är det trist att Lund inte har några lyckade nya områden. Lund har inte legat framme på det området. Ta Norra Fäladen som exempel. Stan har saknat visionära stadsarkitekter och byggpolitiker. Och arkitekterna har inte deltagit i debatten. Det som har diskuterats har i stället varit bevarande. Jag gillar den nya urbanismen. Man kan ta Södra stationsområdet i Stockholm. Vi hade kunnat göra något liknande i Lund. Det är ju trevligt att bo centralt, men när man vill förnya och förtäta protesterar ofta de som redan bor där.

Rolf N. – Visst är det trevligt att bo centralt, men jag undrar över det här med stadsplanering. Vad exakt fascinerar dig?
Gunnar S. – Det är svårt att säga vad det är. Det är känslan av att man trivs och att det fungerar och är vackert. I Lund är vi i vänsten medansvariga till en slätstruken planering . Vi har just drivit bevarandefrågorna, med några viktiga undantag. Det har funnits idéer om Svenshögsvägen, Stora Södergatan och Trollebergsvägen, som stadsgator med affärer, krogar och liv. Det var Mårten Dunér och Tarscicio Bommarco som hade de tankarna.

Rolf N. – Du ägnar mycket tid åt musik. Vad betyder musiken för dig?
Gunnar S. – Ja, mycket tid för att vara musikhatare! Men jag skulle vilja säga några ord om en byggnad som jag gillar. Det är Folkparken ritad av Bengt Edman. Stilen brukar kallas "nybrutalism". Det är ett fint hus, vackert och det kan fungera bra. Det är en kulturell skandal i Lund att det legat för fäfot så länge och jag är glad för nystarten med Ystadoperan och Skåne Baletten.

Rolf N. – Men det har väl ändå gått på kryckor.
Gunnar S. – Ja, Folkparken kom till i en svacka mellan traditionell folkparkskultur och discokultur, som den inte var lämpad för. Men man skulle mycket väl kunnat hålla igång verksamhet. Konserter och arrangemang, som hamnade på Sparta kunde varit där. Jämför med den berömda kyrkan i Klippan, Lewerentz mästerverk. Det är inte mycket folk som besöker den. Men den finns och lever. Lewerentz är intressant, förresten. Jag fick upp ögonen för honom på mitt första sommarjobb på pappersbruket i Skoghall. Han ritade sodahuset där, som jag beundrade mycket.

Rolf N. – Men försöken med Ystadoperan och Skåne Baletten har väl ändå inte varit helt lyckade. Folk har haft svårt att hitta dit.
Gunnar S. – Parken har fallit i glömska, så den måste återupptäckas, men kunde de lära sig att hitta till Sparta, som också ligger avsides, så kan de lära sig att hitta till Parken.

Rolf N. – Om vi går tillbaka till musiken...
Gunnar S. – Jag är främst intresserad av musik, som agitationsmedel för att understryka ett verbalt budskap. Man kan säga att det är i linje med arbetarrörelse-, frälsnings-, nykterhets- och kvinnorörelsetraditionen.

Rolf N. – Du ger alltså inte mycket för musiken som sådan?

Gunnar S. – Det är trevligt med musik men det är för mycket musik nu. Den breder ut sig. Som du kanske minns varnade Ulf Teleman för att bilden breder ut sig på bekostnad av ordet. Det är detsamma med musiken. Problemet är att det tar utrymme och tid. Därmed tränger den undan annat. Det skapar t ex. problem för politiken och det är inte bra för musiken. Det behövs koncentration och överraskning. 

Rolf N. – Själv har jag slagits av tanken att om det inte är musiken i sig som konstart som är konservativ, så verkar åtminstone publiken vara det. Nittonhundratalsmusik upplevs som modern och svår trots att den är nästan ett hundra år gammal. Vi är med andra ord långt ifrån Arnold Schönbergs tanke att springpojkar och ungdomar på gatorna skulle vissla tolvtonsmusik i stället för schlagers.
Gunnar S. – Det är nog bara det att avantgardet hade fel som vanligt. Se på politiken. Det fanns överspända drag. Det blev inget Tatlins torn; ingen poesi a la Marinetti och ingen musik enligt Schönberg.

Rolf N. – Men det du säger motsägs av Röda Kapellets utveckling. Man kan ta namnbytet från Lunds Kommunistiska Blåsorkester, ett namn med agitatorisk klang och tydlighet. Röda Kapellet för tankarna till undergrävande verksamhet i det fördolda inte till spel med öppna kort. Men jag tänkte främst på utvecklingen av er repertoar. 30 november hörde jag kapellet i saluhallen spela en svit av Paul Hindemith. Den var inte färdigrepad, men det var spännande och ovant.
Gunnar S. – Den utvecklingen du talar om kommer inifrån, från orkesterns medlemmar. Det är inte många förutom jag, som står ut med att tuta agitationsmusik om och om igen. Det är utövarnas inre behov som styr, men det kan skapa en klyfta till publiken. Att spela konstig musik på Mårtenstorget är som att ställa upp en konstig skulptur.

Rolf N. – Du menar att det är något man skall göra men att det är ett äventyr?
Gunnar S. – Just därför!

Bygg en spexteater
Gunnar S. – Jag tycker att det är tråkigt med den klyfta som finns mellan studentkulturen i Lund och den övriga kulturen. Ta studentspexen som exempel. De har vitaliserats och är en levande form. Tidigare var det en angelägenhet för en liten grupp men nu är det många som skriver och agerar. Jag tycker att spexen borde spelas på stadsteatern i stället för de usla Lagerstålarna. Jag tror att det skulle stimulera och att formerna snabbt skulle överskridas i riktning mot musikal. Här kunde kommunen göra en insats. Min andra ide är egentligen Per Garthons gamla tanke att bredda karnevalerna så att de blir en angelägenhet för hela Lunds befolkning. Lundaborna kunde ha egna vagnar i karnevalståget. Lund har två av landets bästa studentorkestrar, Bleckhornen och Alte Kamereren. Varför ser man dem inte på kulturnatten i kommunens arrangemang.? När jag ändå är på gång vill jag påminna om vad Rabert Berg skrev i VB för några år sedan. Att man skulle se Kulturen, som ett mönster för kulturen. Där används medlemmarnas engagemang på ett bra sätt. Som gratis arbetskraft. Det är av ekonomisk betydelse. M också som en fast krets av besökare och ambassadörer. Teaterföreningen har fått en bra start och är något i den riktning, som Rabert efterlyste. Jag är för egen del med i stadsbibliotekets vänner.

Rolf N. – Konsthallen har också en vänförening. Men du väcker mitt dåliga samvete. Jag har varit med i Aura och är på gång in igen. Annars har det varit lättare att gå med i Louisianaklubben än i något på hemmaplan. Kanske beror det på att jag sedan gymnasietiden i Helsingborg har ett personligt förhållande till Louisiana, miljön och dess samlingar.
Gunnar S. –  Lund behöver kulturella arkitektoniska monument. Det behövs en klassisk stadsteater för teater och spex. I kvarteret Galten skulle inte vara illa!

Bildkonsten
Rolf N. – Vi har bara berört bilder en passant. Du sa något om att det är för mycket bilder och att bilderna är ett hot.
Gunnar S. – Jag vet att vi har olika syn på detta. Bildkonsten är inget problem. Det är bilder i media och teve, som dominerar. Där är jag auktoritär. Jag vill att man skall ta bort bilder! Jag är för etableringskontroll och censur. Att legitimera teve med en lokalkanal som TV-Lund är skadligt, för att inte tala om sändningar från kommunfullmäktige.

Rolf N. – Har du följt TV-Lunds utveckling. Jag tycker att den blivit riktigt bra, snabb och lokal.
Gunnar S. – Nej, givetvis inte. Jag vägrar titta av princip. Man skall vara på fullmäktige och lyssna. Det är för övrigt det klassiska med demokratin. Man deltar genom att vara där. Annars blir det bara en bild- och ljudtapet. De drar sina sladdar och fick t ex regissera hela Agenda 21- presskonferensen. Det blir då vad Göran Therborn och andra kallar imaginär politik, i ordets båda betydelser. Förlängningen är Berlusconi. Kan man inte hindra den utvecklingen får man ta till underhuggarnas klassiska grepp: Att förlöjliga och ge folk dåligt samvete.

Rolf N. – Har vi missat något?
Gunnar S. – Eftersom allt är kultur har vi säkert missat mycket.

Rolf N. – Menar du att du ser kulturen på samma sätt som Göran Palm? Att kultur är odling? Potatis, morötter och sådant?
Gunnar S. – Nej, jag är motståndare till ett utslätat kulturbegrepp och att sådana som jag blir kulturpristagare. Jag skulle mycket hellre blivit "politikpristagare"!