Kulturnatten 2017

Hela programmet »

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan
16 september kl 17
Dalby Vokalensemble
Anita Andersson, dirigent
Carl-Eric Andersson, piano

Klostergårdsdagen 17 september 2017

 

Röda Kapellet blåser in dagen 11
Skördefest 11-15
Klostertäppan och Källby mölla säljer grönt och frukt
Visning av kyrkan 11-15
Activia
Musik och tipsrunda
Klostergårdsloppet start 13
Anmälan för deltagande från 11 i Klostergårdens centrum. Startavgift 20 kronor.
En cykel och flera andra priser lottas ut
Två filmer i Biblioteket 12-14
Klostergården och Källby möllas odlingsförening
Församlingens Gospel-kör 14
Därefter jazz med Brichol
Hela dagen: bokbord, brandkåren demonstrerar sin utrustning, loppmarknad mm
Klostergårdsgruppen: Skolan, Fritid, Helgeands församling, Rädda barnen, BRF Vårvädret, Klostergårdens byalag

I Lund nästa vecka

Föreläsningar på Stadbiblioteket

Flyktingrätten satt på undantag?
Ett samtal om flyktingar, flyktingskap och rätten att söka asyl, samt de juridiska och moraliska förpliktelserna och om den politiska viljan. Madelaine Seidlitz, jurist och ansvarig för arbetet med flyktingar och migranter vid svenska sektionen av Amnesty International samtalar med Gregor Noll, professor vid Juridiska institutionen, Lunds universitet.
Arrangeras i samarbete med Amnesty International Lund.
19 sept, kl. 18.00, Lunds stadsbibliotek, atriumgården
 

---

Är vatten en självklarhet?
Vi svenskar är vana vid att det alltid finns rent dricksvatten i kranarna. Med klimatförändringarna är detta inte längre lika självklart. Den högre temperaturen gör torrare områden torrare och tvärtom. Kommer det att leda till vattenransonering även i delar av vårt land?
Kenneth M. Persson är professor i teknisk vattenresurslära vid Lunds Tekniska Högskola samt forskningschef på Sydvatten och Sweden Water Research.
   Denna föreläsning ingår i serien Klimat, miljö och hållbarhet på Lunds stadsbibliotek som är ett samarbete mellan Naturskydds-föreningen i Lund, Lunds universitets Hållbarhetsforum och Lunds Stadsbibliotek  Föreläsningarna äger rum i Stadsbibliotekets atrium med början kl. 18 och följs av en frågestund och möjlighet till diskussion.
Ingen föranmälan nödvändig. Varmt välkomna!
20 sept,18:00 - 19:30, Lunds stadsbibliotek, atriumgården

13 september av Karin S

Vi väntar på stormen
Var är den? Lyfter jag från rullstolen?

Röda Kapellet på Kulturnatten

Åldringsvård
Kan du ta min gamla mormor tills hon dör?
Hon är klar i knoppen, men en smula skör.
Ni behöver inte klema
För ni heter ju Carema.
Kan ni ta min gamla mormor tills hon dör?

-Vi kan ta din gamla mormor tills hon dör
Och vi hämtar henne med vår rullebör.
Det finns plats på Solskensgården,
Det bli allra bästa vården
För din gamla mormor ända tills hon dör.

Täcker priset att hon hålls vid god vigör?
Kommer hon att va’ vid strålande humör?
-Ja dom blir ju alltid körda
Runt kvarteret varje lörda
Så att dom kan andas luften utanför.

Har ni gett mig Edert allra bästa pris?
Allting inklusive då naturligtvis
Annars går hon till Attendo,
Bor där utan återvändo
Ända tills hon far till nästa paradis.
(Trad. Arr och text: Ulf Teleman)
 

Hela kabaré programmet »
 

Sånt är livet ...
Musik parat med appelltal mellan låtarna brukar vara det språk som Röda Kapellet använder för att nå ut i det politiska bruset. l kväll prövar vi en alternativ modell genom att framföra ett litet kabareprogram, där vi satt nya satiriska texter till ett antal gamla kända låtar och där vi låtit talaren få en helt ny roll. Claudia Böhme, som har sjungit med oss på Mårtenstorget tidigare återkommer nu för att sjunga våra kabarenummer och Per Torell ikläder sig den nya talarrollen.

Utställning på Kulturnatten

En akvarell ur gruppen MålaMeras samlingar,
målad av Karin Palm Lindén

 

Akvarellgruppen Målamera ställer ut i Folkuniversitetets lokaler, 2 vån, på Kulturnatten - och visar resultat från gruppens arbete med olika teman från sina målarträffar. Utställare är Ann Schlyter, Elsa Grip, Karin Palm Lindén, Maria Brynge, Sonja Pleijel, Suzanne Gysin.

I Hasse Alfredssons tid av Gunnar Stensson

Åttonde september 1979 flödade solen över tegelhusen i Klostergården och löven på lindar och avenbokar glittrade. Alla skulle till Barsebäck. Hasse och Tage skulle tala.
   Jag måste dit, men mycket måste göras innan. När jag var färdig tog jag Saras cykel för att försöka hinna ifatt de marscherande. Men cykeln var för liten och jag kom inte fram förrän precis innan mötet skulle börja. Flera tusen demonstranter var samlade ett stycke från den grå betongbyggnaden.
   Vad ska väck? Barsebäck!
   Vad ska in? Sol och vind!
   Bortom grönskan lyste havet blått.
   Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ger vi opp!
   Nu talade Hasse. Den underdimensionerade högtalaranläggningen knastrade. Jag hörde rösten men inte orden. Sen hittade jag mina vänner i folkhavet. Tillsammans började vi gå tillbaka till Lund. Jag ledde cykeln. Astrida, min mångåriga vän från FNL-gruppen, var glad men mycket trött. Hon hade bara en lunga. När vi kom till Folkets park sa jag hej och gick hemåt. Solen hade just gått ner.
   Nästa dag läste jag i tidningen 10 000 hade gått till Barsebäck. Hasse Alfredsson gick i täten.

Kommunstyrelsen: Nej till att ensamkommande flyktingbarn ska få bo kvar under överklagningstiden av Ulf N

Kommunstyrelsen hade vid sitt sammanträde onsdag denna vecka två ärenden som rörde förslag om att ensamkommande flyktingbarns skulle ha möjlighet att stanna kvar i kommunen under den tid som deras rättsprocesser vid överklagande av asylärende och åldersuppskrivning pågår. Ett av ärendena var en motion från Joakim Månsson Bengtsson, politisk vilde; det andra ärendet ett s k Lundaförslag, inlämnat av Bertil Egerö. Egerös förslag har fått ett starkt stöd på kommunens hemsida, varför det nu hamnade hos kommunstyrelsen som ska ta ställning innan ärendet går vidare till fullmäktige.
   Miljöpartiet yrkade ”att barn- och unga ska få stanna under överklagandeprocessen” och att finansiering skulle ske i form av en utökning av Socialnämndens budgetram. Yrkandet fick, kanske lite oväntat, av Förnyalunds representant, Börje Hed. V la ett eget yrkande som också innebar bifall till förslagen, men i lite andra formuleringar. När V:s förslag föll röstade även V för MP-förslaget. Övriga partier sa nej.
   MP och FNL utvecklar sitt ställningstagande i en gemensam reservation mot majoritetens beslut.
   Reservationstexten återges nedan i något förkortat skick nedan. Mellanrubrikerna är VB:s

MP:s och FNL:s reservation:
Låt de ensamkommande flyktingbarnen stanna under överklagandeprocessen

Miljöpartiet de gröna och FörNyaLund menar att barnperspektivet måste vägleda kommunens beslut om att låta ensamkommande flyktingbarn stanna under överklagandeprocess av asylärenden och åldersuppskrivningar. Ärendet gäller ensamkommande flyktingbarn som fått sin ålder uppskriven av Migrationsverket men överklagat detta beslut i domstol. Frågan är om dessa barn alternativt unga vuxna ska få stanna i kommunen eller om de ska hänvisas till Migrationsverkets asylboende i väntan på domstolens beslut.

Kostnader
Totalt handlar det om högst 100 personer. Att låta dem stanna är förenat med stora kostnader som enbart till en liten del ersätts av staten. Av beslutsunderlaget kan man dra slutsatsen att kostnaden totalt kan uppskattas till ca 20 mkr. Kostnaden är av engångskaraktär eftersom asylprocessen numera ändrats. De asylsökande barnen/unga vuxna har kommit en bit i sin integrationsprocess, går i skolan och har förhoppningsvis skaffat sig ett visst nätverk och trygghet. En flytt till Migrationsverkets asylboende på annan ort innebär att denna process störs och kan också i många fall vara en personlig tragedi som i många fall läggs ovanpå tidigare traumatiska upplevelser. Sällan innebär ett politiskt beslut ett sådant tydligt ställningstagande mellan å ena sidan barn/unga vuxnas behov och å andra sidan en kostnad för kommunen.

På barnens sida
Vi har valt att ställa oss på barnens/ de unga vuxnas sida och yrkat på att de ska få stanna i kommunen tills domstolen fatta sitt beslut. Skälen för vår ståndpunkt är följande:
 • Tungt vägande humanitära skäl talar för att inte verkställa förflyttning av asylsökande innan den rättsliga prövningen slutförts.
 • Vi tror att den störda integrationsprocessen kan få allvarliga konsekvenser som i ett senare skede drabbar samhället.
 • Av rättssäkerhetsskäl bör kommunen inte vidta denna åtgärd förrän det finns ett beslut som vunnit laga kraft.

Finansiering
Det är samtidigt viktigt att vara medveten om att Socialnämnden i Lunds kommun dras med stora underskott bland annat till följd av att den statliga ersättningen för kommunernas kostnader i samband med kommunernas åtaganden för flyktingmottagandet inte är tillräckligt. Därför föreslår Miljöpartiet och FörNyaLund kommunfullmäktige att ge kommunstyrelsen i uppdrag att återkomma till kommunfullmäktige med förslag till kompletteringsbudget för att utöka Socialnämndens ram så att den täcker de kostnader som kommunen skulle ha för att låta de ensamkommande flyktingbarnen stanna under överklagandeprocessen.”

Vi bygger landet av Marianne Sonnby-Borgström

 

Den 12 september kallade organsationen Ung i Sverige till en landsomfattande demonstration under parollen Vi bygger landet. Manifestationer hölls på många håll i landet.  I Lund samlade demonstrationen cirka 130 personer på Stortorget i Lund. I flygbladet som delades ut i anslutning till demonstrationen skriver Ung i Sverige att det finns de som menar att vi i Sverige inte har råd med en fungerande välfärd om vi ska hjälpa människor på flykt. Olika utsatta grupper ställs emot varandra. Ung i Sverige menar att vi har råd att ta emot flyktingar samtidigt som vi satsar på andra utsatta grupper, som exempelvis funktionsnedsatta och pensionärer.  Parollerna för demonstrationen var:
 • Stoppa utvisningarna till Afghanistan!
 • Mer pengar till LSS
 • Stöd BB-ockupationen- Stoppa BB-kaoset
 • Höj pensionerna

Här i Lund var det organisationen Tillsammans för Lund som stod för de praktiska arrangemangen kring den välorganiserade demonstrationen.

Tillsammans för Lund presenterar sig på följande sätt på sin hemsida: ”Tillsammans för Lund är en ideell förening som anordnar aktiviteter och skapar mötesplatser där olika människor kan mötas, göra saker tillsammans och ha kul ihop. Vad vi gör och hur vi gör det bygger på våra medlemmars idéer som vi sedan genomför tillsammans. Vi gör detta för att vi anser att alla människor är lika mycket värda och för att vi vill leva i en stad där alla kan känna sig välkomna och kan leva tillsammans. Där sammanhållningen är så stark att rasism och främlingsfientlighet inte får plats. Där Lund är och förblir en fantastisk plats att leva på. Vi arbetar förebyggande mot rasism och högerextremism genom att öka sammanhållningen och gemenskapen i vårt lokalsamhälle. Vi är partipolitiskt och religiöst obundna med tydlig utgångspunkt i icke-våldsprincipen. Tillsammans för Lund är en del av Tillsammansskapet, en nationell antirasistisk rörelse.”

Utbyggnaden av E22 i kommunstyrelsen av Ulf N

Trafikverket har, som meddelats tidigare, en plan för utbyggnad av E22 och trafikplats Ideon ute för samråd. Frågan har beretts av kommunen i både Byggnadsnämnden och Tekniska nämnden. Nu har kommunstyrelsen sagt sitt. Som väntat var det en kompakt majoritet i kommunstyrelsen som sa ja till utbyggnaden och ja till en ökning av trafiken genom Lunds tätort från dagens ca 39 000 till 66 000 år 2040.

Miljöpartiet yrkade att kommunen skulle avbryta planeringsprocessen för utbyggnaden med följande motivering:

Trafikverkets planering för en 70-procentig ökning av trafiken på E22 genom Lund är oacceptabel.
Planeringen bygger på osäkra prognoser och stödjer inte ett uppnående av Sveriges och Lunds klimatmål. Vägkapaciteten kan inte anpassas till trafiktoppar som råder under en synnerligen begränsad del av dygnet.
   Samtliga åtgärder som analyseras utifrån fyrstegsprincipen borde genomföras innan planprocessen förs vidare. I dessa åtgärder ingår bland annat dynamiska hastigheter, sänkt hastighet, begränsning av antalet p-platser, avgiftsbelagda p-platser, behörighetsreglering på stadsgatorna, och begränsning av varutransporter under rusningstid. Vidare ingår i åtgärderna förbättrad kollektivtrafik. En påtaglig förbättring för kollektivtrafiken vore att införa flytande busskörfält på E22 och bussfiler på avfartsramperna.” Till detta fogade partiet också att eftersom det nu finns önskemål från kommunens sida om en utredning av överdäckning av motorvägen genom staden borde planeringen under alla omständigheter avbrytas.
   MP:s yrkande fick röststöd enbart av V. Fi, som inte har rösträtt i styrelsen, lämnade sitt bifall till MP-förslaget i en anteckning till protokollet.

Vad skolan lär ut av Staffan Lindberg

Lördagen den 2 sept höll Röda Kapellet appellmöte på Mårtenstorgen. Där varvade man musik och korta tal om dagens ämne. Nedanstående är Staffan Lindbergs tal.
 

Jag talade kortfattat om skolan och hur den har kapsejsat. Några kapellmedlemmar bad mig skriva ner vad jag sagt och lägga i Veckobladet.

I Vänsterpartiets politiska material ingår det mesta av den vederhäftiga kritik som kan riktas mot organiseringen av den svenska skolan efter kommunalisering och privatisering genom friskolor.

Veckobladet nr 25 augusti 2017 har en utmärkt artikel i ämnet, ”Så förstörde extrema nyliberaler den svenska skolan” av Gunnar Stensson. ”En forskargrupp från Columbia-universitetet i New York bestående av Alli Klapp, Samuel Abrams och Henry Levin analyserar den svenska skolpolitiken i den nyutgivna boken Utbildningsekonomi. Om lärandets värde, Natur och Kultur 2017.”

Detta är den mest koncisa och förödande kritik jag har sett om vad som skett med den svenska skolan. På så sätt har jag ingenting att tillägga. Mitt budskap hade samma innebörd.

Jag tog dock upp en aspekt som kanske inte betonas så starkt i debatten. Vad är det vi lär eleverna och deras föräldrar, inte så mycket i ord, som i själva formen för skolan. Jo, att det är fritt fram och ta för sig, när de privata skolorna är ordnade på det sättet att de kan tjäna pengar genom att bara ta in de mest begåvade eleverna.

Detta handlar om medborgarskapet och den övergripande socialiseringen till gemenskap och solidaritet i samhället. Den som ska vägleda oss i livet och våra gemensamma institutioner i deras handlande. Om det inte finns något i institutionerna som inte är eller kan outsourcas vad finns då kvar av samhällsmoral och ansvar? De s k beställarna har inget att luta sig mot när köp och sälj urholkar deras själar. De förväntas ju själva köpa och sälja vid sidan om sitt officiella värv. Var tog ämbetsmannaetiken och den sociala demokratin vägen i den offentliga sektorn. Inget regelsystem i värden kan ersätta den etiken.

När inte konfirmationen och inte värnplikten finns längre så är skolan den enda gemensamma norm-skapande institutionen i samhället. Om skolan skjuts i sank hotar anarki.

Vi lever i ett demokratiskt styrt marknadssamhälle, som historiskt skapat den faktiska grunden för både materiellt överflöd och för en relativt jämlik fördelning av det goda. I Sverige har det varit en kapitalism med mänskligt ansikte tack vare arbetarrörelsen och de andra moderna folkrörelserna.

Nu hotas allt av en s.k. fri marknad där klyftorna ökar samtidigt med användningen av fossila bränslen och en miljöförstöring, som hotar själva den biologiska existensen.

För att undvika en nästan total kollaps krävs ett utbrett upplyst egenintresse, som styr utvecklingen mot en jämnare fördelning och en hållbar konsumtion. Annars hotar ”the Tragedy of the Commons” där ingen tar ansvar för helheten utan bara skyller på att de inte är värre syndare än andra.

Marknadssamhället har inget fungerande alternativ i vårt samhälle. Om inte vår uppfostran av barnen skapar en moral som styr marknaden rätt har vi ingen chans att påverka samhället i rätt riktning.

Skolan måste nationaliseras igen, precis som skedde på 1950-talet.

Israel förstör solpaneler av Gunnar Olofsson

Den israeliska armén har beslagtagit och förstört ett antal solpaneler donerade av den holländska regeringen till invånarna i Jubbet al-Dhib på det ockuperade palestinska Västbanken. Enligt israelerna hade panelerna installerats utan tillstånd – något som i praktiken är omöjligt att erhålla när det gäller byggnation inom de palestinska byarna under israelisk kontroll. År 2014 beviljades nio av 440 ansökningar, 2015 sju av 385. De senaste åren har andelen beviljade tillstånd legat kring någon procent.
   Samtidigt har förstörelsen av palestinska hem, olivlundar och infrastruktur ökat. Enligt israeliska ”Kommittén mot husförstörelser” har bara i år hittills 327 palestinska hus förstörts och 495 personer gjorts hemlösa. Sedan ockupationens inledning 1967 uppgår antalet förstörda palestinska byggkonstruktioner till 48.743.
   Solpaneler på palestinska hus utgör rimligtvis inget hot mot vare sig Israel eller ens de soldater och illegala judiska bosättare som slagit sig ned på ockuperat område. Förstörelsen av solpanelerna är helt enkelt ett av många försök att förstöra och krångla till livet för palestinierna under ockupation – med hopp om att de skall ge upp och överge det land som deras förfäder brukat i generationer.
   Det är vår plikt att se till att det aldrig blir verklighet.

Om opium för folket och folkets opium av Ulf N

Nu i kyrkovalstider har det dykt upp igen. Det felaktiga återgivandet av Marx uttalande om religionen. Denna gång i Sydsvenskans ledare den 14 sept. Där påstås att Marx skulle ha sagt att religionen är ”ett opium för folket.”
Vad Marx faktiskt sa var att religionen är ”ett folkets opium”. (Opium ansågs i Västeuropa vid denna tid i första hand vara ett läkemedel för att lindra smärta och andra åkommor.) Detta skrev han givetvis i ett sammanhang. De meningar som föregår citatet ovan klargör sammanhanget:
   Det religiösa eländet är på en och samma gång ett uttryck för det verkliga eländet och en protest mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta varelsernas suck, själen i en hjärtlös värld och anden i ett andefattigdomens tillstånd. Den är ett folkets opium.” (På originalspråket tyska lyder den sista meningen: Sie ist das Opium des Volkes.") (K Marx: Zur Kritik der Hegelschen Rechtsphilosophie”, 1843).

Lenin och opium
Det handlar alltså enligt Marx inte om ett opium som gavs ”åt” eller ”till” folket, utan religionen ses just som en reaktion på misären och ett sätt att lindra denna. Denna marxska uppfattning om religionen är sålunda betydligt mera nyanserad än den förvrängning som sedan skedde genom Lenin och hans efterföljares tolkning. ”Ett opium för folket” blev hos dem något som de härskande (präster, kapitalister etc) matade folket med för att hålla dem nedtryckta. En marxtolkning som både liberaler och konservativa gärna anslöt sig till eftersom det utifrån helt andra utgångspunkter också passade deras syften.

E G Geijer och opium
Tankar om religionen som ett bedövningsmedel – ett opium – fanns i svang på flera håll under 1800-talet. Bland annat hos den tyske filosofen Friedrich Hegel och hans lärjungar.
   Som något av ett kuriosum kan noteras att författaren Erik Gustaf Geijer år 1839, strax efter sitt avhopp från konservatism till liberalism och fyra år före Marx skrev:
   ”Religion och moral förordnade såsom dövande medel mot orättvisan, äro verkligen ett opiat, som kan medföra slummer”. (Forskning och framsteg, 2012-12-15). Som synes en något annan inställning än Marx ”ett folkets opium”. Därför tror jag att vi lugnt kan konstatera att Marx sannolikt inte har låtit sig påverkas av Geijer.

Människans tidsålder av Gunnar Stensson

Jorden är sårbar och liten. Atmosfären tunn och fin. Naturresurserna begränsade. Jordsystemet, den känsliga balansen mellan luft och vatten, vindar och strömmar, värme och köld, kan lätt störas genom mänskliga handlingar. En helt ny epok i planetens historia är inledd. Efter pleistocen och holocen har antroprocen, människans tidsålder, kommit.
   Miljöhistorikern Sverker Sörlins Antropocen. En essä om människans tidsålder. handlar om hur och när detta har skett och vilken betydelse det har för mänskligheten – och för jorden. Makten över planeten innebär ett ansvar för planeten och hur vi tar det ansvaret är avgörande för människornas framtid.

Människornas och planetens historia har alltid varit sammanflätade. Redan övergången till jordbruk och byggandet av de första städerna satte bestående spår i geologin.
   Den första stora jordbrukskulturen i Mesopotamien byggde ett komplicerat bevattningssystem men gick under efter något millennium sedan jorden försaltats genom bevattningen.
   De skogbevuxna grekiska öarna kalhöggs under de år då den grekiska kulturen spreds över medelhavsområdet och mellanöstern.
   De så kallade geografiska upptäckterna förändrade livsvillkoren för människor, djur och växtlighet i Amerika och Australien.
   Människans historia och jordens, naturens historia är samma historia.

När börjar antropocen, människans tidsålder? Sverker Sörlin refererar de resonemang som förts och alltjämt förs av geologer och historiker. Somliga menar att gränsen bör dras redan vid övergången till jordbruk och fast bebyggelse för cirka 10 000 år sedan.
   Andra föreslår att antropocen inleds i och med industrialismens, kolonialismens, imperialismens och kolenergins genombrott. Då uppstod också den kapitalistiska ideologi som fick sitt främsta uttryck i Adam Smiths stora verk Nationernas välstånd (1776) och vars budskap Sverker Sörlin sammanfattar med följande ord:
    ”Tänk inte på ansvar. Handla i ditt eget intresse. Försök maximera din egen vinning. Tänk inte på att det finns någon helhet som du ska förvalta. Allt ska ändå ordna sig, som om det styrdes av en osynlig hand.”

Idag råder relativ konsensus om ett bestämt datum för antropocens begynnelse: sprängningen av den första atombomben den 6 juli 1950 i Alamogordo, New Mexico. På kort tid spred sig det radioaktiva avfallet över hela planeten. Sedan följde den stora accelerationens period då alla kurvor pekade uppåt, för kol och olja, industriproduktion, livsmedelsproduktion, bilism, konsumtion och folkmängd. Somliga forskare vill kalla perioden kapitalocen.

Idag är kapitalismen och nyliberalismen föråldrade. Vi ser hur dess budskap om tillväxt och individuell vinning hotar det ömtåliga världssystemet på dess känsligaste område: klimatet. Vi ser konsekvenserna.
   Klimatförändringar höjer havens temperatur och temperaturerna i Arktis och Antarktis. Öknarna sprider sig och människor svälter. Just nu i Etiopien och Sudan. Orkaner drabbar Karibien och Indien.
   Det är inte miljarderna av jordens fattiga, de nu levande och de redan döda, som gjort att vi överskridit planetens gränser för koldioxid och utsläpp av fosfor och kväve, skriver Sverker Sörlin.
    ”Det är världens storkonsumenter, allra mest de allra rikaste, som knuffar jorden in i antropocen och står för den livsstil som hotar planetens gränser.”
   ”Håll reda på vem som gör vad mot vem. Enbart i New York finns det 70 miljardärer varav Trump är en. 30 procent av barnen i New York är fattiga.”

Vi ser de politiska konsekvenserna. I de rika länderna växer resursnationalistiska och resurspopulistiska rörelser fram, nostalgiska, tillbakablickande – och destruktiva. De rika nationerna värnar om jobben till den egna resursindustrins arbetare.
   Det aktuella valet i Norge är ett exempel. Krigen i mellanöstern har drivit miljoner på flykt samtidigt som de rika ländernas främlingsfientlighet växer. Trump tycks vara på väg att få ett stopp för all invandring de länder som drabbats hårdast av USA:s krig. Ett invandringsfientligt parti är med i Norges regering efter ett val där socialdemokraterna satsade på mittenpolitik. Danmark vägrar att ta emot kvotflyktingar.

Sverker Sörlins essä är tung läsning trots det enkla språket. Den är tung på grund av det enorma faktainnehållet, 250 boktitlar står i källförteckningen. Den är tung på grund av sitt budskap om vårt ansvar för livets planet - trots vår egen litenhet. Mänskligheten består av tio miljarder individer. Hur ska människorna, vi, som summa kunna rädda jorden?
    ”Vi är alla små” skriver Sverker Sörlin.

Häpnadsväckande påstående om kåkstäder i Lund av Ulf N

I Sydsvenskans ”Aktuella frågor” 1 september skriver två ledande Vellingeliberaler, Anders Cnattingius och Henrik Thorsell, att de inte tänker ”låta Vellinge kommun hamna i samma situation som … Malmö och Lund där till exempel kåkstäder har funnits under lång tid”.
   En kåkstad är, enligt Wikipedia, ”en oplanerad bebyggelse av mycket enkel standard. Kåkstäder utgör en stor del av stadens slum, och saknar vanligtvis elförsörjning, kranvatten och avlopp”.
   De båda liberalerna påstår alltså att sådan bebyggelse skulle finnas i Malmö och Lund! Jag anser mej vara väl förtrogen med bebyggelsen i Lund och jag har varken sett eller hört talas om dessa slumområden. En kan dock inte utesluta att de båda Vellingeliberalerna har gjort iakttagelser som vi Lundabor har missat. Det är därför av stort vikt att Cnattingius och Thorsell informerar oss genom att ge svar på följande frågor: När etablerades dessa Lundakåkstäder? Var någonstans i Lunds kommun finns dessa slumområden?
   Jag vill också passa på att ställa en fråga till Vellingeliberalernas partikamrater i Lund, Philip Sandberg, oppositionsråd och Mia Honeth, ledamot i Byggnadsnämnden: Delar ni Vellingeliberalernas uppfattning att det finns kåkstäder i Lund, eller är ni beredda att dementera detta häpnadsväckande påstående?
Ulf Nymark (MP)
vice ordförande i Byggnadsnämnden, Lund

Sydsvenskan vägrar publicera genmäle
Denna text skickade jag in till Sydsvenskans ”Aktuella frågor” som replik till Vellingeliberalernas lögnaktiga påstående om kåkstäder i Lund, vilket de framfört i en lång artikel om varför de stödjer ett tiggeriförbud i sin kommun. Redaktören för ”Aktuella frågor” ville inte publicera repliken. Först med standardmotiveringen ”platsbrist”, men efter flera propåer från min sida med en helt ny och oväntad motivering: Vellingeliberalernas mening kan inte tolkas som att de påstår att det finns kåkstäder i Lund! Det skulle bara gälla Malmö.
   Kära VB-läsare: läs den aktuella meningen i texten ovan en gång till. Jag har bett släkt, vänner och språkvetare att noggrant läsa och analysera meningen. Ingen har funnit annat än att det klart och tydligt hävdas att det finns kåkstäder i Lund. För mej är det skrämmande att en tidning som kallar sig oberoende liberal finner det helt i sin ordning att ett sanslöst lögnaktigt påstående om tillståndet i Lund får stå oemotsagt.

66 år i skolan 60. 2007- : 4. Mot valet 2010 av Den Gamle

Där satt vi i våra små lokaler i Lund och talade om stora frågor långt utöver vad vi kunde överblicka och påverka. Men det var viktigt att reda ut fakta, tankar och principer och sedan försöka tillämpa dem i den lokala debatten om miljö- och socialpolitik enligt regeln gräv där du står.
   Under Demokratisk Vänsters första mandatperiod växte klimatfrågan till existentiella dimensioner. Visserligen hade vi under hela livet varit medvetna om överutnyttjandet av jordens begränsade resurser. Det hade handlat om nödvändigheten att spara och att förbjuda miljögifter som DDT. Det hade varit möjligt att komma till rätta med genom en förnuftig politik. Nu handlade det om något större: villkoren för framtida liv på jorden.
   Jorden var liten och sårbar. Hela vår civilisation byggde på kol och olja. Och det var sent på jorden. Atmosfären och haven var redan fyllda med koldioxid.
   De nya kunskaperna växte lavinartat. Farhågorna var ångestladdade. Permafrosten i Sibirien höll på att smälta och metangasen frigjordes. Gick processen att hejda?    Det fanns flera sådana tipping points. Man började skönja ett jordsystem av krafter som balanserade varandra. Balansen som lätt kunde störas så att temperaturen steg, öknarna bredde ut sig och låga områden översvämmades.
   Klimatkatastroferna resulterade redan i konflikter, krig och växande flyktingströmmar.

Erik Kågström skrev kunskapsrika artiklar i Veckobladet om Peak Oil. Ulf Nymark fortsatte Gunnar Sandins kamp mot bilismen och motsatte sig konsekvent varje utbyggnad av motorvägar. Alla såg fram mot det stora klimatmötet i Köpenhamn i december 2009. Där och då skulle beslut fattas för att äntligen inleda kampen mot den katastrofala utvecklingen. Tills dess gällde det att påverka opinionen.
   Att den kapitalistiska organisationen av världsekonomin med global konkurrens, ökad konsumtion och ständig tillväxt var klimatkrisens huvudorsak var också uppenbart. Jag såg marknadsekonomins destruktiva konsekvenser på skolområdet och inom vården

2008 drabbade finanskrisen världsekonomin i spåren av Lehmans Brothers konkurs. Ett litet företags girighet fick gigantiska konsekvenser. I USA tvingades miljontals människor lämna sina hem. Hela städer ödelades som Detroit. Europeiska länder som Grekland, Spanien, Island och Italien försattes i permanent ekonomisk kris. Alla trygghetssystem undergrävdes.

   För första gången på länge växte en högljudd opposition fram i USA: Occupy Wall Street.
   Men allt rann ut i sanden. Skattebetalarna tvingades rädda de banker som med sina manipulationer orsakat krisen, i USA som i Sverige och alla andra länder. Effekten av finanskrisen blev bara att rikedomen koncentrerades till allt färre personer.

Så var det då dags för det stora klimatmötet i Köpenhamn dagen efter Lucia 2009. Förväntningarna var höga. Hela världen riktade blickarna mot ett vinterruggigt Köpenhamn. Nu skulle förändringen ske. 
   Men klimatmötet utmynnade i millenniets dittills största antiklimax. Vi fick se världens ledare trötta och passiva sitta och stirra på varandra i sammanträdesrummen medan klimatdemonstrationerna på gatorna bevakades av polis.

Snart var det 2010 och dags för ett nytt val. Människan lever samtidigt i flera världar. Det var möjligt att förtvivla över Köpenhamnsmötets kollaps inför den ödesdigra klimatutvecklingen och samtidigt vara hoppfull inför utvecklingen i Lund och Sverige de närmaste månaderna och åren.
   Så vi grep oss entusiastiskt an med valkampanjen. Vi hade haft framgångar under mandatperioden och mötts med positivt gensvar från väljare i alla delar av Lunds stad så vi hoppades på ett rejält genombrott i valet. Nu gällde det att ta chansen.
   Jag minns särskilt en sommardag då vi tog oss ut till Dalby för att dela ut flygblad i centrum och ett nytt villaområde. Flera av oss cyklade och jag skjutsade ett par i bilen. Vi var väl förberedda och allt fungerade effektivt. Särskilt tydlig är en minnesbild från hemfärden. Lars-Åke och ett några till cyklade utför backen nedanför Dalby kyrka. Vi körde förbi med bilen. Sommarskåne bredde ut sig. Cyklisternas hår fladdrade.
   Vi skaffade oss en stadig valstuga som var omöjlig att välta. Vi deltog i debatterna på gymnasieskolorna. Själv gjorde jag en mycket dålig insats i Spykens aula. Vi var etablerade. Nu återstod bara valet. Vi samlades till valvaka hos Bertil Egerö och Elsa Grip i Slottet, där jag kände mig hemma efter de många åren av Eritrea-arbete. Jag var mycket trött men förväntansfull.